Motioner i Andra kammaren, Nr 67.
1
Nr 67.
Av herr Ekliiail, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utred¬
ning i fråga om överflyttande från järnvägsstyrelsen till
våg- ock vattenbyggnadsstyrelsen av ledningen och till¬
synen av statens järnvägsbyggnader.
Vid tiden för byggandet i Sverige av de två första statsbanorna,
södra och västra stambanorna, låg ledningen av statens järnvägsbyggnader
i överste Nils Ericsons hand, och den befogenhet, han såsom ledare av
arbetet erhållit, var långt ifrån obetydlig. Sedan överste Ericson år 1862
erhållit avsked från sin ifrågavarande befattning, förordnade Kungl. Maj:t,
att den myndighet och förvaltning, som dittills av honom utövats, skulle
från och med 1863 års ingång fördelas på två särskilda styrelser, näm¬
ligen en för statens järnvägstrafik och en för statens järnvägsbyggnader,
av vilka den förra skulle hava befattning med alla ärenden, som avsåge
ordnandet av allmänna trafiken å färdigbyggda statsbanor m. m., och den
andra utöva högsta ledningen av nybyggnadsarbetena vid statens stam¬
banor och vad därmed hade gemenskap.
Emellertid synes den tanken rätt snart hava trängt sig fram, huru¬
vida icke järnvägsbyggnaderna och järnvägstrafiken, vilka ju båda — en¬
kannerligen den senare — denna tid drevos i jämförelsevis ringa omfatt¬
ning, skulle kunna förenas under gemensam ledning. Sålunda hade Riks¬
dagen år 1868 hemställt, att Kungl. Maj:t måtto taga i övervägande,
huruvida eu dylik sammanslagning lämpligen skulle kunna ske.
I avgiven promemoria avstyrkte emellertid styrelsen för järnvägs¬
byggnaderna den av Riksdagen ifrågasatta sammanslagningen och fram¬
höll därvid, att styrelsens för järnvägsbyggnaderna göromål vore alltför
omfattande och maktpåliggande för att kunna överlämnas till handhavande
Bihang till Riksdagens protokoll 1914. 4 samt. 35 käft. (Nr 67.) 1
2
Motioner i Andra hammaren, Nr 67.
av den styrelse, på vilken banunderhållet och trafikgöromålen förut vilade.
Vidare framhölls, att en person icke gärna kunde tänkas förena erforder¬
lig teknisk insikt och erfarenhet i både trafik och byggnadsfrågor, vilka
sinsemellan vore av så skiljaktig beskaffenhet.
Med anledning av vad sålunda anförts mot den ifrågasatta samman¬
slagningen, föranledde Riksdagens framställning icke den ifrågasatta änd¬
ringen beträffande järnvägsbyggnadernas förvaltning.
I stället blev, ehuruväl åtskilliga år senare och givetvis ej hel¬
ler av enahanda skäl, som de, varpå Riksdagen grundat sin förenämnda
framställning, styrelsen för statens järnvägsbyggnader införlivad såsom
en särskild avdelning i styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader,
nuvarande väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Härmed förhöll sig så, att dåvarande chefen för järnvägsbyggnaderna,
översten C. T. Beijer, år 1877 erhöll uppdrag att tillsvidare jämväl vara
chef för de allmänna väg- och vattenbyggnaderna, och det torde hava
varit just med anledning av denna sammanslagning av de båda chefsbe¬
fattningarna, som ifrågavarande införlivande ägde rum.
Sedermera voro planer å bane att förläna detta faktiska, ehuru till¬
fälliga införlivande en fastare form. Så avläts till 1882 års Riksdag
proposition om sammanslagning av styrelserna för statens järnvägsbygg¬
nader och allmänna väg- och vattenbyggnader. Såsom skäl härför an¬
fördes, att, då järnvägsanläggningar för statens räkning för framtiden an¬
tagligen komme att utföras i allenast ringa omfattning, särskild förvalt¬
ning för ledningen av dessa byggnader icke syntes erforderlig, utan borde
denna kunna överflyttas till någon annan myndighet, nämligen styrelsen
för allmänna väg- och vattenbyggandet.
Riksdagen förklarade sig emellertid anse frågan om ordnandet av
tillsynen över statens järnvägsbyggnader böra hållas öppen, intill dess
stambanan till Sollefteå kunde emotses färdig; och förordnade Eungl.
