RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1914. Andra kammaren. Nr 62.
Lördagen den 15 augusti, f. m.
Kl. 11 f. m.
Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes till en början
av herr vice talmannen.
§ I-
Herr statsrådet Vennersten avlämnade Kungl. Maj:ts proposi¬
tion, nr 271, angående statens övertagande i vissa fall av ansvar för
krigsrisk för fartyg och last.
Kammaren beslöt hänvisa ifrågavarande proposition till stats¬
utskottet.
§ 2.
Justerades protokollsutdrag angående kammarens i nästföregå¬
ende paragraf omförmälda beslut.
§3.
Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid:
till konstitutionsutskottet propositionen, nr 268, med förslag till
ändrad lydelse av § 72 regeringsformen; samt
till lagutskottet propositionerna:
nr 263, med förslag till lag angående förordnande om anstånd
med betalning av gäld (moratorium); och
nr 269, med förslag till lag angående förbud mot lufttrafik över
svenskt område.
§4.
Vidare föredrogs för remiss till utskott herr Ekmans på kam¬
marens bord liggande motion, nr 267, om riksdagens medgivande till
uppskov med vissa extra ordinarie statsutgifter; och yttrade därvid:
•n ■^■e1rr Hallendorff: Herr vice talman, mina herrar! Jag
vill endast gorå en enda formell anmärkning vid den här ifråga¬
varande motionens remiss. Själva innebörden av motionen vtt-
rar jag mig icke om. Huruvida det kan vara lämpligt, att under
Andra kammarens protokoll vid senare riksdagen 191b. Nr 62. 1
Ang. remiss
av motionen
n:r 267.
Nr 62. 2
Ang. remiss
av motionen
n:r 267.
(Forts.)
Vid remiss
av motionen
n:V 268.
Lördagen den 15 augusti, f. m.
de förhållanden, som nu äro rådande, staten liksom enskilda, gör
en del inskränkningar i sin verksamhet, därom kan man ju dis¬
putera. Men det har förefallit mig högst överraskande, att mo¬
tionären ifrågasatt ett riksdagens bemyndigande till Kungl. Maj:t
att därvidlag göra inskränkningar. Så vitt jag kan törsta ar
budgeten väsentligen att betrakta som ett bemyndigande tor
Kunod. Maj :t att göra vissa utgifter; att då något generellt
bemyndigande för Kungl. Maj :t att återigen begränsa dessa
utgifter behöves, kan jag icke förstå. Däremot kan ett papekande
från riksdagens sida av lämpligheten av inskränkningar möjligt¬
vis vara på sin plats. . „ . _ .
Jag har velat anmärka detta, när motionen nu gar till veder¬
börligt utskott.
Herr Rydén instämde häruti.
Herr S t a a f f: Herr vice talman! Jag bär icke haft tid och
tillfälle att närmare överväga denna motions innebörd. Den har
ju icke heller funnits i tryck utan endast legat på kammarens
bord. Det har emellertid förefallit mig tvivelaktigt, huruvida
den bör hänvisas till statsutskottet eller tillfälligt utskott. 1
överensstämmelse med denna kammares år 1912 intagna, stånd¬
punkt måste den principen upprätthållas, att Kungl. Maj :t utan
riksdagens särskilda medgivande kan lata anstå med användandet
av extra ordinarie anslag. Vid sådant förhållande vill det före¬
falla, som om det skulle strida mot denna kammares da uttalade
uppfattning, ifall man nu tänkte sig, att riksdagen skulle i form
av ett bemyndigande gorå ett uttalande om uppskov med sadana
utgifter. Med konsekvent fasthållande av kammarens stånd¬
punkt år 1912, borde snarast en sådan framställning endast
kunna gå ut på ett påpekande av lämpligheten av att låta anstå
med ifrågavarande utgifter, och en sådan framställning borde
gå till tillfälligt utskott. . ,,, , ....
Jag anhåller att få göra dessa reflexioner och att med stod av
dem, då fråga sålunda kan anses hava uppkommit därom, till vil¬
ket utskott motionen bör hänvisas, få på grund av 58 § riksdags¬
ordningen, hemställa, att denna fråga, till vilket utskott motionen
bör hänvisas, måtte bordläggas.
Vidare anfördes ej.
Frågan om till vilket utskott förevarande motion skulle hänvi¬
sas, blev°i anledning av den under överläggningen därom framställda
begäran bordlagd.
Härpå föredrogs herr Lindhagens motion, nr 268, om skrivelse
till Kungl. Maj :t angående behovet och omfattningen av den på¬
bjudna mobiliseringen utav landstormen m. m.; och hemställde herr
vice talmannen därvid, att kammaren matte finna motionen vara av
natur att böra behandlas av tillfälligt utskott.
Lördagen den 15 augusti, f. m.
3 Nr 62.
Därefter anförde
Vid remiss
Herr Lindhagen: Om man tager hänsyn till själva inne- n:r 268.
hållet, sa förefaller det mig för saken, fördelaktigast och riktigast, (Forts.)
att denna motion remitteras till särskilda utskottet nr 1. Att re¬
mittera den till tillfälligt utskott är att föra saken ut till en allt¬
för lång behandling först i andra kammaren och sedan i första kam¬
maren. Jag anser därför, att motionen rätteligen bör hänvisas till
särskilda utskottet nr 1, men, då jag förstår, att det icke kan göras
något emot vad talmanskonferensen beslutat, får jag ånyo böja
mig för övermakten och icke göra något yrkande.
Kammaren beslöt härefter på framställd proposition att remit¬
tera ifrågavarande motion till kammarens tillfälliga utskott nr 5.
Vidare föredrogs herr Lindhagens motion nr 269; och blev den¬
samma överlämnad till särskilda utskottet nr 1.
Herr talmannen, som nu inträdde och övertog ledningen av kam- 0m ändrin9 *
marens förhandlingar, anmälde härefter till behandling bevillnings- iörord™9™
utskottets betänkande, nr 24, i anledning av dels Kungl. Maj:ts propo-ZgaVbränl
sition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1, 3, 5, 6, 15 vin-
och. JO §§ i förordningen angående försäljning av brännvin ’den 9
juni 1905 dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 3 juli 1914 dagtecknad, till bevillningsutskottet
hänvisad proposition, nr 233. hade Kungl. Maj :t under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finans-
arenden för samma dag, föreslagit riksdagen att antaga ett vid pro¬
positionen fogat förslag till förordning om ändrad lydelse av 1, 3,
5, 6, 15 och 40 §§ i förordningen angående försäljning av brännvin
flen 9 juni 1905.
Till behandling i sammanhang med omförmälda proposition
hade utskottet företagit två till utskottet likaledes hänvisade motio¬
ner, vackta den ena inom första kammaren av herr E. A. Lindblad och
den andra inom andra kammaren av herr Eriksson i Grängesberg.
I den av herr E A Lindblad avgivna motionen hade hemstälits,
att riksdagen behagade besluta följande ändrade lydelse av 3 § i för¬
ordningen angående försäljning av brännvin den 9 juni 1905:
,, Vl,cl utminutering vare minsta tillåtna försäljningsbeloppet Va-
liter och far----på försalinino-sställfvh
§ 5-
xwr arms son i wrangesberg dåde i sm motion föreslagit, bland
annat, att riksdagen måtte besluta sådan förändrad lydelse av 3 §
i iorordningen angående försäljning av brännvin, att partihandlare
icke skulle aga att försälja brännvin till annan än innehavare av de-
taljhandelsrättighet samt att nu stadgade minsta tillåtna försäli-
mncrsnp Inrm mrl or.n in-... J
ningsbelopp vid partihandel, 250 liter, skulle upphöra.
Knhgt det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget skulle 3 § lyda
sålunda:
Nr 62. 4
Lördagen den 15 augusti, f. m.
Om ändring i
förordningen
ang. försälj¬
ning av bränn¬
vin.
(Forts.)
3 §.
Vid utminutering vare minsta tillåtna försäljningsbeloppet en
liter, och. får vad sålt blivit icke i mindre belopp utlämnas eller mel¬
lan flera köpare fördelas; ej heller får något av det sålda förtäras på
försäljningsstället.
Utskottets hemställan innefattade,
1) att riksdagen måtte, med avslag å herr E. A. Lindblads före-
nämnda motion antaga Éungl. Maj:ts förslag till förordning om
ändrad lydelse av 1, 3, 5, 6, 15 och 40 §§ i förordningen angående
försäljning av brännvin den 9 juni 1905, dock att 15 § 2 mom. skulle
erhålla viss av utskottet föreslagen ändrad lydelse; samt
2) att herr Erikssons i Grängesberg ovan omförmälda motion
måtte anses besvarad med vad utskottet under punkt 1) hemställt.
Uti en vid betänkandet fogad reservation hade herrar Lycliholm,
Forssman, Bondeson och von Hofsten, föreslagit, att riksdagen be¬
hagade besluta följande ändrade lydelse av 3 § i förordningen an¬
gående försäljning av brännvin den 9 juni 1905:
»Vid utminutering vare minsta tillåtna försäljningsbeloppet tre
tiondels liter, och får vad sålt---- — — — försäljningsstället.»
Efter föredragning av utskottets hemställan begärdes ordet av
Herr Ro i n g, som anförde: Herr talman! Genom mitt arbete
i särskilda utskottet nr 3 har jag icke varit i tillfälle att deltaga
i bevillningsutskottets arbete vid behandlingen av den föreliggan¬
de propositionen.
Jag har för min del hälsat framläggandet av denna propo¬
sition med synnerlig tillfredsställelse, och det är med glädje jag
sett, att bevillningsutskottet tillstyrkt densamma. Men min upp¬
märksamhet har icke minst under de sista dagarna riktats på ett
förhållande speciellt här i staden. Jag har i den ena tidningen
efter den andra sett annonser angående försäljning eller lämp¬
ligt inköp av brännvin från Danmark. Så vitt jag kan finna
är det en lucka i den föreliggande propositionen att man icke har
kunnat samtidigt föreslå något hinder för att import skall kunna
äga rum speciellt av brännvin till sadana platser, där försälj-
ningsförhållandena äro ordnade på sätt, som till exempel här i
Stockholm och i Göteborg. Jag iär'.övertygad om, att herr finans¬
ministern, som nu ;är här närvarande, skall ge mig fullständigt
rätt i, att det är synnerligen önskligt, om det är möjligt att
åstadkomma en lagstiftning, som även täppte till detta hål. Och
jag har den förhoppningen, att det skall bliva för regeringen
möjligt att framkomma med ett förslag, varigenom en dylik im¬
port försvåras, för att icke saga, under vissa förhållanden omöjlig-
göres.
Det är endast detta önskemål, herr talman, som jag velat
framlägga.
lördagen den 15 augusti, f. m.
5 Nr 62.
Vidare yttrade:
Herr Westman: Herr talman! Vid betänkandet är fogad
en reservation utav bland andra ledamoten av denna kammare
herr von Hrifsten. Då han ej är närvarande, skall jag i stället
De att ta iästa kammarens närmare uppmärksamhet på denna
reservation, vars innehåll fullständigt överensstämmer med den
mening, jag själv hyser i den fråga, som däri avhandlas.
I reservationen yrkas bifall till herr Lindblads i första
Kammaren väckta motion om sänkning av inköpsminimum vid
utminutering av brännvin från en liter till en tredjedels eller
såsom reservanterna av praktiskt skäl föreslagit, till tre tion-
dels hter Denna sänkning har även ifrågasatts uti Kungl.
Maj:ts till riksdagen avlämnade mera omfattande proposition
om reformering av lagstiftningen angående spritdrycker, och
aven i nykterhetskommitténs betänkande föreslås en liknande
sänkning. För min del har jag under mitt aktgivande på, hur
den sa kallade litergränsen verkat, kommit till den bestämda
meningen, att en sänkning här är påkallad av rent nykterhets-
mtresse. ° .Bestämmelsen om en minsta försäljningskvantitet av
en Ll^r asyftar ju att försvåra åtkomsten av brännvin, men er-
tarenheten adagalägger tydligen, att den icke verkar på detta
t- Det ar såsom reservanterna säga, nu för tiden icke svårt'
tor vem som helst att kunna avvara ett så ringa penningebelopp
som en liter brännvin kostar. Och den, som för tillfället icke
wIV me.(r1el1att inköpa en liter brännvin, han tillfredsställer
lätt sitt spritbehov på det sättet, att han stannar i närheten av
försäljningsstället och inväntar ankomsten av några personer
som ditkomma. i samma syfte som han, eller också antastar
han varje förbigående arbetare, tills han samlat ihop två eller
tre, som gemensamt med honom inköpa en liter. Då de seder¬
mera icke ha kärl för att dela detta brännvin, så delas det med
mu1arie"’ den ene unnar icke den andre att få mera än han
sjalv. Och följden.blir, att litern ögonblickligen förtäres. Otaliga
gånger har jag iakttagit detta förfarande, och ja o* kan som
min bestämda uppfattning uttala, att denna bestämmelse om
ett iorsaljningsmmimum av en liter absolut alstrar supning
till övermatt, Nu säger visserligen kommittén, att detta spörs¬
mål bor tagas upp i samband med det pågående arbetet i syfte
av en i det hela reformerad nykterhetslagstiftning, men denna me¬
ning kan jag för min del icke godkänna. Genom att redan i
detta sammanhang antoges en bestämmelse om sänkning av mi-
mmikvantiteten vid utminutering, skulle denna bestämmelse ome¬
delbart tråda i kraft, da däremot såväl enligt Kungl. Mai :ts
förslag som .enligt nykterhetskommitténs betänkande de refor-
mei, som däri innefattas, först skulle träda i kraft om några år.
Jag kan icke se något skäl, varför man skall uppskjuta en re¬
form, som man anser vara nyttig och lämplig, då man kan
vidtaga den omedelbart, och på grund härav, herr talman, tager
Om ändring i
förordningen
ang. försälj¬
ning av bränn¬
vin.
(Forts.)
Nr 62. 6
Om ändring i
förordningen
ang. försälj¬
ning av bränn¬
vin.
(Forte.)
Lördagen den 15 augusti, f. m.
jag mig friheten yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.
Herr Eune: Herr talman, mina herrar! Ja, om det vore
så, att denna reform vore ur nykterhetssynpunkt oomtvistligt
gagnelig, så skulle också jag vara med om densamma. Men jag
tillåter mig betvivla, att så verkligen är förhållandet.
Den föregående ärade talaren gjorde visserligen gällande,
att enligt hans erfarenhet litergränsen skulle vara sa synner¬
ligt förkastlig. Jag vågar emellertid tro, °att jag har ungefär
lika stor erfarenhet som han på detta område, och pa grund av
denna min erfarenhet anser jag, att det. icke skulle vara ur
nykterhetssynpunkt lämpligt att sänka litergränsen pa satt i
denna motion föreslås. Det är nog i alla fall så, att det mangen
gång är omöjligheten att uppbringa den penningsumma, som kra-
ves för att inköpa en liter, som hindrar en person att förskaffa sig
brännvin. Emellertid skall jag gärna medge, att man kan tvista
om — och det har man ju också gjort — vad som i detta avseen¬
de är det klokaste. Men jag vill på det bestämdaste bestrida,
att det är avgjort, att det ur nykterhetssynpunkt skulle vara
bättre att sänka gränsen till en tredjedels Iller. För min del
tror jag som sagt snarare, att det ur denna synpunkt ax bättre
att litergränsen hibehålles.
När dessutom hela nykterhetslagstiftningen för närvarande
är föremål för revision, och jag för min del^ icke kan tanka
mig, att svenska folket länge skall kunna tillåta att en sådan
reform förhindras, som den, nykterhetskommittens förslag inne¬
bär, så synes det mig ännu mera olämpligt att nu gorå en liten
detaljändring på denna punkt.
Jag skall, herr talman, på grund av vad jag anfört, be att
få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Jesperson: Herr talman, mina herrar! Herr Rune
har gjort gällande, att det ur nykterhetssynpunkt är mycket
tvivelaktigt, huruvida en sänkning till en tredjedels liter av
minsta tillåtna försäljningskvantum brännvin skulle vara be¬
fogad. Detta förefaller mig dock något märkvärdigt, ty var
och en måste väl ändå erkänna, att en’ 'person snarare blir berusad
av en hel liter än av en tredjedels liter. Man kan ofta^ konsta¬
tera, att när en alkoholist gått och köpt sig en liter, sa förtär
han alltsammans tämligen omedelbart och blir naturligtvis da
onvkter. Jag kan icke finna annat än att det enkla praktiska
förståndet säger, att om han köpte en tredjedels liter i stallet
för en hel liter, så skulle det vara mycket mindre fara för att
han skulle bli berusad. Att vilja påstå, att inte vem som helst,
som vill ha spritvaror, i vår tid skulle kunna åstadkomma sa
pass mycket pengar, att han kan köpa en liter brännvin, de
tror jag är ett rent nonsens. Naturligtvis kan det någon gång
hända, att vederbörande redan har supit upp det han har och
Lördagen den 15 augusti, f. m.
7 Nr 62.
därför icke kan skaffa sig en liter, men då kan han nog oftast Om ändring
icke skaffa sig en tredjedels liter heller. Hur man än synar förordningen
denna sak, så tycker jag, att man ovillkorligen hör komma till a.ng•
det resultatet, att det ur nykterhetssynpunkt måste vara bättre,n™9 aJin ann
att bestämma minsta tillåtna försäljningskvantum brännvin till ,Forts)
en tredjedels liter i stället för till en liter. Jag skäll därför
be att få instämma i det yrkande, som framställts av herr .West¬
man.
Vidare skall jag be att få påpeka samma sak, som vidrörts
av herr Rökig, nämligen frågan om rätt att sälja sprit i parti
här i landet, om landet indelas i sådana rayoner, som föreslås
i denna kungl. proposition och som utskottet tillstyrkt. Herr
Rökig påpekade, att man redan nu får se en massa annonser
från utlandet om försäljning av brännvin i parti till billigt
pris, nämligen till ^ungefär samma pris, som gäller vid inköp
inom landet. Om sådana rayoner nu införas, och det blir svå¬
righeter för en person att erhålla brännvin från de legitima
bränn vinsställena inom landet, så kan man Svara alldeles viss
om att denna ^trafik från utlandet skall taga en oerhörd fart.
Man kan också, såsom det under de sista dagarna i pressen på¬
pekats, befara, att våra spritvaruhandlare, för att inte bli all¬
deles undanträngda av utlandet, komma att etablera sina firmor
som filialfirmor eller på annat sätt och därigenom i stället för
att som nu betala sin tribut till staten enligt den beskattning,
de äro åsätta, komma att betala skatt till utlandet. Och det
anser jag för min del icke vara ur någon synpunkt eftersträvans¬
värt, Det vore därför synnerligen lyckligt, om man kunde på
något sätt ordna det så, att denna lag icke kommer att verka
såsom jag nu beskrivit. Hur det skall ske förstår jag mig knap¬
past. på; då ju handelstraktater och dylikt i vissa fall lägga
hinder i vägen. Men jag vill dock hoppas, att vår regering
skall försöka att med alla till buds stående medel stävja det
missförhållande, som jag här i likhet med herr Röing tillåtit
mig påpeka,
Herr Rune: Herr talman, mina herrar! Ja, min ärade vän
på, Skånebänken uttalade ett. visdomsord, som det inte faller
mig in att försöka bemöta eller bestrida, nämligen att det är upp¬
enbart, att om en person dricker en liter brännvin, så blir han me¬
ra berusad än om han dricker en tredjedels liter. Detta är verkli¬
gen alldeles sant, och jag ger herr Jesperson fullkomligt rätt här¬
utinnan.. Men jag tänker mig saken så, att om en person dricker
en tredjedels liter, så blir han mera berusad än om han inte
dricker något alls. Herr Jesperson uttalade enkelt och flott
på sitt vanliga maner, att det vore alldeles klart, att den som
kan köpa en tredjedels liter också kan köpa en hel liter. Ja,
detta är ju ett uttryck för herr Jespersons enkla syn på tingen
och hans uppfattning, att pengar alltid finnas i obegränsad
mängd. Jag för min del har emellertid den uppfattningen, att
Nr 62. 8
Lördagen den 15 augusti, f. m.
Om ändring ide arma människor, som äro hemfallna åt dryckenskapen, oftast
förordningen äro så pass fattiga, att de möjligen kunna bringa upp en liten
ang. firsälj- slant gom räcker till inköp av en tredjedels liter, men däremot
mn9 “vin'icke till en hel liter. Däri ligger skillnaden mellan mm åskad-
(Forts.) ning och herr Jespersons. För dessa stackare, om jag sa far
säga, innebär det dock ett visst skydd, att de icke kunna fa
köpa ett så litet kvantum som en tredjedels liter. Men jag
skall gärna ge herr Jesperson rätt i att för förmögna perso¬
ner spelar detta ingen roll.
Herr Ekerot: Herr talman! Jag har många år haft den
uppfattningen att vår nuvarande lagstiftning beträffande den
minimikvantitet brännvin, som far inköpas, har ur nykterhets-
synpunkt varit ett — vi kunna gärna säga beklagligt — misstag.
Denna bestämmelse att minst en liter maste köpas, för att ett
köp skall komma ifråga, har fört det med sig, att personer, som
skulle ha nöjt sig med en mindre kvantitet av denna vara
jag vill ingalunda karaktärisera den som nödvändighetsvara —
ha nödgats inköpa en hel liter. Det har förut framhållits här,
hurusom salningen är en sa vanlig företeelse i vara städer, trots
att det är en lagöverträdelse, att man knappast fäster något
avseende vid densamma. Herr Rune har här framhållit, att en¬
ligt hans mening spelar det en mycket stor roll, att man genom
att behålla denna minimikvantitet omöjliggör inköp av en li¬
ter och följaktligen undgår inköp även av en tredjedels liter.
Nu förhåller det sig emellertid så, att de människor, som vilja
ha denna vara, hellre låta hustrun undvara de pengar hon be¬
höver för hemmet, än att de låta bli att köpa den kvantitet,
som nu föreskrives såsom minimum. Om de fattiga, kvinnorna
här skulle få säga sin mening inför denna församling, försäk¬
rar jag herrarna, att de skulle enstämmigt ropa: ta bort denna
gräns och sänk litergränsen. Då kan det i de flesta fall hända,
att de, som nu köpa en liter, skulle nöja sig med en tredjedels.
Det blir mindre penningutgifter för familjen, och därtill kom¬
mer även en annan sak, nämligen att man genom bestämmelsen
om en tredjedels liter såsom minimum kan fa mannen att behålla
sitt förnuft, särskilt om han delar denna tredjedels liter med
några kamrater, då det däremot icke är sa alldeles säkert, att sa
blir förhållandet, när litern kommer till hemmet. Det är detta,
som jag ansett vara så viktigt, och jag har trott, att man genom
att gå med på en reform i detta avseende kan fa bort en hel
del av de sorgliga missförhållanden, som finnas beträffande sprit-
hanteringen. Därför anser jag, att riksdagen nu bör fatta det
beslut, som nykterhetskommittén behjärtat och som framlagts i
en annan kungl. proposition.
Man kan ju här tvista om, huruvida vi skola ha s pri t för -
bud eller icke; jag vill icke ingå närmare härpå i detta samman¬
hang. Jag anser det vara riksdagens plikt, att, närhet gäller
att lindra olyckorna — även om man icke kan på en gång
Lördagen den 15 augusti, f. m.
9 Sr 62.
avvända dem — också försöka att göra vad på riksdagen i det 0m ändring
hänseendet kan ankomma. I själva verket höves det varje behjär-
tad människa att gorå vad han kan i den vägen. ning av bränn
Jag vill ytterligare framhålla, att genom ett beslut iden- vin.
na riktning skulle man komma att undgå en sak, som är mycket (Forts.)
vanlig bland de mindre bemedlade, när en liter kommit in i hem¬
met. Det är då precis som om man luktade dess närvaro ända ut
i omgivningarna. Följden blir att kamrater komma på besök,
och genom en slags oskriven hederslag anser sig sedan var och
en i sin tur behöva bjuda på brännvin, och på det sättet ökas
konsumtionen i stället för att minskas. Jag vill stryka under,
att den, som har begär efter denna vara, låter icke ekonomiska
skäl tala, utan han skaffar sig densamma. Om denna kvantitet
kunde sänkas till en tredjedels eller tre tiondels liter, som här
föreslagits, skulle det ingalunda vara någon olycka, utan det
skulle vara en reform, som icke vore så obetydlig som vid första
påseendet kan synas.
Jag ber, herr talman, att på grund av de skäl som jag
anfört, få yrka bifall till reservationen.
Med herr Ekerot förenade sig herr Lundell.
Herr H a m r i n: Herr talman! Det är med den största till¬
fredsställelse jag för min del konstaterar det livliga intresse,
som herrar Jesperson och Ekerot lägga i dagen för nykterhets-
sakens främjande, men det förefaller mig som de båda ärade
talarna kunde lugna sig något, ty om några dagar kommer kam¬
maren att få behandla några motioner, i vilka, om riksdagen
bifaller dem, det yrkas så, att de få sina önskningar tillfreds¬
ställda beträffande föreliggande fråga. Ett bifall till Kungl.
Maj :ts proposition n:r 242 och de stora nykterhetsmotioner, som
väckts av riksdagens nykterhetsgrupp och de liberala och so¬
cialdemokratiska partierna, kommer nämligen att innebära^ att
minimikvantiteten sänks till en tredjedels’ liter. Och när i det
sammanhanget jämväl frågan om importförbud kommer upp, för
vilket herrarna nu visat så varmt intresse, kunna herrarna då
också få tillfälle rösta för det ni fästa så stort avseende
vid.
För övrigt ber jag blott att mot den siste talaren få säga,
att jag icke har hört något argument mot literförsäljningen,
som icke med allra största fog jämväl kan anföras mot inköp av
en tredjedels liter. Jag kan icke förstå, att det icke skulle bil
möjligt för dessa människor att fira sådana orgier, som här så
drastiskt skildrades, även om det bestämts, att man får köpa
endast en tredjedels liter. Jag har blott velat säga detta och
samtidigt i likhet med utskottet betona, att vi anse det förelig¬
gande förslaget här blott innebära ett provisorium, ett över-
gåugsstadgande, vid vilket vi icke kunna fästa något avseende
ur nykterhetssynpunkt, som den förste ärade talaren herr Rökig
gjorde. Ty denna lilla reform man här genomför, kan icke ha
Sr 63. 10
Lördagen den 15 augusti, f. m.
Om ändring i den störa betydelse, som man tycks på vissa håll vilja tillskri-
förordningen va densamma.
ang. försälj- j pe perr talman på grund av detta att få yrka bifall till
vin, utskottets hemställan.
