RIKSDAGENS PROTOKOLL
1914. Andra kammaren. Nr 29.
Onsdagen den 1 juli.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på middagen började sammanträdet.
§ I-
Herr Staaff avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion,
nr 227, om politisk valrätt och valbarhet för kvinnor.
Denna motion bordlädes på begäran.
§ 2.
Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning bevillnings- Ang. Sveriges
utskottets betänkande, nr 6, i anledning av väckt motion om skri- handelspolitik
velse till Kungl. Maj :t angående utredning och förslag i fråga
om utveckling av landets handelspolitik i riktning mot frihandel
m. m.; och lämnades enligt förut skedd anteckning ordet till
Herr Karlsson i Fjäl, som yttrade: Herr talman! Jag har
icke kunnat undgå att säga några ord med anledning av herr Palm-
stiernas ganska obehärskade utfall mot det liberala partiet i allmän¬
het och särskilt mot de liberala ledamöterna i bevillningsutskottet.
Han vände sig därvid särskilt mot min person, i det han utropade:
»Var ha vi Karlsson i Fjäl, han som i fjol undertecknade en motion
om nedsättning av tullarne och nu kan vara med på denna intetsä¬
gande reservation?» Talaren ville därmed tydligen inför kammaren
slå fast och bevisa, vilken hållningslös stympare undertecknad vore
i denna och dylika frågor. Nu är verkliga förhållandet det, att jag
icke undertecknat vare sig den motion, som nu föreligger, ej heller
den motion, som behandlas i bevillningsutskottets nästa utlåtande,
på vilket förmodligen talaren syftade. Vad han därmed sålunda
velat bevisa om mig och min hållningslöshet i hithörande frågor,
har därmed fullständigt fallit till marken, och jag tror, att min
hållning i denna och hithörande frågor fullt ut kan mäta sig med
herr Palmstiernas. Det är icke obekant, att herr Palm-
stierna varit utsatt för åtskilligt klander från det parti,
han själv tillhör, för sin hållning i tullfrågor. Då herr Palmstier-
na sysselsatt sig med det liberala partiet och dess hållning i tull-
Andra kammarens protokoll vid senare riksdagen 1914. Nr 29. 1
Kr 29. 2
Onsdagen den 1 juli.
Ang. Sveriges frågor, så kan det icke vara ur vägen att även röra något vid hans
handelspolitik. par^ såväl med avseende på den nu föreliggande motionen som med
(Forts.) avseende på andra hithörande frågor. På grund av den hållning
herr Palmstierna förra året intog såväl till denna som nästkom¬
mande fråga, har han varit föremål för mycket klander från sitt eget
parti och icke minst från dess medlemmar i de delar av landet, där¬
ifrån jag är. Tydligen har nu herr Palmstierna velat reparera detta
genom att på detta sätt göra ett utfall mot det liberala partiet. Det
är möjligt, att han lyckas inför dem, jag nu åsyftar, men jag tror
icke, att det lyckas inför denna kammares medlemmar, vilket parti
de än må tillhöra, ty här är man litet mera i tillfälle att bedöma
ställningen, och hur sakerna ligga. Jag tror i likhet med herr Rö-
ing, som något berörde detta i sitt anförande att det kan vara skäl
i, att socialdemokraterna tala litet mindre högt om enigheten inom
deras eget parti, då det gäller tullfrågor. Enigheten räcker nog
icke heller där längre, än det rör sig om livsmedelstullarne.. Då man
kommer därutöver, brister enigheten, därpå finnas åtskilliga bevis.
Herr Röing omnämnde sådana frågor som frågan om tull på cement,
och förhållandet var detsamma med herr Eabian Månssons motion
om nedsättning av lädertullen, då läderindustriarbetarnas förtroen¬
deman överföll herr Månsson i sitt fackorgan på det mest hänsyns¬
lösa sätt, för det han ville förstöra läderindustrien såväl för indu-
striidkarne som för arbetarne, och förmenade, att tullsatsen borde bi¬
behållas. Jag anför blott detta som exempel på, att det icke. heller
är så helt med enigheten inom det socialdemokratiska partiet, så
snart man kommer utanför livsmedelstullarnes område.
Nu är det ju sant, att bland alla tullar livsmedelstullarna äro
de mest förhatliga, och jag tillhör dem, som äro med om att få dessa
tullar nedsatta, ja rent av avskrivna, såvitt det låter sig göra, utan
att som här säges, andra berättigade intressen skadas eller trädas
alltför nära. Med den utredning som här begäres, ha vi ju velat få
utrönt, i vad mån det går an att få dessa tullar nedsatta, så att man
får en fast grund att stå på och icke behöver gå fram, som man el¬
jest nödgas göra, ryckvis och ta den ena tullsatsen här och den andra
där, godtyckligt utan att veta, huru det verkar vare sig i fråga om
statsfinanserna eller i fråga om industrien eller jordbruket..
Yad nu norrlänningarne beträffar, är det klart, att vi i Norr¬
land icke ha ringaste nytta av spannmålstullar eller livsmedelstullar.
Vi ha nämligen därav endast olägenheter i form av förhöjda bröd¬
priser och livsmedelskostnader. Men trots detta äro vi medvetna
om, att tullsystemet är så invävt med vårt ekonomiska liv, att det
fordras en utredning, innan man på allvar kan taga itu med tullarnas,
nedsättning och eventuellt deras avskaffande. Nu har sagts, att den
reservation, som här föreligger, är alldeles för intetsägande, ity att
den icke alls ger några direktiv, i vilken riktning utredningen bör
gå. För min del skall jag uppriktigt saga, att jag önskat, att reser¬
vationen tydligare sagt ifrån, att man syftade hän mot frihandel.
Emellertid' är det ingen hemlighet, att meningarna, helt naturligt,
även inom vårt parti gå betydligt isär, då det gäller tullar och fram-
Ondagen den 1 juli.
3 Nr 29.
för allt livsmedels- och spannmålstullar. När nu trots dessa olika
meningar partiet enats om en utredning, har jag icke ansett mig här
höra demonstrera min särmening genom att gå fram med en egen
reservation, utan nöjt mig med att instämma i den föreliggande.
Jag är nämligen övertygad om, att, om denna utredning kommer
till stånd och blir islutförd, kan det icke undgås att med anledning
av densamma vidtaga åtgärder. Även om den regering, som sitter
vid makten, då utredningen kommit till stånd och blir slutförd,
icke vidtager några åtgärder med anledning därav, finnes alltid en
utredning att stå på för de motionärer, som önska förändring i tull¬
satserna, och man kan då med större styrka, än nu är fallet, gå till
anfall mot tullarna.
Med dessa åsikter har jag kunnat gå med på den liberala reser¬
vationen och her, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till
densamma.
Vidare anförde:
Herr Sandler: Herr talman! Jag har begärt ordet för
att på vissa punkter ingå på ett bemötande av vad som anförts
i föregående anföranden. Jag skall då först be att få litet
uppehålla mig vid den andra punkten i motionen, som avser
eu generell nedskrivning av tullsatserna med 10 % av belop¬
pen. Det har mot detta yrkande, såvitt jag kan erinra mig,
bär gjorts tvenne olika anmärkningar. Det har dels sagts, att
med en sådan generell nedskrivning skulle man komma att
nedskriva även tullsatserna på en hel del olika lyxvaror.
Beträffande den första anmärkningen, för vilken särskilt
herr Lindman gjorde sig till tolk, skall jag be att få göra det
inkastet, att, om det nu är så, att en generell nedskrivning med
tio procent kommer att verka synnerligen ojämnt, så beror väl
det på, att det nu bestående tullsystemet är ojämnt, och jag
ber att få fråga herrar protektionister, som ha ansvaret för detta
tullsystem, hur härmed kan förhålla sig. Om herr Lindman
är bekymrad över, att en sådan generell nedskrivning skulle
komma att medföra sådan ojämnhet, att det på någon punkt
skulle kunna fordras större nedskrivning än med tio procent,
så står det ju fullkomligt öppet att motionsvis begära större
avskrivning på sådana punkter, där man för jämnhetens skull
finner påkallat att taga till något mera. Det, som här är det
väsentliga, är frågan: kan det påvisas något fall, där det icke
är möjligt att gå ned så långt som till tio procents avskrivning?
Såvitt jag kan finna av den förda debatten, har man icke bär
framdragit något enda sådant konkret fall.
Den andra anmärkningen var den, som särskilt framfördes
av herr Röing, en anmärkning, som är en gammal bekant från
i fjol. Man pekar på, att kaviar, gåslever och andra sådana
saker skulle tagas med i denna nedsättning med tio procent,
och tycker, att det ändå är orimligt att skriva av på tullsatser¬
na på sådana varor. Ja, jag vet verkligen icke riktigt, om man
Ang. Sr er i ges
handelspolitik,
(Forts.)
Nr 29. 4
Onsdagen den 1 juli.
Ang. Sveriges skall taga denna anmärkning på allra fullaste allvar. Det
.handelspolitik. är ju e-j^ inkast, som kan göra sig (mycket bra i en debatt, det
(Forts.) medges, men är det verkligen den allvarliga meningen hos de
herrar, som framfört denna anmärkning, att, om man gjort ett
sådant undantag, herrarna skulle ha tagit yrkandet ? Är det
verkligen meningen, att, om vi hade gjort de och de ytterligare
undantagen, herr Röing och de andra, som vänt sig speciellt
mot detta, då kunnat vara med? Och vidare bör man ha rätt
att fråga sig, sedan det nu gjorts undantag för de fyra poster,
som h.a någon större statsfinansiell betydelse, vad det egent¬
ligen ligger för praktisk betydelse uti dessa undantag, som
herr Böing särskilt tagit upp till behandling.
Sedan skall jag be att få yttra ett par ord med anledning av
herr Jeanssons i Kalmar anförande, speciellt därför, att han
gjorde gällande, att arbetslönerna i själva verket skulle ha sti¬
git mera, än vad varupriserna gjort. Han sjöng en lovsång över,
hur de svenska arbetslönerna stegrats under de senare åren,
och lian tycktes vilja göra gällande den meningen, att lönerna
stigit vida mer än priserna. Jag yttrade redan i mitt första an¬
förande, att det skulle vara synnerligen intressant, om detta
påstående verkligen kunde på något sätt dokumenteras och man
kunde förebringa några bevis för, att det verkligen förhåller
sig så. Påståendet återfinner man ju redan i utskottets betän¬
kande, och vad vi sedan fingo av herr Jeansson, det var en upp¬
repning av detta påstående med hänsyftning på svenska förhål¬
landen.
Nu är det så, att lönestatistiken här i landet befinner sig
i ett mycket bristfälligt skick, levnadskostnadsstatistiken likaså.
Detta gör, att vi här icke kunna sätta upp någon sådan statistisk
utredning, som kan jämföras med de utredningar, som fin¬
nas i vissa andra länder, och detta kan vara ett skäl för
att man när det gäller det allmänna problemet anför siff¬
ror från utlandet. Men håller man sig till de speciellt sven¬
ska förhållandena, så peka de utredningar, som finnas, — ty
vi ha dock en del — i den riktning, att icke hade herr Jeansson
i Kalmar rätt i det påståendet, att arbetslönerna stigit mer än
livsmedelspriserna. Jag kan erinra vin nationalförmögenhetsut-
redningen, vari även frågan om penningelön och reallön år något
litet avhandlad. Denna utredning pekar i den riktning, att real¬
lönen icke stigit. Jag kan vidare peka på en utredning, som
gjcrts i Stockholm för ett synnerligen väl organiserat fack, näm¬
ligen järn- och metallfacket. Där har det visat sig, att pennmge-
lönens stegring nätt och jämnt följt matvaruprisernas stegring.
Och slutligen skall jag be att få läsa upp ett utdrag ur ett
anförande, som förre statsministern Staaff höll inför denna kam¬
mare i fjolårets remissdebatt, där det citeras en utredning av
sakkunnige från kommerskollegium. Det säges där: »I fråga
om arbetslönerna såväl inom industri som jordbruk bör slutli¬
gen anmärkas, att även om dessa, för hela den här behandlade
Onsdagen den 1 juli.
5 Nr 29.
perioden räknat, stegrats proportionellt eller i det närmaste pro¬
portionellt med livsmedelskostnadema, detta dock icke äger
tillämpning i fråga om året 1912, i och för sig betraktat. Un¬
der sistnämnda år hava efter all sannolikhet lönerna icke hunnit
höja sig lika hastigt som livsmedelspriser och levnadskostnader.»
Vad denna utredning för övrigt må kunna bevisa, icke kan
den bevisa riktigheten av det påståendet, att lönerna skulle hava
stigit hastigare än livsmedelspriserna.
Jag tillät mig i mitt första anförande att spörja, vad det li¬
berala partiet egentligen vill i denna fråga, och jag får säga,
att jag efter den förda debatten är lika vis som från början. Man
har fått höra uttryck av vissa sympatier för frihandel — det bör¬
jar bli så talrikt med principiella frihandlare, men så rys¬
ligt sparsamt med praktiska frihandlare. Då jag hörde herr
Torgens anförande blev jag ganska förundrad. Det gick nästan
runt i mitt huvud. Det föreföll mig som om innebörden i, hans
anförande skulle varit ungefär denna: det socialdemokratiska
yrkandet är riktigt, på grund därav, herr talman, anhåller jag
om bifall till det liberala yrkandet. Han förklarade, att man
borde ha en utredning! i (riktning mot frihandel, och sedan yrkade
han bifall till den liberala reservationen. Jag förmår icke fatta
en sådan överensstämmelse mellan motivering och kläm. Men
det kan ju hända, att det låter förklara sig, om man är princi¬
piell frihandlare. Han menade, att han visserligen ville ha
frihandel, men eftersom det icke går att få, så får den norr¬
ländska befolkningen nöja sig med att betala tullarna under.
de närmaste åren. Ja, det är givet, att det icke går att få fri¬
handel, om man utan vidare kastar yxan i sjön och från en
sådan motivering hamnar i ett sådant yrkande.
Jag undrar verkligen, om man har rättighet att betrakta
detta anförande från norrlandsbänken såsom ett uttryck för vad
de norrländska frihandlarna inom det liberala partiet numera
tänka och tycka i denna fråga. Herr Torgen riktade den an¬
märkningen mot herr Palmstierna, liksom denne förut riktat den
mot ett par skåningar, att de icke talade med något bestämt upp¬
drag. Det vore av intresse att få veta, huruvida herr Torgén
talade med något mandat från de norrländska frihandlarna.
Det förefaller mig, att om det skulle vara så, att man numera
här i kammaren får höra frihandeln utvecklas på detta sätt,
så kan man så gott först som sist sätta som inskription på den
liberala frihandeln några ord, som fäst sig i mitt minne, ur
ett uttalande i första kammaren år 1912 av en liberal leda¬
mot, nämligen bevillningsutskottets ärade ordförande. Han
yttrade då under debatten, att han vid ett tidigare tillfälle sagt,
att »frågan om tullsystemet kommit i ett sådant läge, att man
numera knappast träffar på någon frihandlare av den sort,
som yrkar pa tullens borttagande» och vidare: »Man har ytterst
svårt att upptäcka några frihandlare, som våga driva sina sat¬
ser synnerligen långt.»
Ang. Sveriges
handelspolitik.
(Forts.)
Nr 29. 6
Onsdagen den 1 juli.
Ang. Sveriges Det förefaller mig som om åtminstone herr Torgéns anfö-
handelspoiitik. rall(je ginge i (den riktning, som representeras av sådana frihand-
(Forts.) lare, som icke vilja driva sina satser så långt, att de yrka på
tullarnas borttagande.
Herr talman, då jag för min del verkligen föredrar att
vara praktisk frihandlare framför en principiell sådan skall jag
be att få yrka bifall till den socialdemokratiska reservationen.
Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Det var
egentligen icke min mening att förlänga denna debatt, men då
ett par representanter för jordbrukarna, nämligen herrar Jöns¬
son i Revinge och Nilsson i Bonarp, här uppträtt och talat så,
som om de representerade hela den svenska bondeklassen, så vill
jag säga dem, att vi nu kommit så långt i vårt land, att vi
icke allenast ha att räkna med högerbönder och liberala bönder,
utan även med socialdemokratiska bönder. Det fanns nog en
tid, då bönder diskuterade frågan, huruvida en bonde kunde vara
socialdemokrat, liksom de frireligiösa diskuterade frågan, om
en kristen kunde vara socialdemokrat, men nu finnes det t. o. m.
i denna kammare, visserligen icke så många, men i alla fall en
liten grupp socialdemokratiska bönder, och vi tänka föra^ vår
talan själva utan att låta representera oss då det gäller tullfrågor,
vare sig av högerbönder eller liberala bönder.
Man har så många gånger förut, när det gällt tullfrågor,
velat göra gällande den satsen, att Sverige skulle vara Skåne
och möjligtvis de angränsande sydliga landskapen. Så var
det under sockerstriden. Då var det endast fråga om Skåne,
Halland och Blekinge och några andra sydliga provinser, men
jag vill fästa uppmärksamheten på, att Sverige sträcker sig
ända upptill ryska gränsen och omfattar sålunda icke bara de syd¬
liga landskapen. Man har sagt många gånger förut, att när
tullarna infördes i vårt land, så lurade man bönder genom löf¬
ten, och jag skall icke gå in på frågan om man har hållit dessa
löften. Det kan ju för övrigt vara förlåtligt, om man lurade
bönder för ett kvarts sekel sedan, då det t. o. m. i detta nådens
år har gått att lura bönder. Men det är väl då också förlåtligt,
om bönder vakna till insikt om att de blivit lurade. Och det
vill jag säga, att bönderna hava i stora massor vaknat till in¬
sikt om att de blivit lurade. De ha kommit underfund med. att
det icke var meningen vid tullarnas införande att infria några
löften till dem, utan meningen var blott att få in dem i den not,
genom vilken man skulle få fram en majoritet för införandet av
dessa tullar.
När man nu vill röra vid någon punkt i detta heliga tull¬
system, så komma dess anhängare genast och försäkra, att det all¬
deles icke går an att röra vid den tullen, ty den är en skyddstull,
och rör man vid en annan punkt, så säga de: »Nej stopp, det
duger icke, ty detta är en finanstull, rör ni vid den, så måste
Onsdagen den 1 juli.
7 Nr 29.
ni ta över hela linjen.» Och göra vi då detta, så säga de: »Nej Ang. Sveriges
det duger alls icke.» Detta bevisar naturligtvis, att man icke kandtUpoiti
på någon punkt alls vill jämka med detta, som jag vågar fast- (Forts.)
slå', orättfärdiga system.
Jag vill icke förneka, att det finnes jordbrukare, som hava
nytta av tullarna, men det är sådana jordbrukare, som bo i de syd¬
liga landskapen samt hava så stora jordarealer, att de kunna pro¬
ducera spannmål i stora mängder och sälja vagnslastvis. För oss
småbrukare däremot uppväges icke alla andra varors fördyrande
av några öres större förtjänst på varje kilo spannmål. Om man
också icke kan säga, att tullsystemet är den enda orsaken till
det dyrtidstillstånd vi fått i landet, så är det i alla fall en
av huvudorsakerna. Vi fingo i det kungliga trontalet i fjol
löfte om att man skulle vidtaga åtgärder mot dyrtiden, men hur
detta löfte kommer att infrias, det blir en annan sak. Kanske
är det nog med en kompromiss sådan som den i sockerfrågan.
Herr Sommelius tror, att vi få bättre tider, om vi ändra vårt
mynt och få t. ex. en franc såsom penningenhet, ty kronan är
för stor. Ja, det får jag säga, att är dyrtidsproblemet så lätt
löst som genom att ändra namn på pengar, så tycker jag verk¬
ligen att vi, trots brådskan, böra försöka få denna ändring
införd redan denna riksdag.
Det kunde vara frestande att gå in på åtskilliga repliker,
som ha fällts under denna debatt, men jag tror, att herrarne
äro trötta på debatten, och jag skall därför icke göra det. Men
jag kan icke underlåta att, när herr Jeansson i Kalmar fram¬
kastade frågan, om vi ville gå tillbaka till tiden före 1888 samt
pekade på den välsignelse tullsystemet medfört, för min del gorå
den frågan: Har det kunnat gå herr Jeansson obemärkt förbi,
att även frihandelsländer, såsom Danmark och England, under
denna tid varit stadda i en stark frammarsch? Jag tror, att
om vi icke fått tullarna i vårt land, så skulle vi icke behöft stå
och stampa på samma punkt på alla områden, som vi gjort.
Jag skall icke längre ingå på några repliker utan till sist
bara säga, att när jag läste utskottsbetänkande^ så fann jag,
att det ju var vad man kunde förvänta, ty högerns ståndpunkt
i tullfrågan är klart utformad i orden: »det är bra som det är».
Men när jag läste den liberala reservationen, då blev jag litet för¬
vånad, ty hur det än är, så måste man i alla fall säga, att den
reservationen säger betydligt litet. Det är nog icke. så. utan,
att man spörjer: vad vill egentligen det liberala partiet i tull¬
frågan? Och efter herr Torgéns anförande här kan jag säga,
att jag var ännu mera tveksam om att kunna läsa ut, vad partiet
egentligen vill.
Jag skall sluta med att blott och bart yrka bifall till den
socialdemokratiska reservationen.
Häruti instämde herrar Flognfält och Andersson i Härrklättan.
Herr Nilsson i Tånga: Herr talman! Jag hade icke alls
Nr 29. 8
Onsdagen den 1 juli.
Mg. Sveriges tänkt blanda mig i denna debatt, ty skall jag säga som jag
XV*1 Ränker, så tycker jag, att herrarna å ömse sidor gjort sig skyldiga
^ or till litet överdrifter. Vad som emellertid föranledde mig att
begära ordet, var ett par yttranden, dels av herr Nilsson i
Bonarp och dels av herr Lindman. Dessa två herrar ha ju så
synnerligen starkt strukit under betydelsen av spannmålstul¬
larna för jordbruket. Jag skall nu inte inlåta mig på den
frågan om dessa tullar varit till gagn eller skada för jordbruket,
det är ett ganska komplicerat spörsmål, som icke kan utredas i
en debatt som denna. Men jag skulle vilja ställa den frågan till
herrar Nilsson och Lindman: äro herrarna så alldeles säkra på
att detta skydd kommer jordbruket till del, och om så icke
skulle vara fallet, vilja herrarna hjälpa till att vidtaga sådana
åtgärder, att detta skydd, som är avsett för jordbruket, också
kommer det till del, så att det icke går här som det gått på socker¬
industriens område, att det blir de, som förädla jordbrukets pro¬
dukter, som taga lejonparten av tullskyddet ? Men då kan det
ju hända, att vi finna herrar Nilsson i Bonarp och Lindman i
motsatta lägret.
Att det icke är så alldeles tvärsäkert, att detta spannmåls-
skydd kommer jordbruket till del, skall jag bevisa med ett
exempel. Hösten 1912 kostade omalen vete åtminstone i min
hemtrakt 16,50 å 17 kronor per 100 kg. Vetemjölet stod då
i ett pris av 27 kronor per 100 kg. Sistlidne höst betalades
vete av samma kvalitet — det var åtminstone samma holländska
vikt — med 13,50 å 14 kronor per 100 kg. Men vetemjölet
kostade fortfarande 27 kronor per 100 kg. Sedermera gick priset
ned något litet. Detta var ju något, som naturligen väckte ganska
blandade känslor åtminstone bland jordbrukarna, och föranledde
till en ganska vidlyftig pressdebatt, ty det var ju onekligen
ett märkvärdigt förhållande. Att kvarnägare betalade vetet
med 3 kr. lägre pris, men mjölet betingade fortfarande samma
höga pris. Det föranledde som sagt debatt i pressen, och i denna
pressdebatt gjorde chefen för ett kvarnbolag ett inlägg, som är
ganska betecknande. Han skulle lämna ett slags förklaring till
detta förhållande, och han sade då: man har tagit bort tullsatsen
på majs, lantmännen använda majsen till utfodring; detta har
verkat dithän att avfallsprodukterna vid kvarnarna, kli o. d.
fallit i pris, och nu måste kvarnarna hålla sig skadeslösa genom
högre mjölpris, och nog tyckes herrar kvarnägare, tack vare sin
sammanslutning, ha lyckats ganska bra häri. Det tycker jag
dock är ganska krasst, att, därför att lantmännen finna det med
sin ekonomiska fördel förenligt att använda ett visst fodermedel,
den konsumerande allmänheten skall betala sitt bröd dyrare.
Vilja herrarna på den kanten vidtaga åtgärder mot dessa moderna
företeelser på näringslivets område, som heta truster, karteller
och ringbildningar, då är det ju möjligt, att vi skulle kunna
hjälpa varandra, så länge vi nu skola ha dessa tullsatser kvar.
Det är endast detta jag velat säga.
Onsdagen den 1 juli.
9 Nr 29.
Herr Ekerot : Herr talman! Friherre Palmstierna har Ang. Sverige.s
uppropat mig två år å rad och jag anser mig tvungen att giva han ® sp°!t' '
honom de upplysningar, som han verkligen tyckes vara i behov ^ 01 ■'
utav. När han talade om det mindre jordbrukets ställning till
tullfrågan, anförde han som ett bevis för att det mindre jord¬
bruket icke har någon vidare fördel av tullarna, att den be¬
rättelse över småbrukens premiering i Kristianstads län, som
jag avgav hösten 1911 visar, att det icke sålts nämnvärt säd
från de mindre jordbruken. Jag skall då be att få rikta fri¬
herre Palmstiernas uppmärksamhet på att i den berättelsen,
som jag förmodar han har, förekommer icke allenast dessa räken-
skapssammandrag utan även uppgifter över skörden å olika
mindre jordbruk, som varit föremål för premiering. Jag skall be
att ur den berättelsen få anföra, att en jordbrukare, som har två
tunnland odlad jord, har skördat icke mindre än 1,200 kg. höst¬
säd. En annan, som har ungefär 16 tunnland odlad jord, har
skördat 6,100 kg. höstsäd. En granne till honom, som har 19
tunnland, har skördat ungefär 5,000 kg. höstsäd. Jag skulle
kunna peka på en tredje, som har ungefär 23 tunnland och som
skördat 7,200 kg. höstsäd. Det finns för övrigt en hel rad
siffror.
Jag vill med detta hava sagt, att det moderna småbruket
icke bygger uteslutande på husdjursskötsel utan söker få mer än
en sträng på bågen, och jag vill även framhålla, att det visat
sig tendenser i den riktning, att icke längre odla så mycket vår¬
säd som förut utan i stället odla mera brödsäd. Det är två or¬
saker härtill. Den ena är, att majstullen är borttagen. I
majsen ha vi fått fodersäd framför allt åt svinen men även åt
dragdjuren. Följden är den, att man icke behöver producera
så mycket vårsäd. Men det är även en annan orsak. I och
med en mycket utsträckt rotfruktsodling vid de mindre jordbru¬
ken kommer behovet av stråfoder att bli betydligt större än
förut. Och det är en bekant sak för dem, som sysslat med jord¬
bruk något litet, att höstsäden i regel lämnar mera halm som
fyllnadsfoder till kreaturen. Jag ber därför herr Palmstierna
icke taga såsom en given sak, att det mindre jordbrukets framtid
vilar uteslutande på husdjursskötseln. Den vilar fortfarande
såsom hittills på en allsidig odling, där naturligtvis husdjurs¬
skötseln på grund av naturliga orsaker kommer att bedrivas
särskilt intensivt men även spannmålsodlingen kommer att be¬
drivas med god framgång. Sett från det sydsvenska mindre
jordbrukets synpunkt är tullfrågan icke utan betydelse utan i
stället av ofantligt stor betydelse, och detta beroende därav,
att vårt land är omgivet av mäktiga grannar, som hava möjlig¬
het att genom bidrag från respektive stater överföra till vårt
land spannmål till så billigt pris, att det skulle vara föga lö¬
nande för oss att odla den själva, om vi icke hade tullskyddet.
Detta är vidare, en fråga, som kan ses ur rent nationalekono¬
misk synpunkt. Är det så, att vi behöva höstsäd och brödsäd,
Nr 29. 10
Onsdagen den 1 juli.
Ang. Sveriges
handelspolitik.
(Forts.)
så böra vi försöka att med de medel, som stå till buds, främja
denna odling. Om den dag kunde komma, och vi hoppas att den
skall komma, då det svenska jordbruket kan producera, vad den
svenska nationen konsumerar, så skulle det svenska jordbruket
hava fyllt en stor uppgift. Och det skulle vara lyckligare,
om vi kunde producera allsidigt och icke ensidigt samt vara obe¬
roende av import. Det är detta, som jag vill särskilt anmärka,
sett från det mindre jordbrukets synpunkt.
Jag vill framställa en fråga och även söka med några ord
besvara den. Gynnar tullsänkningen spannmålsodlingen inom
landet? Otvivelaktigt gör den det icke. Det blir åtminstone
icke en framåtgång, det måste bli en tillbakagång.
Medan jag är inne på detta, ber jag att få besvara en fråga,
som herr Månsson framställde förra året, då vi debatterade denna
fråga. Han frågade då i ett anförande, varpå jag icke var i
tillfälle att då svara, om den utveckling, som jag hade talat
om, icke var beroende på andra omständigheter, och om det verk¬
ligen skett en framåtgång i odling av säd, räknat per hektar.
Ja, den officiella statistiken visar, att under åren 1881 till
1885 var medeltalet 17,2 hl. höstsäd per hektar, och under
1911 var samma siffra 22,1. Yårsädesskörden under åren 1881
•—1885 var 25,1 hl. per hektar, under det att den år 1911 var
27,6 hl. per hektar. Jag anser mig därmed hava besvarat den
fråga, som då framställdes; svaret kommer visserligen litet
sent, men jag lämnar det för fullständighetens skull.
Jag anser sålunda, att en tullsänkning skulle verka ned¬
sättande på vår spannmålsproduktion, framför allt på brödsä-
desproduktionen, ty vi bli då helt enkelt tvingade att kasta
oss över husdjursskötseln som det enda målet för vår strävan;
och denna ensidighet skulle straffa sig. Vi äro icke ens färdiga
att gå över till husdjursskötsel såsom huvudnäring inom hela
vårt land. Det mindre jordbruket följer i detta fall samma
lagar som det större, fastän det naturligtvis inom det mindre
jordbruket är rum för en mera ingående specialisering.
