Kungl. Maj.ls Nåd. Proposition Nr 238-
1
Nr 238.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
förordning om vissa ändringar i förordningen den 28
oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt
av inkomst och till förordning om ändrad lydelse av 50
§ i förordningen den 28 oktober 1910 om taxerings¬
myndigheter och förfarandet vid taxering; given Stock¬
holms slott den 3 juli 1914.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
.finansärenden för den 28 mars 1913 och denna dag vill Kungl. Maj:t
härmed föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
l:o) förordning om vissa ändringar i förordningen den 28 oktober
1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst; samt
2:o) förordning om ändrad lydelse av 50 § i förordningen den 28
oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Axel Vennersten.
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 160 höft. (Nr 238.) 1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 238.
Förslag
till
Förordning om vissa ändringar i förordningen den 28 oktober 1910
angående bevillning av fast egendom samt av inkomst.
5 Kap.
Om efterbeskattning.
13 §.
Har någon i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning
vid taxering, lämnat oriktigt meddelande eller har uppgiftspliktig under¬
låtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav föranletts,
att inkomst icke blivit taxerad eller blivit för lågt taxerad, skall, då
sådant kommer till vederbörandes kännedom, den skattskyldige taxeras
till bevillning för det beskattningsbara inkomstbelopp, som genom be¬
rörda förfarande förut undgått beskattning. Bevillningen skall härvid
påföras den skattskyldige till belopp, som genom förfarandet undandragits.
Efterbeskattning på grund av denna paragraf må icke ske senare-
än fem år efter det år, då inkomsten rätteligen bort taxeras. Har den
skattskyldige avlidit, åsättes taxeringen hans dödsbo; dock att sådan
taxering icke må ske senare än ett år efter utgången av det kalenderår,
under vilket bouppteckning blivit ingiven för registrering eller förrättad
.av vederbörande domstol eller magistrat. Stärbhuset svare icke för
den på taxeringen belöpande skatten med mera än tillgångarna i boet.
År boet skiftat, påföres bodelägare icke mera än vad av skatten belöper
å hans lott och i intet fall mera än hans lott i boet utgör.
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 238.
3
6 Kap.
Beskattningsort m. ni.
14 §.
Skattskyldig taxeras — — — den avlidne senast varit eller bort
vara mantalsskriven; eller då sådan ort ej finnes: där inkomsten huvud¬
sakligen förvärvats.
Då efterbeskattning jämlikt 13 § äger rum, skall inkomsten taxeras
där, varest densamma, om den i rätt tid blivit taxerad, skolat vara
föremål för taxering.
15 §.
Konungen — — — uppsägning.
Denna förordning skall tillämpas från och med den 1 januari 1915.
Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.
3 §•
Med avseende å vad i 14 § b) av förordningen angående bevill¬
ning av fast egendom samt av inkomst stadgas angående ort, där in¬
komst av bankrörelse skall beskattas, iakttages, att, då rörelsen drivits
vid flera kontor, alla omkostnader och förluster under räkenskapsåret
av sådan beskaffenhet, att vid beskattning avdrag därför äger rum,
påföras rörelsen i dess helhet, varefter beräkningen av den del av beskatt¬
ningsbara inkomsten, som belöper å varje särskilt kontor, sker på föl¬
jande sätt. De belopp, som enligt kontorets månadsrapporter vid varje
månads slut balanserats å kontorets in- och utlåningsräkningar, samman¬
läggas och summan delas med månadernas antal, varefter den sålunda
erhållna kvoten anses utvisa medelbeloppet av kontorets in- och utlå¬
4
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 238.
ning för året. Efter det förhållande, vari denna in- och utlåning står
till den på enahanda sätt bestämda, sammanlagda in- och utlånings-
summan för alla kontoren, uträknas den del av beskattningsbara inkom¬
sten, som bör taxeras i den ort, där kontoret är beläget. Utelöpande
postremissväxlar inräknas icke i in- och utlåningsrörelsen.
Vidkommande inkomst----finna skälig.
4 §•
Utlänning, som efter därtill enligt särskild författning förvärvad
rätt reser omkring i landet och för egen eller annans räkning bjuder
ut till försäljning eller försäljer av honom medförda eller eljes i riket
befintliga varor, skall erlägga bevillning i enlighet med de i 8—14 §§
av bevillningsförordningen bestämda grunder; skolande vad sålunda är
vordet stadgat äga tillämpning även i det fall, att utlänning medför
utländska varor, som förut blivit under en eller annan form rekvirerade.
Efterbeskattning.
11 §.
Genom efterbeskattning enligt 13 § skall bevillning för den in¬
komst, som undgått beskattning, påföras till det belopp, varmed den förut
erlagda skatten understiger det skattebelopp, som bort påföras, därest
den skattskyldiges hela till bevillning beskattningsbara inkomst i rätt
tid taxerats till riktigt belopp.
Exempel. En skattskyldig har år 1911 uppgivit sin inkomst till
750 kronor. Med anledning härav har bevillning påförts honom för ett
beskattningsbart belopp av 300 kronor med 30 öre. År 1915 upptäckes,
att. uppgiften varit oriktig, i det att inkomsten utgjort 1,800 kronor.