(Forts.) Häruti instämde herr Eriksson i Grängesberg.
Herr Jesperson: Herr talman, mina herrar! Herr Ham-
rin yttrade, att vi kunde vänta med dessa yrkanden, som vi gjort
beträffande att sätta en tredjedels liter såsom minsta försäljnings-
kvantitet, till dess nykterhetsmotionerna, som äro väckta vid
årets riksdag, komma att behandlas. Jag vill då fråga herr
Hamrin, om han anser denna fråga vara av någon betydelse, hur
han skulle ställa sig, om det då skulle hända, att icke dessa
nykterhetsmotioner komma att bifallas, utan att vi fortfarande
få en minimikvantitet av en liter i stället för en tredjedels.
Alltså detta har man nu tillfälle att med detsamma reglera, vil¬
ket även nykterhetskommittén förordar, vars auktoritet icke ens
herr Rune vill bestrida, även om han bestrider min. När nu
även den förordar saken, kan man säga, att det icke borde möta
något hinder att besluta såsom här föreslagits för att åstad¬
komma det, som icke åstadkommes i händelse nykterhetsmotio¬
nerna icke bliva bifallna, och det är väl icke alldeles säkert att
de bliva det
Herr Rune yttrade, att man kunde tvista om huruvida en
liter eller en tredjedels liter vore bäst i detta fall. Det är alldeles
tydligt, att man kan. Men såsom jag nyss påpekade, har även
nykterhetskommittén övergått till att förorda en tredjedels li¬
ter, och denna kommittés arbete tror jag som sagt att även herr
Rune ger sitt erkännande.
Herr Rune yttrade, att det nog vid inköp av spritvaror icke
är så, som jag sade, att den som kan köpa en tredjedels liter,
den kan också köpa en liter. Han nämnde, att den som har
penningar till obegränsat belopp, för honom spelar det natur¬
ligtvis ingen roll. Men jag kan väl ända inte tro att herr
Rune anser det vara penningar till obegränsat belopp, det som
fordras för att inköpa en liter. Jag tycker det är ett ganska
litet belopp, som jag är alldeles viss om att de, som vilja ha
sprit, säkert också kunna åstadkomma.
Han sade vidare, att ifråga om nykterhet så är det väl ändå
så, att den som inte förtär någon sprit alls, är nyktrare än den,
som förtär en tredjedels liter. Det vill inte jag bestrida, ty
det är väl mycket troligt, att den som är absolutist t. ex. är
nyktrare än den, som förtär en tredjedels liter. Det visdomsor¬
det vill jag gärna ge herr Rune rätt i.
Herr Ekerot: Herr talman! Med anledning av herr
Hamrins hånfulla yttrande — jag ber, att de orden ^få stå
kvar i protokollet — med anledning av herr Hamrins hånfulla
ord om mitt och herr Jespersons intresse för nykteheten får
XördageD den 15 angusti, f. m.
11 Nr 62.
jag be herr Hamrin att inte i den vägen komma mig alltför Om ändring i
nära, därför att vi inte intaga fullt så skilda ståndpunkter i förordningen
den saken, som han tyckes förmena. nin av bränn
Jag vill emellertid säga, att då herr Hamrin kan använda nm° ”in.*"0”"
som argument gent emot mig och det yrkande jag gjort, att vi (Forts.)
kunna låta denna fråga anstå några dagar, så vill jag å andra
sidan säga: vad skulle det bli för en olycka därest vi fattade
detta beslut någon dag tidigare ? Det finns ett ordspråk, som
säger, att en fågel i handen är bättre än tio i skogen. Här är
en fågel i handen, som man kan släppa, om man vill, men
som jag anser man bör behålla. Det är en reform, som jag anser
icke kan åstadkomma någon skada, utan som endast kan göra
nytta. Enligt den uppfattning jag har, och jag talar inte här
av någon annan erfarenhet än den jag fått av de mångfaldiga
exempel jag sett, skulle det vara till fördel, om vederbörande
kunde få den mindre kvantiteten, i stället för att som nu
tvingas att köpa större kvantiteter.
Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Den reform,
som här föreslås, det är en reform, som vi nykterhetsvänner
i alla fall inte kunna anse vara av avgörande betydelse för
nykterhetsfrågan. Jag vågar säga, att det är en skenreforni.
Ty det kan väl konstateras, att den, som har begär efter
brännvin och är fallen för att vilja ha rusdrycker, han köper
en liter, om han har penningar, så att det räcker, men har
han inte penningar så det räcker till en liter, så får han vara
utan. Men har han tillfälle att köpa en tredjedels liter, så
kommer han att göra det.
Jag begärde ordet, när herr Ekerot yttrade, att om de
fattiga kvinnorna, som få lida på grund av rusdryckerna, voro
i tillfälle att säga sin mening, så skulle de komma att ställa
sig på den sida, som vill, att minimikvantiteten skall sänkas
till en tredjedels liter. Hej, herr Ekerot, få de fattiga kvinnorna
säga sin mening, dessa kvinnor, som lida av rusdryckseländet, så
säga de rent ut: Bort med eländet. Vi vilja inte taga denna kapi¬
tulation, denna sänkning från en liter till en tredjedels.
Nu säger herr Jesperson, att man bör taga detta förslag,
ty det kan hända, att den större reformen och de motioner,
som äro väckta, komma att falla. Jag tror, att det är för tidigt
att spå det. Hava alla högermän samma intresse som herrar
Ekerot och Jesperson för en lösning, då är jag absolut säker
på att denna fråga inte faller, utan att den går igenom. Vi
vänstermän, vi äro alla intresserade för att den skall gå igenom.
Har högern samma intresse, ja, då är det ingen fara. Då står
sig denna fråga, när den kommer under behandling.
Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på reservationen.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Venner-
sten: Herr talman, mina herrar! Med anledning av de ut-
Nr 62. 12
Lördagen den 15 angasti, f. m.
Om ändring i talanden som gjordes, dels av herr Röing och dels av herr
förordningen Jesperson under den senare delen av hans första anförande,
ang. försälj- vill • nämna att den påpekade olägenheten, som kanske i
nmffa°in'ann någon mån redan förefunnits, och som kan bli ännu större,
(Forts.) har regeringen haft uppmärksamheten riktad på. Det kan för¬
utsättas, att sådana omständigheter kunna uppkomma, att det
blir nödvändigt att taga i allvarligt övervägande, vilka åtgärder
man skall behöva vidtaga för att förhindra, att effektiviteten
av här föreliggande lagändring förminskas eller upphäves. Jag
önskar ha gjort detta uttalande, varmed jag på samma gång anser
mig ha sagt, att skulle det befinnas nödvändigt på grund av de
erfarenheter, som komma att göras, jag hyser den förhoppningen,
att det också skall finnas någon utväg att förebygga här ifråga¬
varande olägenhet.
Herr H a m r i n: Då man bedömer nykterhetskommitténs
ställning till denna fråga och åberopar densamma, så ber jag
få erinra därom, att nykterhetskommittén i samband med den
föreslagna nedsättningen av minimigränsen till en tredjedels
liter föreslår sådana betydliga restriktioner, att det innebär icke
på något sätt någon fara att släppa försäljningen mera fri,
än som nu är fallet. Det är detta, som för mig utgör huvudskä¬
let, varför jag icke nu vill vara med om att frångå nuvarande
bestämmelser i förevarande avseende. Jag har inte haft någon
anledning att hånfullt vända mig mot herr Ekerot. Jag känner
icke hans ställning till nykterhetsfrågan i annan män än av
vad som framkommit i kammaren. Men om han vill använda
det stora inflytande han har, är jag övertygad om, att vi få
igenom den reform, som här begäres, då denna sak kommer före
i annat sammanhang.
Herr Ekerot: Herr talman! Om jag stillatigande skulle
acceptera vad herr Hamrin här behagat säga, så skulle det vara
detsamma som att, om nykterhetsfrågan faller, det skulle vara
min skuld. Jag kan icke taga på mig det ansvaret. Jag kan
endast svara för mig själv. Jag ber därför, herr talman, efter
att ha gjort denna erinran till herr Hamrin, att få yrka bifall
till reservationen.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställ¬
de propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på bifall till berörda hemställan med den ändring däri, som före¬
slagits i den av herr Lyckholm m. fl. avgivna, vid betänkandet
fogade reservationen; och fann herr talmannen den förstnämnda pro¬
positionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes
likväl, i anledning varav nu uppsattes, justerades och anslogs föl¬
jande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hem¬
ställan i utskottets förevarande betänkande nr 24, röstar
Ja;
Lördagen den 15 augusti, f. m.
13 Kr 02.
Den, det ej vill, röstar Om ändring i
vp • . förordningen
1 ang. försälj-
T7. . ning av bränn-
Vinner .Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda liemstäl- vin.
lan med den ändring däri, som föreslagits i den av herr Lyckholm (Forts.)
m. fl. avgivna, vid betänkandet fogade reservationen.
Voteringen utvisade 118 ja mot 78 nej, vadan kammaren bifal¬
lit utskottets hemställan.
§6.
ten in. m.
Till avgörande förelåg härefter lagutskottets utlåtande, nr 22, Atts- strafflag
i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag till straff-för
lag för krigsmakten, lag om krigsdomstolar och rättegången därstä¬
des, lag om införande av den nya strafflagen för krigsmakten och
den nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes samt
vad i avseende därå iakttagas skall, lag om ändrad lydelse av 26 §
i 8 kap. strafflagen, lag om ändrad lydelse av 9 och 13 §§ i 10 kap.
strafflagen, lag om ändrad lydelse av 4 och 6 i lagen angående
villkorlig straffdom den 22 juni 1906 samt lag om ändring i lagen
angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad den 14 sep¬
tember 1906, dels ock i anledning därav väckta motioner.
Genom en den 14 maj 1914 dagtecknad proposition, nr 57, hade
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda, i stats¬
rådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till
1) strafflag för krigsmakten;
2) lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes;
3) lag om införande av den nya strafflagen för krigsmakten och
den nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes samt
vad i avseende därå iakttagas skall;
4) lag om ändrad lydelse av 26 § i 8 kap. strafflagen;
5) ag om ändrad lydelse av 9 och 13 §§ i 10 kap. strafflagen;
6.) lag om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ i lagen angående vill¬
korlig straffdom den 22 juni 1906; samt
t • , V 0,m änc^rinS i lagen angående förordnande av rättegångs¬
biträde åt häktad den 14 september 1906.
I samband med denna proposition, som hänvisats till lagutskot¬
tet, hade utskottet till behandling förehaft följande, med anledning
av propositionen väckta motioner nämligen
inom första hammaren
nr 76 av herr Kvarnzelius m. fl.;
nr 77 av herr J. T. Larsson m. fl.; och
nr 78 av greve C. B. IIamilton; samt
inom andra hammaren
nr 182 av herr Staaff m. fl.;
nr 197 av herr Åkerman i Stockholm;
nr 198 av herr Jönsson i Revinge;
Lördagen den 15 augusti, f. m.
nr 199 av herr Karlsson i Fjät m. fl.;
nr 200 av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping; samt
nr 204 av herr Liljedahl.
Uti sin ovannämnda motion hade herrar Lindhagen och Persson
i Norrköping beträffande förslaget till krigslagstiftning i dess hel¬
het föreslagit, att riksdagen med anledning av Kungl. Maj :ts före-
varande proposition måtte antingen för sin del antaga en lagstift-
ning, byggd på grundsatsen om förenämnda speciallagstiftnings vä¬
sentliga upphörande i fredstid och de militära brottens hänskjutande
därunder till bedömande enligt allmän strafflag och avdömande av
de allmänna domstolarna eller, om detta ej kunde nu bifallas, avslå
propositionen och hos Kungl. Maj :t begära skyndsamt förslag till en
sådan lagstiftning, som ovan sagts.
Övriga här ovan omförmälda motioner avsågo ändringar beträf¬
fande olika detaljer i de av Kungl. Maj it framlagda förslagen.
Utskottet hemställde, _
A) att riksdagen, under förklarande att de i Kungl. Maj'.ts före¬
varande proposition innefattade lagförslag icke kunnat av riksdagen
i oförändrat skick godkännas, i anledning av samma proposition
måtte för sin del antaga vid punkten fogade förslag till
1) strafflag för krigsmakten;
2) lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes;
3) lag om införande av den nya strafflagen för krigsmakten och
den nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes samt
vad i avseende därå iakttagas skall;
4) lag om ändrad lydelse av 26 § i 8 kap. strafflagen;
5) lag om ändrad lydelse av 9 och 13 §§ i 10 kap. strafflagen;
6) lag om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ i lagen angående villkor¬
lig straffdom den 22 juni 1906; och
7) lag om ändring i lagen angående förordnande av rättegångs¬
biträde åt häktad den 14 september 1906; samt
B) att de i anledning av förevarande proposition väckta motio¬
nerna, därest de icke kunde anses besvarade _ genom utskottets hem¬
ställan i punkten A, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föran¬
leda.
Vid utlåtandet voro fogade:
dels reservation beträffande lagförslagen i deras helhet av her¬
rar Lindhagen och Persson i Norrköping, vilka med åberopande av
ovannämnda av dom avgivna motion hemställt, att riksdagen med
avslag å den nu framlagda propositionen om ny ^ krigslagstiftning
måtte hos Kungl. Maj:t begära nytt förslag till sådan lagstiftning,
byggd på de i 1901 års riksdagsskrivelser i ämnet antydda och i för¬
berörda motion utvecklade grundsatserna;
dels ock åtskilliga reservationer angående de särskilda lagför¬
slagen.
Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begär¬
des ordet av
Nr 62. 14
Ang. strafflag
för krigsmak¬
ten m. m.
(Forts.)
Lördagen den 15 augusti, f. m.
15 Nr 62.
Herr Petersson i Lidingö villastad, som yttrade: Herr Ang. strafflag
talman! I avseende å föredragningssättet tillåter jag mig hem- terigmak-
ställa, ten m. m.
att lagförslagen föredragas vart för sig paragrafvis och, (*°rts.)
där sa anses lämpligt, momentvis, med ingresser, rubriker och
utskottets hemställan sist;
att vid behandlingen av 1 § i förslaget till strafflagen för
krigsmakten diskussionen ma omfatta den föreslagna krigslag-
stiftningen i dess helhet;
att lagtexten ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant
av någon kammarens ledamot begäres;
att för den händelse lagförslagen eller något av dem kommer
att i en eller annan del till utskottet återremitteras, utskottet
lämnas öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling i avse-
ende å de° delar, som blivit med eller utan ändring godkända,
föreslå sådana jämkningar, som av ifrågasatta ändringar i
återförvisade delar kunna föranledas; samt
att i avseende å nummerbeteckning i paragrafer och moment
utskottet må äga vidtaga sådana ändringar, som påkallas av
kamrarnas beslut.
Denna hemställan bifölls av kammaren.
Punkten A).
Förslaget till strafflag för krigsmakten.
För 1 § hade utskottet i likhet med Kungl. Maj:t föreslagit föl¬
jande lydelse:
1 §•
Till krigsmän hänföras enligt denna lag:
l:o) officerare och underofficerare vid krigsmakten;
2:o) manskap med fast anställning vid krigsmakten;
3: o) värnpliktige under den tid, de fullgöra dem åliggande
tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten, samt då de under färd till
eller från sin tjänstgöringsort stå under militärbefäl;
4:o) till tjänstgöring å krigsmaktens fartyg eller vid minposi¬
tionerna förhyrda sjömän, maskinister, eldare, hantverkare och ar¬
betare;
. 5:°) de, som tillhöra polisväsendet vid mobiliserad avdelning av
krigsmakten;
6:o) vid lots- och fyrinrättningarna samt vid väg- och vatten-
anställda- personer under den tid, de fullgöra dem
åliggande tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten; samt
medlemmar av frivilliga för rikets försvar avsedda kårer
e*, ....reningar under den tid, de för sådant ändamål tjänstgöra vid
mobiliserad avdelning av krigsmakten.
Under l:o) och_2:o) innefattas icke blott personal med beställ¬
ning pa stat vid krigsmakten utan jämväl övertalig personal samt
personal, hörande till krigsmaktens reserver, den sistnämnda dock
Nr 62. 16
Lördagen den 15 augusti, f. m.
ten m. in.
(Forts.)
Ang. strafflag allenast under tid, då den fullgör sin tjänstgöringsskyldighet vid
för lerigsmak- krigsmakten.
Herr J. T. Larsson m. fl. och herr Karlsson i Fjöl m. fl. hade
i sina ovanberörda motioner hemställt, att sådan ändring matte vid¬
tagas i Kungl. Maj:ts förslag, att eleverna vid skeppsgosseskolorna
måtte undantagas från att hänföras till krigsmän och således ej b da
under strafflagen för krigsmakten.
Uti avgiven reservation hade herr Lindhagen gjort ett särskilt
uttalande beträffande förevarande paragraf samt 6 § i lagförslaget.
Sedan 1 § föredragits, anförde:
Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Hassel-
rot: Herr talman, mina herrar! Det föreliggande förslaget
till ny krigslagstiftning m. m. är i huvudsak överensstämmande
med det förslag, som utarbetats av den föregående ministären och
av Kungl. Maj :t förelagts lagrådet till granskning, \issa
jämkningar äro gjorda, men dessa^ äro till största delen bero¬
ende på anmärkningar ifrån lagrådet. Närmaste anledningen
till detta Staaffska ministärens förslag, som a sm sida byg0ts
på grundvalen av det förslag, vilket uppgjorts av den störa kngs-
lagstiftningskommittén, är en riksdagsskrivelse av ar 190K i
denna skrivelse angavs såsom de viktigaste onskemalen i frag
om krigslagstiftningens reformering följande: Vissa delar av
disciplinstadgan borde erhålla lags natur ^.^H^ onö-
Konungens och riksdagens gemensamma lagstiftnmö. Ina ono
diga avvikelser borde göras från den allmänna lagstiftning!!
vare sig i fråga om dem, som lyda under lagen, eller beträf¬
fande brott och straff. De stadgande^ som ™r\^f°rdeHiga i
krigstid, skulle icke i större utsträckning an forhallandena pa-
fordrade erhålla tillämpning jämväl under fredstid. ^ri£^°d'
stolarna skulle omorganiseras med oknmg av de ra^sMdad
ledamöternas antal. Åklagaremakten borde anfortros åt per
sonor med bättre förutsättningar än de nuvarande. _
I alla dessa avseenden hava ändringar blivit gjorda.
Disciplinstadgan har med undantag av ett par bestamme -
ser av rent administrativ natur överflyttats antingen till t
lagen eller till rättegångslagen. Härigenom ha bland annat
bestämmelserna om de befälhavare, som aga befogenhet att
straffa i disciplinmål, fått lags natur. Mera betryggande for¬
mer ha i samband härmed stadgats för disciplinmålens behand¬
ling. Så får enligt förslaget befalhavaren icke ålägga stra-f
utan föregående förhör. Och det förutsattes att han i allmän¬
het skall rådfråga auditören, innan disciplinstraff adomes. Be
fälhavarens rätt att meddela tillrättavisningar har närma
fixerats. Permissionsförbud far icke meddelas utöver ett viss
antal dayar o. s. v. I detta avseende har lagutskottet icke
följt Kungl. Maj :ts förslag. Högern har gått i en riktning
17 JVr 62.
Lördagen den 15 augusti, f. m.
och vänstern i en annan. Jag får kanske tillfälle att sedermera^?, strafflag
återkomma till denna fråga. för krigsmak-
„ I strafflagen för krigsmakten upptagna förbrytelser ha i tm ™" m'
någon mån inskränkts, dock utan att några mera väsentliga (^orte-)
ändringar blivit gjorda. Straffbestämmelser med alltför svä¬
vande avfattning ha uteslutits eller omredigerats. Så har t.
■ex. stadgandet i 80 § av gällande lag angående utfarande i
klander mot överordnads förhållande och åtgärd ersatts med en
■straffbestämmelse för uppmaning till ohörsamhet eller upphet¬
sande till ovilja mot krigstjänsten. Stadgandet i 81 § om olov¬
liga sammankomster har omredigerats och fått mindre omfatt¬
ning: sammankomster rörande lön, beklädnad och underhåll äro
icke bestämt förbjudna. 102 §:s straff för opålitlighet har
bortfallit, varjämte den där intagna bestämmelsen om straff
för vanvård av den aktning, krigsman av andra bör äga, om¬
redigerats. Denna paragraf har av utskottet helt och hållet
strukits, och däri finner jag mig med mycket jämnmod.
Straffsatserna ha i många fall blivit nedsatta. En dvlik
nedsättning har blivit en följd av lagens uppställning. De
bestämmelser, som gälla endast i krig, ha nämligen samman-
förts i en särskild avdelning: krigsartiklarna. Härigenom har
det blivit möjligt att nedsätta straffmaximum i fred, i många
fall högst, väsentligt, så t. ex. 84 § 1 mom. gällande lag. De
viktigaste nedsättningar, som eljest blivit gjorda, gälla insubordi-
nationsbrotten och särskilt vald mot förman och överordnad. Un¬
der det att nu (88 §) våld mot överordnad, som är officer eller un¬
derofficer, i eller för tjänsten icke, även om synnerligen mild¬
rande omständigheter föreligga, kan straffas lägre än med straff¬
arbete i sex månader, är straffminimum enligt förslaget, om om¬
ständigheterna äro synnerligen mildrande, fängelse i en månad
och eljest straffarbete i två månader. Då den våldförde hör till
manskapet, är straffet enligt gällande lag straffarbete i högst
två år eller fängelse i högst sex månader, men kan enligt för¬
slaget vid synnerligen mildrande omständigheter nedgå till vakt-
arrest f tio dagar. Även upprorsstraffen äro nedsatta i vissa
fall under de straff, som för motsvarande brott äro stadgade i
allmänna strafflagen, vilket haft till följd, att förslag om
ändring jämväl i sistnämnda lag framlagts. Lagutskottet har,
utöver vad Kungl. Maj :t gjort, föreslagit vissa nedsättningar i
straffen, vilka nedsättningar jag med mycket nöje accepterar.
Beträffande de personer, som lyda under krigslagarna, hava
vissa inskränkningar blivit gjorda, som dock icke äro av större
betydelse. De civila ledamöterna i krigsrätt skola sålunda icke,
såsom nu är fallet med auditörerna, lyda under krigsrätt. Även
i denna punkt har utskottet gjort några jämkningar, vilka jag
godtager.
Villkorlig dom kommer enligt förslaget till användning
även vid vissa brott efter strafflagen för krigsmakten, nämligen
vid egendomsbrotten. Enligt det av Kungl. Maj :t till lagrå-
Andra kammarens protokoll vid senare riksdagen 1014. Nr 63. 2
Nr 62. 18
Lördagen den 15 augusti, f. in.
strafflag det remitterade förslaget, Staaffska ministärens förslag kunde
fJ krigmak- villkorlig dom brukas även vid uppror och upplopp samt \ ld
ten m. m. insul)ordinationsbrotten. . , ,,o,,
(Forts.) Krigsdomstolarna ha fullständigt _ omorganiserats och tätt
en övervägande civil karaktär med två civila och tva militära leda¬
möter samt ordföranden civil. .
Aklagarebefattningarna äro överlämnade åt kvalificerade
personer med större självständighet an de nuvarande vablarna,
till iurister eller åklagare vid allmän underrätt.
Stadgande har meddelats därom, att icke blott häktade utan
även andra, som vid krigsdomstolarna atalats för brott, vara
straffarbete efter lag kan följa, äga ratt att fa någon foroidnad
tlU Särskilt t'i lf sfst vill jag framhålla, att enligt förslaget
den mörka arrestens användning blivit i högst väsentlig grad^ be¬
gränsad därigenom, att bestämda villkor stadga s för dess ado-
mande nämligen grovt trots eller synnerlig råhet. .Man har
velat finna en oegentlighet i denna anordning. .Disciplinstraf¬
fen förutsätta ju, säger man, att fråga endast ar om relati^
lindriga förseelser. Vid sådant förhållande skulle det innebära
en motsägelse att stadga, att mörk arrest, som ju också ar ett
slags disciplinstraff, ej Skulle få ådömas i andra fall, an da genom
brottet ådagalagts grovt trots eller synnerlig råhet. Denna
oegentlighet skulle i all synnerhet framträda i vmsa paragrafe ,
i vilka för de där beskrivna brotten för vanliga fall stadgats
straffarbete eller fängelse men tillika bestämd att om o -
ständigheterna äro synnerligen formiidrande brottet ma um
gällas med vaktarrest i minst tio dagar eller sträng airest
i mi^tre.^ |el kan jag ej medgiva förhandenvaron av nu för¬
menta oegentligheten. De i de ifrågavarande paragrafeana be¬
skrivna brotten - eller åtminstone något av de i varje av
ifrågavarande paragrafer omförmalda brotten aro till sm
art Sådana, att de i och för sig ådagalägga tillvaron av grovt
. trots. Men detta hindrar naturligtvis icke, att de i det kon
kreta fallet föreliggande förhållandena kunna vara sadana, att
brottet, ehuru det ådagalagt grovt trots dock kan anses vara
begånget under synnerligen förmildrande omständigheter.
S Om man nu emellertid ej vill medgiva riktigheten av vad
jag sagt, utan påstår, att oegentlighet föreligger, sa, a la bonn
heure * andra vägar finnas att ga. Danbland vill j j
orda den att man i lagen noga och bestämt angiver de grövre
förbrvSser d? Jndanfagsfall i avseende å vilka mörk arrest
må förekomma, såsom exempel a vilka brott jag tillåter mig
här endast nämna rymning och olovligt iindanhanande.
Herr talman, mina herrar! Jag skall be att fa tillägga ännu
några ord. Jag vill medgiva, att jag ifraga om den morka är¬
tsten har haft en ganska hård strid att genomkampa med mig
själv. Liksom jag är livligt övertygad om, att man i fråga om
Lördagen den 15 augusti, f. m.
