Motioner i Andra kammaren, Nr 240.
1
Nr 240.
Av herr Lindhagen, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
svenskt initiativ till förhandlingar för avslutande av
skiljedomsfördrag med andra stater m. m.
Det internationella fredsarbetet lägger med rätta synnerlig vikt
på méllanfolkliga tvistefrågors avgörande genom skiljedom.
Samtliga representanter för de olika staternas regeringar hava
ock vid den andra Haagkonferensen år 1907 ställt denna fråga i för¬
grunden. Den första och förnämsta konventionen, som avslöts vid
denna konferens, avsåg nämligen avgörandet på fredlig väg av inter¬
nationella tvister. Denna konvention innehåller följande stadganden.
Först överenskommo de kontraherande makterna, att i händelse en
allvarlig meningsskiljaktighet eller tvist skulle uppstå, i den mån
omständigheterna sådana medgiva, anlita en eller flera vänskapliga
makters bona officia eller medling innan de vädja till vapen. Vidare
kunna vid tvister, som varken beröra äran eller väsentliga intressen
och som härleda sig från olika uppfattning av faktiska förhållanden,
de tvistande överenskomma om tillsättandet av en internationell
undersökningskommission. Slutligen givas stadganden om interna¬
tionell skiljedom, som har till ändamål att avgöra tvister mellan
staterna genom av dem utsedda domare och »på grundvalen av akt¬
ning för rätten». Anlitande av skiljedom innebär förpliktelser att
med ärligt uppsåt underkasta sig domen. Särskilt rekommenderas
skiljedom uti frågor av juridisk natur och framför allt uti frågor
rörande tolkning eller tillämpning av internationella överenskommelser.
Makterna förbehöllo sig att avsluta nya allmänna eller särskilda
överenskommelser i avsikt att utsträcka användandet av obligatorisk
skiljedom till alla de fall, som de kunna komma att anse det möjligt
att hänskjuta till skiljedom. För att underlätta ett hänskjutande
Bihang till riksdagens protokoll 1914. 4 samt. 111 käft. (Nr 240.) 1
2
Motioner i Andra kammaren, Nr 240.
till skiljedom av sådana tvister, vilka ej kunna avgöras på diplo¬
matisk väg, bibehölls en permanent skiljedomstol, sådan den upp¬
rättats av första fredskongressen.
Detta mellanfolkliga skiljedomsförfarande är av naturliga skäl ännu
ofullkomligt. En domstol finns visserligen upprättad, som man i
brist på annan överenskommelse kan vända sig till, nämligen den
av samtliga staters regeringar inrättade domstolen i Haag. Men det
saknas i mångt och mycket och i all synnerhet rörande rättens
grundprinciper en internationell lag att döma efter och likaså eu
exekutiv myndighet, som kan verkställa domstolens beslut. Den
senare bristen är kanske något mindre betydelsefull, då vederbörandes
goda vilja att rätta sig efter domstolens beslut i förening med trycket
från den mellanfolkliga opinionen utan tvivel är större, när det gäller
stater än enskilda personer. Men värre är, att det saknas lag¬
stiftning även om de mest grundläggande principerna. Följden därav
är, att domstolens utslag blir beroende av domarnas godtyckliga
uppfattning. En dom, som är byggd icke på lag, utan på godtycke,
har alltid varit fruktad och däri ligger säkerligen förklaringen till
den stora tvekan, som gör sig gällande att hänskjuta mellanfolkliga
tvister till ovillkorlig skiljedom.