Följaktligen skall år 1915 utan sammanblandning med den taxering,
som då må varda den skattskyldige åsatt för inkomst år 1914, genom
efterbeskattning påföras honom bevillning för ett beskattningsbart belopp
av 1,500 kronor med 1 krona 50 öre.
Kungl. Maj:ts ISåd. Proposition Nr 238.
5
Förslag
till
Förordning om ändrad lydelse av 50 § i förordningen den 28 oktober 1910
om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.
50 §.
Den, som taxerats till inkomst- och förmögenhetsskatt å ort, där
han icke är mantalsskriven eller eljes skattskyldig för dylik skatt, så
ock den, som taxerats till bevillning för samma inkomst å mer än en
ort eller eljes till inkomstbevillning å ort, där han icke varit för sådan
bevillning skattskyldig och ej heller mantalsskriven, äge att häröver
anföra besvär hos kammarrätten. Besvären skola, vid påföljd att eljes
icke varda upptagna till prövning, inom natt och år, efter det att ut-
skylder vederbörande avfordrats, ingivas till Kungl. Maj:ts befallnings-
havande i län, inom vilket taxering skett, varefter med ärendet förfares
i enahanda ordning, som i 49 § 2 mom. stadgas. Avse besvären taxering
för samma inkomst å mer än en ort och hava utskylder därför avfordrats
vederbörande å olika tider, räknas besvärstiden från det senaste kravet.
Vad sålunda är föreskrivet gäller jämväl för de fall, att någon
obehörigen taxerats till bevillning för fast egendom eller att någon jäm¬
likt gällande bestämmelser efterbeskattats å ort, där han icke eljes är
skattskyldig för inkomst- och förmögenhetsskatt eller bevillning det år,
efterbeskattningen sker, och där han ej heller är mantalsskriven.
Denna förordning skall tillämpas från och med den 1 januari 1915.
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 238.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 28 mars 1913.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Staaff,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Ehrensvärd,
Statsråden: Petersson,
Schotte,
Berg,
friherre Adelswärd,
Petrén,
Stenström,
Sandström.
Departementschefen, statsrådet friherre Adelswärd anmälde Riks¬
dagens skrivelse, nr 37, den 9 mars 1912 i fråga om införande av
stadgande om efterbeskattning i förordningen angående bevillning av
fast egendom samt av inkomst och yttrade därvid:
Frågan om att med vårt beskattningssystem införliva föreskrift
om eftertaxering väcktes samtidigt med att man under 1890-talet på
allvar upptog tanken att i vårt land i en mera vidsträckt omfattning
införa obligatorisk självdeklaration till ledning vid taxeringsförfarandet.
Det förslag till förordning angående inkomstbevillning, som den 2 novem¬
ber 1894 avgavs av därtill förordnade kommitterade, innehöll jämte
bestämmelser om obligatorisk självdeklaration även, såsom en naturlig
konsekvens härav, stadganden om eftertaxering och efterbeskattning av
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 238.
sådan inkomst, som på grund av veterligen oriktigt meddelande i av¬
given uppgift eller upplysning eller av annan orsak undgått bevillning.
I det förslag till ny förordning angående bevillning av fast egen¬
dom samt av inkomst, som, till någon del byggt på nämnda kommitté¬
förslag, framlades vid 1897 års riksdag, fanns upptagen bestämmelse
om eftertaxering; och motiverades förslaget i denna del av föredragande
departementschefen därmed, att genom berörda bestämmelse skulle änd¬
ring göras i ett av ålder hos oss bestående förhållande, som för visso
icke ägde motsvarighet i något annat lands inkomstskattelagstiftning
och i övrigt syntes sakna varje grund i rättvisa eller billighet, det
förhållande nämligen, att ett inkomstbelopp, som vare sig med eller
utan den skattskyldiges eget åtgörande ett år undgått taxering, därmed
ock framgent skulle vara därifrån fritaget. Vid behandlingen inom Riks¬
dagen av det framlagda förslaget, vars bestämmelser om utsträckning
av deklarationstvånget icke vunno Riksdagens bifall, blevo jämväl före¬
skrifterna om eftertaxering på hemställan av bevillningsutskottet ute¬
slutna. Utskottet förklarade sig nämligen anse, att, då de föreslagna
bestämmelserna om eftertaxering av inkomst, som av en eller annan
anledning undgått bevillning, tillkommit i sammanhang med och såsom
en följd av väckta förslag rörande ett vidsträcktare införande av obliga¬
torisk självdeklaration, samt det med hänsyn till Kungl. Maj:ts förslag
icke syntes böra ifrågakomma att införa eftertaxering annat än under
nämnda förutsättning, så borde, sedan frågan om införande av obliga¬
torisk självdeklaration i följd av kamrarnas olika beslut förfallit, därav
följa, att frågan om eftertaxering icke heller för det dåvarande borde
upptagas.
Sedermera upptogs frågan om eftertaxering av 1897 års kommunal-
skattekommitté, som i sitt den 18 maj 1900 avlämnade förslag insatt
bestämmelser i ämnet i såväl förslaget till förordning angående bevill¬
ning av inkomst som förslaget till lag angående kommunal taxering
och skattskyldighet. Emellertid ledde som bekant detta kommittébetän¬
kande icke till några direkta resultat i fråga om reformering av vår
beskattning; och sålunda blev tills vidare allt fortfarande eftertaxeringen
en för våra skattelagar främmande anordning.
