Motioner i Andra kammaren, Nr 201.
1
Nr 201.
Av herr Lindhagen, med anledning av Kungl. Maj ds proposi¬
tion, nr 59, med förslag till värnpliktslag.
När en så kallad stor fråga kommit därhän, att den måste på
något sätt lösas, framkomma ofta förslag, som till synes förefalla såsom
lämpliga utvägar ur några av svårigheternas men över vilkas verkliga
innebörd i tillämpningen tiden och bryderierna ej medgiva någon efter¬
tanke. I försvarsfrågan är ett sådant projekt det väckta kravet på be¬
tydligt längre värnpliktsövningar för högskolornas studenter, till och med
de icke vapenföra, i syfte att därmed erhålla material till reservbefäl.
Saken har drunknat i det myckna andra sysslandet och därigenom i
den offentliga diskussionen fått en axiomatisk giltighet.
Det var därför ett ord i sinom tid, ehuru också såsom det synes
en ropandes röst i öknen, när nyligen i en tidning* av en student vid
Stockholms högskola i ämnet gjordes följande beaktansvärda inlägg:
Sakkunskapen har framlagt sina för denna gång oeftergivliga krav! Och som
vi väntat, blev det bland annat 340 dagar för vanliga dödliga och 485 för studenter
och deras vederlikar. Mot det första opponerar sig säkert huvudparten av nationen,
men det andra kommer nog att vinna starkt gillande bland de många, som huvud¬
sakligen i de vita mössorna se »överklass», vilken i gengäld för sina många privi¬
legier bör bära litet tyngre bördor än de andra. Med risk att bli missförstådd,
både av dem och av de borgerliga, som möjligen kunna anse detta inlägg vara ett
missljud i den patriotiska hänförelsen, vill jag söka framlägga en annan blick på
tingen och litet närmare syna i sömmarna det »rättvisa» i att studenterna skola
hugnas med en längre värnpliktstid.
Vad studenterna verkligen önska, vet man ej så noga. Att döma av de aka¬
demiska nationella, konstitutionella, försvars- o. s. v. förbunden, som alltid bered¬
villigt uttalat sig å samtliga studenters vägnar, skulle de med glädje gå med på
* Dagens Nyheter den 25 maj 1914.
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 4 samt. 79 käft. (Nr 201.) 1
2
Motioner i Andra kammaren, Nr 201.
snart sagt hur lång övningstid som helst. Men det är skillnad på studenter som på
andra människor, och den i detta fallet viktigaste, tror jag, är den ekonomiska.
Aven här kan man uppdraga ett klasstreck: å ena sidan de välsituerade, som aldrig
behöva tänka på morgondagen, å den andra de, som icke fått så stor del av det
jordiska goda, utan för vilka studietiden blir en lång försakelsetid, då de till det
yttersta måste spänna sina krafter och taga vara på värjo dag för att ej deras strävan
alldeles skall gå om intet. Med ganska stor säkerhet torde kunna sägas, att med¬
lemmarna i de ovan nämnda förbunden huvudsakligen äro att söka inom den första
kategorien. Och utan att vara elak torde jag också kunna säga, att en stor del av
de män, som gjort sig mest bemärkta och hunnit längst i samhället, tillhört den andra.
Herr Staaff yttrade i sitt Karlskronatal något om att studenterna, som fått
mera av staten, böra också ha större skyldigheter mot denna än andra. Detta har
sedan blivit ett bevingat ord och vuxit in i det allmänna medvetandet som en oom¬
tvistlig sanning. Jag erkänner villigt, att det är en sanning, men inte en hel,
utan en halv. Ty den gäller endast de ekonomiskt oberoende studenterna, och vad
dem vidkommer är det fullt rättvist, att de ägna mera tid och krafter åt försvaret
än andra, ty deras framtida existens lider därigenom intet avbräck.