19 Nr 62.
uppfostran i allmänhet kommer längre genom kärlek än genom Ang. strafflag
hårdhet, så har jag också den bestämda tron, att man i avseende för krigsmak-
på folkuppfostran, folkets uppfostran till sedlighet, renhet och ien m' m‘
laglydnad vinner ett bättre, säkrare och snabbare resultat (I'orte0
genom humanitet än genom hårdhet, genom humana än ge¬
nom drakoniska lagar. Det är enligt min mening icke en¬
dast. så, att den högre kulturen framtvingar lagarnas hu¬
manisering, utan jag tror, att man kan säga, att den hög¬
re kulturen förutsätter humana lagstiftare. I enlighet med
denna ^ princip har jag ock under min föregående verksam¬
het, sa långt jag förmatt, vilket tyvärr ej varit långt, och
så gott jag förstått, sökt handla. Men nu i detta fall:
känslan har sagt ett och förnuftet ett annat. Känslan har
sagt: »gör vad du kan för att få bort den mörka arresten, med¬
verka. åtminstone inte till att denna bibehålies! Ty mörk ar¬
rest är ej ett humant straff.» Men å andra sidan har förnuftet
bjudit: »hela krigsbefälet och alla, som i övrigt på sista tiden
hörts över förslaget, ha på det allra bestämdaste avrått från
borttagandet av den mörka arresten. Detta, säga de, skulle vara
liktydigt med avlägsnandet av disciplinen ur armén, och en
armé utan disciplin är icke något försvar. Behåll därför den
mörka arresten!»
Ku hör jag ej till dem, som definiera de sakkunniga så, att det
är personer, som över huvud taget ingenting begripa. Jag är
tvärtom av den meningen, att jag alltid i frågor, som jag saknar
förutsättningar att själv genomtränga, bör böja mig för dem,
som ha sådana förutsättningar. Så har skett även i detta fall.
Alltså, med andra ord, känslan har lidit nederlag, och förnuftet
har segrat, och så bör det väl alltid gå i dylika fall, om också
hjärtat ej blir glatt. Till dem av er, mina herrar — och det är
många här — som icke gilla min intagna ståndpunkt utan komma
att angripa mig för den, vill jag säga: huru många gånger i livet
är det, som man pa en gång vinner allt vad man eftersträvar ?
Genom antagandet av detta förslag vinner man i alla fall redan
mycket, och här är ju ej fråga om någon livssak. Jag vill
också saga, att jag vet med mig själv, att jag ömmar för mina
medbroder lika mycket som någon av er, mina herrar. Och om
någon drabbas av alltför hart straff, lider jag därav lika mycket
som trots någon här i kammaren. Jag vet också med mig själv,
att jag sökt ^öra vad jag förmått och att jag gjort vad jag kun¬
nat för att fa strafflagen så human som möjligt. Ett förbehåll
har jag gjort, och ett förbehåll gör jag: man får därigenom ej
äventyra det allmänna, d. v. s. bär armén och därigenom också
vårt fosterland. Alla omfatta vi ju med samma kärlek vår värn¬
pliktiga ungdom. Alla tro vi på den, och alla hoppas vi på den,
om olyckan skulle komma över oss. Alla inse vi ock betydelsen
av en. god armé. Låtom oss då ej företaga oss någonting, som
kan bidraga till att vår armé ej längre förtjänar epitetet god.
Jag vill i dessa dagar ej påtaga mig ansvaret för en åtgärd, som
Nr 62. 20
Lördagen den 15 augusti, f. m.
(Forts.)
Ang. strafflag enligt hela krigsbefälets mening är ägnad att försvaga disciplinen
för krigsmak- sålunda armén. Jag vet mer än väl, att den morna arresten
ten rn. m. har använts över hövan, och jag vet också från mm tid som
justitieombudsman, att man ej på övertygelsens väg allena vinner
rättelse. Men jag tror, att sådan kan ernas, utan risk ernå®
genom att begränsa den mörka arrestens användning i enlighet
med vad jag nyss antytt. — Vi här alla, och alla i landet, hoppas
ju innerligt, fast och säkert, att Sverige icke under något förhål¬
lande skall inkastas såsom ytterligare bränsle i den härjande
världsbranden, men vi veta också alla, att om mot förmodan detta
vårt hopp skulle gäckas, och om mot förmodan vart fasta upp¬
såt att halla fred ej skulle kunna förverkligas, det enda värnet
för vår yttre frihet och för våra fria institutioner över vilka
vi med sådan rätt och så länge vant sa lyckliga och sa stolta,
vi veta, säger jag, att enda värnet för detta är en god armé. Da-
tom oss då också vara rädda om armén! ,
Herr talman, mina herrar! Jag vagar visst icke tro, att
ni i dag skola lystra till mina ord, så djä,rv är jag ej, men jag
vågar be er, mina herrar, att ni i dag ej säga ert sista ord. Jag
vågar be er, att ni mer än en gång betänka er, innan ni for
den mörka arrestens skull kullkasta detta förslag och därigenom
beröva vår värnpliktiga ungdom de många fördelar i olika av¬
seenden, som utan allt tvivel det kungl. förslaget innebar.
Vidare yttrade:
Herr S ta a f f: Herr talman, mina herrar! Det förslag, som nu
föreligger, stammar ända ifrån det senaste tillfälle, då en stor här-
ordningsreform förelåg för den svenska riksdagen. Det var vid riks¬
dagen 1901, som tvenne motionärer från andra kammaren, herr A-dolt
Hedin och undertecknad, var för sig i omfattande motioner väckte
denna fråga på tal och sökte att framhålla nödvändigheten av eu
djupgående reform beträffande såväl strafflagen för Krigsmakten
som domstolsorganisationen. Redan under riksdagens lopp tillsatte
Kungl. Maj :t en kommitté för krigslagarnas revision, men riksdagen
fortsatte likväl med arbetet på motionerna, och detta arbete utmyn¬
nade uti den riksdagsskrivelse, som herr justitieministern nyss berört
och i dess huvuddrag även återgivit. Därefter arbetade krigslagstitt-
nino-skommittén, som icke förrän 1905 kunde avlämna sitt förslag. För¬
slaget gick ut på remiss, och 1908 förelädes för första gången riksdagen
en proposition utav den dåvarande Lindmanska regeringen, en pro¬
position, som emellertid, såsom omfattande endast hälften av re-
formen, utav riksdagen tillbakavisades med anhållan att få det hela
på en gång. I den förra regeringen var. det ett utav de käraste
önskemålen att kunna föra fram en verkligt omfattande krigslags-
reform. Och den sökte att åt de! förslag, som remitterades till
lagrådet, giva en sådan prägel, att däri ej skulle försummas nägo
av de reformatoriska uppslag, som under den långa tiden from-
kommit, och som efter noggrann prövning befunnits halla mattet.
Lördagen den 15 augusti, f. in.
21 Nr 62.
Därefter kom så förslaget till lagrådet. Jag beklagar, att jag Ans- strafflag
måste säga, att för första gången under lagrådets verksamhet jag f°r Jcri3smak~
för min del funnit, att denna institution icke förfarit så, som jag <e”
tror vara fullt riktigt och vara avsett med det sammas verksamhet. orts*
Det_ är lagrådet, som har hört krigsbefälet, varom herr justitie¬
ministern talat. (Naturligtvis har jag ingenting emot, att lagrådet
genom inkallande av sakkunniga fackmän, inhämtar upplysningar
om förhållanden, som för juristerna i lagrådet icke omedelbart ligga
klara. I detta fall har emellertid lagrådet utbett sig och erhållit-
permanent biträde av en fackman, nämligen nuvarande statsrådet
Mörcke. Då krigsbefälet tillfälligtvis var samlat här i staden —
krigsbefälet är, såsom vi veta, en särskild institution för behand¬
ling av vissa frågor, vilken understundom samlas i huvudstaden
så tog sig lagrådet före att anmoda alla dess medlemmar om
hjälp i denna sak, icke såvitt jag förstår för att lagrådet för sitt
eget omdömes skull behövde några sådana fackmäns yttrande utan för
att fora fram vad krigsbefälet yttrade såsom en slags opinionsyttring
inför Kung-1. Maj:t. Jag kan icke finna, att detta tillvägagångs¬
sätt är riktigt. Det är väl Kungl. Maj:t, förmodar jag, som hör de
myndigheter, Kungl. Maj:t finner lämpligt. Jag har aldrig hört,
att det varit meningen, att lagrådet skulle inkalla den ena eller
andra myndigheten för att sedan överbringa dess yttrande till
Kungl. Maj:t. Jag har ansett mig böra framhålla detta, då jag
tror, att det nuvarande lagrådet satt i gång en praxis som synes
oriktig i fall det tillätes att obehindrat utveckla densamma. Jag
återkommer i ett senare sammanhang till vad krigsbefälet yttrat
och värdet därav.
Kfter min uppfattning innefattar den nu föreliggande refor¬
men — sådan den finnes framför oss i utskottets förslag och med
tillägg av några reservationer, som jag sedermera skall komma till
— mycket stora och avsevärda förbättringar. Herr justitieminis¬
tern har uppräkningsvis framlagt dessa förbättringar i huvudsak.
Jag skall tillåta mig för att i någon mån bidraga till att klargöra
vad här är fråga om att använda en annan metod. Jag skall taga
ett typiskt exempel, sådant det ofta föreligg-er, och fråga, huru
detta fall skulle komma att behandlas enligt den nuvarande lagen,
och vilka ändringar skulle visa sig, i händelse förslaget bleve lag.
Låt oss då antaga, att en yngling, en värnpliktig, har på per¬
mission rakat ut för nagra sämre element och, såsom tyvärr ofta
händer, kommer tillbaka till kaserngården i berusat tillstånd. Det
är under sadana förhållanden, som dessa förseelser och förbrytelser
pläga inträffa, vilka sedan bedömas så hårt, att allmänheten mån¬
gen gång tycker, att det föreligger ett oerhört missförhållande
emellan förseelse och påföljd. Det är då, som det händer, att när
denne yngling skall tillvaratagas, det sinne, som brukar kallas då¬
ligt ölsinne, fager överhand och han utfar i vilda förolämpningar
och hotelser och understundom övergår till handgripligheter emot
överordnade både underbefäl och officerare. Då nu ett sådant fall
föreligger, skall således den brottslige ställas inför domstol. Låt
Nr 62. 22
Lördagen den 15 augusti, f. m.
Ang. strafflag oss då först fråga, huru denna domstol vin är beskaffad och hurudan
för krigsmak- (jen ^lir enligt det viya förslaget. Nu är den så beskaffad, att
ten rn. m. deQ begtår av en civil rättsinnig ledamot och — låt mig genast
(FortD Säga _ icke alltid av en sådan civil och rättskunnig ledamot, som
man skulle kunna önska. Det är icke alltid, men mången gång
kan det ju vara så. Ofta är denna viktiga charge ingalunda över¬
lämnad åt sådana, som verkligen kunna bära upp densamma. Detta
beror till icke ringa del därpå, att auditörsplatserna äro platser,
som i allt högre grad blivit relations- och rekommendationsplatser
med allt vad “därtill hörer. Domstolen består, såsom jag sagt, av
eu civil och rättskunnig ledamot — sådan han nu är, bra eller
kanske mindre tillfredsställande —- och därtill fyra militärer. Av
dessa fyra militärer är en ordförande. Således ha dessa domstolar
en bestämd militärisk prägel. Själva ledningen av förhöret kan
överlämnas och överlämnas val oftast åt auditören. Jag bör tiii-
lägga, att även de militära ledamöternas tillsättande lider av stora
brister, då tillsättandet är så tillfälligt, som det gärna kan vara,
och såtillvida i hög grad strider emot den princip, som bör ligga
till grund för domareplatsers besättande.
Men det är ej blott domstolen, som långt ifrån erbjuder de ga¬
rantier. man skulle önska. Mot den tilltalade står en åklagare, den
s. k. väbeln, som mycket ofta totalt saknar alla förutsättningar för
att utföra sin uppgift. Nu kunde man säga: men det behöver ju
icke vara till skada för den tilltalade, om lian bär en bristfällig
åklagare, det kan ju snarare vara till fördel för honom. Ja, sa
dömer man, om man dömer ytligt. Men det är ett konstaterat fak¬
tum inom processens område, att det förhåller sig på ett alldeles
motsatt vis. Om en åklagare alldeles icke kan fylla^ sin uppgift,
då kommer domstolen naturnödvändigt att inträda så att säga i
åklagarens ställe. Domstolen kommer att åtaga sig de uppgifter,
som borde vara åklagarens, och därigenom i viss mån förskjutas
från den ställning av full opartiskhet, som borde tillhöra ^sam¬
ma. Detta är så sant, att jag av egen erfarenhet kan meddela,
hur jag varit närvarande vid tillfällen, da domstolen tydligt för
både parter, vittnen och allmänhet dirigerat väbelns hela verksam¬
het. Åklagaren var en väbel, som fullkomligt saknade kännedom
om snart sagt a b c i vad han skulle göra.
För att nu komma till det tredje står efter den _ nuvarande
ordningen denna yngling utan någon rättsbildad hjälp vid sm sida
Han förstår ju ingenting själv av den lag, efter vilken han skall
dömas, han förstår ju föga att påvisa och framhålla de omständig¬
heter, som tilläventyrs kunna verka förmildrande i fråga ona hans
gärnings bedömande. Det är da en akt av den allra enklaste och
nödvändigaste humanitet att ställa till den tilltalades h.iäkp en rätts¬
kunnig man. som har till uppgift att ifrån dennes sida se saken och
söka att framhålla vad som kan sägas förmildrande.
Med avseende å de tre momenten: domstol, åklagare och för¬
svar, så bringar detta förslag reformer, som äro i högsta grad pa-
Lördagen den 15 augusti, f. na.
23 Nr 62.
kallade och till sin natur sådana, att de i hög grad måste på¬
verka gestaltningen av det hela.
Enligt vad nu är föreslaget komme krigsrätten att bestå av
två civila och två militära ledamöter. Av dessa två civila är den
ene ordförande, och det förutsattes, att han kommer att utses ibland
våra erfarnare och dugligare underdomare. Detta är en så väsent¬
lig skillnad mellan domstolen nu och domstolen sådan den kom¬
mer att bli, att den helt och hållet överflyttar tyngdpunkten ifrån
det militära och till det civila.
Förslaget inför vidare rättsbildade åklagare och den tilltalade
äger i allvarsammare fall erhålla en rättsbildad försvarsadvokat
till sin hjälp.
Redan har herr justitieministern, tror jag, i sitt yttrande be¬
rört den ofantliga skillnad mellan nuvarande lag och den föreslagna,
,som förefinnes med avseende å straffskalan i ett sådant fall, som
jag här talat om. Om det skulle vara så, att den gärning, som
är begången, kan anses begången utan några särskilt förmildrande
omständigheter, då skulle den nu bedömas med straffarbete från
och med 2 t. o. m. 6 år, minimum således straffarbete i två år.
Men efter förslaget skulle den bedömas med straffarbete från och
med 2 månader t. o. m. 4 år, alltså minimum sänkt från 2 års
till 2 månaders straffarbete. Och om synnerligen förmildrande om¬
ständigheter föreligga, så skulle minimum sänkas ifrån nu sex må¬
naders straffarbete till efter förslaget en månads fängelse. Det är
ju en så betydande skillnad i strafflatituderna, särskilt nedsättning
av straffminima, att det måste komma att på ett helt annat sätt
lämna utrymme för behörig mänsklighet och mildhet vid straffets
utmätande än vad nu är fallet.
Men låt oss antaga, att den förseelse, som en värnpliktig yngling
har begått, är sådan, att den icke behöver komma inför domstol, utan
kan disciplinärt bestraffas, d. v. s. av vederbörande befälhavare beläg¬
gas med ett disciplinstraff. Då är det hittills så, att det är denne befäl¬
havare ensam, som bedömer saken och ålägger straffet. Men det är
ju klart, att därigenom har man kommit ett oerhört långt steg ifrån
ett verkligt rättsförfarande. Ett rättsförfarande kan vara ytterligt
summariskt, det kan inskränka på den ena och den andra garantien
och formen, som det ordinära rättsförfarandet lämnar, och likaväl för¬
bli ett rättsförfarande, men då bör den, som har avgörandet i sin
hand, ovillkorligen äga verkliga förutsättningar för att giva ett rätts-
avgörande. Det är det, som man icke kan anse, att en befälhavare
alltid har, han må vara aldrig så förträfflig och samvetsgrann i öv¬
rigt; han ser uteslutande, kan åtminstone se uteslutande, är av sitt
yrke så gott som frestad att se uteslutande på en enda sak, nämligen
den militära disciplinen och dess handhavande, och försumma att se
på de olika omständigheterna i det individuella fallet, på dens per¬
sonlighet, som har begått förseelsen o. s. v., o. s. v. Det är klart,
att i fall man kunde åstadkomma åtminstone en sådan förbättring,
att ett omdöme, som vore i det avseendet mera skolat, även finge göra
sig i viss mån gällande, så skulle detta vara en stor reform. Det är
Ang. strafflag
för krigsmak
ten m. m.
(Forts.)
'i
Nr 62. 24
Lördagen den 15 augusti, f. in.
Ang. sträf lag det, som nu äntligen också föreligger i detta förslag på så sätt, att
för krigsmak- en befälhavare i regel icke får ålägga ett disciplinstraff, utan att ha
ten rn. m. flämtat yttrande av rättsbildad person, nämligen auditören. I fall
(Forte.) denneg yttraude icke blir följt utav befälhavaren, bör auditören reser¬
vera sig, eljest ansvarar även han för sin del för det fattade beslutet.
Man har sålunda vid sidan av den militära befälhavaren ställt en
rättskunnig person, som även bär sin del av ansvaret för ett dylikt
beslut, och detta är en mycket betydelsefull sak. Jag säde, att det
var i regel, som det förhåller sig så. Man kan nämligen inte komma
därhän, att det under alla omständigheter skulle kunna tillämpas.
Det kan icke alltid tillämpas, t. ex. på sjön, icke heller alltid vid ett
detaschement av trupper o. s. v., ty man kan icke tänka sig, att var¬
helst en militär avdelning befinner sig, en rättsbildad person skall
kunna närvara. Men i det mycket övervägande antaxet fäll kommer
dock denna föreskrift att bliva tillämplig, och redan detta är ett myc¬
ket stort framsteg.
Om jag således ber att få framhålla, att reformförslaget utan
tvivel är ett stort och betydelsefullt förslag, och om jag sålunda för
min del på intet sätt kan sluta mig till den åskådning, som förefinnes
i en vid betänkandet fogad reservation, som vill påstå, att förslaget
just icke medför någon förbättring eller åtminstone icke sådana för¬
bättringar, som man tänkt sig 1901, så vill jag likväl be att fa fästa
uppmärksamheten på några punkter, där det förefaller mig, som om
förslaget icke gåve vad det borde giva. Och om jag också därvid icke
kan i frågans nuvarande läge göra alla de yrkanden, som jag' må¬
hända skulle anse önskvärt, skall jag i allt fall tillåta mig att göra
ett par framställningar, som efter min tanke äro av vikt.
Det har varit eu ganska stor fråga, den som berör de s. k. sam¬
mankomsterna av krigsfolk. I var nuvarande krigslag heter def:
»Håller krigsfolk sammankomst för rådplägning i ämnen, genom vil¬
kas avhandlande fruktan, misströstan eller missbelåtenhet kan hos
krigsfolket utbredas, såsom: om faran eller olämpligheten av krigs¬
företag eller annan tjänsteförrättning, därtill befallning är given el¬
ler förväntas; om vådan av den ställning, vari^krigsmakten eller nå¬
gon del därav sig befinner; om förmans förhållande eller åtgärder;
om otillräckligheten av lön. beklädnad eller underhåll; eller om an¬
nat dylikt», straffas etc. Redan krigslagskommittén var inne på
den saken, och sedan har det varit förslag efter förslag av dika be¬
skaffenhet i fråga om denna paragraf. Det faller genast i ögonen,
att paragrafen sammanför åtskilliga föreskrifter, av vilka^ somliga
ha sin egentliga betydelse nästan uteslutande för krigsförhållanden.
Nu har man tänkt sig redan från början, och det var även krigslags¬
kommittén med om, att åtminstone de sammankomster, som röra sig
om otillräckligheten av lön, beklädnad och underhåll icke skulle vara
straffbara, och sådant är också det nuvarande förslaget; men för min
del har jag alltid ansett, att även frågan om förmans förhållande eller
åtgärder icke vore av natur att nödvändigt böra undintagas från råd¬
plägning mellan krigsmanskap. .lag fruktar nämligen, att ifall man
betraktar detta såsom olovligt, så skulle ett av de värdefullaste med-
Liirdopen den 15 augusti, f. in.
25 Nr 62.
len alt åstadkomma rättelse, då ett otillbörligt förfarande förekom- Ang. strafflag
iner från förmäns sida, bortfalla. Yi må inte tänka, mina herrar, att för hi9sma^-
därför att man skriver lagar och ger föreskrifter, varigenom man me- te.K m‘ T'
nar, att man skall garantera det underordnade krigsmanskapet rätts- (*ortsd
liga vägar att vinna rättelse och förbättring i det, som är oriktigt —
vi ma icke tänka, säger jag, att man därmed också är säker, att
dessa vägar komma att i allmänhet användas. Ja, säger man, an¬
vänder manskapet dem icke, då kan man ju ingenting göra däråt.
Men, mina herrar, det förhåller sig så, att själva de omständigheter,
under vilka en krigsman lever, äro sådana, att han känner en fara i
att gorå någonting, även om det är alldeles rättsligt och befogat, mot
sina förmän. Jag har sett detta många gånger. Jag kan anföra ett
enda exempel, som kanske skall förvåna. Herrarna mena, att miss¬
handel från officerares sida inte förekommer mera i vår armé. Man
borde väl framför allt kunna tänka, att något sådant aldrig kunde fö¬
rekomma här i huvudstaden, mitt i hjärtat av landet och med en
press, som uppmärksammar allt obehörigt som försiggår, i det all¬
männas tjänst, icke minst på det militära området. Och dock in¬
träffade det för några år sedan, att det förekom ett fall, där en of¬
ficer både i månader metodiskt utbildat manskapet med misshandel.
De misshandlade tvekade mycket länge att göra någon sak av det.
De tänkte: få vi rätt, så få vi ändå sedan i fortsättningen orätt. Slut¬
ligen gjordes det dock sak av det, och den ifrågavarande officeren, som
erkände felet blev så äntligen dömd till ett för eu officer alldeles
ovanligt högt disciplinsstraff. Här sådant kan förekomma, måste
vi väl förstå, att deras ställning, som träffas av dylikt, verkligen är
sådan, att man icke kan slå sig till ro med att skriva paragrafer, utan
man måste även ha omsorg om att dessa bli tillämpade. Ty, mina
herrar, det är ju inte bara deras sak som träffas av slikt, det är allas
var sak, det är landets sak, att sådant icke får förekomma i vår armé.
Nu förstå vi ju alla, att bland det krigsmanskap som uttagits, hela
var vapenföra och delvis även vår icke vapenföra ungdom, måste det
finnas bra manga, som inte precis lämpa sig för det yrket. Det är
ju alldeles klart, att det militära yrket icke kan ensamt bland alla
yrken vara sådant, att alla människor lämpa sig för detsamma. Yar
och en inser, att inte alla lämpa sig t. ex. för att bli snickare eller
skräddare eller skomakare, utan den enes anlag går mer i den ena
riktningen, och flen. andres mer i en annan. Varför skulle då alla
lämpa sig att bli militärer? Det är ju sant, att det i allmänhet icke
fordras alldeles speciella anlag härför, men det hindrar dock icke,
att det mången gång kan inträffa, att i övrigt mycket duktiga yng¬
lingar, som i det allmänna livet sköta sig alldeles förträffligt, sakna
förutsättningarna för den ofantliga precision och snabba uppfattning
av vissa saker, som i det militära erfordras. Om nu en sådan yngling
kommer in, om han försöker så gott han kan, men det visar sig, att
han saknar alla anlag i denna riktning, då händer det tyvärr mer än
eu gång, att han av befälet icke behandlas och bemötes såsom han
borde. Jag påstår visst icke, att det händer i allmänhet. Jag är
övertygad om att det icke händer i allmänhet, men underslundom
Jir 62.
26
Lördagen deri 15 augusti, f. in.
Ang. strafflag händer det dock. Det länder, att eu befälhavare finner ett nöje i
för krigsmak- trakassera en sådan person, att förlöjliga honom, att valla honom
ten m. m. understundom rätt stora obehag. Han själv kommer aldrig att va-
(Forts.) gorå något åt saken, och då är det bra, ifall han har några kam-
rater, som äro litet modigare än han och som slå sig tillsammans
och hjälpa honom. Nu har jag bemärkt, att aet hos militärer finns
en viss tendens att överdriva betydelsen av detta förbud mot sam¬
mankomster. De ha eu viss tendens att häri inlägga ett förbud mot
varje slags samråd t. ex. .just för att åstadkomma laga förfarande
mot eu överordnad till hjälp för en kamrat. Jag kan aldrig tro,
att detta är riktigt, men jag är rädd för denna paragraf därför, att
den kan innebära en frestelse för befälet att hindra även sådan!.
Jag tror emellertid som sagt icke, att den, rätt uppfattad, innebar
ett så långt gående förbud, och jag skulle anse det synnerligen för¬
delaktigt, om riksdagen åtminstone ville besluta att i motiveringen
insätta några rader, som skulle så långt möjligt förebygga en sådan
där överdriven tolkning av denna paragraf. Det kunde ske genom
att man till motiveringen fogade några ord av följande lydelse.
»Det bör emellertid framhållas, att, på sätt föredragande departe¬
mentschefen vid remissen till lagrådet yttrade, med ordet »samman¬
komst» i förevarande paragraf icke kan avses en sammankomst vil¬
ken som helst emellan några personer, tillhörande krigsmakten, utan
att därmed måste menas ett på förhand för visst ändamål planerat
sammanträdande av ett mera avsevärt antal personer» Om detta
uttalande ur förra departementschefens motivering vid remissen till
lagrådet kunde inflyta, så skulle det vara synnerligen lyckligt, och
jag förbehåller mig, herr talman, att. då vi komma till i6 § iram-
ställa yrkande därom. .. ,
Ett annat lagrum, som varit mycket pa tal alltifrån 1901, ar den
s k ovillkorliga lydnadsplikten, som man understundom översatt
med vad man kallar blind lydnad. Det skulle tydligen vara någon¬
ting upprörande, om soldaterna ägde förpliktelse rent av till blind
lydnad, vilket skulle innebära, att de voro skyldiga att begå förbry¬
telser eller omoraliska handlingar, om de därtill befalldes. Jag er¬
inrar mig från mycket långt tillbaka, nämligen från min egen be
väringstid. som nu ligger i minnets fjärran, en händelse, som i nå¬
gon män illustrera kan vad jag här säger. Det inträffade, att fram¬
för den pluton, till vilken jag hörde, kom en civil person, som bär
sig så åt, att det var uppenbart, att han icke var vid sina smnens tulla
bruk. Han störde genom sitt underliga beteende lugnet och upp¬
märksamheten inom plutonen. Då sade löjtnanten åt ett par män in¬
om avdelningen: »gå bort och klå den där». Men da steg en studen
fram och säde: »nej, löjtnant, man slår inte en sinnesrubbad per¬
son». Det var ju riktigt av honom, och löjtnanten förstod också,
att lian hade burit sig: dumt åt och slög bort saken. Men det är t^d-
ligt. att det icke blott var moraliskt riktigt, utan det borde vara även
lagligen riktigt, att en underordnad aldrig kunde befallas till na-
o*ot sådant och i varje fall aldrig behöva åtlyda en sådan befäl -
ning. Man har därför ansett, att det icke kunde skada, att clet kom-
Lördagen den 15 augusti, f. in.
