Motioner i Andra kammaren, Nr 183.
7
Nr 183.
Av herr Hellberg i Ljungskile 111. fl., om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående ändring i gällande bestämmelser rörande
sjöfynd.
Stundom händer det att fartyg, lastade med pitprops eller annat
virke, vid hårda stormar förlora en del av sin däckslast, som av vågorna
spolas överbord. Ibland gå ock fartygen under och slås i stycken mot
klippor och skär, och då kan en och annan, stundom flera, propsändar,
plank, bräder eller vrakspillror komma drivande till bebodda platser i
skärgårdarna.
Av de nakna klippöarna i Bohusländska skärgården, även längst ute
från land, äro flera bebodda av havets arbetare med deras familjer. Ej
det minsta träd till bränsle frambringar naturen där åt dem att värma
stugan med i storm och vinterköld. Men just dessa stormar sända dem
ibland vad som kunde begagnas till detta ändamål nämligen förutnämnda
propsändar, vrakspillror in. m. För fattiga fiskarfamiljer, som bebo de
nakna klippöarna och havsstränderna, vore dylikt bränsle och virke, om än
så litet därav, mer än välkommet, ja, huru liten vrakspillra som helst
kunde komma dem till nytta, om de nu gällande bestämmelserna angående
strandvrak ändrades därhän, att de, även där det gällde strandvrak av
ringa värde, kunde göra det sig tillgodo.
I förhoppning om mera rikligt fynd utsätta de sig emellertid för
oerhörda ansträngningar och faror för att bärga dylikt virke, som stran¬
dat på klippor och skär i omnejden, eller ännu flyter i havet. Det gäller
att skynda innan det spolar ned i sjön igen och driver bort. Så snart
därför som den hårdaste stormen något bedarrat, är man ute på spaning,
och det är just de farligaste platserna man då måste nalkas i en liten
roddbåt i det upprörda havet.
8
Motioner i Andra kammaren, Nr 183.
Det är emellertid kronan, ej bärgaren, som blir ägare av det sålunda
bärgade, och den bärgarlön, som erhålles för ett obetydligt fynd, uppgår
naturligen ej tillnärmelsevis till någon motsvarighet av den fara och
möda, som tillvaratagaren utsatt sig för. Bärgaren har dessutom så många
omständigheter att iakttaga, även förorsakande kostnad, för att enligt för¬
ordningarna angående fynd av strandvrak komma i åtnjutande av den
fördel sådant fynd skulle bringa honom, att han, om ej fyndet är tämligen
värdefullt, har större fördel vid att låta detta eljest för honom så nyttiga
fynd av planka eller vrakspillra driva till en annan strand, än att
bärga den.
Här omförmälda strandfynd hör till det slag av strandvrak, som
omnämnes i kungl. tullstadgan av den 1 juli 1904 och försäljes genom
tullförvaltningens försorg på auktion, varefter, enligt uppgift av skärgårds¬
befolkningen, bärgaren plägar utfå 60 procent av auktionsvärdet i bärgare-
lön. Sådana auktioner hållas för Bohus läns skärgård i Lysekil och Ström¬
stad. Därvid tillkännagives, att på en viss plats ute i skärgården tinnes
tillvarataget så och så många plank, vrakspillror eller dylikt, värderat till
det eller det priset. Det kan ju vara flera mil från auktionsplatsen
och ej alls lönt för tillstädesvarande inropare att hämta det där i an¬
seende till avståndet och dess ringa värde. Då kan det ju ej betinga
ett pris, varav de 60 procent, som bruka tillfalla bärgaren, kunna ut¬
göra någon förmån för honom. Är han själv tillstädes, kan han, genom
att inropa det funna, vinna lön för sin möda, men en extra resa, må¬
hända flera mil, och en uppoffrad dag på auktionen, är det ringa fyndet
ej värt,
I norsk Lov om strandning o g vrag av den 20 juli 1893 stadgas,
att, om värdet av strandfyndet är så litet, att omkostnaderna, som uppstå
genom de föreskrivna förordningarnas följande, icke giva rum för en lämp¬
lig bärgarlön, så tillfaller det bärgade föremålet bärgaren, samt även att
amtmannen i sådant fall äger fritaga bärgaren från eventuell skyldighet
att betala tullavgift för föremålet i fråga. 1 samma lag § 12 förordnas
ätt, om det bärgades värde ej överstiger 10 kronor, kungörelse, varigenom
eljest ägaren kallas att inom viss tid anmäla sin äganderätt, ej behöver
ske, och blir sålunda bärgaren, genast efter anmälan och skedd besiktning
och värdering, ägare till det bärgade.