^ Men vad den andra kategorien har för storartade förmåner är litet svårare att
förstå. Staten kostar ju väldiga summor på undervisningen, både vid läroverken
och universiteten. Men är det endast i det oegennyttiga syftet att ge den enskilde
tillfälle att tillfredsställa sitt kunskapsbehov? Är det inte snarare för att utbilda
dugliga ämbetsmän? Men då är det väl helt enkelt statens plikt att sörja för un¬
dervisningen, och denna är inte alls någon nådegåva, som kommer den enskilde
till del utan hans förskyllan eller värdighet. Hur ser det ut för en fattig studio¬
sus? Efter studentexamen en studietid på minst fyra år, inklusive hårt arbete, jäk¬
tande bisysselsättningar och så studieskulder, som dag för dag växa, innan han som
e. o. notarie eller extralärare får inträda i samhället. Men vägen till köttgrytorna
är lång härifrån, och en tio års tid får han leva på svältlön och ändå betala dryga
studieskulder för den utbildning, som staten så oegennyttigt givit honom. År det
också rättvist, att en man i den ställningen skall använda 485 dagar av sin bästa
tid till militär tjänstgöring och i vederlag få ännu större avbrott i sina studier (eu
juris kandidat-, eller en filosofie magisterexamen torde, om regeringens förslag går
igenom, ordinärt ta minst 5 år), ökade studieskulder, större svårighet att ingå äkten¬
skap — och rang av vicekorpral.
År det också säkert, att studenterna över lag äro lämpliga som militärbefäl?
Om en person är en skicklig zoolog eller framstående språkforskare, är han därför
också en skicklig truppförare? Nej, för min del tror jag nästan, att det stora fler¬
talet av universitetsungdomen just genom sin sysselsättning mindre än andra äro
lämpade till befäl. År det då rätt att tvinga en hel kategori av människor till en
sysselsättning, för vilken många ej passa?
I samband härmed en liten reflexion. För icke vapenföra föreslås 240 dagars
tjänstgöring, utom för studenter, som få 365. Då det är ett allmänt känt faktum,
att redan med de 180 dagarna man har en sådan uppsjö på skrivbiträden, att veder¬
börande stundom ha all möda att skaffa dem sysselsättning, undrar man, hur det då
skall bli hädanefter. Har staten mera nytta av en för övrigt arbetsför individ, som
Motioner i Andra kammaren, Nr 201.
3
till exempel råkar vara närsynt, om han 365 dagar sitter på en stol i arméförvalt-
ningen, än om han i stället får ägna sig åt den sysselsättning, som skall bli hans
levnadskall?
Studenterna böra ha samma skyldigheter som andra medborgare, men också
samma rättigheter, och inte utsättas för särskilda tvångsåtgärder. Om värnpliktigt
underbefäl skall anskaffas, bör detta ske på frivillighetens väg. Säkert är, att många
studenter, ekonomiskt oberoende och passande för friluftsliv, med glädje skola åtaga
sig att utbildas till befäl. Men varför endast studenter? Det finns många andra
människor inom skilda samhällslager, affärsmän, kontorister, bondsöner, ja, till och
med kroppsarbetare, friska och härdade, män, som utmärkt äro skickade att föra be¬
fäl, och även dessa skola säkert, i synnerhet mot ekonomisk ersättning, underkasta
sig en längre utbildning. Och för att göra det mera lockande och gagna en god
sak kunde väl vederbörande offra så litet på den mänskliga fåfängans altare, att
dessa värnpliktiga reservbefäl bleve löjtnanter.
Men att tvinga en viss kategori av människor till att bli befäl, endast därför
att de avlagt vissa kunskapsprov, är otvivelaktigt ett stort missgrepp.
Carl Gustav Derriby.
I denna framställning har klart ådagalagts förslagets synnerliga
orättvisa mot alla de fattiga studenterna, och detta just under den tid,
då de hava den svåraste kampen för att hålla sig över isen. Inlägget
visar också, hur valhänt och oförnuftigt ett förslag är, som trott sig så¬
som regel finna ämnen till ett reservbefäl, mäktigt av strapatser och
sinnesnärvaro bland den klass av värnpliktige, som vid skrivborden inom¬
hus inhämtat teoretiska kunskaper.
