Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.
1
Nr 28.
Kungl. Maj.ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om hingstbesiktning stvång; given Stockholms slott
den 31 december 1913.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om hingstbesiktningstvång.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Alfred Petersson.
Bihang till Riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 13 käft. (Nr 28.)
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.
Förslag
till
lag om hingstbesiktningstyåug.
1 §•
Där förhållandena inom något hushållningssällskaps område sådant
påkalla, äger Konungen, på framställning av hushållningssällskapet och
vederbörande landsting, förordna, att hingstbesiktningstvång skall införas
inom hushållningssällskapets område eller viss del därav.
Hingstbesiktningstvång skall dock icke äga tillämpning å staten
tillhöriga beskällare.
2 §•
Inom område, varest hingstbesiktningstvång införts, må icke hingst,
med mindre han uppnått tre års ålder ävensom prövats vara såsom be¬
skällare inom orten lämplig, vare sig kostnadsfritt eller mot ersättning
användas till betäckning av sto, som tillhör annan än hingstens ägare,
och ej heller, därest hingsten äges av två eller flera personer samfällt,
till betäckning av sto, som tillhör någon av dem enskilt.
Prövning, som nyss nämnts, verkställes av statens premierings-
nämnd eller dess ordförande i enlighet med de bestämmelser härutinnan,
vilka meddelas av Konungen.
3 §•
I förordnande om införande av hingstbesiktningstvång skall tillika
utsättas viss dag för förordnandets ikraftträdande; och må denna dag
ej sättas tidigare än två eller senare än sex år från det förordnandet gavs.
4 §•
Förseelse mot denna lag straffes med böter från och med tio till
och med tvåhundra kronor.
3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.
Därest någon under tid, då han är ställd under tilltal för sådan
förseelse, densamma fortsätter, skall han för varje gång stämning därför
utfärdats och delgivits fällas till de böter, som för förseelsen äro stadgade.
6 §■
För förseelse, som med husbondes vetskap begås av hans husfolk
eller i hans arbete antagen person, ansvare husbonden likasom vore för¬
seelsen begången av honom själv.
6 §•
Förseelse mot denna lag åtalas av allmän åklagare.
Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas
enligt allmän strafflag.
1 §•
Förordnande om införande av hingstbesiktningstvång skall tillika
med erinran om påföljden för förseelse mot bestämmelserna i denna lag
genom Kungl. Maj:ts vederbörande befalloingshavandes försorg på stats¬
verkets bekostnad införas i läns kungörelserna och i tidning iuom orten.
Denna lag träder genast i kraft.
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
31 december 1913.
Närvara nde:
Hans excellens herr statsministern Staaff,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve EHRENSVÄRD,
Statsråden: Petersson,
Schotte,
Berg,
Bergström,
friherre ADELSWÄRD,
Petrén,
Stenström,
Larsson,
Sandström.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Petersson, anförde:
På min hemställan avlät Kungl. Maj:t den 21 februari 1913 till
Riksdagen proposition med förslag till lag om hingstbesiktningstvång.
Sedan jordbruksutskottet tillstyrkt förslaget med några mindre ändringar
av redaktionell natur, antogs detsamma av Första kammaren utan vote¬
ring, varemot det avslogs av Andra kammaren. Frågan förföll alltså.
1 betraktande av den vikt, genomförandet av hingstbesiktnings¬
tvång har för hästavelns ändamålsenliga utveckling i vårt land, anser
jag mig nu böra tillstyrka, att förslag i ämnet ånyo förelägges Riks¬
dagen.
Jag tillåter mig till en början åberopa den redogörelse för in¬
komna framställningar samt avgivna utlåtanden m. m. i ämnet, som jag
lämnade den 21 februari 1913 och som var av följande innehåll.
5
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.
Uti en till chefen för jordbruksdepartementet ställd skrift av den
4 augusti 1903 har »föreningen för befrämjande av uppfödning inom
Blekinge län av hästar med norsk eller nordsvensk typ» — under fram¬
hållande, att, sedan Riksdagen hos Kungl. Maj:t anhållit om åtgärder
för tillvaratagande av de inhemska häststammarna, föreningen, som hade
till ändamål att befrämja den »svenska hästen» inom Blekinge län, vid
sådant förhållande ansett sig icke böra lämna tillfället obegagnat att
framlägga de åsikter, som den för sin del hyste rörande de lämpligaste
åtgärderna för de inhemska häststammarnas tillvaratagande och förbätt¬
rande — i sådant hänseende anfört, bland annat, att av dylika åtgärder
främst borde ifrågakomma ordnandet av hingsthållningen; att härför
visserligen vore i viss mån sörjt genom hästpremieringarna, men att,
då dessa, enligt föreningens åsikt, sträckte sina verkningar endast till
trakterna nära omkring premieringsplatserna, vilka i regel vore förlagda
till de mera centrala, bördiga och tätast bebyggda orterna, dit häst-
uppfödarna från skogstrakterna och öarna på grund av stort eller svår-
framkomligt avstånd och ringa utsikt till prisbelöning sällan kunde
infinna sig med sina hästar, andra åtgärder måste vidtagas, som berörde
även dessa områden, varest fortfarande 1- å 2-åriga hingstar i stor
utsträckning användes till betäckning, i det att de, jämte stöna, utsläpptes
på gemensamma beten; att man dagligen i städerna i Blekinge och
Småland vore i tillfälle att se, vilka tarvliga hästar genom sådant vårds¬
lösande av aveln uppkommit; att man å andra sidan funnit, att dessa
hästars bristfälliga beskaffenhet icke vållats av naturförhållandena å
uppfödningsorterna, vilka tvärtemot, synnerligast med hänsyn till betena,
befunnits gynnsamma för hästaveln, såsom ock framginge av den ganska
goda avkomma, som erhållits i de fall, då godkända norska hingstar
kommit till användning; att till rådande av bot på de påpekade miss¬
förhållandena näppeligen återstode annan utväg än att tillgripa det i
flera länder med gott resultat prövade medlet att införa skatt å hingstar,
vilka användes till betäckning av andra ston än de hingstägaren själv
tillhöriga, ävensom att stadga förbud mot utsläppande av icke godkända
hingstar, 1- och 2-åriga hingstar däri inbegripna, på de gemensamma
betena; att en sådan beskattning på hästaveln skulle kunna gottgöras
genom högre anslag till premiering av godkända beskälare; samt att
ledningen av landets hästavel således skulle hava till sin förnämsta
uppgift att tillse, att av de olika premieringsbara hästraserna funnes
ett tillräckligt antal fullgoda beskälare och att endast sådana användes
till avel. På grund av vad sålunda anförts har föreningen anhållit att,
Inkomna
framställ-
ning ar.
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.
vid behandlingen av Riksdagens förenämnda skrivelse, jämväl måtte
tagas under omprövning frågan om skatt på beskällare och i så fall
även om högre anslag till premieringen av hingstar ävensom om förbud
att å gemensamma beten utsläppa icke godkända hingstar.
Blekinge läns hushållningssällskap har i skrivelse den 6 maj
1904 under anförande av väsentligen samma synpunkter hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta förslag rörande begränsning av
rättigheten att tillhandahålla beskällare, att i den form Kungl. Maj:t
funne lämpligast föreläggas Riksdagen. Därefter hava hushållnings¬
sällskapen i Uppsala, Östergötlands och Kronobergs län, Kalmar läns
södra del, Ålvsborgs läns norra del samt Skaraborgs, Värmlands, Örebro,
Västmanlands, Gävleborgs och Norrbottens län inkommit med i huvud¬
sak liknande framställningar, varvid emellertid Norrbottens läns hus¬
hållningssällskap anhållit, att de särskilda förhållanden måtte beaktas,
som på hästavelns område gjorde sig gällande inom detta län. I Öster¬
götlands läns hushållningssällskaps skrivelse uppgives, att en verkställd
utredning visat, att under år 1904 inom sällskapets område 76 icke
godkända hingstar betäckt 1,507 ston, medan 65 godkända hingstar
använts till 2,312 ston. Dessa siffror hade väckt överraskning, ty det
hade varit okänt, att antalet opremierade hingstar varit så stort och
att de använts till så många ston. I några skrivelser framhålles, att
de underhaltiga beskällarna tillfogade hästaveln stor skada såväl där¬
igenom, att de gåve upphov till underhaltiga hästar, som ock på den
grund, att de berövade de bättre hingstarna en mängd ston. De upp¬
offringar, som stat och hushållningssällskap underkastade sig till häst¬
avelns främjande, förmådde ej att i behörig grad inskränka användningen
av dylika underhaltiga hingstar. Västmanlands läns hushållningssällskap
har emellertid uttalat betänkligheter mot förslaget om skatt å hing¬
star och i stället framhållit hingstbesiktningstvång såsom den enda fullt
verksamma åtgärden i förevarande syfte, vilken dock endast i mån
av framställning från vederbörande hushållningssällskap borde tillämpas
i landets olika delar.
