Motioner i Andra kammaren Nr 192.
1
Nr 192.
Av herr By ström, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående lag¬
ändring, åsyftande rätt för annan än präst i svenska
statskyrkan att förrätta jordfästning.
Den fråga, som jag härmed berör, har förut vid ett par tillfällen
förelagts Riksdagen, nämligen frågan om frikyrklig predikants rätt att
officiellt förrätta begravning eller jordfästning. Lagutskottet avstyrkte 1910
motionen, som hade samma yrkande, som det som nu göres i denna motion,
men sex ledamöter, nämligen herrar Lindhagen, Pettersson i Södertälje’
Jansson i Edsbäcken, Berggren och Åkerman, hade i reservation tillstyrkt
densamma. Efter en livlig debatt, varvid herrar Leander, Olsson i See,
Olsson i Elfdalsåsen och Thor talade för motionen, biföll Andra kammaren
densamma med 107 röster mot 94, som röstade för lagutskottets avstyr¬
kande utlåtande. I Första kammaren blev den däremot avslagen.
Då annan motionär sedan framförde ett liknande yrkande i samband
med en annan fråga, blev motionen avslagen i Första kammaren men bi¬
fallen i Andra kammaren.
Jag anser emellertid, att det yrkande jag gjorde 1910 alltfort har
fog för sig, och har jag sålunda nu åter vågat framdraga frågan för Riks¬
dagen. Som skäl därför vill jag andraga följande:
När frågan om befrielse för dissenters från att betala skatt till stats¬
kyrkan var under debatt, framhölls från vissa håll såsom skäl mot denna
skattebefrielse, att statskyrkoprästerna hade så mycket att göra även för
de frikyrkliga eller dissenters, att den ifrågasatta befrielsen ej borde med¬
givas. Detta framgår av bland annat dissenterskattekommitténs utlåtande
av den 29 augusti 1907. Då slutligen lindring i denna skatt beslöts av
Riksdagen, kunde det ske endast för hälften av den ifrågavarande skatten
för inkomst av kapital och arbete. Yad angår sådan skatt för fastighet
Bihang till Riksdagens protokoll 1914. 4 saml. 88 Käft. (Nr 192.) 1
2 Motioner i Andra kammaren, Nr 192.
beviljades ingen skattebefrielse eller skattelindring. Principen om det be¬
rättigade i dissenters befrielse från skatt till statskyrkan har emellertid
blivit fastslagen, även om man vågade taga blott ett ytterst litet steg på
den inslagna vägen.
Men då man talar om den arbetsbörda, som åligger prästerskapet,
och, såsom somliga göra, nästan klagar däröver, vore det väl skäl i att se
till, om icke ytterligare något av detta arbete skulle kunna läggas på andra
utan att religion och kyrka därigenom på minsta sätt äventyrades och
utan att det behövde kosta staten något. Detta är eu sak, som man också
bör hava i åtanke, då man åter går att reglera löner och arbete för stats¬
kyrkans präster. Allt det arbete, som kan utföras av andra än av stats¬
kyrkans präster och lika bra, som om prästerna gjorde det, samt dessutom
icke kostar staten något, bör man väl giva dessa andra laglig rätt att
utföra. Eedan nu äro prästerna befriade från åtskilligt, som de förr hade
att uträtta.
Det är för det första ett stort antal barn, som de ej behöva döpa,
emedan deras föräldrar av en eller annan anledning anse, att dopet bör få
anstå till dess att barnet vuxit upp till den ålder, att det självt kan i
detta stycke göra sitt eget val eller bestämma över sig självt.
Så är det en del föräldrar, som låta sina barn döpas av lekmanna¬
predikanter. Särskilt är detta fallet inom en del friförsamlingar. I eu
motion, som väcktes 1912 av herr Wilh. Gullberg i Första kammaren
och av herrar Felix Hamrin och Axel Modig i Andra kammaren, heter
det också rörande barndop: »Ingen kan ju förmena frikyrkliga föräldrar
att låta döpa sina barn av församlingsföreståndaren i den församling de
tillhöra. Sådana dop förekomma ock somligstädes rätt allmänt.»
Dessutom torde dop av lekman eller av frikyrklig pastor allt mer
och mer kunna betraktas lika giltigt, som om det vore verkställt av stats-
kyrklig präst.
En livlig predikoverksamhet övas även av andra än statskyrkans
präster, och detta bör vara en stor lindring i det officiella kyrkliga arbetet.
Nattvardsgäst^’ betjänas numera till betydande antal utanför de stats-
kyrkliga templens murar.
Vigslar förrättas ganska ofta av dels vissa frikyrkliga predikanter
och dels av den borgerliga myndigheten enligt lagen av den 6 no v. 1908.
