Motioner i Andra hammaren, Nr 253.
1
Nr 253.
Av herr Kroilluud, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
anordnande av arbete i det fria för tvångsarbets¬
fångar och straffångar.
Vid 1901 års riksdag väckte undertecknad en motion, vari bland
annat hemställdes om en utredning, huruvida och under vilka villkor
arbetet ute i det fria, särskilt jordbruksarbete och därmed sammanhäng¬
ande sysselsättningar måtte kunna anordnas för såväl tvångsarbetsfångar
som för straffångar, för de senare antingen såsom en i strafflagstift¬
ningen upptagen övergångsform till slutliga frigivningen eller ock såsom
en lämplig sysselsättning för vissa slag av straffångar mot slutet av
frihetsstraffet. I motiveringen till min motion påpekade jag, hurusom
man såväl i Danmark som i Tyskland då redan slagit in på en dylik
väg och därmed syntes hava nått ganska lyckliga resultat. Själv hade
jag på flera ställen i Tyskland och även i Danmark tagit kännedom om
dylikt fångarbete och vid samtal med fångvårdsintresserade på ort och
ställe erfarit mycket goda lovord om resultaten. Jag påpekade dessutom
i min motion att ett arbete i det fria särskilt jordbruksarbete enligt mitt
förmenande vore särdeles lämpligt för att bevara och utveckla fångens
fysiska kraft, verka lyftande och förbättrande för sinnet samt göra ho¬
nom bättre beredd att efter fängelsetidens slut kunna på allvar upptaga
kampen för tillvaron och en ärlig existens, under det att tillämp¬
ningen av ett långvarigt cellstraff hade en både andligt och kroppsligt
förslöande inverkan på fången, särskilt på den vid kroppsarbete i det
fria vana fången. Målet för straffet bör väl i främsta rummet vara att
söka återupprätta en vilseförd människa och dana honom till en sam-
hällsnyttig individ.
I ett med anledning av motionen avgivet utlåtande avstyrkte fång¬
vårdsstyrelsen framställningen under framhållande av flere skäl som
Bihang till riksdagens protokoll 1014. 4 sand. 118 käft. (Nr 253.) 1
2
Motioner i Andra hammaren, Nr 253.
talade mot densamma. Fångvårdsstyrelsen ansåg en reform i denna
riktning medföra stora kostnader för statsverket och svårighet att över¬
vaka fångarne. Vidare kunde gemensamhetsarbetet i det fria menligt
inverka på fångens moraliska tillstånd och läte sig svårligen förena med
det straffhot som vid all straffverkställighet borde med tillräcklig tyd¬
lighet kunna iakttagas och göra sig gällande. Hela det inom vårt land
så småningom i allt högre grad tillämpade cellsystemet, som avsåge, att
förekomma de förut så olyckliga följderna av gemensamhetssystemet,
kunde genom en dylik anordning vedervågas och påpekade i samband
därmed fångvårdsstyrelsen i vilken hög grad återfallsprocenten minskats
efter cellsystemets genomförande. Slutligen framhöll styrelsen beträffande
förhållandena i Tyskland, särskilt Preussen, att just bristen på tillräck¬
ligt antal celler tvingat den preussiska fångvården att använda ute-ar-
betssystemet och åberopade därvid ett uttalande av den preussiska fång¬
vårdens främste man, doktor Krohne, vilken i ett arbete, utgivet 1889,
uttalat sig i frågan, men därvid huvudsakligen vänt sig emot den fler¬
städes använda metoden att överlåta fångar för arbete åt privata arbets¬
givare, vilket han ansåg förkastligt.
Närmast med anledning av detta utlåtande och vederbörande ut¬
skotts avstyrkande avslogs motionen i andra kammaren, ehuru dock
sympati för densamma uttalades från flere håll, bland annat av herrar
Zetterstrand och Branting.
Den tid som förflutit sedan motionen sålunda avlivades har emel¬
lertid visat att det långvariga enrumsstraffet eller cellsystemet inga¬
lunda vore det uteslutande idealiska straffsystemet som dess förkämpar
särskilt inom den svenska fångvården ansett. Erfarenheten påvisade de
stora vådor cellstraffet i allt för stor utsträckning ofta innebure för
fångarne. Det gjorde fångarne kraftlösa och likgiltiga för både arbete
och annat samt drev fram hemliga laster i en förfärande grad. Redan
då jag framlade motionen hade jag införskaffat mig yttrande från en hel
del fångvårdsmän och fängelsepräster, vilkas uttalanda gått i samma
riktning.