Maj:t i samband med fastställande av lönestat för väg- och vattenbygg¬
nadsstyrelsen den 2 juni 1882, att tillsynen över järnvägsbyggnaderna
tillsvidare skulle från och med år 1883 tillhöra väg- och vattenbyggnads¬
styrelsen.
Emellertid skulle ännu eu gång personalförhållanden giva anledning
till förändring beträffande järnvägsbyggnadernas ledning. Sedan nämligen
Beijer år 1887 erhållit avsked från sin befattning såsom chef för väg-
och vattenbyggnadsstyrelsen och till hans efterträdare utnämnts översten
greve R. Cronstedt, vilken samma år förordnades att jämväl vara chef
3
Motioner i Andra kammaren, Nr 67.
för styrelsen för statens järnvägstrafik, uppstod åter frågan, huruvida till¬
synen över järnvägsbyggnaderna borde överflyttas till styrelsen för statens
järnvägstrafik, och anbefalldes denna styrelse att avgiva förslag, huru
inom densamma handläggningen av de ärenden, som rörde ledningen av
järnvägsbyggnaderna borde ordnas. Det skäl, som nu huvudsakligast an¬
sågs tala för ett definitivt införlivande av denna ledning med trafiksty¬
relsen, var givetvis att söka däri, att man ansåg byggnadsarbetenas be¬
drivande i större omfattning dåmera eller åtminstone inom en snar fram¬
tid vara förbi, varför någon vidlyftigare organisation för dessa arbeten ej
vidare syntes erforderlig.
I det av styrelsen för statens järnvägstrafik avgivna förslaget an¬
fördes också, att hela det belopp, som för styrelsens övertagande av järn¬
vägsbyggnaderna erfordrades, icke uppginge till mera än 10,000 kronor
för år räknat.
Hågon tillökning i tjänstebefattningar inom styrelsen, med undantag
för en revisorstjänst, som borde avlönas med 3,000 kronor, erfordrades
nämligen ej härför, men borde enligt styrelsens förmenande, då såväl
styrelsens chef som vissa styrelsens tjänstemän skulle få sig ålagda sär¬
skilda göromål för byggnadsförvaltningen och ökad ansvarighet, dessa till¬
erkännas särskild ersättning därför. I sådant avseende föreslog styrelsen,
att dess chef skulle äga att härför uppbära ett årligt arvode av 2,000
kronor samt överdirektörerna för resp. ban- och byråavdelningarna, där
järnvägsbyggnadsangelägenheterna skulle i huvudsak handläggas, även¬
som registratorn, envar ett arvode av 500 kronor. Härtill komme kost¬
nader för tillfälliga rit- och skrivbiträden samt diverse utgifter, uppskat¬
tade till 3,500 kronor. Alltså skulle — såsom ovan anförts — kostnads¬
ökningen uppgå till 10,000 kronor.
I enlighet med detta styrelsens förslag, som departementschefen för¬
klarade sig finna ändamålsenligt och ledande till betydlig besparing, av¬
läts till 1888 års Riksdag proposition om överflyttande av tillsynen över
järnvägsbyggnaderna från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till styrelsen
för statens järnvägstrafik.
Riksdagen biföll enligt skrivelse den 11 maj 1888 Kungl. Maj:ts
berörda förslag och den 1 oktober samma år överflyttades tillsynen över
järnvägsbyggnaderna till järnvägsstyrelsen, såsom styrelsen för statens
järnvägstrafik från denna dag benämnes. Sedan Riksdagen åren 1897 och
1898 beslutit anläggning av åtskilliga nya statsbanor, fick statens järn-
vägsbyggnadsverksamhet en sådan omfattning, att banavdelningen inom
4
Motioner i Andra kammaren, Nr 67.
järnvägsstyrelsen, där den huvudsakligaste behandlingen av byggnadsären-
dena förelegat, ej länge kunde handhava ledningen av byggnadsverksam¬
heten.
Inom styrelsen inrättades därför hösten 1898 en provisorisk järnvägs-
byggnadsbyrå under chefskap av överingenjören vid statens järnvägsbygg¬
nader, vilken anordning ännu äger bestånd.
Såsom torde framgå av den här ovan i all korthet framlagda redo¬
görelsen för organisationen av järnvägsbyggnadernas ledning intill dess
denna ledning övertogs av järnvägsstyrelsen, och särskilt av det utav
denna styrelse i sådant avseende gjorda förslag, som låg till grund för
Kungl. Maj:ts proposition i ämnet, var det huvudsakligen med hänsyn
därtill, att nya järnvägsbyggnader för statens räkning i någon betydli¬
gare omfattning ej vidare vore att påräkna, som statsmakterna fattade
beslut om överflyttandet av bestyret med dessa byggnader till järnvägs¬
styrelsen.