Ännu ett annat område finnes, där man skulle kunna, utan våda för
god sed och god ordning, låta andra än statskyrkliga präster vara offici-
anter, och det är vid jordandet av döda. Utan risk av minskad aktning
Motioner i Andra kammaren, Nr 192.
3
och vördnad för stundens betydelse och den religiösa helgd, som därmed
lian vara förenad, skulle en pastor för en frikyrklig församling lika väl
som en statskyrklig sådan kunna förrätta jordfästning eller begravning.
Det borde icke heller anses vara orimligt begärt, att den predikant, som
tjänat en person i fråga om hans andliga fostran från det han blev döpt
och tills han somnat i döden, också skall oberoende av statskyrkans tjä¬
nare få, om han vill och vederbörande familj det önskar, göra den avlidne
den sista tjänsten och så att säga viga hans stoft vid jorden.
De ganska ofta förekommande fall, då begravning skett utan präster¬
ligt biträde, visa, att en ändring i lagen om jordfästning av år 1894 är
behövlig, och att ej få åstunda det. Före år 1894, då denna lag antogs,
hände det ganska ofta, att frikyrkliga predikanter officierade vid jordan-
det av döda. Även sedan har detta skett. Till en början har man
emellertid trott, att nya lagen om jordfästning förbjudit andra än präster
att förrätta begravning. Så torde emellertid ej vara fallet, och i alla
händelser synes det ej finnas någon straffpåföljd för den, som utan att
vara präst begraver en död. I metodisternas tidning, Svenska Sände¬
budet, för den 15 okt. 1903 förekommer följande notis, som belyser detta
förhållande:
»Pastorn i Fröderyd, Jönköpings län, har anmält hos länsstyrelsen
att liket efter Jonas Peter Jonasson blivit, enligt den avlidnes i livstiden
uttalade önskan, begravet utan biträde av präst.
Länsstyrelsen lät i anledning härav länsman Almfeldt väcka åtal och
häradsrätten dömde den avlidnes anhöriga att låta begrava liket enligt
lagen av den 25 maj 1894. Men hovrätten ansåg, att länsmannen icke
haft rätt att anställa åtal, och upphävde utslaget. .
Nu gick pastorn till domkapitlet och detta till Kungl. Maj:t, som
infordrade justitiekanslerns utlåtande.
Denne hemställde nu, att då ingen straffpåföljd finnes stadgad för
ett sådant begravningssätt som ifrågavarande, domkapitlets framställning
må lämnas utan avseende.»
Flera gånger hava strider om begravningar uppstått mellan präster
och frikyrkliga predikanter, naturligtvis i de flesta fall beroende på trång¬
bröstad lagstiftning eller otydlig och olämplig sådan eller också på oför¬
dragsamhet från vederbörandes sida. Ett sådant exempel omtalas i »justitie¬
ombudsmannens ämbetsberättelse, avgiven vid lagtima riksmötet 1910»
och under rubriken »Fråga om obehörig vägran att förrätta jordfästning».
På en del ställen ha eu del av de förhållanden, som här åsyftas,
4
Motioner i Andra hammaren, Nr 192.
föranledt något som fått namnet »begravning med trumma». Om vad
detta är torde man kunna bilda sig ett omdöme av följande notis, som
stod i tidningen Eskilstuna Kuriren i oktober 1903 med anledning av
förut nämnda utlåtande av justitiekanslern:
»Nu borde väl värdig prästerskapet kunna upphöra med att på grav¬
sedlarna för lik efter personer, vilkas begravning ombesörj es av andra re¬
ligiösa samfund, särskilt skriva: »Begraves med trumma».
Så är fortfarande praxis i Eskilstuna pastorat, och förmodligen är
förhållandet enahanda på en del andra orter.
Påskriften å begravningssedeln: 'Begraves med trumma’ betyder an¬
visning till dödgrävaren att inrätta en trumma från marken till kistan.
När tjänstgörande prästen någon dag senare kommer och verkställer jord¬
fästning enligt statskyrklig ritual, skall mullen gå genom trumman till
kistan.»
Men det är ej blott då en frikyrklig förrättat begravningen, som
man använder trumma. Detta lär ske även i en del avlägsna annexför¬
samlingar, som mera sällan få besök av moderförsamlingens pastor. Där
nedsättas liken i graven, som av dödgrävaren igenskottas, sedan en trumma
eller ett större rör, som räcker från gravens botten upp till dess övre kant,
ställts på kistan. När prästen sedan kommer till platsen, förrättas jord¬
fästningen. Det lär ibland hända, att ganska lång tid förflyter mellan
gravsättningen och jordfästningen. Även dessa dröjsmål skulle undvikas,
åtminstone i många fall, om annan än statskyrklig prästman eller den,
som på grund av dissenterlagen av den 31 oktober 1873 har rätt att
förrätta jordfästning, ansåges hava laglig befogenhet att begrava en död.
