Motioner i Andra kammaren, Nr 71.
1
Nr 71.
Av lierr Kronlund, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
utredning och förslag i fråga om underlättande av
sprittillverkning utav sulfitindustriens avfallsprodukter.
Enligt den inom Kommerskollegium av doktor Key-Åberg på
initiativ från nykterhetskommittén verkställda utredning rörande
»Tillverkningen av alkoholhaltiga drycker i Sverige och därmed
sammanhängande frågor», inmäskades under tillverkningsåret 1910
—1911:
1) vid pressjästfabrikerna:
9,316,942 kilogram spannmål,
32,736 hektoliter potatis,
61,700 kilogram manioka och
439,000 kilogram melass,
och blev utbytet härav 4,271,758 liter brännvin å 50 procent och
3,084,247 kilogram ren jäst;
2) vid tre melassbrännerier, där pressjäst ej tillverkas,
inmäskades 2,266,058 kilogram melass
varav erhölls 1,220,243 liter brännvin å 50 procent;
3) vid sulfitbrätmerierna
producerades 1,387,470 liter brännvin å 50 procent;
4) vid de övriga brännerierna, vilka endast tillverkade bränn¬
vin och därtill använde huvudsakligast spannmål och rotfrukter,
inmäskades:
8,763,015 kilogram spannmål,
1,807,792 hektoliter potatis,
114,359 hektoliter vitbetor,
200,120 kilogram gråstärkelse och
1,259,223 kilogram manioka,
och erhölls därav 33,836,530 liter brännvin å 50 procent.
Bihang till Riksdagens protokoll 1914. 4 sand. 37 käft. (Nr 71).
1
2
Motioner i Andra kammaren, Nr 71.
Bortsett från jästfabrikerna tillverkades sålunda omkring 35
miljoner liter råbrännvin av näringsmedel och omkring 1,4 miljoner
liter av sulfitlut.
Denna lut är en avfallsprodukt vid sulfitfabrikationen och har
ända till på sista tiden uttappats i vattendragen, där den endast
vållat olägenheter och delvis fördärvat vattnet. Sulfitluten inne¬
håller ungefär 50 procent av den vid sulfitindustrien använda rå¬
varan, veden.
År 1912 producerades 670,000 tons sulfitmassa och en ungefär
lika stor kvantitet råvara gick alltså förlorad. Denna kvantitet har
under de senaste åren varit i stark stegring till följd av sulfitindu¬
striens väldiga utveckling. Fortgår denna på samma sätt, skulle vi
redan 1916 vara uppe i cirka en miljon ton sulfitmassa.
Sulfitsprit började tillverkas i Sverige under år 1909 och till¬
verkningen uppgår nu till ungefär 4 V2 miljoner liter om året av
50 procents styrka. Av den tillgängliga råvaran skulle emellertid
redan nu kunna produceras cirka 6,5 miljoner liter till ett värde
av åtskilliga miljoner kronor, som alltså årligen gå förlorade för
industrien och landet.
Att märka är ock att genom uttagande av spriten ur sulfitav-
fallsluten, denna befrias från socker och svavelsyrlighet, de två
ämnen, som mest bidraga att förorena vattendragen och förstöra
fisket. Återstoden av sulfitluten kan alltså utan vidare olägenhet
utsläppas i vattendragen.
Orsaken, varför sulfitluten hittills endast i så ringa omfattning
kommit till användning som råämne för sprittillverkning, torde
huvudsakligen ligga i de hinder för tillverkning och försäljning av
verkligt billig sprit, som den nu gällande lagstiftningen om bränn¬
vinstillverkningen i riket medför.
De stadganden, som jag åsyftar, äro
dels bestämmelserna om denaturering av sprit,
dels föreskrifterna att brännvinsbränning i allmänhet ej må
försiggå mer än under 7 månader av året, från den 1 oktober till
den 1 maj, och att om tillverkningen vid bränneri! överstiger 600,000
liter om året, skall utöver den vanliga skatten erläggas en tilläggs¬
avgift av 5 öre litern.