I de nu omförmälda förslagen synes frågan om eftertaxeringens
inverkan på den kommunala beskattningen icke hava närmare berörts.
Av själva förslagen att döma synes avsikten hava varit, att den inkomst,
som undergick eftertaxering, skulle tagas till beskattning i kommunen
och detta tillsammans med annan inkomst, vilken samtidigt med den
verkställda eftertaxeringen blev i vanlig ordning taxerad.
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 238.
En ändring i den uppfattningen, att den eftertaxerade inkomsten
borde även kommunalt beskattas, kom emellertid till synes, när frågan
om eftertaxering ånyo upptogs till behandling.
De kommitterade, som tillsatts med anledning av 1901 års Riksdags
hos Kungl. Maj:t framställda begäran om utredning angående införande
av obligatorisk självdeklaration och en särskild enligt vissa grunder
såsom bevillning till staten utgående, men från allmänna bevillningen
fristående, direkt skatt, yttrade — i sitt den 15 oktober 1901 dagtecknade
betänkande med förslag till bestämmelser om inkomstskatt och obliga¬
torisk självdeklaration — angående frågan om eftertaxering, att, då med
ett genomfört deklarationssystem taxeringen i regel komme att grundas
på avlämnade uppgifter, fordrade rättvisa och billighet, att, om i följd
av försummad uppgiftsskyldighet eller avlämnad oriktig uppgift inkomst
icke taxerats eller taxerats för lågt, eftertaxering ägde rum, så att den
skattskyldige, då den uteblivna eller oriktiga taxeringen komme i dagen,
finge erlägga skatt för den inkomst, som icke blivit förut beskattad.
I ett progressivt skattesystem måste eftertaxeringen uppenbarligen rättas
efter förhållandena det år, då taxeringen bort ske, så att hänsyn toges
till den skattskyldiges hela inkomst detta år och den skattefot, som då
varit bestämd. Kommitterade, som ansett den tid, inom vilken efter¬
taxering finge äga rum, böra bestämmas till fem år, hade emellertid
icke funnit sig under dåvarande förhållanden kunna föreslå eftertaxe-
ringens utsträckande även till bevillningen, och detta desto mindre som
bevillningen utgjorde grund för kommunalbeskattningen.
På grundval av sistnämnda kommitterades förslag avläts till 1902
års Riksdag proposition om en inkomstskatt, vari finnas i huvudsak
upptagna de av kommitterade förordade bestämmelserna om efter¬
taxering. Dessa bestämmelser blevo av Riksdagen godkända, och åter¬
finnas i 35 § av den författning om inkomstskatt, som på grund av
Riksdagens beslut i anledning av berörda proposition utfärdades den
21 juni 1902.
Vid den mindre revision av bevillningsförordningen, som, föranledd
av inkomstskattelagens införande, verkställdes år 1903, bragtes icke på
tal frågan om upptagande i förstnämnda förordning av bestämmelse
om eftertaxering, utan synes man hava godkänt den uppfattning, som
framträdde i 1901 års kommitterades uttalande mot eftertaxeringens
utsträckande till bevillningen och kommunalbeskattningen.
Om man frånser ett förslag av enskild motionär vid 1904 års
Riksdag om införande av ett slags efterbeskatt.ning vid bevillnings-
taxeringen, vilket förslag Riksdagen avslog, sedan bevillningsutskottet
9
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 238.
avstyrkt detsamma huvudsakligen på den grund, att det icke stode i
god överensstämmelse med bevillningsförordningens då gällande stad¬
gande om taxering av inkomsten för det löpande året, har sedermera
frågan om eftertaxering av inkomst, beskattningsbar till bevillning,
fått vila, tills den av Riksdagen åter upptogs nästlidet år. Dock torde
böra framhållas, att vid framläggande för 1910 års Riksdag av förslagen
till den reform av den direkta beskattningen till staten, som nämnda år
genomfördes, uttalades av föredragande departementschefen, att det
syntes honom vara påtagligt, att efterbeskattning även med avseende å
inkomstbevillning och kommunalutskylder, såsom några länsstyrelser i
avgivna yttranden över förslagen ifrågasatt, borde genomföras, men att
frågan dock icke kunde upptagas till lösning i det skede, vari reform¬
arbetet med avseende å skattelagstiftningen då befunne sig.
Uti Riksdagens nu förevarande skrivelse, som tillkommit på grund
av väckt motion, anför Riksdagen — efter att hava lämnat en kort
historik i ämnet — till en början följande:
»Vid 1910 års skattelagsreform blev inkomstskatteförordningens bestämmelse
om efterbeskattning överflyttad i den nya förordningen om inkomst- och förmögenhets¬
skatt och, i huvudsak oförändrad, tillämpad å denna skatt. Härigenom erhöll regeln
om efterbeskattning en vidgad betydelse, i det densamma, efter det bevillningen ej
längre skulle utgå till staten, blev gällande för hela den direkta beskattningen till
staten. I bevillningsförordningen, som bibehölls blott av hänsyn till den kommunala
beskattningen och i avvaktan på dess blivande omläggning, infördes däremot icke
någon motsvarande bestämmelse.