Härtill kommer även ett par andra synpunkter. Ehuru man sällan
tänker därpå, är universitetsutbildningen av vetenskapsmän och ämbets¬
män ett stort problem, som ännu ligger i sin linda. Det gäller att be¬
reda de goda begåvningarne inom nationen tillfälle till den undervisning,
som sedan skall bära frukt till gagn för det allmänna bästa. Man kan
för närvarande knappast undgå att finna, hurusom universiteten mycket
ofullkomligt främja denna stora demokratiska uppgift. Det är den bättre
situerade ungdomen, eller de, som äga förbindelser till välvilliga lån¬
givare och borgesman, som hava de större utsikterna, oavsett begåvning
och sinnelag, att sålunda tränga sig fram till en avsevärd del av de
bättre ställningarna i samhället. Detta kan synas vara ett hårt tal, men
det förhåller sig i alla fall på det sättet. De nuvarande universiteten
bliva genom de nämnda sakernas tillstånd i mycket plantskolor för utbild¬
ning av en socialt ointresserad byråkrati, folkets blivande förtryckare och
fram stegsarbetets hindrare. Den undantagsställning, som värnpliktsför-
4
Motioner i Andra kammaren, Nr 201.
slaget tillämna!' högskolornas studenter, är ingalunda ägnat att bidraga
till undanröjande av ett så svårt missförhållande, utan tvärtom skickat
att skärpa detsamma och till äventyrs göra det i hög grad.
Uppmärksamheten bör till sist ägnas något även däråt, att en sådan
utsträckt värnplikt från en viss klass av värnpliktiga utan hänsyn till
olika fallenhet och olika ekonomisk bärkraft måste på samma gång bliva
ett uträckt finger och ett prejudikat för ett säkerligen snart framträdande
strävande att, utöver vad nu i allmänhet föreslås, ytterligare utsträcka
värnplikten för alla.
Yad sålunda sagts gäller i tillämpliga delar även om de övriga
examinander bland värnpliktige, som enligt 27 § i det framlagda för¬
slaget om värnpliktslag skulle få en vida längre tjänstgöringstid än öv-
rige värnpliktige, nämligen dem, som avlagt studentexamen utan att
fortsätta studierna vid någon högskola, samt dem, som erhållit avgångs¬
betyg från gymnasiets tredje ring vid allmänt läroverk eller som vid
annan läroanstalt förvärvat ett kunskapsmått, som enligt vad Konungen
förordnar skall anses däremot svara, så ock värnpliktig, som vid naviga¬
tionsskola avlagt sjökaptens- eller styrmansexamen eller å maskinist¬
avdelning annan examen än maskinistexamen av tredje klass.
Hur anskaffandet av reservbefäl i mån av behov lämpligen bör ske
i annan ordning än i den kungliga propositionen ifrågasatts, därom har
jag icke varit i tillfälle att bilda mig något omdöme, men lärer ett för¬
slag i sådant syfte framföras genom annan motion. Med denna fram¬
ställning har jag endast velat fästa uppmärksamheten vid själva bristerna
i förslaget och särskilt bringa till riksdagens kännedom de synpunkter,
som framförts i ämnet från en medlem i den kår, det här närmast gäller.
Det hemställes alltså,
att Kungl. Maj:ts proposition om att studerande
vid högskolor och vissa andra i 27 § av förslaget till
värnpliktslag uppräknade examinander skola utan
hänsyn till olika fallenhet eller olika ekonomisk bär¬
kraft betungas med en väsentligen större utbildnings¬
tid än andra värnpliktige måtte såsom princip av
riksdagen avslås.
Stockholm den 7 juni 1914.
(Jarl Lindhagen.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1914.