RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1914. Andra kammaren. Nr 48.
Onsdagen den 29 juli, f. in.
Kl. 11 f. m.
§ I-
Föredrogs, men bordlädes åter lagutskottets utlåtande nr 16.
§ 2.
Till avgörande förelåg först statsutskottets utlåtande, nr 3, an¬
gående utgifterna under riksstatens tredje huvudtitel, innefattande
anslagen till utrikesdepartementet.
Punkten 1.
Lades till handlingarna.
Punkten 2, angående statsbidrag till bestridande av kostnaderna
för invigning av ett fredsmonument på svensk-norska gränsen.
I två likalydande motioner väckta den ena, nr 24, i första kam¬
maren av herr M. Hellberg och den andra, nr 47, i andra kammaren
av herrar Bosson och Berg i Munkfors hade föreslagits, att riks¬
dagen måtte bevilja ett anslag av 2,000 kronor som bidrag till de
med invigningen av fredsmonumentet på svensk-norska gränsen för¬
bundna omkostnader.
Häremot hade likväl reservation avgivits av herrar Asplund,
Rydén, Lindberg, Eriksson i Grängesberg, Anderson i Råstock, E.
F. Hellberg och Andersson i Stärte, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa att riksdagen måtte på extra stat för år 1915 bevilja ett
anslag av 2,000 kronor såsom bidrag till de med invigningen av
fredsmonumentet på svensk-norska gränsen förbundna omkostnader.
Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, gav herr talmannen
på begäran ordet till
Herr Bosson, som anförde: Herr talman, mina herrar!
Såsom motionär ii denna fråga skall jag be att få säga några
Andra hammarens protokoll vid senare riksdagen 1914. Nr 48. 1
Ang. anslag
för invigning
av ett svenskt-
norskt freds¬
monument.
Nr 48.
2
Onsdagen den 29 juli, f. m.
Ang. anslag
för invigning
av ett svenskt-
norskt freds-
monument.
(Forts.)
ord. Jag vill då till en början beklaga, att utskottet icke
kunnat bevilja detta lilla anslag. På samma gång kan jag dock
icke annat än uttrycka min 'tillfredsställelse över att reservan¬
terna, som äro ganska många, haft känsla för motionen och reser¬
verat sig till förmån för densamma, ty saken i sig själv är stor
och viktig och beaktansvärd. Det är, såsom herrarna nog veta,
så, att de skandinaviska folken i hundra år varit i den lyckliga
ställning, att de fått njuta av en oavbruten fred. Det blir
nämligen i nästa månad hundra år sedan freden i Moss den 14
augusti 1814 avslöts, och sedan denna tid ha Sverige och Norge
levat i fred med varandra och med sina grannar. Det är ett
förhållande, som är så ovanligt och lyckligt, att det icke kan
annat än väcka uppmärksamhet. Därför ha freds vännerna på
olika sidor om Kölen förenat sig om att på något sätt hugfästa
minnet av denna hundraåriga fred. Arbetet härpå har resulterat
däri, att man överenskommit om ätt samla medel till resande
av en minnesvård, ett fredsmonument på den svensk-norska grän¬
sen vid Charlottenbergs järnvägsstation, och är redan ett
jordområde inköpt, där detta monument skall uppställas. Man
har samlat medel i båda de skandinaviska länderna, för kost¬
naderna som uppgå till cirka 24,000 kronor, varav hälften sam¬
lats i Sverige och hälften i Norge. Hela beloppet är dock icke
insamlat ännu, men ej så mycket återstår, och det blir som sagt
så, att fredsvännerna få tillfälle att resa detta monument.
Det kommer att bli en ganska stor stenkoloss, femton meter¬
hög, bestående av två pelare på gemensam bas, och överst på
dessa har man satt två bilder föreställande en norsk och en
svensk man, som räcka varandra händerna över en sädeskärve,
som ju är fredens symbol. Detta fredsmonument och historiska
minnesmärke för alla tider skall a sin ena sida bära som in¬
skription Oscar I:s ord: »Hädanefter är krig emellan skandina¬
viska bröder omöjligt» och å den andra: »De skandinaviska folken
reste stenen år 1914 till minne av hundraårig fred.»
Då avtäckningen av detta monument skall försiggå den 16
augusti d. å., har man tänkt sig att försöka göra arrangementen
så högtidliga som möjligt, och har för festligheterna fastställt
följande program. Först skall man sjunga svenska psalmen:
»Vår Gud är oss en väldig borg», och därefter kommer invig¬
ningstalet från svensk sida att hållas av den kände fredsvännen
biskopen i Visby von Schéele. Efter hans tal skall det spelas
och sjungas svenska musikstycken och svenska sanger. Där¬
efter kommer norska stortingspresidenten Lövland att hålla det
norska invigningstalet, varefter det spelas och sjunges norska
musikstycken och norska sånger. Sedan uppföres en festkantat,
vartill orden skrivits av en svensk man och musiken kompone¬
rats av en norsk man. Detta är ungefär det program man
kommer att följa, och allt kommer att anordnas sa festligt som
möjligt så att det blir så imponerande som saken förtjänan
Nu har man redan från norska stortingets sida på anhållan
Onsdagen den 29 juli, f. m.
3
Nr 48.
av en norrman, stortingsmannen Runhold Hansen, anslagit för
detta ändamål 2,000 kronor. Detta gav de svenska fredsvännerna
anledning till att ifrågasätta, att svenska riksdagen måtte anslå
ett liknande belopp, och är det därför denna motion tillkommit,
emedan motionärerna förmodat att svenska riksdagen skulle vara
villig att bevilja detta lilla belopp av 2,000 kronor.
Nu har statsutskottet icke för sin del kunnat vara med om
att tillstyrka beloppet, och det är endast ett skäl som framhållits,
nämligen att utskottet icke finner det lämpligt, att riksdagen i
anledning av enskild motion anvisar medel för ifrågavarande än¬
damål, vilket givetvis är av den art, att dess tillgodoseende med
statsbidrag bör vara beroende på Kungl. Maj :ts efter prövning
för riksdagen framlagda förslag. Ja, det är ju gott och väl,
och om tiden tillåtit det, skulle man ifrågasatt att gå den vägen.
Men när man från norsk sida icke gått den vägen, utan stor¬
tinget på initiativ av en stortingsman beviljat ett sådant anslag,
tänkte man, att man från svensk sida icke skulle slå in på en
annan väg. Annars kan jag icke tro, att svenska regeringen
skulle stalla sig avvisande mot förslaget. Det är för övrigt
icke enda gången, som något liknande ifrågasatts av enskild mo¬
tionär-. Då 750 kronor första gången beviljades till fr eds byrån
i Bern, så gavs detta anslag på enskild motionärs initiativ.
Även sedan ha liknande anslag beviljats på grund av enskild
motion.
Nu får jag säga, att jag för min del hyser den förhoppnin¬
gen och tänker, att svenska riksdagen och särskilt riksdagens
andra kammare icke skall anse det orimligt och otillständigt att
gå motionärerna till mötes och bevilja detta lilla belopp, som här
ifrågasatts. Det skulle, om man avsloge denna motion, se egen¬
domligt och ovänligt ut, att norska stortinget anslagit medel,
men svenska riksdagen ställt sig avvisande till en begäran i
samma syfte. Jag hoppas, att åtminstone denna kammare vill
vara. vänlig och ställa sig på motionärernas sida samt bevilja
det lilla belopp, som här ifrågasatts.
Jag skall tillåta mig, herr talman, att yrka bifall till re¬
servationen med ett litet tillägg, så att klämmen får följande
lydelse: »att riksdagen må på extra stat för år 1915 bevilja
ett anslag av 2,000 kronor såsom bidrag till de med invigningen
av fredsmonumentet på svensk-norska gränsen förbundna om¬
kostnader samt medgiva Kungl. Maj :t att av tillgängliga medel
utanordna beloppet under innevarande år.»
Häruti instämde herr Berg i Munkfors.
Vidare yttrade:
Herr Ekman: Herr talman, mina herrar! Det är såsom
kammaren lätt kan förstå icke storleken av det belopp, det här
gäller, som varit avgörande för statsutskottet, utan det har
Ang. anslag
för invigning
av ett svenskt-
norslct freds¬
monument.
(Forte.)
Nr 4a 4
Onsdagen den 29 juli, f. m.
Ang. anslag
/*• invigning
av ett svenskt-
norskt. freds-
mmument.
(Forte.)
varit främst andra skäl, som gjort, att utskottets majoritet icke
ansett sig kunna förorda bifall till den i detta ämne väckta mo¬
tionen. Motionärerna utgå ifrån att detta är ett gemensamt in¬
tresse för de två folken på ömse sidor om Kölen. Om sa är för¬
hållandet, om det är ett allvarligt intresse för vardera nationen
att få igenom detta, har det synts statsutskottet naturligt, att
ett sådant de olika folken berörande intresse bör tillvaratagas på
annan väg, nämligen av Kungl. Maj :t.
Utom detta skäl har även för mig ett annat skäl varit av¬
görande. Om de händelser, som inträffade 1905, hyser jag den
åsikten, att under förhandenvarande förhållanden den utgång,
som händelserna fingo, var den lyckligaste. Men man får er¬
känna, att hade dessa händelser icke inträffat, hade det icke
kunnat ifrågasättas att på gränsen resa ett fredsmonument.
Resandet av detta fredsmonument är således en indirekt följd av
händelserna 1905, och det synes mig dock vara något olämpligt, om
man genom ett monument vill hugfästa minnet av vad da skedde.
Att vårt land haft att glädja sig åt en hundraårig fred,
det är något, som vi alla uppskatta. Och om det gällde att i
Sveriges huvudstad resa ett monument för att giva uttryck åt
vår glädje över att vårt land från alla sidor fått åtnjuta denna
hundraåriga fred, tror jag icke att någon röst skulle höjas där¬
emot.
För övrigt anser jag, att det ämne motionen omhandlar över
huvud taget är av den natur, att det vore lyckligast, om debat¬
ten icke onödigt förlängdes, och skall jag därför, herr talman, nu
inskränka mig till att yrka bifall till statsutskottets hemställan.
Med herr Ekman förenade sig herr Herlits.
Herr Rydén: Herr talman! Jag skall icke mycket för¬
länga överläggningen, men jag får verkligen säga, att jag tyc¬
ker det är rätt tråkigt höra, att från statsutskottets vice ord¬
förande använts de argument mot detta lilla anslag, som av
honom använts. Jag skall icke taga upp dessa saker i onödan,
men jag vill dock framhålla, att vare sig unionen bestod eller
icke mellan de båda länderna, så voro de dock självständiga sta¬
ter, detta sålunda, även under den tid, då unionen hade bestånd.
Följaktligen kan jag icke finna annat än att man kan tänka sig,
att även om unionen hade fortfarande ägt bestånd, de båda folk,
som genom densamma förenats, hade kunnat finna anledning att
högtidlighålla ett av de märkligaste minnen i ett folks historia,
som historien över huvud känner, nämligen minnet av en hundra¬
årig fred. Då jag för min del anslutit mig till den föreliggande
reservationen, därför att jag med värme omfattar fredsidön, och
då det kommit därhän, att de båda länderna genom sina freds-
organisationer äro intresserade i denna sak, så skulle jag på det
livligaste beklaga, om den svenska riksdagen skulle avslå ett
Onsdagen den 29 juli, f. m
5 Nr 48.
sådant litet anslag som detta, då vårt grannfolk beviljat ett lika-
stort sådant anslag.
Jag ber, herr talman, att på grund av vad jag här yttrat
yrka bifall till det av herr Nilsson i Tånga framställda yrkandet.
Herr Gustafsson i Örebro : Herr talman! Det skäl, som
utskottet anfört för avslag å ifrågavarande anslag, är ju, att
ett sådant anslag som detta bort föregås av en prövning från
Kungl. Maj:ts sida. För mig är detta ett skäl, men icke det
enda. Den som läser motionen, märker granneligen, att den ut¬
märker sig för stor knapphet. Däri talas icke på något sätt om
behovet av anslaget, däri talas icke om huru det skulle använ¬
das. Den talare, som först hade ordet, trodde jag skulle komma
att vidröra frågan, huruvida ett behov verkligen förefunnes,
men såvitt jag kunde finna, framlade han icke något skäl för att
ett behov av en minnesstods avtäckande skulle förefinnas. Jag
kan icke underlåta att nämna, att när denna fråga förekom till
förberedande behandling på den avdelning av statsutskottet, som
fått den på sin lott, framställdes fråga angående behovet och an¬
vändningen av detta anslag, men det förklarades då av en
person som undertecknat motionen, att han därom icke hade den
ringaste kännedom. Under sådana förhållanden är det ju själv¬
klart, att behandlingen inom avdelningen av den föreliggande
motionen icke kunde leda till annat än en hemställan om motio¬
nens avstyrkande.
Det enda skäl, som nu framkommit, skulle väl vara, att
norska stortinget beviljat ett liknande anslag. Ja, det må vara
ett skäl så gott som något, och jag skall icke röra vid frågan,
huruvida det kan vara för svenska riksdagen bestämmande. Emel¬
lertid som saken nu ligger, tror jag alla måste erkänna, att
utskottet icke haft någon annan möjlighet än att avstyrka; sedan
må det bero på riksdagen huruvida den bifaller utskottets hem¬
ställan eller icke.
Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets förslag.
Herr Hamilton: Herr talman! Jag skall icke heller
vidare förlänga debatten, då det synes mig vara olämpligt, men
jag önskar dock att få tagen till protokollet den uppfattningen,
att de skäl, som framförts för avslag å motionen, äro att beteckna
såsom de obotfärdigas förhinder. Jag beklagar, att regeringen
icke framlagt någon begäran om anslag för ändamålet ifråga,
sedan stortinget gjort detta, men när regeringen icke gjort det,
så bör detta icke vara en anledning till att riksdagen skulle av¬
slå eu framställning från enskild motionärs sida. Jag vågar
förmoda, att det vore en demonstration mot freden och sålun¬
da vara ett oriktigt uttryck för de känslor, som svenska folket
hyser för freden, i synnerhet med grannen i väster, om vi skulle
avslå detta anslag. Jag tror också, att vi icke böra nu syssel¬
Ang. anslag
för invigning
av ett svenskt-
norskt freds-
monument.
(Forte.)
Nr 48. 6
Onsdagen den *29 juli, f. m.
Ang. anslag
för invigning
av ett svenskt-
n&rskt freds-
monument.
(Forts.)
sätta oss med året 1905, vi böra vid nuvarande tillfälle icke nämna
det året.
När det är fråga om att resa ett monument för att hugfästa
den hundraåriga freden å den Skandinaviska halvön, borde väl
alla svenskar kunna vara med därom.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.
I detta anförande instämde herrar Hamrin, Sjögren, Andersson
i Raklösen, Molin i Dombäcksmark, Bäckström, Jonsson i Gumboda,
Hage, Sundström, Andersson i Stärte, Janson i Bråten, Andersson
i Gävle, Igel, Mossberg, Johanson i Gäre, Enderstedt, Anderson i
Knapasjö, Osberg, Bogren, O. Nilsson i Örebro, Olofsson i Ävik,
Leksell, Månsson, Andersson i Milsmaden, Röing, Larsson i Säby,
P ålsson. Johanson i Vetlanda, Saf strand, Olsson i Järnsida, linne,
Branting, Wedin, Engström, Svensson i Skönsberg, Wikström,
Karlsson i Fjöl, Källman, Lundström i Vreten, Tengdahl, Helger
och Hedlund.
Herr Hallendorff: Herr talman! Jag kan trots det sista
yttrandet icke annat än ansluta mig till statsutskottets hemställan,
om j>ag också härmed bekänner mig ha den uppfattning, som herr
Ha milton betecknade som ett de obotfärdigas förhinder. Jag tror,
mina herrar, att vi icke hava någon som helst anledning att, som herr
Hamilton önskade, icke nämna året 1905. Det året, var val det
märkligaste tillfälle, då Sverige i handling hävdat sin fredsyilja, sin
omsorg om fredens bevarande här på halvön, och därmed har Sve¬
rige satt över sin fredshåg ett minnesmärke, som är ofantligt mycket
mera betydelsefullt än det monument, som av enskilda personer rests
på gränsen. Vi behöva efter 1905 sannerligen icke resa några yttre
minnesstenar över vår avsikt att hålla fred och vänskap i norden.
I fråga om monument, kan väl sägas att vi äro ett mycket tole¬
rant folk. Öm det finns personer tillräckligt tilltagsna att resa ett
nationalmonument över vad som helst eller vem som helst, så få de
göra det, och så ha vi det stående i nationens namn. Men det vore
kanske skäl i att fästa uppmärksamheten på, att man icke kan som
nationalmonument acceptera precis vad som helst. Dessutom skall
man resa ett monument över freden mellan Sverige och Norge, så
bör det sannerligen icke vara över den hundraåriga freden. _ Freden
mellan dessa länder är mycket gammal, ty såvitt jag kan erinra mig,
så har denna fred — om jag bortser från 1814 års korta episod —
icke egentligen störts av andra krig än sådana, som ägde rum långt
tillbaka i medeltiden, ty de små operationer på gränsen mellan Sve¬
rige och Norge, varom några historieskrivare tala och varav de — vi
historieskrivare anses ju vara mer eller mindre sabelskramlare —
gjort kanske väl mycket, dessa konflikter ha ägt rum icke huvud¬
sakligen mellan Sverige och Norge utan som flygeloperationer vid
krig mellan Sverige och Danmark. Skall man därför resa ett mo¬
nument över freden mellan Sverige och Norge, så borde det resas över
den episod vi se illustrerad här på kammarens vägg, över den mytiska
Onsdagen den 29 juli, f. m.
7 Nr 48.
Torgny Lagman och lians tal till Olof Skötkonung. Det förefaller
mig härför, som om man skulle ha gjort denna monumentsak till
något viktigare än den i själva verket är.
Huvudsaken är dock den, att det är en oföränderlig regel, såvitt
jag vet, inom alla representationer, att i vad som angår rikets för¬
hållande till främmande makter väntar man sig alltid ett regeringens
initiativ. Det må vara sant, att en sådan sak som anslaget till freds-
hyrån i Bern kommit till på grund av enskild motion, men det var
dock något annat. Hade i ett spörsmål som detta en åtgärd från
svenska statens sida varit önskvärd, då hade ett initiativ naturligtvis
varit att förvänta från den ansvariga regeringens sida. Jag har för
övrigt svårt att förstå, huru ett sådant anslag som detta skulle kunna
inpassas i vår riksstat; när därvid icke finnes någon ledning, så är
intet skäl att falla Kung!. Maj:t i ämbetet.
Jag ansluter mig sålunda till statsutskottets förslag, och jag ber
få sluta med, att vi alla, som nu ivra för att giva uttryck åt vår om¬
sorg om fredens bevarande, få snart tillfälle att visa i handling denna,
omsorg vid behandlingen av försvarsfrågan.
Herrar Nydal och Andersson i Knäppinge instämde häruti.
Herr Thorsson: Herr talman! Den siste ärade talaren ytt¬
rade, att Sverige 1905 på ett synnerligen effektivt sätt uttryckt sin
fredsvilja. Jag vill livligt instämma i detta, men jag kan icke finna
att detta skulle utgöra något som helst skäl till att Sverige nu
skulle uppträda på det sätt som den siste talaren ifrågasatte. Man
kan ju tvista, huruvida det nu föreliggande förslaget har sin rätta
ursprungsbeteckning, och man kan ju ifrågasätta, om det icke varit
bättre, att vi haft ett förslag, framlagt av regeringen. Men då för¬
slaget nu ligger före till riksdagens beprövande, och då det gäller
en sak, som vår grannstats beslutande församling för sin del biträtt,
så kan jag för min del icke finna att vi på något sätt skulle gå rege¬
ringens ära för när, om vi beslöte bifalla ett förslag, som kommer
från enskilda motionärer. Det är riktigt, att beloppet, som erfordras
för åstadkommande av denna sak. naturligtvis kan åstadkommas på
enskild väg. Men det är dock 20,000 svenska medborgare, som hava
bidragit med var sin lilla skärv till detta monument. Jag tror, att
saken icke skulle försämras utan snarare förbättras, om riksdagen för
sin del ville biträda förslaget, i den form som angavs i den förste tala¬
rens slutyrkande.
Jag ber, herr talman, att på det varmaste få yrka bifall till herr
Bossons yrkande.
Häruti instämde herr Inyvarson.
Herr Hamilton: Herr talman! Den aktade talaren på
Stockholmsbänken framhöll, att man reser nationalmonument för
snart sagt vad som helst, och det torde vara riktigt. Men däre¬
mot äro icke många länder i tillfälle att resa ett nationalmonu-
Ang. anslag
för invigning
av ett svenskt-
norskt freds-
monument.
(Forts.)
Nr 48. 8
Onsdagen den 29 juli, f. m.
Ang. anslag
för invigning
av ett svenskt-
norskt freds-
monument.
(Forts.)
ment i anledning av en 100-årig fred. Denna synes mig vara
det vackraste storverk, som kan skrivas i Sveriges historia, eller
att svenska folket levat i fred i 100 år.
Den aktade talaren framhöll också, att man icke hör falla
regeringen i ämbetet. Men då regeringen icke tar något initia¬
tiv till detta anslag, har riksdagen rätt att göra det. Riksdagen,
står dock icke under regeringens förmyndarskap. Jag ber också
att få erinra, att den föregående regeringen har deltagit i åväga¬
bringandet av detta monument, därigenom att den tillåtit att det
uppreses på staten tillhörig jord, därtill regeringens medgivande
inhämtats.
Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.
Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman! Jag står här
i betänkandet antecknad såsom deltagande i utskottets beslut^
men jag har aldrig haft utskottets mening i denna sak. Det
beror på ett förbiseende att jag ej står antecknad som reservant.
Jag står för min del fullkomligt på reservanternas ståndpunkt
och ber att få yrka bifall till densamma.
Herr Hallend o rff: Herr talman! Jag ber blott att
gentemot talaren på Kristianstadsbänken få påpeka, att natur¬
ligtvis måste man från regeringens sida vänta en helt annan och
mera objektiv överblick över förhållandena på det utrikespolitiska
området, än vad här i riksdagen kan vara fallet. Och så, mina
herrar, ehuru den hundraåriga freden är mycket dyrbar, så
är det väl ändå självklart, att dess värde beror på själva halten av
den odling, som därunder utvecklats. Denna odling är alltså
det verkliga monumentet. Resandet av stenar och yttre monu¬
ment är däremot av mindre värde.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav pro¬
positioner på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) avslag å
berörda hemställan och bifall i stället till den vid utlåtandet fogade
reservationen samt 3:o) avslag å utskottets hemställan samt bifall
i stället till det av herr Bosson under överläggningen framställda
yrkandet; och fann herr talmannen den sistnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl, i an¬
ledning varav och sedan till kontraproposition antagits den under
l:o) angivna propositionen, nu uppsattes, justerades och anslogs
följande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren, med avslag å statsutskottets hem¬
ställan i punkten 2) av utskottets förevarande utlåtande nr 3, bi¬
faller det av herr Bosson under överläggningen framställda yrkan¬
det, röstar
Ja;
Nej;
Den det ej vill, röstar
Onsdageu den 29 juli, f. in.
9 Nr 48.
Yinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.
Voteringen utvisade 120 ja mot 71 nej, vadan kammaren med
avslag ä utskottets hemställan bifallit det av herr Bosson under
överläggningen gjorda yrkandet.
§3.
Vidare föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:
nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning av förutvarande Västgöta-Dals regementes mötesplats
Grunnebohed;
nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtelse av två områden å kungl. Djurgården till Stockholm—Rimbo
järnvägsaktiebolag;
nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vid¬
tagande av vissa ändringsarbeten i arméförvaltningens ämbetshus;
nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående änd¬
ring av § 7 i avlöningsreglementet för tjänstemän vid telegraf¬
verket ;
nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fast¬
ställande av telegrafverkets stat för driftkostnader år 1915; och
nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i avlöningsreglementet för tjänstemän vid statens vatten-
fallsverk.
Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtande hemställt.
§ 4.
Herr statsrådet Vennersten avlämnade Kungl. Maj:ts propo¬
sitioner :
nr 259, med förslag till nytt avlöningsreglemente för tjänste¬
män vid postsparbanken m. m.;
nr 260, angående användande av överskott i Djurgårdskassan
till vissa byggnads- och reparationsarbeten vid Ulriksdals, Haga och
Drottningholms slott;
nr 261, med förslag till ändrad lydelse av § 4 u) i gällande
förordning med tulltaxa för inkommande varor; och
nr 262, med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 och 6 §§
i lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänsteinnehavares rätt
till pension.
Dessa propositioner bordlädes på begäran.
§ 5.
Statsutskottets utlåtande, nr 55, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående ändring i grunderna för upplåtelse av tomträtt
Ang. anslag
för invigning
ad ett svenskt-
norskt freds¬
monument.
(Forts.)
Nr 48. 10
Oasdagen den 29 juli, f. m.
Ang. järnväg
mellan Ting¬
ställe och
Fårösund.
samt utlämnande av byggnadslån inom t.iänstemannasamhället vid
Mörby m. m., föredrogs härpå; och blev utskottets hemställan där¬
vid av kammaren bifallen.
§£*
Vid nu skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 56,
i anledning av väckta motioner om anslag eller lån för anläggande
av en järnväg mellan Tingställe och Fårösund, yttrade:
Herr Larsson i Bonaarve: Herr talman, mina herrar!
Mina länskamrater och jag hava i motion hemställt, att staten
antingen måtte bidraga med ett belopp av 237,500 kronor till
anläggandet av en järnväg från Tingstäde till Fårösund eller
ock att ett lån måtte av staten lämnas till denna järnväg, mot¬
svarande tre fjärdedelar av anläggningskostnaden.
Nu har statsutskottet avstyrkt vår motion, och skall jag
med anledning därav be att få yttra några få ord. Det är
icke min mening att gentemot ett enhälligt statsutskott vilja
komma med något yrkande om ändring av dess förslag; mm
avsikt är endast att med några få ord understryka de motiv,
som äro orsaken till motionens framläggande.
Denna järnväg är ett gammalt önskemål, som det nu är
fråga om att förverkliga. Ända sedan början av 1870-talet har
det arbetats på att åstadkomma en järnväg genom norra Gottland
men man har ännu icke hunnit längre än halvvägs; och skall
det bero på den ekonomiska förmågan hos de socknar, som skulle
beröras av den nu ifrågasatta sträckan, lär denna järnväg aldrig
bli en verklighet.
Den trakt, som närmast skall få gagn av den föreslagna
järnvägen, har, liksom Gottland i övrigt, avkastningen av jord¬
bruket till sin huvudsakliga näringskälla, och jorden är där
uppdelad i små brukningsdelar. För att få nöjaktig avkastning
av små jordbruk, fordras att man ägnar sig åt ladugårdsskötsel
och andra lantbrukets binäringar; men för avsättningen av dessa
näringars produkter krävas goda kommunikationer. Gottland
har till följd av sitt avskilda läge svårt att följa med utveck¬
lingen, men det har dock visat sig att i den trakt av ön, där
järnväg finnes, företagsamhet och livaktighet gjort sig gällande
och jordbruket gått mycket framåt. Den trakt, som den pla¬
nerade järnvägen skulle genomlöpa, är mycket tillbakasatt, men
min tro är, att om staten här träder stödjande emellan, det
kommer att visa sig vara väl använda medel. En särskild orsak
till att vi nu kommit med vår motion är att koncessionstiden
snart utlöper.
Jag har, herr talman, intet yrkande att göra; men jag vill
uttala den förhoppningen, att regeringen snart måtte upptaga
frågan och bringa den till ett gynnsamt och lyckligt slut.
Onsdagen den 29 juli, f. m. 11
Herr Hingst rom: Herr talman! Jag skall först be att helt
och hållet få instämma med min länskamrat, herr Larsson, i hans
yttrande. Därefter kan jag icke underlåta att beklaga utgången av
utskottets handläggning av denna fråga, men jag är i alla fall tack¬
sam för den milda behandling motionen rönt.
