Motioner i Andra kammaren, Nr 259.
i
Nr 259.
Av herr Hildebrand, om skrivelse till Kungi. Maj:t angående
sådant anordnande av statens utredningsväsende alt den
verkliga sakkunskapen bättre kommer till sin rätt m. in.
Förra årets riksdag anhöll hos Kungl. Maj:t om en årlig förteckning
över samtliga kommittéer och inom departementen tillkallade särskilda sak¬
kunniga, vilka antingen vid årsskiftet ännu ej avslutat sitt arbete eller
ock under sistförflutna år fullgjort det dem lämnade uppdraget.
Denna anhållan har föranlett den nyheten i den underliga publikation
som benämnes »Berättelse om vad i rikets styrelse sedan sista lagtima riks¬
dags sammanträde sig tilldragit», att en förteckning över kommittéer och
sakkunniga intagits å sid. 106 — 213.
Förteckningen ter sig emellertid rätt bristfällig. Redovisningen av
några sakkunnigeuppdrag upptager icke ens namnen på de sakkunniga
(se sid. 206, 211); ibland redovisas omkostnaderna år för år, ibland lämnas
blott en klumpsiffra; än får man omkostnadsbeloppet uträknat på öret,
än säges helt allmänt att kostnaden varit »några tusen kronor»; upp¬
gifterna om det under året fullgjorda ai'betet äro mycket växlande. Om
förteckningen skall få åsyftad nytta, bör större jämnhet naturligtvis efter-
sträfvas, så att åtminstone sakkunnigas namn överallt utsättas och om¬
kostnaderna angivas särskilt för varje arbetsår.
Efter dessa rent formella anmärkningar vill jag, med hänvisning till
den mer än 100-sidiga förteckningen, påvisa några olägenheter, som uppen¬
barligen vidlåda statens utredningsväsende och som enligt min mening
måste anses vara synnerligen betänkliga.
Antalet redovisade kommittéer och sakkunnigeuppdrag är 129; c:a
500 personer ha varit tillkallade (frånsett de sakkunniga, hvilkas antal och
Bihang till riksdagens protokoll 1914. 4 samt. 122 höft. (Nr 259). 1
2
Motioner i Andra kammaren, Nr 259.
namn icke uppgivas); af dem tillhöra 94 endera av riksdagens kamrar.
Civilkommissionen, åtskilliga »råd» m. fl. kommissioner äro icke med¬
tagna; jag följer den nu tryckta förteckningen, utan att söka kom¬
plettera den. Totalkostnaderna för de redovisade kommittéerna etc. från
tillsättningen till 1913 års slut uppgå till den ofantliga summan av över
3 1/i millioner kronor. Kostnaderna under ett utredningsår, nu närmast
under år 1913, kunna icke direkt uträknas i förteckningen, men om man
approximativt fördelar utgiftsbeloppet per kommitté på de olika åren,
får man ett utgiftsbelopp för ett utredningsår av inemot 1,100,000 kronor.
De dyraste utredningarna ha varit följande åtta, vilka hittills kostat
statsverket mera än 100,000 kronor vardera:
Folkundervisningskommittén, 7 1/2 år ............................. Kr.
Löneregleringskommittén, 11 år ..................................... »
Ålderdoms- och invaliditetsförsäkringskommittén, 6 år »
Emigrations utredningen, 7 år .............................................. »
Kommitterade för statsdepartementens organisation, 5 år »
Försvarsberedningama, 2 år ................................................. »
Fattigvårdslagstiftningskommittén, 6 1/2 år ....................... »
Kommerskollegiikommittén, 5 år ........................................ »
360,500: —
313,465: 25
301,264: —
191,208: 54
181,658:17
170,083:46
122,645:27
110,289:57
Endast för dessa åtta utredningar har staten fått utbetala i runt tal
1,750,000 kronor, och man frågar sig, om tillräcklig valuta erhållits eller,
kanske riktigare, om staten icke för lägre utgifter kunnat få samma re¬
sultat eller kanske ett ännu bättre.