Och det är säkerligen icke av brist på cellutrymme man flerstädes
börjat finna det ändamålsenligt att mildra cellstraffet och ersätta det¬
samma med friluftsarbete. Sålunda har man i Italien, Ungern, Österrike,
Belgien, Holland och såsom jag förut framhållit Tyskland och Danmark
börjat i stigande omfattning upptaga användning av fångar för frilufts-
arbeten, särskilt på jordbruksområdet och detta är även förhållandet i
vårt grannland Norge.
Motioner i Andra hammaren, Nr 253.
3
I Preussen användas straffångar till uppodling och utdikning av
mossmarker, till skogsplantering och åstadkommande av strandvegetation
å flygsandsfält; särskilt har man inriktat verksamheten på nyodlingsar¬
bete för egnahemsrörelsen.
Preussiska fångvården har sålunda planerat att genom fångvårds-
arbete tillskapa 800 egnahem på de öde mossarna i norra och västra
Tyskland. Det märkliga är härvid, att den man som fångvårdsstyrelsen
1901 åberopade såsom en auktoritet gentemot fångars användning för
jordbruksarbete, nämligen preussiska fångvårdschefen, doktor Krohne, år
1911 med entusiasm uttalat sig om lämpligheten av jordbruksarbete för
fångar vid en debatt i frågan i Berlin den 9 februari 1911. Därvid ytt¬
rade doktor Krohne att man inom hela Europa borde så småningom
övergå till dylika utearbeten och använda ej blott såsom nu sker i Preus¬
sen bättre tukthus- och fängelsefångar samt tvångsarbetare utan även
återfallsförbrytare, psykiskt mindrevärdiga samt arbetsovilliga, och påvisade
i samband därmed att dessa tankar sannolikt komme att i en snar fram¬
tid realiseras i en stor omfattning under erinran om föreliggande straff¬
lagar eller strafflagsförslag från Tyskland, Norge, England, Schweiz, Öster¬
rike, Belgien och Japan. Vidare yttrade han: »Vad skola vi göra med
dessa element? Att inspärra dem för hela strafftiden, att bygga nya
tvångsarbetsanstalter och fängelser med den stora apparat som dit hör,
skulle i alltför hög grad belasta våra finanser, men även om denna be¬
lastning kunde bäras av staten, även om man antoge att de därför an¬
vända omkostnaderna kunde betalas, så skulle dock framför allt det ändamål
förfelas, som vore förbundet med en längre frihetsförlust. Detta ändamål
skulle vara att sörja för att dessa osociala element framför allt lärde
sig att utföra ett redligt arbete, att vänja dem vid detta arbete och föra
dem därhän att deras förslöade ocli fördärvade kroppskrafter åter stål¬
sättas och de återfå den livsenergi som de måste äga för att kunna
hålla sig upprätta i ett ordnat socialt liv. Härvid erbjuder sig med oav¬
vislig nödvändighet att de användas till jordbruksarbete.» Detta utta¬
lande lämnar intet övrigt i fråga om tydlighet och det kommer från den
person som ägnat hela sitt liv åt genomförandet av enrumsstraffet. Jord¬
brukare, statsmän, filantroper, såsom den bekante pastor von Bodel-
schwingh, som voro närvarande, instämde och bragte Krohne i form av
ovationer sitt erkännande för vad han uträttat i fråga om fångars an¬
vändande till utearbeten.
Jämväl i Norge har man sodan 1904 använt fångar i friluftsarbete
till en början att plantera skog, gräva och anlägga vägar och sedermera
4
Motioner i Andra kammaren, Nr 253.
efter det norska staten 1908 inköpt en stor areal mossmark använt
fångar till att utdika och uppodla dessa marker. Tillvägagångssättet har
i allmänhet vid anordnandet av jordbruksarbetet varit det, att man upp¬
fört å de för ändamålet avsedda mossmarkerna bostadshus för mindre
avdelningar av fångar jämte nödig bevakning och där under den tjänliga
årstiden sysselsatt fångarna med sådant arbete.
