Motioner i Andra kammaren, Nr 239.
1
Nr 239.
Av herr Lindhagen, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
ett målmedvetet och planmässigt arbete för jordfrågans
lösning.
Vid 1912 års riksdag ifrågasatte undertecknad, att jordfrågan
såsom sådan borde komma till sin rätt i statsmakternas omtanke och
arbete. Det framhölls, att frågans aktuella problem numera framförts
till övervägande så allmänt, att det knappast funnes någon detalj, som
icke gjort sig påmint på det ena eller andra sättet. Under sådana för¬
hållanden borde tiden vara inne att söka knyta ihop de många lösa
trådarna. Ansatserna att lösa frågan voro splittrade och otillräckliga.
En ledande tanke och ordnande hand krävdes vid det statsingripande,
som nu på allvar måste börja.
Motionen föll emellertid redan i Andra kammaren. Ämnet hör
dock till dessa oundvikliga saker, som måste återkomma. Jag är följ¬
aktligen pliktig att återupptaga detsamma och tillåter mig för ända¬
målet anföra följande.
Uppvaknandet i jopdfrågan.
Jordfrågan var i äldre tider en huvudsak för den samhälleliga om¬
tanken och statsmaktens ingripande. Mot slutet av 1700-talet och sär¬
skilt från början av 1800-talet började emellertid andra strömningar
göra sig gällande.
En av orsakerna därtill var den så kallade ekonomiska liberalis¬
mens genombrott i det allmänna åskådningssättet. Det enskilda in¬
tressets och initiativets betydelse utgjorde denna läras grundval och
Bihang till riksdagens protokoll 2914. 4 samt. 110 höft. (Nr 239.) 1
2
Motioner i Andra kammaren, Nr 239.
därur framgingo kraven på frihandel och näringsfrihet i allmänhet.
Därmed följde den uppfattningen, att även omtanken om jordens ut¬
nyttjande borde väsentligen överflyttas från statsmakten till den enskilda
företagsamheten. Denna mening drog ut konsekvensen ända därhän,
att jordbesittning i allmän ägo ansågs för ett oekonomiskt system och
att därför statens under århundraden sparade domäner borde överföras
till enskild besittning.
Att denna till synes nya lära lyckades i jordfrågan åstadkomma
ett så mäktigt ingripande för sina kravs förverkligande berodde natur¬
ligtvis därpå, att den i viktiga avseenden var riktig och i andra fram¬
stod vid tiden för sitt genombrott för mången såsom en nödvändighet.
Den individuella kraftens inflytande på människornas och deras sam¬
hällens öden är en ofrånkomlig realitet, som ej kan kullkastas i några
tider. De enskildes självbevarelsedrifter och egna fördelar ha alltid
utgjort en eggelse, då ej även denna möjlighet varit undertryckt. Ämbets¬
männen åter såsom representanter för det allmänna hade icke ådagalagt
samma livaktighet i handhavandet av det allmännas angelägenheter.
Man kunde visserligen principiellt från dem i stället vänta utslag av
oegennytta, som är en ännu större kraft till kultur, i den mån även den
blir levande och verklig. Men i tillämpningen, såsom mänskligt sett
ännu är ganska förklarligt, varsnades icke några sådana yttringar av
denna makt till det goda, som kunde tillräckligt uppväga likgiltigheten
i följd av frånvaron på enskilt personligt intresse.
Härtill kom för det andra en annan betydelsefull tidsföreteelse,
nämligen industrialismen. Dess inbrott och utveckling har väsentligt
bidragit till, att jordfrågan blivit under långa tider undanskymd. Upp¬
märksamheten har nämligen därunder ägnats företrädesvis arbetet och
det rörliga kapitalet, vilket senare på ett mera i ögonen fallande sätt
framstått såsom industriens hjälpmedel. Man har förbisett, att jorden
är den huvudsakliga kapitalfaktorn, att allt rörligt kapital i själva verket
är eu produkt av arbete och jordvärden och att fördelningen även av
det rörliga kapitalet i väsentlig mån gestaltar sig efter besittningen av
jorden och dess rikedomar.
Slutligen påskyndades och vidgades helt naturligt händelsernas
ovannämnda förlopp genom det enskilda intressets ingripande, som så¬
lunda blev en tredje medverkande orsak till vad som inträffade. De
nya åsikterna om utskiftande av allmän jordegendom kunde ej annat
än obetingat tilltala bönder och industrimän och vann sålunda många
övertygande anhängare särskilt bland dessas målsmän i riksdagen och
administration.
3
Motioner i Andra kammaren, Nr 239.
Sedan denna statskonst en tid fått verka, började emellertid av
samhällets självbevarelsedrift göra sig gällande ett omisskännligt fam¬
lande efter mark under fotterna. Jordfrågan kom åter i sikte under
de nya erfarenheterna. Redan det, att jordspörsmålen under alla tider
utgöra grunden för det ekonomiska tillståndet, måste föranleda, att ett
försummande av desamma snart skulle giva sig tillkänna. Den stora
emigrationen, som begynte med 1860-talet, väckte i synnerhet ett be¬
hov hos alla vederbörande att se sig ikring och söka efter botemedel,
och jordfrågan kunde då ej undgå att framträda mäktigt i förnimmel¬
serna. Angelägenheten att bereda den jordbrukande lantbefolkningens
övertaliga söner och döttrar tillfällen till nya och bestående bosätt¬
ningar även inom det egna hemlandet blev till en början ännu uppen¬
barare än förut.
Denna insikt kunde ej undgå att anknyta sig till den andra stora
erfarenheten nämligen verkningarna av den industriella utvecklingen.
Det är givet att industrien är något, som vi måste icke blott räkna
med utan även vårda och befrämja såsom en enastående kraft till framåt¬
skridande och kultur. Genom den beredas oanade möjligheter att till¬
fredsställa nya behov och skapa nya värden samt därigenom även vidga
arbetets fruktbarhet och arbetstillfällena.
Såsom alla tidsströmningar har industrien emellertid ostridigt även
sina skuggsidor. Den kom i mycket oförberett särskilt över jordbruket,
som haft stora vanskligheter att anpassa sig efter de nya förhållandena.
På samma gång industrien genom sina nya arbetstillfällen motverkade
emigrationen bidrog den samtidigt av andra anledningar till att öka
svårigheterna för jordbruket och för nya bosättningar mångenstädes.
Den hade sålunda en stor andel i den företeelse, som kallas landsbyg¬
dens avfolkning. En alldeles särskild betänksamhet uppkallades redan
tidigt av de industriella jordförvärven framför allt i de norra provin¬
serna, vilka av den anledningen redan tidigt blevo utgångspunkten för
det nya uppvaknandet i jordfrågan.
Vidare har industrialismen i sin nuvarande organisation vid utnytt¬
jandet av naturtillgångarna icke alltid åtföljts av ett omtänksamt bruk
av dem för alla tider utan ofta lett till en förödande rovdrift för till¬
fället. Den har också en annan ännu svårare brist, då den i vissa
väsentliga avseenden åsidosätter människorna såsom individer trots de å
andra sidan vidgade arbetstillfällena. Läran om individernas ekono¬
miska frihet, byggd på varje människas egen företagsamhet, har icke
uppfyllt förväntningarne. Dess grundvalar, näringsfriheten och frihan¬
deln, ha icke kunnat upprätthållas. Själva systemet har i sin yttersta
Agrarpoliti-
ken och den
sociala jord-
frågan.
4 Motioner i Andra kammaren, Nr 239.
tillämpning visat sig leda till upphävande allt mer av den allmänna
näringsfriheten genom bolags-, trust- och kartellbildningarne inom
varje land och för hela världen samt genom tullskrankor mellan de
olika länderna. Individernas fysiska hälsa har också i viktiga avseen¬
den åsidosatts genom fabriksdriften och dess anspråk på en allt större
arbetarestam. Slutligen har industrialismens inverkan på individernas
andliga hälsa ingalunda varit den bästa. Dess tendenser i förenämnda
avseenden, dess mekanisering av förhållandena och dess förvandling av
människorna till arbetsmaskiner kan icke undgå att, trots det rörliga
livets uppryckande inverkan på alla gynnade, däremot på stora befolk¬
ningslager, däribland icke minst den jordbrukande befolkningen på in¬
dustriens egna domäner, verka nedbrytande genom åsidosättandet ofta
av deras personliga frihet och därmed också av deras karaktärsdaning.
Av alla dessa föranledanden har ett uppvaknande även i jord¬
frågan ägt rum på de senaste årtiondena. Visserligen utmärker sig den
nya företeelsen såsom alla nybörjare för tillfälliga och splittrade upp¬
slag, försök och ingripanden på skilda håll och kanter. Men det ligger
i dylika vaknande krafters natur, att de trots hinder och hindrare slå
sig igenom till allt större klarhet, enhet och obetvinglighet i uppnåendet
av de förnuftiga mål, mot vilka de blivit inriktade.
Jordfrågans mångfald.
Spörsmålen i jordfrågan äro mångahanda och kunna grupperas
på flera sätt. Enligt en indelningsgrund kan man urskilja en jordbruks¬
fråga (agrarpolitiken) jämte den sidoordnade frågan om bostadsanskaff-
ningen och jordfrågan i egentlig mening (den sociala jordfrågan). Den
förra saken rör jordbrukets och bosättningarnes främjande genom upp¬
lysning, understöd, lämplig jordstyckning, sammanslutning med mera.
Huvuduppgiften är här att stärka individernas egen kraft och förmåga att
reda sig själva, vilket är det viktigaste. Den andra angelägenheten avser
den lämpliga och rättvisaste jordfördelningen med dess många biämnen.
Den väsentliga uppgiften är här att genom lagstiftningens ingripande röja
och jämna de ofarbara huvudvägarna mot detta mål samt därvid särskilt
medla och skilja mellan förment stridiga intressen. Båda uppgifterna gå
dock även formellt sett upp i varandra mångenstädes på gränsområdena.
Sakligt sammansmälta de till en odelbar enhet, i det att strävandena på
båda områdena betinga varandra.
Motioner i Andra kammaren, Nr 239. 5
För att orientera sig i detta ämne skulle en överblick över det
stora materialet av initiativ jämte de resultat, som framgått därur, vara
särdeles vägledande. Detta material föreligger i initiativ från riksdag,
regering och ämbetsverk, i en myckenhet framställningar inom riks¬
dagen, vilka ej föranlett någon riksdagsskrivelse, i petitioner från korpo¬
rationer och enskilda, samt i kooperativa, filantropiska eller spekulativa
enskilda företag. Det bleve dock för vidlyftigt att här närmare ingå
på alla detaljerna. En översikt lämnas därför allenast över jordfrågan
i inskränkt bemärkelse med gränsområden.
Aven här kan mångfalden uppslag och dessas sparsamma resultat
lämnas åsido. En god översikt över utvecklingens förnämsta milstolpar
vinnes nämligen genom att framhålla de vägar, på vilka regeringsmakten
under de senaste tiderna ansett sig på detta område böra gå till hand¬
ling genom tillsättandet av särskilda beredningar. Den olika vikt rege¬
ringen fästat vid ett ämne på grund av dess egen natur eller dags-
politiska innebörd avspeglas härvid i viss mån även i antalet ledamöter,
som utsetts. På senare tider har dock enligt ett nytt experiment någon
gång allenast en person valts för att vinna en enhetligare förberedande
behandling, men har i detta fall ämnet merendels haft den aktuella
betydelse, att skyndsamhet ansetts vara av nöden. Understundom utser
regeringen själv sekreterare inom eller till och med utom beredningen,
vilket ock är ett kännemärke på ämnets betydelse enligt regeringens upp¬
fattning. Vanligen utses en av beredningens ledamöter till ordförande
men någon gång underlåtes detta.
På sista tiderna har även en viktigare beredning allt oftare ej
utsetts såsom självständigt arbetande kommitté utan har det uppdragits
åt vederbörande departementschef att tillkalla ett visst antal personer
att såsom sakkunnige biträda därstädes med frågans behandling och
utses därvid ordföranden vanligen av departementschefen. Detta för¬
faringssätt är tydligen en förelöpare till den ifrågasatta departemental-
reformen, enligt vilken hos departementschefen skall koncentreras möj¬
lighet till en enhetligare och kraftigare ledning enligt regeringens av¬
sikter. Emellertid ha dylika sakkunnige vanligen fått arbeta efter sin
övertygelse med åtnjutande av samma självständighet som kommittéerna,
ehuruväl här undantag också givits.
De viktigaste bland ovan nämnda beredningar äro:
l:o. Norrländska skog skommittén (7 ledamöter) tillsatt på före¬
dragning av civilministern den 18 juni 18(58 med uppdrag att efter
inhämtad noggrann kännedom om de norrländska skogsförhållandena i
Detaljerna.
Kommittéer,
tillsatta av
regeringen.
6
Motioner i Andra kammaren, Nr 239.
allmänhet samt om dem vilka anginge kronans ävensom övriga under
allmän vård och uppsikt i de norra provinserna varande skogar i
synnerhet och efter nogsamt övervägande av alla de omständigheter,
rätts- och lokalförhållanden m. m., som på skogshushållningen och därav
beroende industriell verksamhet i dessa provinser kunna hava inflytande,
avgiva ej mindre utlåtande över omförmälda och därmed i omedelbart
sammanhang stående frågor, än ock förslag såväl till lämpliga lagbe¬
stämmelser som till behövliga författningsstadganden för åstadkommande
av en förbättrad och efter tidsförhållandena samt på vetenskapliga grunder
ordnad skogshushållning i de norrländska provinserna, huvudsakligast
beträffande de under allmän vård stående, men ock i lämpliga fall
vidkommande de enskildas därvarande skogar; varförutom särskilt ut
låtande borde meddelas, på vad sätt kronan kunde beredas all den in¬
komst, som av dess ifrågavarande skogar skäligen kunde förväntas.
Betänkande avgavs den 21 december 1870 och innehöll åtskilliga märkliga
uttalanden även i den s. k. norrlandsfrågan.
2:o. Kommitterade för frågan om förvaltningen av statsäomänerna
och nybyggesväsendet i Norrland, tillsatt på föredragning av finans¬
ministern den 5 november 1875 för att med ledning av de upplysningar,
som kunde inhämtas såväl om Sveriges egna förhållanden som om andra
länders erfarenhet, avgiva utlåtande förutom beträffande utarrendering
av egendomar för statsverkets räkning och dessas förvaltning tillika på vilka
villkor därefter kunde till de enskilde upplåtas för odling tjänlig kronan till¬
hörig mark i de norrländska länen. Betänkande avgavs den 19 maj 1876.
