Motioner i Andra hammaren, Nr 233.
1
Nr 233.
Av herr Lindman, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående ut¬
visande av utländska mormonagenter m. m.
Att »månggifte» och »vit slavhandel» icke tolereras av någon kultur¬
stat i världen, är obestridligt. Vårt land gör som bekant intet undan¬
tag från denna regel. Men å andra sidan synes till sin art uppenbart
samhällsfarlig agitation få bedrivas hos oss, om blott vederbörande agi¬
tatorer förstå att insvepa sig i någon sorts »religiös» täckmantel. Så¬
lunda pågår sedan decennier tillbaka i vårt fädernesland en ur mer än
en synpunkt samhällsskadlig och, enligt vad »emigrationsutredningen»
ådagalagt, ingalunda obetydlig emigrantvärvning, som tämligen ogenerat
bedrives av både kvinnliga och manliga agenter under en svamlig och
virrig religionsförkunnelses mask. Att den svenska samhällskroppen till
följd av denna ytterst betänkliga propaganda årligen lider en avsevärd
blodavtappning och kraftminskning framgår bland annat av det faktum,
att i Utah över 20,000 invånare äro svenskar, medan hela antalet tysk¬
talande individer, härstammande från sådana stora länder som Tyskland
och Österrike tillsammantagna, därstädes, enligt tillförlitliga uppgifter,
knappast uppgår till 2,000. Men så gör man ock i Tyskland processen
kort med dessa utländska mormonemissarier, i det man helt enkelt ut¬
visar dem såsom för riket obekväma (»lästige»). Är det då rimligt, att
vi skola tåla, vad andra stater med mångdubbelt större folkmängd än
vi icke tåla? Huru länge skall detta huserande i våra bygder av ut¬
ländska folkfördärvare få opåtalt äga rum? År det ej tid på, att effek¬
tiva mått och steg till oskickets stävjande vidtagas från statsmakternas
sida? »Det är dock — vi låna Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings
ord (25/to 1911) — svenska döttrars väl och ve för livet det här gäller.
Bihang till Riksdagens protokoll 1914. 4 samt. 106 höft. (Nr 233.) 1
Inledning.
Mormonismen
och
religionerna.
Mormonis¬
mens upphov
och utveckling.
2 Motioner i Andra kammaren, Nr 233.
De äro icke beredda på månggiftet, än mindre på konkubinatet med
dess rättslöshet och vanära. Och utan att hava en aning därom, äro
de inne i det genom vigselbedrägeriet och den religiösa fanatismens
samt övergivenhetens tryck. Det är illa nog, att landsmän förleda dem,
kanske i okunnighet om förhållandena. Men att amerikanare, vilka utan
allt tvivel veta bättre, komma hit och göra detsamma, medan de ha
tillräckligt fält för sin 'mission’ på närmare håll, det kan och bör
hindras med samvetsgrant bruk av de medel som finnas.»
Tidningen syftar härvidlag uppenbarligen främst just på utvis-
ningsmedlet. Att den nuvarande regeringen upphört att använda detta
medel, synes ju ej göra dessa Handelstidningens ord mindre behjärtans-
värda, utan snarare tvärtom. Men innan jag närmare ingår på denna
sak, tillåter jag mig erinra om mormonismens ursprung, iiistoria samt
egendomliga läror och hierarkiska författning. I huvudsak ansluter jag
mig härvidlag till den av domprosten Lundström i Uppsala på Riksda¬
gens initiativ och Kungl. Maj:ts uppdrag författade uppsatsen i inne¬
varande års almanacka. Då emellertid denna framställning till följd av
utrymmets knapphet måste vara ytterst sammanträngd, har den kom¬
pletterats med några från sakkunnigt håll inhämtade uppgifter.
Såsom av nämnda redogörelse i almanackan framgår, faller mor¬
monismen helt och hållet utanför kristendomens råmärken. Ehuru denna
sammanslutning kallar sig »Jesu Kristi kyrka av de siste dagars helige»,
står alltså detta samfund trots vissa fraser och »förblommerade talesätt
om Kristus» faktiskt alldeles utanför den historiska kristendomens mark.
Mormonismen hör, för så vitt den utgör en religiös företeelse, egent¬
ligen icke heller till den kristna kyrkans och de kristna sekternas histo¬
ria utan till den allmänna religionshistorien. I själva verket utgör den
en brokig blandning av beståndsdelar från de mest skilda religioner och
är en vida lägre och råare religionsform än t. ex. islåm eller muham-
medanismen, med vilken den eljest oftast plägar sammanställas. Den
jämförande religionsforskningen har också ådagalagt, att flere »hedniska»
religioner hava ett långt högre religiöst och sedligt värde än mormon¬
ismen.
