Motioner i Första kammaren, Nr 76.
1
Nr 76
Av herr Olssoil, Oscar, angående framställning till Kungl.
Moj.t i syfte att kristendomsundervisningen i folk¬
skolan måtte enbart grundas på bibelläsning utan
användande av läro- och läxböcker.
Religionsfrihet är principiellt tillerkänd varje svensk medborgare,
men trots detta utövas i vårt land i mycket stor utsträckning ett sam¬
vetstvång, som kännes tyngre och mera förödmjukande i den mån den
allmänna kulturnivån höjes. Ett allvarligt hinder för verklig religionsfri¬
hets införande har varit den fruktan, som tagit sig uttryck i slagordet
»vårt folks avkristning». I en motion vid föregående års riksdag sökte
jag visa, att religionsfriheten kunde utvidgas genom ett avlägsnande av
det mest upprörande samvetstvånget utan att en lagändring i detta syfte
kunde sägas bidraga till någon avkristning. Såvida inte en religions¬
undervisning, vilken byggdes enbart på bibeln utan dogmatiska utlägg¬
ningar, skulle vara stridande mot kristendomen! På grund av formella
skäl blev motionen inte prövad av riksdagen, varför jag nu upprepar
det väsentligaste av densamma.
Från alla hall komma klagomål mot kristendomsundervisningen, så¬
dan den nu bedrives i folkskolorna. För den ene är denna undervisning
inte nog bibeltrogen, för den andre kommer den i strid med förnuftets
och vetenskapens vittnesbörd; en spårar förflackande »modernism», en
annan dödande bokstavsträldom och dogmtro o. s. v. I ett fall tyckas
alla de klagande vara ense: däri, att föräldrarnas samvetsfrihet kränkes
genom den nuvarande kristendomsundervisningen. Och här i landet skulle
ju ingen ha rätt »att någons samvete tvinga eller tvinga låta».
Enda sättet att nå den fulla samvets- och religionsfriheten torde vara
Bihang till riksdagens protokoll 1914. 3 samt. 39 höft. (Nr 76—77). 1
2 Motioner i Första kammaren, Nr 76.
att gå de vägar, som anvisats dels av andra kammaren genom dess
beslut av den 8 maj 1909, då den med 115 röster mot 98 biföll väckt
motion (n:r 217), vari hemställdes om skrivelse med anhållan, att »det
täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa en allsidig utredning om och på vad
sätt det nuvarande sambandet mellan kyrkan och staten lämpligen må
varda upplöst samt till riksdagen inkomma med de förslag, vartill denna
utredning må giva anledning», dels av herr Knut Kjellberg i hans motion
i andra kammaren nr 291 vid 1911 års riksdag, i vilken han vill er¬
sätta den nuvarande kristendomsundervisningen med en objektiv historisk
undervisning i religionskunskap.
Den stora majoriteten i andra kammaren mot herr Kjellbergs motion
tyder emellertid på att betänkligheterna ännu äro för stora för att man
på den vägen skall komma fram till religions- och samvetsfriheten inom
den närmaste framtiden. Men en annan väg torde finnas, som, om den
inte för till full religionsfrihet, dock undanröjer de svåraste missförhållan¬
dena för närvarande.
Under debatten om herr Kjellbergs motion betonade nuvarande stats¬
rådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, herr Fridtjuv Berg, liksom
biskop v. Scheele, nödvändigheten av att i skolan meddelades undervis¬
ning i kristendom, inte i kristendomskunskap eller religionskunskap. Nu
torde man väl nödgas medgiva, att kristendom och svenska kyrkans lära
inte äro alldeles synonyma begrepp, och för statsmakterna torde det
ovedersägligen vara av större betydelse att — om möjligt få till stånd
en kristendomsundervisning, som inte kränker någons samvetsfrihet, än
att få meddelat en undervisning i svenska kyrkans lära, om vilken för
närvarande tyckes råda den allra största meningsskiljaktighet till och med
bland kyrkans tjänare. Så länge kristendomsundervisningen i skolan
sysslar med kyrkans dogmer, kommer den aldrig att ens kunna tillfreds¬
ställa alla de olika riktningarna inom statskyrkan själv, än mindre de
utanför stående. Trots de garantier den nu gällande seminariestadgan
ger för utbildande av rättrogna lärare, tyckes frågan om upprättande av
privata folskoleseminarier »på kristlig grund» vara synnerligen aktuell.
