Motioner i Första kammaren, Nr 43.
1
Nr 43.
Av herr Klcfbcck, angående ändring av 37 § andra stycket
i lagen om allmän pensionsförsäkring.
I lagen om allmän pensionsförsäkring av den 30 juni 1913 före¬
kommer i dess 37 § bland annat följande bestämmelse:
»Rätt till understöd enligt 33 § tillkommer ej den, som — — —
fyllt femton år och är till arbete varaktigt oförmögen samt år 1913 under
sammanlagt mer än fyra månader åtnjutit full försörjning av fattigvården,
välgörenhetsinrättningar eller enskilda personer.»
Av ekonomiska skäl bar ju denna bestämmelse kommit till. Men
den har nu, sedan från och med i år lagen börjat tillämpas, visat sig så
litet tillfredsställande, att jag trots tillbörlig hänsyn både till all nödig
sparsamhet och till den korta tid som förflutit, sedan lagen trädde i kraft,
bar ansett mig böra försöka åstadkomma någon jämkning i densamma.
Helt naturligt skulle jag önskat, att alla åldringar och invalider kunnat
komma i åtnjutande av åtminstone detta till 50 % reducerade understöd,
som i år högst får utgå. Men jag förstår, att detta bör till de »fromma
önskningarna». Fast nog känns det förfärande bittert, när man som ord¬
förande i en pensionsnämnd måste säga till och söka förklara för en
stackars utsliten åldring, att och varför han icke kan få något understöd.
Men särskilt ömmande blir det, när invaliden, som blir nekad under¬
stöd, går miste om det därför, att han under mer än fyra månader av år
1913 haft full försörjning av sina fattiga anhöriga. En gosse t. ex., som
är född den 31 december 1898 och är invalid — ena benet missbildat,
gossen dessutom s. k. blödare — har under stora försakelser från föräldrars
och syskons sida fått sin fulla försörjning. Men de kunna icke i längden.
Bihang till Riksdagens protokoll 1914. 3 samt. 23 höft. (Nr 43—45.) 1
2
Motioner i Första kammaren, Nr 43.
Men för vad de hittills gjort blir lönen: intet understöd. Ett annat
exempel. En omkring 40-årig kvinna, blind, har genom sin enda systers
uppoffrande arbete och kärlek haft sin nödtorftiga bärgning. Men systern
förmår icke ensam i längden. Och något understöd kan icke den blinda
få. Visserligen står fattigvården öppen för dem. Men de ha icke velat
anlita den; de ha hellre försakat.
Mitt förslag är därför, att ur § 37 de av mig sist citerade orden
»eller enskilda personer» skulle få utgå. Därigenom vunnes åtminstone
det, att de invalider, som haft full försörjning genom sina anhörigas eller
vänners arbete och försakelser, skulle bliva berättigade till understöd.
Några ekonomiska konsekvenser för framtiden av oroande art kan
förslaget icke innebära. Ty det gäller en övergångsbestämmelse allenast.
Vidare är understödets belopp i år det minsta, som någonsin kan ifråga¬
komma, nämligen högst 75 kronor för man och 70 kronor för kvinna.
Härtill kommer — åtminstone att döma av erfarenheterna från den pen-
sionsnämnd, vars styrelse jag tillhör — att antalet av utav enskilda för¬
sörjda invalider ingalunda är så stort, att ett beviljande av understöd till
dem kan befaras medföra någon som helst risk för pensionsförsäkringens
ekonomi.
På grund av vad jag sålunda haft äran anföra, får jag hemställa,
att Riksdagen ville för sin del besluta, att andra
stycket av 37 § i pensionsförsäkringslagen måtte erhålla
följande ändrade lydelse:
Rätt till understöd enligt § 33 tillkommer ej den,
som--— — — — — — — — — — — —
fyllt femton år och är till arbete varaktigt oförmögen
samt år 1913 under sammanlagt mer än fyra månader
åtnjutit full försörjning av fattigvården eller välgören¬
hetsinrättningar.
Stockholm den 26 januari 1914.
Ernst Klefbeck.