Mormonismens upphovsman är — såsom i almanackan också med¬
delas — en viss Josef Smith, som föddes år 1805 i staten Vermont i
Nordamerikas Förenta Stater. Livet å de trakter, där Josef vistades
under sina uppväxtår, utmärktes ej vid denna tid av någon högre kultur¬
nivå. I ett land utan nationalkyrka, folkskola eller obligatorisk religions¬
undervisning fick nybyggarefamiljernas ungdom uppväxa i en okunnig¬
het, råhet och förvildning, som trotsa all beskrivning, men giva för-
3
Motioner i Andra kammaren, Nr 233.
klaring till uppkomsten och framgången av en sådan företeelse som
mormonismen. Ty även på detta område ådagalägger erfarenheten, att
kunskap är makt. I ett land, där stat och kyrka sörja för, att intet
barn lår växa upp utan grundläggande, kristlig undervisning och
lostran, hade förvisso ock den nye religion sstiftaren aldrig kunnat finna
fast fot.
Familjen Smith höjde sig icke över sina grannar, snarare tvärtom.
Närmast tillhörde den »landstrykarnes klass». Far, mor och de tio
barnen avskydde i grunden allt ordentligt och hederligt arbete. Flere
av barnen lärde aldrig att läsa i bok, men Josef kom så långt, att han
kunde hjälpligt knaggla sig fram. Men med svårare ord kunde han
inte reda sig. I skrivning fick han obetydlig kunskap och ringa övning.
De fyra enkla räknesätten lärde han aldrig. Men till okunnigheten
sällar sig gärna hennes tvillingbroder: vidskepelsen, som frodades under
det kringflackande liv familjen förde. På tattarevis förtjänade man sitt
uppehälle genom att spå enfaldigt folk, sälja lyckokort, gräva efter
föregivna guld- och silverskatter och dylikt, icke minst betänkligt var
att familjen även med hänsyn till nykterheten stod lågt. Anseendet
bland människor blev ock därefter, i synnerhet som Smithens också
voro beryktade för bristande ärlighet och sanningskärlek. Särskilt hade
de detta anseende på en ort vid namn Palmyra, där familjen under sina
rastlösa vandringar uppehöll sig en något längre tid under Josefs barnaår.
Här drev också fadern en tid en ölförsäljningsaffar.
I en sådan omgivning uppväxte nu den blivande »profeten». I
stället för sund andlig spis utgjorde allehanda drömmar, syner och vid¬
underliga berättelser, ofta inhämtade genom läsning av dåliga romaner,
själens dagliga näring. Så vande sig gossen alltifrån tidiga år att leva
på gränsområdet mellan dikt och verklighet, bedrägeri och självbedrägeri,
tills han väl knappast själv rätt visste, var det ena slutade och det
andra tog vid. Särskilt genom modern, som nog torde ha varit mer
begåvad än fadern, indrogs han i grumliga, halvreligiösa funderingar
om »S:t Johannes’ stav», som sades hava makt över allt »trolleri»,
»Israels förlorade stammar», det »tusenåriga riket» med mera.
Redan vid 14 års ålder hade Josef enligt egen uppgift sin första
syn och tre år senare sin andra, då ängeln »Moroni» upprepade gånger
tedde sig för honom. På ynglingens fråga efter den sekt, till vilken
lian borde ansluta sig, fick lian svaret: ingen. Tv alla voro de stadda
i villfarelse. Själv avslöjade dock »Moroni» för ynglingen »hemligheten»,
att pa en viss kulle i närheten funnes guldtavior nedgrävda. Först vid
sitt femte besök vid kullen den 22 september 1827 erhöll Smith tillåtelse
4
Motioner i Andra kammaren, Nr 233.
att taga fram guldplattorna, som dock i verkligheten varken lian eller
någon annan människa med sina »naturliga» ögon någonsin sett. Guld¬
tavlorna föregivas vidare ha varit fullskrivna med egendomliga skriv¬
tecken, som Smith icke kunde läsa, men lyckligtvis skall han vid samma
tillfälle ha erhållit ett par ypperliga »profet-glasögon», vilka sägas ha
varit de i gamla testamentet omtalade stenarne »Urim» och »Tummin».
