Motioner i Föräta hammaren, Nr 35.
5
Nr 25.
Av herr Östberg, Gustaf Fredrik, om avsättande av visst belopp
för statsskuldens amortering.
Jämte det sistliden års Riksdag beslöt att till fonden för stats¬
skuldens amortering skulle — förutom de medel som enligt Riksdagens
förut fattade beslut i anledning av statsräntelånens upptagande dit ingå
— för år 1914 avsättas ett belopp av 500,000 kronor, anhöll Riksdagen
i skrivelse till Kung]. Maj:t, att Kung]. Maj:t måtte vid uppgörande av
förslag till riksstat från och med år 1915 årligen beräkna — förutom
de medel, som enligt Riksdagens förut fattade beslut i anledning av
statsräntelånens upptagande ingå till fonden för statsskuldens amor¬
tering — ytterligare ett belopp av 1,000,000 kronor för att avsättas
till nämnda fond.
Förslaget till denna Riksdagens anhållan var avgivet av banko¬
utskott^, på grund av en framställning från fullmäktige i riksgälds-
kontoret om avsättande till ifrågavarande fond av 1,000,000 kronor för
år 1914. Emot förslaget fanns inom utskottet endast en reservant.
Vid ärendets behandling i kamrarna blev det i Första kammaren god¬
känt utan diskussion och i Andra kammaren, utan att någon annan
motsatte sig förslaget än den ledamot av kammaren, som reserverat
sig inom utskottet. Man kan därför säga, att Riksdagen var så
gott som enig om riktigheten och lämpligheten av den föreslagna
åtgärden att stärka fonden för statsskuldens amortering. Utskottets
vice ordförande gav uttryck däråt, då han förklarade sig anse riksgälds-
fullmäktiges framställning vara baserad på eu sund och riktig finanspolitik.
Det måste då väcka synnerlig uppmärksamhet, att i statsverks¬
propositionen icke finnes beräknad någon extra afsättning till fonden
för statsskuldens amortering. Eu av Riksdagen i så bestämda ordalag
6
Motioner i Första kammaren, Nr 25.
framställd begäran måste dock anses innebära ett Riksdagens beslut,
att sådan avsättning skall äga ruin. Det är nämligen att märka, att
riksstatens fastställande tillkommer Riksdagen, men ej Kungl. Maj:t,
ceh det bör särskilt framhållas, att det bär är fråga om anslag till ett
verk, som lyder helt cell hållet under riksdagen. Att statsrådet och
chefen för finansdepartementet icke fästat något avseende vid Riksdagens
i skrivelse till Kungl. Maj:t angivna beslut, synes mig så mycket mera
anmärkningsvärt, då den nuvarande regeringen bar den uppfattningen,
att Riksdagens mening bör vara den avgörande i alla frågor.
Innan beslut fattades att i förslaget till riksstat frångå Riksdagens
mening, hava fullmäktige i riksgäidskontoret icke lämnats tillfälle att
därom yttra sig. Det synes mig dock, att det varit i sin ordning, att
så skett, och att skälig hänsyn till fullmäktige såsom Riksdagens för¬
troendemän kraft, att deras mening inhämtats.
Jag kan icke tänka mig, att Riksdagen skulle vilja frångå sin vid
förra riksdagen på goda grunder intagna ståndpunkt i frågan och vill
därför göra en hemställan, att Riksdagen för år 1915 anvisar ett extra an¬
slag av 1,000,000 kronor till förstärkande av fonden för statsskuldens
amortering.
I herr statsrådets yttrande till statrådsprotokollet beträffande detta
ärende ägnar han största delen av sin motivering till att framhålla, att
det är oklokt och måste bliva förlustbringande, om man inlöser ute¬
löpande lågprocentiga obligationer samtidigt med att man utgiver nya
obligationer, löpande med högre ränta, då kurserna äro sådana, att den
effektiva räntan å de nya obligationerna kommer att ställa sig högre än
den effektiva räntan å de inlösta obligationerna. Häri har herr statsrådet
fullkomligt rätt och det är för övrigt självklart. Fullmäktige i riksgälds¬
kontor!, som lika väl som herr statsrådet insett, att en sådan konver¬
tering av statsskulden skulle medföra förlust, hava ej heller ansett, att
den genom årliga avsättningen bildade fonden för statsskuldens amor¬
tering borde så användas, utan i stället anselt, att de årliga anslagen
böra under nuvarande förhållanden öka nämnda fonds behållning. Det
är endast i få fall, som fullmäktige under senare tider inköpt utelö¬
pande obligationer av statsräntelånen och det har då föranletts av sär¬
skilda anledningar och icke gällt särdeles betydande belopp.
