BÖR STATEN
TILL UPPFOSTRAN OCH VÅRD OMHÄNDER¬
TAGA DE RLINDA DÖVSTUMMA OCH
DE RLINDA SINNESSLÖA?
BETÄNKANDE
AVGIVET AV SÄRSKILT TILLKALLADE SAKKUNNIGE FÖR
BEREDANDE AV FRÅGAN OM STATENS ÖVERTAGANDE AV
DROTTNING SOFIAS STIFTELSE.
STOCKHOLM
IVAR H.EGGSTRÖMS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG
1913
Herr Statsrådet och Chefen för Kung/. Ecklesiastik¬
departementet.
I en till Kung!. Maj:t i oktober 1911 avlåten underdånig skrivelse har
styrelsen för den i staden Vänersborg befintliga, för uppfostran och vård av
blinda dövstumma och blinda sinnesslöa avsedda institution, vilken bär namnet
Drottning Sofias Stiftelse, på anförda skäl hemställt, att stiftelsen med de
tillgångar, som den äger, måtte bliva av staten övertagen samt att er¬
forderliga medel måtte beviljas till uppförande av de för dess ändamål er¬
forderliga byggnader. Sedan efter nådig remiss undertecknad Petrén i egen¬
skap av inspektör över sinnesslöanstalterna yttrat sig över den gjorda fram¬
ställningen, har Kungl. Maj:t genom nådigt beslut den 17 november 1911 be¬
myndigat Herr Statsrådet att tillkalla särskilda sakkunniga för att inom
departementet biträda med beredande av frågan om stiftelsens övertagande
av staten och vad därmed står i samband. Undertecknade, som med anled¬
ning härav blivit för ändamålet tillkallade, få nu, efter att hava enligt Herr
Statsrådets närmare bestämmande ägnat frågan den beredning, som funnits
erforderlig, härmed såsom resultat av sitt arbete avgiva efterföljande betän¬
kande i ämnet.
Åt detta betänkande har, för att beteckna dess egentliga ämne och inne¬
håll, givits en rubrik i form av frågan: Bör staten till uppfostran och vård
omhändertaga de blinda dövstumma och de blinda sinnesslöa? Denna for¬
mulering är dock ej fullt uttömmande. Betänkandet upptager och besvarar
även det spörsmålet, huruvida ej staten bör i sin omedelbara omvårdnad taga,
utom blinda dövstumma och blinda sinnesslöa, jämväl sådana blinda, som
lida av annat med blindheten förenat lyte än dövstumhet eller sinnesslöhet.
De blinda dövstumma och de blinda sinnesslöa utgöra emellertid tillsammans
den vida övervägande anparten av dem, om vilka betänkandet handlar, och
den angivna formuleringen har ansetts kunna för korthetens skull lämpligen
väljas efter vad som utgör undersökningens huvudföremål.
Stockholm i januari 1913.
K. S. Husberg.
Alfred Petrén.
Gustav Astrand.
Elisabeth Anrep-Nordin.
I. Den av styrelsen för Drottning Sofias Stiftelse
gjorda underdåniga framställningen.
Innan utredningen redogör för innehållet av den framställning, som blivit
i ärendet gjord, torde en anmärkning böra förutskickas rörande den när¬
mare betydelsen av beteckningen Drottning Sofias Stiftelse.
Under sagda benämning tänker man väl i allmänhet närmast eller ute¬
slutande på själva den enskilda uppfostrings- och vårdanstalt för blinda döv¬
stumma och blinda sinnesslöa, vilken — ledande sin tillkomst från år 18SG
och numera bestående av skolhem, arbetshem och asyl — är förlagd till
Vänersborg. I egentlig och mera officiel! bemärkelse avser dock benäm¬
ningen något annat, nämligen en år 1901 bildad särskild stiftelse, avsedd
allenast att för insamlade eller annorledes bekomna medel anskaffa och till¬
handahålla för anstalten nödiga lokaler. Med avseende på det intresse och
det verksamma understöd, som ägnats saken av H. M. Drottning Sofia, antog
denna Stiftelse, som ställde sig under uppsikt av Älvsborgs läns landsting,
med vederbörligt tillstånd i sitt reglemente benämningen Drottning Sofias
Stiftelse. Detta uttryck, som följaktligen egentligen betecknar sagda, enbart
till lokalfrågans lösning syftande stiftelse, kom emellertid snart att användas
— och begagnas numera allmänneligen — även i en vidsträcktare mening, näm¬
ligen såsom gemensam benämning för såväl berörda stiftelse som för själva
anstalten, sammanfattande dem båda såsom en av ett gemensamt syfte bestämd
helhet. Anstalten såsom sådan har emellertid sin särskilda styrelse, vilken
dock ingår i den något flertaligare styrelse, som finnes tillsatt för stiftelsen i
dess angivna särskilda bemärkelse. Längre fram komma hithörande förhållan¬
den att närmare beröras. På detta ställe torde allenast böra nämnas, att i
det följande benämningen Drottning Sofias Stiftelse av utredningen användes i
nyss anförda mera omfattande betydelse, där ej av sammanhanget tydligen
framgår eller ock uttryckligen framhålles, att endast byggnadsstiftelsen avses.
Där uppfostrings- och vårdanstalten såsom sådan särskilt åsyftas, begagnas
uttrycket anstalten eller något likbetydande ordasätt.
Betydelsen av
beteckningen
Drottning
Sofias
Stiftelse.
0
Framställ¬
ningens
innehåll.
I den underdåniga framställningen användes ock beteckningen Drottning
Sofias Stiftelse i dess vidsträcktare mening, och den styrelse, som där förer
talan, representerar därvid, såsom innefattande i sig den särskilda styrelsen
för själva anstalten, såväl denna sistnämnda som stiftelsen i dess berörda,
mera inskränkta bemärkelse.
Framställningens innehåll är i sina huvudsakliga punkter följande.
Styrelsen framhåller till en början, hurusom inom vårt land numera vore
så väl sörjt för även abnorma barns uppfostran och undervisning, att Sverige
i detta hänseende ingalunda stode efter något av de stora kulturländerna,
detta sammanhängande väsentligen därmed, att ifrågavarande angelägenhet
hos oss i allmänhet omhändertagits av staten, direkt eller indirekt, såsom
eu dess plikt mot de svaga och vanlottade, då däremot annorstädes, sär¬
skilt i de katolska länderna, frågan ofta lämnats att lösas av allmän eller
enskild välgörenhet och därför helt godtyckligt och bristfälligt blivit tillgodo¬
sedd. Styrelsen erinrar om den utveckling på abnormväsendets område, som
hos oss ägt rum, och huru genom statens ingripande en av det allmänna
ombesörjd uppfostran och undervisning numera tillgodokominer alla döv¬
stumma och alla blinda barn, dock med nedan angivna undantag, samt i
betydande omfattning även de sinnesslöa. För de dövstumma barnens under¬
visning ansvara de sju dövstumskoldistrikt, vari vårt land är indelat; under¬
visningen är obligatorisk och meddelas uti särskilda av distrikten upprättade
anstalter. För blinda barn är jämväl skoltvång stadgat och undervisningen
lämnas uti läroanstalter, som, med hänsyn därtill att de blindas antal är
avsevärt mindre än de dövstummas, anlagts omedelbart av staten gemen¬
samt för hela riket. I fråga om de sinnesslöa åter, för vilka visserligen
icke något skoltvång är stadgat, erinrar styrelsen om de av rikets landsting
anordnade anstalter. Men de förmåner, som sålunda stå de abnorma till buds
uti från det allmännas sida anlagda och vidmakthållna inrättningar, komma
endast dem till godo, vilkas lyte utgöres ensamt av vare sig dövstumhet,
blindhet eller sinnesslöhet. För sådana åter, som äro både blinda och döv¬
stumma eller både blinda och sinnesslöa, tinnes icke någon av det allmänna —
stat, skoldistrikt eller landsting — direkt anordnad anstaltsvård. De mot¬
tagas icke i dövstumdistriktens skolor, icke i statens blindläroanstalter, icke
i landstingens uppfostringsanstalter för sinnesslöa. För dem finnes icke att
tillgå någon annan än den nu ifrågavarande enskilda anstalten. Men samma
skäl, som berett deras mindre vanlottade olyckskamrater ovan angivna för¬
måner, borde enligt styrelsens mening gälla även för dem. Många av de
blinda dövstumma — säger styrelsen — hava normalt förstånd och kunna
bibringas icke blott goda kunskaper utan också stor arbetsförmåga, varigenom
7
livet även för dem kan bliva drägligt, ja till och med fyllt av glädje och
hopp. Även de blinda sinnesslöa kunna i många fall uppfostras till arbet¬
samma, gudfruktiga och lyckliga människor. På allt detta hade erfarenheten
inom anstalten under dess tjugofemåriga verksamhetstid givit många gläd¬
jande bevis. Att anstalten också fyller ett verkligt behov — påpekar sty¬
relsen vidare — framginge av dess alltjämt stigande alumnantal, och plats
krävdes ytterligare för många, som dock på grund av bristande utrymme icke
kunde mottagas. Till den utveckling av anstalten, som vore av nöden, sak¬
nades dock de erforderliga ekonomiska resurserna. Dessa medgåve, oaktat
de bidrag av allmänna medel som funnes anvisade, icke ens att tillägga an¬
staltens lärarinnor sådana löner, som motsvarade det svåra tålamodsprövande
arbete de hade att utföra, och lärarinnepersonalen måste, enär alumnerna i
följd av sina dubbla lyten måste undervisas antingen individuellt eller i små
grupper, vara talrik; än mindre tillstadde de den utvidgning av stiftelsen,
som vore behövlig. Överhuvud vore stiftelsens hela ställning mycket osäker
och dess framtida fortvaro enligt styrelsens åsikt icke tryggad, så länge den
vore av privat natur. Styrelsen omnämner härutinnan särskilt, hurusom an¬
stalten, grundad av dess nuvarande föreståndarinna, är i viss mån beroende
av henne; i samma stund hon folie ifrån eller eljest måste lämna anstalten
vore dennas fortbestånd ganska ovisst. Störst bland de rådande svårigheterna
är dock enligt styrelsens framställning bristen på lämpliga egna lokaler.
Denna brist har — anför styrelsen — länge varit en tryckande hämsko på
verksamheten, och den gör arbetet inom anstalten ännu tyngre än det i sig
själv är. Under hela den tid, anstalten ägt bestånd, hade den allmänna och
enskilda välgörenheten oupphörligen anlitats, för att man på detta sätt skulle
kunna hopbringa den för uppförande av nödiga byggnader erforderliga summan,
utan att detta dock lyckats annat än så till vida, att en träbyggnad, mot¬
svarande blott en mindre del av det nödvändiga utrymmet, kunnat uppföras,
betingande en kostnad, med tomt, av ungefär 01,000 kronor. Härutöver
ägde stiftelsen, enligt eu framställningen bifogad tablå, tillgångar till ett be¬
lopp av sammanlagt omkring 55,000 kronor. Häri inginge inventarier, till
beräknat värde av ungefär 18,000 kronor; av återstoden finge en del, på
grund av donationsvillkor eller andra bestämmelser, icke användas för bygg-
nadsändamål. Ett av styrelsen anskaffat byggnadsförslag med skissritningar
jämte approximativt kostnadsförslag för uppförande av erforderliga byggnader
för anstalten med plats för 124 å 130 blinda jämte tillhörande lärare-, vår¬
dare- och tjänstpersonal visade emellertid en slutsumma av cirka 408,000
kronor. Med sådan kostnadssumma i utsikt vore det tydligt, att anstaltens
byggnadsfråga, vilken av styrelsen betecknas såsom brännande, icke kunde
lösas med mindre Riksdagen för ändamålet anvisade medel, och hemställer
8
Inspektörens
yttrande.
styrelsen, som förklarar sig villig att till staten överlämna alla de nuva¬
rande tillgångarna, i enlighet härmed, att stiftelsen med dess tillgångar måtte
övertagas av staten samt anslag till uppförande av för densamma nödiga
byggnader av Riksdagen utverkas.
I det av undertecknad Petrén avgivna ovannämnda yttrandet åberopas
tidigare av mig i min egenskap av inspektör över sinnesslöanstalterna gjorda
uttalanden därom, att exspektanssiffran vid Drottning Sofias Stiftelse tydligt
utvisade, att det tillgängliga antalet platser för bildbara blinda sinnesslöa
vore alldeles för ringa, ävensom därom att det med hänsyn till stiftelsens
bristande resurser vore för anskaffande av det nödiga platsantalet nödvän¬
digt, att staten åt densamma lämnade byggnadsbidrag. Härefter framhålles
emellertid i mitt yttrande, att framför en sådan lösning av frågan det i den
underdåniga ansökningen framställda förslaget hade den stora fördelen, att
anstaltens fortbestånd icke mera bleve beroende av eu privat person eller
enskild förening utan för all framtid säkerställdes. Såväl på grund härav
som ock med hänsyn därtill, att svårigheter yppat sig för stiftelsen att få
platsfrågan löst, tillstyrktes den gjorda framställningen.
II. Översikt över stiftelsens tillkomst, ändamål
och utveckling.
De synpunkter, som sålunda angivits i den underdåniga ansökningen
och det däröver avgivna utlåtandet, skola tillika med andra frågor, som med
ärendet sammanhänga, i det följande göras till föremål för granskning och
belysning. I första rummet torde härvid en redogörelse böra lämnas för
själva karaktären och den närmare beskaffenheten av den institution, vars
övertagande av statsverket ifrågasättes, för dess tillkomst, ändamål och ut¬
veckling.
Uppfostrings- och vårdanstalten har sin begynnelse i det »skolhem för
blinda dövstumma», som år 1886 upprättades i Skara av undertecknad
Elisabeth Anrep-Nordin. Den avsåg då, såsom namnet angiver, att bliva en
uppfostringsanstalt — ett hem och en skola — för sådana vanlottade barn,
som äro belastade med de dubbla lytena blindhet och dövstumhet. Efter
några år förlagd till Vänersborg, dit föreståndarinnan överflyttade, utvidgades
den så småningom att omhändertaga jämte blinda dövstumma även blinda
9
sinnesslöa. Med fortgående utveckling korn den sedermera att bliva ej blott
ett skolhem: en uppfostringsanstalt för barn i de egentliga läroåren; den ut¬
vidgades att omfatta även ett arbetshem för sådana dess alumner, som ge¬
nomgått den egentliga skolavdelningen. Slutligen medförde förhållandena, da
åtskilliga av skyddslingarna befunnits i följd av höggradig sinnesslöhet vara
obildbara, upprättandet i anslutning till skolhemmet och arbetshemmet jäm¬
väl av en asyl för obildbara blinda. Sålunda står anstalten nu. i sin full¬
bordade utveckling, såsom en för blinda dövstumma och blinda sinnesslöa
avsedd uppfostrings- och vårdanstalt, omfattande de tre. sig inbördes be¬
tingande och i anslutning till varandra organiserade avdelningarna: skolhemmet,
arbetshemmet och asylen.
Angående de närmare momenten i den utveckling, anstalten sålunda
undergått, får utredningen anföra följande.
Såsom ovan nämnts, var anstalten, då den först kom till stånd, avsedd
att omhändertaga blinda dövstumma barn för att lämna dem den uppfostran
i intellektuellt och andra avseenden, varav de kunde vara mottagliga. Upp¬
giften innebar att beträda ett inom vårt land förut obrutet fält. Ett på
1860-talet å Manilla gjort framgångsrikt försök att uppfostra eu dövstum
blind ledde ej till någon efterföljd, förrän på anmodan av H. M. Drott¬
ning Sofia undertecknad Elisabeth Anrep-Nordin, då anställd såsom första
lärarinna vid statens läroanstalt i Skara för överåriga dövstumma, i mars
1882 mottog såsom privatelev eu blind dövstum flicka, vilken Drottningen
sedan flera år tagit sig an men vilken, på grund av de! dubbla lytet, ingen
uppfostringsanstalt kunde mottaga. Då tjänstegöromålen icke medgåvo att
åt denna elev ägna all den oavlåtliga handledning, som hennes dubbla brister
krävde, kunde resultatet av detta försök icke bliva synnerligen framgångs-
fullt. Men den erfarenhet, som vanns, gav dock vid handen, att ett uppfost-
ringsarbete, ägnat åt blinda dövstumma, skulle bliva långt ifrån lönlöst och
att den isolering, i vilken dessa olyckliga eljest voro dömda att försmäkta,
kunde brytas. Det visade sig möjligt att sätta dem i förbindelse med andra
genom samma medel, som eljest är det för ändamålet använda, eller genom
språket — detta naturligtvis i sådan form som det dubbla lytet betingar —.
att meddela dem vetande om och en förnuftig uppfattning av den värld, vari
de leva — icke minst om det religiösa livets innehåll — att lära dem den
hyfsning, som uppfostran bör skänka, samt slutligen att bibringa dem fär¬
dighet och lust att använda sina krafter till nyttigt arbete. Så uppstod
tanken på upprättande för detta ändamål av eu särskild skola, avsedd för
omförmälda blinda dövstumma flicka och andra likställda barn. Att åstad¬
komma en sådan skola kunde emellertid icke vara möjligt utan understöd
2
Skolhemmet för
blinda döv¬
stumma.
10
utifrån. Sådant lämnades ock, förutom av Drottning Sofia och eu del en¬
skilda för saken intresserade, jämväl av riksdagen. Eu vid 18S3 års riks¬
dag väckt motion om statsanslag för ändamålet ledde visserligen icke till
avsedd påföljd, men sedan riksdagen 1885, med föranledande av en då
väckt motion i ämnet, hos Kungl. Maj:t gjort framställning om utredning
rörande statsunderstöd för vård och undervisning av blinda dövstumma, med¬
gavs 1886, på därom avlåten kungl. proposition, att till vård och under¬
visning av sådana personer, som vore både dövstumma och blinda, skulle
från och med sistnämnda år av det i riksstaten då för tiden uppförda an¬
slaget åt mindre uppfostringsanstalter för medellösa dövstumma och blinda
barn årligen fä användas högst 2,000 kronor. Genom det understöd, som
sålunda ställts i utsikt, och sedan delvis befrielse vunnits från ovan omförmälda
tj än stegöro mål, blev skolans tillkomst möjliggjord, och den öppnades i Skara
den 10 oktober 1886 under benämningen »skolhemmet för blinda dövstumma».
Det elevantal, med vilket skolhemmet då började sin verksamhet, ut¬
gjorde fyra. Första året erhöll hemmet endast en mindre del av det för
året anvisade statsanslaget, och ej heller närmast följande år utgick detta oav¬
kortat. Undervisningen av sådana blinda barn, som voro jämväl dövstumma,
visade sig emellertid, till följd av de jämförelsevis talrika lärarkrafter som
erfordrades, mycket dyrbarare än man från början föreställt sig, och med
tilltagande lärjungeantal arbetade anstalten första åren under svårt ekono¬
miskt betryck. På hösten 1888 ingick anstalten till Kungl. Maj:t med ett
underdånigt förslag i fråga om ordnandet av de blinda dövstummas under¬
visning, på det att hänsyn till denna fråga måtte bliva tagen vid den då
förestående organisationen av dövstumundervisningan i allmänhet. När på¬
följande år— 1889 — dövstumundervisningen genom statsmakternas beslut ord¬
nades, blev de blinda dövstummas intresse så till vida tillgodosett, som det
av 1886 års riksdag anvisade årsbeloppet 2,000 kronor höjdes till 5,000
kronor, att utgå från det anslag till dövstumundervisningen, som vid 1889
ars riksdag uppfördes i riksstaten. Anstalten, som i januari 1892 förlädes
till Vänersborg, var från och med 1890 i åtnjutande av sistberörda årsbidrag,
intill dess år 1908, genom riksdagens på kunglig proposition därom fattade
beslut, den ändring häri skedde, att det till sitt maximum fixerade årsan-
slaget utbyttes mot ett årsunderstöd av 500 kronor för varje i anstalten in¬
tagen blind dövstum bildbar elev. Enär antalet sådana elever med årens
lopp kommit att överskjuta det antal av högst 10, för vilket 1889 års an¬
slag å 5,000 kronor ursprungligen beräknats, hade sistnämnda belopp blivit
allt mindre tillräckligt, en svårighet som den nu ändrade beräkningsgrunden
velat avhjälpa.
11
Sin första uppgift att vara ett skolhem allenast för blinda dövstumma
bibehöll anstalten efter sin anläggning en tid framåt. Att den sedermera
utvidgades att upptaga även sådana blinda, som icke voro dövstumma men väl sin¬
neslöa, sammanhängde från början just med anstaltens egentliga syfte att upptaga
blinda dövstumma. Det hände nämligen att i anstalten inkommo blinda barn,
vilka buro alla yttre kriterier på att vara dövstumma, men som dock i själva
verket icke voro detta. De kunde icke tala, och de hade före ankomsten till
anstalten i sina hem eller eljest av dem, som haft att göra med dem eller
undersökt dem, betraktats såsom dövstumma, d. v. s. tillhörande den kategori av
stumma, vilkas bristande talförmåga har sin grund i dövhet eller mycket ned¬
satt hörsel. De mottogos också inom hemmet såsom sådana. Det visade sig
emellertid tidigare eller senare — förhållandet är nämligen mången gång
av natur att först efter en längre tids iakttagelse kunna konstateras — att
deras hörselsinne icke led av något fel, men att de det oaktat voro stumma.
De voro vad man plägar benämna hörstumma; och hörstumheten. vilken
icke alltid beror av sinnesslöhet, befanns hos dem hava sin grund i psykisk
defekt: de voro blinda sinnesslöa. Hos eu del av dem berodde stumheten på
s. k. psykisk dövhet. Denna egendomliga defekt karaktäriseras därav, att de
ljud, som träffa örat, icke göra något intryck på medvetandet. De, som äro
behäftade med denna defekt, äga sålunda icke någon som helst reflekterad upp¬
fattning av de ljud, de förnimma, och kunna icke efterbilda dem. Hos andra
åter var stumheten beroende på en med intellektuell svaghet sammanhängande
afasi. Sådana kunna höra och, åtminstone delvis, förstå det talade, men hjärnans
förmåga att sätta deras tunga i verksamhet för att återgiva eller uttrycka deras
förnimmelser är hämmad; de kunna följaktligen, ehuru deras talorgan i och
för sig äro normala, icke tala. Då emellertid anstalten var avsedd allenast
för blinda dövstumma, men icke för blinda sinnesslöa, icke ens om dessa
därtill voro börstumma, blevo till en början sådana blinda, som icke voro
egentligt dövstumma, utskrivna från anstalten och återsända till sina hem
och sitt förra elände. Så konnno andra i deras ställe under samma orik¬
tiga antagande om beskaffenheten av deras lyten, — och så, till sist. kunde
man ej längre vidhålla regeln att från anstalten skilja de stackars vanlottade
barnen av nu ifrågavarande slag. De fingo stanna kvar av barmhärtighet,
men också därför att man kom under fund med, att de voro mottagliga för
uppfostran och undervisning, och att denna uppfostran kunde utan olägenhet
meddelas dem just i denna anstalt. Vad de psykiskt döva beträffar kunde
man ju mena, att sådana vore fullständigt obildbara. Så är dock ingalunda
alltid förhållandet. Oemottaliga för intryck på hörselns väg, kunna de få
medvetna intryck sig bibringade genom öfriga sinnen, enkannerligen genom
Skolhemmet
upptager
blinda sinnes¬
slöa.
12
känseln. Sådana barn voro i skolan på det hela taget likställda med de
blinda dövstumma eller, rättare sagt, med dem bland dessa, som ledo av
intellektuell undermålighet. De kunde få sig undervisning bibragt till en
början huvudsakligen på samma sätt som dessa, men det befanns ock, att
deras stum hetstillstånd icke ovillkorligen var permanent, utan att en och
annan bland dem kunde genom särskild undervisning och enkom avpassade
övningar så småningom lära sig att fatta vad som sades samt att tala.
Liknande visade sig vara förhållandet med de blinda sinnesslöa, som väl hörde
och kunde uppfatta vad som sades dem, men som icke kunde tala. Givet¬
vis kunde dessa vara bildbara. Undervisningsmetoden för dem måste redan
från början bliva en annan än den för de dövstumma barnen, men både
naturligen många beröringspunkter med denna. Så hade på nu angiven väg
i skolhemmet inkommit eu ny kategori av alumner: sådana blinda, som icke
voro dövstumma utan sinnesslöa och för vilkas handledning det vanliga språket,
det muntliga talet, kunde användas. Och härmed stod man inför ett nytt
steg, som ock blev taget: ett och annat blint barn, som led av sinnesslöhet
utan komplikation med vare sid psykisk dövhet eller afasi, blev i mån av
utrymme mottaget i skolan. Den vunna erfarenheten visade, att även dessa
kunde med fördel sammanföras med dess övriga elever. För alla dessa barn
med skiljaktiga kombinerade lyten var ju det gemensamma draget framför
allt blindheten, som i betydande omfattning fordrade en likartad behandling
för dem alla. Den intellektuella bristfällighet, som hade sin grund, förutom
i blindheten, i ett fall uti dövhet och i ett annat fall uti sinnesslöhet —
med eller utan psykisk dövhet eller afasi — var av den art och den inbördes
likhet, att den undervisande kunde dagligen bland de blinda dövstumma göra
rön och iakttagelser, som kunde komma de blinda sinnesslöa till godo, och
tvärtom; och metoderna för undervisningen av dessa barn med skiljaktiga
lyten visade sig äga karaktäristiska drag, som voro gemensamma eller kom¬
pletterade varandra. Till allt detta kom, såsom en yttre grund för deras
sammanförande i skolhemmet, det förhållande som gällde dem alla, nämligen
att eljest ingen anstalt fanns i vårt land, där de kunde bliva mottagna.
I den anstaltens utvidgning till att omfatta även sinnesslöa blinda, som
sålunda ägde rum, skedde emellertid på 1890-talet ett avbräck. De medel,
som genom 188G och 1889 års riksdagsbeslut blivit anvisade, hade anslagits
till understöd för blinda dövstumma. Då anstalten börjat intaga även blinda
sinnesslöa, framställdes emellertid anmärkning därom, att de anvisade medlen
kommo till användning för understöd även av sådana, för vilka de icke voro
avsedda, och förständigande meddelades, att blinda sinnesslöa icke vidare
fingo mottagas i anstalten; allenast de, som redan inkommit, skulle få vara
kvar. Årsberättelserna från anstalten lämna vittnesbörd om de bekymmer,
13
som dessa föreskrifter väckte, och huru tungt det var för anstalten att nöd¬
gas tillbakavisa även de enträgnaste och mest bevekande böner om inträde
för blinda sinnesslöa, detta ehuru, såsom nämnt, ingen annan anstalt fanns,
där de kunde bliva intagna. Först sedan det under senaste delen av 1902
lyckats att för de blinda sinnesslöa bilda en särskild avdelning, som i ekono¬
miskt avseende skulle vara skild från den övriga skolan, kunde dylika barn
åter mottagas. Statsbidrag för dem erhölls dock icke förrän riksdagen, på
därom av Kungl. Maj:t 1903 avlåten proposition, beviljat skolhemmet ett
understöd av 125 kronor i termin — eller 250 kronor för år räknat — för
varje i hemmet intagen blind sinnesslö elev, att utgå från det i riksstaten
uppförda anslaget till uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn. Detta sist¬
nämnda anslag hade tidigare icke ansetts kunna användas för sådana sinnes¬
slöa, som tillika voro blinda. Häri skedde emellertid genom nyssnämnda
riksdagbeslut en ändring, och anstalten blev berättigad att för sina blinda
sinnesslöa åtnjuta omförmälda understöd. I och med det. att anstalten erhöll
statsunderstöd även för denna senare grupp, sammanslogos de båda avdelningarna
under gemensam administration och ekonomi och utgjorde tillhopa själva skolan.
Tillkomsten av det med skolan förenade arbetsliemmet förskriver sig från Arbetshemmet.
år 1905. Redan tidigare hade det visat sig högeligen önskvärt alt få med
skolan förenat ett dylikt hem. Behovet av arbetshem i förening med skola
gör sig starkt gällande på abnormväsendets område i allmänhet och särskilt
på sinnesslövårdens gebiet. Grunden härtill är påtaglig. Med den bristfälliga
begåvning, som den från skolan utgångne äger, måste det i regeln vara ytterst
svårt för honom att kunna genom eget arbete besörja sitt uppehälle; och
den vårdande hjälp, varav han även efter skoltidens avslutning är i behov,
står honom i allmänhet icke till buds varken i den omfattning, som vore
erforderlig, eller på det särskilda sätt, som hans lyte kräver. Gäller detta
— vad angår de sinnesslöa — dessa i allmänhet, måste det naturligen i
än högre grad gälla de blinda sinnesslöa; och att i fråga om blinda döv¬
stumma ett fortsatt omhändertagande efter den egentliga skoltidens slut är
av nöden ligger i öppen dag. När av riksdagen statsanslag först anvisades till under¬
stöd åt upppfostringsanstalter för sinnesslöa, avsåg detta anslag endast egent¬
liga sinnesslöskolor; genom beslut av 1897 års riksdag blev emellertid stats¬
bidrag tillerkänt även arbetshem för sinnesslöa. Det understöd som då med¬
gavs — årligen 100 kronor för varje i arbetshem intagen alumn — blev
bestämt till detta jämförelsevis låga belopp på grund av antagandet, att en
rätt avsevärd inkomst borde komma arbetshemmen till godo i och genom
skyddslingarnas eget arbete. Detta antagande torde knappast äga den giltighet,
som man från början förutsatte, ens på de vanliga sinnesslöanstalternas
14
Asylen.
arbetshem; att det icke tiger tillämpning på ett arbetshem, vars elever utgöras
av blinda sinnesslöa eller blinda dövstumma, säger sig själv. Det arbets¬
kvantum, dessa förmå prestera, måste påtagligen i följd av deras dubbla
lyten bliva jämförelsevis ringa, men huvudvikten vid ett arbetshem för sådana
vanlottade ligger för visso icke i arbetsresultatet, om än detta i många fall
måste anses förvånande gott, då man betänker elevernas klena utrustning,
utan det är själva arbetets utförande, sysselsättningen i motsats mot sysslo¬
lösheten, som framför allt har betydelse. Med det begränsade statsbidrag,
som kunde erhållas, hade arbetshemmet — även med beräkning av under¬
stöd från landsting o. d. — icke kunnat igångsättas, därest icke på våren
1905 i Stockholm bildats Föreningen för vård av vuxna blinda, som äro
dövstumma eller sinnesslöa. Denna förening satte i främsta rummet till sin
uppgift att upprätta och underhålla ett arbetshem för ifrågavarande slags
blinda, och genom denna förenings mellankomst, så ock genom gåvor från
annat håll, blev det möjligt att hösten 1905 upprätta arbetshemmet, i vilket
då intogos 4 blinda sinnesslöa och 2 blinda dövstumma, vilka efter avslutad
lärokurs i skolan eljest skulle ha utskrivits. Vad statsbidraget beträffar
utgår detta för de i arbetshemmet intagna blinda sinnesslöa med ovannämnda
årsbelopp av 100 kronor för varje särskild elev. För hemmets blinda döv¬
stumma åtnjöts till en början alls intet statsbidrag, enär 1889 års ovan
omförmälda anslag var avsett allenast för skolan. Numera åtnjuter arbets¬
hemmet av staten ett årsanslag av 500 kronor för varje blind dövstum,
som däri är intagen, alldenstund 1908 års anslagsbeslut avser arbetshems-
elever lika väl som egentliga skolelever.
Vad slutligen beträffar' den tredje avdelning, varav anstalten består,
asylen, så har även denna framgått ur ett i sakens egen natur liggande krav
och den utgör en organisk anslutning till skolan och arbetshemmet. Av
anstaltens alumner visade sig åtskilliga vara oemottagliga för all egentlig
utbildning. Vad som kunde givas dem var egentligen endast vård och ett.
slags yttre uppfostran till snygghet och hyggliga vanor. Att behålla dem
inom anstalten var med avseende å deras beskaffenhet icke lämpligt — då
de inverkade skadligt och störande på skolarbetet —, och ej heller kunde
för dem något statsbidrag erhållas förrän 1904 års riksdag anvisat medel till
understöd åt anstalter för obildbara sinnesslöa, ett understöd som utgår med
250 kronor för år för en var sinnesslö, som å dylik anstalt njuter vård. Före
sagda lid varman nödsakad att från skolan återsända dem, som befunnits obild¬
bara, till deras fattiga, mängen gång usla, hem, där de, en börda för sin omgivning,
oftast voro utsatta för mer eller mindre svår vanvård. Genom förenämnda riks¬
dagsbeslut yppade sig emellertid möjlighet att realisera det länge närda önskemålet
15
att i anslutning till den övriga anstalten upprätta en asyl. Motivet härtill
var icke enbart — om än i främsta rummet — en ömmande tanke på det
olycksöde, som utom anstalten väntade ifrågavarande vanlottade. Det var
jämväl att söka i ett annat förhållande. Spörsmålet, huruvida ett sinnes-
slött barn är bildbart eller ej, kan mången gång vara svårt att avgöra. Månget
barn hade från början antagits vara bildbart men visade sig i fortsättningen
oemottagligt för all undervisning, även om man vid denna avstod från all
egentlig teoretisk utbildning och nöjde sig med att handleda uteslutande eller
huvudsakligen i praktiska sysslor och arbetsuppgifter. Andra fall visade ett
motsatt förlopp. En ändring till det bättre kunde framgå ur en trägen och
uppmärksam handledning, men den kunde ock, likasom även en framträdande
försämring, härleda sig från en av sig själv försiggående ändring av den sin-
nesslöes fysiska eller psykiska beskaffenhet. Av sådana förhållanden blev det
klart, hurusom en asyl vid sidan av arbetshemmet och skolan var påkallad
av institutionens eget välförstådda ändamål. Asylen skulle bliva ej blott
en upptagningsanstalt och vårdanstalt; den kunde ock göra tjänst för pröv¬
nings- och undersökningsändamål och möjliggöra sådan omflyttning mellan
asylen och de övriga avdelningarna, som kunde vara erforderlig. Att åväga¬
bringa asylen kunde icke ske allenast med stöd av det medgivna statsbidraget,
men sedan hjälp erhållits även från andra håll, särskilt genom anslag från
landsting, kunde den upprättas. Den trädde i verksamhet sommaren 1906
med, till en början, 20 skyddslingar, för vilka från och med 1907 erhölls om-
förmälda statsbidrag av 250 kronor för en var av dem. Av asylens första upp¬
sättning utgjordes eu del, 7 stycken, av sådana, som, trots det obehag de
förorsakade, ända dittills fått vistas i skolhemmet.
Med asylens tillkomst var anstaltens organisation såsom ett avslutat
helt uppnådd. I den nu lämnade översikten har utredningen särskilt fram¬
hållit den anpart, som statsverket genom sina bidrag haft i den sålunda för¬
siggångna utvecklingen, och det har antytts, hurusom de särskilda stadierna
av anstaltens historia anknyta sig till det ökade inskridande på abnorm¬
väsendets område, som staten under tiden för anstaltens tillvaro steg fel¬
steg vidtagit. Anstalten skulle dock ej hava vunnit den utveckling, som ägt
rum, likasom den ej heller skulle ha kunnat fortbestå, om ej från andra
håll en frivillig och verksam handräckning bjudits. Från enskilda personers
sida ha vid mångfaldiga tillfällen understöd givits, ofta just när i kritiska
ögonblick anstaltens ställning varit hotad; särskilt betydelsefull är den hjälp,
som landstingen lämnat genom anvisande av bidrag till underhåll vid anstalten
av de till resp. landstingsområden hörande blinda dövstumma eller blinda sinnes-
slöa. Redan tidigt beviljade landsting, från vilkas område blinda dövstumma
Erhållna
understöd.
16
Uyggnads-
stiftelsen.
eller blinda sinnesslöa funnos intagna i det egentliga skolhemmet, understöd
för dessa barn, och sedermera hava på gjorda framställningar landstingen
givit anslag jämväl för de tillkomna avdelningarna: arbetshemmet och asylen.
Landstingens bidrag ha utgått under tvenne olika former: dels såsom anslag
eu gång för alla för platser vid anstaltens skolavdelning och vid asylen dels
ock i form av årsbidrag för de vid de tre olika avdelningarna intagna skydds-
lingarna. Vad de årliga bidragen beträffar hava sådana utfästs av 19 lands¬
ting. Dessa årsanslag utgöra vid skolan i regeln 300 kronor för varje elev,
allenast ett par landsting hava för ändamålet anvisat ett något lägre belopp;
till arbetshemmet är landstingens årsbidrag 200 kronor för elev och vid asylen
150 eller — i ett fall — 100 kronor. Av de landsting, som understödja
anstalten,' har dessutom det stora flertalet anvisat anslag att utgå för en
gång. Sålunda hava tretton beviljat ett särskilt anslag av 200 kronor eu
gång för alla för varje barn från deras resp. områden, som vunnit inträde
i skolavdelningen, och lika många hava beviljat anslag för eu gång av 400
kronor för varje plats, som vid asylen förbehållits vårdbehövande från deras
område. Genom dessa landstingsanslag har det varit möjligt att hålla
anstalten vid makt, och de bidrag, som för fyllande av alunmavgifterna till
behövligt belopp måst avkrävas hemortskommuner eller målsmän, hava
kunnat begränsas till jämförelsevis lindriga belopp. De större städer, vilka
icke deltaga i landsting, hava väl icke, såsom landstingen, fattat för flera år
i sänder gällande anslagsbeslut, men i varje särskilt fall, då blinda från
deras områden inkommit i anstalten, hava bidrag, i allmänhet motsvarande
full årsavgift, av sagda städer erlagts.
Ovan nämndes, att även enskilda personor understött anstalten. De
gåvor, som på sådan väg kommit densamma till del, hava varit av väsent¬
lig betydelse, särskilt enär genom dem möjliggjorts anskaffandet av en
tomt med den därå uppförda — för anstaltens behov visserligen alltför
otillräckliga — byggnad, varöver anstalten förfogar. Redan för mera än
femton år sedan börjades eu insamling för anskaffande på den enskilda
offervillighetens väg av medel till uppförande av lämpliga lokaler för skol¬
hemmet, och då de insamlade medlen — särskilt i följd av ett av gross¬
handlaren Aug. Röhss i Göteborg lämnat storartat bidrag av 30,000 kronor
— uppnått ett belopp av nära 45,000 kronor, bildades från deras sida, som
sammanskjutit medlen, en särskild stiftelse, under skydd av Älvsborgs läns
landsting såsom stiftelsens principal, med ändamål att omhändertaga de
insamlade medlen och att för dem anskaffa egen lokal för skolhemmet.
Denna — ovan redan omförmälda — stiftelse antog, såsom jämväl tidigare
sagts, namnet Drottning Sofias Stiftelse. Detta namn blev, såsom tidigare nämnts,
i särskild och inskränktare bemärkelse en beteckning för sagda, för bygg-
17
nadsändamålet avsedda speciella stiftelse, men har på samma gång, såsom
även förut framhållits, alltjämt använts i vidsträcktare betydelse såsom om¬
fattande ej blott sagda stiftelse utan ock själva uppfostrings- och vårdanstalten
i dess olika avdelningar, allt detta tänkt såsom en enhet. För Drottning
Sofias stiftelse i dess inskränktare bemärkelse blev reglemente antaget och
Älvsborgs läns landstings prövning underställt år 1901.
Enligt detta reglemente, sådant det då antogs, skulle den fastighet,
vilken för större eller mindre del av de insamlade medlen komme att inköpas,
för all framtid tillhöra stiftelsen samt med tillhörande utredning och inven¬
tarier upplåtas till kostnadsfritt begagnande av skolhemmet att av denna
anstalt inneliavas, så länge densamma komme att äga bestånd, sådan den då
var anordnad eller sådan den framdeles kunde komma att utvecklas till upp¬
tagande jämväl av bildbara blinda sinnesslöa. Såsom härav framgår, förutsatte
man icke då, att anstalten skulle komma att utvecklas till att omhänder¬
taga jämväl obildbara, men efter det asylen tillkommit blev sedermera, vid
1911 års landsting, den ändring vidtagen, att stiftelsen tillfallande medel
skulle användas till lokalanskaffning för anstalten även i den utvidgade form,
densamma genom upptagande jämväl av obildbara erhållit. En användning
för sådant mera vittgående ändamål av några medel från stiftelsen har
■emellertid icke varit möjlig. Resurserna ha ej räckt till att anskaffa mera än
en mindre del av bostadsbehovet. Då under år 1907 skolhemmets lokal¬
förhållanden voro osedvanligt svåra och hotade att bliva än värre, så att
•det syntes ovisst, om eller var anstalten skulle finna tak över huvudet,
befanns det nödvändigt att använda stiftelsens då befintliga byggnadsmedel
till uppförande å en för ändamålet förut förvärvad tomt inom Vänersborgs
stad, men utom dess då ännu planlagda område, av åtminstone eu av de
fyra byggnader, som beräknades vara för skolhemmet och dess olika avdel¬
ningar behövliga. Denna byggnad, för vars uppförande ytterligare gåvomedel
under byggnadstiden inflöto, särskilt från Ekmanska donationsfonden, kunde
tagas i bruk i slutet av år 1908. Egentligen avsedd att inrymma administra¬
tions- och ekonomilokaler jämte skol- och dagrum för skolbarnen samt mat¬
rum för arbetshemmet, måste den användas att inlogera hela skolhemmet
med elever och tillhörande personal, och detta ej blott för dagvistelse utan
•ock till bostads- och sovrum. Någon möjlighet att i vidare mån skaffa an¬
stalten egna lokaler har icke givits. Efter uppförandet av sagda byggnad,
bokförd jämte tomt till 61,013 kronor 39 öre, har Sofiastiftelsen erhållit dels
genom testamente av framlidne konsul S. Berendt ett legat av 20,000 kronor
dels från håll, där man önskat vara onämnd, ett belopp av 5,000 kronor, vilka
senare medel dock icke få användas för byggnadsändamål. Anstaltens behov
av ökat utrymme för det alltjämt tilltagande alumnantalet har måst fyllas
3
18
genom förhyrande på skilda ställen mot delvis mycket dryga hyror av mer
eller mindre olämpliga lokaler.
III. Stiftelsens nuvarande förhållanden.
stadsfrågan. Efter denna översikt över skolhemmets och Sofiastiftelsens uppkomst och
utveckling får utredningen rörande deras nuvarande förhållanden meddela föl¬
jande uppgifter, därvid utredningen emellertid tillsvidare lämnar å sido bo¬
stadsfrågan och hvad därmed sammanhänger. Därom blir längre fram och i
annat sammanhang särskilt och närmare redogjort.
skydds- Sammanlagda antalet av de vanlottade, som äro intagna uti anstaltens
lmgarna. trenne avdelningar, utgjorde vid utgången av skolans senaste läroår 99. Av
dessa tilhörde, sedan under året omflyttning ägt rum mellan skolan och
asylen genom fem skolelevers överförande till den senare, ett antal av 54
skolan, 7 arbetshemmet och 38 asylen. Enligt kungl. brev den 27 januari
1911 är anstalten berättigad att i den byggnad, dit asylen är förlagd, mot¬
taga 37 st. Att detta antal vid angivna tidpunkt överskridits berodde av
en övergående tillfällighet, sammanhängande med svårighet att på avsedd tid
verkställa en beräknad utskrivning.