Jag skall även be att få vända mig till mina vänner
norrlänningarna. Det har talats om att för Norrland äro tul¬
larna ett alldeles förfärligt ont. Jag känner nu icke det norr¬
ländska jordbrukets produktion så ingående, att jag kan yttra mig
något vidare över denna, men en sak är säker, att aet norrländska
jordbruket har stora möjligheter att gå framåt. Det var en
talare, herr Torgén, som sade i dag på förmiddagen, att den vik¬
tigaste frågan för Norrland är tullfrågan. Är detta sant, herr
Torgén? Jag tror det näppeligen. Den viktigaste frågan för
Norrland är icke tullfrågan utan helt enkelt att vi få kommu¬
nikationerna ordnade inom Norrland. Kunna vi få det, så kan
det norrländska jordbruket stå på egna fötter och giva sin ägare
eller brukare den bärgning, allt jordbruk bör giva. Om den
frågan ordnas, och vi få den sädesodling till stånd, som kan lämpa
sig efter norrländska förhållanden, så kan det hända, att Norr-
Onsdagen den 1 juli.
11 Kr 29.
land en dag kommer att odla så pass mycket brödsäd, att det icke Ang. Sveriges
bara förser sig självt utan också möjligen sprider den på andra an*sP0lU ■
båll. Jag vill därmed hava sagt, att Norrland har större och
mera djupgående intressen än tullfrågan, och jag vill säga eder
mina yrkesbröder från den landsändan att vi höra i jordbrukets
intresse kunna se en smula stort på denna fråga och icke försöka
ställa Sydsverige och Norrland mot varandra. Vi ha^ visserli¬
gen i mångt och mycket skilda intressen, men vi ha., så mycket
som binder oss samman. I det hänseendet böra vi således söka
samarbeta och icke blott tänka på eget bästa utan, som det heter,
även på andras. Jag är säker på att vi behöva detta, då
jordbruket icke är en sådan guldgruva, att man kan experimen¬
tera med det hur som helst.
Vidare skulle jag vilja framhålla, att denna fråga sedd från
en annan synpunkt icke är en fråga för den ena eller andra klas¬
sen. Jag vill framhålla, att om denna fråga är ett svärd riktat
mot södra och mellersta Sveriges jordbruk, så är det i själva
verket ett tveeggat svärd, som icke går spårlöst förbi för vare
sig den ena eller andra. En sak som följer med. borttagande
av spannmålstullarna blir en genomgående sänkning, av jord¬
prisen. Det har sagts av en talare, att tullarna ha kapitaliserats
i ett högre jordvärde. Jag vill icke bistrida detta, då det nog
kanske i någon mån är riktigt, men om den förra generationen
skördat frukterna därav, så återstår för den nuvarande genera¬
tionen det minskade värdet på egendomarna därest tullarna bort¬
tagas. Det är visserligen gott och väl, att den mindre bemed¬
lade kan komma att förvärva jorden billigare, men de nuvarande
jordägarna komma sannerligen icke att skörda guld på det, utan
på grund av skulderna kan genom sjunkande jordvärde deras
förmögenhet till slut bli plus minus noll.
Till slut skall jag be att få rikta en fråga till.friherre Palm-
stierna. Han påstår, om jag icke missminner mig, att han ta¬
lade både på producenternas och konsumenternas vägnar. Att
friherre Palmstierna har konsumerat, det förstår jag, men har
friherre Palmstierna även producerat något?
Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Med herr Ekerot förenade sig herrar Jesperson, Eurén, Anders¬
son i Hägelåkra, Svensson i Betingetorp, Olsson i Blädinge, Lind¬
vall, Jönsson i Boa, Larsson i Dala, Jönsson i Slätåker, Andersson
i Knäppinge, Lundell, Åkerlindh, Nilsson i Antnäs. Lindmark, Ols¬
son i Tyllered, Henriksson, Welin, Svensson i Saläng och Ling-
ströni.
Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman! Jag begärd©
ordet, när herr Sandler gjorde en direkt fråga till oss norrlännin¬
gar, om vi givit herr Torgen något uppdrag att tala för oss. Då
vill jag svara för min egen personliga del, att jag icke.givit herr
Torgen något uppdrag att tala å mina vägnar varken i denna el-
Nr 29. 12
Onsdagen den 1 juli.
Ang. Sveriges ler några andra frågor. Herr Torgén har förut talat för oss
* 'norrlänningar i allmänhet, men jag ber en gång för alla få säga.
or '' att jag icke lämnar fullmakt åt någon, utan jag tror, att var
och en har full syssla med att svara för sig i kammaren.
Herr Sundström: Herr talman! Jag skall icke alls för¬
länga debatten utan endast i anledning av herr Sandlers fråga be
att få tillkännagiva, att jag icke heller givit herr Torgén något
uppdrag att tala å mina vägnar i denna fråga, och jag talar å
göda grunder, då jag säger, att jag icke heller tror, att någon
annan representant från Norrland har givit honom något sådant
uppdrag.
Herr Palmstierna: Herr talman! Endast ett par repli¬
ker. . Den. första till herr Ekerot. Jag vet icke varifrån han fått,
att jag skulle sagt, att jag talade både på producenternas och
konsumenternas vägnar. Jag vill tillkännagiva, att jag i denna
fråga liksom i övriga ekonomiska frågor, som komma fram i
denna kammare, alltid söker anlägga nationalekonomiska syn¬
punkter, således vad som gagnar land och folk i det stora hela,
medan de separatistiska intressena göra sig gällande från herrar¬
nas håll, vilket jag bestämt reagerar emot.
Sedan får jag verkligen säga, att när vi kommo till Kristi¬
anstads län, där den ärade talaren är jordbrukskonsulent, vars
framgångsrika verksamhet för jordbruket jag visst icke bestrider
utan tvärt om hyllar, så trodde jag att han skulle mörda mig
ganska kraftigt ifråga om småbruket. Nu hade han emellertid
själv satt vapen i händerna på mig genom att lämna material om
de premierade jordbruken i hans län. Med anledning härav räk¬
nade jag med de förut nämnda 39 småbrukarna och fann till min
överraskning hur ringa antal det är som har någon spannmål
till avsalu. Vad blir emellertid svaret här på från herr Ekerot?
Han meddelade för några få jordbruk skördens storlek, men det
avgörande spörsmålet här är icke skörden i och för sig utan hur
mycket har man till avsalu och därom gav jag medeltal.
Härmed skulle jag kunna lämna vad herr Ekerot vidare ytt¬
rade. Han svarade ju på en del frågor själv, och jag misstänker,
att han är lika tillfreds med sina svar, som jag är otillfredsställd
med dem.
Herr Karlsson i Fjäl har visserligen icke varit med om att
underteckna motionen, däri har han rätt, men då vederbörande
motionär meddelat mig, att han oförbehållsamt uttalat sitt gil¬
lande av.motionen, väckte det min häpnad och uppmärksamhet,
när han icke ville biträda motionen inom bevillningsutskottet, i
synnerhet som han sitter som representent för Norrlands intres¬
sen. Faktum är dock, att all brödsäd praktiskt taget importeras
till Norrland. Jag skulle kunna säga siffrorna, om det behövdes.
För övrigt har herr Karlsson tillfälle att i nästa punkt klargöra
sin ståndpunkt i denna fråga.
Onsdagen den 1 juli.
13 Nr 29.
Vad beträffar socialdemokraterna i Sundsvall — det var Ang. Sveriges
en socialdemokratisk tidning i Sundsvall, och man behöver icke liandelsPol'uk-
alltid identifiera tidningens uppfattning med uppfattningen hos ™or •'
alla medlemmarna i ett helt distrikt — vill jag säga, att varför
tidningen polemiserade mot mig var för att jag var för moderat.
Sedan några ord med anledning av herr Röings anförande
mot mig. Herr Eöing gav litet blygsamt eller smått generat
några små interiörer från utskottet, några små detaljer, när
frågan dock gäller hela det stora principiella spörsmålet rörande
tullfrågan i dess helhet. Det är ju självklart, att i en underord¬
nad fråga divergenser kunna göra sig gällande. Jag vill säga,
fastän spörsmålet icke riktades direkt mot mig, att en och annan
representant väl kan i en alldeles speciell sak, som icke berör
frågan, i dess helhet, intaga en avvikande mening. Men vad jag
särskilt uppmärksammade i herr Röings anförande och vill taga
fasta på äro de ord, som han därvid fällde, att för den händelse
icke någon utredning av det slag han närmast skisserat i sitt-
anförande, skulle komma till stånd, då vore han för sin del beredd
att biträda framställningar från socialdemokritskt håll. Jag vill
säga, att ett yttrande av den beskaffenheten är något, som jag
givetvis med all sympati måste hälsa, ty det visar dock ett
tillmötesgående gent emot den uppfattningen, att man icke längre
kan nöja sig med allmänna utredningar, utan att man vill komma
till handling i denna sak. Emellertid hoppas jag, att jag riktigt
tolkade hans uttalande.
Hur ligger frågan nu? Vi ha icke någon regering som tager
hand om en utredning av detta slag. Vi fingo dock åtminstone ett
löfte, när vi hade den liberala regeringen, att den skulle göra en
sådan, men det var vissa parlamentariska hinder, som då lågo
i vägen för att den igångsattes genast. Nu ha vi en regering,
vars finansminister just i denna fråga herr Ilning bittert har
bekämpat, och vi kunna vara säkra på, att finansministern icke
har det ringaste intresse att i någon mån tillmötesgå vad som kan
ligga inlindat i det liberala förslaget, och borde detta göra libe¬
rala partiet mer benäget att redan nu gå till handling och det
i all synnerhet, när vi hörde, huru herr Lindman liksom repe¬
terande ett eko från första kammaren, att den nuvarande rege¬
ringen måtte sätta igång en utredning av tullspörsmålet med hän¬
syn till de blivande handelstraktatförhandlingarna. Det borde
väl åstadkomma en reagens, som gör att man redan i afton bi¬
träder ett bestämt uttalande.
Jag yrkar fortfarande bifall till motionen.
Herr Torgén: Herr talman! Jag skall be, att först få rikta
mig mot herr Ekerot. Jag säde icke alls, att tullfrågan var Norr¬
lands största fråga. Jag sade, att den helt naturligt måste vara
en stor fråga för Norrland, därför att Norrland i stort sett är mer
en konsumerande än en producerande provins av Sverige, och det
bör ju vara helt naturligt. Jag tror vidare icke att det finns någon
Nr 29. 14
Onsdagen den 1 juli.
Ang. Sveriges möjlighet för herr Ekerot, icke ens med tillhjälp av de många in-
handelspolitik, g-fcänunanden han fått på sitt anförande, att genom kommunikatio-
(Forts.) nerna j Norrland åstadkomma odlande av brödsäd ens för Norrlands
eget behov, då det geografiska läget torde vara mera avgörande för
den frågan än kommunikationerna.
Jag var olyckligtvis icke inne i kammaren och hörde herr Sand-
lers anförande, men det har uppgivits för mig, att han sagt, att mitt
yttrande icke överensstämde med mitt yrkande. Jag ber få säga,
att om jag ansluter mig till den frisinnade reservationen, ehuruväl
jag för egen del gärna ser att vi kunna genomföra beslut om tullar¬
nas avskrivning med ens, så har jag gjort det, vilket jag tillräck¬
ligt tydligt sagt ifrån, därför, att jag trodde det skulle vara möjligt
att få igenom en utredning, som jag trodde skulle utfalla i frihan-
dellsriktning. Jag säde också, att jag var övertygad om, att man
lika litet nu kunde få en sådan utredning med förutbestämmelsen
att utfalla för frihandel som jag var övertygad om, att en utred-
ning skulle visa, att det vore möjligt icke blott nedsätta tullarna till
en del, utan även att avskriva vissa av dem. På grund härav kunde
jag ansluta mig till en fullkomligt objektiv utredning, sådan den
liberala reservationen innebär.
När jag i detta fall talat om Norrland, har jag gjort det i egen¬
skap av riksdagsman och på samma gång norrlänning, och jag ber att
få säga, att liksom jag protesterar emot att stå under något förmyn¬
derskap av skåningar, så protesterar jag mot att ställas under för¬
mynderskap av herrar Olofsson i Digernäs och Sundström.
Herr Ekerot: Herr talman! Endast ett par ord. Jag vill
säga, att herr Palmstierna näppeligen skall kunna från de siffror
som han har, komma till det resultat, vartill han kommit. Det är
nämligen så, att när vi i räkenskaperna för publicering införa siff¬
rorna över försåld säd, samt försålda sockerbetor och potatis etc.,
så komma dessa siffror i regel tillsammans. Man får också komma
ihåg, att före majstullens borttagande användes en del av höstsäden
till direkt utfordring, framför allt då, såsom icke sällan sker skörden
skadats av regn.
Jag skall emellertid nämna, att på ett jordbruk om fyra tunn¬
land, är siffran över direkt försålda jordbruksal ster kronor 376:42,
vilket icke är så obetydligt på ett så litet jordbruk. På ett annat
är siffran för sockerbetor, potatis och säd tillsammans 1,111:40.
Jag kan nämna ett tredje jordbruk med en areal av 16 tunnland, där
det såldes säd och potatis för 640: 84 kronor. Från ett annat jord¬
bruk om 11 hektar såldes säd och potatis för 1,204: 34 kronor. Det
är således icke så små summor, men det är alldeles givet, att de, som
i många fall låga stor vikt vid husdjursskötsel, komma att ut¬
fordra, så att de sälja endast det bästa, och det ligger naturligtvis
någon ekonomi i detta under vissa givna förhållanden. Men jag vill
å andra sidan stryka under, att icke lida de därav, att det är tull på
säd, ty säden blir icke dyrare att utfordra på det sättet än på det
andra.
Onsdagen den 1 juli.
15 Nr 29.
Tullfrågan är icke utan betydelse för mindre jordbruk, det -us- Sveriges
vill jag framhålla, och av den största betydelse är den, där jordbru- ‘ ' '
ket icke hunnit så stark utveckling.
Herr Ro ing: Herr Palmstierna återgav mina ord på ett felak¬
tigt sätt. Han påstod, att jag i förmiddags, skulle hava sagt, att i
händelse icke en objektiv och allsidig utredning av det gällande tull¬
systemets verkningar kommer till stånd, ämnade jag giva min röst
till förmån för den socialdemokratiska motionen. Så folio .icke mi¬
na ord. Jag replikerade herr Lindman, som uttalade som sin åsikt,
att det icke var möjligt att åstadkomma en dylik objektiv och all¬
sidig utredning, och då sade jag: är denna uppfattning riktig, kan
man icke komma till något resultat utan att gå den väg, som social¬
demokraterna föreslagit. Men då jag ansåg, att en dylik objek¬
tiv och allsidig utredning var möjlig att åstadkomma, yrkade jag,
bifall till den av herr Karlsson m. fl. avgivna reservationen.
Herr Månsson: Herr Rökig uppkallade mig genom en.frå¬
ga, som jag skall be att få giva ett svar pa. Det var nämligen
då han frågade, om jag skulle vara med om att sänka tullen på
rysk kaviar och sådana saker. Nu kan detta ju synas vara
en obetydlighet, och det är så i tulltaxan, men det är icke nå¬
gon obetydlighet principiellt, ty det heter, att litet surdeg ge¬
nomsyrar hela degen, och om vi icke hade annat än tull pa ka¬
viar, skulle jag bekämpa den därför, att genom den skulle det
kunna dragas in en rent protektionistisk samhällsordning. Jag
skulle nämligen absolut vara med om att sänka tullen på kaviar,
märk väl. när var och en betalar sin andel av skatten efter sin
ekonomiska bärkraft. Ty när jag betalat min andel av alla
skatter i förhållande till min ekonomiska bärkraft, sedan är
jag fri från dessa ekonomiska skulder till samhället; sedan
angår det icke samhället, vad jag åter eller dricker, blott jag
därmed icke skadar samhället. Följaktligen menar jag, att jag
icke skall betala någon extra skatt till samhället för att jag be¬
hagar äta den ena matsorten eller den andra. Det talet om tull
på kaviar är ett försök, se herrarna, att kasta något slags rätt¬
färdighetens skimmer över systemet. Där finnes icke ett spår
av rättfärdighet i systemet. Det är orättfärdighet och luren-
drejeri alltsammans.
Herr Ekerot har varit förskräckligt vältalig här i dag.
Jag trodde aldrig, att en sak, som är så påtagligt och upprö¬
rande orättvis, skulle kunna få en man att uppflamma av en
så glödande vältalighet. Hade det varit för frihandeln, skulle
jag hava begripit det, men när det gäller tullen, tycker jag,
att det är alldeles otroligt. Jag trodde aldrig, att plånboken
hade en så värmande förmåga på ett hjärta som den haft i dag
på herr Ekerots. Han påpekar här, att under en viss period har
höstskörden ökats från 17,2 hektoliter per hektar till 22,1. Jag
undrar: finnes det något land på jorden, från Island till Kongo,
Nr 29. 16
Onsdagen den 1 juli.
Ang. Sveriges där icke skörden ökats per hektar ? Vi hava fått helt andra
handelspolitik, j0rdbrukssystem, djupplöjning och radsåning, som göra att sädes-
(Forts.) kornen komma lika långt ned. Vad spelar icke radsåningsmaskinen
för roll för sädesskördens ökning per hektar? Vad spelar icke
konstgödningen för roll för denna ökning? Vad spelar icke ratio¬
nell utdikning för roll jämte många andra förhållanden? Vil¬
ket land på jorden finns det, där icke skörden per hektar ökats ?
Herr Ekerot kommer kanske nu med exempel från Italien, Frank¬
rike och Ungern, där skörden ständigt varit avsevärt mindre
per hektar än i Sverige, såsom det i regel är med dessa länder
där jorden är delad på storgods och dess skötsel är sämre.
Herr Jönsson i Eevinge kom med en historia om, att de
rysk bönderna begärt spannmålstull och fått den på grund
av den tillförsel med hjälp av exportpremier, som Tyskland'
bedrivit dit under en del år. Det är tvärtom så, att de rysk|a
bönderna längs gränsen hava levat högt på den tyska välgören¬
heten. Senast 1911, när det var så ont om råg, att dfe. i Tyskland
fingo blanda potatis, ärter och vicker i rågen, utfördes massor
av råg från Tyskland till Ryssland. Detta berodde dels på att
man har spännmålslagerhus, dels på den för sådan export billi¬
ga järnvägsfrakten, dels också på utförselspremierna, allt sa¬
ker som man också här ivrar att få, och denna debatt med [all
sin vältalighet är blott inledningen till nästa trappsteg, då
man också kommer att begära Ausfuhrscheine.
Tack vara detta kan professor Brentano i Miinchen visa, att
de ryska bönderna köpte nämnda år för 125 mark per ton den
tyska rågen, som var för dyr att ätas —• av tyskar och gåvo sina
svin densamma. De sålde i stället på världsmarknaden sitt sex-
radiga korn, som man annars giver grisarna, för 135 mark per
ton eller 10 mark mer per ton, än de gåvo för den tyska rågen.
Han visar vidare, att det i Ryssland nära tyska gränsen upp¬
stått en stor rysk kvarnidustri, som levat högt på tysk välgören¬
het. Dessa kvarnar köpte år 1911 råg för 125 mark per ton. Sedan
maldes den, och kliet sändes tillbaka samt såldes för 140 mark
per ton i Tyskland eller för 15 mark per ton mer än tyskarna
fått för sin råg.
Klart är, att på de stora godsägarna i Ryssland har det
verkat irriterande att se Tyskland på det sättet exportera sin
spannmål för att svälta ut sitt eget folk. Till följd därav hava
de nu genomdrivit denna tull, och det är icke de ryska bönderna,
som gjort, det, ty de hava sannerligen icke mycket att säga till om,
utan det är de stora ryska eller tyska godsägarna i östersjöprovin¬
serna, som hava regeringens, dumans och riksrådets öra.
Herr Jeansson i Kalmar: Blott ett par ord. Jag kan icke
låta stå oemotsagt herr Nilssons i Tånga påstående angående mjöl¬
prisernas förhållande till spannmålspriserna 1912 och 1913.
Han sade, att vetepriset var 17 kronor år 1912 och vetemjöls-
priset 27 kronor, och att vetepriset år 1913 var 13,50 ä 14 kronor
Onsdagen den 1 juli.
17 Nr 29.
och vetemjölspriset då också 27 kronor. Nu vill jag däremot in¬
vända, att när vetepriset sattes ned — icke till 13,50, det tvivlar jag
på, men jag vet, att det under en kort tid i Skåne gick ned till' 14
kronor —, då sänktes mjölpriset till 25 kronor. Därmed anser jag
mig hava visat, att herr Nilssons påstående icke är riktigt. Att
ioderpriset står i förhållande till och inverkar på mjölpriset det vet
var och en, som känner till förhållandena. Låga foderpris fördyra
mjölpriserna.
Ett par ord angående herr Eabian Månssons replik, att man år
1888, innan tullarna infördes, odlade brödsäd i Sverige. Men år
1888 hade ännu icke de tyska exportpremierna kommit till stånd.
De kommo år 1906, och därmed kom ett nytt moment in, som man
måste taga hänsyn till. Skall man följa herr Månssons tullkatekes,
då skall man, när en vara kan produceras billigare i utlandet, köpa
den från utlandet och icke producera den inom landet.
Slutligen vill jag säga något angående herr Sandlers resone¬
mang om arbetslönerna. Det är ett faktum, att år 1888 hade vi i
Sverige väsentligt lägre arbetslöner än i Tyskland, men år 1913
hade vi återigen högre löner i Sverige än i Tyskland. Eöljaktligen
hava arbetslönerna stigit väsentligt mera i Sverige än i Tyskland,
och då kan man väl icke lägga en tysk statistikers utredning till
grund för bedömandet av våra förhållanden!
Herr Magnusson i Kalmar: Herr talman! Jag har, sedan
herr Jeansson i Kalmar hade sitt förra anförande, funderat något på,
huruvida tullsystemet inverkat fördelaktigt på arbetslönerna, och jag
bär nu återigen fått samma uppfattning som förut i avseende på herr
Jeanssons uppgift i detta fall.
Herr Sandler har, i vad det gäller landet i dess helhet, besvarat
herr Jeanssons' påstående, och jag vill således endast, så att säga,
lokalisera mitt anförande, byggt på praktisk erfarenhet, anställd som
jag varit under 17 år som arbetare hos konsul Jeansson såsom chef
för en av Skandinaviens största kvarnar, Kalmar ångkvarn. Så sent
som år 1905 utgjorde lönerna för vissa fullgoda arbetare vid Kalmar
ångkvarn 13 å 14 kronor per vecka plus naturaförmåner, värderade
i runt tal till kronor 2 å 2:50, således en reallön på 15 ä 16 kronor
per vecka. Jag frågar herr Jeansson i vad mån han tror, att tull¬
systemet inverkat på storleken av dessa löner, och jag nästan ryser
vid tanken på den avlöning, som skulle hava utgått vid Kalmar
ångkvarn, om vi hade saknat tullsystem. Jag vill erkänna, att sedan
1905 har avlöningen vid detta industrietablissement höjts och utgår
för närvarande — om jag icke är oriktigt underrättad — till åtskilliga
arbetare med 19 kronor per vecka plus åtskilliga förmåner. Herr
Jeansson är emellertid fullt på det klara med, lika väl som jag, att
det icke varit tullen som inverkat på denna lönestegring, utan att
det nog varit andra faktorer, som jag icke här vill vidröra.
För att ytterligare belysa detta mitt påstående skall jag be att
få erinra om, att den uppfattningen gör sig gällande, att i synnerhet
kvarnindustrien hade en gyllene period under den första tiden, då
Andra hammarens protoholl vid senare riksdagen 1914. Nr 29. 2
Ang. Sverige*
handelspolitik.
(Forts.)
Nr 29. 18
Onsdageu den 1 jnli.
Ang. Sveriges tullarna verkade. På senare åren har det icke varit så stor vinst
handelspolitik. av tullarna. Inom kvarnindustrien betalades det oaktat lägre av-
(Forts.) löningar under den tidsperiod, då största vinsten av tullsystemet er¬
hölls, och avlöningarna hava ökats något under den period, då man
icke kan påvisa så stor vinst av tullsystemet. Det är således en
fullständig motsägelse, åtminstone vad det gäller kvarnarna, då man
påstår, att arbetarna skulle hava tillgodosetts större löner, beroende
på tullsystemets verkningar. Äro övriga argument, som framförts
från tullvänligt håll, icke hållbarare och starkare än detta, då kan
jag med fullt fog yrka bifall till den socialdemokratiska reserva¬
tionen.
Herr Nilsson i Tånga: Blott ett par ord. Herr Jeansson
tycktes draga i tvivelsmål riktigheten av de uppgifter jag lämnade
med avseende på det låga priset å omalet vete och att ett så lågt
pris som kronor 13,50 pr 100 kg. för fullgod kvalité icke förekom¬
mit. Men om jag säger hr Jeansson att jag själv nödgades sälja till
detta låga pris då kanske hr Jeansson är vänlig att inte tvivla på
uppgiftens riktighet. Jag kan dessutom tillägga för att han skall
få klart för sig att det var någorlunda prima kvalité vilket han
tycktes betvivla, att den vägde 128 skålpund holländsk vikt, och då
tror jag, att herr Jeansson skall nödgas erkänna, att det var prima
kvalité. Vidare säde herr Jeansson, att det blev prisfall på vete¬
mjöl omedelbart efter prisförändringen å omalet vete, priset å vete¬
mjöl skulle omedelbart ha gått ned till 25 kronor per 100 kilogram.
Detta var åtminstone icke förhållandet i Skåne. Där gick vetemjöl¬
priset ned 50 öre per säck, men det var först ett par månader efter
prisfallet å omalet vete, och skedde i samband med de» storm, som
restes där nere mot det otillbörliga förhållandet, att kvarnarna för¬
skaffade sig en så oerhört stor profit. I alla händelser var det ju
ingen rimlig proportion i prissänkningen å malet och omalet vete.
Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen
propositioner på 1 :o) bifall till utskottets hemställan, 2 :o) avslag
därå och bifall i stället till den av herr K. G. Karlsson m. fl. av¬
givna reservationen samt 3:o) avslag å utskottets hemställan och
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och fann herr tal¬
mannen den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja
godkänd. Votering begärdes likväl, varför herr talmannen för be¬
stämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen nu fann den under 2 :o) an¬
givna hava flertalets mening för sig. Men _ jämväl i fråga om
kontrapropositionen äskades votering, i anledning varav först upp¬
sattes, justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition:
Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående
bevillningsutskottets betänkande nr 6, antager yrkandet om bifall
till den av herr K. G. Karlsson m. fl. avgivna reservationen, röstar
Ja,
Onsdagen den 1 juli.
19 Nr 29.
Ang. Sveriges
handelspolitik.
(Forts.)
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda vo¬
tering antagit yrkandet om bifall till den i ämnet väckta motionen.
Omröstningen enligt denna voteringsproposition utvisade 68 ja,
men 117 nej, vadan propositionen för huvudvoteringen erhöll föl¬
jande av kammaren nu godkända lydelse:
Den, som vill att kammaren bifaller bevillningsutskottets hem¬
ställan i utskottets förevarande betänkande nr 6, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den i ämnet väckta motionen.
Huvudvoteringen utföll med 92 ja mot 79 nej; och hade kam¬
maren alltså bifallit utskottets hemställan.
§ 3.
Å föredragninglistan fanns härefter upptaget betänkande, nr Ang. ändring
7, i anledning av väckt motion om ändring i gällande tullsatser å * gällande
tullsatser ä råg
m. m.
ras m. m.
Uti en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, nr 131, hade herr Wedin föreslagit, att riksdagen
måtte besluta att göra följande ändringar i nu gällande tulltaxa:
tullen å råg, vete och korn; ävensom ärter och bönor, tjänliga
till människoföda, 2 kronor per 100 kilogram;
havre; ävensom vicker, sojabönor samt andra ärter och bönor
ej till nästföregående rubrik hänförliga fria;
malt, ävensom krossat, 100 kilogram 3 kronor 50 öre;
majs fri;
mjöl och gryn alla slag; ävensom mjöl av arrowrot och andra
vegetabilier ej till annan rubrik hänförligt; 100 kilogram 3 kronor
50 öre.
Utskottet hemställde, att ifrågavarande motion icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.
Vid betänkandet voro emellertid fogade reservationer:
av herrar Bäckström, Källman och Uddenbenj, vilka inom ut¬
skottet yrkat bifall till motionen; och
Nr 29. 20
Onsdagen den 1 juli.
Ang. ändring av ]ierr Månsson, som hänvisat till sin reservation vid punkt
i gällande, j ;o) av bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1913.
tullsatser a väg 0
tv Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, lämnade herr tal¬
mannen på begäran ordet till
Herr W e d i n, som yttrade: Med hänsyn till den uttöm¬
mande debatt, som ägde rum vid behandlingen av föregående
fråga, vilken givet sammanhänger med den nu förevarande, ber
jag att få inskränka mig till att yrka bifall till motionen.
Härpå anförde
Herr Nilsson i Bonarp: Med hänsyn till den långvariga
debatt, som nyss avslutats, tror jag mig bäst motsvara kamma¬
rens önskningar, om jag kort och gott yrkar bifall till utskottets
hemställan utan vidare motivering.
Överläggingen var härmed slutad. I överensstämmelse med de
därunder gjorda yrkandena framställde herr talmannen propositio¬
ner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på avslag
å samma hemställan och bifall i stället till den i ämnet väckta
motionen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Wedin,
i anledning varav nu uppsattes, justerades och anslogs följande om-
röstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hem¬
ställan i utskottets förevarande betänkande nr 7, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammarn, med avslag å utskottets berörda hem¬
ställan bifallit den i ämnet väckta motionen.
Voteringen utvisade 105 ja mot 75 nej, vadan kammaren bi¬
fallit utskottets hemställan.
§ 4.
Föredrogos vart för sig bankoutskottets utlåtanden:
nr 4, angående bestämmelser rörande utdelning m. m. av upp¬
rättat register till riksdagens protokoll med bihang för åren 1900—
1910; och
Onsdagen den 1 juli.
21 Nr 29.
nr 5, i anledning av väckt motion om anslag till utgivande
av en uppslagsbok över 1914 års lagtima riksdagars verksamhet.
Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt blev av kam¬
maren bifallet.
§ 5.
Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande, nr 6, i anledning Än3- ändring
av väckta motioner angående visst tillägg till lagen om reglering regi vidrig™av
av prästerskapets avlöning; och yttrade därvid prästerskapets
avlöning.