Medeltalet ledamöter i varje kommitté eller sakkunnigegrupp är 4—5;
i några fall har en enda utredningsman tillkallats, i andra är antalet
mycket stort. Ju större antalet medlemmar är, dess svårare'^måste det i
regel vara att få ihop dem till gemensamt arbete, dess långvarigare bli
förhandlingarna och dess sämre blir nog ofta arbetet, framgånget ur ide¬
liga kompromisser och utfört, utan att varje ledamot känner samma per¬
sonliga ansvar som om uppdraget lämnats åt honom ensam eller åt honom
och en eller högst två andra personer. I enstaka fall kunna de stora
kommittéerna försvaras, men det nuvarande systemet med i regel många
medlemmar synes mig vara synnerligen misslyckat, åsamkande statsverket
onödiga kostnader. Om de 129 utredningarna gjorts av c:a 300 i stället
för av c:a 500 personer, hade säkerligen kostnaderna högst väsentligt ned¬
bringats, utredningarna blivit fortare färdiga och arbetsresultatet antagli¬
gen bättre.
Motioner i Andra kammaren, Nr 250.
3
För verkställande av en utredning erfordras givetvis ett visst mått
av speciell sakkunskap eller åtminstone av rutin. Så är åtminstone fallet
inom privatlivet, och man borde ha anledning antaga att förhållandet
borde vara likadant inom statslivet. Då man granskar kommitté efter
kommitté, frågar man sig emellertid med en viss undran, om alla dessa
utredningsmän verkligen äro sakkunniga. Om så är fallet, måste Sverige
skattas lyckligt, ty då äger det förvisso flera sakkunniga än något annat
land i världen, ty äro kommittéledamöterna A, B och C verkligt sakkun¬
niga, då måste ytterligare några hundra tusen svenska medborgare också
vara det.
Fn granskning ger det glädjande resultatet, att sakkunskapen måste
vara mycket väl företrädd inom riksdagens kamrar. Av kommittéleda¬
möterna och sakkunniga äro 94 riksdagsmän med tillhopa 131 utrednings¬
uppdrag; några ledamöter av kamrarna ha nämligen fått flera uppdrag var.
Ungefär var femte sakkunnig är alltså riksdagsman. Fördelningen på
kamrarna framgår av följande tabell:
Antal
ledamöter
I kammaren ..................... 150
II » ..................... 230
Antal
sakkunniga
37
57
Sakkunniga
i procent av
medlemsantalet
24.7 procent
24.8 »
De tre stora partierna i andra hammaren äro, förunderligt nog, före¬
trädda av ungefär samma procenttal sakkunniga (jag räknar överallt vildar
till det parti, var och en står närmast):
Moderata...............
Liberaler...............
Socialdemokrater
Antal
medlemmar
... 64
... 102
... 64
Antal
sakkunniga
15
27
15
Sakkunniga
i procent
23.4 procent
26.5 »
23,4 »
Fn sammanställning även av antalet sakkunnigeuppdrag kan äga sitt
intresse:
|
Antal
|
Antal
|
Uppdragen
|
|
medlemmar
|
uppdrag
|
i procent av
medlemsantalet
|
Moderata...................
|
....... 64
|
20
|
31,3 procent
|
Liberaler.....................
|
........ 102
|
37
|
36,3 »
|
Socialdemokrater ...
|
........ 64
|
22
|
34,4 »
|
4
Motioner i Andra kammaren, Nr 259.
Mall finner den verkliga sakkunskapen något bättre företrädd inom
det liberala partiet, såsom man ju också hade vissa skäl antaga.
Förhållandena inom första kammaren äro mera överraskande, såsom
framgår av följande två tabeller:
|
Antalet
|
Antal
|
Sakkunniga
|
|
medlemmar
|
sakkunniga
|
i procent
|
Moderata ...................
|
......... 88
|
18
|
20,5 procent
|
Liberaler....................
|
............ 49
|
15
|
30,6 »
|
Socialdemokrater.......
|
............ 13
|
4
|
30,8 »
|
|
Antal
|
Antal
|
Uppdrag
|
|
medlemmar
|
uppdrag
|
i procent av
medlemsantalet
|
Moderata ....................
|
.............. 88
|
23
|
26 procent
|
Liberaler ...................
|
.............. 49
|
24
|
49
|
Socialdemokrater ....
|
.............. 13
|
5
|
38,5 »
|
Man finner sålunda att den liberala sakkunskapen är procentuellt be¬
tydligt större i första kammaren än i den andra, under det att första
kammarens högerparti tydligen är riksdagens minst sakkunniga parti. Man
har svårt att genast se, huruvida dessa företeelser äro beroende på lands¬
tingsgruppernas valpolitik eller därpå att atmosfären i första kammaren
inverkar främjande på vänstermännens, men förlamande på högermännens
förmåga av sakkunskap.
