Motioner i Ändra kammaren, Nr 190.
17
Nr 190.
Av herr Lindhagön, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående en
social arrendelagstiftning till skydd för torpare, bolags-
arrendatorer m. fl.
Den allmänna arrendelagstiftningen av år 1907 avsåg väsentligenen
kodifiering, komplettering och förbättring av gammal lag och praxis med
hänsyn till de vanliga affärsmässiga arrendena. Den upptager sålunda
huvudsakligen tekniska bestämmelser samt en vägledning för lösning av
de vanliga spörsmålen, som alltid göra sig gällande i ett arrendeför¬
hållande. Däremot innehåller lagen jämförelsevis få och obetydliga
sociala föreskrifter, d. v. s. bestämmelser, som avse att åt en arrendator
i erforderliga fall trygga något av den självägande bondens självständig¬
het och trygghet i utövning av sitt yrke som odlare.
Den kategori arrendatorer, för vilka en sådan hänsyn särskilt
bör göra sig gällande, äro till en början vissa arrendatorer av smärre
jordbruk på hemman och hemmansdelar, även då detta utgör fastighetens
gårdsbruk. Dit höra s. k. bolagsarrendatorer på skogshemman, som förr
i tiderna tillhört eu självägande bondebefolkning, men sedan kommit i
bolags ägo. Därmed äro jämställda enahanda arrenden av hemmansbruk,
tillhörande enskilda skogsspekulanter ävensom säkerligen en del gårds¬
bruk, lydande under fideikommiss och liknande större jordbesittningar.
Vidare höra hit de flesta torparrenden och därmed jämförliga mindre
lägenhetsbruk, som blivit utarrenderade.
Den hänsyn, som anses berättiga och nödvändiggöra ett dylikt
ingripande, är för det första omtanken om denna befolkning själv och
dess oavvisliga livskrav. Vidare är det av vikt att bereda så stor del av
befolkningen som möjligt tillfälle till dräglig egen försörjning av jord¬
bruk, i den mån landets egna resurser tillåta det. Möjligheterna till ut¬
komst äro nämligen ingalunda så rikliga att ej alla utvägar måste ivrigt
tillvaratagas därtill kommer, att jordbruket utgör grunden för näringarna
Bihang till Riksdagens protokoll 1914. 4 samt. 87 höft. (Nr 186—191). 3
18
Motioner i Andra kammaren, Nr 190.
genom sin produktion av livsmedel. Slutligen liar yrket visat sig
oumbärligt för upprätthållande av människomaterialet, som degenereras
och förbrännes av industrialismen och storstäderna.
Gentemot så viktiga angelägenheter har en tillfällig jordägare icke
ansetts med fog kunna äga rätt att på grund av sin äganderätt allena
förhindra desammas tillgodogörande. Ingen har någon förnuftig rätt
att lägga en död hand över någon del av det begränsade jordområde, som
utgör grundvalen för alla människors existens. Allra minst kan detta
komma i fråga, när jordägaren av sitt eget yrke är främmande för
jordens riktiga begagnande i andra avseenden. Därför har i nästan
alla samhällsordningar äganderätten till jorden varit belagd med många¬
handa inskränkningar. I all synnerhet har detta ansetts nödvändigt,
när jordegendomar hopats i ett fåtal händer och deras allsidiga ut¬
nyttjande för befolkningens trängande behov därigenom ofta i hög grad
äventyrats.
Det är av dylika orsaker, som exempelvis i Finland, där man gör
ofantligt mycket för att stödja jordbruket, vid sidan av en allmän
arrendelag även antagits en social arrendelag, gällande för de särskilda
slag av arrendatorer, som ha behov av densamma, och tillämplig även
den över hela landet. Detta är förordningen den 12 mars 1909 om
lega av torp, landbolägenhet och backstuguområde.
I Sverige har eu sådan lagstiftning antagits genom norrländska
arrendelagen den 25 juli 1909 för de fyra nordligare länen och vissa delar
av Gävleborgs och Kopparbergs län samt genom lagen av år 1912 även
för övriga delar av Gävleborgs län. Anledningen, varför författningen
inskränkts till endast dessa delar av riket, var den, att dessa ansågos mest
hotade av den industriella utvecklingen, vadan ett statsingripande i före-
nämnda som i andra avseenden där till en början ägde rum. En
särskild grund för ett ingripande låg även därutinnan, att dessa trakter
undergått s. k. av vittring, varvid kronan bortskänkt mycket mark för
upprätthållande av jordbruk. Det framstod då så mycket mera befogat,
att statsmakten tillsåg, att dess avsikter med avvittringen åtminstone i
någon mån upprätthöllos.
Emellertid har t or^kommissionen, som tillsattes den 22 januari 1909
och den 6 maj 1911, avgivit sitt betänkande, även inlåtit sig något pa
denna sak. Den har nämligen föreslagit, att vissa föreskrifter om jord¬
ägares skyldighet att tillhandahålla byggnader och ombesörja större
reparationer samt om arrendators rätt till ersättning för nyodling, allt i
huvudsaklig överensstämmelse med norrländska arrendelagens stadganden
därom, skulle bliva tillämpliga på arrenden av »dagsverkstorp eller annan
19
Motioner i Andra kammaren, Nr 190.
under huvudgården lydande lägenhet, å vilken åbyggnaden ej tillhör
arrendatorn». Dessa bestämmelser äro dessutom föreslagna att inflikas
i 1907 års arrendelag.