Av skolans 54 elever voro 14 blinda dövstumma och 40 blinda sinnes-
slöa. I fråga om de förra var dock i ett par fall tvivelaktigt, huruvida icke
hörstumhet — ej dövstumhet — förelåg; ett par av förenämnda 14 blinda
dövstumma voro jämväl sinnesslöa. I arbetshemmet voro 2 av eleverna
blinda dövstumma, en var blind och döv men icke stum, de övriga 4 voro
blinda sinnesslöa. Av de 38 asylisterna voro icke alla blinda, i det att ett
antal av åtta voro seende, detta sammanhängande därmed att vid asylens
första upprättande man icke genast erhöll tillräckligt antal blinda sinnesslöa
till fyllande av de tillgängliga asylplatserna utan fördenskull ansåg sig, för
att vinna en relativ minskning av driftkostnaden per elev, böra intaga några
seende sinnesslöa, för vilka plats icke kunnat annorstädes erhållas, detta
dock såsom ett blott provisoriskt arrangemang och med uppställt villkor, att
de sålunda mottagna seende skulle vara underkastade utskrivning, i den mån detta
nödvändiggjordes för att bereda plats åt sådana, för vilka anstalten egent¬
ligen var avsedd. De hava sedermera till största delen fått kvarbliva, då
man icke utan oavvisligt tvång kunnat frånskilja dem, men några seende
sinnesslöa mottagas icke vidare. Antalet blinda sinnesslöa, för vilka ansök¬
ning om inträde gjorts, är i följd av bristande utrymme större än tillgången
på platser, i synnerhet beträffande skolan. Av de 38 asylisterna var ett
19
antal av fem ej blott blinda och sinnesslöa utan även dövstumma; ett bety¬
dande antal, 28 stycken, voro hörstumma,
Av komplicerande lyten utom dem, för vilka anstalten egentligen är avsedd,
förekomma särskilt epilepsi samt lamhet eller vanförhet. Sålunda ledo av senaste
årets alumner icke mindre än 12 — en i skolan och de övriga i asylen —
av påtaglig epilepsi; minst ett lika stort antal voro behäftade med epilepti-
forma symptom av olika art och grad. Lamhet eller vanförhet förekom bos
15, antingen ettdera lytet för sig eller ock bådadera hos eu och samma
individ.
Av de 99 skydslingarna voro 49 av manligt kön, 50 av kvinnligt.
Ett önskemål är naturligen, att anstalten måtte få mottaga sina alumner
vid så tidig ålder som möjligt. Detta har emellertid i allmänhet icke kun¬
nat ske i den mån, som varit önskvärd. I följd av det bristande utrymmet
ha många anmälda först efter lång tid kunnat intagas, varjämte allmänne¬
ligen från hemmens eller målsmännens sida dröjes alltför länge, innan över¬
huvud någon anmälan sker. Sålunda hade av de elever, som vid utgången av
senaste läroåret tillhörde skolan, en intagits vid 5, en vid 6 och en vid 7 års ålder,
4 hade inkommit vid 8, 6 vid 9, 10 vid 10, 4 vid 11, 7 vid 12, Svid 13,
1 vid 14 samt 7 vid 15 års ålder. De övriga 4 hade på grund av tillfälliga
undantagsförhållanden intagits vid senare ålder. I avseende å den sena in-
trädesåldern bör emellertid uppmärksammas, dels att eu del elever före in¬
tagning i anstalten under längre eller kortare tid tillhört blindläroverk, vari¬
från de emellertid utskrivits såsom befunna sinnesslöa eller epileptiska, dels
att de blinda dövstumma och blinda sinnesslöa utan undantag äro ofantligt
mycket senare utvecklade än normala barn och därför högst sällan vid 7 till
8 års ålder äro mogna för egentlig skolundervisning. Dock vore mycket vun¬
net för deras allmänna uppfostran, om de kunde bliva tidigare än vad nu
sker mottagna vid anstalten.
Läroåret i skolan omfattar en tid av 30 veckor, fördelade på en höst-
och en vårtermin. Så långt det med elevernas bristande sinnen är möjligt
meddelas undervisning i samma kunskaps- och övningsämnen som i dövstum-
skolan. Läroämnen äro därför modersmålet (läsning, skrivning och tryckning
på samma sätt som i blindskolorna), kristendomskunskap, räkning, historia,
geografi och naturkunnighet, gymnastik samt, för de hörande, sång och musik.
Vidare erhålla barnen undervisning i handaslöjd, såsom vävnad, borstbinderi,
rottingflätning, listmattflätning, stickning, virkning, knytning in. in. Den dag¬
liga undervisningen i skolan, dels i de teoretiska ämnena dels i därmed om¬
växlande slöjd- och handarbetsövningar, upptager i allmänhet tillhopa 5V2
timmar. Under skolans ferier sysselsättas barnen med handarbete och slöjd,
Undervisning
och uppfostran.
20
Personal.
vari då meddelas särskild undervisning fyra timmar dagligen under hela som¬
maren, turvis av tvenne slöjdlärarinnor samtidigt efter särskilt uppgjord ar¬
betsordning. De övriga lärarinnorna äro ock skyldiga att omväxlande med
varandra tillbringa en del av ferierna vid anstalten för att biträda med till¬
syn och sysselsättning av barnen. Lärjungarna bilda tvenne huvudgrupper,
de blinda dövstumma och de blinda sinnesslöa, vilka grupper vid undervis¬
ningen delas i mindre sådana, ja, de blinda dövstumma undervisas i allmän¬
het en och en, d. v. s. individuellt. Under senaste läroåret undervisades eu
del av skolans elever — åtta stycken — inom arbetsbemmet, dels av ut-
rymmesskäl dels emedan de huvudsakligen sysselsättas med slöjd. Upprät¬
tandet av denna s. k. arbetsskolavdelning är av särskild betydelse för sådana
skolelever, som bättre kunna tillgodogöra sig slöjdundervisning än teoretisk
sådan, samt tjänar för övrigt det syfte, som måste för skolans hela under¬
visning vara bestämmande, nämligen att icke för vinsten av några mindre
gagneliga, men med svårighet bibragta teoretiska insikter åsidosätta det vä¬
sentligare: elevernas moraliska och religiösa fostran samt deras utveckling i
arbetshåg och praktiska färdigheter. Några av skolans lärarinnor ha med¬
delat intellektuell undervisning även i arbetsbemmet; den praktiska under¬
visningen därstädes bar skötts av arbetshemmets egna för detta ändamål
anställda lärarinnor. I arbetsbemmet, som handhar sina elever efter en i
huvudsak året om likformig arbetsordning, arbetas i regeln G1/2 till 7 timmar
dagligen. Å asylen är det naturligen endast en yttre vård, som kan givas,
samt en uppfostran till mänskliga vanor och till snygghet, å vilket sistnämnda
lägges väsentlig vikt.
Resultatet av den uppfostran, intellektuell och praktisk, som meddelas i
skolan och arbetsbemmet, måste i betraktande av elevernas dubbla eller mången
gång mer än dubbla lyten betraktas såsom vida överstigande vad man skulle
kunna förvänta. Därom vittna årsberättelserna från anstalten och särskilt de
prov på arbeten, utförda av eleverna, vilka äro därstädes tillgängliga och
varav flera gånger utställning skett i Stockholm och annorstädes, därvid ar¬
betena väckt allmän och berättigad uppmärksamhet. De, som varit i tillfälle
att vid besök i anstalten se eleverna i deras vardagslif, kunna härjämte
vitsorda deras i allmänhet glada och frimodiga uppförande, deras flit och
arbetsglädje samt deras jämförelsevis goda, efter deras förhållanden lämpade
insikter. Även resultatet av asylens verksamhet har varit gott, och de
stackars vanlottade ha där fått en dräglig och någorlunda mänsklig tillvaro,
jämfört med vad som skulle ha kommit dem till del utom anstalten.
Vid anstalten voro senaste läroåret anställda, förutom föreståndarinnan,
som bar ansvaret och ledningen av anstalten med dess tre avdelningar i dess
helhet, följande funktionärer:
21
vid skolan: 3 lärarinnor, 4 slöjdlärarinnor, 1 lärarinneelev, 1 husmoder.
3 dagsköterskor, 1 nattsköterska och 4 tjänarinnor;
vid arbetshemmet: 2 arbetslärarinnor, 1 husmoder och 2 tjänarinnor;
vid asylen: 1 husmoder, 6 sköterskor, 3 tjänarinnor;
samt dessutom en för hela anstalten gemensam gårdskarl.
Svårigheten att erhålla lämpliga lärarkrafter har alltjämt varit stor, och
skälet härtill är påtagligt. Ty tillfälle att erhålla den utbildning, som be-
höves för att kunna undervisa barn behäftade med så många lyten, har icke
stått till buds. En lärarinna för dylika barn borde rätteligen utom vanlig
lärarinnebildning också äga särskild utbildning såsom dövstumlärarinna, blind¬
lärarinna och sinnesslölärarinna, en mångsidighet som icke kan förutsättas. Den
utbildning, som vore mest tillfyllestgörande, är dövstumlärarinneexamen. Men
så länge det råder brist på lärarinnor vid dövstumskolan och så länge an¬
stalten icke kan erbjuda samma ekonomiska fördelar som denna, kan anstalten
icke heller påräkna att erhålla så kvalificerade lärarkrafter. Löneförmånerna ha
i allmänhet icke kunnat ställas högre än vid skolor för sinnesslöa, vadan anstal¬
ten, även utan att uppställa anspråk på dövstumlärarutbildning, i allt fall
haft svårighet att erhålla nöjaktiga lärarkrafter eller, där sådana vunnits, att
få behålla dem. För att kunna i någon mån ordna denna viktiga fråga har
under senaste året underdånig framställning gjorts därom, att unga kvinnor,
som efter avlagd godkänd avgångsexamen från högre flickskola eller efter annan
därmed jämförlig examen tjänstgjort något år såsom lärarinneelever vid an¬
stalten och därunder visat goda lärarinneanlag, särskilt för det slags under¬
visning som där meddelas, skulle kunna vinna inträde vid dövstumlärarsemi-
nariet å Manilla — utan folkskollärarinneexamen, vilken eljest är föreskri¬
ven — och där följa undervisningen under ett år samt därefter deltaga i
kursen för utbildande av blindlärarinnor å Tomteboda och vid det å Hlagsta
utanför Stockholm befintliga seminariet för utbildande av lärarinnor för sinnesslöa,
å vartdera stället under en termin, allt med understöd av allmänna medel i form
av stipendier. Genom nådigt beslut den 6 juni 1012 har ett steg till förverk¬
ligande av denna plan tagits, i det att ett stipendium av S00 kronor an¬
slagits åt en lärarinneelev från stiftelsen för att bereda henne tillfälle att
under läsåret 1912 — 1913 såsom extra elev genomgå seminariet å Manilla.
För föreståndarinnan och för lärarinnepersonalen är enligt kungl. kungö¬
relsen den 28 juni 1907 rätt beredd till delaktighet i dövstumlärarnes pen-
sionsanstalt, men i följd av löneförmånernas knapphet har hittills sådan del¬
aktighet kunnat förvärvas allenast av föreståndarinnan.
För skolhemmet med det sedermera tillkomna arbetshemmet och asylen
finnes en styrelse, bestående av tre personer; i frågor rörande asylen till¬
kommer en fjärde ledamot, vald av Älvsborgs läns landsting, som vid be-
Styrelse.
22
Ekonomiska
förhållanden.
viljande av anslag till asylen förbehållit sig att utse en styrelseledamot. För
Drottning Sofias stiftelse, i den särskilda och inskränktare bemärkelse varom
ovan nämnts, finnes eu särskild styrelse, bestående enligt stiftelsens regle¬
mente av de personer, som äro skolhemmets styrelse, samt dessutom av fyra
andra ledamöter, av vilka två jämte en suppleant för dessa förordnas av
landshövdingen i Älvsborgs län, eller vid förfall för honom av länsstyrelsen,
samt två jämte en suppleant för dessa utses av länets landsting.
I fråga om den ekonomiska ställningen får utredningen, vad först be¬
träffar skolhemmet med arbetshemmet och asylen, vilka tre avdelningar
hava sins emellan skild ekonomi med särskild bokföring, meddela följande.
Skolhemmet ägde vid avslutandet av senaste årsräkenskap, den 31 de¬
cember 1911, eu behållning av tillhopa 13,869 kronor 53 öre, därav inven¬
tarier utgjorde 13,843 kronor 96 öre. Däremot häftade skolhemmet i en
under året uppkommen men — efter vad utredningen inhämtat — av mera
tillfällig anledning föranledd skuld till asylavdelningen av 2,600 kronor, me¬
dan å andra sidan värdeökningen å skolhemmets inventarier under räken¬
skapsåret utgjort 2,363 kronor 65 öre.
Arbetshemmets behållning vid samma tid utgjordes av inventarier till
ett värde av 3,094 kronor 69 öre samt av kontanta eller i bank insatta
medel 418 kronor 64 öre, tillhopa 3,513 kronor 33 öre. En vid 1911 års
början befintlig skuld till asylen både under året betalts och inventariernas
värde under samma år ökats med 369 kronor 2 öre.
Till skolhemmet och arbetshemmet höra härjämte nedannämnda, till
större delen genom gåvor tillkomna, för särskilda ändamål avsedda smärre fon¬
der, vilkas tillgångar, insatta i sparbank eller å sparkasseräkning, den 31
december 1911 utgjorde:
Blindskolans frielevfond..................... kronor 1,967: 50
Skolhemmets gåvofond ................... » 1,480: 03
Skolhemmets arbetsfond .................. » 1,194: 52
Arbetshemmets arbetsfond............... » 1,515: 97
Slöörska julklappsfonden.................. » 1,000: 15
Summa kronor 7,158: 17.
Asylen ägde vid 1911 års utgång i tillgångar 12,779 kronor 47 öre.
Härav utgjorde 5,500 kronor, insatta å deposition i bankinrättning, asylens
s. k. inventariefond, vilken bildats därigenom, att av de medel, som enligt
vad ovan nämnts vissa landsting, oberäknat deras årsbidrag, givit såsom anslag en
gång för alla för platser å asylen — dylika anslag å 400 kronor för plats hava
lämnats för 29 platser — eu viss anpart blivit, i enlighet med därom till lands-
23
tingen gjord utfästelse, avsatt till eu fond, som skall till sitt kapitalbelopp bibe¬
hållas, men varav räntan får efter vissa år användas för vidmakthållande
-och ökande av asylens persedelutrustning och andra dess inventarier. Åter¬
stoden av behållningen 7,279 kronor 47 öre utgjordes dels av inventarier
till ett värde av 3,911 kronor 37 öre — inventariernas värde både under
året ökats med 735 kronor 49 öre — dels av förutnämnda fordran utav
skolhemmet 2,600 kronor, dels av kontanta eller i bank insatta medel till
sammanlagt belopp av 768 kronor 10 öre.
Vad slutligen beträffar Drottning Solias stiftelse, i dess förut angivna
mera inskränkta bemärkelse, var dess ekonomiska ställning vid 1911 års utgång
följande. Stiftelsens fastighet i Vänersborg — den förut omförmälda tomten, vil¬
ken omfattar 14,810 kvadratmeter eller 3 tunnland, tillika med den därå upp¬
förda för skolan upplåtna byggnaden — var, såsom redan förut anmärkt, i
räkenskapen bokförd till ett värde av 61,013 kronor 39 öre, därav 6,720
kronor beräknats för tomten samt 54,293 kronor 39 öre för byggnaden.
Härförutom ägde stiftelsen i bank insatta eller kontanta medel till belopp av
sammanlagt 4,122 kronor 90 öre, samt härutöver de båda förut omförmälda
donerade fonderna, det Berendtska legatet samt det från onämnt håll done¬
rade, sammanlagt belöpande sig till bokfört belopp av 24,962 kronor 47 öre.
Stiftelsens tillgångar representerade alltså tillhopa ett värde av 90,098 kronor
76 öre.
Om fastigheten torde i detta sammanhang böra anmärkas vad i stiftel¬
sens reglemente — vilket, i den lydelse det äger efter ett par vid 1911 års
landsting däri vidtagna ändringar, är bilagt detta betänkande tinnes stad¬
gat därom, att den icke får belastas med gäld eller till säkerhet för sådan
bortförpantas eller intecknas, samt att den icke får i sin helhet försäljas eller
bortbytas under annat villkor än att annan för det med stiftelsen avsedda
ändamål lämpligare fastighet förvärvas. Beslut av styrelsen om fastighetens
försäljning eller bortbytande eller om föryttring av någon för stiftelsens ända¬
mål obehövlig del därav skall, för att vinna giltighet, underställas prövning
och godkännande av en nämnd utav fem personer, vilka tillsättas: eu av
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, eu av Konungens befall-
ningshavande i Älvsborgs län, eu av domkapitlet i Skara, eu av Älvsborgs
läns landsting samt en av stadsfullmäktige i Vänersborg. Skulle i följd av
förändrad lagstiftning angående undervisning åt blinda dövstumma och blinda
sinnesslöa eller av annan anledning — stadgar reglementet vidare stiftelsen,
•enligt beprövande av dennas styrelse samt av nyss omförmälda nämnd, be¬
finnas vara för det därmed avsedda ändamål obehövlig, skola fastigheten och
stiftelsens övriga tillhöriglieter användas till asyl för äldre blinda dövstumma,
på sätt och under villkor nämnden äger bestämma. Jämväl torde här böra
24
påpekas, att någon sådan fond, som omnämnes i reglementets 7 § och vars
bildande förutsätter, att stiftelsens lokalbehov blivit fyllt och att överskotts¬
medel uppstått, givetvis icke kunnat komma till stånd.
Sammanlägger man alla de tillgångar, över vilka i enlighet med det nu
anförda skolhemmet med dess avdelningar samt Sofiastiftelsen förfogade vid
1911 års utgång, finner man deras värde, sedan skolhemmets skuld från-
räknats, hava uppgått till ett belopp av 124,819 kronor 26 öre. Att detta
belopp överstiger det i styrelsens skrivelse angivna sammanhänger därmed,
att styrelsen i sin framställning icke tagit i beräkning de nyss ovan om¬
nämnda smärre fonderna om tillhopa något mer än 7,100 kronor. Efter den
tidpunkt, som den nu lämnade ekonomiska översikten avser, har stiftelsen i
gåva erhållit ett mindre obebyggt markområde inom Bokenäs socken av Bo¬
huslän med en areal av ungefär ett halvt tunnland, avsöndrat under be¬
nämningen Solvik från hemmanet Stora Bräcke och skänkt i syfte att å platsen
skulle kunna beredas tillfälle för någon del av stiftelsens skyddslingar att
sommartiden erhålla saltsjöbad.
IV. Frågan om de blinda dövstumma och de blinda
sinnesslöa i dess förhållande till abnormväsendets
reglering i övrigt.
Genom det hittills anförda har utredningen lämnat en överblick över den
ifrågavarande uppfostrings- och vårdanstaltens ändamål, uppkomst och utveck¬
ling, ävensom berört huvuddragen av dess nuvarande anordning beträffande
skyddslingar, undervisning, ekonomi in. m., i anslutning vartill ock redogjorts
för de förhållanden, som gälla den i inskränktare bemärkelse s. k. Drottning
Sofias Stiftelse.
Vad som nu närmast möter är att tillse, huruledes den uppgift, som
anstalten har sig förelagd, förhåller sig till den hjälpande verksamhet över¬
huvud å abnormväsendets område, som inom vårt land för närvarande utövas
från det allmännas, enkannerligen från statens, sida. Ty frågan, huruvida
berörda anstalt och stiftelse bör av staten övertagas, kan naturligen uttryckas
sålunda: bör staten själv direkt omhändertaga och besörja den anstaltsvård,
som behöves för att giva blinda dövstumma och blinda sinnesslöa den upp¬
fostran och annan omvårdnad, som de kunna behöva, eller bör denna sak
framgent såsom hittills vara överlämnad åt det enskilda initiativet och an¬
svaret? Men svaret på detta spörsmål sammanhänger givetvis med frågan,
25
vad staten i övrigt gör för att tillgodose de abnorma, samt med betydelsen
och beskaffenheten av den begränsning, som staten hittills för sig därutinnan
uppställt. Det gäller att söka klarlägga de motiv, som hittills varit vid ab¬
normväsendets reglering bestämmande, och att skärskåda, om och i vilken
mån den av staten nu intagna ståndpunkten måhända pekar framåt till ett
ytterligare steg och huruvida ej, därest så skulle vara förhållandet, det om¬
råde, som här är i fråga, just är det, som nu bör beträdas.
En undersökning härom kräver i första hand eu historisk översikt över
statens inskridande till de abnormas hjälp och den utveckling, dess verksam¬
het i detta avseende undergått.
Denna utveckling har väsentligen ägt rum under de senaste tre årtion¬
dena och sammanfaller alltså i sina huvudsakliga delar med tiden för den
här ifrågavarande anstaltens tillvaro. När skolhemmet för blinda dövstumma
år 1886 bildades, var det allmännas ställning i fråga om förpliktelser och
åtgöranden gentemot de abnorma långt ifrån så framskriden som nu. Den
äldre ståndpunkt, då man för sådana vanlottade endast både att från utom¬
stående håll anlita vare sig den enskilda barmhärtigheten eller den allmänna
fattigvården, var visserligen med samhällsförhållandenas utveckling längesedan
övergiven. Från statens sida hade åtskilligt redan åtgjorts. Det stod emel¬
lertid klart, att man icke kunde bliva stående vid vad i sådant avseende
redan blivit vidtaget; förpliktelsen av ett mera vittgående ingripande var från
alla håll obetingat erkänd. Men omfattningen av denna mellankomst och
riktlinjerna för densamma voro på den tiden föremål för genomgående under¬
sökningar och överväganden, de där sedermera ledde till positiva resultat.
Den sålunda just under tiden för anstaltens tillvaro förelupna utvecklingen
av statens ingripande till de abnormes hjälp innefattas i de huvudpunkter,
för vilka redogörelse nu skall lämnas under särskilt tagen hänsyn till vad
utvecklingen inneburit beträffande de vanlottade, som äro anstaltens skydds-
lingar, och till den inverkan, anstalten själv därav rönt. Redogörelsen an¬
knyter sig givetvis till de tre kategorierna: blinda, dövstumma, sinnesslöa:
och då den fråga, som först vann sin lösning, var dövstumsaken, kommer
denna att i det nu följande främst beröras.
Under senare hälften av 1870-talet blev inom vårt land frågan om döv-
stumundervisningens ordnande fullt aktuell. Dessförinnan hade från statens
sida åtskilligt blivit gjort för sagda undervisnings befrämjande, men vad som
gjorts hade icke varit på långt när tillräckligt för att fylla det behov, som
förefanns och som med alltmer ökad styrka gjorde sig gällande.
I fråga om de åtgärder, som före sagda tidpunkt vidtagits, får utred-
Historisk
översikt.
Dövstum-
frågan.
4
26
ningen erinra om följande. En år 1807 av enskild person upprättad anstalt
för undervisning av dövstumma och blinda hade år 1810 erhållit statsunder¬
stöd och genom ett av Kungl. Maj:t fastställt reglemente undfått huvudsaklig
karaktär av statsinstitution. Till sagda anstalt — institutet å Manilla —
var dövstumundervisningen, i den mån den var av staten anordnad eller un¬
derstödd, koncentrerad intill mitten av 1860-talet. Manillainstitutet, som un¬
der tiden intill 1816 och sedermera från år 1846 mottagit även blinda, kunde
emellertid icke mottaga på långt när alla dövstumma, för vilka inträde söktes,
trots tid efter annan, senast år 1864, företagen utvidgning av detsamma.
Enskilda mindre institut hade redan före sist angivna tidpunkt uppstått i
landsorten, dock utan statsunderstöd, och utan möjlighet att fylla det före¬
fintliga behovet. Då emellertid vid sagda tid yrkanden allt starkare fram¬
trädde, att undervisning måtte kunna bliva alla dövstumma beredd, men för¬
slag förkastats att genom ytterligare utvidgning av institutet å Manilla samt
genom upprättande av ännu ett statsinstitut i Göteborg bereda alla dövstumma
en säker tillgång till erforderlig undervisning, enades man, enligt beslut vid
1865 års Riksdag, att i stället för de sålunda ifrågaställda åtgärderna behålla
Manillainstitutet, som då hade utrymme för 200 dövstumma, vid dess då¬
varande omfattning men i stället söka att genom statsunderstöd åt särskilda
anstalter, s. k. tysta skolor, vare sig privata eller av landsting upprättade,
bereda den åsyftade tillgången på platser. Detta ändamål ernåddes dock
icke på denna väg. Ehuru, såsom nämnt, före år 1865 åtskilliga dövstum-
anstalter uppstått och andra sådana efter sagda tidpunkt tillkommo, visade
sig deras antal och utrymme icke vara tillfyllest. Ytterligare åtgärder voro
påtagligen erforderliga.
Riksdagen avlät då 1875 och 1876 skrivelser i ämnet till Kungl. Maj:t.
Den förra av dessa båda skrivelser avsåg att motverka ett missförhållande,
som uppkommit vid de befintliga dövstumanstalterna härutinnan, att dessa,
som visserligen ville i första hand bereda inträde åt dem, som befunno sig
i den bästa undervisnigsåldern, helt naturligt icke kunnat förmå sig att tillbaka¬
visa äldre dövstumma, vilka tidigare icke kunnat få undervisning. Genom dessa
äldres intagande i skolorna hade ett motsvarande antal yngre uteslutits, och
förhållandet hade vid anstalterna medfört en dubbelhet i metod och under-
visningsplan, som verkat förlamande på anstalternas verksamhet och utveck¬
ling. Riksdagens skrivelse 1875 åsyftade, att åtgärder måtte vidtagas, vari¬
genom de överåriga elevernas avgång från läroanstalterna lämpligen skulle
påskyndas och därigenom utrymme beredas för alla inom läroåren varande
dövstumma barn att komma i åtnjutande av undervisning. Den hade till
påföljd ett vid 1877 års Riksdag av Kungl. Maj:t framlagt och av Riksdagen
27
gillat förslag om upprättande med statsmedel av trenne anstalter för över¬
åriga dövstumma.
Den senare av de båda skrivelserna, av den 14 maj 1876, bildar ut¬
gångspunkten för vad sedermera vidtagits på dövstumundervisningens område.
Riksdagen uttalar däri, huruledes Riksdagen funnit den tidpunkt då vara
inne, att staten borde genom lagstiftning ordna samt med erforderliga medel
understödja de bemödanden, som från enskildes, kommuners eller landstings
sida redan vore gjorda eller kunde komma att göras till fullständigt upp¬
nående av det mål, staten i 1842 års folkskolestadga sig föresatt, eller att
alla barn i skolåldern utan undantag skulle erhålla undervisning och inhämta
åtminstone ett visst minimum av kunskaper; och hemställde fördenskull Riks¬
dagen, att Kung!. Maj:t måtte låta uppgöra förslag till fullständigt ordnande
av dövstumundervisningen i riket, så att lagstadgad undervisning kunde be¬
redas alla i undervisningsåldern varande dövstumma barn inom landet. Ären¬
dets utredning uppdrogs den 30 december 1876 åt en för ändamålet tillsatt
kommitté, vilken den 15 augusti 1878 avgav underdånigt betänkande i ämnet.
Redan i det förordnande, som lämnades kommittén, förutsattes, att döv-
stuinfrågans ordnande borde byggas på principen om obligatorisk undervis¬
ning. Kommittén erhöll nämligen i uppdrag att, bland annat, verkställa ut¬
redning och avgiva förslag angående frågan om obligatorisk undervisning för
de dövstumma. Det betänkande, som kommittén avgav, var också byggt på
denna grund. Kommittén utgår från uttalandet i 1842 års folkskolestadga,
att alla i skolåldern varande barn böra till undervisning i skola inställas.
Kommittén erinrar om, huruledes Riksdagen i sin skrivelse funnit tiden vara
inne att även för de dövstumma göra till sanning denna grundsats, och kom¬
mittén framhåller, hurusom det dövstumma barnet måste anses vara i större
behov av undervisning än det fullsinnade och ännu hårdare än detta drab¬
bades av följderna av en genom föräldrars eller målsmäns försummelse van¬
vårdad uppfostran. Kommittén ansåg vidare, att såväl de nödiga läroanstal¬
terna för de dövstumma skulle byggas som undervisningen tillhandahållas av
det allmänna, dock icke av staten omedelbart utan av länskommunerna och
de städer, som icke deltaga i landsting, sammanslutna till distrikt. Dessa
distrikt skulle äga att åtnjuta visst bidrag till kostnaderna för undervisningen
och elevernas underhåll av staten, vilken senare skulle besörja och bekosta
lärareutbildningen och inspektionen, och skulle distrikten äga att av barnens
föräldrar eller målsmän uppbära visst årligt bidrag till barnets underhåll vid
skolan med belopp, som distrikten ägde efter omständigheterna bestämma.
Kommittén, som av inhämtade uppgifter erfarit, att inom riket då fanns
ett antal av 40 dövstumma, vilka på samma gång voro blinda, upptager även
frågan om undervisning åt blinda dövstumma.
28
Att även för dessa det obligatoriska skoltvånget skulle gälla och att de
följaktligen skulle av det allmänna omhändertagas lika med de seende döv¬
stumma, står för kommittén såsom en given sak. Efter erinran, hurusom
kommittén föreslagit obligatorisk undervisning för de dövstumma såsom för
de fullsinnade barnen, anmärker kommittén, att enligt dess mening »denna
föreskrift helt naturligt även skall gälla de olyckligaste bland alla, för vilkas
uppfostran här gäller att draga försorg, eller de dövstumma, som tillika äro
blinda». I enlighet med denna sin åsikt upptager ock kommittén i första
paragrafen av sitt förslag till stadga för dövslumundervisningen uttrycklig
föreskrift därom, att till dövstumma enligt stadgan skulle räknas även sådana
dövstumma, som tillika vore blinda. Sådana dövstumma skulle alltså, an¬
märker kommittén, liksom andra dövstumma barn anmälas hos skoldistriktets
styrelse till erhållande av undervisning.
Med dåtida saknad av vidsträcktare erfarenhet om sättet för och måttet av
den undervisning, som kunde bibringas blinda dövstumma, tilltrodde sig icke
kommittén att om denna undervisning framställa något bestämt förslag. För
ändamålet fordrades, framhåller kommittén, en kombinerad verksamhet av
både dövstumundervisning och blindundervisning, men tillvägagåendet i varje
särskilt fall syntes böra närmare bestämmas efter omständigheterna. Under
vissa förhållanden skulle — antog kommittén — undervisning för de blinda
dövstumma kunna beredas vid distriktskola, men i vanliga fall vore enligt
kommitténs förmenande troligt, att sådant icke läte sig med fördel utföras,
helst denna undervisning av läraren krävde ej blott mycken tid utan även
särskild förmåga. Kommittén, i vars plan ingick att det dåvarande allmänna
institutet å Manilla skulle framgent vara en statsanslag och omfatta dels ett
seminarium för bildande av lärare och lärarinnor vid rikets dövstumskolor
dels eu normalskola, vilken tillika skulle vara övningsskola för seminariets
elever, föreställde sig att, där blinda dövstumma befunnes icke kunna få under¬
visning vid distriktsskola, åt sådana barn borde genom distriktsstyrelsens för¬
sorg beredas inträde vid Manilla, där dels större lärarekrafter antoges vara
att tillgå dels intresset för denna gren av undervisningsarbetet kunde, med
särskilt avseende å tillfället till ökad erfarenhet för seminariets lärare octi
elever, förutsättas vara livligare, varförutom — framhöll kommittén — till
de medellösas underhåll bidrag lättare kunde vara att påräkna i där befint¬
liga donationer, vid vilka icke särskilda härför hinderliga villkor och bestäm¬
melser vore fästade. I överensstämmelse härmed föreslog kommittén i 13 §
av sitt stadgeförslag, att, då hos skolstyrelsen anmäldes dövstumma barn,
som tillika vore blinda, styrelsen skulle äga att antingen bereda dessa un¬
dervisning i distriktets skola eller, där så prövades lämpligare, söka och
erhålla inträde för dem vid institutet å Manilla.
29
Dövstumkommitténs förslag ledde icke till någon åtgärd under närmaste
åren efter dess avgivande; först år 1889 blev dövstumundervisningen ordnad
och detta på de huvudsakliga grunder, dem kommittén uppställt. Detta dock
icke i vad angår de blinda dövstumma.
Under den mellantid, som förflöt efter kommittébetänkandets avgivande
och till dess dövstumundervisningen ordnades genom 1889 års lag, hade —
såsom ovan omförmälts — tanke uppstått på upprättande av en särskild
skola för blinda dövstumma, och vid riksdagarne 1883 och 1885 väcktes,
såsom jämväl förut blivit nämnt, motioner i ämnet. Grundtanken i båda dessa
motioner var den, att då det ännu kunde dröja något innan dövstumfrågan
i dess helhet bleve ordnad enligt det avgivna kommittéförslaget, dock de
blinda dövstumma — mera övergivna än alla andra och de beklagansvär¬
daste av alla dövstumma — borde utan uppskov hjälpas.
Motionären vid 1883 års Riksdag tänkte sig, att man till den i Skara
befintliga statsanstalten för överåriga dövstumma, där — såsom förut nämnt
— enskilt gjorts försök med undervisning av en blind dövstum elev, skulle
förläggas en avdelning för blinda dövstumma, för vilket ändamål särskilt
anslag föreslogs. Motionen ledde icke till resultat. Statsutskottet hade i
brist av närmare utredning ansett sig icke kunna tillstyrka anslag, men ut¬
skottet förklarade i sitt betänkande, att utskottet måst erkänna angelägen¬
heten därav att, ifall behov skulle yppas och lämpliga lärarkrafter finnas
tillgängliga, innan ett på fullständig utredning av ämnet grundat förslag hunnit
framläggas, medel måtte kunna tillfälligtvis beredas till nödig undervisning
åt någon sådan vanlottad, varom fråga vore; och utskottet tänkte sig möj¬
ligheten, att det befintliga anslaget till understöd av dövstumskolor skulle
redan då kunna anlitas för ändamålet.
Den utredning, vars avsaknad statsutskottet sålunda framhållit, begärdes
sedermera utav Riksdagen år 1885. En annan motionär hade i då avgiven
motion väckt förslag om anslag för inrättande i Skara av en provisorisk
anstalt för blinda dövstumma. Utskottet fann motionärens framställning »syn¬
nerligen behjärtansvärd» men ansåg utredning av Kungl. Maj:t erforderlig.
Utskottet föreslog och Riksdagen beslöt skrivelse till Kungl. Maj: t med hem¬
ställan, att Kungl. Ma:jt täcktes efter ärendets utredning taga under över¬
vägande, om och på vad sätt staten för framtiden borde vidtaga åtgärder
till beredande av vård och undervisning för sådana blinda, som tillika vore
dövstumma.
Då frågan om dövstumundervisningens ordnande i dess helhet då stod
på dagordningen och kunde förväntas inom närmaste tiden bliva Riksdagen
förelagd, synes onekligen Riksdagens åtgärd att till särskild prövning förorda
eu de! av ämnet — frågan om de blinda dövstumma — synnerligen beaktans-
30
värd såsom vittnande om Riksdagens önskan, att åt dessa vanlottade snart
måtte beredas hjälp.
Den begärda utredningen förelädes Riksdagen i Kungl. proposition år
1880.
Kungl. Maj:t både i ärendet inhämtat utlåtande från direktionen för all¬
männa institutet å Manilla, som anfört, att det icke syntes direktionen vara
att tillråda, att redan då en särskild undervisningsanstalt för de blinda döv¬
stumma upprättades, helst tillgång ej funnes på lärarkrafter, som vore för
eu sådan läroanstalt lämpliga, och kostnaden för varje sådant barns upp¬
fostran därstädes skulle bliva synnerligen stor. I saknad av skyldighet för
dem att begagna sig av undervisningen kunde icke heller med någon visshet
beräknas, för huru många av dem inträde i anstalten skulle sökas. Direk¬
tionen ansåg emellertid, att en anslutning till institutet å Manilla vore lämp¬
ligare än till den tillfälliga läroanstalten för överåriga dövstumma i Skara,
och direktionen vore villig att på försök vid institutet mottaga på en gång
tre, högst fyra blinda dövstumma barn, om anslag beviljades för varje så¬
dant barn av åtta hundra kronor för år. Emellertid hade — omnämner före¬
dragande departementschefen — undertecknad Elisabeth Anrep-Nordin därefter
till Kungl. Maj:t ingivit en särskild ansökning och erbjudit sig att, utöver den elev
hon redan omhändertagit, från och med år 1886 ytterligare mottaga tre eller
fyra blinda dövstumma samt göra försök i större skala. För egen del anförde
departementschefen, att då säker erfarenhet om lämpligaste sättet för tresin¬
nade barns undervisning ännu ej vunnits, han ansåge det ej vara skäl att
för det dåvarande söka upprätta någon särskild läroanstalt för dem eller
vidtaga några mera omfattande åtgärder för deras undervisning. Då försök
gjorts i Skara och där funnes eu för sådan verksamhet intresserad lärarinna,
ansåge han ej olämpligt att, åtminstone till dess större erfarenhet vunnits
om det lämpligaste sättet att ordna denna angelägenhet, tillfälle bereddes
henne att fortfara med denna verksamhet. Han tillstyrkte fördenskull, att
av anslaget åt mindre uppfostringsanstalter för medellösa dövstumma och
blinda barn måtte få användas till vård och undervisning av sådana personer,
som vore både dövstumma och blinda, årligen högst 2,000 kronor. Den i
enlighet härmed avlåtna Kungl. propositionen blev av Riksdagen bifallen.
Såsom ovan nämnts, både statsutskottet vid 1883 Riksdag tänkt sig, att om-
förmäkla anslag till blinda dövstumma möjligen skulle kunna utan vidare
för ändamålet användas; särskilt beslut av Riksdagen var dock av nöden,
enär eljest enligt för sagda anslag då gällande bestämmelser allenast ett års-
bidrag av 100 kronor för varje barn skulle kunnat från anslaget utgå.
På grund av de uttalanden, som sålunda återgivits från 1886 års pro¬
position, torde det vara ganska tydligt, från vilka synpunkter frågan om de
31
blinda dövstummas undervisning då betraktades. Det synes framgå, att man
fann denna fråga vara av natur att kräva en framtida definitiv reglering;
att man emellertid ansåg sig böra tillsvidare iakttaga en mera avvaktande
ställning i avbidan på ytterligare erfarenhet i fråga om sagda undervisning;
att därför ett försöksstadium borde inledas intill dess framdeles antingen en
särskild läroanstalt kunde bliva upprättad eller eljest några mera omfattande
åtgärder i ämnet vidtagna, samt att, då man gav anslag åt en enskild an¬
stalt, detta ansågs vara en icke olämplig form för det provisorium, vars till¬
fälliga och övergående karaktär syntes given.
När sedermera vid 1889 års Riksdag frågan om den allmänna dövstum-
undervisningens ordnande fick sin lösning, vanns emellertid intet närmare
eller slutligt avgörande i fråga om de blinda dövstumma. Man kvarblev på
den ståndpunkt, som intagits vid 1886 års Riksdag, och ville ytterligare se
tiden an.
I det yttrande till statsrådsprotokollet, som av dåvarande departements¬
chefen avgavs i och för riksdagspropositionen, berör han spörsmålet om de
blinda dövstumma vid tvenne olika punkter, dels vid tal om skolpliktighet
för de dövstumma dels vid fråga om de anslag, som skulle i saken äskas.
1 förra avseendet — beträffande skoltvånget — förklarar han sig hysa
en annan uppfattning än kommittén beträffande de blinda dövstumma, samt
anser dessa icke böra träffas utav dylikt tvång. Härom samt om frågan,
huruvida tiden för ordnande av de blinda dövstummas undervisning över¬
huvud kunde anses ännu vara inne, yttrar han följande: »Ett tillräckligt skäl
för min åsikt» — att skoltvång icke borde stadgas för de blinda dövstumma
— »finner jag redan däri, att den undervisning, som för dem kan ifråga¬
komma, icke är sådan, att den låter hänföra sig till dövstumundervisning.
Varje metod, varigenom dövstumbildningen skall tillgodoses, har nämligen
sin huvudsakliga utgångspunkt i synförnimmelserna. Här är den, som skall
undervisas, i saknad av dessa, och det är allenast genom de tre sinnena:
känsel, smak och lukt, som kunskapen kan bibringas honom. Angående
omfånget av den undervisning, som under dessa ytterst ogynnsamma för¬
hållanden kan honom meddelas, har man synnerligen ringa erfarenhet, och
denna undervisning förutsätter icke blott mödosamt arbete utan även ett
sådant tålamod, att det knappast kan tänkas förefintligt annat än hos någon
enstaka person, som av uppoffrande människokärlek vill däråt ägna sig. I
den anstalt för blinda dövstumma, som av Elisabeth Anrep-Nordin anord¬
nats i Skara, hava vunnits bevis på vad som kan uträttas för utbildning av
dessa olyckliga. I likhet med vad min närmaste företrädare år 1886 yttrat
till statsrådsprotokollet i denna fråga, anser även jag, att tiden ännu icke
är inne att vidtaga mera omfattande åtgärder för denna undervisnings ord-
32
ilande, utan att man tillsvidare bör stanna vid att samla ytterligare erfaren¬
het och anställa försök för att utröna, huru och i vad mån det är möjligt
att genom sorgfällig handledning utveckla dessa vanlottades förståndsförmö-
genheter och meddela dem någon handfärdighet. Skulle erfarenheten där¬
efter visa, att undervisningstvånget lämpligen bör utsträckas även till dessa,
så kan sådant lätt nog stadgas framdeles».
I den senare del av anförandet, i vilken frågan om de blinda dövstumma
beröres, framhåller departementschefen, hurusom denna fråga, enär under¬
visning av blinda dövstumma enligt hans uppfattning icke läte hänföra sig
till dövstumundervisning, således egentligen folie utom den organisationsfråga,
som då var å bane, men att, då understöd för vård och undervisning av
blinda dövstumma enligt 1886 års Riksdags beslut utginge från ett anslag,
som vore afsett att i den nya organisationen erhålla ändrad form, därav
följde, att frågan måste upptagas i det då förevarande sammanhanget. »Jag
har redan» — yttrar han — »under detta anförandes första punkt angående
skolpliktigheten angivit, att jag anser tiden icke ännu vara inne att vidtaga
åtgärder för ett definitivt ordnande av undervisningen för sådana dövstumma,
som tillika äro blinda. Tillika har jag antytt, att den metod, som måste
användas för deras utbildande, är helt annan än de metoder, efter vilka döv-
stumundervisningen bedrives, och att omhändertagandet av dessa olyckliga
är ett barmhärtighetsverk, som icke hör till den organisationsfråga, som här
föreligger. Men den omständigheten, att understöd för beredande av vård
och undervisning åt blinda dövstumma utgår av det nuvarande anslaget till
understöd och uppmuntran åt mindre uppfostringsanstalter för medellösa döv¬
stumma och blinda barn, och att detta anslag är avsett att hädanefter utgå
under annan form än hittills, gör att frågan i detta sammanhang måste upp¬
tagas». Härefter omnämnes, hurusom undertecknad Elisabeth Anrep-Nordin i eu
då gjord underdånig ansökning framhållit önskvärdheten dels därav att bon ute¬
slutande finge ägna sin tid, sina krafter och sitt intresse åt den av henne grund¬
lagda anstalten utan att upptagas av undervisning å annat håll, och dels att
samma anstalt måtte utvidgas, på det tillfälle till undervisning måtte beredas
åt ett större antal blinda dövstumma barn än det dåvarande, så att där kunde
mottagas tio elever i stället för det dåvarande antalet, vilket utgjorde fem.
Föredraganden förklarar sig anse, att »allt talar för att tillfälle bör beredas
benne att utvidga sin verksamhet i föreslagen omfattning». Hans hemställan
innebar fördenskull, att av blivande anslaget för dövstumundervisningen
måtte för tresinnades undervisning få användas ett årligt belopp av högst
5,000 kronor. Detta bifölls av Riksdagen på tillstyrkan av statsutskottet.