3:o. Jordbrukslägenhetskommittén (7 ledamöter) tillsatt på före¬
dragning av finansministern den 25 september 1891 med uppdrag att
låta utreda, huruvida icke genom statsmakternas försorg tillfälle kunde
beredas obemedlade och mindre bemedlade att på lämpliga villkor bilda
egna jordbruk huvudsakligen å de inom landet ännu befintliga stora
odlingsbara utmarkerna, varvid kommittén hade att taga i övervägande
ej mindre i vilken mån och under vilka villkor upplåtelse av jord från
kronans egendomar för befordran av det angivna syftemålet kunde äga
rum, än även huruvida det kunde genom ändringar i gällande lag¬
stiftning eller på annat sätt befrämjas. Två betänkanden avgåvos, ett
den 5 mars 1892 och ett den 23 november 1892.
4:o. Utredning genom statistiska centralbyrån rörande omfattningen
av bolags jordförvärv inom Norrland och Dalarne enligt uppdrag år 1894.
Den 26 februari 1898 avlämnades den begärda utredningen.
5:o. Skog skommittén, tillsatt den 6 oktober 1896 (7 ledamöter)
med uppdrag att utreda vilka åtgärder lämpligen kunde vidtagas för
7
Motioner i Andra kammaren, Nr 239.
vinnande av en tillfredsställande vård av de enskilda skogarna och att
uppgöra de förslag, vartill denna utredning med hänsyn till de inom
olika landsdelar rådande förhållanden gåve anledning. Betänkande av¬
gavs den 9 september 1899.
6:o. Egnahemskommittén, (6 ledamöter) tillsatt på föredragning av
finansministern den 10 juli 1899 med uppdrag att verkställa utredning,
huruvida och i vilket avseende ytterligare åtgärder kunde vidtagas för
beredande av tillfälle för mindre bemedlade arbetare att på landsbygden
förvärva sig egna hem. Betänkande avgavs den 22 juni 1901.
7:o. Vatten fallskommittén, (7 ledamöter) tillsatt på föredragning
av civilministern den 9 juni 1899, med uppdrag att verkställa utredning
beträffande mera betydande vattenfall i landet, vilka helt och hållet eller
delvis kunde anses vara i statens ägo, som ock om och vilka åtgärder
borde från statens sida vidtagas för att dessa naturtillgångar måtte
komma landet i dess helhet till godo. Slutbetänkande avgavs den 17
mars 1903.
8:o. Norrlandskommittén, (11 ledamöter och en sekreterare) tillsatt
på föredragning av jordbruksministern efter gemensam beredning med
justitieministern den 7 juni 1901 med uppdrag att verkställa utredning,
huruledes genom lagstiftnings- eller andra särskilda åtgärder den själv¬
ägande jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och Dalarne
kunde vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda
landsdelar främjas. Slutbetänkande avgavs den 27 oktober 1904.
9:o. Skogsaccissakkunnige (6 sakkunniga) enligt bemyndigande
under år 1905 tillsatt inom finansdepartementet med uppdrag att verk¬
ställa utredning rörande förändrade bestämmelser angående beskattning
av skog. Betänkande avgavs den 15 juli 1907.
10:o. Vattenrättskommittén (5 ledamöter) tillsatt på föredragning
av justitieministern den 13 januari 1906 med uppdrag att utarbeta för¬
slag till ny lagstiftning angående jordägares rätt över vattnet å hans
grund och till de förändrade bestämmelser i andra delar av lagstiftningen,
som här av behov påkallades, samt
Dikningslagskommittén (6 till 8 ledamöter) tillsatt samma dag med
uppdrag att utarbeta förslag till ny lagstiftning angående jords torr-
läggning och därmed sammanhängande ämnen, vilket uppdrag längre
fram utvidgades att jämväl avgiva förslag rörande förebyggande av de
olägenheter som industriella verk ofta förorsakade kringliggande bygd
genom förorenande av dels vatten och dels luften m. m.
Båda kommittéerna (10 ledamöter) avgåvo samfällt betänkande den
17 december 1910.
8
Motioner i Andra kammaren, Nr 239.
ll:o. Skifteslag stiftning skommittén (5 ledamöter) tillsatt den 5 okto¬
ber 1906 på föredragning av justitieministern efter gemensam beredning
med jordbruksministern med uppdrag att företaga eu fullständig revision
av skiftesstadgan ocb därmed sammanhörande författningar m. m. Be¬
tänkande avgavs den 28 juli 1911.
12:o. Norrländska skogsvårdskommittén (6 ledamöter) tillsatt på
föredragning av jordbruksministern den 5 juli 1907 med uppdrag att
verkställa utredning angående de åtgärder, som kunde böra vidtagas för
att åstadkomma en rätt vård av kronans och de under skogsstatens tillsyn
ställda skogarna i Norrland och Dalarne. Betänkande avgavs den
16 mars 1912.
13:o. Expropriationslag stiftning skommittén (6 ledamöter) tillsatt på
föredragning av justitieministern den 20 mars 1908 med uppdrag att
verkställa revision av expropriationslagstiftningen m. m. Betänkande
avgavs den 15 mars 1910.
14:o. Torpkommissionen (3 sakkunnige) enligt bemyndigande den
22 januari 1909 tillsatt inom jordbruksdepartementet för utredning av
frågan om orsakerna till den tillbakagång av torpareklassen, som under
senare tid ägt rum i vårt land, samt om och i vad mån berörda före¬
teelser kunde vara av beskaffenhet att föranleda särskilda åtgärder från
statens sida. Betänkande avgavs den 6 maj 1911.
15:o. Kommitterade för för dvärdestegring sskatt (9 sakkunnige) enligt
bemyndigande den 29 januari 1909 tillsatta inom finansdepartementet
för att uppgöra förslag till allmänna grunder för en kommunal jord-
värdestegringsskatt. Betänkande avgavs den 7 augusti 1909. En ny
kommitté av 4 sakkunnige tillsattes enligt bemyndigande den 20 oktober
1910 för granskning av förslaget och avgav betänkande den 29
mars 1912.
16:o. Kommitterade för utredning av det mindre jordbrukets kredit¬
förhållanden (3 sakkunnige) tillsatta enligt bemyndigande den 28 oktober
1910 inom jordbruksdepartementet för att biträda med närmare utred¬
ning angående ordnandet genom föreningar av kreditförhållandena vid
det mindre jordbruket. Betänkande avgavs den 9 januari 1911. Två
nya beredningar genom tillkallade sakkunnige ha sedan ytterligare be¬
handlat frågan. (Förslag har ock avgivits av lantbruksstyrelsen år 1909.)
17 ro) Egnahemssakkunnige (5 sakkunnige) enligt bemyndigande
den 20 januari 1911 tillsatta inom jordbruksdepartementet med uppdrag
att utarbeta förslag dels till de förändringar i gällande bestämmelser för
statens egnahemslånerörelse, som på grund av vunnen erfarenhet kunde
befinnas önskvärda, dels ock till de ytterligare åtgärder, som från statens
9
Motioner i Andra kammaren, Nr 239.
sida kunde vidtagas för att underlätta och befordra egnahemsbildningen.
Slutbetänkande är ännu ej avgivet.
18:o. Sko g ssakkunnige för södra och mellersta Sverige (5 sakkun¬
nige) enligt bemyndigande den 16 juni 1911 tillsatta inom jordbruks¬
departementet med uppdrag att verkställa utredning för åstadkommande
av en rätt förvaltning och skötsel av kronans och andra allmänna
skogar i mellersta och södra delarna av riket. Betänkande är ännu
ej avgivet.
19 :o. Skog slag stiftning skommittén (4 ledamöter, därav en sekrete¬
rare) tillsatt den 11 juni 1911 på föredragning av jordbruksministern
efter gemensam beredning med justitiemistern med uppdrag att verk¬
ställa utredning om dels rätt för skogsvårdsstyrelserna att förvärva
skogsmark till bildande av allmänningar för vederbörande landstings¬
områden och för sådant ändamål använda influtna skogsvårdsavgift^!’,
dels bestämmelser för att bereda delägare i häradsallmänning möjlighet
att få med allmänningen införliva mark, som blivit för sådant ändamål
förvärvad, eller bilda nya allmänningar, ävensom huruvida kronans rätt
till storverksträd och ekar å häradsallmänning kunde upphöra, dels
lagbestämmelser, som kunde befinnas erforderliga och lämpliga för att
bereda kommuner, korporationer, byalag samt stiftelser och fonder, som
avse allmänt ändamål, möjlighet att genom inköp av skogsmark eller
annorledes bilda, bibehålla och utvidga gem ensamhetsskogar, dels lag¬
bestämmelser till förekommande, att fideikommissegendomars skogar ut¬
sattes för sådan behandling, att därigenom äventyrades skogskapitalets
fortfarande avkastningsförmåga, dels omarbetning av lagstiftningen
rörande nyttjandet av oskift skog, dels ock åtskilliga framställningar
från skogsvårdsstyrelsemötet 1908 rörande ändring och tillägg i samma
lag i ändamål att förekomma uppenbar skövling av ungskog, ävensom
angående övriga med de nu omnämnda sammanhängande skogslag-
stiftningsfrågor med åliggande för kommittén att, därest de överlämnade
framställningarna skulle befinnas till någon del vara av uteslutande
skogsteknisk innebörd, om förhållandet göra anmälan. Betänkande är
ännu ej avgivet.
20:o. Elektriska kraftkommittén (6 ledamöter) tillsatt på föredrag¬
ning av civilministern den 22 juli 1911 dels för utarbetande av förslag
till tryggande av avnämares rätt till kontraktsenligt åtnjutande av elektrisk
kraft, dels ock för att verkställa utredning, huruvida och på vad sätt
priset på elektrisk ström, som distribueras till allmänheten, må kunna
av offentlig myndighet regleras. Detta uppdrag har senare den 19
oktober 1911 vidgats till att även verkställa utredning, huruvida och
Bihang till riksdagens protokoll 1914. 4 samt. 110 käft. (Nr 239.) 2
10
Motioner i Andra hammaren, Nr 239.
i vilken omfattning samt under vilka villkor en koncessionslagstiftning,
utöver vad för närvarande gäller och av kommitténs tidigare uppdrag-
tilläventyrs föranledes, bör införas med avseende å kraftkällor, kraft¬
stationer eller kraftledningar, avsedda för distribution till allmänbeten
av elektrisk energi.
21:o. Sakkunnige för flottning slag stiftning en (5 sakkunnige) enligt
bemyndigande den 10 november 1911 tillsatt inom justitiedepartementet
efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet för
att biträda med utarbetande av förslag till ny lagstiftning om flottning
och till de förändrade bestämmelser i andra delar av lagstiftningen, som
bärav påkallas. Betänkande är ännu ej avgivet.
22:o. Jordundersökningen (först 2 nu 3 sakkunnige) enligt bemyn¬
digande den 30 december 1911 tillsatt inom justitiedepartementet med
uppdrag att skyndsamt åstadkomma en undersökning ej mindre rörande
omfattningen av bolags jordförvärv i mellersta och södra delarna av
riket än även i vad mån berörda jordförvärv i olika avseenden kunde
anses verka avsevärt till men för jordbrukets utveckling och orts¬
befolkningens berättigade intressen, i vilken undersökning lämpligen
borde inbegripas enskilda personers större jordinnehav i nämnda delar
av riket, i den män sådant innehav kunde anses ägnat att medföra
verkningar av nyss angiven art. Ett första betänkande avgavs den 10
mars 1912.
23:o. Undersökningen av den norrländska förbudslag stiftning ens
verkningar (1 sakkunnig) enligt bemyndigande den 30 december 1911
tillsatt inom justitiedepartementet med uppdrag att verkställa en utred¬
ning rörande verkningarna i olika avseenden av lagen den 4 maj 1906
angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast
egendom, vilket uppdrag sedermera utsträckts att omfatta även en
undersökning om verkningarna av den särskilda lagstiftning för Norr¬
land om ägostyckning och jordavsöndring, som tagit sig uttryck i
lagarna om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning den 16 juni
1905 och den 25 juni 1909 samt i lagen den 31 augusti 1907 angående
ändring i 20 § 1 mom. och 22 § av lagen om hemmansklyvning, ägo-
stvckning och jordavsöndring den 27 juni 1896. Betänkande avgavs
den 16 juni 19i3.
24:o. Bostadssakkunnige (5 sakkunnige och en sekreterare) enligt
bemyndigande den 22 januari 1912 tillsatt inom civildepartementet med
uppdrag att enligt de närmare anvisningar, som civilministern kunde
komma att meddela, verkställa utredning och avgiva förslag till åtgärder
med avseende å de mindre bemedlade klassernas bostadsförhållanden i
11
Motioner i Andra kammaren, Nr 239.
det huvudsakliga syfte som i motiveringen närmare angavs. Där om¬
nämndes såsom blivande föremål för utredningen: införandet av bostads¬
inspektion; uppdrag åt någon stats- eller kommunal institution att till¬
handagå med råd och stöd i bostadshygieniska, byggnadstekniska och
byggnadsekonomiska frågor; billigare byggnadskostnader genom bygg¬
nadstekniska åtgärder för olika typer av boningshus, genom lindringar
i övrigt med avseende å bebyggandet, genom lämpliga upplåtelseformer
av mark och genom åtgärder för viss byggnadsmarks undandragande
från spekulation m. m.; ordnad bostadsförmedling; tillgång på kapital,
som söker placering för ifrågavarande byggnadsverksamhet eller genom
lämpliga åtgärder kan ledas in i sådan placering; beredande av billiga
lånemedel; frågan om kommunal byggnadsverksamhet; stödjandet av
föreningsväsendet på området. — Undersökning skulle ock ske om nu
rådande bostadsförhållanden, men borde dock ej givas större omfattning
än som för vinnande av en allmän uppfattning av förhållandena på
detta område i olika trakter av landet vore nödig. Insamlandet och
bearbetandet av detta för de sakkunniges arbete nödiga statistiska under¬
sökningsmaterial skulle enligt Kungl. Maj:ts beslut anförtros åt kommers¬
kollegium, som efter förslag av de sakkunnige och i samråd med dem
hade att fastställa planen för undersökningarne.