I de skiljetraktater, som hittills blivit ingångna, har man emel¬
lertid för att skydda sig mot detta godtycke i allmänhet från skilje¬
domen undantagit tvister, som röra de kontraherande ländernas
oavhängighet, integritet och vitala intressen. Här föreligger emeller¬
tid uppenbarligen en oklarhet i begreppsbestämningen, som visser¬
ligen uppkommit på grund av det icke lagbundna tillståndet, men
onödigtvis ökar svårigheterna. Ett lands oavhängighet och integritet
kan nämligen aldrig bli föremål för tvist. Om två enskilda personer
ingå ett avtal, enligt vilket alla tvister dem emellan skola avgöras
genom skiljedom, kan det naturligtvis icke vara meningen eller bli
frågan om, att sådant, som rör den enes frihet, liv etc., kan komma
under skiljedom. På samma sätt i detta fall. Det är sålunda en
olycklig formulering av skiljedomstraktaterna, då de säga sig undan¬
taga från skiljedom tvister, som beröra de respektive ländernas oav¬
hängighet och integritet. Om det skulle stå något därom i trak¬
taterna, borde det vara, att sådana saker självfallet icke kunna bli
föremål för tvist. När traktaterna förutsätta, att även sådana frågor
kunna utgöra tvisteämnen i det internationella livet, vackla alla rätts¬
grundvalar och man blir därigenom naturligtvis ännu oroligare.
Motioner i Andra kammaren, Nr 240.
3
En särställning kommer likväl sådana stater att intaga, som
härska även över en underkuvad nation, som ännu betraktar sig
såsom offer för våldet och vill leva sitt eget fria liv. Ett sådant
statssamfund är icke till alla delar uppbyggt på rättsgrundsatser och
då kan verkligen dess integritet i dessa delar bli föremål för tvist.
En sådan stat har därför ett dåligt samvete, deu blir försiktig i att
underteckna obligatoriska skiljedomstraktater och vill instinktivt för¬
behålla sig uttryckligen i dylika avtal, att tvist om deras landom¬
rådes integritet skall vara undantaget från skiljedom, enär det, som
sagt, häftar något obehörigt vid denna integritet. Troligen ligger
häri förklaringen till den stora försiktighet, som särskilt stormakterna
intaga vid ingåendet av skiljedomstraktater. Det är kanske också
därför ifrågavarande tillägg tillkommit, men någon anledning att
bibehålla det i sin nuvarande vilseledande och oroande formulering
föreligger ej, allra minst när det gäller traktater mellan stater, som
ej ha något på sitt samvete.
Om man således bortser ifrån undantagen för oavhängighet
och integritet såsom liggande utom räkningen, återstår undantaget
för de så kallade vitala intressena. I den mån de vitala intressena
äro hänförliga till ett tredje begrepp, som icke inbegripes i de två
andra, måste det vitala i dessa intressen vara av en mera sekundär
natur och sålunda möjligen också kunna understundom bliva före¬
mål för eu verklig tvist. För att skiljedomsinstitutet skall bli full¬
komligt, måste det också omfatta sådana tvister. Detta bör så mycket
lättare låta sig göra, som i dylika fall vanligen överenskommelser
och rättspraxis finnas att tjäna till efterföljd och där så icke skulle
vara händelsen bör risken vara mindre i förlitandet på, att domarnas
godtyckliga avgörande dock måste komma att bestämmas av deras
verkliga rättskänsla. Man bör sålunda redan nu kunna upp¬
ställa den fordran, att tvister om vitala intressen i den inskränkta
bemärkelsen ovan sägs skola också gå till skiljedom. Dit höra även
tvister om rätta gränslinjen mellan två länder, när denna icke är
fullt klart utstakad; då är det icke fråga om ländernas integritet
eller oavhängighet, men i viss mån om ett vitalt intresse. Det är
egentligen denna tankegång, som, såvitt jag förstår, ligger till grund
för den dansk-norska skiljedomstraktaten, som undantager tvister,
som röra oavhängighet och integritet, men icke sådana, som beröra
de vitala intressena.