Till vad herr Larsson sagt skulle jag vilja lägga ett. omnämnande
av hur svårt det är på G-ottland med dess ringa befolkning att kunna
skaffa erforderliga medel för järnvägsföretag, företag som synas bli
allt mer och mer nödvändiga, för att ortsbefolkningen skall kunna
driva fram jordbruket, som är dess huvudnäring.
Jag ber att i detta sammanhang få omtala, huru det i detta hän¬
seende är ställt i en annan del av Gottland, där förhållandena äro
mycket gynnsammare än på denna norra del, varest ifrågavarande
järnväg skulle framdragas. Där arbeta vi på fullbordandet av ett
järnvägsföretag, varå Kung!. Maj :ts koncession ävenledes erhållits.
I detta järnvägsföretag har en kommun, med cirka 1,200 invånare
och vilken förut med omkring 100,000 kronor är intresserad i en med
samma kommun anknuten järnväg, nu ytterligare tecknat 70,000 kro¬
nor i det nya järnvägsföretaget, som kornme att beröra socknen.
Detta är stora summor, som en sådan kommun vågat sig på att teck¬
na. Av de övriga kommunerna, som beröras av samma föreslagna
järnväg, har en tecknat 40,000 kronor, en annan 30,000 och en tredje
60,000 kronor o. s. v., vardera av dessa kommuner med ett invåna¬
reantal av cirka 5 å 600 personer. I dessa dagar har ytterligare en
kommun med samma lilla invånareantal beslutat teckna 70,000
kronor för förmånen att få järnvägen dragen genom sin socken, vilket
enligt den fastställda planen ursprungligen icke vore meningen. .Att
kommunerna så till det yttersta kunnat anstränga sig visar vilket
trängande behov, som förefinnes för järnvägsförbindelse. För sist¬
nämnda järnvägsföretags fullbordan påräkna vi låneunderstöd av
staten i vanlig ordning.
Huru stort behovet av järnväg i denna den sydvästra delen av
Gottland än är, är det ofantligt mycket större i norra delen av ön,
genom vilken den järnväg, för vars fullbordande vi nu hos riksdagen
begärt låneanslag, skall gå. På samma gång, som behovet är större,
är möjligheten att anskaffa det erforderliga aktiekapitalet — halva
beräknade kostnadsbeloppet — mycket mindre, beroende på de större
avstånden och de till följd därav sämre resurserna.
Dels av motionen och dels av den till densamma fogade utred¬
ningen framgår, att å Gottland, där ingen statsbana finnes, staten
till alla därstädes befintliga järnvägar sammanlagt bidragit med lå¬
nemedel utgörande 31 % av hela byggnadskostnaden för samtliga där¬
städes varande järnvägar.
Hade så varit förhållandet, att frågan rörande befästningarna
vid Fårösund varit avgjord och beslut fattats om deras bibehållande,
så hade naturligtvis också järnvägsfrågan varit klar. Men då den
frågan ännu iir oklar, är det ju icke utrett, huruvida järnvägen av
dessa skäl är nödvändig eller icke, men även om befästningarna vid
Fårösund icke komma att bibehållas, så vill jag säga, att järnvägen
Nr 48.
Ang. järnväg
mellan Ting¬
ställe och
Fårösund.
(Forts.)
Nr 48. 12
Onsdagen den 29 juli, f. m.
Ang. järnväg
mellan Ting¬
ställe och
Fårösund.
(Forts.)
Ang. förvärv
av ön »Jung¬
frun* i Kal¬
marsund.
för ortsbefolkningen är av lika stort behov, ja kanske större, enär
med kustpositionens indragande kommunikationerna därav säkerligen
koname att försämras. Fördenskull hoppas jag, att Kungl. Maj:t
till nästa riksdag måtte finna sig föranlåten att av den ena eller den
andra orsaken framlägga en proposition rörande denna järnväg. Jag
skall, herr talman, gent emot ett enhälligt statsutskott icke tillåta
mig göra något yrkande.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§7.
Å föredragningslistan fanns härefter upptaget andra kamma¬
rens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i anledning av väckt
motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående förvärv för statens
räkning av ön »Jungfrun» i Kalmarsund som fridlyst national¬
park.
I anslutning till vad herr Wijk föreslagit i en inom andra
kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott hänvisad mo¬
tion, nr 208, hemställde utskottet att andra kammaren för sin del
ville besluta, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhölle om
utredning angående lämpligheten att för kronan förvärva ön »Jung¬
frun» i Kalmarsund för bevarande såsom nationalpark.
Efter föredragning av utskottets hemställan begärdes ordet av
Herr Bogren, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Här
föreligger åter ett förslag om skrivelse till Kungl. Maj:t i ett visst
ärende. Då min uppfattning är, att riksdagen endast i trängande
och oavisligen nödvändiga fall bör besvära Kungl. Maj:t med skri¬
velser om utredning, enär dessa skrivelser hota att växa till sådant
antal, att de på oroväckande sätt synas komma att försvåra arbetet
för Kungl. Maj :t, därest Kungl. Maj :t skall uppfylla alla dessa krav,
som riksdagen med sina skrivelser ställer på Kungl. Maj:t, så har
jag tagit mig före att se till, huruvida det här föreliggande ärendet
är av sådan trängande nödvändighet att det berättigar eu skrivelse
till Kungl. Maj:t.
Som herrarna behagade finna, gäller det här föreliggande spörs¬
målet, att denna kammare för sin del skulle besluta eller uttala sig
för inköp av en liten klippö där nere i Kalmarsund, Jungfrun, för
att därav bilda en nationalpark. Jag tror, att den politik riksdagen
på de senare åren slagit in på att inköpa en liten plätt här och en
liten plätt där för att därav bilda s. k. nationalparker, är en politik,
som kan hava ganska vittgående och oöverskådliga konsekvenser.
Jag tror, att det skulle vara lätt för riksdagens 380 ledamöter att var
och en inom sin valkrets finna någon liten plätt med en ur geologisk
sy np linie t säregen natur eller med någon egendomlig växt- eller djur¬
värld. Han skulle då tvärt vara färdig att komma till riksdagen
med en motion och säga: här ha vi en märkvärdighet, som måste
räddas från vandalism. Den måste riksdagen köpa för att göra till
Oasdngen den 29 juli, f. iu.
13 Nr 48.
nationalpark. När landet på det sättet blir översållat med små na¬
tionalparker är det en given följd, att staten måste vårda och se till
dessa parker, så att det avsedda ändamålet med dem vinnes. Yi måste
anställa kanske 100-tals parkföreståndare och uppsyningsman för
att se till parkerna.
Yad nu den här föreslagna parken beträffar kan jag icke in¬
stämma med utskottet, då utskottet säger, att motionären så väl moti¬
verat sin hemställan, att utskottet för sin del icke behöver komma
med något nytt för att motivera, att riksdagen bör bifalla den gjorda
framställningen. Jag har försökt leta ut de bärande motiven för mo¬
tionen, men jag har icke lyckats att såsom jag önskat, finna några
sådana. Det mest bärande skall väl vara, att Linné yttrat sig om
ön och funnit den märkvärdig. Ja, men han yttrade ju om denna .ö,
att om någon ort i världen vore hisklig, så vore verkligen denna en
av de grymmaste. Det skulle då vara det starkaste motivet för att
gorå denna hiskliga ö till nationalpark. Men skall man taga det till
intäkt för att göra Jungfrun till nationalpark, att Linné yttrat sig
om ön, så torde vi få en hel rad nationalparker i vårt land. Ty som
vi veta hade den mannen ögonen öppna för landets sevärdheter över¬
allt, där han reste fram, och han har yttrat sig om många platser i
vårt land. När jag läste detta, kom jag att tänka på, att i min val¬
krets ha vi en plats, om vars geologiska beskaffenhet och framför
allt om vars flora Linné yttrat sig med entusiasm och kallat den för
en av de härligaste platser i världen. Det är den västra sluttningen
av Mösseberg d. s. k. Kleva hällar, som han ägnat ett särskilt
kapitel. Men jag tror icke, att vare sig jag själv eller någon annan
skulle falla på den idén, att Kleva hällar skulle skyddas från vanda¬
lism genom att staten inköpte området och gjorde det till national¬
park.
Att det icke är så farligt med vandalismen, och att de göda små¬
länningarna icke helt och hållet slitit ut den där klippan i Östersjön,
sedan Linné skrev detta, framgår ju därav, att klippan fortfarande
står kvar; ingen har sprungit iväg med den. Man har visserligen
försökt, säger motionären, att där spränga något, och man har sökt
tillgodogöra sig något av den rödaktiga stenart, som finnes där, men
bergarten har befunnits för ändamålet mindre lämplig, och därför
har det icke blivit någon fart i sprängningsarbetena.
Ett annat motiv som motionären framhåller är att folktron till
denna ö har förlagt sagans Blåkulla. Ja, det är ju ett tilltalande
motiv och kan ju vara både roande och intressant, men om det är
bärande och tillräckligt, för att staten skall inköpa klippan, det vet
jag icke. Lika litet bärande synes mig det tredje motivet vara.
nämligen, att man har en grotta, som heter Jungfrukammaren på den
där ön. Det är ju också roande och märkvärdigt, Blåkulla och Jung¬
frukammaren, men jag kan verkligen icke finna, att dessa motiv
äro så starka, som utskottet synes anse.
Konungens befallningshavande i Kalmar län har däremot fram¬
lagt ett verkligt motiv för inköp av ön, nämligen att lotsstyrelsen
möjligen skulle kunna behöva någon del av ön för någon anläggning.
Ang. förvärv
av ön *Jung-
frun» i Kal¬
marsund.
(Forts.)
Nr 48. 14
Ousdagen deri 29 juli, f. in.
Ang. förvärv
av ön »Jung¬
frun* i Kal¬
marsund.
(Forts.)
Ja. visar det sig behövligt, kommer frågan naturligtvis i ett annat
läge, men då blir det icke en nationalpark av denna hiskliga plats,
utan en för lotsstyrelsen nödvändig punkt, och det blir i så fall lots-
styrelsen, som har att i ärendet vända sig till Kungl. Maj :t.
Jag har emellertid icke kunnat finna något bärande skäl, för att
riksdagen här skulle tillråda Kungl. Maj:t att ge sig in på vare sig
byte, köp eller expropriation av denna ö. På samma gång ber jag
att få framhålla den rätta synpunkten, som utskottet här framdragit.
Jag är utskottet ytterst tacksam för, att utskottet har visat såväl
denna motionär som eventuellt blivande motionärer i denna kammare,
rätta vägen, på vilken ett sådant förslag, bör komma fram till Kungl.
Maj :t, nämligen genom vetenskapsakademien eller Sveriges geolo¬
giska undersökning. När dessa myndigheter finna en ort av det
värde, att staten måste ingripa för att skydda naturhistoriska minnen
där, då synes det lämpligt att riksdagen reflekterar på saken, men
till dess tror jag det är klokt, att riksdagen bidar.
Jag skall icke trötta kammaren med något längre anförande,
men jag har först och främst velat framhålla som ett principskäl,
att riksdagen enligt mitt förmenande icke bör ge sig in på spekula¬
tioner och köpa en liten plätt här och en där till nationalpark. "Vi¬
dare har jag velat säga det, att skall staten göra något dylikt mark¬
förvärv, såsom här om året, då ett litet område inköptes på Björkön
i Mälaren, då måste mera bärande och starkare skäl föreligga än i fö¬
revarande fall. Jag ber därför, herr talman, att få yrka avslag på
såväl motionen som utskottets hemställan.
Vidare anförde:
Herr Wijk: Herr talman! Jag är uppriktigt ledsen, att
herr Bogren ej har något sinne för denna sak, men det förklaras
kanske i någon mån av det förhållande, att han tyckes över
huvud sakna intresse för nationalparksrörelsen och även i hög
grad sakna förståelse för vad denna rörelse i själva verket inne¬
bär. Det är icke meningen att var och en skall gå och söka reda
på någon liten plätt här och någon plätt där och föreslå, att
denna skall undantagas till nationalpark, utan det gäller att
söka för framtiden bevara särskilt karakteristiska delar av vårt
land, som äro så belägna, att deras undantagande till national¬
park på samma gång icke innebär några ekonomiska olägen¬
heter. Just i detta avseende uppfyller den nu föreslagna plat¬
sen alla fordringar. Den har en alldeles säregen karaktär, den
utgör i landskapet en ovanligt vacker bild, och dess undantagande
till nationalpark, d. v. s. dess räddande i det skick, vari den
befinner sig nu, innebär icke något som helst intrång i socialt
eller ekonomiskt avseende.
Hur litet herr Bogren förstår vad det här är frågan om
framgår väl också av hans bekymmer för att skapandet av
nationalparker skulle medföra tillkomsten av en ny ämbetsman¬
nakår eller att över huvud utgifter för statsverket skulle bliva
Onsdagen den 29 juli, f. in.
15 Nr 48.
följden, om denna rörelse vunne avsevärd utsträckning. Med
ett områdes förklarande för nationalpark avser man helt enkelt
att skydda, området för någon som helst förändring. Det enda
staten har att övervaka är således, att naturen inom national¬
parkens område icke på något sätt blir ändrad eller angripen,
och ingenstädes kan det vara lättare att åstadkomma ett sådant
skydd än på ön Jungfrun, som ligger isolerad ute i havet.
Att förslaget icke är något hugskott framgår ju också av
Konungens befallningshavandes i Kalmar län, utlåtande i ären¬
det, vari Konungens befallningshavande uttalar sig, icke enbart
om öns värde för staten såsom lots- eller fyrstation, utan också
om dess värde och lämplighet såsom nationalpark. Om ön nu
skulle komma att användas såsom fyrstation, ligger saken ju
mycket enklare, ty då kommer staten i alla fall att behöva i
större eller mindre utsträckning förvärva ön, och då blir det en
ytterst enkel åtgärd att förklara den del av ön, som icke an¬
vändes för ett dylikt ändamål, för fridtyst nationalpark.
Såsom utskottet formulerat sin hemställan är den synner¬
ligen försiktigt avfattad och innebär icke något annat yrkande,
än blott en begäran om undersökning, huruvida det skulle vara
lpmpligt att förvärva ön till nationalpark. Då jag vågar lita
på, att kammaren har något större intresse för bevarande av
vårt lands säregnaste och vackraste delar än herr Bogren visat
sig ha, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Häruti instämde herrar Kronlund, Sandler, Magnusson i Kal¬
mar och Åkerlund.
Herr Helger: Herr talman! Till vad motionären anfört
torde icke mycket behöva läggas. Herr Bogrens anförande var
verkligen icke av beskaffenhet att övertyga någon. Han började
med att uttala sig emot, att riksdagen alltför mycket besvärar
Kungl. Maj :t med skrivelser och att man icke borde göra det annat
än när en trängande nödvändighet förelåg. Men här föreligger
verkligen ett fall, då|det är en nödvändighet att skriva till Kungl.
Maj :t, för den händelse icke detta naturminnesmärke skall förstö¬
ras. Herr Bogren yttrade, att ingen sprungit iväg med klippan
eller nött upp klippan eller något dylikt. Ja, det må så vara, men
det framgår tydligt av motionen, att där försiggår en stenbryt-
ning, som hotar att förstöra denna klippa såsom naturminnesmär¬
ke, och för att hindra, att detta fortsätter, är det naturligtvis av
nöden, att någonting' åtgöres. Att en skrivelse icke behöver för¬
orsaka Kungl. Maj :t något större besvär, kan man förstå därav,
att Kungl. Maj :t i alla fall kommer att taga en närbesläktad
fråga under behandling, nämligen frågan om anskaffande av mark
för en fyr på Jungfrun, och när den frågan ändå skall behand¬
las är det ju lämpligt, att även denna nu föreliggande fråga sam¬
tidigt tages under omprövning.
Ang. förvärv
av ön > Jung¬
frun* i Kal¬
marsund.
(Forts.)
Nr 48. 16
Onsdagen den 29 juli, f. m.
Ang. förvärv
av ön > Jung¬
frun* i Kal¬
marsund.
(Forts.)
Vidare föreligger här ett särdeles lämpligt tillfälle, då sta¬
ten kan förvärva denna ö till nationalpark utan någon som helst
utgift, nämligen genom ett utbyte av Furön. Den mark, som
skulle bortbytas, har för staten varit alldeles ofruktbar och kan
icke väntas komma att giva någon större inkomst. Detta för¬
ändrar ju saken, och talet om stora uppoffringar från statens
sida förfaller helt och hållet. Utskottet har försiktigtvis fram¬
hållit, att det bör genom geologiska byrån undersökas, om det
möjligen skulle kunna finnas något större värde på den del av
Furön, som skulle utbytas mot Jungfrun.
Jag kan således icke finna, att vi på något sätt träda sta¬
tens rätt för nära genom detta förslag, och då vi säkerligen utan
någon som helst utgift för staten kunna för framtiden förvärva
denna ö och få den fridlyst såsom naturminnesmärke, anser jag
tillräckliga skäl föreligga för motionen, och ber därför, herr tal¬
man, att fä yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Bogren: Herr talman! Blott ett par ord med an¬
ledning av motionärens anförande.
Han beklagar, att jag skulle sakna sinne för nationalparkerna.
Ja, om jag också saknar sinne för nationalparker, ber jag dock
att få betyga honom, att jag icke saknar sinne för naturparker,
för våra parker, sådana som vi möta dem än här och än där i lan¬
det. Jag tror icke, att de bli mera tilldragande, om vi kalla dem
nationalparker.
Då det nu anföres, att det mest talande skälet för ett bifall
till motionen skulle vara, att man borde skydda de partier av ön,
som hava naturhistoriskt intresse, så vill jag erinra, att såsom
motionären torde hava sig bekant, sådant skydd redan delvis fin¬
nes på ön. Visar det sig vara otillfredsställande, kan det utökas,
ty staten har dock den rätten över detta land, som vi kalla Sve¬
rige, att i första och högsta hand skydda detsamma från egen¬
mäktig och egoistisk vandalism. Ur den synpunkten tror jag icke
det är nödvändigt, att staten inköper området i fråga.
Detta inköp, säger utskottets ordförande, kan ske utan någon
utgift. Det kan det dock icke, ty att byta bort ett område med
värderikt material mot ett med i det närmaste värdelöst mineral
kan dock icke vara ur ekonomisk synpunkt att rekommendera.
Jag vidhåller således, herr talman, mitt yrkande.
Sedan överläggningen härmer förklarats avslutad, gav herr tal¬
mannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på avslag å såväl berörda hemställan som den i ämnet väckta
motionen; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava ut¬
fallit med övervägande ja för den förra propositionen. Då vote¬
ring emellertid begärdes av herr Bogren, bley nu uppsatt, justerad
och anslagen en så lydande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller första tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar
Onsdagen den 29 juli, f. in.
Jäj
17 Kr 48.
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Yinner Nej, liar kammaren avslagit såväl utskottets berörda
hemställan som den i ämnet väckta motionen.
Omröstningen utföll med 136 ja mot 39 nej; och både kamma¬
ren alltså bifallit utskottets hemställan.
Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom ut¬
drag av protokollet delgivas första kammaren.
§8.
Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 5, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående utredning och förslag i fråga om åtgärder till främjande
av vetenskaplig forskning och undervisning i publik och privat inter¬
nationell rätt; och biföll kammaren därvid utskottets hemställan.
§ 9.
Vidare förekom till behandling andra kammarens andra till¬
fälliga utskotts utlåtande, nr 5, i fråga om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utfärdande av föreskrift, att rusdrycker ej få finnas
ombord å flottans fartyg.
I en inom andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 205, hade herr Liljedahl hemställt, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om sådana be¬
stämmelsers utfärdande, att inga rusdrycker finge finnas ombord
å den svenska flottans fartyg.
Utskottet hemställde, att andra kammaren måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om. sådana bestämmelsers utfärdande, att inga
rusdrycker (med undantag av för medicinskt ändamål avsedda) finge
finnas ombord å den svenska flottans fartyg.
Reservation hade likväl avgivits av herrar Kant och Gustafs¬
son i Brånsta, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riks¬
dagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om sådana be¬
stämmelsers utfärdande, att starkare alkoholhaltiga drycker än vin
och Öl icke finge annat än för medicinska och tekniska behov finnas
ombord å den svenska flottans fartyg.
Utskottets hemställan upplästes, varefter ordet begärdes av
Herr Gustafsson i Brånsta, som anförde: Herr Lilje-
dahls motion, vari yrkas »att inga rusdrycker få finnas ombord
å den svenska flottans fartyg», är av utskottets majoritet till¬
styrkt, dock med undantag av för medicinskt ändamål avsed¬
da rusdrycker.
hindra kammarens protokoll vid senare riksdagen 1914- Nr 48. 2
Ang. rus¬
drycks förbud
å flottans
fartyg.
Nr 48. 18
Onsdagen den 29 juli, f. m.
Ang. rus¬
drycks förbud
å flottans
fartyg.
(Forts.)
När vi förra året diskuterade den nya apoteksvarustadgan,
gjorde herr Liljedahl en »personlig självdeklaration». Efter att
ha framkastat det djärva påståendet, att »sjukdomar behöva icke
komma, förrän man blir gammal såsom härolder före döden»,
berättade herr Liljedahl, huru han likväl för egen del besvä¬
rats av många och svåra sjukdomar redan i unga år. Han hade
sålunda haft lungsot och tre gånger lunginflammation, mässling
och skarlakansfeber samt en del andra sjukdomar, brutit arm
och ben och vrickat båda fotterna samt besvärats av en synner¬
ligen elakartad halsböld. Men sedan han börjat att varje mor¬
gon taga litet vatten in- och utvändigt, har han »aldrig en enda
gång varit sjuk», arm- och benbrott synas ej ha förekommit och
den svåra halsbölden hade försvunnit som en rök. Man fick
av denna bekännelse den föreställningen, att alla sjukdomar
— med undantag av ålderdomssvaghet — kunna botas och alla
olyckor kunna förebyggas, bara man tager litet vatten in- och
utvändigt — om morgnarna. Nu vill dock utskottet, att man om¬
bord å flottans fartyg skall få använda rusdrycker såsom läke¬
medel, och denna mening säges även motionären dela.
Då herr Liljedahl anser, att vatten i allmänhet besitter
en så undergörande, hälsobringande kraft, och då herr Liljedahl
därtill från sin 20-åriga vistelse å apotek har så tråkig person¬
lig erfarenhet av att man kan råka »i frestelse att medicinera
för ofta», så förvånar det, att han ens velat vara med om att
förorda rusdrycker såsom läkemedel; men då herr Liljedahl nu
likväl gör detta, så synes mig däri ligga ett erkännande, att
det vatten, som man kan bestå sig med å flottans fartyg, ej är
av så särdeles hälsobringande beskaffenhet, och att det således
råder säregna förhållanden ombord å flottans fartyg.
Den meningen, att någon hänsyn bör tagas till rådande förhål¬
landen, synes även omfattas av nykterhetskommittén, då den från
det lokala vetots verkningar undantagit bl. a. passagerarfartyg
och föreslagit, att å fartyg, som förmedlar passagerartrafik till
utländska hamnar, skall under viss förutsättning få utskänkas
alla slags spritdrycker, medan å passagerarfartyg, som förmedla
trafik mellan inrikes orter, föreslås, att med vissa angivna
inskränkningar skall få förekomma utskänkning allenast av Öl.
Mot detta sistnämnda ha dock tre ledamöter av nvkterhetskom-
mittén reserverat sig och uttalat, att denna utskänkning skulle
få omfatta både vin och Öl, och detsamma föreslås även i Kungl.
Maj:ts förslag till förordning angående försäljning av alkohol¬
haltiga drycker.
Då det synes mig lämpligt, att bestämmelserna för flottans
fartyg i detta avseende bliva så mycket som möjligt i överens¬
stämmelse med vad nykterhetskommittén föreslagit för passage¬
rarfartyg och med hänsyn till att flottans fartyg icke uteslu¬
tande anlöpa inländska hamnar, har jag jämte en annan re¬
servant föreslagit, att inga starkare alkoholhaltiga drycker än
vin och Öl må annat än för medicinska och tekniska behov få
Onsdagen den 29 juli, f. m.
19 Nr 48.
finnas ombord å den svenska flottans fartyg. Att genomföra
så stränga restriktioner, att man, i likhet med vad enligt ut¬
skottets påstående förekommer vid den amerikanska marinen,
nödgas bevilja särskilda utskänkningsrättigheter för vistelse i
utländska hamnar, torde av flera skäl ej vara lämpligt.
Au kan ju den invändningen göras, att nykterhetskommittén
har talat om passagerarfartyg och att det här ej gäller samma
slags fartyg. När vi förra året behandlade en motion liknande
den nu föreliggande och det blev tal om skeppsgossarnas utspis¬
ning, så gjordes också den invändningen, att dessa icke tjänst¬
gjorde å samma fartyg, varj>å herr Liljedahl genmälde, att »om
gossarna och de vuxna också icke äro på samma fartyg, så gå
väl dock båda fartygen på vattnet åtminstone». Alltså, fartyg,
som ha den egenskapen att gå på vattnet, äro enligt herr Lilje-
dahls egen bevisföring jämförbara, då det gäller torrläggnings-
politik, och den egenskapen besitter ju även flottans fartyg —
t. o. m. Tapperheten, numera!
När nykterhetskommittén föreslår, att utskänkning av vin
och Öl skall få förekomma å järnvägståg, så anföres som skäl
härför, att denna utskänkning »i den omfattning, vari den hit¬
tills medgivits, såvitt kommittén har sig- bekant, icke lett till
några missförhållanden». Det har knappast kunnat påvisas, att
ombord å flottans fartyg förekommit sådan användning av alko¬
holhaltiga drycker, att det »lett till några missförhållanden»
ens med nuvarande bestämmelser, så mycket mindre torde detta
bliva fallet, om, såsom vi reservanter föreslå, inga starkare
alkoholhaltiga drycker än vin och Öl finge till förtäring förekom¬
ma å flottans fartyg, och man stärkes i denna förmodan, då
man betänker vilka möjligheter det här finnes att utöva den
allra strängaste kontroll och att vederbörande således för de
drycker, som skulle få förekomma, kunna genomföra alla
de inskränkningar av bruket, som ur nykterhetssynpunkt kan befin¬
nas nödigt.
När man vet, att den föreliggande motionen redan före ut¬
skottsbehandlingen varit under behandling och avgjorts utav
eu riksdagsgrupp, som förfogar över majoriteten i denna kamma¬
re, och att således varken utskottsbehandlingen eller behandlin¬
gen här i kammaren kan inverka på utgången, så kan det ju sy¬
nas, som man ej borde framställa något annat yrkande än det,
som man vet kommer att bli kammarens beslut. Men det har
under den föregående behandlingen av frågan fällts yttranden,
som givit anledning till det antagandet, att i denna motion
och i detta utskottsutlåtande medvetet framställts så långt gå¬
ende krav, att man med full visshet kunnat förutsäga, att det
hela skulle komma att avslås av första kammaren. Jag kan
dock icke anse, att man handlar klokt, om man framställer så
extrema krav. Ty ledes man av verkligt nykterhetsintresse och
av detta allenast, då torde man finna det klokare att taga ett
mindre steg i rätt riktning, som möjligen kan leda till ett re-
Ang. rus¬
drycks förbud
å flottans
fartyg.
(Ports.)
Nr 48. 20
Onsdagen den 29 juli, f. m,
Ang. rus- sultat, än att driva en sådan med stora steg på-stället-marsch-
drycksförbud politik, som ett bifall till utskottets förslag — enligt vad för-
* fartyg* slagets egna målsmän påstått — innebär.
J År 1887 fick den svenska riksdagen liksom i år samlas till en
1 01 ' extra riksdag. Åven vid denna förekom till behandling en del
nykterhetsfrågor, och vid behandlingen av en sådan yttrade den
gamle lantmannaledaren Carl Ivarsson bland annat:
»Vad nykterheten beträffar, så tror jag, att vi alla äro ense
om, att göra allt, som är förenat med billighet, för att främja
densamma, men i fråga om lagstiftning, så bör man stifta lag
så, att man visar sig hava varit nykter, då man stiftat lagen.»