25:o. Kronolägenhetskommissionen (4 sakkunnige) enligt bemyn¬
digande den 10 juli 1912 tillsatt inom jordbruksdepartementet med
uppdrag att utreda, dels huru lämpliga bestämmelser må kunna åstad¬
kommas i syfte att, där staten med äganderätt upplåter jord för bil¬
dande av egna hem, ändamålet med upplåtelserna måtte tryggas, så
att den upplåtna jorden ej må sedermera kunna övergå till helt annan
användning, och dels huruvida för främjande av egnahemsrörelsens
utveckling i vårt land upplåtelse av områden från de under förvalt¬
ning av domänstyrelsen ställda och för statsverkets räkning utarren¬
derade jordbruksdomäner med undantag av kronoparker och överlopps-
marker i de sex nordligaste länen må kunna ske, förutom med ägande¬
rätt, jämväl med tryggad besittningsrätt samt att, därest utredningen
därtill föranleder, uppgöra förslag till de grunder och författningar,
Bom befinnas för ändamålet erforderliga. Härvid borde komma under
allsidig prövning de olika former av tryggad besittningsrätt, som i vårt
land och främmande länder kommit till användning vid upplåtelse av
jord och de med dessa former förenade fördelar och olägenheter. I
anslutning till förenämnda frågor borde jämväl tagas under övervägande,
vilka åtgärder, som böra vidtagas för att bereda den på kronans ovan¬
nämnda domäner sittande klassen av torpare och lägenhetsinnehvare en
12 Motioner i Andra kammaren, Nr 239.
mera tryggad ställning än nu i allmänhet är fallet. Betänkande har
ännu ej avgivits.
26:o. Åbokommittén (3 ledamöter) tillsatt den 29 augusti 1913
på föredragning av finansministern med uppdrag att dels verkställa
utredning rörande antalet och beskaffenheten av de å så kallade rekogni-
tionsskogshemman samt huru å under bruk skatteköpta hemman befint¬
liga lägenheter må kunna tryggas i besittningsrätten till desamma
dels ock, därest undersökningen skulle giva vid handen, att beträffande
lägenhetsinnehavare, som frånvunnits sin besittningsrätt, billighetsskäl i
särskilda fall syntes böra föranleda ytterligare åtgärder från statens
sida, därom hos Kungl. Maj:t göra anmälan. Betänkande är ännu ej
avgivet.
27:o. Malmkommissionen (5 ledamöter) tillsatt den 24 oktober 1913
på . föredragning av finansministern med uppdrag att verkställa en all¬
sidig utredning angående det lämpligaste sättet för nyttiggörande av
statens norrländska malmfyndigheter. Betänkande är ännu ej avgivet.
Till dessa beredningar komma undersökningar om en del speciella
jordspörsmål såsom lapparnes jordfrågor, avvittringen inom de nord¬
liga delarna av landet, åtgärder för befrämjandet av fisket ävensom en
eller annan mindre utredning verkställd inom vederbörande departement
eller underlydande ämbetsverk med egna arbetskrafter.
Slutligen må antecknas den så kallade emigrationsutredningen (1
sakkunnig) som enligt bemyndigande den 30 januari 1907 tillsatts inom
civildepartementet och den 27 december 1913 avlämnat sitt betänkande,
innefattande en allmännare statistisk översikt över befolkningen och dess
ekonomiska tillstånd inom landet och således även till stor del berörande
jordundersökningens uppgifter.
Förestående uppräkning av de viktigaste regeringsinitiativen i jord-
frågan lämnar en bild över, hur denna sä småningom ånyo arbetar sig
fram. Man skönjer några konturer av ämnets stora huvudavdelningar:
1) ett förnuftigt bruk i produktionens och konsumtionens intresse
av landets speciella naturrikedomar, som utgöras av skogar, vattenfall,
malmer och torvmossar;
2) omsorgerna att bereda landets innevånare jord för jordbruk och
bostäder samt trygghet i besittningen av densamma och i åtnjutandet av
det på jorden nedlagda arbetets frukter;
.3) angelägenheten att leda det samlade kapitalet fram mot dessa
uppgifter samt bereda landets innevånare en kredit, som stöder dem
och icke såsom ofta är fallet snarare stjälper dem.
13
Motioner i Andra kammaren, Nr 239.
Yad ovan kallas den sociala jordfrågan har sin tyngdpunkt i dessa
tre huvudavdelningar, vilka dock som sagt även röra agrarpolitiken och
bostadsanskaffningen. Därtill kommer emellertid
4) vikten av upplysning och självansvar, som på detta liksom andra
områden är kulturens främsta medel och mål, och för vilka uppgifter
lagstiftningsåtgärderna äro ämnade att något jämna och trygga vägarna.
Den givna bilden av regeringsinitiativen ådagalägger emellertid å
andra sidan att statsmakterna här ännu befinna sig på ett tämligen plan¬
löst och famlande stadium. Uppdrag äro till och med alldeles åtskilda,
som uppenbarligen nära ingripa i varandra, och måste räkna med grund¬
satser, som borde vara enhetliga. Förtroendemännen, personligen ofta av
skilda läggningar, gå sina vägar var för sig utan att ens sammanträffa.
Överblicken och sammanhanget kommer till korta, metoderna bli växlande
eller otillräckliga och de slutliga lösningarna framskjutas eller förfelas
alldeles. Redan från början äro frågorna splittrade även på olika
departement samt uppdragas än åt kommittéer och än åt så kallade
sakkunnige.
Kännedomen om de framgångna resultaten gör icke heller bilden
fullkomligare. Vanligen grunda sig dessa utredningar på framställningar
från riksdagen eller beslut av andra kammaren. När de sedan komma
tillbaka, utformade i förslag till positiva åtgärder, har innehållet smultit
ihop merendels under sin väg genom svårigheterna. Sedan beskäres det
ytterligare genom sammanjämkningarna i riksdagen, därest ej såsom
ofta inträffar frågan alldeles förfaller.
Överskådas ämnet och begrundas sambandet mellan detaljerna, får
man ett starkt intryck av vad som brister i de visserligen ofta upp¬
riktiga försöken. Svårigheterna ligga som bekant såväl i själva ämnets
undanskymmande för en tid som i de stridiga intressena och synpunk¬
terna. Man möter motsatsförhållandena mellan bekymret för dagen och
omtanken för framtiden, mellan produktionens och konsumtionens in¬
tressen samt spekulationens önskningar, mellan kravet på jord och
trygghet i besittningen för alla, som behöva det, och den godtyckliga
hjälpen endast åt några på vissa trakter eller på vissa egendomar, mellan
omsorgerna om människorna personligen och teknisk omtanke om deras
hjälpmedel samt över huvud taget mellan de så kallade lösningarna och
palliativen.
14
Motioner i Andra kammaren, Nr 239.
Emigrations-
utredningen
och den sociala
jordfrågan.
Förslag till »lösningar».
Det finnes en avdelning under jordfrågan i egentlig mening eller
den sociala jordfrågan, som ofta ensam får bära namnet jordfrågan i
dess egentligaste mening. Detta är spörsmålet om fördelningen och
besittningen av landets jord bland innevånarna för jordbruksändamål
och bostäder. Norrlandsfrågan har betecknat det mest omfattande
statsingripande på senaste tider i denna sak närmast såvitt den avser
jordbruk. Emellertid äro de realiteter, diskussionsämnen och åtgöranden,
som bilda underlaget till norrlandsfrågan ingalunda några egenheter
endast för Norrland. Motsvarande förhållanden och behov återfinnas
över hela riket och mångenstädes i samma utsträckning som i Norrland.
Det fortsatta meningsutbytet i norrlandsfrågan kan sålunda sägas hava
sin betydelse för hela riket. Då det därför gäller att giva exempel på
ifrågasatta lösningar i jordfrågan kan det vara lämpligt att hämta
dem från dess förenämnda mest brännande underavdelning och därvid
även något åberopa meningsbrytningarna i norrlandsfrågan såsom beteck¬
nande för vad detta ämne betyder för hela landet. De synpunkter, som
härvid framträda, äro även vägledande för betraktelserna i övriga delar
av jordfrågan såsom naturrikedomarnas tillgodoseende, krediten för främ¬
jande av jordens olika ändamål o. s. v. På alla punkter framträda de
viktigaste intressenter, som i nutiden äga talan även i jordfrågan, och göra
gällande förment motsatta anspråk. Dessa intressenter äro i skilda mot¬
sättningar jordbruket, skogsbruket och industrien, befolkningen och de
större jordbesittarna, arbetare och arbetsgivare, individerna och sam¬
hället.
Det kan ha sitt intresse och ligga nära till hands att här först
anknyta detta ämne något till emigrationsutredningens betänkande.
Bakom emigrationen ligger nämligen alla dessa misstämningar hos folket,
som pläga sammanfattas under benämningen olusten i landet. Emigra¬
tionen har varit föremål för en vidlyftig nyss avslutad utredning under
ledning av professor G. Sundbärg (sid. 12). Betänkandet i ämnet har
för sin del kommit till det resultat, att det i all synnerhet är missför¬
hållandena inom jordbruket, som för närvarande egentligen förklara
emigrationen från vårt land. Betänkandet har emellertid, ganska för¬
klarligt för övrigt, väsentligen begränsat sig till att i möjligaste mån
söka återgiva det verkliga läget samt ifråga om önskemål och åtgärder
för framtiden allenast antytt några riktlinjer i varjehanda ämnen. Åven
15
Motioner i Andra kammaren, Nr 239.
i detta ligger sålunda en uppfordran för de speciella utredningarna att
liär taga vid och söka åstadkomma något.
Ett viktigt rättesnöre är därvid obestridligen det uttalande, varmed
Sundbärg avslutar sitt betänkande, nämligen att det viktigaste botemedlet
mot emigrationen vore, att vi för framtiden icke bliva efter varken ifråga
om ekonomisk företagsamhet eller ifråga om samhälleliga reformer. I
denna anvisning ligger väl dock inneslutet det ännu större önskemålet,
att det svenska folket i omnämnda avseenden vinnlägger sig om att gå
i spetsen, att vara icke såsom det blivit sagt ett släkte med lysande
ansatser någon gång och försummade tillfällen merendels, utan ett folk,
som är benäget för initiativ och mäktigt av vilja att fullfölja dem, detta
såväl i det dagliga och lilla, vars summor göra de stora talen, som ock
i de bredare, vägledande ansatserna. Möjligheten till ett dylikt uppvak¬
nande ligger i mäktiga lager på djupet av den svenska folksjälen och
vänta på sådden. Det är de svenska uppkomlingarnas egenart merendels
att glömma bort den folkliga jordmånen eller med andra ord det är de
svenska institutionerna, som allt för ofta hava förhindrat odlingsarbetet.
Emigration sutredningen lägger tyngdpunkten på den ekonomiska
uppblomstringen på alla områden men framförallt genom industrien. Det
är också givetvis på detta som det i första rummet beror, i vad mån
tillräcklig ekonomisk utkomst skall kunna beredas alla innevånare och
även den blivande befolkningstillväxten. Beträffande åter de många
vägarna dit fäster betänkandet huvudsakligen avseende vid vad man
skulle kunna kalla den vanliga ordningen. Att det även finnes en social
jordfråga, vars lösning kan påkalla ett direkt statsingripande i jord¬
fördelningen och jordbesittningen, ligger i det stora hela utanför betän¬
kandets uppmärksamhet. Några inlägg, som beröra ämnet, återfinnas
dock och det väsentligaste av dessa torde vara kapitlet om norrlands¬
frågan, där sålunda författarens allmänna känsla och synpunkter på ämnet
äro att söka.
Det framhålles i betänkandet, att i norrlandsfrågan ej kunde vara
fråga att öka utredningarnas antal. Blott några synpunkter skulle
framhållas, som visst icke voro nya men dock, enligt författarens mening,
icke så beaktade som de borde vara. Den första av dessa vore, att
orsakerna till den bedrövliga utvecklingen i Norrland läge vida mera i
olämplig lagstiftning och brist inom statsförvaltningen än hos sågverks-
bolagen.
Detta omdöme går i rätt riktning men icke tillräckligt långt. Det
bygger på den föreställningen, att bolagen i allmänhet anses vara de
skyldiga. Så kan det visserligen ofta te sig för den stora allmänheten,
16 Motioner i Andra kammaren, Nr 239.
när bekymren över det överklagade tillståndet tar sig naturliga uttryck
i att framhålla detta såsom obestridligen bolagens påtagliga verk. Men
ett ingående bedömande av saken fritager dem icke blott till övervägande
del utan helt och hållet från skuld och ansvar för deras åtgöranden.
Det enskilda initiativet för skapande av ekonomiska företag utnyttjar
givetvis de möjligheter, som samhällsskicket erbjuder, och den allmänna
konkurrensen utesluter här alla filantropiska synpunkter. Om en sådan
rasning verkar demoraliserande i många fall på bolagens eller rättare
sagt på deras tjänstemän i metoderna för besittningstagandet av de
ekonomiska värdena ligger skulden där också hos samhället. Ett dylikt
tillstånd verkar nedbrytande även på befolkningen och de administrativa
myndigheterna. Norrlandskommittén utgick ifrån, att orsaken till vad
som brast låg i samhällsförhållandena och icke hos industrien, och dess
förslag till lagstiftnings- och andra åtgärder äro i själva verket endast
ett uttryck för en dylik uppfattning.
Emellertid framhåller emigrationsutredningen, att däremot Norrlands
befolkning måste rättvisligen tillskriva sig själv skulden i viss mån till
vad som inträffat. Det är dess okunnighet om den till bönderna av
staten skänkta skogens värde, som vållat fördärvet. Okunnigheten kunde
nog både förklaras och i viss mån försvaras. Men någon gräns måste
dock rimligtvis begäras, framhålles i betänkandet, och där okunnighet
går över alla gränser, står ej i mänsklig makt att hindra, att den leder
till missgrepp och förluster.
Detta åskådningssätt återfinnes också i viss mån uti norrlands-
kommitténs betänkande. Det är befolkningens mänskliga svagheter,
dess göranden och låtanden, som här och var med förkärlek sättas i
förgrunden. Men vill man inlåta sig på skuldfrågan ur den synpunkt,
som lagts på densamma när det gällde bolagen, förtjänar verkligen
befolkningen minst lika stor hänsyn och förståelse. En tudelning
av dess obekantskap med de nya världskonjunkturerna i en förskylld
och en oförskylld okunnighet blir allenast en konstruktion, som jävas
av livsförhållandena. Staten lät utan försiktighetsmått och utan någon
som helst upplysningsverksamhet utlämna sina skogar med full ägande¬
rätt till en befolkning, som vid den tiden saknade kunskap om deras
värde, samt utlämnade därvid denna befolkning till ett värnlöst byte åt
dem, som sutto inne med kunskaper och hade ett ofantligt enskilt intresse
att utnyttja desamma. Det var för övrigt icke endast denna obe¬
kantskap, som föranledde hemmansförsäljningarna. Många andra om¬
ständigheter bidrogo därtill lika oundvikligt såsom vantrevnaden under
de nya förhållandena, fruktan för laga skiften, som ofta begärdes för
17
Motioner i Andra kammaren, Nr 239.
att skrämma bönderna till försäljningar o. s. v. Man får se mänskligt
även på de svagares kamp och ej blott på den övermakt, som betvin¬
gade dem.