— Med deras hjälp redde sig Joe Smith ypperligt med de vidunderliga
skrivtecknen och fann nu, att skriften var författad på det »reformerade
egyptiska» språket. Det var nu med denna bok, Smith ville lycklig¬
göra närmast den amerikanska mänskligheten. Till skrivare lyckades
han förvärva först en bonde vid namn Martin Harris, sedermera en
grovsmed och skollärare Oliver Cowdery samt slutligen den unge bonden
David Whitmer. Ett förhänge uppsattes i rummet, och där bakom tog
Josef plats med sina märkvärdiga glasögon och tavlor. Så dikterade
»profeten» och skrivaren skrev, tills den så kallade Mormons bok låg
färdig. Vidlyftigt, torrt och långtrådigt omtalas här, hur Israels »för¬
lorade» stammar skulle omkring år 600 före Kristus ha kommit över
till Amerika. Här skulle en sorts fortsatt Guds uppenbarelse ha ägt
rum, till dess omsider »profeterna» »Mormon» och dennes son »Moroni»
omtalas samt slutligen Josef Smith förebådas såsom upprättaren av
Kristi kyrka. Mormons bok är ett värdelöst sammelsurium av tarvligaste
slag. Den saknar tankereda och poetisk lyftning, liksom religiöst och
moraliskt allvar. Texten vimlar av motsägelser, språkfel, historiska
bockar och andra orimligheter. Till och med de delar av Mormons bok,
som äro ordagrant tagna ur Bibeln, hava här så ryckts ur sitt sam¬
manhang och kommit i så dålig omgivning, att man gör bäst i att icke
läsa dem i Mormons bok, utan i den Heliga Skrift själv. Man har
tvistat, om icke hela Mormons bok är en ren förfalskning eller ett län¬
gods av ett otryckt romanmanuskript, som Smith lyckats komma över.
Boken står verkligen så lågt, att den mycket väl kan härröra från Smith
själv. Trots all dess otymplighet kan där dock en huvudtanke uppletas,
som tydligen vill behärska hela machverket. Denna huvudtanke är, att
liksom Muhammed en gång i tiden genom koranen ville förskaffa araberna
en särskild bibel, så önskar Smith att åstadkomma en bibel för Amerika.
Att den senare lyckades vida sämre än den förre, är emellertid uppen¬
bart. År 1830 utkom Mormons bok från trycket. Men redan året förut
hade Smith och hans medhjälpare, Cowdery, — enligt egen uppgift —
från himmelen erhållit ett dubbelt prästadöme, Arons och Melkisedeks.
På denna sak lägga mormonerna stor vikt och säga, att endast de ha
ett rätt prästadöme, då själve Johannes döparen förmenas ha förrättat
5
Motioner i Andra hammaren, Nr 233.
invigningen till det aronitiska och apostlarne Petrus, Jakob och Johannes
till det melkisedekska. Det förstnämnda gav myndighet att predika bot
och tro och att döpa, det senare att medelst handpåläggning meddela
den Helige Ande. Nu var ju allt klappat och klart för den nya »reli¬
gionen», och Smith uppträder också år 1830 såsom profet och religions¬
stiftare.
I växande utsträckning vann Smith anhängare, mindre dock i sin
hemtrakt än i Västern. Den brokiga samlingen mormoner måste samman¬
hållas och ledas genom nya lämpliga »uppenbarelser» eller »orakel», som
aldrig fattades, just som de behövdes. Medan mormonskarorna ökades,
steg också »profetens» anseende, men även hans högmod och självför-
hävelse. Han bildar en liten militär makt. I spetsen för »Naovoolegionen»
uppträder den fåfänge mannen till häst i generallöjtnantsuniform. Den
nye självgjorde »generalen» låter t. o. m. anmäla sig som kandidat till
presidentvärdigheten i Nord-Amerikas Förenta Stater.
Framgången påskyndade utvecklingen av de många dåliga sidorna
i Smiths karaktär. Den 12 juni 1843 meddelade han sina vänner hemlig¬
heten om den beryktade »uppenbarelsen» om månggiftet, vilket han dock
redan förut i tysthet praktiserat. Svårast hade »profeten» att få sin hustru
»Emma» att gå in på saken. Det skulle ock dröja nära 10 år, innan
man vågade offentligen förkunna denna »himmelska» lära. Emellertid
började även bland mormonerna själva sippra ut skandalösa rykten om
Smiths och hans vänners äventyrliga affärstransaktioner och utsvävande
liv. Ej underligt att Mormonsamfundet väckte hat och avsky bland den
utanför stående befolkningen. En gång blev Smith på amerikanskt
maner tjärad och fjädrad av en hop »hedningar». Det kom till våld¬
samma sammanstötningar mellan dessa och »profetens» anhängare. Statens
guvernör ingrep med militärmakt och Smith insattes i fängelse. Detta
blev emellertid den 27 juni 1844 stormat av 200 maskerade och beväpnade
män. Josef Smith och hans broder Hyram blevo då lynchade.