Att nykterhetskommitténs aktade ledamöter vid utarbetan¬
det av sitt förslag varit »nyktra» i den bemärkelse, som detta
ord vanligen fattas, därpå tvivlar ju ingen, som känner dessa
aktade män, men även om man tager nykterheten i den vidare
bemärkelse, som jag förmodar, att Carl Ivarsson i de nyss citerade
orden ville däri inlägga, så synes mig nykterhetskommittén före¬
träda en sundare nykterhetspolitik än den utskottet i det förelig¬
gande utlåtandet gjort sig till målsman för, och därför har jag ve¬
lat avgiva en reservation, som avser att å flottans fartyg införa be¬
stämmelser, vilka gå i samma riktning som de nykterhetskom¬
mittén föreslagit för passagerarfartyg. Under livlig förhopp¬
ning att därigenom bidraga till att vad som för närvarande
måhända kan vara möjligt att ernå också måtte bliva gjort
i den av motionären angivna riktningen ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den av herr Kant och mig avgivna reserva¬
tionen.
Härpå yttrade:
Herr Enderstedt: Herr talman! Den ärade reservan¬
ten yttrade, att vid flottan icke förekomme något, som motiverade
det steg motionärens hemställan innebure, men jag vet icke, om
" herr Gustafsson i Brånsta kan stå för det uttalandet. Om man
tar en av de statistiska publikationer, som utdelats till oss,
nämligen marinöverläkarens berättelse angående hälso- och sjuk¬
vården vid marinen 1912—1913, skall man finna vissa siffror
som dock peka på, att här icke allt är som det bör vara. Man
skall där finna, att alkoholismen inom vår flotta är ganska
allmän, vilket särskilt framträder vid en jämförelse med för¬
hållandena vid kustartilleriet, det vill säga ett vapen, som redan
nu träffas av de bestämmelser, vilka blevo en följd av 1904
års riksdagsskrivelse. Här ha vi kroniska förgiftningssjukdo-
mar (alcoholismus chronicus) under åren 1907—1912 uppgående
till ett antal av icke mindre än 152 fall vid Karlskrona station
och 78 vid Stockholms station. På sid. 102 finnes angivet, att
det under redogörelseåret 1912—1913 bland kustartilleriets stam
och beväring endast förekom ett enda dylikt fall av alkoholism.
Onsdagen den 29 juli, f. in.
21 Nr 4&
Marinöverläkaren själv erkänner i detta utlåtande, att ölet
borde försvinna från flottan. Jag skall citera ett yttrande, som
förekommer på sid. 24, där det heter: »Fartygsläkaren på pan¬
sarbåten Manligheten fördömer utspisningen ombord av Öl. bru¬
ket av Öl’, säger han, 'borde icke legaliseras, då missbruket
ganska allvarligt bestraffas och det förra som känt ofta leder
till det senare.’ Svagdrickat föreslås i stället för ölet som mål¬
tidsdryck. Han skulle ha rätt, om svårigheten att få svag¬
dricka, som håller sig att förvara ombord, ej funnes och gör
problemet svårlösligt.» Här yttrar marinöverläkaren själv, att
det borde göras den förändringen i utspisningen ombord på
flottan, att ölet toges bort, men han tillägger, att det är svårt
att få en annan dryck som ersättning för ölet. Utskottet har
emellertid påvisat, att det förefinnes möjlighet att från ett av
Stockholms bryggerier få en dryck, som är fullt lika hållbar
som ölet. Såsom framgår av utlåtandet, garanterar ju Grönwalls
bryggeri, att det skall lämna en alkoholsvag dryck, som är
fullt lika hållbar som ölet, och då är den svårigheten löst.
Nämnde marinöverläkare yttrar för övrigt, att han anser
att frestelsen att dricka Öl är mycket stor. Han citerar där¬
vidlag på följande sätt ett uttalande, som förekommer i stabs-
läkarens rapport: »'Maskin- och eldarepersonal bör’, säger han
med allt berättigande, 'under fartygets gång få förfoga över
tillräckliga kvantiteter citronsaft att blandas med dricksvatt¬
net, en läskedryck, som ingalunda får betraktas som ett över¬
flödigt njutningsmedel utan såsom oundgänglig under arbetet
i de heta maskin- och eldrummen, och som ingalunda kan ersättas
av surrogatet havremjöl och destillerat vatten. Kan dessutom
denna av folket värderade läskedryck därjämte i någon mån
minska konsumtionen av Öl, vilken för maskinisterna är särdeles
frestande under de nämnda förhållandena, ligger deruti ännu
ett skäl till återinförandet av citronsaften som en nödvändig¬
hetsvara.’» Här föreligger av flottans läkare det uttalandet,
att ölkonsumtionen måste minskas.
Nä,r vi i utskottet tillstyrkt herr Liljedahls motion, ha vi
icke gjort det med en sådan skämtsam motivering, som man
skulle kunna tro, om man endast hört herr Gustafssons i Brånsta
anförande, däri han inskränkt sig till att raljera med den ärade
motionären. Vi ha sett frågan helt annorlunda, vi ha sett den
socialt, vi ha sett den i stort. Vi ha icke kunnat finna annat
än att flottans torrläggning, såsom uttrycket kommit att lyda,
är eu ren konsekvens av det beslut, som 1904 fattades med av¬
seende på lägerplatserna. Det gjordes även i den frågan ett
långvarigt och intensivt motstånd mot den reform, som då på¬
yrkades, men första kammaren gav slutligen med sig, och nu
äro lägerplatserna torrlagda. Visserligen ha officersmässarna
icke blivit alkoholfria, men det påstås, att om det sker åtal.
så skola även dessa officersmässar nödgas lägga undan spriten,
Ang. rus-
drycksförbud
å flottans
fartyg.
(Forts.)
Nr 48. 22
Onsdagen den 29 juli, f. m.
Ang. rus- ty det- lär finnas, enligt vad som blivit upplyst i utskottet,
drycksförbud prejudikat, som visar, att med beslutet 1904 åsyftades även offi-
å flottans * J
- cerarna.
fartyg.
(Forts.)
Inom utskottet ha vi ansett, att om de värnpliktiga kunde
få under en längre tid leva utan Öl, skulle det hjälpa dem att
sedan avstå från alkohol. Men vi anse, att det ligger^ en fara
däri, att det kan komma in unga män, som aldrig till måltiderna
använt Öl, men nu på statens bekostnad och genom statens för¬
medling erhålla denna dryck och därigenom få en vana, som
för dem kan bli till skada. Vi ha icke sett frågan ur den
medicinska synpunkt, som lyste fram ur det raljerande anfö¬
rande, som herr Gustafsson höll. Jag tror icke, att folk i all¬
mänhet använder medicin till måltiderna. Jag tror icke heller,
att officerarna vid flottan skulle frestas att, om det funnes
läkemedel ombord, använda dessa läkemedel till dryck. Nej,
vi ha sett saken helt annorlunda. Jag känner för egen del icke
till, hur sjöofficerarna ställa sig till nykterhetsfrågan, men jag
känner, att officerarna vid armén icke iakttaga den stränga
nykterhet, som behöves. Under de senaste åren har jag varit
med på ett par större manövrar och därunder sett, hurusom
officerarna förbrukat kolossala mängder alkohol, och detta har
såvitt jag förstår icke kunnat inverka gagneligt på deras för¬
måga att sköta övningarna. Jag träffade under manövern i
Västergötland en lantman, som, sedan han sett huru officerarna
pokulerade, yttrade: »Nu förstår jag, varför försvaret är så
dyrt.» Han trodde, att staten betalade spriten. Det var ju
ett misstag. Jag kan emellertid icke se annat än att om offi¬
cerarna ville gå före med gott exempel och visa hela nationen,
att de kunde offra något för fosterlandet, så skulle det ha en
synnerligen fördelaktig återverkan på hela svenska folket. Nu
vill jag icke yttra mig ofördelaktigt om flottans officerare, jag
känner som sagt icke förhållandena där, men om en förstucken
alkoholist inom lantarmén kan innebära en fara, så är det tyd¬
ligt och klart, att en förstucken alkoholist ombord på flottan
är ännu mera farlig. Ja, det har av en läkare sagts, att en
förstucken alkoholist ombord på flottan är mera farlig än ett
okänt skär.
Att stifta en sådan lag, att våra värnpliktiga skulle för¬
bjudas att ombord å flottans fartyg förtära Öl eller andra alko¬
holhaltiga drycker, men samtidigt tillåta officerarna detta, skulle
givetvis uppfattas såsom klasslagstiftning, och denna klasslag
skulle framträda starkare ombord på ett fartyg, då man ju där
lever under mera sammanträngda förhållanden och den enas
rättighet därför måste tydligare träda i dagen gentemot den
andras. Vi ha ansett, att nationen kan ha rätt att begära detta
offer av och ställa dessa krav på officeren, även om det kan
synas, att det är orättmätig! och obilligt att fordra mera av
en klass medborgare än av en annan. Men vara officerare be¬
finna sig i en särskild ställning, de stå faktiskt i en undan-
Onsdagen den 29 juli, f. m.
23 Nr 48.
tagsställning, och man kan därför ovillkorligen äga rätt att
av dem kräva mera än av andra människor.
För övrigt är det icke enbart inom vårt land, som denna-
fråga blivit aktuell. Som herrarna kunna finna av utskottets
utlåtande, har samma bestämmelse som den här ifrågasatta redan
blivit införd såväl i Norge som i Förenta staterna. Jag an¬
tager, att när en sådan bestämmelse kan gälla inom en så stor
marin som den amerikanska, så bör den även kunna tillämpas
här i vårt land med en marin, som är långt mindre än den
förra. Den norska regeringen har också godtagit norska stor¬
tingets beslut, och vi ha följaktligen två mariner, som redan
nu äro torrlagda.
Det har anmärkts, att denna dricka — jag sj^ftar på den
lagrade svagdrickan — om den också är hållbar, dock icke skulle
vara så smaklig. Vad smakligheten beträffar, tror jag ej det
finnes mycket att klaga på härvidlag. Å andra sidan tror jag
emellertid, att, om den mindre lyckliga bestämmelsen bortfölle,
som ligger däri, att denna svagdricka icke får inbryggas med
starkare extrakt än 6o/o, så skulle det bliva möjligt för våra
bryggerier att öka smakligheten. Det föreligger nu från rege¬
ringen en proposition, angående vilken jag i övrigt icke vill ut¬
tala mig, men som innehåller åtminstone på en punkt en be¬
stämmelse, som jag skulle kunna gå med på, den nämligen, som
åsyftar att höja extrakthalten.
Man har vidare gjort den invändningen, att det skulle vara
förenat med svårigheter att taga in dessa drycker på mindre
fartyg. Ja, då får jag säga mot detta, att, då samma garan¬
tier i fråga om hållbarhet lämnats för dessa drycker som i fråga
om ölet, så träffar den invändningen även ölet. Även om det
emellertid vore svårt att på mindre fartyg taga in större mäng¬
der av dessa svagare drycker, så är det ju så, att de större far¬
tygen, moderfartygen, väl alltid ligga i närheten, och följaktli¬
gen skulle man icke behöva taga in på de mindre fartygen
större mängder än vad som oundgängligen erfordrades och för
att drycken skulle kunna hålla sig.
Jag har, herr talman, velat framlägga de synpunkter, som
för utskottet varit de bestämmande, då det avgivit sitt utlå¬
tande. Jag kan omöjligt vara med om att bifalla den av herr
Gustafsson i Brånsta avgivna och nu försvarade reservationen,,
då detta skulle innebära i stort sett ett vidblivande vid den
nuvarande ordningen. Enligt herr Gustafssons reservation skulle
Öl och vin alltjämt finnas å fartygen och våra värnpliktiga
alltjämt utspisas därmed, och det är just dithän man i främsta
rummet velat komma ur den allmänna folkuppfostrans synpunkt,
att detta bleve omöjliggjort. Den önskan må nämligen synas
fullt berättigad, att våra värnpliktiga vid flottan icke upp¬
muntras att lägga sig till med en vana, som sedan för dem kan
bli till den största skada. Enligt reservationen skulle de värn¬
pliktiga äga rätt att förtära detta Öl, och det skulle alltjämt ge-
Ang. rus¬
drycksförbud
å flottans
fartyg.
(Forts.)
Nr 48. 24
Onsdagen den 29 juli, f. m.
Ang. rus¬
drycks förbud
å flottans
fartyg.
(Forts.)
nom statens förmedling få tillfälle härtill. Detta kan ej vara
riktigt. Ej heller kan det vara riktigt att stifta en lag för
manskapet och en annan för officerarna.
Jag skall därför, herr talman, be att ur allmänt stor syn¬
punkt, ur social synpunkt, få yrka bifall till utskottets hem¬
ställan.
Herr Ingvarson: Herr talman! Jag tror icke, att det av
motionären framställda yrkandet är så oviktigt, att man kan avfärda
det på det åtminstone i mina ögon någon liten smula skämtsamma
sätt, som reservanten här nyss gjorde. Jag tror fastmer, att det är
ganska betydelsefulla spörsmål det här rör sig om. Jag saknar icke
alldeles erfarenhet i denna fråga, då jag personligen flera år varit i
tillfälle att göra vissa iakttagelser rörande nykterhetstillståndet
bland flottans manskap. Jag vill visserligen ingen lasta, men kan
ändå icke underlåta att säga, att jag anser, att det nog kunde vara
väsentligt bättre ställt med nykterhetstillståndet både bland befäl
och manskap vid flottan, än vad som för närvarande är fallet, åt¬
minstone vid flottans huvudstation, där jag bäst känner till förhål¬
landena. Men å andra sidan vill jag icke heller underlåta att säga,
att det för visso finnes en mycket stor del av flottans manskap, som
äro nyktra och skötsamma människor. Det är snarare förvånansvärt,
att tillståndet ej är vida sämre, än det är, så länge spriten får använ¬
das ombord i den utsträckning, som för närvarande sker. Men de
erfarenheter, som man dagligen vid flottans stationer är i tillfälle
att göra, äro av den beskaffenhet, att envar, som har något intresse
av dessa spörsmål, ovillkorligen måste önska en förändring till det
bättre.
Det har, då denna fråga föregående gången behandlades, från mi¬
litärt håll rests den invändningen, att det skulle stöta på svårigheter
att åstadkomma nödig rekrytering, för den händelse förbud av denna
beskaffenhet utfärdades. Härtill vill jag emellertid tillåta mig att
peka på ett annat förhållande, som här ej synes vara omnämnt, men
som dock torde vara förtjänt av ett visst beaktande. Herrarna torde
ha sig bekant, att flertalet av örlogsflottans fartyg, för att icke säga
nära nog alla dessa fartyg, uppehålla sig i våra nordliga farvatten
med vårt jämförelsevis friska, ofta, svala klimat. Så är däremot ej
förhållandet med handelsflottans fartyg. En avsevärd del av vår
handelsflotta vistas i varmare farvatten. Det oaktat är sprit å dessa
fartyg icke i någon form tillgänglig för besättningen ombord. Det
är väl sant, att åtminstone högste befälhavaren å dessa fartyg kan
hålla sig med spirituösa i en eller annan form, men åtminstone be¬
sättningen, folket för om masten, är i avsaknad av spirituösa dryc¬
ker och kan ej annat än i rena undantagsfall, genom smuggleri eller
dylikt, få sprit ombord. Man har haft den bestämmelsen i den gamla
spisordningen, att det ingick en tredjedels liter sprit ombord pr vecka
och man. Denna bestämmelse har för länge sedan blivit slopad, så att
sprit numera icke i någon form vidare ingår i spisordningen. Då
sålunda handelsflottans sjöfolk, såsom jag vågar säga på grund av
Onsdagen den 29 juli, f. in.
25
Nr 48.
personlig erfarenhet, väl kunna reda sig utan sprit,_ och då ingå klago¬
mål från deras sida försports, ehuru en stor del tvingas att tillbringa
långa perioder av sitt liv i de värma farvattnen, vilket ju som sagt
icke är fallet med flottans manskap, så är den härvidlag uppdragna
jämförelsen sannerligen icke av beskaffenhet att kunna anses bära
vittne om behov av sprithaltiga drycker ombord på flottans fartyg. _
För övrigt kan man, såsom här redan skett, erinra om att åtskil¬
liga andra länder redan torrlagt sina örlogsfartyg. Jag vill i detta
sammanhang särskilt peka på Förenta staterna. Yi nödgas dock er¬
känna, att det är en högst avsevärd skillnad mellan det farvatten och
det klimat, där de amerikanska fartygen uppehålla sig, och där vår
svenska flotta i regel rör sig. En stor del av den amerikanska flot¬
tan vistas i ett rent tropiskt klimat, där man möjligen skulle kunna
anföra denna omständighet såsom skäl för behovet av sprithaltiga
drycker. Där har emellertid detta skäl för dylika dryckers tillhanda¬
hållande icke blivit tillmätt någon betydelse. Här däremot anföres
det med synnerlig styrka, där det dock är fråga om ett väsentligt
svalare klimat än det, den amerikanska marinen har att laborera i.
Nu är det från utskottets sida konstaterat, att man kan anskaffa
en måltidsdryck, som håller väsentligt lägre alkoholhalt, men ändå
uppfyller de anspråk, som i fråga om hållbarheten ställas på ölet.
Då så är, synes mig verkligen, att de skäl som av reservanten blivit
anförda, äro av synnerligen svag natur. Ett annat skäl, som reser¬
vanten anfört, är, att nykterhetskommittén icke velat fullständigt
bannlysa all sprit från passagerarfartyg, och därav har han dragit
den slutsatsen, att enahanda bestämmelser härvidlag lämpligen borde
gälla även ombord på flottans fartyg. Härtill ber jag få anmärka,
att jag för min del icke kan hjälpa, att det förefaller mig, som om
skiljaktigheten mellan dessa tvenne fartygstyper är så avsevärt stor,
att jag är ur stånd att tillmäta ett dylikt skäl någon som helst bety¬
delse, då det gäller bedömandet av den fråga, som vi här behandla.
Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr Åkerman i Stockholm: Herr talman! Då möjligen
någon av kammarens ärade ledamöter av vad den ärade utskottsord-
föranden anförde angående en episod, som han hört från en västgöta-
manöver, kunde få den föreställningen, att det skulle vara allmänt,
att inom arméns officerskår förtärdes »kollossala» mängder alkohol,
som han uttryckte sig, så ber jag att däremot få inlägga en bestämd
gensaga. Jag vill visst icke förneka, att det möjligen hänt enstaka
gånger, att någon gjort sig skyldig till missbruk av spntdrvcker,
och detta beklagar jag, liksom jag är övertygad om, att arméns offi¬
cerskår i gemen beklagar sådana missbruk. Men att inom arméns
officerskår skulle förekomma ett allmänt missbruk av spritdrycker,
ber jag att bestämt få protestera emot.
Herr Enderstedt sade, att vi redan vid armén för länge sedan
borttagit alkoholhaltiga drycker från lägerplatserna, och att då kon-
Ang. rus¬
drycks förbud
å flottans
fartyg.
(Forts.)
Nr 48. 26
Onsdagen den 29 juli, f. m.
Ang. rus¬
drycks förbud
å flottans
fartyg.
(Forts.)
sekvensen fordrade, att man nu gjorde detsamma i fråga om flottan.
Ja, det kan så synas; men jag ber att få framhålla, att det dock är
en ganska stor skillnad härvidlag. Vad arméns lägerplatser beträf¬
far, så äro de för närvarande icke så många och bli med varje år som
går allt färre, i det i stället kaserner uppstå, vilka förläggas i närheten
av städerna. Det är sant, att inom kasernområdena alkoholhaltiga
drycker äro förbjudna inom manskapsmässarna. Men möjligheten
att få ett glas Öl finnes i alla fall, därför att man ännu så länge kan få
det ute i staden. Vad flottans manskap och officerare beträffar, så
är det den skillnaden, att, så länge de äro ombord, så kunna de icke
få något i den vägen, och vistelsen ombord kan vara rätt så länge.
Det är således en bestämd skillnad i detta avseeende.
Jag kan ju förstå, att man inför det elände, som ett missbruk av
spritdrycker ibland kan medföra, också påyrkar stränga bestämmelser
för att förekomma ett sådant missbruk, och jag kan även ansluta mig
till den uppfattningen, att man för att rädda ett fåtal, som äro hem¬
fallna åt detta missbruk, måste pålägga även dem, som icke äro hem¬
fallna åt detta missbruk — och vilka lyckligtvis äro de flesta —
vissa inskränkningar i möjligheten att åtkomma och förtära sprit¬
drycker, men jag kan icke finna det riktigt, att det skall göras andra
och strängare inskränkningar mot vissa personalgrupper än mot folk
i allmänhet, när det icke kan bevisas, att just dessa personalgrupper
gjort sig skyldiga till missbruk, eller att ett missbruk kan uppkomma,
därest dessa inskränkningar icke göras. Och jag kan omöjligt finna,
att vare sig den ärade motionären eller utskottet eller utskottets ärade
ordförande eller den siste ärade talaren har kunnat påvisa, att det
ombord å flottans fartyg varit något missbruk. De ha talat om, att
det finnes alkoholister vid flottan. Ja, det är tyvärr sant. Och
det har även talats ett och annat om, att tillståndet uti ifrågavarande
hänseende kunde vara bättre. Men den siste ärade talaren sade, att
han huvudsakligen då menade förhållandena vid huvudstationen. Jag
kan således icke finna, att här har påvisats något direkt missbruk
ombord å flottans fartyg. Och vad frågan nu gäller, det är just
förhållandena ombord på flottans fartyg. Jag har icke heller blivit
övertygad om, att den omständigheten, att i huvudmåltiden ingår en
måttligt tilltagen portion Öl, skulle vara något, som kunde föranleda
till missbruk, i synnerhet när vederbörande kunna få utbyta denna
dryck mot kontant ersättning. Min ståndpunkt är således den, att
då det icke kunnat påvisas, att missbruk hos den personalgrupp, det
här gäller, förefinnas, vill jag icke för densamma göra några andra
inskränkningar än de, som gälla för folk i allmänhet. Under sådana
förhållanden kan jag, herr talman, icke annat än ansluta mig till det
yrkande, som gjorts av herr Gustafsson i Brånsta, och jag gör det
så mycket hellre, som jag icke såsom den siste ärade talaren är alldeles
övertygad om, att icke en sådan inskränkning komme att ha menliga
följder för rekryteringen av stampersonalen vid flottan.
Herr Kant : Herr talman! Då min medreservant, herr
Gustafsson i Brånsta, redan utvecklat skälen för vår reserva-
Onsdagen den 29 juli, f. m.
27 Nr 48.
tion, skulle jag kunnat inskränka mig till att instämma i hans An3; 7*"
anförande, men jag skulle dock vilja understryka en synpunkt,
som han endast mera ytligt berörde. _ fartyg.
Då vid förra årets riksdag här i andra kammaren behand- (Forts.)
lades herr E. A. Nilsons m. fl. motion angående borttagande av
artikeln Öl såväl ur spisordningen för friska ombord å flottans
fartyg som ock såsom extra förplägnad därstädes, framhölls från
flera håll, att detta kunde betraktas som en klasslagstiftning, och
att det ej vore konsekvent att borttaga ölet för manskapet, då
officerare och underofficerare obehindrat finge taga ombord
wisky, konjak, punsch och brännvin i hur stora kvantiteter
som helst. Detsamma har herr Enderstedt, utskottets ordfö¬
rande, varit inne på i dag, när han talat om att han icke ville
vara med om en lag för manskap och en annan lag för office¬
rare. Det lärer även, enligt vad som för mig uppgivits, hava
varit detta, som föranlett motionären att i år framkomma med
motionen i den form, i vilken den nu föreligger. Det synes
mig emellertid som om det hade varit mest konsekvent, om mo¬
tionären därvid begränsat sitt yrkande till det, som herr Gustafs¬
son i Brånsta och jag i vår reservation föreslagit. Ty herr Lil-
jedahl kan väl icke gärna tro, att första kammaren skulle ändrat
asikt i denna fråga sedan förra året. När nu första kammaren
vid förra årets riksdag icke bifallit motionen om borttagande
av ölet för manskap, lär den nog ej heller vara med på att i år
bifalla denna motion. Då måste vi således utgå från den förut¬
sättningen, att manskapet fortfarande får behålla sitt Öl. Med
denna förutsättning som utgångspunkt synes det mig mest kon¬
sekvent att hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om sådana bestämmelsers utfärdande, att starkare
alkoholhaltiga drycker än Öl och det enligt förordningen därmed
likställda vinet icke må, annat än för medicinska och tekniska
behov, få finnas ombord å den svenska flottans fartyg. Be¬
gränsades yrkandet till detta, vore det säkerligen ej heller
omöjligt att få första kammaren att gå med härpå. Detta, mina
herrar, vore enligt min mening praktisk nykterhetspolitik, och
det är icke så, som herr Enderstedt säger, när han förklarar,
att han icke kan vara med om bifall till reservationen, att, om
reservationen bifalles, det i stort sett skulle bli samma tillstånd
ombord på flottans fartyg som nu, ty ingen lär väl kunna för¬
neka, att ett stort steg i nykterhetsvänlig riktning vore taget,
om brännvin, punsch, wisky och konjak icke finge finnas på
flottans fartyg.
Herr talman, jag ber få yrka bifall till reservationen.
Herr Liljedahl: Gent emot den siste ärade talaren skall
jag be få framhålla, att, om andra kammarens nykterhetspolitik
skulle bestämmas av vad första kammaren önskar och vill, så
skulle vi aldrig komma ett tuppfjät bortom status quo, ty första
kammaren sitter icke inne med någon initiativförmåga i dessa
Nr 48. 28
Ang. rus¬
drycks förbud
å flottans
fartyg.
(Forts.)
Onsdagen den 29 juli, f. m.
frågor, utan vad den gör i nykterhetsvånlig riktning, det är fram¬
pressat av andra kammaren. När denna kammare tog upp sin
strid mot ölutskänkningen på lägerplatserna, så föll nämnda
fråga gång på gång i första kammaren, och först när kyrko¬
mötet liade uttalat sig för andra kammarens ståndpunkt, lyc¬
kades man att vinna även första kammarens öra. Och det kan ju
hända, att även i denna fråga vi måste anlita kyrkomötets
hjälp gent emot första kammaren.
Det är självklart, att det finnes gott om nykterhet i vår
flotta, ty eljest vore de miljoner kronor, som svenska folket ned¬
lägger på sin flotta, alldeles bortkasta/^ pengar. Men, om vi
säga, att det finnes gott om nykterhet i vår flotta, så finnes det
också gott om dryckenskap, som är representerad offentligt på
Stockholms gator och torg, och som riksdagens ledamöter själva
kunnat konstatera. Och tror jag, att det är bättre att tänka
efter hur man skall få bort det onda, som här finnes, än att
sitta, och njuta vid åskådningen av det goda, som ju faktiskt
också finnes i vår flotta liksom i andra institutioner i detta
hänseende. Det finnes en rubrik, som alltjämt återkommer i
våra huvudstadstidningar, och den är icke hedrande för vår flotta.
Under rubriken »flottistuppträden» vet dagspressen att hålla
allmänheten underkunnig om ett ganska stort antal flottisters
förhållande till alkoholen. Jag skall blott tag*a ett enda klipp
ur den mycket försvarsvänliga Stockholms-Tidningen för den 11
i denna månad och detta år. Rubriken lyder »Flottistuppträden
i Kungsträdgården». Tidningen skriver: »Strax efter kl. 10 på
onsdagskvällen i förra veckan uppstod en kontrovers mellan
Kungsträdgårdspuhliken och de på platsen patrullerande polis¬
männen, vilken resulterade i en häktning. Anledningen gåve
tre berusade flottister, som roade sig med att hoppa, brottas
och ställa till bråk i norra delen av parken. De hade flera gånger
fått tillsägelse att_ hålla sig lugna, men då detta icke hjälpte,
måste polisen anhålla bråkstakarna. Två av dem följde god¬
villigt^ med, men den tredje satte sig till våldsamt motstånd
och måste bäras nästan hela vägen till stationen.»