I en reservation1) till norrlandskommitténs betänkande uttryckes efter
en historisk framställning saken sålunda: »Den förestående fram ställ ni ngen
har ej kunnat bliva något annat än ett angivande av synpunkter för
en historisk framställning, illustrerad med belysande exempel ur verk¬
ligheten. Därmed har jag också velat betona, att det är förhållandena,
som oundvikligt vållat den skadliga utvecklingen, samt att skulden ligger
icke hos befolkningen eller industriens målsmän utan i lagarne och
styrelsesättet. Det tjänar dock ej heller något till att vara alltför sträng
i sitt omdöme om lagstiftarnes och de administrativa myndigheternas
personer.- Ty det är ganska lätt att vara vis efteråt. Men i den mån
missförhållandena kommit i dagen, gives det ej vidare någon ursäkt
för alla uppsåtliga strävanden att fortfarande upprätthålla dem.»
Såsom ett bevis på statsförvaltningens ej tillräckligt beaktade skuld
åberopar emigrationsutredningen ett uttalande om hur hemmanen vid avvitt-
ringen tilldelades betydligt mer skogsmark än de borde få enligt för-
fattningarne. Denna sak är framhållen även av norrlandskommittén och
har även av kommittén lagts till grund både för den i förslaget till för¬
budslag gjorda skillnaden mellan stödskog och övrig skog som för fram¬
ställningen om nya grunder för den återstående avvittringen. Det för¬
nämsta felet hos förvaltningen ligger dock icke uti nämnda tillämpning
av avvittringsförvaltningarne utan i dessa senare själva. Det var, enligt
vad numera ganska allmänt anses, ett misstag att utskifta saluskog med
äganderätt överhuvud taget. Detta är därför rättat i de nya avvittrings-
bestämmelserna av 1909, som föreskriva att all saluskog skall utläggas
till sockenallmänning. Mången tror, att det varit ännu riktigare, att,
såsom landshövding Widmark år 1860 förordade för lappmarksskogarne,
kronan bibehållit äganderätten till alla sina skogsmarker men medgivit
befolkningen rätt till odling och virkesfång på de villkor, som kunde
anses lämpliga. Till dessa yttersta avgöranden får man gå tillbaka vid
bedömandet av förvaltningens och statsmakternas stora felgrepp vid
avvittringarne.
Emigrationsutredningen betonar härvid såsom ett visst berättigande
till den stora omkastningen i äganderätten till skogarna och de billiga
prisen som betalades, att det ej var bonden själv som givit skogen det
ökade värdet. Utan trävaruindustriens uppkomst och de kapital, den
b Av C. Lindhagen,
Bihang till riksdagens protokoll 1914. 4 samt. 110 käft. (Nr 239.)
3
18 Motioner i Andra kammaren, Nr 239.
erfarenhet, energi och framsynthet, som nedlades i denna, skulle
bondens skogar i själva verket ej varit värda ens de hundra eller
tusentals kronor, som han verkligen uppbar. Här var en oförtjänt värde¬
stegring, säges det, den största som någonsin förekommit i vårt land.
Detta är samma erinran som i diskussionen om dessa frågor alltid
upprepas från många industriella håll ehuru visserligen icke från alla.
Det ligger ock en viss sanning uti detta, som dock närmar sig sin
motsats i samma mån som man blundar för alla andra inverkande
faktorer.
Den ifrågavarande värdestegringen är icke en skapelse allenast av det
i svensk trävaruindustri nedlagda kapitalet och den fackkunskap, som
den tagit i sin tjänst. De nya världs konjunkturerna d. v. s. den stora
efterfrågan på trävaror och de vidgade tekniska möjligheterna att
transportera dem till konsumenterna ha sin stora andel i förtjänsten.
Detta är således en samhällelig andel uti värdestegringen. Vidare får
man väl gorå någon honnör också för de naturens krafter, som åstad¬
komma att det växer skog på markerna. Detta är också ett samhälls-
värde, som innehafts av svenska staten eller fördelats pa folket självt
representerat av bönderna. Vidare ha alla skogs-, flottnings- och industri¬
arbetares arbete sin dryga del i verket, men de få nöja sig med sin
arbetsförtjänst efter marknadsvärde samt erhålla knappast någon andel
i vinsten på den verkliga värdestegringen, vilken företrädesvis går till
kapitalet och den tekniska ledningen, som visserligen också ha sin stora
anpart i resultatet.
Det är ganska synd om den svenska småbonden, som sällan till-
erkännes någon förtjänst, men i alla fall under seklerna fått bära bör¬
dorna och tjäna samhället med krigstjänst, skattebetalning och matvaror,
vilka senare billigt uppköpas av mellanhänder och säljas dyrt till konsu¬
menterna. I allmänhet tillfalla de oförtjänta värdestegringarna de störa
företagen med de större möjligheterna och den praktiska affärsinsikten.
Att något av dessa värden också någon gång tillfaller en sådan
samhällsklass, som exempelvis jordens odlare kan knappast kallas oför¬
tjänt i vanlig bemärkelse. Ett påtagligt missförhållande uppstår dock
även här, när en bonde sitter inne med stora skogsarealer och sedan
ensam insamlar förmögenheter på en värdestegring, som skapats av
naturen, konjunkturerna, arbetarklassen, industrien och samhället.
Skildringen i emigrationsutredningen om orsakerna till norrlands¬
frågans uppkomst är icke heller fullt allsidigt grundad på de verkliga
förhållandena.
Norrlandsfrågan uppstod icke, såsom det säges, först när sågverks-
19
Motioner i Andra kammaren, Nr 239.
bolagen begynte inköpa böndernas hela hemman. Det brann i knutarna
redan genom de femtioåriga upplåtelserna om avverkningsrätt, ty där¬
igenom ruinerades bönderna för en hel generation, ja, för två genera¬
tioner när den nästa generation fick återtaga en totalt avverkad skog.
Det framhålles vidare såsom ett missgrepp att rätten till avverknings-
upplåtelse genom lag inskränktes från femtio år till först tjugu, sedan
fem år, ty därigenom skulle bolagen tvingats att inköpa hemmanena.
Det kan hända att detta i åtskilliga fall påskyndat köparnas iver att
förvärva fastigheter, som i alla händelser skulle en gång fallit dem till.
Industriens framsynthet lärde denna emellertid oavsett detta, att det var
bra att hava skogen i sin hand även för längre tid än femtio år och
de långa avverkningskontraktens tillvaro påskyndade säkerligen i ännu
flera fall tillämpningen av denna framsynthet genom att bolagen så
mycket lättare kunde förmå de ruinerade bönderna att sälja, när de
senare ej själva bleve nödsakade att utbjuda sina hemman till salu. Å
andra sidan har förvisso den kortare avverkningstiden, ehuru den kom
för sent, räddat många bönder från ett sådant trångmål och berett dem
möjlighet att behålla sin egendom.
Vidare framhålles i emigrationsutredningen, att också inköpen av
böndernas jord i främsta rummet vållades av den ekonomiska lagstift¬
ningen, därigenom att denna i regel skulle förbjudit den skogsägare som
ville sälja att få sälja undan så stor del av skogen, som han ej själv
behövde och få behålla resten av skogen jämte inägorna. Om så fått
ske skulle de norrländska bondgårdarna fått behålla sin självständiga
ställning, ja, fått den högst betydligt förbättrad, försäkras det i emigra¬
tionsutredningen. Det ligger icke mycket av verklighet i denna före¬
ställning. Länge har erbjudits möjlighet för jordavsöndring och från
1906 har därtill funnits en ägostyckuingslag, som medgav den fullstän¬
digaste frihet i jordstyckning. Men i regel begagnade man sig vid
hemmansförsäljningarne icke av jordavsöndringsförfarandet och icke heller
av ägostyckningslagen, under det årtionde den gällde obeskuren jämväl
i Norrland. Industrien önskade nämligen helt naturligt att få förvärva
all skog och såg oftast icke ogärna att få förvärva även åbyggnaderna
och inägojorden för att där kunna bosätta en skogsarbetare såsom ock
emigration sutredningens åberopade sakkunnige förordat, ehuru han sam¬
tidigt också förklarar, att industrien aldrig känt begär efter jordbruk.
Säljarne gåvo i sådant fall så mycket hellre efter som även de vanligen
tyckte att om de skulle gå bort från sina besittningar samt göra affär
och framdeles leva på kapital, vore det bäst att sälja det hela på en
gång. Därför blev det i de flesta fall på det sättet, oavsett att den eko¬
20
Motioner i Andra kammaren, Nr 239.
nordiska lagstiftningen erbjöd möjligheter att stycka ett hemman. Samma
erfarenhet visar även Värmland. Där pågå bolagsförvärv mångenstädes
oavbrutet och i regel säljas där både stora och små skogshemman i sin
helhet oaktat man där har full frihet att tillämpa den allmänna ägo-
styckningslagen liksom även jordavsöndring. Vanligt var jämväl, att
inom Norrland liksom numera inom Värmland bolagets ombud vid sitt
köpeanbud erbjöd bonden att få sitta kvar på gården utan arrende till
och med så länge han önskade och dylika erbjudanden ha visat sig
särdeles lockande. Emigrationsutredningen anmärker att det visade sig
i många fall varit ett olyckligt grepp, att de gamla innehavarna sålunda
sutto kvar som arrendatorer, enär ett jordbruk i Norrlands inre bygder
ej kunde bära sig utan skog. Greppet var nog olyckligt i det stora
hela, men ur den sålunda anmärkta synpunkten knappast för den ifråga¬
varande kategorien arrendatorer. Vanligen erhöllo de nämligen rätt till
husbehovsvirke och så hade de fått ett kapital vid försäljningen, vars
avkastning de kunde lita till, ehuru det visserligen merendels smalt bort
tämligen snart.
Av emigrationsutredningen yttras vidare att de norrländska miss¬
förhållandena numera avhjälpts i ett par fall genom att den kommunala
rösträtten blivit reformerad i demokratisk riktning och att en arrende¬
lag äntligen kommit till stånd. Man måste ju medgiva, att den nya
kommunala reformen medförde en avsevärd utjämning av de kommunala
maktförhållandena, ehuru väl som bekant meningarna äro mycket delade
om den varit tillräcklig. Beträffande åter den åberopade arrendelag¬
stiftningen synes därmed åsyftas, såsom ock framgår av annat samman¬
hang, den allmänna arrendelagen av år 1907. Det är emellertid en
missuppfattning, att denna arrendelag på något märkbart sätt kunnat
avhjälpa de norrländska bolagsarrendatoremas betryck. Den innehåller
föga av s. k. sociala lagbestämmelser utan är huvudsakligen en i och
för sig viktig kodifiering och komplettering av gammal lag och praxis
med avseende å vanliga affärsmässiga jordbruksarrenden. Därföre åtföljes
också den allmänna arrendelagen två år senare av en särskild norrländsk
arrendelag.
Denna senare arrendelag liksom den övriga norrlandslagstiftningen
synes emigrationsutredningen visserligen icke uttryckligen förkasta men
av framställningen framgår, att de personliga sympatierna för densamma
väsentligen saknas. Det anmärkes härvid till en början, att man för¬
sökt sig med denna lagstiftning, men att förhållandena i verkligheten
dock icke undergått någon förbättring göres troligt av att utflyttningen
från Norrland aldrig varit så stor som under det senaste årtiondet samt
21
Motioner i Andra hammaren, Nr 239.
att en lösning av svårigheterna således icke kunnat på detta sätt komma
till stånd, och författaren tror icke att ens de mest utpräglade entusiasterna
för denna lagstiftning skulle vilja påstå att lösningen verkligen ännu
vore funnen.
Redan detta betraktelsesätt visar att författaren, ganska ursäktligt
för övrigt, icke ägt tillräcklig kännedom, vad frågan egentligen gäller.
Varje uppgift, som är inriktad på att skydda och stärka det som är för
tillfället svagt och med orätt håller på att gå under, är visserligen alltid
i sitt slag entusiasmerande. Själva principerna, för vilka förenämnda
lagstiftningen vill vara ett anspråkslöst uttryck, äro säkerligen av be¬
stående betydelse. Någon entusiasm kan väl däremot aldrig en lag¬
stiftning i och för sig, allra minst i bristfälligt skick, uppkalla. Det
vunna resultatet har i mycket ej kunnat bliva annat än en tillfällig
förskansning mot en alltför otyglad ekonomisk utveckling. Dess be¬
tydelse är principiellt att den betecknade ett begynnande genombrott
även i lagstiftningen mot manchesterprincipernas envälde i affärslivet.
Praktiskt sett har den såsom allmänt erkännes räddat väsentligen själv¬
ägande jordbruksbygder från vidare bolagsförvärv samt därav också
återgivit åt befolkningen i dessa trakter en större trevnad, trygghet
och tillförsikt. Om man anser att detta innebär några fördelar, hava
dessa fördelar således skapats genom lagstiftningen. En myckenhet
arrendatorer hava vunnit förbättrade förhållanden. Jorden å bolags-
hemmanen vanhävdas mindre än förut. De jordbruk som styckas, bliva
någorlunda lämpade att föda sin man. Indirekt ha lagstiftningen och
den opinion, som genomförde den, verkat att bolagen och dess tjänste¬
män taga mera hänsyn än förut samt bönderna vaknat upp till större
insikt i tillvaratagandet av sina intressen.
Man ser här ett exempel på, hur statistiken lätt drar förhastade slut¬
satser av sina siffror. Varför skall den ökade utvandringen från Norrland
under sista årtiondet nödvändigt betyda, att förhållandena genom norr-
landslagstiftningen ej undergått någon förbättring? Det är möjligt, att
emigrationen skulle varit ännu större, om denna lagstiftning ej mellan-
kommit. Den utesluter ej heller att den befolkning, som väl ändock skall
stanna kvar, kan åtnjuta mångenstädes något större trygghet än förut.
De verkliga anledningarne till den ökade utvandringen har emigrationsut-
redningen ej sökt allsidigt belysa. Den lägger landets framtid i den
fortsatta industrialiseringen företrädesvis, men hoppas mindre av jord¬
bruket, och siffrorna i tabellerna tala ej tillräckligt om för oss all den
trängtan, som ruvar i människornas sinnen. Det är nog sant att när indu¬
strien, i den mån förutsättningar därför finnas, ytterligare specialiserat
Frans
Kempes
förslag.