Sistnämnda begränsning verkar därhän, att det aldrig vid ett
och samma bränneri kan bliva fråga om att tillverka mera än
Motioner i Andra kammaren, Nr 71.
3
nämnda mängd, ty tilläggsavgiften fördyrar tillverkning av över¬
skjutande kvantitet i alltför kög grad.
Ifrågavarande lagstiftning var från början avpassad endast efter
förhållandena inom jordbruksnäringen.' Vid lagens tillkomst tänkte
man antagligen allenast på jordbruksprodukter som råvaror för
brännvinstillverkningen. Då nu dessa råvaror producerades under
den blidare årstiden och brännvinsbränningen ursprungligen hand¬
hades av lantmännen själva, kom utövandet av denna senare näring
att huvudsakligen förläggas till vintern. Lagstiftaren tog fasta härpå
och ville genom att fastställa denna ordning medverka, till att bränn¬
vinsbränningen bibehölls som en binäring till jordbruket. Detta
kunde ock utan olägenhet ske, då förarbetningen till brännvin av
säd och potatis väl medhanns under vintern och dessa råämnen i
varje fall kunde lagras. Förhållandena inom sulfitindustrien äro ju
helt annorlunda. Där erhålles ju råämnet för sprittillverkningen
året runt och måste genast förarbetas för att ej förfaras. Liknande
är förhållandet inom pressjästindustrien, där sprit erhålles som bi¬
produkt. För denna industri har i lagen inrymts ett medgivande
till sprittillverkning året runt, och samma skäl torde väl tala för en
motsvarande tillåtelse för sulfitindustrien.
Vid tiden för igångsättandet av den första spritfabriken ändra¬
des visserligen lagen därhän, att vid sådana brännerier, där hela till¬
verkningen denaturerades eller exporterades, skulle bränningen få
fortgå hela året och till obegränsade kvantiteter.
Detta medgivande hår emellertid icke varit tillfyllest för att
frambringa tillvaratagande i större skala av sulfitluten. Avsätt¬
ningsmöjligheterna för sulfitspriten äro nämligen ännu alltför ovissa.
Som de flesta sulfitfabriker lämna råvara till cirka 2,000,000
liter sprit om året, tvingar lagen sulfitbrännerierna att exportera
eller denaturera hela sin tillverkning.
Vad exportmöjligheterna beträffa, äro dessa ganska små och
ovissa. De flesta länder skydda sig mot spritimport genom höga
tullar eller rent av införselförbud. I de få länder, där sådana hinder
ej möta, riskerar den svenska spriten att få konkurrera med premi¬
erad exportsprit från andra länder. Tack vare exportpremier kan
t. ex. rysk sprit, åtminstone under goda potatisår, säljas i Hamburg
och Belgien till ett pris, som närmar sig tillverkningskostnaden för
svensk sulfitsprit. Utom landet finnes alltså en allt för osäker mark¬
nad för vår sulfitsprit, för att man därå skulle kunna basera någon
4 Motioner i Andra kammaren, Nr 71.
större industri. Återstår alltså att denaturera sulfitspriten. Detta
sker nu oek med hela tillverkningen av sådan sprit, cirka 4,5 miljoner
om året, vilken kvantitet nära täcker den nuvarande konsumtionen
av denaturerad sprit inom landet, vilken utgör cirka 5,000,000 liter.
Men utom sulfitspriten denatureras årligen cirka 3,000,000 liter rå¬
brännvin, tillverkat av potatis och säd in. in., utgörande den del
av brännvinstillverkningen, som ej kan renas och därför måste
denatureras.
Redan nu tillverkas alltså mera denaturerad sprit än som kon¬
sumeras. Att konsumtionen av sprit för tekniska ändamål ej ökas
beror åter därpå, att priset ännu ställer sig för dyrt. Varken som
motorbränsle, för belysning eller i åtskilliga kemisk-tekniska indu¬
strier kan sprit till nuvarande höga pris finna någon större an¬
vändning.