Av Sverige ha ingåtts skiljedomshonventioner dels med Belgien 1904,
4 Motioner i Andra kammaren, Nr 240.
Ryssland 1904, Schweiz 1904 och Spanien 1905, alla gällande för
tio år från ratifikationernas utväxlande, vilket i alla fallen skedde
1905, och, om ej uppsägning skett sex månader före utgången av
dessa tio år, därefter bindande till ett år förflutit från dagen för
uppsägning, dels med Norge 1905, Danmark 1908 och Italien 1911,
samtliga gällande tio år från undertecknandet och därefter ytterligare
tio år, om ej uppsägning skett två år före tioårsperiodens utgång
och dels med Frankrike 1904, Storbrittanien 1904, Portugal 1905
och Förenta staterna 1908, samtliga gällande för fem år, räknade
för de två konventionerna från ratifikationernas utväxlande, vilket
skedde i båda fallen 1908, och ha de franska och engelska avtalen
förnyats år 1909 för perioder av fem år. Dessutom finnas ett ej
ratificerat skiljedomtavtal med Brasilien av år 1909 samt två för¬
nyade ännu ej fullt klara skiljedomstraktater, den ena av den 28 juni
1913 med Förenta staterna och den andra av den 15 nov. 1913 med
Portugal, vilken senare är avfattat så, att den kommer att automa¬
tiskt förnyas.
I huvudsak innehålla alla dessa tre typer av konventioner,
att tvister skola, om de ej kunnat avgöras på diplomatisk väg, under¬
ställas den permanenta skiljedomstolen i Haag, likväl under förut¬
sättning, att de ej beröra de särskilda ländernas livsintressen (vitala
intressen), självständighet eller integritet (suveränitet). Bestämmel¬
serna växla dock för de olika typerna åtskilligt beträffande uttrycks¬
sätten och även i fråga om det detaljerade innehållet av det obliga¬
toriska i skiljedomsavtalet. Längst gå i sistnämnda avseende av¬
talen med Norge, Danmark och Italien, som hänskjuta ovillkorligt
till skiljedom även skiljaktiga uppfattningar, huruvida en uppkom¬
men tvist berör ettdera landets livsintressen och av denna grund är
undantagen från obligatorisk skiljedom.
Ingen av dessa traktater bestämmer sålunda obligatorisk skilje¬
dom för alla tvister eller så kallad ovillkorlig obligatorisk skiljedom.
Detta förekom första gången i en mellan Danmark och Holland år
1904 avslutad skiljedomskonvention, som dessutom innehåller rätt
för andra stater att sluta sig till densamma. I själva verket kan
emellertid av ovan anfört skäl detsamma sägas gälla även den mellan
Danmark och Norge avslutade konventionen.
Det är givetvis en önskvärd sak, att Sverige för sin egen och
det stora helas bästa bidrager till denna saks framfärd genom att
söka avsluta skiljedomstraktater med ännu flera länder och helst
Motionär i Andra kammaren, Nr 240.
mellan flera stater på en gång. Vidare är det ett önskemål, att
dessa avtal avse alla tvister och hör därvid även, då tiderna för de
nu ingångna traktaterna utgå, försök från svensk sida göras, att
vid deras förnyande de måtte vidgas i avseende å föremålet för den
obligatoriska skiljedomen. Därvid torde eftersträvandet av eu större
likformighet också vara lämplig. Slutligen är det angeläget, att be¬
skrivningen uti traktaterna av vad som överhuvudtaget kan vara
föremål för tvist blir rationellt, särskilt i det syfte ovan närmare
utvecklats, vilket också bör underlätta ingåendet av sådana traktater.
Vid 1912 års riksdag föreslog undertecknad, att riksdagen ville
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte såvitt på Sverige ankommer taga i
övervägande, huruvida och i vad mån vid förnyandet av de mellan
Sverige och andra länder ingångna skiljedomskonventioner eller vid
avslutandet av nya sådana konventioner tvister må kunna i vid¬
sträcktare mån än hitintills skett hänskjutas till obligatorisk skilje¬
dom. Andra kammarens femte tillfälliga utskott avstyrkte enhälligt
motionen. Denna fråga, sade utskottet, hörde till dem, som endast
långsamt mogna för en slutgiltig lösning, i mån som folken uppnå
ett högre kulturstadium. Utskottet hade också gjort sig förvissat
om, att Sveriges regering vid förnyandet av de i motionen omför-
mälda skiljedomskonventionerna eller vid avslutandet av nya sådana
kommer att tillgodose rikets intressen och därvid taga i övervägande
det önskemål, som motionären framställde.