Vid hushållningssällskapens ombuds möte i Stockholm i november
månad år 1905 blev frågan på grund av motion föremål för ombudens
behandling. Ombuden hemställde, att Kungl. Maj:t måtte taga under
omprövning, om och i vad män åtgärder borde vidtagas för att begränsa
rättigheten för ägare av opremierade hingstar att utlega dessa.
I särskilda skrifter hava hushållningssällskapen i Uppsala län, i
Kalmar läns södra del samt i Kristianstads, Göteborgs och Bohus även¬
som Värmlands län instämt i denna ombudens hemställan, varvid Värm¬
7
Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.
lands läns hushållningssällskap förklarat sig hålla före, att det kraftigaste
medlet till avvärjande av de påpekade missförhållandena vore införandet
av hingstbesiktningstvång, såsom flerstädes i utlandet skett.
Stuteriöverstyrelsen har i infordrat utlåtande den 19 november 1906
yttrat sig över de sålunda gjorda framställningarna och därvid anfört
huvudsakligen följande.
Utav de remitterade framställningarna framginge otvetydigt, att
inom vårt land användandet av underhaltiga beskällare ägde rum i stor
utsträckning och till avsevärt förfång för hästaveln, varför otvivelaktigt
effektiva åtgärders vidtagande för rättande av detta missförhållande vore
av behovet påkallade.
I sådant syfte hade »föreningen för befrämjande av uppfödning
inom Blekinge län av hästar med norsk eller nordsvensk typ» uti
berörda skrivelse föreslagit införandet av skatt på beskällare. De fram¬
ställningar, vilka i anledning av den sålunda väckta frågan sedermera
inkommit, innehölle emellertid ej några bestämda yrkanden eller förslag
beträffande de åtgärder, som för ifrågavarande syftes vinnande svntes
böra vidtagas, men av framställningarna ifråga framginge dock genom¬
gående den åsikten, som dessutom i några fall även direkt uttalats,
att, därest besiktningstvång kunde införas, sådant, även om detsamma
komme att verka mera ingripande i den enskildes fri- och rättigheter
beträffande hästaveln än hingstskatt, vore att föredraga framför dylik
skatts åläggande.
Stuteriöverstyrelsen, som för sin del ansåge s. k. hingstskatts in¬
förande möta hinder ej endast på grund av detta medels för allmänheten
obehagliga karaktär, utan även och i synnerhet genom svårigheten att
i praktiken tillämpa detsamma, funne sig under sådana förhållanden
kunna, med förbigående av detta förslag, inskränka sitt vidare yttrande
till frågan om hingstbesiktningstvångs införande.
Att obligatorisk besiktnings införande såsom villkor för hingsts
användande i aveln vore ett synnerligen lämpligt och effektivt medel
mot användandet av underhaltiga beskällare vore stuteriöverstyrelsen,
med stöd av den erfarenhet om resultatet av dylika åtgärders vidtagande,
som vunnits inom andra länder, gärna villig att erkänna, men huruvida
dylikt hingstbesiktningstvångs införande inom vårt land på en gång
inom landets hela område skulle vara lämpligt, däremot både styrelsen
måst ställa sig avvisande.
Hur glädjande uppsving hästaveln än visat inom vårt land, torde
nämligen inom stöx-re delen av detsamma tillgången på beskällare likväl
Stuteriöver¬
styrelsen den
19 november
1906.
8
Betänkande av
sakkunniga.
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition AV 28.
ännu vara alltför knapp, för att en dylik bestämmelse skulle kunna
utan stora olägenheter därstädes tillämpas, på samma gång som känne¬
domen om och känslan av nödvändigheten att till avelsbruk använda
endast fullgoda beskälare näppeligen ännu allmänt vunnit tillräckligt
insteg hos hästuppfödarna för att dessa, utan att känna sig utsatta för
avsevärd inskränkning i sina fri- och rättigheter, skulle foga sig under
en sådan bestämmelses tvång.
Stuteriöverstyrelsen, som ansåge det resultat, som tvångsvis vunnes
på hästavelns område, vara ej endast utan bestående värde utan även
onödigt, synnerligast då, såsom i nu föreliggande fall, det åsyftade
resultatet kunde säkert om än icke så hastigt ernås på frivillighetens
väg, funne sig av sådan anledning icke kunna tillstyrka utfärdandet av
bestämmelser om införande på en gång inom hela landet av s. k. hingst-
besiktningstvång.
Rätten att bestämma, huruvida och när föreskrift om obligatorisk
hingstbesiktning lämpligen kunde införas inom underdistrikt, borde enligt
stuteriöverstyrelsens åsikt läggas i händerna på uppfödarna själva på
så sätt, att inom varje underdistrikt fråga därom, i överensstämmelse
med vad enligt gällande hästpremieriugsreglementes föreskrifter ägde
rum beträffande frågor om utverkande av fastställelse utav stambok,
gjordes beroende på framställning hos stuteriöverstyrelsen från veder¬
börande hushållningssällskap, som, på samma gång detsamma vore väl
ägnat att uttrycka ortsbefolkningens önskningar, dessutom borde vara
kompetent att pröva huruvida underdistriktet vore tillräckligt framme i
hästavelshänseende för dylik bestämmelses införande. Ett sådant tillväga¬
gångssätt skulle enligt styrelsens mening, utan att medföra brådstörtande
åtgärder, komma att på övertygelsens och frivillighetens väg säkert och
rationellt, allt efter som de olika underdistrikten vore därtill beredda,
motarbeta och slutligen hämma användningen av underhaltiga beskällare.
På grund härav har stuteriöverstyrelsen hemställt, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå Riksdagen medgiva, att inom uuderdistrikt, som genom
vederbörande hushållningssällskap gjorde framställning därom hos stuteri¬
överstyrelsen, finge, därest styrelsen så funne lämpligt, införas s. k.
hingstbesiktningstvång eller, med andra ord, bestämmelser därom, att
hingst, vid visst äventyr, icke finge till avel användas för andra än
hingstägaren själv tillhöriga ston, därest icke hingsten vid i bestämd
ordning verkställd besiktning blivit såsom beskällare godkänd.
Den 5 juni 1909 behagade Kungl. Maj:t på hemställan av då¬
varande chefen för jordbruksdepartementet medgiva, att högst fem sak-
9
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.
kunniga personer finge tillkallas att inom nämnda departement biträda
med utredning och utarbetande av förslag i fråga om åtgärder för
främjande av landets hästavel. På grund härav tillkallade bemälde
departementschef för berörda uppdrags fullgörande chefen för stuteri¬
överstyrelsen, numera överhovstallmästaren friherre C. F. Wrangel,
kammarherren friherre F. J. von Essen, professorn W. Hallander, hov-
stallmästaren G. Tamm och arkitekten H. Törnqvist. Ovan omförmälda
handlingar blevo därefter överlämnade till dessa sakkunniga.
De sakkunniga hava den 11 december 1911 avgivit betänkande,
vilket blivit befordrat till trycket.
I detta betänkande hava de sakkunniga under huvudrubriken
»obligatorisk hingstbesiktning» anfört huvudsakligen följande.
Under en tid av inemot 40 år hade vårt land ägt ett genomfört
hästpremieringssystem, och det stöd, som därigenom givits vår hästavel,
torde knappast kunna tillräckligt uppskattas.
Huru avsevärda framsteg hästaveln än gjort under dess hägn,
måste likväl erkännas, att resultatet icke i allo motsvarat förväntningarna.
Själva systemet i de former, det numera vunnit, bure nog icke
skulden till detta förhållande. Den förnämsta anledningen därtill hade
systemet icke ägt makt förekomma — användandet av olämpliga eller
underhaltiga beskällare.