I flera andra land äro bestämmelserna om vem som kan förrätta en
begravning ej så exklusiva som hos oss.
I Danmark antogs eu »Lov om forskellige Forhold vedrorende Be-
gravelse den 19 April 1907». Denna danska lag av den 19 april 1907
går något längre än vad min motion nu åsyftar. Följande paragrafer ur
densamma må här anföras:
Ȥ 2. Folkekirkens Medlemmer kunne begraves paa Folkekirkens
Kirkegaarde og fra dens Begravelseskapeller uden Medvirkning af Folke¬
kirkens Präster (borgerlig Begravelse), naar den afdode ved en i Testa-
mentsform aflattet Erklsering, der kan skrives paa ustemplet Papir, har
truffet Bestemmelse herom.
For åt Erklaeringen om åt ville begraves borgerlig kan tages til
Folge, udkraeves, åt den paageeldende, da han afgaf Erklaeringen, var
5
Motioner i Andra kammaren, Nr 192.
fyldt 15 Aar og ved sin Förnufts fulde Brug. Naar saadan Erklsering
afgives af Personer i Alderen mellem 15 og 18 Aar, maa desuden For-
seldres eller Ysergers Samtykke foreligge. For Personers vedkommende,
som ikke ere fyldte 15 Aar, er det tilstreekkeligt, åt Forseldre eller Yser-
ger begeere borgerlig Begravelse, naar de bestille Begravelsen.
§ 3. Yed borgerlige Begravelser tillädes paa Bogsering af den, som
bestiller Begravelsen, Tale og Sang, Medbringelse af Faner og anden Hej-
tideligked, dog åt intet maa foretages, som strider imod den Sommelighed
og Orden, der bor iagttages paa Kirkegaarde, og imod det Hensyn, der
skyldes Folkekirken. Yed disse Begravelser foretages ikke Jordpaakastelse.
Ingen Tale maa boldes eller Sang afsynges imod de nsermestes Onsker.
Ansvaret for, åt alt foregaar sommeligt og med Orden, paahviler den,
der bar bestilt Begravelsen hos Kirkegaardsbestyrelse.
§ 4. Aftale om borgerlig Begravelse trseffes i Kobenhavn og ander-
steds, hvor der findes et eget Begravelsesvsesen, med dettes Bestyrelse og
ellers med vedkommende Sogneprsest, hvilke have åt paase, åt de Bevis-
ligheder, der maa forelsegges, forinden Begravelse kan ivserkssettes, före¬
ligga °g at saadan Begravelse ikke maa Ande sted samtidigt med en an¬
den Begravelse paa samme Kirkegaard, samt åt den ikke anssettes til en
Tid og under Omstaendigheder, hvorved den kan virke forstyrrende paa Guds-
tjenestes Afholdelse eller kirkelige Handlingers Foretagelse i Sognekirken.
§ 5. Yed Begravelser paa Folkekirkens Kirgegaarde af Personer,
der staa udenfor Folkekirken, Ande de ovenfor under §§ 3—4 om borger¬
lige Begravelser indboldte Bestemmelser tilsvarende Anvendelse.---»
Den citerade danska lagen omfattar föreskrifter både i fråga om
kyrklig begravning och i fråga om borgerlig begravning, varjämte främ¬
mande trossamfunds begravningsformer inbegripas.
På grundvalen av denna lag skriver pastor M. Jörgensen i Köpenhamn:
»Enligt den senaste lagen ha alla frikyrkliga samfund rätt att be¬
grava sina döda på landets kyrkogårdar och i de därtill hörande grav¬
koren utan prästernas medverkan och utan det dessa i minsta mån ha
rätt att hindrande ingripa.»
Angående hithörande förhållanden skriver en tysk frikyrkoman, re¬
daktör J. G. Lehmann i Kassel, följande:
»Begravningen av våra döda är här i Tyskland alltjämt en omstridd
fråga, enär vi ha att skilja mellan
a) kyrkogårdar, som tillhöra kommunerna, och
b) kyrkogårdar, som tillhöra statskyrkan.
6
Motioner i Andra kammaren, Nr 192.
På de förstnämnda är det osa tillåtet, på de senare förbjudes det oss
ofta, och detta har givit anledning till en mångfald processer, i vilka vi
mestadels blivit frikäuda, men också mången gång fällda till ansvar.»
De frikyrkliga i England hava enligt »Bimal Laws Amendement Act,
1880» och »Burial Act, 1900» tillåtelse för sina predikanter att förrätta
begravning.