Utskottet berör i övrigt frågan om de blinda dövstumma icke i vidare mån,
än att utskottet förklarar sig dela föredragandens åsikt, »att de dövstumma,
33
som tillika äro blinda, icke böra underkastas skotvång, emedan varje metod,
varigenom dövstumbildningen skall tillgodoses, har sin huvudsakliga utgångs¬
punkt i synförnimmelserna». Med åberopande härav fann utskottet, att i
den blivande författningen om dövstumundervisningen borde för tydlighetens
skull uttryckligen förklaras, att densamma icke ägde tillämpning på sådana
dövstumma, som tillika vore blinda. Ett dylikt förbehåll inflöt ock, på ut¬
skottets förslag, i den därpå antagna lagen om dövstumundervisningens ord¬
nande av den 31 maj 1889.
Den bestämmande synpunkten vid 1889 års riksdag i fråga om de
blinda dövstummas undervisning var tydligtvis den, att i följd av denna
undervisnings säregna karaktär spörsmålet överhuvud föll utom den organi¬
sationsfråga, som då förelåg. Den uppfattning, som sålunda gjorde sig gäl¬
lande, innebar otvivelaktigt den sanningen, att undervisning för blinda döv¬
stumma måste anläggas efter helt annan metod än för seende dövstumma,
och att fördenskull icke någon i sakens natur grundad ovillkorlig samhörighet
förefinnes mellan den anstaltsvård, som måste beredas seende dövstumma,
och den, som är behövlig för blinda sådana. Uppfattningen i fråga anteci-
perar jämväl — kan man säga — den sedermera av vunnen erfarenhet allt¬
mer bekräftade insikten, att blinda överhuvud icke böra undervisas tillsam¬
mans med seende.
Däremot innebar den omständigheten, att de blinda dövstumma lämnades
utom 1889 års reglering, påtagligen intet frångående av den ståndpunkten,
att frågan om deras undervisning måste förr eller senare bliva föremål för
vad man kallade definitivt ordnande. Att föredragande departementschefen
i sitt anförande begagnar uttrycket barmhärtighetsverk innebar uppenbarligen
icke, att han ansåg frågan egentligen eller huvudsakligen tillhöra den en¬
skilda välgörenheten, så mycket mindre som han framhåller, att mera om¬
fattande åtgärder för sagda undervisnings ordnande vore något, som hörde
framtiden till. Att allt härutinnan icke vore fullgjort med den — låt vara
förhöjda — statssubvention, som avsågs för den enskilda anstalten, ligger
omedelbart i föredragande departementschefens uttalanden. Man skulle än
vidare fortsätta med det försöksstadium, som inletts 1886, och man skulle
samla ytterligare erfarenhet innan det definitiva ordnandet kunde ske.
På denna ståndpunkt har sedermera de blinda dövstummas undervis¬
ningsfråga alltjämt stannat. Ty 1908 års Riksdags ovannämnda beslut om
förhöjt statsbidrag innebar allenast en av anstaltens ökade elevantal föran¬
ledd, efter samma ökning proportionerad anslagsförhöjning.
Ovan är nämnt, att direktionen för institutet på Manilla år 1886
föreslog, att genom dess försorg skulle med anslag av statsmedel vid insti¬
tutet anordnas en försöksavdelning för undervisning av blinda dövstumma.
O
34
Blindfrågan.
Då emellertid från undertecknad Elisabeth Anrep-Nordin erbjudande blivit gjort
att i och genom en enskild skola söka få dylik undervisning till stånd, fann
man sig böra reflektera på detta senare alternativ. Om icke detta erbjudande
gjorts, hade förmodligen det af Manilladirektionen framställda förslaget blivit
antaget. Därest detta skett, skulle alltså redan då de blinda dövstummas
undervisning hava blivit direkt omhändertagen av det allmänna, och man kan
förutsätta, att med därefter följande, av sakens egen natur påkallad utveck¬
ling det definitiva ordnande, varom då och senare talades, skulle redan för
längre tid sedan liava blivit på ett eller annat sätt genomfört. Nu blev
emellertid det försöksstadium, som man inledde, anförtrott åt enskilda krafter;
och härvid har det framgent fått förbliva. De blinda dövstummas undervis¬
ning är alltjämt lämnad i det prekära tillstånd, som beroendet av privat
initiativ och enskild uthållighet nödvändigtvis innebär.
I det hittills anförda har icke varit anledning att särskilt omnämna de
blinda dövstumma, som tillika äro sinnesslöa. Äro sådana bildbara, erhålles
för dem statsbidrag af det anslag, som år 1908 bestämdes, och till belopp,
som förut omförmälts. Äro de åter obildbara, då gäller för dem, i fråga om
statsverkets åtgörande, vad eljest och i allmänhet gäller angående obildbara
sinnesslöa, och varom utredningen får tillfälle att längre fram yttra sig. Ty
i avseende å obildbara sinnesslöa göres, i fråga om statens hjälp, ingen
skillnad mellan seende, blinda, hörande eller dövstumma. Deras egenskap
att vara fullständigt obildbara ställer dem, sådan lagstiftningen angående vård
av obildbara sinnesslöa för närvarande är hos oss beskattad, alla i en och
samma kategori.
Utredningen får härefter övergå till redogörelse för de åtgärder, som
under senare årtiondena vidtagits från statens sida till förmån för de blinda,
samt i vad mån dessa åtgärder berört eller eljest haft betydelse för anstalten
och dess alumner.
Frågan om statens omhändertagande af de blinda och deras undervis¬
ning har haft ett förlopp, som i sina huvuddrag sammanfaller med utveck¬
lingen på dövstumväsendets område.
Jämväl blindfrågan inträdde mot slutet af 1870-talet i ett avgörande
stadium. Vad som dittills gjorts för de blindas undervisning var alltför otill¬
räckligt för det förefintliga behovet. Utredningen får härutinnan erinra om följande.
Den ovan i samband med redogörelsen för dövstumsakens utveckling
omförmälda enskilda anstalt, vilken upprättats 1807, var såsom jämväl
förut nämnts — avsedd för undervisning såväl av blinda som av dövstumma
och behöll samma uppgift även efter det densamma, med undfånget statsbidrag
och av Kungl. Maj:t fastställt reglemente, antagit huvudsaklig karaktär av en
35
statsanstalt. Det dröjde emellertid icke länge förrän, för tillgodoseende av de döv-
stumma — vilkas undervisning på den tiden trädde i förgrunden och utgjorde
föremål för det livligaste intresset —, de blinda blevo från Manillainstitutet
avskilda. Detta skedde 1816. Efter sagda tid voro de blinda icke föremål för
någon af staten lämnad eller eljest med statsunderstöd befrämjad undervis¬
ning förrän, efter det Riksdagen år 1844 beviljat anslag för återupprättande
av en blindavdelning vid Manillainstitutet, denna nya avdelning där trädde i
verksamhet hösten 1846. Institutet kunde emellertid aldrig mottaga mera
än omkring 60 blinda. Vid sådant förhållande, och då olägenheterna allt
mera framträtt att hava blinda och dövstumma sammanförda inom en och
samma anstalt, föreslogs av Manillainstitutets direktion i lind. skrivelse den
2 oktober 1876, att blindavdelningen måtte skiljas från institutet samt en
helt och hållet självständig och fristående undervisningsanstalt för blinda in¬
rättas, i sammanhang varmed direktionen även hemställde, att anslag måtte
beredas till uppförande av behövliga byggnader för ett sådant institut å annan
lämplig plats än Manilla. Det ifrågaställa frånskiljandet av blindavdelningen
från institutet å Manilla gick i verkställighet med början av år 1879, då ett
särskilt institut för blinda — efter det 1878 års Riksdag anvisat medel för
dess upprättande — trädde i verksamhet.
Upprättandet av detta institut innebar icke någon lösning av blindunder¬
visningsfrågan i dess helhet; anordningens provisoriska beskaffenhet fram¬
trädde redan därutinnan, att den nya anstalten förlädes i hyrda lokaler,
vilkas beskaffenhet och utrymme icke medgåvo att där intaga ett större an¬
tal lärjungar än förut vid Manilla, varförutom eleverna icke kunde få där
kvarstanna så länge som för deras fullständiga utbildning var behövligt. Att
andra och mera omfattande åtgärder måste vidtagas var uppenbart. Av rikets
vid sagda tid befintliga blinda — beräknade år 1877 till ett antal av 3,390
— både blott 188 åtnjutit undervisning i blindanstalt. Statsanstaltens ut¬
rymme var alltså alldeles otillräckligt, och några enskilda anstalter funnos
icke att tillgå. Ty tvenne mindre skolor för blinda, vilka tidigare upprättats
av enskilda personer, både, beroende som de varit helt och hållet av enskild
välgörenhet, efter några få års verksamhet upphört. Också gjordes förden¬
skull — samtidigt med det att blindavdelningens frånskiljande från Manilla¬
institutet bereddes och verkställdes — frågan om blind undervisningens full¬
ständiga ordnande till föremål för handläggning särskilt för sig, i det Kungl.
Maj:t genom nådigt brev den 28 september 1877 uppdrog åt den ovan om-
förmälda kommittén för dövstumundervisningens ordnande att avgiva utlå¬
tande angående den andel, staten ansåges böra övertaga av vården om de i
landet befintliga blinda. När kommittén den 15 augusti 1878 avgav sitt be¬
tänkande angående dövstumundervisningen. var den icke i tillfälle att ännu
36
yttra sig rörande blindfrågan. Trenne ledamöter av kommittén avgingo efter
dömstumsakens behandling och ersattes av andra; varefter den sålunda re¬
konstruerade kommittén avgav betänkande om blindundervisningens ordnande
den 17 december 1880.
Att kommittén skulle såsom bestämmande grundsats för blindundervis¬
ningens ordnande upptaga den obligatoriska skolpliktigheten var givet. Att
de blinda lika väl som de dövstumma skulle vara underkastade skoltvång
syntes dåmera såsom en självfallen sak. Jämväl i avseende å de blinda
borde enligt kommittén den i 1842 års folkskolestadga givna allmänna före¬
skriften om skyldighet för föräldrar att hålla sina barn till skolgång vinna
tillämpning.
För realiserande bärav tänkte sig kommittén icke, såsom i fråga om
dövstumundervisningen, någon rikets indelning i större eller mindre skol¬
distrikt. Med hänsyn till de blindas jämförelsevis ringa antal och då de tiil-
ärnade blindläroanstalterna skulle utgöra blott ett fåtal, skulle det möta
många och stora svårigheter, om deras upprättande skulle, såsom beträffande
dövstumskolorna föreslagits, överlämnas åt landstingen eller andra lokala
myndigheter. Staten själv borde enligt kommitténs mening övertaga icke blott
anskaffandet av nödiga lokaler och lärarpersonalens avlönande utan även
omsorgen om barnens underhåll och beklädnad, varförutom lärarutbildningen
och nödig inspektion skulle av staten ombesörjas och bekostas.
Såsom läroanstalter tänkte sig kommittén — förutom s. k. hantverks-
skolor för sådana, som blivit blinda först efter den egentliga undervisnings-
ålderns slut — dels förskolor, för den första mera förberedande undervis¬
ningen, dels blindinstitut, för den egentliga och huvudsakliga teoretiska och
praktiska lärokursen. Vad angick blindskola och blindinstitut skulle för¬
äldrar och målsmän bidraga till barnens underhåll, dock skulle landsting och
de städer, som icke i landsting deltaga, härvid vara mellanhand med skyl¬
dighet att för varje i läroanstalt intaget blint barn från området utgöra ett
visst årligt belopp men med rätt att efter omständigheterna söka ersättning
av dem som vederborde — föräldrar, målsmän, fångvårdsstyrelse!1. För
hantverksskola kunde naturligen intet lärotvång ifrågakomma; i fråga om
dylik anstalt skulle staten tillhandahålla lokal och undervisning, men lär-
jungarne själva, eventuellt med understöd av föräldrar, målsmän eller fattig¬
vårdsamhälle, bekosta bostad och uppehälle, därvid alltså ingen landstingens
mellankomst skulle vara behövlig.
Att på den sålunda angivna vägen fullständigt uppnå det åsyftade må¬
let — undervisning åt alla blinda barn — kunde enligt kommitténs egen
mening icke omedelbart låta sig göra. Förverkligandet av planen i dess
helhet förmodades skola till en början möta icke ringa hinder i då ännu rå¬
37
elände, inrotad missuppfattning av de blindas förmåga av utveckling och den
därmed förknippade obenägenheten hos den fattigare befolkningen mot blind¬
undervisningen. I betraktande härav, och på det ej alltför dryga utgifter
måtte på eu gång förorsakas staten, ansåg kommittén, att till en början en¬
dast ett mindre antal läroanstalter än som för det slutliga målets ernående
antogs vara behövligt skulle upprättas. Det mest trängande behovet bleve
därigenom tillgodosett och tillfälle bereddes att vinna erfarenhet i fråga om
frukterna av dessa undervisningsanstalters verksamhet samt bedöma, huru¬
vida och i vad mån nya dylika behövde inrättas. Under tiden skulle natur¬
ligen anstå med införande av det obligatoriska skoltvånget.
I enlighet med den sålunda angivna tanken tillvägagick man under tiden
närmast efter kommittébetänkandets avgivande. En blindskolas upprättande
beslöts 1883, likaså en hantverksskola samma år. Nyorganisation av blind¬
institutet och dess förläggande uti egna byggnader vid Tomteboda genom¬
fördes efter beslut vid 1885 års riksdag. Ytterligare eu förskola, vid Tom¬
teboda, inrättades enligt riksdagsbeslut år 1896. Härmed var det antal
läroanstalter, vilket kommittén tänkt sig såsom en begynnelse och ett mini¬
mum, åvägabragt. Det hade emellertid, i och med organisationsarbetets
fortgång, befunnits — särskilt enär de blindas antal visat sig bliva mindre
än man förutsatt — att ytterligare anstalter icke behövde anläggas för att
fullt tillgodose behovet av undervisning åt alla blinda barn. Så var med
ovan sistnämnda år den tidpunkt kommen, då slutstenen i organisationen
kunde läggas genom lagstadgat skoltvång, vilket ock kom till stånd genom
lagen om blindas undervisning den 29 maj 1896.
Den frågan möter nu, vad det sålunda försiggångna ordnandet av blind¬
undervisningen kan hava inneburit för de kategorier av blinda, varom här
är fråga, de blinda dövstumma och de blinda sinnesslöa. Svaret härpå är
följande.
För spörsmålet om de blinda dövstumma kunde blindundervisningens
ordnande icke väntas få någon särskild betydelse och erhöll ej heller någon
dylik. Tv såsom ovan nämnts hade dövstumkommittén ansett de blinda döv¬
stummas omhändertagande vara av natur att falla inom dövstumundervis-
ningens gebit, och när blindkommittén, som jo utgjorde en fortsättning av
den förra, upptager ämnet, ställer den sig på samma ståndpunkt. På det
ställe i betänkandet, där blindkommittén särskilt omnämner de blinda döv¬
stumma, lämnar den allenast eu hänvisning till innehållet härutinnan av döv-
stumkommitténs utlåtande, till vilket den för egen del ansluter sig. Såsom
ovan nämnts kom emellertid frågan om de blinda dövstumma icke till sin
lösning i samband med dövstumsaken. Av orsaker, för vilka förut redo¬
gjorts, blev den ställd utom dövstumregleringen. Det skäl, som därvid var
38
det huvudsakligen bestämmande eller att undervisningen för blinda dövstumma
hade sin säregna karaktär, som gjorde den i väsentlig mån skiljaktig från an¬
nan abnormundervisning, kunde naturligen och i minst lika hög grad gälla
gentemot den allmänna blind undervisningen; och då i allt fall, i samband
med dövstumundervisningens ordnande, vissa åtgärder till förmån för de
blinda dövstumma påbörjats, fann man icke anledning att indraga dem inom
det allmänna blindväsendets organisationsområde. Deras sak blev följaktli¬
gen ställd utanför den reglering, som med anslutning till 1880 års kommitté¬
betänkande blev genomförd, och i överensstämmelse härmed uttalar ock 1896
års blindlag, att den icke äger tillämpning på sådana blinda, som tillika äro
dövstumma.
Om det sålunda faller sig förklarligt nog, att blindlagstiftningen lämnat
frågan om de blinda dövstumma utom sin ram, väntar man sig däremot ett
annat förhållande beträffande de blinda sinnesslöa.
Det faller sig helt naturligt — kan man tycka — att en anordning, som
bereder undervisning och annan utbildning åt normala blinda, icke därvid
lämnar åsido sådana blinda, som i följd av sinnesslöhet väl ej kunna följa
undervisning i vanlig klass, men som dock kunna vara mottagliga för un¬
dervisning och utbildning i ett låt vara snävare men dock avsevärt mått.
Man kunde ha så mycket större anledning att förvänta sådant, som den ge¬
nomförda dövstumlagstiftningen härvid erbjuder en talande analogi. Ty döv-
stumlagen frånskiljer väl från sin organisation de dövstumma, som äro blinda,
men den innesluter inom sin tillämpning och i sin vård de dövstumma, som
äro sinnesslöa men dock bildbara. Någon motsvarighet härtill möter emel¬
lertid icke i blindlagen. Tvärtom. Medan dövstumlagen uttryckligen säger
sig gälla även bildhara sinnesslöa dövstumma, säger blindlagen lika uttryck¬
ligt, att den icke äger tillämpning på sinnesslöa blinda.
Sistnämnda stadgande och frågan, huru det tillkommit, är av särskilt
intresse för här förevarande ämne, och utredningen får därom nämna föl¬
jande.
Spörsmålet om de blinda sinnesslöa och deras utbildning var ingalunda
förbisett under det förberedande arbetet för blindsakens ordnande. Blind¬
kommittén upptog det till särskild behandling. Efter att ha omnämnt, huru¬
som, enligt uppgjorda tabeller angående antalet blinda inom riket, år 1877
funnos 100 blinda, som tillika voro sinnesslöa, yttrar kommittén: »Vad an¬
går de blinda, som i tabellerna upptagits under rubriken »sinnesslöa», hava
kommitterade ansett dem, såsom möjligen mottagliga för undervisning, även
i allmänhet böra komma i tillfälle att åtnjuta sådan, särskilt avsedd för dem
sopa sakna synförmågan. Det vill nämligen synas sannolikt, att i ganska
många tall sinnesslöhet hos blinda föranletts därav, att de i barndomen läm¬
39
nats utan den vård och undervisning, varav de, vilkas egen iakttagelseför¬
måga genom nåturfel blivit ytterligt inskränkt, i vida högre grad än normalt
utrustade barn varit i behov. Det torde ock kunna på goda skäl antagas,
att eu omsorgsfull och ändamålsenlig behandling från barndomen ofta skulle
mäktat hindra dem att försjunka i den andliga slöhet, för vilken de, sär¬
skilt i de fall, där synförmågan ända från födseln saknats, eller vid späda
år gått förlorad, äro i så hög grad utsatta. Då nu härtill kommer, att de
till kommitterade ingångna uppgifterna — — knappast kunna anses rätt till¬
förlitliga — — så tro kommitterade sig ej äga skäl att frånräkna något större
eller mindre antal sinneslöa från hela antalet av dem, vilka böra utgöra före¬
mål för blindundervisning. Skulle det emellertid vid undervisningens fort¬
gång visa sig, att sinnesslöheten hos några är beroende på svårare naturfel,
torde dessa då böra hänvisas till idiotanstalter.»
Kommittén ville alltså bland de blinda, för vilka den tillärnade nya
ordningen rörande blindundervisningen skulle äga tillämpning, inräkna även
de blinda sinnesslöa, som vore bildbara. Kommittén förfor härvid, vill det
tyckas, fullt analogt med vad dess föregångare, dövstumkommittén, hade gjort
beträffande sinnesslöa dövstumma, som vore bildbara. Beträffande dessa
yttrar dövstumkommittén, att kommittén av det antal dövstumma, som en¬
ligt infordrade uppgifter vore sinnesslöa, ansett sig böra beräkna halva an¬
talet såsom möjligen bildbara i dövstumskolorna, under det — såsom kom¬
mittén uttrycker sig -— »de verkliga idioterna» syntes böra hänvisas till an¬
stalter för sinnesslöa. Dövstumkommittén upptog jämväl i sitt författnings-
förslag, bland dem å vilka det skulle vara tillämpligt, även de sinnesslöa
dövstumma, som efter behörig prövning befunnos vara i dövstumskola bild¬
bara. Då år 1889 kung!, proposition om dövstumundervisningen beslöts, bi¬
trädde föredragande departementschefen kommitténs mening, och den före¬
slagna bestämmelsen kom ock att inflyta i den lag, som vid nämnda års
riksdag beslöts.
Man kunde då hava förväntat, att frågan om de blinda sinnesslöa skulle
få ett motsvarande förlopp. Så skedde dock ej.
Att de blinda sinnesslöas intresse icke kunde bliva sårskilt iakttaget
under övergångsåren intill dess blindundervisningsfrågan vann sin slutliga
lösning är givet. Endast successivt, och i den mån behövliga anstalter kommo
till stånd, kunde det erforderliga platsantalet för de blinda beredas, och att
under sagda tid, då något skoltvång för blinda icke kunde vara föreskrivet,
naturligt nog de sinnesslöa blinda måste eftersättas för de intellektuellt ful 1-
måliga är tydligt. Endast undantagsvis kunde de inkomma i blindanstalt,
och alldenstund icke gärna då för tiden särskilda anordningar för deras un-
40
dejsning kunde ifrågasättas, var deras befintlighet inom blindanstalten eu
given anomali.
Men när man skred till det slutliga ordnandet av blindfrågan på den
obligatoriska skolpliktighetens grund och med uttalat syfte att bereda under¬
visning åt alla blinda, kunde man ha motsett en reglering, motsvarande den
som på dövstumundervisningens område kommit till stånd. Likasom inom
dövstumskolan särskild undervisning anordnats för sådana dess lärjungar, som
voro sinnesslöa men dock bildbara, så skulle — kunde man förmena — en
motsvarighet härtill hava satts i verket inom blindskolan. Att en sådan
lösning kunde tyckas närliggande, därom vittnar även det förhållandet, att,
när blindfrågan omsider stod inför sitt slutliga avgörande, den då för tiden
i arbete varande s. k. andesvagskommittén, börd jämväl i fråga om grun¬
derna för blindundervisningens definitiva anordnande, i nu förevarande fråga
ställde sig på samma ståndpunkt som blindkommittén. I ett den 19 decem¬
ber 1893 avgivet yttrande bar förenämnda kommitté, på tal om huruvida
det kunde vara behövligt att, såsom blindkommittén föreslagit, upprätta två
blindinstitut eller om det ej kunde bliva tillräckligt med ett sådant, förklarat
sig anse, att då »icke blott sinnesslöa utan även andra mindre begåvade
blinda torde komma att redan i förskolan vinna den utbildning, varav de
vore mäktiga», utrymmet vid blindinstitut icke bleve taget i anspråk i vidare
man än att ett dylikt institut kunde bliva tillräckligt. Och när samma kom¬
mitté påföljande år avgav sitt huvudsakliga betänkande — om andesvagas
undervisning — undantager den från undervisning i de av kommittén före¬
slagna andesvagskolorna bland andra även sådana andesvaga, som äro blinda
och vilka, så vitt de äro bildbara, enligt kommitténs åsikt böra åtnjuta un¬
dervisning i skolor för blinda.
I den kungl. proposition om blindas undervisning, som därefter förelädes
1895 års Riksdag och sedermera, i ändrad form, påföljande års Riksdag,
återgives andesvagkommitténs nyss anförda yttrande av den 19 december
1893, men i det förslag, vari propositionen utmynnar, undantagas från pro¬
positionens tillämplighetsområde icke blott — såsom naturligt var — de
blinda dövstumma utan ock de blinda sinnesslöa, utan att emellertid i stats¬
rådsprotokollet något uttalande göres om motiven för denna avvikelse från
vad under sakens tidigare skede varit, enligt det ovan oinförmälda, yrkat
eller förutsatt. 1 enlighet med den kungl. propositionen kom den lag angå¬
ende blindundervisningen, som vid 1896 års riksdag antogs, att i sin första
$ innesluta eu så lydande föreskrift: »å blinda, som tillika äro dövstumma
eller sinnesslöa, äger denna lag ej tillämplighet».
Resultatet av blindlagstiftningen blev alltså beträffande de blinda sin¬
nesslöa, trots vad som föregått, rent negativt.
41
Att man ansåg sig äga skäl för det frånskiljande av de blinda sinnes-
slöa, som företogs, är ju givet. Även utredningen anser, av skäl som ut¬
redningen får tillfälle att längre fram anmärka, att en anslutning av under¬
visningen utav de blinda sinnesslöa till de allmänna läroanstalterna för blinda
icke är den bästa form, som för deras omhändertagande kan väljas. Vad
som förefaller egendomligt är emellertid, att vid framläggandet inför Riks¬
dagen av blindundervisningsfrågan spörsmålet om de sinnesslöa blinda icke
blev formligen upptaget till granskning och att deras sak lämnades åsido
utan att något angives om de motiv, varför så skedde.
Blindundervisningen blev alltså inom vårt land ordnad utan att därvid
någon hänsyn blev tagen till de blinda sinnesslöa. Vad som från det all¬
männas sida blivit gjort till förmån för dessa har kommit dem till godo vä¬
sentligen i anslutning till frågan om sinnesslövårdens ordnande. Det är egent¬
ligen i och med arbetet för de sinnesslöa i allmänhet som understöd, i den
mån sådant hittills vunnits, kommit de blinda sinnesslöa till del. Och får
utredningen nu beträffande utvecklingen inom vårt land utav den del av ab¬
normvården, som berör de sinnesslöa, anföra följande.
Jämväl denna del av abnormväsendet har fått sin närmare reglering,
så långt denna för närvarande nått, under de senaste årtiondena.
Sedan i början av 1800-talet den första enskilda skola för sinnesslöa
inom vårt land blivit upprättad, hade sedermera åtskilliga sådana anstalter
tillkommit, och ej allenast skolor utan även, ehuru i ringa omfattning, ar-
betshem och asyler hade anlagts, till en del upprättade eller understödda av
landsting. Först från och med 1871 erhölls statsbidrag. Sådant utgick till
en början på sådant sätt, att särskild framställning skedde till Riksdagen be¬
träffande varje särskild anstalt, som befanns förtjänt att understödjas. På
sådan väg fortsattes intill dess år 1878 dessa till särskilda skolor år efter år
av Riksdagen anvisade anslag utbyttes mot ett gemensamt å extra stat upp¬
fört allmänt anslag, från vilket understöd finge efter prövning av Kungl.
Maj:t till de särskilda anstalterna utdelas. År 1885 blev anslaget överflyttat
till ordinarie stat och villkoren för erhållande av understöd från detsamma
fastställdes genom kungl. kungörelsen den 6 juni sistnämnda år.
Denna kungörelse upptog till ovillkorlig tillämpning en grundsats, som
år 1877 i ett då avgivet utlåtande hade uttalats av Sundhetskollegium,
nämligen att statens understöd borde inskränkas endast till de bildbara.
Kollegium, som då haft att yttra sig angående det tillärnade samman¬
förandet av de särskilda sinnesslöanslagen till ett gemensamt anslag, hade
därvid framhållit »nödvändigheten att inskränka statens understöd till så¬
dana anstalter, vilkas uppgift är att genom undervisning och tjänlig syssel-
o
Sinnes-
slöfrågan.
42
sättning i övrigt förbättra de sinnesslöa och om möjligt göra dem till
nyttiga samhällsmedlemmar. Härvid borde staten bidraga, likasom den
bereder andra samhällsmedlemmar tillfälle till undervisning. Men för det
stora antal sinnesslöa, som icke kunna bibringas någon grad av uppfostran
och för vilka understödet således inskränker sig till vård och underhåll,
borde statens mellankomst lika litet kunna tagas i anspråk som för obotligt
sjuka eller fattiga i allmänhet. Därest ej denna åtskillnad behörigen iakt-
toges, skulle statens bidrag till idiotanstalterna snart nog finnas över hövan
stegrade». I enlighet med denna uppfattning blev saken ordnad genom 1885
års kungörelse.
Enligt denna ges understöd — med 100 kr. om året för varje elev —
allenast åt uppfostringsanstalter för bildbara sinnesslöa barn; endast sådana
barn, som äro mottagliga för undervisning, må enligt denna kungörelse in¬
tagas i statsunderstödd uppfostringsanstalt; elev, som visar sig obildbar, skall
från anstalten skiljas. Sistnämnda stränga regel hade påtagligen sin grund
däri, att man ej ville bereda möjlighet för anstalterna att på eu omväg till¬
godogöra sig statsanslaget även för obildbara. Den särskiljning mellan bild¬
bara och obildbara, som sålunda genom 1885 års kungörelse skarpt uppdrogs
och som enligt sakens egen natur har eu genomgripande betydelse på sin-
nesslövårdens område, ger sin bestämmande prägel åt den efter 1885 försig¬
gångna utvecklingen på området i fråga. Grundsatsen, att statsunderstöd
skall utgå endast för bildbara sinnesslöa, förblir gällande intill år 1905.
Först från och med sistnämnda år lämnas, på grund av Riksdagens efter
kungl. proposition år 1904 fattade beslut, statsbidrag även åt obildbara
sinnesslöa.
De närmare omständigheter i den utveckling, som på området ägt rum,
innefattas i följande, därvid till en början spörjsmålet om de sinnesslöa, som
tillika äro blinda, och vad utvecklingen inneburit särskilt för dem, lämnas
å sido.
Det var alt förutse, att man icke länge skulle förbliva stående på den
genom 1885 års kungörelse intagna ståndpunkten. Vid 1892 års riksdag
väcktes motion om statsbidragets höjning, och framhölls i motionen bland
annat, hurusom »från alla håll röster höjdes för att arbetshem, dels själv¬
ständiga dels i sammanhang med redan befintliga skolor, skulle inrättas.
Skolorna fyllde endast en del av det behov, som förefunnes, och man vände
sina förhoppningar till den tid, då arbetshem och asyler skulle fylla den
kännbara brist, som nu ofta gjorde sig gällande, då skolan måste lämna
från sig antingen relativt utbildade eller ock obildbara sinnesslöa med det
medvetande, att de ej skulle erhålla den ledning och vård, som de behövde».
43
Riksdagen, som ansåg frågan om ökat statsbidrag åt sinnesslöskolorna allt¬
för betydelsefull för att icke ett steg i riktning mot dess lösning borde tagas,
anhöll, att Kungl. Maj:t ville utreda, i vad män och under vilka villkor ökat
statsunderstöd åt uppfostringsanstalter åt sinnesslöa barn borde anvisas.
I anledning av denna Riksdagens skrivelse tillsatte Kungl. Maj:t påföl¬
jande år en kommitté för att avgiva utlåtande och förslag i det avseende,
Riksdagens skrivelse avsåg, och avgav denna kommitté — den förut om¬
nämnda s. k. andesvagskommitten — i mars månad 1894 betänkande i äm¬
net. I detta betänkande begagnades beteckningen andesvaga i stället för sin¬
nesslöa, men då denna terminologi icke blev sedermera antagen, behålles i
det följande, vid tal om kommitténs förslag, den sedvanliga benämningen
sinnesslöa.
Kommitterade förklarade i detta betänkande, hurusom de fattat det dem
anförtrodda uppdrag såsom innebärande icke blott ett åliggande för dem att
verkställa utredning, i vad mån och under vilka villkor ökat statsbidrag åt
uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn kunde böra anvisas, utan även ett
bemyndigande för kommitterade att, då dessa frågors besvarande befunnits
vara beroende av det sätt, varpå undervisningen och vården av sinnesslöa i
allmänhet inom vårt land komme att ordnas, verkställa den utredning och
framställa de förslag, som kommitterade funne vara behövliga. Kommitte¬
rade upptogo alltså sinnesslösaken överhuvud till behandling i dess helhet,
och byggde härvid sitt förslag på följande grunder.
I fråga om de bildbara sinnesslöa framhöll kommittén, att de sinneslöa
barn, som befunne sig i skolåldern, hade en fullt ut lika beaktansvärd rätt
till undervisning som de normala eller de övriga abnorma, d. v. s. de döv¬
stumma eller blinda, barnen. »Att den i 1842 års skolstadga uttalade grund¬
sats, att alla i skolåldern varande barn böra till undervisning i skola in¬
ställas, först under senare tiden börjat tillämpas även på de abnorma barnen
har helt visst» — säger kommittén — »icke berott därpå, att undervisning
skulle anses för dem vara av mindre gagn än för de normala. Tvärtom har
man nog länge insett, att särskilt för de abnorma barnen undervisning just
är villkoret för en något så när mänsklig tillvaro. Egentliga skälet därtill,
att så många av dessa vanlottade så länge varit lämnade åt sitt öde, har
tvivelsutan varit svårigheten för samhället att åt de olika slagen av abnorma
barn bereda tillgång till undervisning, enär denna kräver särskilda och dyr¬
bara anstalter. I den mån samhället sett sig i stånd att fullgöra sina plikter
även mot de abnorma barnen, hava emellertid även för dem uppfostrings¬
anstalter upprättats. — — I fråga om de sinnesslöa barnen kan, efter kom-
mitterades åsikt, icke sägas annat än att de, i saknad av undervisning, äro
i åtminstone lika sorgligt läge som övriga abnorma barn och således hava
44
samma behov av uppfostran som dessa och samma rätt till undervisning, för
så vitt de vid prövning befinnas vara därför mottagliga.»
Kommittén ansåg i enlighet härmed, att undervisningen för de hildhara
sinnesslöa borde vara obligatorisk, såsom redan då stadgats för de dövstumma
och kunde förväntas snart bliva genomfört beträffande de blinda, och i an¬
slutning till den organisation, som då var åvägabragt i fråga om dövstum-
undervisningen, ansåg kommittén, att undervisningen borde meddelas i sär¬
skilt därför anordnade skolor, upprättade av skoldistrikt, vilka skulle utgöras
av de särskilda landstingsområdena för sig samt av de städer, som icke del¬
taga i landsting, med rätt för två eller flera sådana distrikt att förena sig
till ett gemensamt Staten skulle lämna bidrag till distrikten efter enahanda
grunder som vid dövstumskolorna, och distrikten skulle ha rätt till viss år¬
lig avgift av föräldrar eller målsmän eller, om dessa icke ägde tillgång till
avgiftens gäldande, av vederbörande fattigvårdssamhälle.
Beträffande de bildbara sinnesslöa, som överskridit den'egentliga skol¬
åldern, ansåg kommittén, att likasom tillfälle till fortsatt undervisning ansetts
böra beredas de normala barnen, borde tillfälle till fortsatt utbildning och
underhållande av förvärvad arbetsskicklighet så vitt möjligt erbjudas de sin¬
nesslöa, som utträtt ur den egentliga skolåldern. Kommittén tänkte sig, att
varje särskilt på nyss angivet sätt bildat skoldistrikt borde för att under¬
hålla och vidare utbilda de sinnesslöas i skolan förvärvade arbetsfärdighet
samt för att stödja deras religiösa och andliga liv anordna arbetshem, till
den omfattning, som å varje ort funnes erforderlig, dock skulle två eller flera
skoldistrikt, som sådant önskade, kunna gemensamt anordna arbetshem.
Härom yttrar kommittén bland annat: »Om än en del av de sinnesslöa, vilka
efter slutad skolkurs äro färdiga att lämna skolan, kan antagas hava hunnit
erhålla den utbildning av sina själs- och kroppsförmögenheter, att de kunna
försörja sig själva eller i avsevärd mån därtill bidraga, och om än en del
av dem kan antagas i föräldrahemmet finna lämplig sysselsättning och till¬
fälle till vidare utbildning av i skolan förvärvad arbetsskicklighet, torde dock
det stora flertalet vara i behov av den ytterligare utbildning till självverk¬
samhet, som arbetshemmen äro ämnade att giva. Kommitterade ha trott sig
kunna antaga, att av de sinnesslöa, som årligen lämna skolan, åtminstone
omkring (>(> % komma att begagna sig av arbetshemmen». Med avseende å
de stora kostnaderna, som för skoldistrikten måste föranledas av anordnande
på nöjaktigt sätt av undervisningen för de sinnesslöa i skolåldern, ansåg
dock kommittén den fortsatta undervisningen icke böra bliva obligatorisk;
men för att uppmuntra distrikten att anordna arbetshem borde staten del¬
taga i kostnaden för elevernas underhåll i dessa anstalter, om än i mindre
mån än till eleverna i de egentliga uppfostringsanstalterna och endast för
45
viss begränsad tid, och föreslog kommittén i sådant hänseende ett statsbidrag
av 100 kronor om året för varje arbetshemselev under en tid av fem år.
Vad slutligen angår de obildbara sinnesslöa, vilka mer eller mindre
närma sig de sinnessjukas gräns, är — yttrar kommittén — dessas behov
av omvårdnad tydligen lika stort som, eller ännu större än, de bildbara sin-
nesslöas krav på undervisning och uppfostran. Om än det enligt kommitténs
åsikt kunde ifrågasättas, huruvida ej i en framtid staten borde övertaga an¬
ordnandet och underhållet av erforderligt antal vårdanstalter eller s. k. asyler
för dessa obildbara eller åtminstone i väsentlig mån deltaga i kostnaderna
därför, hade kommitterade dock, under förutsättning att staten åtoge sig sa
dryga kostnader för de bildbaras undervisning och uppfostran, som kommit¬
terade föreslagit, trott sig icke kunna ifrågasätta, att staten för det dåva¬
rande skulle åtaga sig även denna ökade börda. »Närmast måste det» —
säger kommittén — »ligga i vederbörande kommuners eller fattigvårdssam-
hällens intressen, att sådana anstalter komma till stånd; men då frekvensen
av de obildbara sinnesslöa i olika kommuner är mycket växlande, synas de
kostnader, som för anstalternas anordnande och underhåll bliva nödvändiga,
komma att drabba jämnare och lindrigare, ju större antal kommuner förena
sig om eu dylik anstalt. Enligt kommitterades åsikt böra därföre helst flera
landstingsområden jämte städer, som ej deltaga i landsting, sammansluta sig
till distrikt, vilkas omfång synes lämpligen kunna sammanfalla med de nu¬
varande dövstumskoldistrikten, för bestridande av kostnaderna för anläggande
och underhåll av sådana asyler. För alt medverka till uppkomsten av dy¬
lika asyler torde dock staten redan nu böra lämna bidrag 1 ill anläggnings¬
kostnaderna, och hava kommitterade ansett, att detta statens bidrag skäligen
kunde bestämmas till halva anläggningskostnaden.» Kommittén, som i fråga
om bildbara sinnesslöa i skolåldern uppställer och i sitt förslag genomför
grundsatsen om obligatorisk undervisning, och som håller före, att samma
grundtanke bort vinna tillämpning även på arbetshemmen, därest ej de stora
kostnaderna för skoldistrikten för anordnande av skolundervisningen påkallat
begränsning härutinnan, anser sig däremot beträffande de obildbara icke kunna
eller böra ifrågasätta något asyltvång, likasom kommittén ej heller finner
det kunna bliva tal om vad man kunde benämna asylrätt.
Kommittén anmärker, att det givetvis icke kan bliva fråga om alt bereda
plats i asyler för hela det stora antalet obildbara sinnesslöa, av kommittén
beräknat till 2,500—2,600. Med avseende å eu del av dessa — lugna indi¬
vider, ofarliga för sin omgivning, fria från krampanfall eller andra störande
komplikationer — gäller enligt kommittén att de kunna utan vidare olägenhet
vårdas i hemmen, vadan, såsom kommittén anmärker, icke någon absolut nöd¬
vändighet till intagning å anstalt förefinnes beträffande dem. Annorlunda —
46
säger kommittén — förhåller det sig däremot med sådana, som genom orenlig¬
het, krampanfall, stor kroppslig eller andlig hjälplöshet, benägenhet för sexu¬
ella utsvävningar eller våldsamhet bliva en tryckande börda, särskilt för de
fattiga hemmen, och som kunna vara för sin omgivning farliga. Om dessa
yttrar kommittén, att för dem alla måste plats å anstalt beredas. Det var,
enligt dessa kommitténs uttalanden, naturligtvis dessa, framför andra hjälplösa
eller eljest i hemmen svårskötta eller svårhanterliga, som i främsta rummet
skulle få vård i de av kommittén åsyftade allmänna asyler, de där genom
distriktens och statens förenade tillskott skulle åstadkommas.
Vad beträffar de sinnesslöa, som äro blinda, undantager kommittén dem
— såsom redan tidigare omnämnt — från sin reglering, i den mån de äro
bildbara, och förutsätter, att sådana skulle få sin uppfostran i blindskolor.
Vad kommittén föreslog har icke nått ett förverkligande, motsvarande
det, som — enligt vad ovan nämnts — kommit dövstumkommitténs och blind¬
kommitténs förslag till del. Den obligatoriska skolpliktigheten för bildbara
sinnesslöa barn har icke genomförts. I överensstämmelse därmed har ej heller
anledning förelegat att anordna någon sådan skoldistriktsindelning med till¬
hörande, distriktet påvilande förpliktelser beträffande tillhandahållande av an¬
stalter och undervisning, som kommittén åsyftat. Och vad angår de obildbara
är ej heller en sådan form av statens mellankomst, som kommittén tänkt sig,
antagen.
Det oaktat kan man säga, att kommitténs arbete varit grundläggande för
den utveckling, som inom området sedermera ägt rum, och på den riktning,
denna erhållit. Ty grundtanken i kommitténs förslag var, såsom av det förut
anförda framgår, att undervisning och vård åt de sinnesslöa skulle i behövlig
omfattning komma dem till del, icke genom enskildas — låt vara statsunder¬
stödda — åtgöranden och initiativ, utan genom ett direkt, av staten under¬
stött ingripande från landstingskommunernas och de större städernas sida.
Denna tanke har visserligen icke kommit att genomföras så strängt eller i
den form, som kommittén avsåg; och åtskilliga av enskilda anlagda sinnes-
slöanstalter förefmnas. Men utvecklingens gång är given, och tyngdpunkten
på sinnesslövårdens område har för varje år, som gått, kommit att i allt
större omfattning bliva förlagd inom nämnda kommunala korporationers villiga
strävan att upprätta nödiga anstalter för fyllande av det behov, som före¬
ligger. Till belysning härav och till närmare redogörelse för det förlopp, som
sinnesslösaken efter kommittéförslagets avgivande erhöll, får utredningen an¬
föra följande.
Det närmaste steg, vartill andesvagkommitténs betänkande föranledde, var
det förslag rörande sinnesslösaken, som genom kgl. proposition förelädes Riks¬
dagen år 1897.
47
Vid föredragning inför Kungl. Maj:t av kommitténs förslag omnämnde
departementschefen, att flertalet av de myndigheter, som yttrat sig i ärendet,
funnit de grundsatser, från vilka kommittén utgått, vara fullt riktiga, och för¬
klarade han sig för egen del vara av samma mening. De sinnesslöas krav
på utbildning och omvårdnad syntes honom vara lika beaktansvärt som övriga
abnorma barns, och detta anspråk — yttrar han — torde icke kunna full¬
ständigt tillgodoses utan att skoltvång i lag stadgades såsom beträffande de
dövstumma och de blinda. Han förmälde sig ock i övrigt gilla kommitténs
grundtankar i fråga om skoldistrikt, arbetshem och asyler. Men om han så¬
lunda fann sig böra i princip godkänna kommitténs förslag och ansåg, att de
sinnesslöas undervisning borde ordnas i enlighet därmed, kunde han dock
icke för det dåvarande tillstyrka fullständigt genomförande av detsamma.