Det lär också vara att märka, att bestyret med statsbanetrafikens
ledning och förvaltning vid tidpunkten för detta besluts fattande ej torde
varit av beskaffenhet att lägga hinder i vägen för en sådan överflytt¬
ning. Emellertid synes denna sakernas ordning, då järnvägsbyggnader
för statens räkning sedermera började utföras och planeras i större ut¬
sträckning, ej hava tillvunnit sig odelat bifall, utan uppstod då åter den
gamla frågan om den lämpligaste organisationen av järnvägsbyggnadernas
ledning och förvaltning.
Sålunda tillkallade, i enlighet med av Kungl. Maj:t erhållet bemyn¬
digande, dåvarande chefen för civildepartementet den 5 januari 1906
fem personer att såsom sakkunnige avgiva yttrande och förslag, huru
ledningen av och tillsynen över nya järnvägsanläggningar för statens
räkning borde för framtiden lämpligast ordnas; och hade departements¬
chefen, då han av Kungl. Maj:t begärde ifrågavarande bemyndigande, bland
annat anfört, att, enär under de närmaste åren järnvägsbyggnader för
statens räkning kunde antagas förestå i avsevärd omfattning, det syntes
nödvändigt att dessförinnan underkasta själva frågan om lämpligaste orga¬
nisationen av dessa arbeten en noggrann prövning.
I det av de sakkunniga den 30 mars 1906 avgivna utlåtandet för¬
klarade dessa sig hava kommit till en bestämd uppfattning därom, att,
därest byggnadsarbetena fortfarande komme att bedrivas i större utsträck¬
ning, det rådande förhållandet med arbetenas ledning förlagd till järn¬
vägsstyrelsen icke vore tillfredsställande. De förutsättningar, som betingat
Motioner i Andra kammaren, Nr 67.
införandet av den rådande ordningen, syntes de sakkunniga ej längre
förefinnas, dels till följd av byggnadsarbetenas dåmera större omfattning
dels ock till följd av de ökade anspråk, som vid trafikens å statens järn¬
vägar tillväxt måste för tillgodoseendet av dennas vederbörliga skötsel
ställas på järnvägsstyrelsen.
De sakkunnige förordade, att skötseln av statens järnvägsbyggnader
uppdroges åt en särskild för detta ändamål organiserad myndighet.
Sedan den tid, då nyssnämnda betänkande avgavs, hava tvivelsutan
de krav, som för ett behörigt handhavande av de trafikerade statsbanornas
förvaltning och skötsel måste ställas på järnvägsstyrelsen och dennas led¬
ning, i synnerligen avsevärd grad ökats.
I sådant hänseende tillåter jag mig endast erinra om statsbanetra-
fikens betydliga tillväxt samt de allt större fordringar, som ställas på
samtrafiken med grannländerna och kontinenten.
När nu förenämnda sakkunnige, efter att hava underkastat frågan en
noggrann och ingående granskning, anfört, att de funne administrationen
av trafiken å statsbanorna och därmed sammanhängande angelägenheter
obestridligen vara av den vittomfattande och maktpåliggande beskaffenhet,
att järnvägsstyrelsens arbetskrafter därav finge anses tagas fullt i anspråk,
lärer det vara helt naturligt, att jag ej kan finna det rådligt att allt fort¬
farande uppskjuta frågan om ett lämpligare ordnande av järnvägsbygg¬
nadernas ledning.
Det ligger ju i öppen dag, att — även om detaljkunskaper ej krävas
och ej heller kunna krävas av den högsta ledningen inom järnvägsstyrel¬
sen — det måste vara av vikt, att denna ledning kan i största möjliga
mån behärska de olika verksamhetsområdena. Även om nu andra om¬
ständigheter ej skulle lägga hinder härför, synes det emellertid hart när
omöjligt att kunna hos den person, som anförtrotts denna högsta ledning,
förutsätta ett tillräckligt behärskande på en gång av å ena sidan de
maskin- och trafiktekniska områdena och å andra sidan banbyggnads-
området.