Herr Zetterstrand: Herr talman! Jag skall be att
först få frambära mitt tack till lagutskottet för den välvilliga
behandling, som utskottet ägnat min motion. Men jag begärde
egentligen ordet för att få till protokollet antecknad en vördsam
hemställan till regeringen, att den måtte redan för nästkommande års
riksdag framlägga proposition om den ifrågavarande lagändringen
och gör jag det därför att, på sätt lagutskottet angivit, det er¬
fordras kyrkomötets bifall för lagändringen. Nu sammanträder
nästa kyrkomöte 1915. Men skulle icke då frågan komma till
behandling, utan det dröjer till därpå följande kyrkomöte, skulle
detta medföra synnerligen stora olägenheter åtminstone för Norr¬
köpings församling.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 6.
Vid härpå skedd föredragning av andra kammarens fjärde till¬
fälliga utskotts utlåtande, nr 1, angående herr Palmstiernas mo¬
tion, nr 69, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående semester åt
arbetare och med dem likställda personer med stadigvarande syssel¬
sättning vid statsförvaltningen, biföll kammaren utskottets hem¬
ställan; och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut ge¬
nom utdrag av protokollet delgivas första kammaren.
§ 7.
Vidare förekom till behandling lagutskottets utlåtande, nr 7, Ang.arrende-
i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
en social arrendelagstiftning till skydd för torpare, bolagsarrenda- torpare m. fl.
torer m. fl.
Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 137, hade herr Lindhagen jämte elva andra ledamöter
av kammaren hemställt, att riksdagen ville anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte taga under övervägande angelägenheten att åstadkomma
en för hela landet gällande social arrendelagstiftning till skydd och
trygghet för torpare, bolagsarrendatoresr och deras vederlikar av
skilda slag bland arrendatorsklassen.
Nr 29. 22
Onsdagen den 1 juli.
Ang. arrende¬
lagstiftning
till skydd för
torpare m. f.
(Forts.)
Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.
Reservationer hade likväl avgivits av:
herrar Lindhagen, C. G. Lindley och Svensson i Eskilstuna,
vilka hemställt om bifall till det i motionen framställda yrkandet;
samt
herrar Pettersson i Södertälje, Schotte och Igel, vilka före¬
slagit, att riksdagen måtte i anledning av förevarande motion, i skri¬
velse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville efter verk¬
ställd utredning taga under övervägande, i vad mån lagen om nytt¬
janderätt till fast egendom den 14 juni 1907 skulle kunna jämkas
i syfte att bereda torpare, bolagsarrendatorer och med dem socialt
jämnställda arrendatorer större självständighet och trygghet i ut¬
övningen av deras yrke som odlare, samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Utskottets hemställan upplästes, varefter ordet begärdes av:
Herr Pettersson i Södertälje, som yttrade: Herr talman,
mina herrar! Kammaren har i dag både på förmiddagen och
eftermiddagen åhört åtskilliga förklaringar om statsmakternas
skyldighet att skydda vårt lands modernäring. Om en sådan
skyldighet existerar, så innebär den även en förpliktelse att
sörja för den talrika klass av jordbrukare, som består av torpare,
bolagsarrendatorer och med dem likställda. Dessa jordbrukares
bekymmersamma ställning beror ofta därpå att de sakna förmåga
att själva sörja för sina intressen, särskilt när det gäller att
upprätta arrendekontrakt. Ku är det sant, att deras ställning
nog i någon mån förbättrats genom lagen om nyttjanderätt till
fast egendom av år 1907. Men det förefaller, som om vad där¬
igenom vunnits endast är ett minimum, och att åtskilligt ännu
återstår att göra förr att denna jordbrukareklass’ intressen skola
kunna anses behörigen skyddade. Riksdagen har också erkänt
detta beträffande arrendatorerna i vissa delar av vårt land. Men
det lider intet tvivel, att missförhållanden, motsvarande dem,
som uppvisats i Norrland, existera också i andra delar av riket.
Därför ha nu herrar Schotte och Igel och jag reserverat oss
mot utskottets beslut och hemställa om en undersökning, i vad
mån sådana missförhållanden föreligga, varjämte vi föreslå att,
när resultatet av denna undersökning föreligger, förslag till
tryggande av torparnas och bolagsarrendatorernas ställning skall
föreläggas riksdagen. Detta förslag hava vi tänkt oss såsom
utgörande en komplettering av 1907 års nyttjanderättslag.
Andra kammaren har vid årets första lagtima riksdag ut¬
talat sin anslutning till den tanke, som vi sålunda framfört,
och jag föreställer mig, att någon ändring i kammarens hållning
uti denna fråga icke har inträtt efter de nya valen.
Vad beträffar formen för den nya lagstiftningen, som vi
23 Nr 29.
Onsdagen den 1 juli.
tillåtit oss förorda, ha vi i vår reservation icke vågat gå så
långt, som motionärerna ha gjort. D. v. s. vi anse oss icke kunna tillyslc,jddyör
i ifrågans nuvarande skick pasta, att det behöves en särskild torpartm.fi.
s. k. social arrendelag, utan vi ha tänkt oss, att saken möjligen (Forts.)
skulle kunna ordnas så, som jag här nyss nämnde, nämligen
genom ändring av 1907 års arrendelag. Emellertid vill jag för
min del säga, att denna del av vår framställning icke är för oss
huvudsaken, utan om utredningen skulle visa, att det vore lämp¬
ligare och mera praktiskt att stifta en särskild social arrendelag,
har åtminstone jag för min del icke något emot den saken.
Med betonande av detta, ber jag, herr talman, att fa yrka
bifall till den av herrar Schotte, Igel och mig avgivna reserva¬
tionen.
Vidare anförde:
Herr Holmdahl: Herr talman! Då jag med min röst
inom utskottet bidragit till det avstyrkande av motionen, som
utskottet här hemställt om, vill jag i korthet angiva de skäl,
som därvid för mig varit bestämmande.
Av motionen framgår ju, att här icke är fråga om någon
ändring i eller tillägg till 1907 års arrendelag, utan meningen
är att få till stånd vid sidan av denna lag en arrendelag¬
stiftning, som huvudsakligen tar sikte på rent sociala förhål¬
landen. Motionärerna vilja, såsom de uttala i motionen, söka
bereda arrendatorer och torpare den självägande bondens själv¬
ständighet och söka betrygga dem i utövningen av deras
yrke. Motionärerna synas ha tänkt sig, att man. skulle kun¬
na nå det målet genom att de bestämmelser i den norr¬
ländska arrendelagen, som röra sig om arrendatorernas rät¬
tigheter,; skulle kunna utsträckas att gälla för hela vårt
land. Men nu förhåller det sig ju så, att den norrländska arrende¬
lagen är en undantagslag. Den har tillkommit med'hänsyn till
de säregna förhållanden, som varit och äro rådande i de norr¬
ländska länen, och den avser dessutom endast en särskild kate¬
gori av arrendatorer, nämligen de s. k. bolagsarrendatorerna inom
dessa län. Att under sådana förhållanden ge denna arrende¬
lag eller vissa delar av densamma en vidare utsträckning, sy¬
nes mig icke vara tillrådligt, i synnerhet som man ju icke har
någon erfarenhet ännu, hur denna lag hittills verkat inom det
område, för vilket den ursprungligen är avsedd.
Motionärerna ha ju själva i en motion till denna riksdag
framhållit, att man saknar kännedom om, hur vanhävds- och ar¬
rendelagarna ha verkat inom Norrland, och de ha därför också
påkallat en utredning i sådant avseende. Det synes mig där¬
för vara att gå händelserna något i förväg, om man, innan en
sådan utredning föreligger, nu skulle vilja utsträcka den norr¬
ländska arrendelagen eller några delar av densamma att gälla
för övriga delar av vart land och för andra kategorier av ar¬
rendatorer än dem, för vilka lagen ursprungligen varit avsedd.
Sr 29. 24
Ang. arrende¬
lagstiftning
till skydd fÖl
torpare in. fl.
(Forts.)
OnscLagen den 1 juli.
Da nu härtill^ kommer, att motionärerna icke genom någon
utredning eller pa annat sätt visat eller ens gjort sannolikt,
att något behov föreligger för en hela vårt land omfattande
social arrendelagstiftning, så må det icke förvåna, att man
inom utskottet har ställt sig tveksam gent emot lagbestämmel¬
ser av den innebörd och av den räckvidd, som det här är fråga om.
Tjr vad är det som motionärerna åsyfta med denna sociala
arrendelagstiftning? Jo, man får en föreställning därom i slu¬
tet av motionen, där motionärerna ha framlagt några riktlin-
3e„r .f01' denna lagstiftning. Såsom en huvudpunkt har fram¬
hållits fastställandet av en minimiarrendetid av tjugu år. Det
kan ju ha sitt intresse att i detta sammanhang erinra om, vad
en ärad, ledamot av denna kammare, herr Olofsson i Åvik, ytt¬
rade, då denna fråga för några månader sedan behandlades här
i kammaren. Han framhöll, att inom den trakt, där han är
bosatt, ville icke torparna^ binda sig för längre tid än fem,
högst tio år, ^oaktat man från jordägarnas sida icke gjort några
som helst, svårigheter, för torparna att få arrendekontraktet ut¬
sträckt på längre tid, och han uttalade därjämte den farhågan,
att om,man nu skulle, fastslå en minimiarrendetid sådan som här
är ifrågasatt, man icke vidare skulle få några torpare ute
i landet. Detta herr Olofssons uttalande visar ju med all önsk¬
värd tydlighet, a,tt det icke går an att för hela vårt land
fastslå en minimiarrendetid, som möjligen kan vara lämplig
på en eller annan plats, men som på andra visar sig vara
fullkomligt olämplig.
De förmåner i övrigt, som motionärerna genom sin arrende¬
lagstiftning skulle vilja tillförsäkra arrendatorerna, äro rätt
till nybyggnad och större reparationer på jordägarens bekost¬
nad, vidare rätt till nyodling, rätt till ersättning för odlings¬
arbete och jordförbättringar, rätt till husbehovsvirke, rätt till
vedbrand, rätt till bete för kreatur och rätt till fiske. Det är,
såsom herrarna finna, inga obetydliga fordringar, som man här
ställer på jordägaren, och dock är att märka, att, såsom motionä¬
rerna tydligt framhålla, detta endast är några huvudpunkter, som
böra komma pa tal, da det gäller en social arrendelagstiftning.
Jag undrar, om motionärerna, då de uppgjorde dessa grund¬
linjer till en social arrendelagstiftning, övervägt, huru många
av våra hemmansägare med en eller annan torpare på sitt ägo¬
område, skulle kunna gå i land med dessa skyldigheter, eller
hur många jordägare, som skulle vara villiga att upplåta sin
jord på arrende, om motionärernas förslag blir upphöjt till lag.
Vill man, för att nu begagna motionärernas uttryckssätt, läg¬
ga en död hand på det jordbruk, som hittills med framgång
bedrivits av våra arrendatorer och torpare, synes man näppe¬
ligen kunna välja ett verksammare sätt än här föresla¬
gits. Motionärernas strävan att söka förbättra arrendatorer-
nas och torparnas ställning är ju värd allt erkännande, men
motionärerna ha tydligen icke tänkt sig in i konsekvenserna
Onsdagen den 1 juli.
25 Nr 29.
av den lagstiftning, som de här föreslagit, och framför allt ha
de icke tänkt på, hur jordägarna skulle kunna bära de bördor,
som man vill pålägga dem.
Det har i denna motion talats om olusten här i landet,
och man har velat ställa den i samband med bristen på en
social arrendelagstiftning. Ja, om det nu verkligen finnes en
sådan olust här i landet, så tyckes det icke vara motionärernas
mening att söka bortarbeta den, utan att i stället söka överflytta
den från en samhällsklass till en annan, från arrendatorerna
till jordägarna.
1907 års lag vilar ju, som bekant, på den principen, att de
kontraherande parterna, d. v. s. jordägaren och arrendatorn, äga
att pa överenskommelsens väg fritt ordna sina rättsförhållanden.
Arrendelagens bestämmelser äro ju, som bekant, endast i några
få fall av förbindande karaktär. Genom denna avtalsfrihet
vinnes den fördelen, att parterna kunna ordna sina angelägen¬
heter efter eget tycke och efter förhållandena på den ort, där
avtalet ingåtts. Det är därför all anledning, att man noga
tänker sig för innan man överger denna princip och slår in på
den väg, som motionärerna ha föreslagit, nämligen tvångslag-
stiftningens väg.
Vad jag här har yttrat gäller i huvudsak jämväl det yrkande
som reservationsvis framställts av herr Jakob Pettersson i Sö¬
dertälje m. fl. Detta yrkande skiljer sig ifrån motionärernas
endast därutinnan, att dessa reservanter ha velat åvägabringa
en utredning, innan man skrider till lagstiftningsåtgärder, och
— vad som dock är av mindre betydelse — de vilja tydligen in¬
foga dessa* nya lagbestämmelser i 1907 års arrendelag. Men
principiellt synes det mig, att dessa reservanter stå pa samma
ståndpunkt som motionärerna. Det är samma skyldigheter, som
de vilja pålägga jordägarna, samma rättigheter, som de vilja
tillerkänna arrendatorerna, och allt detta på tvångslagstiftnin-
gens väg.
På de skäl, som jag nu här anfört och med åberopande jämväl
av vad utskottet uttalat, ber jag, herr talman, att få yrka
avslag på reservationerna och bifall till utskottets hemställan.
Herr Lindhagen: Denna motion har framförts vid denna
riksdag främst för sakens skull men även såsom dess motto angiver,
såsom en protest mot »försvaret främst». Ty denna riksdag hör
väl även intressera sig för den sociala frågan, d. v. s. för Sveriges
inre frihet, och icke blott för dess yttre frihet. Emellertid visar
erfarenheten, att det »försvaret främst» icke känner med svenska
folkets inre frihet och huru det svenska folket har det. Yarje för¬
slag om social lagstiftning, som här föres fram, förkastas med lika
glatt mod och lika sorgfritt hjärta nu som vid alla föregående till¬
fällen. Med andra ord, vi höra nu taga fasta på detta förhållande
och förstå, lätt detta tal om försvaret främst är blott ett sätt att
Ang. arrende-
lagstiftning
till skydd för
torpare in. jl.
(Forts.)
Nr 29. 26
Onsdagen den 1 juli.
Ang. arrende¬
lagstiftning
till shy dd för
torpare m. fl.
(Forte.)
för framtiden ytterligare strypa möjligheterna för folket. Det är
en ensidig rörelse, som i själva verket ganska litet intresserar sig
för det svenska folket såsom sådant i dess dagliga bekymmer.
Nu är det ganska ofruktbart att diskutera detta ämne med den
föregående talaren, ty han intar alldeles samma ståndpunkt, som
från den sidan alltid göres gällande i dessa saker: non posisumus, vi
kunna det icke! Det blir alltid en maktfråga, när något sådant
som detta skall kunna avgöras. Vid årets första riksdag fälldes
icke ett ord i första kammaren om denna sak; nu vid denna riksdag
har man där voterat i frågan, och utgången blev 41 röster för mo¬
tionen. Men det kommer en tid, då första kammaren och det åskåd¬
ningssätt, som även den siste talaren representerar, komma att få
böja knä, tyvärr icke på grund av sin eftertanke, utan på grund av
att de bli av livsförhållandena överväldigade, alldeles så som det
gick i fråga om den norrländska arrendelagen. I den frågan hör¬
des samma tal, som den siste talaren här förde, men livet krävde,
att det verkligen skulle bli någon ansats till skydd för de svaga
i detta fall även inom detta land, och så måste slutligen även höger¬
partiet böja sig. Visserligen förstörde de lagen till hälften, men
man måste i alla fall ge ett tecken av rättrådighet ifrån sig inom
det parlamentariska livet.
Den siste talaren har alla möjliga undanflykter och förevänd¬
ningar. Vi ha icke vunnit erfarenhet ännu av de norrländska arren¬
delagarna, säger han, och därför skola vi nu icke skydda bolagsarren-
datorerna och torparna i södra och mellersta Sverige. Men huru
kunde man då antaga en sådan lag som den norrländska arrende¬
lagen, då man icke hade någon erfarenhet om, huru en sådan lag
verkade? Men man antog den i alla fall och väntade icke. Ty skulle
man det göra, skulle man icke kunna få någon lagstiftning alls.
Men livsförhållandena i Norrland befallde, att man måste försöka
med en arrendelag. Nu mena motionärerna, att oavsett huru den
norrländska arrendelagen verkar kräva förhållandena i södra och
mellersta Sverige, att även där göres någonting i förevarande avse¬
ende, och vad för övrigt den norrländska arrendelagens verkningar
angår och vad man därom vill veta, är det ju likväl så, att det faller
ingen människa in, att det skall leda till, att man tar bort denna
lagstiftning, utan det skall leda till, att man vill förbättra den¬
samma och göra den verksammare. Erfarenhet i fråga om den norr¬
ländska arrendelagen behöver man således icke avvakta för att göra
något för torparna och bolagsarrendatorerna i södra och mellersta
Sverige.
Vidare anförde den siste talaren, att den norrländska arrende¬
lagstiftningen är en undantagslag. Ja, den lagstiftning, varom
nu är fråga, är likaledes avsedd att bliva en undantagslag. Den
skall ju gälla för sådana förhållanden, som kräva en alldeles sär¬
skild lagstiftning. Vare sig man kallar den en undantagslagstift¬
ning eller ger den något annat namn, såsom social arrendelagstift¬
ning, som motionärerna kalla densamma, blir detta blott ett rytteri
om ord, och man kan icke på det sättet komma ifrån själva beho-
Onsdagen den 1 juli.
27 Nr 20,
vet av en dylik lagstiftning. Jag kallar den en social arrendelag¬
stiftning, den siste talaren kallar den en undantagslagstiftning.
Vilket namn man än ger densamma, är behovet i detta avseende lika
stort.
Vidare kommer den siste talaren med det fruktansvärda påstå¬
endet, att motionärerna icke ens ha gjort sannolikt, att torparna i
mellersta och södra Sverige behöva något skydd. Ja, antingen är
den siste talaren en inbiten stadsbo, som aldrig kommit utanför
stadstullarna, eller också är han av egna intressen så blandad, att
han icke kan se, vad som tränger folket ute på landet. Detta tyc¬
ker jag är sorgligt, särskilt när det gäller en så human person som
den siste talaren allmänt anses vara, och som jag också anser honom
vara. Huru skall man då kunna komma någon vart? Ha vi icke
så pass mycket reda på förhållandena ute på landsbygden i alla fall,
att vi veta, att ett av de mest överklagade missförhållandena där är,
att odlaren icke får åtnjuta sitt arbetes frukter, att en stackars tor¬
pare eller en stackars bolagsarrendator icke har rätt till ersättning
för odling. Om han förbättrar jorden, så har han icke rätt till er¬
sättning därför, utan i stället är det så, att om jorden sålunda för¬
bättras, höjes arrendet eller också säljes jorden just på grund av att
han uträttat detta arbete. Detta är ju en vanlig företeelse, och det
är en av de stora anledningarna till den olust i landet, som det
klagas över. Det är, såsom jag en gång tillät mig att säga här i
denna kammare, så, att egendom är stöld, när man på detta sätt
lägger sig till med andras arbete, emedan det icke finnes någon lag,
som skyddar dem, som utfört arbetet. Detta är ju ett ofantligt
stort missförhållande. Huru skall man då kunna gorå något, fastän
det är fråga om så allmänt kända saker och fastän missförhållande¬
na vitsordas från alla håll och kanter och var och en, som ser sådant,
vet, att här något behöver göras. Men huru skall man kunna kom¬
ma någon vart, när man här står upp och säger, att det har icke ens
gjorts sannolikt, att torparna i mellersta och södra Sverige behöva
något skydd, utan de ha det tvärt om alldeles utomordentligt bra.
Men så kommer den siste talaren i alla fall in på denna tanke¬
gång: ja, det är visserligen olust kanske i landet, men man skall, då
icke överflytta denna olust från torparna till jordägarna. Den siste
talaren menar väl, att man bör låta torparna ha sin olust, och då
man icke kan avskaffa den för alla, låt då åtminstone jordägarna
ha det lustigt och bra tillsvidare. Om man emellertid skall välja det
ena framför det andra, bör det väl vara så, att de, som ha den största
anledningen till olust, böra mest hjälpas, och här är det dessa små¬
brukare ute på de stora domänerna, som man i första hand bör tän¬
ka på. Om den siste talaren icke tror, att jordägarna kunna existera
utan att stjäla torparnas arbete, då vill jag säga, att jordägarna stå
på synnerligen klena fotter. Att det här i riksdagen predikas, up¬
penbart, att stöld av andras arbete bör tolereras, det är verkligen
fruktansvärt. .
Så har den siste talaren fått en stor auktoritet i herr Olofsson
i Digernäs, vilken sagt, att det bleve just vackert, om man finge
Ang. arrende¬
lagstiftning
till skydd för
torpare m. fl.
(Forts.)
Nr 29. 28
Onsdagen den 1 juli.
Ang. arrende¬
lagstiftning
till skydd för
torpare m. fi.
(Forts.)
en. sådan lagstiftning1 som denna för södra och mellersta Sverige, ty
då skulle inga torpare vilja binda sig för längre tid än fem år. Men
för den landsändan, som herr Olofsson i Digernäs är ifrån, nämli¬
gen Jämtland, gäller ju den norrländska arrendelagen, och där har
man 20-årigt arrende, och jag tror knappast, att herr Olofssons i Di¬
gernäs vill pasta, att jämtlänningarna vilja bli av med den norr¬
ländska arrendelagen. •—■ Ja, nu får jag be om ursäkt, det var, hör
jag någon säga, icke Olofsson i Digerntäs, utan Olofsson i Åvik, som
skulle sagt detta. Men jag skall då i stället be att få upplysa den
siste talaren om, att jag har erfarenhet om förhållandena i Värm¬
land uti nu ifrågavarande avseende och i Värmland bor ju herr
Olofsson i Åvik. —• Nu upplyses jag om att han bor i Närke. Ja,
mina herrar, de här Olofssönerna verkligen förbrylla mig, så jag skall
icke mera tala om vad de sagt. Jag vill nu endast säga, att Värm¬
land ligger ju mycket nära Närke, och att arrendatorerna och tor-
parnas ställning är msmket dålig mångenstädes i Värmland och att
de behöva där detta skydd. Och jag föreställer mig. att det för¬
håller sig på samma sätt i bolagsbygderna nere i Närke.
Jag vill vidare säga, att en sådan lagstiftning som denna be¬
höver icke nödvändigt gå ut därpå, att arrendatorerna skola vara
bundna för tjugu år. Norrlandskommittén fastslog uttryckligen,
att arrendatorerna själva ma, i fall de ha utsikt till bättre livsuppe¬
hälle, kunna uppsäga sina. arrendekontrakt efter fem år. Nu kom
norrländska arrendelagen till genom en kompromiss här i riksdagen,
och därigenom blev visserligen denna bestämmelse bortfuskad, men
det kvarstår ändock några reminiscenser därav till förmån för bo-
lagsarrendatorerna och torparna, så att de kunna bli fria från sitt
arrendekontrakt tidigare, därest de så önska.
Den siste talaren aberopade det gamla temat om avtalsfriheten,
vilket vi så väl känna till. Torparna ha sin fulla frihet att göra
avtal, och då behöver man icke alls på något sätt lägga sig i deras
göranden och låtanden, säger den siste talaren. Ja, det är verkligen
en stor skillnad i uppfattningen, vem som i detta fall har verklig
frihet i ekonomiska ting. En stackars person, som inte har något up¬
pehälle, måste ju slå sig på det arrende han möjligen kan få i när¬
heten, och när han så kommer till den store jordägaren och ber att
få^ arrendera, så säger denne: jag vill stipulera de och de villkoren.
Då kommer den av den siste talaren så berömda avtalsfriheten, och
då kan torparen enligt talarens mening isäga : detta är alldeles orim¬
ligt, var så. god och ändra ögonblickligen villkoren! Men jag vill
fråga den siste talaren, om det verkligen är så, som det går till ute
i verkligheten. År det icke i stället så, att de stackars torparna måste
finna sig i vad jordägarna föreskriva? Däri består den störa frihe¬
ten.
Nu har det varit olika meningar här mellan de socialdemokra¬
tiska och de liberala reservanterna. Liberalerna föreställa sig, att
rättelse i dessa missförhållanden bör ske genom en jämkning i den
allmänna arrendelagstiftningen, medan socialdemokraterna före¬
ställa sig, att om man skall få en social arrendelagstiftning för mel-
Onsdagen den 1 juli.
29 >'r 20.
lersta och södra Sverige, så måste det bli en särskild lag, sådan som
man har för Norrland. Det är emellertid fullkomligt likgiltigt, vil¬
ken form lagstiftningen i detta fall har. Men när den liberala ju¬
stitieministern här talade om, att en social expropriationslag skulle
komma till stånd och att man då även kunde föra in bitar därav i
den allmänna expropriationslagen, vilket även den liberala rege¬
ringen försökte i ett par småpunkter, och man då från annat håll
kom och sade: var så god och utveckla detta förslag och inför i den
allmänna expropriationslagen, även andra former av social expro¬
priation, — så svarades från den liberala sidan: nej, det går icke
för sig, utan det måste bli en särskild social expropriationslagstift-
ning. Nu ha vi här påyrkat en särskild social arrendelag. Men än
är det på det ena och än på det andra sättet. Formen är emeller¬
tid, som sagt, mig likgiltig. Jag är för min del övertygad om, att
det måste bli en Särskild social arrendelagstiftning, men då reser¬
vanten herr Pettersson i Södertälje förklarat, att han icke håller
särskilt strängt på motiveringen till sitt yrkande utan vill lämna
även den andra frågan öppen, skall jag även denna gång liksom vid
förra riksdagen för att vinna enighet förena mig med. Honom i den
formulering av yrkandet, som återfinnes i den liberala reservationen,
och till detta slutyrkande ber jag således nu få hemställa om bifall.
Herr Åkerlindh: Herr talman, mina herrar! Jag är av en
alldeles motsatt uppfattning mot den, som den siste ärade talaren
här gjort gällande. Jag hyser nämligen den åsikten, att dessa tor¬
pare och arrendatorer i många fall redan äro likställda med de mindre
hemmansägarna, men det kan ju nog hända, att det i detta avseende
är olika på olika orter. Det torde för övrigt vara ganska svårt att
lagstifta i en sådan sak som denna, vilken mera är en sak mellan
jordägaren och arrendatorn, åtminstone enligt vad jag för min del
anser. Enligt den erfarenhet, som jag gjort, har det varit så, att
vad Värmland beträffar, så har i flertalet fall den försäljning, som
under senare tider ägt rum av egendomar till bolag delvis berott där¬
på, att man ansett torparnas och arrendatorernas ställning bättre än
de mindre hemmansägarnas.
Arrendatorerna och torparna ha i många fall fått hjälp av bo¬
lagen, såsom till utsäde under svåra år o. s. v. De ha fått hjälp
till foder åt sina kreatur, under det att de självägande jordbrukarna
ingen hjälp kunnat få, Med den kännedom jag har om de nu existe¬
rande förhållandena, är det min uppfattning, att dessa torpare och
arrendatorer i många fall ha fått arrendekontrakten uppgjorda dels
på 5 år, dels på 10 år och dels ända till på 20 år, så att reservanternas
fordringar i detta hänseende ha redan, delvis åtminstone, kommit till
uppfyllelse.
Även i fråga om byggnadsskyldigheten är det alls icke så, att
densamma åligger arrendatorerna, utan den åligger bolagen och jord¬
ägarna, och arrendatorerna ha endast skyldighet att underhålla en
del inrede i husen. Jag kan därför icke anse, att i det hänseendet
något särskilt behov föreligger.
Ang. arrende-
lagstiftning
till skydd för
torpare m. fl.
(Forts.)
Nr 29. 30
Onsdagen den 1 juli.
Ang. arrende¬
lagstiftning
till skydd för
torpare m. Jl.
(Forts.)
Yad vidare beträffar den frågan, huruvida det ännu kommit
därhän, att arrendatorerna ha rätt till ersättning för odlingar och
jordförbättringar, så är detta något, som är svårare att bestämma,
då arrendatorerna i de flesta fall icke gärna vilja stanna länge på
samma egendom, utan flytta till nya, och de äro icke heller benägna
att odla åker och äng, utan de vilja helst göra körslor, kola och tjäna
pengar.
Yad angår bete för kreatur, fiske och vedbrand få arrendatorer¬
na också alldeles tillräckligt vad de i dessa avseenden behöva. Jag-
kan därför icke anse, att något särskilt behov, åtminstone enligt vad
jag känner till, föreligger för att införa en lagstiftning, som likstäl¬
ler arrendatorerna med hemmansägarna. Arrendatorernas rättighe¬
ter och villkor och förhållanden i övrigt äro därtill så bra, att de
fullt ut uppväga vad de mindre hemmansägarna ha i den vägen.
Jag hemställer även till borgmästare Lindhagen, som reste i
Yärmland förlidet år, om han såg, att några särskilda behov där före-
funnos för dessa torpare och arrendatorer, och om han såg, att någon
särskild nöd för dem var å färde, så ber jag, att han besvarar den
frågan.
I övrigt ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr Olofsson i Åvik. Herr talman! Jag är delvis före¬
kommen av den sista högt ärade talaren i vad jag här tänkt
saga. Då herr Holmdahl åberopade vad jag nämnde här i denna
kammare för någon tid sedan om obenägenheten hos torparna att
binda sig för så lång tid som 20 år, ber jag att nu få tillägga
att ett av de starkaste skälen, som bidraga till detta förhållande
i den trakt, som jag känner till, är, att å de större gårdarna och
bolagsegendomarna, där det finnes torpare, går det i allmänhet
så till, att när det kommer en ny torpare, så får han ett av de
mindre och mera obetydliga torpen, men så snart som en tor¬
pare på något av de bättre torpen dör eller flyttar bort, är det
vanligt, att en uppflyttning sker, så att den som ifrån början
haft ett mindre torp då får ett av de större. Jag tror, att detta
är ett av de starkaste skälen till att dessa torpare icke vilja
binda sig vid ett visst torp för så lång tid sojm 20 år. Jag
tror icke det vore möjligt att få någon i min trakt att binda
sig genom sädana kontrakt, och det är ju en av bestämmelserna
i norrlandslagstiftningen och en av de bestämmelser, som herr
Lindhagen vill ha införda för andra delar av landet.
De överdrifter, som herr Lindhagen gjorde sig skyldig till,
då lian skildrade de betryckande förhållanden, som skulle vara
rådande bland torparna utei i landet, ber jag få protestera emot.
Jag bar samma erfarenhet som den föregående talaren, att jord-
torparna i allmänhet reda sig bättre än de små hemmansägarna.