Fn månad sedan första kammaren förra året hade vägrat
att biträda denna kammares beslut att borttaga ölet från flott-
manskapets spisordning, innehöll Stockholms Dagblad för den
26 juni 1913 under rubriken »Örlogsmannavärdskap» en artikel
om berusade svenska flottister såsom ciceroner för det tyska
skolskeppsmanskap, som då gästade vår huvudstad. Tidningens
artikel var föranledd av en insändare, ögonvittne till den skan¬
dalösa händelsen. Det är en skam för oss svenskar att inför ett
främmande lands sjömilitära representanter paradera med fulla
flottister. Jag skall ur denna insändare endast läsa upp föl¬
jande, som utgör en jämförelse mellan de nyktra tyska matro¬
serna och de berusade svenska matroserna. Det heter: Ȁnnu
mer groteskt tedde sig de grupper, där tyskar och svenskar
stiftat bekantskap och fraterniserat och svenskar utövade sitt
Onsdagen den 29 juli, f. m.
29 Nr 48.
värd- och ciceronskap med alla en reputerlig alkoholförgiftnings
symtom och gester — under det att de korrekta tyskarna då
och då diskret hjälpte värdarna att hålla den av dem själva an¬
visade kursen rätt om än icke stadigt.» Stockholms Dagblad
fogar för sin del till denna artikel följande omdöme: »Våra
flottister uppträdde på ett sätt, som skadar krigsmaktens an-
seenue, och det är dubbelt olämpligt, när de uppträda som värdar
för främmande, makters matroser.» Man kunde förvänta, att
vederbörande låtit varna sig av denna sorgliga händelse förra
sommaren och sörjt för, att de franska matroser, som för ett par
dagar sedan i anledning av det franska presidentbesöket gästade
vår huvudstad, att dessa franska matroser erhållit fullt nyktra
svenska matroser som värdar och ciceroner, då de skulle bese sta¬
den. Men^ samma skandal upprepades nu som för ett år sedan.
Liksom då fingo vi skämmas inför ett främmande lands repre¬
sentanter. Mitt på ljusa eftermiddagen ungefär kl. 5 mötte jag
och en annan ledamot av denna kammare ett led matroser, om¬
växlande franska och svenska matroser, som gingo arm i arm,
raglande och skrålande fram genom Fredsgatan mot Gustav
Adolfs torg. När skall vår flotta förstå, att det är en skam
för den svenska nationen, att den på detta sätt inför främmande
länders sjömilitära representanter skall paradera med onyktra
matroser r
Nu är frågan den: var ligger orsaken till detta olyckliga
förhållande? Om man läser igenom de sjömilitära myndigheter¬
nas yttranden, som andra kammarens tillfälliga utskott infordra¬
de förra året, finner man, att hela den grundåskådning rörande
alkoholfrågan, som omfattas av dessa myndigheter, som skola
lägga prägeln på matrosernas uppfostran och upplysning, är
präglad av fullkomlig okunnighet i alkoholfrågan. De försvara
alkoholen såsom varande ett medel mot förkylning, såsom va¬
rande ett medel att stärka manskapets krafter och ett stimule¬
rande medel. Gamla förlegade åsikter tagas fram, om vilka vi
veta, att de icke längre duga, utan att sanningen är rakt moh-
satta.
Jag har i min motion icke, såsom herr Åkerman tyckes an¬
taga, utgått därifrån, att fall av dryckenskap skulle förekomma
i rikt mått ombord a var flotta, utan jag har utgått därifrån,
att man genom att bjuda dessa värnpliktige och matroser en
halva Öl till varje middagsmåltid vänjer dem vid detta ölbruk,
så att de, när de sedan få gå i land och roa sig, göra detta på det
sätt, att de skaffa sig spritdrycker. Om man däremot hade vant
dem dag för dag, vecka för vecka och månad efter månad att
äta sin middag utan spritdrycker, att leva ett alkoholfritt liv
ombord, så vore det för dem lättare att tillämpa denna levnads¬
konst när de komme i land.
Men här fordras något mer än förbud, ty med negativa me¬
del når man aldrig det positiva resultat som heter truppuppfost¬
ran. Det fordras att befälet självt är levande övertygat om att
Ang. rus¬
drycks förbud
å flottans
fartyg.
(Forts.)
Sr 48. 30
Onsdagen den 29 juli, f. m.
Ang. rus¬
drycks förbud
å jlottans
fartyg.
(Forte.)
det går att leva utan alkohol, det fordras att befälet skall kunna
säga till manskapet: »Se, vi kunna äta och leva här ombord
och roa oss utan att använda spritdrycker!» Det är denna tanke,
som måste slå igenom inom vårt försvar, och vi få det aldrig
populärt på denna punkt, förrän vi lyckats genomföra denna
reform.
Vi måste komma ihåg, att då befälet vistas ombord, så är
det icke i egna tillfälliga hem de bo, utan de vistas ombord på
svenska folkets egendom, värd miljoner kronor och betalad av
hela svenska folket. Då bör befälet icke med dåligt föredöme
påverka manskapet, utan tvärtom föregå det med gott exempel.
I denna fråga kan man ha olika principståndpunkt, men
för den ståndpunkt, för vilken nykterhetsvännerna iklätt sig
sin vapenrustning, för den ståndpunkten måste vi kämpa till
dess vi vinna seger. Vi måste, då vi just nu stå i begrepp att
utsträcka övningstiden för de värnpliktige, också utsträcka våra
fordringar på de värnpliktiges uppfostrare och föregångsmän.
Herr Enderstedt: Herr talman! Herr Åkerman i Stock¬
holm protesterade mot mitt yttrande att nykterheten vid manöv¬
rerna icke skulle vara den allra bästa. Jag vill be herr Åkerman
studera de insändare och uttalanden som förekommo i själva Stock¬
holms Dagblad efter den stora manövern i Jämtland. Jag har
även i ungdomstidningen Polstjärnan läst en liten skiss, skriven av
licentiaten Belfrage, om huru det hos manskapet väckte en synner¬
ligen pinsam känsla, då det första de påträffade en natt, då de fått
retirera långt in i obygden och äntligen fingo göra halt, var några
vagnar med officerarnas spritkantiner.
Jag skall, om herr Åkerman vill verkställa en undersökning,
själv bidraga med att lämna några faktiska uppgifter. Jag kan
berätta åtskilligt från den stora manövern i trakten av Falköping-
Ljung år 1912, och jag kan även berätta något från arméfördelnings-
manövern nu senast i Vårgårda. För mig synes det vara klart, att
om officerarna förstode sin sak rätt, så skulle de, då de ge sig ut
på sina manövrer, där deras skicklighet, omdömesförmåga och fysiska
krafter sättas på de starkaste prov, icke taga med sig en enda droppe
sprit. Det torde vara möjligt, att vi nästa år i denna kammare få en
motion om att denna manöversprit skall försvinna. Så har det skett
i Norge, och så måste det ske även här.
Överstelöjtnant Åkerman yttrade vidare, att det är orätt att
sätta större fordringar i detta avseende på vissa personalgrupper,
särskilt om dessa icke gjort sig skyldiga till något missbruk. Det
är dock så, herr Åkerman, att samhället har rätt att på vissa grup¬
per av samhällsmedlemmar ställa större anspråk än på andra. Jag
menar, att vi ha rätt att ställa större anspråk på en chaufför, som
kör fram en automobil på Stockholms starkt trafikerade gator, än på
en dräng på landet, och vi ha rätt att ställa större anspråk pa en
lokomotivförare, som för fram störa tåg och på vars skicklighet man-
Onsdagen den 29 juli, f. m.
31 Nr 48.
Ang. rus-
drycksförbud
å flottans
fartyg.
(Forts.)
Herr Leander: Utskottets ärade ordförande, som haft åt¬
skilligt att andraga rörande officerarna vid armén, har dock fram¬
hållit, att han icke kunde yttra sig angående sjöofficerarna uti den
sak, det här gäller. Jag har ej heller anledning att säga något om
dessa senare eller påstå, att de på omättligt sätt begagnat sig av
sprit. Ett sådant påstående skulle säkerligen vara överdrivet. Ex¬
empel på att även åtskilliga bland flottans officerare en och annan
gång alltför flitigt kunna inmundiga spritdrycker skulle nog kun¬
na andragas, och om jag så gjorde, skulle jag icke behöva hänvisa till
vad andra talat om för mig, utan till vad jag sett med egna ögon.
Men, som sagt, i stort sett tror jag, att man kan säga om flottans offi¬
cerare, att de äro mycket måttliga i detta hänseende. Jag tror dock,
att de för exemplets skull gjorde klokt i, och att det skulle äga stor
betydelse, om de åtminstone ombord å fartygen kunde underkasta
sig hel avhållsamhet från starka drycker. Den aktning, som under¬
ordnade krigsmän böra hysa gentemot sina överordnade, skulle säker¬
ligen icke minskas härigenom, lika litet som disciplinen ombord häri¬
genom skulle lida skada.
Yad flottans underofficerare beträffar, tror jag, att det vore
synnerligen nyttigt, om motionärens yrkande kunde bli förverkligat.
Yi torde ha oss bekant, att det icke är så få av dessa underofficerare,
som under senaste åren erhållit avsked på grund av alkoholism. De
ha för övrigt visat sig vara dugliga och präktiga karlar, men på
grund av att de dukat under för alkoholismen hava de blivit otjänst¬
bara. I motsats till vad herrar Åkerman och Gustafsson i Brånsta
framhållit, vill jag betona, att den undersökning som gjorts har vi¬
sat, att det är just under det de vistats ombord å fartygen, som
grunden till deras alkoholism blivit lagd. Livet ombord är ju ganska,
enformigt, och det är klart, att en person, som icke har någon större
motståndskraft, lätt kan falla för frestelsen att använda sprit till
omåttlighet. Nu är desto bättre förhållandet med flertalet av flot¬
tans underofficerare, att de äro nyktra och präktiga människor, men
ga människors liv och välfärd hänger, än på en person, som icke
ansvarar för någon annan än sig själv.
Vi ha sett, hurusom lärarna vid våra folkhögskolor allmänt
och frivilligt avstått från bruket av spritdrycker därför att de veta,
vilken uppfostrande verkan detta deras personliga exempel utövar på
deras elever. Våra officerare kunna liknas vid lärare, eller rättare
sagt våra officerare äro lärare vid våra militära folkhögskolor, och
även där gäller exemplet så ofantligt mycket.
Jag vill till sist säga herr Åkerman det, att jag icke betraktar
det såsom nedsättande för våra officerare att vi på dem ställa så
stora krav utan tvärtom betraktar jag det som en heder för dem. Yi
veta, att dessa officerares exempel betyder så ofantligt mycket för
Sveriges värnpliktiga ungdom, och därför är det eu heder för offi¬
cerarna, att vi på dem ställa de allra största krav.
Herr talman, jag skall be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Nr 48. 32
Onsdagen den 29 juli, f. m.
Ang. rus-
drycksförbud
å Jlottans
fartyg.
(Forts.)
antalet av sådana, som lia en svag karaktär, är i alla fall så stort,
att det väl motiverar motionärens yrkande i denna motion.
Tänker man så på hustrurna till många av dessa underofficerare,
så skulle de nog välsigna den dag, då de visste att det icke funnes
någon sprit ombord, ty de hade då utsikt att fa en större anpart av
männens avlöning, än de nu få. Jag har hört detta önskemål många,
många gånger uttalas från dessa hustrurs egen mun, och jag an¬
ser, att man även måste taga hänsyn till familjernas önskemål och
välfärd.
Yad till sist manskapet vidkommer, så bör det vara klart för
var och en, att det skulle vara en välgärning för dessa unga män,
om frestelsen att bli öldrinkare kunde avlägsnas från deras väg. Hur
jag än ser på saken, kan jag icke finna annat än att motionärens yr¬
kande är berättigat. Naturligtvis skulle protesterna mot reformen,
om den komme att genomföras, till en början bli ganska starka, men
jag tror för min del att dessa protester efter hand skulle lägga sig,
och att ganska många, ja de flesta skulle finna reformen god.
Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr Kant: Gentemot vad jag yttrade i mitt första an¬
förande anmärkte herr Liljedahl bland annat, att man icke
kunde förutsätta någon initiativförmåga på nykterhetsområdet
hos första kammaren. Jag har icke heller hos första kammaren
förutsatt någon sådan initiativförmåga. Jag har blott velat begrän¬
sa framställningen så, att även första kammaren skulle kunna gå
med därpå. Detta har jag tillåtit mig kalla praktisk nykter hets¬
politik. Ett bifall till motionen och utskottets hemställan kan
jag däremot icke beteckna som något annat än en tom demonstra¬
tion i denna fråga.
Medan jag har ordet vill jag även säga herr Liljedahl en
annan sak. Herr Liljedahl uppehöll sig rätt mycket vid den
omständigheten, att han hade sett berusade matroser från flottans
fartyg i land. Jag kan icke finna, att det föreligger något
sammanhang mellan detta och motionen. I motionen talas om att
rusdrycker icke skola få finnas ombord a den svenska flottans
fartyg. Om matroserna sedan berusa sig i land, är ju det en
annan sak. Jag tror icke, att ens herr Liljedahl kan påstå, att
den tredjedels liter Öl, som flottans manskap får ombord, kan
hava bidragit till det rus som herr Liljedahl vid de omförmälda
tillfällena iakttagit, och ännu mindre kan den väl hava bidragit
till att franska matroser samtidigt varit berusade.
Herr Liljedahl: Det var en högst egendomlig uppfatt¬
ning, som herr Kant uttalade. Om en pojke springer omkring
på gatan och uppför sig otillbörligt, så säger man väl om ho¬
nom, att det beror på, att han är illa uppfostrad. Det beror på
hemmen, på föräldrarna eller på lärarna. Om en värnpliktig på
ett kompani uppför sig oskickligt och berusar sig, så går rege-
Onsdagen den 29 juli, f. m. 33
mentschefen till kompanichefen och talar med honom och tillsäger
honom, att han skall bättre uppfostra sitt folk. På samma sätt är
det med en matros vid flottan. Om han uppför sig oskickligt på
Stockholms gator, så beror naturligtvis det ej minst på att marin¬
befälet icke tillräckligt uppfostrat honom. Allt detta framhöll
jag så tydligt i mitt yttrande, att jag hoppades, att herr Kant
skulle uppfattat det.
Härmed förklarades överläggningen slutad. Efter det herr tal¬
mannen framställt propositioner först på bifall till utskottets hem¬
ställan samt vidare på avslag därå och bifall i stället till den vid
utlåtandet fogade reservationen,. blev utskottets hemställan av kam¬
maren bifallen; och skulle jämlikt § 63 riksdagordningen detta be¬
slut genom utdrag av protokollet delgivas första kammaren.
§ 10.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6,
angående herr Molins i Dombäcksmark motion, nr 170, om skri¬
velse till Kungi. Maj:t angående skogsvårdsintressets beaktande vid
uppgörandet av planer för avdikningsanslagens användande m. m.
föredrogs härpå; och yttrade därvid
Herr Molin i Dombäcksmark: Herr talman! Då jag inom
utskottet varit närvarande vid detta ärendes behandling och icke
antecknat någon reservation till betänkandet, så skall jag be att
med några ord få angiva orsakerna, varför jag kommit att bi¬
träda utskottets förslag. Motivet därtill är, att utskottets utlå¬
tande i vad det avser första punkten i min motion i sak sam¬
manfaller med mina åsikter i frågan.
Till frågans förhistoria hör, att Västernorrlands läns landsting
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhallit om just samma sak, som jag
velat, att riksdagen nu skulle anhålla om hos Kungl. Maj :t. Denna
skrivelse blev remitterad till lantbruksstyrelsen och väg- Och vat¬
tenbyggnadsstyrelsen för avgivande av utlåtande. Utlåtandena
från de kungliga styrelserna gingo dock stick i stäv emot lands¬
tingets ^åskådning, och Kungl. Maj :t har lämnat framställningen
utan något avseende, vilket framgår av statsverkspropositionen
vid föregående riksdag under nionde huvudtiteln, punkt 47. Med
anledning därav^tog jag mig friheten att väcka motion med fram¬
hållande av de asikter, som framställts av Västernorrlands läns
landsting. Nu har utskottet genom hänvändelse privatim till
lantbruksstyrelsen fått den upplysningen, att hädanefter hinder
icke kommer att möta för att de synpunkter, som blivit fram¬
ställda i motionen, skola få komma till sin rätt. Utlåtandet i
vad avser första punkten är enligt mitt förmenande så bra, att
jag icke liar någon anledning att däremot framställa någon
som helst anmärkning. Jag kommer naturligtvis att begagna mig
av detta utlåtande, som ju inom kort blir andra kammarens me-
Andra kammarens protokoll vid senare riksdagen 1914. Nr 48.
Nr 48.
Ang. rus-
drycksförbud
å flottans
fartyg.
(Forts.)
Ang. avdik-
ningsanslagen
m. m.
3
Nr 48. 34
Onsdagen den 29 juli, f. m.
Ang. avdik-
ningsanslagen
m. m.
(Forts.)
Ang. jordfrå¬
gans lösning.
ning. Jag kommer nämligen att giva landstinget i Väster-
norrlands län kännedom om frågans läge och föreslå landstinget
att vidtaga de åtgärder, som kunna anses lämpliga för frågans
genomdrivande. Detta angående den första punkten i motionen.
Beträffande den andra punkten får jag säga, att jag hyser
en annan uppfattning än utskottet. Jag finner nämligen icke i
likhet med utskottet, att man bör vänta, tills vetenskaps¬
männen i Finland, Tyskland och Amerika tillräckligt sysselsatt
sig med frostdikningsproblemet. Emellertid har jag icke velat
hålla så strängt på den andra punkten för att icke riskera, att
utlåtandet om den första punkten på något sätt skulle avtrubbas.
Herr talman, jag har intet yrkande att framställa.
Vidare anfördes ej. Sedan herr vice talmannen, som under
herr Molins i Dombäcksmark yttrande övertagit ledningen av kam¬
marens förhandlingar, framställt proposition i ämnet, biföll kam¬
maren utskottets hemställan.
§ 11-
Härefter förelåg till avgörande andra kammarens fjärde till¬
fälliga utskotts utlåtande, nr 7, angående herr Lindhagens motion,
nr 157, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående ett målmedvetet och
planmässigt arbete för jordfrågans lösning.
I en inom andra kammaren väckt och till dess fjärde till¬
fälliga utskott hänvisad motion, nr 157, hade herr Lindhagen före¬
slagit, att riksdagen ville anhålla om Kungl. Maj :ts intresserade
övervägande, huruvida det ej vore oundgängligt och i varje fall gag¬
neligt, att nu omsider i arbetet på jordfrågans lösning lädes en
ledande tanke och en ordnande hand på denna sak i sm helhet eller
med andra ord att frågan målmedvetet och planmässigt fördes fram
såsom en bland de främsta på statsmakternas dagordning.
Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till
någon andra kammarens åtgärd föranleda.
Reservation hade dock avgivits av herr Molin i Dombäcks¬
mark, vilken inom utskottet yrkat, att andra kammaren för sin del
måtte bifalla motionen.
Efter uppläsandet av utskottets hemställan yttrade:
Herr Molin i Dombäcksmark: Som herrarna behagade fin¬
na, har jag vid utlåtandet fogat en reservation emot utskottets
hemställan, att denna motion, icke skall till någon andra kam¬
marens åtgärd föranleda. Jag har därvid letts av samma grund¬
tanke som motionären, nämligen att den massa ^utredningar och
det stora kaos, som råder i jordfrågan, på något sätt måste
bringas i inbördes sammanhang. Det har nämligen kommit till
den punkten nu, att det kräves. en utredning angående utredningarna.
Jag har i likhet med motionären ansett, att här behövs en
opinionsyttring till förmån för ett regeringsprogram i jordfrå-
Onsdngen den 29 juli, f. m. 35
gan. Emellertid har jag i reservationen nedtecknat åtskilliga
mina egna funderingar, som jag icke kan begära, att andra
kammaren skall göra till sina. Med hänsyn till att reservationens
motivering såväl som motionens innehålla partipolitiska betrak¬
telsesätt från olika utgångspunkter, kan jag icke yrka bifall
vare sig till reservationen eller motionen, utan inskränker jag
mig till att kort och gott yrka bifall till motionens och re¬
servationens gemensamma kläm.
Herr Bäckström: Herr talman! Herr Molins långa och
för honom karakteristiska reservation vill jag naturligtvis icke
trötta kammaren med att bemöta i detalj; men jag måste på
det djupaste beklaga, att sådant, som däri finnes, kan förekom¬
ma i en reservation, då något motsvarande alls icke förevarit i
utskottet. Herr Molin må ju ha sina funderingar för sig, men
han bör dock icke framföra dem så, som om utskottet haft dem
och framburit desamma.
Vi ha inom utskottet haft samma mening som herr Molin,
att det vore gott, om man finge en ledande princip, när det
gäller behandlingen av de många frågor, som kunna hänföras
under vad motionären kallar jordfrågan. Vi ha kunnat gå med
på reservantens uppfattning och resonerat ungefär likadant som
han, då han säger: »Såsom skäl emot kravet på att ett rege¬
ringsprogram i jordfrågan uppgöres just nu har framställts, att
åsikterna i ämnet äro så delade. Regeringar av olika partifärg
komma att avlösa varandra, vadan kravet på ett regeringspro¬
gram^ ej skulle ha någon verkan åtminstone att föra frågan
framåt.» Utskottet har dessutom om den saken framhållit, att
»några bärande förslag eller riktlinjer för det omfattande jord¬
problemets utredning och realiserande, vilka såsom samlande
kunnat läggas till grund för ett tillstyrkande av motionärens
framställning, har utskottet med allt erkännande av åtskilliga
allmänna sanningar uti motionen icke funnit». Då borde, tycker
man, herr Molin också kunnat enas med utskottet i dess hem¬
ställan, ty herr Molin har ju icke heller kunnat komma fram
med några riktlinjer eller bärande grunder för en skrivelse i
motionens syfte.
När herr Molin fortsätter i reservationen och vill göra tro-
ligt, att utskottet varit av en annan mening än han och motio¬
nären, därför att vi nu hava en högerregering, då måste jag
säga, att det är alldeles fria kompositioner. Utskottet har icke
klassificerat regeringarna och deras lämplighet att avfatta ett
program i jordfrågan. Det är endast på den grunden utskottet
fotat sitt beslut, att det ansett, att ett program i jordfrågan
bör komma fram genom det levande livet och folket självt och
att genom en kraftig folkopinion sa småningom bör skapas just
det program, som här sättes i fråga. På detta sätt böra vi kom¬
ma till en ledande tanke för jordfrågans lösning och icke på
något konstlat sätt.
Nr 48.
Ang. jord frå¬
gans lösning.
(Forts.),
Nr 48. 36
Onsdagen den 29 juli, f. m.
Ang. j ordf rå-
' g ans lösning.
(Forts.)
Herr Molin ordar om en räddhågans ande, som i detta fall
bemäktigat sig utskottet och riksdagen, och talar om det öm¬
sesidiga misstroende, som gör, att det icke kan komma fram
en opinionsyttring. Sådana uttalanden må stå för hans egen räk¬
ning. Herr Molin vet fullt ut lika väl som varje annan medlem
inom utskottet, att vi inom utskottet önskat just detsamma som
motionären åsyftar, nämligen enhetliga principer vid jordfrå¬
gornas handläggning. Men när vi icke kunnat pavisa nagra ^rikt¬
linjer eller direktiv för den lösning av den omfattande fragan,
som motionären och reservanten avsett, sa ha vi ansett,, att
det måste anstå, tills frågan mognat. Herr Molin säger i sin
reservation, att han till den grad frigjort^sig från partipoli¬
tiska skrupler, att han kan intaga vilken ståndpunkt som helst.
Ja, det är ingen som tänkt annat om herr Molin, men att
särskilt framhålla detta, tycker jag vittnar mera om övermod
än om mod. Man kan mycket väl vara fri från räddhågans
ande utan att därför ständigt stå som reservant. Och när herr Molin
talar om misstroende, så tycker jag också, att inte minst han
borde vara försiktig.
Utskottet har som jag sade nyss, ansett, att motionären icke
givit några riktlinjer, och då frågar reservanten: »År det då så
alldeles nödvändigt, att riksdagen på förhand klavbinder Kung!.
Maj:t genom instruktioner om hur Kungl. Maj:t skall förfara vid
uppredandet av det kaos, vari jordfrågan för närvarande befin¬
ner sig, vilket kaos ingen, som gör anspråk på vederhäftighet,
kan förneka?» Härtill svarar jag, att utskottet har ansett,, att
det anstår icke riksdagen att bara upphäva nödrop^ och jäm¬
merskri. Skall riksdagen skriva till Kungl. Maj:t, så bör den
ha klart för sig, vad den tänker och vill och vad den hårdför
botemedel att komma åt de missförhållanden, som anses^ råda.
Det kräves ju, att man anvisar någon väg, som man kan gå. Men
det sker icke i motionen, fastän motionären i allmänna ordalag
talat om åtskilliga utvägar. Och reservanten har ännu mindre
kunnat framleta några direktiv. Reservanten säger:. »Jag vill
framhålla, att det bästa direktivet är, att Kungl. Maj:t har fria
händer vid ordnandet av det stora planläggningsarbetet», och
så vill han, att sakkunniga, ju färre dess bättre, skola utforma
detta arbete. Ja, detta är det enda resonliga^ i hela reserva¬
tionen, och det är just taget från utskottsutlåtandet, ty vad
säger utskottet om den saken? Jo, som herrarna läst i betän¬
kandet, står det där, att »utskottet hyser den livliga förhopp¬
ningen, att statsmakterna komma att ha blicken riktad på fö¬
refintliga missförhållanden beträffande även jordfrågan och att
denna, allt eftersom de många olika detaljfrågorna bil utredda,
kommer att läggas under enhetliga huvudprinciper». Och »motio¬
nären själv», säger utskottet, »framhåller vid talet om det allt
mera vanliga tillkallandet av sakkunniga inom departementen,
hurusom detta förfaringssätt tydligen är en förelöpare till de-
partementalreformen, enligt vilken hös departementschefen skall
Onsdagen den 29 juli, f. m.
37 Nr 48.
koncentreras möjlighet till enhetligare och kraftigare ledning
enligt regeringens avsikter». Men utskottet finner sig icke »kun¬
na föreslå några direktiv för en under nuvarande förhållanden
mera målmedveten planläggning av arbetena på den omfattande
jordfrågan, vilka utan att försena detaljfrågornas lösning bättre
skulle tillgodose sammanhanget i det hela».
Så har ju herr Molin gjort en originell jämförelse mellan
programmet för försvarsfrågan och ett program för jordfrågan,
med denna jämförelse har jag ingen anledning att gå in på.
Herr Molin säger vidare på ett ställe i reservationen: »Såsom
ytterligare skäl, varför motionen hör avslås, har framhållits, att
ett bifall till motionens kläm ovillkorligen skulle innebära, att
bifall även givits till varje mening, värjo idé, ja, till varje bok¬
stav i motionens motivering.» Varest något sådant uttalats vet
jag sannerligen icke, men inom utskottet har det icke talats i
den riktningen. Vore det nu en annan än herr Molin, som fram¬
kommit med slika uttalanden, så vore det sannerligen högst
beklagligt. Utskottet har i utlåtandet påvisat, att det är just
sakskäl, som ligga till grund för vad utskottet uttalat, och in¬
genting annat.
Sedan säger reservanten, att skäl, som finnas bakom i osyn¬
lig måtto, hava varit bestämmande. Jag protesterar också mot
ett sådant uttalande från en utskottsledamot. Utskottet har icke
haft några osynliga motiv, utan motiven äro framlagda klart och
tydligt i utlåtandet. Och jag tror, att de äro fullt bärande för
det yrkande utskottet kommit till.