Ifrågavarande åtskillnad mellan de båda beskattningsförordningama och, såsom
följd därav, mellan skattskyldigheten till staten och till kommunen, synes Riksdagen
icke vara grundad på verkliga sakskäl, men kunna under vissa förhållanden leda
till uppenbara oegentligheter i beskattningshänseende. Enligt vad upplyst blivit,
saknas ej exempel på, att frånvaron av kommunal efterbeskattning berett skatt¬
skyldig möjlighet att genom oriktigt uppgivande av sin inkomst vinna obehörig
minskning i sina kommunalutskylder. Det har vid frågans behandling inom Riks¬
dagen icke varit tillfälle att bedöma, i vilken omfattning fall av hithörande art
förekommit, men tydligt är, att avsevärda skattebelopp på detta sätt kunna undan¬
dragas kommunen.»
Efter att sedermera hava erinrat om, att 1897 års kommunal-
skattekommitté såväl i sitt förslag till bevillningsförordning som i den
föreslagna lagen angående kommunal taxering och skattskyldighet upp¬
tagit stadgande om efterbeskattning, fortsätter Riksdagen:
»Något hinder för att nu oberoende av den pågående kommunalskatteutred-
ningen införa ett dylikt stadgande i bevillningsförordningen förefinnes icke. En
Bikung till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 160 höft. (Nr 238.) 2
10
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 238.
dylik åtgärd förutsätter nämligen icke några ändringar av förordningen i övrigt.
Vid sådant förhållande synas goda skäl tala för, att man utan att avvakta utred¬
ningens resultat vidtager den av motionären föreslagna förändringen och genom
åvägabringande av likformighet i förevarande avseende omöjliggör ovan antydda
oegentligheter.
Med anledning av vad sålunda anförts får Riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan
ändring i gällande förordning angående bevillning av fast egendom samt av inkomst,
att däri införes stadgande om efterbeskattning i huvudsaklig överensstämmelse med
motsvarande bestämmelse i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.»
Den av Riksdagen åberopade bestämmelsen i förordningen den 28
oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt, vilken bestämmelse
i huvudsak överensstämmer med det förut omförmälda stadgandet i den
äldre av nyssnämnda förordning ersatta inkomstskattelagen, lyder sålunda:
7 Kap.
Om efterbeskattning.
22 §.
Har någon i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid taxering,
lämnat oriktigt meddelande eller har uppgiftspliktig underlåtit avlämna uppgift
eller infordrad upplysning, och har därav föranletts, att inkomst eller förmögenhet
icke blivit taxerad eller blivit för lågt taxerad, skall, då sådant kommer till veder-
börandes kännedom, särskild inkomst- och förmögenhetsskatt genom taxering påföras
den skattskyldige till belopp, som genom berörda förfarande undandragits.
Efterbeskattning på grund av denna paragraf må icke ske senare än fem år
efter det år, då inkomsten eller förmögenheten rätteligen bort taxeras. Har den
skattskyldige avlidit, påföres skatten hans dödsbo; dock att sådan påföring icke
må ske senare än ett år efter utgången av det kalenderår, under vilket boupp¬
teckning blivit ingiven för registrering eller förrättad av vederbörande domstol eller
magistrat. Stärbhuset svare icke för skatten med mera än tillgångarna i boet. Är
boet skiftat, påföres bodelägare icke mera än vad av skatten belöper å hans lott
och i intet fall mera än hans lott i boet utgör.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, var avsikten till en
början att införa efterbeskattning även med avseende å inkomstbevill-
ningen, men avstod man senare från denna tanke, sannolikt till följd
av 1901 års kommitterades avvisande ställning till densamma. En
kraftigt bidragande orsak till att efterbeskattningen icke kommit att
utsträckas till bevillningen har nog även varit den av 1904 års bevillnings¬
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 238.
utskott berörda omständigheten, att bevillningstaxeringen då avsåg det
löpande årets inkomst, vilket givetvis försvårade införande av efter-
taxering. Denna svårighet föreligger ju emellertid numera icke, sedan
bevillningstaxeringen på grund av de vid 1907 års Riksdag vidtagna
ändringarna i bevillningsförordningen avser det nästföregående årets
inkomst.
Då jag nu går att angiva min uppfattning i förevarande fråga,
vill jag förutskicka, att sedan genom den år 1910 vidtagna skatte¬
reformen bevillningsförordningen faktiskt upphört att vara normerande
för beskattningen till staten och inskränkts till att bilda grundlaget
för den kommunala beskattningen, är frågan om införlivande av efter-
beskattningsinstitutet med bevillningstaxeringen numera praktiskt taget
att behandla uteslutande ur synpunkten av dess betydelse för kommunal¬
beskattningen.
Efterbeskattningens huvudsakliga uppgift med avseende å stats-
beskattningen är dels att förhindra, att de skattskyldiga göra en obe¬
hörig vinning till följd av utebliven eller för låg taxering, dels ock att
möjliggöra uttagande av skatt från ett skatteobjekt, som helt eller delvis
undgått behörig beskattning, eller med andra ord att lämna det all¬
männa ersättning för en tidigare uppkommen förlust. A det kommunala
beskattningsområdet bleve verkan av en efterbeskattning i stort sett
densamma. Man torde nämligen kunna bortse från, att teoretiskt taget
en kommunal efterbeskattning i vissa fall knappast kan få karaktären
av en beskattningsåtgärd, avsedd att åvägabringa ersättning åt kom¬
munen för liden förlust. I sådana fall, då beskattningsföremålens obe¬
höriga minskning övat inflytande på debiteringens storlek, lärer näm¬
ligen icke hava uppstått någon förlust för kommunen, vilken ju hållits
skadeslös genom en högre utdebitering å övriga beskattningsföremål.