Inom hela landet användes nämligen sådana beskällare till stor
skada för hästaveln. Sålunda hade man fått bevittna, hurusom i åtskilliga
trakter av vårt land, där förut efter många års träget arbete och avse¬
värda ekonomiska uppoffringar häststammen närmat sig den för fortsatt
avel nödiga likformighet och konsistens i avseende å nedärvningen, en
tillbakagång inträffat på grund därav, att såsom beskällare använts för
sådant ändamål otjänliga hingstar, vilka huvudsakligen genom billiga
språngavgifter varit i stånd att upptaga tävlan med tillgängliga, för
avel lämpliga beskällare, vilkas anlitande emellertid skulle medfört en
något större kostnad.
Det vore likväl icke riktigt att uteslutande tillskriva detta för¬
hållande nämnda, rent ekonomiska motiv, ty jämväl okunnighet och
självgodhet hade medverkat därtill. Många hästägare svävade nämligen
fortfarande i okunnighet om hästavelns grundbetingelser, särskilt vad
beträffade nödvändigheten att ihärdigt fasthålla vid en påbörjad avels-
riktning, under det de själva förmenade sig vara fackmän på området.
Insikten om den fara för vår hästavel, det anmärkta förhållandet
innebure, hade helt naturligt hos vårt lands insiktsfulla hästuppfödare och
hästvänner framkallat frågan, huru densamma lämpligen borde bekämpas.
Bihang till Riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 13 höft. (Nr 28.) 2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.
Enligt vad av de till de sakkunniga överlämnade handlingarna i
detta ämne framginge, vore det huvudsakligen tre utvägar, som man
tänkt sig för att kunna förekomma användandet av olämpliga eller
underhaltiga beskällare, nämligen dels upplysningsarbete, dels införande
av skatt å hingst, vilken upplätes såsom beskällare för annat än hingst¬
ägaren själv tillhörigt sto, och dels stadgande av besiktningstvång för
hingstar, vilka voro avsedda att sålunda användas.
Beträffande den förstnämnda utvägen, nämligen att genom upp¬
lysning söka påverka hästuppfödarna, ville de sakkunniga framhålla, att,
ehuruväl hästpremieringarna måste anses hava verkat väckande och
upplysande uti ifrågavarande hänseende, samt för saken intresserade
fackmän därutöver genom uppsatser i tidningar och tidskrifter ävensom
genom muntliga föredrag strävat att för vårt lands hästuppfödare klar¬
göra den fara, användning av otjänliga beskällare medförde för häst-
aveln, detta upplysningsarbete, såsom det hittills kunnat bedrivas, be¬
klagligt nog syntes hava därutinnan föga uträttat.
De sakkunniga ville dock icke härmed hava uttalat den mening,
att upplysningsarbete bland hästuppfödarna borde anses fruktlöst, utan
de ansåge fast hellre, att dylikt arbete vore ett verksamt medel för
höjande av hästaveln i allmänhet och således jämväl i berörda hän¬
seende.
För bekämpandet av det skadliga användandet av otjänliga be¬
skällare ansåge de sakkunniga emellertid erforderligt, att staten, liksom
förut skett på åtskilliga andra ekonomiska områden, ingrepe mera direkt
genom lagbestämmelser för att effektivt ordna och reglera dessa för¬
hållanden.
I sådant hänseende hade de sakkunniga tagit under omprövning
de båda andra, uti ifrågavarande hänseende föreslagna åtgärderna, näm¬
ligen införande antingen av skatt å hingst eller av hingstbesiktningstvång.
Vad anginge införande av skatt å hingst, hade denna åtgärd
föreslagits av »föreningen för befrämjande av uppfödning inom Blekinge
län av hästar med norsk eller nordsvensk typ» uti dess förberörda skrift.
Med instämmande uti vad stuteriöverstyrelsen i sitt utlåtande
häröver anfört, ansåge sig de sakkunniga böra i denna fråga ytter¬
ligare framhålla, att ett skattekrav av ifrågavarande art syntes vara
ägnat att uppväcka missnöje. Utan tvivel skulle allmänheten upp¬
fatta en dylik skatt icke, som avsett vore, såsom ett prohibitivmedel,
utan såsom en åtgärd i syfte att för staten öppna en ny skattekälla
och det måste medgivas, att skillnaden emellan eu dylik avgift och
andra beskattningsavgifter vore mindre iögonfallande. Jämväl tillverk¬
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.
nings- och försäljningsavgift å brännvin tjänade ju i främsta rummet
prohibitivsyfte, men för stat och kommun utgjorde och betraktades de
såsom en avsevärd inkomstkälla.
Det viktigaste skälet mötte emellertid i svårigheten att göra en
dylik skatt verkligt effektiv. I detta avseende borde främst erinras
därom, att tillhandahållandet av jämväl underhaltiga beskällare stundom
visat sig så inkomstbringande, att det torde kunna förutses, att denna
hantering icke i nämnvärd grad skulle hämmas genom en låt vara
ganska avsevärd skatt.
Härtill komme att, under det en årlig skatt för hingst av exempel¬
vis 50 kronor — det högsta belopp, som i sådant avseende syntes böra
stadgas — måhända skulle uppfylla sitt ändamål, då fråga vore om en
hingst med underhaltig exteriör, skulle helt säkert så icke bliva för¬
hållandet, då det gällde en med tilltalande exteriör utrustad, men i
övrigt för avel olämplig hingst.
Det läte naturligtvis härvid tänka sig, att åtskilliga ägare av
underhaltiga hingstar läte avskräcka sig genom skatten, men också att
densamma erlades av en eller annan, vilken under sådana förhållanden
utan tvivel skulle göra allt för att av sin otjänliga beskällare draga så
stor inkomst som möjligt.
I detta fall skulle skatten sålunda rent av kunna komma att mot¬
verka sitt eget ändamål.
Såsom ytterligare skäl emot beskattningsprincipen borde framhållas
att, därest skatten, såsom väl icke kunde undvikas, komme att samtidigt
införas inom hela landet, genom en dylik åtgärd brist på beskällare
kunde uppstå, i all synnerhet å orter, där hästaveln ännu befunne sig
på lag ståndpunkt. Skatten skulle sålunda kunna medföra, att häst¬
aveln i åtskilliga orter tillbakahölles.
Skatteförslaget, som därför syntes böra övergivas, hade icke heller
vunnit någon avsevärd tillslutning från de hushållningssällskap, som
lämnat utlåtande i förevarande ämne.
Vidkommande den återstående av de föreslagna utvägarna till
ernående av ifrågavarande syftemål, införande av obligatorisk besiktning
av hingst, avsedd att användas såsom beskällare för annat än hingst¬
ägaren tillhörigt sto, och i sammanhang därmed stadgande av bötes-
påföljd för överträdelse av i sådant hänseende utfärdade bestämmelser,
liade de sakkunniga ansett vägande skäl tala för anlitande av denna
utväg.
Principen att genom lagbud utestänga olämpliga individer såsom
avelsdjur hade sedan gammalt hemortsrätt här i landet.
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.
Sålunda hade Karl XI år 1680 utfärdat en av fältmarskalken
Ascheberg utarbetad, för Skåne gällande förordning, däri bland aunat
stadgades, att »alle Hästfohlar skole, innan de blifva 2 åhr gamble,
uthskäras och vallachas». Förordningen innehöll dessutom förbud att
under första året efter densammas utfärdande till avel använda sto, som
ej ägde i förordningen närmare angivet värde.
Så småningom både dessa bestämmelser fallit i glömska, men år
1735 både de blivit med vissa ändringar återupplivade under namn av
»Förnyad Sto-ordning». Det bette däri: »Häfver någon Sokn, By eller
Bonde, som tager betalning af andra, för det hans bäst betäcker stoen,
en sådan hingst, som är för liten, för svag eller med arfskador behäf¬
tad», så skulle densamma kastreras. Underläte ägaren detta, skulle
hingsten konfiskeras och försäljas, i vilket fall köpeskillingen tillfölle
närmast liggande hospital. Förordningen innehöll tillika förbud att ut¬
släppa 2 år gammal »vrenskfola» lös på fäladsmark, utan borde »sådane
kladdar utskiäras».
Denna förordning hade till följd av allmogens besvär vid 1741
års riksdag förändrats på så sätt, att hingstar över 2 års ålder väl finge
utsläppas på bete, men skulle dessförinnan besiktigas för utrönande, om
de vore felfria.