Så både också denna »religion» fått »martyrer», som stegrade
fanatismen till det yttersta. Mormonernas kvarblivande i Naovoo i Illi¬
nois, deras dåvarande huvudort, visade sig ock omöjligt. Under ledning
av Smiths efterträdare såsom Mormonpresident, den forne timmerhuggaren
Brigham Young — mormonernas störste organisatör och skickligaste
styresman — företogs 1846—48 det stora tåget till Stora saltsjön, på
andra sidan de klippiga bergen. Den omkring 200 svenska mil långa
vandringen genom obanade trakter var utomordentligt mödosam och
svår. Saltsjöbäckenet med angränsande landområden var då en ofrukt¬
bar öken, men blev genom kolonisternas idoghet och flit, markens
Mormonerna
och unions-
reg eringen.
Mormonis¬
mens lära och
författning.
6 Motioner i Andra kammaren, Nr 233.
dränering och vattenledningar från bergen inom jämförelsevis få år
förvandlat till ett blomstrande och rikt fruktbärande land. I national¬
ekonomiskt avseende ha ock storverk här uträttats. Där anlades nu
ock Saltsjöstaden (»Salt Lake City»), som alltjämt är mormonismens
huvudort eller »Zion». I början önskade mormonerna taga i besittning
ett landområde om halva Europas storlek och där upprätta en »stat i
staten» eller oberoende ökenstat (»Deseret»), men sedan landet år 1848
tillfallit Förenta Staterna, efter att förut ha tillhört Mexiko, beslöt kon¬
gressen och regeringen i Washington att i stället upprätta territoriet
Utali under Förenta Staternas uppsikt.
Nu följde en hel rad slitningar och fientligheter mellan unions-
regeringen och mormonerna. Det mormonska prästväldet visade sig så
mycket svårare att bryta, som samfundet enligt sina grundsatser för¬
aktar och förkastar statsmakten såsom »Babel» och gör anspråk på även
det politiska världsherraväldet. För detta måls nående anses alldeles
såsom bland musulmännen alla medel, alltså även eld och svärd, tillåtliga.
I mormonismens historia talar ock en händelse sådan som det blodiga
nedslaktander, vid Mountain Meadows av icke-mormonska utvandrare,
män, kvinnor och barn, ett tillräckligt tydligt språk. Sedan Utah inför¬
livats som stat i Unionen (1896), har förbundsregeringen något kraftigare
än förut kunnat inskrida mot månggiftet, dock utan genomgripande
resultat. Officiellt får det »himmelska äktenskapet» visserligen icke övas
såsom stridande mot statens lagar, men att det fortfarande ingår såsom
en huvudlära i mormonismen och i hemlighet övas av många, som »leva
sin religion», är visst. Från mormonismens synpunkt är ock månggiftet
en religiös nödvändighet, enär såsom huvudvillkor för kvinnans salighet
uppställes kravet, att hon i tiden blivit »beseglad» med en mormon. Vid
det officiella förhör, som år 1904 hölls i Washington med mormon-
ledarne, tillstod dåvarande mormonpresidenten Josef F. Smith (en bror¬
son till grundläggaren), att »varje man av någon betydenhet» bland
mormonerna »har haft mer än en hustru» och att han själv hade 5
hustrur och 42 barn. Den år 1877 avlidne Brigham Young efterlämnade
en ansenlig förmögenhet och ett betydande harem. De kvarlevande bar¬
nens antal var 56, som han hade haft med 25 hustrur, av vilka 17
överlevde honom. Och mormonsenatorn Red Smoot, ehuru själv icke
domfälld polygamist, meddelade vid nämnda fullt officiella förhör, att han
bland sina trosförvanter kände till icke mindre än 756 månggiftes-
familjer.
Mormonernas lära bildar en tilltrasslad härva av många motsägel¬
ser och orimligheter. Könsmotsatsen spelar även där en stor roll. Det
Motioner i Andra kammaren, Nr 233. 7
finnes, säga de, en mängd gudar, alla försedda med kroppar, men vi
lia egentligen endast att göra med Adam, som härskar på vår jord,
liksom en särskild gud på varje annan planet i världsrymden. Alla
dessa gudar leva i månggifte och sätta andar i tillvaron. De »heligas»
plikt på jorden är att skaffa dessa andar »jordiska tabernakel», d. ä.
kroppar. Alltså böra så många barn som möjligt skaffas till världen,
på det att »riket» må befästas och Herrens folk tillväxa. Om mormo¬
nernas »hemliga» gudstjänst i det praktfulla templet i Saltsjöstaden be¬
rättas underliga ting. Dit har dock ingen »hedning» tillträde. Till
»tabernaklet» däremot hava alla tillträde. Där utföres vacker musik och
»predikas» mest över vardagliga och mycket världsliga ting. Till deras
egendomliga religionsceremonier höra ock »dop för döda». Vanligt är
också att man låter döpa och gifta sig för så många avlidna släktingar
som möjligt. Under hemska tysthetseder ingås i templet »det himmelska
äktenskapet», da en man »beseglas» med flere hustrur.