I skrivelse från bestyrelsen för Trondhjems hjselpefsengsel till
mig den 31 dec. 1912 — uttalar sig densamma såsom sin åsikt, att det
vore ändamålsenligt och gagneligt för många av dem, som fylla fängel¬
serna, om det kunde tillåtas dem att användas till jordbruksarbete under
sommaren, dock att man bör vara ytterst varsam vid användningen av
fångar till utarbete och blott välja dem som man särskilt anser lämpade
till det friare liv, som detta arbete innebär. Särskilt borde fångar, som
äro vana vid kroppsarbete utväljas till jordbruksarbetare, folk av den
bildade klassen borde även med fördel kunna användas, när de äro
praktiskt anlagda. Såsom ett slutomdöme uttalas, att arbetet har ett
mycket gagneligt inflytande på fångarna i sin helhet och att bestyrelsen
sätter mycket stort värde på detsamma, särskilt såsom en belöning för
gott uppförande. I fråga om kostnaderna uttalar sig bestyrelsen och upp¬
ger att utgifterna för kosten nog bleve större därigenom att det tyngre
arbetet krävde rikligare och bättre sådan, men att denna ökade utgift
rikligt uppvägdes av det mera produktiva arbetet. Det torde böra nämnas
att norska strafflagen bestämmer att straff under 2 år skall avtjänas i
enrum och likaså av längre straff de första 6 månaderna intill 2 år
samt om det synes tillrådligt utöver denna tid intill 4 år.
I Sverige synes även tanken på jordbruksarbetets användning i
fångvårdens tjänst så småningom tränga sig fram. Sålunda har Svartsjö
tvångsarbetsanstalt anordnat dylikt arbete i rätt stor utsträckning och
fångvårdsstyrelsen har nyligen föreslagit att ett större straffängelse skulle
förläggas på landsbygden med tillfälle till jordbruksarbete å däromkring
belägen mark.
Skall emellertid jordbruksarbetet inom fångvården komma till en
vidsträcktare användning torde nog få anses otillräckligt att binda detta
arbete vid straffängelsernas eget område eller däromkring belägen
mark, ty i sådant fall lär man väl i många årtionden ännu få vänta
på ett tillgodogörande i någon vidsträcktare grad av jordbruksarbetet för
fångar. Av sådana hava vi tvänne särskilda kategorier, som var för
sig torde kräva särskilda anordningar. Först och främst de till längre
frihetsstraff dömda personer, vilka nu få avtjäna straffet i enrum ända
Motioner i Andra kammaren, Nr 253.
5
till 3 år. Allt mer och mer gör sig den åsikten gällande att detta långa
enrumsstraff hör med hänsyn till fångens fysiska hälsa och psykiska
tillstånd väsentligen förkortas. Bland dylika fångar finnes naturligtvis
en hel mängd, vilka även om enrumsstraffet förkortades, dock icke vore
skickade för den mildare och friare strafform, som utearbetet innebär, exem¬
pelvis fångar, vars sinnesart och brott utgör ett kriterium på deras sam-
hällsvådlighet. Man får ju taga i betraktande svårigheten med fångarnes
bevakning och den större lättheten för dessa att rymma som förefinnes
vid dylikt arbete. Vidare finnes helt naturligt en hel del vars kropps¬
konstitution och hela läggning icke lämpar sig för sådant arbete. Jord¬
bruksarbetet bör enligt mitt förmenande för längre tids straffångar endast
användas i fråga om sådana fångar, som gjort sig kända för ett pålit¬
ligt och gott uppförande och av vars sinnesbeskaffenhet man kan sluta
att ett dylikt arbete skulle tjäna till att såväl fysiskt som moraliskt för¬
bättra dessa och förbereda dem till möjligheten av ett ärligt arbete efter
deras frigivning. Men dessutom har man en mycket stor kategori fångar,
rörande vilka man skulle kunna ifrågasätta, huruvida ett arbete i det
fria särskilt jordbruksarbete icke skulle kunna vara en särdeles lämplig
strafform. Jag tänker därvid på det stora antal bötesfångar som finnes
i vårt land. I närmare 16,000 fall, därav ett stort antal fylleriförseel¬
ser, hava under de senare åren böter årligen ådömts och ett tämligen
stort antal av dessa bötesstraff har sedermera förvandlats till kortvariga
fängelsestraff. Att dylika kortvariga fängelsestraff är en alldeles för¬
felad 'strafform torde man nog vara tämligen ense om, liksom att dessa
straff böra på något annat sätt uttagas eller eventuellt förlängas. I lik¬
het med vad en framstående fångvårdsman, slottspastor A. Wirén, i ett
offentligt föredrag uttalat, anser jag, att jordbruksarbetet eller i allmän¬
het arbetet i det fria vore en alldeles särskilt lämplig strafform för
dessa i all synnerhet för fyllerister.