Så säger också reservanten: »Ett annat argument för avslag å
motionen är, att andra kammaren redan 1912 för sin del av¬
slagit en liknande motion», och vidare talar han om sådana argu¬
ments ohållbarhet samt omnämner en motion, som nyss behand¬
lats i riksdagen, där utskottet låtit bestämma sig av andra
kammarens mening och icke av sin egen mening. Herr Molin
resonerar tydligen som om han ville göra gällande den satsen:
»Utskottet, det är jag.» Har utskottet en annan mening, än herr
Molin, så underordnar sig utskottet kammaren och är icke själv¬
ständigt. Jag vågar protestera mot en sådan argumentering.
Har riksdagen nyligen uttalat sig i en sak, vari något vä¬
sentligt nytt sedan icke framkommit, bör väl utskottet icke i
all rimlighets namn ignorera vad riksdagen sagt, ty skulle man i
riksdagen göra som herr Molin vill, då finge riksdagen sanner¬
ligen ett drygt arbete, även om den bleve ständigt afbetande.
Ja, det är en hel del märkvärdiga uttalanden, som herr Molin
gjort i sin reservation, men som jag nämnde inledningsvis, vill
jag icke gå in på att bemöta dem. Jag vill endast säga, att
jag tror, att andra kammaren kommer att intaga den ställning
till motionen som den bör. Herr Molin tror icke själv på motio¬
nen och ej heller på den sak, som han själv förfäktar som reser¬
vant, och såvitt jag förstod honom rätt vågar han till och med
uttala, att herr Lindhagen icke själv tror på möjligheten av att
Ang. jordfrå¬
gans läsning.
(Förta.)
Nr 48. 38
Onsdagen den 29 juli, f. m.
Ang.jordfrå- vinna de önskemål kan framställt. Vad tjänar det då till att ställa
gans lösning, med ett onödigt skrivande och ordande? Herr Molin, under¬
pris.) känner ju alltsammans och hänvisar i stället till »Jordprogram¬
met» av en viss Adolf Åström, ehuru han också gjort det reser¬
vationsvis, ty reservationer höra nu eu gång för alla till herr
Molins speciella område.
Till slut vill han också misstänkliggöra utskottet, då han
påstår, att det handlat partiskt mot herr Lindhagen, när motio¬
nen icke införts i utlåtandet. Det är också ett alldeles oriktigt
påstående. Att icke motionen avtryckts heror på ett beslut av
utskottet, vilket herr Molin själv varit med om att fatta, märk¬
värdigt nog utan att reservera sig. På samma sätt förfors ju
exempelvis med herr Åkerlunds tullmotion, som behandlades här
i kammaren för icke så länge sedan.
Slutligen gör herr Molin ett tillkännagivande, att han i
denna fråga varken erhållit, mottagit eller begärt något di¬
rektiv för sitt uppträdande. Det behövde herr Molin nog icke
säga, ty inom denna kammare liksom eljest är herr Molin nog känd
för att vara mycket besläktad med mannen, som gör vad som
faller honom in; men vill herr Molin med sitt tillkännagivande
insinuera, att inom utskottet i övrigt handlats under tryck från
något håll, ber jag få säga, att vi andra handlat fullt otvunget
och fritt och fattat vårt beslut på grund av sakliga skäl.
Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hem¬
ställan.
Sedan herr talmannen nu återtagit ledningen av kammarens
förhandlingar, anförde:
Herr Lindhagen: Det är ju ganska lätt för ett utskott
och en utskottsordförande att inför kammaren helt frankt förklara,
att motionen saknar riktlinjer o. s. v., o. s. v., då utskottet bringar
till kammarens kännedom sina egna åskådningar, men utestänger
kammarens ledamöter från kännedom om motionärens egna framställ¬
ningar. Just detta utskott lärer dock — och det tycker jag är mycket
beaktansvärt — taga in motionerna i sina utlåtanden även när de
väckts vid samma riksdag. Men i detta fall liksom även beträffande
herr Åkerlunds motion har av någon anledning så icke skett. Det är så¬
ledes ett undantag, som väl skulle bero på, att motionen är för lång och
att därför kammaren icke skulle behöva taga kännedom om densamma.
Nu ha vi en andra riksdags på detta år, och då ha motionärerna
på uppmaning från vederbörande icke tagit in motiveringen utan
åberopat sin skäl vid förra riksdagen. Så har även här skett, och
jag finner det därför så mycket mera angeläget att dessa motioners
innehåll bringas till såväl alla nyvalda ledamöters som även alla
omvaldas kännedom, vilka icke ha lösa motionshäften i handen. I
detta avseende innebär jordbruksutskottets utlåtande över vattenrätts-
lagstiftningen, som i dag ligger på kammarens bord, ett aktnings-
Onsdagen den 29 juli, f. m.
39 Sr 48.
värt förfarande. Här föreligger nämligen en motion av mig av Ang.jordfrå-
samma vidlyftighet, och denna har jordbruksutskottet i sitt betän- gans losn‘n9-
kande ordagrant intagit, så att de av kammarens ledamöter, som (Fort3-)
vilja det, kunna få kännedom om den, vilket jag tycker är
riktigt, om man intresserar sig för och vill hjälpa en motionär,
som nedlagt mycket arbete på sin motion, så att han i själva verket
icke skrivit för tomma luften utan för medlemmar av kammaren.
Det är nämligen så, att man icke hinner läsa kursivt alla motioner,
förrän vid själva handläggningen i kammaren. De flesta ledamöterna
komma sålunda först då i tillfälle att taga kännedom om motio¬
nernas innehåll. Ha de då icke motionerna i sin hand, gå de förbi
ärendena och döma efter uttalanden av auktoriteter.
Jag hörde av herr Molin, att han ensam i utskottet hade nå¬
got större intresse för denna motion och ville reservera sig. Jag
bad honom då framföra till utskottet en önskan om, att, såsom
brukligt vore, vid utskottsbetänkandet skulle åtminstone häftas elt
exemplar av motionen, vilket icke skulle föranleda ökade kostnader,
då det upplysts, att tillräckligt antal exemplar härför funnes, och
att dessa ändå lomme att kastas bort, då riksgäldskontoret endast
brukade behålla 25 exemplar. Nu säger herr Molin, att även detta
av mig framförda önskemål mötte ett kompakt motstånd från ut¬
skottets sida. Jag vill härtill säga, att det förhållandet i alla fall
giver ett visst fog för den åsikten, att utskottets intresse för saken
icke varit det allra j^ppersta.
Då jag nu i alla fall ber att få säga några ord om utskottets
utlåtande, fastän herrarna tack vare utskottet icke alls ha någon
kännedom om motionen på få undantag när, så talar jag egentligen
om en sak, som ni icke kunna omfatta, men det är dock min skyl¬
dighet att säga några ord på samma gång jag tackar jordbruks¬
utskottet, för att det förfarit på ett detta tillfälliga utskott mot¬
satt sätt.
Utskottet har bragt till kammarens kännedom om motionen endast
det, att den har en särskilt utförlig motivering, och att den vittnar om
det varmaste intresse och kärlek för jordfrågans bästa möjliga lös¬
ning. Det är alltsammans. Nu har emellertid utskottet börjat med
att förklara, att utskottet delar motionärens uppfattning om önsk¬
värdheten av enhetliga ledande grundsatser vid handläggningen av
den mängd spörsmål, som falla under benämningen jordfrågan. Där¬
om äro utskottet och jag således eniga. Så kommer nästa fråga.
Har det vid handläggningen av dessa jordfrågor.brustit i denna.en¬
hetlighet? Härom uttalar sig icke utskottet direkt men bestrider
det ej heller samt säger längre fram i betänkandet, att utskottet
hoppas, att denna enhetlighet framdeles skall kunna genomföras.
Däri ligger ett erkännande, att det för närvarande icke råder någon
enhetlighet. Vi äro således eniga, utskottet och jag, för det första
om att lägga enhetliga synpunkter på jordfrågan, och för det andra,
att detta för närvarande icke göres.
Beträffande sedan själva frågan huruvida vi inför dessa
skriande missförhållanden skola göra någonting eller icke göra
Nr 48. 40
Onsdagen den 29 juli, f. m.
tn,jZS. sig emellertid våra vägar. Utskottet säger för
(Forts.) det törsta att motionen icke innehåller några bärande förslag. Jag
skall då be att få såga. några ord om den saken. Detta utta¬
lande innebär ett ofantligt underkännande av motionen, som ju
enligt utskottet dock både är sa vidlyftig och innefattar så mycket
kärleksfullt och intresserat arbete. Emellertid innehåller varje ka¬
pitel en del uppslag. Jag vill då först säga, att motionen delar
jordfrågan i två delar, varav den ena omfattar den sociala jord-
frågan och den andra agrarpolitiken, och att det är egentligen den
sociala jordfrågan motionären syftar på, ehuru den hänger mycket
nära ihop med den agrarpolitiska. Vidare bär motionären fram¬
hållit att det är fyra huvudpunkter, som frågan sönderfaller i,
nämligen:
För det första ett förnuftigt bruk i produktionens och konsum¬
tionens intresse av landets speciella naturrikedomar, som utgöras
av skogar, vattenfall, gruvor och torvmossar,
För det andra nödvändigheten att bereda landets befolkning jord
för jordbruk och bostäder samt trygghet i besittningen av jord och
bostäder,
För det tredje att skapa kredit, som hjälper folket i dess strä¬
van till jordbruk och bostäder och icke stjälper och
För det fjärde slutligen den stora frågan om upplysning och
självansvar, som pa detta liksom andra områden är kulturens främsta
medel och mål, och för vilka uppgifter lagstiftningsåtgärderna äro
ämnade att något jämna och trygga vägarna.
När man nu kommer fram till dessa bärande synpunkter, som
utskottet anser alldeles saknas, vill jag först framhålla, att när man
söker bedöma dessa frågor, så gör man klokt i att söka framhålla
det ideal, som bör vara ledande. I det hänseendet har motionären
framhållit tva synpunkter, som han för sin del anser vara bärande,
mycket bärande till och med. Den ena är att vi skola sträva till
att varje människa skall anses hava en naturlig rätt till jorden och
rätt att få sitt oavvisliga behov av jord tillgodosett. Den andra
är att jorden skall tjäna produktionen och konsumtionen och indi¬
vidernas krav på frihet och således icke utnyttjas som handelsvara
och icke användas till jordocker. Om man sätter sig ned och be¬
dömer jordfrågans detaljer på förenämnda fyra områden, och lägger
dessa två huvudsynpunkter på allt som är gjort och allt som
bör göras, så undrar jag, om icke vår blick på allt detta härigenom
kommer att vidga sig alldeles ofantligt. Om man från dessa syn¬
punkter ser på jordfrågans detaljer, tror jag mig kunna försäkra den
ärade utskottsordföranden om att, redan dessa synpunkter skola visa
sig ofantligt bärande.
Emellertid har motionären även velat framhålla några bärande
synpunkter för den mera socialpolitiska delen av jordfrågan och har
då uppräknat fyra riktlinjer i detta avseende.
För det första kan det icke vara tillräckligt, att jordfrågan löses
blott med stöd av den privata ekonomiska utvecklingen, som är styrd
av ödet och det enskilda godtycket, utan att man även måste bereda
Onsdagen den 29 juli, f. m.
41 Nr 48.
plats och verksamhet för de sociala synpunkterna, det vill säga om- Ang.jordfrå-
tanken om allas rätt och bästa. Går man sedan till särskilda delar gans losnxn9-
av jordfrågan, och lägger denna synpunkt på dem, så skall man få
en myckenhet uppslag, som visa, att det ligger något särdeles bärande
i just denna riktlinje.
För det andra har motionären framhållit, att man skall se till,
att det som behöver skyddas eller hjälpas fram, får den erforderliga
hjälpen i alla erforderliga avseenden, och att alla, som behöva denna
hjälp, också få den, varhelst de befinna sig och oavsett om de äro
många, få eller en enda. Går man med denna synpunkt eller denna
föresats till jordfrågans detaljer, så skall man finna, vilka stora luc¬
kor, som komma till synes exempelvis i detta trettiotal kommitteérs
arbete, som åberopats i motionen, och då öppna sig vida perspektiv
för vart man bör komma i jämförelse med var man är.
För det tredje är det icke såsom man vanligen tror så, att allt kan
hjälpas därmed att man skaffar arbetstillfällen i förhoppning om att
slumpen skall foga, att var och en blir därmed betjänt. Detta är det
vanliga receptet i industrialismens tider och har också av emigra-
tionsutredningen rekommenderats såsom det väsentligaste medlet till
jordfrågans lösning. Men detta är icke nog, fastän jag vill erkänna,
att det är en viktig sak, utan det fordras en annan sak också, nämli¬
gen att man skall se till, att vid dessa arbetstillfällen den arbetande
också blir oberoende och tillförsäkras en varaktig utkomst, så att vad
han i detta avseende uträttar för sig icke kan i blindo i framtiden om¬
störtas av den enskilda företagsamheten. Detta är väl en riktlinje
om någon, som bör läggas på frågan. Man kan gå till jordfrågans
olika detaljer och lägga även denna synpunkt på dem, och även då
skola vi, tror jag, få många verkligt bärande uppslag.
Den fjärde synpunkten är, att man skall komma ihåg, att det
här också gäller släktets fysiska och andliga hälsa, i vilka avseenden
jordfrågan spelar en huvudroll, särskilt om man tänker på industria¬
lismen och storstäderna, som genom sitt grepe på jordfrågan verka
ödeläggande på dessa saker. Arbetarna fn där inom industrien ar¬
beta i instängda lokaler och bo i stora hyreskaserner utan frisk luft
och naturglädje. Därmed sammanhänger också, att det mer och mer
måste bli rum för den jordbrukande befolkningen, vilken är den, som
på grund av sitt levnadssätt uppehåller släktet, som förbrännes i stor¬
städerna och inom industrien. Detta är ett livsproblem. Lägger
man denna synpunkt på alla jordfrågans detaljer, vilka bärande upp¬
slag får man icke då?
Jag tror, att utskottet knappast läst min motion, och ännu mind¬
re, att det gjort sig möda med att fatta, vad som är det bärande i
denna motion. Detta må vara ursäktligt; i riksdagsbrådskan, men då
må det också ursäktas mig, att jag upptager kammarens tid för att
förklara något av det som utskottet icke begripit.
Den tredje avdelningen av synpunkter är den så att säga mera
dagspolitiska delen. Till vägledning har jag åberopat — för att nu
tala i mitt eget namn — en del motioner, som jag varit med om att
väcka vid denna riksdag, t. ex. angående naturrikedomarnas utnytt-
Nr 48. 42
Onsdagen den 29 juli, f. m.
Ang. jordfrå- jande (vattenfallen, gruvorna och torvmossarna), en social arrende-
gans lösning, lagstiftning, städernas bostadsfråga, social expropriation o. s. v. Jag
(Forts.) jiar hänvisat just till dessa motioner såsom exemplifieringar. Om
utskottet gått till dem och läst dem, skulle det där funnit en detalj-
uppräkning av vad som brister i det nuvarande utredningsarbetet och
av vad som bör göras i stället. Likaledes har jag hänvisat till den
nuvarande banklagstiftningen och visat, vad som brister i detta av¬
seende. Här finnes således en myckenhet bärande anvisningar, jag
tror, att de äro ganska riktiga.
Nu säger utskottet vidare, att det icke finns några bärande för¬
slag, »vilka såsom samlande kunna läggas till grund för ett tillstyr¬
kande av motionärens framställning». Det är möjligt, att utskottet
velat säga, att förslagen kanske äro bärande men icke samlande.
Detta är icke tydligt uttryckt, men det kan tänkas, att detta är ut¬
skottets ståndpunkt. Ja, utskottet kan hava rätt i, att de icke äro
samlande, men vilka förslag äro samlande? Har utskottets ärade
ordförande endast röstat för saker, som äro samlande, eller har han
icke röstat även för andra saker? Har utskottets ordförande aldrig
varit med om en opinionsyttring i en fråga, som han tyckt bör kom¬
ma fram, även om icke alla andra velat samlas därom? Hör min del
har jag nu ansett, att jordfrågan är så ofantligt vidlyftig, och det
är i alla fall så, att alla människor, vilket parti de än tillhöra, hava
en känsla av, att det är en ofantligt viktig sak. Därför har jag trott, att
några allmänna synpunkter — kanske icke så mycket de allmännaste
ideella synpunkterna, om jord åt alla m. m., icke heller detaljsyn¬
punkterna, som framförts i vissa speciella motioner, utan mellanlag-
ret av riktlinjer, som det talas om i motionen i fyra punkter— dessa
har jag tyckt var något som, så att säga, är allas egendom i medve¬
tandet, något som man kan samla sig om. Yarom icke, så får var och
en framföra de skäl och riktlinjer, som han helst vill ena oss om. Nå¬
gon annan utväg hava vi icke i denna ofullkomliga värld och i denna
ofullkomliga riksdag. Det är detta, som man får falla tillbaka på,
vilket motionären också gjort. För min del har jag gärna velat an¬
föra de riktlinjer, som jag anser böra ligga till grund vid denna frå¬
gas lösning. Oavsett detta har jag trott, att man skulle kunna intres¬
sera sig för ett allmänt uttalande, som utskottets ärade ordförande
kallat ett nödrop och ett jämmerrop. Jag återkommer här till den
uppfattning, som jag förut anfört vid denna riksdag, nämligen att
vi här borde hava samma utväg som i andra parlament, där man har
möjlighet att giva uttryck för en opinion i en viss sak utan att gå in
i detaljer, d. v. s. möjlighet att rösta för en dagordning såsom vägled¬
ning för regeringen, att detta önskar parlamentet att den skall taga
itu med. I denna fråga tycker jag, att vi kunde få till stånd en så¬
dan dagordning, då utskottet varit ense med motionären om, att det
hela ligger i ett kaos. Jag ber att få instämma med den ärade reser¬
vanten, vars reservation, trots vad utskottets ordförande haft att an¬
märka mot detaljerna i hans motivering, innefattar ett varmt erkän¬
nande av frågans stora vikt och vari framhålles, hurusom det är av
vikt, att man icke stannar vid negationer, utan försöker göra något
Onsdagen den 29 juli, f. m.
43 Nr 48,
positivt genom att, för vinnande av enhetlighet och kraft och uppnå- An9- jordfrå-
ende av ett snabbare resultat, uppmana regeringen att med den makt, gans lusmn9-
som den sitter inne med, verkligen på annat sätt än hittills taga itu (F01*8-)
med denna fråga.
Nu tycker utskottet, att motionären själv visat en viss tvekan,
då det gället motionens djupaste syftemål. Jag förstår icke, vad ut¬
skottet menar, men det måste bero på en missuppfattning från ut¬
skottets sida av motionens riktlinjer, vilka utskottet som sagt tyd¬
ligen icke haft tillfälle att sätta sig in i fullständigt. Jag skulle, om
utskottet velat, kunnat i ett föredrag närmare utveckla detta, ty det
är svårt att begära, att ett utskott skall i en så vidlyftig fråga kunna
följa motionens alla synpunkter, utan utskottet måste naturligtvis där¬
vid kunna komma till korta. Det har här också visat sig, att utskottet
verkligen kommit till korta, då det säger, att motionären själv röjer
»en viss tvekan, när det gäller såväl motionens djupaste syftemål som
vanskligheterna att nå detsamma». Han säger t. ex. på ett ställe:
»Med hänsyn till de många intressemotsatserna i jordfrågan synes
det vara tillfyllest och tillrådligast att i riksförsamlingen erinra
allenast om det stora kaos, som äger rum, och om frånvaron av
system i det hela samt låta regeringsmakten själv bestämma sina
egna riktlinjer, vilket som sagt alltid måste komma att föra frågan
framåt till något bättre.» Och på ett annat ställe, efter en kortfattad
redogörelse för bortåt ett trettiotal regeringskommittéer och kommis¬
sioner, som haft eller hava jordfrågan under handläggning, heter
det: »Förestående uppräkning av de viktigaste regeringsinitiativen
i jordfrågan lämnar en bild över, hur denna så småningom ånyo ar¬
betar sig fram.»
Ja, det första yttrandet överensstämmer fullkomligt med vad
jag nyss sade, att vi behövde åtminstone hava en dagordning, vari
regeringen uppmanas att sätta denna fråga främst på dagordningen.
iNar den nu tager upp stora frågor av eget initiativ — och särskilt
försvarsfrågan, såsom herr Molin anmärkt i sin reservation —• för
att undersöka desamma i hela deras vidd, varför blir då den stora
jordfrågan aldrig upptagen? Det beror kanske ytterst på, att den
aldrig haft någon målmedveten representant inom någon regering,
som verkligen intresserat sig för saken.
Det vore vidare verkligen olyckligt, om så icke vore fallet, att
de olika sidorna av denna fråga så småningom arbetade sig fram;
men frågan blir nu löst utan enhetlighet, och den kunde dock arbeta
sig fram fortare och på ett bättre sätt, om man finge den ledning
och den målmedvetenhet, som jag förordat.
Utskottet slutar emellertid med den förhoppningen, att stats¬
makterna skola hava*blicken riktad på missförhållandena. Utskottet
hyser livlig förhoppning om, att statsmakterna skola hava detta,
men jag får verkligen säga, att icke äro de förhoppningar, som jag
hyser till en statsmakt, sådan som riksdagen, så synnerligen livliga
efter detta utskottsutlåtande. Vad regeringen beträffar, vet jag av
egen erfarenhet, att den visserligen av nödvändighetens makt drivits
till att anse, att denna fråga hör till de saker, som äro av betydelse,
Nr 48.
Ang. jordfrå¬
gans lösning.
(Forts.)
44 Onsdagen den 29 juli, f. m.
och att den därför under trycket av händelserna tager upp den
slumpvis. Det är så utskottet vill låta det vara. Men vad kunna vi
då hava för förhoppning till statsmakterna, så beskaffade som de nu
äro i detta fall, en ointresserad regering och en, enligt utskottets
mening, inkompetent riksdag?
Utskottet har slutligen ansett, att om man skall taga upp denna
sak, det icke gärna kan ske utan att försena detaljfrågornas lösning.
Möjligen ligger däri en antydan, att, när allt kommer omkring, det
kanske är bäst att försätta på samma sätt som nu. Utskottet har
emellertid icke skrivit fullt så. Det är riktigt, att man icke bör för¬
sena detaljfrågornas lösning, men man bör å andra sidan se till, att
lösningen icke blir så dålig, att den för framtiden binder och ofant¬
ligt försenar dessa detaljfrågors riktiga lösning, och det är därför,
som det är viktigt, att man lägger allmänt ledande synpunkter även
på detaljfrågorna, innan de lösas, så att de icke låsas fast, utan
lösas framåt, dit man vill komma.
Så har utskottet till sist sagt, att sedan frågan senast var före
i riksdagen, har icke något inträffat, som varit ägnat att bjuda ut¬
skottet att nu intaga en annan ståndpunkt, än då skedde. Detta
skäl förstår jag är av stor realpolitisk betydelse enligt riksdagsku-
tym, ty det är klart, att om man bundit sig vid något, som man
har särskild anledning att hålla på, så blir det, när motionären tager
upp frågan för andra gången, ett oöverstigligt hinder för denna sak
att komma framåt. Nu vill jag emellertid säga, att jag tycker, att
åtskilligt har inträffat. Sålunda talades det förra gången om, att
motionären skrivit en motion på blott tre sidor. Nu har han skrivit
en på över 40 sidor. Det är väl en ändring, om man nu vill gå på
det skälet. Vidare är det så, att frågan blivit mer och mer aktuell,
det måste även utskottets ärade ordförande erkänna. Vi vänta med
allt varmare och mer brinnande längtan på, att denna fråga skall
på allvar upptagas. Vi befinna oss nu också i ett skede, då det gäl¬
ler att giva militärväsendet allt. Då ropar jordfrågan och frågan
om de tusen hemmen på oss, att vi skola nu mer än någonsin söka
göra något, så att icke utgången skall bli den, att vi jämt och stän¬
digt giva folket stenar i stället för bröd.
Ur dessa synpunkter tror jag, att motionen ändå icke är så för¬
färligt galen, som utskottet tror. Jag tror, att den kommit fram i
rätt tid och rör vår största, mest vitala fråga. Tiden är också inne
att allvarligt upphäva ett rop, ja, jag skulle kunna säga en trumpet¬
stöt, att här måste något göras.
Ur denna synpunkt skall jag, herr talman, be att i likhet med
den ärade reservanten få såsom en opinionsyttring yrka bifall till
det slutyrkande, vartill motionären och reservanten kommit, och i
vars syfte även några ledamöter av kammaren redan vid motionens
väckande instämt; och skall jag för att giva frågan den vikt, som
den enligt min uppfattning har, och för att kunna samla och räkna
dem, som vilja gå framåt i den positiva riktning, som jag förordat,
denna gång oåterkalleligen tillåta mig att begära votering vid det
slutliga avgörandet.
Onsdagen den 29 juli, f. m.
45 Nr 48.
Herr Bäckström: Herr talman! Jag ber att endast med-4”?- j"dfrå-
några ord få beröra en sak, som motionären nämnde. Han utta- 3ans losmn9-
lade, att utskottet gjort försök att utestänga kammaren från att taga (Forts-)
del av motionen. Detta är ett uttalande, som jag tycker lät alltför
hårt för att komma från herr Lindhagen. Att motionen icke vid¬
häftats utlåtandet har alls icke skett av sådana skäl utan på grund
av praktiska svårigheter. Då endast 232 exemplar av motionen fun-
nos nere i tryckeriet och ett visst antal måste reserveras, kunde icke
alla kammarens ledamöter få ett exemplar. Som utskottet vid ett
föregående tillfälle beslutat, att icke låta avtrycka längre motioner
i utlåtandena för att icke onödigtvis öka tryckningskostnaderna, och
detta beslut tidigare tillämpats, ansågo vi, att också nu beslutet borde
följas. Vi hade ju rätt, tyckte vi inom utskottet, att förutsätta så
stort intresse från kammarledamöternas sida, att det skulle vara till¬
räckligt, att på utskottsutlåtandet klistrades denna lapp, som upp¬
lyser om, att motionen finnes att få genom vaktmästarna för dem,
som önska taga del av dess innehåll, och jag tror, att de, som verk¬
ligen intressera sig för saken, också hava skaffat sig motionen.
Herr Lindhagen uttalade till och med, att utskottsledamötema
nog icke läst hans motion. Jag får såga, att motionen blivit stu¬
derad mer än någon annan motion, som vi i år haft till förberedande
behandling inom utskottet. Den har bordlagts gång efter annan just
på särskild begäran för att grundligare läsas av dem, som stodo i den
ställningen, att de skulle avgiva förslag inför kammaren angående
densamma. Således har den icke alls behandlats så att säga i för¬
bigående, utan jag tror, att vi alla inom utskottet försökt göra det
bästa, vi kunnat. När den ärade motionären slutade med att säga,
att hans motion icke är så galen, som utskottet funnit den, kan jag
inte förstå, hur ett sådant uttalande kunde fällas av herr Lindha¬
gen. Utskottet har i sitt utlåtande påvisat, att det i motionen funnit
många goda sanningar, och har talat om, att det finnes guldkorn i
den. Vi hava med välvilja och förståelse sett på frågan och funnit,
att motionären kommit med många goda uppslag, men icke förty hava
vi ansett, att vi för närvarande icke kunde komma till annat slut, än
som nu. skett. Därför kan jag endast beklaga, att dessa stränga om¬
dömen icke desto mindre blivit fällda av motionären.
Jag har endast att fortfarande yrka bifall till utskottets hem¬
ställan.