Författningen är strängt teokratisk och hierarkisk. Lydnad mot
prästerskapet är salighetsvillkor. Dryga skatter (fonden) utkrävas till
det melkisedekska prästerskapets underhåll m. m. Här kan i sanning
talas om ett prästvälde av den mest osympatiska art. I spetsen står ett
presidentskap (first presidency), bestående av presidenten, som har titeln
»profet, siare och uppenbarare», och två rådgivare. Därjämte finnas
12 apostlar, patriarker, äldste och högpräster — alla tillhörande det högre
eller melkisedekska prästadömet. Det lägre eller aronitiska har huvud¬
sakligast världsliga sysslor om hand; dit höra biskopar — med en general
presiding biskop, som står för hela samfundets tionde-insamling —, präster,
lärare och diakoner. Mormonsamfundet i Amerika är indelat i \takes of
Zion (»Zions tältpluggar», Es. 33: 2 o), eu ungefärlig motsvarighet till den
kristna kyrkans biskopsstift. I själva vei'ket känner icke historien någon
»kyrkostat» med strängare kyrklig auktoritet än mormonstaten. Präst¬
väldets myndighet och makt över de troendes hela liv och åskådning
överträffar i följdriktigt genomförande in i de minsta detaljer vida den
påvliga kurians herravälde en gång i kyrkostaten eller den makt, som
den illa beryktade inkvisitionen utövade i Spanien, eller kalvinismens
välde i Genéve och församlingarna i Skottland. Och då mormonerna
själva genomfört det mest absoluta samvetstvång, historien känner, före¬
faller det onekligen egendomligt att de med förkärlek i vårt land åberopa
den mest oinskränkta religionsfrihets grundsatser. Hemska straff hota
dem, som avfalla eller röja samfundets hemligheter. Hur många män¬
niskor, som till följd av den avskyvärda läran om »blodsförsoningen»
röjts ur vägen av »Daniterna» (»Brighams Destroying Ängels») och
Månggiftet.
8 Motioner i Andra hammaren, Nr 233.
andra band av »heliga mordänglar», är visserligen till fullo knappast
känt ens av mormonernas egna ledare, men många ohyggligheter äro
dock allmänt bekanta och ovedersägligen bevisade.
Av det sagda framgår, att vidunderligheterna inom denna s. k.
religion varken äro få eller obetydliga. Mormonismens principiella ofören¬
lighet med den moderna rättsstaten framträder dock icke på någon punkt
så klart som i fråga om månggiftet. Det sätt, varpå detta försvaras ur
»religiösa» grunder och skäl, utgör enligt ojävaktigt vittnesbörd från
sakkunnigt håll visserligen »det originellaste» men tillika också det mest
diskrediterande i hela mormonismen. I motsats till vad förhållandet är
t. ex. inom muhammedanismen gäller för mormonerna polygamin såsom
bindande religiös plikt. De sky ej ens att som stöd för sin polygama
teori och praxis åberopa själva Frälsaren, som de ha panna påstå hava levat
i månggifte. En ogift kvinna går också — enligt mormonismen, såsom
också redan i den historiska översikten antyddes — rent av »förlorad»
för evigheten, om hon icke här i tiden blir »beseglad», icke med vilken
man som helst, utan just av en bland »de siste dagars helige». Ju flere
kvinnor ett dylikt »helgon» beseglat, desto större är också hans egen
förtjänst, desto mäktigare gud blir han i en annan värld, där han med
sina gudinnor skall fortsätta att i lycksalig njutning föröka sitt rikes
storhet. Teorien har även i detta fall liksom så ofta eljest i världen
följt efter praktiken och ursprungligen tillkommit för att urskulda och
rättfärdiga denna. Just denna omständighet, att månggiftet eller — såsom
mormonerna kalla det — »det himmelska äktenskapet» utgör religiös
plikt och ett i religiöst avseende högst förtjänstfullt verk, varförutan
kvinnan icke kan erhålla upphöjelse, utan måste i all evighet bliva en
ofruktbar tjänarinna till sina upphöjda medsystrar, förklarar det anmärk¬
ningsvärda förhållandet, att månggiftet bland mormonerna alltid prakti¬
serats i vida större utsträckning än t. éx. i Turkiet och Japan, där det
är och alltid varit en överklasslyx, som endast de allra rikaste kunnat
bestå sig med. Åven materiella och nationalekonomiska orsaker ha bi¬
dragit till månggiftespraktikens utbredning bland mormonerna. I Utah
behövas många kraftiga armar för att odla jorden, och då äro starka
kvinnor från de nordiska länderna synnerligen nyttiga och nödvändiga.
