Motioner i Första hammaren, Nr 24.
1
Nr 24.
Av friherre Beck-Friis, Carl Joachim, angående förhöjd pension åt
/. d. professorn Jakob Eriksson.
Den 30 september förlidet år uppnådde dåvarande föreståndaren
för centralanstaltens för försöbsväsendet på jordbruksområdet avdelning
för lantbruksbotanik, professorn Jakob Eriksson föreskriven pensions¬
ålder, 65 .år, och erhöll den 17 därpå följande oktober begärt avsked
med rätt till en pension av 4,000 kronor.
Med denna avgångs- och pensionsfråga äro emellertid förknippade
omständigheter av den art, att jag för densamma vågar påkalla Riks¬
dagens uppmärksamhet.
Professor E. inträdde i statens tjänst den 15 oktober år 1874, i
det han då utnämndes till docent i botanik vid Lunds universitet. Året
därpå förordnades han den 27 december till adjunkt vid Nya elementar¬
skolan i Stockholm samt ett år senare, den 17 december 1876, jämväl
till botanist vid kungl. lantbruksakademiens experimentalfält. I sist¬
nämnda egenskap var E. assistent åt föreståndaren för därvarande
agrikulturkemiska försöksanstalt, hade tjänstgöring å platsen 3 månader
på sommaren samt uppbar ett arvode av 1,000 kronor pr år. År 1886
upprättades eu självständig växtfysiologi försöksanstalt därsamma-
etädes och blev E. föreståndare för denna anstalt, på samma gång som
han lämnade sin lärareplats. Slutligen utnämndes E. den 28 september
1906 att från och med den 1 januari 1907 vara föreståndare för avdel¬
ningen lör lantbruksbotanik vid den då nyupprättade Centralanstalten
för försöksväsendet på jordbruksområdet.
På grund av vid riksdagen fattat beslut skulle tillkomma före¬
ståndare rätt till pension efter uppnådda 67 levnads- och 35 tjänsteår.
Det sålunda föreskrivna antalet tjänsteår skulle E. vid sitt förestående
avskedstagande ha överskridit. Han skulle nämligen då ha kunnat
uppvisa 41 år i statens tjänst.
Bihang till Riksdagens protokoll 1914. 3 samt. 14 höft. (Nr 24—25.) 1
2 Motioner i Första 'kammaren, Nr 24.
Annorlunda gestaltade sig åter förhållandena för övriga vid Ccntral-
anstalten anställda, pensionsrätt tillerkända tjänstemän. Vid anställd
efterforskning visade sig, att det övervägande flertalet bland dem vid
uppnåendet av 67 levnadsår ej skulle fylla måttet av 35 tjänsteår.
Under sådana förhållanden ansågs det, för erhållande och bibehållande
av erforderlig tjänstepersonal vid Centralanstalten, nödvändigt att hos
Kungl. Maj:t utverka ändring uti de föreskrivna pensionsförhållandena.
Initiativet härtill togs av de för saken närmast intresserade tjänste¬
männen vid anstalten, vilka uppsatte en skrivelse i ärendet, avsedd att
inlämnas till anstaltens styrelse, för att av denna vidare befordras. E.
blev anmodad att jämväl underteckna denna skrivelse, och han skrev
även, ehuru ej för egen person av saken intresserad, för kamratskaps
skull sitt namn under densamma. Enligt inhämtad upplysning av pro¬
fessor E. hade han vid dessa förhållanden grundad anledning att tro,
att en av honom framställd anhållan att för sin del få under förutsätt¬
ning av oförminskad arbetskraft kvarstå till sitt 67:de år skulle ha all
utsikt att vinna gehör.
Under sådana förhållanden hade E. ingen anledning att finna sig
annat än tillfredsställd, för yrkesbrödernas skull, då Kungl. Maj:t och
Riksdagen år 1911 nedsatte pensionsåldern till 65 levnads- och 25
tjänsteår.
Först på våren 1912 började E. få en förkänning av vad 1911
års beslut kunde komma att för honom innebära. Sedan E. uti kungl.
statskontoret erhållit upplysning därom, att 1911 års beslut innehar, ej
såsom stadgat är för riksmusei intendenter, att rätt till pension inträder
vid 65, men skyldighet att avgå vid 67 levnadsår, utan att 65 år var
den fastställda åldersgränsen, insåg han, att för tillstånd att kvarstarma
till 67 års ålder erfordrades en underdånig framställning till Kungl. Maj:t.