27 Nr 62.
me in en uttrycklig bestämmelse om att en förmans rätt att befalla j.n9- strafflag
icke är obegränsad. I det syftet insattes i det till lagrådet remitte-för kri9smak-
rade förslaget en bestämmelse, som gick ut på att den underordnade m. ™'
icke skulle behöva lyda, när förmannen uppenbart överskred sin °r
befogenhet. Om detta har det sedan varit mycket resonemang, på
vilket jag emellertid icke nu skall närmare ingå. Man har, såvitt
jag förstår, varit ense därom, att det icke kan och icke får vara me¬
ningen med en lag, att människor skulle kunna befallas till brotts¬
liga eller omoraliska handlingar. Men man har funnit det myc¬
ket svårt att finna en tillfredsställande formulering, därför att man
— kanske något omotiverat efter min tanke — fruktat, att varje
sådan formulering skulle komma att innebära en lockelse till ett indi¬
disciplinärt förfarande. På grund av dessa svårigheter har lagut¬
skottet funnit sig böra stryka hela bestämmelsen, men i motiverin¬
gen gjort ett uttalande i den riktning, jag antytt, och sagt, att dom¬
stolen i de särskilda fallen får tolka lagen efter allmänna rättsgrund¬
satser. Under sådana förhållanden skall icke heller jag göra något
förslag om ändring av paragrafen, men jag nödgas påpeka, att det
brister någonting i lagutskottets motivering. Ty om man skall våga
lita på de allmänna rättsgrundsattsernas tillämpning hos domstolar¬
na, så måste man naturligtvis förutsätta, att det icke gives några be¬
stämmelser, som kunna fresta och locka i orätt riktning. Man bör
alltså laga så, att icke från Kungl. Maj:ts sida må utges några stad-
ganden i reglementen eller andra föreskrifter, som kunna vilseleda,
ej häller gamla sådana stadganden bibehållas. Ett sådant stadgan¬
de är det, som för närvarande förefinnes i tjänstgöringsreglementet
för armén. _ Där talas nämligen just om ovillkorlig lydnad. Såle¬
des menar jag, att utskottets i så god avsikt givna motivering skulle
behöva en komplettering för att vinna verklig effektivitet, och jag
har tänkt mig att denna komplettering kunde göras genom en me¬
ning av följande lydelse vid motiveringen till 79 §: »Dock förutsat¬
tes. naturligtvis härvid, att sådana uttryck som »ovillkorlig lydnad»
och dylika icke må för framtiden upptagas i av Kungl. Maj:t ut¬
färdade reglementen eller andra föreskrifter, och att de må bortta¬
gas, där de nu förekomma.» Jag förbehåller mig att även i fråga
om detta vid vederbörlig paragraf göra särskilt yrkande.
En fråga, som det råder olika meningar om, är frågan om s. k.
tillrättavisningar. Med tillrättavisningar förstår man en särskild
form av smärre bestraffningar, som få åläggas av underordnade be¬
fälhavare och som icke kunna överklagas. De äro således icke discip¬
linstraff. De skilja sig från dem däri, att de åläggas av underord¬
nade befälhavare och icke få bli föremål för överklagande. Ku
måste man såga, att dessa tillrättavisningar, som äro en rent patriar¬
kalisk anordning, där således de underordnade behandlas såsom skol¬
pojkar under en lärare, passa bra litet för ett härväsende, grundat
på värnplikt och där ingalunda blott unga pojkar utan även vuxna
och mogna män tjänstgöra och således kunna bli föremål för
sådant förfarande. Det. som många medborgare framför allt önska,
de må komma i vilket läge som helst, det är att få vara i en rätts-
Nr 62. 28
Lördagen den 15 augusti, f. ro.
Ang. strafflag ställning och icke i eu ställning, där godtycke kan ha plats. Men
för krigsmak- (]essa tillrättavisningar förutsätta just, att man bredvid en rättsställ-
ten rn. rn. ning gkaj1 ha en ställning av lärjunge, av skolpojke, som jag sade,
(Ports.) ,jär man hejt är underkastad det patriarkaliska förfarande som lätt
kan bli ett godtyckligt förfarande från överordnades sida.
Jag instämmer med en del reservanter, som i fråga om tillrätta¬
visningarna reserverat sig och yrkat på borttagandet av vissa om¬
stridda slag av tillrättavisningar. Men jag skulle därtill vilja foga
en önskan, att jämväl den synpunkt, som jag här framhållit, måtte
bli tillgodosedd. Och den kan efter min tanke bäst bli tillgodosedd
på det sättet, att man återgår till det remitterade förslaget, som stad¬
gade, att i händelse en underordnad komme i en sådan ställning, att
befälhavaren ärnar ålägga honom tillrättavisning, skulle han tillfrå¬
gas, huruvida han hellre ville riskera att få disciplinstraff genom
att underkasta sig det vanliga disciplinära förfarandet. Då har lian
likväl fått en rättsställning. Man har då bevarat det mera smidiga,
mera enkla och kanske fördelaktiga i tillrättavisningen, men dock
givit den underordnade rätt att med risk att få disciplinstraff begära
ett rättsligt förfarande. Då har man på alla punkter så långt sig
göra låter även för en krigsman, även för en värnpliktig infört ett
rättstillstånd, och detta är en mycket betydelsefull sak. Jag skall
även på denna punkt be att i sinom tid få göra ett särskilt yr-
kande. _ „
Herr justitieministern yttrade isig också angående den s. &■
stränga eller mörka arresten. Den var, såsom han erinrade, bort¬
tagen i det remitterade förslaget. Ja, den var borttagen efter, jag
vågar säga, synnerligen noggrannt övervägande av såväl de skal,
som kunna hämtas ifrån hänsyn till de av detta straff drabbade per¬
sonernas fysiska välbefinnande, som även av rena humanitetsskäl.
Samma skäl, som tala mot kroppsstraff i allmänhet, nämligen att de
kunna förnedra individen i stället för att förbättra honom, syntes
med synnerlig kraft tala för att ur en armé, bestående huvudsakli¬
gen av värnpliktige, vilka icke av egen drift utan av lagen aläggas
inträda i den stora medborgarhären, utmönstra alla sadana bestraff¬
ningar, som falla under den inhumana kategorien.
Det är påtagligt av herr justitieministerns yttrande, att han
icke varit främmande för ett sådant betraktelsesätt, ehuru han hän¬
förde det uteslutande till känslan. Jag kan icke göra det, ty jag
tror, att de humanitära skälen rätt besedda höra lika mycket till för¬
nuftet som till känslan. Den huvudsakliga grunden för herr justitie¬
ministerns ståndpunkt syntes vara den ställning, som krigsbefälet
har intagit till denna fråga. Ja, här komma vi just till den frågan,
vad det betyder att lagrådet tagit sig före att anordna ett opinions-
möte av en anonym massa av militärer. Det är ju klart för var man,
att lika litet som hela denna reform blivit börjad eller fortsatt pa
militärt initiativ, lika litet har man att från militärer i allmänhet
vänta sig något synnerligt stöd för sa pass genomgripande förändrin¬
gar, som här på flera punkter föreslås och särskilt i fråga om den
mörka arresten. Jag vågar tor övrigt fråga harr justitieministern,
Lördagen den 15 augusti, f. ra.
29 Nr 62.
huruvida denna krigsbefälets opinion är på något sätt avgiven för An9- strafflag
den ordning, som han tänkt sig med avseende å den mörka arresten. fär ^xi9sma^-'
Förvisso icke. Jag är alldeles övertygad om, att den opinionen går
ut på att militärerna skola få handskas precis som hittills utan några 0 '
inskränkningar. med avseende å den mörka arresten. I krigslag -
stiftningskommittén voro även flera militärer ense om, att stadgan¬
det om den mörka arresten av oförstånd och obetänksamhet blivit
grovt missbrukat av de straffpåläggande befälhavarna. De kunna
således icke, menar jag, betraktas såsom några egentliga auktoriteter
i det avseende, jag nu talar om. dessa män, som själva till stor del
just missbrukat det stadgande, som finnes. Nej, vida viktigare än
denna massa, som avgivit en opinionsyttring, vida viktigare är det,
att en av arméns yppersta och mest auktoritativa militärer i krigs-
lagstiftningskommittén förordat den mörka arrestens avskaffande.
Detta, att generalstabschefen är mot dess bibehållande, betyder för
mig ofantligt mycket^ mera än att tusen andra militärer möjligen
äro för det. Det lär i själva verket på varje område, där det gäller
att gå till strid mot yrkesfördomar, vara så, att om en enda av yr¬
kes männen är för en reform, betyder det ofantligt mycket mera än
om hela massan är emot det. Om man skulle rätta sig efter denna
massa, skulle aldrig några sådana reformer komma till stånd, som
stå i strid med 3rrkesfördomar.
För min del måste jag således på det allra livligaste önska och
hoppas, att resultatet måtte bli det, att denna stora reform, som
ingalunda vore fullständig utan skulle lida av en mjmket väsent¬
lig brist, om den mörka arresten bibehölles, måtte fullständigas så¬
som lagutskottet föreslagit genom bortskaffande av denna fula fläck.
Ja, jag har därmed, herr talman, sagt vad jag i sakens nuva¬
rande läge velat säga, och jag får sedan återkomma. Jag vill en¬
dast tillägga några fa ord. Det heter med ett gammalt romerskt
ordspråk: inter arma silent leges, d. v. s. att lagarnas tillämpning
ofta ^tystnar under krigstid. Vi ha själva nyligen varit med om
att låta den ena efter den andra lagens tillämpning tystna under den
hotande tid, som nu är, men vi höra icke låta det varma och hän¬
givna arbete, som så länge försiggått på krigslagarnas humanisering,
nedläggas eller snedvridas eller bliva något mindre än det kunde
ha blivit till följd av de hemska förhållanden, som nu råda i värl¬
den. Om en nations karaktär och sinnelag blivit genom samman¬
stämmande omständigheter och genom den uppfostran till mänsklig¬
het och mildhet, som en lång fred skänker, utmärkta av mänsklighet
och mildhet, så är det säkerligen icke blott sig själv utan hela civi¬
lisationen. som en sådan nation gör en tjänst genom att även un¬
der svåra förhållanden söka att uppfylla den förpliktelse till ädel
mänsklighet, som den känner inom sig själv.
Herr Persson i Norrköping: Herr talman! De två föregå¬
ende talarne ha ju var för sig givit det föreliggande förslaget
sin stora välsignelse, prisande det såsom varande ett synnerligen
storslaget verk, vilket skulle tillfredsställa alla rimliga krav" på
Nr 62. 30
Lördagen den 15 augusti, f. m.
Ang. strafflag humanitet- i vad det gäller lagstiftningen och till sina verk-
för icHgsmak- ningar g,ven i vad det gäller lagskipning^. Herr justitiemi-
ten T nistern gav hela lagutskottets förslag sin välsignelse utom i en
(Forte.) punkt, där han välsignade den mörka arresten. Han säde, att
hans känsla har alltid talat och talar även nu för att denna
mörka arrest borde avskaffas, men förnuftet talar för att den
skulle bibehållas, och förnuftet har i detta avseende vant
främst representerat av de militära sakkunniga, som ha sagt, att
disciplinen icke kan upprätthållas med mindre än denna mörka
arrest bibehålies. Han tillät sig att vädja till denna kammare att
betänka sig mer än en gång, innan den låter förslaget lalla
nå grund av ett avslag på yrkandet om bibehållande av den
mörka ar resten, men mig förefaller det, som om hans vädjam lika
väl hörde riktas till första kammarens majoritet, om att den
icke måtte låta hela detta förslag falla genom ett envist fast¬
hållande vid den mörka arresten. Bakom kravet pa bibehållande
av den mörka arresten ligger dock endast yrkesmilitärernas av
vana och fördomar medärvda uppfattning, att disciplinen lene
utan den skulle kunna upprätthållas. o .
Ja, jag kan ju i detta sammanhang be att^fa citera följande
ur krigslagstiftningskommitténs betänkande. Kommittén. förkla¬
rade: »En god disciplin åstadkommes emellertid förvisso icke ge¬
nom lagbud allena. Den måste tvärtom till sin kärna bestå av en
stark och vaken pliktkänsla, buren av insikten om nödvändig¬
heten av att för vinnande av ett stort gemensamt mål under¬
ordna sin egen person under en enhetlig ledning och med använ¬
dande av alla sina personliga krafter villigt bringa de offer,
som för ernåendet av detta mål kräves. Att en sådan anda
icke kan skapas endast genom lagbud och föreskrifter eller ett
mer eller mindre mekaniskt tillämpande av dessa är grvet. In¬
nerst beror tydligen dess utveckling och växt av andra _ och
djupare liggande faktorer av moralisk natur. Av icke ringa
betydelse för åstadkommandet av ett gott resultat i nämnda
hänseende är därför tydligen ock ledningen av ett i sann mening
upplyst befäl, som i känslan av sitt ansvarsfulla kall söker att
uppfostra sina underlydande till val disciplinerade soldater ej
blott genom tuktan och straff, där sådant finnes nödigt, utan
framför allt genom ett gott och ädelt föredöme samt _ en av
allvar och omsorgsfull välvilja präglad behandling av sina un¬
derlydande i syfte att därigenom framkalla och utveckla deras
bästa egenskaper och kärlek till tjänsten.»
Jag tror, att om de sista satserna i detta citat av vederböran¬
de uppmärksammats i något högre grad än vad fallet hittiEs
varit, den rådande tron på den mörka arresten icke skulle vant
så stark, som den är. o .
Den siste talaren, herr Staaff, var också i stort sett. synner¬
ligen belåten med det föreliggande lagförslaget, som enligt hans
mening i allt väsentligt innebar så störa förändringar, att man
icke hade orsak att begära något mera. Det var endast i tre
Lördagen den 15 augusti, f. m.
31 Nr 62.
särskilda punkter, om jag icke missuppfattade honom, som lian Ans- strafflag
var missbelåten, nämligen rörande bestämmelserna, som inne- ■?'" ^igsmak-
hållas i 73, 96 och 210 paragraferna; särskilt beträffande det T'
skärpta arreststraffet var han mycket belåten med lagutskottets °r '
förslag men icke med den ståndpunkt, som högern intagit. Jag
kan icke underlåta att vid detta tillfälle säga som min uppfatt-
ning, att det stora nummer, man sökt göra av mörkcellstraffets
borttagande ur det förslag, som remitterats till lagutskottet,
synes hos det liberala partiet alltför mycket ha undanskymt in¬
tresset för en verkligt human och verkligt modern krigslagstift-
ning, och jag har icke något som helst hopp om att kunna
återuppliva detta intresse för närvarande i kammaren, utan man
får väl tyvärr resignera över att riksdagen antager en reform,
som man utåt söker giva sken av att vara en verkligt stor reform,
men som i grund och botten icke är så taycket att hurra för.
Den gamla militära disciplinsurdegen, som synes ha satt sin
prägel såväl på detta lagförslags innehåll som på dess olika be¬
stämmelser, den kommer nog i stort sett att finnas kvar, även
om det gjorts en hop omkastningar av paragraferna och införts en
del detaljbestämmelser, so,m göra, att förslaget ser mera hu¬
mant ut än förr.
Vi ha i vår motion tillåtit oss att yrka, att man skulle söka,
i likhet med vad man börjat göra i andra länder — exempel¬
vis- i Norge och Frankrike — avskaffa hela krigslagstiftningen
såsom undantagslagstiftning i fredstid och blott behålla den vid
de särskilda tillfällen, då det råder krigstillstånd, och att man
skulle söka inarbeta alla de många kapitlen och bestämmelserna,
so,m handla om straff för krigsmakten, i den allmänna lag¬
stiftningen, väl dock därvid vetande, att man antagligen måste
för en del särskilda brottsarter, som äro speciella för mili¬
tärerna, möjligen göra ett nytt kapitel att infogas i strafflagen,
där dessa brottsarter bahandlas. Men i övrigt och vad gäller
brotten i allmänhet tro vi, att de civila lagbestämmelser, som
redan äro till finnandes, i största utsträckning skulle kunna
tillämpas. Vi kunna, nämligen icke förstå, varför fylleriförse¬
elser, förargelseväckande beteende å allmän plats, för att icke
nämna, de många egendomsbrott, som bestå i skadegörelse, för¬
skingring, stöld, snatteri och rån av egendom i vissa fall och så
vidare., icke skulle kunna adömas efter de civila strafflagskapitel,
som finnas i den allmänna lagen, där dessa brott behandlas.’
Man skulle genom att få in hela krigslagstiftningen i de delar,
beträffande vilka den skall tilläinpas i fredstid, i den allmänna
lagstiftningen få över hela denna lagstiftning en civil anda, som
borttoge den särskilda rättsåskådning, som anses vara gällande
för militärerna, som militärerna själva särskilt starkt hålla
pa, och som i så många stycken är så vitt skild från den civila
rättsåskådningen. Man borde enligt vårt förmenande därjämte
uppnå, att man i högre grad än som kan låta sig göra, så länge
kngslagarne bibehållas, fostrade krigsmannen att vara en o-od
Nr 62. 32
Lördagen den 15 augusti, f. m.
Ang. strafflag medborgare och därigenom även, när det behövdes, en god krigs-
för krigsmak- man Det. har också synts oss, som om detta varit riksdagens me-
ten in. m. ninff ^ den skrivelse, Som den 1901 avlät och som legat till
(Forts') o-rund för det uppdrag, som krigslagstiftningskommittén har haft.
Nu anförde den föregående talaren för att bevisa, huru myc¬
ket bättre det skulle bliva efter lagens antagande, ett exem¬
pel. Han sade, att om en värnpliktig varit ute o-ch kommer hem
berusad och förgår sig mot befäl eller andra och därför skall
straffas, det blir så ofantligt mycket annorlunda med denna nya
lag än det varit förut, och han anförde de straffsänkningar,
vilka finnas i denna lag, och som föreslås i paragraferna 80 och
82. Jag medger, att dessa sträf fsänkningar ingalunda äro sa
små, men å andra sidan räcker sannerligen det straff, som stad¬
gas — från två års ända upp till 6 års straffarbete — mer än
väl till. Det är synnerligen starka och synnerligen strängt uttagna
straffsatser i dessa båda paragrafer för det brott, man avser
att straffa. Vad beträffar domstolsförfarandet skulle ju det
nya förslaget medföra en förbättring, ty förut var det endast
en civil ledamot, en auditör, i domstolen. Den föregående tala¬
ren tillät sig dock att ställa sig tvivlande till frågan, huruvida
denne auditör juridiskt sett tillhörde de bäst kvalificerade ju¬
risterna, och jag kan för min del icke annat än instämma i denna
den föregående talarens uppfattning. Det har sagts i lagutskottet
och på andra håll, att denna juridiskt ledamot, auditören, i de
flesta fall varit den, som påyrkat strängare straff än de militära
ledamöterna i domstolen. Vid sidan av honom har det vant fyra
militärer, men nu skulle det bliva bättre, nu skulle det bliva
två militärer, en auditör och en civil jurist, en krigsdomare.
Om det är sant, att auditörerna — om vilkas juridiska kompetens
man synes ha uttalat en viss tveksamhet — under sin verk¬
samhet i dessa fall hittills dömt hårdare än de militära ledamö¬
terna, så komma de väl icke att ändra taktik, sedvänjor, praxis,
vadan en ändring i tillmätandet av straffen genom de nya dom¬
stolarna icke torde bliva avsevärd. Sant är ju, att det tillkommer
eu ny ledamot, krigsdomaren, men om de.övriga tre äro eniga,
lär icke krigsdomaren hava avgörandet i sin hand. Vidare nämn¬
des att det blir en helt annan åklagaremyndighet än den hit¬
tills funnits. Det må vara sant, men huruvida denna aklagare-
myndighet på grund av sin större kompetens kommer att bil
bättre för den ‘åklagade, därom kan man åtminstone minst sagt
vara tveksam. En förbättring kommer naturligtvis till vid vissa
brott, nämligen brott för vilka kunna ådömas strängare straff,
därigenom att en åtalad äger erhålla hjälp, vilket förut icke
vant fallet. Det skulle även bli en så ofantligt större rätts¬
säkerhet i vad gäller disciplinmål, pa grund av att den befäl¬
havare, som utdelar dessa disciplinstraff, i regeln skulle före
doms avkunnande förhöra sig hos en civil ledamot, nämligen
auditören. Jag ber att få säga som min uppfattning, att jag icke
tror på effekten utav denna reform. För det första är den ci-
Lördagen den 15 augusti, f. m.
33 Nr 62.
vile jurist, som befälhavaren vid disciplinstraffs ådömande skall An9■ strafflag
fråga, såsom här har sagts förut, i allmänhet rätt bra enig med ~
de militärer, som skola ådöma disciplinstraff. För det andra jFortg)
lära dessa auditörer på grund av den ställning de komma att
intaga få bra liten tid med att syssla med alla de disciplinmål
som skola förekomma. Vi skola erinra oss, att 1911 förekommo ej
mindre än 8,950 disciplinbestraffningar, där man dömde till vakt-
arrest eller till sträng arrest; därjämte förekommo naturligtvis
disciplinbestraffningar bestående i arrest utan bevakning. Äudi-
törerna skola enligt det nya förslaget bli 35. Var och en skall
sålunda få att sysselsätta sig med icke blott de krigsrättsmål
som förekomma utan därjämte alla dessa disciplinmål, som skola
förekomma, vilka komma att belöpa sig till 250—260 för varje
auditör, och då man därjämte tar i betraktande, att dessa audi¬
törer ha sin auditörtjänst blott som en bisyssla, kan man förstå,
hur mycken tid och uppmärksamhet de skola kunna ägna åt
detta rådgivande i vad gäller disciplinstraff. Det blir det min¬
sta möjliga. Det kommer antagligen att gå till på det sättet, att
utdelarne av disciplinstraff kommer att vid något tillfälle ringa
på till auditören och säga honom, att nu är det så och så, och
auditören kommer väl i allmänhet att säga ja och amen till
vad den militäre befälhavaren föreslår. Större garantier torde
icke det nuvarande förslaget komma att lämna. Om man hade
velat vinna garantier för ett ordnat och betryggande rättsför-
farande, synes det mig att man borde hava avskaffat krigsrätter¬
na, både underrätterna och de högre rätterna, och lagt alla krigs-
mål under de civila domstolarna samt lagat att de kunde avdömas
där precis som andra mål. Då hade man erhållit samma garanti
på detta område som man har på rättsområdet i allmänhet, och
därmed hade då givetvis alla de många, som komma under krigs¬
lagarna, dit ju hela folket kommer under en viss del av sitt
liv, varit mera betjänta än vad nu kommer att bli fallet.
Emellertid, som jag förut nämnde, är det icke stora utsikter
att få några genomgående reformer nu genomförda. Vi ha i
varje fall tillåtit oss att reservationsvis yrka på bifall till
vad vi föreslagit och avslag på det förslag, som lagutskottet
framlagt. Jag tillåter mig, herr talman, om icke för annat
så för formens skull åtminstone, yrka bifall till vår reservation
i detta avseende, uttalande som min uppfattning, att krigslag-
stiftningen, det vill säga frågan om de lagar, under vilka folket
under viss tid av sitt liv skall leva, ingalunda är löst med de
reformer lagutskottet nu förelagt.
Herr Schotte: Herr talman, mina herrar! Som kammarens
ledamöter redan torde ha funnit av den reservation, som herr Lind¬
hagen här har avgivit, och som jämväl torde framgå av utskottets
utlåtande, utgör utskottsförslaget rörande strafflagen för krigsmak¬
ten en till väsentliga delar redan inom utskottet åvägabragd kom¬
promiss. Det befanns nämligen vid utskottsarbetet med dessa la-
Andra kammarens protokoll vid senare riksdagen 1014. Nr 02. 3
Hr 62. 34
Lördagen den 15 augusti, f. m.
ten m. m.
(Forts.)
Ang. strafflag gar, att det skulle mota synnerligen stora svårigheter att på sätt ut-
för krigsmak- s^0ttet var sammansatt med lika antal ledamöter tran höger och
w " vänster, komma till ett lagförslag, som var fullt rimligt och sam-
uthängande och som kunde av kamrarna förväntas accepterat utan
alltför långa debatter. Det är bara på två punkter i utskottets före¬
liggande betänkande som skiljaktighet i sak är rådande: den ena ar
med avseende å den mörka arresten, som utskottet velat ersätta med
s. k. skärpt arrest, d. v. s. arrest med hårt nattläger, och där vänster-
halvan i utskottet vunnit, och med avseende å 210 $, dar det har
varit ett motsatt förhållande, och således högerhalvan kommit att
få sina synpunkter framträdande såsom utskottets.
Det är givet, att vid en sådan kompromiss en del eftergifter mast
göras i ståndpunkter, som man eljest skulle ha velat hävda och vid¬
hålla Det är särskilt fallet i avseende å de två punkter, som den
ärade talaren på Stockholmsbänken hade några erinringar emot.