I detta stadgande mötte oss sålunda för första gången bestäm¬
melser om tvångsbesiktning.
1741 års förordning hade, såvitt de sakkunniga kunnat finna, icke
formligen upphävts, ehuru den visserligen av sig själv trätt ur till¬
ämpning.
Ytterligare lagbestämmelser i ämnet hade sedermera icke utfärdats.
Däremot hade förslag därtill icke saknats.
I sistnämnda hänseende framhölles, att M. Björnstjerna i sitt år
1828 utgivna arbete »System för Sveriges häst-cultur» förordat införandet
av besiktningstvång i den omfattning, att alla tvååriga hingstar skulle,
innan de finge användas såsom beskällare eller gå i vall, besiktigas och
förses med brännmärke; hingstarna skulle uppvisas årligen från och
med fem års ålder. För överträdelse av dessa påbud hade föreslagits
bötesstraff.
Frågan om besiktningstvång syntes därefter hava vilat, intill dess
nu omständigheterna ånyo bragt densamma i förgrunden.
Förslaget om införande av bestämmelser i dylikt syfte hade emel¬
lertid icke saknat motståndare.
Det hade sålunda bland annat anmärkts, dels att dylika bestäm¬
melser skulle innebära en obehörig inskränkning i den enskildes fria
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.
bestämmanderätt över sin egendem, dels att densamma kunde befaras
medföra bristande tillgång på beskällare, dels slutligen att vid bestäm¬
melsernas tillämpning den myndighet, som verkställde den föreslagna
besiktningen, härvid kunde göra sig skyldig till maktmissbruk.
Gent emot den första av dessa anmärkningar borde till en början
erinras därom, att stuteriöverstyrelsens förslag fdnge ut därpå, att den
obligatoriska hingstbesiktningen skulle införas icke tvångsvis, utan på
frivillighetens väg, efter i sådant avseende gjord framställning från ve¬
derbörande hushållningssällskap.
Ej heller vore förslaget avsett att omfatta hingst, som endast
användes till betäckning av hingstens ägare tillhöriga ston. De sak¬
kunniga ansåge det nämligen icke kunna ifrågakomma att förbjuda
hingstägaren att för eget sto använda honom själv tillhörig hingst, av
vilken ras och beskaffenhet den vara månde.
För övrigt vore åtgärder syftande till begränsning av den en¬
skildes frihet och bestämmanderätt ingalunda främmande vare sig för
vårt eller andra länders rättssystem, i synnerhet vad beträffade det eko¬
nomiska lagstiftningsområdet. Jaktstadgan, lagarna om rätt till fiske,
skogslagarna, byggnads- och hälsovårdsstadgarna lämnade därpå exempel.
Den andra här ovan omförmälda anmärkningen, nämligen att
genom den föreslagna åtgärden hingstbrist kunde uppstå, särskilt i av¬
lägsnare trakter, vägde tyngre än den förstnämnda.
De sakkunniga hölle emellertid före, att dylik olägenhet vore att
föredraga framför den, att olämpliga beskällare finge till ytterlig skada
för hästaveln fritt användas. Det förtjänade nämligen ihågkommas, att
den befarade bristen på beskällare vore en olägenhet av jämförelsevis
hastigt övergående art, under det att åratal åtginge för att avhjälpa
den skada för vår hästavel, som användningen av otjänliga beskällare
förorsakade. Säkerligen skulle dessutom en dylik hingstbrist i väsentlig
mån begränsas därigenom, att de i sådana trakter befintliga, vid pre-
miering godkända hingstar i större utsträckning än förut komme till
användning såsom beskällare, varjämte det säkerligen snart nog skulle
visa sig vara ekonomiskt fördelaktigt att till sådana trakter inköpa till¬
räckligt antal fullgoda hingstar.
Därjämte borde i detta sammanhang beaktas, att förbudet ifråga
enligt de sakkunnigas åsikt icke vore avsett att omfatta alla icke pre¬
mierade hingstar, utan att även opremierade hingstar, vilkas användande
såsom beskällare icke vore till direkt skada för landets hästavel, skulle
efter besiktning kunna tillåtas att användas såsom sådana. Vederbö¬
rande nämnd skulle dessutom vid dylik besiktning taga noggrann hän¬
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.
syn till hästavelns ståndpunkt å varje särskild ort samt sålunda i viss
mån anpassa bedömningen efter de lokala förhållandena.
Vidare borde särskilt framhållas, att de ifrågasatta bestämmelserna
vore avsedda att införas icke, såsom fallet vore med den föreslagna
hingstbeskattningen, på en gång inom hela landet, utan, efter fram¬
ställning av vederbörande hushållningssällskap, inom särskilda under¬
distrikt eller i vissa fall inom än mindre områden, och det kunde väl
med visshet förutsättas, att hushållningssällskapen komme att välja en
sådan tidpunkt för sin framställning, att minsta möjliga olägenheter av
besiktningstvånget kunde förväntas.
Vad slutligen anginge invändningen, att maktmissbruk kunde be¬
faras från vederbörande besiktningsmyndighets sida, syntes denna äga
minsta betydelsen. De sakkunniga hade nämligen tänkt sig, att det
skulle åligga statens hästpremieringsnämnder att verkställa de besikt¬
ningar, som erfordrades för utrönande av hingstarnas användbarhet
såsom beskällare. Härigenom borde invändningen om befarat makt¬
missbruk förfalla, enär det väl med fog finge förutsättas, att premie-
ringsnämndernas medlemmar ägde den ansvarskänsla, att de skulle
opartiskt och sakligt fullgöra sina skyldigheter i denna sin egenskap.
Vår tids stränga offentliga kontroll över allmänna åtgärder syntes dess¬
utom innefatta ett avsevärt korrektiv mot alla försök till maktmissbruk.
Ett sådant korrektiv syntes vidare ligga däri, att klagan över nämndens
beslut skulle vara tillåten, samt att inga som helst kostnader skulle
vara förbundna med denna klagan, om nämndens beslut därigenom bleve
upphävt. Gent emot de sakkunnigas förslag härutinnan kunde visser¬
ligen invändas, att statens hästpremieringsnämnders arbete härigenom
komme att icke oväsentligt ökas, men någon annan utväg att lösa frågan
om erhållande för rimliga kostnader av lämpliga besiktningsnämnder
syntes ej förefinnas.
I flertalet europeiska länder, där hästavel i större skala bedreves,
hade man ingalunda dragit i betänkande att införa bestämmelser om
hingstbesiktningstvång. Sålunda funnes dylikt besiktningstvång stadgat
i Tyskland, Österrike-Ungern, Frankrike, Belgien och Schweiz, varemot
England, Ryssland och Danmark saknade bestämmelser i sådant av¬
seende.
I Tyskland funnes icke någon för hela riket gällande förordning
angående obligatorisk hingstbesiktning, utan hade därstädes särskilda
lagbestämmelser härom införts i de olika provinserna i Preussen samt
i övriga tyska stater, t. ex. i Hannover år 1844, i Pommern år 1880,
15
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.
i Väst-Preussen år 1879, i Ost-Preussen år 1887, i Schlesien år 1880
samt i Posen år 1859. Dessa bestämmelser vore emellertid varandra
tämligen likartade. Det vore förbjudet att använda i enskild ägo be¬
fintlig hingst till betäckning av »främmande» ston, därest ej hingsten
uppnått tre års ålder samt vid besiktning (Körung) inför en särskild
nämnd (Landespferdezucht-Kommission) förklarats duglig till avel. Vid
överträdelse bärav vore straffet böter, vilka kunde uppgå ända till 300
mark för varje förseelse. För godkänd hingst utfärdades ett tillstånds¬
bevis (Zulassungsschein), gällande för ett år. Hingst, som icke blivit
vid sådan prövning godkänd, tillätes året därpå undergå ny prövning
inför kommissionen, men om hingsten då ej godkändes, finge densamma
ej vidare för sådant ändamål uppvisas för kommissionen. Emellan de
ordinarie besiktningsförrättningarna ägde ordföranden i kommissionen
verkställa besiktning (Nachkörung) av och i förekommande fäll utfärda
interimistiskt tillståndsbevis för hingst, vilken av vissa, i författningarna
nämnda orsaker ej kunnat uppvisas vid ordinarie besiktningsförrättning.