Erfarenheten har väl också givit vid handen, att i så måtto åtskil¬
ligt brustit, och därvid synes det hava varit de angelägenheter, som rört
banbyggnadernas planerande och utförande, som i främsta rummet blivit
lidande.
Detta torde för övrigt ingalunda vara ägnat att väcka alltför stor
förvåning, då dessa angelägenheter givetvis icke hava närmelsevis samma
c
Motioner i Andra kammaren, Nr 67.
samband med övriga inom järnvägsstyrelsens arbetsområde fallande ange¬
lägenheter, som de sistnämnda sinsemellan äga.
I detta sammanhang tillåter jag mig att erinra om förhållandena vid
Bohusbanans byggande, då de beräknade kostnaderna tid efter annan
överskredos och Riksdagen nödgades bevilja ytterligare anslag för banans
fullbordande. Dessa förhållanden få helt visst ej enbart tillskrivas den
vid denna bana förefintliga svåra terrängen, vilken dessutom — enligt
vad det vill synas — ej borde på sätt skedde hava lämnats ur räkningen
vid förarbetena till anläggningen ifråga. Här var onekligen något som
brast i själva ledningen och övervakandet av dessa förarbeten.
Ehuruväl mycket kunde vara att i detta sammanhang tillägga, vill
jag, då frågan rör förhållanden, som äro allmänt kända och väl också
erkända, inskränka mig till att framhålla, hurusom den s. k. Elmhults-
olyckan, som kunnat bliva särdeles olycksdiger, hade sin grund i olämp¬
ligt lagda kurvor samt hurusom markens beskaffenhet vid Jonsered, där
de mycket omtalade stora sjunkningarna på senaste tiden ägt rum, synes
böra före banans läggande därstädes hava underkastats en noggrannare
undersökning. Jag föreställer mig att, om så skett, banan ej blivit fram¬
dragen över så farlig terräng, som nu är fallet.
Inom järnvägsstyrelsen synes man också erkänna, att något nu måste
göras till avhjälpande av vad man vid anläggningarna i sådant avseende
försummat, detta att döma därav, att styrelsen just med anledning av
Jonseredsrasen tillsatt en kommission för verkställande å vissa statsbane-
linjer av hydrografiska och geologiska undersökningar.
Vidare vill jag erinra om de anmärkningar, som på senare tid gjorts
beträffande statsbanans framdragande vid Aby. Ehuru järnvägsstyrelsen
sökt föringa värdet av dessa anmärkningar, synes den mycket långsamma
fart, varmed tågen framföras å den där befintliga höga banken, tydligt
utvisa, att banan där erbjuder verklig risk.
Slutligen tillåter jag mig att i detta sammanhang påpeka det all-
bekanta men icke desto mindre rätt uppseendeväckande förhållandet, att
statsmakterna funno sig böra fullständigt underkänna inom järnvägs¬
styrelsen utarbetade förslag angående dubbelspårsanläggningen Rönninge—
Ström, med dess svävande uppgifter i fråga om terrängförhållanden m. m.,
beträffande vilken anläggning ju statsmakterna för övrigt funno lämpligt
att uppdraga arbetets utförande åt en särskild utanför järnvägsstyrelsen
stående förvaltning.
Nu i största korthet antydda förhållanden synas mig tala ett skä¬
Motioner i Andra kammaren, Nr 67.
7
ligen tydligt språk, när det gäller att visa, huruvida den tingens ord¬
ning, som nu råder ifråga om statens järnvägsbyggnader, kan sägas vara
tillfredsställande.
Ehuru den högsta ledningen givetvis bör och måste kunna sätta
tillit till dem, som uppgörandet av beräkningar och undersökningar för
nyanläggningar påvilar och vilka hava att utföra dessa anläggningar,
måste ju dock, för att resultatet skall bliva tillfredsställande, från led¬
ningens sida utövas en verkligt effektiv kontroll ej blott över själva
arbetenas utförande utan ock över de beräkningar och undersökningar,
som ligga till grund för de framlagda förslagen.
Att det emellertid i sådant avseende brustit åtskilligt, är, såsom jag
ovan framhållit, ej ägnat att väcka alltför stor förvåning. De stora krav,
som ett vederbörligt tillgodoseende av trafikförvaltningen ställa på järn¬
vägsstyrelsens högsta ledning, hava väl näppeligen kunnat lämna denna
möjlighet att även tillräckligt intränga i och följa de byggnadstekniska
spörsmålen, och detta så mycket mindre, som det torde böra vara regel,
att den högsta järn vägsförvaltningens bärande krafter utses med hänsyn
taget i främsta rummet till järnvägstrafikens ledning.