Då det emellertid är bekant, att sulfitspriten kan framställas
till väsentligt lägre kostnad än potatis- och sädessprit, kunde det
tyckas vara en enkel sak för sulfitspritindustrien att genom en pris¬
sänkning vidga marknaden för denaturerad sprit.
För att denna skall med framgång kunna konkurrera med ben-
zin och fotogen samt finna större användning i den kemisk-tekniska
industrien erfordras dock att priset sättes så lågt, att det kommer
ganska nära tillverkningskostnaden. Härav följer åter att sulfit¬
spritindustrien ej blir vidare bärkraftig, förr än den vuxit till eu
verklig storindustri, som kan nöja sig med eu mycket liten vinst-
mariginal per varuenhet för att bära sig. Enstaka sulfitfabriker ha
därför helt naturligt ej vågat gå i spetsen och igångsätta tillverk¬
ning av enbart denaturerad sulfitsprit, vars avsättningsmöjligheter
åtminstone till en början äro så ovissa. Det behöves ju t. ex. endast,
att de kapitalstarka intressen, som kontrollera benzinimporten, före-
toge sig att sänka priset i Sverige på denna vara under tillverk¬
ningskostnaden för sulfitsprit för att sulfitspritfabrikerna skulle se
sitt blivande största avsättningsområde, nämligen som motorbränsle,
stängt.
De svårigheter, som sålunda ligga i vägen för sulfitspritindu-
striens utveckling, skulle i hög grad utjämnas, om lagen ändrades
därhän, att man finge rätt att vid varje spritfabrik (bränneri) år¬
ligen tillverka åtminstone 600,000 liter beskattningsbart brännvin,
som kunde renas och försäljas till förtäring, under det att återstoden
Motioner i Andra kammaren, Nr 71.
o
av fabrikens tillverkning denatureras ävensom rätt att bedriva sådan
sprittillverkning året runt.
Genom försäljning av en del sprit till förtäring skulle sulfit-
spritindustrien erhålla så mycket högre förtjänst å denna del av
sin tillverkning, att en större del av samtliga tillverkningskostnader
skulle kunna läggas därå och återstoden av tillverkningen kunna
säljas till tekniska ändamål till så låga priser, att avsättningen bleve
fullt betryggad.
Sulfitspritindustrien skulle emellertid såsom redan antytts be¬
höva denna lättnad i lagstiftningen endast till en början, såsom en
språngbräda för att komma över den första farliga och besvärliga
tiden. Har denna industri väl hunnit utveckla sig, så att den om¬
fattar samtliga eller en större del av Sveriges sulfitfabriker, kan den
säkerligen existera på endast denaturerad sprit. Man behöver därför
ej befara, att lösgivandet av sulfit brännvinet skulle komma att öka
svårigheterna för totalförbudets genomförande, utan snarare under¬
lätta detta.
Ej heller torde behöva befaras, att sulfitbrännvinets lösgivande
skulle under den tid, som förflyter innan ett totalförbud kan tänkas
bliva genomfört, försvåra en rationell nykterhetspolitik. Redan nu
överstiger produktionen av brännvinkomsumtionen och denna senare
nedgår stadigt. Det tillskott i brännvinsproduktionen, som sulfit¬
industrien skulle lämna, kan därför ej heller tänkas öka konsum¬
tionen, helst det i själva verket antagligen ej skulle bliva någon
vidare ökning i den sammanlagda årstillverkningen av brännvin inom
landet. Det lärer väl nämligen ligga i sakens natur, att sulfitbränn¬
vinet skulle inom kort komma att till någon del uttränga födo-
ämnesbrännvinet och att produktionen av det sistnämnda i följd
härav måste i motsvarande grad inskränkas.
För landet i dess helhet skulle väl detta snarast vara till be¬
tydligt gagn och vinning, då ju de jordbruksprodukter, som använ¬
das till brännvinsbränning, även hava sitt värde som födoämnen för
människor och kreatur, under det att sulfitluten ännu ej kan an¬
vändas till annat än beredande av sprit.