I de Österrikiska lcronländerna, varest hingstbesiktningstvång in¬
förts genom lag av år 1855, vore detsamma numera ordnat genom för
varje kronland särskilt utfärdade bestämmelser, vilka emellertid vore i
huvudsak likartade. Enligt dessa finge hingstägare ej upplåta hingst
till betäckning av »främmande» ston, med mindre hingsten uppvisats
för en »Körungskommission» och därvid befunnits för avel lämplig, i
vilket fall ägaren erhölle en för löpande betäckningssäsong gällande
s. k. Körungslicenz. Överträdelser av förordningens bestämmelser med¬
förde böter intill 200 kronor.
I Ungern gällde på det hela taget enahanda bestämmelser.
Genom lag av den 14 augusti 1885 hade i Frankrike införts be-
siktningstvång för alla i enskild ägo varande beskällare. De vid besikt¬
ningen godkända hingstarna indelades i tre klasser, nämligen appro-
berade (étalons approuvés), autoriserade (étalons autorisés) och accep¬
terade (étalons acceptés). För att en hingst skulle kunna approbera^
erfordrades, att den vore ägnad att förbättra rasen; av den autoriserade
hingsten begärdes, att den skulle kunna användas till avel utan att för¬
sämra rasen. För att hänföras till de accepterade hingstarna erfordrades
allenast, att hingsten vid besiktningen icke befunnits behäftad med
lungpipning eller periodisk ögoninflammation. Besiktning av hingst
måste upprepas varje år. Då hingsten första gången uppvisades, för-
såges den på halsen med ett brännmärke av olika utseende allt efter
som han godkändes eller kasserades.
Den i Belgien gällande lagen om hingstbesiktningstvång vore ut¬
Reservation.
16 Kiingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.
färdad den 17 september 1901. För att enligt densamma en hingst
finge användas till betäckning av »främmande» ston erfordrades, att
hingsten vore minst tre år gammal samt vid besiktning av en särskild
nämnd blivit godkänd såsom beskällare. Tillståndet gällde till den på¬
följande år återkommande obligatoriska hingstbesiktningen. Förseelse
mot lagen medförde böter intill 50 francs.
I Schweiz hade bestämmelser i förevarande avseende införts genom
allmän folkomröstning. Enligt dessa bestämmelser ägde hingstbesikt¬
ning rum i sammanhang med premieringarna, men i nödfall kunde
sådan besiktning verkställas av veterinär ensam, vilken för sådant fall
därom utfärdade bevis, gällande intill nästa ordinarie premieringsmöte.
I två stora hästproducerande länder, nämligen Ryssland och Eng¬
land, saknades, såsom ovan nämnts, ännu hingstbesiktningstvång.
Beträffande Ryssland syntes de säregna förhållandena i detta vid¬
sträckta land lägga hinder i vägen för tillämpningen av ett sådant
tvång.
Anledningen till frånvaron av hingstbesiktningstvång i England
vore nog icke att söka i bristande insikt om dess betydelse hos häst-
avelns målsmän i detta land, utan måhända snarare i landets säregna
sociala och nationella förhållanden.
Ehuru, såsom känt vore, Danmarks hästavel i visst avseende stode
på en jämförelsevis hög ståndpunkt, saknades jämväl i detta land hingst¬
besiktningstvång. Emellertid funnes inom de flesta kommuner därstädes
hingstföreningar, vilka inginge såsom medlemmar i en stor centralför¬
ening. Såsom villkor för att hingstförening skalle få tillhöra central¬
föreningen fordrades, att föreningen tillhöriga hingstar besutte vissa
kvalifikationer, och det vore uppenbart, att då de flesta hästuppfödarna
i Danmark vore delägare i någon dylik föreningshingst samt sålunda
hade särskilt intresse av dennes anlitande, hingstbesiktningstvånget där¬
städes vore mindre nödvändigt.
I vårt vidsträckta, till större delen glest befolkade land syntes för¬
utsättningarna för ett så omfattande föreningsväsende till hästavelns
fromma icke kunna inom överskådlig tid påräknas.
Med stöd av den utredning, som sålunda lämnats, hava de sak¬
kunniga föreslagit införandet av hingstbesiktningstvång och i sådant
hänseende utarbetat ett av speciella motiv åtföljt lagförslag.
Mot de sakkunnigas betänkande i denna del har reservation av¬
givits av arkitekten Törnqvist. Denne förklarar sig dock icke avse att
17
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.
på något sätt protestera mot den föreslagna lagens berättigande, utan
ville tvärtom på det kraftigaste understryka nödvändigheten av ett
direkt ingripande genom lagbestämmelser för att på ett effektivt sätt
kunna avvända de skadliga följderna av användandet av otjänliga be-
skällare. Hans kritik gäller eu av de sakkunniga föreslagen bestäm¬
melse, att tillståndsbevis icke skulle få under några förhållanden utfärdas
för hingst, som ej med hänsyn till ras och härstamning uppfyllde de
enligt gällande hästpremieringsreglemente uppställda fordringar för be-
skällares premiering inom det underdistrikt, för vilket beviset vore
avsett. Denna bestämmelse syntes reservanten ej tillräckligt tillgodose
fordringarna på variation efter de lokala förhållandena och han har
föreslagit, att i stället vissa av honom angivna principer måtte god¬
kännas. Då denna fråga emellertid berör ett ämne, varöver Kungl.
Maj:t torde äga att besluta i det fall att hingstbesiktningstvång över¬
huvud kommer att införas, saknar jag nu anledning att närmare ingå
därpå.
Över de sakkunnigas betänkande hava yttranden avgivits av samt- Hushållnings-
liga hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Förslaget om införande Isnaitnings-
av hingstbesiktningstvång har därvid icke från något håll mött gensaga, utskott.
om än vissa anmärkningar framställts mot de av de sakkunniga före¬
slagna specialbestämmelserna rörande reglerna för själva besiktningen
och villkoren för godkännande av hingst. Från flera håll har förslaget
blivit synnerligen livligt tillstyrkt. Sålunda yttrar Malmöhus läns hus¬
hållningssällskaps förvaltningsutskott, att utskottet ville så mycket kraf¬
tigare understryka behovet av obligatorisk hingstbesiktning, som det
överallt på den europeiska kontinenten, där en målmedveten hästavel
bedreves, visat sig, att besiktningstvånget utgjort en av de viktigaste
faktorerna för en framgångsrik hästavel, och det vore utskottets för¬
vissning, att dylikt tvång även i vårt land skulle bliva en av grund¬
valarna för den svenska hästavelns förbättrande. Södermanlands läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför, att besiktningstvånget
syntes vara det effektivaste medlet att få fram en homogen avel, samt
att den uttryckta farhågan för möjlig brist på hingstar, om besiktnings-
tvång infördes, syntes, vad detta län beträffade, vara ogrundad. Be¬
siktningstvånget skulle inleda aveln på bestämda linjer, till största fördel
för såväl sto- som hingstägare. Östergötlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott flnner det föreslagna besiktningstvånget välbehövligt
och synnerligen lämpligt för att motverka underhaltiga hingstars skad¬
liga inverkan på avelu, utan att dock den enskildes rätt träddes för nära.
Bihang till Riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 13 käft. (Nr 28.) 3
Stuteriöver¬
styrelsen den
30 april 1912.
Departements¬
chefen
21/* 1913.
18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.
Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser, att då
det otvivelaktigt vore av största vikt för en framgångsrik hästavel, att
endast fullt lämpliga hingstar finge användas i aveln, premieringsnämnden
borde mer än vad hittills skett få i sin hand att bestämma, vilka hingstar
som finge användas till beskällare för främmande ston, samt att detta
borde ske genom införande av besiktningstvång. De flesta övriga för¬
valtningsutskott hava utan närmare motivering förklarat sig livligt till¬
styrka förslaget.
Stuteri överstyrelsen har i utlåtande den 30 april 1912 tillstyrkt
de sakkunnigas förslag, allenast med två erinringar. Den ena gäller
utfärdandet i visst fall av interimistiskt tillståndsbevis och torde i detta
sammanhang kunna lämnas å sido. Den andra hänför sig till bestämmelsen,
att besiktning ej skulle fordras för en hingsts användning såsom be¬
skällare till sto, som tillhör hingstens ägare. Styrelsen framhåller, att det
läte tänka sig, att ett antal personer inom samma trakt sammanslöte
sig till en hingstägarförening, vars medlemmar var för sig betraktades
såsom ägare av föreningens hingst och ansåge sig hava rätt att utan
besiktning av hingsten använda densamma för alla sina ston. Om den
ifrågasatta lagen inom någon ort skulle komma att väcka motstånd eller
ovilja, läge enligt styrelsens mening den sannolikheten nära till hands,
att man sökte kringgå dess bestämmelser på nu antydda sätt. Detta
syntes böra förekommas genom stadgande att hingst, som ägdes av
bolag eller förening, ej finge användas för betäckning av enskild bolags¬
mans eller föreningsmedlems sto, så framt icke hingsten blivit för be¬
täckningsåret premierad eller förklarad tillåten såsom beskällare.