För de skattdragande däremot har förlust påtagligen uppkommit
genom den förskjutning i skattetrycket, som förorsakats av oriktig
deklaration; och, om man bortser från eventualiteten av år efter annat
inträdande förändringar i de skatteskyldiges sammansättning och inbördes
inkomstförhållanden, kan åt de skattskyldiga, såsom en helhet betrak¬
tade, genom efterbeskattningen beredas någon ersättning därigenom, att
det eftertaxerade beloppet det år, då eftertaxeringen sker, inräknas bland
övriga vid samma tillfälle taxerade beskattningsföremål och sålunda
eventuellt nedbringar det kommunala skattetrycket å dessa beskattnings¬
föremål. Ty det är att märka, att en efterbeskattning näppeligen kan
på annat än nu nämnt sätt komma övriga skattdragande i kommunen
till godo. Sålunda lärer av praktiska skäl svårligen gå för sig att för¬
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 238.
anstalta om en åtei'betalning av medel, uttagna genom efterbeskattning,
till just de skattdragande, som på grund av den förelupna oriktigheten
i taxeringen fått erlägga för hög skatt. Ej heller låter sig med ett
system, som i allmänhet icke tillåter kommunen att fondera sina inkom¬
ster, förena att oberoende av det för beskattningsåret beräknade inkomst¬
behovet uttaga skatt av ett genom eftertaxering frambragt skatteobjekt.
Då det måste lika väl med avseende å skatteplikten till kommunen
som i fråga om skattskyldigheten till staten vara riktigt, att. den ut-
kräves fullständigt, så att den enskilde icke genom brottsligt förfarande
eller på grund av bristande kännedom om lagens bud må kunna undgå
att fullgöra sin skyldighet, och då det utan vidare kan antagas ligga
i kommunens intresse, att en anordning kommer till stånd, som möj¬
liggör beskattning av ett dittills undanhållet beskattningsföremål,
finner jag det vara påkallat, att efterbeskattning vinner tillämpning
jämväl med avseende å inkomstbevillningen och den därpå grundade
kommunala beskattningen.
I vilken utsträckning saknaden i bevillningsförordningen av be¬
stämmelser om efterbeskattning vållat, att inkomst undgått bevillnings-
taxering och kommunalbeskattning, är omöjligt att en3 tillnärmelsevis
uppgiva utan en noggrann undersökning. En dylik utredning, som
skulle bliva både omfattande och besvärlig, synes dock icke för nu före¬
liggande frågas besvarande vara erforderlig, ty även om utredningen,
vilket icke är uteslutet, skulle lämna till resultat, att de förekommande
fallen icke äro så synnerligen talrika, lärer detta dock icke böra för¬
hindra, att en principiellt riktig lagändring vidtages, helst densamma,
enligt vad jag förvissat mig om, kan genomföras utan att beskattnings-
lagstiftningen i övrigt behöver därav beröras. Det bör för övrigt här
framhållas, att fall inträffat, då skattskyldig, som genom upplysning,
lämnad mot bättre vetande, föranlett oriktig bevillningstaxering, och
som efter upptäckten av det brottsliga förfarandet ådömts böter,
ändock kunnat hava vinning av sitt åtgörande till följd därav, att
han undgått att erlägga kommunalskatt. Till undvikande av ett dylikt
för rättskänslan icke tilltalande resultat lär, enligt vad jag försport,
på sina ställen hava tillgripits den utvägen, att man utan vidare
jämväl i bevillningsavseende verkställt en eftertaxering, det vill säga
inbegripit den undanhållna inkomsten i taxeringen för det löpande
året och sålunda å det eftertaxerade beloppet utdebiterat såväl bevill¬
ning som kommunalskatt. En sådan åtgärd är uppenbarligen alldeles
stridande mot lagen, men blir dock gällande mot den skattskyldige, om
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 238. 13
densamma — såsom av lätt förklarliga skäl nog oftast sker — av honom
lämnas oanmärkt.
Med avseende å efterbeskattningen till inkomst- och förmögenhets¬
skatten gäller, såsom förut antytts, att det eftertaxerade beloppet skall
beskattas efter den skattefot, som gällde det år, då beloppet rätteligen
bort taxeras. I fråga om en efterbeskattning för bevillning och kom¬
munalskatt vore måhända principiellt riktigast att följa samma regel.