Vid genomgående av kommittéförteckningen finner man snart, att
sakkunskap på ett område ofta — helt visst utan föregående studier eller
ansträngningar — föder sakkunskap även på andra områden: en riksdags¬
man i landsorten, som insättes i en kommitté, får ofta inom kort tid
ännu några andra sakkunnigeuppdrag. Någon gång synes den sakkunskap,
som en departementschef behöver, vara tämligen koncentrerad inom ett
enda län, vilket onekligen kunde ge upphov till ingående studier över
sakkunskapens geografiska utbredning. Liksom en lärd professor i Turin,
Robert Michels, skrivit en diger bok »Zur Sociologi des Parteiwesens in
der modernen Demokratien (1910), så kunde det vara rätt frestande att
tänka sig en utredning om »Kommittéväsendets sociologi»; skulle Kungl.
Maj:t vilja överlämna ett sådant uppdrag till en kommitté med tillräckligt
många ledamöter, borde arbetet nog kunna draga åtskilliga år och kost¬
naderna åtminstone uppgå till 50,000 kronor.
Innan man dock går till en dylik utredning, torde en närmare under¬
sökning av själva utgångspunkten vara nödig. Jag har hittills utgått
ifrån att »sakkunnig» i administrativ mening vore detsamma som sakkunnig
i vanlig borgerlig mening, men jag måste bekänna att åtskilliga konklu¬
Motioner i Andra kammaren, Nr 259.
5
sioner föranleda 111ig att känna en viss tvekan om riktigheten härav. Jag
anser mig därför närmast böra undersöka det administrativa sakkunnige-
namnets verkliga innebörd.
Det gäller sålunda att utröna om »sakkunnig» i administrativ mening
är detsamma som sakkunnig i borgerlig mening.
Vid besvarandet av detta spörsmål finner man ett synnerligen vägle¬
dande ord av hans excellens statsministern, uttalat i Göteborgs Handels-
och Sjöfartstidning i början av november 1912.
Statsministern uppgav inledningsvis att utredningarnas antal var 08:
25 utan riksdagsmän och 33 med riksdagsmän. Härmed bör man jämföra
1913 års siffror: 129 utredningar, 70 utan och 59 med riksdagsmän. Ök¬
ningen är onekligen ganska aktningsvärd.
Riksdagsmän ha tillkallats, förklarade statsministern, »såsom represen¬
tanter för särskild politisk insikt och medborgerlig erfarenhet vid sidan av
den rena fackkunskapen». Ibland finnas dock experter bland riksdags¬
männen och »det vore väl mindre lämpligt att utmönstra fackkunniga
därför att de tillika äro riksdagsmän». Vid lönefrågornas handläggning
böra riksdagsmän vara med. Vid behandling av frågor av delvis lokal
natur böra riksdagsmän från trakten tillkallas. Riksdagsmän kunna även
vid beredningar företräda »den stora allmänhetens intressen». — »Använ¬
dandet av riksdagsmän vid utredningar är ett ytterst viktigt led i samar¬
betet mellan regering och riksdag».
Statsministern gör ett synnerligen viktigt, om stark reformvilja vitt¬
nande tillägg av följande lydelse:
»Men i ett formellt avseende föreligger en oegentlighet, vilken måhända
bidragit att framkalla en del missförstånd. Den formella oegentligheten
gäller eu benämning. Då man ville ha en lätthanterligare form för "utred¬
ningen än de gamla högtidliga kommittéerna, behövde man också ett nytt
namn, och då hittade man på — det är nu redan rätt länge sedan — att
i vissa fall använda beteckningen sakkunniga. Nu låter det ju verkligen
på denna benämning som om man menade att alla som skulle ingå i" en
sådan beredning borde vara fackmän. Så har nog aldrig varit meningen.