22 Motioner i Andra kammaren, Nr 239.
och mångfaldigat sig i landets skogsbygder, skall den skapa ytterligare
arbetstillfällen till en tid åtminstone, så länge konjunkturerna stå bi.
Den stora utvandringen på sista tiden från norra Sverige kan ba även
andra orsaker. Det betryck som i åtskilligt vållats ingalunda av indu¬
strien men av dess jordförvärv, är endast till någon del lindrat av norr-
landslagstiftningen och dess idéströmningar. Ett dylikt betryck blir
kännbarare ju längre det varar och när man mångenstädes ej ser någon
ljusning alls eller ej någon tillräcklig ljusning för framtiden, blir längtan
att komma bort från det hela till slut obetvinglig. Måhända är också
skogarnas och fjällens folk till stor del ännu för friboret eller hur man
vill kalla det för att vilja gå in under det ok och den ovissa anställ¬
ning, som ett lönarbetarskap uti industrien dock gärna medför. Man
må ock besinna, att det karga klimatet och de långa avstånden ej äro
uppmuntrande i längden. Tidens ande går före händelserna, den följer
tidningarne, posten och färdvägarne samt tränger in i sinnena. Så blir
till sist längtan efter värme och medmänniskor också övermäktig för
mången.
Emigrationsutredningens sannolika ställning till den sociala jord¬
frågan belyses vidare av vad nedan vtterligare i dithörande delar anföres
(sid. 22—27 och 37—40).
Med betonande, att någon lösning ännu icke syntes blivit funnen,
hänvisar emigrationsutredningen särskilt till trävaruindustriens invänd¬
ningar, sådana de framställts av konsul Frans Kempe år 1911 i en
artikelserie, benämnd »trävaruindustriens debet och kredit».
Det väsentliga av denna framställning återgives i betänkandet och
utgör dettas huvudsakliga inlägg i norrlandsfrågan.
Kempes program är, att den friaste möjliga rätt till jordstyckning
borde ha funnits från början av trävaruindustriens verksamhet. En
sådan frihet i förening med obehindrad rätt för alla att köpa och sälja
skulle givit var och en sitt och löst frågan tillfredsställande. Norr¬
land slagstiftningen har lagt ytterligare hinder för en sådan ordning.
Trävaruindustriens debet består däri, att den ej ännu vunnit fullkom¬
nad, vilket till största del tillskrives lagstiftningen samt en fördärvlig
agitation mot industrien. Dess kreditsida åter är mycket stor samt
skildras med kraft och övertygelse. Innehållet återfinnes som sagt i
emigrationsutredningens betänkande (sid. 747—754). Den röda tråden
i framställningen framgår bäst av slutorden, vilka jämte ett stycke,
som rätteligen hör dit, därför lämpligen må återgivas även här. För¬
fattaren yttrar:
Motioner i Andra hammaren, Nr 239.
23
I England söker man på allt sätt att förskaffa industrien den jord, varav den
har behov och i detta avseende äro de engelska arbetarna ej de minst ivriga, ty
de förstå sitt eget intresse. Uppfattningen här och den i England äro sålunda vitt
skilda. Obestridligt är emellertid att det engelska folket är klokt och företagsamt,
att England därför är rikt och världshärskande men att det svenska folket är fattigt
och Sverige utan vidare anseende. Engelsmännen och deras ättlingar förstå konsten
att taga sig fram varhelst de befinna sig. De uppfostras till män som veta att
lita endast på sig själva och att handla klokt och i rätta stunden, vi till drömmare,
vilka samhället i värsta fall har skyldighet att taga hand om.
Alltför många av oss synas ej hava insett, att Sverige liksom alla andra
kulturländer måste omvandlas till industriland. De anse därför fortfarande att jord¬
bruket är den enda viktiga näringen. Andra åter förstå ej, att vår ekonomiska
utveckling i främsta rummet beror av sådana industrier, som av allmänheten ej
behöva upptaga någon skatt. Att mota dessa industrier vittnar om en inskränkhet,
som intet annat folk gjort sig skyldig till.
Allmänheten sätter stora anspråk på det produktiva arbetets män. Härom
vore icke så mycket att säga, därest arbetet finge fortgå utan störande ingrepp, så
att företagaren kunde känna tillförsikt och arbetsglädje. Men att — såsom åtskilliga
göra — på honom ställa de mest vittgående anspråk och samtidigt söka hindra
företagsamheten och kapitalbildningen, det är oförnuft, ty han kan ej fylla anspråken
därest man binder hans vilja och stäcker har verksamhetsbegär. Dessa negationens
andar, vilkas mål det är att skapa missnöje, må icke bliva de bestämmande, ty av
missnöje kunna vi icke leva. Det är hög tid att de, som utföra det produktiva
arbetet, tillåtas arbeta i fred, ty det är dock av detta arbete som alla Sveriges
invånare skola finna sin utkomst.
Artiklarnes innehåll är icke nytt. Det avspeglar den ståndpunkt
författaren intog i norrlandskommittén och återfinnes väsentligen i hans
reservationer. Ehuru bestickande, innefattar framställningen dock enligt
norrlandskommitténs och mångas mening, vid sidan av riktiga saker,
halva sanningar och framför allt ett bortskymmande av de realiteter,
varom vore fråga. Att betrakta varje förutseende i detta fall före¬
trädesvis såsom ett obefogat fientligt angrepp på industrien, är knappast
någon allmän mening ens inom den senare. Författaren företräder här
industriens invändningar i dess yttersta konsekvenser. Ett under¬
kännande av varje samhällsingripande är en tillämpning fortfarande av
manchesterläran om de fria krafternas obundna spel och detta även sedan
dessa på den ena sidan icke längre äro fria såsom måste vara för¬
hållandet på bolagens domäner. Åberopandet av den engelska indu¬
striens frihet träffar ej alls denna sak, då nämnda industri veterligen
ej blivit jordägare på samma sätt som här. Däremot har engelska rege¬
ringen nyligen utlovat ett ingripande mot de stora enskilda godsen.
Detta till och med så grundligt, att de nu oodlade dalarna skulle där¬
efter »stå så fulla med säd, att de komma att skratta och sjunga».
24
Motioner i Andra kammaren, Nr 239.
Det bleve för vidlyftigt att upprepa den långa diskussion i detta’ ämne,
som återfinnes i norrlandskommitténs betänkande, och delvis besvarats
genom norrlandslagstiftningen. Några erinringar må dock göras, som
ha särskild betydelse mångenstädes även i det övriga riket.
Det beklagas, att genom den nya äg ostyckning slag en, som kräver
att av varje hemmansdels gamla jordbruk bibehålies ett någorlunda
besutet bondejordbruk, förhindras gårdarnes upplåtande åt skogsarbetare.
Frånsett en viss befogenhet för staten att upprätthålla i någon mån
åtminstone avsikterna med awittringen, var grunden till denna lag¬
stiftning i övrigt den, att alla de tillfällen landet erbjöd att bibehålla
en besuten bondebefolkning, borde tillvaratagas. Detta därför att dels
alla tillfällen till utkomst måste bevaras, dels odlarnas uppgift att skaffa
livsmedel är oumbärlig, dels odlarnas större fysiska kraft och uthållighet
är en nödvändig grundval för upprätthållandet av människomaterialet,
som förbrännes av industrien och storstäderna, dels ock friheten och
mångsidigheten i arbetet har sin hemort och fristad i sådana bosätt¬
ningar. I den ringa mån ägostyckningslagen utstakar böra även indu¬
striens hemman och särskilt de gamla kronodonationerna rimligen tjäna
så viktiga angelägenheter. För skogsarbetarnas bosättning åter lämna,
menade man, dessa hemman annorstädes rikliga utrymmen och så mycket
fick väl industrien i skogssocknarna bidraga till landets uppodling och
bebyggande, att den beredde nya rum för sina egna skogsarbetare.
Hur går det annars med de nya möjligheter, som till hämmande av
emigrationen särskilt från den jordbrukande klassen, förespeglas kunna
beredas inom landet, om även ett så anspråkslöst krav anses gå över
hövan. Detta utesluter emellertid icke, att undantag ha fog för sig i
någon viss trakt eller på vissa hemman, där nya möjligheter till någon
uppodling alldeles saknas. Man bör icke insnöra det levande livet i
några tvångströjor och i dylika fall böra sådana krav tillmötesgås.
Bland industriens obestridliga förtjänster, som ingen förnekar, fram-
hålles som alltid flottbargörandet av älvarna och den därigenom åstad¬
komna värdeökningen av skogarna. Detta är en stor sak. Inför den
får man blunda för att detta framträngande i skogsbygderna mången¬
städes förstört fisket, jagat bort villebrådet och i övrigt lagt en död hand
över värden, som utgjort bondekulturens förutsättningar för trevnad.
Kanske också för den makt, som därigenom industrien vunnit och ofta
utnyttjat för att nedsätta priserna på virke och tvinga bönder att sälja
sina hemman.
Därav följer dock ej oeftergivligt, att industriens besittningstagande
särskilt av de gamla kronoskogarne varit den enda utvägen för att
25
Motioner i Andra kammaren, Nr 239.
genom flottledsanläggningar och annan företagsamhet göra skogen åt¬
komlig för dess industriella förädling. Det hade kanske gått lång¬
sammare annars. Men måhända hade, om staten behållit sin skog,
ernåtts större omtanke i tidernas längd vid de många spörsmålens lösning.
Möjlighet av stort ekonomiskt utbyte framtvingar detsamma. Utan
tvivel skulle staten i sådant fall själv utfört anläggningarna eller bidragit
därtill liksom den även nu börjar utbygga sina egna vattenfall, vilket
är ett ännu kostsammare arbete. Med detta sammanhänger spörsmålet,
i vad mån en industri, som förädlar jordprodukter, behöver vara ägare
av den mark varifrån råvaran hämtas. Ett system, byggt på konkurrens
mellan enskilda företag av samma slag, framtvingar av självbevarelse¬
drift ett strävande från de olika företagen att tillförsäkra sig råvara
genom att få makt över marken. Åven i detta fall givas dock natur¬
liga begränsningar. Det anses ej oundgängligt, att garvaren eller slak¬
taren äger de jordbruk, varå nötkreaturen frambringas, eller att kvarn¬
industrien äger de åkrar, som framalstra spannmålen. Detta gäller även
om åtskillig trävaruindustri. Inom sågverksrörelsen, trämasseindustrien
och i synnerhet bruksrörelsen, har kravet i följd av den inbördes
konkurrensen vida större fog. Men även där kunde förhållandet till¬
äventyrs ställa sig annorlunda, om skogarne vore i allmän besittning.
Staten är icke blott, såsom yttrades av 1899 års skogskommitté, i
tidernas längd den yppersta skogsägaren. Den skulle såsom avyttrare
av skogsprodukter till industrien kunna mera reglera konkurrensen och
förekomma allt för många industriföretag, som ej kunna förses med
råvara utan rovdrift och inbördes skadegörelse.
Av Kempe framställas även anmärkningar mot norrlandslagstift-
ningens verkningar. Att de i många fall skola verka ojämnt är nog
visst, helst åtskilliga bestämmelser, som hörde till systemet, kompro-
missades bort under ärendets gång genom statsmakterna, eller ännu ej
behandlats.
En anmärkning är exempelvis, att den bestämda arrendetiden,
minst 15 år, hindrar inköp under tiden av bolagshemmanens jordbruks-
delar. Här uppenbarar sig en felsyn, som lätt gör sig gällande, då
dessa saker betraktas företrädesvis affärsmässigt. Det farliga med den
norrländska arrendelagen utan komplettering av annan lagstiftning är,
att de arrendatorer, som sitta på ett hemman, kunna äventyra, att genom
jordbrukets försäljande till en annan med sin familj kastas på bar
backe. Dessa familjer böra ha företrädesrätt till jordbrukets över¬
tagande och för dem utgör, såsom också framhållits vid de sista riks¬
dagarna från jämtländskt håll, den femton-åriga arrendetiden i många
Bihang till riksdagens protokoll 1914. 4 samt. ilo höft. (Nr 239.) 4
26
Motioner i Andra kammaren, Nr 239.
fall ett värn tillsvidare från att berövas sitt hem och resultaten av sitt
arbete. Något hinder däremot att sälja jorden till den arrendator, som
sitter på densamma, finnes icke, ty i och med detsamma upphör även
hans arrendekontrakt. Föredra kontrahenterna, att köpet räknas från
arrendetidens utgång, går detta även för sig.
Det anmärkes av författaren, att staten har minst lika stora sociala
förpliktelser som bolagen i avseende å statens jordbruk, arrendatorer
och torpare. Detta är en särdeles befogad erinran, som bör under¬
strykas. Men då tillika säges, att vad statens förvaltning därutinnan
låter komma sig till last, därom skrives eller yttras icke ett ord, gäller
detta icke för senare tider. Åren 1911 och 1912 väcktes exempelvis
motioner därom i andra kammaren från två håll. En framställning
rörde allenast torpare. I den andra motionen av år 1911, som full¬
följdes år 1912, syftades till sakens hela vidd och påyrkades en
ingående undersökning rörande torpares och andra småbrukares samt
lägenhetsinnehavares på kronans domäner förhållanden, i vad mån
odlad jord och bebyggda lägenheter finge förfalla, brukare och lägen-
hetsinnehavare lämnades utan tillbörligt skydd och stöd i sin strävan
för uppehället samt jorden obehörigen undanhölles att tjäna även andra
oundgängliga ändamål än skogsvården. Det framhölls i motiveringarna
till dessa framställningar, att uppmärksamheten på olika sätt under
senare tiden fästats på dessa förhållanden, såvitt rör bolagsjord och
andra större enskilda domäner, men att det vore orätt, att från under¬
sökningarna undantaga kronans domäner. Allt oftare, yttrades det,
framkom exempel på att småbrukare och lägenhetsinnehavare på statens
stora domäner lede under statsmaskineriets mekaniska gång och för¬
valtningsmyndighetens bristande sociala intresse. Dessa framställningar
lyckades då icke tillvinna sig bifall. Jordundersökningen var emeller¬
tid, såsom redan erinrats, i början betänkt på att, i den mån instruk¬
tionen kunde därtill lämna utrymme, inkomma även på denna fråga.
Nu har emellertid tillsatts eu kronolägenhetskommission, inom vars
uppgift denna sak uppenbarligen faller. En tillfällighet har dessutom
fogat, att en person blivit ledamot i bägge beredningarna, i vilka följ¬
aktligen möjligen någon överensstämmelse i synpunkter på enahanda
frågor kan komma till stånd.