Av vad jag här ovan anfört synes mig oförtydbart framgå, att en
ändring av de nu bestående förhållandena med statsbanebyggnadernas
ledning förlagd till järnvägsstyrelsen verkligen är av nöden samt att det
likaledes är av högsta vikt att denna ändring ej bliver för någon längre
tid uppskjuten.
När det då gäller att bedöma, huru man på bästa sätt skall kunna
avhjälpa nu anförda missförhållande, har man, synes det mig, att välja
mellan två utvägar.
Den ena innebär ett ytterligare utvecklande av de organ inom järn¬
vägsstyrelsen, som hava banbyggnaderna om hand, eventuellt till en själv¬
ständig myndighet.
Ett nöjaktigt utvidgande av dessa organ inom ramen av den nu¬
varande järnvägsstyrelsen lärer emellertid, av de orsaker jag ovan antytt,
icke låta sig göra, och mot upprättandet av ett särskilt för järnvägs¬
byggnadernas ledning avsett ämbetsverk talar starkt den väsentligt ökade
kostnad, som en sådan anordning tvivelsutan skulle medföra.
Den andra utvägen skulle enligt mitt förmenande vara att anförtro
ledningen av statsbanebyggnaderna åt någon annan myndighet, som vore
därför lämplig. En sådan synes mig väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vara.
Detta ämbetsverk, som för övrigt förr, ehuru mera provisoriskt, inom
8
Motioner i Andra kammaren, Nr 67.
sig inneslutit ledningen av statens järnvägsbyggnader, har nämligen, vill
det synas, till följd av dess sammansättning och de verket åliggande göro¬
mål stora förutsättningar att kunna på ett lyckligt sätt leda järnvägs-
byggnadsverksamheten, utan att därvid bör kunna befaras ett tillbaka-
sättande av bygguadsangelägenheterna för styrelsens övriga åligganden av'
enahanda art, som det ovillkorliga överhandtagandet av trafikbestyren i
järnvägsstyrelsen medfört.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som enligt gällande instruktion
har till uppgift att handlägga tekniska och administrativa ärenden, som
angår anläggning och förbättring av vägar, broar, färjor, sjöars och vatten¬
drags tillgodogörande för sjöfart, arbeten för beredande av större odlings-
företag m. m. samt enskilda järnvägar, avsedda för trafik, och av vars
två tekniska avdelningar den ena är avsedd för ärenden rörande enskilda
järnvägar, synes nämligen med hänsyn särskilt till denna verksamhet
ifråga om de enskilda järnvägarna med fullt fog kunna ifrågasättas såsom
lämplig att övertaga ledningen av statens järnvägsbyggnader, och det
synes, såsom jag också nyss framhållit, ej vara att befara, att de anmärk¬
ningar, vilka gjorts mot järnvägsstyrelsen i fråga om bristande i ledningen
av järnvägsbyggnaderna, med samma fog skola riktas mot väg- och vatten¬
byggnadsstyrelsen, detta även på grund därav, att järnvägsavdelningens
inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen verksamhetsområde i det hela synes
mig avsevärt lättare kunna sammansmältas med statens järnvägsbyggnads-
verksamhet, än som kan sägas vara fallet med statsbanetrafikens skiftande
angelägenheter.
Den anmärkning, som emot en sådan anordning främst torde komma
att framställas, är, att det skulle leda till svårigheter för järnvägsstyrelsen,
om densamma ej fick utöva inflytande på sättet för byggandet av järn¬
vägslinjer, vilkas trafikerande järnvägsstyrelsen dock efter byggnadsarbetets
fullbordande skulle leda. Häremot tillåter jag mig framhålla, dels att
man vid byggandet av enskilda järnvägar i de flesta fall torde gå så till¬
väga. att byggnadsarbetet utföres under ledning av personer, som därefter
icke utöva något som helst inflytande på järnvägens trafikerande, dels att
sådana normeraude bestämmelser för statens järnvägsbyggnader torde kunna
fastställas, att därigenom största möjliga trygghet för att byggnadsarbetet
skulle visa sig tillfredsställande vinnes. Slutligen lärer den möjligheten
icke få auses utesluten, att järnvägsstyrelsen, även om utförandet av
järnvägsbyggnaderna överflyttades till annan myndighet, kunde få utöva
ett visst inflytande på planläggandet av dessa byggnader.