Det är svårt att förstå, varför frågans långsamma mognad skall
utgöra något hinder för att påskynda densamma, vilket väl ligger
bakom utskottets första skäl. Detta skäl svävar för närvarande
såsom ett damoklessvärd över svensk riksdagspolitik i allmänhet.
Därmed avdagatagas de flesta initiativ och ingenting visar bättre,
hur åldrad denna politik börjar bliva och vilket stort behov som
föreligger utav eu föryngring av den svenska parlamentarismen.
Icke heller torde det vara i god överensstämmelse med en fruktbar
riksdagspolitik, att det går till, som här ägt rum, att en utskotts-
ledamot sändes att fråga vederbörande tjänsteman i vederbörande
departement, om man där kan räkna på något intresse för saken,
och att utskottet om svaret blir jakande tillstyrker riksdagen att
stanna i overksamhet. Intresset i den mån det verkligen förefinnes,
varom eu bekännelse vid ett enskilt samtal med läpparna icke alltid
utgör ett ovillkorligt bevis, måste under alla förhållanden bliva liv¬
ligare, när det på samma gång stödjes av eu riksdagsskrivelse. I
6
Motioner i Andra kammaren, Nr 240.
detta fall bör ett uttalande från riksdagen eller åtminstone dess
andra kammare dessutom ingalunda vara ett föraktligt stöd för
vederbörande, när de gå till underhandling med andra stater uti
det ifrågavarande syftet.
Motionen vann emellertid icke något som helst understöd i
andra kammaren, icke ens från någon medlem i fredsgruppen, och
den föll följaktligen.
Vid det nordiska interparlamentariska delegerademötet i Stockholm
år 4913 förevar också såsom diskussionsämne även frågan om skilje-
domstraktater. Resultatet blev, att mötet antog följande resolution:
»Femte nordiska interparlamentariska delegerademötet hemställer
till regeringarna i de nordiska rikena att vid avslutande eller för¬
nyande av skiljedomsfördrag med andra suveräna stater söka få
dessa fördrag avfattade sålunda, att de om möjligt inbegripa alla
tvister, och detta i afl synnerhet vid förnyandet av nu gällande
nordiska skiljedomsfördrag.»
Resolutionen bifölls enhälligt, därvid dock elva av de femton
norska delegerade avhöllo sig från att deltaga i omröstningen. An¬
ledningen till att större delen av den norska delegationen sålunda
höll sig undan angavs officiellt vara den formella hänsynen, att de
icke ville binda sig till något uttalande, därför att frågan låg före
till behandling hos norska statsmakterna. Stortinget hade nämligen
åren 1890 och 1897 gjort framställningar till regeringen i ämnet
och för närvarande låg saken under behandling av en kommission.
Under hand uttalades emellertid från dessa håll, att man vore be¬
tänksam mot att icke undantaga från skiljedom nationernas oav¬
hängighet och integritet. Måhända berodde denna försiktighet därpå,
att man ansåg sig böra räkna med den visserligen stora osannolikheten
att enligt en ovillkorlig skiljedomstraktat med Sverige skulle från
svensk sida till äventyrs hänskjutas till skiljedom frågan om åter¬
upplivandet av det gamla unionsavtalet såsom obehörigen brutet av
norrmännen. För att undanröja alla dylika betänkligheter hem¬
ställde undertecknad vid mötet i anslutning till den ovan uttalade
uppfattningen, att den ovan ifrågasatta resolutionen skulle förses med
följande inledning: »Under uttalande att frågan om de tre nordiska
rikenas självständighet och integritet självfallet ej kan bli föremål
för tvist, hemställer etc.» Detta förslag ledde dock ej till någonting.