Man må härvid också erkänna och tänka på, att det är pa viktiga
punkter som genom denna överenskommelse de från vänsterhall fram¬
förda synpunkterna ha blivit beaktade. Så är särskilt förhållandet
med avseende å 6 §, rörande flera mycket avsevärda inskränkningar
av den civilmilitära personal, som skall stå under krigslagarna i
fredstid, ävenså med avseende å 97 §, som är helt borttagen; den av¬
ser, denna paragraf, som alla känna, en av vissa förhallanden gan¬
ska brännande fråga: i vad mån en militär skall kunna för åtgärder
utom tjänsten åläggas militära bestraffningar. Det är också åtskil¬
liga sträffnedsättningar särskilt för ämbetsbrott, som vunnits, och
dessutom en del andra, mindre frågor, som dock icke sakna, sin be¬
tydelse. Jag kan, i följd av den omnämnda kompromissen icke för
min del giva min anslutning till eller förorda någre ändringsförslag,
såvida de icke hänföra sig till 210 § eller röra frågor, som avse el¬
ler stå i sammanhang med den mörka arresten; alla de Övriga para¬
graferna måste jag för min del förorda enligt utskottsförslaget. Jag
har naturligtvis därmed icke sagt, att man icke skall med tilltreas-
ställelse gå med på de motiveringsändringar rörande ett par para¬
grafer, som herr Staaff föreslagit. Jag tror för mm del, att dessa
fullt överensstämma med utskottets uppfattning av de berörda para
graf erna, och jag torde, när yrkande i avseende å dessa motiverin¬
gar framkommer, sålunda för min del kunna ge densamma ram an¬
slutning. ^a]1 icke nu i c|etta sammanhang beröra frågan om den
mörka arresten, den har redan varit föremål för debatt har i dag och
jag torde få tillfälle att längre fram göra nagra uttalanden i detta
amn6Nu säger herr Persson i Norrköping, att han icke finner hela
denna reform vara av så synnerlig betydelse, därför att den fram¬
för allt icke tillgodosett några av honom särskilt omhuldade önske¬
mål, det ena att all speciallagstiftning på detta område enligt hans
mening bör upphöra, så att de militära förseelser, förn höra bestraf¬
fas och ej kunna inrangeras under nuvarande straffbestämmelser
eller göras som tillägg till dessa bestämmelser, skola komma under
Lördageu deö 15 augusti, f. m.
35 Nr 62.
ett särskilt kapitel i strafflagen. Det är dock hittills icke något Äng. strafflag
land, som har ansett sig kunna undvara en speciallagstiftning på -fär kri3smnk-
liragavarande område. Förslag därom är väckt i Frankrike- man ten m' m'
har dock sagt mig att detta förslag icke är slutbehandlat. Vad iag (Fort8,)
nu sagt innebar emellertid icke, att icke den av herr Persson i Norr-
oping antydda möjligheten till äventyrs förtjänar beaktande för
framtiden och längre Iram kan ifrågasättas. Utskottet har också
med sitt yttrande, att utskottet icke för närvarande finner det kunna
ifrågasätta;?, att. ?11_L speciallagstiftning på ifrågavarande område
skall upphora och i stallet straffbestämmelser om vissa militära brott
upptagas i allmänna strafflagen, ej velat principiellt avvisa tanken
pa att en särskild lagstiftning för krigsmakten må kunna undvaras
en gång. Jag tror till och med, att det skulle vara åtskilliga för-
Trn forenadle “ed det ifrågasätta överflyttandet till allmänna
sirat llagen, ehuru det nog finnes nackdelar därvidlag också. I alla
händelser har utskottet icke i det antydda syftet kunnat vidtaga
någon omarbetning av förslaget, som därmed skulle bli fullständigt
omstopt. Uivet är också, att en dylik omarbetning näppeligen kan
ske utan sammanhang med en fullständig strafflagsreform i övrigt
Det har sålunda även om utskottet skulle ha stått på den av herr
hven Persson och herr Lindhagen hävdade ståndpunkten, icke varit
utskottet »löjligt att härutinnan vidtaga någon så genomgående änd-
rmg i forslaget, som darfor erfordrats. Jag tror också, att man får
tänka åtskilligt pa en del förhållanden, innan man alldeles bestämt
kan giva sm anslutning till en anordning, som herr Sven Persson
torordat. Men val kan vara möjligt, att man kan komma dit en
gång Men det har synts utskottet icke nu kunna ifrågasättas, och
det liar för utskottet, praktiskt taget, naturligtvis varit omöjligt
att nu ga denna väg.
Med avseende å ett par av de utav herr Sven Persson gjorda
ovrifft ber .lag att få säga några ord. Han hade
iarhagor för, att kngsdomstolarna icke skulle bli lämpligt sam¬
mansatta därigenom, att det fanns bara två civila personer, och där¬
av en auditör som i allmänhet hade en ensidig uppfattning,
närmande sig den militära ståndpunkten rörande en del förhållan-
den, som har förekomma och som kunna bli föremål för krigsdom-
stols bedömande. Det är dock i alla fall den skillnaden enligt för-
slaget mot nuvarande ordning, att auditörerna hädanefter bli fast
anstallda, att de fa helt andra lönevillkor än nu, så att de icke
längre behova ha auditörsbefattningen såsom uteslutande bisyssla.
• \a, naturhgtvis därigenom också mera tid och tillfälle att' ägna
sJ?iat sav.a\. behandlingen av målen vid krigsrätten som åt det
stod i disciplinmål som auditörerna skola lämna vederbörande che-
ier enligt förslaget. Det är också av betydelse, att auditören i de
nya krigsrätterna far en civil kamrat bredvid sig, krigsdomaren, vari-
genom det blir kättare för de civila uppfattningarna att genom
samråd komma till en lämplig och riktig samt lagenlig ståndpunkt.
Att åklagarmakten enligt föreliggande förslag måste bli bättre
Lördagen den 15 augusti, f. m.
Nr 62. 36
Ang. strafflag därigenom, att den nuvarande väbeln, som liar militär ställning,
för krigsman- avskaffas, torde väl vara uppenbart, och i det fallet bar man ju
ten rn. m. anie(jning att antaga, att de nya åklagare vid krigsdomstolarna i
(I'orts') stor utsträckning just komma att bli de åklagare, som nu finnas
vid de allmänna domstolarna. Det torde också vara att förvänta,
att därmed krigsrättsmålen, såvitt möjligt, komma att behandlas ana¬
logt med de kriminella målen vid de allmänna domstolarna. Man bör ju
icke heller frånse ett förhållande, som utgör ett viktigt och, som
jag tror, nödvändigt komplement till denna lagstiftning, nämligen
inrättandet av militieombudsmannaämbetet, vilket givetvis kommer
att bliva av stor betydelse på detta område, liksom justitieombuds-
mannaämbetet är det på ett annat, för upprätthållande av rättvis
och human behandling av personer, som lyda under krigslagarna
och fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet vid armén eller marinen.
Vad beträffar den anmärkning, som herr Persson särskilt
gjorde med avseende på frågan om krigsmålens förläggande till de
allmänna domstolarna, så får jag bekänna, att jag med honom i
princip är fullständigt ense. Jag tror, att en sådan anordning ar
lycklig, och de skäl, som härvidlag anförts av den norska kommit¬
té av år 1913, som föreslog avskaffande av de särskilda krigsdom¬
stolarna i detta land, synas mig vara bindande. Emellertid är ju
vår rättegångsordning otidsenlig och för närvarande föremal för
omarbetande. Innan denna omarbetning kan komma till stånd, sy¬
nes det vara förenat med vissa svårigheter att låta de. allmänna
domstolarna döma även i mål efter strafflagen för krigsmakten.
Man måste medgiva, att våra underdomstolars nuvarande organisa¬
tion icke i allo fyller anspråken: en del kasernetablissement ligga
i landsorten och lyda under landsrätt eller ligga de i stad, som
är under landsrätt och det vore därför ganska olägligt att hänvisa
krigsmålen till häradsrätter. Därest dessa mål däremot skulle läg¬
gas under rådstuvurätterna, är det fråga, om man kan eller lämp¬
ligen bör ålägga rådstuvurätterna en så stor ökad arbetsbörda, ty
som bekant är det städerna, som avlöna dessa rådstuvurätter. Jag
tror också, att det under nuvarande förhållanden blir en bättre
sammansättning av krigsdomstolarna enligt utskottets förslag och
att sådana domstolar skola erbjuda större garantier än åtskilliga
mindre rådstuvurätter, inom vilka mahända erfarenheten icke all-
tid är så stor, för sunda domslut. Emellertid är jag för min del
klar på, att det mål, som reservationen uppställer, bör söka vinnas
och att man vid en processreform bör i möjligaste grad så ordna för¬
hållandena, att det blir möjligt att undslippa de särskilda krigs¬
rätterna i första instans, naturligtvis i fredstid. .
Det har också särskilt anmärkts mot lagens omfattning, och
framhållits såsom olämpligt, att en del egendomsbrott tagits med.
Det är en sak, varom man kan tvista. I en del andra krigslagar
har man tagit bort egendomsbrotten. och överfört dem till den van-
liga strafflagen. Jag vill dock erinra om, att de egendomsbrott,
som enligt förslaget skulle falla under krigslagen, äro väsentligt
begränsade till § 99, som handlar om ovarsamhet med eld, 8 löl
Lördagen den 15 angusti, f. m.
37 Nr 62.
om försäljning eller pantsättning av effekter, § 104 om stöld från Ang. strafflag
kamrater och § 106 om vaktposts tillgripande av egendom, som-/"r
satts under hans vård; dessutom en del skadegörelser å kronans för- T'
råd m. m., där man vill kunna ådöma disciplinstraff i stället för (Forts-)
böter.
^aiS-ijr0r’ ^ förlag, som här föreligger, med avseende å
de särskilda anmärkningar, som herr Sven Persson velat göra gäl-
lande, är relativt det bästa, som vi kunna komma till, låt vara,
ait åtskilliga önskemal ännu kvarstå, och låt vara, att man längre
tram bör gå ännu längre i riktning mot de önskemål, som herr
Sven Persson gjort sig till tolk för.
• • ^PPtaga kammarens tid längre med dessa prin-
C1I)1?-ii frågor. Jag yrkar, herr talman, att kammaren måtte över¬
ta fall realbehandlingen av de olika lagförslag, som nu föreligga,
,°?h beträffande § 1, som det närmast är fråga om, ber jag få yrka
bifall till utskottets förslag.
Vce talmannen, som under herr Schottes anförande över¬
tagit ledningen av kammarens förhandlingar, gav härefter ordet till
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Hassel¬
rot, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Med anledning
av herr Staaffs anmärkning mot lagrådet anser jag det vara
j11.111 ,&het att meddela, att lagrådet enligt min mening
icke förfarit vare sig egendomligt eller olämpligt i sagda hän-
seende Lagrådet har, såvitt jag kan förstå, obestridlig rätt
att anskaffa alla de upplysningar, som kunna vara erforderliga
för bedömande av de frågor, som falla under lagrådets gransi.-
,JaS fl]n^er det alldeles naturligt, att lagrådet, då krigs-
befälet vid detta tillfälle befann sig i staden, begagnade sig av
detta lägliga tillfälle i en för armén så utomordentligt viktig
fråga, som då förelåg för lagrådets granskning.
Härpå anförde:
Ierr Åkerman i Stockholm: Herr talman! Av herr
ötaaffs anförande kunde möjligen någon av kammarens ärade
ledamöter fa det intrycket, att från militärt håll rests ett be¬
stämt motstånd mot denna reform. Jag ber då att få säga, att
jag icke känner till något sadant motstånd från militärt håll
mot denna reform i dess helhet men väl mot vissa punkter
darav, såsom ju redan antytts i debatten. Jag tror tvärtom
att i vissa delar — åtminstone är detta min personliga åsikt
.. ,<?,I1!inler r,e;?,rrncn atf mottagas med tacksamhet. Jag vill
särskilt framhålla, att för mig har det ofta varit nästan pin¬
samt att behöva uppträda som domare, emedan jag känt med
mig, att jag icke haft tillräcklig juridisk utbildning, för att det
i kinkigare fall skulle bliva ett verkligt rättsförfarande så¬
som herr Staaff uttryckte sig. Genom reformen skulle vi mili-
Nr 62. 38
Lördagen den 15 augusti, f. m.
Ang. strafflag tärer nu i regel få vid vår sida auditörer. Det är en reform,
för krigsmak- som åtminstone av mig skall mottagas med tacksamhet.
rt»T Medan jag har ordet, ber jag att få inlägga en protest mot
1 0 vad herr Staaff sade om, att krigsbefälet skulle vara jävigt
att uttala sig angående behövligheten eller obehövligheten av
den stränga arresten, emedan dess flertal missbrukat denna stränga
arrest. Jag tror, att om missbruk av den stränga arresten före¬
kommit, detta i ett land som vårt med dess vakna rättsmed¬
vetande skulle ha påtalats. Ävenledes vill jag nedlägga en
gensaga mot det påståendet, att auditörerna i allmänhet skulle
vara juridiskt mindre väl kvalificerade personer. Det är åt¬
minstone icke min erfarenhet, ty de auditörer, som jag samar¬
betat med, ha varit mycket väl kvalificerade jurister, vilket
visat sig bl. a. därav, att de i det civila livet erhållit krä¬
vande juridiska uppdrag och skött dem, som jag tror, till be¬
låtenhet.
Herr Lindhagen: Jag har begärt ordet därför, att min
medreservant, nedstämd sannolikt av att kammaren var så få¬
taligt representerad, slutade med att åtminstone formellt yrka
bifall till vår reservation. Jag skall för min del be -— och
det menade nog han också — att även reellt få yrka bifall till
reservationen och begära en votering om densamma.
Det var så, att 1901 skulle den allmänna värnplikten genom¬
föras, och det var ju många medel, som man måste använda
för att komma till detta resultat. Många löften avgåvos, och
ett av dessa löften gick ut på en grundlig reform av krigsla¬
garna. Denna reform bragtes på tal genom motioner i andra
kammaren, och de, som härvid gingo i spetsen, sträckte sina
krav så långt, att enligt deras uppfattning krigslagarna borde
reformeras på det sättet, att de icke under några förhållanden
skulle betraktas annorlunda än som i strängaste mening un¬
dantagslagar : ingen person fick lyda under dessa lagar, om
det icke var oundgängligen nödvändigt, ingen ny straffart fick
finnas, om det icke var alldeles oundgängligen nödvändigt, och
man ansåg, att de allmänna domstolarna vore goda nog även för
krigsrättsskipningen under fredstid. Sedan kom denna sak till
det särskilda utskottet, och där var det två starka krafter, som
drogo mot varandra. De utgjordes på den tiden av en tämligen
enig andrakammarhalva och en tämligen enig förstakammarhalva.
Det var icke en sådan splittring som nu inom kamrarna, utan
då voro kamrarna uttryck för vad de avsetts att vara: andra
kammaren var helt för sig, och första kammaren var helt för
sig. Då representerade första kammaren anspråket på den all¬
männa värnpliktens genomförande, och andra kammaren represen¬
terade motståndet eller åtskillig reservation däremot i viktiga
delar. Det gällde att vinna andra kammaren, och då gav man
löftet bl. a. om den stora krigslagreformen. Man tog inom det
särskilda utskottet icke bestämt avstånd från de krav, som fram-
Lördagen den 15 angusti, f. m.
39 Nr 62.
ställdes från andra kammarrepresentanterna, men man uttunna- An9- strafflag
de dessa krav i — det måste medgivas — försiktigare ordalag.
Kravet stod i alla fall kvar, och en riksdagsskrivelse beslöts ' '
i överensstämmelse med utskottets hemställan, och sedan antog ' 0
andra kammaren — jag har läst diskussionsprotokollet rörande
förhandlingarna i bägge kamrarna — utskottets förslag i glad
förtröstan, att nu skulle det bliva något i denna riktning på
grund av vad som andra kammaren påyrkat, och man skulle
väl, sades det, genast komma åtminstone halvvägs, så att man
sedan kunde taga hela steget. Första kammaren menade för¬
siktigt, att detta var en hjärteangelägenhet för andra kamma¬
ren, låt den då i all rimlighets namn få det! Så gick förslaget
igenom. Sedan övertogs utredningen icke av andra kammarens
män, utan det stora utredningsarbetet i första instans gick ge¬
nom myndigheterna, som allesammans mera representerade första-
kammaråskådningar, och det har sedan lyckats dem att trycka
sin prägel på arbetet under hela tiden och på det, sådant det
nu föreligger.
Vad är det, som är huvudsaken här? Huvudsaken är icke
detaljbestämmelserna, utan vad som skall kvantitativt finnas
i lagen, vilka personer som skola komma in under lagen, vilka
straff som skola stadgas i lagen och vilka domstolar, som skola
döma. 1 detta fall ha förhoppningarna från 1901 i andra kamma¬
ren blivit grusade, obönhörligt grusade — det finnes ej så
synnerligt mycket uppfyllt av desamma mer än ett och annat
i detaljerna. Det är ganska underligt. Även den kommitté, som
tillsattes, brydde sig knappast om att undersöka, i vad mån
själva strafflagen för krigsmakten, i vad angår straffarterna,
skulle kunna begränsas. Däremot gick denna kommitté in på en
vidlyftig utredning i domstolsfrågan, som slutade med att den
enhälligt förklarade, att förenämnda förhoppningar kunde man
ej reflektera på att tillmötesgå. Jag vill nu i alla fall säga,
att om vi sålunda ej kunna gå i spetsen utan, såsom nu börjar
bli vanligt hos oss, måste ha något föredöme för att våga oss
på en sak, som går till botten med det hela, så *ha vi redan
sådana föredömen. Sålunda har en norsk kommitté föreslagit,
att de norska krigsdomstolama skola försvinna och krigsmålen
komma under de allmänna domstolarna. Vidare har den norska
krigslagstiftningen redan 1902 uteslutit de militära egendoms¬
brotten ur strafflagen för krigsmakten, men i alla fall stå
de kvar i detta förslag. Vidare har den nyaste norska kommittén
även föreslagit ytterligare inskränkning i själva brottsarterna,
som skulle lyda under denna strafflag.
Och i Frankrike, det stora militärlandet på grund av nöd¬
vändigheterna och minnena, har man nått så långt, att depute¬
radekammaren 1911 beslutat avskaffa krigsdomstolama och hän¬
visat dithörande mål att avgöras av de civila domstolarna, där¬
vid dock det föreskrivits, åtminstone för vissa fall, att militär
jury skall användas vid dessa civila domstolar. I Frankrike
Jir 62. 40
Lördagen den 15 augusti, f. m.
Ang. strafflag har man också på samma gång^ vidtagit den reformen, att man
för krigsmak- par inskränkt brottsarterna så mycket som möjligt, och den
ten m. m.. återstod, som måste finnas kvar, har man infört i den allmänna
(Forts.) strafflagen som ett särskilt kapitel vid sidan av kapitlet om
ämbetsbrott i allmänhet. Det är pa de vägarna som 1901 ars andra
kammare drömde, att man skulle komma in, och jag säger, att
detta är huvudsaken. Och varför? Jo, därför, att det gäller
att åstadkomma, att den militära andan — som ju ej är militärer¬
nas fel utan den författnings, vilken uppfostrar dem därtill, som
skapar eu stat i staten och som lägger andra begrepp på tingen
än de rent mänskliga och slutligen också, som vi nu se, tillstäl¬
ler det skådespel vi uppleva i det övriga Europa — denna maste
kastas tillbaka från sina bålverk så mycket som möjligt, så
att det civila samhället med dess mänskliga begrepp blir suve¬
ränt på så många områden som möjligt och även pa detta.
Eu har, som sagt, denna sak blivit asidosatt, och det är
då icke annat än riktigt ur deras synpunkt, som hålla på
det åskådningssätt, vilket gjorde sig gällande 1901, och som
ej vilja skatta åt den allmänna reaktion, i vilken vi nu leva,
utan vilja ännu stå kvar på de gamla förhoppningarna för att
slutligen kunna föra fram dem åter i en framtid, att de för¬
klara, att detta förslag ej på något sätt håller måttet och att
den lösning man här får, med de förbättringar, som verkligen
finnas i detaljer, är farlig, därför att den fastslår för en oöver¬
skådlig tid, för en hel generation framåt, att de förhoppningar,
som 1901 års andra kammare hade, fortfarande skola ligga oupp¬
fyllda.
Såsom ett slutord ber jag att särskilt fa hänvisa till det
sista stycket i min reservation. Jag har för min personliga
del så mycket större anledning att inför det skådespel, som
nu upprullar sig i det övriga Europa och som är en produkt
av de militära och monarkiska institutionerna, framhålla, att
vi just nu ha en alldeles särskild anledning att i stort och smått
— och även i denna lilla fråga, som här föreligger — försöka
kasta tillbaka de militära institutionerna så mycket som möjligt.
Jag ber att få påpeka, vad jag i reservationen sagt, nämligen
att »de militära och monarkiska institutionerna hava visat vad
de betyda, vilka skördar komma av deras sådd, vilka ointel¬
ligenta och omänskliga instinkter de omedvetet påtvinga män¬
niskorna i allmänhet-. Erfarenheten bekräftar väl slående nu
för vilken som helst, i vilka inkompetenta händer ledningen av
människornas väl och ve ligger. Vi känna och märka hur den
militära andan och de militära maktfullkomlighetema även hos
oss arbeta mekaniskt på många sätt för att breda sitt töcken
över det sunda förståndet, lägga soldateskens brutala järnhand på
alla livsförhållanden och slutligen tilläventyrs även här, om
det vill sig riktigt illa, utlösa sig mot allas djupaste önskningar
uti det fruktansvärda ropet, leve kriget. — — — Den^ militaris¬
tiska andan är fienden för oss alla och den framstår för oss
lördagen den 15 augusti, f. m.
41 Nr 62.
i sin. Tätta skepnad just nu. Må vi därföre göra allt för att -d»?. strafflag
kasta den tillbaka ur dess bålverk.» f°r krigsmaic-
Jag skall, herr talman, be att få yrka bifall till den av
mig och herr Persson i Norrköping avgivna reservationen.
Sedan herr talmannen nu återtagit ledningen av förhandlingar¬
na, yttrade:
Herr S t a a f f: Blott några ord, herr talman, i anledning
av vad ett par talare ha yttrat.
Herr justitieministern har velat inlägga en gensaga emot
vad jag ^yttrade angående lagrådet. Jag ber då, herr talman,
att få påpeka, att jag naturligtvis aldrig någonsin — och det
tror jag också jag uttryckligen sade — har velat betaga lag¬
rådet möjlighet att för egen instruktion och upplysning höra
vilka fackkunniga lagrådet behagar. I detta avseende bör tvärt
om varje regering ställa till lagradets förfogande vad ‘det önskar.
Men jag har sagt, att det, sedan de fackkunniga sålunda ha
blivit hörda, är lagrådets uppgift att bilda sig en åsikt och att
framlägga den, men ej, efter min tanke, att framföra till Kungl.
Maj:t en opinion, som blivit uttryckt av en massa fackmän,
här militärer, såsom avgörande uti frågan.
Beträffande herr Åkermans yttrande, ber jag få säga det,
att jag tror ej jag uttryckte mig så, att det rått ett militärt
motstånd mot hela reformen. J a g sade, att det intresse, som
framdrivit denna reform, icke kommit från militärernas håll
och att det är helt naturligt, om de, som andra yrkesmän,
fastnade uti sina vanor, fastnade uti sina fördomar, kunna på
en eller annan punkt motsätta sig någonting, som för dem
förefaller nästan såsom en revolution utav vad de äro vana vid.
Då herr Åkerman förklarar sig vara tacksam för den an¬
ordningen, att en rättsbildad person nu vid disciplinmålens av¬
görande skulle stå vid befälhavarens sida, är detta för mig
särdeles glädjande, och jag hoppas, att han ej upptar illa, att
jag i all anspråkslöshet tar åt mig något av denna tacksamhet,
ty, uppriktigt sagt, är det nog jag, som alltifrån början, från
1901, just emot militärernas motstånd sökt driva fram denna
reform.
Herr Åkerman protesterade vidare mot min uppfattning,
att krigsbefälet skulle vara jävigt — jag tror dock knappast,
att jag använde det uttrycket — därför att många av dem just
hade missbrukat den här stränga arresten. Jag ber att få
betona i fråga om ordet missbruk — vari jag naturligtvis ej
ett ögonblick velat inlägga en sådan mening som att någon
befälhavare uppsåtligen gjort någonting annat, än vad rätt varit
i detta avseende — att inom krigslagstiftningskommittén även
från militärt håll erkändes, hurusom den stränga arresten hade
blivit högst betydligt missbrukad. Och det är nog så, att det
Nr 62. 42 Lördagen den 15 augusti, f. m.
Ang. strafflag för en militär, som endast och allenast eller åtminstone huvud-
för krigsmak- saligen tänker på disciplinens upprätthållande, måste vara en
ten rn. m. lockelse att taga till det medel, som han tycker kraftigast och
(Forts.) effektivast kan upprätthålla disciplinen. I detta, avseende tror
jag alldeles säkert man kan säga, att missbruk i stor utsträck¬
ning ha ägt rum, och jag kan då för min del ej förstå annait,
än att det är ganska naturligt, att man ej vill tillerkänna alltför
mycket vitsord åt dem, som till följd av omständigheterna na¬
turligtvis just ha deltagit i detta missbruk.
Beträffande herr Åkermans gensaga mot min uppfattning
att de nuvarande auditörerna mången gång ej erbjuda fullt
tillfredsställande förutsättningar, har jag blott att däremot ställa
min egen uppfattning, men jag kan säga, att den stödes utav
många andras, som ha erfarenhet pa detta område. Jag tror
inte, att man inom juridiska kretsar skall kunna annat än
erkänna riktigheten utav denna min uppfattning.
Vad angår herr Lindhagens anförande, vill jag säga, att
jag finner det uti det allra mesta vara fullständigt oriktigt.
Det är inte alls så, att andra kammaren, som herr Lindhagen
uttryckte sig, 1901 drömde om några sådana där märkvärdiga
saker, som herr Lindhagen talade om, utan andra kammaren
förde då fram vissa ganska bestämda önskemål uti den skrivelse,
som kom till stånd. Och utav dessa önskemål äro de allra
flesta verkliggjorda i det reformförslag, som nu föreligger ifrån
utskottets sida. Det är ju sant, att vissa utav dep icke äro
verkliggjorda, det är också sant, att beträffande vissa kanske
utformningen har fått en annan gestalt, än vad man da när¬
mast tänkte sig. Men det är ju att märka, att denna skri¬
velse icke avsåg att binda den närmare utformningen utav re¬
formarbetet. Herr Lindhagen anförde, såvitt jag hörde, egent¬
ligen blott ett enda exempel på, att han ansåg det hela vara
en kolossal missräkning. Och detta exempel skulle vara det
förhållande, att krigsmålen ej blivit hänförda till de vanliga
civila domstolarna. Ja, denna fråga har varit föremal för mycken
undersökning uti ärendets olika stadier, och senast^ inom den
regering jag tillhörde sysslade vi mycket med den fragan, huru¬
vida man skulle kunna överföra krigsmålen till de civila dom¬
stolarna. Men man fann, att praktiska skäl talade däremot
och att man ej för närvarande skulle kunna vinna något så
väsentligt därmed.
Herr Lindhagen anförde exempel från ett par andra länder.
