Motioner i Andra hammaren, Nr 212.
1
Nr 212.
Av herr JesperSOll, om viss lagstiftning rörande avels-
hingstar.
Ett av de viktigaste villkoren för att man i ett land skall kunna få
en väl ordnad, planmässig och inkomstbringande hästavel är, att där fin¬
nes ett tillräckligt antal fullgoda hingstar av de olika slag, som till följe
av klimat och naturförhållanden lämpa sig för avel och underhåll.
Hingstens stora betydelse för hästaveln och hästuppfödarne inses lätt
genom ett exempel. Om efter en hingst under ett år fallit 50 föl, så
bär vart och ett av dem fått i arv faderns former och egenskaper, då där¬
emot de olika mödrarna endast var och en kunnat giva sina former och
egenskaper i arv till sitt föl. Har hingsten tillfredställande former och
egenskaper, förärva dessa sig lika visst på hans avkomlingar, som om han
har otillfredsställande former och ärftliga fel.
I äldre tider beaktades detta allt för litet. Mångenstädes ansåg man,
att bara hingsten kunde producera föl, så gjorde det ingenting, hur han
för övrigt såg ut, om han var för ung för att kunna lämna kraftig av¬
komma eller så gammal att han förlorat förmågan att göra det, samt om
han hade spatt, krokiga ben eller andra ärftliga fel.
Saken har dock beaktats i vårt land. Under Karl XI:s tid utfärda¬
des en förordning angående hästavelns ordnande i Skåne, vari bland annat
bestämdes, att »alle hästföhlar skall, innan de blifva 2 år gamble, utskäras
och vallackas». Förordningen måtte småningom fallit i glömska, då en ny
utgavs av Fredrik I, med vissa ändringar, i vilken bestämdes, att »häfver
någon Soken, By eller Bonde, som tager betalning af andra, för det hans
häst betäcker stoen, en sådan hingst, som är för liten, för svag eller med
arfskador behäftade», så skall han kastreras. Underlåtenhet medförde
hingstens konfiskering och försäljning, då köpeskillingen tillföll närmast
liggande hospital.
Så vitt vi veta har denna förordning ej blivit upphävd, men märk¬
värdigt nog helt fallit i glömska, så att den ej på länge tillämpats.
Sedan hava åtskilliga förslag blivit väckta, men utan att de medföra
några resultat.
Bihang till Riksdagens protokoll 1914. 4 samt. 96 höft. (Nr 212—213). 1
2
Motioner i Andra hammaren, Nr 212.
Först genom ordnandet av den med statsmedel understödda hästpremie-
ringen år 1874, varför reglementet redan flera gånger ändrats, sista
gången år 1909, hava förbättrade förhållanden inträtt, då vissa bestäm¬
melser stadgats för att hingstar, ston och unghästar skola kunna pre¬
mieras.
Då erfarenheten emellertid visat, att utom av premieringsnämnderna
godkända och sålunda för avel lämpliga hingstar ett stort antal under¬
måliga hingstar användes för avelsbruk, har ett målmedvetet arbete under
det sista årtiondet pågått att finna medel för hindrandet därav.
Av fackmän inom hästavelns område anses det enda fullt effektiva
medlet vara, såsom det är i flera länder, hingstbesiktningstvång och böter
för dem, som låta sin hingst användas till betäckning av andras ston,
utan att den är premierad eller godkänd som beskällare.
Fn kungl. proposition angående lag om obligatorisk hingstbesiktning
avlämnades vid förra årets riksdag, som dock avslogs.
b ortfarande är det sålunda tillåtet att använda underhaltiga och
olämpliga hingstar för avelsbruk till skada för häststammens utveckling
och förbättring.
Men det är nog många, som tänka, att det är väl ej så farligt med
den saken, då det tinnes så många premierade hingstar, och allmänt er¬
kännes, att den svenska hästaveln nu kommit till en hög ståndpunkt.
Om man studerar statistiken får man emellertid upplysning om, att
det användes ett ganska betydande antal mer eller mindre underhaltiga
hingstar för att underhålla landets häststam.
År 1911 funnos här i landet 493,322 hästar över 3 år. För att
rekrytera denna stam fordras, lågt räknat, att 73,998 föl eller 15 pro¬
cent födas varje år, men därtill fordras, att 123,330 ston årligen betäc¬
kas med beräkning att 60 procent av dem bliva dräktiga. Om man an¬
tager, att av varje hingst betäckas 50 ston, som är högt räknat, fordras
ett antal av 2,467 hingstar.
Enligt k. jordbruksdepartementets meddelande angående den med
statsmedel understödda hästpremieringen, var i Sverige år 1912 de pre¬
mierade hingstarnas antal 1.305, varav framgår, att 1,162 icke premie¬
rade användes för avelsändamål. Mer än hälften av dessa och antagligen
de mest underhaltiga hava ej visats för premieringsnämnderna.