Samma års höst ingick budskapet därom, att Kungl. Maj:t komme
att till Riksdagen frambära proposition om lönereglering åt Central¬
anstaltens tjänstepersonal. Sådan proposition blev också framlagd och
av Riksdagen godkänd att träda i kraft den 1 januari 1914. Denna
lönereglering innebar bland annat, att pension för föreståndare från och
med sistnämnda dag komme att utgå med ett belopp av 5,600 kronor.
På grund av sin länge närda önskan att i tjänsten kvarstå intill
fyllda 67 år ingav E. i januari månad 1913 till Konungen en under¬
dånig skrivelse i ärendet. Däri anför E. såsom huvudskäl för sin
ansökan, att han behövde dessa tvenne år för att fullfölja och avsluta
sedan längre eller kortare tid pågående undersökningar över ett flertal
förut föga eller alls icke kända sjukdomar hos olika slag av kultur-
3
Motioner i Första kammaren, Nr 24.
växter, vilka aibeten ej kunna utföras av annan person än den, som
börjat arbetet, och därtill för sitt utförande förutsätta tillgång till labora¬
torium, växthus och bibliotek. Till denna sin underdåniga ansökan
anhöll E. om styrelsens benägna förord.
Den 31 januari höll styrelsen sammanträde. De närvarande styrelse¬
ledamöterna avstyrkte E:s ansökan. Såsom skäl för avstyrkan, anföres
väsentligen, -natt det skäl, som föranlett pensionsålderns nedsättning
från 67 till 65 år, eller att arbetsenergien och ofta även arbetsförmågan
vid denna ålder i regel vore så nedsatt, att vederbörande tjänstemans
ersättning med yngre, arbelskraftigare person för den till tjänsten
hörande verksamhetens energiska bedrivande även i avseende på Cen¬
tralanstaltens verksamhet syntes vara så tungt vägande, och den förmån,
som för Ceniralanstalten vunnits genom den år 1911 av Kung!. Maj:t
och Riksdagen beslutade nedsättning av pensionsåldern från 67 till 65
år, vore så avgjord, att något undantag från denna bestämmelse icke
borde medgivas utan särdeles starka grunder, såsom att icke utsikt
funnes att kunna erhålla fullt kompetent efterträdare; samt att detta sist¬
nämnda förhållandet ej i detta fallet vore att befara.
På grund av detta styrelsens avstyrkande utlåtande resolverade
Kung]. Maj:t den 11 april 1913, alt densamma ej funnit skäl bifalla
den av E. gjorda framställningen.
Undertecknad, som sedan många år tillbaka följt professor Eriksson
uti hans gagnande verksamhet å det område, där han satts att verka,
vågar härmed förelägga Riksdagen, huruvida det ej vore med billighet
och rättvisa överensstämmande att låta E. komma i åtnjutande av den
högre pension, vartill han 3 månader senare skulle ägt laglig rätt.
Bestämmande för min synpunkt i detta fall har varit E:s från alla håll
inom som utom vårt land erkänt stora förtjänst. Jag tillåter mig härut¬
innan erinra om följande faktiska förhållanden.
1) E. har varit i statens tjänst i 39 år, därav 37 i jordbrukets.
2) _ E. är grundläggare av den försöksanstalt, vars föreståndare
han varit, och har genom sina där utförda, i flera fall epokgörande
arbeten förvärvat åt denna anstalt anseende över hela fackvärlden,
anseende såsom en av nutidens genom mängden och arten av där utförda
arbeten allra främsta, vadan den ock fått i många fall tjäna såsom
mönster vid nya anordningar i andra länder.
3) E. har utövat en högst betydande författareverksamhet. Han
har under årens lopp utgivit inemot 300 större och mindre arbeten
inom olika grenar av den på jordbruket och trädgårdsskötseln tillämpade
botaniken.
4
Motioner i Första hammaren, Nr 24.
4) E. är en framstående kämpe för ett internationellt samarbete
för bekämpande av växtsjukdomarne och har genom denna frågas fram¬
bärande lyckats åt denna viktiga fråga vinna en avsevärd framgång i
många främmande länder och har därunder fått se frågan om kampen
mot växtsjukdomarne i vidsträcktare mån, än man från början tänkt
sig, upptagen för Internationella Lantbruks-Institutets i Rom arbets¬
program.
5) E. är ännu fullt arbetsduglig och sysselsatt med mycket viktiga
arbeten på sitt område.
På grund av vad jag sålunda anfört får jag hemställa,
att Riksdagen ville tillerkänna f. d. föreståndaren
professor Jakob Eriksson pension av 5,600 kronor.
Stockholm den 24 januari 1914.
C. J. Beck-Friis.