Här möter ett mycket belysande exempel, varthän planlösheten uti
regeringsinitiativen i jord frågan leder. Kommissionen lärer av sitt upp¬
drag ansett sig förhindrad att taga befattning med andra torp- eller
liknande lägenheter än dem, som lydde under huvudgård. Av detta skäl
skulle de flesta bolagsarrendatorer på de olika hemmansdelarnas huvud¬
jordbruk icke komma i åtnjutande av dessa förmåner. För övrigt
bör man vid all dylik lagstiftning numera alldeles bortse från de gamla
historiska torpen som ett särskilt slags arrende, utan helt samman¬
höra de med andra liknande arrendegårdar. Vidare skulle den norr¬
ländska arrendelagens särstadganden endast i två avseenden bliva till¬
lämpliga på ifrågavarande slag av lägenheter, som dock mångenstädes
i riket ha lika mycket eller lika litet behov av densamma i sin hel¬
het som enahanda arrenden i norra delarna av riket. Slutligen skulle
de iörenämnda två sociala stadgandena införas i 1907 års arrendelag i
stället för att som väl vore naturligare framträda såsom självständiga
bestämmelser med anknytning till 1909 års norrländska arrendelag. Å
andra sidan syftar förslaget längre än norrländska arrendelagen. Det
skulle nämligen bli tillämpligt på dylika lägenheter i hela riket. Och
ehuru förslaget säkerligen ej är avsett att vinna tillämpning på de
arrenden, som falla under den norrländska arrendelagen, kommer det
att i alla fall sträcka sina verkningar till åtskilliga arrenden i de norra
delarna av riket. Den norrländska lagen omfattar nämligen endast jord,
tillhörig vissa ägare och till en vidd av minst 4 hektar i inrösningsjord,
lorpkommissionens förslag har ej sådana begränsningar för sina speciella
lägenheter, och i den mån sålunda från norrlandslagen undantagna lägen¬
heter äro av den beskaffenhet torpkommissionens förslag innehåller och
befinner sig inom norrlandslagens område, kommer kommissionens förslag
att vinna tillämpning inom norra delarna av riket. Fn vidsträcktare
tillämpning därstädes finge förslaget till äventyrs i följd därav, att den
norrländska arrendelagen icke gäller arrenden av jordbruk, på vilka den
norrländska hävdelagen äger tillämpning.
Vad nu anförts ådagalägger uppenbarligen, att någon enhetlig
plan och samfällig rättvisa måste läggas över detta lagstiftningsarbete.
Detta kan dock icke gärna uppnås på annat sätt, än att en för hela riket
gällande social arrendelagstiftning för vissa slag av arrenden kommer
till stånd.
Den kategori arrendatorer, lagen som sagt skulle avse, vore uppen¬
20 Motioner i Andra kammaren, Nr 190.
barligen vad i vårt land brukar kallas torpare, bolagsarrendatorer och
deras vederlikar. Därtill böra även räknas vissa lägenhetsinnehavare
samt arrendatorer på enskilda skogsspekulanters hemman, vissa brukare
på fideikommiss eller andra större egendomar, som ej äro att hänföra
till torpare o. s. v.
En huvudpunkt i eu social arrendelag är upplåtelsetidens längd.
Den norrländska lagen upptager minst 20 år och dén finska minst 50 år
med vissa undantagsbestämmelser. Ärftlig besittningsrätt innefattar en
ännu större trygghet och har ju även anor i vårt gamla åboinstitut.
Frågan om byggnaderna är en annan viktig sak. Norrlandslagen
ålägger här jordägaren skyldighet att nybygga och verkställa större
reparationer.
En för vårt land synnerligen viktig angelägenhet är rätten för
dylika arrendatorer att verkställa nyodling samt erhålla ersättning för
odlingsarbete och jordförbättringar. Arrendatorn får härigenom njuta
frukten av sitt eget arbete och berövas icke, såsom nu ofta sker, den¬
samma antingen direkt eller ock indirekt genom höjda arrenden.
Rätten till husbehovsvirke och vedbrand samt till bete för kreatur
och fiske äro också spörsmål av betydelse i förevarande fall.
Detta är exempel på några huvudpunkter, som komma på tal vid
behandlingen av en social arrendelagstiftning. En sådan lagstiftning är
särdeles av behovet påkallad, då den så kallade olusten i landet till en
del har sin rot i saknaden av en sådan lag. Efter enligrationsutred-
ningen måste det komma någon handling.
Det hemställes alltså,
att Riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
taga under övervägande angelägenheten att åstadkomma
en för hela landet gällande social arrendelagstiftning
till skydd och trygghet för torpare, bolagsarrendatorer
och deras vederlikar av skilda slag bland arrendators-
klassen.
Stockholm den 26 januari 1914.
(Jarl Lindhagen.