Såsom man kunnat vänta, har dock »flerkoneriet» enligt en kompetent
bedömares (van Pelt) vitsord djupt skadat folkkaraktären, och den all¬
männa situationen i etiskt avseende är bland dessa människor sådan,
att »sanningskärlek, allmän människovärdighet, fosterlandskärlek och
över huvud ett djupare moraliskt allvar te sig såsom överflödiga».
Nu invändes: Men månggiftet bland mormonerna har upphört.
Motioner i Andra kammaren, Nr 233.
9
Det är förbjudet av Förenta staternas lagar och tolereras icke längre.
Och de kringresande agenterna i vårt land predika icke månggiftet, utan
snarare tvärtom.
Nå väl! I almanackan säges också mycket riktigt: »Mormon-
emissarierna komma med fromt, skenfagert tal och dölja i det längsta
sin rätta art och lära. Mormonismens anstötligaste punkter förtiga eller
förneka de. Men särskilt lägga de i genomskinligt syfte an på unga
kvinnor.)) Man får icke heller glömma, att för en mormon stå mormo¬
nismens lagar och påbud över statens lagar samt att månggiftet faktiskt
utgör en hörnsten i hela deras åskådning och sålunda tillhör deras
gudomliga bud och »uppenbarelser», som aldrig, så länge mormonismen
finnes på vår jord, komma att avskaffas, om än den faktiskt fortfarande
utövade polygama praxis måste till följd av trycket från statsmaktens
sida döljas och bestridas inför »hedningarna», såsom alla icke-mormoner
kallas. Otvivelaktigt förhåller det sig också så, som herr statsrådet och
chefen för kungl. ecklesiastikdepartementet yttrade under debatten i
Riksdagens Andra kammare den 8 mars 1912 (R. II K. prot. nr 16),
då han bland annat sade: »Sedan Förenta staternas lagstiftning slut¬
ligen förbjudit mormonernas månggifte, uppgives det, att dessas gud
skulle genom någon nyare uppenbarelse ha suspenderat denna sin äldre
uppenbarelse (om månggiftet såsom gudomlig befallning), och sedan dess
ha mormonapostlarna fått förhållningsorder att göra skillnad mellan en
offentlig förkunnelse, avsedd även för sådana som icke äro troende, och
en hemlig förkunnelse, avsedd endast för de troende. Åt världen borde
de i sin offentliga förkunnelse bjuda vad de kalla 'ordets mjölk’; åt
sina egna däremot, i den hemliga förkunnelsen, kunde de giva, såsom
det heter, 'stark föda’. Denna skillnad framträder flerstädes i deras
uttalanden; som exempel vill jag anföra en predikan, som en av de
främsta apostlarna, Cannon, höll i Stora Saltsjöstadens tabernakel den
28 januari 1900 och som finnes återgiven i mormonkyrkans eget tidnings¬
organ. Det heter där bland annat följande: 'Våra äldste, som gå ut
att predika evangelium, hava att vara ytterst försiktiga, så att de ej
giva stark föda till folk, som endast är förberett att mottaga ordets
mjölk. Om de giva stark föda, skall förföljelse genast uppstå. För
denna orsaks skull hava de att reservera de eviga sanningar, med vilka
de äro förtrogna, annars skall folket göra med dem, som de gjorde med
Jesus och ha gjort med alla profeter, vilka hava förklarat sanningar,
som folket ej ville mottaga. Frälsaren hade att varna sina lärjungar
angående just samma sak, då han säger: 'given icke det heliga åt
hundarna och kasten icke edra pärlor för svinen, att de icke nedtrampa
Bihang till Riksdagens protokoll 1914. 4 samt. 106 käft. (Nr 233.) 2
Hittills vid•
tagna åt¬
gärder mot
mormon-
propagandan
i vårt land.
10 Motioner i Andra kammaren, Nr 233.
derå med sina fötter och vända sig om och riva eder.’ När det för¬
säkras, att månggifte numera icke skulle höra till mormonernas religion,
är detta så att förstå, att denna del av deras religion icke hör till deras
offentliga förkunnelse, till den ordets mjölk, som de skola bjuda alla,
utan till den hemliga, den 'stärka föda’, som är förbehållen de invigde,
de eviga 'sanningar', som måste 'reserveras' för den utvalda kretsen, de
'pärlor', som icke böra kastas för svinen.» Så långt ecklesiastikministern.
Förstån I än eller vad? — må man väl ha skäl att utropa. Eller kan
det verkligen vara försvarligt att utsätta de härvidlag minst motstånds¬
kraftiga i vårt land för dylika »apostlars» och »missionärers» verksamhet,
vilkas trossamfunds »kostbara pärla», »starka föda» och verkliga central-
dogm just är läran om månggiftet? Enligt gällande dissenters-lag få
ej munkar och nunnor slå sig ned i vårt land ehuru de tillhöra en
kristen kyrka. Men mot dylika agenter som dessa mormonemissarier
synes man numera här i landet ställa sig vanmäktig.