Några ord till sist om en statistisk uppgift. Kempe erinrar liksom
förr, att staten och enskilda äga Vs av Norrlands och Dalarnas mark,
men bolagen endast Vs. Norrlandskommittén ansåg vilseledande, att i
jämförelsen intaga de öde fjälltrakterna samt framställde saken så, att
bolagen visserligen ägde allenast Vs av all mark, men 1/i av all bruk-
Motioner i Andra kammaren, Nr 239.
27
bar mark och Va av all brukbar enskild mark. Detta var dessutom
år 1900. Sedan dess och intill år 1906, då den norrländska förbuds¬
lagen kom till stånd, ha ytterligare bolagsförvärv tillkommit mången¬
städes i stor omfattning. Dylika vilseledande slutsatser föranledas ofta
av de statistiska procenttalen. Materialet kan spädas ut i det oändliga
med nya tillskott och en stor procentsiffra därigenom småningom nästan
utplånas, ehuru den finns i verkligheten kvar ändå. Om tre lika stora
socknar ligga invid varandra samt den ena äges helt och hållet av
bolag och de två andra äro fria från bolagsförvärv, slår statistiken
ofta ihop ett sådant område och meddelar, att bolagen äga Vs och
befolkningen Va av detsamma. Detta är ingenting oriktigt. Men man
går vidare och gör sociala slutsatser, vilka då ibland formuleras så, att
här äger bolagen dock allenast Vs och detta är kanske icke så farligt
eller för mycket. Sociologien åter säger, att i en av socknarna äro
bolags förvärven 100 procent, i de andra inga. I följd därav har för befolk¬
ningen i den första uppstått en del ådagalagt betryck, som visserligen
icke är jordägarens fel, men i alla fall ett missförhållande. Detta
betryck reduceras icke med 2/s av sin verkliga omfattning i den ifråga¬
varande socknen, därför att det ej finns något därav i två andra sock¬
nar; och invånarne i den förstnämnda socknen skola ej åsidosättas i
sina berättigade anspråk, därför att innebyggarne i andra socknar ej
hava några sådana anspråk att framställa. Till samma vilseledande
resultat kan man råka att göra sig skyldig beträffande en socken.
Därest bolagsförvärv ägt rum allenast uti en viss del av socknen, då
kunna vissa svårigheter uppstå för den befolkning, som bor eller vill bo
där, och upphöra icke därför att de ej finnas i de andra delarna av
socknen. Dylik kritik på de statistiska talen i stort är nödvändig vid
begrundandet av förevarande frågor.
Den lösning, som denne representant för trävaruindustrien hän¬
visar till, är sålunda de enskilda krafternas fria spel såsom hitintills
även i fortsättningen och minsta möjliga statsingripande.
Gent emot denna åskådning gå i tiden andra idériktningar, som
se jordfrågans lösning i Norrland liksom på andra trakter med liknande
förhållanden uti det största möjliga statsingripande för att göra om
från början vad som kunnat komma i olag genom det förra århundra¬
dets ekonomiska utveckling och förvaltningens försummelser. Dylika
tankar födas här och var hos en befolkning, som lider av ojämn jord¬
fördelning. Åven dessa stämningar b a rätt att komma till tals vid
T. Vallbergs
förslag.
28
Motioner i Andra kammaren, Nr 239.
sidan av industriens helst i en utredning, som har till uppgift att sär¬
skilt taga hänsyn till dem.
Hur mäktigt de personliga upplevelserna här kunna verka bestyrkes
därav, att även personer, som i övrigt bekänna sig till det åskådnings¬
sätt, som på den konservativa sidan inom politiken gör sig gällande, i
denna del av jordfrågan förordar ett så allvarligt ingripande som en
reduktion. En känd målsman för denna riktning är kapellpredikant
V. T. Vallberg från Risbäcke i Västerbottens lappmark, som utgivit
en del bekanta skrifter i jordfrågan och även andra ämnen. År 1908
utgav han en vida uppmärksammad broschyr, kallad »front till höger och
vänster, norrländska förhållanden i jämförande belysning». Där talas
starka och hänförda ord för en bonderenässans. Såsom bakgrund för
denna framlägges ett jordprogram, som går ut på att begränsa jord¬
innehavet, där ej undantag medgives, till ett visst maximum med skyl¬
dighet för dem, som nu hava för mycket jord, att avhända sig den¬
samma. I överensstämmelse härmed förordas en reduktion av bolags
jordegendom både i norra och södra Sverige. Denna reduktion skulle
emellertid bestå av en tvångsexpropriering, ehuru icke efter det all¬
männa priset utan till billigt pris med hänsyn till inköpssumman, vinst
av egendom m. in.
Dylika förslag, som äro ett uttryck i stor utsträckning för befolk¬
ningens tankar där uppe, vända sig även emot statens sätt att hand¬
hava sin jord, varvid riktigt betonas, att staten i detta fall betyder
statens förvaltning och ämbetsmän. Betydande angrepp riktas emot
denna förvaltning, varvid man dock må besinna, att även den utan
förskyllan är en skapelse av sin tid och att det ankommer på en ny
tid att giva en annan utbildning och idériktning åt den representation,
som skall företräda samhällsintressena.
Ett uttryck för detta missnöje jämte andra växlande stämningar
lämnas exempelvis från ett diskussionsmöte i juli 1911 i Dorotea i
lappmarken med bönder, arrendatorer, arbetare, ämbetsmän och bolags-
tjänstemän m. fl. Efter ett inlednings föredrag om jordfrågan av Vall¬
berg antogs en av övertygelse mättad resolution, om vars olika punkter
visserligen många delade meningar kunna göras gällande. Men den
kan vara förtjänt även den att återgivas i en officiell utredning såsom
ett sidostycke till Kempes också övertygelsestarka uttalande. Resolu¬
tionen lyder:
»Att ett stort behov och en stark åstundan efter egen jord att bebygga och
bruka förefinnes icke blott hos lösa arbetare och inhyses utan även hos dem, som
bruka andras jord, äga vi alla erfarenhet av. Vi påyrka därför, att fri jord må upp¬
29
Motioner i Andra kammaren, Nr 239.
låtas å statens domäner, att bolagsj orden ej längre må förhållas landets befolkning
utan att genom statens förmedling avsöndringar för nybyggen må ske å bolagens
egendomar samt för billigt pris bliva åtkomliga för allmänheten, att vidare från
prästjorden avsöndringar må ske, vilka få inköpas såsom egna hem, samt att behåll¬
ningen av dess försäljningar må användas för avlöning av lokalförsamlingens präster¬
skap, för vilket ändamål prästborden blivit skänkta.
Yi uttala vidare, såsom vår på erfarenhet grundade övertygelse, att endast
med verklig äganderätt till jorden kan jordbruk i regel bedrivas med framgång, ja,
vi äro så övertygade om äganderättens nödvändighet och rättvisa, att vi anse, att
den bör tryggas mot möjligheten av förlust genom skuldsättning och spekulationslusta.')
Den tryggade besittningsrätten anse vi lämplig endast såsom en tillfällig över¬
gångsform för egendomslösa att förvärva eget hem. Såsom ovillkorlig och i stor
utsträckning använd form för jordbrukslägenheter måste däremot statens ägande¬
rätt leda till orättvisor, godtycke och ofrihet. Statsintresset blir bäst tillgodosett
genom den form, som mest upphjälper den enskilda och bidrager att göra honom
till en god medborgare.
Det är den byråkrati, som gjort sig gällande genom domänstyrelsens och
jägeristatens nära nog envåldsmakt över en stor del av den norrländska jorden i
missriktade skogsintressen, som är en av de förnämsta anledningarna till jordbrukets
förfall och svåra sociala missförhållanden i Norrlands vidsträckta bygder. Det är
denna byråkrati, som öppnat portarna för bolagsväldet och som direkt eller indirekt
förhjälpt detta till seger. Yi vilja därför rikta uppmärksamheten på det olyckliga
i att det ämbetsverk, som representerar skogsintresset, skall utöva en all enrådande
och godtycklig maktfullkomlighet över all statens jord i Norrland. Ett sådant
ämbetsverk kan varken äga den fackkunskap eller det intresse, som för jordbrukets
framgång och organisering erfordras. Vi uttala vidare med rättfärdighetens indigna¬
tion vår protest mot, att de norrländska resurserna tillägnas av statskassan och
sydsvenska aktieintressenter ända därhän att vi norrlänningar avstängas från att
bearbeta landets jord. Vi vilja uttala såsom en rättfärdighetens lösen: Norrland åt
norrlänningarna! Vårt hopp är att med inlandsbanans byggande en ljusare och
framgångsrikare dag, en dag av förlossning, av ekonomisk ofrihet så småningom
skall uppgå för våra trakters befolkning. Och till dem, som äga makt att hjälpa
oss, vilja vi ropa, att snar hjälp är dubbel hjälp!»
En stor samling av dylika folkstämningar från hela Norrland och
Dalarna, framförda genom kommunalstämmobeslut, mötesresolutioner
o. s. v. linnes fogad vid lagutskottets utlåtande (nr 48) vid 1901 års
riksdag rörande den då väckta motionen i norrlandsfrågan. De samman¬
fattas i stort sett uti exempelvis det uttalande, som Stensele socknemän,
talrikt församlade till ordinarie kommunalstämma den 31 mars 1901,
enhälligt gjorde till protokollet. Det heter däri med uteslutande av en
del uttalanden i specialfrågor och personfrågor på följande sätt:
Socknemännen ville framhålla, att riksdagens bifall till motionen är av
trängande behov påkallat, därest ej allmogeklassen i en värderik del av fosterlandet
1) Kurs. av motionären.
Alb. Iand-
hagens
förslag.
30 Motioner i Andra kammaren, Nr 239.
skall gå sin snara och säkra undergång till mötes. Ty allt vad i motionen blivit
sagt om trävarurörelsen är tyvärr sant. Denna har urartat, och i stället för att
som varje annan fosterlandsnyttig industri gagna, snedvridits därhän, att den med
undergång hotar odlingen inom en dyrbar del av fosterlandet och just den del, som
ligger närmast, varifrån yttre fara rimligen kan hota. Ekonomisk ruin hotar genom
trävarubolagens överhandtagande förvärv av såväl fastighet som skog, moralisk
genom den i följd av den stegrade trävaruawerkningen från alla kanter såväl in-
som utrikes sig här samlande lösa arbetarebefolkningen. Det har gått därhän, att
det jordbruk, som ej kan skötas av familjen, får förfalla. Till och med staten har
därtill bidragit genom forcerade avverkningar av hundratusentals träd per år inom
socknen. Hur allt kan och skall sluta, är ej svårt att förutse, därest icke regering
och riksdag genom i tid vidtagna kraftiga åtgärder sätta en hämsko för det onda.
Och ehuruväl kommunen är för medellös att vare sig genom deputationer eller på
annat mera ostentativt sätt än genom detta uttala sig, dristar den dock vädja till
uttalandet av en bland Sveriges störste konungar, att »detta Sverige och dess folk
är väl värt, att man därför offrar liv och blod och allt vad man kärt haver».
Ovan erinras om två motsatta ytterligheter ifråga om anvisandet
av vägar för en så kallad lösning inom spörsmålet om jordens rätta
fördelning. Det kan hava sitt intresse, att erinra om en annan förordad
lösning av dessa spörsmål på ett ganska grundligt sätt.
Mången skulle gärna för sin egen upplysning uti emigrationsut-
redningen velat finna någon framställning om de olika uppfattningar i
emigrationsfrågan, som i dess olika skeden i vårt land gjort sig gäl¬
lande. Det är förklarligt, att utredningen ej kunnat inlåta sig på allt
möjligt och därför helst velat begränsa sig till sådana saker, som kan
hava positivt värde för själva uppgiften. Emellertid kan ett studium
utav de famlande försöken att komma till rätta med denna sak även
leda till ett ingående på det viktiga spörsmålet, huruvida emigrationen ur
vidare synpunkt är enbart en skadlig företeelse eller om den icke kan
vara också till gagn för det egna landet. Denna sak har utred¬
ningen också knappast inlåtit sig på. Den har fattat sin uppgift vara
att främst utreda orsakerna till emigrationen samt i övrigt respekterat det
allmänna önskemålet, att den kunde alldeles upphöra.
Från början på 1860-talet blev uppmärksamheten mera fästad vid
emigrationen, som då antog en hotande omfattning. Saken förekom
upprepade gånger vid riksdagen. Man forskade dock föga efter de
innersta orsakerna utan vände sig blott med bitterhet mot själva före¬
teelsen. Att finna något enkelt medel, varigenom sattes en damm för
emigrationen, var spörsmålet. Då ett sådant medel ej kunde utfinnas,
ledde alla därom väckta förslag ej heller till någon åtgärd. Man fick
31
Motioner i Andra kammaren, Nr 239.
nöja sig med att ordna kontroll på emigrantvärvningen och emigran¬
ternas behandling under överfarten till den nya världen.
Vid 1869 års riksdag väcktes emellertid, vid sidan av andra
motioner i ärendet, avspeglande förenämnda uppfattning, tillika en
motion, i vilken framträder ett helt annat åskådningssätt, belyst ytter¬
ligare i motionärens utredande vidlyftiga anförande vid sakens behand¬
ling i andra kammaren. Motionären, sedermera justitierådet Albert
Lindhagen, uppfattade utvandringens betydelse såsom Sveriges andel i
ett världshistoriskt verk, den nutida folkvandringen, som skall definitivt
avgöra bodelningen mellan nationaliteterna och bestämma deras öde
»för all framtid ända till mänsklighetens afton». Han utgick ifrån att
emigrationen såsom grundad i människonaturen ej kunde förhindras och
frågade sig då i stället, vad som borde göras för att vända den, i den
mån som den var oundviklig, till gagn för fäderneslandet. Vid efter¬
tanke angående emigrationens väsende fann han den ej kännetecknas
endast av förlust av arbetskrafter och bortförda penningar. Han erin¬
rade även, att förlusten ersättes genom »stegrad företagsamhet och lättade
utvägar till försörjning för de kvarblivande», han talade om det yngre
släktet, som »möter framtiden med större mod och tillförsikt, då det
ser framför sig, huru utvandrarena ständigt lämna öppna rum i arbe¬
tarenas leder för dem, som komma närmast efter och kunna hysa för¬
hoppning att i värsta fall få utväg till bärgning på annan ort, om det
misslyckas hemma». Från en sådan synpunkt måste utvandringen fram¬
ställa sig icke blott såsom en bortgång från ett gammalt fädernesland,
men även såsom grundläggningen av ett nytt. Om utvandraren billigt
och rättvist bedömdes, så kunde det inträffa, att »i stället att, såsom
nu, hejdlöst blanda sig med den första främmande nationalitet han
möter, blir han villig, värdig och mäktig att grundlägga svensk natio¬
nalitet och svensk odling på den främmande jorden».