Den nordiska interparlamentariska sammanslutningens före-
nämnda beslut har antagligen sedan avgått till de nordiska ländernas
Motioner i Andra kammaren, Nr 240.
7
regeringar och således även till den norska regeringen, såsom en
ytterligare erinran vid sidan av den, som norska stortinget själv
redan gjort. Emellertid synes det påkallat att en sådan framställ¬
ning och påminnelse kommer även från de svenska och danska riks¬
dagarna. Detta så mycket hellre, som den nordiska interparlemen-
tariska delegationen utgör allenast en privat och godtycklig sam¬
manslutning. Regeringarna måste främst bygga på meningarna inom
den verkliga representationen eller åtminstone ländernas andra kam¬
mare. Av denna anledning ifrågasatte undertecknad vid ovannämnda
delegerademöte, att mötet i förevarande ämne också skulle gå till sitt
eget ursprung och så, som norrmännen redan gjort, där framföra
dessa frågor, så att regeringen finge veta vad den verkliga folkrepre¬
sentationen vill. Det framhölls, att det dessutom vore viktigt för
dessa riksförsamlingar själva att få sysselsätta sig med dylika frågor.
Det vore icke riktigt, att utrikespolitiken fortfarande skulle vara in¬
vävd i dunkel samt regeringarna vara förbehållna att ensamma
syssla med folkens öden, under det riksförsamlingarna höllos väsent¬
ligen borta från dessa angelägenheter. För ändamålet föreslogs ett
tillägg till resolutionen av följande lydelse: »Dessutom uttalar
mötet önskvärdheten av, att samma spörsmål framföres genom de
interparlamentariska grupperna jämväl i de nordiska rikenas par¬
lament.» Detta tilläggsförslag avstyrktes under debatten av herrar
Palmstierna från Sverige och J. C. Christensen från Norge och slut¬
ligen även av rådet genom herr Bonde på det anförda skälet, att
det låg i sakens natur, att fredsgruppernas medlemmar skulle verka
i den ifrågasatta riktningen och att det därför ej behövdes någon
påminnelse därom. Häremot åberopade förslagsställaren, att hans
egna erfarenheter från 1912 års svenska riksdag, där understöd för
ett liknande förslag alldeles uteblev, syntes tala för att det vore
ganska behövligt att giva en anmaning åt fredsgrupperna att taga
upp saken även i riksförsamlingarna. Resultatet blev emellertid,
att mötet avslog tilläggsförslaget på de under debatten framförda
och av rådet biträdda skälen.
Då dessa skäl emellertid innefattade ett uttalande för att det
vore en självklar sak, att frågan borde upptagas även i riksför¬
samlingarna, bör undertecknad hava så mycket större förhoppning,
att frågan nu till skillnad från 1912 skall vinna någon anslutning
inom svenska riksdagen, och hemställer jag därföre med eu lämplig
utvidgning av yrkandena:
8
Motioner i Andra kammaren, Nr 240.
att riksdagen ville anhålla, att Konungen
måtte, såvitt på Sverige ankommer,
1) taga initiativ i möjligaste mån till förhand¬
lingar för ingående av skiljedomsfördrag även med
andra stater än dem, med vilka sådana redan
blivit ingångna, ävensom mellan flera stater sam¬
fällt;
2) vid avslutandet eller förnyandet av skilje¬
domsfördrag med andra stater söka få dessa för¬
drag avfattade så, att de inbegripa alla tvister, och
detta i all synnerhet vid förnyandet av nu gällande
nordiska skiljedomsfördrag;
3) vid avslutandet eller förnyandet av skilje¬
domsfördrag verka för en enhetlig avfattning av
konventionerna och en på sakens natur grundad
formulering, särskilt i syfte att den nuvarande
begreppsförvirringen om att ett lands oavhängighet
och integritet kan bli föremål för tvist bortfaller
och därmed även nya och ovillkorliga traktaters
ingående underlättas.
Stockholm den 2 februari 1914.
Carl Lindhagen.
Oskär Eklunds boktryckeri, Stockholm, 1914.