Då fonden för statsskuldens amortering bildades vid uppläggan¬
det av 1888 års 3 procents statsräntelån, torde nog meningen varit,
att dess medel skulle användas till inlösen av detta lån, men då man
snart insåg, att en sådan användning därav vore olämplig, ändrades
på fullmäktiges förslag bestämmelserna för fonden så, att fullmäktige
7
Motioner i Första kammaren, Nr 25.
ägde använda den till minskande av den beslutade upplåningen. Ett
anlitande av fonden för inlösen av obligationer i någon avsevärd om¬
fattning bör tydligen icke ifrågakomma, förr än konjunkturerna fram¬
deles kunna bliva sådana, att en konvertering kan ske med verklig
fördel för staten.
Alla torde nog vara ense, åtminstone i teorien, därom, att man
bör söka begränsa statens skuldsättning. Jag vill därför icke vid detta
tillfälle framhålla olägenheterna och vådorna av en stor skuldsättning,fram¬
för allt då den är utländsk, huru angeläget det än är, att detta måtte klart
uppfattas av dem, som hava att besluta därom. Alla torde nog även
anse, att man, därest all ny upplåning upphörde, borde anvisa medel
för att så småningom amortera statsräntelånen. Men meningarna hava
delat sig då det blivit fråga om, huru man skall förfara, då nya lån
uppläggas, innan de gamla blivit betalda. Under det att Riksdagen
hittills följt den principen, att för varje nytt statsräntelån skall an¬
visas ett årligt anslag, motsvarande vad som skulle erfordras för dess
amortering under viss tid, och att vad som ej åtgår till ränta skall in¬
ga i en amorteringsfond med uppgift att garantera statsskuldens betal-
ning, önskar herr statsrådet och chefen för finansdepartementet vinna
godkännande av en ny princip. Han vill göra gällande, att det med
hänsyn till statsskuldens totala belopp är för statsverket tämligen lik¬
giltigt, om man exempelvis avsätter till amorteringsfonden 1,000,000
kronor och samtidigt upplånar 20,000,000 kronor eller om man låter bli av¬
sättningen och inskränker upplåningen till 19,000,000 kronor, och han
anser lämpligast, att under nuvarande omständigheter begränsning av
statsskuldens ökning i sin helhet åstadkommes, icke genom avsättning
till amorteringsfonden, utan genom att för utgifter, avsedda för pro¬
duktiva ändamål, större belopp anvisas av skattemedel och mindre be¬
lopp att utgå av lånemedel, än hittills varit vanligt. Om man gör
frågan så enkel, som den här blivit framställd, så ligger det nära till
hands att draga den slutsatsen, som herr statsrådet gör, att, då det se¬
nare förfaringssättet är enklare, bör det också föredragas. Det finnes
dock även andra synpunkter att taga i övervägande, vilka herr stats¬
rådet icke ägnat tillräcklig uppmärksamhet.
Herr statsrådet betraktar saken uteslutande ur budget—teknisk
synpunkt. Han använder själv detta uttryck. Jag kan visst förstå, att
det förfaringssätt, han förordar, kan förefalla tilltalande för den, som
bär att göra upp budgetsförslaget och för den som har att göra upp
riksbokslutet, då det på sätt och vis innebär en förenkling och då siff¬
rorna både i debet och kredit därvid bliva något mindre, men för den
8 Motioner i Första hammaren, Nr 25.
som har att göra med statsskuldens förvaltning, måste denna synpunkt
vara av ganska underordnad betydelse.
