Motioner i Andra kammaren, Nr 82.
Nr 82.
Av herr Olsson i Broberg m. fl., om ändring i 12 § 1 mom.
tredje stycket i gällande bevillningsförordning.
Som bekant är vår gällande bevillningsförordning otillfreds¬
ställande, särskilt beträffande dess alltför stora brist på anpassnings¬
förmåga efter de skattskyldiges skatteförmåga till kommunala ändamål.
Mera och mindre djupt ingripande förslag till reformering av be-
mälda förordning, hava vid olika tillfällen framställts till riksdagen,
men hava dessa strandat på grund av bristande utredningar om de
föreslagna ändringarnas verkningar på alla de områden som beröras av
denna förordnings grundläggande betydelse så väl i skattehänseende
som beträffande våra rösträttsförhållanden.
Visserligen har förordningen om inkomst- och förmögenhets¬
skatten till staten i väsentlig mån brutit förutvarande gemensamma
principer för skattskyldigheten till stat och kommun; men problemet
att modernisera den kommunala skatteförordningen så, att den bringas
i överensstämmelse med nu rådande förhållanden, är så pass invecklat,
att den s. k. kommunalskattekommittén redan därpå nedlagt årslånga
arbeten, utan att f. n. likväl kunna överblicka, när resultatet av dess
utredningar och ett därpå grundat förslag kan vara att förvänta.
I samma mån som tiden emellertid fortskrider och förhållandena
med uu rådande snabba utveckling hastigt förändras, blir författningen
i fråga allt svårare att kunna tillämpa i sin nuvarande lydelse.
Den alltför snäva marginal inom vilken taxeringsmyndigheterna
hava att röra sig beträffande möjligheten att inom författningens ram
kunna åstadkomma skattelindringar, där sådana äro av. verkligt behov
påkallade, och sålunda kunna skipa billighet och rättvisa i erforderlig
utsträckning, är författningens, efter vår mening, största brist.
Mycket missnöje och mycken skatteolust skulle kunna förebyggas,
därest bevillningsförordningen lämnade möjlighet för de lokala taxerings¬
myndigheterna i landets olika orter att kunna taga tillbörlig hänsyn
till de mångskiftande förhållanden, såväl av lokal men därjämte och
4
Motioner i Andra kammaren, Nr 82.
ännu _ mera av individuell och familjär art, som inverka på de skatt¬
skyldiges skatteförmåga.
En i och för sig ganska enkel men i sak effektiv och välgörande
förändring av § 12 i berörda förordning är därför väl på sin plats och
utförbar, helst det moment som behöver att beröras av denna förändring-
är en, så att säga fristående, detalj av förordningen, som icke kommer
i konflikt, vare sig med förordningens grundläggande principer eller med
dess inverkan på våra rösträttsförhållanden.
Moment 1, tredje stycket av förenämnda 12 §, som ovan åsyftas,
innehåller föreskrift om det s. k. fakultativa, eller rörliga bevillnings-
fria avdraget, samt exemplifiering av de förhållanden, som berättiga till
användande av denna avdragsrätt.
Dessa bestämmelser äro alltför knappt tillskurna, och kunna omöj¬
ligen längre försvaras inför de förändrade förhållanden som uppstått
efter deras tillkomst år 1883.
Visserligen utvidgades bestämmelserna genom 1910 års förändrade
förordning, men denna förändring gällde icke beloppet, kronor högst
200, som får tillämpas under angivna förhållanden, utan avsåg endast i
huvudsaken att utsträcka möjligheten att generellt anlita denna avdrags¬
rätt »å ort, där levnadskostnaderna äro synnerligen höga i jämförelse
med förhållandet i riket i allmänhet». Denna generella avdragsrätt å
s. k. »dyrort», som i och för sig kan uppgå till de såsom maximum
föreskrivna kronor 200, avklipper möjligheten att beträffande förhållan¬
den emellan olika skat.tedragande kunna åstadkomma den jämkning, som
i sista alternativet av den berörda exemplifieringen är betingad, såsom
»där skattskyldiges skatteförmåga eljest på grund av särskilda för¬
hållanden (långvarig sjuklighet, stark skuldsättning, olyckshändelse och
dylikt) är väsentligt nedsatt».
Det är just då samtliga ovan citerade exempel äro förhanden, som
behovet av den rörliga avdragsrätten allra starkast framträder. Sålunda
bör icke allenast det rörliga avdraget på grund av nu förevarande för¬
hållanden ganska avsevärt höjas till sitt maximibelopp i sin helhet, utan
ock fördelas så, att en del är disponibelt, där stor familj och höga lev¬
nadskostnader motivera dess anlitande, och därjämte någon del, där
långvarig sjuklighet, stark skuldsättning m. m. föreligger.
Man kan med skäl säga, att även det s. k. fasta bevillningsfria av¬
draget — kronor 450 -— numera föga motsvarar principerna för dess till¬
komst, nämligen: »att inkomstbeskattningen icke måtte komma att drabba
dem, som icke äga större tillgångar till som oundgängligen fordras för
fyllande av de nödvändigaste levnadsbehoven», varför eu höjning även
5
Motioner i Andra kammaren, Nr 82.
härav är mera än välmotiverad, men då denna åtgärd i någon män
skulle beröra grunden på den kommunala beskattningens område och
därjämte även beröra våra rösträttsförhållanden, så måste man med
avseende härpå giva sig till tåls med att avvakta det förslag, som kan
framkomma av de utredningar som utföras av den kommande skatte-
kommittén.
Den ovan först motiverade förändringen som vi här tillåta oss att
föreslå är däremot av beskaffenhet att den i och för sig kan genom¬
föras utan störande inverkan på bevillningsförordningen i övrigt, samt
utan att föregripa kommunalskattekommitténs arbeten.
De förslag och beslut som emellertid kunna framkomma av nämnda
arbete komma antagligen att låta vänta på sig ännu i åratal, och den
ovan berörda ändringen av bevillningsförordningen, visserligen såsom
ett provisorium, men som ett ganska betydelsefullt sådant, är lätt genom¬
förbart, och säkerligen välkommet för såväl taxeringsmyndigheter som
vederbörande skattskyldige, vilka därav beröras, varför vi tillåta oss
hemställa,
det riksdagen behagade besluta följande förän¬
dring- av tredje punkten i 12 § av gällande bevill¬
ningsförordning:
Det belopp, för vilket bevillning sålunda äger
rum eller som får från uppskattad inkomst bevill-
ningsfritt avdragas, skall ökas, där den skattskyldige
huvudsakligen försörjer, jämte sig själv, sammanlagt
mera än tre personer eller å ort, där levnadskostna¬
derna äro synnerligen höga i jämförelse med för¬
hållandet inom riket i allmänhet till högst 200 kronor;
ävensom där skattskyldiges skatteförmåga eljes på
grund av särskilda förhållanden (långvarig sjuklighet,
stark skuldsättning, olyckshändelse och dylikt) är
väsentligen nedsatt ; dock att, även om samtliga dessa
skäl förefinnas, denna ökning icke må för någon skatt¬
skyldig eller i fråga om äkta makar för dessa gemen¬
samt överstiga 400 kronor.
Stockholm i maj 1914.
Oscar N. Olsson. S. Welin. Cornelius Olsson.
C. Wullenlin.