Vad angår bevillningen lärer ej heller däremot möta något hinder, men
beträffande kommunalbeskattningen synes man av praktiska skäl, på
sätt jag närmare vill utveckla, böra välja en annan väg. I händelse
det eller de belopp, vilka ifrågakomma till eftertaxering, äro så stora,
att de, om de under rätt år taxerats, skulle övat inflytande på den kom¬
munala beskattningen och sålunda reducerat debiteringen per skatte-
enhet, lärer det vara mindre lämpligt att beskatta ifrågavarande belopp
efter den oreducerade skattefoten, ty härigenom skulle ju å beloppen
uttagas högre skatt än som skolat erläggas, därest desamma i rätt
tid taxerats. Å andra sidan skulle det medföra en viss omgång
att omräkna skattefoten för att tillse, huru stor densamma skulle
blivit, därest på sin tid hänsyn kunnat tagas till det sedermera efter¬
taxerade beloppet. Då för övrigt härtill kommer, att, på sätt förut an¬
märkts, den genom efterbeskattning uttagna skatten icke lämpligen kan
återbetalas till övriga skattdragande och ej heller fonderas utan lärer
böra upptagas som inkomst för året, synes i varje fall vara enklast
att vid efterbeskattningen till kommunen tillämpa debiteringsgrunden
för det löpande året, det vill säga inräkna det efterbeskattade beloppet
bland de beskattningsföremål, å vilka kommunens skattebehov ifråga¬
varande år skall utdebiteras. En ytterligare anledning att anlita nu
berörda utväg ligger ock i den omständigheten, att därvid någon ändring
icke behöver göras i kommunallagarna, alldenstund utan vidare följer,
att det eftertaxerade beloppet tages till kommunalbeskattning i vanlig
ordning det år, detsamma finnes intaget i taxeringslängden. Ett tillämpande
av principen, att efterbeskattningen skulle verkställas efter skattefot för
det år, då beskattning av det eftertaxerade beloppet rätteligen bort ske,
komme däremot att kräva i formellt avseende rätt omfattande förändringar
i kommunallagarna.
Om man sålunda vid en efterbeskattning för kommunalt ändamål
kan i fråga om skattefoten frigöra sig från att låta den regleras av de
förhållanden, som voro rådande vid tiden, då beskattningen rätteligen
bort ske, går ett dylikt bortseende från tidigare förhållanden uppenbar¬
ligen ej för sig med avseende å beskattningsorten. Med hänsyn till
14
Kungjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 238.
kommunalskattens natur bör nämligen för eftertaxerad inkomst alltid
gälla samma beskattningsort, som skulle gällt för inkomsten, om den i
rätt tid taxerats.
Vad angår den tid, inom vilken efterbeskattning till bevillning må
kunna ske, synes den i likhet med vad för inkomst- och förmögenhets¬
skatten är stadgat böra bestämmas till fem år.
I fråga om efterbeskattning till inkomst- och förmögenhetsskatt
gäller, beträffande avliden person, att skatten skall påföras hans dödsbo,
att dylik skattepåföring skall ske inom viss tid, att stärbhuset icke
svarar för skatten med mera än tillgångarna i boet, samt att, om boet är
skiftat, bodelägare icke skall påföras mera än vad av skatten belöper å
hans lott och i intet fall mera än hans lott i boet utgör. Enahanda
bestämmelser synas böra införas jämväl i bevillningsförordningen. Räck¬
vidden av dylika bestämmelser i bevillningsförordningen blir emellertid
i vad föreskrifterna avse begränsning av skattskyldigheten för stärbhus
och bodelägare inskränkt att gälla bevillningen; och det kan därför
ifrågasättas, om ej stadgande av liknande innebörd borde införas även
i kommunalförfattningarna för åstadkommande av enahanda begränsning
jämväl av den kommunala skattskyldigheten för stärbhus och bodelägare.
Det synes mig dock, att man skulle kunna även i detta fall undgå att
vidtaga en icke så alldeles enkel ändring av kommunalförfattningarna.
Det ligger i sakens natur, att den ansvarighet för skatt, som till följd
av en avliden persons försumlighet eller svikliga förfarande genom efter¬
beskattning ålägges hans rättsinnehavare, icke kan sträckas längre än
den avlidnes efterlämnade tillgångar medgiva, så att, om dessa tillgångar
ej förslå till skattens gäldande, rättsinnehavarna ovillkorligen böra vara
fria från ansvar för bristen. Nu är det emellertid klart, att med av¬
seende å beskattningen till staten detta lämpligen bör i lagen utsägas,
under det att i fråga om den kommunala beskattningen ett sådant stad¬
gande är mindre behövligt, alldenstund man lärer kunna räkna med, att
i de säkerligen undantagsvis förekommande fall, då efterbeskattning
ifrågakommer efter en avliden, vars tillgångar icke förslå till kommunal¬
skattens gäldande, en uppgörelse under hand åvägabringas mellan kom¬
munen och de skattskyldiga, ledande till avkortning av det belopp,
varmed skatten överskjuter kvarlåtenskapen. Skulle emellertid av någon
anledning en dylik uppgörelse icke komma till stånd, återstår ju för de
efterlevande alltid den utvägen att göra sig urarta. Jag finner det
sålunda icke vara nödvändigt eller lämpligt att för närvarande och då
reform av den kommunala beskattningslagstiftningen i sin helhet är å
bane intaga stadganden av nyss antytt innehåll i kommunalförfattningarna.
15
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 238.