9
Motioner i Andra kammaren, Nr 67.
Därest man nu skulle tänka sig ett överflyttande till väg- och vatten¬
byggnadsstyrelsen av statsbanebyggnaderna, får man ju emellertid räkna
med att verket måste tillföras avsevärt ökade arbetskrafter, och tillåter
jag mig i detta sammanhang, ehuru frågan ej direkt berör styrelsens
järnvägsavdelning, erinra hurusom jämväl av annan anledning ökning av
styrelsens arbetskrafter måste anses vara av nöden.
Av 1913 års statsverksproposition i vad densamma berör sjätte huvud¬
titeln framgår, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 31 augusti 1912
— senare uppgifter hava ej stått mig till buds men torde under loppet
av innevarande riksdag bliva tillgängliga — hade en balans av ogranskade
arbetsplaner uppgående till ej mindre än 1,117 stycken och att en för¬
stärkning av arbetskrafterna hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för av¬
arbetande av denna balans ansågs erforderlig.
Dessa vilande arbetsplaner avse företag, som för skilda orter av vårt
land ur trafik- och näringssynpunkt äro av stor betydelse och vilka före¬
tags uppskjutande måste vara till skada. Av denna orsak torde vissa
förändringar rörande förhållandena inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i varje fall vara påkallade, vilka förändringar lämpligen kunde företagas
i samband med en omläggning av styrelsens organisation och verksamhet,
som torde bliva erforderlig, därest handhavandet av statens järnvägsbygg¬
nader skulle överflyttas till denna styrelse.
För det fall emellertid, att det skulle befinnas lämpligt att, såsom
jag tillåtit mig ifrågasätta, överflytta statens järnvägsbyggnader till väg-
och vattenbyggnadsstyrelsen och denna styrelse på så sätt skulle få sitt
verksamhetsområde avsevärt ökat, har det också synts mig kunna ifråga-
ställas, om man ej i sådant sammanhang lämpligen skulle kunna taga
steget fullt ut och därmed införliva jämväl vattenfallsstyrelsen som i
sådant fall borde utgöra en ny byrå inom väg- och vattenbyggnads¬
styrelsen.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som vid sådant förhållande givet¬
vis borde upphöra att såsom nu vara en i viss mån militär institution,
skulle på så sätt kunna bliva en verklig centralmyndighet för Sveriges
väg- och vattenbyggnader och vad därtill hörer; och det synes ej ute¬
slutet att man kunde hava goda skäl hoppas, att en dylik anordning, var¬
igenom frågan om ledningen av statens järnvägsbyggnader skulle lösas
på ett till synes lyckligt sätt, utan att något nytt ämbetsverk därför in¬
rättades, — tvärtom skulle ju ett sådant eventuellt utgå — skulle visa
sig medföra avsevärd besparing.
Bihang till Riksdagens protokoll 1914. 4 saml. 85 Käft. (Nr 67.)
2
10
Motioner i Andra kammmaren, Nr 67.
Såsom av vad ovan anförts torde framgå, är jag av den bestämda
övertygelsen, att ett fortfarande handläggande inom järnvägsstyrelsen av
statens järnvägsbyggnaders angelägenheter är till skada för dessas till¬
fredsställande skötsel och därjämte även torde försvåra det behöriga hand-
havandet av trafikförvaltningen.
Då jag vidare förmenar, att järn vägsby ggnadsfrågorna skulle på ett
nöjaktigt och lyckligt sätt kunna handhavas av en avdelning inom väg-
och vattenbyggnadsstyrelsen, anser jag det vore synnerligen önskvärt, om
en närmare utredning av dessa förhållanden kunde åstadkommas.
Jag tillåter mig fördenskull hemställa,
att Kiksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta ut¬
reda, huruvida ledningen och tillsynen av statens
järnvägsbyggnader böra överflyttas från järnvägssty¬
relsen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, därvid
jämväl bör tagas i övervägande i vad mån väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen kan böra erhålla förändrad
organisation ävensom huruvida vattenfallsstyrelsen even¬
tuellt må finnas kunna och lämpligen böra uppgå
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
samt att Eiksdagen för sagda utrednings verk¬
ställande för år 1915 å extra stat anvisar ett anslag
av 7,000 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att redan
under innevarande år av tillgängliga medel utan¬
ordna beloppet.
Stockholm den 24 januari 1914.
Axel Ekman.
Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1914.