De »sakkunniga» avsåg man helt enkelt till skillnad från kommittéer såsom
biträdande inom ett visst departement. Vi skola se till om icke rättelse
härutinnan kan göras efter hela linjen, ungefär i enlighet med vad som
skedde då försvarsberedningarna tillsattes». —
Den stora namnreformen har tydligen icke kunnat genomföras — här
tyckes t. o. in. statsministerns reformvilja ha kommit till korta — vilket
6
Motioner i Andra kammaren, Nr 259.
framgår därav att den officiella förteckningen i »Berättelsen» har benäm¬
ningen sakkunniga även för under år 1913 tillsatta beredningar. I alla
händelser kan anses konstaterat, att »sakkunniga» i regeringspraxis och
enligt administrativ mening icke är detsamma som sakkunniga i vanlig
borgerlig mening, d. v. s. personer med någon sakkunskap i det ämne där
de tillkallas som sakkunnige.
Man får emellertid icke överdriva innebörden av statsministerns ord.
Han säger icke att riksdagsmän alltid tillkallas i beredningar på grund av
sin brist på sakkunskap; han medger tvärtom, att även riksdagsmän kunna
vara »experter». Den tolkningen vore således helt visst oriktig, att rege¬
ringen skulle anstränga sig att utvälja verkligt zc&é-sakkunniga. Man torde
däremot komma sanningen nära, om man i stället säger, att regeringen
icke anstränger sig att utvälja verkligt sakkunniga.
Jag vill taga fasta på statsministerns uttryck att även riksdagsmän
kunna vara sakkunniga och erkänner naturligtvis riktigheten därav. Jag
vill tillägga, att flera riksdagsmän såsom kommittéledamöter och »sakkun¬
niga» utveckla en sådan energi och ge prov på så stor kunskap och en
sådan erfarenhet på statsförvaltningens område att de tillfullo förtjäna be¬
nämningen sakkunniga även i vanlig borgerlig mening. Mina uttalanden
drabba icke i minsta mån dessa män.
Efter denna alldeles nödvändiga lilla utvikning vill jag återkomma till
övriga s. k. sakkunniga. En riksdagsman, som tillkallas för att representera
»den stora allmänheten» eller av annan tillfällig orsak lämnar givetvis
beredningen mera sakkunnig än han var vid inträdet i densamma. På
detta sätt bidrager staten otvivelaktigt till riksdagsmännens uppfostran.
Om kommittéer och sakkunniga för närvarande kosta staten cirka 1,100,000
kronor per år, så får man väl räkna minst 150,000 eller 200,000 kronor
därav såsom det belopp, vilket utgår allenast för att täcka den tidsförlust
och det arbete som kräves för inkallade verkligt icke-sakkunniga, endast
officiellt »sakkunniga» riksdagsmäns undervisning. Jag vill ej bestrida
att även detta kan vara ett statsintresse, men jag bestrider bestämt riktig¬
heten av att utgifterna därför bokföras och redovisas såsom utredningskost-
nader. Vore det icke riktigare och lämpligare, att å åttonde huvudtiteln
bland utgifter för »den högre bildningen» äskades ett anslag av nämnt
belopp till undervisning av riksdagens 380 medlemmar? Ty att ett bibrin¬
gande åt riksdagsmän av viss sakkunskap skulle anses vara en del av sta¬
tens utredningsarbete förefaller vara allt för irrationellt.
Statsministern har betonat riksdagsmän-sakkunnigas betydelse för
samarbetet mellan regering och riksdag. Jag erkänner villigt att eu sådan
betydelse verkligen finnes, men den får icke överskattas. Hur många
7
Motioner i Andra hammaren, Nr 259.
gånger liar det icke hänt att en riksdagsman inkallats som sakkunnig, men
lämnat riksdagen, innan utredningen är färdig. Det kan ju också lätt
inträffa att en riksdagsman i en beredning förvärvat sig en uppfattning,
diametralt motsatt den, som ligger till grund för en kung!, proposition i
ämnet. I rena undantagsfall kunna nog parlamentariska kommittéer för¬
svaras; i andra viktigare fall torde en verkligt sakkunnig berednings för¬
slag kunna underställas en liten riksdagsmannanämnds granskning. (Se
uttalanden. därom i Stockholms Dagblad 19 augusti 1910 och Dagens
Nyheter i januari 1914). Men att tillkalla icke-sakkunniga riksdagsmän
i den utsträckning, som nu sker, måste anses i övervägande grad tillfoga
staten verklig skada.
först och främst medför systemet stol’ tidsförlust. Under riksdagarna
kunna beredningarna icke arbeta med tillräcklig intensitet, och hvarje
längre afbrott, som icke nödvändiggöres av behovet att insamla material,
är dubbelt olägligt, dels på grund av direkt förlust av tid och dels på grund
därav att beredningsmännen komma ifrån utredningstankegången, vilket
vallar ytterligare tidsutdräkt, innan arbetet pa allvar kan komma i gång.