Jag känner ej det norska förslaget, som åberopades, men jag
känner den franska reform på detta område, som för några år
sedan beslöts av deputeradekammaren. Jag vill då säga, att
enligt min uppfattning det nu föreliggande svenska förslaget är
vida mer betryggande än denna franska ordning, som herr
Lindhagen nu åberopade såsom idealet. Det är fullkomligt sant,
att efter den franska ordningen krigsmålen behandla^ av en
civil domstol, men det är väl att märka — och herr Lindhagen
Lördagen den 15 augnsti, f. m.
43 Nr 62.
nämnde även detta — att i vissa fall medverkar en militär¬
jury. Ja, men dessa fall äro just de allra förnämsta och. bety¬
delsefullaste fallen. Det är just de fall, där man framför allt
skulle önska, att de civila och rättsbildade uppfattningarna
finge göra sig gällande. Nu äro dessa franska domstolar samman¬
satta så, att de militära elementen i sådana mål ha alldeles
bestämd övervikt. Jag frågar, om vid sådant förhållande detta
är mer än ett sken utav att det är den civila andan, som behär¬
skar det hela. Man hänför dessa mål till civil domstol, men
för alla sådana fall, där det verkligen är betydelsefullt, att
den civila andan gör sig gällande, låter man i stället den mili¬
tära andan härska. Detta exempel anser jag man ej bör låta
sig locka utav. Jag tillerkänner mycken betydelse åt den tanken,
att man måhända en gång skulle kunna överföra hela krigs¬
lagarnas handhavande till de civila domstolarna, men för när¬
varande kan det alldeles bestämt av praktiska skäl ej gå för
sig, och att vid sådant förhållande avvakta den tid, då det skulle
kunna gå, i stället för att nu åstadkomma verkligt förbättrade
och tillfredsställande krigsdomstolar, kan jag för min del ej
vara med om.
Jag vidhåller sålunda fortfarande, herr talman, att jag ej
kan godkänna den av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping
avgivna reservationen, och yrkar bifall till § 1 i utskottets
förslag.
Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman, mina
herrar! Jag har begärt ordet med anledning av herr Staaffs senaste
replik till justieministern i fråga om lagrådets förfarande i detta
ärende. Jag är härutinnan — och det vill jag här ha uttalat —
av alldeles samma mening som justitieministern. Lagrådet har icke
gjort annat än det både äger rätt och har skyldighet till. För min
del vill jag säga ifrån, att då herr Staaff — om jag icke alltför illa
antecknat vad han yttrade — karakteriserade lagrådets åtgärd så,
att lagrådet skulle ha ställt till »ett opinionsmöte av en anonym
massa militärer», så anser jag det vara mycket illa sagt av herr
Staaff, och jag skall genast säga varför.
Jag vill till en början påpeka, att lagrådet har plikt likaväl
som rätt att skaffa sig upplysningar i de frågor, vari det har att
uttala sig, på det sätt lagrådet finner lämpligt och nödigt, och detta
har även från herr Staaffs sida erkänts. Jag kan då icke förstå an¬
nat än att det var en synnerligen lämplig och välbetänkt åtgärd att
da hela krigsbefälet var samlat i Stockholm höra dess mening.
Krigsbefälet, mina herrar, är icke någon »anonym massa militärer»
utan det utgöres — det vet herr Staaff lika väl som jag — av armé-
fördelningscheferna och generalbefälhavaren på Gottland samt che¬
ferna för regementen och därmed jämställda kårer, och deras namn
kan han få veta om han slår upp en statskalender.
Ang. strafflag
för krigsmak¬
ten m. m.
(Forte.)
62. 44
Lördagen den 15 augusti, f. m.
strafflag
lerig smak¬
ten m. in.
(Forts.)
Nu sätter herr Staaff upp mot dessas uttalande att general Bildt
i krigslagstiftningskommittén framfört den meningen, att den mörka
arresten kan utan olägenhet borttagas, en mening om vilken han står
så gott som ensam, och detta general Bildts uttalande tillerkänner
herr Staaff ett högre vitsord än uttalandet från de övriga med ge¬
neral Bildt likställda militärerna. Den värdesättningen må stå för
hans räkning, för mig är det icke så.
Emellertid skall jag nu be att ur lagrådets yttrande få kon¬
statera huru vid krigsbefälets hörande gått till, så att det blir fast¬
slaget vad som skett.
Lagrådet börjar med att meddela, att den utredning som i
detta hänseende — det är den mörka arresten det gäller — före¬
kommit, varit så tillvida ofullständig, att endast ett mindre antal
av de militära myndigheterna uttalat sig därom. Därefter yttrar
lagrådet: »Då under tiden för lagrådets granskningsarbete krigs¬
befälet var samlat i huvudstaden, och tillfälle således erbjöds att er¬
hålla det önskvärda fullständigandet, var det naturligt, att lagrådet
begagnade sig av detta sällsynta tillfälle». Sålunda inbjödos armé-
fördelningscheferna samt regements- och kårcheferna att samman¬
träda med lagrådet. Av dessa militärer, som voro 59 till antalet,
infunno sig 54 vid sammanträdet; av de återstående hade fyra efter¬
åt förklarat sin fulla anslutning till vad de övriga sagt. Således,
av dessa 59 är det 58 som biträtt den mening, som fått sitt uttryck
i det kungl. förslaget.
Lagrådet refererar därefter de skäl, som vid tillfället framförts
för den mörka arrestens bibehållande. De äro att arrest med skärp¬
ning av hårt nattläger — d. v. s. den strafform som nu föreslås
i utskottets betänkande, sådant det beslutats av halva utskottet, —
är ett ineffektivt medel. Den stränga arresten är det enda disciplin¬
straff, för vilket manskapet har verklig respekt. Berövas befäl¬
havaren detta rättelsemedel, är det honom omöjligt att med disci¬
plinstraff uppehålla tukt och ordning. Erfarenheten lämnar härom
de otvetydigaste vittnesbörd. Skulle den stränga arresten bort¬
tagas, bleve följden den, att man i stället måste använda fängelse¬
straff i betydligt större utsträckning än nu är fallet.
Sedan lagrådet återgivit dessa skäl, yttrar lagrådet — och en¬
ligt min mening vittnar uttalandet om en sund och riktig uppfatt¬
ning om förhållandena — följande: »Skall lagstiftningen gå emot
en dylik enhällig mening bland dem, vilka besitta en på vunnen er¬
farenhet grundad sakkunskap, måste uppenbarligen finnas skäl av
en alldeles särskild styrka». Härefter upptager lagrådet till gransk¬
ning de två skäl, som i justitieministerns yttrande till statsråds¬
protokollet äro anförda mot den stränga arrestens bibehållande. Det
första är att den mörka arresten vore till sin natur ett affliktivt
straff som därför icke bör bibehållas. Lagrådet visar, att detta icke
kan med fog sägas vara förhållandet. Därefter vänder sig lagrådet
mot det andra skälet, nämligen att den mörka arresten skulle för
mera ömtåliga naturer innebära ett sådant lidande, som kunde vara
farligt för deras hälsa. Lagrådet visar, att icke heller detta är
Lördagen den 15 augusti, f. m.
45 Nr tö.
ten m. m.
(Forte.)
analysera! därvid särskilt tre fall som blivit anförda Ang. strafflag
aX e? i^kare’ ,ock vilta man gjort mycket affär av. Lagrådet visar, för kriSamak-
faJle1n ^Sålunda haft den betydelse, som man velat göra gäl-
i v det hnnimer slutligen till det resultat, att lagrådet på grund
av det sålunda anförda icke kan underlåta att biträda yrkandet, att
den stränga arresten matte återinföras i lagen. I sammanhang här-
ed gor emellertid lagrådet den hemställan, att själva verkställig-
heten matte mildras sa, att den bestraffade en halv timma varje dag
;frip Sr\ .iar-luft+!nhTrigen°oI? tiU yttermera visso undanröjes
varje möjlighet for att detta straff skulle kunna utöva en i fysiskt
hänseende ogynnsam verkan.
. nu lagrådet på detta sätt behandlat saken frågar jag, om
någon av er mina herrar utom herr Staaff, anser att häremot kan gö¬
ras någon skalig och rimlig anmärkning? Det är icke så i detta fall, att
lagrådet anordnat »ett opimonsmöte», utan så, att lagrådet hört
de personer, som i denna fråga haft den största erfarenheten, därför
att de i stor omfattning haft att utöva den disciplinära bestraffnings¬
rätten ock som darfor väl känna till vad som i den vägen både be-
hoves och skäligen kan tålas.
t,»™?6?*1 är J'u. ef<»ti**» att i förväg gå in på diskussion om en
paragraf som vi komma till senare, men jag har velat säga detta
med ankdmng av den anmärkning, som herr Staaff gjort emot lag¬
rådets satt att behandla denna fråga, en anmärkning, som jag för
mm del icke anser vara befogad.
jo , Herr„ Lindhagen: Gent emot vad hem Staaff yttrade,
da han påstod, att jag fullständigt missuppfattat 1901 års skri-
velse vill jag endast säga att det tvärt om är han, som missupp-
endm! ,har do?k erkänt’ att 1 vissa avse¬
enden har 1901 ars skrivelse icke blivit fullföljd. Och i vilka av-
icke^blrit f dU1+al1^'de tre, avseenden, som jag omnämnde och
icke blott i det tredje som hem Staaff inlät sig på, utan i alla
l e idraga om personerna, straffen och dom-
stomnm Det framhölls att krigslagstiftningen ifråga om per¬
soner och straff icke pa nagra villkor fick draf a under sig mer än
JifroVnf V?f oundgängligen nödvändigt och vidare framhölls det
fredstid detta 1 & synnerhet måste gälla lagstiftningen i
^ /.rå?a ,°m domstolarna har riksdagsskrivelsen uttalat sig
mera försiktigt — det medger jag, till skillnad från motionärer-
na i andra kammaren ty i det hänseendet heter det att »därest
fphn11 krigsdomstolar i första eller andra instans ansåges böra
bibehållas» borde undersökas även en annan sak. Men i skrivelsen
nar man i alla fall skattat åt andra kammarens uppfattning att
den förra saken också skulle undersökas. Gent emot vadben-
nvprff 7+ttr,ad.e’ d.a han inlät Sig på möjligheten att redan nu
överflytta kngsrattsmalen till de allmänna domstolarna ber jas-
la saga, att motionärerna, jag och Sven Persson, i vår motion
Nr 62. 46
Lördagen den 15 augusti, f. m.
Ang. strafflag vidlyftigt bemött kommitténs skäl mot en sådan överflyttning.
för krigsmak- Jjgttii återfinnes i utskottets betänkande på sid. 61 och följande,
ten m. m. men det är antför vidlyftigt att ingå på detta nu.
(Forts.) Härjämte vill jag likaledes mot herr Staaff framhålla, att
när jag åberopade ett exempel, var det för att visa, att insikten
om dessa saker verkligen börjar vakna i världen, och att man
börjar inlåta sig på dem. Herr Staaff har icke läst det norska
betänkandet. Det är skada, ty där framhållas de principer,
som ligga till grund för tanken på krigsmålens överflyttande
till de allmänna domstolarna. Detta förslag är man beredd att
tillämpa redan nu, och kommitténs betänkande är enhälligt. Den
norska kommittén polemiserar också delvis mot de skäl, som
anförts av den svenska kommittén och finner dem vara ohåll¬
bara.
Vad angår det franska förslaget är det dock rent princi¬
piellt sett ett stort steg i rätt riktning, när ett sådant land be¬
slutar sig för att avskaffa krigsdomstolarna såsom sådana och
hänvisar dessa saker till de allmänna domstolarna. Det är nog
mycket troligt, som herr Staaff säger, att vi böra gå mycket
längre än de gjort, ty de ha ju för vissa fall en militär jury.
Men jag föreställer mig, att när den kallas för jury, så skall
den avgöra skuldfrågan, d. v. s. om vederbörande är skyldig
eller icke, varefter de civila domarna inträda för att avgöra
straffet. Denna sak har jag dock icke haft 'tillfälle att närmare
undersöka, ty den framgår icke av de handlingar jag haft till¬
gängliga. För vår del anse vi,_ att det på grund av de _skäl,
som i motionen anförts, är riktigast att redan nu övergå till
de allmänna och civila domstolarna. Det störa skälet för oss
att göra så är ju det, att man bör pa alla sätt inskränka de mili¬
tära synpunkternas välde pa detta saväl som pa andra områden,
och därför vidhåller jag också mitt yrkande.
Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman! Då lagutskot¬
tets ärade ordförande nyss hade ordet, gav han en redogörelse för
detta ärendes behandling i lagrådet. Han yttrade därvid bland an¬
nat, att lagrådet skulle ha förklarat, att mörk arrest icke vore ett
affliktivt straff. Detta var en missägning av lagutskottets ordfö¬
rande, ty något sådant har lagrådet varken yttrat eller kunnat yttra.
Lagrådet sade tvärtom: »den mörka arresten är ett affliktivt straff
men icke ett.nesligt straff». Då jag befarat, att det anmärkta ytt¬
randet av lagutskottets ordförande kunde utöva en viss verkan pa
en del av kammarens ledamöter, har jag ansett mig böra genast pa-
visa denna missägning av den ärade talaren.
På samma gång ber jag att få göra även ett inkast i sak mot
den ärade talarens anförande. Han förklarade, att för honom be¬
tydde det mera, att något över 50 av krigsbefälet hade förklarat bi¬
behållandet av den mörka arresten vara nödvändigt för krigstukten,
än att en person, nämligen generalstabschefen, uttalat sig i motsatt
Lördagen den 15 augusti, f. m.
47 Sr 62.
riktning. I anledning därav skulle jag vilja säga, att det väl också An9■ strafflag
är nödvändigt, när man skall försöka väga rösterna, att taga hänsyn för ^'ssmak-
såväl till den olika ställning vederbörande röstande hava och den
olika möjlighet att överblicka områdena, som de i olika hänseenden °r '
kunna äga, som ock till de skäl varmed de å ömse sidor motiverat
sina vota. I det avseendet skall jag tillåta mig att som hastigast re¬
dogöra för de skäl för utdömande av den mörka arresten, som gene¬
ralstabschefen åberopat i sin reservation till krigslagstiftningskom-
mitténs betänkande. Han säger: »Ofta finner man i straffregistret
samma person gång på gång straffad med mörk arrest» — någonting,
som utan tvivel tyder på, att detta straff icke är synnerligen effek¬
tivt, när det gäller att rätta brottslingar. Vidare yttrade han: »I
vanliga fall är straffets verkan på den nyss frigivne kroppslig och
andlig slöhet»^— en erfarenhet, som, såvitt jag förstår, icke talar vi¬
dare till förmån för straffet. Han säger vidare: »På råa och trotsiga
individer märkes ej någon inverkan alls.» Och så fortsätter han:
»Straffartens hela karaktär och inverkan synes vara densamma, som
pryglets, som den en gång ersatte och som också en gång ansågs oum¬
bärligt.» Gentemot talet om att främmande militära strafflagar ha
sträng arrest säger generalstabschefen: »De åberopade utländska la¬
garna äro gamla och föråldrade. De nya, såsom Hollands och Nor¬
ges, ha ej upptagit den mörka arresten.» Och så säger han till sist:
»Sedan prygelkäppen lades bort 1868, ha stora framsteg skett ej blott
i hyfsning, utan jämväl i militärisk anda och disciplin. Lika litet
som stränga straff kunna i och för sig skapa goda medborgare, lika
litet kunna de skapa goda soldater.» På grund av detta uttalande ytt¬
rar han som sin bestämda mening, att någon risk för krigstuktens
upprätthållande på intet sätt kan sägas inträda genom den mörka
arrestens avskaffande.
Jag hemställer, om icke de skäl, med vilka generalstabschefen
sålunda stött sin mening, äro så pass vägande, att de böra tillmätas
någon betydelse även för oss.
Herr Petersson i Lidingö villastad: Jag anser mig böra
vitsorda, riktigheten av den föregående talarens anmärkning, att jag
gjort mig skyldig till en missägning, då jag yttrade att den mörka
arresten icke skulle vara ett »affliktivt» straff. Min mening var na¬
turligtvis att saga, att den icke är ett nesligt straff. Det förhåller
sig nämligen så, att en av de anmärkningar, som i statsrådsprotokol¬
let gjorts mot den mörka arresten, gick ut på att detta straff i den all¬
männa opinionen skulle erhållit karaktären av ett nesligt kropps¬
straff. Denna Uppfattning bemötte lagrådet och förklarade, att
straffet icke ansåges eller kunde anses som nesligt. Jag anhåller så¬
ledes att få beriktiga mitt förra uttalande i enlighet härmed.
Medan jag har ordet, och eftersom den föregående talaren be¬
rörde frågan, huru det är ställt i andra länder med de militära dis¬
ciplinstraffen, kan jag, för att få mitt yttrande i denna del mera full¬
ständigt, ur lagrådets utlåtande meddela följande. Den mörka ar-
Nr 62. 48
Lördagen den 15 augusti, f. m.
Ang. strafflag resten, användes i Danmark, Ryssland, Tyskland, Österrike-Ungern,
för krigsmak- belgien och Frankrike, i det sistnämnda landet, försåvitt det gäller
ten. m. f}0^an. Däremot saknas denna straffart i Norge, Holland, Schweiz
(Forte.) och italien. Men det är att märka, att i de länder, där man icke an¬
vänder den mörka arresten, ha anlitats andra skärpningar av vakt-
arrest understundom av den beskaffenhet, att jag tar för alldeles
givet, att ingen av herrarna skulle vilja vara med om att föra in dem
här. Det finnes nämligen t. ex. vatten- och brödstraff, och i österri-
ke-Ungern hård bädd, beläggning med järn, kroppsaga o. s. v. Det
enda land, där man icke har någon skärpning av vaktarresten, är
Norge, och att detta icke varit fördelaktigt för den militära discipli¬
nen, torde vara antagligt, att döma av åtskilliga tidningsnotiser, som
man haft tillfälle att lära angående förhållanden på de norska mö¬
tesplatserna.
Jag skall låta detta vara nog för denna gång.
Herr P e t r é n: Herr talman! Jag ber endast att få fästa upp¬
märksamheten på ett förhållande, som rör 1 §, andra stycket. I 1 §
första stycket stadgas, att till krigsmän hänföras enligt denna lag:
1 ;o) officerare och underofficerare vid krigsmakten samt 2:o) man¬
skap med fast anställning vid krigsmakten. I andra stycket av
§:n heter det, att under l:o) och 2:o) innefattas icke blott personal
med beställning på stat vid krigsmakten utan jämväl personal, hö¬
rande till krigsmaktens reserver, den sistnämnda dock allenast under
tid, då den fullgör sin tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten.
Det är således den skillnaden mellan dessa båda grupper av personal,
att personer hörande till krigsmaktens reserver hänföras till krigs¬
män endast under den tid, då de fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet.
Sedan denna paragraf fick sin nu föreliggande avfattning, har
emellertid vid denna riksdag i avgivna propositioner väckts förslag
om att vid såväl armén som marinen skulle införas en institution,
benämnd reservstatsinstitutionen. Förslagens innebörd är, att
bl. a. officerare och underofficerare redan vid en tidig ålder, lägst 32
år, skulle kunna övergå från sina innehavda anställningar till sär¬
skilda, till antalet bestämda beställningar å reservstat, försedda med
särskilda löner och förknippade med viss tjänstgöringsskyldighet i
krigstid och vid mobilisering samt dessutom under cirka 1 å 2 måna¬
ders tid årligen även i fred.
Tydligt är, att ifrågavarande personers ställning i nu föreva¬
rande hänseende blir olika alltefter som de anses vara att hänföra till
personal med beställning på stat eller till personal, hörande till krigs¬
maktens reserver. I senare fallet bliva de ju nämligen hänförliga till
krigsmän endast under de korta tider, de äro i tjänstgöring. Det
synes mig befogat, att dessa personer med sin korta årliga tjänstgö¬
ringstid i föreliggande hänseende lämpligen böra komma att hän¬
föras till den senare gruppen, men så blir uppenbarligen icke fallet
med den avfattning paragrafen i nu föreliggande förslag fått långt
innan förslag om institutionens införande väckts. Detta gör, att
jag, såvitt icke någon upplysning i detta hänseende skulle under de-
Lördagen den 15 augusti, f. m.
49 Jir 62.
(Forts.)
hattens lopp komma att lämnas, anser mig böra, för sakens övervä- Ana- strafflag
gande inom utskottet och nödig omformulerings ombesörjande få vika för kri9,rnak-
aterremiss till lagutskottet av andra stycket av 1 §, därom jag nu i m'
sadant syfte, herr talman, ock framställer yrkande.
, ,,I*err feC.ll0!:te: Herr talman! I anledning av vad lagut¬
skottets ordförande nyss yttrade angående förhållandena i Nome
med avseende a den mörka arresten, och med hänsyn till ett minst
sagt oförsiktigt yttrande i detta avseende, som finnes anfört av
en ledamot av lagrådet, vill jag erinra därom, att den kommitté
som i slutet av ar 1913 i avgivet betänkande föreslog krigsdomsto-
larnas avskaffande och kngsmålens överförande till civila domstc-
lar, dock i samband med de ändringar, som i övrigt föreslogos i
strafflagen för krigsmakten, icke föreslog eller hade någon tanke
pa att föreslå någon ändring med avseende på de affliktiva straf-
en i JSlorge, särskilt med avseende på återinförandet av den mörka
arresten. _ Denna kommitté var dock sammansatt av tre militära
och tva civila ledamöter, och av kommitténs hela betänkande fram-
gar, att den fast synnerligt stort avseende vid upprätthållandet i
allo av den militära disciplinen.
Således är det nog icke så farligt med disciplinförhållandena i
.Norge som åtskilliga tidnmgshistoner kanske givit någon anled¬
ning att förmoda.
o Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet H a s s e 1 r o t:
basom tillagg till mitt yttrande angående lagrådet är jag nu i till¬
fälle meddela, att, innan lagrådet beslöt höra krigsbefälet, vände
mgradet försatt iakttaga all möjlig artighet till regeringen med
förfrågan, om något vore att däremot anmärka. Lagrådet fick från
regeringens justitieminister det beskedet, att han ansåg åtgärden
välbetänkt. Det var den Staaffska ministärens justitieminister.
Jaguar fatt denne upplysning av den person, som var expeditions¬
chef i justitiedepartementet vid den tid, detta timade
Herr Straff: Herr talman! Denna upplysning var för min-
ny, och jag maste säga, att det skulle vara ganska lämpligt, om ärm
betsmyndigheter, som ingå till regeringen med framställningar,
som senare aberopas, behagade gorå detta på officiell väg, så att
man verkligen kunde veta, vad som hänt. Jag förmodar, att hela
saken reducerar sig till, att man efterhört, om det ansåges lämp¬
ligt att hora medlemmar av krigsbefälet såsom man hör fackkunniga
personer på olika områden, och att det härtill svarats, att det icke
ansages olämpligt. Men det är något helt annat, som det här är
flaga om. ^ Här äro dessa yttranden framförda med anspråk på
att gälla såsom dessa myndigheters ansvariga uttalande. Om så
är fallet —- och jag kan icke förstå annat än att så måste vara _
då äro de tillkomna i en alldeles oriktig form, ty det tillhör Kungl.
Maj:t att infordra myndigheters yttrande. Och det är på det slit¬
tet, som myndigheters yttranden komma in under fullt ansvar. Då
Andra kammarens protokoll vid senare riksdagen 191Jh Nr 62. 4
Sr 62. 50
Lördagen den 15 augusti, f. m.
'T,« £TS“Ä S ffifÄÄSTÄi.J
håna att det vore mycket betänkligt, om en sådan kutym skulle
få utveckla sig Ty följden skulle bliva, att, sedan Kungl. Man .t
bestämt sig fS vilka myndigheter böra i ett lagärende horas skulle
lagrådet anses äga befogenhet att bestämma vilka myndigheter yt-
Äa« 5Ä od, tillkalla dem, för att sedan framleda ett
sMant yttrande, ;S Ur « 8« inför ett tidsskede - det
ser man på alla håll — då byråkratien kan kommaaSdet
sätt söka utvidga sitt maktomrade Har ar ett f^W «
bär försökt utvidga sitt maktomrade pa ett satt som icke overe
stämmer med laga former. Det maste jag vidhall .
Herr Lyberg instämde häruti.
Efter härmed slutad överläggning framställda herr talmannen
till en början propositioner på dels godkännande av utskottets Ior
o- till lvdelse av första stycket av förevarande paragraf, dels ock
falf till vad wlr Lindhagen och Persson i Norrköping x sm ovan-
SfÄrÄÄ talmannen den x yaxa
proposition:
Den som vill, att kammaren godkänner 1 § första stycket ^lag¬
utskottet förevarande förslag till strafflag for krigsmakten, rostar
Ja,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, har kammaren bifallit vad herrar Lindhagen och
Persson i Norrköping i sin reservation yrkat beträffande det nu i ra-
gavarande lagförslaget i dess helhet.
Voteringen utvisade 127 ja mot 66 nej, vid vilken utgång kam¬
maren således godkänt utskottets förslag till lydelse av förevarande
stycke. . o
Vidare gav herr talmannen beträffande andra stycket av ifrå¬
gavarande paragraf propositioner först på godkännande av utskottets
SS/avMtni av berörda ^ycke samt ^are pa bifall till
yrkandet om styckets återremitterande till ^skottet J0* y
ling; och beslöt kammaren att till utskottet återförvisa stycket.
lördagen den 15 augusti, f. m.
51 Nr 6 2,
2—5 §§; överskriften till 1 Kap.
Godkändes.
Enligt utskottets förslag skulle 6 § erhålla denna lydelse:
6 §.
Under denna lag lyda:
l:o) krigsmän;
vid krigsmakten anställda civila ämbets- och tjänstemän ■
med undantag av präster, vid krigsdomstolarna tjänstgörande do¬
mare och åklagare, lärare vid militära läroanstalter samt professor
och krigsarkivarie vid generalstaben;
oj 3.o) civila betjente, vilka äro anställda vid krigsmaktens för¬
råd, samt extra poliskonstaplar vid flottan;
- 4:01 ™dnads_ °.cl1 daglönare vid flottan samt vid truppförban-
den anställda manliga hantverkare, maskinister och eldare, under
oen tid nu omförmäla personer tjänstgöra vid mobiliserad avdeinino-
av krigsmakten; °
i t i:0) de’.JS01m.för vinnande av civil ämbets- eller tjänstemanna-
befattning vid krigsmakten för sin utbildning tjänstgöra därstädes-
samt
G:°)„ envar, som med behörigt tillstånd åtföljer krigsmaktens
fartyg pa sjötåg eller ar tjanstgöringsskyldig vid eller med behörigt
tillstånd atioljer mobiliserad avdelning av krigsmakten, ändå att han
icke eljest skulle lyda under denna lag.