Efter att hava lämnat förestående redogörelse anförde jag vid
ärendets föredragning den 21 februari 1913 för egen del följande.
Det förslag, för vilket jag nu redogjort och som avser införande
i vårt land, liksom redan förut skett i åtskilliga andra länder, av lag-
stadgat förbud emot användande för avel av härtill olämpliga hingstar,
synes mig vara värt synnerligt beaktande vid bedömande av frågan om
vilka åtgärder lämpligen böra vidtagas för bästavelns främjande. Under
lång tid hava från det allmännas sida och på goda skäl avsevärda upp¬
offringar i penningar gjorts för förbättring av våra häststammar. Vi
utgiva sålunda årligen endast till häst premieringen mera än 300,000
kronor av allmänna medel. Andra åtgärder i samma syfte, vidtagna
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28. 19
av såväl stat som hushållningssällskap, draga ävenledes betydande kost¬
nader.
Resultat av dessa uppoffringar hava icke uteblivit, ehuru de
visserligen icke i allo motsvarat förväntningarna. Emellertid kan det
ej råda tvivel om att dessa resultat skulle blivit ännu större och mera
påtagliga, därest de vidtagna åtgärderna icke i viss mån motverkats av
den hittills rådande friheten att till avel använda hingstar av huru
underhaltig beskaffenhet som helst. Sant är, att premieringssystemet
haft till främsta uppgift att för den hästuppfödande allmänheten fram¬
häva betydelsen av att till avel använda endast det yppersta material
särskilt av handjur, samt att ett rätt intensivt upplysningsarbete i sådant
avseende bedrivits, men icke förty har det vid närmare undersökning
visat sig, att ännu ett mycket stort antal underhaltiga hingstar användes
i aveln. Så skall nog också allt framgent bliva fallet — bristande
insikt i förening med verklig eller inbillad tillfällig ekonomisk fördel
för hästägaren föranleder härtill — därest icke förbud mot tillhanda¬
hållande av dylika beskällare varder stadgat. Det är anmärkningsvärt,
hurusom man nu på olika håll anser, att tiden är inne för att på lag¬
stiftningsväg åstadkomma ett sådant förbud. Hushållningssällskapens
förvaltningsutskott, vilka väl få antagas äga kännedom om de önsk¬
ningar, som hysas av den hästuppfödande allmänheten i landet, hava
enstämmigt uttalat sin anslutning till förslaget. Någon avvikande mening
har icke uttalats, utom i vissa underordnade detaljfrågor. Alla de gjorda
uttalandena tyda på att förslaget till sin huvudsakliga innebörd står i
god överensstämmelse med en utbredd önskan inom landets hästintres-
serade kretsar.
Mot ett sådant förbud som det nu ifrågasatta kunna givetvis in¬
vändningar göras av såväl principiell som praktisk innebörd. Ur först¬
nämnda synpunkt kan det för många synas betänkligt att inskränka
den enskildes fria bestämmanderätt över sin tillhörighet. Det torde
emellertid icke kunna förnekas, att ägaren till en underhaltig hingst,
genom att hålla densamma tillgänglig för traktens hästuppfödare, i så
hög grad skadar viktiga allmänna intressen, att kravet på en inskränk¬
ning i hingstägarens fria förfoganderätt över djuret på goda grunder
kan anses berättigat. Han icke endast omintetgör de goda resultat,
som kanske med avsevärda uppoffringar blivit uppnådda under ett ofta
mångårigt arbete att åt traktens befolkning skaffa en god häststam,
utan därtill kommer ock, att det för att sedermera utplåna spåren av
den skada, han vållat, kräves nya uppoffringar, som kanske taga ännu
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.
flera år i anspråk, under vilka den inkomst, trakten eljest skulle kunnat
inhösta av sin goda häststam, lätt kan förbytas i kännbar förlust.
Jag finner alltså en begränsning i rättigheten att tillhandahålla
beskällare både önskvärd och av behovet påkallad. Min övertygelse är,
att, om väl avvägda åtgärder härutinnan bleve vidtagna, dessa ganska
snart skulle inom de orter, där förhållandena tilläte deras genomförande,
visa sig vara ett kraftigt medel ej endast att direkt främja ortens häst-
avel utan även att göra andra i samma syfte träffade åtgärder ännu
mera verksamma.
Mot det föreslagna besiktningstvånget har även den invändningen
riktats, att genom dess införande brist skulle kunna uppstå på för be-
täckningsändamål tillgängliga hingstar. Att en dylik farhåga på vissa
orter möjligen kan vara berättigad vill jag icke förneka, ehuru jag å
andra sidan är livligt övertygad om, att deri befarade bristen i de flesta
fall skulle bliva av kort varaktighet dels på grund av att mången god
hingst, som nu av en eller annan anledning icke blir uppvisad, genom
besiktningstvånget skulle tvingas fram för att bliva godkänd, dels ock
på grund av att anskaffandet av värdefulla beskällare icke längre skulle
vara förbundet med samma ekonomiska risk, som för närvarande mången
gång är fallet på grund av konkurrensen med underhaltiga hingstar.
I övrigt må framhållas, att möjligheten att erhålla goda hingstar och
lättheten att anskaffa sådana, exempelvis genom sammanslutning i s. k.
hingstförening, numera är vida större än förut.
På grund av den inskränkning i hästägarnas fria självbestämman¬
derätt, som ett införande av hingstbesiktningstvång medför, och i be¬
traktande jämväl av den farhåga, som på sätt ovan nämnts yppats,
att genom införande av sådant tvång skulle kunna uppstå brist på för
betäckningsändamål tillgängliga hingstar, anser jag emellertid, att de i
ämnet utfärdade bestämmelserna böra träda i kraft, endast i den mån
vederbörande hushållningssällskap och landsting finna förhållandena
inom orten medgiva tillämpning därav, i vilket fall framställning i
ämnet skall av nämnda korporationer göras hos Kungl. Maj:t, som lärer
inhämta stuteriöverstyrelsens jAtrande i ärendet.
Jag tillåter mig erinra, såsom exempel på lagstiftning, som träder
i verksamhet inom de särskilda orterna först efter medverkan från lokala
korporationers sida, om lagen den 22 december 1897 angående kött¬
besiktning och slakthus, om lagen den 28 juni 1907 angående bredden
av hjulringar å arbetsåkdon på landet samt om lagen den 5 juni 1909
angående förbud mot handels idkande å söckendag utöver viss tid.
Beträffande dessa lagar har emellertid bestämmanderätten uppdragits åt
21
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 28.
Kungl. Maj:ts befallningshavande. I nu förevarande fall synes den
böra förbehållas Kungl. Maj:t.
Det av de sakkunniga uppgjorda förslaget till lag angående obliga¬
torisk hingstbesiktning innehåller ett flertal detaljbestämmelser angående
besiktningens verkställande, villkoren för att hingst må godkännas såsom
beskällare m. m. Bestämmelser av nu antydda slag torde emellertid
lämpligen böra av Kungl. Maj:t meddelas. Huvudfrågan, avseende
införandet av besiktningstvång, torde däremot böra föreläggas Riks¬
dagen, och har för sådant ändamål inom jordbruksdepartemenet utarbe¬
tats förslag till lag om hingstbesiktningstvång.
I enlighet med de sakkunnigas förslag har åt 1 § av den före¬
slagna lagen givits sådant innehåll, att hingstbesiktningstvång må, därest
detsamma icke anses böra införas inom vederbörande hushållnings¬
sällskaps hela område, kunna införas inom viss del därav, detta huvud¬
sakligen med hänsyn till landets nordligare landskap, där hästavels-
förhållandena förete betydande skiljaktigheter i olika trakter.
Att statens beskällare böra undantagas från lagens tillämpning
torde vara givet.