Liksom det för den enskilde låntagare, som vill hava sin för¬
bindelse ansedd såsom ett prima papper, är angeläget att kunna visa,
att säkra garantier finnas för lånets återbetalande, så är det även av
vikt för en stat att hava förvaltningen av statsskulden så ordnad, att
det finnes en fast plan för skuldens amortering och föreligger en ga¬
ranti för, att denna plan skall konsekveut fullföljas. En sådan plan
och en sådan garanti ligger däri, att årliga avsättningar till en amor¬
teringsfond äro fastställda och intagna i reglementet för det verk, som
handhar förvaltningen av statsskulden. Enligt det system, som herr
Btatsrådet förordar, saknas emellertid en sådan garanti.
Herr statsrådets förhoppning att kunna skapa fasta normer för
såväl de totala anslagen till kapitalökning som även förhållandet mellan
låne- och skattemedel i denna del av budgeten tror jag icke vara möj¬
lig att realisera. Det är icke att lita på, att en finansminister skall
kunna infria sina löften i sådana avseenden, och ännu mindre är att
lita på, att en finansminister skall känna sig bunden av företrädarens
planer och utfästelser. Eu finansminister är i hög grad beroende av
konjunkturerna och måste med eller emot sin vilja rätta sina åtgöran¬
den efter omständigheterna. Detta gäller i lika hög grad om Riksdagen
beträffande finansiella frågor. Det yttrades därför med all befogenhet
av en talare i Andra kammaren under förra riksdagen, att det för¬
faringssätt, som nu av statsrådet förordas, visserligen kunde anses lika
värdefullt, som det hittills tillämpade förfaringssättet, men dock hade
den olägenheten, att Riksdagen har mycket svårt att hålla de föresatser,
som gå ut på att för sådana ändamål, vartill lånemedel kunna använ¬
das, likväl använda skattemedel. Har däremot beslut om årlig avsätt¬
ning till en amorteringsfond blivit av Riksdagen fattat, kan detta ej
lätt upphävas. Om än ingen juridisk förbindelse hindrar Riksdagen att
frångå bestämmelsen, så föreligger dock ett starkt moraliskt tvång att
låta garantien för lånets återbetalande kvarstå oförminskad, och be¬
tydelsen av ett sådant moraliskt tvång bör ej underskattas.
Det är viktigt för landets goda kredit i utlandet, att budgeten
upptager tillfredsställande belopp för amortering af statsskulden. Vi
vilja framstå för utlandet såsom en stat med solida och väl ordnade
finanser. I de vanliga uppslagsböckerna, där redogörelser för stater¬
nas finanser lämnas, såsom Almanack de Grotha och The statesmans
Yearbook, angives vid redogörelsen för Sverige den summa, som i bud¬
geten finnes upptagen för avbetalning av statsskulden. Boloppet an-
Motioner i Första hammaren, Nr 25.
9
gives i de senaste årgångar, jag har tillgängliga, till 6,355,000 kronor.
Det har givetvis en rätt stor betydelse för landets anseende och kre¬
dit, att den summan icke synes alltför knapp.
Den särskilda avsättning till fonden för statsskuldens amortering,
som beslöts av förra årets Riksdag, var enligt min mening en klok och
riktig åtgärd. Jag anser det högst önskvärt, att Riksdagen i år fort¬
sätter på samma väg och även för nästa år anvisar ett avsevärt be¬
lopp för ändamålet, och jag anser det ännu viktigare, att Riksdagen
icke genom att frångå sitt beslut vid 1913 års riksdag lämnar sitt god¬
kännande av den princip, varför statsrådet och chefen för finansde¬
partementet gjort sig till målsman, och som jag anser oriktig och
skadlig.
På grund av vad jag här anfört, hemställer jag,
att Riksdagen måtte besluta, att för statsskuldens
amortering skall — förutom de medel, som enligt
Riksdagens förut fattade beslut i anledning av stats-
räntelånens upptagande ingå till fonden för statsskul¬
dens amortering — för år 1915 avsättas ett belopp
av 1,000,000 kronor.
Stockholm den 24 januari 1914.
G. F. Östberg.
Bihang till Riksdagens protokoll Otid. 2 samt. 14 käft. (Nr 24—25.)
2