I första hand blev frågan om de obildbara sinnesslöa lämnad utom den
reglering, som han föreslog. Det framgår av statsrådsprotokollet, att flertalet
av de i ärendet hörda myndigheterna ansett, att det allmänna visserligen
borde draga försorg om de icke bildbara sinnesslöa, men att det borde vara
staten ensam, som åtoge sig denna omsorg. Skulle landstingen upprätta de
behövliga asylerna, syntes därmed en icke skälig tunga bliva dem ålagd,
medan däremot för statens omedelbara omhändertagande av de obildbara
sinnesslöa talade analogien av de sinnessjuka, med vilka enligt myndigheternas
uppfattning de förra i det närmaste vore jämförliga och gentemot vilka skillnads-
gränsen ofta till och med vore svår att uppdraga. Medicinalstyrelsen hade
emellertid i sitt uti ärendet avgivna yttrande ansett, att med frågan om de
obildbara kunde tillsvidare anstå, enär för det dåvarande icke ens funnes till-
tillräckligt antal platser å asylerna för sinnessjuka, vilka dock vore mera i
behov av asylvård än den stora mängden sinnesslöa. Medicinalstyrelsen hade
härjämte erinrat, att svårskötta sinnesslöa redan då intoges å asylerna för
sinnessjuka, men i sammanhang härmed framhållit, att det i en framtid torde
bliva lämpligast att obildbara sinnesslöa vårdades å särskilda asyler och
således icke vidare mottoges å anstalter för sinnessjuka. För egen del ytt¬
rade föredraganden i denna punkt: »Ehuru det visserligen vore i hög grad
önskvärt att redan nu kunna bereda de obildbara sinnesslöa en vård, varav
de i de flesta fall åro i stort behov, men som de nu måste sakna, torde dock,
särskilt på de av medicinalstyrelsen anförda skäl, lämpligast vara att icke
för närvarande betunga staten med dryga utgifter härför utan tillsvidare låta
sig nöja med vad genom kommunernas och enskilda personers åtgärder kan
i sådant avseende åstadkommas». Hans yttrande avsåg, att de obildbara
sinnesslöa skulle tillsvidare lämnas utan någon som helst statens hjälp, och i
enlighet härmed blev ock i den kungl. propositionen deras sak lämnad å sido.
Propositionen kom alltså att avse endast de bildbara, men även beträf¬
48
fande dem fann han tiden icke vara inne att ifrågasätta ett genomförande av
kommittéförslaget. Han sade sig visserligen anse, att man såsom mål för sitt
strävande på ifrågavarande område borde uppställa ett ordnande av de sinnes-
slöas utbildning i enlighet med förslaget, men dettas omedelbara tillämpning
borde icke påyrkas. Häremot talade väsentligen skäl av ekonomisk art, sär¬
skilt de dryga utgifter, som ännu tyngde landstingen för ordnande av de döv¬
stummas undervisning, och större erfarenhet syntes böra vinnas. Lämpligast
tycktes honom därför att tillsvidare fortgå på den väg, på vilken man dittills
inslagit, d. v. s. upprättandet av anstalter för ändamålet skulle vara lämnat
till enskildes, föreningars eller kommunala korporationers fria initiativ och
staten lämna hjälp i form av årsbidrag för de i anstalterna intagna elever.
Men för att desto förr möjliggöra övergången till den av kommittén föreslagna
anordningen, syntes honom staten böra i väsentligare mån än dittills skett
understödja anstalterna och därvid icke blott lämna ökat bidrag till sinnes-
slöskolorna utan även genom ekonomiskt understöd främja upprättandet av
arbetshem för de sinnesslöa.
De två särskilt betydelsefulla punkterna i 1897 års proposition, vilken
avläts i enlighet med departementschefens sålunda uttalade mening, blevo
fördenskull dessa: dels förhöjt statsbidrag till sinnesslöskolor, dels — och här¬
utinnan innebar propositionen en nyhet — anslag till arbetshem. På till¬
styrkan av statsutskottet som förklarade sig livligt erkänna behovet av att
staten kraftigare än dittills lämnade understöd för beredande av utbildning åt
sinnesslöa, biföll Riksdagen propositionen. Statsbidraget hade enligt 1885 års
kungörelse utgjort, såsom ovan nämnts, 100 kronor om året för varje bildbar
skolelev. Detta bidragsbelopp bibehölls genom 1897 års reglering, enligt k.
kung. den 28 maj samma år, för enskilda skolor, dock nedsatt till hälften
för sådana elever, som icke åtnjöto kost, beklädnad eller bostad inom an¬
stalten (externatelever). För sådana sinnesslöskolor åter, som anordnades av
landsting eller av sådan stad, som icke deltager i landsting, bestämdes det
årliga statsbidraget till 250 kronor för varje internatelev samt till hälften för
externer. Anslaget skulle få åtnjutas i åtta år för varje särskild,elev; be¬
funnes barn vara obildbart, skulle det från anstalten avskiljas. Från den all¬
männa regeln, att enskild anstalt skulle få åtnjuta allenast förenämnda lägre
bidrag, gjordes dock i författningen undantag för den av föreningen för sinnes¬
slöa barns vård i Stockholm anordnade skola, vilken likställdes med av lands¬
ting upprättad läroanstalt.
Genom det avsevärt högre bidrag, som tillerkändes de omförmälda kom¬
munalskolorna, avsågs att uppmuntra de större kommunerna — länskommu-
nerna och våra större städer — att frivilligt taga sig an de sinnesslöas ut¬
bildning, och man kunde beräkna att på denna väg, särskilt genom den förut¬
sedda utvecklingen att skilda landsting skalle sammansluta sig för ändamålet,,
i viss mån ernå vad kommittén velat vinna genom sitt förslag om skoldistrikts-
indelning och vad därmed sammanhängde. Genom den utveckling på frivillig¬
hetens grund, som man sålunda hade att motse, skulle ock skapas eu ordning,
lämpad att bereda övergång i sinom tid till fulla genomförandet av kommitté¬
förslaget. Detta sistnämnda har visserligen icke ännu ägt rum. Grundreg¬
lerna i 1897 års författning äro fortfarande de gällande, men så långt ut¬
vecklingen på grundvalen av sagda författning hittills hunnit har den för¬
verkligat vad man beräknat. Nästan alla Sveriges landsting hava, antingen
de särskilda landstingen vart för sig eller i sammanslutning med andra, upp¬
rättat sinnesslöanstalter, och arbete pågår alltjämt för dessas utvidgning och
fullständigande. Vad beträffar det, som ovan betecknades såsom en nyhet i
1897 års författning, eller statsbidrag till arbetshem, så bestämdes detta
bidrag till 100 kronor om året för varje elev, att åtnjutas för varje sådan
under längst fem år; även vid arbetshem skulle gälla, att elev. som befunnes
obildbar, skulle skiljas från anstalten. Bidragets begränsade storlek har för¬
visso icke kunnat innebära någon synnerlig uppmuntran till anläggande särskilt
av arbetshem, men då på sinnesslöundervisningens område arbetshemmet utgör
en av sakens egen natur påfordrad komplettering till skolan, har den utveck¬
ling, som ägt rum och som väl i första hand riktat sig på skolan, dock
kommit att jämsides härmed främja uppkomsten och utbildningen även av
arbetshem.
Huvuddragen av 1897 års reglering av vårdnaden om de bildbara sinnes-
slöa äro, såsom nämnt, ännu gällande. Allenast i ett par punkter har jämkning
skett. Sålunda har den ovillkorliga föreskriften, att barn, som befunnes obild-
bart, skulle från anstalt skiljas, eftergivits och i stället allenast föreskrivits,
att sådan elev icke får inräknas bland dem, för vilka skolan eller arbets¬
hemmet, såsom sådana, åtnjuta understöd. Anslagstidens begränsning för
arbetshem till fem år har upphävts och statsbidraget utgår numera för arbets-
hemselever oberoende av huru länge de stanna inom hemmet. Slutligen har,
år 1908, medgivits, att även enskilda uppfostringsanstalter för sinnesslöa
kunna få statsbidrag till samma högre belopp som de av landsting eller
större städer anordnade.
Vad härefter beträffar de obildbara sinnesslöa blev statsbidrag till deras
vård anvisat, efter beslut av 1904 års Riksdag, genom kungl. kungörelsen
den 31 december 1904.
Vid 1899 års riksdag hade inom Andra kammaren väckts motion om
skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning och förslag rörande
åtgärder till förbättrad vård åt sådana sinnesslöa, vilka ännu stode utanför
den samfundshjälp, som eljest lämnades. Denna motion föranledde eu Riks¬
50
dagens skrivelse, av den 8 maj 1899, i vilken Riksdagen yttrar: Ȁven
om staten för närvarande ej bör taga sig saken an medelst uppförande av
särskilda vårdanstalter för obildbara sinnesslöa, är det dock önskvärt, att
densamma lämnar sin medverkan till, att ifrågavarande högst vanlottade
samhällsmedlemmar i större omfattning än hittills komma i åtnjutande av en
vård, som är lämpad efter deras olyckliga belägenhet. Att här föreligger ett
behjärtansvärt krav på statens mellankomst uttalades redan av de kornmit-
terade, vilka med anledning av Riksdagens skrivelse den 20 maj 1892 av
Eders Kungl. Maj:t erhöllo uppdrag att utreda, i vad mån och under vilka
villkor ökat statsunderstöd åt uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn kunde
böra anvisas. Även från andra håll föreligga betydelsefulla yttranden i detta
avseende». Riksdagen förklarade sig därför anse, att staten borde deltaga i
kostnaden för vården av dem, som intoges å särskilda vårdanstalter, av¬
sedda för ifrågavarande sinnesslöa, samt begärde utredning och förslag »rö¬
rande åtgärder för att genom statens medverkan bereda vård åt sådana
sinnesslöa, vilka enligt då gällande bestämmelser icke kunde vinna inträde
på de anstalter för sinnesslöa, som för det dåvarande funnes upprättade».
Över denna skrivelse infordrades yttranden från länsstyrelserna och
landstingen ävensom från Medicinalstyrelsen.
Av länsstyrelserna och landstingen ansågo några, att staten ensam borde
åtaga sig kostnaden för asylers uppförande; övriga förordade, att statsbidrag
för skyddslingarna skulle medgivas. Från Medicinalstyrelsens yttrande, vilket
upptager den väckta frågan till skärskådande såväl i och för sig som i dess
samband med abnormvården i övrigt, torde här böra återgivas följande.
Styrelsen berör, till jämförelse, förhållandena i Danmark och åberopar,
hurusom det inom nämnda land mer och mer visat sig nödvändigt att sär¬
skilt beflita sig om vården av de obildbara, lägst stående idioterna, då dessa
just vore de, som vållade sina närmaste största bekymmer, särskilt inom
fattiga familjer. I överensstämmelse härmed hade man sett sig tvungen att
mer och mer utvidga asylvården, detta till och med på bekostnad av sko¬
lorna, vilkas arbete på grund av alumnernas obildbarhet tedde sig mindre
uppmuntrande än man kunnat önska.---— Någon skarp gräns mellan
de båda kategorierna, bildbara och obildbara, sinnesslöa kunde ej dragas.
----- — Med hänsyn härtill ansåge Medicinalstyrelsen det vara önskvärt,
att de av behovet påkallade idiotasylerna ej avskildes från förut befintliga
skolor och arbetshem. utan borde tvärtom idiotasylerna betraktas såsom ett
önskvärt, hittills felande led i idiotvårdens utveckling och deras anläggning
ske i organiskt sammanhang med redan befintliga skolor och arbetshem. För
ledningen av en asyl för obildbara sinnesslöa vore det nämligen en avsevärd
vinst att få densamma lämnad i händerna på personer, vilka med den övriga
51
idiotvården vore väl förfarna, och vilka, utan att behöva lämna det i och
för sig mera uppmuntrande arbetet vid uppfostringsanstalten och arbets-
hemmet, ändock kunde övertaga tillsynen över asylavdelningen. Därigenom
vunnes en garanti för, att även den minsta mottaglighet för uppfostran och
nyttiga kunskapers inhämtande bleve uppmärksammad och blott den absoluta,
all strävan gäckande obildbarheten komme att kvarstå såsom asylernas egent¬
liga stam. Härigenom komme de obildbaras kategori att inskränkas till det
minsta möjliga. Medicinalstyrelsen, som ansåge den tids- och åldersbegränsning,
som för det dåvarande funnes bestämd i fråga om åtnjutande av statsun¬
derstöd åt bildbara sinnesslöa, utgöra en brist i vårt lands lagstiftning i
fråga om idiotvården, ansåg sådana begränsningar ännu mindre böra ifråga¬
komma beträffande sådana individer, vilka under alla förhållanden vore hän¬
visade till andras barmhärtighet och genom sin fullkomliga hjälplöshet be¬
ständigt krävde tillsyn. ,
Hittills hade man, yttrar Medicinalstyrelsen vidare, ansett kommunerna
böra med bidrag av staten åtaga sig idiotvården. Men i den mån denna
fråga överginge från att vara en uppfostringsfråga till en fråga om blott och
bart vård, saknades ej skäl för kommunerna att höja sina anspråk på sta¬
tens mellankommande hjälp. De skyldigheter, staten iklätt sig beträffande
de sinnessjuka, borde, syntes det Medicinalstyrelsen, medföra enahanda skyl¬
digheter gentemot de obildbara sinnesslöa. Denna synpunkt hade även fram¬
hållits i förenämnda i mars 1894 avgivna kommittébetänkande. Då emeller¬
tid, på sätt Medicinalstyrelsen förut framhållit, vården av de obildbara sin¬
nesslöa ej syntes böra avskiljas ur dess ox'ganiska sammanhang med den
övriga idiotvården, och staten tillsvidare icke vore i stånd att övertaga denna
vård, huru önskligt detta ur flera synpunkter än vore, borde landstingen och
kommunerna även här taga saken om hand men från statens sida åtnjuta
all den uppmuntran och ekonomiska hjälp, som det behjärtansvärda ända¬
målet krävde, och intill den gräns, dit staten för det dåvarande kunde finnas
böra sträcka sitt tillmötesgående. På dessa grunder tillstyrkte Medicinal¬
styrelsen, att idiotvården även utsträcktes till de obildbara sinnesslöa genom
för dem avsedda asyler, och att dessa asyler anlades i omedelbart samman¬
hang med förut befintliga skolor och arbetshem samt underordnades en med
dem gemensam ledning. Det vore, anser Medicinalstyrelsen, för frågans lyck¬
liga lösning önskvärt, om något av de landsting, inom vilkas områden de
större idiotanstalterna vore belägna, eventuellt under sammanslutning med
närgränsande landstingsområden, toge initiativet till en dylik utvidgning av
de sinnesslöas vård och att staten, sedan förslag till dylik anläggning blivit
av Kungl. Maj:t godkänt, genom lämpliga byggnadsbidrag medverkade till
deras utförande. I övrigt förordade Medicinalstyrelsen årliga bidrag från sta¬
tens sida.
Härutöver ville Medicinalstyrelsen anföra att, då det knappast vore tänk¬
bart, att den kommunala och privata offervilligheten skulle bliva i stånd att
taga vård om alla landets sinnesslöa, vilka kunde anses vara i behov av
anstaltsvård, så torde staten förr eller senare bliva tvungen att på ett mera
verksamt och tillfyllestgörande sätt än dittills skett och för den närmaste
framtiden kunde komma att ske, omhändertaga idiotvården. EU sådant steg
från statens sida syntes emellertid icke kunna tagas förrän sinnessjukvården
hunnit ordnas på ett sätt, som bättre än vad då vore fallet motsvarade lan¬
dets behov. Vården av de sinnesslöa borde visserligen ej sammanblandas
med vården av de sinnessjuka, enär den förra borde samla sig kring upp¬
fostringsanstalten, skolan och arbetshemmet, vården av de sinnessjuka där¬
emot hänvisas till sjukvårdsanstalten, där en speciell behandling, avpassad
efter de sjukas olika tillstånd, kunde tillämpas. Denna söndrande synpunkt
hindrade emellertid ej, att båda dessa kategorier in* en mera allmän syn¬
punkt, med hänsyn till behovet av vård, utgjorde en enda gemensam grupp.
Men inom denna stora grupp av vårdbehövande, som omfattade de sinnes¬
sjuka såväl som de sinnesslöa och till vilka staten i mån av tilllgångar borde
sträva att utsträcka sin hjälp, voro de sinnessjuka ovillkorligen de mest hjälp-
behövande. Detta gällde framför allt de akut sinnessjuka, de våldsamma
och de samhällsvådliga. Först när ett tillräckligt antal platser å våra sinnes¬
sjukanstalter hunnit beredas åt de akut sinnessjuka, det vill säga åt dem,
som ännu gåve förhoppningar att kunna till hälsan återställas, samt åt dem,
som för familjen och samhället vore de, mest vådliga och svårskötta, först
då syntes staten i större omfattning böra anlägga vårdanstalter för dem, som
blott genom större eller mindre hjälplöshet vore till vård å sådan anstalt
berättigade. Till dessa senare hörde ju också det stora flertalet sinnesslöa.
Ett rättvist tillgodoseende av de många hjälpbehövandes krav på statens in¬
gripande fordrade alltså, att densammas förmåga av ekonomiska uppoffringar
i första hand anlitades för anskaffande av ett välbehövligt antal platser åt
de sinnessjuka, och häri läge för Medicinalstyrelsen ett väsentligt skäl att
icke för det dåvarande förorda uppförandet på statens bekostnad av särskilda
vårdanstalter för de i Riksdagens skrivelse avsedda sinnesslöa.
I ett senare yttrande framhåller Medicinalstyrelsen, hurusom i Dan¬
mark vården om de sinnesslöa vore särdeles väl ordnad och nått en
sådan omfattning, att så gott som alla sinnesslöa, vilka kunde anses i
behov av anstaltsvård, syntes hava tillgång därtill, och omnämner Medi¬
cinalstyrelsen, att enligt gjord undersökning de sinnesslöa inom vårt land
lede av brist på vård eller av vanvård, alltför ofta av upprörande art, i så
stör omfattning, att det icke syntes ett civiliserat land värdigt att längre för¬
summa nödiga åtgärder för avhjälpande av berörda missförhållanden, vilka,
om de bleve bekanta utom landet, säkerligen och icke utan anledning skulle
betecknas såsom föga hedrande för vårt land. — — — Det vore emel¬
lertid uppenbart att, även om staten lämnade bidrag till de sinnesslöas
vård. ett visst antal av dessa krävde ett mera direkt ingripande från
statens sida. Det bleve med andra ord även för framtiden nödvändigt
att staten ägnade samma omsorg åt vissa kategorier av sinnesslöa som
åt det stora flertalet sinnessjuka. Om nämligen av enskilda, kommuner
eller landstingen anordnade asyler ej skulle bliva alltför dyra i anläggning
och drift, vore det önskvärt, för att ej säga nödvändigt, att de allra mest
svårskötta, liksom även de, som vore för omgivningen i mera utpräglad grad
farliga, kunde från dessa anstalter uteslutas. Särskilt beträffande de sist¬
nämnda syntes vården om dem givet böra anses såsom eu statens angelä¬
genhet. Medicinalstyrelsen både härmed velat betona, att den föreslagna
formen för statens omvårdnad om de obildbara sinnesslöa icke kunde eller
borde utesluta statens hittills erkända förpliktelse att å offentliga anstalter
till vård mottaga även vissa sinnesslöa. Den nuvarande anordningen att inta
vissa sinnesslöa å hospital vore ej lämplig. Det syntes därför förtjänt att
övervägas, huruvida icke de sinnesslöa, som ansåges böra vara föremål för
vård å statsanstalt, borde hänvisas till en särskild, enbart för vård av dessa
avsedd anstalt.
Då ärendet år 1904 föredrogs i statsrådet i och för proposition till
Riksdagen, åberopade föredragande departementschefen, hurusom enligt 28 §
av hospitalsstadgan våldsamma eller opålitliga sinnesslöa kunde bliva till
vård intagna å statens sinnessjukanstalter, men förklarade sig anse det kunna
med skäl ifrågasättas, huruvida icke sådana sinnesslöa, vilka, utan att kunna
räknas till våldsamma eller opålitliga, visat sig oemottagliga för varje ut¬
bildning — således de, vilka vore att anse såsom i strängaste mening obild¬
bara — jämväl borde anses berättigade till vård å statens anstalter. För
statens skyldighet att antaga sig vården om dessa obildbara syntes honom
nämligen tala samma skäl, som föranlett staten att övertaga vården om de
obotligt sinnessjuka. Då emellertid vården om de sinnessjuka ansetts mest
trängande, hade, i följd av den rådande platsbristen å de offentliga anstal¬
terna, de sinnesslöa måst stå tillbaka. Medicinalstyrelsen både framhållit
olämpligheten av att intaga sinnesslöa å hospitalen och ansett, att den lämp¬
ligaste formen, varunder staten borde åtaga sig vård av obildbara sinnes¬
slöa, vore att staten för dessa anordnade särskilda asyler. Detta syntes
också departementschefen vara det riktiga. Han ansåg dock lika med Medi¬
cinalstyrelsen, att därmed borde för det dåvarande anstå för den enligt hans
54
Särskilt angå¬
ende de blinda
sinnesslöa.
mening ännu viktigare gtt bereda ökat tillfälle till anstaltsvård åt de i egentlig
mening sinnessjuka.
I överensstämmelse med vad departementschefen sålunda uttalat blev i
proposition till 1904 års Riksdag statens mellankomst för de obildbara sin¬
nesslöa begränsad till lämnande av årligt understöd åt upprättade asyler. I
propositionen föreslogs och Riksdagen biföll, att till anstalt, som till vård
mottager obildbara sinnesslöa, vare sig enbart eller i samband med uppfost¬
ringsanstalt för sinnesslöa barn eller med arbetshem, skall, där den blivit
för sitt ändamål av Kungl. Maj:t godkänd, utgå ett årsunderstöd av 250
kronor för varje sinnesslö, som i anstalten är intagen, oavsett för huru lång
tid den sinnesslöe därstädes erhåller vård. Vad sålunda medgavs har blivit
en kraftig hävstång till asylinstitutionens utveckling, och särskilt har i sam¬
band med den verksamhet till befrämjande av sinnesslövården, som lands¬
tingen utvecklat genom upprättande av sinnesslöskolor och arbetshem, även
de obildbaras intresse blivit av åtskilliga landsting genom asylanläggningar
befrämjat.
I den översikt, som nu lämnats angående statens åtgärder till sinnes-
slövårdens upphjälpande, förekommer intet särskilt om blinda sinnesslöa. I
de uttalanden efter andesvagskommitténs tid, varom nu erinrats, är intet an¬
fört eller yrkat, som speciellt berör dem. Då de blinda sinnesslöa, såsom
tidigare omförmälts, fullständigt ställdes utanför 1896 års blindlagstiftning,
ligger då givetvis det antagandet närmast, att de, under sinnesslöfrågans be¬
handling efter nämnda tid, betraktats lika med övriga sinnesslöa och att följ¬
aktligen det, som under frågans utveckling gjorts eller sagts om sinnesslöa
överhuvud, gällt i samma mån blinda sinnesslöa som seende sådana. Vad
beträffar de obildbara blinda sinnesslöa är nog förhållandet sådant. Men i
fråga om de bildbara förhåller sig saken något annorlunda.
Tidigare är omnämnt, hurusom skolhemmet i Vänersborg, sedan det börjat
jämte blinda dövstumma intaga även blinda sinnesslöa, vid medlet av 1890-talet
erhöll förständigande att frånskilja de sinnesslöa, en frånsäljning som ansågs
påkallad för betryggande av, att det anslag för blinda dövstumma, varav
skolhemmet då var i åtnjutande, icke på en omväg skulle komma andra till¬
godo än dem, för vilka det var avsett. Men i det föregående har jämväl
antytts, att även sedan en särskild avdelning med särskild ekonomi blev vid
hemmet efter några år upprättad för de blinda sinnesslöa, statsbidrag för ,
dylika icke omedelbart kunde erhållas. Den förut nämnda kungörelsen av
den 28 maj 1897 ansågs nämligen icke vara tillämplig på blinda sinnes¬
slöa. Vid granskning av kungörelsens ordalag finner man sig visserligen
tveksam, varför icke anslag till blinda sinnesslöa kunde utgå enligt den¬
00
samma. I det yttrande till statsrådsprotokollet, som föregick 1897 års pro¬
position, hade föredraganden särskilt upptagit frågan om de blinda sinnes-
slöa och därom yttrat, att antalet bildbara sinnesslöa barn, vilka tillika vore
blinda, vore ytterst, ringa, och några anstalter för meddelande av undervis¬
ning åt dessa barn funnes icke anordnade; men skulle dylika anstalter komma
till stånd, syntes det honom böra bero på Kung!. Maj:ts prövning och be¬
stämmande i varje särskilt fall, under vilka villkor och till vilket belopp
statsbidrag till sådana anstalter borde utgå. Något särskilt förbehåll eller
yrkande, överensstämmande med detta uttalande, inflöt dock icke i proposi¬
tionen till Riksdagen; och faktiskt är, att under tiden närmast efter 1897
statsbidrag icke kunde erhållas enligt sagda års förordning för blinda sinnes¬
slöa. Vid 1901 års Riksdag väcktes emellertid i Riksdagens båda kamrar
motioner i ämnet.
I dessa motioner yrkades, att, då bidrag för blinda sinnesslöa icke
kunde erhållas enligt 1897 års förordning, sådan ändring måtte ske i denna,
att ett bidrag av 250 kronor för år måtte få utgå för varje i privat anstalt intaget
blint sinnesslött barn. Riksdagen fann motionernas syfte vara synnerligen
behjärtansvärt, men ansåg sig icke böra för det dåvarande vidtaga den åt¬
gärd, som i motionerna ifrågasattes, då enligt Riksdagens åsikt en utredning
erfordrades, bland annat, dels huruvida de blinda sinnesslöa barnen kunde
antagas i allmänhet vara för undervisning mottagliga, dels huruvida för med¬
delande av statsbidrag till deras undervisning och uppfostran lämpligen borde
stadgas samma villkor, som gällde för bidragen till uppfostran av andra sin¬
nesslöa barn. Riksdagen begärde för den skull bos Kung]. Maj:t utredning
härom, enligt skrivelse den 29 maj 1901.
Över denna skrivelse infordrades yttranden från styrelsen för förskolan
för blinda i Växjö, från direktionen över allmänna institutet för blinda samt
från dåvarande inspektören över sinnesslöanstalterna.
Styrelsen för skolan i Växjö förmälde, att under tiden för skolans till¬
varo hade i densamma inkommit sammanlagt tretton sinnesslöa barn, som
emellertid efter ett halvt till tre år måst utskrivas. Förskolan hade för dem
icke varit till något gagn, de hade visat sig så gott som obildbara både teo¬
retiskt och praktiskt. Styrelsen ansåg, att sådana borde intagas i hem
för obildbara sinnesslöa; ville dock ej förneka, att några tunnes, som kunde
vara bildbara. Men dessa borde ej intagas i privata anstalter, där de bleve
för dyra, utan i landstingens sinnesslöskolor. Någon särskild för blindunder¬
visning och sinnesslöundervisning kombinerad metod behövde enligt styrel¬
sens förmenande icke för dem användas.
Blindinstitutets direktion' framhöll, att blinda barn, som lede av verklig
sinnesslöhet — eu fortfarande sjuklig, psykisk svaghet i allmänhet ej
vore mottagliga för undervisning, utan hörde till asyler. Men utsträckte
man begreppet sinnesslöhet att omfatta även sådana blinda, som på grund
av svag begåvning icke kunde hämta gagn av undervisningen vid statens
för normalt begåvade blinda inrättade undervisningsanstalter och till följd
därav enligt gällande författningar icke finge intagas i eller kvarbliva vid
dessa anstalter, ställde sig saken annorlunda. Direktionen trodde, att under¬
visningen åt dem lämpligen kunde meddelas vid de vanliga anstalterna för
sinnesslöas uppfostran; ville emellertid ej för dem föreslå högre stats¬
bidrag än 100 kronor för år. En ledamot i direktionen var skiljaktig och
ansåg det rätta vara, att vid förskola för blinda inrättades en särskild av¬
delning för svagt begåvade barn.
De uttalanden, som sålunda från blindanstalternas styrelser avgivits, tyda
onekligen på, att frågan om blinda sinnesslöas utbildning och om de sär¬
skilda förhållanden, som därmed stå i samband, icke då för tiden var av
blindundervisningens målsmän tillräckligt fattad och förstådd, helt naturligt
då ännu icke den erfarenhet stod till buds, som vid anstalten i Vänersborg
numera vunnits genom det för de blinda sinnesslöa enkom avpassade ut¬
bildningsarbetet. Från skolhemmet i Vänersborg inkom också en gensaga
mot vissa påståenden i nyssberörda yttranden. Man hade där en annan er¬
farenhet än vid blindskolan i Växjö i avseende å undervisningens resultat.
Vid skolhemmet vore undervisningen individualiserad och avpassad efter bar¬
nens lägre begåvning. Sinnesslöa blinda barns undervisning kunde ej för¬
siggå tillsammans med normalt begåvade blinda barns. De kunde ej heller
hänvisas till anstalter för seende sinnesslösa; deras undervisning kunde med
framgång ske endast av personer, som vore fullt förtrogna med blindunder¬
visningen i hela dess omfång, men måste försiggå efter en för ändamålet
särskilt utbildad metod.
Också intager inspektören för sinnesslöanstalterna i det yttrande, han i
ärendet avgav, eu från blindanstalternas direktioner avvikande ståndpunkt,
För sin del anser han dessa barn kunna vara bildbara, därest undervisnings¬
metoder, avpassade särskilt efter den kombination av lyten, varav de lida,
bleve för deras utbildning tillämpade. Det lönade icke mödan och vore från
praktisk synpunkt utan betydelse att söka skarpt och bestämt precisera ut¬
trycket »blinda sinnesslöa». Efter uttalande av vissa antaganden rörande
antalet bildbara blinda sinnesslöa — därvid detta antal torde av inspektören
hava beräknats väl lågt — betonar han särskilt, hurusom de blinda sinnes¬
slöa krävde en minst lika, kanske mera, individualiserande undervisning än
de fallandesjuka sinnesslöa, för vilka enligt bestämmelse därom i 1897 års
förordning utginge ett årsanslag av 250 kronor eller lika stort som det,
vilket genom sagda kungörelse blivit för landstingsanstalternas alumner med¬
Öl
givet; och hemställer han, att enahanda bidragsbelopp måtte varda skolhem¬
met i Vänersborg tillerkänt för dess blinda sinnesslöa.
Saken blev förelagd Kungl. Maj:t i och för proposition till 1903 års
Riksdag. I det anförande till statsrådsprotokollet, som föredragande departe¬
mentschefen då avgav, förklarar han sig anse ådagalagt, att åtminstone i åt¬
skilliga fall blinda sinnesslöa barn äro mottagliga för undervisning, därest
för denna väljas särskilda för dessa barn avpassade metoder; och yttrar han
vidare: »Jag anser för samhällets oeftergivliga plikt att jämväl för denna
grupp av barn söka lindra deras hårda lott genom bibringande av den upp¬
fostran, som är möjlig. Undervisningen i blindanstalterna, som är beräknad
för normalt begåvade, lämpar sig emellertid ej för barn, som tillika äro sin¬
nesslöa, och torde därför ock med hänsyn jämväl till dessa barns fåtalighet
vara lämpligast, att deras handledning överlämnas åt en enda anstalt med
de för ändamålet erforderliga särskilda betingelserna. Vid eu sådan anstalt
böra nämligen en mångsidigare erfarenhet och ett bättre resultat kunna vin¬
nas, än om de blinda sinnesslöa fördelas på flera anstalter. På grund av
vad inspektören i ärendet yttrat hyser jag för min del ej några betänklig¬
heter mot att anförtro vården om de blinda sinnesslöa åt skolhemmet i Vä¬
nersborg, vilken anstalt enligt inspektörens uppgift är den enda i vårt land,
som lämpar sig för ändamålet». För sin del förklarar sig departementsche¬
fen icke kunna i 1897 års författning se något hinder för, att anslag enligt
densamma skulle kunnat utgå även för blinda sinnesslöa; men som enligt
dess bestämmelser sådant anslag icke skulle kunna beviljas till högre belopp
än 100 kronor för år, medan dock enligt hans åsikt de blinda sinnesslöa
borde i detta avseende likställas med fallandesjuka sinnesslöa, hemställer
han om sådan ändring i 1897 års kungörelse, som för sistberörda syfte vore
nödig. I överensstämmelse med denna hemställan blev proposition till Riks¬
dagen avlåten och av Riksdagen, på vederbörande utskotts tillstyrkan, bifallen:
och har härvid sedan förblivit.
Vad beträffar de blinda sinnesslöa, som äro obildbara, gäller 1904 års
ovan omförmälda kungörelse i lika mån som för seende idioter, och stif¬
telsen har, såsom jämväl tidigare anmärkts, för sin asyl varit och är fort¬
farande i åtnjutande av det enligt ifrågavarande författning för sinnesslöasyler
medgivna årsbidrag av 250 kronor.
Vid redogörelsen för statens åtgärder i och för sinncsslövården torde
utredningen till sist böra särskilt omnämna, att bildbara fallandesjuka sin¬
nesslöa, vilka enligt 1885 års reglering hade ställts i samma kategori som
de obildbara sinnesslöa och alltså förklarats böra från statsunderstödda sin-
nesslöanstalterna avskiljas, sedermera fingo sig statsbidrag tillerkänt genom
1897 års kungörelse, därvid de hänfördes till samma högre understödsklass
8
58
Återblick.
som de i landstingsanstalter intagna sinnesslöa, dock med föreskrift att
fallandesjuka och icke fallandesjuka skulle vårdas särskilt för sig. Sist¬
nämnda bestämmelse, som bibehållits vid de smärre jämkningar, dem 1897
års kungörelse, enligt vad ovan nämnts, senare undergått, bar dock påtagligen
avseende endast å seende men icke å blinda sinnesslöa, vilka senare givet¬
vis kunna utan större olägenhet vårdas tillsammans, oavsett huruvida några
utav dem skulle lida av fallandesjuka. För obildbara fallandesjuka sinnes¬
slöa gäller 1904 års kungörelse, beroende det enligt denna på veder¬
börande läkares avgörande, huruvida de fallandesjuka asylisterna behöva och
böra vårdas särskilt för sig, en bestämmelse vilken, såsom — även den —
egentligen åsyftande seende individer, väsentligen förlorar betydelse i fråga
om blinda.
Kastar man nu en återblick över den skedda utvecklingen på abnorm¬
väsendets område och denna utvecklings betydelse för de blinda dövstumma
och de blinda sinnesslöa, finner man såsom det genomgående och utmärkande
draget, hurusom utvecklingen alltmer åsyftat och lyckats att bereda en av
<let allmänna — staten eller kommuner — direkt besörjd och bekostad an-
staltsvård för de olika kategorierna: dövstumma, blinda, sinnesslöa. För de
dövstumma, som icke hava komplikation med något av de andra lytena, är
skoltvång stadgat och undervisningen gives dem uti av kommunala distrikt
anordnade anstalter. För de blinda, som icke därjämte hava något av de
övriga lytena, gäller likaledes skoltvång och den nödiga utbildningen till-
bandabålles dem i anstalter, upprättade av staten. För de sinnesslöa gäller
väl ej något skoltvång, och en mängd, som behövde anstaltsvård, är ännu
i saknad av sådan, men även på detta område ökas undan för undan till¬
fällena att komma i åtnjutande av en från det allmännas sida tillhandahållen
anstaltsvård, detta i och genom landstingens alltmer vidgade mellankomst..
Men för Sofiastiftelsens skyddslingar — de blinda dövstumma och de blinda
sinnesslöa — gäller, att de äro ställda utanför allt detta. Tillträde till be¬
rörda abnormanstalter är dem lagligen eller faktiskt förment. De äro enligt
lag uteslutna från dövstumanstalterna, därför att de äro blinda. De äro,
likaledes enligt lagföreskrift, uteslutna från blindanstalterna, därför att de
äro dövstumma eller sinnesslöa. De äro slutligen uteslutna från de vanliga
sinnesslöanstalterna, — dessa må nu vara kommunala eller enskilda — där¬
för att de äro blinda. Detta sistnämnda beror icke på någon därom given
föreskrift men på det lika verksamma faktiska förhållandet, att de vanliga
sinnesslöanstalterna hava en stor och given svårighet att omhändertaga blinda
alumner. Äro dessa bildbara, krävas för deras uppfostran särskilda metoder,
som den vanliga anstalten icke har till buds, och i varje fall, antingen de
59
äro bildbara eller ej, fordras för dem en särskild vård, som kan vara svår
och betungande att anordna, frånsett att det över huvud taget är mindre
lämpligt att sammanföra blinda sinnesslöa med seende sådana redan av det
skälet, att de förra lätt bliva utsatta för agressivt bemötande och övergrepp
från de senares sida. Vid nu angivna förhållanden är det lätt förklarligt,
att de vanliga sinnesslöanstalterna, som hava mer än tillräckligt av seende
aspiranter, mindre gärna omhändertaga de blinda.
Förhållandet är alltså, att för de blinda dövstumma och de blinda sin¬
nesslöa — alltså de beklagansvärdaste av alla abnorma — finnes icke någon
annan anstaltsvård tillgänglig än den, som Sofiastiftelsen med dess tillhörande
särskilda avdelningar kan lämna. Skulle denna anstalt upphöra, finnes det
icke inom vårt land någon plats, där den behövliga undervisningen och vår¬
den skulle kunna dem beredas. Hela den stora kategori av vanlottade, som
utgöres av stiftelsens skyddslingar, stode då alldeles utan den för dem nödiga
hjälpen och kunde icke få den omvårdnad, som dessa arma väl framför
andra behöva.
Kan man bliva framgent stående vid detta förhållande?
V. Kan man längre bliva stående vid vad nu gäller
beträffande uppfostran och vård av blinda
dövstumma och blinda sinnesslöa?
Denna fråga kan besvaras jakande allenast under endera av två skilda
förutsättningar.
Kunde stiftelsen — trots sin egenskap att vara enskild — anses tryg¬
gad till sin fortvaro, så att man ägde säkerhet, att den allt framgent skulle
kunna erforderligen fylla sin uppgift, då skulle man visserligen icke hava av
nöden att nu ingripa på något särskilt, mera omfattande sätt.
Men om denna förutsättning icke eger giltighet, då kan man icke stanna
vid det närvarande tillståndet annat än under den förutsättningen, att om¬
händertagandet av de vanlottade, varom här är fråga, icke är att anse såsom
något mera maktpåliggande intresse för det allmänna. I sådant fall bleve
visserligen anstaltens upphörande eller tillbakagång eller oförmåga att i er¬
forderlig grad fylla vad den fått sig förelagt en ledsam eventualitet. Men
vore den sak, som gåves till spillo, ej av desto mer betydelsefull eller krävande
art, finge man ju — må vara med ett beklagande — nöja sig med att låta
60
Kan stiftel¬
sens fortbe¬
stånd anses
vara tryggat:
Svårigheter
på grund av
stiftelsens sär¬
egna beskaf¬
fenhet.
anstalten verka allenast så pass mycket och så pass länge, som det för den¬
samma, med den statshjälp den åtnjuter, överhuvud vore görligt.
De båda punkter, som sålunda berörts, får utredningen nu till närmare
belysning upptaga.
Härvid möter då närmast det ovan först nämnda spörjsmålet: Kan den
ifrågavarande enskilda institutionen och dess förmåga att i tillräcklig omfatt¬
ning tillgodose de blinda dövstumma eller blinda sinnesslöa anses vara be¬
tryggad?
Svaret på denna fråga är nekande. I den uti detta ärende gjorda un¬
derdåniga framställningen är ock framhållet och betonat, att anstaltens bestånd
icke är tryggat.
Den svaghet, som vidlåder densamma, ligger givetvis redan i det för¬
hållandet, att den överhuvud är eu enskild inrättning, men den beror här¬
jämte — och särskilt — på förhållanden, som äro för just denna enskilda an¬
stalt egendomliga. Många i viss mån jämförliga privatanstalter kunna med
hjälp av ett skäligen tillmätt statsunderstöd ofta nog utan större svårigheter
uppehållas; i detta fall åter äro olägenheterna av institutionens privata karak¬
tär av en alldeles särskild natur, föranledda av anstaltens säregna ställning
och ändamål.
Att meddela utbildning och vård åt blinda dövstumma och blinda sin¬
nesslöa är, såsom redan framhållet, en ingalunda lätt uppgift. Härtill krävas
särskilda för syftet utarbetade metoder och, även om frågan är blott om vård,
en ständig och oavbruten möda. Arbetet är icke otacksamt — tvärtom —;
erfarenheten har givit ett glädjande vittnesbörd i motsatt riktning. Men det
är svårt, och det är ansträngande. Det innebär ett värv, som det icke är
vem som hälst givet att kunna fylla. Det kräver eu alldeles särskild begåv¬
ning, men det kräver därtill en särskild av människokärlek betingad kallelse.
Om man nu också får antaga att krafter alltid skola stå till buds, som vilja,
trots de alltför låga löner som av anstalten kunna bestås, ägna sig åt arbe¬
tet därstädes, måste man dock bliva tveksam beträffande själva ledningen
av en dylik anstalt, så länge denna ledning skall vara förbunden med om¬
sorgen om anstaltens ekonomiska möjlighet och därav beroende fortbestånd,
utan den tryggande lättnad, som det redan i övrigt nog så tunga arbetet
vinner genom tillvaron av en för anstaltens drift och uppehälle ansvarande
förläggare och principal. Låt vara, att denna omsorg kan i någon mån delas
av personer utom anstalten, de där kunna befinnas villiga att såsom styrelse¬
ledamöter eller annorledes söka biträda, men klart är att bördan enligt sa¬
kens natur främst måste vila på den person i och vid själva anstalten, som
61
är och måste vara dess ordnande, ledande och sammanhållande kraft. Men
denna uppgift kan bliva — och den är — för tung. Anstalten är därför —
såsom också blivit i den underdåniga framställningen antytt — i väsentlig
mån till sitt fortbestånd beroende av den nuvarande föreståndarinnans per¬
son. Utredningen finner sig icke förvissad, huruvida det, om nuvarande
föreståndarinnan avginge men anstalten fortfore att vara privat i enahanda
ställning som nu, skulle kunna lyckas att få på hennes plats någon person av
de egenskaper, som i sådan händelse skulle krävas, och om över huvud
under sådana förhållanden anstalten skulle kunna sammanhållas och fort-
bestå.
Redan under nuvarande omständigheter, och utan hänsyn till det nu
anförda, måste emellertid Stiftelsens ställning anses vara osäker, kanske även¬
tyrad. Det är härvid, såsom helt naturligt är, de ekonomiska möjligheterna,
som svika eller äro osäkra. Särskilt avgörande är härvid anstaltens bostads¬
fråga, vilken med fog kan betecknas såsom dess livsfråga.
Vore bostadsfrågan icke av den oroande beskaffenhet, som den är, kunde
det enligt utredningens uppfattning i allt fall erbjuda svårigheter att fram¬
deles få driftkostnaden att gå ihop med de inkomster, som nu stå till buds
genom bidrag från staten, landsting, målsmän eller eljest. Hittills har detta
lyckats, men vissa omständigheter ställa sig ogynnsammare för framtiden.
Det anslag av 250 kronor, som för närvarande utgår såsom statsbidrag för
varje blind sinnesslö i skolhemmet, får icke utgå för varje särskild elev för
längre tid än åtta år, under vilken tid en skolkurs i de vanliga sinnesslö-
anstalterna anses kunna medhinnas. Överflyttade därefter till arbetshemmet.
erhålla de sinnesslöa statsbidrag allenast efter 100 kronor för år; och då
elevantalet i stiftelsens arbetshem naturligen kommer att undan för undan
växa, har man följaktligen att motse en genom angivna förhållanden fort¬
gående relativ inkomstminskning. På fortsatt utgående av landstingsansla-
gen bör man visserligen kunna hoppas; men någon obetingad säkerhet här¬
utinnan är naturligen icke given.
Det är emellertid, såsom sagt, framför allt bostadsfrågan, som innebär
anledningen till oro för anstalten.
Utredningen har närmare undersökt denna punkt och har mottagit från
Stiftelsen redogörelse för bostadsförhållandena, sådana de nu äro och sådana
de under gångna tider varit. Vad därvid meddelats angående redan tillända-
lupen tid innebär en talande historik om ständiga svårigheter, bekymmer,
besvär och kostnader, allt från den tid då anstalten i sin första begynnelse
med fyra elever inrymdes uti Skara i en liten våning om fyra små låga
Ekonomiska
svårigheter.