För den del av det svenska jordbruket, som nu ägnar sig åt
producering av råvaror för brännvinstillverkningen, kunde däremot
en inskränkning i sistnämnda industris användning av jordbruks¬
produkter tänkas medföra förlust.
Skulle så vara fallet, så utgjorde de hinder den nuvarande
6
Motioner i Andra kammaren, Nr 71.
brännvinslagstiftnirigen lägger i vägen för sulfitspritindustriens fram¬
marsch ett kraftigt skydd för berörda del av vår jordbruksnäring,
och dess målsmän vore helt säkert angelägna om dessa hinders bi¬
behållande.
Det gäller då att undersöka i vad mån dessa jordbruksintressen
äro berättigade.
Enligt förenämnda utredning av doktor Key-Åberg uppgick
värdet av de vid brännerierna använda råämnena under tillverk¬
ningsåret 1910—1911 till nära 5 V2 miljoner kronor. Värdet av års-
skörden 1910 uppgick till omkring 788,000,000 kronor och dess¬
utom importerades till Sverige samtidigt spannmål till ett värde av
omkring 60 miljoner kronor, mer än 44 gånger vad som användes
vid brännerierna.
Brännerierna förbrukade under tillverkningsåret 193.0—1911 om¬
kring 1,800,000 hektoliter potatis, samtidigt importerades omkring
440,000 hektoliter potatis.
Den areal av inägojord, som behövdes för att frambringa den
för sprittillverkningen erforderliga kvantitet spannmål och potatis,
uppgår till cirka 15,000 hektar eller 0.8 procent av hela den areal,
som användes för spannmål och rotfrukter inom vårt land, för bränn -
vinspotatisen användes eu areal av omkring 9,700 hektar motsva¬
rande 1.6 procent av åker och annan odlad jord inom Skåne. Värdet
av den för sprittillverkning använda kvantitet spannmål och rot¬
frukter utgör endast omkring 1.5 procent av hela Sveriges skörd.
Av vad sålunda anförts torde framgå, att bränneriernas avverk¬
ning av jordbruksprodukter icke är av någon särdeles stor betydelse
för landets jordbruk i dess helhet eller ens för någon större del
därav och i alla händelser icke av den betydelse, att den berättigar
uppoffringar av så stora värden som för närvarande gå förlorade
för landets industri och därigenom även för landet i dess helhet.
Glenom en tillmötesgående taxeförändring å statens järnvägar
kunde ju ock möjlighet beredas för en del av potatisproducenterna
till brännerierna att sälja sin potatis inom landet såsom ätpotatis i
stället för de 440,000 hektoliter, som nu importeras från utlandet,
och avsättningsmöjligheter för den till brännvinsbränningen erfor¬
derliga spannmålen torde med hänsyn till spannmålsbehovet inom
landet icke saknas.
För övrigt finnes annat sätt för användande av den vid sprit¬
tillverkningen nu använda potatisen, nämligen produktion av potatis¬
Motioner i Andra kammaren, Nr 71.
7
flinga, ett hittills endast i ringa utsträckning använt foderämne i
Sverige; en tillverkning, som emellertid anses giva ett något mindre
ekonomiskt utbyte än brännvinsbränningen av potatis.
Det kan emellertid tänkas, att potatisodlarne kunna övergå till
odling av andra kulturväxter, säd eller foderväxter och därigenom
taga igen den minskade inkomsten av potatisodlingen.
Enligt uppgift från Skaraborgs läns hushållningssällskap, hava
de lantmän, som tidigare idkat brännvinstillverkning och som käft
möjlighet att utbyta potatisodlingen mot odlingen av andra växtslag,
omlagt sina jordbruk, så att bränn vinsindustrien kunnat bos dem
helt nedläggas; tillverkningsåret 1894—1895 tillverkades inom detta
län å befintliga 29 stycken brännerier omkring 5,800,000 liter bränn¬
vin motsvarande 14.6 procent av hela landets tillverkning, då där¬
emot tillverkningen 1909—1910 inom samma län endast bedrevs vid
9 brännerier och utgjorde allenast omkring 1,280,000 liter eller 3.68
procent av hela landets tillverkning.