Statens seminarier stå således inte på kristlig grund. Snart få vi väl
också höra talas om seminarier »på kristlig grund» för vart och ett av
de olika trossamfunden utanför statskyrkan.
Resultaten av den kristendomsundervisning, särskilt i barnskolorna,
som avsett att ge inblick i den »rätta» kristliga »trosläran», har dock
varit allt annat än uppmuntrande. Synnerligen beaktansvärt är det ut-
Motioner i Första hammaren, Nr 76. 3
talande av rektor L. M. Wsern, som citeras i herr Kjellbergs ovan nämnda
motion: »Kristendomskunskapen intager hos oss en högt privilegierad
ställning såsom läroämne. Den möter de unga från första stunden de
inträda i skolan och ledsagar dem genom alla dess klasser; den fullföljes
därefter med största intensitet i konfirmationsskolan. I folkskolan och
folkskolelärareseminarierna är kristendomskunskapen det stora dominerade
huvudämnet, och i överensstämmelse med gällande föreskrifter ägna de
skolvårdande myndigheterna detta ämne en särskild omsorg och tillsyn.
Det oaktat bliva resultaten av kristendomsundervisningen icke blott otill¬
fredsställande, utan fastmer sådana, att man kan ha skäl ifrågasätta, om
ej hela det intensiva arbetet är förspilld möda. Hur är det möjligt, att
vårt folk inom stora lager ännu kan vara så rått, så vilt, så fullständigt
oberört av allt vad kristlig anda heter, då det i flera århundraden varit
föremål för kyrkans uppfostran, och då vi nu redan i 60 år hava haft en
obligatorisk folkundervisning, inom vilken den kristna religionsläran spelar
huvudrollen? Var ligger felet? Det är en fråga, som med all rätt må
riktas till målsmännen för den anstalt, som är satt att vara en vårdare
av folkets högsta livsintressen». Under debatten påpekades visserligen,
att kristendomsundervisningen inte var grunden till denna råhet, ett täm¬
ligen onödigt försvar, då något sådant aldrig påståtts. Vad som påstås
är, att det intensiva arbetet tycks vara förspilld möda, och att det så¬
ledes torde finnas något fel i kyrkans och skolans religiösa och moraliska
uppfostran.
Första villkoret för att kristendomsundervisningen skall kunna uppnå
det med densamma avsedda resultatet är, att lärjungarna med verklig
glädje gå till dessa lektioner, således få ett levande intresse för vad som
då meddelas. Detta är ju ett önskemål, som uppställes även för alla
andra ämnen, men för intet torde det vara viktigare än för kristendoms¬
undervisningen, så länge med denna avses något annat och mera än ett
objektivt meddelande av kunskap. Det är helt enkelt ett ofrånkomligt
krav, om läraren skall nå fram till att hos lärjungen utveckla ett religiöst
sinnelag.
Aven ämnets mest intresserade målsmän måste erkänna, alt ett så¬
dant sinnelag inte kan åstadkommas genom än så samvetsgrant inlärande
av skolläxor. I detta ämne kan man komma till den kunskap, som är
nödvändig för ett fruktbart tillägnande av de djupast liggande sanningarna,
endast genom fullt frivilligt arbete, och varje tvång och tryck kan här
åstadkomma obotlig eller åtminstone svårbotlig skada. En vanlig uppfattning
4
Motioner i Första kammaren, Nr 76.