Bostadsfrågan.
62
rum med kök på nedra botten i ett gammalt trähus utan stenfot och utan
gård, och intill den tid, som nu är. Det framgår av redogörelsen, hurusom
tider funnits, då man stått inför faran att icke kunna få tak över huvudet,
ja, då denna befarade svårighet blivit en verklighet för kortare tider, då
samfälligheten måst om än tillfälligtvis upplösas och eleverna likasom ock
anstaltens personal inhysas provisoriskt på flera skilda håll. Talrika, ofta under
de mest bekymmersamma förhållanden företagna flyttningar hava ägt rum.
Dessa hava naturligtvis medfört dryga flyttningskostnader samt verkat upp¬
rivande och slitande för personalen; undervisningen och vården ha därvid
blivit lidande. En förbättring inträdde 1908 så till vida, som den tidigare
omförmälda, stiftelsen tillhöriga träbyggnaden då kunde tagas i bruk. Men
denna byggnad rymmer blott en del av anstalten och är, även den, för sitt
ändamål otillfredsställande, på sätt nedan skall närmare nämnas. Bostads-
svårigheterna kvarstå alltjämt och ökas med anstaltens fortgående ut¬
veckling.
De nuvarande bostadsförhållandena — av vilka en något fullständigare
framställning tvivelsutan bör här lämnas — framgå av följande.
Anstalten är förlagd uti flera olika lokaler med synnerligen spritt läge
i förhållande till varandra. Dessa lokaler utgöras i främsta rummet av stif¬
telsens eget nyss omförmälda hus. De övriga äro förhyrda och bestå dels
av tre särskilda lägenheter uti var sitt av tre olika hus å den s. k. Ny-
bergska fastigheten i Vänersborgs stad, dels av manbyggnaden å det utom
själva staden belägna landeriet Fredriksberg dels av manbyggnaden å den
Vänersborgs stad tillhöriga men delvis utom dess planlagda område belägna
egendomen Lyckhem. I stiftelsens eget hus är skolans större avdelning, för
blinda sinnesslöa, inrymd. I det större av de omförmälda tre husen å Ny-
bergska fastigheten är skolans mindre avdelning, den s. k. lilla skolan, vilken
består av de blinda dövstumma, förlagd; i de mindre lägenheterna uti de
övriga båda husen inom Nybergska fastigheten äro bostäder beredda för en
del av stiftelsens personal. Å Fredriksberg befinna sig arbetshemmet samt
den avdelning av skolan, som benämnes skolans arbetsavdelning. Å Lyck¬
hem slutligen har asylen sin förläggning.
De av anstalten disponerade utrymmena innefatta 75 boningsrum eller
till bostad använda rum — tre kök och en hall användas nämligen till bo¬
ningsrum — samt 4 kök. Särskilda hushåll uppehållas på 4 ställen, näm¬
ligen i stiftelsens byggnad, i den större byggnaden till Nybergska egendomen,
å Fredriksberg samt å Lyckhem. De 75 boningsrummen eller till bostad an¬
vända rummen fördela sig med 31 å stiftelsens egen byggnad, 10 å den
större lägenheten inom Nybergska gården samt respektive 3 och 3 å de
63
mindre lägenheterna inom sistnämnda gård, It å Fredriksberg samt IT å
Lyckhem.
För föreståndarinnan finnes icke någon bostad upplåten. Då nuvarande
föreståndarinnan har såsom gift eget hem, har sagda missförhållande icke för
närvarande påkallat någon särskild åtgärd, men det skulle naturligen under
andra förhållanden innebära en synnerlig brist.
De särskilda platserna hava, såsom nämnt, ett särdeles spritt läge. Från
föreståndarinnans hem är avståndet till Nybergska gården vid pass 300 meter,
till stiftelsens byggnad 600, till Lyckhem inemot 1,100 samt till Fredriks¬
berg ungefär 600. De olika platserna ligga emellertid icke utefter en och
samma led. Om man tänker dem sammanbundna med linier, uppkommer
en femsidig figur, vars yttergräns — bruten i knä vid eu var av de sär¬
skilda platserna — får en sammanlagd längd av tillhopa mera än 2 kilo¬
meter.
Redan de nu angivna omständigheterna giva omedelbart vid handen för¬
läggningens olämplighet. En närmare beskrivning skall yttermera visa, huru
otillfredsställande förhållandena äro.
Vad först beträffar stiftelsens eget hus — den år 1008 av trä uppförda '"neI'en' hu
byggnaden — så är redan tidigare antytt, att den enligt eu vid tiden för
dess tillkomst uppgjord byggnadsplan var avsedd att utgöra allenast en bland
de byggnader, dem man då tänkte sig såsom erforderliga för att inrymma
anstalten med dess olika avdelningar, samt att dess enligt planen tillämnade
användning var en annan än som sedan kom den till del. Man tänkte sig
då, att den behövliga byggnadskomplexen skulle utgöras — förutom av sär¬
skilda för anstalten i dess helhet nödiga uthus, såsom kol- och vedbodar,
visthus, källare, badstuga, bak- och tvättstuga — därjämte av fyra särskilda
byggnader: dels en huvudbyggnad vilken skulle inrymma i nedre våningen
administrations- och ekonomilokaler, bostadsrum för husmor och tjänarinnor,
matsalar för elever i skola och i arbetshem, för lärarinnor och för anstaltens
hela vårdare- och ekonomipersonal m. m. samt i övre våningen läro- och
slöjdrum jämte dagrum för skolans elever ävensom högtidssal för hela an¬
stalten; dels en byggnad, inrymmande skolbarnens sovrum samt därovanpå,
i vindsvåningen, deras lärarinnors och sköterskors bostadsrum; dels en byggnad
för arbetshemmet, innehållande alla för dess elever nödvändiga lokaler, utom
matsal — de skulle intaga sina måltider i huvudbyggnaden —; dels slutligen
en särskild byggnad för asylen med utrymme för alla dess behov, utom mat¬
sal för personalen. Såväl arbetshemmets byggnad som den, vari skolbarnen
hade sina sovrum, skulle vara förenade med huvudbyggnaden genom täckta
sammanbindningsgångar, vilka kunde tjäna till promenadplats i dåligt väder.
64
Byggnadsplanen var anlagd efter vida mindre mått och utrymmesberäkning
än som sedermera visat sig erforderligt. Den kunde emellertid av brist på
medel icke realiseras i vidare mån än att endast själva huvudbyggnaden kom
till utförande. Men därvid blev nödigt, att dennas lokaler användes delvis
på annat sätt än det ursprungligen avsedda, och huvudbyggnaden är för när¬
varande disponerad så, som följande beskrivning närmare utvisar.
Vid den västra ingången ligger till bögel’ ett ytterst litet rum, hittills
använt till bostadsrum för en lärarinna, men från och med 1912 års höst
till lärorum. Rummet bar uppstått genom att en korridorända avbalkats
och en dörr insatts; det är blott 1,80 meter brett och 3,60 meter långt. Där
bredvid, i sydvästra hörnet av huset, ligger expeditionsrummet, gemensamt
för föreståndarinnan och kassaförvaltaren. På andra sidan korridoren i mot¬
satta hörnet ligger husmoderns bostadsrum, enligt planen avsett till besöks¬
rum, samt därintill lärarinnornas mat- och samlingsrum, från början ämnat
till endast samlingsrum. Lärarinnornas ursprungliga matrum, som ligger
åt söder, mitt emot på andra sidan korridoren, användes nu till matrum åt
i byggnaden inrymda 41 skolelever — utrymmet är till det yttersta anlitat,
ty rummet är blott 6X7 meter stort och måste tillika användas såsom
serveringsrum. I rad med detta ligga åt söder 4 rum; ursprungligen av¬
sedda: det förslå 7X7 in., till matsal för skolbarnen, den andra, 6X7 meter
(ill matsal åt arbetshemmet, det tredje och fjärde till bostad åt husmodern
samt till syrum. Alla dessa fyra rum användas nu till sovrum åt 35 barn;
för de övriga 6 användes ett »skolrum» i övre våningen, emedan det icke
är möjligt få plats för flera sängar i rummen på nedra botten. Intill det
rum, som användes till lärarinnornas mat- och samlingsrum, ligger, med sär¬
skild ingång, ett städ- slask- och snyggningsrum. Här, åt norr, är huset ut¬
byggt till eu flygel, som rymmer kök och ekonomilokaler på nedra botten
samt högtidssalen — 7 X 13 meter — i övre våningen. Nämnda yta, 7 X
13 meter, angiver allt utrymme, som finns för nyss nämnda ekonomilokaler,
vilka utgöras av: köket, ljust och rymligt men ändå otillräckligt, enär det
även måste användas till bak-, stryk- och mangelrum samt till renseri; till
vänster om köket ett disk-, serverings- och klädförrådsrum, ursprungligen
ämnat endast till diskrum; därintill ett från början till serveringsrum avsett
rum, nu använt till matrum och kläd förrådsrum; slutligen, på var sin sida
om en mot norra gaveln befintlig mindre förstuga, två små rum, de enda
förrådsrum, som finnas för hela det i bygnaden inhysta stora hushållet, ut¬
görande 60 personer. Till skafferi, handkammare, mjölk- och kölrum, visthus
och källare finns det alltså två små rum, tillsammans upptagande knappt 15
kvadratmeters yta. I nedre våningen finnas också 3 rum för tjänarinnor
samt »sjukrummet».
65
I övre våningen finnas 4 vanliga mindre lärorum, varav det ena, som
•nyss nämnts, användes till sovrum för 6 barn. Vidare finns det därstädes
3 ytterst små rum, ämnade till skolrum för blinda dövstummas undervisning,
men nu använda till bostadsrum för tre lärarinnor, samt ett s. k. snygg-
ningsrum. Två i samma våning befintliga slöjdrum lämna med knapp nöd
plats för vävstolar, bord och dylikt, som äro nödvändiga för arbetet. När
det skall varpas, bobinas etc., vilket nästan ständigt förekommer, då ett
trettiotal vävstolar där äro i gång, är det med största svårighet sådant kan
försiggå, för det otillräckliga utrymmets skull. Barnen kunna ju icke se, om
de gå emot dessa apparater, och ställa därigenom till oreda. Slutligen finnes
där ett mindre dagrum, alldeles otillräckligt för 41 barn. De mindre barnen
få vistas där; de övriga få hålla till i korridoren, som löper genom hela huset,
eller i den s. k. högtidssalen, belägen ovanpå köket i den förut nämnda fly¬
geln. Salen användes också dagligen till undervisning i flera ämnen, sär¬
skilt musik, av flera grupper, då de andra rummen äro upptagna. Lära¬
rinnorna måste emellanåt använda sina egna rum till undervisning, då det ej
finns plats på annat håll. Gymnastikövningarna försiggå dels och huvud¬
sakligen i korridoren, dels i dagrummet, där det satts upp några ribhstolar,
linor och dylikt.
På vinden hava inretts 3 rum för tre lärarinnor, och under den var¬
mare årstiden hava några av de mera begåvade blinda dövstumma flickorna
däruppe i en vrå inrett en liten »lekstuga», där de ostörda kunna leka med
sina dockor, sy kläder åt dem o. s. v. — någon plats till »lekrum» finns icke.
Utom hus är det icke bättre ställt. Tomten, bestående av åkerjord, inne¬
håller tre tunnland, och är till formen en tämligen regelbunden bred rektangel,
å vars mitt byggnaden är belägen. Tomten, som är alldeles plan, lärer ligga
på den lägsta punkten i omgivningen, och då det i den delen av staden icke
ännu finns någon ordnad avloppsledning, utom genom öppna diken som
nästan sakna fall, är stiftelsens område mycket vattensjukt, särdeles vår
och höst.
Tomten saknar stängsel, så att de blinda skulle kunna förirra sig huru
långt som helst, om de icke ständigt övervakades. Det har en gång hänt,
att en elev, som lyckats avsiktligt smyga sig ända till det ett par hundra meter
från byggnaden belägna järnvägsspåret, följt detta förbi järnvägsstationen
ända till den bortom stationen befintliga över kanalen ledande järnvägsbron,
vilken just då var öppen. Lyckligtvis hörde brovakten honom och räddade
honom från att stupa rätt i kanalen.
Det finns ingen annan planering än en inkörsväg och en mindre gårds¬
plan söder om huset, där barnen få vistas, utan skydd mot sol eller blåst
9
66
Nybergska
egendomen.
— regnar det, måste de i brist på lekskjul e. dyl. hållas inomhus. Några
träd, som kunna giva skugga, finnas heller icke.
Uthus saknas fullständigt. Det finnes varken vedbodar, bagarestuga,
tvättstuga, visthus, källare eller dylikt. Veden ligger ute i ur och skur, och
man kan knappast kontrollera, om någon skulle vilja förse sig av anstaltens
förråd. Nästan enahanda är förhållandet med veden även på de andra av¬
delningarna av anstalten. Senaste sommaren hade inköpts 78 famnar björk¬
ved — minst så mycket förbrukas det — men blott en ringa del därav är
under tak.
Då huset byggdes funnos inga medel till anordnande av badrum. För
att barnen skola få bada, måste de föras till stadens allmänna badhus, som
ligger i motsatta ändan av staden, i den s. k. nordstaden, alldeles för långt
att gå för många av anstaltens elever. De måste därför skjutsas till och
från badhuset. Ensamt åkandet kostar 12 kronor för varje baddag, och som
denna återkommer i regel var fjortonde dag, är detta en dryg utgift till alla
andra, som orsakas av de bristfälliga bostadsförhållandena.
Vad härefter angår de inom Nybergska fastigheten förhyrda lägenheterna
får utredningen omnämna följande.
Såsom ovan nämnts, uppgick skolans elevantal vid senaste läsårets ut¬
gång till 54. Av dessa utgjorde en särskild grupp, bestående av 8 elever,
skolans s. k. arbetsavdelning. Denna avdelning, som omfattar sådana elever,
vilkas utbildning huvudsakligen är riktad åt praktiskt arbete, kan lämpligen
vara sammanförd med arbetshemmet och har jämväl så förlagts. Arbets-
hemmet, bestående av 7 elever, var under senare läsåret, likasom under
närmast föregående läsår, jämte nyssnämnda avdelning inrymd i den större
lägenheten inom Nybergska gården. För detta ändamål var emellertid lägen¬
heten allt annat än lämplig. Utrymmet var ytterligt trångt och förhållandena
även på annat sätt svåra. Så t. ex. finnes det till fastigheten icke någon
gärd, där eleverna kunna vistas ute i fria luften, utan denna deras vistelse
utom hus måste äga rum under ideligt promenerande på den smala s. k.
stenvägen, som tillhör fjärde dövstumskoldistriktets därintill belägna skola
och som sammanbinder denna skolas båda avdelningar. Denna väg har
förut varit nog så fridsam och lämplig för behovet, men efter det för något
år sedan marken norr om densamma upplåtits till s. k. koloniträdgårdar, har
vägen blivit alltmer inkräktad av bland annat alla de barn, som ha anled¬
ning att gå till de omnämnda »trädgårdarna», och i sitt oförstånd göra
dessa barn ofta de stackars vanlottade arbetshemseleverna till föremål för
skämt och begabberi till och med av handgriplig art, vilket allt menligt in¬
verkar på de senare. Det var således önskligt att från och med 1912 års
67
höst finna någon lokal för arbetshemniet dels med större utrymme inomhus
dels med bättre skyddad och lämpligare plats för elevernas vistelse utom
hus, vilket är av så stor vikt för deras välbefinnande.
Härtill erbjöds Fredriksberg, där förut såväl skolan under några år för
längre tid tillbaka som ock asylen under halvannat år av sin första tillvaro
varit inrymda.
Å andra sidan visade sig nödvändigt att med 1912 års hösttermin er¬
hålla ökat utrymme för skolan. Dennas elevantal steg med höstterminens
början från 54 under förra läroåret till 59, vadan — med frånräkning av de
8, som utgjorde skolans arbetsavdelning och som följde arbetshemniet — stif¬
telsens egen byggnad skulle komma att tagas i anspråk för 51 elever. Detta
var ogörligt. I och med det att arbetshemniet med skolans arbetsavdelning
flyttades till Fredriksberg måste man från skolan utbryta någon avdelning,
och då de blinda dövstumma inom skolan utgjorde ett för detta ändamål
lämpligt antal — 10 stycken — bildades med sagda termin den s. k. lilla
skolan, vilken, bestående av sagda elever, efterträdde arbetshemniet i dess
lokal å Nybergska fastigheten. Denna lokal både varit olämplig för arbets-
hemmet och den är visserligen — på sätt nedan framhålles — allt annat
än lämplig för lilla skolan; dock äro olägenheterna därstädes för denna se¬
nare något mindre än för det förra.
Det hade synts önskligt att hit kunna överflytta dem av de svårare
gossarne, som äro okynniga och ofta skadelystna samt genom sitt föredöme
i ord och handling utöva ett dåligt inflytande på de övriga barnen. Denna
önskan kunde icke realiseras, dels emedan det, som förut nämnts, icke å
fastigheten finns någon särskild, inhägnad gård, där de kunna övervakas,
dels emedan dessa gossar tillhöra olika grupper vid den intellektuella under¬
visningen. Deras skiljande från de övriga skulle då hava krävt ytterligare
lärarinnekrafter, ty barnen hade icke kunnat gå till skolans hus och där del¬
taga i undervisningen, dels emedan avståndet är för stort — 300 meter —
och vägen under större delen av året ytterst svårtrafikabel, dels skulle härav
ett springande fram och åter blivit en följd och mycken tid därigenom för¬
spillts även för dem, som ständigt därvid skulle åtfölja eleverna. Man måste
då i stället överflytta de blinda dövstumma, som i allmänhet äro intelligenta
och på grund därav både mindre utsatta och mindre tillgängliga för hån
och smälek. Flera av dem äro heller icke fullständigt blinda och andra
icke alldeles döva och därför bättre i stånd än de sinnesslöa att taga sig
fram under de svåra förhållandena i Nybergska gården. Det blir nu både
lärarinnor och elever, som få dela obehaget att gå den dåliga, blåsiga vägen,
vilket av praktiska skäl icke helt kan undvikas, dels för undervisnings-
68
materiels skull, dels enär gymnastikattiralj där saknas. Dessutom måste
lärarinnorna undervisa i båda avdelningarna. Kan icke eleven gå till lärarin¬
nan för att få undervisning, måste lärarinnan gå till eleven. Dessa elever
undervisas ju individuellt och den enes undervisningstid är således till viss
grad oberoende av den andres, men det uppgives hava varit förenat med
mycket stora svårigheter att göra upp en arbetsordning, som förekommer
onödigt spring mellan de olika avdelningarna.
Dessa tio elever hava nu väsentligt bättre utrymme än arbetshemmets
femton elever hade, ehuru utrymmet ändå är väl mycket anlitat; och svå¬
righeterna i övrigt äro betydande.
Den lägenhet å Nybergska fastigheten, dit lilla skolan alltså är förlagd
och vilken omfattar 6 rum i övre våningen samt 4 rum och 1 kök i den
nedre, är ytterligt kall och dragig. Under förra vintern var det t. ex. vid
nordlig vind omöjligt att hålla värmen uppe i mera än -f- 6 till 8 grader;
och ehuru alla rummen utom ett äro ganska små, förbrukades där 25 famnar
björkved under förra året. Anstalten har nu där måst låta sätta in 2 stycken
elektriska kaminer för att om möjligt i allmänhet hålla högre temperatur,
åtminstone i nedra våningen där barnen vistas om dagen.
I källarvåningen till huset finnes en liten tvättstuga, som kan användas
för mindre tvätt, men vid sådant arbete vållas obehag i hela huset genom
ånga och fukt, som därvid uppstå.
Ingången till huset är förlagd åt norr genom en liten, ytterst trång för¬
stuga, i vilken finnes nedgång till källaren, samt några trappsteg, som leda
upp till ett högre plan i förstugan. Dessa trappsteg äro ytterst förrädiska
för de blinda, då förstugan är så liten att väggarna äro alldeles upptagna
dels av nämnda trappsteg och av trappan, som leder till övre våningen, dels
av de fyra dörrarna, varigenom man kommer in i personalens matrum, i
barnens arbetsrum samt i köket. I övre våningens förstuga äro förhållandena
än mera farliga, ty om två elever samtidigt gå ut genom olika dörrar —
en dörr leder in till flickornas sovrum, en annan till gossarnes — utan att
veta om varandra, riskerar den ena att störtas ned av den andra medelst
dörren, som öppnas av den senare.
Till höger på nedra botten är personalens lilla matrum, därintill på
gaveln ett mindre lärorum samt intill detta åt söder ett större slöjdrum, sam¬
manslaget av två rum, och på västra gaveln barnens mat-dagrum, lika stort
som lärorummet. Ovanpå ligga sovrummen, två afsedda för gossar och två
för flickor, med skilda ingångar för de båda könen; gossarnas ena sovrum
användes för tjänarinnorna.
I rummet ovanpå köket bor husmodern och över personalens matrum
69
bor en lärarinna; båda rummen ligga mot norr. För andra lärarinnor hava
rum måst hyras i de två andra husen i samma gård. Vardera lägenheten i
dessa hus består, såsom förut nämnt, av 3 rum, av vilka ett i vardera lä¬
genheten egentligen är kök. Det ena köket har på anstaltens bekostnad in¬
retts till rum och bebos av skolans nattsköterska.
Fredriksberg, där arbetshemmet samt skolans arbetsavdelning numera Fredriksbere
äro inrymda, innehåller på nedra botten först en större täckt glasveranda åt
väster, utanför huvudingången, varigenom man kommer in i en ljus förstuga
med öppen trappa till övre våningen, vilken förstuga också tjänar till kapp¬
rum. Till vänster finnes ett mindre slöjdrum med plats för 3 vävstolar och
där innanför den stora slöjdsalen, som går tvärs över huset, med plats för
12 vävstolar. Vidare finns å samma sida av huset ett rum för husmodern,
kök och skafferi samt förstuga med särskild utgång och med trappa upp till
övre våningen. Från stora salen kommer man in i ett lärarinnerum, med
utgång till det mindre slöjdrummet, samt vidare till ett sovrum för 3 flickor.
Där intill, på södra gaveln av huset, har man mat-dag-läsrummet för ele¬
verna, vilket således ligger i motsatta ändan av huset, från köket räknat, så
att maten måste bäras genom stora vävsalen, det mindre slöjdrummet och
hallen, innan den når eleverna. Personalens mat måste bäras upp till övre
förstugan, där en »matvrå» anordnats; något utrymme därtill finns icke i
nedra våningen. Ovanpå den täckta glasverandan finns en lika stor balkong.
I övre våningen, som är vindsvåning, är utrymmet mycket splittrat. På
södra gaveln finns det blott ett rum för eu lärarinna, med garderober på
båda sidor; åt söder ett sovrum för flickor, där med nöd 4 sängar få plats,
samt därintill en ljus passage, med plats för en säng. Där har eu opålitlig
gosse sin plats, och han måste låsas in varje afton. Genom nämnda passage
kommer man in i stora sovsalen för gossar med plats för 7 å 8 sängar.
Den ligger ovanpå stora vävsalen, har lika stor golvyta men mindre höjd.
Från sistnämnda sovsal finns utgång dels till kökstrappan och dess förstuga
dels, genom en liknande passage, som nyss nämnts, till stora trappan. Mellan
dessa båda passager ligger ett ganska stort rum, som tyvärr har blott
sekundärdager och därför ej är tjänligt till bostadsrum. I denna våning
finnes också ett kök på norra gaveln, som bebos av de båda tjänarinnorna.
I arbetshemmet bo de två slöjdlärarinnor, som där tjänstgöra. Fn
lärarinna, som bor i skolan, måste gå även till arbetshemmet för att un¬
dervisa dess elever i sång. Där meddelas också några timmars intellektuell
undervisning i veckan av en extra lärarinna utom skolan.
Rummen äro kalla och dragiga. Svårast är dock, att vatten icke finnes,
ej ens tilll dagligt behov. Den brunn, som finnes, ligger långt ute på eu
70
Lyckhem.
åker. Vatten måste därför liksom för Lyckhem delvis hämtas från staden,
men nöden har ingen lag. Man var glad att åtminstone få tak över huvudet
och förhyrde manbyggnaden, nu mot en hyra av 1,000 kronor om året —
första gången var den blott 600 kronor. Man måste härjämte bekosta elek¬
triska ledningar för belysning, delvis ock för värme samt för telefon, allt för
möjligen blott ett år, emedan ägaren lärer önska att sälja gården och därför
ej velat upplåta den på någon längre tid.
Parken omkring och allén öster om huset erbjuda här de bästa till¬
fällen till vistelse i det fria, både sommar och vinter.
Lyckhem, där asylen varit inrymd sedan hösten 1007, äges av Väners¬
borgs stad. Det hus, som av anstalten förhyres, är byggt till privatbostad
och kan sålunda icke vara lämpligt för eu anstalt av detta säregna slag.
Det lämnar heller icke utrymme för mera än 37 asylister.
Å Lyckhem likasom på Fredriksberg finnes en stor glastäckt veranda åt
väster utanför huvudingången och där innanför en större ljus hall, som går
tvärs genom huset med utgång även på motsatta sidan. En stor, bred bruten
trappa leder till övre våningen, och under densamma finns ett blott 2X2
meter stort snyggningsrum. Förutnämnda hall användes alltid till dagrum,
liksom ock den nämnda verandan, då kylan icke hindrar barnen att vistas
där. Till vänster om hallen är det stora dagrummet, som ock tjänar till
matrum för alla skyddslingarna. Maten transporteras direkt dit genom en
lucka i väggen till köket. Ifrån hallen är ock ingång till personalens mat¬
rum och därifrån ut i köket med skafferi. Även här finns särskild förstuga
med direkt utgång samt trappa till övre våningen och till vinden. Till höger
om hallen ligger ett litet dagrum och längre in ännu ett, som är större och
användes dels för de epileptiska dels till sy- och arbetsrum. Därifrån kommer
man in i ett större rum för sköterskor; de måste här bo tre i samma rum.
Bredvid sköterskornas rum ligger husmoderns, med särskild utgång. Två
sköterskor bo i ett mindre rum i övre våningen och i dess kök ha tjänarinnorna,
tre stycken, bott ända till helt nyligen. Nattsköterskan har under senaste
året bott i den å egendomen varande arrendatorsbyggningen; förut bodde hon
i den Nybergska långt därifrån belägna gården; nu bor hon i ett s. k. som¬
marrum utan eldstad på husets vind, vilket rum uppvärmes medelst elek¬
tricitet.
Stora trappan leder upp till en avsats i övre våningen, från vilken det
finns tre ingångar, varav två till barnens sovrum och en till de två skö¬
terskornas enda rum. Barnens sovrum ligga 4 i rad — mot väster — och
upptaga husets hela längd. Skilda genom en smal passage finnas ytterligare
två, mot öster. Utrymmet är mycket hårt anlitat och rummens läge i för-
71
hållande till varandra ökar svårigheterna. Bland dessa blinda skyddslingar
finnas många lama, krymplingar och epileptiska, alla även därigenom mer
eller mindre oförmögna att hjälpa sig själva, särskilt i trappor. De måste
därför bäras upp och ned, och som de flesta icke längre äro barn, är detta
i dubbel mening ett tungt arbete.
Å vinden har under 1912 års höst ett nytt rum inretts, som numera
bebos av de tre tjänarinnorna, vilka förut bott i köket.
De med bostaden förenade svårigheterna hade varit lättare att bära, om
där funnits vatten; men under långa tider har vatten till det stora hushållet
om cirka 50 personer måst forslas från staden, då den enda brunn, som
finnes, för icke blott asylens hushåll utan ock för en stor ladugård om 30
djur och för de andra hushåll som finnas på gården, alldeles sinat ut. Under
år 1912 hade svårigheterna till följd av vattenbrist varit hart när olidliga.
Bad hava under angivna förhållanden naturligtvis icke kunnat komma ifråga
för skyddslingarna, av vilka många behövde dagligen ett reningsbad, ty det
har icke kunnat sättas i fråga ens att få bada dem i stadens allmänna bad¬
hus, även om de skulle kunnat transporteras dit. Att arbetet för sköter¬
skorna härigenom högst väsentligt försvåras, är ju omedelbart klart; det
gäller att hålla 37 obildbara sinnesslöa rena dag och natt.
Emellertid har staden under senare delen av år 1912 låtit draga ut
vattenledning likasom ock gasledning till Lyckhem. Anstalten får sålunda
snart vattenbehovet åtminstone till en del tillgodosett. Vatten i tvättstugan
lär icke komma att indragas nu. Köket i övre våningen har apterats till
badrum, och meningen lär vara att där leda in gas för kokning och för upp¬
värmning av badvatten. Likaså har staden låtit draga ut ledningar för elektrisk
belysning, men all armatur för belysning, gas och badrum bekostas av anstalten.
Lyckhem är ett stort trähus, byggt av virke från gamla hus. Att hava
stiftelsens skyddslingar inrymda i trähus — såsom förhållandet är med dem
alla — är naturligen betänkligt med hänsyn till eldfara. De äro alla mer
eller mindre hjälplösa, men i alldeles särskild grad gäller detta om asylisterna.
För samtliga de förhyrda lokalerna, vilka lämna så mycket övrigt att
önska, erläggas hyror, som stiga till stora belopp, enligt följande förteckning:
Do) Nybergska gården:
för »lilla skolan» per år ..................................................... kronor 1,350
» två lägenheter bebodda av lärarinnor ....................... » 575
2:o) Fredriksberg (förr 600) nu ....................................................... » 1.000
3:o) Lyckhem (förr 1,500) nu ........................................................ » 2,100
Ett rum hos arrendator!!...................................................... » 96
Kronor 5,121
72
Kontrakten för dessa olika lägenheter utgå:
för lägenheterna i Nybergska gården:
för »lilla skolan» den t augusti 1913,
för de övriga den 1 oktober 1913,
för Fredriksberg den 1 oktober 1913,
för Lyckhem gick kontraktet tillända den 1 sistlidne oktober, och under band
är avtalat om dess förnyelse för tre år.
Utom dryga hyror har anstalten, såsom redan delvis nämnts, måst ikläda
sig stora omkostnader för en del förändringar i lokalerna, för ledningar och
dylikt, lör pumpar och vattenhämtning etc. Vad saknaden av tvättinrättning
för en dylik anstalt om redan nu över 100 platser samt en personal av mer
än 30 har för betydelse för ekonomien, och huru stora de svårigheter äro,
som i anledning därav måste övervinnas, låter sig lätt tänka. För själva
skolans räkning måste brygghus hyras inne i staden, tvättkläder och ved
m. m. måste föras dit in, tvätten därifrån ner till sjön för att sköljas, så
till hyrda vindar för att torka, sedan hem för att ordnas och »dragas» för
mangling, så måste återigen all den del av tvätten — lakan, duktyg m. m. —
som icke kan manglas på den lilla handmangeln i skolan, föras bort till den
hyrda mangeln i staden, och så till sist hem igen! Kommer så härtill all
den mangling och strykning, som måste ske hemma i skolans kök. Huru
ofantligt mycket detta innebär av arbete, förspilld tid och onödigt stora kost¬
nader säger sig själv.
För asylen finns ingen annan utväg för tvätten än att sända den till ert
tvättinrättning i Göteborg! Ty även om vatten bleve inlett i tvättstugan å
Lyckhem, skulle denna i följd av bristande utrustning och bristande utrymme
vara för ändamålet otjänlig. Tvättstugan på Fredriksberg kan icke av brist
på vatten användas för sitt ändamål. Tvätten blir även där oskäligt dyrbar
och besvärlig, och kommer möjligen liksom för asylen att sändas till tvätt¬
inrättning i Göteborg. I Vänersborg finnes nämligen ingen tvättinrättning
eller liknande företag, som kan anlitas.
Av den nu lämnade redogörelsen, vilken utredningen funnit böra göras
i möjligaste män fullständig, framgår, att stiftelsens bostadsfråga laborerar
med ytterliga svårigheter. Ej nog med, att de nu använda lokalerna äro i
och för sig olämpliga. Att själva verksamheten inom anstalten måste lida
under de ogynnsamma lokalförhållandena, och att ledningen och övervakandet
av densamma försvåras, i vissa delar nästan omöjliggöres, är lätt att inse,
liksom ock att anstaltens arbete blir ej blott förtyngt utan ock högst väsent¬
ligt fördyrat.
Till följd därav, att de lokaler, varöver anstalten förfogar, äro belägna
73
så långt ifrån varandra, har för var och en av de fyra avdelningarna måst
anordnas särskilt hushåll med husmor och övrig ekonomipersonal samt an¬
skaffas köksinventarier, möbler m. m., vilket allt icke vore nödvändigt annat
än i största begränsning, om ett gemensamt hushåll för hela anstalten kunde
anordnas. Frånsett kostnaderna för nämnda personal och inventarier, så
blir själva kosthållet betydligi dyrare, då det måste delas på 4 hushåll, än
om det vore samlat på ett enda. Alla inköp och dylikt kunde då också
göras tillsammans, vilket är omöjligt under förhandenvarande förhållanden,
i all synnerhet som det på ingendera avdelningen finnes några förrådsrum
utan man därför i allmänhet måste leva för dagen. Varje husmor är själv
ansvarig för sitt hushåll och dess ekonomi, och måste därför hava frihet att
själv göra sina uppköp. De olägenheter, som detta medför, minskas dock
något dels därigenom, att leveransanbud å specerier, mjölk och dylikt infor¬
dras för alla hushållen gemensamt, dels genom husmödrarnas tävlan att göra
det bästa möjliga av det minsta möjliga.
Fördelningen av eleverna på många olika hus medför naturligen stora
svårigheter även för undervisningen, och ställer större fordringar på lära¬
rinnornas krafter än som behövdes, om icke elever och lärarinnor vore
spridda i flera hus, skilda på långt avstånd. I denna anstalt kan ju icke
komma ifråga någon klassundervisning, där varje lärarinna har sin klass att
undervisa; de blinda dövstumma undervisas i allmänhet individuellt, de övriga
i små grupper om 4, 5, 6 elever, vilka senare kunna tillhöra olika grupper
i olika ämnen. Dessutom måste den intellektuella undervisningen omväxla
med den praktiska, och då varje lektion icke räcker mer än 25 minuter,
blir det ju ständigt ombyte för både elever och lärarinnor. Eleverna få i
allmänhet blott 2 å 3 timmars intellektuell undervisning dagligen, vilket gör
att varje lärarinna måste meddela sådan undervisning åt dubbla antalet grup¬
per eller individer. Den praktiska undervisningen, som naturligtvis i denna
anstalt har den allra största betydelse, meddelas av särskilda slöjdlärarinnor,
vilka senare i allmänhet kunna samtidigt sysselsätta ett större antal elever
än de förra. Då somliga elever äro ytterligt tålamodsprövande och svåra
att undervisa, måste deras undervisning fördelas efter de olika ämnena på
flera lärarinnor — detta såväl beträffande intellektuell som praktisk under¬
visning — men även härutinnan lägger splittringen stora svårigheter i vägen.
Sammanförandet av anstaltens olika avdelningar vore även av detta skäl av
stort behov påkallat.
Alla de nu nämnda otillfredsställande lokalerna erbjuda blott utrymme
för anstaltens nuvarande behov. Frånsett den ökning av alumnantalet, som
försiggår, möter emellertid osäkerhet för stiftelsen att kunna få behålla ens
10
74
de lokaler, som den nu innehar. I Vänersborg har under senaste tiden
uppstått verklig bostadsbrist till följd av att det länge beramade kasernbyg¬
get påbörjats och att med anledning därav förmän och arbetare för detsamma
strömma till i betydande antal. I följd av den nya regementsförläggningen ha
ock flera familjer inflyttat till staden. För att få bibehålla ens de nuvarande
bostäderna står stiftelsen inför utsikten av höjda hyror. Den årliga driften,
som hittills trots alla svårigheter kunnat uppehållas utan överskridande av
årsinkomsterna, skulle då icke kunna bliva vidmakthållen med den statshjälp
och andra årliga bidrag, som nu lämnas. Stiftelsen komme inför tvånget att
för hyresbehov nödgas anlita större eller mindre del av de nu befintliga
kontanta kapitaltillgångarna, i den mån en sådan deras användning icke
hindras av uppställda donationsvillkor. Men det jämförelsevis obetydliga
belopp, som kunde stå till buds för sådant användande, vore snart förtärt.
Att anlita den allmänna välgörande offervilligheten har vid skilda tillfällen
av bryderi och svårighet med framgång försökts; men att låta denna utväg
ingå såsom en ordinarie faktor i anstaltens ekonomiska villkor är dock allt¬
för bekymmersamt och osäkert. Skulle emellertid av någon anledning de nuva¬
rande lokalerna ej vidare stå att erhålla, är det, så vitt man kan döma, så
gott som ogörligt att få andra i deras ställe på den plats, där anstalten nu
är förlagd.
Men än mera. Anstalten måste vara beredd att möta jämväl ett ökat
platsbehov. Längre fram och i annat sammanhang kommer ett överslag att
göras beträffande det antal skyddslingar, som må beräknas för en anstalt av
förevarande slag. På detta ställe må det vara nog att konstatera, att anstal¬
ten, icke ännu motsvarande det befintliga platsbehovet, befinner sig i sitt
utvecklingsstadium och att man har att emotse en fortskridande ökning.
Men huru skall det låta sig göra att på en plats, där utsikten att fä
hyra bostäder till ersättning för de nuvarande, därest de ej längre stå att
få, är så ytterst oviss, därutöver anskaffa ytterligare andra? Man har tänkt
sig möjligheten att i nödfall å någon helt annan ort få förhyra några lokaler
för någon del av anstalten. Men vanskligheten härav likasom ock de där¬
med förenade många olägenheterna äro uppenbara.
Skall då anstalten vägra att taga emot nya elever? Skall den från sig
frånskilja sådana, som redan inkommit i densamma?
Ja, därtill skulle nöden kunna tvinga. Men detta måste betecknas såsom
en synnerligen beklaglig utväg. Barn anmälas, som kanske ha den rätta
åldern för inträde. Tillbakavisas de, så är måhända för dem just det till¬
fälle försummat, då något till deras verkliga gagn kunnat göras. Nödgas de
att kvarstanna i sina hem med dessas ofta mer än bedrövliga förhållanden,
blir vanvård och elände deras antagliga lott, till dess de tilläventyrs i
75
basta fall någon gång framdeles kunna få komma till anstalt, men då tro¬
ligen såsom asylister, enär rätta tiden för deras bildbarhet blev obegagnad.
Det må icke förtänkas stiftelsen, att den icke kunnat besluta sig för att
hämma den normala årliga tillökningen av skyddslingar. Men man står inför
möjligheten, att så måste ske. Därmed vore emellertid ett svårt avbräck
gjort i abnormvården på detta område. Något liknande har en gång ägt
rum inom dövstumvårdens gebiet. Under trycket av ogynnsamma förhal¬
landen både, såsom tidigare omförmälts, en hel del uppväxande dövstum ung¬
dom blivit i saknad av tillfälle till undervisning. När sedermera kraftigt
ingripande skedde för att bereda undervisning åt alla dövstumma, måste
särskilda anstalter upprättas för dem, som i väntan på att erhålla skolplats
blivit överåriga. Någon motsvarighet till denna åtgärd — med något så
när avsevärt gagn — skulle icke på det område, som hår är i fråga, kunna
anordnas.
Lika svårt och kanske än mer bedrövligt vore det, om anstalten bleve
tvungen att av brist på utrymme från sig skilja några redan däri intagna
skyddslingar. Såsom ovan är nämnt, äro några få av asylisterna seende.
Anledningen till detta förhållande är ovan omförmält, likasom ock att dessa
antagits villkorligt, och man är beredd att skilja dem från anstalten i den
mån deras platser bliva behövliga för sådana, som egentligen höra till den¬
samma. Värre vore det däremot, om man skulle nödgas avskilja sådana,
som äro blinda. Vilket olyckligt öde detta skulle innebära för dem, som
därav drabbades, behöver icke särskilt betonas. Skulle anstalten nödgas att
blott av utrymmesskäl frånskilja från sig större eller mindre antal i anstalten
redan inkomna blinda, vore ett sådant förhållande ytterst beklagligt, och man
må livligen hoppas, att något dylikt icke skall behöva inträffa.
Vid övervägande av vad nu — kanske något vidlyftigt — anförts måste
utredningen säga, att stiftelsens ställning är allt annat än tryggad och att
dess förmåga att fylla den uppgift, som den tiar sig förelagd, är äventyrad.
Här möter nu den andra av de båda ovan angivna frågorna: Kan det
från det allmännas synpunkt anses vara ett maktpåliggande intresse, som
bör på ett fullt betryggande sätt tillgodoses, att*nödig anstaltsvård blir i
erforderlig omfattning beredd de vanlottade, om vilka här är fråga, de blinda
dövstumma och de blinda sinnesslöa?
Det kunde må hända anses tillräckligt att såsom svar å denna fråga
hänvisa till den lämnade historiken över abnormväsendets utveckling och till
de uttalanden, som där blivit återgivna. Översikten visar, att det allmännas
intresse av, att den behövliga anstaltsvård en blir på ett betryggande sätt till¬
handahållen, redan blivit från autoritativa håll i princip erkänt såsom innebä¬
År frågans lös¬
ning att anse
såsom ett all¬
mänt intresse?
Tidigare
uttalanden
7G
rande ett bjudande krav; och de uttalanden, som härutinnan skett, hava —
så vitt utredningen funnit -- icke blivit motsagda.
Vad angår de blinda dövstumma, som äro bildbara, behöver utredningen i
detta avseende endast erinra om, huruledes deras anspråk blev på sin tid
av både dövstumkommittén och blindkommittén erkänt såsom lika berättigat
som de seende dövstummas, och att, då deras kategori icke inordnades i
den allmänna dövstumregleringen, dit deras sak av kommittéerna ansågs
höra, detta berodde, icke på något underkännande av deras behov och an¬
språk, utan därav, att man dels ansåg sig böra inhämta närmare erfarenhet
om sättet för och resultatet av deras undervisning dels fann deras sak i
organisatoriskt avseende falla utom det ordnande av dövstumundervisningen,
som då ägde rum. Man stannade för den skull vid att inleda och tills vidare
fortsätta ett försöksstadium, allt under erkännande av behovet av en fram¬
tida definitiv reglering. Uppgiften att besörja detta övergångsstadium blev
överlämnad — man synes i betraktande av vad ovan relaterats befogad att
använda ett sådant uttryckssätt — till den enskilda anstalten såsom en från
det allmänna och i dettas intresse åt anstalten anförtrodd uppgift. Ett ana¬
logt förhållande framträder i fråga om de bildbara blinda sinnesslöa. Att
deras fråga icke kom till lösning i sammanhang med den allmänna blind¬
lagstiftningen hade förvisso sin grund i organisatoriska betänkligheter och
dessutom, väl även här, i den uppfattningen, att saken icke var mogen och
att man för den skull borde se tiden an. När sedermera på den tid, då
den allmänna sinnesslövårdens ordnande stod på dagordningen, de blinda
sinnesslöas lott särskilt gjordes till föremål för prövning, betonades — såsom
förut anfört — samhällets oeftergivliga plikt att jämväl för denna grupp av
barn söka lindra deras hårda lott genom bibringande av den uppfostran, som
är möjlig; och när till realiserande av detta ändamål anslag äskades för den
enskilda anstalten, skedde detta under uttalanden, som uttryckligen inneburo,
att anstalten fick sig särskilt anförtrodd en uppgift, som det i själva verket
var samhällets oeftergivliga plikt att fylla. Vad de obildbara blinda beträffar
torde här blott behöva erinras om andesvagkommitténs uttalande, att för
vissa kategorier av obildbara sinnesslöa anstaltsvård måste beredas; om
Medicinalstyrelsens sedermera uttalade mening, att den grund, på vilken sta¬
ten iklätt sig skyldigheter gentemot de sinnessjuka, i själva verket gäller
även i fråga om de obildbara sinnesslöa; samt om de uttalanden ifråga om
statens plikt att anordna särskilda asyler för obildbara sinnesslöa, vilka av
vederbörande departementschef fälldes, när 1904 års förut omnämnda kungl.
proposition blev beslutad. Hava det allmännas skyldigheter beträffande
idiotvården blivit på sådant sätt principiellt erkända — naturligtvis under
förbehåll att själva genomförandet måste lämpas efter behovets olika storlek
77
lios olika kategorier och efter vad det allmännas resurser kunna i sin till¬
växt successivt medgiva — så måste ett dylikt erkännande givetvis i
alldeles särskild grad gälla för de obildbara sinnesslöa, vilka därjämte äro
blinda.