Tillkallade personer, som icke äro riksdagsmän, borde ju vara verk¬
ligt sakkunniga. Ofta får man dock det intrycket att även dessa inkallas
i alldeles för stort antal, varav följer långvarigare arbete och större om¬
kostnader än som vore nödvändigt.
o
Under de senaste åren har kritiken gång på gång inriktats på for¬
men för statens utredningsväsende. 1 augusti 1910 skrev jag eu serie
kritiska artiklar i den tidning, vars huvudredaktör jag då var; redan då
ansåg jag mig kunna konstatera missförhållanden, ehuru jag nu efteråt
måste säga att de voro obetydliga i jämförelse med de nuvarande. År
1912 tog Dagens Nyheter upp en märklig strid emot kommitté- och sak¬
kunnigväsendet och ^ även i andra tidningsorgan både av liberal och mo¬
derat färg ha tid efter annan allvarliga anmärkningar kommit till synes.
Dessa uppgifter torde ådagalägga, att min kritik icke härflyter af partinit
första gången vände jag mig ju mot den förutvarande regeringen —
utan av omtanke för statens rätt och statsarhetets riktiga anordnande.
Vid en omläggning har man två vägar att gå. Den ena att behålla
det nuvarande systemet och ändra namnet för att tydligt visa, att staten
använder icke-sakkunninga för sina utredningar. Deri andra att behålla
namnet och sörja för att det täcker ett emot namnet svarande innehåll.
Jag erkänner villigt att min uppfattning är mycket radikal, då jag vill
tänka mig ett av verkligt sakkunniga utfört statsutredningsarbete, men
ändock föredrager jag avgjort den vägen.
8
Motioner i Andra kammaren, Nr 259.
De närmast liggande önskemålen synas mig vara, att beredningar med
många medlemmar tillsättas endast i undantagsfall; att beredningar med
en, två eller högst tre medlemmar bliva regel, varvid beredning erhåller
rätt att vid behandlingen av vissa punkter tillkalla särskilda experter;
att verklig sakkunskap är bestämmande vid tillkallande av sakkunniga;
att beredningarna sättas i tillfälle — eventuellt medelst ökat honorar
att arbeta så kontinuerligt som förhållandena medgiva; samt att riksdags¬
män i regel tillkallas endast där de äro verkliga sakkunniga.
Utredningsarbetets omläggning efter dessa linjer skulle utan minsta
tvivel ofantligt både påskynda och förbilliga utredningarna, även om i
vissa fall högre ersättningar skulle behöva ifrågakomma. Att här kräves
en omläggning synes mig vara ett verkligt statsintresse, ja ett sparsam-
hetsintresse, och för riksdagen bör det enligt min mening kännas så
mycket angelägnare att framföra önskemål i angiven riktning, som ju
riksdagen är satt att bevaka statens ekonomiska intressen och riksdagen
därigenom bäst skulle tillbakavisa alla illvilliga påståenden att dess med¬
lemmar skulle ha ett privatintresse av nuvarande utredningssystem
påståenden vilka jag för min del icke upptagit i ovanstående motivering.
Under åberopande av vad jag sålunda anfört, tillåter jag mig hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla,
att Kungl. Maj:t ville vid anordnande av statens
utredningsväsende låta den verkliga sakkunskapen komma
bättre till sin rätt än vad för närvarande sker och i
samband därmed vidtaga åtgärder för utredningskostna-
dernas nedbringande från nuvarande enorma belopp, samt
att Kungl. Maj:t måtte låta införa sådana förbätt¬
ringar i den till riksdagen avlämnade förteckningen
över kommittéer och andra beredningar, att man åtmin¬
stone får kännedom om samtliga beredningars^medlem-
mar samt uppgift om kostnaderna pr år, speciellt för
sistförflutna år.
Stockholm den 4 februari 1914.
Karl Hildebrand.
Stockholm, Ivar Haeggströms Boktr. A. B., 1914.