Till hästpremieringarna lämnar i år staten kronor 157,872, hushåll¬
ningssällskapen kronor 147,500 och landsting kronor 16,950, tillsam¬
mans kronor 322,322. Dessutom offrar staten medel till hästavelns för¬
bättring genom att underhålla omkring 200 hingstar vid clepoterna och
Motioner i Andra kammaren, Nr 212. 3
på flera andra sätt. Hushållningssällskap och landsting lämna även medel
för olika ändamål.
Med rätta kan därför fordras, att det målmedvetna arbetet för häst-
avelns höjande genom premiering av lämpliga hingstar ej motarbetas ge¬
nom tillhandahållande av underklassiga och med fel behäftade hingstar,
som icke blott förrycker, utan skadar aveln.
Men den skada dylika hingstar åstadkomma för de enskilda stoägare, som
använda dem, är så omfattande, att den borde uppfattas av varje hästuppfödare,
som något studerat hästkunskap och särskilt härstamningens stora betydelse.
Enligt nu gällande premieringsreglemente fordras, för att en hingst
skall kunna godkännas, härstamning av likartad beskaffenhet i minst 3
generationer på såväl fäderne som möderne. För sto fordras 2 generatio¬
ners likartad härstamning.
Stamboksförda bliva endast premierade eller efter premierade för¬
äldrar fallna hästar.
Genom att använda opremierade hingstar omöjliggöres ej blott för
fölet utan även för dess avkomlingar att bliva stambokförda och premierade
samt få därmed förenade penningpris. Därjämte får ett sådant föl ett
mindre värde vid försäljning till följe av den stora betydelse, som numer
varje omtänksam hästköpare fäster vid härstamningen. Fn lönande häst-
avel kan i vår tid ej idkas utan användande av goda avelsdjur, och till
dem kunna ej mer eller mindre underhaltiga hingstar räknas, en sak, som
borde inses av var och en, som sysselsätter sig med hästuppfödning.
Nu säges, att det är ett ingrepp i den enskilda äganderätten att ej
tillåta det underhaltiga hingstar få användas till avelsbruk. Om det finns
en ägare till en spatthingst, som vill använda denne för sina egna ston,
så är det väl ingen som vill eller kan neka detta, men han har själv för¬
lust därav genom de underhaltiga och mindervärdiga hästar han får.
En annan sak är, om han upplåter en utskottshingst för betäckning
av andras ston. Detta verkar till skada i det allmännas intresse, varför
det ej bör vara tillåtligt.
För jakt och fiske hava vi förordningar, som äro ganska stränga,
men klagas ej att de beröra den enskilda äganderätten, och när vi hava
lagar för skyddande av de vilda djurens och fiskens utrotande, så vore det
väl ej mer än rätt, att man även hade en lag, som hindrade, att med
sjukdom eller ärftliga fel behäftade hingstar få användas till avelsbruk.
Ingen bör hava något mot en sådan lag, utom ägare av utskotts-
hingstar, som naturligtvis, om en sådan kom till stånd, mistade en god
inkomst, men det får väl ej inverka på saken.
4
Motioner i Andra kammaren, Nr 212.
Det säges även, att det skulle bliva brist på hingstar, om förbud ut¬
färdades mot användandet av icke premierade sådana.
Då en välskött och kraftig hingst kan under en betäckningsperiod
föras till 100 och ännu flera ston, är det nuvarande hingstantalet till¬
räckligt för underhållandet av landets häststam, om blott hingstarna mer
användes, än nu i allmänhet är fallet. Man kan ock vara viss på, att
antalet premieringsvärda hingstar skulle ökas, om strängare bestämmelser
infördes. Nu får man ofta höra hästvänner säga, att de gärna skulle
vilja skaffa sig en värdefull och för höjande av ortens hästavel tjänlig
hingst, men de våga ej göra den stora utgiften, då i orten finnas ett par
utskottshingstar, som för låga betäckningspris hava stor användning och
med vilka det bleve svårt att upptaga konkurrensen, då hästägarna ej
förstå vikten av att föra sina ston till en avelsvärdig hingst.
Ett bättre ordnande av hingstbehållningen skulle vara till stort gagn
för hästavelns höjande och bidraga till att en av det svenska jordbrukets
viktigaste binäringar bleve mer inkomstbringande.
Då nu ej Riksdagen godkände förslaget att endast premierade hing¬
star få användas till avel, så vore det väl rimligt att lag stadgades, som
bestämde, att endast sådan hingst finge användas till betäckning, som av
legitimerad veterinär har intyg att den är frisk och fri från sådana fel,
som förärva sig. Genom en sådan lag skulle ett stort antal utskottshingstar
försvinna och hindras skada hästaveln, och bör väl hästuppfödarna i all¬
mänhet hysa den åsikten, att det skulle vara till gagn för deras näring
och för landets hästavel.
På grund av vad här ovan anförts, får jag vördsamt föreslå,
att Riksdagen måtte besluta, att endast sådan
hingst får användas till betäckning av andra än egna
ston, som av legitimerad veterinär har intyg, att den
är frisk och fri från sådana fel, som förärva sig, samt
att hingstägare, som ej ställer sig stadgandet till efter¬
rättelse ålägges böter till belopp, som av Riksdagen
beslutas.
Stockholm den 26 januari 1914.
J. P. Jesper son.