Herr Nilssoni Kristanstad: Jag har begärt ordet för att
anföra en del saker, som jag anser vara av den beskaffenhet,
att de böra framhållas i detta sammanhang. Reservanten har
i siiL reservation och motionären i sitt anförande börjat med att
påpeka förhållanden eller bemöta uttalanden, som blivit gjorda
under utskottsbehandlingen, och som kommit fram på vägar,
som icke äro synliga här i detta betänkande. Motionären har här
meddelat, vilken rapport som från utskottet lämnats över vad de
olika medlemmarna haft att anföra, och hur utskottet ställt sig
Nr 48. 46
Onsdagen den 29 juli, f. m.
Ang. jordfrå¬
gans lösning.
(Forts.)
till olika saker. Jag får då säga, att om det är meningen, att det
på detta sätt skall i utskottsarbetet utbilda sig en sådan ordning,
att den enskilde medlemmen jämnt och ständigt skall löpa i
väg och tala om för motionären, vad var och en yttrat i de¬
batten inom utskottet, då tror jag, att det blir betydligt betänk¬
ligare konsekvenser av detta, än herr Molin i Dombäcksmark
påstår, att det skulle bliva av en annan sak, som han berört i sin
reservation. Skall man anföra de motiv, som framförts, såsom or¬
saker till det ena eller det andra under behandlingen av frågan,
skulle jag kanske kunna framföra allt annat än behagliga motiv,
som från reservantens sida framfördes vid den första behandlin¬
gen av denna fråga.
Jag har för min del med detta velat säga, att det enda ute¬
slutande avgörande för åtminstone mitt beslut i denna fråga
har varit, att den väg, på vilken 'motionären såväl som också re¬
servanten vill skapa ordnande och ledande synpunkter, enligt
min mening kanske icke är ens lämplig, och under alla förhållan¬
den finnes i förslaget ingenting så klart utformat att man därpå
kan grunda en riksdagsskrivelse.
Motionären har icke direkt sagt precis detsamma som reser¬
vanten, men reservanten betonar i sin reservation, att kontentan
av hela motionen ligger i, att man framtvingar ett regerings¬
program, att således riksdagen i skrivelse till regeringen begär,
att denna gör upp ett program i jordfrågan. Vad vinner man ur
den socialdemokratiska synpunkt, som motionären liksom jag ut¬
går ifrån, med att framtvinga ett dylikt regeringsprogram i
jordfrågan? Jag har för min del den uppfattningen ifråga om
planmässigheten med avseende på lösningen av jordfrågan, att
man främst vinner resultat genom att på alla områden, där
missförhållanden kunna påpekas, söka få en lösning till stånd
så snart som möjligt. Utöver detta söker varje parti i jordfrå¬
gan lägga sig till med ett politiskt program, omkring vilket man
vid valen söker samla folket så kraftigt som möjligt, och.det är
sedan dessa program, som skola framföras av varje parti här i
riksdagen. Det bästa samlar allt större skaror omkring sig,
och småningom når man fram till den lösning, som man strävar
efter. Om vi exempelvis tänka oss, att den nuvarande regeringen
lade sig till med ett program i jordfrågan, icke komme man när¬
mare denna planmässighet för det. Om icke regeringen vore av
samma uppfattning som motionären och det parti jag represen¬
terar, skulle vi omöjligen kunna bliva belåtna.
För övrigt kan det icke förvåna, att man med hänsyn till
reservantens uttalande i motiveringen ställer sig mycket tvek¬
sam. Motionären har åtminstone givit några antydningar, åt¬
minstone rent ideella sådana, och sagt saker, som stå i vårt
program, om att jorden skall vara allas tillhörighet m. m. Man
däremot har reservanten enligt min uppfattning icke givit någon
som helst klarhet, såvida han icke menar, att man skall vinna
någon fördel av, att man, såsom han säger i reservationen på
Onsdagen den 29 juli, f. m.
47 Nr 48.
sid. 5, tillsätter ett slags överkommission, som kompletterar de
redan arbetande kommissionerna med avseende på de luckor i
arbetet, som kunna påvisas. Han vill nämligen hava till stånd
en särskild kommitté av sakkunniga, visserligen ju färre desto
bättre, som skulle företaga en översiktsgranskning av de utred¬
ningar, som nu pågå, och komplettera detta utredningsarbete.
Hör min del vet jag inte, vad det är för planmässighet i jordfrå¬
gans lösning, som ligger bakom ett sådant uttalande.
Det kan icke förvåna vare sig motionären eller reservanten,
att utskottet ställt sig på den ståndpunkten, att det visserligen
sympatiserar med de tankar, som uttalats i motionen, ty det kan
man mycket väl gorå, men icke kan gå med på att skriva
till regeringen, att den skall taga saken under övervägande.
Man kan icke förvåna sig över att utskottet står på denna stånd¬
punkt, när t. ex. reservanten i sin reservation enligt mitt förme¬
nande icke blott erkänner, att dessa riktlinjer äro omöjliga, utan
även påstår, att icke ens motionären själv tror på dem, att han:
icke tror, att de kunna realiseras. Reservanten skriver på sid. 6:
»För min del må sägas ifrån, att motionärens riktlinjer, vars
genomförande ej ens motionären tror på och som han icke heller
tror eller hoppas på att få statsmakterna att nu eller någonsin
acceptera, ingalunda vidskepligt avskräckt mig från att, detta
allt oaktat, giva motionärens slutyrkande min tillstyrkan.»
När reservanten så klart och tydligt säger ifrån, att han icke
tror på dessa riktlinjer, och att han icke tror, att motionär ens
någonsin skall få statsmakterna att acceptera dem, är det då
någon mening i en skrivelse till regeringen, då den, som är så att
säga främjare av motionen, såsom reservanten här, själv erkänner,
att det hela är otänkbart och alldeles omöjligt?
Jag vill för min del säga, att min uppfattning icke beror
på någon förutfattad ståndpunkt utan beror på insikten om, hur
omöjligt det är att kunna i en skrivelse fa något fast grepp
på vad som här är framställt. Det lämpliga och riktiga är att
taga itu med varje område, där man kan få en rättelse till stånd,
och där det nu råder ett kaos. Men det vinner man icke genom
denna motion, utan det vinner man genom att taga detalj för
detalj t. ex. genom att, såsom herr Lindhagen vid innevarande
riksdag gjort, så småningom sträva för att ifråga om en
social arrendelagstiftning för torpare få bättre förhål¬
landen till stånd på detta område. På samma sätt tror
jag, att man vinner något resultat, om man exempelvis ett kom¬
mande år koncentrerar sig på att få större planmässighet ifråga
om kronans jordförsäljningar. Går man fram på den vägen,
tror jag, att man har utsikt att vinna ett resultat, och sedan bör
varje parti med sitt program i jordfrågan söka samla så stora ska¬
ror som möjligt för att på denna väg få den lösning till stånd,
som ur olika medborgares synpunkt är önskvärd och lämplig.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hem¬
ställan.
Ang. jord frå¬
gans lösning.
(Förta.)
Nr 48. 48
Onsdagen den 29 juli, f. m.
Ang. jordfrå¬
gans lösning.
(Forts.)
Herr Lindhagen: I början av sitt anförande talade den
siste talaren om motionären och reservanten såsom varande upphovs¬
män till de skäl, som reservanten anfört i sin reservation. Jag för
min del vill icke alls yttra mig om reservantens skäl. Han talar
om de motiv, som anförts inom utskottet. Jag har blott talat om
innehållet i min motion.
Yad angår den siste talarens uppfattning, är den egentligen en
ledande uppfattning i den strid, som står mellan olika meningar
inom det socialdemokratiska partiet. Jag anser, att man skall taga upp
alla möjliga detaljer men samtidigt driva s. k. idépolitik, och jag tror,
att man därigenom också skall söka vinna enhetliga och ledande syn¬
punkter, som äro ägnade att lyfta detaljspörsmålen till ett högre plan
och göra utvecklingen snabbare och fullständigare, så att den kan bli
till gagn även för den nuvarande generationen. Den siste talaren
däremot tillhör tydligen den skola, vilken lär, att vi blott skola syssla
med detaljerna, under det att jag därjämte önskar ledande synpunkter
för dessa detaljer. Däri ligger också skillnaden i många andra frå¬
gor. Yi hava olika utgångspunkter och befinna oss egentligen på
olika ståndpunkter i detta avseende.
Vad nu angår frågan här om själva de synpunkter, som motio¬
nären anfört, har jag delat dem i tre olika avdelningar,, dels de yt¬
terst ideella synpunkterna, som man bör sträva till, nämligen att alla
skola, såvitt "möjligt, få sitt behov av jord. tillfredställt, »jord . åt
alla», och att något »jordocker» icke får bedrivas. Om detta bär jag
sagt, att genomförandet härav syftar mera till det tusenåriga riket
och att det kanhända aldrig blir verklighet. Men tror därför den
siste ärade talaren, att man för den skull aldrig bör. framföra till
vägledning sådana synpunkter, som äro för ideella att i verkligheten
genomföras? Nej, tvärtom. Den siste talaren vet väl, att man kom¬
mer aldrig fram till stjärnorna, hur länge man än. styr efter dem på
fartyget, men styr man efter dem, kommer man likväl den rätta vä¬
gen och går icke vilse. På samma sätt är det även i politiken. Föl¬
jer man där dessa ledstjärnor, far man mindre vilse i detaljerna. Det
är för mig en ytterst nedslående tanke, att man skall behöva för¬
kasta dessa synpunkter som fullkomligt främmande för riksdagspoli-
tiken. Åtminstone jag kan icke göra det, ty för mig står det som
någonting oavvisligt.
För övrigt har av mig också åberopats andra riktlinjer, dels .en
mellansort, så att säga, och dels den rena detaljlinjen. Dem har jag
hexört i mitt anförande nyss, och om dem gäller icke det omdöme
jag fällde om den första, att de icke skulle kunna nås. Tvärtom, jag
tror, att om man följer dem, kunna vi därigenom nå målet, och genom
enhetlig handläggning på olika håll av dessa spörsmål kanske snart
komma fram till vad vi eftersträva.
Vidare kom den siste talaren fram med den uppfattningen, att
man icke skall skriva till regeringen och begära, att den. gör någon¬
ting, utan att vart och ett parti borde följa sina riktlinjer och där¬
med punkt. Ja, men detta är någonting bra märkvärdigt, och det är
någonting nytt, som kommit fram i riksdagslivet från och med mm
Onsdagen den 29 juli, f. m.
49 Nr 48.
republikmotion år 1912, nämligen att man icke skall skriva till rege¬
ringen om vissa saker, därför att den kanske icke tycker, att de äro
lämpliga. Det är nämligen efter min uppfattning icke riktigt att
ge en sådan honnör åt den regering, som sitter. Emot detta vill jag
framhålla, att hela parlamentarismen just är inriktad på, att vilken
regering som än sitter, skall man kunna framställa sina krav till den.
Så ha ju också alla partier gjort, även det socialdemokratiska; vi
ha framtällt våra krav hos alla regeringar, både högerregeringar och
liberala — någon egen ha vi ju tyvärr ännu icke haft, och det kan¬
ske dröjer någon stund, innan den kommer. I alla fall ha vi gått
fram med våra krav och sagt regeringarna, vad vi fordrat av dem.
Detta är också det enda sättet att föra en sak fram i riksdagen. Att
däremot gå och i tysthet bära saken i hjärtat och tänka, att den kom¬
mer fram ändå, det är ju icke att gå de parlamentariska vägarna.
Gör man det, går man bort från parlamentarismen och slår in på
den syndikalistiska vägen, eller i tro att allting går av sig självt. Men
när vi äro här i parlamentet, gäller det att föra fram våra krav som
en maning, till vilken regering det vara må, och slutligen på den
vägen komma fram till målet. I denna sak står alltså, förefaller det,
nästan jag mera på den socialdemokratiska, den siste ärade talaren
mera på den syndikalistiska ståndpunkten.
Jag vill för övrigt säga, att det nu tycks vara en ganska mo¬
dern uppfattning här bland socialdemokrater, att man icke skall föra
fram en sak bara därför, att det sitter en högerregering, och att re¬
sonera som så: »vi äro alldeles för stiliga, vi vänstermän, för att väcka
denna fråga, när det sitter en högerregering, och begära, att den
skall ta hand om densamma». Må, detta är ju fortfarande en efter¬
klang till den stackars republikmotionen av 1912, men vi komma väl
från det, så att vi icke längre skola behöva tänka på de gamla for¬
mulären och icke behöva taga hänsyn till vilken regering som sit¬
ter. Jag anser för övrigt tvärtom, att under en högerregering bör
man desto kraftigare föra fram sina krav, när det däremot sitter en
av annan färg, är det mindre nödvändigt att framföra dem, ty då
bli de kanske upptagna ändå. Detta är den gamla taktiken, och efter¬
som det nu sitter en högerregering, bör den få en uppfordran i jord¬
frågan, eftersom den har makten, och högern just är det parti, som
försummat denna fråga mest.
För övrigt har jag den uppfattningen, att i fall man vill skriva
till en regering, för att få ett reformkrav beaktat, tror jag man gör
klokt i att motionera och begära en skrivelse just till en högerrege-
ring, ty när denna skrivelse legat tillräckligt länge på en byråchefs
bord, sitter kanske en liberal regering vid makten, och saken kan då
få en lämpligare behandling. Skriver man däremot till en liberal re¬
gering, finns det snarare utsikter, att saken tages upp först, när en
högerregering sitter.
Herr talman, jag ber att på det livligaste få yrka bifall till mo¬
tionen.
Herr Nilsson i Kristianstad: Jag skall endast be att få
Andra kammarens protokoll vid senare riksdagen 1914- Nr 48. 4
Ang. jordfrå-
gana lösning.
(Fort*.)
Nr 48. 50
Onsdagen den 29 juli, f. m.
Ang. jordfrå- yttra några ord. Den siste talaren tycktes vilja gorå gällande.
gans lösning. jag endast skulle ha velat göra någonting beträffande själva
'Forts.) detaljerna, men för övrigt velat låta de stora frågorna — i
synnerhet jordfrågan — vila. Detta är fullkomligt felaktigt.
Jag har utgått ifrån att det är lika god socialdemokra¬
tisk politik — om man icke bara försöker driva den så¬
som oppositionspolitik — att söka på detaljernas om¬
råde vinna en lösning, där så uppenbara missförhållanden exi¬
stera, att även ifrån borgerligt håll anslutning till förslag om
rättelser i sådant hänseende kan vinnas. Jag anser alltså att
det är den politiken, man såsom god socialdemokrat bör föra,
när det gäller att få rättelse snarast möjligt. Däremot tror
jag, att kring de grundläggande tankar eller riktlinjer, som såväl
motionären som jag skulle vilja ha å jordfrågan i dess helhet,
kan icke enighet uppnås med samma lätthet, som när det gäller
detaljerna; och för den skull måste verksamheten inriktas på
att man i fråga om detaljerna söker komma överens för att
vinna rättelse, på samma gång man genom sina partiprogram
direkt kräver i de olika politiska situationerna dels inom parla¬
mentet och dels utom detsamma en lösning, som man visserligen
icke kan komma fram till, men ändå föreslår.
Det är sålunda ingen skillnad i våra åsikter i den bemär¬
kelse, som herr Lindhagen skulle vilja göra gällande. Värdet
av den betygssättning, som talaren gav mig på tal om syndika-
lismen, minskas därutav, att det var ifrån herr Lindhagen, som
den kom. Om den ståndpunkt, jag företräder, kan betecknas
syndikalistisk såsom herr Lindhagen gjorde, så är det ju icke
så värst många dagar sedan den ärade talaren själv i en annan
fråga företrädde syndikalismen i än mer utpräglade former.
Jag vill till sist — för att betona hur olika motionärens
uppfattning kan ställa sig i olika frågor — framhålla, huru
han i denna fråga vill att regeringen, toppen i samhället, skall
ställa sig i spetsen för en reform, men huru han för någrä
dagar sedan sade, att reformer icke skulle komma därifrån, utan
det skulle vara det levande livet självt, som skulle giva lösnin¬
gen på den fråga det då gällde. 1 jordfrågan vill han, att re¬
formen skall komma uppifrån, i andra åter nedifrån. Vi andra
vilja uti den ena eller andra frågan, att reformen skall vinnas
genom en fortvarande oavbruten propaganda, och att man skall
vinna massorna för den. En lösning av jordfrågan kommer icke
till stånd, även om riksdagens andra kammare i dag skulle gå
med på en skrivelse i den mycket tänjbara —• för att icke säga
intetsägande — form, som klämmen bär avfattats uti.
Jag skall be att fortfarande få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr Lindqvist i Kosta: Herr talman, mina herrar! Då
jag deltagit inom utskottet vid behandlingen av denna fråga såväl i
år som år 1912, skall jag be att få säga några ord. Jag ber att då
ODsdagen den 29 juli, f. m.
51 Nr 48.
först få säga till herr Lindhagen, att när han ville antyda, att ut¬
skottets ledamöter kanske icke läst motionen, är detta icke riktigt,
då såväl jag som jag tror flertalet ledamöter ha läst motionen, och
det mera än en gång. Men det är många gånger så, åtminstone med
cn del av herr Lindhagens motioner, att, när man läser dem, eller
när man hör honom tala i kammaren, låter det så vackert att man
verkligen frågar sig själv: är det icke möjligt att göra någonting av
de tankar och de förslag, herr Lindhagen framkastar? Ja, så har
jag funnit förhållandet vara även med denna motion. När man
läser den, är det mycket uti densamma, som man kan säga vara rik¬
tiga guldkorn, någonting vackert, som är värt att taga vara på.
Men när man sedan skall se, om det är möjligt att på grundvalen
av motionen utforma ett förslag med hemställan om skrivelse till
regeringen, ja då kommer man ohjälpligt till korta. Det har icke
varit möjligt att så göra. År 1912 stod utskottet enhälligt omkring
ett avslagsyrkande. De socialdemokratiska ledamöterna inom ut¬
skottet reserverade sig enbart emot motiveringen. Vi sade i denna
reservation: »Då vi äro med motionären fullt ense i vad han angivit
såsom jordpolitikens ledande tanke — nämligen att jorden bör vara
till för alla, och att den icke får utnyttjas som en handelsvara, vil¬
ken bereder vinst utan arbete — samt även däri att hittills brustits
i enhetlighet på detta område» etc. Härefter uttalade vi vår anslut¬
ning till vad motionären anfört. Men vi kunde trots detta uttalan¬
de icke gå med på en skrivelse till Kungl. Maj:t, då vi icke ansågo
oss kunna angiva de riktlinjer och direktiv, vilka vi funno nödvän¬
diga för en riksdagsskrivelse i ämnet. I en promemoria till utskottet
år 1912 har herr Lindhagen, i likhet med vad han nu anfört i sin
motion, framfört de bärande grundsatser, vilka han anser böra vara
de, som man skall lägga på jordfrågan, när man går till en lösning
av densamma. I denna promemoria, som finnes uti 1912 års ut¬
skottsbetänkande, heter det: »Först med en sådan utgångspunkt
kunna möjligheter yppas att sedan på ett fruktbart sätt lägga en ord¬
nande hand över den stora sakens rika innebörd.» Jag frågar: fin¬
nas verkligen dessa grundtankar att hava såsom utgångspunkt?
Skulle det vara möjligt att få en riksdagsskrivelse med dessa grund¬
tankar såsom utgångspunkt? Därest icke så är fallet, har herr Lind¬
hagen själv sagt, att det är fruktlöst, att det icke är möjligt att få
en ledande tanke i och en ordnande hand över jordfrågan i dess
helhet.
Jag skall be att till sist få säga att, vad mig personligen beträf¬
far — och jag tror, att det är så med flertalet av dem, som behand¬
lat herr Lindhagens motion i utskottet — jag är lika varmt intresse¬
rad som någon för en lösning och en bättre ordning vald jordfrågan
beträffar än för närvarande är fallet. Jag vet mycket väl, att det
finnes tusentals och åter tusentals människor i detta land, som ingen¬
ting hellre skulle vilja än att få en bit av den svenska jorden att
plöja och arbeta på för att där få sitt livsuppehälle. Men även om
man har den uppfattningen att det icke är bra ställt som det nu
är, utan att någonting måste göras, kan man likväl gå med på det
Ang. jordfrå¬
gans lösning.
(Forts.)
Hr 48.
Ang. jordfrå¬
gans lösning.
(Forts.)
52 Onsdagen den 29 juli, f. m.
yrkande, som utskottet framställt, då det icke varit möjligt att gå
med på ett tillstyrkande av motionen.
På grund av vad jag anfört, skall jag be att få yrka bifall till
utskottets hemställan.
Herr Lindhagen: En del talare från utskottet ha här
sagt, att jag skulle ha påstått, att de icke läst motionen. Jag
vill häremot framhålla, att vad jag sade var, att det ser ut, som
om de inte läst motionen, då de ej funnit några riktlinjer i den.
Sedan har jag utvecklat tre olika grupper av riktlinjer i
motionen. Den mellersta gruppen, som jag kallar den, finns
ej alls i promemorian vid 1912 års riksdag, utan är någonting
nytt, och den tror jag är den lämpligaste att nu fästa sig vid, då
den enligt min mening är den mest bärande. Men därom råder
det tydligen olika åsikter, och min uppfattning därutinnan har
icke vunnit utskottets tillstyrkan, vilket jag naturligtvis för min
personliga del får finna mig uti.
Den egentliga anledningen till att jag begärde ordet var herr
Nilssons yttrande angående syndikalistspörsmålet. Jag vet°myc¬
ket väl, att herr Nilsson i Kristianstad ej alls är lagd på den
bogen utan tvärt om är en ivrig bekämpare av denna riktning.
Men det förefaller mig, som om herr Nilsson alldeles åsidosatt
de parlamentariska vägarna och metoderna, då han förklarar, att
vi bär ej skola avgöra någonting annat än detaljfrågor, som kunna
samla oss, och för övrigt låta spörsmålen växa till av sig själva
ute bland massorna, utan att vi föra fram dem i riksdagen.
Häremot vill jag säga: Det är dock en mera fruktbar metod, den
parlamentarisk-socialdemokratiska metoden, som innebär att gå
fram för frågorna också i riksdagen och väcka opinion där för
dem och framför allt fordra av regeringarna, även högerregerin¬
garna. att de göra sin plikt mot folket. o
Detta är således icke alls, som herr Nilsson säger, någon
befallning ovanifrån, som jag genom min motion vill ha fram,
utan då jag gjort min framställning, har det varit därför, att det
liv, de erfarenheter och behov, som sta bakom mitt mandat, fordra
av mig, att jag ber andra kammaren anhålla hos regeringen, att
den gör sin plikt. Således kommer befallningen i alla fall ner¬
ifrån, herr Nilsson, och det är därifrån befallningarna skola
komma. . ...
Nu ha vi på kammarens bord en särskild framställning, dar
jag också motionerat, jämte herr Palmstierna, om en revision av
vattenrättslagstiftningen. Det är också ett ofantligt stort ämne
och så lika det nu föreliggande, som jag vet icke vad. Där vilja
vi också ha en revision av det ofullkomliga arbete, som pagar,
liksom här pågått ett ofullkomligt arbete. Även där vänoer
man sig till den högerregering, som sitter, och lyckligtvis ha de
två socialdemokratiska representanterna i utskottet i detta, tall
gått som reservanter och förordat, att vi gå till högerregeringen
och begära detta, ehuru där icke alls förekomma några riktlinjer,
Onsdagen den 29 juli, {. m.
53 Nr 48.
som kunna samla oss utan tvärtom någonting, som måste splittra Ang. jordfrå-
oss. Även dessa motioner äro mera som en dagordning åt Kungl. 9ans lömin9-
Maj:t med anmaning att vara god och taga hand om saken, (Forts.)
det är således mera eu uppfordran av riksdagen att slå fast
vissa bestämda riktlinjer, ehuru de redan förut blivit utvecklade;
särskilt har jag försökt utveckla de riktlinjer, som enligt min
mening här böra göra sig gällande. Vi finna således redan
prejudikat på kammarens bord, att det kan gå för sig att begära
ett allmänt uttalande, att Kungl. Maj:t skall taga hand om ett
stort spörsmål och sätta sig i spetsen för en sak, som annars
kunde gå i baklås. På samma sätt som regeringen har tagit
initiativ i försvarsfrågan och i nykterhetsfrågan, begära vi så¬
ledes, att den skall vara god och icke glömma det största av
allt: jordfrågan, liksom ej heller arbetareskyddsfrågan, som re¬
geringen också försummat.
Meningen är alltså här att få till stånd en opinionsyttring
i jordfrågan.
Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på
avslag därå samt bifall i stället till det av herr Molin i Dombäcks-
mark under överläggningen gjorda yrkandet; och fann herr talman¬
nen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr
Lindhagen begärde emellertid votering, till följd varav nu uppsattes,
justerades och anslogs denna omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller fjärde tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande, nr 7, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Hej, har kammaren med avslag å utskottets berörda hem¬
ställan, bifallit det av herr Molin i Dombäcksmark under överlägg¬
ningen framställda yrkandet.
Voteringen utvisade 153 ja mot 28 nej, vid vilken utgång kam¬
maren således bifallit utskottets hemställan.
§ 12.
Föredrogos vart för sig bankoutskottets utlåtanden:
nr 12, angående förslag till bestämmelser rörande utdelning
av de till riksgäldskontoret avlämnade tryckta riksdagshandlin¬
gar; och
Nr 48. 54
Onsdagen den 29 juli, f. m.
nr 13, angående Stockholms stads övertagande av renhållning
och belysning av vissa områden invid riksdagshuset m. m.
*
Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
§13.
Ang. riks- Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört banko-
gäidskontorets utskottets utlåtande, nr 14, angående beredande av fastare anställ-
kvinniiga bi- ^t riksgäldskontorets kvinnliga biträden
träden. ce
Med anledning av en utav fullmäktige i riksgäldskontor et gjord
framställning om uppförande i riksgäldskontorets avlöningsstat av
tre kvinnliga biträdesbefattningar m. m. hemställde bankoutskottet
i förevarande utlåtande, att riksdagen måtte
A) medgiva, att i riksgäldskontorets avlöningsstat finge upp¬
föras två kvinnliga biträdesbefattningar med följande avlöningsför¬
måner: lön 1,050 kronor och tjänstgöringspenningar 550 kronor jämte
två ålderstillägg, vartdera å 200 kronor, efter resp. fem och tio års
tjänstgöring;
B) besluta, att nämnda avlöningsbelopp skulle utgå från och
med månaden näst efter den, då riksdagen fattat beslut i ämnet;
C) besluta, att, i händelse av bifall till vad sålunda blivit hem¬
ställt, i riksgäldskontorets reglemente skulle införas bestämmelser
av den lydelse, en vid utlåtandet fogad bilaga utvisade; samt
D) under enahanda förutsättning som under C) här ovan be¬
sluta, att det i § 32 av reglementet för riksgäldskontoret omförmälda
anslaget till arvoden åt extra ordinarie tjänstemän och vaktmästare
samt till belöning för extra arbeten skulle från och med år 1915
utgå med 9,000 kronor.
Sedan punkten A) föredragits, yttrade
Herr W i j k: Genom ett förbiseende har i denna kläm icke in¬
förts något stadgande angående pensionsunderlaget för de befatt¬
ningar, varom här är fråga. Jag skall därför anhålla, att till
nu förevarande moment måtte göras följande tillägg: »----
ävensom i samband därmed för dessa befattningar fastställa ett
pensionsunderlag av 1,300 kronor». Samma yrkande har fram¬
ställts i första kammaren och där bifallits. I övrigt ber jag
att få yrka bifall till moment A.
Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare på bifall till det av
herr Wijk framställda yrkandet; och fattade kammaren beslut i
enlighet med innehållet i sistnämnda proposition.
Härpå föredrogs punkten B). Därvid yttrade:
Herr E. A. Nilson i Örebro: Såsom kammaren behagade
Onsdagen den 29 juli, f. m.