Bestämmelser om efterbeskattning torde—jämte det att stadgande
om beskattningsorten införes i bevillningsförordningens nuvarande 13 §,
vilken i förslaget erhållit ordningsnummret 14 — böra i övrigt inordnas
under ett särskilt kapitel i bevillningsförordningen med plats mellan nu¬
varande fjärde och femte kapitlen. Sistnämnda kapitel, som omfattar
förordningens slut, skulle vid sådant förhållande erhålla ordningsnumret
6 och där upptagna paragrafer omnumreras. I de vid bevillningsför¬
ordningen fogade särskilda anvisningarna till ledning vid taxeringen bör
ock inrymmas anvisning rörande efterbeskattning, varjämte ett par mindre
jämkningar i 3 och 4 §§ av samma anvisningar påkallas av den i själva
förordningen vidtagna ändringen av paragrafnumren. De nya bestämmel¬
serna lära vidare böra träda i kraft den 1 januari 1914. Inkomst,
som före lagens ikraftträdande undgått beskattning, bör givetvis, såsom
ock av ordalydelsen i den föreslagna nya 13 § i bevillningsförordningen
framgår, bliva föremål för efterbeskattning under förutsättning, att icke
mer än fem år förflutit efter det år, då inkomsten rätteligen bort taxeras.
Departementschefen uppläste härefter ett i anslutning till ovan
angivna synpunkter inom finansdepartementet utarbetat förslag till för¬
ordning om vissa ändringar i förordningen den 28 oktober 1910 an¬
gående bevillning av fast egendom samt av inkomst; och hemställde
departementschefen, att kammarrättens utlåtande över förslaget skyndsamt
måtte inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna hemställan, som biträddes av statsrådets
övriga ledamöter, blev av Hans Kungl. Höghet Kron-
prinsen-Regenten bifallen.
Ur protokollet:
Olof Ljungberg.
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 238.
Bilaga.
Förslag
till
Förordning om vissa ändringar i förordningen den 28 oktober 1910
angående bevillning av fast egendom samt av inkomst.
5 Kap.
Om efterbeskattning.
13 §.
Har någon i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning
vid taxering, lämnat oriktigt meddelande eller har uppgiftspliktig under¬
låtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav föranletts,
att inkomst icke blivit taxerad eller blivit för lågt taxerad, skall, då
sådant kommer till vederbörandes kännedom, den skattskyldige taxeras
till bevillning för det beskattningsbara inkomstbelopp, som genom be¬
rörda förfarande förut undgått beskattning. Bevillningen skall härvid
påföras den skattskyldige till belopp, som genom förfarandet undandragits.
Efterbeskattning på grund av denna paragraf må icke ske senare
än fem år efter det år, då inkomsten rätteligen bort taxeras. Har den
skattskyldige avlidit, åsättes taxeringen hans dödsbo; dock att sådan
påföring icke må ske senare än ett år efter utgången av det kalenderår,
under vilket bouppteckning blivit ingiven för registrering eller förrättad
av vederbörande domstol eller magistrat. Stärbhuset svare icke för
den på taxeringen belöpande skatten med mera än tillgångarna i boet.
År boet skiftat, påföres bodelägare icke mera än vad av skatten belöper
å hans lott och i intet fall mera än hans lott i boet utgör.
17
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 238.
6 Kap.
Beskattningsort m m.
14 §.
Skattskyldig taxeras — — — den avlidne senast varit eller bort
vara mantalsskriven; eller då sådan ort ej finnes: där inkomsten huvud¬
sakligen förvärvats.
Då efterbeskattning jämlikt 13 § äger rum, skall inkomsten taxeras
där, varest densamma, om den i rätt tid blivit taxerad, skolat vara
föremål för taxering.
15 §.
Konungen — — — uppsägning.
Denna förordning skall tillämpas från och med den 1 januari 1914.
Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.
3 §•
Med avseende å vad i 14 § b) av förordningen angående bevill¬
ning av fast egendom samt av inkomst stadgas angående ort, där in¬
komst av bankrörelse skall beskattas, iakttages, att, då rörelsen drivits
vid flera kontor, alla omkostnader och förluster under räkenskapsåret
av sådan beskaffenhet, att vid beskattning avdrag därför äger rum,
påföras rörelsen i dess helhet, varefter beräkningen av den del av beskatt¬
ningsbara inkomsten, som belöper å varje särskilt kontor, sker på föl¬
jande sätt. De belopp, som enligt kontorets månadsrapporter vid varje
månads slut balanserats å kontorets in- och utlåningsräkningar, samman¬
läggas och summan delas med månadernas antal, varefter den sålunda
erhållna kvoten anses utvisa medelbeloppet av kontorets in- och utlå¬
ning för året. Efter det förhållande, vari denna in- och utlåning står
till den på enahanda sätt bestämda, sammanlagda in- och utlånings-
summan för alla kontoren, uträknas den del av beskattningsbara inkom-
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 160 käft. (Nr 238.) 3
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 238.
sten, som bör taxeras i den ort, där kontoret är beläget. Utelöpande
postremissväxlar inräknas icke i in- och utlåningsrörelsen.
Vidkommande inkomst — — — — finna skälig.
4 §•
Utlänning, som efter därtill enligt särskild författning förvärvad
rätt reser omkring i landet och för egen eller annans räkning bjuder
ut till försäljning eller försäljer av honom medförda eller eljes i riket
befintliga varor, skall erlägga bevillning i enlighet med de i 8—14 §§
av bevillningsförordningen bestämda grunder; skolande vad sålunda är
vordet stadgat äga tillämpning även i det fall, att utlänning medför
utländska varor, som förut blivit under en eller annan form rekvirerade.