Det torde vid sådant förhållande ingalunda kunna anses vara
ekonomiskt klokt, att staten genom sill lagstiftning förhindrar till¬
varatagandet av hittills oanvända tillgångar och därigenom hindrar
utvecklingen av eu på avfallsprodukt grundad industri, som endast
kan bidraga att böja värdet å våra skogstillgångar, helst man genom
denna lagstiftning ingalunda kan anses tillgodose i någon väsentlig
grad det svenska jordbruket eller åtminstone till den grad, att man
därmed kan uppväga den nationalekonomiska förlust, som därigenom
drabbar företagsamheten på andra områden.
Blir rusdrycksförbudet en verklighet, torde i allt fall bränneri-
verksamheten, baserad på jordbruksprodukter, upphöra, och jordbru¬
kare stå inför nödvändigheten av eu omläggning av jordbruket i
detta hänseende.
Ett annat binder, som den nuvarande lagstiftningen lägger i
vägen för försäljningen av billig sprit till tekniska ändamål, är det
föreskrivna sättet för denaturering. Sprit, som skall säljas i öppna
marknaden till annat ändamål än förtäring, måste denatureras genom
tillsats av något eller några av de så kallade allmänna denaturerings-
medlen. Dessa ämnen ävo så dyrbara, att kostnaden för denaturering
av en liter sprit uppgår till cirka 2 öre. I förhållande till den öv¬
riga framställningskostnaden utgör detta ett orimligt och mycket be¬
tungande tillägg, helst spritens effekt genom sådan tillsats ingalunda
ökas utan snarare minskas. Om billigare denatureringssätt tillätes,
8
Motioner i Andra hammaren, Nr 71.
skulle detta i hög grad öka möjligheterna för spriten att framgångs¬
rikt konkurrera med beuzin och fotogen. Enligt sakkunnigas upp¬
gifter skulle det ej vara förenat med några större svårigheter att
utarbeta vida billigare metoder än de nu gällande för denatureringen,
utan att denna bleve mindre effektiv som garanti mot missbruk av
spriten.
Om man närmare undersöker vartill en ökad sprittillverkning
skulle kunna användas, torde enligt fackmäns utsago spriten under
förutsättning av billiga priser kunna användas för särskilt motor¬
drift och även för belysning. År 1910 importerades till Sverige
126,000,000 liter fotogen och 9,000,000 liter benzin; då fotogen nu
kostar 18 öre per liter i minut och den bättre benzinen 28 öre per
liter i parti, torde det vara av eu stor nationalekonomisk betydelse
att kunna ersätta dessa ämnen med inom landet tillverkad sprit.
Det lär ock kunna påräknas, att sulfitspritfrågans lösning skall bi¬
draga till upprättandet inom landet av vissa nya kemisk-tekniska
industrier, som äro beroende av tillgång på billig sprit, såsom till¬
verkning av färger, fernissor, konstsilke, essencer m. m.
Samtliga hithörande frågor torde i allt fall vara av den vikt,
att de snarast böra noggrant och fullständigt utredas.
I anledning härav hemställer jag,
att Riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huru¬
vida och under vilka villkor de hinder, som för
närvarande förefinnas i nu gällande brännvinslag-
stiftning och övriga hithörande bestämmelser mot
ett vidsträcktare tillgodogörande av sulfitindustri¬
ens avfallsprodukter för sprittillverkning, måtte
undanröjas eller mildras och därefter för Riks¬
dagen framlägga de förslag, vartill en dylik ut¬
redning kan föranleda.
Stockholm den 17 januari 1914.
G. Kronlund.
Stockholm, Oskar Eklunds boktryckeri, 1914.