I anledning av den föreslagna bestämmelsen att besiktning ej
skulle fordras för hingsts användande till betäckning av sto, som tillhör
hingstens ägare, har stuteriöverstyrelsen erinrat, att den ifrågasatta
lagen kunde kringgås på det sätt, att ett antal personer inom samma
trakt sammanslöte sig till en hingstägarförening, vars medlemmar var
för sig betraktades såsom ägare av föreningens hingst och på grund
härav ansåge sig hava rätt att utan besiktning av hingsten använda
densamma för sina ston. Till förekommande härav har stuteriöver¬
styrelsen föreslagit ett stadgande av innehåll att till avel olämplig hingst,
som äges av bolag eller förening, icke skulle få användas till betäckning
av enskild bolagsmans eller föreningsmedlems sto. I likhet med styrelsen
anser jag en bestämmelse i förevarande syfte erforderlig, men torde
densamma böra formuleras annorlunda än som föreslagits. Ty för den
händelse äganderätten till hingsten tillkommer bolaget eller föreningen,
torde det vara uppenbart, att enskild medlem av bolaget eller föreningen
icke kan anses vara ägare till djuret, vadan särskilt stadgande uti
ifrågavarande hänseende ej lärer vara i sådant fall av behovet påkallat.
Stadgande härutinnan torde däremot vara erforderligt, i händelse hing¬
sten äges under samäganderätt av två eller flera enskilda personer. På
grund härav har i 2 § införts bestämmelse om att hingst, som äges
av två eller flera personer samfällt, icke må, därest ej angivna förut-
22
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.
sättningar föreligga, användas till betäckning av sto, som enskilt tillhör
någon av dessa personer.
Föreskriften i 2 §, att hingsten skall hava prövats vara såsom
beskällare inom orten lämplig, hänvisar för sin tillämpning till de be¬
stämmelser härom, som äro avsedda att utfärdas av Kungl. Maj:t. Ur
de sakkunnigas förslag härutinnan, som torde komma att av Kungl.
Maj:t i huvudsakliga delar följas, må meddelas, att dessa föreslagit, att
hingsten skulle inom underdistriktet blivit för betäckningsåret antingen
premierad av statens hästpremieringsnämnd eller ock förklarad såsom
beskällare tillåten, vilket i regel också skulle ske genom hästpremierings-
nämnden, dock att i vissa fall interimistiskt tillstånd skulle kunna lämnas
av premieringsnämndens ordförande ensam. Om nämnden funne en upp¬
visad hingst, ehuru ej premieringsbar, dock kunna få användas såsom
beskällare, skulle hingsten betecknas såsom tillåten, vilket uttryck alltså
skulle erhålla en alldeles särskild innebörd och beteckna en viss kate¬
gori av hingstar. Premierad eller såsom beskällare tillåten hingst skulle
därigenom vara gillad såsom avelsdjur endast för användning inom det
underdistrikt, där premieringen skedde eller tillåtelsen gavs, och endast
för betäckningsåret, d. v. s. intill utgången av de inom underdistriktet
nästföljande år anordnade besiktningsmöten, vid vilka hingstar finge
uppvisas. Berörda lokala begränsning motiverades av olikheterna i häst-
avelns tillstånd och förhållandena i övrigt inom skilda delar av landet,
vilka gjorde att den omständigheten, att en hingst kunde anses uppfylla
villkoren för användning såsom beskällare inom ett underdistrikt, inga¬
lunda med nödvändighet medförde, att han i enahanda avseende lämpade
sig i ett annat, bland annat enär fordringarna å ras och härstamning
kunde vara olika inom de särskilda underdistrikten.
Bestämmelsen om minst tre års ålder är föreslagen av de sak¬
kunniga och grundar sig på gällande premieringsreglemente.
Föreskrifterna i 3 § äro införda för att bereda den hästuppfödande
allmänheten rådrum för anskaffande av framstående hingstar samt reali¬
serande av mindervärdiga sådana.
I övrigt torde lagförslagets bestämmelser icke erfordra någon
närmare motivering.
Jordbruks¬
utskottet
1913.
I sitt utlåtande nr 108 anförde jordbruksutskottet, bland annat,
att behovet av verksamma prohibitiva åtgärder i syfte att i största
möjliga utsträckning från avelsbruk utestänga sådana hingstar, som här¬
för vore uppenbart otjänliga, allt kraftigare gjort sig gällande. Sam¬
tidigt hade den övertygelsen hos den hästuppfödande allmänheten allt
23
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.
mera blivit rotfäst, att en fullt effektiv reglering av hästavelsväsendet
läte sig genomföras endast genom stadgande av restriktiva föreskrifter
rörande kontrollen av avelsdjurs kvalifikationer. Då detta näppeligen
torde kunna ske utan stöd av lagstiftning, hade därmed frågan om lag-
stadgat hingstbesiktningstvång trätt i förgrunden. För sin del tvekade
utskottet icke att på de av departementschefen anförda grunder biträda
förslaget om införande av sådant tvång.
Utskottet framhöll vidare, att det vore endast under förutsättning
av vederbörande lokala korporationers därom gjorda framställning som
Kungl. Maj:t skulle äga förordna om lagens tillämpning inom hushåll¬
ningssällskaps område eller viss begränsad del därav. I nämnda för¬
hållande ansåge utskottet ligga en tillfyllestgörande garanti mot att de
föreslagna bestämmelsernas tillämpningsområde onödigtvis skulle göras
vidsträcktare än de förhandenvarande lokala förhållandena skäligen på¬
kallade. I detta sammanhang ville utskottet betona, att då, efter be-
siktningstvångs införande inom visst område, dess bibehållande inom
området icke längre vore av omständigheterna betingat, Kungl. Maj:t
givetvis — oaktadt sådant icke direkt utsädes vare sig i lagen eller i
de av departementschefen framhållna motiven därför — torde äga att
efter framställning av vederbörande förordna om tvångets upphävande
helt eller delvis.
Utskottet delade departementschefens åsikt om lämpligheten av att
i lagen icke inrycktes de detaljbestämmelser angående besiktnings verk¬
ställande och villkoren för att hingst skulle kunna förklaras tillåten såsom
beskällare m. m., vilka givetvis skulle bliva erforderliga för lagens prak¬
tiska tillämpning och som i stället vore avsedda att av Kungl. Maj:t
särskilt utfärdas. Utskottet ansåge sig emellertid, med stöd av depar¬
tementschefens uttalande, kunna förvänta, att därvid tillbörlig hänsyn
komme att tagas till hästavelns ståndpunkt å varje särskild ort, samt att
man härefter anpassade bestämmandet av bedömningsgrunderna. Detta
borde åter i sin ordning medföra, att, då departementschefen uttryck¬
ligen framhållit, att villkoren för premiering av hingst icke ensamma
finge bliva avgörande för hingsts godkännande för avelsbruk, denna
grundsats verkligen också skulle bliva i praktiken tillbörligt tillgodosedd
och icke allenast gälla för vissa snävt begränsade undantagsfall. Veder¬
börande besiktningsmän borde sålunda erhålla en vidsträckt frihet att
kunna såsom beskällare godkänna även icke premieringsbara hingstar,
så snart dessas användande för avelsändamål, med hänsyn till lokala
förhållanden, eljest syntes kunna tillåtas.
I själva avfattningen av lagen föreslog utskottet endast några
Riksdagen
1913.
Departements■
chefen.
24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.
mindre jämkningar av väsentligen redaktionell natur och hemställde
slutligen, att Riksdagen måtte antaga lag i överensstämmelse härmed.
Vid ärendets behandling inom Riksdagen bifölls förslaget av Första
kammaren utan diskussion. Inom Andra kammaren gjordes av flera
talare invändningar mot förslaget, utmynnande dels i yrkande på ute¬
slutande av bestämmelsen i 2 §, att hingst, som ägdes av två eller flera
personer samfällt, icke finge användas till betäckning av sto, som till¬
hörde någon av dem enskilt, utan att vara i föreskriven ordning be¬
siktigad och gillad såsom beskällare, dels ock i yrkande om avslag å
lagförslaget i dess helhet. Framställarna av förstnämnda yrkande för¬
klarade sig gilla lagens allmänna syfte och hade icke något yrkande i
fråga om dess övriga bestämmelser, men höllo före, att den omförmälda
specialföreskriften vore onödigt sträng. För avslagsyrkandena åberopades
flera skal, vilka torde, såsom av en talare gjordes, kunna sammanfattas
sålunda, att lagen förmenades icke komma att avhjälpa de missförhål¬
landen, som funnes, att lagens tillämpning komme att medföra avse¬
värda olägenheter särskilt för de mindre jordbrukarna, enär deras in¬
tressen i regel icke tillgodosåges med de premierade beskällarna, och
att lagen för övrigt i och för sig utgjorde en kränkning av den en¬
skildes rätt att själv bestämma vilken hästtyp han funne vara för sig
fördelaktigast. Sedan förstnämnda yrkande bortfallit i votering om
kontraproposition, avslog kammaren förslaget med den knappa majori¬
teten av 82 röster mot 80.