även bland svenska kyrkans prästerskap är, att redan barnen måste lära
»de heliga sanningarna» — även om de på sin utvecklingsståndpunkt
inte kanna ha någon riktig eller ens redig uppfattning av dem — emedan
de sedan i livet, då de bättre förstå dem, ha ett gott stöd av vad som
under barnaåren säkert nötts in i deras minne. Man betänker då inte,
att, även om detta kan vara sant för en persons vidkommande, det sam¬
tidigt väl finnes tio, som tack vare denna pedagogiska princip få en väl
stadgad avoghet mot att, sedan de sluppit ur skolan, vidare syssla med
dessa kunskapens frukter, som redan från första början befunnits så
onjutbara. En betydligt säkrare väg vore väl ändå att låta kristendoms-
timmarna i barnskolan bli rena uppbyggelsetimmar, skolans ljusaste min¬
nen, som även sedan locka till sysslande med de religiösa frågorna.
Men sådana timmar tåla inte läxläsning eller läxförhör, inte ens
efter »en för barnens ståndpunkt avpassad kristen tros- och sedelära» i
stället för den nuvavande katekesutvecklingen. Naturligtvis är det inte
så stor fara med de »snälla och flitiga» barnen, men det vore kanske
inte ur vägen att även söka ingjuta ett religiöst sinne hos de »elaka och
lata», vilka ju inte alltid lära befinna sig i avgjord minoritet i klasserna.
För övrigt kan en »kristen tros- och sedelära» ej undgå att syssla med
de kristna grunddogmerna, således metafysiska spekulationer, som inte
kunna undgå att åstadkomma en hopplös förvirring i barnasinnets upp¬
fattning af de religiösa sanningarna. Inlärandet av de för barnen full¬
komligt meningslösa åskådningarna om treenighet, sakramenten och annat,
som ligger högt över deras nivå, men som de måste tillägna sig som en
läpparnas bekännelse, finner inte ens stöd i den vanliga frasen, varmed
man försvarar så mycket ofog på detta område: att »de äro avpassade
efter barnens uppfattningsförmåga». De bidraga emellertid tillika med den
sålunda »avpassade» uppfattningen i andra stycken (t. ex. framställningen
av den mosaiska skapelseläran) att avtrubba barnens religiösa intresse
för fortsatt sökande genom ett för tidigt avslutande i fast formulerade,
för dem obegripliga sanningar. Bekännelsen blir på så sätt inte bara en
vana, utan en slentrian, som i många för att inte säga de flesta fall
stänger vägen för personliga religiösa erfarenheter genom att ständigt
hänvisa på dessa mycket ofullständigt förstådda, genom traditionen beva¬
rade formuleringar i längesedan förflutna tiders uttryckssätt. Naturligtvis
kan det inte undvikas, att barnen i sina religiösa föreställningar inlägga
en god del materialism — det är på deras ståndpunkt en nödvändig
förutsättning, för att de skola kunna få någon uppfattning av dem —
5
Motioner i Första kammaren, Nr 76.
men att fastlåsa dessa föreställningar i en dogmatisk form medför ovill¬
korligen i alltför många fall en rätt så grov materialistisk uppfattning
av de religiösa värdena (inte bara i fråga om t. ex. de religiösa belö¬
ningarna om straffen, utan även i fråga om gudsbegreppet) hela livet
igenom. Då härtill så lägges den stora mängd, som inte heller utanför
kristendomsläxorna i skolorna får några som helst religiösa intressen, är
det resultat, som framlägges i Wrerns ovan citerade ord, knappt att för¬
våna sig över från kristlig synpunkt.