Måhända är dock all invändning eller tvekan icke genom de gjorda
erkännandena undanröjd. Utredningen tror sig därför böra något närmare
framhålla ytterligare ett par punkter i ämnet.
Vad då först beträffar själva behovet för de vanlottade, om vilka
här är fråga, att bliva till uppfostran eller vård särskilt omhändertagna,
så torde väl ingen som helst tvekan kunna råda om dess befintlighet. Ingen
lärer heller förneka att det nödtillstånd, som här föreligger, har träng¬
ande anspråk på hjälp och tillmöteskommande. Ty de hem, som dessa olyck¬
liga tillhöra, kunna nästan undantagslöst icke bjuda dem vad deras olyckliga
belägenhet kräver; hemmens oförmåga härutinnan är påtaglig och konstaterad.
Om barmhärtighetskravet får erkännas såsom en talande och bestämmande syn¬
punkt även för det allmänna, så förefinnes det för visso tillfyllest i detta fall.
Med allt erkännande av att här föreligger en oförvållad nöd, som
icke kan genom blott enskilda krafter avhjälpas, kan emellertid den invänd¬
ningen möta, att det allmänna dock ej kan åtaga sig att söka undanröja
och avhjälpa allt dylikt missförhållande. Samfundsförhållandena hava ej ännu
uppnått den utveckling, att man kan utan vidare erkänna såsom en det all¬
männas plikt att på ett avgörande sätt inskrida var helst ett sådant till
barmhärtighetskänslan talande krav föreligger. Staten kan än så länge —
skulle någon kunna säga — icke göra det till en plikt för sig att tillgodose
sådana låt vara i och för sig behjärtansvärda anspråk som det här förelig¬
gande, med mindre den kan anse sig därvid på samma gång främja någon
sin direkta nytta och förmån, något sitt eget intresse.
Utredningen tror, att även om denna synpunkt anlägges, man kommer
till ett jakande svar på den uppställda frågan.
I denna punkt torde få anmärkas följande.
Man möter understundom i dagligt tal, vid fråga om hithörande vanlot¬
tade, ett ordasätt, vilket betecknar dem såsom »mindervärda». Med detta ut¬
tryck menar man nog icke, att de skulle vara, från allmän mänsklig synpunkt
sett, så att säga mindre värda, att de skulle äga vad man kunde kalla ett
lägre människovärde. En sådan uppfattning ligger nog icke i uttrycket.
Säkerligen avser detta allenast, att de för statens eget mål och för dess
allmänna syften äro till mindre gagn eller båtnad. Det ligger då ej längre
i ordet en förklenande betydelse. Ty att ett olika stort värde från sagda
synpunkt kan tillkomma olika människor är givet, och anstaltens skydds-
lingar ha visserligen såsom statsborgarematerial ringa eller ingen valör. Men
Behovet för de
enskilda.
Samhällets
ejjen fördel.
78
Råtta tid¬
punkten.
härmed är förvisso icke sagt, att icke det skulle representera ett verkligt
det allmännas intresse att taga dem om hand. Nyttan för det allmänna
härav framträder tvärtom ganska påtagligt.
Det måste sålunda erkännas, att för de hem, där blinda dövstumma
och blinda sinnesslöa finnas, deras därvaro innebär en stor och bekymmer¬
sam olägenhet och detta i den omfattning, att det måste anses lända även
till allmän nytta att bördan blir avlyftad. Frånsett den nedtryckande känslan
för de enskilda hemmen att icke kunna även med bästa vilja bereda den
uppfostran och vård, som är behövlig, utgör den vanlottades vistelse där-
inom, såsom förlamande arbetet och arbetshågen, eu även i ekonomiskt
avseende betydande hämsko. Härtill kan läggas, att när den vanlottade
icke erhåller nödig omvårdnad, han lätt nog förfaller till moraliska lyten och
därigenom kan bliva i sedligt avseende farlig för sin omgivning. Särskilt
må påpekas den samhällsskada, som kan uppstå därigenom, att han kan
komma att giva upphov till nya individer av sitt sorgligt lottade släkte,
något som bör och genom en väl ordnad anstaltsvård även kan bliva före¬
byggt. Ej heller bör lämnas åsido den verkliga samhällsnytta, som i allt
fall måste anses ligga däri, att på ett sådant område av nöd och olycka,
som detta, barmhärtighet överhuvud sker och den allmänneliga medkänslan
blir väckt och vidmakthållen. Slutligen torde här ett ord vara på sin plats
därom, att i och med ifrågavarande olyckligas omhändertagande det allmänna
i någon mån avbetalar en samhället påvilande skuld. Ty den grupp abnorma,
varom här är fråga, är tvivelsutan i vidsträckt mån resultatet av inom sam¬
hällskroppen utbredda moraliska lyten — lyten, som samfundet såsom sådant
visserligen icke vållar, men som det är dess oavlåtliga plikt att bekämpa,
och vilka, där detta icke lyckas eller i alla fall icke lyckas så, som önskvärt
vore, uppkalla samhället, med kravet av en bjudande plikt, att söka hindra
de olyckliga följder, dem man stått maktlös att förekomma.
Måste alltså erkännas, att ej blott det allmänna barmhärtighetskravet
utan ock den direkta samhällsnyttan äro i denna sak tillräckligt talande,
skulle dock kunna tänkas ytterligare en invändning, gående ut därpå, att
rätta tidpunkten för det steg, man erkänner böra tagas, dock ej ännu är
inne.
I den mån en sådan invändning kan avse, att det allmännas ekono¬
miska resurser ännu icke skulle tillstädja syftets realiserande, kan den natur¬
ligen icke utgöra föremål för utredningens närmare bedömande. För utred¬
ningen kan endast härvid gälla att uppmärksamma, huru det intresse, som
här är i fråga, ställer sig till andra närliggande och med detsamma jämför¬
liga, samt huruvida från dylik synpunkt ett undanskjutande är påfordrat.
1 sådant avseende vill utredningen ytterligare framhålla, vad som redan
79
ligger i det hittills framställda, nämligen att det steg på abnormvårdens
område, som bär ifrågasattes, just utgör en organisk anslutning till och
fullföljd av den redan skedda utvecklingen.
I fråga om de hithörande bildbara blinda är detta förhållande mer än
tillräckligt betygat genuin redogörelsen för de mera av organisatoriska än
af sakliga skäl föranledda hinder, som en gång ställde de blinda dövstumma
och de blinda sinnesslöa utom den allmänna dövstum- och blind-lagstiftningen.
Vad åter de obildbara beträffar, skulle deras sak kunna tänkas fortfarande
kollidera med sinnessjukvårdens intresse på sådant sätt, att densamma ännu
borde stå tillbaka. På sätt utredningen omförmält vid redogörelsen för för¬
arbetena till 1904 års proposition angående de obildbara sinnesslöa, ansåg
Medicinalstyrelsen på den tiden, att dessas anspråk på anstaltsvård måste
tillsvidare eftersättas de sinnessjukas. Vid samma tid framlades emellertid
av styrelsen en plan för sinnessjukvårdens ordnande inom riket, enligt vil¬
ken skulle i skilda delar av landet uppföras fyra nya anstalter, nämligen en
för Dalarne och angränsande landskap, en för Småland jämte därintill i sö¬
der gränsande län, en för de fyra nordligaste länen samt en för Stockholm
och angränsande län. Sedan under åren 1905, 1906 och 1910 beslut fattats
om uppförande av nya hospitalsanläggningar vid Säter, Västervik och Öster¬
sund, blef för den uppgjorda planens fullständiga genomförande vid 1911 års
riksdag på kungl. proposition beslut fattat om en sinnessjukanstalts an¬
läggande vid Strängnäs. Vid sådant förhållande synas åtgärderna nu med
fog kunna riktas på även de obildbara sinnesslöa och dessas tillgodoseende
med anstaltsvård. Ett bestyrkande härav ligger ock däri, att nyssnämnda
till 1911 års Riksdag framlagda förslag om ny hospitalsbyggnad jämväl inne¬
fattade förslag om beredande, i samband med sinnessjukanstalten, av 250
asylplatser just för obildbara sinnesslöa, närmast för sådana som vore för
omgivningen vådliga. Riksdagen gillade icke detta senare förslag, men detta
därför, att Riksdagen ansåg olämpligt, att den för de sinnesslöa nödiga vär¬
den skulle förläggas till hospital. Enligt Riksdagens åsikt borde hospitalen
uteslutande förbehållas de i egentlig mening sinnessjuka. I själva saken
förklarade sig Riksdagen däremot hålla före, att snara och kraftiga åtgärder
borde vidtagas för beredande av vård i största möjliga utsträckning åt de
obildbara sinnesslöa. Riksdagen sade sig ej vilja förneka, att det kunde
anses böra ankomma på staten att i avseende å de fall av idioti, varom när¬
mast vore fråga, eller de för omgifningen vådliga, bereda denna vård; och
uttalade sig Riksdagen för utrednings verkställande i fråga om ej mindre
det inom landet befintliga antalet idioter av ifrågavarande slag — de för
omgivningen vådliga eller synnerligen störande — än även om sättet för
beredande åt dem av nödig vård, vare sig nu detta ansåges lämpligen höra
80
Förhållanden
utomlands.
ske inom eu centralanstalt eller i flera på spridda platser belägna anstalter.
Med nämnda kategori af sinnesslöa äro de blinda obildbara fullt jämförliga,
ty om de än icke i regeln äro för omgivningen vådliga i den bemärkelse,
som 1911 års förslag torde hava avsett, äro de å andra sidan så mycket
mera hjälplösa och svårskötta, betungande för omgivningen samt i en mängd
fall synnerligen störande. Kommer så härtill, att frågan om de obildbara
blinda idioterna icke kan vid sin lösning skiljas från frågan om de bildbara
blinda sinnesslöa, lärer med fog kunna sägas, att spörsmålet om ordnandet
i dess helhet av de blinda dövstummas och de blinda sinnesslöas sak fram¬
ställer sig såsom en i utvecklingsserien på sin rätta plats nu inträdande
aktuell fråga.
Slutsatsen av det anförda blir alltså att, då den enskilda anstalten ej
längre kan fylla uppgiften, de blinda dövstummas och de blinda sinnesslöas
sak bör omhändertagas genom verksamt och betryggande inskridande från
del allmännas sida, ett inskridande för vilket rätta tidpunkten — även med
hänsyn till frågans läge i förhållande till andra jämförliga syften — nu
är inne.
På vilket sätt bör då detta ingripande ske?
VI. På vilket sätt bör det allmänna inskrida?
Innan utredningen övergår till att besvara denna fråga, torde några an¬
märkningar böra göras om vad utomlands är åtgjort till förmån för de slag
av blinda, som bär avses.
På ett område sådant som det förevarande äga naturligen inom de sär¬
skilda länderna olikheter rum, och dessa olikheter stå givetvis i samband
med skiljaktigheter, som beröra det sätt, varpå överhuvud abnormväsendet
i dess helhet är ordnat inom varje land för sig. En jämförelse, som icke
innebär en närmare översikt och utredning av antydda samband, blir påtag¬
ligen föga givande; men å andra sidan skulle helt visst en fullständigare
framställning icke äga för vårt nu föreliggande ämne något egentligt prak¬
tiskt värde. Utredningen har för den skull funnit sig böra inskränka sig
till allenast några kortfattade uppgifter och begränsat dessa till dels våra
grannländer, dels Preussen och Sachsen, där blindväsendet på senaste tiden
undergått vissa mera avsevärda förändringar. Härvid lämnar utredningen
jämväl å sido vad inhämtade upplysningar innehålla ifråga om sådana blinda,
som äga annat med blindheten förenat lyte än dövstumhet eller sinnes-
slöhet.
I Norge finnes ingen anstalt, som är beräknad på att mottaga blinda
SI
dövstumma eller blinda sinnesslöa, dock synas laga binder ej finnas för att
de förra undervisas vid dövstumskola, vilket åtminstone i ett fall inträffat.
Ej heller i Danmark är någon särskild anstalt upprättad för undervisning och
vård av blinda, som lida av annat lyte än blindhet. Såsom regel gäller att
blinda med flera lyten hänvisas till den anstalt, dit de höra genom andra
lyten än blindheten. Enligt eu från danska utrikesministeriet lämnad uppgift
skulle i Danmark icke finnas några blinda dövstumma. I Finland kunna
blinda dövstumma vinna inträde vid det nyinrättade internatet vid Åvik, som
är en privat anstalt med statsunderstöd. Det har till sin egentliga uppgift
att mottaga sådana dövstumma, som på grund av bristande synförmåga eller
svag intelligens ej kunna undervisas i statens dövstumskolor. Utbildnings¬
tiden är beräknad till högst 10 år, varefter det synes vara meningen, att
alumnerna skola återvända till sina hem. Anstalten kan nu mottaga 10 in¬
terner, men kan utan tillbyggnad utvidgas så. att 20 få plats. Vad beträffar
de blinda sinnesslöa få de, vilka kunna bibringas kunskaper genom under¬
visning i klass, kvarstanna vid de vanliga blindskolorna. De, som lida av
sinnesslöhet i högre grad, särskilt de obildbara, mottagas ej vid blindsko¬
lorna utan hänvisas till hemmens eller kommunens omsorg.
I Preussen, där blindundervisningen är obligatorisk sedan den 1 sistlidne
april, tillkommer det provinserna att inrätta nödiga anstalter. Den obliga¬
toriska undervisningen gäller emellertid icke för blinda dövstumma eller
blinda sinnesslöa. Dessa mottagas icke ens i provinsialanstalterna. Beträf¬
fande fullständigt dövstumma, som tillika äro blinda, stadgas detta uttryck¬
ligen, dock inskärpes nödvändigheten av en grundlig undersökning, huruvida
båda lytena äro så svåra, att barnet ej kan få undervisning i vare sig blind-
eller dövstumskola. Härav får man sannolikt dra den slutsatsen, att fullt
dövstumma med nedsatt synförmåga skola undervisas i dövstumskola och
blinda med nedsatt hörsel i blindskola. Ehuru den preussiska staten ej ge¬
nom sina organ sörjer direkt för uppfostran och vård av blinda med kom¬
plicerande lyte, äro dock kommunerna uppmanade att sörja för att sådana barn
upptagas i den privata anstalten för tresinnade i Nowawes. Denna anstalt
äges av en enskild förening och underhålles genom gåvor. Provinser och
församlingar betala avgift för. de skyddslingar, som äro fattiga. Antalet
platser är tillräckligt för Preussens behov. Man har sålunda erkänt önsk¬
värdheten av att ifrågavarande barn omhändertagas, men ansett att den enskilda
inrättningen skall kunna på ett fullt betryggande sätt sörja för dem.
I Saclisen äro enligt gällande lag, utfärdad 1873, alla bildbara blinda un¬
derkastade obligatorisk undervisning i anstalt, så framt ej målsman på annat
sätt sörjer för tillfredsställande uppfostran. Bland de blinda äro för den
skull såväl döva och dövstumma, till vilka säkerligen också de hörstumma
il
8 i
Enskild anstalt
med särskild
hjälp av det
allmänna?
räknas, som de bildbara sinnesslöa underkastade obligatorisk undervisning.
De obildbara sinnesslöa blinda äro hänvisade till de anstalter för sinnesslöa
barn överhuvud, som upprättats av stat och kommun. Samtliga de kate¬
gorier blinda, som äro underkastade obligatorisk undervisning, undervisas i
den nyanlagda statsanstalten i Chemnitz eller en i staden Leipzig upprättad
skola. Om den senare ha nödiga upplysningar icke vunnits. I den förra
intagas alla barn, som vid företagen undersökning befunnits berättigade där¬
till, i en förskoleavdelning. De, vilka redan på detta stadium kunna sär¬
skiljas såsom undermåliga, överflyttas till en treklassig hjälpskola, till vilken
likaledes de barn överflyttas, som vid fortsatt undervisning i normalskolan
visa sig ej kunna följa med. Förflyttningarna mellan anstaltens olika avdel¬
ningar bestämmas av direktionen. Åt döva och dövstumma blinda skall
lämnas särskild undervisning, till vilken även vuxna kunna vinna tillträde.
De svagt begåvade eleverna få, sedan de blivit konfirmerade, hantverks¬
utbildning — om de kunna tillgodogöra sig denna — och kunna även få gå
i en lortsättningsskola. Alla de blinda, som äro bildbara men dock ej fullt
normalt begåvade, kunna efter slutad undervisning vid Chemnitzanstalten
överflyttas till asylen i Köningswartha, där de, som därtill äro dugliga, sys¬
selsättas med handarbete — ordet asyl tages alltså här i en vidsträcktare
bemärkelse än bos oss. — Av förestående redogörelse framgår, att Sachsen,
vilket land sedan flera årtionden varit ett föregångsland på blindväsendets
område, fullständigare än något av de andra ordnat för de blinda, varom
här är fråga.
Efter denna överblick över vad på annat håll åtgjorts får utredningen
återkomma till frågan om lämpligaste sättet för det allmännas inskridande.
Man kunde måhända tänka sig, att anstalten behölles kvar såsom en
enskild anstalt, men att sådan hjälp lämnades, att dess fortbestånd bleve
tryggat. Formen för en sådan hjälp vore i huvudsak given. Det är ju, be¬
träffande anstaltens ekonomiska ställning, enkannerligen bostadsfrågan, som
utgör den avgörande punkten. Man kunde då tänka, att staten trädde emel¬
lan på det sätt, att den löste åt stiftelsen dess svävande byggnadsfråga.
Härvid bör emellertid uppmärksammas, att detta icke kunde gå för sig på
annat sätt, än att staten på egen bekostnad nu uppförde alla de byggnader,
som för stiftelsen äro behövliga. Ty med ett byggnadsbidrag allenast är
stiftelsen icke betjänt. Vid olika tillfällen hava visserligen inom Riksdagen
motioner väckts, gående ut på att byggnadsbidrag skulle bliva beviljat, mo¬
tioner som dock — allt under erkännande av deras behjärtansvärdä syfte
— icke lett till påföljd. Det torde väl ock kunna sägas, att om än bi¬
fall för sådana förslag vunnits, deras åsyftade mål dock icke skulle hava
83
uppnåtts. Ty förutsättningen, att stiftelsen skulle ha kunnat själv anskaffa
vad utöver statsbidraget för byggnadsändamålet erfordrats, skulle tvivelsutan
icke hava blivit realiserat. I sina befintliga tillgångar äger stiftelsen icke
det för ett sådant ändamål tillräckliga. Enda utvägen skulle hava varit, att
genom enskildas offervillighet och donationer det felande beloppet skulle
kunnat erhållas. Detta sistnämnda blir dock under alla förhållanden alldeles
för stort, för att den angivna utvägen skulle kunna tagas i beräkning. Skall
staten träda emellan med byggnadsväg åt den privata anstalten, måste sta¬
ten vara beredd på att tillskjuta allt vad som för ändamålet behövs utöver
det, som stiftelsen själv äger. Men att staten skulle vidkännas en så stor
uppoffring i form av en åt enskild anstalt given subvention vore ju icke
gärna tänkbart. Ett sådant inskridande, till sin betydelse likvärdigt med ett
anstaltens hela nydanande, kunde ej gärna tänkas, med mindre än att den,
som sålunda upprättade och organiserade, jämväl bleve det helas principal
och ägare.
frånsett alltså alla de andra skäl, som tala för att anstalten icke borde Anstaltvården
bibehållas såsom enskild, ligger jämväl i det nu senast påpekade en grund “"a?de*
till, att icke ett blott statens bidrag bör givas utan att, i stället för den allmänna,
privata anstalten, en det allmännas institution bör — om hjälp överhuvud
skall lämnas — nu åvägabringas. Det rätta lärer för den skull nog
vara, att det allmänna åtager sig att själv tillhandahålla och besörja den
på förevarande område behövliga anstalts vård eu, att alltså uppgiften avlyftes
från den enskilda för ändamålet otillräckliga anstalten och göres till en av7
det allmänna direkt vårdad och besörjd uppgift.
Frågan, huruledes detta bör ske, kräver för sitt besvarande att nu när¬
mast till belysning upptages ett spörsmål av genomgripande organisatorisk
betydelse.
I det föregående har utan vidare förutsatts, att de båda kategorierna — Böra blinda
de blinda dövstumma och de blinda sinnesslöa — borde alltjämt samman- bnndåTnn«h
hållas till uppfostran och vård inom en och samma anstalt, enkom för ända- slSa framgent
målet ordnad och från andra anstalter skild och oavhängig. Är det dock ^oTsammi
så kan ju frågas alldeles säkert, att ett dylikt sammanhållande, eu anstalt?
dylik odelad institution, är den för målets vinnande riktiga eller bästa ut¬
vägen? Utredningen vill erinra om, huruledes vid dövstumväsendets ord¬
nande först ifrågasattes, att de blinda dövstumma skulle erhålla sin upp¬
fostran inom dövstumskolan. Likaså tänkte man sig i blindsakens och sin-
nesslöfrågans första stadium, att de blinda sinnesslöa skulle omhändertagas
av blindskolan. Kanske innebär det förhållandet, att de blinda dövstumma
84
Blinda döv¬
stumma till
dövstumskolan?
nu äro sammanförda med de blinda sinnesslöa, en tillfällighet, utan fullgiltig
grund i sakens egen natur? Bör mähända, när ett definitivt ordnande nu
skall äga rum, en uppdelning ske av den hittillsvarande samfälligheten, så
att tilläventyrs de blinda dövstumma nu överlämnas till omvårdnad av döv¬
stumskolan genom inrättande vid denna av någon för dem lämpad sär¬
skild avdelning och de blinda sinnesslöa hänföras till blindskolan och någon
därtill anknuten särskild avdelning? På något sådant eller något annat där¬
med jämförligt sätt skulle kanske frågan vinna sin rätta lösning? Frågan
synes kunna med så mycket större fog uppställas, som det, när man betän¬
ker den i och för sig betydande olikheten mellan de båda abnormklasser,
som saken bär gäller, kan tyckas främmande, att de båda sins emellan så
skiljaktiga slagen av abnorma skulle få sin uppfostran eller vård besörjd
genom att hänvisas till eu och samma anstalt.
Till belysning härav får utredningen anföra följande.
Vad då först beträffar de blinda dövstumma, så ligger — såsom nyss
blivit antytt — den tanken nära till hands, att de borde för sin undervis¬
ning och utbildning lämpligen hänvisas till dövstumskolan. För såväl de
seende som de blinda dövstumma är stumheten, saknaden av språket, det
karakteristiska; målet för deras uppfostran måste framför allt bliva att bi¬
bringa dem ett språk, och detta ej blott i det praktiska syttet att giva
dem ett medel, varigenom de kunna träda i beröring med sina medmänni¬
skor, utan särskilt med avseende på den betydelse för hela deras intellek¬
tuella utveckling, som införandet i språket innebär. Gemensamt för båda
grupperna — de seende så väl som de blinda dövstumma — är jämväl det
förhållandet, att undervisningen måste bibringas dem i främsta rummet efter
de regler, som gälla för dövstumundervisningen överhuvud, och att det följ¬
aktligen blir för den lärare, som skall undervisa barn ur ena eller andra
gruppen, alldeles nödvändigt att först och främst vara väl förtrogen med
dövstumundervisning i allmänhet. Den särskilda komplikationen hos den
ena gruppen — blindheten — medför emellertid en skiljaktighet av den
betydelse, att den försvagar eller upphäver den samhörighet, som man med
hänsyn till nu antydda omständigheter kunde anse given och naturlig. Skilj¬
aktigheten framträder ej blott beträffande själva undervisningssättet; den
skulle ock, om de båda grupperna sammanfördes inom en och samma anstalt,
gorå det inbördes förhållandet mellan dem föga gagneligt för någondera — i
vissa hänseenden och under vissa förutsättningar rentav skadligt för den ena
eller den andra; den visar sig slutligen vara av den genomgående art, att,
om de blinda dövstumma infördes i dövstumskolan, sådant skulle i organisa-
85
toriskt avseende påkalla anordningar, som vore för dövstumskolan främ¬
mande.
I fråga om själva undervisningen och det, som vid denna utgör huvud¬
punkten — bibringandet av språklig insikt och av förmåga att meddela sig
med sin omgivning — är ju visserligen sannt, såsom ovan framhållits, att
vad som gäller för undervisning av seende dövstumma måste vara grund¬
läggande och i första hand bestämmande jämväl vid undervisning av blinda
dövstumma. Men lärosättet erhåller beträffande dessa sin särskilda art, bero¬
ende därav att de jämväl äro blinda; allt det som vid den vanliga dövstum-
undervisningen kan byggas på det förhållandet, att eleverna äro seende,
bortfaller i fråga om de blinda; och den anpart av dessas undervisning, som
kan förmedlas av vanlig dövstumundervisning, måste fullständigas genom
tillvägagångssätt, hämtade från blindundervisningens område. Men ej blott
detta. Själva kombinationen av de båda lytena påkallar ett förfarande, som
får sin karaktäristiska egendomlighet just i och genom själva komplikationen
och som därför icke kvarhåller annat än de allmänna grunderna av vare sig
dövstumundervisning eller blindundervisning, sådana dessa i och för sig äro,
utan utbildar sig till något i sig säreget och från all annan undervisning
särskilt.
På den vanliga dövstumundervisningens område möta, som bekant, tre
olika metoder, dem man plägar benämna tecken- eller åtbördsmetoden, skriv-
metoden samt talmetoden. Det är, för bedömande av dövstumskolans ställ¬
ning till de blinda dövstumma, av nöden att något ingå på dessa metoder,
deras skilda beskaffenhet och inbördes förhållande.
Tecken- eller åtbördsmetoden avser icke att införa eleven i vårt vanliga
språk, sådant detta, bestående av särskilda ord, är av grammatiska regler
bestämt. Det språk, vars bibringande den åsyftar — ordet språk här taget
i sin vidsträcktaste betydelse av meddelelsemedel —, skulle snarast kunna
betecknas såsom ett bildspråk: åtbörden, gesten, ansiktsuttrycket skola tjäna
till att, i stället för ord, giva uttryck åt vad den talande tänker eller känner.
För den seende dövstumme är detta språk det ursprungliga. För hans
öga och inbillningskraft kan icke gärna tänkas något mera tilltalande med¬
delelsemedel än detta, grundat som det är på strävandet att genom gester och
rörelser så att säga avbilda tingen i luften och att genom ansiktsuttryck
och miner återgiva tycken och känslor. Sett enbart ur synpunkten av vad
som för den dövstumme faller sig naturligast, intager av denna anledning
den ursprungliga tecken- eller åtbördsmetoden första rummet.
Men det språk, som på denna väg vinnes, är ett ytterst ofullkomligt
språk. Till ett omedelbart uttryck för okomplicerade känslor ägnar det sig
86
väl; till betecknande av de i det vardagliga livet vanligaste föremål eller
företeelser likaså. Och det är icke utan sina lagar och regler. Vissa åtbör¬
der hava sålunda småningom fixerats att angiva och beteckna särskilda före¬
mål eller föreställningar; vissa allmännare tankeföljder hava ock fått sina
konventionella uttrycksformer. Strävandet har ock naturligen gått ut på att
göra denna dess bestämdhet så omfattande som möjligt. Men det säger sig
själv, att dess utformande i sådan riktning icke kan sträckas längre än till
en snart uppnådd gräns; för stora områden av tanke- och känslolivet kunna
några konventionella typiska uttryckssätt icke fastställas; det personliga och
individuella bryter över allt igenom och i följd därav blir språket i fråga till
sin natur ytterst beroende på vars och ens personliga uppfattning och till
följd därav obestämt, ombytligt och ideligen ledande till missförstånd.
Det är följaktligen ett utomordentligt fattigt och ofullständigt språk. Det
saknar sålunda nästan all möjlighet att kunna återgiva skiftningar i betydelse
mellan närliggande tankeföremål, likasom givetvis ett abstrakt tankeinnehåll
så gott som undandrager sig att kunna genom dess torftiga uttrycksformer åter¬
givas. Men dess bristfällighet ligger icke allenast i dess ofullkomlighet såsom
meddelelsemedel. Det saknar i betydande mån det vanliga språkets förmåga
att giva intellektuell utbildning, att utveckla tankeförmågan genom dennas in¬
ordnande under de regler, som det vanliga språket med sina ordböjningar och sina
olika syntaktiska kombinationer tillämpar. Då tankarne icke utvecklas under
de fasta och bestämda former, som det vanliga språket giver och påtvingar,
föranledes den dövstumme till ytlighet i tänkandet, därigenom att han, utan
att binda sina tankar vid några ord, får låta dem, oftast oklara i sig själva,
framskymta genom svävande åtbörder. Åtbördsspråket saknar ock det van¬
liga språkets förmåga att förmedla insikter och vetande om ting och förhål¬
landen, som ligga utom eller över den närmaste handgripliga erfarenheten.
Den dövstummes själsliv blir, då det vanliga språket är honom främmande,
ytterst fattigt på innehåll.
Dövstumskolan har ej heller kunnat bliva stående vid den ofullkomliga
ståndpunkt, som åtbördsspråket representerar. Dess uppgift måste gå ut på
att införa den dövstumme i det vanliga språket med dess rika ordförråd
och i lagarna för dettas användning. Åtbördsspråket kvarblir då på dövstum-
undervisningens område såsom avsett egentligen för dem av dess alumner,
vilka, såsom sinnesslöa eller eljest på grund av bristfällig begåvning, icke
eller icke utan stor svårighet kunna få sig meddelad den undervisning, som
det egentliga språkets — ord-språkets — bibringande avser. Den undervis¬
ning, som åsyftar dettas, inlärande, vill bibringa eleven förmåga att förstå
det vanliga språket i dess fulla grammatiska bestämdhet samt att medddela
sig på detsamma.
87
Beträffande själfva formen för språkets inlärande och användande kan
denna vara skiljaktig. Den kan vara vad man kallar skriftlig, varvid man
åsyftar ej allenast vad som allmänneligen förstås med uttrycket skrift utan
jämväl det tillvägagående, som för bokstavstecknens återgivande använder
ett med fingrarne tecknat alfabet, men den kan ock vara muntlig: de döv¬
stumma kunna nämligen, där de i övrigt äro normalt begåvade, lära sig att
själva använda det muntliga talet samt att från andras läppar avläsa detta.
Man plägar — alltefter som den ena eller andra formen kommer till an¬
vändning — tala om skriv- eller talmetoden. Båda hava, principiellt sett.
samma mål — det egentliga språkets inlärande och användning — men
praktiska motiv föranleda, att talmetoden vid dövstumskolan får företräde,
och att dess ändamål och uppgift sättes som det huvudsakliga och främsta.
Någon särskillning mellan dessa båda sistnämnda metoder i den me¬
ningen, att de skulle helt utesluta varandra, förekommer givetvis icke. Skriften
förekommer vid talskolan även i form av tecknat handalfabet; någon skola,
enkom och uteslutande förbehållen åt skrivmetoden utan någon som helst an¬
vändning av talmetoden, förekommer knappast, om än för särskilda elev¬
kategorier, för vilka inlärandet av talspråket visat sig medföra av olika or¬
saker större svårigheter — såsom på grund av lärjungarnes mindre begåv¬
ning —, egentligen endast skrivmetoden blir brukad.
Vad som däremot å dövstumundervisningens område vidhålles såsom eu
principiell åtskillnad är den, som äger rum mellan tal- och skrivmetoderna a
ena sidan samt tecken- eller åtbördsmetoden å den andra. Denna skillnad
träffar nämligen själva undervisningens grund och ändamål: å ena sidan eu
undervisning i det levande språkets hela såväl ordinnehåll som formella
byggnad, å den andra bibringande av en färdighet att genom åtbörder och
utan användning av det vanliga språkets former skapa sig och lära sig an¬
vända ett meddelsemedel. Detta föranleder en skarp särskillning mellan å
ena sidan den linje eller skola, där tal- eller skrivmetoderna komma till an¬
vändning, och å den andra den, där tecken- eller åtbördsspråket användes.
I fråga om den senare är visserligen icke uteslutet, att dess elever kunna
få lära både läsa och skriva eller med fingrarna teckna ord och de enklaste
satser, men meddelelsemedlet såväl vid undervisningen som vid umgänget
med kamrater eller lärare och vårdare blir huvudsakligen, om icke uteslu¬
tande, tecken eller åtbörder. Att man vill hålla de tecknande eleverna skilda
från de övriga har sin förklaring däri, att om de sammanfördes med dem.
som uppfostras enligt förra metoden, de skulle komma att utöva ett häm¬
mande inflytande på de sistnämnda. Dessa skulle, begagnande sig i medde¬
landen med de övriga av tecken- eller åtbördsspråket, komma att avledas
88
från sin främsta uppgift: att lära sig det vanliga språket; och med använd¬
ningen av åtbördsspråket skulle för dem följa den lösliga ytlighet i tanke
och uppfattning, som därmed är förenad.
Sammanställer man, efter dessa anmärkningar om olika metoder för un¬
dervisning av seende dövstumma, därmed det undervisningssätt, som måste
iakttagas beträffande blinda dövstumma, framträda omedelbart karaktäristiska
olikheter. Vad först angår tecken- och åtbördsmetoden, så är ju utan vidare
givet, att denna icke kan hava någon egentlig användning för de blinda döv¬
stumma. Åtbörden och tecknet måste ju framför allt vädja till synsinnet —
utan dess förmedling blir åtbörden och dess mening i regeln icke uppfattad.
Utestängda från intryck utifrån, okänsliga för både ljus och ljud, hava de
blinda dövstumma så gott som intet att efterbilda; tecken- eller åtbörds¬
språket kan aldrig för dem bliva, såsom för de seende dövstumma, ett na¬
turligt språk. Om än den blinde dövstumme kunde lära sig att giva ut¬
tryck åt sina egna förnimmelser och tankar genom något mer eller mindre
utbildat åtbördsspråk, så skulle lian däremot i saknad av synen icke kunna
få sig på den vägen meddelat något nämnvärt. Ett åtbördsspråk, lämpat för
blinda dövstumma, skulle få det allra tarvligaste innehåll och vara så gott
som betydelselöst för brytande av den isolering, i vilken de befinna sig; än
mindre skulle det såsom bildningsmedel och kunskapskälla bliva till något
nämnvärt gagn. Den blinde dövstumme, som i regeln har fullmålig naturlig
intelligens, måste för den skull, i likhet med den normalt begåvade seende
dövstumme, få lära sig språket i egentlig bemärkelse. Att härvid talmetoden
blir utan gagn är givet. Genom sin blindhet är ju den blinde dövstumme
urståndsatt att såsom den seende dövstumme avläsa talet från en annans
läppar. Han kan visserligen stundom lära sig tala, men detta inlärande sker
medelst iakttagelser, dem han gör genom att känna med fingrarna å lärarens
mun och strupe, sålunda på helt annat sätt än vid den vanliga tal undervis¬
ningen. Att lära den blinde dövstumme att tala kostar eu möda, som icke
står i proportion till den vinst, som därav kunde tänkas uppstå. Den van¬
liga skriften blir ock såsom meddelsemedel naturligtvis utan användning för
den blinde dövstumme. För denne är det påtagligen endast den gren av
skrivmetoden, som utgöres av handalfabetsmetoden, vilken kan komma i
tillämpning, naturligtvis i den säregna form, som föranledes därav, att eleven
är blind. Det ord, man vill meddela honom, måste tecknas ej blott med,
utan också i handen, och före den punkt, då han omsider blir mäktig att teckna
ett visst ord, ligger en mödosam och tålamodsprövande väg, som får sin
alldeles särskilda karaktär just på grund av blindheten, vilken vållar, att
förmågan att med bokstavstecken återgiva ett ord ernås för honom på ett
89
annat, vida tyngre och omständligare vis än vad förhållandet är med den
seende dövstumma. Särskilt förtjänar härvid framhållas, huruledes den blinde
dövstummes undervisning måste göras mer eller mindre individuell. Det
sammanförande i elevgrupper, som kan förekomma vid de seende dövstummas
undervisning, kan ej här hava någon motsvarighet.
Dessa erinringar rörande metoderna för seende dövstummas och blinda
dövstummas undervisning torde vara tillräckliga för att visa den stora me¬
todiska skiljaktigheten, som — trots gemensamma drag — äger rum mellan
dessa olika slag av undervisning. De tydliggöra, att om de blinda dövstumma
skulle inordnas i dövstumskolan, man därmed inlade i denna ett element,
som redan i avseende å själva metoden för den intellektuella undervisningen
skulle verka såsom något heterogent och främmande.
Frånsett att den vanliga lärarepersonalen vid dövstumskolan icke kunde
utan vidare omhändertaga de blinda dövstummas undervisning, utan för
detta ändamål måste förvärva en särskild utbildning, bleve det naturligen
nödvändigt att vid den dövstumskola, dit undervisningen av de blinda döv¬
stumma komme att förläggas — deras ringa antal medför, att de måste
hänvisas till en och samma skola —, upprätta eu särskild för dem avsedd
avdelning, ty i klass med de seende dövstumma kunde de icke undervisas.
Denna avdelning måste bliva inom sig särskilt organiserad efter sina säregna
regler, bestämda ej mindre efter själva undervisningsmetoden i och för sig
utan jämväl därav, att undervisningen för de blinda dövstumma måste vara
nästan uteslutande individuell. Men ej blott detta. Det skulle säkerligen
visa sig behövligt att i möjligaste mån hålla denna avdelning och dess alumner
rent personligt skilda från den övriga skolan, och detta med hänsyn till
själva undervisningens intresse och dess resultat. Insattes de blinda döv¬
stumma i eu talskola, skulle den personliga samvaron med de seende döv¬
stumma kunna föranleda dessa senare att anlita handalfabetet i en omfattning,
som kanske kunde verka förryckande på deras språkliga utbildning, vars
syfte ju är att lära dem begagna det muntliga talet. Hänvisades de blinda
dövstumma till någon skola, där för svagt begåvade seende dövstumma åt¬
börds- eller teckenspråket brukades, och sammanfördes de till umgänge med
dessa, skulle de senare söka att i sina meddelanden med de blinda döv¬
stumma betjäna sig av sitt åtbördsspråk, och dessa sistnämndas intellektuella
och språkliga utbildning skulle genom sidoinflytelser från de förra hämmas
och försvåras. Redan själva reglerna för den intellektuella undervisningen
och vårdnaden om, att denna måtte äga rum på bästa sätt, föranleda alltså
att, om ett sammanförande med den vanliga dövstumskolan skulle göras,
detta dock borde ske under former, som innebure största möjliga särskiljning;
12
90
ja, redan det nu sagda torde häntyda därpå, att ett sådant sammanförande
över huvud alls icke bör ske.
I sådan riktning verka emellertid även andra omständigheter.
Den synnerligen viktiga handarbetsundervisningen kan, vad de blinda
dövstumma beträffar, ej omfatta de vanliga dövstumyrkena: skrädderi, sko¬
makeri, snickeri, hushållsgöromål och dylikt, ej heller kunna de blinda döv¬
stumma sysselsättas med jordbruksarbete. För dem äro andra yrken de
lämpliga: stickning, virkning, sömnad, vävnad, borstbinderi, rottingflätning och
dylikt. Skulle nu den vanliga dövstumskolan upptaga även de blinda döv¬
stumma, måste därför en särskild avdelning upprättas för dessas undervisning
i slöjd och hantverk; och således en genomförd särskillning äga rum ej blott
för den intellektuella utan ock för den tekniska utbildningen.
De särskilda anordningar, som visa sig erforderliga för de blinda döv¬
stumma, inskränka sig emellertid icke till vad som allenast rör den egent¬
liga uppfostringstiden, elevernas skolålder. Den blinde dövstumme — genom
sina lvten så hjälplös som väl knappast någon •— kan icke efter någon tids
förlopp och efter något visst inhämtat mått av utbildning utan vidare ut¬
skrivas från den anstalt, som mottagit honom. Han bör, efter genom¬
gången skolkurs, få övergå till ett arbetshem, där han kan fortfarande få
vård och på samma gång använda och öka den arbetsskicklighet, som han
förvärvat. Skall arbetshemmet rätt kunna fylla sin uppgift, bör det vara
förlagt i samband med skolan. Detta på det att den blinde dövstumme,
utkommen från skolan, måtte få njuta den för honom väsentliga förmånen
att fortfarande stå i beröring med dem, som tidigare haft vården om
honom, som följaktligen känna hans karaktär, lynne och arbetsgåvor och
genom vilka han icke behöver känna sig så isolerad och övergiven som eljest.
Men det skulle förvisso bliva en ganska främmande uppgift för en dövstum-
skola att, jämte den särskilda skolan för blinda dövstumma, organisera och
hålla vid makt ett för sådana dövstumma avsett arbetshem, en institution
vartill den vanliga dövstumskolan icke har någon motsvarighet, och som
skulle hehöva inrättas efter helt andra grunder än ett arbetshem för seende
dövstumma.
Skulle — utöver det nu anförda — något ytterligare vara av nöden
för att ådagalägga önskvärdheten av, att de blinda dövstumma icke omhän¬
dertagas av dövstumskolan, så är sådant till finnandes i ett annat förhållande
av väsentlig betydelse, nämligen det av erfarenheten bekräftade faktum, att
blinda barn överhuvud icke böra till undervisning och vård upptagas i en
och samma anstalt som seende. Om detta gäller i sin allmänhet, så gäller
det helt visst i alldeles särskild grad beträffande blinda dövstumma, i för1-
hållande till seende sådana. Huruledes blindheten leder till krav på en åt-
91
skillnad mellan de blinda och de seende beträffande själva undervisningen,
dess metod och art samt de yttre anordningar, vilka därmed sammanhänga,
ligger i det redan framställda. Här åsyftas därutöver något annat, nämligen
olämpligheten i så att säga rent personligt avseende av att sammanföra blinda
och seende alumner i en och samma anstalt. Synförmågan skänker den se¬
ende en överlägsenhet gent emot den blinde, som väl borde i regeln blott
medföra, att den förre bleve den senare till stöd och hjälp, men som tyvärr
bland de på låg grad av utveckling och bildning stående ofta tager sig ett
helt annat uttryck. Överlägsenheten blir övermod, och den blinde blir
föremål från sin seende kamrats sida för en, väl mindre av elakhet än av
oförstånd, härflytande hänsynslöshet, vilken emellertid i varje fall verkar ned¬
tryckande och förlamande. Detta förhållande har en större betydelse än som
kanske i förstone kunde tyckas tillkomma detsamma.
Resultatet av det nu sagda blir alltså, att frågan, huruvida de blinda döv¬
stummas undervisning och utbildning lämpligen må förläggas till den vanliga
dövstumskolan, bör besvaras nekande. Det anförda giver bekräftelse på det
av vederbörande departementschef vid föredragning av 18S9 års proposition
framställda påståendet, att de blinda dövstummas sak i organisatoriskt av¬
seende faller utanför de seende dövstummas.
Att de blinda dövstumma icke kunna upptagas i blindskolorna framgår
av den ovan givna skildringen av metoderna för deras undervisning. Än mindre
kunna de vanliga sinnesslöanstalterna upptaga dem. Vill man ej för dem
uppehålla någon särskild, enkom för dem upprättad anstalt, gives tydligt vis
intet lämpligare alternativ än att, såsom förhållandet är inom Drottning Sofias
Stiftelse, sammanföra dem med de blinda sinnesslöa.