Under 2:o) innefattas icke blott civila ämbets- och tjänstemän
med bestallning pa stat vid krigsmakten utan jämväl övertalio- per¬
sonal samt personal, hörande till krigsmaktens reserver, den sist-
namnda dock aUenast under tid, då den fullgör sin tjänstgörings¬
skyldighet vid krigsmakten.
TT l1 d J11 av ^err fliljedahl väckta motionen hade yrkats, att orden
»Under denna lag lyda» i början av förevarande § måtte ändras till
^,eor~ ~7 lyda Tld tjänstens utövning, i vad som angår tjänsten
och da tjanstedrakt bäres».
det tmt6r 4öredragrdn8' av Paragrafen lämnade herr talmannen or-
Herr Lindhagen, som yttrade: Herr talman! Av misstao-
ir u'1Ckl^l1Vc antecknat att jag för min del i själva verket är
s vinaktig vid 6 §. Det skulle ha stått en hänvisning till min re¬
servation under första paragrafen, där min skiljaktighet finnes när-
mare motiverad och utvecklad. För min del har jag yrkat bifall
ull dels herr Liljedahls motion om att med krigsmän enligt denna
lag endast matte anses krigsmän, när de äro i tjänst eller syssla
med det som med tjänsten äger omedelbart samband, och dels till
herr Perssons i Norrköping och min motion om att civilmilitära
personer skulle upphöra att lyda under krigslagarna. Det är en
bestämd ti tampning av de grundsatser, som jag vid debatten om
Jagen i allmänhet har närmare utvecklat.
För min del har jag icke givit detta yrkande formen av en re-
Ang. strafflag
för krigsmak¬
ten m. m.
(Forts.)
Nr 62. 52
Lördagen den 15 augusti, f. m.
Ang. strafflag sensation, ocli grunden därtill ligger i vad jag under första paragra-
för krigsmak- £en anfgr£ rörande utskottets beslut att redan inom utskottet kom-
missvis sammaniämka de skiljaktiga meningarna. Jag stod en-
(Fort,-) sam mot detta. Det fordrades en viss enhällighet, och .lag har da
för denna gång velat böja mig så tillvida, att jag låtit vara vid ett
oriktigt förfarande. Jag har icke framställt något yrkande och
detta så mycket mindre som jag tror, att det vore alldeles lönlöst
att framställa något. Därför saknas ett reservationsvis formulerat
yrkande. Jag liar icke keller nu något särskilt yrkande att gorå,
men skall livligt understödja det yrkande, som till äventyrs kommer
att framställas.
Härpå anförde
Herr Liljedahl: Herr talman, mina herrar! Denna para¬
graf bestämmer vilka personer, som utanför tjänsten surna sta
under krigslagarna. Jag har i min motion yrkat, att krigsman,
då de icke ha med militärtjänsten att göra eller da de lcue bara
tjänstedräkt, icke skola lyda under krigslagarna. Det fmnes tre
kategorier befäl. Det är först de, som sta pa aktiv stat. Dem
ställer Kungl. Maj :t alltid under krigslagarna, hven da de upp¬
träda utanför tjänsten, t. ex. då de hålla ett politiskt^ föredrag.
Då skall den militära myndigheten vara censor även i den t ra-
garn. Sedan ha vi den andra kategorien. Det är s. k. reservstats-
befäl, som det nu är meningen att upprätta. Herr Petren hai
redan påpekat, att 1 § är otydlig och yrka! aterremiss, som
kammaren redan har beslutat. Detta reservstatsbefal kommer
att åtnjuta lön på stat, s. k. reservstat,. och det bor da natui-
ligtvis, om man anser, att befäl, som är i tjänstgöring varje a.r>
skall då stå under krigslagarna, ävenledes gorå det. r ör min
del vill jag även ha dessa befriade från krigslagarna, sa snart
de icke alhfha med den militära tjänsten att.gorå.
Den tredje kategorien är sådant befäl, som kallas för reserv-
befäl, reservunderlöjtnanter m. fl., som ha ett civilt yrke, men
som vissa år göra trupptjänstgöring, eller sådant äldre befäl, som
lämnat den aktiva tjänsten, men som vid mobilisering ar dispo¬
nibelt till tjänstgöring. Dessa ställer Kungl. Maj :t utanför krigs¬
lagarna, då de icke ha med tjänsten att göra, och det anser
jag vara den rätta ståndpunkten.
Vidare ha vi de värnpliktiga. Med den förfar Kungl. Maj .t
också på det sättet, att de stå under krigslagarna endast^ da de
göra sin tjänst. Men under mellantiden t. ex. mellan tva repe-
titionsövningar, stå icke de värnpliktiga under krigslagarna, utan
först när de återinträda i tjänstgöring. 0 ... ,
Det finnes alltså en enda kategori av krigsman, savai be¬
fäl som manskap, vilken Kungl. Maj :t vill ha ställd under krigs¬
lagarna under alla förhållanden, och det är det befäl och det man¬
skap, som står på aktiv stat. Jag vill här förfara konsekvent, .lag
vill flytta såväl reservstatsbefälet som detta aktiva befäl utan-
för krigslagarna, så snart de icke ha med tjänsten att göia. Jag
Lördagen den 15 augusti, f. in.
53 Nr 62.
tillåter mig därför att framställa följande yrkande vid § 6. Ang. strafflag
»Under denna lag lyda», står det här i lagförslaget, och jag/<» krigsmak-
ber att få göra följande ändring: »Under denna lag lyda vid ten m. m.
tjänstens utövning eller eljest då tjänstedräkt bäres». Min mo- (Forts.)
tivering för detta är ju tämligen självklar. När riksdagen skrev
till Kungl. Maj :t år 1901 och begärde en revision av krigs¬
lagarna, framhöll riksdagen, att dessa borde betraktas som un¬
dantagslagar, och att deras tillämpningsområde borde bli så be¬
gränsat som möjligt. Då följer också därav, att de personer, som
äro ställda under krigslagarna, skulle vara så få som möjligt,
och att^de endast, då den militära tjänsten absolut fordrar detta,
höra stå under krigslagarna. Det är ju en onaturlighet att vare
sig manskap eller befäl, som i 30 år tillhöra armén eller flottan,
stå under en undantagslagstiftning alla dessa 30 år, fastän de
icke äro villkorligt dömda. De äro hederliga människor de som
andra, och då ha även de rätt att som sådana behandlas. När
de röra sig utanför tjänsten och anses uppträda på något sätt,
som kanske enligt allmän lag är åtalbart, böra de bli dömda
efter denna allmänna lag och icke dragas inför krigsdomstol.
Nu är det visserligen sant, att lagutskottet strukit § 97, som
handlar om den aktning, krigsman av andra bör äga, den s.
k. kautschuksparagrafen, som de militära myndigheterna bruka
använda, då de vilja komma åt sådana underlydande, vilka ex¬
empelvis i politiskt avseende ha en frisinnad uppfattning och
uttala denna under ett föredrag utanför tjänsten. På lägerplat¬
serna eller varhelst det militära livet rör sig får naturligtvis
aldrig bedrivas någon politik, men utanför det militära områ¬
det, när vare sig officerare eller manskap uppträda civilklädda
och hålla ^vare sig det ena eller det andra föredraget, som icke
bär med det militära att göra, då, menar jag, skulle icke dessa
militära myndigheter vara de, som utöva censur. När man till¬
erkänner de värnpliktiga medborgerliga rättigheter, när man
har det förtroende^ för dem, att de icke behöva stå under krigs¬
lagarna mellan två r epetitionsövningar, då, menar jag, bör man
också ha. samma förtroende till de värnpliktigas befäl och låta
dessa, då de icke äro i tjänstgöring, stå utanför krigslagarna.
Jag ber därför att få vidhålla det yrkande, som jag nyss
läste upp.
Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman, mina herrar!
Jag vill ingalunda förneka, att det finnes något tilltalande i den fram-
ställning^om herr Liljedahl p;jort, men jag undrar, om icke herr Lilje-
clahl ger denna fråga något för stora dimensioner, särskilt om man
tänker på det läge, vari den nu befinner sig.
Till en början skall jag be att få fastslå, att enligt detta för¬
slag, sådant det nu föreligger, utgöras med högst få undantag alla de
brott,_ som i denna lag äro belagda med straff, av sådana, som begås
av krigsmän i tjänsten eller som innebära en försummelse med afse¬
ende å tjänstutövning. Från denna allmänna regel fanns det emeller-
Nr 62. 54
Lördagea den 15 augusti, f. in.
Ang. strafflag tid enligt det kungliga förslaget ett mycket viktigt och omfattande
föl- krigs,Håle- undantag, nämligen det, som herr Liljedahl nyss antydde, och som
ten rn. m. fanns omförmält i 97 §. Enligt denna paragraf voro nämligen offi-
(ioi-ts.) cerare5 underofficerare och underbefäl underkastade disciplinstraff,
då de genom anstötligt eller ovärdigt uppförande i eller utom tjän¬
sten gjorde sig skyldiga till uppenbar vanvård av den aktning och
tillit, som de på grund av sin befälsställning böra äga av sina under¬
lydande. Genom denna bestämmelse — om den hade förordats och
antagits — både det varit vederbörande befälhavares rättighet och
plikt att öva uppsikt över krigsmäns uppförande även utom tjänsten,
och därmed skulle också möjlighet ha varit given till trakasserier i
enskilda fall, något som ju under den gångna tiden även emellanåt
har inträffat. Så länge denna bestämmelse fanns kvar, ekänner jag,
att herr Liljedahl hade goda skäl för sin oro för övergrepp från för¬
mäns sida, men nu har utskottet föreslagit att denna paragraf skall
strykas ur förslaget. Utskottet har vidtagit denna åtgärd bland an¬
nat på grund av herr Liljedahls egen motion, och utskottet har före¬
ställt sig, att, om detta förslag antages, har herr Liljedahl i huvud¬
sak, låt mig säga till nio tiondelar, fått vad han begärt i sin motion.
Om 97 § försvinner ur förslaget, får icke längre en befälhavare rätt
till någon ingående uppsikt över officerarnas och underofficerarnas
privata förhållande, och det kommer då icke heller att finnas möjlig¬
het till trakasserier av underordnade med avseende härå.. Nu är det
visserligen sant, att, även om detta förslag bifalles av riksdagen, så
kommer det att finnas en del förbrytelser, vilka straffas enligt den
militära strafflagen, men vilka icke ha direkt och omedelbart sam¬
manhang med tjänsten. Sådana förbrytelser kunna bestå exempelvis
däri, att en officer utom tjänsten och kanske även utan att bära uni¬
form överfaller och misshandlar annan krigsman eller däri att krigs¬
man utom tjänsten uppträder berusad, o. s. v. Det är mot denna an¬
ordning, som herr Liljedahl nu riktar sitt angrepp. Nu kan gent emot
herr Lilj.edahl i detta avseende sägas, att när sådana förseelser begås
av fast anställda krigsmän, är det nästan omöjligt att undvika, a tf
förbrytelsen kommer att inverka även på deras allmänna krigsmans-
förhållanden. Så säger utskottet. Man skulle kunna bestrida riktig¬
heten av denna invändning, man skulle kunna säga, att det kanske
icke betyder så mycket för krigslydnaden och ordningen, om dessa
förseelser överföras till allmän domstol, och herr Liljedahl har må¬
hända rätt i, att genom ett sådant överförande dessa fast anställda
krigsmäns ställning som fria civila medborgare skulle bli mera klart
erkänd. Detta är möjligt, men jag vill hemställa till herr Liljedahl,
om det verkligen kan vara skäl att för denna mycket litet omfattan¬
de sak visa tillbaka det förslag till överenskommelse, som här förefin¬
nes. Jag vill erinra herr Liljedahl om, att det är utskottet enhälligt,
som föreslår upphävandet av 97 §. Om jag vid denna riksdags början
skulle ha frågat herr Liljedahl, huruvida han ansåge möjligt, att man
skulle kunna få ett enhälligt riksdagsbeslut om upphävande av den¬
na paragraf, så är jag övertygad om, att herr Liljedahl trots sin idea¬
listiska läggning skulle ansett något sådant alldeles otänkbart. Nu
Lördagen den 15 augusti, f. m.
55 Nr 63.
bär emellertid sådan enhällighet inom utskottet åstadkommits, och jag Af”sr'
tror, att herr Liljedahl ger mig rätt i, att vi medlemmar _ i utskottet J ten J m.
ha lättare än han själv att bedöma, hur långt man i ett dylikt fall kan (Forte.)
gå. Och jag vågar påstå, att huvudsaken av vad herr Liljedahl v: 11
vinna är vunnet genom strykandet av 97 §. Jag tror, att herr Lilje¬
dahl bör i detta fall komma ihåg den gamla regeln, att den, som ga¬
par över mycket, mister ofta hela stycket, och jag hemställer därför
om bifall till utskottets förslag.
Herr Persson i Norrköping: Mot innehållet såväl i denna
paragraf som i åtskilliga andra paragrafer finnes från min syn¬
punkt åtskilligt att anmärka. Men orsaken till, att jag icke
reserverat mig, är den, att inom utskottet kompromissats i så
måtto, att ömsesidigt tillmötesgående visats av de olika menings-
riktningarna. För att i denna paragraf skulle från krigslagar¬
nas verkningar undanryckas alla civila arbetare, som äro an¬
ställda dels vid flottan och dels vid olika truppförband och
om vilka vi i en motion föreslagit, att de skulle undanryckas
från krigslagarna, utom i vad gäller krigstillfälle, har jag å
andra sidan gått med på åtskilliga andra saker, som jag under
andra förhållanden icke skulle ha varit med om.
Vid sådant förhållande, herr talman, har jag icke något änd-
ringsyrkande att göra varken vid denna eller kommande para¬
grafer, med undantag av vad som gäller den skärpta arresten
och tillrättavisningarna.
Herr Liljedahl: Jag är naturligtvis lagutskottet tack¬
sam för att det strukit § 97, varigenom åtskilligt vunnits av
vad jag önskat, men jag måste vidhålla, att här återstår det
en stor princip, nämligen den, huruvida dessa aktiva officerare,
underofficerare och övriga militärer skola stå såsom en särskild
kast i samhället, även när de röra sig utanför det militära
området, huruvida de skola stå under sitt militära befäl även i
frågor, som icke alls ha med den militära tjänsten att göra. Här
är just själva den punkt, där det demokratiska angreppet mot den
s. k. militarismen måste ansättas. Här är det vi skola kunna
börja med att skapa en ny grundåskådning av det militäras
förhållande till det civila. Och vi få aldrig en verkligt medbor¬
gerlig rättsuppfattning inom vår krigsmakt, om vi icke göra tyd¬
ligt för vederbörande, att soldaterna äro först och främst män¬
niskor och sedan medborgare, och att ur människan och med¬
borgaren måste soldaten framgå. Det är en ofantligt stor prin¬
cip det sålunda gäller. Först än ett ord om reservstatsbefälet.
Det utgör 2 generaler, 7 överstar, 29 majorer, 114 kompanioffi¬
cerare och 120 underofficerare m. fl., som varje år i genom¬
snitt skola ha en ständig tjänstgöring av högst en månad och
som ha årlig lön precis som det på aktiv stat stående befälet.
Jag vill nu först att detta reservstatsbefäl skall åtnjuta, jag
vill icke säga förmånen utan den mänskliga rättigheten att stå
Nr 62. 56
Lördagen den 15 augusti, f. m.
Ang. strafflag utanför krigslagarna, när de icke alls ha med krigsmakten att
f* £r^s’^ak~ gorå. Men går man med på detta, då kan jag icke fatta, varför
man skall taga en särskild kategori, det aktiva befälet, och
ors' ställa det i 30 års tid under en undantagslagstiftning. Jag måste
vidhålla mitt yrkande, och jag vet, att det är en stor princip, utan
vilkens genomförande vi aldrig kunna komma till eu demokratisk
tillämpning av försvarets förhållande till det civila samhället.
Jag vill emellertid göra den ändringen i mitt yrkande, för
att få det mera formellt riktigt, att ändringen placeras under
punkt l:o). Yrkandet skulle bli: »Krigsmän vid tjänstens ut¬
övning, eller eljest, då tjänstedräkt bäres».
Herr Schotte: Herr talman! Jag kan väsentligen an¬
sluta mig till det uttalande, som här gjorts av herr Pettersson
i Södertälje. Jag vill också, liksom herr Persson i Norrköping,
fasthålla, att i utskottet träffats en uppgörelse — med undan¬
tag för två frågor, varom nu ej är tal — mot vilken man
naturligtvis i många avseenden kan ha åtskilligt att invända,
men som jag dock tror vara det längsta, man kunnat komma till,
och som i allt fall medför åtskilliga fördelar på detta lagstift-
ningsområde ur vänstersynpunkter. Jag är övertygad, att just
borttagandet av 97 § liksom också en del andra reformer, gör,
att några avsevärda olägenheter av förslaget, sådant det före¬
ligger, icke äro att förvänta i den riktning herr Liljedahl avsett.
Det är icke heller möjligt, tror jag, att utan vidare godkänna det
förslag till lydelse, som nu från nämnda talare framkommit.
Vid överläggningen i lagutskottet om denna sak gjordes mot
motionärens ursprungliga förslag en del nog så beaktansvärda
erinringar. Jag tror, att kammaren, med hänsyn till det sam¬
manhang hela detta lagutskottets utlåtande har, bör biträda
utskottets hemställan i första stycket.
Med avseende däremot på andra stycket i förevarande para¬
graf, så står det ju i ett visst samband med andra stycket i första
paragrafen, som kammaren redan återremitterat till utskottet,
och då där beröras några av de frågor, som herr Liljedahl sär¬
skilt ömmar för, anser jag anledning föreligga att återremittera
jämväl andra stycket av 6 §. Jag vill dock erinra att beträffande
reservbefälet, så är det i paragrafen uttryckligen utsagt, att de,
allenast då de fullgöra sin militära tjänstgöringsskyldighet, stå
under krigslagarna. Beträffande den nya ifrågavarande insti¬
tutionen, reservbefälstaten, äro förhållandena något annorlunda
och av beskaffenhet, att böra uppmärksammas i sammanhang med
1 § av lagförslaget.
Jag yrkar, herr talman, bifall till första stycket av para¬
grafen, och återremiss till utskottet av andra stycket.
Herr Lindhagen: Här ha vi ett exempel på hur utskottet,
såsom jag tillåtit mig erinra redan i min reservation, förfarit i detta
fall. Innan ännu kamrarna haft tillfälle att yttra sig i själva prin-
Lördagen den 15 augusti, f. m.
57 Nr 62.
cipfragan, har utskottet av egen maktfullkomlighet tillägnat sig Ang. strafflag
rätten att kompromissa och söka åstadkomma en sammanjämkning. fär L~riffsmak-
Sadant föranleder till att de s. k. principerna utsuddas, och här ha taLm. T
vi just en sådan princip, som blivit fullkomligt utsuddad genom att 0
utskottet på detta sätt obehörigen och i strid mot grundlagens mening
och sakens natur åstadkommit denna kompromiss.
Det är så, som herr Liljedahl riktigt sade, att det här är en
verklig kärnpunkt, det gäller. Han har i sin motion visat på något
av det principiella beträffande krigslagstiftningen. Och detta är
icke, såsom herr Pettersson i Södertälje antydde, ett utslag av herr
Liljedahls ideella läggning, utan det är ett utslag av att han känner
och ser de stora realiteterna pa detta område. Här realiteterna äro
störa och omfattande brukar man med en ryckning på axeln kalla
dem ideal, men idealen och principerna äro dock de största realiteter¬
na, sammansatta som de äro av vardagslivets småförhållanden, sedda
ur enhetliga synpunkter.
. , Veld är det man vill komma åt här? Jo, det är militärandans
vilja att omfatta allt, militärens strävan att bilda en kast för sig
med. egna synpunkter och egna lagar, som sammansvetsa officerskå¬
ren i eu tvånsgtröja, där ingen verklig frihet finns i tanke och hand-
•n?ö • anda och dessa förhallanden leda till, att officerarna
ej fa i första rummet vara människor, och göra också hela officers-
kåren till en reaktionär och konservativ institution, som icke heller
skyr att^ använda sin maktfullkomlighet i det politiska livet. Om
någon vågar att slita sig loss ur denna stora tvångströja, så även¬
tyrar han att krossas, hans befordringsmöjligheter bli i ofantligt hög
grad förminskade för att icke säga alldeles förstörda.
Det är klart, att en sådan oformlighet och reell orättvisa som
denna militära kastanda för samhället innebär en stor fara. Och vi
se också, hur det har gått i världen. Den måste därför bekämpas
meJ alla medel. . Herr Pettersson i Södertälje yttrade, att herr Lilje¬
hy* borde förstå att det i det läge, vari frågan nu befinner sig, vore
olämpligt att framställa det yrkande han gjorde. I vilket läge be¬
finner sig då frågan, herr Pettersson i Södertälje? Jo, i världskri-
gets läge. Där se vi, vad det, som herr Liljedahl kritiserar, lyckats
åstadkomma. Därför hör till det viktigaste i hela krigslagstiftnin¬
gen, att denna militäranda bekämpas, så att officerarna göras till
människor.i första rummet. Motiven härtill återfinnas i herr Lilje-
dahls motion. Hans erfarenheter ha drivit honom till detta steg,
som för övrigt nog icke varit utan sina obehag. Men då bör man
också slå vakt om en sådan vacker och rättvis och ädel stfävan.
Ehuru jag, herr talman, tror, såsom jag också antecknat i min
reservation att det föreslagna tillägget borde ha kommit in i defini-
1 i.onen av krigsmän i första paragrafen, är det i alla fall intet som
hindrar, att saken även ordnas på det sätt motionären tänkt sig. Jag
r u ™ atVasom en opinionsyttring få på det livligaste yrka bi-
iall till herr Liljedahls motion. Det vore väl märkvärdigt, om den-
na vänster, som nu enligt mitt förmenande är så på utförsbacken,
icke skulle kunna ena sig åtminstone i denna fråga och ge ett ut-
Nr 62. 58
Lördagen den 15 augusti, f. m.
Ang. strafflag tryck för livsförhållanden och vad den är satt att bevaka. Det
för lerig smak- vore lyckligt, om liberala samlingspartiet och socialdemokratiska
ten rn. m. partiet kunde ena sig och ge ett uttryck åt, vad det här verkligen
'Forte.) gäller ocll ants4 såsom om opinionsyttring bifalla tilläggsyr¬
kande!
Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman, mina her¬
rar! Jag hade icke tänkt yttra mig vid denna paragraf. Men då nu
både herr Liljedahl och herr Lindhagen blåst upp den sak varom nu
debatteras till eu mycket stor principfråga — de ha talat om »tvångs¬
tröja» för officerarna och sagt, att, om denna paragraf bibehålies
sådan utskottet förordat den, skulle officerarna aldrig bli några rik¬
tiga medborgare o. s. v., så kan jag icke underlåta att uttala mig.
Jag vill emellertid då genast återföra meningsutbytet från dessa tala¬
res vittsvävande tankeexperiment till den enkla verkligheten och se
till vad frågan i realiteten gäller. Och jag skulle då vilja, tillspörja
herr Liljedahl, vilka paragrafer i denna strafflag för krigsmakten
det är, som pålägga honom den tvångströja utom tjänsten som han
ordar om. Ty 97 §, som därvid egentligen skulle kunnat komma i frå¬
ga, har ju nu av utskottet borttagits. Herr Liljedahl har alltså hä¬
danefter rätt att utom tjänsten göra sig »skyldig till uppenbar van¬
vård av den aktning och tillit, han på grund av sin ställning uör äga
hos sina underlydande», utan att därför ställas till ansvar enligt
krigslagarna. Det kräves en mycket stor skarpsinnighet att kunna
konstruera fram något fall av den beskaffenhet, att krigslagarna skola
tillämpas på militära personer utom tjänsten.. Krigslagarnas bestäm¬
melser sammanhänga nämligen, såsom naturligt är, på det närmaste
med den militära tjänsten. Ser jag t. ex. på. 90 §, så.talas där om våld
eller annan misshandel å underordnad krigsman i eller för dennes
ämbete eller tjänst. Se vi på de närmaste paragraferna så finnes över¬
allt uttryck sådana som »i och för dennes ämbete», »i och för tjän¬
sten» eller dylikt. Då det nu i alla dessa paragrafer så tydligt utta¬
las, att de gärningar som där bestraffas skola sta i samband med
den militära tjänstgöringen, så bär jag för min del verkligen svårt
att hitta några fall, där man skulle kunna med skäl tala om »tvångs¬
tröja» utom tjänsten, eller om att det här gäller en »stor princip¬
fråga» eller dylikt. Jag vill särskilt påpeka den 96 §. Där stadgas
straff för den "som brister i anständigt uppförande eller kommer för¬
argelse åstad, m. m., men stadgandet är inskränkt till att gälla »un¬
der tjänstgöring eller eljest i fält, under tag eller annan färd under
militärbefäl eller på sjötåg, i läger, i kvarter eller vaktrum, inom
Lasern, fästningsverk» o. s. v. Jag skulle verkligen vilja veta, vilka
paragrafer och bestämmelser det egentligen är, som herr Liljedahl
anser lägga tvångströja på militärer utom tjänsten. Jag förestäLer
mig, att det skall bli ganska svårt för honom att uppvisa, några sa-
dana. Hans yrkande i den av honom avgivna motionen bär
genom den inom lagutskottet träffade överenskommelsen om 97 g
strykande verkligen blivit så tillgodosett, som det över huvud råget är
möjligt.
Lördagen den 15 augusti, f. m.
50 Kr 62.
Jag har anledning, herr talman, att yrka bifall till 6 § oföränd- Ana- strafflag
rad enligt utskottets förslag. för krigsmak-
ten m. m.
TT t> . . (Forts.)
Herr r etterssoni Södertälje: Herr talman! Jag skulle kunna
avstå från ordet efter den siste ärade talarens anförande, men jag
skall dock tillåta mig att tillägga några ord.