Såsom exempel på den uppfattning de frikyrkliga i allmänhet hava
här i landet angående denna sak må anföras, att frikyrkomötet, som hölls
i Immanuelskyrkan i Stockholm 1910 och som hade talrikt med ombud
från de tre större frikyrkosamfunden, såsom friförsamlingar, baptister och
metodister, gjorde följande uttalande: »Frikyrkomötet uttalar såsom sin
mening, att vederbörlig lagstiftning må ändras så, att frikyrklig predikant
eller pastor, vare sig han ställt sig under dissenterlagen eller icke, måtte
erhålla samma rätt som statskyrklig präst i fråga om att förrätta be¬
gravning. »
Nu torde det ej vara lämpligt, att alla frikyrkoförsamlingars före¬
ståndare beklädas med legal rätt att förrätta jordfästning eller begravning.
Det kan ju bero på deras större eller mindre utbildning för sitt kall och
på om de ägna sig helt åt en predikares verksamhet. Men då det finnes
här i landet ett ungefär lika stort antal frikyrkliga predikanter som det
finnes statskyrkopräster, och då bland dessa mellan två tusen och tre tusen
predikanter finnes ett stort antal, som i utbildning och begåvning kunna
jämföras med statskyrkopräster, och vilka äro pastorer för frikyrkliga för¬
samlingar, som äro mycket, mycket större än en mängd statskyrkoförsam-
lingar, så böra sådana kunna tjänstgöra vid en begravning fullt ut lika
bra som en statskyrkopräst.
Jag har tänkt mig, att särskilt forum skulle kunna avgöra, vilka som
eventuellt kunde få den rättighet som här är i fråga. Ett sådant forum
vore för vart och ett frikyrkosamfund dess predikantseminarium eller
teologiska läroverk. Ett annat sådant vore för varje samfund dess över¬
styrelse eller högsta ledning. Och jag menar, att här ifrågasatt rättighet
skulle givas åt vederbörlig person, antingen han har utträtt ur statskyr¬
kan eller icke. Sedan rekommendation vore utfärdad, skulle saken prövas
av någon officiell myndighet, som hade att sanktionera eller också att
vägra den ifrågasatta rättigheten. Denna myndighet kunde vara Kungl.
Maj:t eller vederbörande Konungens befallningshavande.
När den förut omnämnda motionen av herrar Gullberg, Hamrin och
Modig förevar vid 1912 års riksdag, ställde sig lagutskottet välvilligt till
Motioner i Andra kammaren. Nr 192.
7
densamma. Lagutskottet slöt sitt betänkande, som var undertecknat av
Andra kammarens nuvarande talmans namn, med följande ord:
»I fråga om sättet för vinnande av det i motionerna åsyftade ända¬
mål, synes det utskottet vara lämpligt att, såsom föreslogs i den ovan
åberopade motionen vid 1910 års riksdag, hänföra rätten att verkställa
de ifrågavarande förrättningarna till den person, åt vilken en dylik rätt
skall meddelas. Med förevarande förrättningars religiösa karaktär sam¬
manhör, att man icke kan undgå att ställa vissa krav på den, som verk¬
ställer förrättningen. Även de åligganden, som pålagts begravnings- och
dopförrättare med avseende å kyrkobokföringen och nödvändigheten av att
vinna tillförlitliga uppgifter rörande föräldrarnas namn m. m., ställa an¬
språk på förrättarens personliga kvalifikationer därutinnan, att säkerhet
måste finnas för ett behörigt fullgörande av dessa åligganden.
Under åberopande av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att Riksdagen, i anledning av förevarande motioner, ville i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, under vilka
villkor annan person än präst inom svenska kyrkan må kunna tillåtas att
inom svenska kyrkan förrätta dop och jordfästnings
I Första kammaren yrkades bifall till utskottets förslag av, utom
motionären hrr Alexandersson, Karl Nilsson och Holmqvist. I Andra
kammaren yrkades bifall till utskottets förslag av utom motionärerna, herrar
Igel, Lundgren i Björna, Widén m. fi. Såsom förut sagts gick motionen
igenom i Andra kammaren och det hängde blott på några få röster att
den också gått igenom i Första kammaren. Jag hoppas, att det yrkande
jag gör skall vinna båda kamrarnas bifall.
På grund av vad jag nu anfört får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen ville besluta att hos Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj it låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till sådan lagändring, att
även annan person än präst i statskyrkan och den,
som enligt Kungl. Maj:ts nådiga förordning angående
främmande trosbekännare den 31 okt. 1873 är jämn¬
ställd med statskyrkopräst, må kunna berättigas att
förrätta begravning.
Stockholm den 26 jan. 1914.
J. Byström.