Om efterbeskattning.
11 §•
Genom efterbeskattning enligt 13 § skall bevillning för den in¬
komst, som undgått beskattning, påföras till det belopp, varmed den förut
erlagda skatten understiger det skattebelopp, som bort påföras, därest
den skattskyldiges hela till bevillning beskattningsbara inkomst i rätt
tid taxerats till riktigt belopp.
Exempel. En skattskyldig har år 1911 uppgivit sin inkomst till
750 kronor. Med anledning härav har bevillning påförts honom för ett
beskattningsbart belopp av 300 kronor med 30 öre. År 1914 upptäckes,
att uppgiften varit oriktig, i det att inkomsten utgjort 1,800 kronor.
Följaktligen skall år 1914 utan sammanblandning med den taxering,
som då må varda den skattskyldige åsatt för inkomst år 1913, genom
efterbeskattning påföras honom bevillning för ett beskattningsbart belopp
av 1,500 kronor med 1 krona 50 öre.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 238.
19
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 juli 1914.
Närvarande:
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Yennersten,
Westman,
Broström.
Departementschefen, statsrådet Vennersten anförde:
Vid underdånig föredragning den 28 mars 1913 framlades ett i
anslutning till vissa av dåvarande departementschefen angivna syn¬
punkter inom finansdepartementet utarbetat förslag till förordning om
vissa ändringar i förordningen den 28 oktober 1910 angående bevillning
av fast egendom samt av inkomst, vilka förändringar avsågo att i sist¬
nämnda förordning införa stadganden om efterbeskattning; och för¬
ordnades enligt Kungl. Maj:ts beslut samma dag, att kammarrättens
utlåtande över förslaget skulle inhämtas.
Sådant utlåtande har av kammarrätten avgivits den 24 april
1913. I berörda utlåtande har kammarrätten anfört, att då det enligt
det till kammarrätten remitterade förslaget kunde inträffa, att en
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 238.
person bleve eftertaxerad till bevillning å ort, där han icke eljes vore
skattskyldig det år eftertaxeringen skedde och ej heller mantalsskriven,
bestämmelse borde meddelas, att den, som bleve eftertaxerad å dylik
ort, skulle äga rätt överklaga taxeringen hos kammarrätten inom viss
tid efter det att den på taxeringen belöpande skatten honom avfordrats.
Vad kammarrätten sålunda anfört finner jag värt beaktande. Gäl¬
lande bestämmelser om extra ordinär besvärsrätt hos kammarrätten i
taxeringsmål återfinnas i 50 § av förordningen den 28 oktober 1910
om taxeringsmyndigheter och förfärandet vid taxering. I detta lagrum
stadgas, att den, som taxerats till inkomst- och förmögenhetsskatt å
ort, där han icke är mantalsskriven eller eljes skattskyldig för dylik
skatt, samt den, som taxerats till bevillning för samma inkomst å
mer än en ort eller eljes till inkomstbevillning å ort, där han icke varit
för sådan bevillning skattskyldig och ej heller mantalsskriven, äger att
häröver anföra besvär hos kammarrätten, vilka besvär skola inom natt
och år efter det att utskylder vederbörande avfordrats ingivas till Kungl.
Maj:ts vederbörande befallningshavande. Med dessa bestämmelser skulle
givetvis, om den ifrågasatta ändringen av bevillningsförordningen komrne
till stånd, den av kammarrätten påpekade olägenheten kunna inträffa,
varför förändring av bestämmelserna till undvikande därav synes mig
böra vidtagas. Men därvid torde, då enligt gällande bestämmelser mot¬
svarande olägenhet förefinnes såsom en möjlighet även vid taxering till
inkomst- och förmögenhetsskatt, sådan förändring av bestämmelserna
böra vidtagas, att jämväl denna oegentlighet undanröjes; och har jag i
sådant syfte låtit utarbeta förslag till ändrad lydelse av 50 § i nyss¬
nämnda förordning.
Beträffande det remitterade förslaget har kammarrätten mot det¬
samma ytterligare framställt endast den anmärkningen, att det i förslagets
13 § förekommande ordet »påföring» borde utbytas mot ordet »taxering»,
vilken anmärkning iakttagits.
Vid förslagets slutliga avfattuing har vidare iakttagits, att detta,
som ursprungligen var avsett att föreläggas 1913 års riksdag och träda
i kraft den 1 januari 1914, uudergått vederbörlig ändring i avseende å
bestämmelseu om ikraftträdandet, varjämte av enahanda anledning års-
siffrorna i 11 § av de vid förslaget fogade anvisningarna jämkats.
Efter att hava uppläst de ovan omförmälda förslagen, hemställde
departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att antaga
berörda förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen den
28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst
21
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 238.
och till förordning om ändrad lydelse av 50 § i förordningen den 28
oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.
Häruti instämde statsrådets övriga ledamöter.
Vad statsrådet sålunda hemställt behagade Hans
Maj:t Konungen bifalla; och skulle följaktligen propo¬
sition i ämnet av den lydelse, bil. litt . . . vid detta
protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Einar Hennings.
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 160 käft. (Nr 238.) 4