Här har påpekats av reservanterna åtskilligt som torparna
skulle ha rättighet till. Jordägaren skulle underhålla byggna¬
derna. Det kan ju låta ganska enkelt, men faktum är, att om
Onsdagen den 1 juli.
31 Nr 29.
ägaren måste underhålla husen å torpen, är det solklart, att Ang.arrende-
det blir dyrare, än om torparen, som finnes på platsen, gör det .
och gör det i rätt tid, innan husen förfallit. Då blir det be- t‘orp„re m.fl.
tydligt; billigare. Jag har åtminstone den erfarenheten från (Forts)
den tid, då vi hade den indelade soldaten, då rust- och rote-
hållarna måste underhålla husen, att det blev oerhörda kost¬
nader, just därför att den person, som bodde på platsen, hade
ingen skyldighet att underhålla husen, till följd varav repara¬
tionerna blevo mångdubbelt dyrbarare än om den, som bodde
där, kunnat se till detta. Jag tror icke det vore nyttigt, om
torparna blevo befriade från sin skyldighet, ty naturligtvis
måste jordägaren ha valuta för sitt arbete, och det skulle drabba
torpare!) och icke leda till något gott resultat för honom. Jag
ber att få säga, att jag hyser den varmaste sympati för tor¬
parna. Det är kanske det arbetsfolk, som lever det mest sunda
och naturliga liv, och det är kanske från de hemmen, som ofta
de bästa och friskaste barnen utgå. Ett sådant system bör
man uppmuntra, men då måste man fara försiktigt fram och
icke gå fram så, att man skadar den sak man vill gagna. Jag
har den uppfattningen om 1907 års arrendelag och den stämning,
som gjort sig gällande i landet, att de äro betryggande för
torparna under förutsättning att dessa ha något så när reda
på sig själva och vad de göra. De måste underkasta sig kontrakt,
och det är väl om den saken, som "herrarna vilja ha in bestäm¬
melse i lagen, men jag måste bestämt säga ifrån att det vore
oriktigt.
Här talas om fisket. Ja, naturligtvis kan man upplåta fisket
åt torparna, när det låter sig göra. Men om det tages in i lagen,
att torparna skulle ha rätt till gårdens fiske, hur skulle det då
bli? Antag att det finnes ett bra fiske och en massa torpare.
Om varje torpare skulle ha rätt till fiske, skulle fisket bli för¬
därvat ;Ingen skulle kunna idka fiske. Att tänka sig att in¬
föra något sådant i lagen står för mig såsom något orimligt, och
jag kali icke på några villkor antaga, att det vore till någofn
den ringaste fördel för dem, som man skulle vilja hjälpa.
Vad odlingen beträffar, vore det synnerligen olyckligt, om
några föreskrifter i det avseendet skulle göras i lagen. Det kan
man uppgöra i kontrakt med torparen om att det eller det
stycket av marken skall odlas efter anvisning. Då kan han
vid avträdet få en viss ersättning, men det får icke skrivas
i lagen, atr. om torparen odlar, skall han ha betalt för det
arbete han nedlagt. Det kunde bli en svår tvistefråga, om
han finge odla var han ville. Ingen jordägare skulle lämna
ut torpen under sådana förhållanden. Det skulle bli för stor
risk för jordägaren och väl icke vara lyckligt för torparen, utan
det synes mig bäst, om jordägaren och torparen få uppgöra
den saken sins emellan.
Man talar om bolagsarrendatorer. Jag kan icke uppdraga
någon skillnad emellan, om en enskild person, som äger ett stort
Nr 29. 32
Onsdagen den 1 juli.
Ang. arrende¬
lagstiftning
till skydd för
torpare in. fl.
(Forts.)
■ gods, utarrenderar torp och gårdar eller ett bolag gör det.
, Det vore icke någon mening med en särskild lag för bolagsarren-
datorer, och jag vet icke, varför det uttrycket kommit in. Här
är bara fråga om jordägare, arrendator’ och torpare. Det torde
kanske ligga någon mening i uttrycket »bolagsarrendatorer>>,
men jag förstår den icke.
Jag hyser för min del den uppfattningen, att något egent¬
ligt skäl icke föreligger till ett sådant förslag, som motionärerna
framfört. Det är ju mycket bra, att man talar om den sociala
frågan och lägger synnerlig tonvikt på att det skulle vara
ömmande förhållanden, men jag för min del har ingen känne¬
dom om sådana förhållanden. De förhållanden, som herr Lind¬
hagen talat om, ha nog funnits och icke så långt bort i tiden,
då det varit mycket klent och dåligt ställt för jordtorparna.
Men till följd av arbetslönernas stegring har deras ställning så
ofantligt förbättrats, att jag anser, att de nu ha det i allmänhet
mycket bra.
Jag skall icke längre upptaga kammarens tid. Då jag förra
gången uppträdde i frågan, kunde jag endast lämna en upplys¬
ning, men då jag nu hunnit sätta mig något mera in i frågan,
så djärves jag yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Holmdahl : Herr talman, mina herrar! Herr Lind¬
hagen yttrade, att den tid torde komma, då jag och många med
mig måste böja oss för nödvändigheten att antaga en lag¬
stiftning sådan, som här är fråga om. Det kan mycket väl
hända, men, jag vill säga herr Lindhagen att jag icke kommer
att böja mig för annat än övertygande skäl. Innan en sådan
lagstiftning som här ifrågasättes genomföres, måste ovillkorli¬
gen föreligga någon utredning som visar behovet av densamma.
Herr Lindhagen får väl medgiva, att hans motion icke innebär
en sådan utredning, utan är grundad på lösa påståenden och
hypoteser, och för sådant kan jag icke böja mig. Det är sant,
att jag icke sitter inne med samma erfarenhet och kunskap på
detta område som herr Lindhagen, men gent emot uttalanden,
som förekomma i hans motion, stå andra uttalanden från lantmän,
som alldeles säkert sitta inne med lika stor kunskap på området
som herr Lindhagen. Under sådana förhållanden är det för
mycket begärt, att jag och andra med mig skola, såsom herr
Lindhagen tycks ifrågasätta, svära på magisterns ord.
Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr B e r g i Munkfors: Herr talman! Då jag är en av motio¬
närerna, ber jag få säga några ord i frågan.
Herr Lindhagen har ju redan på ett så vältaligt och varmt sätt
framhållit själva huvudsaken det här gäller och de olägenheter den
ifrågasatta lagen skulle upphäva för att hjälpa de stackare i sam¬
hället det rör sig om, så det behöver icke tilläggas mycket till detta.
Emellertid får man väl se frågan så, som den ter sig i levande livet,
Onsdagen den 1 juli.
33 Nr 29.
och då ligger den så till, att även om man måste medgiva, att det i
vårt lands finnes ställen, där torparna behandlas på ett mera humant
sätt och där vederbörande sköta sina torpare och arrendator- mera
ordentligt, så är det ock givet, att det finnes många andra jordägare,
som icke hunnit med den nya tidens utveckling, utan fortfarande
stå kvar på en sådan ståndpunkt, att torparna och arrendatorerna
många gånger ha det ganska svårt.
Nu brukar det i riksdagen talas om hur viktigt det är att få ut
så många armar som möjligt på jorden och hur man bör ordna jord¬
frågan på sådant sätt, att den passar för alla och så att olika rikt¬
ningar i fråga om jordens brukande bliva beaktade. Som bekant
finnes det ock en hel del områden, som de, som vilja arbeta på jorden,
icke kunna få till egen jord, utan där de måste arbeta under andra
förhållanden än dem, varunder de, som kunna få köpa jord, få arbeta.
De ha icke pengar att köpa jord för. I A7ärmland finnes en mängd
sådana människor. Då är det väl rimligt och rätt, att riksdagen
gör vad göras kan för att underlätta för dessa att bruka jorden.
Framför allt på ett område, vill jag betona, har herr Lindhagen
absolut rätt, och det i synnerhet på den linjen, då det gäller att upp¬
arbeta ny jord. Det är många fall jag fått del av — jag kan refe¬
rera till brev från olika personer i Värmland och jag känner många
personer där —• där man har kommit i ett sådant läge, att man icke
kan upparbeta ny jord, och där så skett har man i stället för till¬
mötesgående, erkännande och välvilja rönt ett rakt motsatt bemötande
från dem, som ägt jorden.
Herr Olofssons i Åvik erfarenhet torde inskränka sig till allt¬
för liten periferi, då denna fråga omfattar hela vårt land och icke
enstaka delar.
Herr Holmdahl såsom stadsbo torde icke ha den erfarenhet, som
man bör ha för att kunna så strikte säga, att här behöves ingenting.
Beträffande herr Åkerlindhs anförande, att det är bra ställt i
Värmland och att arrendatorerna där ha det bättre än de små jord-
ägarne, vill jag utöver vad jag redan sagt tillägga, att det kan vara
så i vissa fall och på vissa områden, men säkert är, att det finnes
många platser, där en sådan lagstiftning, som här ifrågasattes, skulle
vara av stor betydelse för kultur och utveckling. I den mån vi söka
utjämna svårigheterna och hjälpa de små stackare det här är fråga
om, komma vi att skörda rika frukter. Fastän jag tillhör det om¬
råde av kulturen, där man arbetar i industrien, har jag dock den
erfarenheten, att det finnes många människor på det område det
här gäller, som behöva hjälpas och föras fram i en riktning, som är
till största båtnad för hela landet. Därför vill jag ytterligare betona,
att detta är ett lagstiftningsområde, som är av största betydelse. Om
man måste skriva en lag, som faller utom den allmänna lagen, så
är det dock något, som är tillbörligt och riktigt, om denna lag vill
avhjälpa de svårigheter, som möta inom detta område.
På grund av vad jag nu anfört, ber jag, herr talman, att få j^rka
bifall till den av herr Pettersson i Södertälje m. fl. vid betänkandet
fogade reservationen.
Andra kammarens protokoll vid senare riksdagen 191Jf. Nr SO. 3
Ang. arrende¬
lagstiftning
till skydd för
torpare m. ^
(Forts.)
Nr 29. 34
Onsdagen den 1 juli.
Ang. arrende-
lagstiftning
till skydd för
torpare in. Jl.
(Forts.)
Herr Helger: Herr talman! Då jag under januaririksdagen
hade tillfälle att yttra några ord i denna fråga, skall jag nu icke
länge upptaga kamamrens tid. Jag måste dock göra några randan¬
märkningar till de uttalanden, som här hållits.
Här ha nu två borgmästare uppträtt och yttrat sig i frågan om
jordbrukstorparnas ställning å landsbygden. Här ha också två
hemmansägare uppträtt i samma fråga. Av de två borgmästarna
må jag säga, att jag tror, att herr Lindhagen har den större erfaren¬
heten om dessa torpares ställning än vad den andra borgmästaren
har, och vad de båda andra talarna beträffar, är det väl fråga, huru¬
vida de icke skulle kunna räknas som motparter till dem, det här
gäller att hjälpa. Jag her herrarna tänka efter vad de skulle säga,
som det här närmast gäller, nämligen bolapstorparna, om de hade
säte och stämma i denna församling. Tyvärr ha vi icke, såvitt jag
vet, någon enda representant för dessa ibland oss. Det må därför
tillåtas en, som visserligen icke tillhör deras kategori, men som kän¬
ner ganska noga till deras förhållanden efter att ha levat bland dem
ett tiotal år, att yttra ett par ord om sina erfarenheter, och då måste
jag säga, att de icke sammanfalla med de erfarenheter, som utta¬
lats vare sig av min värderade vän och knäkamrat eller av herr
Olofsson i Avik.
Beträffande herr Åkerlindhs yttrande, att torparna i vissa fall
ha det bättre än självägande bönder och att åtskilliga självägande
bönder ]ia sålt sina egendomar till bolag, därför att de därigenom
skulle komma i bättre ställning, så vill jag icke bestrida, att sådant i
undantagsfall kan ha skett. Det förhåller sig nämligen så, att på
somliga ställen i Värmland och efter vad jag vet även i Norrland, är
de självägande böndernas antal synnerligen litet, och dessutom äro
de omgivna av bolagsdomäner; och representanter för dessa bolags-
domäner söka hindra dessa självägande jordbrukare från all för¬
tjänst och göra livet surt för dem, jag vill inte säga avsiktligt,. för
att så småningom komma i besittning av deras jord.. Men följden
blir, att när den självägande bonden på detta sätt icke kan reda
sig, bolaget kommer i besittning av hans egendom. I allmänhet
tror jag man ändå kan säga, att den självägande jordbrukaren icke
säljer sin jord för att han skall komma i en bättre ställning som
bolagstorpare, utan han söker nog i allmänhet behålla sin jord och
finner sig ha det bättre som självägande än som bolagstorpare.
Jag vill icke heller bestrida, att en och annan bolagstorpare
kan ha "det bra. Det förhåller sig nämligen så, att bolagen favorisera
en och annan torpare, som av den ena eller andra anledningen är
dem till behag, under det att däremot de andra ha det synnerligen
svårt. Som exempel kan jag nämna, att ett av Värmlands, största
bolag har börjat att bygga ganska bra hus åt somliga av sina tor¬
pare, och för detta är det naturligtvis värt allt erkännande, men
samma bolag har på åtskilliga torp, särskilt mera avlägsna sådana,
bostäder, som det rent av är en skam att ha till människoboningar.
Herr Olofsson i Åvik nämnde, att han varit med vid syneför-
rättningar och att det därvid visat sig, att bolagen sökt avhjälpa de
Onsdagen den 1 juli.
35 Nr 29.
till skydd för
torpare m. fl.
(Forts.)
brister, som finnas på byggnaderna. Javäl, men har herr Olofsson Ang. arrende-
i Åvik övertygat sig om, att det som blivit påpekat vid dessa syne- lagstiftning
förrättningar också blivit avhjälpt? Jag erinrar mig, att jag för
en kort tid sedan besökte ett sådant bolagstorp, som förut varit herr¬
gård, men på vilket nu sitter en bolagstorpare med en familj på 9
personer, och såväl bostad som ladugård befinna sig i det mest be¬
drövliga skick man kan tänka sig, och det upplystes, att denna bo¬
stad var utdömd för fyra år sedan såsom människoboning och la¬
dugården var också utdömd. Under dessa fyra år hade sålunda
bristerna icke blivit avhjälpta, utan familjen ifråga bodde på detta
bedrövliga sätt.
Jag anser för min del, att det är en utomordentlig viktig fråga
att få de missförhållanden avhjälpta, under vilka torparklassen i
många fall lever. Herr Åkerlindh nämnde, att torparna i allmänhet
få sina kontrakt på 5, 10 och 20 år, men jag vet, att på somliga
ställen, och detta till och med inom herr Åkerlindhs valkrets, finnas
torpare, som ha ettåriga kontrakt, och det ligger i sakens natur,
att man icke kan begära av torpare, att de skola verkställa odlingar,
när de sitta så löst som på ettåriga kontrakt.
Vad som här behöves är icke en lagstiftning för en landsända
och en annan för en annan, utan det behöves en lagstiftning för hela
den kategori, som det här är fråga om. Såsom jag nämnde i mitt
anförande vid januaririksdagen, kunna icke samma bestämmelser
passa för en bolagsarrendator, som bär jordbruk som bisysselsätt¬
ning och för övrigt lever av skogsarbete, och för en stor arrendator,
som har ett stort jordbruk, där han måste utföra sitt arbete med en
massa lejt folk; det ligger i sakens natur.
Här har talats om norrlandslagstiftningen, och det har sagts, att
den var en undantagslagstiftning för Norrland. Men när nu samma
förhållanden råda för en landsända alldeles intill -Norrland, är det
då rim och reson uti, att det skall vara en lagstiftning på det ena
hållet och en annan lagstiftning på det andra, då människorna leva
under alldeles enahanda förhållanden? Vad som behöves är vad
herr Lindhagen föreslår, nämligen en lagstiftning, avpassad för de
människor, som leva under dessa förhållanden, och därför tillåter
jag mig, herr talman, att yrka bifall till motionen.
Herr Igel: Herr talman! Då jag är en av reservanterna,
skall jag be att få säga några ord. Tiden är långt framskriden,
och det har redan talats mycket i frågan, varför jag kan fatta
mig kort.
Det förhåller sig nog så, att både bolag och enskilda behöva
torpare. De äro i behov av folk för sina bruk och bruksegendo¬
mar och för sina skogar. De äro sålunda i stort behov av dessa
människor. Sedan är det ju en annan sak, som vi alla arbeta
på, och det är, att söka binda så mycket arbetande folk som möj¬
ligt. vid landsbygden. Då är det alldeles klart, att om bolag och
enskilda personer behöva dessa människor och det är ett stats¬
intresse att binda så många som möjligt vid en nyttig och god
Nr 29. 36
Onsdagen den 1 juli.
Ang. arrende¬
lagstiftning
till skydd för
torpare m.fl.
(Forts.)
sysselsättning på landsbygden, det bör ligga statsmakterna om
hjärtat att se till, att dessa människor, som skola vara därute),
få det så bra som möjligt. Det är därför man försöker att ernå
en sådan lagstiftning, att dessa nyttiga ändamål därigenom i
sin män skola kunna förverkligas.
Nu veta vi alla, hurudana bolag och enskilda äro. Var och en
söker nämligen, om han kan, att få denna hjälp på så billiga vill¬
kor som möjligt, och det har varit vanligt här i vårt land, att de,
som varit torpare och statare, skola ha det minsta möjliga, och
ännu den dag som är, är det nog så, att dessa lantarbetare, som
arbeta där ute, icke ha kunnat kämpa sig till stora förmåner,
som industriarbetarne g'jort. De ha mindre betalt för sitt arbete,
som består i att hugga, kola och köra kol o. s. v., än de, sork
ha sitt arbete vid verkstäderna; det kan icke förnekas, att de äro
ganska långt efter i den delen. Utom det att de icke ha syn¬
nerligen mycket betalt för sitt arbete, ha de också stora skyldig¬
heter. De äro skyldiga att göra så och så många kördagsverken
allt efter bestämt pris, och dessutom ha de andra skyldigheter,
såsom stängselskyldighet, byggnadsskyldighet o. s. v. Till och
med herr Åkerlindh erkänner, att de ha skyldighet att gorå inred¬
ningsarbeten, ja, de ha till och med skyldigheter att göra en
del reparationsarbeten m. m., som icke betyder så litet.
Men det var en sak, som syntes ligga min ärade bänkkamrat
på hjärtat. Han var rädd för, att de med en sådan lag skulle
bliva jämställda med jordägare. Jag är själv jordägare och har en
sjättedels mantal på ett ställe, men jag får säga, att om en
torpare skulle bliva ekonomiskt, socialt och vilket annat avseende
som helst jämnställd med mig, jag icke skulle ha något emot det.
I det avseendet skall jag be att få taga bestämt avstånd från min
ärade bänkkamrat, och jag tror, att mänga skola instämma med
mig däri, att det är ett onödigt bekymmer, om man säger, att dessa
torpare genom denna lagstiftning skulle bliva så högt ställda, att
de skulle kunna bliva jämnställda med jordägarne. De må gär¬
na bli det, och jag önskar dem i den delen allt gott.
Sedan framhöll herr Åkerlindh, att det förekommit, att jord¬
ägare såll sina hemman och blivit torpare för att därigenom få
det bättre. Ja, vad gör man icke, när man icke är i tillfälle att
göra riktiga och kloka beräkningar? I de flesta fall ha de, som
sålt sina hemman, sålt dem i tanke, att de fått så mycket
belat för dem, att de därför borde sälja dem, och de ha icke vetat
förrän många år efteråt, att de sålt dem till vrakpris, kanske
för en fjärdedel av vad de varit värda. Jag känner ett hemman i
Värmland, som nu helt och hållet äges av ett bolag med 7,000
tunnland skog. Och huru har det uppkommit ? Jo, man började
att sälj o där den ena lilla hemmanslotten efter den andra till dem
som köpte upp. Man sålde först för att man tyckte, att man fick
bra betalt. De, som väntade med försäljningen till det sista,
fingo mångdubbelt mer pr skattöre än de, som först hade sålt.
Den dag som i dag är säljes naturligtvis icke detta hemman för
Onsdagen den 1 juli.
37 Nr 29.
det tiodubbla av vad det egentligen kostade den som först sålde Ang. arrende-
det. Dessa forna innehavare hade möjligen' , sota herr Akerlindh
säger, den tanken, att det är bättre att vara torpare än självägare, ^ ^
men sedan åren gått, ha de ändå kommit till klarhet om, att deras (Forte)
beräkningar hade varit mycket, mycket felaktiga.
När nu dessa människor efter sådana felaktiga beräkningar
kommit i denna icke avundsvärda ställning, anse vi reservan¬
ter, att det alls icke är ur vägen, att lagstiftningen till någon del
kommer dem till hjälp och förbättrar deras ställning. Vi tro att
därigenom icke vederfares dem något ont, som äga jorden och
hemmanen, som dessa arrendatorer bebo och bruka. Ty, jordägar¬
na behöva dem, och statens intresse bör väl Också vara att binda
så många som möjligt av dessa arbetare vid jorden.
Med anledning av dessa synpunkter ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till den reservation, som jag också har tecknat mitt
namn under.
Herr Pettersson i Bjälbo: Herr talman, mina herrar!
Då jag i utskottet deltagit i behandlingen av denna fråga, ber jag
att nu få yttra några få ord.
Frågan var uppe under slutet av förra riksdagen och för¬
anledde då åtskillig debatt i andra kammaren. Nu kommer herr
Lindhagen återigen med samma motion. Sedan frågan förra gån¬
gen var uppe, är det bara 4 månader, och ingenting har ju un¬
der tiden inträffat, som gör det i minsta mån antagligt, att
någon av oss sedan dess skulle ha ändrat ståndpunkt i denna
fråga. Motionen är, som sagt, densamma. Behandlingen inom
utskottet har varit synnerligen summarisk, ja så summarisk, som
den gärna kan bli. Utskottet inskränker sig helt enkelt till att
avskriva sitt utlåtande från detta års första riksdag. Reser¬
vationerna äro också alldeles desamma, något annat kunde man
naturligtvis ej gärna vänta sig, och diskussionen här i kammaren
är också, synes det mig, ungefär densamma, fastän den nu tycks
bliva något längre än förra gången.
Jag hade då tillfälle att i ett par anföranden ganska utför¬
ligt motivera min ställning, och jag vill icke trötta kammaren
med att ånyo upprepa vad jag då yttrade. Min ställning är
naturligtvis densamma nu som den var då. Så mycket vill jag
dock upprepa, att jag anser, att vad som kan göras för att stärka
bondens, såväl den självägande som arrendatorns, ställning i
vårt land, är en fråga som jag anser fullt ut lika viktig, ja kan¬
ske viktigare än någon annan fråga. Och allt vad som i det
fallet kan göras kommer jag icke att motsätta mig. Men det
är verkligen fråga, om det förslag som här föreligger är någon¬
ting att taga vara på. Det är det jag icke kan finna.
Beträffande nu särskilt torparna är det ju ganska intres¬
sant att här höra de erfarenheter, som ha gjorts av olika personer
från olika landsdelar. Det är ju alldeles tydligt och klart,
och det visste man förut, innan man hörde denna debatt, att
Nr 29. 38
Onsdagen den 1 juli.
Ang. anande-
lagstiftning
till skydd för
torpare m. fl.
(Forts.)
på en del ställen i vårt land torparne ha det alldeles utmärkt
bra och på en hel del andra ställen naturligtvis missförhållanden
råda. Det är ju så givetvis på alla områden. Dock tror jag mig
kunna säga, att av alla dem som bruka Sveriges jord torpare-
klassen är den, som har den svagaste ställningen, och behöver nå¬
got göras här, är det nog till fördel för dessa torpare, det vill
jag visst icke förneka.
Men herrarne tyckas under den senare delen av debatten
alldeles ha tappat bort något, nämligen torpkommissionen och
torpkommissionens förslag. Det tillsattes ju för några år sedan
en s. k. torpkommission, som skulle utreda torparnes förhållanden
och framlägga förslag till förbättring av deras ställning. Den
kommissionen har sedermera framkommit med sitt förslag. Det
ligger väl nu hos Kungl. Majrt, och jag förmodar, att vi med
det allra första ha att därifrån förvänta proposition i detta
hänseende. Under sådana förhållanden kan jag för min del icke
inse, varför vi skola ånyo skriva till Kungl. Maj:t och begära
en utredning och nya förslag beträffande torparne, det kan
jag för min del verkligen icke förstå. Visserligen säger herr Lind¬
hagen, att denna torpkommission icke har upptagit frågan i
hela dess vidd, men det hindrar väl icke, att Kung!. Maj:t kan,
ifall det skulle vara någon lucka, fylla i den, och ifall Kungl.
Maj:t icke gör det, har likvisst utskottet i fråga rätt att komma
med förslag i den vägen. Jag är alldeles övertygad om, att ifall
det finnes någon lucka, då denna fråga kommer fram här i
riksdagen, den skall på lämpligaste sätt fyllas.
Sedan vill jag alls icke förneka, att det beträffande arrenda-
torerna kan finnas missförhållanden liksom på alla andra håll,
men jag får uppriktigt säga, att varken motionären eller reser¬
vanterna ha påvisat, att sådana förhållandena föreligga; och
ifall sådana förhållanden föreligga, så är det icke rätta vägen att
göra så, som motionären föreslagit: att ställa i gång med en
särskild social arrendelagstifting, utan rätta vägen är naturligtvis
då, att vi taga fram arrendelagen och se efter vilka missförhål¬
landen som finnas och hur denna arrendelag skall ändras, för att
det skall rådas bot för dessa. Detta är den enda riktiga och
rätta vägen, så vitt jag kan förstå. Vill man därför från det
håll, där man nu särskilt har fått för sig, att det råder så stora
missförhållanden på detta område, komma fram med förslag till
revision av denna arrendelag, ett förslag, som klart och tydligt
påvisar, att det råder missförhållanden och vilka missförhållanden
som här äro rådande, samt dessutom påvisar de riktlinjer man
bör gä, för att råda bot för dessa förhållanden, ja, då skall jag
lova, att jag för min del ej skall lägga några stenar i vägen
för en sådan revision. Men att gå med reservanterna nu i deras
hemställan om en utredning, till grund för vilken ligger en
kort reservation utan någon nämnvärd undersökning, utan egent¬
ligt påvisande av behovet, utan några egentliga riktlinjer, det
kan jag icke anse vara riktigt, och jag kan så mycket mindre göra
39 Nr 92.
Onsdagen den 1 juli.
det, som bakgrunden till denna reservation är herr Lindhagens
motion med hela den motivering, som där finnes. Den moti¬
veringen tror jag knappast, att någon, som hyser en hög tanke
om jordäganderätten i vårt land, gärna kan vara med på. Det är
jag alldeles övertygad om. Jag har naturligtvis ingen rättighet
att klandra herr Lindhagen för hans åsikter angående den sven¬
ska jordäganderätten, men jag vill uppriktigt säga ifrån, att
jag kan icke på vis och villkor vara med om en skrivelse om en ut-
rednino- med dessa herr Lindhagens motiver såsom utgångspunkter
eller s°åsom bakgrund. Det är ifrån den synpunkten jag har
nödgats, oaktat jag gärna skulle vilja vara med på att göra
någonting, ifall det behöves, yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Karlsson i Fjöl: Herr talman, mina herrar! Blott ett
par ord. Jag är för min del fullt övertygad om att någonting måste
göras för att hjälpa de samhällsklasser, varom här är fråga; Jag
tänker då mindre på bolagsarrendatorer, d. v. s. arrendator pa störa
eller medelstora gårdar. De bli i allmänhet bättre behandlade och
kunna bättre tillvarataga sina intressen än vad fallet är med torpare
och med dem likställda. Dessa äro mera hänvisade till jordägarens
godtycke, än vad de större arrendatorerna äro.
Här har nu talats om förhållandena i södra och mellersta bve-
xige, och man har velat gorå gällande, att den ifrågasätta lagen skulle
vara obehövlig i mellersta Sverige. Jag är visserligen representant
för en norrlanasvalkrets, men jag är därför icke obekant med för¬
hållandena i södra Sverige. Jag är född i södra Sverige och just på
ett sådant torp, varom här är fråga. Jag är uppväxt på ett s. k.
arrende- eller dagsverkstorp, som innehades utan ringaste trygghet
i fråga om besittningsrätten. I den mån den störa barnskaran växte
upp, nödgades vi ge oss ut ur hemmet. Slutligen blev far ensam på
torpet, oförmögen att fullgöra den stränga dagsverksskyldigheten.
Följden blev, att han fick lämna stället, där han nedlagt hela sitt
livs arbetskraft, utan ett öres ersättning för de jordförbättringar han
där åstadkommit. _ o
Den som har sådana minnen från sin uppväxttid, kan icke annat
än på det livligaste tillstyrka, att någonting göres för att komma de
befolkningslager till hjälp, varom här är fråga. Det är mahända
sant, att de senare åren möjligen förbättrat torparklassens ställning,
men jag tror dock icke, att denna förbättring fortskridit sa långt,
att det icke är behövligt, att lagstiftningen här kommer till hjälp.
Nu framhölls av den siste talaren, att reservanterna glömt torp¬
kommissionen. Jag skall då be att få erinra onp att torpkommissio¬
nens uppdrag icke omfattar, såsom också herr Lindhagen framhållit
i sin reservation, alla slag av torp, utan en hel del av dessa komma
att lämnas utanför. Denna omständighet att torpkommissionens för¬
slag föreligger, onödiggör icke på något satt ett bifall till vad reser¬
vanterna föreslagit, och jag för min del ber att fa yrka bifall till
herr Pettersson i Södertälje m. flis reservation.
Ang. arrende¬
lagstiftning
till skydd för
torpare m. fl,
(Forts.)
Nr 29. 40
Onsdagen den 1 juli.
Ang. arrende¬
lagstiftning
till skydd för
torpare m. fl.
(Forts.)
Herr Åkerlindh: Herr talman! Jag har för närvarande
ej stor anledning att uppträda, då mina ärade kamrater på Värm-
landsbänken icke bestritt de påståenden jag uttalat.
Jag måste dock bemöta min ärade vän, herr Helger i ett par
punkter och även min ärade vän herr Igel. Herr Helger sade,
att jag hade sagt, att en torpare skulle kunna få det lika bra,
som en hemmansägare hade det. Ja, det säger sig alldeles självt,
att om en hemmansägare är skuldsatt och han icke kan betala rän¬
torna på sin skuld, det väl är bäst för honom att sälja egendomen,
betala sin skuld och bli arrendator, så att han kan försörja sig
och sin familj och reda sig. Så har hänt i många fall. Det kan
hända, att det finns undantag, att det finns sådana som det är
sämre förr; det vill jag icke bestrida, sådana finnas överallt.