Det skall dock icke förnekas, att tidigare ett och annat blivit åt¬
gjort till stävjandet av denna samhällsfarliga propaganda. Uppslaget
därtill utgick från föreningen »Vaksamhet», som har till ändamål att
bekämpa den så kallade vita slavhandeln bland annat genom att sprida
upplysning om de förfärande sedliga risker, som äro förknippade med
den kvinnliga emigrationen. År 1907 ingick denna förening till civil¬
departementet med en framställning, vari den påpekade mormon-
propagandans förefintlighet och hemställde till civilministern, att han
ville verkställa en undersökning av förhållandet. Civildepartementet
överlämnade frågan till den så kallade emigrationsutredningen, som
också verkställde den begärda undersökningen och framlade resultatet
av densamma i form av en särskild skrift, som utkom på våren 1910.
Av denna undersökning framgick bland annat, att mormonsamfundet i
Utah höll icke mindre än 70 emissarier med tillhörande biträden här i
Sverge och att de dagligen under året 1909, enligt egen uppgift, gjorde
500 besök i hemmen och dagligen utdelade 700 ströskrifter för att
vinna anhängare för mormonismen. Emigrationsutredningen framhöll
såsom lämpligt att för mormonvärvningens hämmande en svensk-amerikansk
präst, Åslev, som under långvarig vistelse i Saltsjöstaden förvärvat in¬
gående kännedom om den nutida mormonismen och metoderna för dess
propaganda, måtte till riket inkallas för att på upplysningens väg be¬
kämpa mormonagitationen inom vårt land.
Samma år (1910) väcktes vid det under hösten sammanträdande
kyrkomötet av lektor P. Waldenström motion i frågan. Kyrkomötet
anhöll ock med anledning av denna motion i underdånig skrivelse den
11
Motioner i Andra kammaren, Nr 233.
31 oktober 1910, att »Kungl. Maj:t täcktes vidtaga nödiga åtgärder till
förhindrande av den samhällsfarliga verksamhet, som utövas av i vårt
land kringresande värvare för mormonsamfundet».
I februari 1911 blev pastor Åslev anställd som präst i svenska
kyrkan, och den 29 sept. 1911 erhöll han av dåvarande regeringen i
uppdrag att motarbeta mormonvärvningen i Sverge. Han tillerkändes
härför av Kungl. Maj:t ersättning för sina kostnader, beräknade efter
4,000 kronor. För Åslevs ifrågavarande upplysningsverksamhet har ock
Riksdagen åren 1912 och 1913 beviljat nödigt anslag. Pastor Åslev
har ock allt ifrån hösten 1911 fortsatt med sin upplysningsverksamhet
bland folket angående mormonismen.
En annan åtgärd, som vidtagits på grund av i Riksdagen uttalad
önskan, är att, såsom ovan i annat sammanhang anmärkts, en artikel
mot mormonismen blivit införd i almanackan. Utan tvivel var ock
detta ett lyckligt grepp. Ty det förhåller sig nog så, som förslags¬
ställaren, herr Fabian Månsson, yttrade vid ärendets behandling i Riks¬
dagen (R. II K. prot. 9 mars 1912 nr 16), att »just i de hem, där man har
minst lektyr, är almanackan det, som man läser om och om igen.»
Förutom denna upplysningsverksamhet har Kungl. Maj:t gent
emot de utländska mormonagenter, som översvämma riket, vid några
tillfällen under år 1911 använt sin utvisningsrätt, på samma sätt som
redan skett i Preussen, Mecklenburg-Schwerin och Norge (se bland annat
kyrkomötets underdåniga skrivelse nr 12 1910, 1912 års statsverks-
proposition 8:e huvudtiteln sid. 531). Den nuvarande regeringen har
dock under sin tid utvisat endast två mormonagenter, ehuru från Konun¬
gens befallningshavande i olika län under oktober, november och decem¬
ber månader 1911 samt januari 1912 till Kungl. Maj:t inkommit ett
betydande antal anmälningar angående utländska mormonagenter och
deras fördärvbringande verksamhet i olika delar av riket. Först i till¬
förordnad regering den 21 juni 1912 företogs emellertid ärendet till
avgörande med det resultat, att endast de ovan nämnda tvenne utvis¬
ningarna beslutades, medan rörande alla de övriga anmälda, inalles 27,
de från Konungens befallningshavande inkomna framställningarna för¬
klarades till ingen åtgärd föranleda.