Att från organisatorisk eller annan synpunkt intet är att invända mot
en dylik kombination skall senare framställas. Dessförinnan bör emellertid
uppmärksamheten fästas vid den förut antydda möjligheten, att den andra
huvudavdelning, som ingår i Sofiastiftelsen, de blinda sinnesslöa. måhända
kunde lämpligen hänföras till någon annan bestående abnorminstitution, en¬
kannerligen blindläroverken.
Att sammanföra de blinda sinnesslöa med de blinda men i övrigt nor¬
mala, som tillhöra blindläroverken, möter icke enahanda betänkligheter, som
sammanförandet av de blinda dövstumma med seende dövstumma. Det för
alla lika lytet, blindheten, kräver i stort sett icke någon särskild undervisnings¬
metod, och beträffande själva undervisningen behöves ej någon särskild anord¬
ning i vidare mån än som skulle föranledas av bebovet att för de svagare be¬
gåvade, de sinnesslöa, anordna särskilda undervisningskurser. I följd av deras
Blinda döv¬
stumma till
någon annan
abnorminsti¬
tution ?
Blinda sinnes¬
slöa till blind¬
läroverket?
92
relativt stora antal borde dock för detta ändamål upprättas en för de blinda
sinnesslöa avsedd särskild skola, inom sig enhetligt organiserad och anslu¬
ten till blindläroverket.|[j7 övrigt. Särskild nybyggnad bleve för ändamålet
av nöden, men någon principiell invändning mot sammanförandet vore icke att
göra. Vissa omständigheter synas till och med positivt tala för ett dylikt.
Eu skarp avgränsning ..mellan de blinda, som upptas i Drottning Sofias
stiftelse, och dem, som höra till de befintliga blindläroanstalterna, är, enligt
vad erfarenheten utvisar, ej alltid lätt att göra. Sålunda har man under¬
stundom vid blindinstitutet i åratal tvekat, om man borde utskriva vissa
barn såsom sinnesslöa. Efterblivenhet kan nämligen bero lika väl på
oförstånd eller bristande vård i hemmet som på verklig sinnesslöhet. Då
den nedgång eller förbättring i intelligensen, som visar sig, kan vara blott
temporär, ökar detta tveksamheten. En försöksöverflyttning på kort tid
skulle vara betydligt lättare än nu, om en skola för blinda sinnesslöa läge
i närheten av det för normala blinda avsedda läroverket och de vid vardera
anstalten anställda uppfostrarna kunde göra gemensamma iakttagelser.
Det skulle därför ligga nära till hands att tänka på eu förening med
någon av de nuvarande statsanstalterna för blinda, särskilt institutet. En
förening skulle ock kunna tänkas medföra fördelen av en billigare admini¬
stration, då vissa tjänster kunde vara gemensamma t. ex. läkare och syssloman,
likasom måhända gemensamhet kunde äga rum i fråga om tvättstuga, stall
o. dyl. samt vid inköp av mat, beklädnadsartiklar m. m. Emellertid finnas
avgörande hinder för det ifrågasatta sammanförandet.
Staten har för närvarande tre anstalter för blindundervisning, nämligen
institutet vid Tomteboda med dess förskola, förskolan i Växjö samt hant-
verksskolan i Kristinehamn. Till Tomteboda bör någon anstalt för blinda
sinnesslöa ej förläggas. Blindinstitutet bar nämligen ett läge, som till följd
av den omedelbara närheten till järnvägens stora växelstation vid Tomteboda
ej är lämpligt för blinda barn; och en eventuell utvidgning av stationen åt
öster kan komma att betydligt inskränka på det nu stora utrymmet. Att i
stället flytta institutet och utan trängande nödvändighet uppföra nybyggnader
å annan ort vore icke ekonomiskt och lärer icke kunna ifrågasättas. En
sammanslagning med statens hantverksskola för blinda i Kristinehamn kan
ej komma i fråga, då denna är externat, saknar egna byggnader samt huvud¬
sakligen undervisar vuxna blinda män utan komplikationer av lyten. För¬
skolans i Växjö tomtutrymme gör det omöjligt att där upptaga jämväl en
anstalt för blinda sinnesslöa.
Men även om — såsom blivit ifrågasatt — institutet skulle komma att
flyttas från Tomteboda, finnas dock tungt vägande skäl för att ej förlägga de
blinda, om vilka här är fråga, till samma plats som institutet.
93
Vore alla blinda hänvisade till en gemensam anstalt, är det ganska möj¬
ligt att intresset för de svagare utrustade skulle få stå tillbaka för det mera
givande arbetet med blinda utan komplikationer. Sannolikt skulle också den
bland allmänheten ingalunda ovanliga men för de blinda mycket menliga van¬
föreställningen, att dessas själsliv brukar vara mer eller mindre abnormt,
taga ökad fart, om de å förståndets vägnar normala fördes tillsammans med
de sinnesslöa, och det är alldeles ej uteslutet, ätt sammanförandet till en och
samma plats skulle verka deprimerande på enskilda blinda.
För institutet behöver man en rymlig och helst delvis kuperad tomt. för
att dess lärjungar skola få rikligt tillfälle till kroppsrörelse och detta även
på ojämn mark, vilket är en god övning för att de som vuxna skola kunna
taga sig fram också på svårare lokaliteter. Tomten bör även vara så belä¬
gen, att tillfälle till dagliga simbad gives under den varma årstiden. Stiftel¬
sens lärjungar, som föga röra sig, behöva däremot varken den kuperade mar¬
ken eller simbaden. Svårigheten att finna en för båda anstalterna gemensam
lämplig tomt skulle ock bli betydande, emedan en sådan måste vara mycket
stor, för att de normala blinda skola komma på tillräckligt avstånd från sinnes-
slöanstaltens alla olika avdelningar.
Den pedagogiska fördel, som — enligt vad ovan visats — skulle kunna vinnas
genom anstalternas sammanförande, ernås till ej ringa del redan genom att de
komma närmare varandra än nu, varigenom gemensamma undersökningar i
tvivelaktiga fall underlättas. Ett önskligt överförande från den ena anstalten
till den andra torde också — bättre än genom ett lokalt hopförande av an¬
stalterna -— möjliggöras genom likartade bestämmelser rörande avgifterna i dem.
Att de blinda sinnesslöa icke kunna hänvisas till dövstumskolan är na¬
turligt, likasom ock någon anslutning för dem till vanliga sinnesslöanstalter
påtagligen icke är lämplig.
Genom vad nu anförts, tror sig utredningen hava ådagalagt, att, då det
allmänna skall omhändertaga de blinda dövstumma och de blinda sinnesslöa,
dessas uppfostran och undervisning icke kan anförtros åt någon av de in¬
stitutioner utom stiftelsen, vilka finnas på abnormväsendets område, vare sig
dövstumskolan, blindskolan eller den vanliga sinnesslöanstalten. Allt hän-
tyder på, att de båda grupperna, de blinda dövstumma och de blinda sinnesslöa,
icke böra skiljas från varandra utan, såsom förhållandet nu är inom Sofia-
stiftelsen, även för framtiden behållas inom eu och samma gemensamma anstalt.
Innan denna mening kan anses fulltygad, bör dock något närmare till¬
ses, huruvida ett sådant sammanhållande inom en och samma anstalt av ab¬
norma med så olika lyten verkligen kan vara lämpligt.
Redan den tidigare lämnade redogörelsen, huruledes det tillgick när det
Blinda sinnes¬
slöa till någon
annan abnorm¬
institution?
Gemensam an-
staltsvård för
blinda döv¬
stumma och
blinda sinnes
slöa.
94
för blinda dövstumnia från början avsedda skolhemmet kom att upptaga även
blinda sinnesslöa, utvisar givna anknytningspunkter mellan dessa båda grup¬
per av abnorma. Betydelsefullast är härvid det förhållandet, att båda äro
belastade med blindhet. Vida mera än något annat lyte — såsom dövstumhet eller
sinnesslöhet — verkar blindheten enande och sammanförande, och den sam¬
hörighet, som har sin grund i blindhet, är så utpräglad och så betydande,
att gentemot den de olikheter i lyte eller begåvning, som i övrigt kunna
förekomma mellan de särskilda individerna, icke verkar söndrande eller upp¬
lösande. Med hänsyn till den betydelse, blindheten sålunda äger, är det
förklarligt, att undervisningsmetoderna, om än väsentligen olika för blinda
dövstumma och blinda sinnesslöa, dock måste hava många gemensamma
drag, och att den, som undervisar blinda dövstumma, kan därvid göra rön
och iakttagelser, som kunna komma de blinda sinnesslöa till godo, och vice
versa. Så t. ex. är det ju, vad angår de blinda sinnesslöa, för dessa en
stor fördel om läraren, genom sysselsättning med undervisning av de döv¬
stumma, vet vad det vill säga att bygga upp ett språk ända från grunden,
eller hur man bör gå till väga för att lära en dövstum tala eller en sinnes-
slö, som talar illa och suddigt, att frambringa tydligt tal. Det är således i
detta hänseende en fördel, att de blinda sinnesslöa och de blinda dövstumma
undervisas i samma anstalt. Vad beträffar slöjden inom skolan samt utveck¬
lingen af arbetsförmåga och arbetsskicklighet, föranleder blindheten, att un¬
dervisningen blir för de båda grupperna alldeles enahanda. De slöjdarter,
som äro lämpliga för den ena gruppen, äro det ock för den andra. Denna
gemensamhet, betydelsefull för den egentliga skolavdelningen, är i än högre
grad av betydelse för arbetshemmet; intet skäl finnes att skilja de båda
grupperna i olika arbetshem.
Dessa anmärkningar, dem man kan a priori deducera ur sakens egen natur,
vinna ock full bekräftelse av den erfarenhet, som vunnits under de år, då
blinda dövstumma och blinda sinnesslöa varit sammanförda i samma anstalt.
Vad särskilt angår själva samvaron inom anstalten mellan de blinda döv¬
stumma och de blinda sinnesslöa har denna visat sig icke medföra de olä¬
genheter, som ovan framhöllos beträffande sammanförandet av blinda döv¬
stumma med seende sådana, eller överhuvud av blinda elever med seende. De
blinda dövstumma sammanföras naturligen med de bästa och mera utveck¬
lade bland de blinda sinnesslöa — de övriga bland dessa kunna icke läras
att medelst fingeralfabet meddela sig med sina dövstumma kamrater. De
blinda sinnesslöa komma därför icke att så att säga »draga ned» den blinde
dövstumme genom sitt umgänge, såsom exempelvis seende sinnesslöa döv-
stumma med sitt åtbördsspråk skulle göra. För de blinda dövstumma är
det tvärtom en given fördel att få umgås med kamrater, som äga ett i det
närmaste normalt utvecklat, naturligt språk; umgänget med dessa senare
95
bidrager till de blinda dövstummas språkutveckling. En ingalunda oviktig
sak inom en anstalt av ifrågavarande slag är leken: i denna skulle det för
de blinda dövstumma bliva föga fart om de icke hade de blinda sinnesslöa
såsom deltagare däri. I fråga om det rent personliga umgänget för övrigt
möter bär icke motsvarighet till det övermod, vartill seende elever ofta göra
sig skyldiga mot blinda; det företräde, som hörseln och talförmågan giver
den blinde sinnesslöe, hindras genom det hämmande gemensamma lytet —
blindheten — att övergå till aggressivt översitteri. Detta blir så mycket
mindre förhållandet som bland de blinda sinnesslöa just de. med vilka de
blinda dövstumma i regeln sammanföras — således de intellektuellt jäm¬
förelsevis bättre utrustade —, nog omedvetet känna sin egen underlägsenhet
under de blinda dövstumma, vilka i regeln hava normal intelligens. Det har
visat sig å ena sidan, att de dövstumma gärna sluta sig till dessa mera
utvecklade bland de sinnesslöa för att draga fördel av deras hörsel, liksom
ock å andra sidan att de sinnesslöa börande härigenom tvingas till omtanke
och ömhet om de dövstumma. Ständigt förekommer det, att de sinnesslöa
äro notisjägare åt sina döva kamrater och förmedlare av deras förbindelse
med yttervärlden. Då alla alumnerna inom anstalten äro blinda, blir det
dessutom lättare än eljest att hålla åtskilda sådana grupper, som av ett eller
annat skäl icke böra sammanföras. Mindre gynnsamt inflytande från de in¬
tellektuellt mest undermåliga å de bättre utrustade låter sig därigenom und¬
vika. De lägst stående elementen stanna icke heller inom skolan; och de
yngre, mindre utvecklade barnen trivas bäst för sig. De mera utvecklade
bland de sinnesslöa äro till både glädje och nytta för de blinda dövstumma.
Inom Sofiastiftelsen lärer aldrig hava försports klagan eller missnöje från de
blinda dövstummas sida över deras intellektuellt än mera vanlottade kam¬
rater, utan ha de förra, såsom nämnts, gärna slutit sig till de senare, till
ömsesidig trevnad — och detta ehuru dessa olika slags barn, särskilt under
det tidigare skedet av anstaltens tillvaro, icke kunnat av utrymmesskäl skil¬
jas från varandra så mycket, som önskligt varit.
Vid den granskning som nu ägt rum av frågan, huruvida, om det allmänna
övertager omsorgen om de blinda dövstumma och de blinda sinnesslöa, dessa
böra sammanhållas såsom nu i en och samma anstalt eller om, med avvikelse
från vad nu äger rum, en uppdelning åt skilda håll av de båda olika kategorierna
bör ske, har utredningen endast sysselsatt sig med frågan om de bildbara
blinda dövstumma och blinda sinnesslöa, men lämnat å sido de obildbara av
ena eller andra slaget. Om dessa behöver allenast framhållas, att den asyl¬
vård, som måste beredas, bör vara anordnad i omedelbart samband med
skola och arbetshem. Skälen härtill ligga i öppen dag och äro för övrigt
redan tidigare angivna. Skulle de blinda dövstumma och de blinda sinnes¬
slöa skingras åt olika håll samt förläggas till olika institutioner, borde såte-
96
Anstå! tsvårdens
omedelbara
ombesörjande
en statens
uppgift.
Fördelning i
skola, arbets-
hem och asyl.
dés asylisterna på enahanda sätt fördelas. Men böra de blinda dövstumma
och de blinda sinnesslöa — såsom den lämnade undersökningen giver vid
handen — sammanhållas på skolans och arbetshemmets stadier, så är ock
givet att asylen bör vara för dem gemensam. I än högre grad än inom
skolan och arbetshemmet utgör å asylen blindheten det enande och samman¬
hållande, och kunde blinda dövstumma och blinda sinnesslöa utan olägen¬
het sammanhållas i skola och arbetshem, gäller detta i än högre grad om
asylen. Däremot är det givet, att om de blinda idioterna, dövstumma eller
icke, insattes i asyl för seende, livet därstädes skulle bliva mycket svårt för de
förra genom det förtryck, för vilket de bleve utsatta från de seende kamraternas
sida. Att i en och samma asyl hopföra blinda och seende bleve även därutinnan
olämpligt, att tillsyn, uppfostran och behandling i övrigt måste bliva väsent¬
ligt olika för så olika individer, och att sammanblandningen av så heterogena
element skulle ställa alltför stora anspråk på personalen i eu dylik anstalt.
Slutsatsen av det anförda blir alltså, alt vid det allmåinnas övertagande
av omvårdnaden om de blinda dövstumma och de blinda sinnesslöa båda
dessa grupper böra sammanhållas till gemensam anstaltsvård.
1 det föregående har, vid talet om att Sofiastiftelsens uppgift och ansvar
borde avlyftas från den enskilda anstalt, på vilken de nu vila, uttalats
— såsom orden lytt — att saken borde övertagas av »det allmänna». Detta
svävande uttryck har med avsikt begagnats. Ty hade undersökningens
resultat t. ex. blivit, att de blinda dövstumma borde hänvisas till dövstum-
skolan men däremot de blinda sinnesslöa till blindskolan, så hade, då döv-
stumskolan är eu kommunal men blindskolaa en statens angelägenhet, de
blinda dövstummas sak kunnat komma att följa dövstumskolans ordning,
jämväl vad beträffar själva skyldigheten att ombesörja den, medan å andra
sidan de blinda sinnesslöas omvårdnad val kommit att sammanhöra med
blindskolan i övrigt såsom en statens omedelbara uppgift. Då emellertid det
vunna resultatet innebär, att de blinda dövstumma och de blinda sinnesslöa
höra framgent sammanhållas, och då hela antalet blinda med ifrågavarande
komplicerande lyten icke är större, än att de lämpligen kunna och böra
omhändertagas i en och samma anstalt, blir slutföljden givetvis, att det »all¬
männa», som bör direkt omhändertaga dem och ombesörja den behövliga
anstaltsvården, är staten.
VII. Närmare rörande de allmänna grunderna för en
av staten lämnad anstaltsvård.
Att den av staten ombesörjda anstaltsvården bör lämnas i skola, arbets¬
hem och asyl, anordnade i samband med varandra, framgår av sakens egen
97
natur — de härvid bestämmande synpunkterna äro redan tidigare i detta betän¬
kande angivna. Den organisation, som i detta hänseende är genomförd vid
Sofi astiftelsens anstalt, bör därföre, när dennas uppgift övertages av staten
och sagda anstalt uppgår i statsanstalten, tillämpas även för den sistnämnda.
Beskaffenheten av de lyten, med vilka skyddslingarna äro belastade,
föranleder vidare, att anstalten i alla dess delar måste anordnas helt och
hållet såsom internat, i vilket alumnerna erhålla såväl bostad som kost och
vård, varförutom även beklädnaden bör dem av anstalten tillhandahållas.
Den medför jämväl, att de, som mottagits i densamma, böra i regeln
få kvarstanna där för beständigt.
Vad beträffar detta sistnämnda framgå de närmare motiven av vad som
hittills framställts. Då, vad angår de bildbara, dessa, efter i skolan grund¬
lagd och i arbetshemmet fortsatt utbildning, i regeln icke kunna utskrivas,
blir följden, att arbetshemmet vid den nu ifrågavarande anstalten måste hava
ett relativt större antal platser än ett arbetslön! vid en vanlig uppfostrings¬
anstalt för seende sinnesslöa, från vilket många kunna återvända till samhället.
Att, när med inträdd ålderdom arbetsförmågan väsentligen minskas eller upphör,
någon särskild avdelning av anstalten bör stå skyddslingarna till buds med
karaktär av ålderdomshem, följer av förhållandets natur. Vad de obildbara —
asylisterna — beträffar har den tidigare framställningen likaledes givit vid han¬
den, att det allmänna bör omhändertaga dem för hela deras livstid. Det framgår
jämväl av det hittills sagda, att detta icke kan eller bör ske genom att bereda
dem den behövliga vården i asyler för seende sinnesslöa; och det blir alltså
den här ifrågavarande asylens uppgift att behålla dem för all deras tid.
Asylen bör dock, utom att bliva eu egentlig vårdanstalt, jämväl få en
annan uppgift, nämligen att bliva en upptagnings- och prövningsanstalt till
förmedlande av utbyte och övergång mellan skola och asyl. Icke sällan
inträffar ju, såsom redan tidigare framhållits, att ett barn, hos vilket man på
grund av ansökningshandlingarna rörande dess inträde har anledning förmoda
bildbarhet, snart nog, intaget i skolavdelning, visar sig vara oemottagligt för
undervisning eller utbildning, medan det å andra sidan understundom före¬
kommer, att ett annat, som synts obildbart och fördenskull intagits å asyl, här
så småningom allt mera utvecklar sig, så att överflyttning till skolavdelning
blir indicerad. Med det förhållande, som här berörts, sammanhänger emel¬
lertid ett för anstalten viktigt önskemål, nämligen att de barn, för vilka
inträde i anstalten är behövligt, måtte bliva anmälda och intagna vid möj¬
ligast tidig ålder, redan före skolåldern. Detta gäller även de barn, beträf-
13
Internat.
Anstaltsvården
ständig.
Asylen såsom
upptagnings-
och prövnings¬
anstalt.
Tidig
intagning.
98
Omvårdnadens
närmare
beskaffenhet.
fande vilka det redan före sistnämnda ålder visar sig sannolikt, att de komma
att bliva mottagliga för undervisning; än mer behövlig är en dylik tidig
intagning i de fall, där barnens bildbarhet är tvivelaktig. På sagda tidiga
stadium tillhöra barnen, för vilka någon undervisning i vanlig mening icke ännu
kan ifrågakomma, givetvis asylen, och det är påtagligen av vikt att utrönandet
av deras psykiska beskaffenhet och möjliga bildbarhet får påbörjas i god tid.
Den tidiga intagningen är emellertid önskvärd icke endast av nyss angivna
skäl: för själva de utvecklingsmöjligheter, dem barnet tilläventyrs kan äga,
är det av stor betydelse, att det tidigt blir omhändertaget å en anstalt, där
det vänjes vid disciplin och metodiskt ordnad sysselsättning. Att det för
hemmen, särskilt de mera fattiga, är en avsevärd och önskvärd lättnad, ju
förr de vanlottade barnen kunna få anstaltsvård, är ju givet.
I fråga om den närmare beskaffenheten av den uppfostran och vård,
som bör i den blivande statsanstalten lämnas, blir naturligen den erfarenhet
och den ordning, som vunnits och utbildat sig vid Sofiastiftelsens anstalt,
vägledande. I det föregående har på skilda ställen detta ämne berörts; särskilt
har en del uppgifter lämnats vid redogörelsen för nämnda anstalts nuvarande
organisation. Här torde emellertid vissa till ämnet hörande huvudtankar böra
något närmare betonas; dock kunna de anmärkningar, som nu framställas,
givetvis icke bliva annat eller mera än några helt allmänt hållna antydningar.
Gemensam för alla anstaltens skyddslingar blir naturligen den rent yttre,
fysiska omvårdnad, vars lämnande blir anstaltens första uppgift. Det gäller
att söka kroppsligen vårda och stärka dem — något som i betraktande av
den vanvård, för vilken de i många fall varit utsatta, blir högeligen av nö¬
den. Hand i hand härmed måste från början strävandet gå ut på att söka
bibringa dem mänskliga vanor, snygghet o. dyl. Efter erfarenheten vid stif¬
telsen komma barnen ofta dit fullständigt ouppfostrade, bekajade med osnygg¬
het och ovanor. De allra lägst stående påminna vid sitt inträde mången
gång mera om ett vanvårdat, ja misshandlat djur än om en mänsklig varelse.
De mera bildbara komma i regeln fort nog över detta första stadium av
uppfostran. Men även de i övrigt obildbara, de egentliga asylisterna, lära
sig så småningom genom kärleksfull vård och disciplin att iakttaga ett någor¬
lunda ord nåd t uppförande; det har visat sig att aga, tvångsmedel eller be¬
straffningar härvid i regeln alls icke behöva avändas. Även de minst bildbara
visa sig mottagliga för vänlighet, ja, få t. o. m. behov därav. I allmänhet
lära sig asylens skyddslingar snygghet och andra behövliga vanor efter några
veckors till några månaders vistelse vid anstalten, och samtidigt har man
kunnat iakttaga, hurusom deras utseende och hälsotillstånd, såvida de icke
äro särskilt klena och nedsatta, dag för dag förbättrats, i synnerhet sedan
de lärt att äta närande mat på bestämda tider.
99
För de obildbara kan i regeln vården och uppfostran icke sträcka sig
utöver det nu sagda. För de bildbara åter tillkommer en vidare uppfostrande
utbildning, gående ut på att utveckla dem i intellektuellt, moraliskt och andra
afseenden, i den mån sådant med hänsyn till vars och ens individuella brister
eller förutsättningar är möjligt.
Den egentliga skolundervisningen bör naturligen föregås af ett förbere¬
delsestadium, varunder de deltaga i de allra enklaste sysselsättningar eller
lekar, särskiljningsövningar, artikulationsövningar (för de hörstumma) m. in.
och vilket särskilt bör avse, förutom att giva dem allmän uppfostran och en
förberedande första undervisning, att undersöka deras fysiska och psykiska
tillstånd för att därefter så vitt möjligt anpassa den egentliga undervisningen.
Denna undervisning blir skiljaktig alltefter som eleven tillhör de blinda döv¬
stummas eller de blinda sinnesslöas kategori.
Undervisningen bör — vad särskilt beträffar de sinnesslöa — icke hava
till mål att bibringa vad man kallar bokliga kunskaper. Den intellektuella
undervisningen måste huvudsakligen få till uppgift att åstadkomma en all¬
män utveckling av deras uppfattning och förstånd, enkannerligen i syfte att
uppöva och utbilda den arbetsförmåga och den arbetsskicklighet, som de
blinda sinnesslöa oaktat deras lyten kunna förvärva. Den intellektuella un¬
dervisningen blir väsentligen ett medel att göra dem till dugliga och flitiga
arbetare i de slöjdarter, som för dem kunna lämpa sig. Den kan aldrig
beträffande dem baseras på läsning eller någon sorts självstudium.
Förmågan att läsa har icke samma betydelse för dessa barn som för de
normala, och läsning bör därför icke förekomma såsom undervisningsämne
förr än på ett högre stadium, då barnen nått den härför nödiga utvecklingen.
Den litteratur, som finnes — med upphöjd skrift för blinda —, är icke heller
avsedd för sinnesslöa, och det finns egentligen ingen s. k. nöjeslitteratur
med så enkelt språk och innehåll, att den med fördel kan sättas i hän¬
derna på blinda sinnesslöa förrän dessa nått en viss högre grad av ut¬
veckling. Meddelandet av läskunnighet får fördenskull sin betingelse först
på det högre stadiet, då barnen ock, hand i hand med läsundervisningen,
böra få lära sig att med särskilda maskiner tr}?cka upphöjd punkt¬
skrift. När denna undervisning förlägges till eu lämplig tid, då barnen nått
den utveckling att de kunna fatta vad de läsa, bereder den dem, efter den
vid stiftelsens anstalt vunna erfarenheten, både nöje och nytta. Tryckandet
av punktskrift, med samma slags bokstäver som finnes i barnens läseböcker,
bör supplera och stödja läsfärdigheten. Men någon egentlig betydelse så¬
som skrivfärdighet bör det icke få sig tillagt, då barnen i följd av sin
bristfälliga intelligens i regeln icke förmå under denna form uttrycka sina
tankar eller författa några, om än så enkla, brev eller uppsatser.
Huvudformen för det intellektuella undervisandet måste naturligen bliva
100
den muntliga meddelelsen och föreläsandet i förening med utfrågande av in¬
nehållet i det sagda eller lästa, detta till kontroll därav att lärjungarne för¬
stått detsamma. Av en dylik undervisning, varvid särskilt tillses att utfrå¬
gandet ej göres tröttande eller tråkigt för eleverna, äro dessa enligt vunnen
erfarenhet i regeln mycket intresserade, och härigenom utvecklas avsevärt
deras förstånd och omdöme. Särskilt inlärandet och uppläsandet av rim och
verser skatta de som ett stort nöje; och då de i allmänhet hava gott minne,
bereder detta dem ingen svårighet.
Klart är, att det teoretiska kunskapsmeddelandet väsentligen sträcker sig
till livets vanligare företeelser och förhållanden; bokligt sett kan det, i fråga
om de sinnesslöa, kanske till omfånget jämföras med småskolans kurser. Det
blir emellertid icke kunskapsinnehållet i och för sig som är av betydelse.
Såsom redan nämnt får för dem den intellektuella utbildningen sitt främsta
värde såsom ett medel för det, som i fråga om de sinnesslöa är det främsta
och väsentligaste: utbildning av arbetsförmåga och arbetshåg. Härpå måste
ock läggas huvudsaklig vkt. Redan tidigt måste uppmärksamheten fästas
vid uppövning av barnens händer och fingrar, vilka organ äro för dem av
allra största vikt, då känseln — och särskilt känseln i och genom hand och
fingrar — skall för dem ersätta synsinnet, hos de blinda dövstumma dess¬
utom även hörsel- och talförmågan.
Många av de sinnesslöa hava icke tillräcklig begåvning för att kunna
tillgodogöra sig den teoretiska undervisningen på det stadium, vilket ovan
betecknats såsom det övre. Att pressa dem till sådant för dem ej lämpat
arbete vore ändamålslöst eller skadligt. Däremot kan hos dem utvecklas
praktisk arbetsförmåga, till och med eu viss arbetsskicklighet. De höra ock
så tidigt som möjligt vinna den sysselsättning, som för dem är den passande;
och sålunda har vid Sofiastiftelsens anstalt anordnats skolans ovannämnda
s. k. arbetsavdelning, förlagd till arbetshemmet. Men även för de sinnesslöa
skoleleverna måste, såsom nämnt, i allt fall det praktiska arbetet utgöra tyngd¬
punkten i utbildningen och det teoretiska icke å något stadium drivas enbart
för sig utan städse i förening med det praktiska och omväxlande med detta.
Slöjden blir inom anstalten naturligen av den allra största betydelse;
den bör omfatta sådana arbetsformer, som särskilt lämpa sig för den blinde:
borstbinderi, rottingflätning, vävnad, knytning, stickning och dylikt. Den fär¬
dighet, som härvid uppnås, kan i en mängd fall vara betydande, särskilt
inom arbetshemmet ha arbetsförmågan och arbetsskickligheten visat sig ganska
högt uppdrivna. Det kvantitativa arbetsresultatet kan dock, naturligt nog,
icke bliva annat än relativt ringa. På grund av blindheten måste arbetet
gå mycket långsamt. Eleverna måste sålunda t. ex. vid vävnad känna efter
med handen, att ingen tråd brustit, att allt är i sin ordning, och måste här¬
för ofta avbryta sitt arbete, där en seende allenast med elt ögonkast skulle
101
kunna skaffa sig visshet; vartill kommer att den, som jämte blindheten även lider
av sinnesslöhet, redan i följd av sitt sistnämnda lyte är långsam samt fam¬
lande och osäker i sina rörelser. Det är icke heller arbetets kvantitativa
resultat eller det ekonomiska utbyte, detta kan lämna, som är huvudsaken.
Dessa få visserligen ingalunda förbises; men det främsta blir dock själva
arbetandet samt den tillfredsställelse, som detta skänker.
Det moraliska utbytet av den flit och det intresse, som nedläggas i
själva arbetet, kan icke skattas nog högt. Och det frambrakta resultatet,
likasom ock känslan av att ha kunnat åstadkomma något nyttigt och använd¬
bart, ger uppmuntran och glädje. I den jordmån, som sålunda beredes,
kunna slumrande goda moraliska anlag väckas och utvecklas, dåliga förkvä¬
vas, känslan för rätt och orätt stärkas samt, vad som visat sig framträ¬
dande även hos den sinnesslöe, en uppriktig och varm gudsfruktan spira upp,
bringande ljus och lycka i en tillvaro, som kunde tyckas så arm och mörk.
Vad särskilt beträffar arbetshemmet bör anmärkas, att sysselsättningen
därstädes icke bör bestå uteslutande i slöjd eller annat praktiskt arbete. Så¬
väl arbetshemmets elever som lärjungarne i den förut nämnda arbetsskolav-
delningen böra dessutom få några timmars undervisning i veckan i kristen-
domskunskap, läsning, sång m. in., i främsta rummet avseende att under¬
hålla vad de i skolan inhämtat men ock att vidga den utveckling, de upp¬
nått i tankeförmåga och omdöme.
Det nu sagda avser, såsom redan antytt, egentligen de blinda sinnesslöa
men har i sina huvuddrag tillämpning även på de blinda dövstumma. Dock
medföra dessas särskilda lyten väsentliga skiljaktigheter. I fråga om dessa
vanlottade gäller det först och främst att söka bryta den isolering, i vilken
de genom saknaden av såväl syn som hörsel befinna sig. Försänkta i mör¬
ker och tystnad, äro de från början omedvetna om livet omkring dem och
dess företeelser. Genom utbildning enligt de metoder, som tidigare antytts,
öppnas emellertid så småningom vägen för en reflekterad och förstående upp¬
fattning av den omgivande världen, och de erhålla ett språk, varigenom de
kunna träda i förbindelse med sina medmänniskor både såsom mottagande
och meddelande. För eu del av de blinda dövstumma underlättas utbild¬
ningen därav, att de äro blott delvis döva eller blinda och att de därför i
någon mån äro i besittning av språk- och talförmåga.
Men ej blott om dessa sistnämnda utan ock om de fullständigt blinda
och dövstumma gäller, att undervisningsmålet måste ställas vida högre än
för de blinda sinnesslöa. Sedan de kommit i verklig kontakt med ytter¬
världen och genom språkets förvärv blivit befriade från fjättrar, som dittills
bundit dem, har det visat sig, att deras kunskapsbegär gör sig gällande, ofta
med en brinnande iver. Då deras intelligens i och för sig är normal, måste
man söka tillfredsställa deras begär efter vetande så långt detta, med de in-
102
Bör anstalten
upptaga blinda
med annan
komplikation
av lytet än
dövstumhet
eller sinnes-
slöhet?
skränkningar som deras lyten i varje fall naturligtvis uppställa, låter sig göra.
Klart är emellertid, att det även för de blinda dövstumma framför allt är av
nöden att hava sysselsättning med praktiska göromål samt att vinna färdig¬
het i slöjd och handarbeten. Den intelligens, de äga, är av stor betydelse
för detta arbete: den intelligente blinde dövstumme arbetar beräknande och
medvetet i varje rörelse, fast och säkert.
De blinda sinnesslöa hava i regeln sinne för musik, ofta en utpräglad
musikalisk begåvning. Musiken blir härigenom för dem, såsom för andra
blinda, ej blott en källa till glädje och vederkvickelse, den blir en verksam
faktor i och för deras uppfostran och utveckling. Sång måste därför dag¬
ligen övas och är ett gott medel vid själva undervisningen. De hörstumma
och de av afasi lidande kunna till och med därav påverkas till den grad, att
deras tungas band någon gång lossas och deras bundna talförmåga med eller
mot deras vilja bringas i verksamhet. Att gymnastik, för dem av eleverna
som kunna tillgodogöra sig den, bör inom anstalten övas säger sig själv;
likasom ock lekens stora betydelse därinom är given.
Efter dessa kortfattade och blott i allmänna drag skisserade anmärk¬
ningar rörande själva grunderna för vården och bildningsarbetet inom den
tilltänkta statsanstalten — grunder, vilkas tillämpning visat sig inom Sofia-
stiftelsens anstalt medföra det gynnsammaste resultat — får utredningen
övergå till en fråga, vilken, berörande omfånget av den blivande anstaltens
verksamhetsuppgift, är av särskild betydelse.
Den hittills lämnade framställningen har endast sysselsatt sig med så¬
dana blinda, hos vilka blindheten är komplicerad med vare sig dövstumhet
eller sinnesslöhet. Jämte dessa finnas emellertid blinda med annat kompli¬
cerande lyte än dövstumhet eller sinnesslöhet, de där lida samma saknad av
för dem tillgänglig anstaltsvård som blinda dövstumma och blinda sinnesslöa,
men vilka onekligen med lika rätt och av samma grunder som dessa sist¬
nämnda hava anspråk på att få sig sådan vård beredd. Frågan blir förden¬
skull, om ej de blinda, som nu här åsyftas, böra tagas om hand tillsammans
med och i samma anstalt som de blinda dövstumma och de blinda sinnes¬
slöa. Att denna fråga icke tidigare berörts av utredningen sammanhänger
närmast med det förhållandet, att de båda kategorierna blinda dövstumma
och blinda sinnesslöa utgöra inom Sofiastiftelsens anstalt det egentliga och
huvudsakliga elementet; och då därjämte de blinda, som nu avses, äro ett rela¬
tivt fåtal, har det, för att icke splittra den föregående framställningen genom
indragande däri av ett till sin betydelse mera sekundärt spörsmål, synts
lämpligast att först i detta sammanhang upptaga nyss angivna fråga.
De blinda, som nu åsyftas, äro sådana, som lida av vare sig epilepsi
eller vanförhet. Redan tidigare har anmärkts, att bland stiftelsens skydds-
103
lingar finnas sådana blinda, som jämte dövstumhet eller sinnesslöhet lida
•även av vare sig epilepsi eller vanförhet. Såsom varande antingen döv¬
stumma eller sinnesslöa ingå emellertid dessa under de både huvudkate¬
gorier, om vilka betänkandet hittills handlat, och vad i det föiegående sagts
om de blinda dövstumma och de blinda sinnesslöa i allmänhet gäller även
dem bland dessa, som ha sina lyten komplicerade genom epilepsi eller van¬
förhet. Att hava dessa sammanförda med de övriga har icke visat sig med¬
föra några svårigheter; i stort sett ha de olika grupperna, genom det ge¬
mensamma i deras huvudsakliga lyten, visat sig väsentligen likställda och
den behandling och vård de åtnjutit, ha varit i huvudsak likaitade. Sär-
skilt har, då de alla varit blinda, den i kungl. kungörelsen den 13 juni
1908, om anslag av allmänna medel åt uppfostringsanstalter och arbetshem
för sinnesslöa, uppställda regeln, att sinnesslö, som lider av konvulsioner
eller fallandesot, ej får intagas i anstalt för icke fallandesjuka sinnesslöa,
ansetts sakna tillämplighet.
Den nu föreliggande frågan avser fördenskull icke blinda dövstumma
eller blinda sinnesslöa, vilka därjämte äro antingen epileptiska eller vanföra.
Frågan gäller däremot, huruvida sådana epileptiska eller vanföra blinda, vilka
icke äro dövstumma eller sinnesslöa, lämpligen borde få intagas i den till¬
tänkta anstalten.
Vad angår de fallandesjuka i allmänhet gäller för närvarande, att sta¬
tens verksamhet med avseende å dem hittills varit inskränkt till tvänne grup¬
per bland dem, nämligen dels sådana fallandesjuka, som därjämte äro sinnes¬
sjuka, vare sig permanent eller allenast periodiskt, och dels de egentliga
sinnesslöa. De förra omhändertager staten direkt, i den mån platser finnas
tillgängliga å sinnessjukanstalterna, till intagning ä vilka sistnämnda även
sådana sinnesslöa fallandesjuka äro berättigade, vilka såsom våldsamma och
opålitliga icke kunna annorstädes erhålla ändamålsenlig vård och vilka för¬
denskull kunna komma i åtnjutande av den förmån, som § 28 av gällande
stadga angående sinnessjuka tillerkänner våldsamma och opålitliga sinnesslöa
i allmänhet. Övriga sinnesslöa fallandesjuka hava däremot icke tillträde till
statsanslag, men kunna såsom sinnesslöa få den hjälp och anstaltsvård, som
de oftanämnda k. kungörelserna den 31 december 1904 och den 13 juni
1908 möjliggöra. Förutom de sinnessjuka och de sinnesslöa fallandesjuka
finnas emellertid åtskilliga andra av fallandesot lidande, vilka äro i behov av
att bliva omhändertagna. Såväl fattigvårdsinrättningar som enskilda hem
sakna emellertid i allmänhet förutsättningar för att kunna bereda dem en
ändamålsenlig skötsel. För närvarande finnes emellertid intet från det all¬
männas sida åtgjort till förmån för icke sinnessjuka eller icke sinnesslöa
fallandesjuka, men Riksdagen har, med erkännande av behovet av en ändring
104
härutinnan, i skrivelse den 28 maj 1912 hos Kungl. Maj:t anhållit om ut¬
redning i fråga om beredande av statsbidrag för vård å epilektikerhem av
ifrågavarande fallandesjuka. I denna sin skrivelse har emellertid Riksdagen
icke särskilt tänkt på dem ibland dessa, vilka äro blinda. Om dessa van¬
lottade gäller emellertid, att de äro i alldeles särskild grad i behov av
omvårdnad likasom ock att den vård, som deras — i och för sig rätt fåta¬
liga — grupp behöver, måste, på grund just av blindheten, bliva av alldeles
särskild art. För dem kan den behövliga vården icke lämnas uti epilep-
tikerhem, ingen för blinda avpassad undervisning kan där stämjern till buds-.
Lika litet är någon undervisning för dem tillgänglig inom blindanstalterna.
Enligt gällande bestämmelser mottagas icke vid blindskolorna de som
»bevisligen lida av fallandesot». Någon föreskrift om utskrivning av
redan intagna barn, som bliva epileptiska, finnes icke, men enligt tillämpad
praxis behållas de vid blindskolorna endast för så vilt anfallen uppträda
mera sällan, då blinda barn med tätare epileptiska anfall på grund av den nog¬
granna tillsyn, de fordra, icke lämpa sig för vanlig blindskola. Att från det
område, som den av Riksdagen begärda utredningen berör, nu såsom en sär¬
skild grupp här uttaga de blinda icke sinnesslöa fallandesjuka är fördenskull
berättigat, och detta med hänsyn därtill, att enligt utredningens uppfattning
den för dessas undervisning och uppfostran erforderliga anstaltsvården icke
kan bliva dem på lämpligare sätt beredd än om de få vinna inträde just
vid den anstalt, som här är i fråga, då med hänsyn till deras fåtalighet
ingen särskild för dem avsedd anstalt kan påräknas. De allmänna grunder,,
som enligt den förut lämnade framställningen påkalla statens omedelbara in¬
gripande beträflande vården av vissa kategorier av de abnorma, gälla till
fullo beträffande dem, och några omständigheter, som skulle göra deras in¬
tagande i eu anstalt för blinda dövstumma och blinda sinnesslöa olämpligt,
föreligga icke, förutsatt att inom en sådan anstalt den särskilda utbildning,
den de såsom icke varande sinnesslöa böra få åtnjuta, kan dem beredas,
samt att de lokala förhållandena inom anstalten tillstädja, att de icke be¬
höva i allmänhet vara sammanförda med de mera lågt stående bland de
sinnesslöa kamraterna. Båda dessa förutsättningar böra utan större svårig¬
heter kunna uppfyllas vid anstalten i fråga.
Vad beträffar de blinda, som äro vanföra utan att deras lyten äro kom¬
plicerade med dövstumhet eller sinnesslöbet, gälla för närvarande likartade
förhållanden, som nyss anmärkts om de blinda fallandesjuka, vilka ej hava
annat komplicerande lyte. Jämväl dessa blinda vanföra bliva i regeln i sak¬
nad av den anstaltsvård, som för dem kan vara högst behövlig. Blinda,
som lida av svårare förlamningar eller missbildningar, kunna ej mottagas i
de vanliga blindskolorna, då varken vård, undervisning eller lokaler äro be-
105
räknade för dem, och i vanföreanstalterna mottagas de ej på grund av sin
blindhet, då denna kräver särskild tillsyn och undervisning. Jämväl om dem
gälla fördenskull de grunder, som göra ett omedelbart omhändertagande från
statens sida med fog påfordrat, och deras hänvisande till den nu ifrågava¬
rande anstalten bör icke möta hinder under förutsättning, att samma villkor
kunna uppfyllas i fråga om dem, som nyss framhöllos beträffande de blinda
fallandesjuka. Att detta sistnämnda låter sig utan större svårighet göra.
torde vara obestridligt. Gifvetvis kunna vissa fall av vanförhet vara av be¬
skaffenhet att övergående kräva sådan särskild behandling, som ej skulle
kunna av anstalten lämnas; men såsom regel bör kunna uppställas, att blinda
vanföra där böra tagas om hand.
Ifrågasättas kan, om ej anstalten borde tagas i anspråk för ytterligare
ett par kategorier av blinda, nämligen sådana, som på grund av vanart icke
böra få tillhöra de vanliga blindläroverken, samt för blinda sinnessjuka. Vad
de vanartiga beträffar vågar dock utredningen icke uppställa någon dylik
regel. Huru önskvärt det än vore, att kunna bereda särskild anstaltsvård
åt dylika, skulle dock, befarar utredningen, deras intagande i den nu ifråga¬
varande anstalten innebära för dess övriga alumner en fara, som man må¬
hända ej vore i tillfälle att avvärja, då den för deras oskadliggörande nöd¬
vändiga särskiljningen antagligen ej kunde låta sig utan alltför stor svårighet
genomföra. I fråga om sinnessjuka blinda avser frågan icke sådana blinda,
som väl äro sinnessjuka men eljest icke hava något annat lyte än blind¬
heten. Dessa torde hava sin lämpliga plats å vanliga sinnessjukanstalter. I
fråga om andra blinda sinnessjuka torde fall förekomma, då den behövliga
anstaltsvården bör kunna lämpligast beredas å förevarande anstalt och inom
dess asylavdelning. Så t. ex. i det fall, att en blind dövstum blir sinnessjuk.