Det finns personer, som icke sköta sig, det finns sådana, som
ingenting vilja taga sig för, för dem blir det naturligtvis också
mycket dåligt med deras bärgning och ställning. Men jag vet
fall, där en torpare, som haft en egendom med en häst och fem
eller sex kor, när han slutat sitt arrende vid 50 eller 60 års
ålder och hållit auktion, varit skuldfri och haft ett lösörebo på
3,000 kronor. Han hade kanske börjat som dräng och hans hustru
som piga utan det ringaste. För en sådan anser jag, att det har
gått ganska bra, under det att kanske en hemmansägare, som
tagit emot eu gård, när han började, slitits hårt med stora skulder
hela livet och när han slutat och sålt sin egendom icke haft ett
öre över.
Jag vill därför göra den invändningen, att när en hemmans¬
ägare är skuldsatt, så kan det vara bra mycket bättre för honom
att bliva arrendator. Men det är klart, att det icke alltid är
jämställt i det hänseendet, att arrendatorn och hemmansägaren
ha det lika bra när de skiljas från livet. Ty det kan ju också
hända, att arrendatorn har blivit skuldsatt och kommit i betryckt
ställning, under det kanske hemmansägaren har tak över huvudet
för sig och sin familj. Det är ju så olika i olika fall, och
det är klart, att man icke kan säga något bestämt beträffande
alla Tall.
Jag vill också bemöta min ärade vän herr Helger, då han
sade, att torparna endast ha ettåriga kontrakt. Ja, de vilja
icke ha. mer. De vilja sitta på obestämd tid för att kunna
flytta. Det kan jag anföra bevis för. Men jag kan också anföra
bevis för vad jag sade, att större delen av dem jag känner i mitt
grannskap ha tjuguåriga kontrakt, naturligtvis med uppsägnings-
rätt, men de få sitta kvar så länge, såvida det icke kommer något
särskilt hinder eller fel i vägen.
Mm ärade vän herr Igel sade, att jag icke ville, att arren-
datorerna skulle likställas med hemmansägarna. Det har jag
visst ingenting emot. Jag vill, att de skola få det så bra som
möjligt, och jag önskar dem allt gott. Men på grund av de erfa¬
renheter jag har i detta hänseende, tror jag bestämt, att det icke
föreligger något behov av en lagstiftning i detta fall.
Onsdagen den 1 juli.
41 Nr 29.
Då min ärade vän herr Helger klandrade en av de borg¬
mästare, som uttalat sig i denna fråga, så vill jag säga, att han
själv är folkskollärare och att han nog icke har större insikter
härvidlag än borgmästaren.
Jag her fortfarande att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Lundell: Herr talman! Jag vill icke bestrida,
utan jag känner mig fullt övertygad, att herr Lindhagen med
sin motion har de allra bästa avsikter att hjälpa just den klass,
som anges i motionen. Men icke tror jag, att han därmed hjälper
torpareinstitutionen eller torparna.
Nu äro ju förhållandena i landets olika delar högst olika,
och då ingen har uttalat sig angående förhållandena i södra
Sverige, så anser jag mig böra i största korthet säga några
ord om saken från det hållet.
Vad herr Lindhagens åsikter beträffar, så förskriva de sig
antingen från undantagsfall eller från en svunnen tid. Förhål¬
landena äro icke nu sådana, att en torpare är nödsakad att be¬
hålla ett torp eller sitta kvar i den ställningen, om han har det
dåligt. Det finns så många utvägar för honom att försörja
sig utan att vara torpare, att han har alls icke någon anledning
att vara det, ifall icke hans ställning är bra. Vill jordägaren
ha en torpare, så får han nog ge sådana villkor, att denne kan
existera. Jag har ju en ganska vidsträckt erfarenhet om exi¬
stensförhållandena för torpare och mindre jordägare, då jag, se¬
dan den institutionen började, varit ordförande i prisbelönings-
nämnden för mindre jordbruk. Därvid har jag varit i till¬
fälle att ge belöning åt en hel del torpare, som skött sitt jord¬
bruk utmärkt och om vilka det också varit tydligt, att deras
ställning varit bra.
Jag tror icke, att denna lag, som herr Lindhagen har före¬
slagit, är, såsom herr Berg i Munkfors uttalade, till för att
hjälpa stackare. Stackare kan det finnas både bland självägare
och torpare, men det är ej lagstiftningens fel, och vad jag er¬
farit är, att torparna genom den hjälp och det stöd, som de ofta
få från jordägarnas sida mången gång komma i bättre ställ¬
ning, än vad de självägande kunna vara, som ofta äro betydligt
skuldsatta. Att här göra en 'lagstiftning att gälla för alla med
minutiösa bestämmelser tror jag är opraktisk. Jag tror, att
om man vill behålla torpareinstitutionen, så får man ge frihet
till avtal efter förhållandena på den ena och den andra orten
och efter jordägarens ekonomiska ställning. Det är långt ifrån
att denna alltid är så lysande. Det är alldeles nödvändigt, så¬
vida torpareinstitutionen skall finnas kvar, att dessa uppgörelser
få ske under sådana förhållanden, som gör det möjligt för bägge
parterna att förlika sig med villkoren. Förhållandena äro nu så¬
dana, att införa vi dessa minutiösa bestämmelser och den lagstift¬
ning för torpareinstitutionen, som herr Lindhagen påyrkar, så
komma torparna att försvinna. Det skulle då icke bli möjligt
Ang. arrende•
lagstiftning
till skydd för
torpare m. fl,
(Forts.)
Nr 29. 42
Onsdagen den 1 juli.
Jing. arrende¬
lagstiftning
■till skydd för
torpare m. fl.
(Forts.)
för en hel massa'jordägare att ha några torpare. De skulle nöd¬
gas både avvisa sökande till nya torp och lägga ned de gamla,
ty de skulle icke finna någon fördel, att hava torpare med så¬
dana villkor, som denna lag skulle medföra.
Beträffande en talares yttrande, att en hel del torpare ha
endast ettåriga kontrakt, så finns det yu ingen anledning till
att sådant skall kunna existera efter ;den nya arrendelagens
tillkomst. Jag tror på grund av den erfarenhet jag haft, att
herr Åkerlindhs och Olofssons i Åvik iakttagelser äro fullt rik¬
tiga. Några bolag, som äro jordägare, ha vi icke i den ort jag
tillhör. Om det funnep sådana, så skulle de nog också liksom
de enskilda jordägarna i dessa trakter |å rätta sig efter för¬
hållandena och omständigheterna, sådana de äro och alltmer och
mer bliva. Jag vill skarpt betona att om torpareinstitutionen
skall kunna existera, måste de fria avtalen få göra sig gällande,
och på något annat isätt kan man icke hjälpa vare sig torparna
eller jordägarna. Man ingöte ha jordägarnas och torparnas ge¬
mensamma fördel i sikte, om icke torpareinstitutionen skall
upphöra ock dithän strävar 'man ju icke.
Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till utskot¬
tets förslag.
Herr Nilsson i Kristianstad: Herr talman, mina herrar!
Innan riksdagens andra kammare går att fatta beslut i denna
enligt min mening synnerligen viktiga fråga, skall jag be att
få framföra ett par synpunkter rörande förhållandena i södra
delen av landet.
Jag har under de senare åren vunnit en ganska stor erfa¬
renhet om förhållandena bland torparna i synnerhet vid de stora
herregodsen i Skåne. Vid flera tillfällen under denna debatt
och i all synnerhet från en ärad talare på Blekingebänken har
med styrka framhållits, att något egentligt behov av en sär¬
skild lagstiftning för dessa människor, speciellt för torparna,
skulle nu, sedan arrendelagen kommit till, icke förefinnas. Jag
skall då be att få framföra ett par exempel på, varför man dock
kan anse, att en sådan lag är av behovet påkallad.
Först skall jag då be att något litet få till beaktande fram¬
föra exempelvis den bekanta dagsverksskyldigheten, som är rå¬
dande på de stora godsen för deras torpare. Det är sant, att
dagsverksskyldigheten på sina håll kanske kan vara av bety¬
delse för torparna, och kanske de helt enkelt själva äro till¬
fredsställda därmed. Men å andra sidan gives det så många
exempel, och de äro nog övervägande, på huru dagsverks,-
skyldigheten innebär för dessa fattiga medborgare, för dessa
torpare en tunga, en pålaga av synnerligen härt slag. Det
finnes nämligen till och med i vår provins i Skåne orter, där
de stora godsens torpare ha dagsverksskyldighet med två dags¬
verk i veckan. Under hösttiden ha de då ofta icke möjlighet
Onsdagen den 1 juli.
43 Nr 29.
att bärga sin egen skörd utan måste låta den förfaras på grund
av sin skyldighet att i främsta rummet göra dagsverken på herre¬
godset. Och kanske just de få dagar, då de kunna arbeta åt
sig själva, är väderleken sådan, att de på den grund icke kunna
bärga sin skörd. Ett synnerligen starkt önskemål för dessa
torpare särskilt vid de stora godsen utanför Kristianstad var
vid den stora konflikt, som på sin tid pågick där, att bli befriade
från dagsverksskyldigheten, och det lyckades omsider också^ att
i detta avseende få torparnas synnerligen hårda villkor något
förbättrade.
Men jag vill även anföra en annan synpunkt, som belyser
behovet av en särskild lag för dessa torpare. De, som sitta
värst, äro säkerligen de torpare, som åtagit sig att bygga
till eller underhålla sina torp. De hålla sina byggnader väl
i ordning, de lägga ned tusentals kronor därpå, det finnes verk¬
ligen sådana, jag känner personligen flera stycken. De ha kon¬
trakt på tio år, och när de tio åren äro slut, säger förval¬
taren eller godsägaren: detta torp är nuj i sådant skick, att jag
vill ha litet mer betalt, ett dagsverke mer i veckan eller tio
kronor mer i arrende om året. Ty nu ger jorden så mycket mera
än för tio år sedan. Nu heter det från flera herrar här i
kammaren, att torparen kan ju flytta. Han har sin frihet att
välja. Men vad är den friheten värd för den torpare, som lagt
ned sitt livs besparingar, ett till tvåtusen kronor på sitt torp.
När man säger till honom: gå in på det nya arrendekontraktet
eller tåg dina byggnader och flytta härifrån, så är det en
frihet, som verkligen icke är mycket värd. Senast i går er¬
höll jag ett brev från en person, som varit torpare vid ett stort
torp i det län jag representerar. Han har just i vinter fått se
sina byggnader, värderade till 2,500 kronor, jämnade med jor¬
den, därför att han icke ville gå in på en ökning i arrendeav¬
giften, som han ansåg orättvist pålagd för den förbättring,
som han åstadkommit på jorden. Med sådana exempel för ögo¬
nen skall man icke kunna påstå, att det icke föreligger behov
av denna särskilda lagstiftning.
Beträffande invändningen, att torpkommissionen — märk
väl: med vissa inskränkningar! — förordat en ordning till det
bättre för torparna, och att detta förslag med det snaraste
skulle vara att emotse frän regeringen, betvivlar jag synnerligen
starkt, att det är att motse så snart. Det har emellertid hos
bemärkta högermän icke förefunnits någon varm känsla för att
särskilt pådriva torpkommissionens förslag och pådriva den
lösning, som där förordas. Jag tror för min del, att en skrivelse
i det syfte, som reservanterna nu här och närmast då i der
Lindhagcnska. reservationen gjort sig till målsmän för, skulle
verka så, att den påskyndade denna saks lösning. Och då enligt
min mening härav förefinnes ett verkligt behov, icke bara vad
beträffar torparna i norra och mellersta Sverige utan även i
fråga om stora massor i södra delarna av landet, skall jag be att
Ang. anande-
lagstiftning
till skydd för
torpare in. fl.
(Forts.)
Nr 29. 44
Onsdagen den 1 juli.
Ang. arrende¬
lag stiftning
till skydd för
torpare m. f.
(Forts.)
få yrka bifall till den av herr Lindhagen m. fl. avgivna re¬
servationen.
Herr Nordström: Herr talman, mina herrar! Det är så
många värmlänningar, som ha varit uppe i denna fråga, att jag kun¬
nat nöja mig med att instämma med herr Helger, och jag hade ej
heller begärt ordet, om icke herr Åkerlindh för andra gången tagit
till orda och då bland annat yttrat, att ingen bland kamraterna —
d. v. s. kamraterna på värmlandsbänken — hade bestritt hans upp¬
gifter om att bolagsarrendatorerna i Värmland skulle i regel ha det
lika bra som de självägande jordbrukarna. Då skall jag be att få be¬
strida den uppgiften, på samma gång som jag erkänner, att det kan
finnas något undantag, någon arrendator, som har det lika bra som
de självägande bönderna.
Om icke bondetåget, som visst herr Åkerlindh deltog uti, kom¬
mit emellan, kunde ju han och jag blivit i tillfälle att i sommar göra
en resa i övre Värmland för att få se dess förhållanden, se på bolags-
väldets verkningar och hälsa på bolagsarrendatorerna i dessa bygder.
Jag antager nämligen, att herr Åkerlindh har sina erfarenheter
enbart från Lungsund- och Storforsbolagets domäner och att hans
uppgifter därvidlag kunna vara riktiga. Men om han hade tillfälle
att följa mig på en cykeltur genom norra och västra Värmland nästa
sommar, skulle jag visa honom, hur de ha det där. Vi kunde börja
i Gräsmark och gå uppför Fryksdalen och Älvdalen ned. Vi skulle
då gå över dessa stora, gamla finnbyar, som finnas däruppe och som
nu kommit i bolagens händer och där det nu till stor del är öde.
Vidare genom övre Älvdalen där utländska bolag slagit under sig
stora .vidder och sedan till nedre Älvdalen och Uddeholmsbolagets
stora domäner, och jag tror att herr Åkerlindh lika väl som jag under
hela vägen skulle få svårt att leta upp en torpare eller arrendator, om
vilken ens herr Åkerlindh själv kunde påstå, att han hade det lika
bra som de självägande i dessa bygder. Och ändå ha icke jordägarna,
bönderna, det så bra däruppe i finnbygderna och Älvdalen.
Jag vill icke upptaga tiden alltför länge, men jag vill dock näm¬
na ett par exempel. Det ligger en by mellan Lekvattnet och öst¬
mark, som heter Runsjön, där det finnes en eller två familjer kvar,
som bruka hela byns jord, och ändock ha de det ej så bra som de forna
självägarna utav byn. Det finnes en annan stor by, Flatåsen i Ny-
skoga. kapellförsamling. Det skulle vara intressant att taga herr
Åkerlindh med sig dit upp och visa honom, hur den byn ser ut, sedan
Götabolaget slog sina klor i den. Jag skall sluta med ytterligare ett
exempel ifrån en annan by. Det finnes där en man, som var själv¬
ägande för några år sedan och hade det utmärkt bra, men som nu
är arrendator under ett bolag och t. o. m. brukar två hemman mot
ett förut. Man kunde då tycka, att han skulle ha det alldeles utmärkt
bra, när han har två hemman nu mot ett för några år sedan. Men
den mannen har väl aldrig ångrat något så, som att han sålde sin
egendom till bolaget. Han sitter nu som beroende arrendator, och
Onsdagen den 1 juli.
45 Nr 29.
många av de rättigheter, som blivit uppräknade såsom börande till¬
komma en bolagsarrendator, saknar han.
Nu är det icke nog med att dessa arrendatorer ha dåliga villkor
under arrendetiden, utan de riskera ju också att efter blott några
få år, ett par tre, fyra eller fem år, få gå ifrån den jord, som de
kanske själva en gång ägt och till stor del själva brutit upp, och det
därför att de varit dumma nog att tro, såsom herr Åkerlindh sade,
att de skulle få det bättre såsom arrendatorer än såsom ägare och
därför sålt sin jord. Det kan nog hända, att det finnes människor,
som varit så dumma, att de haft denna tro. Om nu möjligen någon
av herr Åkerlindhs valmän skulle vara arrendator i den ort, varifrån
han är, och herr Åkerlindh kommer hem och säger: Jag har Som din
representant i riksdagen i andra kammaren sagt att du har det lika
bra som jag, ■— så skulle jag vilja se eller höra, hur den valmannen
komme att handla vid nästa val.
Herr talman, jag ber att få yrka bifall till herr Petterssons i
Södertälje m. fl. reservation.
Herr Lindhagen. Jag har begärt ordet för att yttra något
med anledning av herr Åkerlindhs anföranden. Han är visserligen
redan bemött av sina kamrater, men jag vill nu förklara, att jag-
kar aldrig inom riksdagen, icke ens i första kammaren, mött en så
optimistisk syn på bolagsväldet, som herr Åkerlindh framförde.
Jag nästan förundrar mig över att han själv sitter kvar som själv¬
ständig hemmansägare och icke övergår till detta paradis, som be¬
står i att vara beroende år från år av aktiemajoriteten i ett bolag.
Jag har verkligen talat med mycket s. k. bolagsfolk i Värmland, de
ha varit mycket hyggliga att tala med och gjort en hel del erkän¬
nanden, att naturligtvis ha dessa arrendatorer en osjälvständig ställ¬
ning och nog vore det bättre, tycker mången, om de kunde utvecklas
till ett självständigt bondestånd. Men en sådan skönmålning av det
förhållandet att vara arrendator hos ett bolag som herr Åkerlindh
framfört har icke förekommit vare sig från dessa bolagsmäns sida
eller inom riksdagen.
Nu har ju emigrationsutredningen sagt sitt ord i saken och den
har sagt, att här behöver göras något för att förekomma olusten i
landet. Men vad skall göras? För det första måste man bereda
självständiga utskomstmöjligheter åt så mycket folk som möjligt,
och då vila ju blickarna också på jordbruket, och man hoppas, att
man där skall kunna bereda verkligt självständiga hem åt många
familjer. Då är det klart, att man måste försöka skaffa dessa
jordbrukare en sådan tillvaro, att de med någon fördel kunna ägna
sig åt jordbruket.
Herr Åkerlindh talade om i sitt första anförande att i hans
trakt både arrendatorerna fem och tio ja till och med tjugo års ar¬
rende. Det föreföll således,som om herr Åkerlindh ansåg, att det
vore förmånligt för den, som idkar jordbruk, att ha en någorlunda
varaktig besittning. Men när det sedan upplyses, vad herr Åker-
lidh icke sade, att hundratals arrendatorer just inom hans krets ha
Ang. arrende¬
lagstiftning
till skydd för
torpare m. fl.
(Forts.)
Nr 29. 46
Onsdagen den 1 juli.
Ang. arrende¬
lagstiftning
till skydd för
torpare m. fl.
(Forts.)
blott ettåriga kontrakt, så säger lian: de vilja icke ka annat. Ja,
bär herr Åkerlindh undersökt det? Men om de icke vilja ha annat,
så beror det på, att bolaget kastat dit sådant folk, som icke passar
till jordbrukare eller anse det på de erbjudna villkoren hopplöst att
slå sig ned som jordbrukare, eller kommit dit såsom tillfälliga skogs¬
arbetare. Men skall man få ett ordentligt jordbruk, som skall kun¬
na föda sin man, går det icke an att ha jorden på ett år i sänder,
och sålunda vara fullkomligt beroende av jordägaren.
Det är märkvärdigt, hur olika det kan ställa sig. Vid upplå¬
telse av småbruk från statens mark åt enskilda, ifrågasättes av
mången att det skall ske med så varaktig och trygg besittningsrätt,
att den kan anses likställd med äganderätt, men icke med full ägan¬
derätt, så att man kan befara, att brukarne skola skuldsätta sig, så¬
som herr Åkerlindh sade, eller sälja jorden till främmande ända¬
mål. Men då säger man från herr Åkerlindhs meningsfränder: full
äganderätt, ty det är det enda, som någon människa kan trivas med.
Men när man sedan kommer till den enskilda jorden och det före¬
slås: låt oss bereda dessa jordbrukare eu besittningsrätt, som nå¬
gorlunda påminner om äganderätt, då duger inte det, utan då heter
det, ju längre bort från äganderätten, desto härligare. Tycker herr
Äkeilindh, att det är någon logik i detta? Jag är övertygad om, att
herr Åkerlindh under någon debatt längre fram om upplåtelse av
statens jord kommer att hylla den åsikten: endast full äganderätt,
det måste vi ha, utan någon omtanke. Det är denna dualism från
högerpartiet, som jag alltid förvånat mig över. Statens jord skall
upplåtas med full äganderätt utan någon omtanke, men på den en¬
skilda jorden ingen som helst äganderätt. Tänk om vi skulle före¬
slå, herr Åkerlindh, att dessa bolagstorpare skulle få ärftlig besitt¬
ningsrätt eller kanske full äganderätt genom expropriation? Yore
det inte alldeles utmärkt, om de fingo äganderätt? Nej, då skulle
han rösta emot, och anse det vara det mest förkastliga man kunde
tänka sig. — Där ser man sålunda att det är enskilda intressen,
som i mycket ligga bakom, och att man icke ser saken ur allmänna,
sociala synpunkter.
Nu har jag yrkat bifall av opportunism till den liberala reser¬
vationens slutkläm. Herr Helger har yrkat bifall till motionen.
Det är naturligtvis mycket renhårigare att göra så, och det gläder
mig, att han gjorde det, men då jag nu en gång instämt i den li¬
berala reservationen, ber jag att från min opportunistiska och de¬
moraliserade ståndpunkt få vidhålla detta yrkande.
Herr Ingvarson: Då en representant bär på Blekingebänken
anslutit sig till och nu förfäktar utskottsmajoritetens ståndpunkt att
inga som helst åtgärder skola vidtagas, så kunde kammaren kanske
därav ha fått den uppfattningen, att i Blekinge är allt väl beställt
och att inga människor finnas där i en sådan situation, att den på¬
kallar dylik lagstiftning. Jag har emellertid en personlig erfaren¬
het av förhållandena i länet, och vill därför meddela, att en sådan
uppfattning icke är riktig. Det finnes fastmer i den landsändan
Onsdagen den 1 juli.
47 Nr 29.
många människor, som ha ett synnerligen stort behov av att åtgärder
av denna beskaffenhet vidtagas, och det är denna mening jag vill
ge uttryck åt, innan den nu pågående debatten avslutas.
Herr Holmdahl yttrade, att han för sin del icke lär i stånd att
böja sig endast för den personliga mening, som motionärerna föra
fram. Han vill ha starka skäl och helst en utredning att hålla sig
till, en utredning, som skulle ådagalägga behovet av dylika åtgär¬
dar. Jag ber då få säga, att endast under de år jag suttit här i
kammaren har det gång på gång föreslagits åtgärder för att till¬
varataga ifrågavarande medborgargruppers intressen, men varje
gång sådana förslag framkommit, ha de obarmhärtigt nedröstats av
herr Holmdahl och de med honom liktänkande och att nu återigen
framföra liknande synpunkter, det är att fortsätta på den inslagna
vägen. Vilket sätt man än kommer med och vilka åtgärder man än
föreslår för att få bättre förhållanden säges det nej från herr Holm-
dahls och hans partis sida. Detta kan jag för min del icke stå till
svars med, så länge det finnes otaliga medborgare, som lida i högsta
grad under de nuvarande förhållandena, icke minst i det län, där
jag hör hemma.
Av en representant på Värmlandsbänken fälldes nyss det ytt¬
randet, att många bland torparna i hans län icke brydde sig om att
odla upp marken och vidderna däromkring, utan hellre sysslade med
skogskörsel. Ja, är det då underligt under nuvarande förhållan¬
den, då de icke ha minsta förhoppning att vinna något med att ar¬
beta på jordens förbättring? Få de någon tack eller glädje därav?
Hej, de veta att resultatet av allt det arbete de nedlägga på jorden
går ifrån dem den gång, då torpkontrakten gå till ända. Detta gäller
icke endast i Värmland utan överallt, och jag kan av egen erfaren¬
het vittna om många hundratals fall, där det gestaltar sig på samma
sätt. Det smyger sig då naturligtvis hopplöshet och missmod över
dessa människor. De känna sig grymt behandlade av samhället, då
deras livs strävanden fullständigt grusas på gamla dagar.
Det är därför jag anser, att det är oundgängligen nödvändigt
att vidtaga åtgärder för att hjälpa dem till rätta. Det kan ske ge¬
nom det förslag, som här föreligger och isom jag ber att få yrka bi¬
fall till. Jag hade helst yrkat bifall till herr Lindhagens m. fl.
reservation, men då han nu själv frånfallit iden, har jag ingen anled¬
ning att göra detta, utan nöjer mig med att instämma i det yrkande,
som han gjort.
Herr Helg e r: Jag vill endast rikta ett par ord till herr
Åkerlindh. När han yttrar att de torpare, som ha ettåriga
kontrakt, icke önskat att få längre kontrakt, så vill jag säga, att
detta är icke riktigt beträffande de torpare jag talade om; de
önskade verkligen att få längre kontrakt, men fingo det icke.
Herr Åkerlindh nämnde vidare, att en folkskollärare icke
kunde ha bättre kännedom om torparnas förhållanden än en borg¬
mästare. Nu veta vi ju alla, att herr Lindhagen ägnat denna
pak ett särskilt studium, men jag får säga, att en folkskollärare,.
Ang. arrende-
■ lagstiftning
till skydd för
torpare m. fl.
(Forts.)
Nr 29. 48
Onsdagen den 1 juli.
\Ang. arrende¬
lagstiftning
till skydd för
torpare m. fl.
(Forts.)
som i många år levat mitt ibland dessa torpare, som dagligen
undervisar deras barn och ser hur de komma klädda till skolan
och vad de ha i sin matsäck, han har nog i vanliga fall bättre
reda på dessa saker -än en borgmästare, det får herr Holmdahl
ursäkta.
Jag liar blivit uppmärksamgjord på att herr Lindhagen
själv icke yrkat bifall till sin motion, utan i enighetens in¬
tresse biträtt den av herr Pettersson i Södertelje m. fl. av¬
givna reservationen. För min del skulle jag nog helst önskat
bifall till motionen, men jag skall nu avstå därifrån och förena
mig i yrkandet om bifall till nämnda reservation.
Herr Nordström: Jag skall be att få taga tillbaka
ett par ord, som jag yttrade gentemot herr Åkerlindh. Jag
sade, att om icke bondetåget där herr Åkerlindh visst deltog
kommit emellan, så skulle vi gjort en resa i övre Värmland i
sommar. Nu har jag fått upplysning om att han icke deltog
i bondetåget, och därför skall jag be att få taga tillbaka den
beskyllningen, om han uppfattade den såsom eu sådan.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen fram¬
ställde propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan 2:o)
avslag å samma hemställan och bifall i stället till den vid utlåtandet
fogade, av herr Pettersson i Södertälje m. fl. avgivna reservationen
samt 3:o) avslag å utskottets hemställan och bifall i stället till den
i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen sig anse
svaren hava utfallit med övervägande ja för den under 2:o) upp¬
tagna propositionen. Votering begärdes emellertid, i anledning var¬
av och sedan till kontraproposition antagits den under l:o) an¬
givna propositionen, nu uppsattes, justerades och anslogs denna om-
röstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren med avslag å lagutskottets. hem¬
ställan i utskottets förevarande utlåtande nr 7, bifaller den vid ut¬
låtandet fogade, av herr Pettersson i Södertälje m. fl. avgivna re¬
servationen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hem¬
ställan.
Voteringen utvisade 117 ja mot 63 nej, vid vilken utgång
kammaren således med avslag å utskottets hemställan bifallit den
av herr Pettersson i Södertälje m. fl. avgivna, vid utlåtandet fo-
.gade reservationen.
49 Nr 29.
Ocsdagen den 1 juli.
§ 8.
Härefter förelåg till avgörande jordbruksutskottets utlåtande,
nr 1, angående regleringen av utgifterna under riksstatens nionde
luvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet.
Punkten 1.
Lädes till handlingarna.
Punkterna 2—4.
Yad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 5, angående understöd åt vissa lantbruks- och lant¬
mannaskolor samt åt elever vid dylika skolor.
I en inom andra kammaren väckt motion, nr 50, hade herr Jöns¬
son i Slätåker hemställt, att riksdagen måtte besluta, att enskild
lantbruksskola eller lantmannaskola skulle erhålla samma statsan¬
slag som vanlig lantmannaskola och dess frielever samma statsun¬
derstöd som frielever vid vanlig lantmannaskola allt under förut¬
sättning, att skolans behövlighet vitsordades av länets hushållnings¬
sällskap eller dess förvaltningsutskott, att skolan emottoge stipulerat
antal frielever samt att skolan ställdes under statens inspektion och
att denna vitsordade skolans arbete.
Vidare hade herr Säfstrand i en likaledes inom andra kamma¬
ren väckt motion, nr 149, föreslagit att riksdagen måtte till under¬
stöd åt obemedlade eller mindre bemedlade personer, som åtnjöte
statsunderstöd, enligt mera fria former organiserad jordbruksunder-
visning, ordnad på sätt i motionen angivits, bevilja ett årligt an¬
slag av 10,000 kronor att utgå från och med år 1915 och enligt
grunder, som Kungl. Maj:t ägde att bestämma.
Utskottet hemställde, att förevarande motioner måtte av riks¬
dagen avslås.
Vid punkten voro emellertid fogade reservationer:
av herr Linders, som ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av ovannämnda motioner måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta
utarbeta och förelägga riksdagen förslag i syfte att bereda även
enskild lantbruks- eller lantmannaskola, som visserligen icke ägde
vald styrelse, men visat sig fylla måttet för en fullgod lant-
bruksundervisning, möjlighet till statsanslag som vanlig lantmanna¬
skola och dess frielever samma statsunderstöd som frielever vid van¬
lig lantmannaskola; samt
av herr Pers, som instämt i det slut, vartill herr Linders kom¬
mit, dock utan instämmande i dennes motivering.
Andra kammarens protokoll vid senare riksdagen 1914. Nr 29. 4
Ang. under¬
stöd åt vissa
lantbruks- och
lantmanna¬
skolor m. m.
Nr 29. 50
Onsdagen den 1 juli.
Ang. under- Sedan utskottets hemställan föredragits, lämnade herr talmannen
la^brLs-Zh På begäran ordet till:
skolor m.m. Herr Jönsson i Slätåker som yttrade: Jag ber att få
(Ports.) yrka bifall till min motion, men jag har mycket svagt hopp om
att kammaren skall godkänna densamma gent emot ett i idet
närmaste enhälligt utskott. Jag tycker dock, att min anhållan,
som herrarna kjänna från motionen, är av sådan natur, att motio¬
nen skulle varit förtjänt av ett annat betyg. Vad jag begärt;,
det är statsanslag till enskilda lantbruksskolor, under förutsätt¬
ning att de ställa sig under statens kontroll, att skolans behövlig¬
het vitsordas av länets hushållningssällskap eller dess förvalt¬
ningsutskott samt att skolan emottager ett antal frielever. Detta
är dock villkor, som äro ganska avsevärda, och det skulle icke va¬
rit någon fara med att lämna skolorna fria händer för övrigt.