Man synes i Norge mer än hos oss tillgodose bärgarens intresse, då
det gäller strandvrak av ringa värde. För att dock ej träda deras ägande¬
rätt "för nära, som förlorat det bärgade föremålet, men ändå samtidigt
kunna på bästa sätt tillgodose bärgarens intresse, torde en anordning
9
Motioner i Andra kammaren, Nr 183.
kunna ske, varigenom bärgaren, då fyndet är av ringa värde, tillätes ställa
borgen för utbetalande till ägaren av det av myndigheterna åsätta värdet
av fyndet, så vida ägaren inom laga tid anmäler sig och bevisar sin rätt,
emot det att bärgaren, genast efter skedd anmälan och värderino-, sättes
i besittning av fyndet.
Då vederbörande ge sig ut på spaning efter sjöfynd, erfordras därtill
i allmänhet flera, i ett lag. -Om man vill kalla det, som en till och med tre
personer bärga, för en lott, och vad fyra till och med sex personer bär¬
ga för två lotter, torde »fynd av ringa värde», vid vars bärgande till¬
varatagaren skulle få åtnjuta åsyftad förmån, böra ställas till högst 25
kronor per »lott». Om sex personer, alltså två lotter, deltogo i båtlaget
och bärgade strandvrak för högst 50 kronors värde, skulle de alltså komma
i åtnjutande av åsyftad förmån och, om ägaren, enligt vad förut är sagt,
e.j gjorde sin rätt gällande, hava kommit i besittning av vrakgods till ett
värde av omkring 8 kronor 33 öre per man. Om tre personer, alltså med
rätt att räkna blott en lott, deltogo och bärgade strandvrak för högst 25
kronors värde, finge var man likaså 8 kronor 33 öre. För mindre°värde
är kostnaderna med auktionsresan m. m. ej till någon nytta för dem i de
flesta fall, oberäknat deras möda och fara vid bärgningen. Men för kronan
vore det heller ingen uppoffring _ värd att tala om, att i sådant fall avstå
sin rätt . gent emot den välgärning, som därigenom skulle ske för fattiga
fiskarfamiljer.
Någon inskränkning i skyldigheten av anmälan, besiktning och vär¬
dering genom vederbörande myndigheter av funnet och bärgat strandvrak
av här ifrågavarande slag kan givetvis ej komma i fråga, så mycket mindre
som det på denna värdering skulle bero, om det bärgade vore "att anse som
»strandvrak av ringa värde».
Då alltså, genom föreslagna förfarande, ej någons privata rätt kom-
me att trädas för nära, ej heller kronan komme att uppoffra någon nämn¬
värd fördel genom att i dessa fall frånträda sin rätt, och då en sådan an¬
ordning komme många fattiga familjer i våra skärgårdar till önskad hjälp
samt enär de här omförmälda exempel från bohuslänska skärgården
torde i huvudsak hava sin tillämpning på övriga Sveriges kuster, hem¬
ställes,
att Riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida
icke gällande bestämmelser angående sjöfynd lämpligen
kunde och borde, för så vitt fråga är om strandvrak av
Bihang till Riksdagens protokoll 1914. I sand. 86 käft. (AV 180—185.) 2
I
10
Motioner i Andra kammaren, Nr 183.
ringa värde, ändras för bättre tillgodoseende av bärga¬
rens intresse, samt vidtaga de åtgärder, vartill en sådan
utredning må kunna föranleda.
Stockholm den 26 januari 1914.
Wilh. Hellberg.
C. Wallentin.
Cornelius Olsson.
Gustaf Larsson.