Rörande sättet för anordningen av jordbruksarbetet torde man ju
lämpligen kunna följa exemplet från flertalet andra länder, exempelvis
Tyskland, Norge och Danmark. Staten utser lämpliga områden, som med
fördel kunna användas till uppodling eller också till utdikning för erhål¬
lande av skogbärande mark eller större kalmarker för skogsplantering.
Marker lämpliga för utdikning, uppodling, beredande av skogbärande mark
eller skogsplantering hava vi i oändliga vidder, vi behöva blott tänka
på Norrland. Av Väster- och Norrbottens 15,5 millioner hektar mark
är endast 2,7 proc. odlad, av Södra Norrlands 8,9 millioner hektar mark
är endast 4,7 proc. odlad jord eller naturlig äng. Även i mellersta och
6
Motioner i Andra hammaren, Nr 253.
södra Sverige finnes stora arealer försumpad skogsmark, myrmarker och
kalmarker. De stora straffängelserna i landet borde bliva centralpunkter,
varifrån smärre kolonier fångar utsändes under bevakning och inlogera¬
des i särskilt uppförda enklare bostadshus, vilka sedermera därest ända¬
målet vore ett nyodlingsarbete för egnahemsändamål nog sedermera
helt eller delvis skulle kunna övertagas för egnahemsverksamheten. Att
därvid bötesfångarne borde strängt särskiljas från övriga fångar och an¬
visas särskilda platser är ju helt naturligt.
De områden, som för sådant ändamål valdes borde i allmänhet
ligga tämligen avskilt från mera befolkade trakter.
Svenska mosskulturföreningen har såsom bekant påpekat lämpliga
trakter och lämplig mark för ändamålet.
Att många invändningar ännu skola framställas mot jordbruksarbe¬
tets användning i något vidsträcktare omfång inom vår svenska fångvård
torde vara helt naturligt, men visst är att för en reform i detta avse¬
ende tala så många både penitentiära, sociala och nationalekonomiska
skäl att man icke bör låta invändningarne förhindra en grundligare under¬
sökning av frågan ur alla dessa synpunkter. Om man vid exempelvis
fångars användning till nyodlingsarbeten för egnahemsrörelsen skulle
kunna ställa i utsikt att en välartad arbetsam och duktig man kunde få
förhoppning om att efter strafftidens utgång en gång bliva innehavare
av ett av dessa hem, för vars iståndsättande han förut arbetat skulle
helt visst denna utsikt för mången fånge verka i hög grad uppryckande.
En bestämd fordran måste naturligtvis uppställas därom, att fångarbetet
av denna art ej får konkurrera med de fria arbetarnas.
Anledningen varför jag ansett mig böra nu återkomma med min
år 1901 väckta motion är, att vår strafflag för närvarande befinner sig
under omarbetning och att detta arbete helt naturligt kommer att öva
ett stort inflytande på utvecklingen av vårt fångvårdsväsen. Vid sådant
förhållande ligger det nära till hands att jämväl föra fram tanken på en
reform i den av mig åsyftade riktning, särskilt som densamma kräver
icke allenast en väsentlig förändring i vårt fångvårdsväsen utan även i
vår nuvarande strafflag.
Med anledning av vad jag sålunda anfört vågar jag vördsamt
hemställa,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det Kungl. Ma:jt i samband med utarbetande
av en ny strafflag eller eljest täcktes taga i över-
Motioner i Andra kammaren, Nr 253.
7
vägande och låta utreda, huruvida och under vilka
villkor arbete i det fria, särskilt jordbruksarbete och
därmed samhörande sysselsättningar må kunna anord¬
nas för såväl tvångsarbetsfångar som för straffångar,
för de senare ej mindre såsom en i strafflagstift¬
ningen upptagen övergångsform till slutliga frigivningen
än även såsom en lämplig sysselsättning för vissa slag
av straffångar och därefter vidtaga de åtgärder som
en sådan utredning till äventyrs kan giva vid handen.
Stockholm den 17 januari 1914.
G. Kronlund.
I motionens syfte instämmer
Ulrik Leander.