Det är ändå kanske litet märkvärdigt att en person, som arbetat
fram en skola, vilken visat sig draga elever till sig i hundratal
för att icke säga tusental, enligt de bestämmelser, som förefinnas,
skall vara nödsakad att ha en styrelse över sig, en styrelse, som
kanske, när den för gott finner, avsätter honom. Det blir ju något
ganska egendomligt. Likaså finner jag det vara orätt gent
emot de elever som besöka en enskild lantbruksskola, ty de komma
icke i åtnjutande av stipendier, såsom de rätteligen borde göra.
Utskottet har ju trots sitt avslag givit ett erkännande åt det
privata initiativet på ifrågavarande område. Därmed har ut¬
skottet velat visa en honnör för sådana institutioner, som fin¬
nas, och det är i och för sig glädjande.
Jag skall nu som sagt endast be att få yrka bifall till min[
motion. Jag skulle dock vilja rikta en vädjan till kammarens
ledamöter, innan de avgöra denna fråga, att de måtte betänka vad
de enskilda lantbruksskolorna gjort för vårt land genom att sprida
kunskap och intresse för vår modernäring. Det kan hända, att
bland de tusentals unga män, som hämtat sin utbildning vid
dessa skolor, ganska många skulle sökt sin utkomst i det störa
landet i väster eller också skulle hamnat i industrien.
Det finnes flera skäl att andraga, och det är möjligt, att
de komma fram under den fortsatta debatten.
Vidare anförde:
Herr Larsson i Dala: Herr talman, mina herrar! Då
denna punkt berör ett område, där jag arbetat sedan 1901, och
då jag instämt i herr Jönssons i Slätåker motion och anser dess
innebörd utomordentligt betydelsefull för främjande av lant-
bruksundervisningen i vårt land, ber jag att få yttra några ord
i den föreliggande frågan.
Utskottet yrkar avslag på herr Jönssons i Slätåker motion
samt uttalar som sin uppfattning, att utskottet icke kan finna,
att något verkligt behov av ändring uti nu bestående förhållanden
Onsdagen den 1 juli.
51 Nr 29.
på detta område föreligger. Utskottet är sålunda av den menin¬
gen, att den gällande lagstiftningen för den lägre lantbruksunder-
visningen är så utmärkt, att några förändringar i densamma icke
äro önskvärda. Det torde därför vara skäl att underkasta den
nu gällande lagstiftningen på detta område en liten granskning
för att därigenom utröna, huruvida den nu gällande lagstiftnin¬
gen är så utmärkt, som utskottet anser.
Denna lagstiftning omfattar bland annat Kungl. Maj:ts nådi¬
ga reglemente n:r 117 av den 10 juni 1912 för de med understöd
av statsmedel inrättade lantmannaskolor. Detta reglemente börjar
med allmänna bestämmelser, där det i 2 § säges, att lantmannaskola
kan inrättas under" två med avseende å undervisningens omfattning
skilda former: lantmannaskola litt. A och lantmannaskola litt. B.
För min del anser jag, att det är ett olyckligt val av benämning
för dessa båda skoltyper att kalla dem litt. A och B. Det hade
varit avgjort bättre, om man bibehållit benämningen lantmanna¬
skola för lantmannaskola litt. A och kallat lantmannaskola litt.
B för småbruksskola. Därigenom hade man poängterat, att den
skola, som officiellt kallas lantmannaskola litt. B, skall vara
en småbruksskola i främsta rummet, avsedd att främja små¬
brukets utveckling genom att giva tillfredsställande yrkesutbild¬
ning åt den ungdom, som i framtiden kommer att välja småbruket
som sitt livsarbete.
I fortsättningen av samma kungl. reglemente finnes det
exempelvis i fråga om undervisningsämnen upptaget bakterio-
logi som en underavdelning av botanik, vilket jag anser vara
oriktigt, därför att det knappast finnes något naturvetenskapligt
ämne, som är så betydelsefullt som bakteriologi. Jag anser därför,
att det ämnet borde varit upptaget som ett självständigt ämne,
och att det vid skolorna borde lämnas en möjligast grundlig
undervisning häri. Inom de egentliga huvudämnena har exempel¬
vis redskapslära upptagits som underavdelning till jordbruks-
lära. Redskapslära är dock ett så pass viktigt ämne, att det
är berättigat att få en självständig plats på skolschemat och icke
bör degraderas till att vara endasten underavdelning under jord-
brukslära. Vidare saknas en del ämnen, som jag anser höra
hemma på undervisningsschemat, såsom kulturhistoria och sam¬
hällslära. Kulturhistoria saknas helt och hållet, och av samhälls¬
lära finnes blott kommunalkunskap, enligt mitt sätt att se eu
underavdelning till själva samhällsläran.
Vidkommande reglementets övriga paragrafer, står det an¬
givet i 5 §, att det »på styrelsens för lantmannaskolans piövmng
må bero, huruvida och till vilket omfång undervisning må med¬
delas även i andra ämnen». Den bestämmelsen synes mig orik¬
tig, därför att skolans föreståndare och lärare väl borde haft rätt
att inverka just på denna sak, eftersom det i varje fall blir sko¬
lans föreståndare och lärare, som måste bära den ökade arbets¬
börda, som blir en följd av, att undervisningsämnenas antal ökas.
Vidare säges i 7 §, att undervisningen skall meddelas genom
Ang. under¬
stöd åt vissa
lantbruks- och
lantmanna¬
skolor m. m.
(Forts.)
Jfr 29. 7
Ang. under¬
stöd åt vissa
lantbruks- och
lantmanna¬
skolor m. m.
(Forts.)
52 Onsdagen den 1 juli.
föredrag, repetitioner och övningar. 'Att i undervisningen skall
ingå övningar, därom är ingenting annat än gott att säga, och att
undervisningen skall meddelas i form av föredrag anser jag vara
en fullkomligt riktig princip. Men det är att märka, att såsom
detta ord »föredrag» Här i denna paragraf blivit utvecklat till
sin betydelse, så blir det i verkligheten icke föredrag, utan det
blir fastmera lektioner, och vad som här kallas föredrag blir
läxpreparering. Lektionen skall nämligen börja med läxförhör
och fortsättas med preparering av läxor. Förhör plus prepara?
tion blir dock icke föredrag.
i! 9 § finnes en motsägelse, som jag ber att få fästa herrarnas
alldeles särskilda uppmärksamhet på. Det står nämligen i denna
paragraf: »För undervisningens rätta bedrivande skall skolan
hava tillgång till ett välskött lantbruk av sådan beskaffenhet,
att det kan såsom undervisningsmateriel vara eleverna till verk¬
ligt gagn vid deras utbildning.» Men se'dan heter det i fortsätt¬
ningen av samma paragraf: »Därest sådant lantbruk icke av
skolan fnnehaves, bör överenskommelse träffas med innehavare
av i skolans närhet befintligt välskött lantbruk om rätt för
skolans lärare att å detta verkställa demonstrationer för ele¬
verna.» Jag anser, att det föreligger en motsägelse mellan para¬
grafens första och andra punkt, ty i första punkten säges ut¬
tryckligen, att skolan skall ha tillgång till ett välskött lantbruk,
men i paragrafens andra punkt är detta befallande ord »skall»
ändrat till det mjuka, böjliga och till intet avsevårt förbindande
ordet »bör». Jag anser, att gällande lagstiftning i detta fall
kräver för litet, ty det är ett av de viktigaste och mest vitala
krav, när det gäller en lantmannaskola, att denna är förbunden
med ett välskött lantbruk. Och jag skulle vilja skärpa kravet,
så att den, som sköter lantbruket, vare sig det är skolans förestån¬
dare eller någon annan av skolans lärare,, skall vara skyldig att
föra fullständig driftkontroll för det ifrågavarande skolsmå-
bruket, och insända kontrollräkenskaperna jämte den berättelse,
som reglementsenligt skall avlämnas till kungl. lantbrukssty-
relsen.
Det talas i 19 § om de krav, som skola ställas på
föreståndare ojh lärare. Jag har ingenting annat att erinra ifråga
om denna paragrafs innebörd än att, så vitt jag förstår, det
allra första krav, som man bör ställa på en lantbrukslärare,
för så vitt han skall fylla sin uppgift, är att han kan tända nå¬
gon gnista hängivenhet och hänförelse hos den ynglingaskara,
som han fått att handleda under skolkursen. Det är det primära
kravet, och först därefter kommer kunskapsmeddelandet. En¬
ligt min åsikt är detta senare något sekundärt i förhållande
till det primära att kunna väcka hängivenhet för livsarbetet,
att egga till självverksamhet på det område, där de unga i
framtiden skola arbeta.
I 24 § står angivet, att skolans styrelse skall utgöras av
minst 5 personer, och vidare att denna styrelse skall utses på
Onsdnjren den 1 juli.
53 Nr 23.
det sätt och för den tid, som av Kungl. Makt för varje särskild
skola närmare bestämmes, då anslag till skolan första gången
beviljas. I 25 § heter det, att »styrelsen tillkommer att antaga
och entlediga föreståndare och lärare samt bestämma dessas
avlöningsförmåner; och skall före tillsättandet av dylik befatt¬
ning kungörelse om ledigheten utfärdas».
Nu anser jag det vara alldeles självklart, att när en skola
växer fram utifrån, när den startas genom en kapitalsamman¬
slutning, t. ex. i form av en garantiförening, måste det inom denna
garantiförening väljas en styrelse, vilken får vissa funktioner,
som äro närmare utvecklade i 25 §. Men å andra sidan synes
det mig vara en upprörande orättfärdighet att fordra, att, om
en enskild person genom nitiskt arbete och avsevärda uppoff¬
ringar framarbetat en skola till erkännande genom arbetsresul¬
tat och elevanslutning, det av denne person kräves, såsom enligt
gällande lagstiftning, att han, för att skolan skall få anslag, trä¬
der åt sidan och överlämnar bestämmanderätten över sin egen
skapelse åt en styrelse, utsedd av Kungl. Maj:t, och vilken
styrelse, märk väl, har till uppgift att antaga och entlediga
föreståndare utan att behöva angiva skäl för entledigandet och
utan att den entledigade föreståndaren har möjlighet att vinna
upprättelse — och dock har denne person själv framarbetat
den skola, där en dylik styrelse skulle sitta med så obegränsad
maktfullkomlighet!
Jag skall senare komma till några andra spörsmål, som i det¬
ta sammanhang framställa sig. Jag ber emellertid först att få
fästa uppmärksamheten på utskottets utlåtande dels på pagina
29 och dels i slutklämmen på pagina 30. Utskottet säger på
sidan 29: »Utskottet inser tillfullo det privata initiativets stora
betydelse för utvecklingen av den lägre lantbruksundervisnin-
gen. Det var ett erkännande! Men sedan slutar utskottet på sidan
30 med följande ord: »På grund av vad sålunda anförts, får ut¬
skottet hemställa, att herrar Jönssons i Slätåker och Säfstrands
förevarande motioner må av riksdagen avslås.» Jag får ärli¬
gen erkänna, att, när jag läste dessa passusar i utskottets ut¬
låtande, kom jag att tänka på Runebergs karaktäristik av Kul-
neff. Runeberg säger om honom, att »han smekte och slog ihjäl
med samma varma själ». Utskottet uttalar på sidan 29 sitt fulla
erkännande av det privata initiativets stora betydelse, men sedan
kommer ihjälslagningen på sidan 30: »Utskottet får hemställa, att
motionerna må av riksdagen avslås».
Utskottets utlåtande har åtminstone på mig verkat som oför¬
stående och mörker, men det blir åtminstone någon gryning,
när man kommer till herr Linders reservation, fastän jag gi¬
vetvis icke kan obetingat ansluta mig till vare sig reservationens
kläm eller till vissa uttalanden i reservationen. Herr Linders
säger i sin reservation på sidan 104: »Dessa friare former kun¬
na säkerligen aldrig helt utträngas; lyckligt vore det måhända
ej heller.» Jag ber då att få säga, att de fria skolorna nog komma
Ang. under-
stöd åt vissa
lantbruks- och
lantmanna¬
skolor m. m.
(Forts.)
Nr 29. 54
Onsdagen den 1 juli.
Ang. under¬
stöd åt vissa
Lantbruks- och
lantmanna¬
skolor m m.
(Forts.)
att fortleva, fastän de komma att fortleva under svåra förhål¬
landen, såvida icke lagstiftningen kommer att ändras till mera
rättvisa. Jag tror emellertid, att jag ej säger för mycket, om
jag uttalar den satsen, att de fria skolorna åtminstone under¬
stundom varit ett salt, varigenom man bibehållit friskheten i
undervisningsarbetet. Jag tror, att jag i detta fall även skulle
kunna hänvisa till den omständigheten, att den första skolan i vårt
land, som började på detta svårbrutna område, lantbruksundervis-
ningsområdet, var en enskild skola, nämligen Edvard Nonnens
på Degeberg.
På sidan 104 säger herr Linders vidare: »Nu har det lik¬
väl synts utskottet rättvist, att redan existerande enskilda lant¬
bruks- eller lantmannaskolor, vilka skapat sig en ställning,
som i stort sett kan anses jämbördig med skolor av den offi¬
ciella typen, böra äga samma rätt till statsunderstöd.» Jag
skall icke här uppdraga någon jämförelse mellan enskilda sko¬
lor och skolor av den vanliga officiella typen. Jag vill endast
understryka, att skall man få reda på det inbördes värdet av
dessa skolformer, så finnes det icke mer än en väg att gå, och det
är att tillsätta en undervisningskommission, vilken under en
hel vinterkurs 'följer undervisningen vid de enskilda skolorna och
de officiella skolorna och sedan avgiver vederbörlig berättel¬
se till kungl. lantbruksstyrelsen för att därifrån vidaresändas
till Kungl. Maj:t.
Vidkommande den nuvarande lagstiftningens innebörd, vill
jag emellertid erinra därom, att en enskild skola icke kan er¬
hålla statsanslag enligt gällande lagstiftning. Det statsanslag,
som utgår, tillerkännes icke skolan som sådan, utan den till-
erkännes enskildas »undervisningsverksamhet i jordbruk och lant-
mannanäringar».
Jan anser, att det är staten värdigt att omhulda och under¬
stödja de nya skolor, som växa fram och ha att göra sin insats
inom de bygder, där någon skola förut icke funnits. Men sam¬
tidigt som det är staten värdigt att på detta sätt främja nya
skolor, som växa fram i behövande bygder, så anser jag, att
det icke är staten värdigt att behandla banbrytande skolor på
detta område som mycket illa behandlade styvbarn, utan de böra
behandlas med opartiskhet.
Den föreliggande frågan visar särskilt, tror jag, vilka krav,
som staten ovillkorligen måste fylla, såvida rättvisa skall kunna
vinnas. Dessa krav skulle kunna sammanfattas sålunda, att
statens stöd bör givas lantmannaskolor eller lantbruksskolor
i rättvis enlighet med skolornas elevantal och arbetsresultat;
att lärarna böra äga rätt att välja de resultatrikaste under¬
visningsformer, som de äro förmögna att fylla; att skolans
undervisning utrönes genom statens inspektion; att frielever
tillerkännas statsunderstöd; att frieleverna ha rätt att välja
den skola, som de vilja genomgå och ej straffas, såsom nu är
fallet, med statsunderstödets förlust, om de genomgå en en-
Onsdagen den 1 juli.
55 Nr 29.
skild skola. Det fanns t. ex. i min skola i den fullständiga Ang. under-
undervisningskursen 1912—1913 18 frielever, av vilka 15 blevo stöf &ilms*ak
tillstyrkta statsunderstöd. Dessa 15 elever förlorade statsunder- “”Jmanno-
stödet, emedan de genomgingo min skola och icke en officiell skolor m. m.
skola. Under den sista kursen 1913—1914 funnos 23 frielever. (Forts.)
Ingen av dessa erhöll statsunderstöd av nyssnämnda skäl, d. v. s.
därför att de genomgingo min skola. -—
Styrelse bör icke krävas för fristående skolor, när skolans
undervisning inspekteras genom statens inspektion. Skolans be¬
hövlighet må vitsordas av länets hushållningssällskap eller dess
förvaltningsutskott, och till gengäld för det anslag, som sta¬
ten giver skolan, skall skolan emottaga ett bestämt antal fri¬
elever.
Så är det väsentligen ordnat i Danmark, och Danmark är
dock föregångslandet på jordbrukets område. När en dylik lag¬
stiftning i Danmark visat sig förmögen att låta den danska lant-
bruksundervisningen växa fram och utveckla sig så resultat-
rikt, som den danska undervisningen gjort och gör, så synas
mig alla skäl tala för att en liknande lagstiftning i vårt land
också skulle giva ett motsvarande rikt resultat.
Då jag är övertygad om att man på detta område skulle
vinna de bästa resultat genom ett bifall till herr Jönssons
i Slätåker motion, skall jag, herr talman, be att få yrka bifall
till ifrågavarande motion.
Herr Säfstrand: Herr talman! Ehuru min motion blivit av
utskottets majoritet avstyrkt och väl på grund därav icke har stor
utsikt att vinna riksdagens bifall, så skall jag likväl, då jag icke
heller helt kan gilla tankegången i den gentemot syftet i min mo¬
tion för övrigt välvilligt stämda reservationen, be att få yttra några
ord i denna fråga. Den rör sig som bekant om tvenne olika prin¬
ciper: huruvida de lägre lantbruksundervisningsanstalterna alla skola
vara stöpta i en och samma efter vissa normer reglementerade form,
eller huruvida, vid sidan av dessa reglementerade lantbruks- och
lantmannaskolor, även andra skolor med större armbågsrum för nya
uppslag och initiativ på lantbruksundervisningens område skola äga
möjlighet att fortfarande existera.
Jag vill då säga, att jag är ense med jordbruksutskottet därom,
att en ändring i bestående undervisningsförhållanden på den lägre
lantbruksundervisningens område av den räckvidd, som föreslås i
herr Jönssons motion och i den huvudsakligen på denna motion grun¬
dade reservationen av herr Linders, icke kan anses vara av behovet
påkallad. En sådan ändring skulle nämligen enligt min uppfattning
föranleda en helt ny typ av lantmannaskolor. Då, som bekant, re¬
dan gentemot inrättandet av de nu existerande lantmannaskolorna
av B-typen framhölls såsom en olägenhet, att man därigenom skulle
få alltför många typer av lägre lantbruksundervisningsanstalter, så
har jag svårt att förstå, att det skulle vara fördelaktigt att nu inrätta
Nr 29- 56
Onsdagen den 1 juli.
Ang. under- ännu en typ, som skulle bli normerande för en kel rad av lantmanna-
lalVulcs-Tch Sk°l0r landet .rUnt-„
lantmanna- Men om jag sålunda icke tror det vara lämpligt att nu gå i för-
skolor m. m. fattning om inrättandet av ännu en normaltyp för lägre lantbruks-
(Forts.) undervisningsanstalter, så har jag därmed icke sagt, att man icke
skulle kunna tänka sig några smärre förändringar i de redan existe¬
rande förhållandena. Sålunda förefaller det mig, att, såsom det
redan blivit framhållet, mindre ändringar i reglementet för lant¬
mannaskolorna kunde göras. Föreståndarens vid en lantmannaskola,
ställning borde enligt min mening göras säkrare i så måtto, att i
fråga om hans skiljande från anställning i skolans tjänst, vid vars
behandling han icke ens äger rätt att yttra sig, styrelsen icke borde
vara både första och sista instans. Fn ändring av reglementet i den
riktning, att föreståndaren skulle äga rätt att hos t. ex. Konungens
befallningshavande söka ändring i ett styrelsebeslut om hans av¬
skedande torde vara fullt motiverad.
Vidare är jag av den meningen, att vid sidan av de efter vissa
för hela landet gemensamma huvudgrunder ordnade lägre lantbruks-
undervisningsanstalterna borde finnas en eller ett par skolor med
största möjliga rörelsefrihet för föreståndaren beträffande skolans
organisation och undervisningsmetoder. Att den friare jordbruks-
undervisningen är av betydelse för landet, har riksdagen redan er¬
känt genom att bevilja anslag åt densamma, vilket anslag förra året
t. o. m. blivit höjt. Nu säger utskottet visserligen, att »det anslag
å 20,000 kronor, som anvisats till understöd åt den under mera fria
former anordnade jordbruksundervisningen, mera torde hava avsett
att utgöra uppmuntran och understöd åt vissa personer för den under¬
visning, som av dem utövats genom upplysningsverksamhet och före¬
drags hållande i de olika orterna, än själva skolverksamheten.» Även
om detta skulle ha varit fallet, så har utskottet i alla händelser icke'
förnekat, att understödet dock har avseende även på skolverksam¬
heten. Skulle ifrågavarande statsanslag icke avsett även skolverk¬
samheten, så hade det varit svårt att förklara, att de beviljade under¬
stöden fått den storlek de ha. Och det lär väl icke heller kunna för¬
nekas, att ett par sådana friare organiserade skolor som Hagaberg
och Dala kunna ha sin stora betydelse såsom försöksskolor. Åt¬
minstone förefaller det mig, som om ett par dylika skolor, där före¬
ståndaren har full frihet att bringa sina intentioner till utförande,
skulle verka välgörande, dels ifråga om tillkomsten av nya uppslag'
på lantbruksundervisningens område och dels för att såsom jämfö¬
relseobjekt tjäna till att förhindra, att de enhetligt reglementerade
skolorna alltför mycket stelna i former och därigenom stanna i ut¬
vecklingen.
Om detta erkännes vara sant, vad är då naturligare än att, då
föreståndarna för dessa skolor uppbära statsanslag, även bevilja an¬
slag åt obemedlade eller mindre bemedlade elever vid deras skolor.
Några mera vittgående konsekvenser härav kan jag icke tänka mig
skulle uppstå, då stipendieanslaget, som utskottet mycket riktigt på¬
pekar, endast skulle tillfalla sådana skolor, vilka erhålla understöd
Onsdagen den 1 juli.
57 Nr 29.
ur det till 20,000 kr. uppgående anslaget, som är beviljat åt den
fria lantbruksundervisningen.
Jag skall alltså be att få yrka bifall till min motion, men innan
jag avslutar mitt anförande, skall jag be att få uttrycka min glädje
över, att den diskussion, som förts i frågan angående dessa lant¬
mannaskolors ställning av föreståndarna för vissa enskilda skolor,
blivit förflyttad in i riksdagen. ' Som bekant har det förts en livlig
agitation i denna fråga, skrifter och broschyrer ha spritts över hela
landet, men angreppen ha haft en alldeles oriktig adress, då de rik¬
tats mot den föregående frisinnade regeringen, under påstående att
denna regering begått en »orättfärdig gärning» genom att icke bevilja
de förmåner, varom gjorts ansökan hos regeringen. Yar och en, som
är insatt i ärendet, förstår, att det icke är på denna regering det
hänger, utan att det beror på riksdagen själv, som beslutat om vissa
huvudgrunder för den administrativa lagstiftning, som sedan kommit
till stånd på grundval av lantbruksundervisningskommitténs förslag.
I detta förslag ingår också det reglemente, som här blivit kritiserat.
Riksdagen har godkänt detta reglemente, såsom tydligt framgår av
jordbruksutskottets föreliggande utlåtande. Det missnöje, som före-
funnits över regeringens uppträdande, torde man få vända mot riks¬
dagen själv. Nu är emellertid frågan bragt inför rätt forum, och
jag har velat med min motion bidraga till att utjämna den orättvisa,
som möjligen har blivit begången.
Herr Olausson: Herr talman, mina herrar! Då jag del¬
tagit i behandlingen av denna fråga inom utskottet och därvid
ställt mig på utskottets ståndpunkt, skall jag be att få säga några
ord trots den sena timmen.
År 1911 antog riksdagen bestämmelser rörande dessa s. k.
lantmannaskolor. Hrågan hade då blivit fullständigt utredd
av. sakkunnige, och det var på deras förslag den kungl. propo¬
sitionen grundade sig. Då beviljades statsanslag icke endast
till skolornas undervisning utan även till stipendier åt ele¬
verna. Men för att anslag skulle utgå föreskrev riksdagen
i .enlighet med Kungl. 'Maj :ts förslag åtskilliga villkor. Dessa
villkor inneburo huvudsakligen, att skolan skulle ha en styrelse,
som reglerade undervisningen, och att skolan skulle vara under¬
kastad statens inspektion. De flesta skolor ha underkastat sig
ifrågavarande villkor. Det återstår emellertid ett par privata
undervisningsanstalter, nämligen Dala och, jag tror, Rösiös
skola, som icke vilja underkasta sig desamma för erhållande
av statsanslag, och jag förmodar, att det är för dessa skolors
skull som nu förevarande motioner framkommit.
Utskottet anser, och jag delar i detta fall utskottets mening,
att nämnda villkor icke äro överflödiga för innehavarna av
ifrågavarande lantbruksskolor. Där stadgas att skolan vid sin
sida skall ha en styrelse, som utses av Kungl. Maj :t, men lant-
bruksstyrelsen har gjort ett uttalande, att om föreståndaren har
någon särskild önskan ifråga om styrelsens sammansättning.
Ang. under¬
stöd åt vissa
lantbruks- ock
lantmanna¬
skolor m. m.
(Forts.)
Nr 29. 58
Oosdagen den 1 juli.
Ang. under¬
stöd åt vissa
lantbruks- och
lantmanna¬
skolor m. m.
(Forts.)
kommer lantbruksstyrelsen att taga hänsyn därtill. Sålunda
skulle föreståndarna få en styrelse, som de hade lätt att sam¬
arbeta med. Men innehavarna av de privata skolorna anse,
att då de själva framarbetat skolorna och förskaffat dem an¬
seende, _ böra de också i fortsättningen obehindrat kunna få
sköta sina skolor utan styrelse. Jag skall villigt erkänna, att
dessa skolor vunnit anseende, och jag hoppas, att även fram¬
deles ordentlig undervisning skall bibringas i desamma, och jag
anser, att staten därför gärna kunde lämna dem anslag. Men
åtskilliga skäl .tala för bibehållande av de nuvarande villko¬
ren. Man kan tänka sig, att föreståndaren för en dylik skola
under pågående kurs avlider, eller att han förlorar sitt för¬
stånd, så att han blir intagen på vårdanstalt. Vem skall då
ordna med undervisningen ? Skall den avlidnes efterlämnade
änka eller omyndiga barn regera skolan och tillsätta nya lä¬
rare? Är det icke behövligt att i sådana fall en styrelse ordnar
med saken och utser föreståndare samt tillser, att lärare¬
kåren är fulltalig? Jag tror, att endast det skälet är tillräck¬
ligt för bibehållande av bestämmelsen om att skolan skall ha
en styrelse, men styrelsen har dessutom flera andra uppgifter,
som omnämnas i utskottets betänkande. Jag vill emellertid
icke upptaga tiden med att återge dem. Jag vill endast säga,
att det är av vikt att man icke släpper efter på de villkor, som
äro stipulerade för att statsanslag skall utgå.
Herr Jönsson i Slätåker har sagt, att det är alldeles till¬
räckligt, att skolans behövlighet vitsordas av hushållningssäll¬
skapet. Men även med ett sådant vitsordande har man ingen
garanti för att skolundervisningen fortgår under hela terminen.
Herr Säfstrand har föreslagit, att eleverna vid de fria
skolorna må erhålla stipendier på samma sätt som vid de officiella
skolorna. Det är samma förhållande där. Skall staten lämna
anslag till eleverna, bör det vara sörjt för att undervisning
bibringas dem hela skolåret. Alla skäl tala för att de villkor,
som statsmakterna föreskrivit för beviljande av statsbidrag och
stipendier åt eleverna, icke eftersättas i någon mån.
Då förhållandena gestalta sig så, som jag här antytt, torde
det vara ganska lätt för innehavarna av de fria skolorna att få
en styrelse, som de kunna samarbeta med och som icke vållar
någon större rubbning i undervisningen. Jag kan därför icke
förstå, varför här omdebatterade villkor skola gå dessa herrars
ära för när, så att de icke vilja underkasta sig dem för att
komma i åtnjutande av statsbidrag.
Föregående talare har framhållit en oegentlighet i ut¬
skottets betänkande, då det på sid. 29 heter, att »utskottet in¬
ser till fullo det 'privata initiativets stora betydelse för ut¬
vecklingen av den lägre lantbruksundervisningen», medan det på
nästföljande sida står, att utskottet hemställer, att herr Jönssons
i Slätåker motion må av riksdagen avslås. Jag får då be den
ärade talaren fortsätta läsningen av det stycke han först började
Onsdagen den 1 juli.
59 Nr 29.
låsa upp, han lär då komma till en helt annan åsikt. Jag vill Ang. tmder-
icke besvära kammaren med -att läsa upp stycket, vem som stöd åt vissa
helst kan ju lätt övertyga sig om, att där icke säges någonting
annat, än att den privata verksamheten kan erhålla statsun- skolor m. m.
derstöd, blott den vill uppfylla de villkor, som blivit upp- (Forts.)
ställda. Det finns många privata skolor, som underkastat sig
dessa villkor och erhållit statsanslag.
Vad skulle följden bli av ett bifall till motionerna? Jo,
att det i vårt land skulle uppstå privata skolor av kanske tvety¬
dig karaktär, vilkas undervisning man kunde befara icke
bleve av sådan beskaffenhet, som staten hade rätt att kräva för
de stora anslag, som den beviljar. Det skulle kunna inträffa,
att största delen av lantmannaskolorna ansåge sig icke behöva
ha någon styrelse, då de kunde få anslag utan någon sådan,
och det bleve till stor skada för hela lantbruksundervisningen.
På dessa skäl har jag ansett mig böra ställa mig på utskottets
ståndpunkt, och jag ber få yrka bifall till dess hemställan.
Herr Linders: Såsom redan blivit omnämnt, har jag i denna
punkt avgivit en reservation. I motiveringen har jag i korta drag
sökt angiva skälen för min ställning i denna fråga. Yad utskottet
åberopat i sin motivering lika väl som vad den senaste talaren här
anfört är ju egentligen icke riktat mot min reservation utan mot de
avgivna motionerna och den däri framlagda motiveringen.