55 flr 48.
finna har utskottet i nu förevarande moment föreslagit, att de Ang. nks-
avlöningsbelopp, varom här är fråga, skola utgå »från och med
månaden näst efter den, då riksdagen fattat beslut i ämnet». All- träden.
deles samma förslag framställdes ifrån utskottets sida be traf- (Forte.)
fande hefattningshavarne vid riksbanken. Då sistnämnda ärende
förevar till avgörande här i kammaren sistlidne lördag, fattade
emellertid denna kammare det beslutet, att dessa avlönings-
belopp åt befattningshavare vid riksbanken skulle utgå från och
med år 1915. Jag tillåter mig nu framställa det yrkandet, att
kammaren må i nu förevarande moment B) besluta, »att nämnda
avlöningsbelopp skola utgå från och med år 1915».
Om detta yrkande bifalles, föranledes därav en liten ändring
å sid. 7 i bankoutskottets nu föreliggande utlåtande, nämligen
den ändringen, att å näst sista raden i andra stycket på sagda
sida skulle mellan orden »synas» och »böra» inflikas ordet »emel¬
lertid», att vidare orden »från och med månaden näst efter den,
då riksdagen fattat beslut i ämnet» skulle utgå och i stället
komma orden »från och med år 1915». Sista meningen uti ifråga¬
varande stycke skulle alltså erhålla följande ändrade lydelse:
»De föreslagna avlöningsbeloppen synas emellertid böra utgå
från och med år 1915.»
Samma yrkande, som jag nu tillåter mig framställa, har även
framställts inom första kammaren och där bifallits.
Jag ber sålunda, herr talman, att få anhålla om bifall till
det yrkande, som jag nu framställt, och avslag å utskottets
hemställan.
Herr W i j k: Då utskottet här hemställt, att de nu före¬
slagna avlöningsbeloppen skola utgå från och med månaden näst
efter den, då riksdagen fattat beslut i ämnet, har utskottet en¬
dast följt en gammal praxis i fråga om avlöningsförhållandena
vid riksbanken och riksgäldskontoret. Att en sådan praxis kun¬
nat vara gällande, beror naturligtvis först och främst därpå,
att ett riksdagens beslut, att nyantagna stater för riksbanken
eller riksgäldskontoret skola gälla redan samma år, som riksdagen
fastställt staterna i fråga, icke på något sätt inverkar på själva
riksstaten. Då det nu emellertid tyckes vilja utbilda sig en
praxis inom riksdagen, att även i fråga om riksbanken och riks¬
gäldskontoret samma regler skola gälla som i fråga om statens
ämbetsverk, eller att respektive lönestater icke skola tillämpas
förrän, året efter det, då riksdagen fastställt desamma, kan jag
däruti icke se annat än en ganska förmånlig enhetlighet, och då
nu första kammaren för sin del i föreliggande fall redan fattat
beslut i enlighet med ett där framfört yrkande, som är all¬
deles överensstämmande med det, som herr Nilson här nyss fram¬
ställt, skall jag för min del nu icke göra något yrkande.
Herr Y ahlquist: Jag kan icke instämma i vad bankoutskot¬
tets ärade vice ordförande nu yttrade om, att man här i ett visst av-
Nr 48. 56
Onsdagen den 29 juli, f. m.
Ang. riks- seende skulle frångå utskottets förslag. Jag vill erinra därom, att
fCT'nnzTa°if* det dock är en väsentlig skillnad mellan det föreliggande fallet och
ltTträden. ' den fråga om ny lönestat för riksbanken och om tiden för dess till¬
förts.) lämpande, som vi här nyligen förehade till behandling. Jag vill ut¬
tala såsom min mening, .att riksdagen, eller rättare sagt andra kam¬
maren, den gången fattade ett mindre lyckligt beslut, ty därigenom
förhindrade andra kammaren att riksbankskontorens omorganisation
omedelbart kan tillämpas, och fastslog i stället, att omorganisations¬
frågan skall träda i kraft först från och med den 1 januari 1915.
När nu gällande stat för riksgäldskontoret fastställdes år 1908,
förelåg en framställning från riksgäldsfullmäktige, att lönestaten
skulle få tillämpas redan från den 1 januari 1908, att alltså riksda¬
gens beslut i ärendet skulle få retroaktiv verkan. Statsutskottet,
som då behandlade frågan, kunde emellertid icke vara med härom,
chan uttalade sig för den 1 juli 1908 såsom den dag, från vilken den
nya löneregleringen skulle gälla. Detta berodde på, att man icke
ville, att beslutet skulle få gällande kraft från en tidpunkt, då riks¬
dagens beslut ännu icke blivit fastställt. Det är alltså en väsentlig
skillnad mellan det åberopade fallet och det nu föreliggande. Prin¬
cipiellt stod utskottet då på en helt annan ståndpunkt än nu. Det
vore, synes mig, helt enkelt orimligt att besluta, att de två kvinnliga
biträden, som frågan nu gäller och vilka ju blott bilda en utfyllnad
i riksgäldskontorets befattningshavarekår, skulle med avseende å sin
anställning lyda under andra bestämmelser än de förutvarande tjäns-
teinnehavarne vid riksgäldskontoret. Jag anser det vara inkonse-
kvent att handla på det sättet, och jag skall därför herr talman, till¬
låta mig att yrka bifall till utskottets hemställan.
Jag vill, innan jag slutar, endast tillägga, att man får icke be¬
trakta riksbanken och riksgäldskontoret såsom centrala ämbetsverk.
Detta är nämligen icke riktigt, ty både riksbanken och riksgäldskon¬
toret stå omedelbart under riksdagen, och riksdagen har i de fast¬
ställda villkoren för åtnjutande av lön skilt på rikets, riksdagens och
kommunens stat. Grenom detta i bestämmelserna förekommande ut¬
tryck har man alltså tydligen skilt på dessa olika begrepp. Enligt
mitt förmenande är det alldeles klart, att denna del av lönestaten
borde tillämpas så, som utskottet föreslagit. Riksgäldsfullmäktige
ha föreslagit, att denna stat liksom den gamla skulle tråda i kraft
från och med den 1 juli, men på grund av att riksdagen icke hunnit
att behandla denna fråga förrän efter nämnda datum, fanns för ut¬
skottet ingen annan väg att gå än just den av utskottet nu före¬
slagna.
Jag tillåter mig, herr talman, att på grund av vad jag nu yttrat
anhålla, att kammaren ville godkänna utskottets hemställan.
överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock
på avslag därå och bifall i stället till det av herr E. A. Nilson
i Örebro under överläggningen framställda yrkandet; och förkla¬
rade herr talmannen sig anse den senare propositionen hava fler-
Onsdagen den 29 juli, f. m.
57 Nr 48.
talets mening för sig. Som votering likväl begärdes av herr Yahl- AnS- riks'
quist blev nu uppsatt, justerad och anslagen en voteringsproposition 9“l?s,s™tor*s
av följande lydelse: trådm.
Den, som vill, att kammaren, med avslag å bankoutskottets (Forte.)
hemställan i punkten B) av utskottets förevarande utlåtande, nr 14,
bifaller det av herr E. A. Nilson i Örebro under överläggningen
framställda yrkandet, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hem¬
ställan.
Omröstningen utföll med 120 ja mot 53 nej, vadan kammaren
bifallit det av herr E. A. Nilson i Örebro under överläggningen
framställda yrkandet.
Punkterna C) och D).
Vad utskottet hemställt bifölls.
§14.
Vidare föredrogs jordbruksutskottets memorial, nr 66, med för¬
slag till sammanjämkning av kamrarnas skiljaktiga beslut i anled¬
ning av väckta motioner angående inrättandet av en odlingslåne-
fond för södra och mellersta delarna av landet; och blev utskottets
däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.
§15.
Härpå upptogs till behandling jordbruksutskottets utlåtande, Ang. ökad för-
nr 67, i anledning av väckt motion angående ökad försäljning av ‘ärjning av
vissa kronans jordbruksegendomar för beredande av medel till in- l~r<mans
köp av för skogsbörd tjänlig eller skogbärande mark. Jor domar?™
I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets för¬
beredande behandling hänvisad motion, nr 93, hade herr Gustafsson
i Brånsta m. fl. hemställt, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t
anhålla om utredning rörande en planmässig försäljning i större
omfattning än hittills skett av sådana kronans jordbruksegendomar,
vilka på grund av låg arrendeavkastning eller andra skäl icke lämp¬
ligen borde av staten bibehållas, för att därigenom bereda ökade
medel till inköp av för skogsbörd tjänlig eller skogbärande mark,
samt att Kungl. Maj:t ville vidtaga de åtgärder och för riksdagen
Kr 48. 58
Onsdagen den 29 juli, f. m.
Ang. ökad för- framlägga de förslag, vartill en sådan utredning kunde giva an-
säljning av le(jni
visso kronans °
jordbruksegen- Utskottet hemställde, att förevarande motion ej måtte av riks-
domar. (lagen bifallas.
(Forts.)
Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer av:
herrar E. A. Lindblad, Andersson i Grimbo och Ekerot, vilka
ansett att utskottet bort hemställa att riksdagen ville hos Kungl.
Maj:t anhålla om utredning i god tid om en planmässig försäljning
måhända i större omfattning än hittills skett av sådana kronans
jordbruksegendomar, vilka på grund av låg arrendeavkastning eller
andra skäl icke lämpligen borde av staten behållas, för att däri¬
genom såväl bereda ökade medel till inköp av för skogsbörd tjänlig
eller skogbärande mark som ock befordrande av ett nationalekono¬
miskt riktigt utnyttjande av de i statens jordbruksdomäner befint¬
liga byggnads- och jordkapital,
ävensom att Kungl. Maj:t ville för riksdagen framlägga de
förslag, till vilka en sådan utredning kunde giva anledning; samt
herrar Nilsson i Tånga och Norm beträffande viss del av mo¬
tiveringen.
Utskottets hemställan upplästes, varefter
Herr Ekerot yttrade: Herr talman! I den motion, som lig¬
ger till grund för utskottets yttrande har hemställts, »att riksdagen
ville hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande en planmässig
försäljning i större omfattning än hittills skett av sådana kronans
jordbruksegendomar, vilka på grund av låg arrendeavkastning eller
andra skäl icke lämpligen böra av staten bibehållas, för att därige¬
nom bereda ökade medel till inköp av för skogsbörd tjänlig eller
skogbärande mark samt att Kungl. Maj:t ville vidtaga de åtgärder
och för riksdagen framlägga de förslag, vartill en sådan utredning
kan giva anledning».
Som svar på detta har utskottet kommit till den lilla kläm, som
nyss upplästes och som i all sin korthet lyder: »att förevarande mo¬
tion ej må av riksdagen bifallas». I den motivering, som beståtts mo¬
tionen, ha framhållits en hel del synpunkter, och man kan säga, att
det tyckes, som om jordbruksutskottet en gång för alla tagit ställ¬
ning till denna fråga. Ty det är ju så, att denna motion framkom¬
mit en och annan gång, och den har då alltid rönt samma avstyr¬
kande från utskottet.
Det har beträffande denna fråga, som man kan se från två
olika synpunkter, framhållits, att räntan, som staten erhåller på sin
jordbruksjord, är ganska låg, eller ungefär tre procent å taxerings¬
värdet och väl knappast mer än två procent å saluvärdet. Yi veta,
att staten årligen säljer jord, och dessa jordförsäljningar ha huvud¬
sakligen varit sådana frånstyckningar ifrån egendomar, som varit be¬
byggda, sålunda torp och andra lägenheter. Denna försäljning bör-
Onsdagen den 29 juli, f. m.
59 Nr 48.
jade år 1896 och har sedan årligen fortgått. Vi veta, att dylika Ang ökad för-
försäljningsfrågor i allmänhet skola föreläggas riksdagen, och vi XssaWmam
komma nu i eftermiddag att behandla en hel del sådana försäljnin- jordbruksegen-
gar. Nu har vidare staten slagit in på att inköpa skogsmark eller till domar.
skogsbörd tjänlig mark. Dessa skogsinköp ha ju nått en ganska stor (Forts.)
omfattning, och numera användas för detta ändamål icke endast de
pengar, som inflyta genom försäljning av jordbruk, utan även år¬
ligen en miljon kronor, som anskaffas på annat sätt.
Motionärerna utgå nu ifrån, att det enligt deras mening är en
mindre god hushållning, att staten behåller, i så stor utsträckning
som den gör, själva jordbruksjorden, som ger en så pass liten direkt
avkastning till staten, och i stället skaffar pengar på annat håll för
att köpa in skogsmark. Staten får ju för de penningar, som upp-
lånas för detta ändamål, betala en avsevärt högre ränta, och om man
sålunda skulle se saken från vanlig, rent ekonomisk synpunkt, skulle
man kunna säga, att det är ett tillvägagångssätt, som åtminstone ingen
enskild skulle inlåta sig på, när staten på detta sätt behåller värden,
som ge jämförelsevis liten inkomst, och upplånar penningar för an¬
skaffande av andra värden, för vilka lån staten får betala en be¬
tydligt högre ränta.
Detta är nu saken sedd från den ena sidan, den andra sidan
av saken är, huruvida man har någonting annat att sätta i stället,
som berättigar staten att behålla sin jord, och om man från den syn¬
punkten kan söka försvara detta tillvägagångssätt. Man kan ju se
saken från olika synpunkter. Jag för min del skall be att få säga,
att min synpunkt härvidlag är, att så mycket som möjligt av åker-
bruksjorden bör brukas med ägande rätt. Jag kan icke se, att det
är lämpligt, att man i detta hänseende söker behålla arrenderätten i
så stor utsträckning, som den förefinnes. Jag är sålunda i det hän¬
seendet kanske principiellt av motsatt uppfattning mot majoriteten
inom utskottet, som anser, att staten bör bibehålla sin jord för att
på det sättet få tillfälle att stycka ut den eller också behålla den för
andra ändamål.
Nu har utskottet här lagt, kan man säga, den socialpolitiska
synpunkten på denna fråga och ansett, att staten i fråga om sin jord¬
försäljning bör gå sakta framåt. Utskottet säger: »Nedan av stats¬
ekonomiska hänsyn anser sålunda utskottet varsamhet böra iakt¬
tagas i den fråga det här gäller, och under inga omständigheter synes
staten böra övergiva den beprövade försäljningsgrundsatsen, att åt¬
minstone medelstora och större jordbruksdomäner icke böra avyttras,
utan att en allsidig och ingående prövning rörande varje egendom
blivit av vederbörande förvaltningsmyndighet företagen.» Ja, jag
kan gå med på vad motionärerna egentligen begära, nämligen att en
utredning må komma till stånd, så att det blir klarlagt, vilka egen¬
domar som böra styckas ut och vilka som böra bibehållas. Men man
skall då också gå ut från den förutsättningen, att statens ^styckning
av jorden bör ske i något raskare tempo än hittills och tillika ta sikte
på lämpligheten av att därigenom även skaffa medel för skogsinköp.
Staten bör givetvis främja egnahemssträvandena. Det har ju staten
Nr 48. 60
Onsdagen den 29 juli, f. m.
Ang. ökad för-g jort, när staten under de senaste fem åren försålt 781 mindre lägen-
säljnmg av beter efter riksdagens hörande, 265 utan riksdagens hörande och dess-
jordbruksegen-Vi^om 253 enligt lagen av år 1874, d. v. s. sådana egendomar, som ge
domar. en arrendeinkomst av högst 600 kronor.
(Forts.) Nu anser jag för min del, att vi ha på många håll inom landet
behov av den jord, som staten har att försälja, för att få egnahems-
strävandena tillgodosedda. Vad som här begäres är en utredning,
vilka egendomar som lämpligen böra styckas ut, sett från olika syn¬
punkter, dels från den ekonomiska synpunkten och dels med hän¬
syn till det behov, som förefinnes i de olika bygderna.
Men det framhålles också, att det inte bör vara uteslutande, små
lägenheter, som säljas — de lägenheter, som hittills sålts ha många
gånger varit alldeles för små — utan att det därjämte bör tagas hän¬
syn till, att även något större lägenheter kunna vara lämpliga att
föras ut i marknaden. Det bör följaktligen utarbetas en plan för,
huru de olika jordbruksegendomar som staten har, lämpligen böra
styckas eller om de lämpligen böra behållas. En sådan utredning an¬
ser jag icke skulle åstadkomma någon skada, utan tvärtom en ganska
väsentlig nytta, ty därigenom skulle man få vissa riktlinjer att
följa.
Hur förhåller det sig nu i själva verket med jordstyckningen?
Jo, man kan säga, att denna sak på det hela taget är beroende på,
hur uppfattningen är hos de ledande männen inom de olika länen.
Det beror mycket på domänintendentens uppfattning och mycket på
syne- eller värderingsmännens uppfattning. På det ena stället kan
man säga, att den principen tillämpas, medan på ett annat ställe en
helt annan princip följes. På det ena stället styckar man ut några
få och små lägenheter, på det andra stället styckar man ut större;
det finnes helt enkelt i det hänseendet icke tillräckliga direktiv, utan
man arbetar så att säga mera på måfå. När Kungl. Maj:t sedan
har saken framför sig, måste Kungl. Maj:t i allmänhet följa myndig¬
heternas uppfattning, och myndigheterna komma i allmänhet att
bli påverkade av uppskattningsmännens och domänintendentens upp¬
fattning i saken.
Jag skall emellertid icke uppehålla tiden längre utan endast
be att få säga, att jag tycker, att det är ganska goda skäl för utred¬
ning i frågan, vilket är detsamma som bifall till reservanternas för¬
slag, enligt vilket det i klämmen begäres en sådan utredning. Jag
ber, herr talman, att få yrka bifall härtill. Det kan hända, att jag
blir i tillfälle att yttra mig något mera detaljerat under diskussio¬
nens gång.
Med herr Ekerot förenade sig herr Söderberg i Hobborn.
Vidare anförde:
Herr Tamm: Herr talman! När man genomläser den korta
kläm, vartill utskottet kommit, skulle man kunna få den upp¬
fattningen, att utskottet finner, att allt är gott som det är.
Onsdagen den 29 juli, f. m.
61 Nr 48.
Men om man så går till motiveringen, skall man, tror jag, mycket Ang. skad för-
snart finna, att utskottets motivering pekar egentligen hän på falJn'n9 av
något annat än det, vartill utskottet kommit. Jag kan icke s&fordbruksegm-
annat än att utskottet svävar på målet och inriktat sig på att få^ domar.
den verkliga utredning, som reservanterna tala om. Jag tror (Forts.)
icke man behöver gå längre tillbaka än till diskussionen för en
stund sedan, då det var fråga om andra kammarens "fjärde tillfäl¬
liga utskotts utlåtande nr 7, för att finna, att rörande statens
jordpolitik, här närmast jordförsäljningspolitik, är icke allt väl
beställt. På den tiden då jag hade tillfälle i jordbruksutskottet
deltaga i behandlingen av dylika ärenden, fick jag samma upp¬
fattning, som herr Ekerot lät komma till synes, nämligen att
det är alldeles för mycket beroende av de lokala myndigheternas
utlåtande för varje gång. Det saknas i statens jordförsäljnings¬
politik den enhetlighet, utan vilken man icke kan vara säker
om att den leder till de av statsmakterna önskade mål.
Utskottet synes mig ha ganska rätt i två av de huvudsyn¬
punkter, som det framlagt. Jag skall icke uppehålla mig vid
den första utan endast vid den andra, nämligen egnahemssträ-
vandena och statens skyldigheter i det avseendet. Men att som
utskottet gör taga dessa egnahemssträvanden till intäkt för
att man icke skall ändra den hittills följda politiken, det kan
jag icke vara med om. När utskottet säger, »att statens utbud
av för egnahemslägenheter lämplig jord hålles inom de naturliga
fränser, som betingas av den å varje ort rådande efterfrågan å
ylika lägenheter», är det icke annat än fullständigt riktigt. Men
gör man så ? Är det icke möjligt, att en verklig genomgående
utredning rörande andra grunder för statens jordförsäljnings¬
politik skulle kunna visa, att det finnes större jordhunger i
bygderna och vissa bestämda bygder än här kan komma till
synes med nu rådande sätt för försäljningarna? Jag tror, att
det skall snart visa sig. Jag tror därför, att visserligen icke
man bör bifalla en motion, som pekar hän endast på att man utan
vidare skall besluta sig för en helt annan jordpolitik än
den nuvarande, nämligen att försälja alla störa jordegen¬
domar, de må vara erforderliga för statens vidare behov eller
icke. Nej, jag tror, att man skall i stället tillse, om man icke
kan genom en verklig undersökning komma till ett annat re¬
sultat. Jag vill taga ett exempel. Skulle det icke kunna tän¬
kas, att inom en ort, såsom t. ex. den, som den siste talaren korn-
mer ifrån, där det finnes en av alla väl vitsordad organisation för
styckning av större jordegendomar till mindre bruk — skulle man
icke kunna tänka sig, att där inom Kristianstads län t. ex. staten
skulle- finna med sin fördel förenligt att i större utsträckning än
på andra håll stycka större egendomar på det sätt, att staten
med förtroende uppläte till hushållningssällskapet att taga hand
om denna styckning av jorden i stället för att upplåta det åt
kanske för denna Verksamhet icke särskilt intresserade myndig¬
heter. Jag kan också tänka mig, att man på ett eller annat håll
Nr 48. 62
Onsdagen den 29 juli, f. m.
Ang. ökad för¬
säljning av
vissa kronans
jordbruksegen¬
domar.
(Ports.)
bildat sammanslutningar av enskilda personer, som genom före¬
gående verksamhet visat sig värdiga statens förtroende. Då skulle
även åt dem kunna upplåtas att taga hand om styckningen. Vi få
akta oss för schablonmässighet
Då jag, herr talman, har aen uppfattningen, att det icke
är bra som det är, och att en omfattande utredning bör äga rum,
skulle jag kunna tänkas vilja biträda den av herr Ekerot för¬
ordade reservationen, men det är mig blankt omöjligt att gå med
på den motivering, som den kommit med. J a g skall icke inlåta
mig på kritik, därför att den talar för sig själv. Jag har, herr
talman, icke möjlighet att göra något yrkande, då jag icke
kan ansluta mig vare sig till utskottets kläm eller reservanter¬
nas motivering.
Herr Nilsson i Tånga: Herr talman! Jag har jämte en
annan ledamot av utskottet låtit anteckna mig såsom reservant
beträffande viss del av utskottets motivering. Jag för min del
har nämligen ansett, att utskottet gjort motionärerna alldeles
för stora medgivanden, då utskottet här pa sidan 9 säger: »att det
i ett flertal fall synes vara ekonomiskt förmånligt för staten
att avhända sig vissa, vanligen smärre jordbruksegendomar»,
och vidare längre ned, »att även bland de större jordbruks-
domänerna kunna finnas sådana, vilka med hänsyn till exempel¬
vis sådan av motionärerna framhållen omständighet, som före¬
stående kostsam nybyggnad, med fördel böra kunna avyttras».
Det tycker jag är att giva motionärerna litet val mycket på
hand. Jag skall dock icke göra något yrkande i fråga om stryk¬
ning av dessa delar av motiveringen, då utskottet i sitt utlå¬
tande i alla händelser kommer till det slutet, att det yrkar avslag
på motionärernas framställning. Jag för min del skulle finna det
synnerligen olyckligt, om kammaren nu skulle ga med pa mo¬
tionärernas och reservanternas yrkande. Ty hittills har det dock
varit så, att staten i fråga om de jordförsäljningar, som pågå,
har fullständigt följt ett bestämt ändamål eller syftemål.
Jag skall be att få citera några rader av vad utskottet säger,
som jag för min del tycker äro synnerligen goda och som lägga
så att säga frågan till rätta. Utskottet säger på sid. 10: »Enligt
utskottets mening gäller nämligen icke förevarande fråga uteslu¬
tande eller ens i första hand, huruvida det kan vara ekonomiskt
fördelaktigt för statsverket att genom en hastigare genomförd
omflyttning av statens vid åkerbruket fästade kapital till skogs¬
bruket söka erhålla högre ränta å samma kapital. Det får nämli¬
gen icke förbises, att statens försäljningspolitik främst fullföl¬
jer ett allmännyttigt och socialekonomiskt syfte, varvid endast
i underordnad grad spekulations- och vinstsynpunkter kunna och
höra göra sig gällande. Det nuvarande försäljningssystemet kan
nämligen, alltsedan år 1896, sägas vara huvudsakligen grundat
på statsmakternas strävan att direkt främja egnahemsbildningen
Onsdagen den 29 juli, f. m.
63 Nr 48.
i landet genom upplåtelser från kronans domäner av såväl själv- Ang. ökad för¬
ständiga småbruk i allmänhet som egentliga egnahemslägenlieter.» sdlinin9 <*»
Ja, det är ju det syftemål, som statens jordpolitik här i fråga •'’’??? kr<mans_
om försäljningar har haft, men nu vilja motionärerna och re--7 r domar™
servanterna,, att man skall lägga helt andra principer till grund (Forts.)
för statens jordförsäljningar. Det skall vara uteslutande speku¬
lation^ och vinstsynpunkter, som skola vara bestämmande. Det
framgår ganska tydligt av ^reservanternas kläm, där det heter,
att man behöver ha till stånd »en planmässig försäljning må¬
hända i större omfattning än hittills skett av sådana kronans
jordbruksegendomar, vilka på grund av låg arrendeavkastning
eller andra skäl icke lämpligen böra av staten behållas», och
vidare, att detta skall ske för »befordrande av ett nationaleko¬
nomiskt riktigt utnyttjande av de i statens jordbruksdomäner
befintliga byggnads- och jordkapital». Det är sålunda icke alls
de sociala motiven utan de rena spekulations- och vinstsvnpunk-
terna, som äro avgörande för motionärerna. Jag kan icke tänka
mig, att andra kammaren vill vara med om något sådant.
Jag för min del ber dessutom att få fästa uppmärksamheten
på, att det som motionärerna och reservanterna syfta till, nämli¬
gen att fa till stånd en större och mera vidsträckt försäljning
av statens jordar, den möjligheten föreligger ju redan. Det behövs
icke mera än att vederbörande lokalförvaltningar och uppskatt-
ningsmännen väcka förslag om styckning av till och med hela
egendomar, da detta ärende kommer under riksdagens prövning.
Vi komma under de närmaste dagarna att behandla ett sådant
ärende, där det är fråga om försäljning av en stor kronoegen-
dom om 700—800 tunnland. Där har man gått till väga på det
sättet, att domänintendenten och uppskattningsmännen väckt för¬
slag om det, och nu kommer det under riksdagens prövning.
Men att slå in på sådana vägar, som motionärerna och reservan¬
terna föreslagit, det kan jag för min del icke vara med om.
Nu nämndes det av herr Ekerot, att statens jordar giva så
liten inkomst. Ja, nog är det riktigt, men då tycker jag, att
det borde ligga nära till hands att göra en undersökning, hur
det verkligen förhåller sig i fråga om arrendeuppskattningen
och i fråga om statens byggnadsskyldighet, om det icke skulle
kunna ordnas på ett för statens intressen mera gynnsamt sätt.
Det tycker jag ligger närmare till hands att utreda, innan man
siar in på den vägen att sälja bort rubb och stubb. Det nämndes
av herr Tamm, att det är icke så väl beställt i fråga om försälj¬
ningen^ av statens jordar, och det skall jag livligt instämma i.
Det går i många avseenden ganska läsligt till i fråga om för¬
säljning av dessa små jordlotter ifrån kronoegendomarna, men
vill man vinna något bättre i detta hänseende, får man akta sig
för att gå med reservanternas yrkande, ty då kommer man ut
på helt andra områden.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.
Nr 48. 64
Onsdagen den 29 juli, f. m.
Ang. ökad för-
säljning av
vissa kronans
jordbruksegen¬
domar.
(Forts.)