I en till konstitutionsutskottets dechargebetänkande (Konstitutions¬
utskottets memorial 1912 nr 21) fogad reservation yttra åtta reservanter
härom bland annat: »Det måste betraktas såsom synnerligen anmärk¬
ningsvärt, att Kungl. Maj:t bland de anmälda 29 utländska mormon-
agenterna ansett sig böra utvisa endast 2 och låtit alla de övriga 27,
bland vilka flere funnos med synnerligen svåra indicier, i riket fortsätta
Utvisning av
utländska
mormon-
emissarier.
12 Motioner i Andra lcammaren, Nr 233.
sin folkförförande och samhällsskadliga verksamhet. I 1912 års stats-
verksproposition, liksom även i innevarande års, begärdes anslag till
mormonagitationens bekämpande under uttryckligt betonande av dess
samhällsskadlighet . . . Riksdagen har också av samma skäl beviljat
anslag till mormonagitationens bekämpande. Den verksamhet, som med
detta jämförelsevis obetydliga anslag kan åstadkommas, räcker emeller¬
tid helt naturligt icke ens till de inländska mormonagenternas gen¬
drivande, och det synes då vara synnerligen nödvändigt, att Kungl.
Maj:t gent emot de utländska mormonagenter, som översvämma riket,
använder sin utvisningsrätt . . . Att låta utländingar, mot vilka säkra
indicier såsom mormonagenter föreligga, fortfarande vistas och verka
i landet synes icke vara förenligt med rikets sannskyldiga nytta.»
Så mycket ödesdigrare synes det ifrågavarande regeringsbeslutet
ha varit, som till följd av detsamma de underordnade myndigheternas
ingripande gent emot mormonpropagandan naturligtvis måst i det när¬
maste upphöra. Visserligen har den 21 juni 1912 på civildepartemen¬
tets föredragning ett cirkulär utfärdats till överståthållarämbetet och
Kungl. Maj:ts befallningshavande innehållande anmodan att genom veder¬
börande polismyndigheter noga övervaka mormonernas verksamhet samt,
därest omständigheterna giva vid handen, att deras verksamhet inne¬
fattar öppen eller förtäckt emigrantvärvning, särskilt försök att medelst
falska förespeglingar locka kvinnor till utvandring, eller ock propaganda
för månggifte, genast anmäla förhållandet för Kungl. Maj: t för den
åtgärd Kungl. Maj:t kan finna erforderlig, men de anmälningar som på
grund av detta cirkulär inkommit hava ej föranlett någon åtgärd, vadan
cirkuläret hittills ej haft någon påföljd. Enligt uppgift har ock, såsom
ju kunde väntas, pastor Åslevs verksamhet av samma orsak lidit
betydligt avbräck, då man funnit att man på högsta ort är ovillig att
vidtaga effektiva medel mot det onda, han har officiellt uppdrag att
bekämpa. Mormonagenterna hava ock efter detta blivit betydligt dri¬
stigare då de veta sig numera icke hava något att frukta på grund av
det slapphetssystem som sålunda inaugurerats.
På grund av det anförda får jag yrka på effektivare åtgärders
vidtagande mot den folkfördärvande mormonagitationen. Till följd av
den rörlighet, som utmärker vår tids kommunikationsväsende, torde
emellertid landets fullständiga befriande från utländska mormonagenter
näppeligen kunna äga rum, om framställning till Kungl. Maj:t skall
göras i varje förekommande fall. Därför kan sättas i fråga huruvida
icke ett av Konungens befallningshavande i Västerås län på sin tid väckt
förslag förtjänar allvarligt övervägande, nämligen att en allmän före-
13
Motioner i Andra kammaren, Nr 233.
skrift utfärdas av Kung].. Magt med utsättande av de villkor och bestäm¬
melser, under vilka det skulle vara Konungens befallningshavande
tillåtet att på eget ansvar från riket utvisa främmande makts undersåtar,
vilka här i riket beträdas med verksamhet för utbredning av mormon¬
ismens läror.
Under åberopande av vad jag sålunda anfört, tillåter jag mig
föreslå,
att Riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, det Kungl. Maj:t måtte dels vidtaga åtgärder
för utvisande ur riket av mormonagenter, vilka icke
äga svensk medborgarrätt, dels låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till föreskrifter för in¬
skränkande av svensk mormonagents verksamhet i
landet.
Stockholm den 2 februari 1914.
Arvid Lindman.
I motionen instämma:
Joll. Zelahn.
Axel Lundblad
J. F. Nyström.
Vilh. Lundström.
V. Ekerot.
C. J. Öberg.
J. Nydal.
F. O. Mörtsell.
Axel Vennersten.
E. O. Magnusson.
Bihang till Riksdagens protokoll 1914. 4 samt. 106 käft. (Nr 233)