Motioner i Andra kammaren, Nr 84.
1
Nr 84.
Av herr Jonsson i Hökhult, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
utredning och förslag i fråga om rätt att till fullgörande
av skyldighet att underhålla enskild väg taga väglag¬
ningsämnen å annans mark
Lagen om enskilda vägars byggande och underhåll å landet av den 5
juli 1907 har fyllt ett länge känt behov, och en stor del av enskilda by-
och utfartsvägar hava på grund av lagens tillkomst redan blivit försatta i
ett bättre farbart skick.
Men det har visat sig under de år, som gått, sedan denna lag trätt
i kraft, att det är en väsentlig brist i lagen. Yäghållningsskyldige i de
enskilda vägarna hava icke i lagen blivit tillerkända rätt att taga väglag-
ningsämne å annans mark till underhåll av vägar. Denna brist är så stor
att den bör så fort som möjligt avhjälpas. Svårigheter hava uppstått för
väghållare å enskilda vägar att å annans mark få taga väglagningsämnen.
En del väghållare hava av jordägare blivit nekade att taga väglagnings-
ämne å deras marker till underhåll av väg, där sådant funnits i närheten
av vägen och varit därtill lämpligt, och de hava på grund därav nödgats
frakta väglagningsämne från långa avstånd till sin väg. Andra jordägare
hava visserligen tillåtit taga väglagningsämnen å sin mark men fordrat så
hög ersättning därför, att kostnaden blivit oskäligt stor för underhållet
av vägen.
Det finnes åtskilliga personer, som hava kvarnar, sågar och fabriks¬
anläggningar, som ligga på sådana platser, att de bliva ålagda skyldighet
att för dessa verk eller anläggningar underhålla enskilda vägar, men som
själva icke hava mera mark än som nödvändigt erfordras för anläggning-
Bihang till "Riksdagens protokoll 1914. 4 sand. 42 höft. (Nr 84—85.) 1
2
Motioner i Andra kammaren, Nr 84.
ärna. Om nu dessa personer icke få taga väglagningsämne å annans mark
där sådant finnes, eller det fordras oskäligt hög ersättning därför, så kan
det bliva, stora svårigheter för dessa väghållare att kunna fullgöra dem
åliggande skyldighet.
Den, som är skyldig bygga och underhålla enskilda vägar, bör hava
rättighet att å annans mark mot ersättning få taga väglagningsämne, där
sådant finnes att tillgå i närheten av vägen och är därtill lämpligt och
icke är till synnerligt men för jordägaren, såsom sand, grus eller sten så
mycket, som erfordras för vägs byggande och underhåll, såvida han skall
kunna fullgöra denna skyldighet utan allt för stora kostnader och hålla
god väg.
Att ålägga väghållningsskyldighet och icke bereda möjlighet för väg¬
hållare att få taga väglagningsämnen å annans mark är obilligt och kan
icke vara rättvist; det kan förorsaka väghållningsskyldige svåra obehag och
stora kostnader, om de icke kunna komma till uppgörelse med jordägaren.
I lagen av den 23 oktober 1891 paragraf 33 angående väghållnings-
besvärets utgörande på landet å de allmänna vägarna är stadgat: Vill nå¬
gon å annans mark taga sand, grus eller sten till vägs underhåll, och kan
överenskommelse med jordägaren icke trätfas, äger häradsrätten, då väg-
hållningsskyldig eller vägstyrelsen därom instämmer talan, bestämma varest
nämnda väglagningsämnen tjänligast och till minsta skada för jordägaren
må avhämtas samt till vilket belopp ersättning därför skall utgivas.
Att såsom i väglagen rörande de allmänna vägarna är stadgat med
anlitande av häradsrätt och därav möjligen följande häradssyn å den ifråga¬
varande platsen bestämma, var den väghållningsskyldige lämpligast och
till minsta skada för jordägaren får taga väglagningsämnen och bestämma
ersättning därför, blir en oskäligt stor kostnad för de väghållningsskyldige.
De väghållningsskyldige å de allmänna vägarna draga sig för att anlita
häradsrätt och häradssyn, även då stora svårigheter möta att träffa över¬
enskommelse med jordägaren rörande rätt att få taga väglagningsämnen
för de allmänna vägarna. Sådana bestämmelser och värden kunna nog
bestämmas och åsättas av en nämnd av endast tre personer för en mindre
kostnad och ske opartiskt och rättvist i alla fall.
Kan överenskommelse emellan jordägaren och väghållningsskyldige
icke träffas, var väglagningsämnen tjänligast och till minsta skada för jord¬
ägaren få avhämtas samt till vilket belopp ersättning därför skall utgå,
bör denna fråga kunna avgöras av en nämnd, bestående av till exempel
tre personer, som väljas bland nämndemän eller gode män i skiftesärenden
Motioner i Andra kammaren, Nr 84.
3
på så sätt, att jordägaren väljer en, den eller de väghållningsskyldige välja
en och de sålunda valda utse en. Dessa få i uppdrag att bestämma, var
väglagningsämnen lämpligast och till minsta skada för jordägaren må tagas
samt bestämma den skäliga ersättning, som skall erläggas därför. Skulle
det vara mera lämpligt kan en annan sammansättning göras i denna nämnd,
som hade större förutsättningar för att bättre kunna fullgöra ifrågavarande
uppdrag. Men man bör dock i alla fall se till att sammansättningen i
denna nämnd bliver sådan, att kostnaden för denna förrättning icke bliver
oskäligt stor, så att de hava orsak att draga sig för att anlita den.
Om vi i lagen bleve tillerkända rätt att taga väglagningsämnen å an¬
nans mark till underhåll å enskilda vägar, skulle det nog gå lättare för
väghållningsskyldige att träffa överenskommelse med jordägarna att få taga
väglagningsämnen å deras mark utan att behöva anlita rättsliga åtgärder.
På grund av vad jag sålunda anfört hemställer jag,
att Riksdagen ville besluta i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda och
till Riksdagen inkomma med förslag till lag, huru och på
vad sätt väghållningsskyldige å enskilda vägar må äga
rättighet att å annans mark mot ersättning taga väg¬
lagningsämnen till enskilda vägars underhåll.
Stockholm den 23 januari 1914.
./. A. Jonsson.
I förestående motion instämma
Bernhard Nilsson.
A. It. Rosenquist.
E. Räf.
»