Herr vice talmannen D. Persson: Herr talman! Da ut-
skottet här gjort hemställan om avslag å den förevarande mo¬
tionen, så får detta ingalunda fattas så, som herr Tamm syntes
fatta saken, nämligen att jordbruksutskottet därmed skulle ha
velat säga, att allt är bra som det är. ^ Jag tror mig kunna påstå,
att jordbruksutskottet mer än en gång verkligen haft sådana
uttalanden, att herrarna kunna finna, att icke heller utskottet
är fullt belåtet med förhållandena, sådana de äro, men från detta
till ett bifall av motionärens framställning är ett ganska stort
avstånd. De, som genomläst den förevarande motionen och
jag hoppas att alla gjort det — skola finna, att här är fråga
om att slå in på en helt annan politik i detta avseende ,äD
den, på vilken vi förut varit inne och som riksdagen förut an¬
sett vara den riktiga att följa. Såvitt jag kan fatta motionä¬
rernas framställning, är det motionärernas mening, att man
nu skulle i viss mån gå ifrån den sociala synpunkten så¬
som huvudsynpunkt och gå över till spekulationssynpunk-
ten, om jag får yttra mig så; den slutsatsen måste jag
ovillkorligen komma till, då jag läser motionärernas fram¬
ställning. Om spekulationssynpunkten skulle bestå däri, att
motionärerna liksom reservanterna ha funnit det vara en god
sak, att det skulle vara förmånligt för staten att avhända
sig åkerjorden för att den till sist skulle komma att brukas me<J
äganderätt. Sålunda borde så stora försäljningar som möjligt,
ske. Jag håller nog lika mycket på äganderätten som herr Eke¬
rot, men det betyder icke, att jag anser, att det skulle vara klok
jordpolitik, att staten så fort som möjligt skulle realisera all
åkerjord. Det förmodar jag att icke heller denna kammare vill
vara med om, liksom icke heller första kammaren velat gå med
på en sådan jordpolitik. Nu är det så, att reservanterna funnit,
att det skulle vara så förmånligt att realisera statens inägojord
därför att staten är en »relativt god skogsägare». I själva grund-
texten till reservationen står, att staten är en utmärkt skogs-
ägare. Nu ha dock oupphörligen gjorts framställningar till jord¬
bruksutskottet, i vilka man påyrkat ändringar och förbättrin¬
gar i statens skogsvård och skogsskötsel, och sådana förslag
till ändringar föreligga även i ar till riksdagens behandling,
varför man icke utan vidare kan säga, att reservanterna kommit
med en lycklig motivering till sin reservation. Jag vill icke för¬
neka, att icke staten fortfarande som hittills bör skapa möjlig¬
heter för inköp av för skogsbörd tjänlig mark, men jag vill säga,
att detta- icke alltid är någon lycklig affär för staten, ty den, som
erfarit huru det ställer sig med räntabiliteten av skogsodling a
kalmarker, har nog fått lära sig inse, att alla sådana inköp icke
äro ekonomiskt förmånliga. Fastän man har den uppfattningen,
kan man nog vara med om att fortgå pa denna väg, men en viss
varsamhet bör dock iakttagas, och framför allt tror jag det skulle
vara olämpligt, om kammaren skulle gå ifrån den rent sociala syn¬
punkten i jordfrågan. Huvudsynpunkten har ju varit, att man
Onsdagen den 29 juli, f. m.
65 Nr 48.
torde bilda egna hem. Nu säga motionärerna: »Därest vid för-d«g. ökadfur-
säljningarna tillses, att icke blott egnahemslägenheter skapas, säljning av
utan även lämpliga jordbruk av något större areal tillhanda- To,S'tbruUeaen-
hållas, skulle säkerligen många av de jordbrukaresöner, som nu domar.
emigrera ^för att i ett främmande land skaffa sig ett jordbruk, (Forts.)
ävensom åtskilliga i utlandet bosatta svenska jordbrukare, vilka
önska återvända till fosterlandet med en sparad penning, bindas
vid den svenska jorden.»
Det är ju en vacker sak, som vi alla gilla och erkänna, men
jag ber få fästa herrarnas uppmärksamhet på, att med nu gäl¬
lande stadgar är det icke omöjligt, utan tvärtom, att upplåta,
även större jordområden. Men att släppa den princip, som vi
nu ha och övergå på den framställning, varpå huvudvikten synes
ligga i motionärernas förslag, kan jag icke vara med om, och
ingen av oss kan säga, vad framtiden bär i sitt sköte i detta
fall. Jag tror därför det är skäl i, att saken går fram med
varsamhet, då det gäller att realisera statens inägojord och även
när det gäller att inköpa mark för skogsodling.
Huru jag än ser denna sak, kan jag icke finna annat än att
utskottet anfört göda skäl för det resultat, till vilket utskottet
kommit. Jag vill icke, som herr Tamm tycktes anse, vilja säga,
att allt är bra som det är, men iutskottet har icke velat släppa
den princip, som hittills varit gällande.
På grund av vad jag anfört, ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.
Häruti instämde herr Persson i Ställhult.
Herr Gustafsson i Brånsta: Herr talman! Jag häri
likhet med herr Tamm, när jag läste utskottets motivering,
förvånat mig över, att utskottet kommit till det resultatet,
att det yrkat avslag på motionen, ty så välvilligt har utskottet
i många fall ställt sig mot motionärens framställning. Men när
herr Tamm yttrade, att det synes ha varit motionärernas mening,
att här skulle bliva en försäljning av alla större jordegendomar,
eller när herr Nilsson i Tånga yttrade, att man skulle sälja
rubb och stubb, så tror jag, att herrarna icke riktigt ordentligt
läst motionen. Motionärerna säga:
»Nu är det visserligen icke vår mening, att staten skulle
försälja alla sina jordbruksegendomar, än mindre planlöst slunga
ut desamma i marknaden. Åtskilliga av dessa egendomar lämna
en ganska god avkastning, och många av dem torde av andra
hänsyn än Jen större eller mindre avkastningen böra bibehållas,
i statens hand. Men en stor del av statens utarrenderade egen¬
domar, även där de lämna högre arrendeavkastning än 600 kro¬
nor, skulle säkerligen med fördel kunna försäljas för att bereda
medel till statens inköp av skogsmark.»
Utskottet slutar med att anföra som skäl mot en utsträckt
försäljning, att man i alla händelser icke skulle kunna skaffa
Andra lcammarens protokoll vid senare riksdagen 1914. Nr 48. 5
Nr 48. 66
Onsdagen den 29 juli, f. m.
Ang. ökad för¬
säljning av
vissa kronans
jor'dbrukseg en-
domar.
(Forts.)
tillräckligt med medel för inköp av skogsmark. När jordbruks¬
utskottet år 1911 behandlade en liknande motion av herr Kron-
lund, så yrkade jordbruksutskottet avslag med denna motivering:
»Ehuru utskottet anser det synnerligen angeläget, att° skog-
bärande och till skogsbörd tjänlig mark fortfarande i så stor
.utsträckning som möjligt för statens räkning inköpes, vartill
staten genom de efter försäljning av sådana egendomar och om¬
råden, som i förevarande motion avses, inflytande försäljnings-
medlen skulle erhålla ökad möjlighet, finner dock utskottet på
grund av det stora antalet ännu osålda jordegendomar och de
avsevärda belopp, som genom avyttring av kronojord kunna un¬
der den närmaste framtiden användas för inköp av skogsmark,
att en försäljning av dylika egendomar i större utsträckning
än nu sker icke bör för närvarande medgivas.»
År 1911 ansåg sålunda jordbruksutskottet, att, om man ut¬
sträckte försäljningen, finge man för mycket medel till inköp av
skogsmark, nu anser utskottet, att om man skulle gå med på
utsträckt försäljning, så skulle man i alla fall icke få tillräckliga
medel för inköp. Som man ser är utskottets motivering för av¬
slag än si, än så; men vad som är konstant är, att utskottet icke
vill göra något.
Det har klandrats, att motionärerna icke anlagt sociala. syn¬
punkter på denna fråga. Jag tror, att om man läser motionen
med uppmärksamhet, skall man finna, att den innehåller också
sociala synpunkter. Det heter nämligen däri:
»Om sålunda enligt vår mening staten redan av rent eko¬
nomiska skäl och med fästat avseende å lämpligheten av att
öka statens skogstillgångar bör i större omfattning, än vad hit¬
tills skett, försälja en del utarrenderade jordbruksfastigheter,
talar även ett annat viktigt skal för en dylik åtgärd, nämligen
att härigenom kan främjas bildandet av ett större antal själv-
ägarejordbruk, därest vid försäljningen tillses, att icke blott
egnahemslägenheter skapas, utan även lämpliga jordbruk av nå¬
got större areal tillhandahållas, skulle säkerligen många av
de jordbrukaresöner, som nu emigrera för att i ett främmande
land skaffa sig ett jordbruk, ävensom åtskilliga i utlandet bo¬
satta svenska jordbrukare, vilka önska återvända till fosterlan¬
det med en sparad penning, bindas vid den svenska jorden.»
Ja, detta är ju även sociala synpunkter, men det är väl dessa
sociala synpunkter som jordbruksutskottet icke kan gilla. År
det då den synpunkten, som framhålles, att man icke blott skall
skaffa små jordbrukslägenheter utan även där detta är lämpligt,
större sådana. Då ber jag få påminna vad herr Nilsson i Tånga
yttrade, när man behandlade herr Nilssons i Linnas motion;
han yttrade då, att man har skapat jordbruk, som äro för små
att leva på och för stora att svälta ihjäl på. Det är nog sa,
att vi icke böra skapa för små jordbruk, utan vi höra, enligt min
uppfattning, där sa lämpar sig tillse, att man får jordbruk
av litet större areal. Kan jordbruksutskottet däremot ej dela
67 Sr 48.
domar.
(Forte.)
Oiisdagcu den 29 juli, f. m.
den synpunkten som motionärerna framhållit, att man skulle^”?- ökad för-
skapa större antal självägarejordbruk, så her jag att i detta sälJnin9 «»
fall få citera, vad herr Hamilton yttrade vid behandlingen kr,onans
av herr Nilssons i Linnås motion. Herr Hamilton sade : jordbruk,egen-
»Det är egendomligt att höra den senaste ärade talaren —
herr Linders — säga, att, folket önskar, att staten skall äga
jorden för att folket skall få besitta den. Åtminstone är det min
erfarenhet, att varje arrendator av ett småbruk har blott en
önskan: ack, om jag kunde bli ägare av den jord, jag brukar!
Jag minns från mina vandringar i Norrlands obygder, då jag
j°rdtorP> soni jag trodde, att knappast någon ville äga,
att det- var torpare, som frågade mig, om jag icke på något sätt
kunde ställa om, att de bleve ägare till denna jord. Liknande
erfarenheter har jag från Skåne, och jag tror, att man överallt
åtminstone i de flesta fall föredrager äganderätten framför be¬
sittningsrätten. Man vill ha den oberoende ställning, som alle-
nast äganderätten kan skänka, och vill icke vara beroende av en
jägmästare eller en domänintendent, som då och då kommer och
visiterar, utan man vill vara herre på egen täppa.»
Det är val dessa sociala synpunkter, som jordbruksutskottet
ogillat, men för min del tror jag, att det vore väl, om riksdagen
lämnade litet större beaktande åt dessa synpunkter, ty, som herr
Hamilton framhållit, detta är synpunkter, som folket sätter värde
pa, och därför skall jag be att få yrka bifall till reservanternas
förslag.
Herr Ekerot: Herr talman! Det är rätt intressant att sitta
och höra pa en debatt som denna. För en stund sedan betonades,
att vi ia söka att arbeta oss framåt undan för undan, genom att
taga upp detaljerna, och när man nu kommer med en detaljfråga,
sa äro herrarna här i allmänhet ganska tveksamma inför den, för att
icke säga alldeles bestämt mot den.
Vad är det egentligen motionärerna vilja? Motionärerna vilja
ha fram eu utredning om vilka jordbruk som, ifrån statens syn¬
punkt sett, böra styckas och vilka jordbruk som böra bibehållas Är
nu detta något så förfärligt konstigt, så att man skall få höra, att
bär gäller det att gå ifrån de socialpolitiska synpunkterna och kasta
sig pa spekulationssynpunkterna? Är det icke i vars och ens intresse,
sa\äi när det gäller staten som den enskilde, att söka göra klart för
sig, att man måste ha en plan att följa, och att icke låta en sak som
denna ga i den rena planlöshetens tecken? Det som innerst inne är
iragans kärnpunkt är, å ena sidan huruvida det bör finnas någon
planmässighet, å andra sidan huruvida planlösheten alltjämt skall
ici fortsätta.
Men det är en annan sak också, som icke blivit berörd i debat¬
ten men som även är att taga i betraktande. År 1896 började dessa
styckningar och detta frånskiljande av torp. År 1916 kommer en
JO-arspenod att gå till ända, och jag ber att få säga, att under denna
JU-arsperiod har frånskilts ett ganska stort antal lägenheter, som
Nr 48. 68
Onsdagen den 29 juli, f. in.
Ang. ökad för¬
säljning av
vissa kronans
jordbruksegen¬
domar.
(Forts.)
förut varit utlämnade på arrende, men vi skola också komma ihåg,
att under den 20-årsperiod det här gäller nya torp icke ha blivit
anlagda i samma utsträckning som förut, utan statens jordförsälj-
ning är, om den skall följa de hittillsvarande linjerna, dömd att av¬
stanna, den kommer helt enkelt att, om den fortgår, icke längre vara
av någon nämnvärd betydelse. Det är detta som gör, att man böi-
tänka sig för en smula. Jag är icke revolutionär, det ber jag att få
säga herr vice talmannen, utan en ganska samhällsbevarande man
och vill icke kasta kronans jordar ut på spekulation, liksom jag icke
vill kasta statens allmänna politik ut på sådant sätt utan anser att
här behövs planmässighet, att här behövs ordning och reda, att här
behövs någonting i stället för vad vi hittills levat på. Men natur¬
ligtvis skola vi fortsätta att sälja, där så säljas kan efter de hittills¬
varande förordningarna. Det är den utveckling motionärerna tänkt
sig, och om utskottet icke hade varit belåtet med vad vi här föreslagit,
kunde utskottet ha kommit till ett annat litet mera positivt resultat,
t. ex. att utskottet hemställt, att Kungl. Maj:t med anledning av
motionen velat enligt utskottets direktiv föranstalta om en utred¬
ning, som läge utskottets uppfattning närmare än det förslag motio¬
närerna ha kunnat framlägga. Jag tror, att, när det kommer till kri¬
tan, utskottet och motionärerna äro tämligen eniga, _ fastän utskot¬
tet, stödjande sig på sina gamla uttalanden, som gå igen undan för
undan, så länge utskottet har den sammansättning det har, fortsätter
med samma uttalanden och åberopar dem i oändlighet, till dess ut¬
skottet till slut kommer till ett på stället marsch i denna fråga. Om
utskottet i stället använt sig av det lilla som kommit fram från mo¬
tionärerna, kunde utskottet med anledning därav i sin kläm kommit
till det slut, det åsyftar med sin motivering. Det är så vanligt inom
jordbruksutskottet, att man hänger fast vid det gamla, och om det är
några nya synpunkter, åberopar man gentemot dessa just vad förut
åberopats. Jag skall icke klandra detta förfarande, när det finns
skäl att bibehålla det gamla, men på ett omåde som detta kan be¬
höva komma in en del nya tankar, det tror jag vi alla kunna vara
eniga om.
Att herr Nilsson i Tånga icke skall gå med på en sådan sak
faller alldeles av sig självt. Att en kommande talare ej heller skall
vara med därom, det är alldeles påtagligt, därför att det ligger icke
för den politiska riktning, de ha, att sälja statens jord. De vilja
behålla den, vilja till och med förmera den en smula, och då före¬
faller det dem fasligt dumt, ur den synpunkten sett, att sälja vad
man har. Men jag står i det hänseendet på en annan grund, och den
grunden kommer jag att hävda, så länge det är mig möjligt att
göra det. _
Här har talats om det tvivelaktiga i att sälja jordbruks.iord och
köpa skogsjord. Det var just herr vice talmannen, som framhöll,
att man kunde stå ganska tveksam om det är fördelaktigt häruti i
ekonomiskt hänseende. Nåja, men här är ju faktiskt ingen som vill
gå ifrån, att staten inköper skogsmark, utan staten köper tvärtom
in sådan mark både för vad som kommer in från jordförsäljningen
Onsdagen den 29 juli, f. m.
69 Nr 48.
och ytterligare för eu miljon kronor om året. Om det nu skall läggas Ang. ekad för-
den synpunkten på frågan, bör vid beviljandet av miljonen övervä- ^*k?onam
gas, om det är riktigt eller oriktigt. Det kan bli tal om hur staten jordbruhegen-
sköter sina skogar, det kan bli tal om kanske att använda icke ens domar.
ett så vagt uttryck som det i reservationen om »att staten är en re- (Forts.)
lativt god skogsägare», utan det kan hända, att man icke ens i detta
avseende kan åsätta staten stämpeln »relativt god», och då kommer
därnäst »att staten är en dålig skogsägare», och det blir väl de, som
komma att säga det i den blivande debatten om ett annat ärende från
jordbruksutskottet. Jag vill dock tro, att staten han vara en god
skogsägare, därför att staten ingalunda saknar _ möjligheter att vara
det, fastän uppe i nordligaste Norrland det ju kanske icke är så rik¬
tigt beställt därmed, men detta hindrar icke, att staten kan vara i
stort sett en god skogsägare.
Jag vill vidare säga, att man kan även lägga en annan syn¬
punkt på denna fråga att statens inköp av skogsmark är nästan nöd¬
vändigt. Yi ha så stora arealer kalmarker, som år efter år, ja år¬
tionde efter årtionde, ligga till ingen nytta och som behöva kultive¬
ras. Staten har aldrig gått så långt i lagstiftningshänseende, att
den dömt den enskilde till att plantera dessa kalmarker. Sådant
planterande skall bedrivas på frivillighetens väg. Vi ha fått en
skogslagstiftning, som är ytterligt bristfällig. Den talar icke om
detta utan talar endast om, att under vissa förhållanden man skall
plantera där man har avverkat. Under sådana förhållanden, om vi
skola få våra stora kalmarker kultiverade, så att de bli till någon
nytta för vårt land, behöver sannerligen staten göra något för att få
dem i ordning. Detta ha vi också siktat på i vår reservation, när vi
talat om att staten till och med tvingats in på inköp av skogsmark.
Efter vad man nu kan förstå, är det ju klart, att frågan faller,
det är alldeles påtagligt, men en sak skulle jag be om, och det är,
att tanken därmed ej får do. Har det varit bristfälligheter både i
motionen och i den reservation, som är vidfogad utskottets betän¬
kande^ så ber jag dock, att det korn av sanning, som de allra flesta
erkänt finnes där, nämligen att det icke är bra som det är, icke
må bortkastas, utan att vi försöka med gemensamma kraf¬
ter få förhållandet därhän, att det kan bli en bättring. In¬
gen har dristat sig att säga, att det är bra som det är. Det
vill jag taga fasta på som behållningen av den debatt, som förts i
kammaren i dag. Låtom oss komma ihåg det till nästa gång, och sär¬
skilt vill jag lägga herrar jordbruksutskottsledamöter på hjärtat att
i fortsättningen komma ihåg, att vi behöva något bättre än vad vi ha.
Jag ber med detta, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.
Herr Linders: Herr talman! Det kan ju efter den siste
talarens anförande egentligen vara onödigt att vidare yttra sig i
denna fråga och framhålla en mot hans motsatt uppfattning, då han
ju förklarade, att han ansåg att frågan i varje fall kommer att
falla. Det är emellertid angenämt att höra, att han litar så pass
mycket på sunda förnuftet hos kammarens ledamöter.
Nr 48. 70
Onsdagen den 29 juli, f. m.
Ang. ökad för¬
säljning av
vissa kronans
j o rdbruksegen -
domar.
(Forts.)
Men då den föregående talaren redan har kännetecknat vad jag
skulle komma att säga, så har han nog icke tagit tillräcklig hänsyn
till mitt göda hjärta, ity att jag egentligen begärde ordet för att
göra en vänlig erinran till honom om en sak, som han icke tycktes
ha vetskap om. Herr Ekerot är ju icke den, som vill vara med
om utredning, såvida det finnes någon skymt av att en sådan ut¬
redning pågår. Då vill jag säga herr Ekerot det, att det redan
pågår en utredning i det här förevarande ämnet, nämligen genom
den så kallade krono]ägenhetskommissionen, vilken avser upplåtande
i större utsträckning av egna hem på statens mark. Följaktligen
borde man, redan ur den synpunkten sett, kunna ge sig till tåls
och avvakta vad resultat den utredningen för med sig.
Då både herr Ekerot och motionären herr Gustafsson i Brånsta
tala så högt om att det också är sociala bevekelsegrunder hos dem
— herr Gustafsson har ju till och med till förtydligande därav
läst upn ett stycke av motiveringen till sin motion — så vill jag
säga, att det är ännu starkare sociala skäl som ligga till grund
för den utredning, som nu pågår. Man har tidigare i dag här talat
om att man skall lägga en ledande tanke och ordnande hand på
jordfrågan: jag ber att få säga, att till grund för den av mig
påpekade utredningen ligger dock delvis tanken på att kunna dispo¬
nera statens mark åt den nu jordlösa lantbefolkningen, åt dem som
hava det ekonomiskt sämst ställt, och hjälpa dem fram till ett
självständigt jordbruk. Under sådana förhållanden förefaller det
mig, att de starkaste sociala synpunkterna ligga för att avslå den
motion, som det här är fråga om.
Om man sedan, som herr Gustafsson i Brånsta och herr Ekerot
vill så starkt trycka på de ekonomiska synpunkterna och, såsom herr
Ekerot i sitt första anförande sade, icke behålla värden, som ge
så liten valuta, ja då söker jag förgäves efter konsekvensen i denna
tankegång. Då skulle både herr Gustafsson och herr Ekerot mycket
hellre yrka på att staten för de penningemedel, som inflyta av för¬
sålda jordegendomar, inköpte exempelvis grängesbergare. Ty, huru
som helst, äro nog både herr Gustafsson och herr Ekerot så pass
statssocialistiskt sinnade, att de i varje fall vilja att staten så .myc¬
ket som möjligt placerar sina medel så, att den behärskar natur¬
tillgångarna i landet; och det tycker jag är en mycket klok
ståndpunkt.
Jag vill sålunda, herr talman, även om jag icke i allo delar
den motivering utskottet presterat, i allt fall yrka bifall till ut¬
skottets hemställan.
Herr Hamilton: Herr talman! I likhet med dem av re¬
servanterna, som här yttrat sig, är jag anhängare av den åsikten
att staten lämpligen bör vara ägare till så stor areal skogsmark
som möjligt, för att kunna tillförsäkra landet en för framtiden till¬
räcklig skogstillgång och för att få kalmarkerna i landet plan¬
terade. Jag anser att det är för mycket begärt, att de enskilda
särskilt sådana enskilda som icke äga förmögenhet, skola åtminstone
Onsdagen den 29 jnli, f. in.
71 Nr 48.
i någon större skala nedlägga penningar på dessa kalmarker, ty
det kapital, som sålunda nedlägges kommer ju först barnbarnen
till godo.
Det är, såvitt jag fattade motionären herr Gustafsson i Brånsta
rätt, dennes uppfattning, att det skulle vara lämpligare att åtminsto¬
ne en del av statens akerbruksjord vore i självägande småbrukares
händer. Aven jag tror, att det skulle vara för brukaren bättre
att vara ägare till sin egendom än att vara arrendator till densamma,
och att man på det sättet skulle få mer av jorden, ty äganderätten
har åtminstone den psykologiska betydelsen, att den skapar större
arbetsintensitet hos jordbrukarna. Men oaktat jag har denna upp¬
fattning, kan jag likväl icke biträda vare sig reservationen eller
motionen. Jag anser nämligen — jag tar frågan från social syn¬
punkt — att statens jord bör förbehållas egnahemsrörelsen. Den
bör styckas i sådana smådelar, som äro tillräckliga för att föda eu
familj, men icke större än att de kunna skötas med familjens arbets¬
kraft. Men jag vill icke forcera denna försäljning av statens egen¬
domar, ty jag vill, att efter hand på desamma skall uppammas en
självägande småbrukarestam. Det tror jag är den största lyckan
för vårt land.
Den aktade reservanten har framhållit, att här begärdes blott
en utredning. Men jag vet icke, om en sådan utredning vore av
behovet påkallad. Riksdagen har redan angivit riktlinjerna för för¬
säljningen av statens domäner. Jag tror också, att domänintenden¬
terna fått sig ålagt att vid varje ny arrendevärdering se till, i vad
mån man från jordbruksdomänen i fråga kan avsöndra egna hem.
Nu framhöll reservanten, att denna avsöndring bedrives mer
eller mindre val i olika län och att dessa egna hem äro allt
för små; och jag tror att han har rätt däri. Men detta är be¬
roende på en förvaltningsåtgärd, och jag tror att dessa missför¬
hållanden skulle kunna avhjälpas, om jordbruksministern, som vi
ha nöjet se närvarande här i dag, ville vid tillsättande av domän¬
intendenter se till, att det blir sådana som ha riksdagens åsikt i
jordstyckningsavseende, och icke sådana som äro motståndare till
denna åsikt. Vi hava i jordbruksutskottet funnit, att på åtskilliga
håll dessa domänintendenter icke hava rätt uppfattat vad åtminsto¬
ne riksdagsmajoritetens önskemål härvidlag är; och jag tror också,
att jordbruksministern skulle kunna föra denna egnahemsrörelse
framåt, om han ville påpeka detta för de nuvarande domäninten¬
denterna.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets kläm.
Herr Nilsson i Tånga: Herr talman! Jag har blivit före¬
kommen av herr Linders, och jag skall därför endast be att få säga
följande.
När herr Ekerot nu talar så synnerligen varmt för sin reserva¬
tion och så starkt stryker under, att det visst icke är meningen att
i den allmänna marknaden slunga ut statens jordar i någon större ut¬
sträckning, utan att det skall ske planmässiga undersökningar och så
Ang. ökad för¬
säljning av
vissa kronans
j ordbruksegen¬
domar.
(Forts.)
Nr 48. 72
Onsdagen den 29 juli, f. m.
Ang. ökad för¬
säljning av
vissa kronans
jordbruksegen¬
domar.
(Forts.)
vidare, så vill jag säga: ja, så borde det vara; men man får se på, vad
reservanterna säga i sin motivering. De säga här i början av den¬
samma: »staten är en mycket dålig jordbrukare, oduglig att själv
driva jordbruk» och så vidare. Men när man så ställer detta i belys¬
ning av reservanternas ställning i övrigt och ser att de lägga uteslu¬
tande spekulations- och vinstsynpunkter på detta ärende, ja, då kan
man näppeligen komma till annat resultat än att man vill, såsom jag
förut nämnt och vilket påstående herr Gustafsson i Brånsta tycktes
taga illa vid sig, sälja bort rubb och stubb. Det blir konsekvensen,
om man lägger de rena spekulations- och vinstsynpunkterna på denna
sak. Ty då kan man verkligen säga, att staten får oerhört låg pro¬
cent på sina jordar. Jag är övertygad om, att om vi räkna statens
byggnadskostnader och de kostnader den ådrager sig för dräneringar
med mera dylikt, staten kanske icke får 1 % på sina jordar. Men då
är det klart, att de synpunkter, som motionärerna lägga på denna frå¬
ga, måste leda till att man, som sagt, säljer bort alltsammans.
Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.
Härmed var överläggningen slutad. I enlighet med de där¬
under förekomna yrkandena framställde herr talmannen propositio¬
ner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på avslag
därå och bifall i stället till den av herr E. A. Lindblad m. fl. av¬
givna, vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr tal¬
mannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den
förra propositionen. Votering begärdes likväl, i anledning varav
nu uppsattes, justerades och anslogs följande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hem¬
ställan i utskottets förevarande utlåtande, nr 67, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den av herr É. A. Lindblad m. fl. avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen.
Voteringen utvisade 130 ja mot 45 nej; och hade kammaren
således bifallit utskottets hemställan.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,29 e. m. för att
åter sammanträda kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta ple¬
num komme att fortsättas.
In fidem
Per Cronvall.
Stockholm 1914. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. U242T