Här finnas säkert i kammaren många, som med rätta äro upp¬
rörda över en del erfarenheter,_ som herr Liljedahl fått göra särskilt
under arets valrörelse. Jag själv hör till dem. Men jag måste be
dem av herrarna, som möjligen i tanke på vad som hänt hem Lilje¬
dahl skulle vara benägna att rösta för hans nu framställda yrkande,
att tänka sig för två gånger. Dessa herr Liljedahls erfarenheter hava
nämligen redan i utskottets förslag spelat sin roll genom att där för¬
anleda strykning av 97 §, ty det var på denna 97 § som möjligheten
till dylikt förfarande gent emot underordnade grundade sig. Se¬
den denna möjlighet nu ar borta, finnes heller icke tillfälle till att
på detta sätt behandla misshagliga underordnade. Yad hem Liljedahl
nu strider, för är endast, att ifall en krigsman t. ex. gjort sig skyldig
till fylleri, han då skall dömas icke av krigsdomstol utan av civil
domstol. Jag må verkligen säga, att det förefaller mig vara att göra
berg av sandkorn, när detta kan föranleda till sådana uttryck, som
dem herr Lindhagen nyss använde.
„ Herr Liljedahl: \ i ha icke att göra med juridik i denna
fråga utan med det levande militära livet, sådant det fun¬
gerar. Om det förhåller sig så, att det inte finns en enda pa¬
ragraf, efter vilken en militär kan bli dömd för sitt förhål¬
lande utom tjänsten, då frågar jag: varför skall han då stå
under dessa krigslagar? Varför skall han i motsats till reser v-
statspersonalen stå under en undantagslagstiftning utanför tjän¬
sten? Man måste föra fram en motivering, varför han skall stå
under militära lagar, när han håller ett nykterhetsföredrag el¬
ler ett politiskt föredrag. Yarför skall han, om han är nere
i Skåne och håller ett frisinnat politiskt föredrag, kunna bliva
eftertelegraferad att ögonblickligen inställa sig till förhör i
regementsexpeditionen i en annan provins? Det finnes många
sätt att komma åt underlydande, utan att man stöder sig på
någon paragraf. Jag vill här nämna några exempel. Det var
en gång en officer, som anmodades av en socialdemokratisk före¬
ning, eftersom man kände hans frisinnade läggning, att med¬
verka vid en aftonunderhållning, där man ville bereda arbe¬
tarna ädla nöjen. Hans medverkan i aftonunderhållningen be¬
stod endast däri, att han läste upp en känd dikt av Viktor
Eydberg, som började:
»Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd, som undan honom bärgas,
ty den hör evighetens rike till.»
Nr 62. 60
Lördagen den 15 augusti, f. m.
Ang. strafflag Han fick en i skarp ton hållen tjänsteskrivelse, underteck-
för krigsmak- nac[ av regementschefen och regementskvartermästaren, för detta
ten rn. m. gitt åtgörande. Det finnes troligen ingen paragraf, som säger,
(lorta.) ay. om mail piser Upp en <Hkt av Viktor Rydberg, så skall man
ha så och så många månaders fängelse!
Jag skall taga ett annat exempel. En officer hade fram¬
hållit i ett föredrag, att övningstiden borde användas på bästa
möjliga sätt. Han hade erkänt, att i regeln användes den på
ett gott sätt, men han sade, att den bör kunna användas ännu
bättre, att man aldrig får tänka sig att någonsin ha nått idealet,
utan att man skall sträva högre och högre. Detta kom i tidnin¬
garna i form av ett referat över föredraget. Officeren fick en
i mycket skarp ton hållen tjänsteskrivelse från sin regements¬
chef, däri det frågades av vilken anledning han ansåg, att öv¬
ningstiden vid hans kompani inte blivit rätt använd, och däri
man anmodade honom, att i annat fall ange det kompani, som han
avsåg i föredraget.
Jag skall taga ett tredje exempel. En officer hade hållit
ett nykterhetsföredrag och påpekat vikten av att under fält-
tjänstövningar officerare och underofficerare likaväl som man¬
skapet icke taga med spritdrycker. Man inkvarteras t. ex. i_en
bondgård hos en goodtemplare, och så dukar befälet upp sina
spritdrycker. Han framdrog därvid som exempel, huru en lant¬
man berättat för honom, att han haft inkvartering i sin gård,
och att beväringen varit nykter liksom det övriga majnskapet,
men att en del officerare, som druckit långt in på natten, varit
onyktra. Detta nämnde officeren i sitt föredrag, men han beto¬
nade att man finge inte på grund av idetta särskilda ^f all utslunga
en generell dom över hela officerskåren. Han påpekade dock
vart det kan leda, i kritiska tider, om vi ej ha en alkoholfri
armé. Föredraget refererades i tidningarna. Officeren fick tele¬
gram, att han skulle ögonblickligen inställa sig till förhör vid
regementet, vid vilket förhör denna sak skulle utredas. Och
han fick en skarp tillrättavisning för att han ^ framdragit detta
fall och på så sätt velat nedsvärta officerskåren, detta ehuru
han endast framdragit ett sant fall, och hänvisade till sin sages¬
man.
Många andra exempel skulle kunna framdragas.
Vi få inte driva denna fråga i juristeriets tecken,. utan vi
måste se till det levande livet. Och jag är herr Lindhagen
tacksam för hans ord. Här är en stor reform, som gäller huru¬
vida vår armé skall tillhöra folket eller en särskild klass av
folket. Det är inte bara högeråskådningar, som skola represen¬
teras, då vi en gång skola ut och försvara vårt land. Denna
uppfattning, att krigsmän utanför tjänsten skola lyda under
krigslagarna, är en högeruppfattning, och flera liberala leda¬
möter i utskottet ha från början varit emot den så vitt jag-
vet. På kompromissens principförstörande väg har man här fcom-
mit till en s. k. uppgörelse. Principen är för stor för att slåis
Lördagen den 15 augusti, f. m.
61 Nr 62.
sönder av denna kompromiss. Det är inte bara den tredjedel strafflag
av folket, som står bakom denna högeruppfattning, utan det t^igsmah-
är också de två tredjedelar av det svenska folket, som här ten m' m'
företräda en demokratisk uppfattning, som har rätt att ha andel (Forts-)
i var krigsmakt. De skola också ut och försvara landet. Vi
maste ha vart försvar djupt rotat i svenska folkets rättsmed¬
vetande.
Herr vice talmannen D. Persson: Herr talman! Ett bi¬
fall till herr Liljedahls förslag skulle i avsevärd grad begränsa
tillämpningen av föreliggande lag och jag har egentligen icke
sa mycket att anmärka däremot. Men jag måste säga, att den
formulering, som herr Liljedahl framställt inte på något sätt
kan tillfredsställa mig. Normen för begränsningen eller tillämp¬
ningen av denna lag har, såvitt jag kan förstå, herr Liljedahl
byggt på tjänsteutövningen och tjänstedräkten. Han uttryc¬
ker det uti sm formulering så, att officerarna skola lyda under
denna lag »vid tjänsteutövning eller eljest då tjänstedräkt bä-
res». Nu vet herr Liljedahl, att krigsmän bruka bära tjänste¬
dräkt även vid begravning och bröllop samt andra sådana till¬
fällen. Jag kan inte få i mitt huvud, varför en officer skall
lyda under krigslagarna vid sådana tillfällen, därest han bär
militär uniform.
Herr Liljedahl framhöll själv det olämpliga i att en mili¬
tärperson skulle stå under krigslagarna, då han höll ett ryk¬
te rhetsf öredrag eller ett politiskt föredrag. Om herr Liljedahl
tänker efter, skulle det enligt hans förslag komma att förhål-
la sig sa, att om t. ex. en kapten pa ett ställe håller ett föredrag,
vilkor som helst, och deklamerar något poem av Eydberg, och
är klädd i tjänstedräkt, så står han under krigslagarna och blir
atalad, under debatt en annan med samma militära rang på ett
annat möte och pa en annan plats hör under civillagarna, därför
att han är civilklädd. För denne är det då icke brottsligt
att deklamera Rydberg.
Jag anser sålunda inte att denna formulering är lycklig
Jag tror att^ herr Liljedahl i egenskap av militär skattar allt¬
för mycket .åt den militära uniformens betydelse. Jag kan så¬
lunda för min del icke vara med om ett förslag, som skall lägga
den militära tjänstedräkten till grund för lagtillämpningen.
... JaS skulle, som jag sagt, i annat fall, om det bara gällt »under
tjänsteutövning», infe haft något emot en ändring, ty det finnes
manga och göda skäl, som då kunde tala för herr Liljedahls
förslag. Men då det gäller söka vinna enighet om paragrafen,
jag nog att kammaren, oaktat att många kunna känna sig
tilltalade av herr Liljedahls förslag, gjorde klokt i att bifalla
paragrafen i det skick den föreligger i utskottets utlåtande. Ja o-
anhaller således, herr talman, ait fa yrka bifall till paragrafen
oförändrad.
Jir 62. 62
Lördagen den 15 augusti, f. m.
Ang. strafflag
Jör krigsmak¬
ten m. m.
(Forte.)
Herr Persson i Norrköping: Jag vill bara säga det, att
de fall, som herr Liljedahl nyss uppräknade och vilka lian an¬
såg fortfarande skulle kunna förekomma under den föreliggan¬
de strafflagen, helt visst kunna beivras av de underordnade
med hjälp av lagens bestämmelser. Om en militär deklame¬
rar eller håller nykterhetsföredrag eller ett politiskt föredag
eller gör något annat, som inte är mot lagen stridande, så kant
visserligen hans överordnade skicka honom en tjänsteskrivelse,
men den som får en sådan tjänsteskrivelse, har att därom göra
anmälan och åtal för brott enligt 91 §, och vederbörande lär
då helt visst komma att fällas enligt denna paragraf. Därför
komma de fall, som herr .Liljedahl här uppräknat, inte att ef¬
ter detta bli behandlade enligt lagen på det sätt, som de möj¬
ligen hittills blivit behandlade beroende på innehållet av denna-
§ 97, som nu blivit utesluten ur lagen.
En annan sak är naturligtvis den militära kastandan och
att denna kastandas övermod från de överordnades ^ sida kan
göra sig gällande. Men märk väl att detta kan i sådant fäll
överklagas; och den felande dömes enligt här förevarande pa¬
ragraf. Jag erinrar särskilt om § 91 och 92. Man har så¬
ledes inte med vett och vilja gått med på att göra en lag, som.
lider av så uppenbara brister, som herr Liljedahl här söker göra-
troligt.
I övrigt ber jag att få säga, att herr Liljedahls förslag i
och för sig nu inte är så mycket att hurra för. Konsekvensen
av hela hans uppfattning blir den, som vi uttryckt i vår första
reservation, då vi föreslå avskaffandet av krigslagarna och krigs-
domstolarna och dessa måls införande under civila lagar och
domstolar. Först då har man möjlighet att komma till ve¬
derbörlig rättelse men inte med hans förslag. Herr talmani
Jag yrkar bifall till paragrafen.
Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman, mina
herrar' Jag är förekommen av herr Sven Persson i Norrköping.
Jag skall således inskränka mig till att konstatera, att när jag
uppfordrade herr Liljedahl att angiva, vilka paragrafer eller
vilka stadganden i lagen, som lägga på honom den tvångströja
utom tjänsten, som han talade om, så blev han mig svaret skyl¬
dig. De fall, som han sökte angiva såsom exempel, komma, såsom
herr Sven Persson i Norrköping påpekade, icke att falla under
denna lag, sådan den nu föreligger i utskottets betänkande.
Herr Lindhagen: Nu har herr Liljedahl fått över sig
allt möjligt juristeri, både från verkliga jurister och lekmanna-
jurister. .
Nu har man överallt sökt någon formulering för att dölja
det stora sakliga innehållet, och så har man slagit sig till ro
och tyckt, att man har gjort en mycket god och bra gärning.
Jag har precis samma uppfattning som herr vice talman-
Lördagen den 15 augusti, f. m.
63 Nr 62.
nen angående tjänstedräkten, och det har jag också vtterligare Ang. strafflag
uttalat i min reservation. Och jag rådde herr Liljedahl attfå1' kri9mak-
stryka detta om uniformen. Men han är så lojal mot yrket, T‘
att han inte vill släppa denna punkt. När han bär tjänste- (Fortel
dräkten, anser han sig höra ihop med det, som han vill som
människa bli loss ifrån. Då det här är fråga om en opinions¬
yttring, har jag inte genom en ny mening till skillnad från herr
Liljedahls, velat splittra oss, utan tyckt, att då det i denna
stund vore fråga om en opinionsyttring för själva saken, kunde
herr Liljedahl gärna få behålla sin hänsyn till uniformen.
Här är, som herr Liljedahl så riktigt sade, här är fråga
om levande livet och inte om lagparagrafer. Vad ligger däri?
Herr Liljedahl menar, och det menar jag också, att om man
över huvud taget skall göra något för en sådan princip i denna
lag, skall det vara här, där man säger ifrån i lagen alldeles
tydligt^ att vissa människor lyda under krigslagarna endast
under tjänstgöringen och icke utom tjänsten. Lagen är nu av¬
fattad så, att militärandan har ett starkt grepp på den i alla.
livsförhållanden. Det första steget ifrån detta är ett uttryck¬
ligt principuttalande, att även en officer hör under lagen endast
under tjänsteutövning. Herr Persson i Norrköping säger nu, att
det där är bara strunt. Herr Persson har dock varit med om
kompromissen i utskottet och gått med dessa andra, som till¬
ägnat sig herrarnas yttranderätt, och nu måste även lian upp¬
rätthålla detta övergrepp på edra lagliga rättigheter och tillsam¬
mans med ^ de andra ingiva eder den föreställning om, att detta
icke är sa märkvärdigt. Men herr Persson faller härigenom
ur rollen, när han dock reserverat sig och velat ha förslaget
återförvisat för att fa krigslagarna inskränkta så mycket som
m.öjligi och bland annat just i detta avseende. Men icke kunna
vi på det sättet slå oss till ro och på samma gång anfalla herr
Liljedahl, ty det är väl just därom vart förslag rörde sig. Nu
när detta vårt förslag är grusat, söker herr Liljedahl reparera,
det genom att i en punkt uppehålla min och herr Perssons princi¬
per. Jag tycker icke herr Persson skulle vara en sådan slav un¬
der kompromissen mellan höger och vänster, att han vill förneka
en del av sina egna principer, när herr Liljedahl försöker framföra,
densamma.
Däi se herrarna nu, hur funktionarismen verkar i utskot¬
ten, och hur de, som fa litet makt, tillägna sig den från de
rätta maktinnehavarna. Sa gar det på tok med alla principer.
Jag anhåller att de av herrarna, som icke ;ha tagit alltför starkt-
intryck av kammarens yrkesjurister och lekmannajurister måtte
behjärta vad herr Liljedahl sade, att här gäller det icke bara
lagparagrater, utan bär gäller det de verkliga realiteterna.
Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman! Herr Lind¬
hagen sade: här gäller det icke lagparagrafer, utan här gäller
det livets stora realiteter. Jag beklagar, att jag gent emot ho-
Nr 62. 64
Lördagen den 15 augusti, f. ni.
Ang. strafflag nom måste konstatera att vad vi här diskutera om och vad här
för hrigsmak- är frågan om det är just lagparagrafer och närmast 6 § i för¬
te» m. m. g|age^ om strafflag för krigsmakten. Jag skall vidare be att
(Forts.) få konstatera, att ännu icke ett enda sakligt skäl förebragts
till ändring av det förslag, som utskottet framlagt. Oförmågan
att förstå innebörden av detta förslag må vara ursäktlig hos
herr Liljedahl, men den är mindre ursäktlig hos lagutskottets
vice ordförande herr Lindhagen.
Herr Persson i Norrköping: Herr talman! Herr Lindha¬
gen talade om slaveri, men jag undrar, om han icke själv är slav
under vissa fixa idéer och föreställningar, som icke bottna i verk¬
ligheten. Jag ber herrarna framvisa en enda paragraf, där, en¬
ligt detta nya lagförslag, det kunde tänkas förekomma sådana
fall, som herr Liljedahl uppräknade. Enligt vilken paragraf
i det nuvarande lagförslaget, sådant det kommit ifrån lagutskottet,
kan en officer, en högre officer, tillkalla en annan officer och till¬
ställa honom ett skarpt tjänstebrev för att han hållit ett nykter-
hetsföredrag eller för att han deklamerat en Rydbergsdikt ? Pråm
med den paragrafen, sedan skola vi diskutera den! Det kan na¬
turligtvis skickas ett tjänstebrev ifrån vederbörande högre offi¬
cer, men det blir olagligt, på grund av att vi från lagen undan¬
ryckt den paragraf, enligt vilken något sadant förut kunnat
försiggå. Den underordnade har då att överklaga detta enligt
den paragraf, som jag i mitt förra anförande nämnde, 91 §, och
han vinner helt visst rättelse, därest man behandlar lagförsla¬
gets innehåll såsom det skall behandlas. Nu har jag gått in på
kompromissen i lagutskottet, och jag anser mig verkligen icke
därmed ha handlat brottsligt på något sätt, ty jag anser för mitt
vidkommande, att vad som vunnits var iir min synpunkt mera för¬
delaktigt, mera värt än utsikten att fa det hela pa något annat
sätt. Jag fick därigenom möjlighet att ifrån krigslagarnas verk¬
ningar rycka undan i fredstid alla arbetare och med dem jäm¬
ställda, som förut stått under krigslagarna, vilken möjlighet jag
antagligen icke eljest haft, om frågan kommit fram till kammaren,
utan att ett enhälligt utskott stått bakom. Det är icke alls
att föregripa kammarens beslutanderätt. Det är att taga det möj¬
liga i stället för att sträva efter det omöjliga, som man icke
kan nå, och jag inser icke, att vare sig herr Lindhagen eller nå¬
gon annan har rätt att ställa sig såsom självgjorda domare över
att man använder detta förfaringssätt, vilket man gjort, så länge
jag varit i riksdagen både i det ena och. andra utskottet. Om
det gällde någon verkligt stor principsak, skulle jag icke hava
sagt något om det, men även om herr Liljedahls förslag bifölles,
vunnes icke något i princip avsevärt därmed. ^ Vill man vinna
något i principhänseende, skall man ga med pa ett förslag, som
är principiellt värt något, och icke ett sadant, som är overk¬
samt, enär det icke kan tillämpas i verkligheten.
Herr Lindhagen: Trots det stora bifall, som herr Persson
Lördagen den 15 augusti, f. m.
65 Nr 62.
i Norrköping erhöll från vissa mig omgivande högermän, skall Anp- strafflag
jag i alla fall tillåta mig yttra några ord i föreliggande sak.
Herr Persson har varit med om att i utskottet behandla denna ,Fortg > '
sak som en viktig princip, och kan jag också omnämna, att herr
Schotte där också påpekade, att vad man måste komma till i
denna lag, är just denna princip, »som herr Lindhagen med så
mycket emfas framhållit» med anledning av herr Liljedahls
motion. Då var det en stor principfråga i utskottet just detta,
som herr Liljedahl framfört genom sin motion, men nu har den
förtida kompromissen kommit emellan, principen är borta genom
kompromissen, och vad vi en gång kämpat för och ansett vara
stort, det anse vi nu icke längre vara det därför att vi kompro¬
missat i förväg. Jag vill säga herr Persson, att det är icke
alls sagt-, att det icke skulle kunnat bli en sammanjämkning, om
kammaren först fått sin behöriga talan. Då skulle det i alla
fall kommit till sammanjämkning, och jag är livligt övertygad
om, att om denna kammare tagit herr Liljedahls motion och
vår motion, och första kammaren gått på sitt sedvanliga av¬
slagsyrkande, hade kompromissen blivit minst den, som herr
Persson glatt sig över, nämligen att flottans arbetare hade bli¬
vit undantagna ifrån krigslagarna. Jag vill säga, att för mig
lika viktigt och angeläget vore, att den överklassiga civilmili¬
tären skulle bli undantagen från krigslagarna, ty, såsom jag
uttryckt det i reservationen, kan man säga: Att såsom Het påståtts
den socialt bättre situerade klassen bland denna personal i regeln
önskar lyda under krigslagarna, är endast ett ytterligare skäl
att ju förr dess bättre undandraga dem från frestelserna till
en dylik onaturlig benägenhet och därigenom i någon liten mån
bidraga till att rädda även dem från att bliva verktyg åt det
nu pågående oförnuftet. Det är företrädesvis de härskande klasser¬
nas under krigslagarna lydande kontingenter, som ställa till
världskrig, herr Persson.
Nu anfördes också av herr Persson, att de exempel, som herr
Liljedahl anförde, kunde beivras på andra sätt, då det icke vore
lagligt att göra såsom i dessa exempel framhållits. Men det
bara bestyrker, hur farlig den principen är, att militärerna ge¬
nom formuleringen av krigslagarna anse sig ha makt över de
underordnade, sa att de kunna tillåta sig allt möjligt både i det
ena och det andra avseendet både beträffande vad som är åtalbart,
och1 vad som icke är åtalbart. Dessa officerare ha dock en sådan
makt, att de tämligen oantastat kunna nalkas även det åtalbara.
Sedan komma alla dessa fall, när det visserligen icke är fråga om
något åtalbart, men när »krigsmän» i alla fall kunna bli tra¬
kasserade på många sätt.
Vad slutligen angår herr Petterssons i Södertälje anförande,
att här icke anförts ett enda sakligt skäl och att man inte
kunde begära, att herr Liljedahl skulle förstå vad det gällde, men
väl att lagutskottets vice ordförande borde förstå det,"så vill jag
häremot säga den ärade herr Pettersson i Södertälje, att vi äro
Andra kammarens protokoll vid senare riksdagen 1911,. Nr 62. 5
Nr 62. 66
Lördagen den 15 augusti, f. m.
Ang. strafflag av så olika, mening' om vad som är sakliga skal. Men ett ytterli-
för krigsmak- „,are pevis för, tycker jag nästan, att de sakliga skälen ligga pa
ten m. m. v^r si<la> är att herr Pettersson i Södertälje icke har annat
(Forts.) att anföra för sin mening än en sådan fräckhet, som den nyss
angivna.
Herr L i 1 j e d a h 1: Herr talman! Blott ett par ord! Varför
jag yrkade på, att alla militärer, som äro inkallade i tjänstgö¬
ring och utom tjänsten uppträda i uniform,^ skola stå under
krigslagarna, heror på följande. Om t. ex. ifrån ett krigsfartyg
matroser permitteras till Stockholm, eller ifrån ett regemente
soldater äro ute på permission i staden, och de äro iklädda uni¬
form, har allmänheten med all rätt den fordran, att militärbe¬
fälet skall se efter, att manskapet icke uppträder onyktert. Man
brukar därför skicka ut patruller, som taga hand om de onyktra,
och böra dessa naturligtvis dömas vid regementet och icke, när
de blivit nyktra, skickas tillbaka till de civila domstolarna.
Och klart är, att, då uniformen symboliserar krigsmakten, den,
som är iklädd sådan, också skall lyda under krigslagarna.
Sedan vill jag betona, vad herr Lindhagen yttrade nyss, att
det icke framförts ett enda sakligt skäl, varför vissa, officerare,
underofficerare och manskap, i motsats till andra officerare,^ un¬
derofficerare och manskap skola stå under krigslagarna, då de
icke äro i militär tjänstgöring. Reservstatspersonalen har unge¬
fär en månads tjänstgöring om året, under det att den de andra
elva månaderna icke står under krigslagarna. De aktiva office¬
rarna och underofficerarna ha för närvarande ungefär sex må¬
naders årlig tjänstgöring. Då frågar jag: varför skola de un¬
der de övriga sex månaderna stå under krigslagarna. Det är
detta, jag icke kan förstå. Jag vill ha likhet mellan värnplikti¬
ga, reservpersonal, reservstatspersonal och den aktiva personalen,
så att personer tillhörande dessa, när de röra sig utanför krigs¬
makten, skola stå under det civila samhällets egna lagar, den
allmänna lagen. Det är denna princip jag vill ha genomförd på
hela det militära området. Kungl. Maj:t har genomfört den vad
beträffar värnpliktiga och reservpersonal och går kanske med
på att även inbegripa reservstatspersonal. Jag vill också.ha .den
genomförd beträffande den aktiva personalen. Det. är ju icke
alls meningen, att när den är i tjänstgöring och står i ansvar för
sin ämbetsutövning, att den då skall flyttas utanför krigsla¬
garna, utan att detta uteslutande skall ske när den icke upp¬
träder inom krigsmaktens område eller är iförd uniform.
Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.
Herr Persson i Norrköping: Herr talman! Det är natur¬
ligtvis föga uppbyggligt för mig, även om det möjligen är
nöjsamt för politiska motståndare, att här skall föras en pole¬
mik mellan två kamrater från samma parti, som fallet nu är med
herr Lindhagen och mig, men jag anser för mitt vidkommande,
67 Nr 62.
Lördagen den 15 augusti, f. m.
att jag har sakligt rätt. Vad man. huvudsakligen vänt sig Ang. strafflag
emot, har blivit borttaget genom att 97 § uttagits ur lagen. /0> kr‘S«m^-
Jag anser, att för denna senare ståndpunkt äger jag rätt att upp- ten m' m'
träda, utan att herr Lindhagen, som dock anser sig hänsynslöst (Forts.)
kunna fälla de omdömen han finner för gott, har någon som
helst domsrätt ^ däröver. Om det hade varit så, att icke 97
§ borttagits, då skulle det förhållandet, som förut enligt den
gamla lagen förelegat, fortfarande vara tillfinnandes, och mili¬
tärbefälet kunde då anse sig fortfarande ha rätt till sådana
friheter, som de hittills tagit sig. JSTu anser jag icke att dessa
möjligheter längre förefinnas, och därför har jag utan vidare
gått med på det förslag, som utskottet framställt. Jag har
blott velat förklara detta.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställ¬
de till en början propositioner beträffande första stycket av före¬
varande paragraf, nämligen dels på godkännande av utskottets för¬
slag till lydelse av nämnda stycke, dels ock på godkännande av sam¬
ma förslag med den av herr Liljedahl under överläggningen föreslag¬
na ändring däri; och fann herr talmannen den förstnämnda proposi¬
tionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes lik¬
väl av herr Lindhagen, i anledning varav nu uppsattes, justerades och
anslogs följande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren godkänner 6 § första stycket i lag¬
utskottets förevarande förslag till strafflag för krigsmakten, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Hej;
Vinner nej, har kammaren godkänt nämnda stycke med den av
herr Liljedahl under överläggningen föreslagna ändring däri.
Voteringen utvisade 124 ja mot 59 nej, vadan kammaren god¬
känt stycket med den av utskottet föreslagna avfattningen.
På härefter av herr talmannen givna propositioner beträffande
andra stycket av förevarande paragraf beslöt kammaren återförvisa
stycket till utskottet för ny behandling.
7—74 §§; överskriften till 2 Kap.
Godkändes.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,12 e. m. för att
åter sammanträda kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.
In fidem
Per Cronvall.