Gagnet av ett folk på andra sidan oceanen med samma språk och
samma kultur som vi ansåg motionären vara rent moraliskt men obe¬
räkneligt stort. »Till det andliga arbete, vi som nation fullgöra för
vår egen och hela mänsklighetens utveckling, skulle vi få förstärkning
från ett stort, talrikt folk. Våra ord skulle höras, och vad vi skriva
skidle läsas och begrundas, icke blott här hemma i våra avlägsna
ängder, utan av en nationalitet, som nu vore stark nog att göra sig
gällande inför de övriga nationaliteterna och ställa sig i jämnbredd
med dem». Denna utflyttning tänkte sig motionären dock icke såsom
uteslutande en svensk, utan han talade i övrigt i sin framställning
alltid om önskvärdheten att samla en »skandinavisk» kultur i den nya
32 Motioner i Andra kammaren, Nr 239.
världen, och han utpekade också de trakter i Förenta staterna och
Canada, som lämpade sig och då ännu stodo öppna för eu sådan
skandinavisk folkvandring och vilkas nordligaste fortsättningar skulle
bilda till och med ett gemensamt helt med en skandinavisk besittning,
Grönland.
Till sist betonade motionären, att det i varje fall vore en plikt för
samhället att i någon mån tillse, »att dess utvandrande barn må kunna
undgå att vid ankomsten till nya världen bliva utsatta för elände och
undergång».
Förslaget gick ut på att genom agenter söka bringa »ordning och
sammanhang» i utvandringen till dessa trakter, dit emigrationen från
de nordiska länderna till en ej obetydlig del redan ginge och efter all
rimlig beräkning fortfarande borde gå. Dessa agenter skulle icke vara
vanliga tjänstemän utan »män, vilka av hängivenhet för ett stort mål
ägnade sig åt ifrågavarande kall». De skulle »helst i förening med
sådana från de övriga nordiska länderna» dels gå emigranterna till
banda efter deras ankomst till bestämmelseorten, dels lämna fullt sannings¬
enliga uppgifter till hemlandet om det verkliga tillståndet därute, »dels
slutligen om också endast medelbart och i blygsam skala leda och
befrämja bildandet av en skandinavisk nationalitet i den nya världen
samt bliva densammas väktare och förkunnare därstädes».
Statsutskottet avstyrkte motionärens förslag efter en mycket knapp¬
händig motivering och frågan förföll genom båda kamrarnas beslut.
»Saken vann icke på långt när den uppmärksamhet som densamma för¬
tjänade», skrev efteråt professor W. E. Svedelius i sina studier i Sveriges
statskunskap, där förslaget utförligt behandlades. Därmed lycktades kan
man säga den sista territoriella stormaktsdrömmen, som drömts i svensk
politik, en stormaktsdröm om en fredlig, inbjuden erövring.
De synpunkter, som sålunda år 1869 gjordes gällande, kunna
säkerligen icke frånkännas betydelse även för vår tid.
I stort sett äro orsakerna till emigrationen uppenbara och behöva
icke någon utläggning. Det är strävan att kunna tå en bättre ekono¬
misk ställning, som lockat och fortfarande kommer att locka här som
alltid. Den omfattning, i vilken människorna komma sig för med detta
och vilka vägar de taga, beror givetvis åter på psykologiska orsaker
eller mera till!älliga omständigheter. Vissa nationer, släkter eller indi¬
vider sakna initiativ eller förmåga till ett sådant företag och kvarbliva
därför ofta ävén i det största elände. Att skandinaverna så föga tvekat
att taga detta stora språng ut i det okända, är måhända ett kynne
ärvt från förfäderna. Fordom gingo de i viking och sökte pa detta
33
Motioner i Andra kammaren, Nr 239.
sätt mera värme och bättre boningsorter än de funnit i detta solfattiga
land med en sparsam jord mellan berghällarna. Med utnyttjande av
den kraft, som det karga och arbetsamma livet här uppe förlänat dem,
grundläde de det Ryska riket, befolkade Normandie och England, var¬
ifrån deras ättlingar gingo vidare och koloniserade Nordamerika, Syd¬
afrika och Australien.
Den svenska befolkningens olika lager har på olika sätt gripits av
utvandringen. Det har utrönts genom emigrationsutredningen, att ut¬
vandringen till främmande land mest ägt rum av den jordbrukande
befolkningen. Detta kan vara ganska förklarligt. Bondens övertaliga
söner och döttrar med sin vana vid större frihet och självständighet
valde mera ogärna den svenska industrien utan sågo hellre bort till
förhoppningarna på andra sidan havet och särskilt de stora jordbruks-
möjligheterna därstädes. Från denna samhällsklass kunde även lättare
anskaffas erforderliga medel till resan. Inhysingarna, backstugusittarna
och delvis torparnas familjer, mera vanda vid beroendet och med
smärre ekonomiska resurser, kommo oftast ej längre än till industrien
inom landet.
Det kan möjligen ännu ha sin betydelse att sammanföra skandi¬
navisk nationalitet i kolonialländerna. Säkerligen är tiden dock försuten
att göra det i samma omfattning som 1869 års motionär tänkt sig och
det kommer för övrigt ej att göras något därför. Men oavsett detta
kan det icke vara alldeles bortrunnet blod från det gamla landet, det
som blandar sig med främmande folk uti den stora sista folkvandringen.
Ur detsamma växa upp traditioner och minnen, som utgöra band även
de i tidens historiska utveckling. Åven uti detta har landet ett kultur¬
värn för kommande tider så länge det behöves. När krigen upp¬
hört och nationerna alltmer förbrödrats, då komma dessa vandrings-
spörsmål för de särskilda länderna icke att göra samma nedslående in¬
tryck hos de kvarblivande, som nu tillmätas desamma.
Fortfarande bör man sålunda kunna taga emigrationen såsom
sådan med någorlunda jämnmod. Skuggsidan ligger däri, att ej alla
åldrar i lika mån utan företrädesvis de livskraftigaste bidraga till ut¬
vandringen och att tyngdpunkten i samhällslivet förlägges allt för
mycket till städerna. Såsom oavvisligt mål kvarstår i varje fäll att
söka bereda så goda utkomstmöjligheter inom landet, att de som hava
lust och förmåga att emigrera ej finna någon uträkning däri och att
de, som sakna sådan lust och förmåga men i alla fall hava en ganska
hopplös framtid, kunna emotse den med större förhoppningar. Ett
sådant arbete blir så mycket nödvändigare, som det sannolikt kommer
Bihang till riksdagens protokoll 1914. 4 samt. 110 höft. (Nr 239.) 5
Behovet av ett
regerings¬
program.
Några rikt¬
linjer.
34 Motioner i Andra kammaren, Nr 239.
en tid, då även kolonialländerna blivit befolkade och nya kolonister i
större utsträckning ej kunna finna utkomst. Då måste det egna landet
sörja på något sätt för hela sin folkökning. Åven detta bör icke vara
hopplöst. Nödvändigheterna pläga skapa utvägarna.
Enhet i mångfald.
Ingen lärer bestrida att i jordfrågan liksom på andra områden det
kan vara av vikt att få någon systematik över ämnet, att sammanföra och
bedöma mångfalden av detaljer under enhetliga synpunkter. Om man
motsätter sig detta avsiktligt beror detta på fruktan att därur skall
framkomma något, som kräver ett förment offer av enskilda fördelar
eller också kan anledningen vara, att uppfattningarna och intressena gå
så isär, att det synes hopplöst att inlåta sig på någon förnuftig om¬
tänksamhet.
Emellertid bör det framstå såsom oeftergivligt, att den svenska
regeringen någon gång sätter jordfrågan i högsätet och för ändamålet
skaffar sig ett program, vilket hur bristfälligt det än säkerligen blir
dock måste till gagn för saken tvinga fram en enhetligare och allsidigare
behandling av densamma i stället för en del lösryckta ansatser till halva
åtgärder. Redan kravet att regeringsmakten efter allvarligt övervägande
skaffar sig ett program i jordfrågan innefattar en tillräcklig riktlinje
för en framställning. Man behöver där blott tillägga den förhoppningen,
att ett sådant övervägande icke utmynnar i ett ängsligt letande efter
ett partiprogram, som skiljer människorna och ökar makten för några
av dem, utan tvärtom tager gestalt av ett manligt sökande efter en
sådan ordning, som sakernas egen natur och den lika omtanken om
alla kräver.
Med hänsyn till de många intressemotsatserna i jordfrågan synes
det vara tillfyllest och tillrådligast att i riksförsamlingen erinra allenast
om det stora kaos, som äger rum, och om frånvaron av system i det
hela samt låta regeringsmakten själv bestämma sina egna nya riktlinjer
vilket som sagt alltid måste komma att föra frågan framåt till något bättre.
Gärna skall emellertid motionären dessutom framhålla några synpunkter,
som han för sin enskilda del skulle vilja lägga på frågan.
För min del synes den yttersta ledande tanken på jordfrågan
uppenbarligen ej kunna vara någon annan än denna:
1) att jorden är mänsklighetens gemensamma tillhörighet och att
35
Motioner i Andra kammaren, Nr 239.
varje människa har en naturlig rätt att såvitt möjligt, få sitt oavvisliga
behov av jord tillgodosett (»jord åt alla»);
2) att jorden följaktligen skall tjäna produktionen, konsumtionen
och individernas krav på frihet samt sålunda ej får utnyttjas såsom
en handelsvara, vilken på det stora flertalet människors bekostnad be¬
reder vinst utan arbete åt några få (»jordocker»).
Såsom i annat sammanhang vid denna riksdag erinrats må man
gärna föreställa sig, att någonting, som ens i någon mån påminner om
det så kallade tusenåriga riket, aldrig skall komma till stånd. Kanske
skola kommande erfarenheter oavlåtligt bekräfta, att denna uppfattning
varit riktig. Men mänskligheten har dock alltid hållit sig uppe genom
ett vidhållande i alla fall av hoppet om något dylikt. Då bör det vara
icke alldeles otillåtlig! att hoppas, att framför allt jorden, grundvalen
för tillvaron, en gång skall komma till sin rätta plats och användning
i samhällena.
För att tillvaron skall bliva något av en fristad, är första villkoret,
att jorden fridlyses från alla de stridigheter, för vilka den nu utgör den
främsta tummelplatsen. Man måste med andra ord se eu ljusning bortom
alla äganderättsfrågor och jordvärdestegringar. En tid sålunda, där
jorden ej köpes och säljes, där den ej är någon handelsvara, där jorden
ej nyttjas eller kan nyttjas annat än för sina förnuftiga ändamål. Alldeles
främmande för något dylikt är icke heller de nuvarande samhälls¬
förhållandena, icke ens i storstäderna, de nutida jordmissbrukens bränn¬
punkter. I parkområden inom fastställda stadsplaner har man vant
sig att se fridlyst mark för ideella värden. Man har vant sig att
hålla tankarna borta från att sälja dem för förtjänstens skull eller
att reflektera över några jordvärdestegringar på dessa platser. Faran
lurar visserligen ännu, då annan äger parkerna än den kommun, där
de äro belägna. Statens förtroendemän ha således mer än en gång
kastat begärliga blickar på vad man skulle kunna få ut ur statens
äganderätt till Humlegården och Kungsträdgården. Men ett tidens
rättsmedvetande har stått i vägen på något sätt, man har icke vågat
förgripa sig på en den verkliga kulturens landvinning. På samma sätt
respekteras offentliga byggnader och deras ofta vidsträckta tomtområden.
Varför skall man icke kunna hoppas att även de enskilda medborgarnas
boningsplatser en gång skola i rättsuppfattningen och lagarna åtnjuta
samma fred? Varför skall man icke kunna tänka sig en gång ett
stadssamhälle, där de offentliga byggnaderna och de enskildas trädgårdar
med en anspråkslös bostad ligga varaktigt och tryggt blandade om
varandra utan hänsyn till central eller mindre central belägenhet och
36 Motioner i Andra kammaren, Nr 239.
frigjorda fullständigt från alla ekonomiska värdesättningar eller annat
jordocker?
Övergå vi härefter till vad för vår tid framstår såsom närmast
utförbart, ligger dess stora uppgift i nödvändigheten att såsom motvikt
mot den privatekonomiska utvecklingen, styrd av ödet och det enskilda
godtycket, giva plats och verksamhet för de sociala synpunkterna, det
vill säga omtanken om allas rätt och bästa. På intet område är denna
nya politik så behövlig och så fruktbringande som på jordfrågans område.
Detta gäller i lika hög grad inom alla dess förut omnämnda huvudavdel¬
ningar: naturrikedomarnas tillgodogörande, besittningen av jordbruks-
och bostadsmark, kreditfrågan samt upplysningen och självansvaret.
Uti detta ligger också, att det som behöver skyddas eller hjälpas
fram bör få den erforderliga hjälpen i alla erforderliga avseenden, och att
alla som behöva denna hjälp också få den varhelst de befinna sig och
oavsett om de äro många, få eller en enda. Det får ej bliva såsom
merendels är förhållandet en handfull godtyckliga allmosor, som med
förstrött sinne kastas ut från regeringsbalkongen och falla ned slumpvis
bland det missnöjda folket, som tränges där nedanför.
En hithörande synpunkt är också, att målet icke får sägas före¬
trädesvis vara att skapa arbetstillfällen i förhoppning att slumpen skall
foga så att var och en blir därmed betjänt. Det är såsom nedan skall
närmare utvecklas av lika stor vikt kan man säga, att det personliga
oberoendet och tillförsäkrandet av en varaktig utkomst också bli
omgärdade, vilket jämväl har den största betydelse för karaktärsdaningen.
Med detta sammanhänger angelägenheten att de förnuftiga ändamål,
vartill jord med omtanke och många omkostnader upplåtits, även för
framtiden bevaras och ej omstörtas i blindo av den enskilda företag¬
samheten.
En särskild omsorg i den sociala jordfrågan påkallar hänsynen till
släktets fysiska och därmed även dess andliga hälsa. Tillströmningen
till industrien och städerna medför att en allt större del av befolkningen
kommer att vara i sitt arbete hänvisat till instängda lokaler och även i
sina bostadsförhållanden berövade ljus och frisk luft och rörelse i det
fria. Av detta följer småningom trots relativa förbättringar i arbetslokaler
och bostadsförhållanden dock med visshet under långliga tider en
degeneration av släktena. Att bevara en jordbrukande befolkning och
utveckla densamma samt för ändamålet bereda denna yrkesklass trevnad
och trygghet är sålunda påkallat icke blott för att bereda utkomst¬
möjligheter och de oundgängliga livsmedlen utan också för bevarandet
av släktets hälsa.
