Motioner i Andra kammaren, Nr 9.
7
Nr 9.
Av herr HailSSOII, om ändrad lydelse av 49 § lagen om val
till Riksdagen.
Vid jämförelse mellan lagen om val till Riksdagen av den 26 maj
1909 och bestämmelserna om val till landsting i kungliga förordningen om
landsting den 21 mars 1862 med däri senast år 1913 antagna förändringar,
finner man, huru i fråga om ändringarna av år 1913 bestämmelserna om
val till landsting avfattats i väsentlig överensstämmelse med lagen om val
till Riksdagens Andra kammare. Detta måste erkännas vara en stor för¬
tjänst. Enhetliga bestämmelser i stadgandena om val skola helt visst bi¬
draga till att bestämmelserna bättre förstås och lättare tillämpas. Valan-
ordningar en gång iordningställda få vid nytt val åter användas och därvid
vunna erfarenheter bli till hjälp, då val ånyo skall hållas.
Med de vid 1913 års riksdag antagna ändringarna ha i bestämmelserna
om val till landstingen skett förbättringar, som även vore behövliga i lag
om val till Riksdagens Andra kammare. Av § 49 i lagen om val till Riks¬
dagen synes, att de röstande efter anmälan äga att avlämna sina röstsedlar.
I fråga om val till landsting § 5 mom. d gäller samma bestämmelse dock
med tillägg att å förut hållen kommunalstämma kan beslutas, att valet skall
ske efter upprop. Detta tillägg är ovillkorligen en förtjänst i dessa val¬
bestämmelser.
I större landskommuner, där man icke ansett lämpligt att dela sig i
smärre valdistrikt, och man alltså t, cx. vid riksdagsmannaval har att räkna
med cirka 1,500 ä 2,000 valmän och ändå mera, vilka valmän alla skola
rösta vid ett valbord på samma dag och alla äga lika rätt att efter anmälan
få avlämna sin röstsedel, blir det nästan omöjligt att tillämpa nu gällande
bestämmelser. I flera fall har man därför måst rösta efter upprop för att
i någorlunda rimlig tid och utan alltför stora obehag kunna utföra valet.
Det där slåendet i längderna, det tidsödande letandet efter namn, träng¬
8
Motioner i Andra kammaren, Nr 9
seln i de oftast alltför små lokalerna, köbildningen m. m. ka icke alls varit
ägnade att sätta liv och fart i valet. Talmän, som kommit milslånga vägar
till vallokalen och måste bli kvar där till sent på kvällen och under tiden
kanske icke heller haft tillfälle att skaffa sig någon föda, må ursäktas, om
de förlora lusten att vänta på att slippa fram till valbordet och då antingen
försöka att tränga sig fram eller också uttröttade på hela tillställningen
avlägsna sig utan att rösta.
Hade däremot valdistriktet frihet att på förhand bestämma, att valet
skulle ske efter upprop, så kunde man, då byarna i längderna äro upptagna
i alfabetisk ordning eller också i förhållande till sitt geografiska läge, i de
olika byarna lätt räkna ut, när man skulle infinna sig vid valbordet och
därigenom både spara tid och icke vara till hinder för andra.
Att nuvarande bestämmelser äro fullt tillfredsställande i de flesta fall
medgives. Men känslan av, att de icke alls äro tillfredsställande, förefinnes
ock på många håll. Att man gentemot lagens tydliga föreskrifter låtit
valet ske efter upprop och att på platser, där detta skett, sådant val icke av
någon ansetts värt att överklaga, visar tydligt, att man å dessa platser i all¬
mänhet ansett detta tillvägagående vara det lämpligaste och mest praktiska.
Detta borde då, synes mig, tillräckligt motivera det förslag till tillägg i
lagen om val till Riksdagens Andra kammare, vilket jag härmed vill framföra.
Jag hemställer alltså,
att Riksdagen måtte besluta, att § 49 i lagen om
val till Riksdagen av den 29 maj 1909 måtte få föl¬
jande lydelse:
§ 49. Envar, som anmäler sig till valet, erhåller vid valbordet ett valkuvert.
I vallokalen skola till — — — — — — — — — — —---
Efter det valmannen —--— — — — — — — — — —
Valet kan ock, därest å förut hållen kommunalstämma eller, där kommu¬
nen är delad i flera distrikt, å distriktsstämma såbeslutits, ske efter upprop.
Stockholm den 20 januari 1914.
Eskils Hans Hansson.
I motionen instämma
JO. Persson i Tällberg. J. R. Sundström.
Stockholm 1914. Kraigl. Hofboktr. Iduns Tryckeri A.-B.