Till vad jag, på sätt ovan erinrats, den 21 februari detta år anförde
till stöd för förslagets framläggande för Riksdagen har jag föga att
tillägga. De redaktionella ändringar, som av jordbruksutskottet före¬
slogos, föranleda ingen erinran från min sida och jag tillstyrker därför,
att de iakttagas i ett blivande förslag.
De under diskussionen i Andra kammaren gjorda invändningarna
voro redan under ärendets tidigare behandling förutsedda och även mer
eller mindre utförligt bemötta. Jag anser mig emellertid nu böra söka
ytterligare utveckla några av de skäl, som i dessa hänseenden synas
tala för förslaget.
Vad angår den speciella anmärkningen i fråga om stadgandet
rörande hingst, som tillhör två eller flera gemensamt, kan jag inskränka
mig till att åberopa följande uttalande av jordbruksutskottet. »Utskottet
finner för sin del den av Kungl. Maj:t föreslagna formuleringen väl av¬
vägd och erforderlig till förhindrande av det antagligen eljest nära till
25
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.
hands liggande tillvägagångssättet, att ett visst antal personer inom
samma trakt söka genom sammanslutning kringgå lagen. Visserligen
torde den möjligheten icke bliva utesluten, att en i och för sig fullgod
hingst, som emellertid till följd av skiljaktighet i ras eller ofullständighet
i härstamning prövats olämplig till avelsbruk inom viss trakt, därigenom-,
kommer att inom densamma helt undandragas aveln, oaktat i fråga om
enstaka passande ston parning måhända icke skulle vara ofördelaktig.
Men sannolikheten av, att en sådan olägenhet skulle kunna göra sig
mera kännbart gällande, torde bliva synnerligen ringa tack vare den
vidsträckta prövningsrätt i förevarande avseende, som, enligt utskottets
ovan uttryckta förväntan, torde komma att genom de av Konungen med¬
delade föreskrifter i ämnet tillerkännas vederbörande besiktningsnämnd.»
Invändningen att lagen icke skulle komma att avhjälpa nuvarande
missförhållanden synes bero på antagande, att tvångsåtgärder i dylikt
syfte vore overksamma i avsedd riktning. Genom tvångsåtgärder på så¬
dana orter, där lämpliga beskällare saknades, skulle man dessutom — an¬
fördes det — omöjliggöra all hästavel över huvud. Då man framställt dessa
anmärkningar, synes man alltför mycket hava förbisett den anpassnings¬
förmåga efter hästavelns växlande ståndpunkt på olika orter, som är en
av lagens väsentligaste egenskaper. Först och främst skall ju hingst-
besiktningstvång kunna införas endast efter samstämmig ansökan av
ortskorporationerna, landsting och hushållningssällskap. Vidare behöver
dylikt tvång icke omfatta hushållningssällskapets hela område, utan kan
inskränkas att gälla den begränsade del därav, som må anses mogen föl¬
en sådan åtgärd. Slutligen bör icke förbises, att det är avsett, att även
andra hingstar än sådana, som äro premieringsbara, kunna få användas,
nämligen om de i föreskriven ordning förklaras vara såsom beskällare
»tillåtna». Att införa hingstbesiktningstvång på eu ort, »där lämpliga
beskällare saknas», borde under dessa förhållanden näppeligen komma
i fråga. Att införa hingstbesiktningstvång på en ort, där tillgång på
lämpliga beskällare redan finnes, men deras användande uteblir genom
»bristande insikt» hos hondjurens ägare, kan jag däremot ingalunda finna
overksamt eller obehörigt. Det kan visserligen hända, att under de allra
första åren stoägarna måste föra sina ston något längre väg än förut
för att uppsöka en premierad eller tillåten hingst, men detta bleve säker¬
ligen blott ett snart övergående tillstånd.
Att lagens tillämpning skulle komma att medföra avsevärda olägen¬
heter för särskilt de mindre jordbrukarna, enär dessas intressen i regel
icke tillgodosåges med de premierade beskällarna, kan jag för ingen del
medgiva. De mindre jordbrukarna böra, om de driva hästavel, förvisso
Bihang till Riksdagens protokoll 1914. I saml. 13 käft. (Nr 28.) 4
26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.
icke kuva mindre anspråk på fullgott avelsmaterial än de större jord¬
brukarna. Det kar flerstädes, både i vårt land ock i utlandet, visat sig,
att det ofta just är kos de mindre jordbrukarna, vilka personligen kunna
ägna mera tid ock omtanke åt ungkästens vård ock uppfödning, som de
allra bästa kästarna stå att finna. Att de premierade beskällarna icke skulle
vara de för ortens käststam lämpligaste — naturligtvis under iakttagande
av förståndig parning — synes mig icke heller kunna med fog påstås.
För att i möjligaste mån tillmötesgå olika meningar ock skilda orters
olika behov, stadgas nämligen i premieringsreglementet, att hushållnings¬
sällskapen skola till stuteriöverstyrelsen ingiva förslag i fråga om de
kallblodiga raser eller typer, som må kunna premieras inom respektive
underdistrikt eller del därav. Bestämmandet härutinnan ligger alltså till
stor del i vederbörande ortskorporations kand. De hingstar, som uppvisas
ock tillköra antingen ädel ras eller någon av de kallblodiga raser, som
sålunda befunnits lämpliga för orten, bedömas därefter av premierings-
nämnden. Att de mindre jordbrukarnas intressen härvid icke skola bliva,
åsidosatta, därför borgar bland annat det förhållandet, att dessa äro fler¬
talet av hästuppfödarna. Det bör emellertid i detta sammanhang ånyo
betonas, att jämte de premierade hingstarna skulle nu skapas en kategori
av »tillåtna» hingstar, å vilka lägre krav skulle ställas ock som
därför också torde betinga lägre språngavgifter. Jag vill därjämte i
anslutning till ett uttalande av jordbruksutskottet framhålla, att hingsts
godkännande för avelsbruk såsom »tillåten» ingalunda synes böra äga
rum blott i vissa snävt begränsade undantagsfall, utan tvärtom så snart
anledning därtill finnes samt under iakttagande, så vitt möjligt, att här¬
igenom ortens behov av beskälare tillräckligt tillgodoses. Vederbörande
besiktningsmän böra därför erhålla en vidsträckt frihet vid meddelandet av
dylik tillåtelse samt vid dess utövning taga hänsyn till lokala förhållanden.
Invändningen att lagen skulle utgöra ett obehörigt intrång i den
enskildes rätt att bestämma över sin hästavel har tidigare under ärendets
behandling blivit så tillräckligt bemött, att jag icke torde nu behöva
ytterligare inlåta mig därpå. Jag vill blott framhålla, att lagens syfte¬
mål ju är att tillgodose ett allmänt intresse av synnerligen stor vikt,
nämligen att landets häststam är god och värdefull samt utvecklas i ända¬
målsenlig riktning. Jag vill även hänvisa på det förhållandet, att dylik
lagstiftning redan är införd i ett stort antal europeiska länder och att
den i Schweiz införts genom allmän folkomröstning.
Att, på sätt jordbruksutskottet år 1912 anförde, Kungl. Maj:t bör
äga att efter framställning från vederbörande förordna om upphörande
helt eller delvis av infört hingstbesiktningstvång, är uppenbart.
27
Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.
Departementschefen uppläste härefter ifrågavarande lagförslag samt
hemställde, att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå Riksdagen att
antaga detsamma.
Häruti instämde statsrådets övriga ledamöter.
Hans Maj:t Konungen biföll vad statsrådet sålunda
hemställt; och skulle proposition till Riksdagen avlåtas
av den lydelse, bilaga — vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Ernst Öberg.