Huvudsumman av vad jag velat ernå med min reservation skulle
jag kunna uttrycka i endast två punkter. Det ena är, att det anslag,
som för närvarande utgår till lantbruksundervisning under friare forr
mer, skulle till ganska avsevärd del kunna användas mera konse¬
kvent till s. k. fria skolor och sådana skolors upprättande. Den andra
synpunkten är den, att man begår en orättvisa emot eleverna vid
de fria skolorna — under förutsättning, att desamma få lika god
undervisning och att lärarekrafterna äro lika kompetenta isom vid
de statsunderstödda lantmannaskolorna -— då dessa elever icke få
samma statsstipendier som eleverna vid de vanliga lantmannasko¬
lorna. Detta anser jag vara ett synnerligen vägande skäl, som talar
för det yrkande jag framställt i min reservation. Yi få betänka, att
en stor de! av eleverna vid de fria skolorna äro barn från fattiga
hem, från småbrukar- och arbetarhem.
Nu befinner jag mig emellertid i en ganska egendomlig situa¬
tion. Jag har inom utskottet sökt formulera en reservation, som
särskilt beträffande motiveringen skulle vara försiktigt lagd. Till
svar på herr Larssons i Dala randanmärkning till denna min moti¬
vering vill jag säga, att en dylik försiktig formulering nog är nöd¬
vändig för att den skall bliva godtagen i en fråga som denna, och jag
anser mig därför icke kunna avstå från berörda motivering. Som
sagt befinner jag mig i en egendomlig situation, då motionärerna,
som jag velat hjälpa, var i sin stad taga avstånd från reservationen,
till och med innan jag lyft ett finger till förmån för den kritiserade
reservationen och motiveringen till densamma. Under sådana för-
Nr 20. 60
Onsdagen den 1 juli.
Ang. under¬
stöd åt vissa
lantbruks- och
lantmanna¬
skolor m. m.
(Forts.)
hållande, då icke motionärerna ka något nöje av reservationen, var¬
för skulle då jag ensamt hålla på densamma? Jag her därför — herr
talman —- att få avstå från att yrka bifall till min till utskottsbe-
tänkandet gjorda reservation!
Herr vice talmannen D. Persson: Herr talman! Jag begärde
ordet med anledning av herr Larssons i Dala yttrande. Han sökte gö¬
ra gällande, att jordbruksutskottet skulle ansett den nuvarande ord¬
ningen på detta område vara så förträfflig, att någon ändring i
det avseendet icke vore behövlig. Det har ju utskottet icke sagt.
Men utskottet har däremot sagt, att utskottet vill vinna någon er¬
farenhet, innan utskottet vill 'förorda någon ändring i detta av¬
seende. För övrigt anställde herr Larsson en kritik över gäl¬
lande reglementes bestämmelser och kom till det resultatet, att
han yrkade bifall till herr Jönssons i Slätåker motion. Den
motionen innehåller emellertid icke alls något förslag om ändring
i nuvarande bestämmelser, utan motionären vill i stället gå förbi
dessa bestämmelser helt och hållet, och jag undrar ändå, om det
kan vara fullt tillrådligt.
Efter de skarpa yttranden och de hårda omdömen, som harr
Larsson i Dala hade beträffande jordbruksutskottet, så synes
det mig förresten, som om han skulle kunna, även han, behöva
en styrelse vid sin sida. När han påstår, att jordbruksutskottets
utlåtande endast ådagalade oförståelse och mörker, så får jag*
verkligen säga, att han sökt göra några skolmästartag gällan¬
de, som vi nu för tiden icke äro riktigt vana att underkasta oss.
Jordbruksutskottet har givit allt erkännande även åt den enskilda
verksamheten på detta område, och det måste också herr Larsson
i Dala erkänna. Men, såsom också herr Olausson riktigt an¬
märkte, aktade sig herr Larsson nogsamt för att läsa upp, vad
utskottet i detta avseende har sagt. Jag tror sålunda icke, att
herr Larsson framlagt några skäl i sitt anförande, som skulle kun¬
na motivera ett bifall vare sig till herr Jönssons eller till
herr Säfstrands motion.
Nu skall jag villigt erkänna, att det nog kanske är åtskil¬
ligt, som borde rättas och jämkas i de gällande bestämmelserna.
Styrelsemedlemmarna ,äro kanska för många, och även beträffande
åtskilliga andra bestämmelser kan man nog efter hand få erfara,
att de kräva någon rättelse. Men därom föreligger nu icke något
förslag alls. Och det är väl också skillnad mellan att anse styrel¬
serna för stora och apparaten i det hela för tungrodd och att
kasta bort alltsammans. Detta sistnämnda vill ju herr Larsson
utan vidare g'öra. Jag undrar, om icke riksdagen gör klokt i att
åtminstone söka vinna någon erfarenhet angående verkningarna.
av de bestämmelser, som nu gälla, innan riksdagen kastar alltsam¬
mans över ända. Slutligen vill jag försäkra herr Larsson i Dala,
att jag för egen del, liksom jordbruksutskottet i sin helhet, är
lika intresserad för jordbruks- och lantmannaundervisningen som
någonsin herr Larsson själv, så lärare han är på detta område.
Onsdagen den 1 juli.
61 Nr 29.
Och jag vill tillbakavisa hans ©hemula beskyllningar gent emot
jordbruksutsktotet, vilka jag anser fullkomligt obefogade.
Då tiden är långt framskriden, skall jag nu endast yrka
bifall till utskottets hemställan.
Herr Ekerot: Herr talman! Jag har skrivit under herr
Jönssons i 'Slätåker motion» i så måtto, att jag instäm.t i motionens
syfte. Jag har gjort det på grund av två skäl. Jag anser för
Jet första, att man med de nuvarande bestämmelserna beträf¬
fande inspektion skulle kunna ge återkall på styrelsekravet.
Och det andra skälet är, att jag många gånger har varit med om
att bevilja elever, som sedermera besökt dessa skolor, stipen¬
dier, som de emellertid icke blivit i tillfälle att lyfta just på
grund av, att styrelse saknats.
Beträffande styrelsens uppgifter, finnas dessa fastställda
i reglementet, som delvis är infört i utskottets betänkande på
sidan 28. Av de olika uppgifter, som styrelsen har, är det egent¬
ligen endast en, beträffande vilken man kan säga, att det behövs
någon annan än skolans föreståndare, nämligen punkten 5, »att
årligen granska och fastställa undervisningsplan, läsordning och
ordningsstadgar för skolan». När det gäller skolor, som ha under¬
stöd av allmänna medel, är det naturligtvis av betydelse, att
det råder en viss enhetlighet i den lantbruksundervisning, som
meddelas, framför allt i det hänseendet, att den skall kunna
läggas till grund för fortsatt utbildning, t. ex. till kontroll-
assistenter. De övriga punkter, som här förekomma, kunna utan
vidare klaras med hjälp endast av inspektören, ja, även beträf¬
fande denna femte punkt skulle det kunna ordnas på det sät¬
tet, att inspektören godkände denna plan och därigenom gåve
den det godkännande från det allmänna och den enhetlighet i för¬
hållande till övriga skolor, som kan vara av behovet påkallad.
Dessa enskilda skolor erhålla anslag av staten icke i den
form, att det gives skolan såsom sådan, utan det gives före¬
ståndaren såsom ett bidrag till den upplysningsverksamhet, som
han utövar. I betraktande härav skulle man kunna anse, att
saken icke är så särskilt behjärtansvärd beträffande själva sko¬
lan. Det är också framför allt den andra synpunkten, jag har
haft på denna fråga, och som synes mig vara den viktigaste,
den synpunkten, nämligen, att eleverna skulle kunna erhålla
samma understöd som vid skolor, där styrelse finnes.
Nu har herr Säfstrand i sin motion begärt ett anslag på
10,000 kronor för sådant ändamål, och det är påtagligt, att det
skulle kunna ordnas så, att dessa elever erhålla understöd genom
dessa 10,000 kronor. Men det är en praktisk svårighet, som man
icke bör förbise, nämligen den, att de, som för närvarande bevilja
dessa stipendier, hushållningssällskapen eller deras förvaltnings¬
utskott, skulle få ganska svårt att hålla dessa kassor skilda,
liksom det naturligtvis också skulle vara förenat med icke så
ringa svårigheter för dessa myndigheter att göra ansökan om det
Ang. under-
stöd åt vista
lantlruks- och
lantmanna¬
skolor fn. m.
(Forts.)
Nr 29. 62
Onsdagen den 1 juli.
f Ang. under- belopp, som skulle utgå för detta ändamål. För närvarande är
stod åt vissa det så, att hushållningssällskapen begära ett visst belopp, inom:
^laltmanna?1 v^ket de ^ bevilja stipendier, och däröver icke — ja, det vill
skolor m. m. saga, icke innanför det sökta utan innanför det av staten be-
(Forts.) viljade beloppet. Om man nu icke vet, vart eleverna ämna sig,
till den ena eller andra skolan, så kommer det naturligtvis att
vara ganska svårt att fördela dessa anslag. Det är det, som gör,
att jag anser, att man skulle kunna gå förbi styrelsekravet, att
om en skola upprättas och ledas av en enskild person, och om
skolan vitsordas av vederbörande hushållningssällskap och un¬
dervisningen av inspektören, så skulle man kunna ge återhåll på
kravet beträffande styrelse, så att skolans elever vore jäm¬
ställda med eleverna vid övriga likartade undervisningsanstalter.
Jag vill erinra om, att de danska lantbruksskolorna, som äro
tämligen lika våra lantmannaskolor, i allmänhet äro enskilda
skapelser och ledas på ett så dugande sätt, att det icke kan
göras några anmärkningar däremot, utan tvärtom endast varmt
erkännande måste ges dem. Jag tror för övrigt, att styrelsen
såsom sådan betydligt överskattas, ty i själva verket är det
nog i alla fall så, att det är den duglige föreståndaren, som dik¬
terar styrelsens beslut. Det kan invändas, att det icke är för
de goda föreståndarna utan för de dåliga, som dessa styrelser
behövas, men man bör i det hänseendet kunna känna sig till¬
fredsställd med vitsord från hushållningssällskapet och inspek¬
tören.
Frågan är nu mycket invecklad. Reservanten har tagit av¬
stånd frän sin reservation, och motionerna är det enda som åter¬
står att yrka bifall till. Jag hade annars tänkt förena mig
med herr Linders, men jag kan icke gärna yrka bifall till hans
reservation, när han själv icke gjort det. Jag ber därför att,
såsom frågan nu ligger, få yrka bifall till herr Jönssons i
Slätåker motion.
Herr Nilsson i Linnås: Herr talman! Jag skall icke mycket
förlänga denna debatt, men då jag deltagit inom utskottet i behand¬
lingen av denna fråga, kan jag icke underlåta att yttra några ord.
Jag har de största sympatier för den enskilda lantbruksunder-
visningen, och jag har den uppfattningen, att den bör erhålla allt
det stöd, som den mera officiella undervisningsverksamheten får av
staten. Men å andra sidan har jag också den uppfattningen, att
man icke gärna kan frångå att också kräva garantier för, att den
enskilda undervisningen skötes på ett fullt tillfredsställande sätt,
såsom det kräves vid de övriga skolorna. Om man tänker på de
enskilda undervisningen skötes på ett fullt tillfredsställande sätt,
möjligen icke skulle behövas att där inrätta styrelser, men det kan
ju hända, att det kommer andra personer framdeles och inrätta så¬
dana skolor, och att man då på grund av vissa omständigheter skulle
kunna behöva styrelser där, och då kan man icke gärna göra något
undantag för den ena eller andra skolan. För övrigt skulle konse-
Onsdagen den 1 juli.
63 Sr 29.
kvensen därav, att de enskilda skolorna skulle slippa styrelse, bliva
den, att de mera officiella skolornas lärare förr eller senare skulle
komma och säga så här: varför skola vi ha styrelse? Yi sköta oss
lika bra som lärarna i de enskilda skolorna. Varför skola då vi ha
denna kontroll över oss, när de äro fria? Jag har även den upp¬
fattningen, att i händelse det är en präktig- lärare inom en enskild
skola och han sköter undervisningen fullt tillfredsställande, så skulle
det vara ganska egendomligt, om en styrelse skulle vilja dominera
över honom och leda in honom i sådana riktningar, som han icke
själv godkänner och gillar.
Nu yttrade herr Lansson i Dala, att styrelsen skulle kunna till¬
sätta och avskeda föreståndaren även vid de enskilda skolorna, ifall
styrelse där skulle inrättas. Ja, det kan ju hända, att det är på det
sättet med det nuvarande reglementet, men vad hindrar, att regle¬
mentet ändras i avseende på styrelsens befogenhet vid de enskilda sko¬
lorna, så att det bättre passar för deras särskilda förhållanden. Herr
Ekerot ansåg, att inspektören skulle kunna ersätta styrelsen. Jag
får då påminna herr Ekerot om, att inspektören har skyldighet att
besöka varje skola minst en gång om året, och vi kunna väl icke
fordra, att inspektören, som kanske bor i en annan landsända, skall
kunna effektivt kontrollera skolornas verksamhet, när han besöker
dem endast en gång om året.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
överläggingen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen
gav propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan 2:o) av¬
slag å samma hemställan och bifall i stället till den av herr Jöns¬
son i Slätåker i ämnet väckta motionen samt 3:o) avslag å ut¬
skottets hemställan och bifall i stället till herr Saf strands motion;
och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen hava fler¬
talets mening för sig. Votering begärdes likväl, i anledning varav
och sedan till kontraproposition antagits den under 2:o) upptagna
propositionen, nu uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hem¬
ställan i punkten 5 av utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den av herr Jönsson i Slätiker i ämnet väckta
motionen.
Omröstningen utföll med 109 ja, mot 42 nej, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.
Ang. under¬
stöd åt vissa
lantbruks- och
lantmanna¬
skolor m. m.
(Forts.)
Vr 29. 64
Onsdagen den 1 juli.
Punkten 6.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 7.
Lädes till handlingarna.
Punkten 8.
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Efter föredragning härpå av punkten 9, angående statens skogs-
försöksanstalt, begärdes ordet av
Herr Vice talmannen D. Persson, som yttrade: Herr tal¬
man! Det är endast ett litet tillägg som skall göras här på sid. 59
och som rör vaktmästarna vid anstalten. Det står nämligen där:
»att vid avgång från tjänsten till följd av avskedstagande, entledi¬
gande eller dödsfall själva lönen utgår till månadens slut». Det bör
efter »lönen» läggas till »ävensom ortstillägg». I första kammaren
är ett dylikt yrkande framställt och godkänt.
Jag anhåller sålunda, herr talman, att få föreslå, att efter ordet
»lönen» insättas orden »ävensom ortstillägg».
Vidare anfördes ej. Sedan herr talmannen framställt proposi¬
tioner först på bifall till utskottets hemställan och vidare på bifall
till samma hemställan med den ändring däri, som föreslagits av
herr vice talmannen D. Persson, fattade kammaren beslut i enlig¬
het med innehållet i sistnämnda proposition.
Punkterna 10—21.
Utskottets i dessa punkter gjorda framställningar blevo av kam¬
maren bifallna.
Punkten 22.
Avd. 1.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Ang. stats¬
bidrag till ny¬
byggare å Al¬
träsk m. jl.
kronoparker.
Härpå föredrogs avd. II, angående ordningen för utbetalande
av statsbidrag till nybyggare å Alträsk och Svanå kronoparker
samt f. d. Selets stockfångstskog; och yttrade därvid
Herr Lundström i Långnäs: Herr talman! Vid denna punkt
av jordbruksutskottets betänkande har jag jämte utskottets ordföran¬
de herr Daniel Persson och herr Kronlund låtit anteckna vår reserva¬
tion. Vi reservanter ha ansett och inom utskottet yrkat, att utskottet
Onsdagen den 1 juli.
65 Nr 29.
matte med tillstyrkande av herr Hages och min motion så formulera Ang. •tats-
sitt utlåtande, att nybyggare å Alträsk m. fl. kronoparker i Norrbot- b.idrag til! ny~
tens län måtte nu på samma gång komma i åtnjutande av de lättna- trälim.
der angående statsbidragets utbekommande, som kammaren nyss till- kronoparker.
erkänt lägenhetsinnehavare och innehavare av torp å kronoparker (Forts.)
inom de sex nordligaste länen. Dessa nybyggare eller kolonister å
Alträsk kronopark äro i behov av precis samma lättnader för stats¬
bidragets . utbekommande för nybyggnad och nyodling som övriga
lägenhetsinnehavare å kronoparker inom de sex nordligaste länen.
Utskottet har också erkänt detta i sin motivering, ty utskottets mo¬
tivering går, så vitt jag kan läsa densamma rätt, helt och hållet ut
på ett tillstyrkande av motionen. Utskottet säger, att den i motionen
gjorda framställningen, är väl grundad. Utskottet anser det ock rätt¬
vist, »att den lättnad i nu förevarande avseende, som föreslagits be¬
träffande torp och lägenhetsinnehavare, även må komma ifrågava¬
rande nybyggare tillgodo». Men utskottet har icke tilltrott sig
kunna formulera bestämmelserna och därför har utskottet föreslagit
en skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan att riksdagen i an-
ledning av herrar Hages och Lundströms i Långnäs förevarande mo-
tion må hos Kungl. Maj :t anhålla om utarbetande av enahanda änd¬
ringar i bestämmelserna rörande -ordningen för utbetalande av stats¬
bidrag till nybyggare å Alträsk och Svanå kronoparker samt f. d.
Selets stockfångstskog som dem, vilka nu föreslagits beträffande
skogstorpare och lägenhetsinnehavare, d. v. s. sådana i de sex nord¬
ligaste länen.
I den förhoppning, att Kungl. Maj :t med anledning av den
föreslagna skrivelsen skall till nästa års riksdag framlägga förslag
i fragan, skall jag, herr talman, icke nu framställa något annat yr-
kände, än bifall till utskottets hemställan.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 23.
Kammaren biföll utskottets hemställan.
§ 9.
Jordbruksutskottets utlåtande, nr 2, i anledning av väckt mo¬
tion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående innehavares av jord-
aysöndring befriande från utgörande av avgäld, föredrogs härefter.
Därvid anförde
Herr Sundström: Herr talman! Då tiden är så långt
framskriden, och jag har föga hopp om att kammaren skall
bifalla denna motion gent emot ett enhälligt utskott, så skall
jag icke heller upptaga kammarens tid med att hålla ett så
kallat liktal över densamma, utan jag skall bara be att få
Andra kammarens protokoll vid senare riksdagen 1914. Nr 29. 5
Nr 29. 66
Onsdagen den 1 juli.
saga, att det är icke sista gången detta krav från torparne kom¬
mer till riksdagen. Det kommer säkerligen tillbaka.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ io.
Föredrogos vart för sig jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bil¬
dande, för renskötselns upphjälpande i Västerbottens och Norrbot¬
tens län, av två fonder, benämnda Västerbottens lappfond och Norr¬
bottens lapp fond;
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning av förra militiebostället Narveryd nr 3 i Östergötlands län;
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtande av lägenheter från förra militiebostället Saxtorp nr 13 i
Malmöhus län;
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtande av lägenheter från förra militiebostället Fjärrestad nr 1 och
2 i Malmöhus län;
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning av visst område från förra länsmansbostället Stora Ham¬
mar nr 14 i Malmöhus län;
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning (av kronolägenheten Nykvarn nr 1, ien vattenmjölkvarn,
i Uppsala län;
nr 9, i anledning av Kungl. Majds proposition angående upp¬
låtande av en lägenhet från förra militiebostället Sörby nr 1 i Öster¬
götlands län;
nr 10, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående upp¬
låtande av vissa områden från förra militiebostället Mårtenstorp nr 1
i Jönköpings län;
nr 11, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående för¬
säljning av förra militiebostället Vare nr 3 Västergard i Krono¬
bergs län; . . „
nr 12, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående upp¬
låtande av lägenheter från förra militiebostället Agnäs nr 1 i Kro¬
nobergs län; . . „
nr 13, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående upp¬
låtande av lägenheter från förra militiebostället Ljungby nr 5 i
Kalmar län; . . „
nr 14, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående upp¬
låtande av ett område från förra häradshövdingbostället Osterarp
nr 1 och 2 i Kalmar län; . „
nr 15, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående upp¬
låtande av lägenheter från förra landshövdingbostället Hossmo nr
1 med Dunö nr 1 i Kalmar län; o
nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upp-
Onsdagen den 1 juli. 67 Nr 29.
låtande av lägenheter från förra militiebostället Skramstad nr 1
m. m. i Kalmar län;
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtande av lägenheter från förra militiebostället Gladsax nr 15 och
Järrestad nr 17 i Kristianstads län;
nr 18, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående upp¬
låtande av lägenheter från förra militiebostället Gräsma nr 1 i
Kristianstads län;
nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtande av lägenheter från förra militiebostället Eskilstorp nr 1
i Malmöhus län;
nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtande av en lägenhet från förra militiebostället Fjällie nr 22 i
Malmöhus län;
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtande av lägenheter från förra militiebostället Kågåkra nr 1 i
Malmöhus län;
nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtande i särskilda lägenheter av förra militiebostället Eggelstad
nr 10 i Malmöhus län;
nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtande av områden från förra häradshövdingbostället Henninge nr
3 och 7 i Malmöhus län;
nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtande av lägenheter från förra militiebostället 1/2 mantal Sälelund
m. m. i Göteborgs och Bohus län;
nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående upp¬
låtande av lägenheter från förra militieboställena Säm öster nr 1
och Säm Söder nr 3 i Göteborgs och Bohus län;
nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtande av lägenheter från förra militiebostället Välan nr 1 i Göte¬
borgs och Bohus län;
nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtande av lägenheter från förra militiebostället Ormo nr 1 m. m.
i Göteborgs och Bohus län;
nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtande av en lägenhet från förra militiebostället Stommen nr 1 i
Älvsborgs län;
nr 29. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtande av lägenheter från förra militiebostället Silboholm med un¬
derlydande i Skaraborgs län;
nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtande av en lägenhet från förra militiebostället Anderstorp nr 1
i Skaraborgs län;
nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning av det till kronoparken Västra Hillet i Skaraborgs län
hörande skiftet Galjmossen;
nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upp-
Nr 29. 68
Onadagen den 1 juli.
låtande av vissa delar av de till kronoparken Kungsskogen i Värm¬
lands län körande hemmanen Kungsskogen, Gräs ock Sorkedalen;
nr 33, i anledning av Kungi. Maj:ts proposition angående för¬
säljning av kronans andel i ett soldattorp å ägorna till Tjugesta
nr 1 ock 2 i Södermanlands län;
nr 34, i anledning av Kung! Maj:ts proposition _ angående för¬
säljning av förra länsmansbostället Hummelsta nr 3 i Uppsala län;
nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtande av lägenketer från förra kronofogdebostället Eckerud eller
Eckre nr 1 med Eckre nr 2 i Älvsborg län;
nr 36, i anledning av Kungl. Majkts proposition angående upp¬
låtande av lägenheter från förra militiebostället Blinneberg nr 1
i Skaraborgs län; . . „
nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående upp¬
låtande av en lägenhet från förra militiebostället Vrånghult nr 1
Kampegården i Skaraborgs län;
nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående upp¬
låtande av lägenheter från förra militiebostället Hallebo nr 2 i
Skaraborgs län; . . „
nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående upp:
låtande av lägenheter från förra militiebostället Äversta nr 2 i
Örebro län; och . . . „
nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtande av lägenheter från förra häradshövdingbostället Bredgården
nr 1 i Västmanlands län.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
§11.
Ang. upplåtan- Härnäst i ordningen var a föredragningslistan uppfört jord-
de av lagen- p,ruksutskottets utlåtande, nr 41, i anledning av Kungl. Maj :ts pro-
fö^rThärads- position angående upplåtande av lägenheter från förra haradshov-
f höfding dingbostället Skörpinge nr 20 i Kristianstads län, jamte eu i ämnet
bostället Skör- väckt motion.
I en till riksdagen den 1 maj 1914 avlåten, till jordbruks¬
utskottets förberedande handläggning avlåten proposition, nr 20,
hade Kungl. Maj:t under åberopande av bilagt utdrag av statsråds¬
protokollet över jordbruksärenden för samma dag föreslagit riksda¬
gen medgiva, att åtta till förra häradshövdingbostället ‘/s mantal
Skörpino-e nr 20 i Blöja socken av Kristianstads län hörande lagen¬
heter, betecknade med a, b, c, d, e, f, g och h, finge med i statsråds¬
protokollet angivna områden jämte mark, som avsatts till utlarts-
väo-ar, var för sig från egendomen upplåtas enligt kungörelsen den
17° oktober 1913 angående grunder för upplåtande av egnahems-
lägenheter från vissa kronoegendomar och med iakttagande av de
i kungl. brevet till domänstyrelsen samma dag meddelade närmare
bestämmelser i fråga om tillämpningen av berörda grunder samt
under förbehåll om skyldighet för innehavare av lägenhet, som be-
Onsdagen den 1 juli.
69 Nr 29.
kommit vägområde, att upplåta detsamma till allmänt begagnande Än9- »ppl&tan-
som väg. dheter ‘från'
I detta sammanhang hade utskottet till behandling förebaft en pirra 'härads-
inom andra kammaren av herr Borggren väckt motion, nr 97, i Uvding-
vilken hemställts, att riksdagen måtte besluta om avslag å nu ifråga- bostället Skör-
varande proposition och hemställa om ärendets återremitterande till ymffe nr 20-
domänstyrelsen för verkställande av förnyad värderingsförrättning. (Forts.)
Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med avslag å herr
Borggrens motion, bifalla Kungl. Maj :ts förevarande proposition.
Reservation hade avgivits av herr Nilsson i Tånga.
Efter uppläsandet av utskottets hemställan begärdes ordet av
Herr Borggren som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Vid den värdering, som år 1913 förrättades å förra häradshövdinge-
bostället n:r 20 .Skörpinge hade ett antal torpare å domänen inlagt
ansökan om att få köpa så mycken jord, att de kunde bliva själv¬
ständiga jordbrukare. Det var en del av dem, som hade egna hus på
domänen, vilka hemställde att få köpa 15 å 20 tunnland jord. Detta
avslogs av uppskattnigsmännen, då de förrättade värdering och till
stöd för detta sitt avslag anförde de, att det icke var lämpligt att
avskilja så mycket jord från gården, enär gårdens huvudbyggnader
skulle bliva för stora för den areal, som blev kvar. Fyra av dessa
lägenhetsinnehavare klagade över uppskattningsmännens förrätt¬
ning hos konungens befallningshavande och yrkade i sin klagoskrift,
att ärendet skulle återförvisas till förnyad värdering, men det blev
icke bifallet av konungens befallningshavande. Deras klagan har
sedan dess gått igenom alla instanser och befinner sig nu inför riks¬
dagen genom den nu föreliggande kungl. propositionen. I denna
kungl. proposition framställes bl. a. _ såsom motiv för avslagsyrkande
att dessa torp skulle ligga så nära Ängelholm, att det för dessa lä¬
genhetsinnehavare funnes utsikt att få arbete där, så att de på
grund härav icke skulle behöva mera jord, än vad som tillerkänts
dem av uppskattningsmännen. Men det förhåller sig icke rik¬
tigt på det sättet, ty det är naturligtvis omöjligt, att dessa små-
bruksinnehavare, som fått sig tillerkänt två, tre å fyra tunnland jord,
kunna leva av denna jordareal. Ej heller är det på det sättet, att
det där finns något stadigvarande arbete för dessa torpare, utan
de vore kanske många gånger tvungna att, om de ville hava arbete,
vistas långt borta från sina torp, och under sådana förhållanden är
det naturligtvis alldeles omöjligt för dem att sköta sina torp så,
som de egentligen borde skötas. Det finns visserligen någon indu¬
stri i Ängelholms stad, men denna industri är ganska liten; den
största industriella anläggningen är ett sockerbruk, men detta är
endast i verksamhet fem å sex veckor om året under den tid, då
betkampanjen pågår.
Nu hava dessa fyra, som anfört klagomål över uppskattnings¬
männens förrättning, begärt 15 å 20 tunnland jord vardera. Area-
Nr 29. 70
Onsdagen den 1 juli.
Ang. upplåtan- }en av bostället är cirka 120 tunnland. Man kan då naturligtvis
de av lagen- itända, att det är bra mycket begärt att få 15 ä 20 tunnland
fö^Thärads- vardera, om man tager i betraktande jordens beskaffenhet där nere
hövding- och jämför den med jord på andra håll. Det är som bekant mycket
bostället skör- g0(j jord som finns där nere, så att de skulle kanske kunna nöja
pinge nr 20. gig ^eci mincire areal. Om man t. ex. tänker sig, att dessa torpare
(Forts.) tillerkändes en jordareal av 10 tunnland varadera, så skulle de nog
på dessa 10 tunnland kunna försörja både sig och sin familj och
skulle ändå uteslutande kunna ägna sig åt sitt lilla jordbruk. Då
skulle i alla fall för själva huvudgården återstå 80 å 90 tunnland
jord, och då får man väl anse, att icke huvudgården såsom sådan
blir spolierad utan väl bör räcka till för en arrendator.
.Nu anför man vidare, att gårdens huvudbyggnader äro för
stora och att man av detta enkla skäl icke låtit dessa torpare få nå¬
gon mera jord än som blivit dem tillerkänt; men detta är nog icke
med rätta förhållandet överensstämmande. Dörra året hade jag ett
samtal med arrendatorn, som hade detta boställe. lian sade då, att
om han fick nytt arrendekontrakt, så var det meningen, att han själv
skulle bygga en uthuslänga till, ty byggnaderna voro bra små.
Ja, nu är det väl ingen, som tror, att ifall arrendatorn fick nytt ar¬
rendekontrakt, han verkligen själv skulle bygga den erforderliga
uthuslängan, utan detta komme väl att ske på statsverkets bekost¬
nad.
Det synes mig alltså, att de motiv, som äro anförda dels av
uppskattningsmännen, dels av konungens befallningshavande och
dels av domänstyrelsen och nu till sist i den kungl. propositionen,
icke hålla fullkomligt riktigt streck, utan man skulle nog. mycket
väl med litet god vilja från myndigheternas sida kunna tillerkän¬
na dessa torpare litet mera jord. I grunderna för upplåtelse till
egnahemslägenlieter från vissa krono!) in au er finnes det angivet, att
jordbrukslägenheterna ej böra göras större än att de i. uppodlat
skick kunna brukas utan lejd arbetskraft. Det är naturligtvis all¬
deles på sin plats, att detta angives i dessa grunder och att bestäm¬
melserna tillämpas så, att en familj som verkligen vill ägna sig åt
jordbruket icke får mera jord än att den kan sköta den själv och
slippa att hålla någon lejd arbetskraft. Detta är också deras tanke,
som nu begära att få sig tillerkänt mera jord.