37
Motioner i Andra kammaren, Nr 239.
Detta synes vara synpunkter nog för den, som vill uppgöra en
plan för en rationell jordpolitik. Någon närmare uppräkning av belysande
detaljer är obehövligt och onödigt vidlyftigt. De äro kända och man
behöver bara gå till vilken som helst av de mångfaldiga detaljer, som
gjort sig på det ena eller andra sättet påmind samt tänka över densamma
och dess sammanhang med andra spörsmål i jordfrågan för att få de
erforderliga uppslagen. Framställningar om sådant sammanband åter¬
finnas exempelvis i framställningarna vid denna riksdag om naturrike¬
domarnas utnyttjande uti motionerna nr 218 (vattenfallen), nr 191
(malmerna) och nr 186 (torvmossarna), om en social arrendelagstiftning
för hela riket i motionen nr 190 och om städernas bostadsfråga i
motionen nr 189 samt riksdagen 1912 om social expropriation i motionen nr
266. Dylika exempel kunna hänvisas till mångenstädes och ännu mer som
sagt till detaljer, som framförts lösryckta ur allt sammanhang och bör
härvid ej förglömmas alla dessa försök att genom ifrågasatta ändringar
i banklagstiftningen eller annorledes leda det samlade kapitalet så, att
det står till förfogande även för de små näringarna, att med andra ord
skapa en kredit, som hjälper och ej stjälper för bostadsfrågan, det mindre
jordbruket, hantverket, hemindustrien och andra dylika smärre företag.
Såsom en sammanfattning av allt detta skulle man kunna säga,
att det gäller att välja under nuvarande förhållanden mellan de i
föregående kapitel med exempel antydda motsatta riktningarna för en
så kallad lösning och allt det myckna som ligger emellan dem. Detta
kvarstår, om det än ser mörkt ut, att kunna bygga en del av den
svenska jordfrågans lösning på eu rationell utrikes kolonisation genom
omtänksam ledning av utvandringsströmmen.
Det är då merendels så, att det ligger något att tillvarataga på
båda sidor i dylika skilda intresseriktningar. De äro utslag för de pendel¬
rörelser, som samhällsutvecklingen i sitt trevande framåt rör sig efter.
Vart man i okända framtider slutligen skall komma är knappast lönt att
försöka drömma om i en riksdagsmotion. Vägen är emellertid klar.
Det gäller att komma ifrån pendelrörelserna, att finna, vad som är riktigt
i olika riktningar och sammansmälta detta. Det gäller med andra ord
rätta förhållandet mellan individ och samhälle. Frågan utlöser sig prak¬
tiskt sett i spörsmålet om individernas ekonomiska och andliga frihet
utan tvångsberoende av samhället såsom representant för alla samt
individens behov av skydd av samhället för att kunna vinna denna frihet.
Den förra riktningens talsmän framhålla omöjligheten att genom
lagstiftningsåtgärder hejda en oundviklig och naturnödvändig historisk
Intressenas
harmoni.
38 Motioner i Andra kammaren, Nr 239.
utvecklingsprocess och huru samhällslivets stora omvandlingar i alla
tider framkallats av ekonomiska och sociala realiteter, ej av lagstiftnings¬
åtgärder. Åven emigrationsutredningen återkommer här och var till
denna tankegång. Detta tal är sant och obestridligt. Till och med själv¬
härskaren, som ofta omskapat ett samhälle, skulle ej kunnat göra det,
om ej hans viljas sådd fallit i en mottaglig och förberedd jordmån.
Men då mången därav vill sluta, att man därföre bör undvika lagstift¬
ningsåtgärder i allmänhet och särskilt på det nu ifrågavarande området,
är detta däremot en ohistorisk slutsats. Man kan läsa mellan raderna i
emigrationsutredningen, att denna känner starkt med en sådan slutledning.
Lagstiftningsåtgärder äro som sagt sällan orsaker till en utveckling
men dock dennas verktyg, i syfte att jämna vägarne för dess krav och
leda dess vågor in i stillsamma flöden. Hur jorden bör vara fördelad
och i vilka fickor dess avkastning bör hamna, detta är föremål för den
levande generationens genomlevande uppfattning om vad som passar den.
I början på 1800-talet uppkom i vårt land den strömningen uti det
allmänna tänkesättet, att man icke var betjänt med några skrankor
och att en allmän tävlan i handel och vandel borde vara avgörande för
besittningstagandet. Denna opinion upphävde genom sin lagstiftning
en myckenhet av äldre tiders författningar om jordfördelningen, som
stred emot den nya åskådningen. När åter en allmän mening uppstår,
att man i detta avseende gått för långt och att det fordras någon sam¬
hällelig omtanke lagd igen över jorden, då återställer en sådan mening-
genom sin vilja åtskilliga av de gamla lagarna, men förbättrade, rättade
och kompletterade efter den nya tidens behov och föreställningssätt.
En historisk utvecklingsprocess skapade exempelvis feodalväsendet i
Frankrike. När detta nått sin blomning och råkat in i sitt ofantliga
förfall, kom en mäktig ny flodvåg i åskådningssättet, framkallad av nya
behov och erfarenheter. Denna folkmening lät sin nationalförsamling
natten till den 5 augusti 1789 i ett slag upphäva de gamla författ¬
ningarnas feodalbyggnad. Genom denna lagstiftning såsom verktvg
skapade det franska folkets nya åskådningssätt det stora småbondestånd,
som är grunden för det nutida Frankrikes rikedom.
Det är således jämväl riktigt, att det bästa samhällsskicket är det,
där några lagar icke behövas, därför att den allmänna upplysningen
och karaktärsdaningen garantera åt människorna den erforderliga själv¬
bestämningen och därpå grundade utkomst. Men vi äro icke där ännu.
Självansvaret saknas och pendelrörelserna komma därför i utvecklingen.
De komma med sina överraskningar över befolkningen eller vissa klasser
av en befolkning, som står vanmäktig utan möjlighet till skydd i egen
39
Motioner i Andra kammaren, Nr 239.
kraft och andras hänsyn. Då måste, enligt historiens oavlåtliga vittnes¬
börd, representanten för det allmänna bästa, statsmakten, ingripa med
skyddslagar så ofullkomliga de än alltid bliva, ofullkomliga därför, att
de icke kunna avpassas efter alla livsförhållanden, efter varje individs
rätt och behov, därför att de bliva otillräckliga eller gå för långt och
skapa en ny ofrihet. Detta ingripande kan äga rum, därför att den
stora undre världen fordrar det. Dess uppgift är ingalunda negativ,
såsom även emigrationsutredningen på ett ställe antyder. Denna lag¬
stiftning har sin stora andel i skapandet av den nya frihet och de
nya rum för människorna, som deras betryck fört fram som ett oavvisligt
politiskt krav.
I förevarande spörsmål har den industriella utvecklingen i jord¬
frågan kommit över landet icke alltid som ett sakta befruktande regn
utan alltför ofta som en stormflod, som träffat stora befolkningslager
oförberedda och som på sin väg också sköljer bort gammal kultur och
århundradens förutseende. År det nu riktigt, att samhället lägger armarna
i kors inför denna företeelse? År det icke här åtskilligt som behöver
skyddas för tillfället och har industrin icke den största fördel av att
befrias från att onödigtvis behöva vara med och utså den olust och det
missnöje, som måste följa med en sådan utveckling. Statsmakterna ha
redan svarat ja på dessa spörsmål många gånger.
Uti emigrationsutredningen medgives, att den ifrågavarande utveck¬
lingen kan vara behövlig. Den fastslår, att vår ekonomiska lagstift¬
ning och statsförvaltning visat brist på omtanke och förutseende. Den
betonar, vilket är en lättnad att en gång få höra erkänt, vår forma¬
listiska rättskipnings ofantliga oförmåga att bemästra detta kaos av en
ny värld. Den underkänner den industriella läran, att skogsregionerna
över den s. k. marina gränsen ej skulle vara lämpade till jordbruks¬
land och därföre borde bliva industriens egendom helt och hållet. Men
utredningen kommer i alla fall till det resultat, att »målet är väl att
jordbruk och industri kunde utveckla sig vid varandras sida ungefär
såsom doktor Kempe framställt det». Därmed menar den väl och tror
på ett ideellt resultat ensamt på dessa vägar. Men den undersöker ej,
huru det i verkligheten ställer sig. Den lägger största vikten vid den
av industrins målsmän företrädesvis representerade uppfattningen samt
vid den ekonomiska skapareglädjen i de stora företagen, allt saker
som man skulle gärna förbise i Sverige, ja, motverka på många sätt i
olikhet med vad som utmärkte amerikanarne, engelsmännen och nutidens
tyskar. Svenskarne skulle icke ha den skyldiga respekten för det eko¬
40
Motioner i Andra kammaren, Nr 239.
nordiska arbetet i dess helhet varken när det sker med hand eller
huvud. Detta är emigrationsutredningens slutord i norrlandsfrågan.
Men är nu detta verkligen riktigt såsom allmänt omdöme? Visser¬
ligen berömma vi det utländska ekonomiska arbetet, men utlänningarna
å sin sida berömma i hög grad de svenska ekonomiska strävandena.
Vanligt är att det som ses på avstånd utan personliga intressen avteck¬
nar sig i stora konturer. - I det som man själv står, fördunklas dessa
drag av det personliga, av allt detta som rör sig bakom det hela utav
vänskap, avund, illvilja, räddhåga och hela det tillfälliga politiska livets
förnedring. Det ekonomiska arbetet i Sverige följer nog skäligen med
sin tid, därpå utgör den stora industriella omvandlingen och samfärds-
medlens oerhörda utveckling ett avgörande bevis. Man kan icke gärna
begära, att i ett avlägset land med stora vildmarker ännu och en fåtalig
befolkning det ekonomiska arbetet skall hinna så fort och antaga sådana
proportioner som i centrala länder med en myckenhet innevånare, gamla
industriella traditioner och ett gynnsammare klimat. Det är möjligt,
att man kan utleta en del egenskaper som det svenska folket saknar
till skillnad från andra. Men det har säkerligen goda anlag och egen¬
skaper, som många nationaliteter ej äga, och då väger detta upp det
andra.
År det även närmare besett så, att det är de ekonomiska synpunk¬
terna som för närvarande äro för litet beaktade och uppskattade? Nog
förefaller det och erkännes allmänt, att det är dessa som sitta i hög¬
sätena och regera allt och alla, ehuru det visserligen kunde ske på ett
bättre sätt, det är visst och sant. Den förra meningen är väl snarare
ett bevis för hur fången man är av sin egen tid genom att aldrig lå
nog av just dess utpräglade skaplynne. Det som behöver något plats
just nu, ett litet anspråkslöst skydd till en början åtminstone inför
denna febrila skaparlust av ekonomiska värden, är väl det rent mänsk¬
liga, intellektet, det individuella hos den stora massan människor, som
icke kan höja sig över denna flodvåg och bli dess ledare utan för¬
vandlas till dess viljelösa verktyg. I en sådan hänsyn ligger också ekono¬
misk företänksamhet i det lilla, som kanske när allt kommer omkring
är lika viktigt att tillvarataga som de stora företagen och bör få någon
plats vid sidan av dem. Det är, för att hålla sig till jorden, en affärs-
fråga också, att den lilla bonden är en fri man bland fria kamrater
och därigenom får den ekonomiska skaparglädjen i sitt arbete såsom
odlare. Det är av vikt, att även den förbisedde torparen och bolags-
arrendatorn får någon trygghet i sin besittning och någon visshet om
att frukterna av en nedlagd flit och omtanke tillfalla honom och icke
Motioner i Andra kammaren, Nr 239. 41
kunna honom godtycklig fråntagas. Det är en ekonomisk angelägenhet,
att de tegar, som odlarens spade under århundraden bragt i kultur, ej
läggas ut till skog och snår igen av en tillfällig tidsströmning, som
ej är beredd att på annat sätt giva ett tillräckligt bröd åt alla landets
barn. Ja, än mer, en praktisk affärsinsikt lär oss, att det vore gagneligt
för ?folket om även den jord, som med fördel kan odlas och nu ej ger
mer än en bråkdel av sin tillbörliga avkastning, en gång även den fick
föda sin man.
En företagsamhet, som ej kan få ekonomisk skaparglädje utan att
förbise allt detta, måste dock till sist få ett dåligt samvete, som slut¬
ligen förstör en så ytlig glättighet. Nej, det är nog så, att vi måste
utgå från livet sådant det är i alla sina yttringar, måste förstå dem
alla och sammansmälta deras berättigade krav. Det är endast genom
alla berättigade intressens harmoni och lojala hänsyn till varandra som
vart och ett av dem kan vinna den verkliga trevnaden och skapar¬
glädjen. Lösningarne komma aldrig. Men genom bidrag med god
vilja från olika livsvärden kan det komma fram något, som påminner
om desamma.
På grund av vad sålunda anförts bemställes,
att Riksdagen ville- anhålla om Kungl. Majrts
intresserade övervägande, huruvida det ej är oundgängligt
och i varje fall gagneligt att nu omsider i arbetet på
jordfrågans lösning lägges en ledande tanke och en
ordnande hand på denna sak i sin helhet eller med
andra ord att frågan målmedvetet och planmässigt föres
fram såsom en bland de främsta på statsmakternas
dagordning.
Stockholm den 1 februari 1914.
Carl Lindhagen.
Bihang till riksdagens protokoll 1914. 4 samt. 110 käft. (Nr 239).
6
42
Motioner i Andra kammaren, Nr 239.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
Uppvaknandet i jordfrågan ................................................................. j
Jordfrågans mångfald................................................................................................. 4
Agrarpolitiken och den sociala jordfrågan...................... 4
Detaljerna ................................................................................................ 5
Kommittéer tillsatta av regeringen................................................................. 5
Förslag till »lösningar» .............................................................................. j4
Emigrationsutredningen och den sociala jordfrågan........................................ 14
Frans Kempes förslag ........................................................................................ 22
Y. T. Vallbergs förslag........................................................................................ 27
Albert Lindhagens förslag.................................................................................... 30
Enhet mångfalden.......................................... 33
Behovet av ett regeringsprogram ...................................................................; 33
Några riktlinjer.................................................................................................... 34
Intressenas harmoni ........................................................................................... 37
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1914.