Alla de här påtalade svagheterna i kristendomsundervisningen skulle
i hög grad avhjälpas, om denna inskränktes till bibelläsning ett par, tre
timmar i veckan. Om dessa timmar skulle ge barnen den djupa glädje
med åtföljande intresse, som de i bästa fall skulle kunna skänka, ställa
de stora fordringar både på läraren och på barnens mottaglighet. Där¬
för få de inte vara så många i veckan, att fara uppstår för trötthet och
liknöjdhet. Alla kristna äro ju — åtminstone i teorien — överens om
att Jesu personlighet i evangelierna framträder i en sådan sanning och
kraft, att ingen oförvillad människa kan undgå att gripas av den, och
att den kristna livsåskådningen just här framställes i en även för den
enfaldige fullt påtaglig och tillfredsställande form. Om barnens lärare
tillhållas att vid bibelläsningen avhålla sig från att ingå på teologiska
meningsskiljaktigheter och i fria samtal med barnen över den lästa texten
hjälpa dem till rätta med de rent mänskliga problem, som i så rikt mått
behandlas, så vinnes därigenom i första hand, att barnen få en god både
religiös och moralisk grund att bygga sin livsuppfattning på. Och denna
grund borde bli säkrare genom att folket redan från barndomen vänjes
att med kärlek och intresse gå till bibeln direkt och fördjupa sig i den
än genom låt vara aldrig så trägna mänskliga utläggningar och funde¬
ringar över bibelns mening.
Men dessutom vunnes också något annat, även det synnerligen värde¬
fullt. Alla de, som klaga öfver samvetstvånget med den nuvarande kris¬
tendomsundervisningen, skulle i stort sett bli tillfredsställda. Då hela
kristendomsundervisningen bestode i läsning av evangelierna och den
uppbyggelse, som kunde hämtas ur dem och samtal över dem, skulle
de, som älska kalla sig »bibeltroende», ej längre ha något att beklaga
sig över. »Fritänkarne» ha nog inte heller så mycket att anmärka mot
bibelläsning i skolorna, endast det dogmatiska framställningssättet und-
vikes. Naturligtvis finnes det många föräldrar, som fordra, att deras barn
skola lå undervisning inte bara genom bibeln, utan även i vad som för
6 Motioner i Första kammaren, Nr 76.
dem är »den rätta läran». Men de ha ju konfirmationsskolan att sända
sina barn till omedelbart efter folkskolekursens inhämtande, om de äro
statskyrkliga, sina söndagsskolor, om de äro frikyrkliga. Statskyrkans
medlemmar kunna också genom en sådan reform få tillfälle att låta sina
barn i konfirmationsskolan inhämta trosläran i dennas dogmatiska formu¬
lering av prästman, som helt delar deras uppfattning, utan att barnens
uppfattning förut kunnat bli i någon mån avvikande genom folkskollära¬
rens möjligen olikartade framställning. En gammal, uppslitande tvistefråga
i vårt skolväsen skulle, om inte bli fullständigt löst, dock föras betydligt
närmare sin lösning, åtminstone för folkskolans vidkommande.
Vad gamla testamentet beträffar kunde ju valda delar därav, så långt
de äro nödvändiga för uppfattningen av evangelierna, sammanföras i en
läsebok (ej läxbok) att under lärarens ledning läsas i klassen vid sidan
om evangelierna.
I enlighet med den av kyrkoherde S. A. Fries i Stockholm fram¬
kastade tanken vore det nog lämpligast att låta kristendomsundervis-
ningen i skolan börja, först då barnen fyllt 10 år. Förr kunna de svår¬
ligen tänkas ha nått den mognad, som torde böra förutsättas för en
fruktbärande klassundervisning i detta ämne. Till dess barnen nått denna
ålder, finge det bliva hemmens sak, om föräldrarna så ansåge lämpligt
att med barnen bringa de religiösa företeelserna på tal.
På grund av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta sådana be¬
stämmelser för kurserna i kristendom i folkskolan, att
undervisningen i detta ämne helt kommer att grundas
på läsningen av bibeln i skolan utan användande av
dogmatiska utläggningar i form av läro- och läxböcker.
Stockholm den 31 januari 1914.
Oscar Olsson.