Emellertid är det en faktor, som också måste få spela in i
detta fall. Om man tager i betraktande, att det från visst håll kla¬
gas över, att man icke kan erhålla duglig arbetskraft till jordbruket
eller att det icke finns tillräckligt med folk, som vill ägna sig åt
jordbruksarbete, så torde man väl i ett fall som detta, då det verk¬
ligen finnes lägenhetsinnehavare, som. vilja hava jord och ämna
ägna sig åt densamma, hava anledning förmoda, att deras barn
komma att få ett vida storrå intresse för jordbruket, än om för¬
äldrarna endast hava så litet jord. att de äro absolut tvungna att
skicka barnen till städerna och till industrien. Jag tror, att det vore
ett lyckligt förhållande, om vid sådana förättningar, när man skall
utlämna jord från statens jordbruksdomäner, uppskattningsmännen
Onsdagen den 1 juli.
71 Nr 29.
verkligen såge till att lägenlietsiimeliavarna kunde få så mycket Ang. upplåtan-
jord, att de kunde draga sig fram på densamma. d\éter ‘från'
Jag har väckt en motion, däri jag nu berört saken till en del, yöm, Mrads-
och det finns vidare en karta där borta på väggen, vilken herr Nils- hövding-
son i Tånga kommer att tala om, då han är medlem av jordbruksut- bostället skör-
skottet och där reserverat sig i denna fråga. pin9e nr 20-
Herr talman, jag ber att få hemställa om avslag å jordbruks- (Forts-)
utskottets utlåtande och om bifall till den motion, som jag väckt i
detta ämne.
Härpå anförde:
Statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet friherre
BeckFriis: Herr talman, mina herrar! Det stora antal betän-
kanden från jordbruksutskottet, vilka nu behandlats och därvid riks¬
dagen välvilligt godkänt vad Kungl. Maj:t hemställt, torde tillsam¬
mans med de ofantligt många ärenden av samma art, som under se¬
nare åren blivit av riksdagen bifallna, mer än något annat bära vitt¬
ne om det stora intresse, med vilket såväl Kungl. Maj:t som riks¬
dagen omfattar de nu gällande bestämmelserna om att vid förnyad
arrendevärdering de gårdar eller delar av gårdar, som kunna upp¬
låtas till egnahem, jordbrukslägenheter eller bostadslägenheter,
verkligen bliva upplåtna till sådana egna hem. Jag vill också kon¬
statera, att de underordnade myndigheter, som hava att i första hand
behandla dessa frågor, synas med mycken förståelse följa de givna
bestämmelserna. De göra sig underrättade om de önskemål, som
lägenhetsinnehavare och torpare hava, och försöka, om det är möj¬
ligt, att gå deras önskningar till mötes. Dessa myndigheter och då
i första hand värderingsmännen hava dock icke endast att främst se
till, att de, som önska friköpa sina lägenheter, få vad de vilja, utan
de hava även en annan sida av saken att ge akt på, nämligen att kro¬
nans rätt och bästa blir tillgodosett. Det är då med nöje jag kan
säga, att i de-allra flesta fall går det att på ett lyckligt sätt ena des¬
sas intressen, deras som önska friköpa, och kronans intresse att be¬
hålla vad kronan behöver för sina förnyade utarrenderingar. I ett
och annat fall kanske det dock icke går att vinna enighet i en sådan
fråga, och det är nu fallet vid denna egendom, Skörpinge i Kristian¬
stads län.
Det är en rätt egendomlig figur, som denna egendom bildar.
Det är nästan en alldeles kvadratisk gård. De åtta torpen och lägen¬
heterna ligga sanna angyttrade i ett ljörn av gården. Ku när går¬
den skulle värderas till förnyad utarrendering, begärde dessa åtta
lägenhetsinnehavare, att de skulle få friköpa sina lägenheter, och
gjorde också hemställan om att få utvidgade arealer. Deras första
begäran var så stor, att hela gårdens areal icke skulle räckt till. Jag
vill minnas att ehuru hela gården endast är 120 tunnland, deras sam¬
manlagda krav var på 135 tunnland. Somliga av dem fingo dock
litet ökade områden, andra fingo behålla, vtad de haft. Värderings-
Nr 29. 72
Onsdagen den 1 juli.
Ang. upplåtan- männens förslag godkändes av konungens befallningskavande och
heZ från ^mänstyrelsen.
förra härads- Emellertid framställde dessa torpare ånyo sin önskan att få
Uvding- större lägenheter, och genom motionen blev såväl min företrädare
bostället skör- { ämbetet som jag underrättad om detta förhållande. Frågan har
pmg* n[]20' varit återförvisad och ånyo tagits under omprövning, men icke desto
^ or ■' mindre hava såväl värderingsmännen som konungens befallnings-
havande och domänstyrelsen förklarat, att de icke anse det lämpligt
att avdela större jordområden till dessa lägenheter, än vad de första
gången föreslagit. Under sådana förhållanden har det varit mig
omöjligt att tillråda Kungl. Maj :t annat än den proposition, som
blivit överlämnad till riksdagen, och som nu också av utskottet till¬
styrkts.
Jag skulle emellertid vilja lägga eu annan syn på denna fråga.
Först vill jag dock säga, att jag icke kan förneka något av det, som
motionären har sagt. Det är naturligtvis fördelaktigt, om dessa
lägenhetsinnehavare kunna få mera jord. Det är för dem bättre,
det är givet. _ Vad vidare beträffar frågan om huru arbetsförhållan¬
dena äro i Ängelholm, vågar jag därom icke diskutera med herr
Borggren. Alltnog, mycket kan från deras sida tala för önskvärd¬
heten att erhålla större områden, men jag vill, som sagt, lägga en
annan syn på denna särskilda egendom, och det är, att egendomen
ligger alldeles intill Ängelholms stad. Det är väl ändå antagligt,
att dessa jordbrukslägenheter, om de nu skulle tilldelas så stora om¬
råden, som man önskar, alldeles utanför stadens gräns, näppeligen
komme att för framtiden förbliva jordbrukslägenheter. Det är väl
sannolikt, att dessa jordbrukare snart skulle falla för frestelsen att
börja stycka och sälja till tomter.
När då staten har i sin hand en sådan gård som denna, torde
man väl ändå kunna tänka sig, att förr eller senare kommer den dag,
då Ängelholms stad behöver utveckla sig och det blir fråga om inköp
av tomter. Kan det då icke vara lyckligt, att staten har denna mark
kvar och får direkt upplåta dessa tomter, bestämma deras pris och
sälja dem, utan att det behöver bliva denna så vanliga konkurrens
om tomtpris, detta s. k. tomtjobb? Jag vill icke säga, att vad jag
nu påpekat gäller dessa lägenhetsinnehavare, som nu önska friköpa
sina torp, men jag har märkt, att i allmänhet vid förslag om försälj¬
ning av lägenheter, som gränsa till en stad, ett större samhälle, eller
en järnvägsstation, som man väntar skall svälla ut, framställes ofta
begäran om större tomtområden, större lägenheter, än annars van¬
ligen komma i fråga, och det kan väl kanske icke underlåtas, att
man då tänker, att dessa personer, som vilja hava de större område¬
na, tänka på att i en framtid möjligen stycka och i sin tur sälja.
Herr talman, på de grunder jag här anfört och då, oaktat ären¬
det varit återremitterat, samtliga myndigheter hava vidhållit sin
uttalade åsikt, att dessa lägenheter icke böra göras större, än vad
här föreslagits, och bland annat som skäl därför angivit, att själva
gården, som skall bibehållas i statens ägo, får sin bästa form och sin
bästa proportion i fråga om åkerjordens förhållande till husen, därest
Onsdagen den 1 juli.
73 Nr 29.
icke någon ändring i anledning av denna framställning från lägen-
hetsinneha varnas sida göres, har jag icke kunnat tillstyrka kungl.
proposition i annan form än sådan den här föreligger.
Herr Nilsson i Tånga: Herr talman! Såsom framgår av
det föreliggande utskottsutlåtandet, har jag reserverat mig utan
att angiva skälen därtill och jag skall därför be att få taga
kammarens uppmärksamhet i anspråk några ögonblick.
Av de föreliggande handlingarna framgår ju, att fyra styc¬
ken torpare eller lägenhetsinnehavare, om man så vill kalla dem,
vid arrendeuppskattningen framställt begäran att få köpa större
jordlotter, än vad uppskattningsmännen kunnat tillstyrka. Se¬
dermera bär ju såväl Kungl. Ma,j:t som konungens befallnings-
havande och den lokala domänförvaltningen följt uppskattnings¬
männen. De skäl, som vederbörande stödja sig på, äro emellertid
enligt mitt förmenande alldeles ohållbara.
Uppskattningsmännen säga att den till försäljning uppdelade
arealen tagits så stor, som lämpligen kunnat göras. Ja, detta är
ett sådant där kategoriskt påstående, som egentligen icke bevi¬
sar något. Men så fortsätta de: skulle köparnas önskningar
följas, skulle gränserna bli orimliga. Nu kan dock var och
en, som studerar den karta, som är uppsatt här, finna, att dessa
lägenheter äro belägna i ett hörn av egendomen. Enligt uppskatt-
ningsmännens förslag skulle gränsen, såsom här synes, något
utvidgas. Den skulle då komma att gå ungefär på detta sätt.
Men då blir i alla händelser gränsen till egendomen ganska orim¬
lig, även om man följer uppskattningsmännens förslag.
Nu tror jag mig dock veta, och det framgår för övrigt ock¬
så av handlingarna, att dessa torpare äro villiga att taga jord
längs hela egendomen. Jag anser visserligen, att detta icke bör
vara synnerligen lämpligt. Det beror naturligtvis på hur stor
areal man tager till; men annars bliva jordlotterna synnerligen
smala. Emellertid hindrar icke detta, att dessa torpare anse
det så nödvändigt att få köpa mera jord, att de vilja underkasta
sig dessa besvärligheter. Om man nu tänker sig, att dessa
lägenhetsinnehavare få 8 å 10 tunnland vardera och låter järn¬
vägen utgöra gränsen, kan man icke tala om någon orimlig gräns.
Det blir då uppskattningsmännens påståenden som bli orimliga.
Nu anser jag för min del, att torparna, som begärt 15 å 20 tunn¬
land, haft för stora anspråk, men det är väl så, att man resonerat
på det sättet: den lokala förvaltningen kommer att pruta på den
begärda arealen och då är det bäst att begära bra. Men av
jord utav sådan beskaffenhet, som det här är fråga om, kunna själv¬
ständiga jordbruk bildas på en areal av 8 till 10 tunnland,
och jag tror mig också veta, att om man tillmötesgått torparnas
begäran i detta avseende, hade de nöjt sig därmed.
Nu säga vidare uppskattningsmännen, att om man skulle till¬
mötesgå deras anhållan, skulle huvudgårdens byggnader bliva
för stora för gårdens behov, men det är också ett alldeles ohåll-
Ang. under¬
stöd åt vissa
lantbruks- och
lantmanna¬
skolor m. m.
(Forts.)
Nr 29. 74
Onsdagen den 1 juli.
Ang. upplåtan¬
de av lägen¬
heter från
förra härads¬
hövding-
bostället Skör-
pinge nr 20.
(Forts.)
bart skäl. Det framgår av handlingarna, att huvudgårdens åbygg¬
nader äro brandförsakrade för 17,600 kronor. De, som känna
till skånska förhållanden, inse nog, att i fråga om ett skånskt
lantbruk med en areal av 120 tunnland och åbyggnader, brand-
försäkrade för 17,600 kronor, det icke kan vara tal om några
överflödsbyggnader, såvida byggnaderna icke äro för lågt för¬
säkrade. Jag ber att få fästa uppmärksamheten på att i dessa
värden ingår boningshuset med ungefär halva beloppet, 8,000
kronor. Det är sålunda motsatta förhållandet mot vad upp-
skattningsmännen hava påstått. Ladugårdsbyggnaderna äro fak¬
tiskt otillräckliga för den areal, som finnes, och jag tror mig veta,
att arrendator!!, om han icke gjort det redan, kommer att den
närmaste tiden framställa krav på nybyggnad av en s. k. log¬
länga. Hur uppskattningsmännen kunnat komma fram med sådana
påståenden, som de göra här, är mig alldeles ofattligt. Från¬
skiljas däremot 8 å 10 tunnland åt vardera av dessa lägenhets-
innehavare, skulle man kunna säga, att huvudgårdens åbyggnader
ungefär bliva sådana, att de svara mot behovet, men så är
icke fallet, om man skall frånskilja så litet, som uppskattnings¬
männen föreslagit.
Med vad jag nu anfört, tror jag mig hava visat, att upp¬
skattningsmännen saknat fog för sitt avslag på torparnas be¬
gäran, och kan jag därför icke annat än yrka avslag på Kungl.
Maj :ts framställning i detta avseende.
Men det är också andra skäl som tala och som jag skall be att
närmare få utveckla.
Principiellt är jag av den uppfattningen, att staten icke
skall sälja bort sin jord. Men så länge vi icke hava någon upp¬
låtelseform, som till sin praktiska innebörd svarar mot ägande¬
rätten, får man nog finna sig i de nuvarande förhållandena.
Yad jag dock absolut är motståndare till, det är, att staten
plottrar bort sin jord i sådana smålotter, att man med skäl kan
säga, att innehavaren kan där varken leva eller do på den.
Det borde nog vara vederbörande lokala domänförvaltnings ålig¬
gande att se till, att när det beslutas styckning uti sådana
smålotter, som det här gäller, man har absolut trygghet för
att dessa småbrukare hava en stadig arbetsförtjänst vid sidan
av skötseln av sitt lilla jordbruk; och där detta icke är fallet,
måste man taga till arealen så stor, att den kan bereda inneha¬
varen och hans familj ständig sysselsättning. Det är onek¬
ligen en vacker och — jag skulle vilja säga — i sann mening
fosterländsk gärning att öppna möjlighet för bildandet av egna¬
hem, men det är minst lika viktigt att se till, att dessa egnahem
bli sådana, att innehavarna kunna föra en dräglig och männi¬
skovärdig tillvaro. Men huru, tro herrarna att det skall vara
möjligt att på så små jordlotter som det här gäller, man skall
kunna draga sig fram och föra en dräglig tillvaro? Jag ber att
få säga herrarna att en av dessa torpare, som nu skall bevil¬
jas den, förmodligen enligt uppskattningsmännens uppfattning
Onsdagen den 1 juli.
75 Nr 29.
stora förmånen att inköpa 1 hektar och 99 ar denne torpare Ang.uppiåtan-
har utom sig själv och hustrun nio minderåriga barn i åldern
1—13 år att försörja. Man säger visserligen, att underverkens^-^ hårads.
tid är förbi; men det ser ut, somi om uppskattningsmännen ha kövding-
den uppfattningen, att vi leva i underverkens tid, då sådana bostället sicör-
konststycken kunna utföras, som att en familj på 11 personer kan m 20'
föda sig på en areal, som understiger fyra tunnland. Nu säga (torts.)
visserligen uppskattningsmännen helt nonchalant: »Ängelholms
stad ligger ju i närheten och där finns väl arbetsförtjänst».
Och man talar om, att det finns ett sockerbruk där. Det är
alldeles riktigt. Detta sockerbruk bereder dock icke arbete
under mer än högst ett par månader av året. Och för övrigt
hade uppskattningsmännen — jag höll på att säga — sett
längre än näsan räckte, skulle de funnit, att hela den kringlig¬
gande landsbygden är mycket tätt befolkad med småfolk, som
kunna behöva skaffa sig arbetsförtjänster; och sockerbruket kan
väl i all rimlighets namn (icke bereda arbete åt alla, ens om det vore
en välgörenhetsinrättning. Det har också av motionären i hans
motion betonats, att Ängelholms stad icke i övrigt har någon
nämnvärd industri. Jo, det är sant det finnes visst, i alla
händelser har det funnits en industritillverkning °av lergökar
och förnämligen mena uppskattningsmännen att då kunna väl
torparna traska in till Ängelholm och skaffa sig arbetsinkomst
genom att tillverka lergökar. Jag har verkligen känt mig
upprörd över det nonchalanta sätt, på vilket man behandlat
dessa torpare.
Det skulle icke vara så mycket att säga, i fall statens in¬
tressen med avseende å huvudgården varit bättre tillgodosedda.
Men här ha vi ett typiskt fall, som visar, huru illa ställt det på
många håll är med förvaltningen av Kronans jordegendomar,
och varför Kronan har så liten inkomst av desamma. Den egen¬
dom, det här gäller, har under de senaste 20 åren varit utarren¬
derad mot en arrendesumma av 19 kronor pr tunnland. Jag ber
att få säga herrarna, att detta är Skånes bättre jord. Och för
jämförelses skull kan jag nämna, att alldeles i närheten lig¬
ger en egendom, med jord av precis samma beskaffenhet, och
som varit utarrenderad mot 47 kronor pr tunnland. Detta låga
pris har naturligtvis också gjort, att denna egendom blivit
föremål för spekulation i stor skala. Det framgår av tillgäng¬
liga handlingar, att densamma sedan år 1907 skiftat innehavare
fyra gånger. Men det framgår icke av dessa handlingar, vad som
betalats i avträde. Det kan jag dock upplysa om, ty jag har
skaffat mig tillförlitliga och säkra uppgifter om den saken.
Första gången betalades i avträde 13,500 kronor. I detta in¬
gick varken lösöre eller gröda. Andra gången var det 35,000
kronor, men då ingick lösegendomen och en del av grödan. Allt
lösöre ansågs vara värt 15,000 kronor och grödan 10,000 kronor,
d. v. s. 25,000 kronor. I alla händelser 10,000 kronor i avträde.
Tredje gången betalades 10,000 kronor i avträde; då ingick icke
Nr 29.
Ang. upplåtan¬
de av lägen¬
heter från
förra härads¬
hövding-
bostället Shör-
pinge nr 20.
(Forts.)
76 Onsdagen den 1 juli.
lösöre, ej heller gröda, bara litet stråfoder. Om man fördelar
dessa avträdesbelopp på de gångna sju åren, finner man, att man
kommer upp till belopp, som mer än fördubblar det nuvarande
arrendebeloppet. Jag frågar kammarens ledamöter är det rätt,
att när staten anser sig kunna utarrendera sina jordegendomar till
så ovanligt billigt pris, man skall vägra några fattiga torpare
att köpa sa mycket jord, att de kunna nöjaktigt försörja sig
och de sina. Jag ber att få säga, att jag icke vill vara med om
en sådan jordpolitik.
Nu sades det av herr statsrådet och chefen för jordbruksde¬
partementet, att denna egendom kan bli föremål för spekulation.
Ja, det skulle kunna hända, men då ber jag att få försäkra
herr statsrådet, att inte blir det varken i vår eller våra barns
tid. Denna egendom ligger över en kilometer från Ängelholm,
en synnerligen liten stad, som egentligen icke har några utveck¬
lingsmöjligheter. Här föreligger inte den minsta fara i detta
avseende.
Jag skall icke upptaga tiden längre, utan ber att få yrka
avslag, på det att vederbörande, må bli satta i tillfälle satt
taga ärendet under förnyad omprövning.
Herr vice 'talmannen D. Persson: Jag kan icke neka till
att de herrar, som talat för bifall till motionen, haft tämligen
goda skäl för sitt yrkande. Men det fattas dock något ganska
väsentligt uti deras bevisföring; och det är, att de icke kunna
lämna någon garanti för när frågan återigen kan komma upp.
Här har yrkats avslag på Kungl. Maj:ts framställning, och man
hoppas på att det skall bliva ny uppskattning. Motionären yr¬
kar emellertid endast, att ärendet skall återremitteras till domän-
styrelsen.
Nu är det, som herrarna känna till, så, att såväl uppskatt-
ningsmännen som vederbörande myndigheter alla varit eniga om
att tillstyrka förslaget i den form det nu föreligger. Hur tro
herrarne, att det kommer att gå, om förslaget återremitteras ?
Jag fruktar, att det kommer att dragas ut långt på tiden. Vad
som nu är visst, det är att om motionärens framställning bifal-
les, få dessa köpare ingenting. Däremot om vi i likhet med
första kammaren bifalla Kungl. Maj:ts proposition, få de åt¬
minstone det område, som där är föreslaget. Sedan står det ju
öppet att framställa förslag om utvidgningar. Men skulle det
då vara bättre att uppskjuta frågan och vänta och vänta på
obestämd tid?
Jag kan icke tro det. Utan jag anser att man bör taga det
säkra för det osäkra, och ber sålunda att få yrka bifall till ut¬
skottets hemställan.
Herr Ryd én: Herr talman, mina herrar! Jag skall be
att få säga ett par ord, eftersom jag känner till jordstycket i
fråga. Jag vill säga, att jag vågar för min del bestämt be-
Onsdagen den 1 juli.
77 Nr 29.
strida, att det ligger något som helst jobbareintresse här från Ang. upplåtan-
torparnes sida. Det är allom bekant, att Ängelholm är en stad, dehe™r
som icke utvecklats på långa tider något nämnvärt och somhärads-
icke har vare sig industriella eller kommersiella utvecklings- hövding-
möjligheter. Nu ligger detta område två kilometer från. järn- bostället shsr-
vägsstationen. De fattiga arbetare, som det här är fråga om, Pm9e nr 20-
tror jag skola bli mycket överraskade, när de skola finna, att (Forts.)
man misstänkt dem hava jobbareintressen. Jag har icke den
uppfattningen, att en sådan misstanke gjort sig gällande ifrån
herr statsrådets sida, men det har kanske ändå hos någon vaknat
ändå en sådan misstanke.
Jag vill säga, att om man skall medtaga personliga moment
vid avgörandet av denna fråga, så är frågan icke uttömd genom
att man betraktar den ur denna synpunkt. Det finnes en an¬
nan part, som också är intresserad av denna affär och som haft
myndigheterna på sin sida, nämligen arrendatorn. Denne be¬
talar icke fullt 20 kronor per tunnland i arrende för en så
utomordentligt god jord som den, vilken ligger här alldeles
intill Ängelholms stad. Var och en som känner till Skåne
vet, att 50 kronor per tunnland anses vara ett billigt arrende.
Då förstår man, hur det är möjligt, att man handlat med
arrendeöverlåtelser som skett här, och man förstår, att arren¬
datorn har ett starkt intresse av att priset på det arrende¬
rade området icke förminskas. Det är en annan sida av saken.
Jag vädjar till kammaren, om det icke nu vore skäl i att låta
den nye domänintendenten i länet få taga saken under behand¬
ling. I fall den nye domänintendenten får lov att försöka sig
på det, tror jag för min del, att han kanske kan företräda möj¬
ligen en i någon mån olika syn på hela det spörsmål, som det
här är fråga om, och jag tror, att det vore skäl att låta vår
gamle kamrat i kammaren herr Nils Larsson i Klagstorp få
lov att vara med om att handlägga ärendet. Jag har för min
del förhoppningen, att det då kommer andra synpunkter med
i detta. Det dröjsmål, som här uppkommer, behöver icke bil
mer än ett år. Vederbörande äro faktiskt icke hjälpta med
att få de områden, varom nu är fråga. Det ser varje människa,
att en torpare med hustru och nio barn icke kan sitta och reda
sig på två och ett halvt tunnland jord, det får allt vara mera.
Då kan det efter min uppfattning ordnas så, att man låter skif¬
tena gå ned till järnvägen, varigenom åstadkommes 7—8 tunn¬
land. Därigenom skulle de vara hjälpta, men de äro icke hjälp¬
ta med ett förslag, som här föreligger från utskottets sida.
Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till motionen.
Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet friherre
Beck-Friis: Herr talman! Jag ber att få fästa herrarnas
uppmärksamhet på, att jag icke sagt, det jag tror, alt dessa tor¬
pare hava någon tanke på tomtspekulationer, men 'Jag säger, att
det ligger bra nära till hands att gorå det antagandet, att skapas
Nr 29. 78
Onsdagen den 1 juli.
Ang. upplåtan¬
de av lägen¬
heter från
förra härads¬
hövding-
bostället Skör-
pinge nr 20.
(Forts.)
nya större jordbrukslägenheter alldeles vid gränserna till städer
eller municipalsamhällen, så komma 'de ankagligen icke att förbli
jordbrukslägenheter, utan de komma förr eller senare att bli
utsatta för styckning och tomtförsäljningar. Då man i allmän¬
het icke bör uppmuntra något sådant som spekulation i tomter,
anser jag, att man bättre undviker en sådan sak genom att en
gång, när den tiden kommer, då Ängelholm behöver utvecklas,
staten bestämmer ett visst pris för dessa tomter och de, som vilja
betala dessa pris, få tomterna.
Herr Linders: Jag har icke deltagit i utskottets behandling
av detta ärende, men jag vill säga att i det läge frågan haft, då den
behandlats inom utskottet, jag anser, att utskottet haft goda grunder
för det beslut, vartill utskottet kommit. Det har nämligen varit så,
att det varit fråga om en framställning om upplåtelse av lotter på
15—20 tunnland. Då menar jag, att utskottet haft rätt i, att det
förefunnes ganska stora svårigheter att ordna saken på ett förmån¬
ligt sätt. Nu har det framkommit under debatten här i dag dels
av motionärens framställning och dels av vad herr Nilsson i Tånga
anfört, att de fyra lägenhetsinnehavare det närmast är fråga om
tydligen låta sig nöja med mindre areal. Jag ville då hava sagt,
innan debatten är slut, att jag för min del anser det icke vara orim¬
ligt att under sådana förhållanden låta ärendet gå tillbaka.
Herr Borggren: Herr talman, mina herrar! Herr jordbruks¬
ministern befarar, att dessa jordbrukslägenheter i en nära eller långt
avlägsen framtid möjligen skulle komma att säljas och styckas i
tomter. Nu kan jag icke på rak arm säga hur många tunnland jord
Ängelholms stad äger på det hållet, men det är väl 3—400 tunnland
jord. Ängelholms stad har redan där börjat upplåta egnahemslägen-
heter åt arbetare, som arbeta i staden. Staden kommer naturligtvis
att hålla på därmed, så länge den har något kvar av den utmarken att
upplåta till egnahemslägenheter åt dem som vilja bygga, hellre än
att man låter dem flytta så långt ut, att man möjligtvis kan befara,
att de nya områdena behöva inkorporeras med staden. Jag tror så¬
lunda icke att riksdagen härvidlag behöver hysa någon farhåga, då
Ängelholms stad äger så mycket jord som den gör. Att dessa lä¬
genhetsinnehavare, om de få några tunnland jord skulle bedriva något
slags tomtjobberi är alldeles säkert uteslutet.
För övrigt kan naturligtvis ärendet hinna tillbaka till riksdagen
1915, och då arrendekontrakten inte utgå förrän 1916, kan ju frågan
ej nödvändigt behöva avgöras av detta årets riksdag.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen fram¬
ställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock
på avslag därå samt bifall i stället till den i ämnet väckta motio¬
nen; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den senare propositionen. Då votering emel¬
lertid begärdes, blev nu uppsatt, justerad och anslagen följande om-
röstningsproposition:
Onsdagen den 1 juli.
79 Nr 29.
Den, som vill att kammaren, med avslag å jordbruksutskottets A™9- uppiåtan-
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 41, bifaller den i i^rfr&n
ämnet väckta motionen, röstar förra härads-
hövding-
Jq,* bostället Skör-
pinge nr 20.
Den, det ej vill, röstar (Forts.)
Nej;
Vinner Nej, bar kammaren bifallit utskottets berörda hem¬
ställan.
Voteringen utvisade 52 ja, men 59 nej, vid vilken utgång kam¬
maren således bifallit utskottets hemställan.
§12.
Slutligen föredrogos vart efter annat:
jordbruksutskottets utlåtande, nr 43, i anledning av Kung!
Maj:ts proposition angående upplåtande av vissa områden från förra
militiebostället Åbyn nr 16 i Gävleborgs län;
konstitutionsutskottets utlåtande, nr 5, i anledning av Ivungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa
delar av förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skol¬
råd i Stockholm den 20 november 1863;
statsutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående till¬
stånd för underläkaren vid Kristinehamns hospital, medicine kan¬
didaten Axel Boo Erik Wahlström att söka och erhålla befattning så¬
som biträdande läkare vid statens hospital och asyler med förord¬
nande tillsvidare; och
nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dis¬
ponerande av anslag till uppförande av vissa ny- och tillbyggnader
vid kustsanatoriet vid Apelviken för skrofulösa barn samt två i
ämnet väckta motioner; samt
bevillningsutskottets betänkande, nr 8, i anledning av väckt
motion om ändring i 12 § 1 mom. tredje stycket i gällande bevill¬
ningsförordning.
Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och be¬
tänkande hemställt.
§13.
Herr Leander avlämnade en motion, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 156, angående vissa engångskostnader för sjö¬
försvarets ordnande.
Nämnda motion, som erhöll ordningsnumret 228, blev på be¬
gäran bordlagd.
Nr 29. 80
Onsdagen den 1 juli.
§14.
Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 15, till Konungen, i anledning av riksdagens år 1913
församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av
statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och för¬
valtning under år 1912.
Vidare anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag
dels till riksdagens skrivelse, nr 21, till Konungen angående
val av Riksdagens justitieombudsman och hans efterträdare;
dels ock till riksdagens förordnanden:
nr 22, för häradshövdingen m. m. O. Berger att vara riksdagens
justitieombudsman; och
nr 23, för häradshövdingen m. m. A. R. östergren att vara riks¬
dagens justitieombudsmans efterträdare.
§15.
Till bordläggning anmäldes:
bankoutskottets utlåtande, nr 8, angående avsättande av medel
till fonden för statsskuldens amortering;
lagutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av väckt motion om
skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om lagstiftning till skydd mot
olovligt tillägnande av kottar; och
andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i
anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
ändring i gällande bestämmelser om expeditionslösen vid växel¬
protest.
§16.
Justerades protokollsutdrag.
§17.
Ledighet från riksdagsgöromålen
herr Sandberg under 4
» Erlandsson » 5
» Zelahn » 5
> Larsson i Bondarve > 7
> Rosenqivist » 2
beviljades:
dagar fr. o. m. den 3 juli,
» » » 2 »
» » » 6 >
» » » 2 »
> » > 2 »
Kammarens ledamöter åtskiljdes härefter kl. 1,35 på natten.
In fidem
Per Cronvall.
Stockholm 1914. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner, unes