Dennes avförande till en allmän sinnessjukanstalt skulle för honom innebära
ett försättande i en tröstlös andlig isolering, som — därest så låter sig göra —
bör undvikas. Likaså kan lämpligast vara att en blind sinnesslö, som blir
sinnessjuk, får sin vård å den anstalt, där man om honom och lians lämp¬
liga behandling i allmänhet torde ha säkraste erfarenhet. Givet är att, när
sinnessjukdom träffar någon å anstalten redan intagen alumn, lian bör få
stanna, om sådant genom beskaffenheten av hans sjukdom och i övrigt är
görligt, och att lian i allt fall icke bör från anstalten avskiljas förr än sin¬
nessjukanstalten kan omhändertaga honom, för så vitt någon möjlighet finnes
att behålla honom under exspektanstiden. Någon annan allmän regel beträf¬
fande sinnessjuka blinda lärer ej kunna uppställas än den negativa att, såsom
ovan sagt, blinda sinnessjuka, som eljest icke hava något annat lyte, icke
böra till anstalten i fråga. I övrigt lärer det få ankomma på den eller dem,
som få att pröva frågor i allmänhet om inträde å anstalten, att efter om-
14
106
Obligatorisk
undervisning.
ständigheterna besluta om intagning av blind sinnesslö, som är sinnessjuk.
Någon kollision med den i kungl. kungörelsen den 31 december 1904, angående
understöd av statsmedel åt anstalter för obildbara sinnesslöa, intagna bestäm¬
melsen, att å sådan anstalt ej må intagas sinnesslö, som lider av sinnes¬
sjukdom, komme icke att uppstå, då nämnda kungörelse icke har tillämpning
å en sådan av staten upprättad anstalt som den nu ifrågasatta.
I enlighet med det nu anförda vidgar sig alltså anstaltens uppgift till
att omfatta icke enbart de blinda dövstumma och de blinda sinnesslöa: den
får till syfte att bliva, med de särskilda restriktioner och undantag som i
vissa avseenden kunna finnas nödiga, en anstalt för blinda med komplicerat
lyte i allmänhet.
Såsom tidigare framhållits, är inom vårt land obligatorisk undervisning
stadgad för sådana, som äro enbart blinda eller enbart dövstumma. För
sinnesslöa är däremot icke något skoltvång föreskrivet. Fråga är nu, om för
de grupper av blinda, vilka skulle tillhöra anstalten i fråga, någon motsva¬
righet bör stadgas till vad som gäller i fråga om skolplikt för andra blinda
och för dövstumma.
Att på sin tid dövstumkommittén ansåg skoltvång böra gälla även för
blinda dövstumma är förut omnämnt, likasom ock att blindkommittén ansåg
de blinda sinnesslöa, som vore bildbara, böra vara underkastade obligatorisk
undervisning. Sådan skolplikt ville ock andesvagskommittén få genomförd
för bildbara sinnesslöa i allmänhet. Kommittéernas åsikter härutinnan hava
emellertid icke vunnit förverkligande, såsom av den tidigare lämnade liisto-
xåken framgår.
Skulle nu i fråga om den blivande statsanstaltens skyddslingar någon
tvångsföreskrift uppställas, skulle den påtagligen icke kunna komma att avse
andra än de bildbara och väl ej heller komma att gälla dessa i vidare mån
än beträffande den egentliga skoltiden, däremot icke deras fortsatta utbildning
inom arbetshemmet. För de obildbara — asylisterna — kan svårligen något
tvång i förevarande avseende föreskrivas. Man skulle då med kanske än
större skäl kunna framställa yrkande om tvångsinternering av alla sinnessjuka,
som äro i behov av sluten anstaltsvård. Sådan kan utvecklingen av samhällets
resurser en gång bliva, att en nödig omvårdnad bjudes de hjälplösaste, icke
endast såsom en fritt tillhandahållen förmån utan jämväl såsom en om den
ej godvilligt hegagnas — tvångsvis ålagd hjälp. Men efter nuvarande för¬
hållanden lärer något sådant icke kunna fordras. Också ansåg på sin tid
andesvagskommittén, att det icke kunde bliva tal om vad kommittén kallade
asyltvång. En tvångsföreskrift torde därför på förevarande område kunna
ifrågasättas endast för de bildbara och detta — i analogi med vad som gäller
107
de enbart blinda eller de enbart dövstumma — väl endast för någon be¬
gränsad tid, den under yngre år infallande egentliga lärotiden, således icke
i fråga om arbetshemmet och den därstädes fortsatta utbildningen.
Tvivelsutan finnas goda grunder att, även i förevarande fall, påyrka, att
den egentliga skolkursen bleve obligatorisk. För de bildbara bland de grupper
av blinda, varom här är fråga, finnes helt visst ett lika stort behov att få
undervisning som för de abnorma, för vilka sådan är uttryckligen anbefalld:
och det allmännas intresse av, att de icke bliva lämnade utan den behövliga
undervisningen, är, även om bildningsresultatet icke kan bliva jämförligt med
det som ernås inom dövstum- och blindskolorna, dock tillräckligt talande för
att med fog må frågas, om ej eu motsvarighet till det eljest föreskrivna
skoltvånget bör även här genomföras.
Om denna fråga kali dock sägas, att den torde vara något för tidigt
väckt, detta i följd av sambandet med vissa andra likartade frågor, som
ännu äro svävande. Om man stadgade undervisningstvång för bildbara blinda
sinnesslöa, kunde spörjas, varför sådant tvång skulle stadgas för dem,
medan seende bildbara sinnesslöa icke ännu omhändertagas till obligatorisk
undervisning. Att tvångsvis taga hand om blinda epileptici till undervisning
och uppfostran kunde synas främmande, då seende epileptici, som icke
kunna bevista allmän läroanstalt, lämnas utan någon tvungen skolvän!. All¬
deles avgörande äro kanske icke dessa invändningsvis tänkta spörsmål, då
säregna skiljaktigheter kunde tänkas medföra olikhet i förevarande avseende,
detta särskilt beträffande de blinda dövstumma, för vilka ett skoltvång kunde
finnas vara särskilt och i främsta rummet påkallat. Att göra en dylik sär-
skillning eller utbrytning torde dock knappast vara lämpligt, och utredningen
håller ock för sin del före, att något krav på undervisningstvång icke bör
på detta område, till någon del eller i dess helhet, nu uppställas. Härvid
är för utredningen jämväl bestämmande det praktiska motivet, att man bör
vakta sig för att stadga tvångsintagning med mindre man har visshet, att
den anstalt, man anlägger, under alla förhållanden bleve tillräcklig för det
antal alumner, dem man tvångsvis ditbeordrade. Att några fullt tillförlitliga
beräkningar om antalet blinda med komplicerat lyte icke nu kunna uppställas,
får utredningen tillfälle att något längre fram ådagalägga. 1 följd därav blir
nödigt att giva åt den tilltänkta anstalten ett mått, bestämt efter vad man
tror sig kunna ungefärligen beräkna. Skulle den visa sig bliva för knappt
tilltagen, må det bliva en fråga att efter framtida råd och lägenhet bedöma
i vad mån den bör utvidgas. Men man skulle hava från början allt för
mycket bundit sina händer, om man stadgade tvångsintagning. Utredningen
vill från den förut lämnade historiken erinra om, huruledes det dröjde ganska
länge från det blindundervisningen av statsmakterna erkändes böra byggas
108
Omkostnads-
bidrag.
på skolpliktighetens grund och till dess sådan skolplikt blev i lag stadgad.
Detta skedde icke förr än man efter närmare vunnen erfarenhet kunde fullt
överse vad man genom tvångsföreskrifter åtog sig.
Om staten ikläder sig omsorgen att omedelbart tillhandahålla nödig upp¬
fostran och vård åt de blinda, som äro dövstumma eller sinnesslöa eller
vilkas lyte är på annat sätt komplicerat, är därmed icke sagt, att staten
skall ensam vidkännas all kostnad för ändamålet.
I fråga om dövstumundervisningen, där kommunala institutioner ansvara
för själva institutionerna och deras vidmakthållande, lämnar staten ett årligt
bidrag, beräknat till visst belopp för varje elev, och vederbörande landsting
eller stadsfullmäktige i städer, som ej i landsting deltaga, äga bestämma en
viss årlig avgift, med vilken föräldrar eller målsmän böra bidraga till en del
av elevens kosthåll vid skolan, åliggande det resp. fattigvårdssamhälle
att härutinnan understödja de föräldrar eller målsmän, som icke äga tillgång
till avgiftens erläggande. Beträffande blinda i allmänhet gäller, enligt lagen
angående blindundervisningen §§ 5 och G, att för vart och ett blint barn,
som på grund av bestämmelserna i lagen är intaget i på statens bekostnad
upprättad läroanstalt för blinda, vare sig förskola eller institut, skall av
vederbörande landstingsområde eller stad, som ej i landsting deltager, erläg¬
gas en årlig avgift av 300 kronor, ägande resp. landsting eller stad att
för varje till dess område hörande sådant barn bestämma en viss årlig avgift,
med vilken föräldrar eller målsmän skola bidraga till betäckande av kostna¬
derna för barnets vistelse vid läroanstalten, med rätt för de föräldrar eller
målsmän, vilka icke äga tillgång till avgiftens erläggande, att genom fattig¬
vårdens försorg härutinnan få understöd.
Att även på det område av abnormvården, som här är i fråga, en kost¬
nadsfördelning bör äga rum, torde utan vidare vara givet; och då saken här
gäller blinda, fast med komplicerat lyte, framställer sig naturligen den frågan,
om ej med kostnadsfördelningen just bör förhållas enligt de grunder, som
gälla för övriga blinda, och samma årsavgift, som gäller för blinda utan
annat lyte, jämväl fastställas för de blinda, om vilka här är fråga. Utred¬
ningen tror ock, att saken bäst och lämpligast ordnas på sådant sätt.
Mot en genomsnittsavgift, lika för alla blinda, i vilken anstalt de än
äro intagna, skulle kunna sägas, att avgiften bleve väl hög vid den nu tillärnade
statsanstalten relativt till blindläroverken. Sannt är ju, att för asylisterna
inom den förstnämnda anstalten dennas årliga omkostnader måste vara lägre
än vad förhållandet är med blindläroverkens kostnad för sina elever, då
för dessa är anordnad en undervisning, som icke meddelas de obildbara.
Å andra sidan kräver den undervisning, som lämnas de bildbara inom den
109
anstalt, som här är i fråga, i vissa avseenden en proportionsvis drygare
kostnad än undervisning av de blinda, som i övrigt äro normala, därigenom
att de förras undervisning måste i så väsentlig omfattning göras individuell.
Skulle man söka att göra bidragsavgiften olika med hänsyn till den olika
totalkostnaden för olika grupper av blinda, skulle man rätteligen föranledas
till uppställande av olika betalningskategorier ej blott mellan de vanliga
blindläroverken å ena sidan samt den nu ifrågasatta anstalten å den andra
utan ock beträffande de olika avdelningarna — egentlig skolavdelning, arbets-
liem och asyl — inom denna sistnämnda. Tanken på en avgiftsgradation
omfattades på sin tid av blindkommittén, vilken föreslog att avgiften skulle
utgöra 300 kronor vid blindskola och 350 kronor vid blindinstitut, men
denna särskillning blev icke genomförd; avgiften blev för ena som andra
fallet 300 kronor.
Det praktiska motiv, som härvid vant bestämmande, har sin givna
tillämpning i föreliggande fall. Onekligen innebär det från allmän synpunkt
sett en förmån, att en sak sådan som den förevarande blir ordnad efter en
i möjligaste mån enhetlig reglering; och önskvärdheten härav gör sig sär¬
skilt gällande på det speciella område av den offentliga blindvården, som
nu skulle tillkomma. Utskrivning från blindskola till anstalten för sinnesslöa
blinda måste tänkas icke sällan förekomma. Till olika belopp bestämda av¬
gifter skulle innebära olägenheter, helst om överflyttning skedde under pågå¬
ende läsår eller termin; enahanda bleve förhållandet — därest skilda avgifter
vore fastställda för de särskilda avdelningarna inom den nya abnormanstalten
— vid omflyttning mellan dessa avdelningar. Att eu och samma avgift blir
fastställd för alla blinda, som få tillgodonjuta den av staten tillhandahållna
anstaltsvården, synes fördenskull enklast och mest tilltalande.
Att avgiftens föreslagna belopp, 300 kronor, skulle i och för sig vara
för mycket betungande, lärer ej med fog kunna sägas, då beloppet icke över¬
stiger den lägsta avgift, som redan blindkommittén för mera än trettio år
sedan föreslog för dem, som undervisas i blindläroanstalt, och då utväg till eu
efter omständigheterna avpassad utjämning och fördelning ligger i den regressrätt
till föräldrar eller målsmän, som landstingen och de städer, vilka icke del¬
taga i landsting, skulle få sig tillerkänd, likasom ock i fattigvårdssamhällenas
skyldighet att vid behov understödja föräldrarne eller målsmännen. Att vid
den tillärnade nya anstalten bidragsplikten skulle avse, ej endast — såsom eljest
i fråga om de blinda — en till några få år begränsad lärotid, utan i regeln komma
att omfatta skyddslingens hela livstid, lärer icke väcka någon betänklighet.
En fråga av mera formell natur, närmare berörande själva det sätt varpå
de tilltänkta avgiftsbestämmelserna må kunna i författningsväg lämpligen
komma till stånd, får utredningen tillfälle att längre fram upptaga.
no
För vilket
antal
skyddslingar?
Vill. Omfånget av en blivande statsanslag; dess
förläggning.
I fråga om själva upprättandet av anstalten möter i främsta rummet
spörjsmålet, för hvilket antal skyddslingar den bör beräknas.
Förhållandenas egen natur medför, att någon exakt beräkning icke kan
uppställas; utredningen tror dock, att de antaganden härutinnan, till vilka
utredningen kommer, skola visa sig för sitt ändamål tillfyllestgörande.
Befintlig officiell statistik lämnar icke erforderlig ledning för att bedöma,
huru många blinda med komplicerat lyte överhuvud finnas inom vårt land
eller om deras fördelning mellan skilda åldersklasser. Befolkningsstatistiken
för år 1900, afdeln. III s. 211 tall. 24. upptager för hela riket och samtliga
åldersklasser tillhopa ett antal av 143 blinda med annat lyte jämte blind¬
heten, under annat lyte inbegripet även sinnessjukdom. Sagda antal fördelar
sig sålunda:
blind, idiot och dövstum ................................................................................ 6 st.
blind och idiot .................................................................................................. 63 »
blind, idiot och stum ....................................................................................... 6 »
blind och dövstum ......................................................................................... 30 »
blind och fallandesjuk........................................................................ 10 »
blind och lam........................... 6 »
blind och stum ............. 3 »
blind och sinnessjuk ......................................................................................... 18 »
blind, fallandesjuk och sinnessjuk................................................................ 1 »
Summa 143 »
av dessa tillhöra:
åldersgruppen 1 — 20 år................................................................................. 43 st.
20 — 40 » .........,....................................................................... 51 »
» över 40 » ............................................................................... 49 »
l berättelsen om folkskolorna för år 1910, s. 26, upptagas vid 1910 års
slut ett antal av 80 barn i åldern 7 — 14 år såsom behäftade med mera än
ett av lytena dövstumhet, blindhet och sinnesslöhet. Av dessa uppgivas 9
såsom dövstumma och blinda, 40 såsom dövstumma och sinnesslöa, 28 såsom
blinda och sinnesslöa, 2 såsom dövstumma, blinda och sinnesslöa; beträffande 1
saknas närmare uppgift. Av de 80 skulle alltså 39 höra till här ifrågava-
in
rande område. Om de sistnämnda siffrorna anmärkes emellertid i berättelsen,
att primäruppgifterna äro ganska bristfälliga. Om folkskolestatistikens såväl som
om befolkningsstatistikens ovan återgivna siffror gäller, att de ögonskenligen äro
alldeles för låga. Att söka anställa någon ny och särskild hela vårt land om¬
fattande undersökning om befintliga antalet blinda med komplicerat lyte, för
att sedan därav draga slutsatser om måttet av det nuvarande och framtida
anstaltsbehovet, har utredningen funnit lönlöst; en sådan undersökning skulle
helt visst icke lämna något pålitligt resultat och dess praktiska värde för
den nu uppställda frågan skulle icke stå i rimlig proportion till dess vidlyftighet.
Utredningen har så mycket mindre haft anledning att söka föranstalta
om en sådan undersökning, som ett i denna fråga vägledande och i möjli¬
gaste mån tillförlitligt, om än endast vissa årsklasser omfattande, material
föreligger, nämligen i de anteckningar om befintliga blinda, vilka föras vid
Kgl. Blindinstitutet med ledning av prästerskapets dit ingivna uppgifter.
Enligt lämnade föreskrifter skall prästerskapet årligen till institutet insända
uppgifter på blinda under 20 år. Vid institutet förefinnas numera uppgifter
om inom riket befintliga blinda, födda 1890 och senare, även innefattande
befintliga fall av blindhet med komplicerande lyte. Inkommande uppgifter
kompletteras vid institutet genom från flera håll bekomna meddelanden, gran¬
skade genom korrespondens med vederbörande skolrådsordförande. Då namn
och födelsedag äro upptagna å de i institutets listor uppförda blinda, är
möjligheten till dubbelföring utesluten. I något enstaka fall kan naturligtvis
ett barn hava blivit uppgivet såsom sinnesslött, ehuru det i själva verket är
vanvårdat eller tilläventyrs på grund av tidigt inträffad blindhet endast något
efterblivet. Antalet av sådana barn motväges säkerligen mer än fullt av dem,
som undgått efterforskningarna, så att de från institutets anteckningar häm¬
tade siffrorna, ehuru väsentligt högre än de ovan citerade, dock helt visst
äro något för låga. Särskilt äro institutets siffror för de allra yngsta års¬
klasserna, före skolålderns inträde, av förklarlig orsak mindre tillförlitliga, och
denna, bristande tillförlitlighet torde fortsätta även för ett och annat år efter
den egentliga skolålderns inträde. Ej sällan är det svårt att säga, om ett
barn bör anses vara blint, än svårare är mången gång att avgöra, om det
är sinnesslött. En så viktig komplikation som sinnesslöhet är mycket svår
att urskilja under tidigaste levnadsåren, såvida den ej är av särdeles svår¬
artat slag. Det uppskov med skolgångens påbörjande, som enligt blindlagen
är medgivet, torde ock i sin mån bidraga till att siffrorna för de yngre års¬
klasserna äro för låga. I stort sett innehålla dock uppgifterna från blind¬
institutet ett statistiskt material, vilket, så långt det räcker, måste anses i
möjligaste mån tillförlitligt.
I efterföljande tabell är sagda statistik upptagen. De i tabellen sär-
112
skilt angivna grupperna omfatta följande olika år 1912 befintliga kategorier
av blinda:
gr. I: blinda sinnesslöa utan något tredje lyte;
» II: blinda sinnesslöa med ytterligare lyte;
» III: blinda, som därjämte äro döva, stumma eller dövstumma men
icke hava något ytterligare lyte;
» IV: blinda, som jämte något eller några av de i III nämnda lytena
ytterligare hava ett eller flera lyten;
» V: blinda, som icke äro sinnesslöa, döva, stumma eller dövstumma,
men hava annat lyte såsom lamhet, missbildning, epilepsi eller
sinnessjukdom, stundom flera av dessa sistnämnda lyten.
Gruppen IV innefattar givetvis i sig blinda från de andra grupperna, en¬
kannerligen från gr. II, vilket ock framgår därav, att det i tabellens tredje
kolumn upptagna antalet nu kvarlevande blinda för varje särskild årsklass
så gott som undantagslöst sammanfaller med summan av de för samma
årsklass uti grupperna I, II, III och V anförda siffror.
|
Hela
antalet
kända
|
Därav
nu döda
|
Nu kvar¬
levande
|
Grupp
I
|
Grupp
II
|
Grupp
III
|
Grupp
IV
|
Grupp
V
|
Födda år 1890...............
|
18
|
5
|
13
|
3
|
7
|
|
3
|
3
|
»
|
» 1891...............
|
16
|
6
|
10
|
1
|
5
|
1
|
3
|
3
|
»
|
» 1892...............
|
11
|
3
|
8
|
2
|
3
|
—
|
2
|
3
|
»
|
» 1898 .............
|
9
|
1
|
8
|
2
|
4
|
2
|
2
|
-'
|
|
» 1894...............
|
23
|
5
|
18
|
3
|
8
|
2
|
3
|
5
|
»
|
» 1895...............
|
20
|
7
|
13
|
4
|
7
|
1
|
2
|
1
|
»
|
» 1896 ..............
|
17
|
1
|
16
|
4
|
8
|
1
|
4
|
3
|
»
|
» 1897...............
|
16
|
1
|
15
|
3
|
11
|
1
|
5
|
—
|
»
|
» 1898...............
|
16
|
—
|
16
|
6
|
7
|
1
|
5
|
2
|
«.
|
» 1899...............
|
17
|
2
|
15
|
5
|
6
|
1
|
4
|
3
|
»
|
* 1900...............
|
12
|
1
|
11
|
5
|
5
|
—
|
4
|
1
|
»
|
» 1901...............
|
8
|
—
|
8
|
4
|
3
|
—
|
2
|
1
|
»
|
» 1902...............
|
10
|
—
|
10
|
5
|
4
|
—
|
3
|
1
|
>;
|
» 1903...............
|
5
|
1
|
4
|
2
|
—
|
. -
|
—
|
2
|
»
|
» 1904...............
|
6
|
—
|
6
|
2
|
3
|
—
|
1
|
1
|
|
» 1905...............
|
4
|
—
|
4
|
1
|
—
|
1
|
1
|
1
|
»
|
» 1906...............
|
6
|
1
|
5
|
—
|
3
|
1
|
2
|
1
|
»
|
» 1907...............
|
3
|
—
|
3
|
—
|
1
|
—
|
1
|
1
|
v
|
» 1908...............
|
1
|
—
|
1
|
1
|
—
|
—
|
—
|
—
|
»
|
» 1909...............
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
»
|
» 1910...............
|
1
|
—
|
1
|
—
|
1
|
—
|
—
|
—
|
|
Summa
|
219
|
34
|
185
|
53
|
86
|
12
|
47
|
32
|
113
Av intresse är nu närmast att söka beräkna det antal barn, som under
vanliga förhållanden kan tänkas komma att tillhöra den blivande anstaltens
egentliga uppfostrings- eller skolavdelning.
Enligt författningarna angående statsbidrag åt uppfostringsanstalter för
sinnesslöa utgå bidragen under en tid av högst åtta år för varje elev, en be¬
stämmelse som gäller även beträffande blinda sinnesslöa. Man torde här
kunna utgå från sagda tidslängd såsom normal för samtliga de blivande bild¬
bara alumnerna, innan de övergå till arbetshemmet. För en del av dem är
den antagligen väl kort, andra åter, som äro mindre mottagliga för egentlig
skolundervisning, böra förmodligen efter kortare tid än åtta år få övergå till
arbetshemmet. För de blinda dövstumma är visserligen en åttaårig skolkurs
icke tillräcklig. Men då de sistnämndas antal är jämförelsevis mycket ringa,
lärer man, såsom sagt, vid nu föreliggande beräkning, som icke kan avse att
träffa annat än ungefärliga mått* kunna utgå från en skolkurs av överhuvud
åtta år.
Vill man då från den meddelade tabellen välja eu skolgrupp av åtta
åldersklasser, ligger det närmast att, utgående från den för blinda i all¬
mänhet bestämda tidpunkten för skolpliktens första inträde, härtill taga ålders¬
klasserna 1905—1898, omfattande år 1912 kända blinda barn om 7—15 års
ålder. Sagda åldersklasser visa sammanlagt ett antal blinda med kompli¬
cerat lyte av 74 st. Även om för de yngsta av dessa åldersklasser de upp¬
tagna siffrorna äro för låga, tror dock utredningen att man, sedan erforder¬
ligt frånräknande ägt rum av en skälig anpart obildbara, kan uppställa siffran
60 såsom det maximum, varutöver antalet egentliga skolelever i regeln icke
torde komma att gå.
Utredningen, som redan på grund av den allmänna inblick i förhållan¬
dena, vilken erfarenheten från Sofiastiftelsens anstalt lämnat, trott sig kunna
beräkna, att antalet inom en blivande skolavdelning vid anstalten icke skulle
komma att överstiga 60, bar alltså funnit detta sitt antagande bekräftat ge¬
nom den från Blindinstitutets anteckningar hämtade statistiken. Skulle en
annan grupp väljas än åldersklasserna 1898—1905, t. ex. årsklasserna 1894
—1901, erhölle man visserligen för en sådan åttaårsgrupp en siffra som,
även med frånräknande av en rätt stor anpart obildbara, skulle ställa sig
ogynnsammare. Härvid må dock anmärkas, att åren 1894 —1901 just inne¬
fatta tabellens mest ogynnsamma årssiffror; att särskilt 1890-talet i föreva¬
rande avseende erbjuder, troligen av tillfälligheter beroende, höga siffror; att
i motsats härtill 1900-talets första år, för vilka siffrorna böra vara ungefär
lika tillförlitliga som de närmast föregående åren, visa en gynnsam tillbaka¬
gång. På ett område, där man har att räkna med relativt så låga siffror,
få tillfälliga förhållanden en oproportionerligt stor inverkan på det resultat, man
15
114
utläser, detta efter omständigheterna vare sig till höjning eller sänkning; och
maq. får fördenskull icke tillmäta sififerkalkylerna en beviskraft som de givet¬
vis icke kunna göra anspråk på att äga. Men härav föranledes också, vad
utredningen tidigare vid frågan om den obligatoriska skolplikten antytt, näm¬
ligen att man måste nöja sig med att lämna anstaltsvård i den omfattning
som man, med den ledning, som överhuvud står att vinna, kan anse vara
någorlunda skäligt tillmätt. Man får för övrigt icke lämna ur räkningen, att
en och annan av de blinda bildbara helt visst är i tillfälle att få enskild vård
och uppfostran utan anlitande av anstalt.
Någon särskild gynnsam framtidsberäkning tilltror sig icke utredningen
grunda på det förhållandet, att tack vare en förbättrad hygien, särskilt vid
barnförlossningar, och ögonläkekonstens framsteg över huvud vissa ögonsjuk¬
domars frekvens är i avtagande och antalet blinda utan komplikationer i
undervisningsåren synes sjunka i vårt land. Å det område, varom här är
fråga, lära dock inga antagliga beräkningar kunna härutinnan uppställas.
Kanske kan man tvärtom befara, att förhållandena kunna utveckla sig på
detta område i ogynnsam riktning. Det ena som det andra är alltför osäkert
för att kunna inverka på platsberäkningen vid anstalten, och får utredningen
här bilägga ett av Blindinstitutets ögonläkare Doktor Ernst Forsmark, på ut¬
redningens begäran, efter undersökning av Vänersborgsbarnens ögon avgivet
utlåtande. Enligt utredningens åsikt finnes i nu kända förhållanden intet som
tvingar till det antagandet, att ej den av utredningen gjorda platsberäkningen
för skolavdelningen skall visa sig tillräcklig.
Vad beträffar arbetshemmet blir detta, såsom avsett att upptaga de från
skolavdelningen utgående årskontingenterna men ock att sedermera behålla
dem, efter all antaglighet i sinom tid taget i anspråk för större elevantal än
skolhemmet. Huru högt dess alumnantal eu gång kan bliva, då det nått sin
fulla beläggning — då alltså årliga avgången från detsamma motsvarar antalet för
år nytillkommande — är naturligen vanskligt att beräkna. För dem, som komma
att Qvarstanna i arbetshemmet så länge, att de på grund av ålder icke längre
kunna med fördel sysselsättas med något arbete men som på grund av sin
allmänna utveckling dock icke böra överföras till asyl, bör i sinom tid upprättas
ett särskilt ålderdomshem, och håller utredningen före, att, om härför beräknas
ett platsantal av 20, man därmed torde ha trätfat ett lagom avvägt mått.
Vad åter angår arbetshemmets beräkneliga konstanta beläggning har utred¬
ningen tänkt sig, att detsamma, med institutionens fulla utveckling, möjligen kan
komma att uppgå till vid pass ett åttiotal.
Man kunde måhända ifrågasätta, om ej detta antal är för lågt beräknat
i förhållande till skolavdelningen. Man må dock härvid icke förbise det an¬
givna förhållandet, att ålderdomshemmet omhändertager en del av arbetshems-
115
alumnerna; att de årskontingenter, som inkomma i arbetshemmet, givetvis äro
mindre än de, som årligen inkomma i skolan, då de senare under skoltiden
decimeras genom dödsfall och genom avgång till asyl; att även från arbets¬
hemmet avgång till asyl äger rum; och att man i fråga om arbetshemmets
alumnstam måste räkna med en rätt stark avgångsprocent i följd därav, att död¬
ligheten bland blinda med komplicerat lyte nog är större än bland normala.
Att draga någon bestämd slutsats om dödlighetsprocenten ur de förut läm¬
nade siffrorna tilltror sig utredningen icke, om än siffrorna för vissa av de i ta¬
bellen upptagna högre åldersklasserna häntyda på en hög procent. Då siff¬
rorna äro små, spela tillfälligheterna så stor roll, att någon lag ej står att
utleta ens inom de åldersklasser, där man har relativt stora siffror. Så ha
av de år 1895 födda 20 st., som i tabellen upptagas, 7 st. = 35 pct dött
före 1912, men för den bredvid belägna åldersklassen 1896 äro motsvarande
siffror 17 och 1 = 5,88 pct. Beträffande förhållandet i de högre åldersklasser,
som icke ingå i tabellen, känner man intet. Att märka är också, att slut¬
satser rörande dödlighetsprocenten vid den blivande anstalten knappast låta
sig draga av förhållandena bland de barn, som nu till stor del lämnas utan
lämplig vård. Ej heller siffrorna från Drottning Sofias Stiftelse kunna an¬
vändas, enär anstaltens beläggning först på senaste åren svällt starkare ut,
och enär åtskilligt flera skrivas ut är vad framdeles torde bliva fallet.
Vad nu blivit anfört avser arbetshemmet, sådant det kan tänkas vara
belagt längre fram i .tiden. Vid anstaltens första upprättande behöver det¬
samma naturligen icke på långt när det platsantal, som ovan sagts. Medan
den för skolhemmet beräknade siffran, som utgör en normalsiffra, kan antagas
ungefärligen motsvara så väl det platsbehov, som vid anstaltens första upp¬
rättande föreligger, som ock det, vilket sedermera kan beräknas fortfara och
hålla sig konstant, är förhållandet beträffande arbetshemmet det, att det till
en början tages i anspråk endast i en mera begränsad omfattning och först
så småningom med årens gång utvidgar sig till full och konstant beläggning.
För arbetshemmet har för den skull utredningen tänkt sig att till en början
icke borde avses högre platsantal än 40. I det byggnadsförslag, som utred¬
ningen kommer att framlägga, är fördenskull, medan för skolan avses 60
platser, det i samma byggnad inrymda arbetshemmet beräknat för 40, men
byggnadens plan och hemmets förläggning inom detsamma äro, på sätt kommer
att vid redogörelsen för byggnadsplanen närmare framhållas, så anordnade, att
utrymmesökningen, beräknad till högst 40, kan, när den en gång blir behövlig och
i den mån ett sådant förhållande inträder, utan svårighet vinnas genom tillbyggnad.
I fråga om asylen, avsedd dels att upptaga de allra yngsta barnen
före den tid, då egentlig skolundervisning kan ifrågakomma, dels att taga
hand om de obildbara av alla åldrar, gäller vad förut sagts om svårigheten
116
att uppställa några kalkyler. Den närmaste tidens behov torde bliva fyllt
genom en asylbyggnad, avsedd för 50 platser, men utan allt tvivel bör snart
nog en ökning av asylplatserna beredas. Byggnadsförslaget upptager en asyl¬
byggnad, beräknad för 50, varförutom i samma byggnad avsetts utrymme
för eu för hela anstalten gemensam sjukavdelning om tio platser. Om
vid tilltagande behov af asylplatser en ny asyl om samma storlek som
den förra uppbygges, skulle därigenom vinnas ytterligare 60 platser och hela
antalet för asylister tillgängliga platser bliva 110. Ytterligare en tillökning av
tio platser kan emellertid i sinom tid påräknas, ty när en gång framdeles det
blir av nöden att upprätta ett särskilt ålderdomshem om — såsom förut nämnts
— ungefär 20 platser, kan detta lämpligen anläggas så pass stort, att däri
kan inrymmas anstaltens sjukavdelning — av den storlek, som efter anstaltens
dåvarande beläggningsförhållanden kan prövas lämplig, — och bliva då inom
den ovan förstnämnda asylen de beräknade tio sjukplatserna disponibla för
asylister. Utöver 120 torde enligt utredningens åsikt det framtida behovet
av asylplatser icke komma att gå.
Angående asylutrymmet bör här framhållas, att asylavdelningen tvivels-
utan är den del utav anstalten, där man kan anordna sig med relativt största
frihet beträffande platsberäkningen. För de bildbara vill och bör man givet¬
vis, med avseende på den särskilda uppfostran och utbildning, varav de i
så hög grad äro i behov, göra vad möjligast kan ske för att fullständigt till-
möteskomma behovet av anstaltsvård. Att de skulle utom anstalten kunna
erhålla den lämpliga handledningen kan icke förutsättas annat än i en mycket
begränsad omfattning. I fråga om asylisterna är däremot förhållandet i viss
mån något annorlunda. Beträffande dem är det ju huvudsakligen fråga om
rent yttre fysisk vård, och att sådan kan utom anstalten bliva beredd i större
mån än vad förhållandet är med den för de bildbara behövliga särskilda hand¬
ledningen och utbildningen, är ju givet. Att i enstaka fall en obildbar kan vara
i mera trängande behov av anstaltsvård än en bildbar sinnesslö, är därmed
naturligtvis icke förnekat. I fråga om inträde å anstaltens asylavdelning
finnes fördenskull tillfälle att mera fritt bestämma om inträdet, så att detta
främst lämnas sådana, som antingen i följd av sin egen beskaffenhet eller i
följd av de särskilt ogynnsamma förhållanden, vari de leva, hava det mest
trängande behovet att vinna inträde, medan däremot sådana fall, där en någor¬
lunda tillfredsställande omvårdnad kan påräknas utom anstalten, få stå tillbaka.
Utredningens beräkning av behövliga platsantalet innefattar alltså, att an¬
stalten till en början skulle beräknas för 150, därav 60 för skolan, 40 för
arbetshemmet och 50 för asylen, att ökning sedermera skulle i sinom tid
ske genom arbetshemmets utvidgning och genom en ny asylbyggnad, vari¬
genom, såsom ovan angivits, skulle vinnas en platsökning om tillhopa 100,
117
vartill i sinom tid skulle, med upprättande av särskilt ålderdomshem i sam¬
band med särskilt till detta hem förlagd sjukavdelning, erhållas det för ålder¬
domshemmet beräknade antalet av ungefär 20 platser samt eu ökning av
asylplatserna av 10, en sammanlagd platstillökning alltså av 30. Vid slut¬
lig fullbordan av denna plan skulle anstalten alltså giva utrymme för 280
skyddslingar, oberäknat det utrymme, som skulle stå till buds för sjukavdel¬
ning. Högre platsantal än detta torde efter utredningens uppfattning icke
någon gång behöva beräknas inom vårt land för blinda, som därjämte äro
behäftade med annat lyte.
Vad beträffar den allra närmaste tiden är ju helt naturligt att, innan
anstaltens alumnstock hunnit bliva normaliserad, beläggningen kommer att er¬
bjuda vissa ojämnheter, som dock enligt sakens natur äro övergående. Sär¬
skilt bör framhållas, att anstalten icke kan påräknas redan från sin begyn¬
nelse för alla sådana, vilkas lyten i och för sig skulle hänvisa dem dit.
Yngre åldersklasser måste, särskilt i fråga om skolan, i främsta rummet till¬
godoses och personer, som uppnått vuxen ålder eller som äro ännu äldre,
höra överhuvud icke nyintagas i skolan eller arbetshemmet. De hava i re¬
geln antagit vanor, som skulle verka vantrevnad för omgivningen och vara
allt annat än lämpliga för själva ordningen inom anstalten, vars regler och
disciplin de helt visst mindre villigt skulle underkasta sig. Lika litet som den
allmänna dövstumskolan eller blindskolan, då den vann sin nuvarande organi¬
sation, kunde åtaga sig att lämna åt äldre dövstumma eller blinda den under¬
visning, varom de gått miste, lika litet kan den anstalt, som här är ifråga,
uppställa såsom sin uppgift att. nu lämna en omvårdnad, som rätteligen bort
hava tagit sin början vida tidigare.
Givet är för övrigt, att inträde bör beviljas allenast efter noggrann pröv¬
ning utav de inträdessökandes större eller mindre behov av anstaltsvård, och
att en bestämmande synpunkt alltid måste bliva, att staten tar hand om dem
i den mån utrymme och tillgångar medgiva.
I det föregående har utredningen omnämnt ett av densamma uppgjort
byggnadsförslag. Detta förslag går ut på, att anstalten skulle förläggas och
de för densamma nödiga byggnaderna uppföras å ett område i närheten av
Uppsala hospital och asyl, utgörande huvudsakligen en del av ägorna till de
av hospitalet disponerade, staten tillhöriga hemmanen Hammarby n:ris 1 och
2. Innan utredningen stannat vid detta förslag, hava emellertid andra för-
läggningsplaner tagits under övervägande. Dessa sistnämnda hava befunnits
icke kunna leda till avsett resultat, men innan utredningen närmare ingår på
den lösning av förläggningsfrågan, »om förordas, bör redogörelse lämnas för
de undersökningar, som föregått utredningens slutliga förslag i ämnet.
Förliiggnings-
plats för
anstalten?
118
A stiftelsens
fastighet?
Kan någon av
landets döv-
stumskolor för
ändamålet
erhållas?
Att den fastighet, som stiftelsen äger, icke kan påtänkas i och för för¬
läggningen har från början varit givet. Förhållandet är nämligen, att fastig¬
hetens tomt endast har en areal av tre tunnland och följaktligen icke lämnar
utrymme för de erforderliga byggnaderna, att utväg till en för ändamålet behöv¬
lig utvidgning av tomten ej heller gives, samt att dess belägenhet även i övrigt
är otjänlig. Sedan fastigheten inköptes, har stadsplan över det område, där
fastigheten är belägen, blivit uppgjord och av Kung!. Maj:t fastställd. Enligt
denna plan blir fastigheten omgiven och till betydande del sönderskuren av
gator och andra trafikleder, de där fått sin sträckning väsentligen med hänsyn
till en tilltänkt bangård med tillhörande järnvägsspår. För sistberörda ända¬
mål skulle en del av stiftelsens tomt tagas i anspråk och i övrigt har därav
vållats en sådan indelning av det fastigheten närmast kringliggande området,
att — såsom nämnt — det behövliga utrymmet ej där kan vinnas. Det ban-
gårdsförslag, vartill stadsplanen tagit hänsyn, sammanhänger med tanken att
i samband med den nu pågående ombyggnaden av kanalleden mellan Göte¬
borg och Vänersborg omlägga en sträcka av Bergslagsbanan på sådant sätt
att denna, som nu icke berör Vänersborg, bleve på en bro av omkring 17
meters höjd förd över kanalen intill Vänersborg och därifrån till Trollhättan,
därvid en personstation skulle bliva anlagd omedelbart inpå stiftelsens tomt.
Väl ligger genomförandet av detta förslag i en oviss framtid, men så länge
någon utsikt till dess förverkligande förefinnes, lärer ingen ändring av stads¬
planen ernås. Men även om det vore avgjort, att antydda omläggning av
Bergslagsbanan aldrig kunde komma till stånd, bleve säkerligen stadsplanen
i nu förevarande del oförändrad. Ty Uddevalla—Vänersborg—Flerrljunga
järnväg måste i följd av dess knappa stationsområde förr eller senare an¬
lägga en rangerbangård; och dess utvidgningsplaner, som skulle kunna reali¬
seras i samband med förslaget angående Bergslagsbanans ombyggnad, måste,
om detta senare förfaller, dock helt visst bringas till genomförande, och detta
med anlitande av samma område, som skulle behövt tagas i anspråk i och
med nyssberörda omläggning. Vid nu antydda omständigheter är stiftelsens
fastighet och dess tomtområde att för nu förevarande fråga lämna utom räk¬
ningen. j
Däremot har för utredningen framställt sig en annan tanke rörande för-
läggningsfrågans lösning av helt annan syftning samt av den innebörd, att
utredningen funnit sig böra ägna den en möjligast ingående undersökning.
Såsom bekant har antalet dövstumma barn i de flesta dövstumdistriktens
skolor visat sig bliva väsentligt lägre än vad vid dövstumlagens genomfö¬
rande först var förhållandet. Minskningen i elevantalet har varit så pass stor, alt
ett avsevärt utrymmesöverskott inom en del av skolorna uppstått. Den tanken
119
ligger då nära, att genom en omreglering av dövstumdistrikten något döv-
stumetablissement skulle kunna frigöras och möjligen förvärvas för nu ifråga¬
varande ändamål. Utredningens försök att på denna väg komma till avsett
mål bär emellertid stött på avgörande hinder, på sätt torde framgå av vad
utredningen nu får i saken meddela.
De dövstumskolor, som på grund av befintligt utrymmesöverskott kunnat
komma i betraktande, äro andra, tredje, fjärde och sjätte distriktens i resp.
Växjö, Lund, Vänersborg och Gävle belägna.
Vad först beträffar skolan i Gävle, som vid sitt öppnande år 1897 be¬
räknades kunna rymma 125 elever, alla interner, uppgick elevantalet vid
1911 års slut till allenast 59. Att genom någon distriktsreglering bereda
plats för dessa annorstädes, låter sig emellertid icke göra, då av de när¬
maste distrikten det första och det sjunde, med sina skolor förlagda å Manilila
samt i Härnösand, icke hava mera utrymme än vad de själva väl behöva
och femte distriktets skola, i Örebro, endast är avsedd för externer och icke
har något avsevärt utrymme. Härtill kommer att, även om Gävleskolans
elever kunde utan större olägenheter hänvisas till annat håll, skolans tomt
har — såsom utredningen vid besök å stället inhämtat — ett för den till-
ärnade statsanstalten synnerligen olämpligt läge, omgiven som den är av gator
samt av redan bebyggda eller i stadsplan till bebyggande utlagda kvarter.
Skolan i Vänersborg, från början beräknad för 180 till 200 elever, därav
95 till 125 beräknade för internal, de övriga att externeras, hade vid 1911
års slut ett elevantal av allenast 100, samtliga interner. Dess lokaler äro
synnerligen rymliga och för sitt ändamål lämpliga. Det kan icke tänkas att
avhända dövstumväsendet de måhända främsta lokaler, varöver detsamma
förfogar. Skulle en omreglering av dövstumskoldistrikten tänkas, skulle den
förvisso icke kunna gå ut på, att Vänersborgsskolan skulle upphöra, men väl
att denna i stället skulle till sitt överflödiga utrymme upptagas av barn
från andra distrikt, som kunde dit hänvisas. Att nedlägga Vänersborgs¬
skolan skulle för resten innebära, att hela det sydligare Sveriges västra del
komme att sakna dövstumskola, vilket skulle utgöra en alltför stor olägenhet.
Också har i uttalanden, som å senare tider framkommit i fråga om döv-
stumundervisningens omorganisation, alltjämt varit förutsatt, att Vänersborgs-
skolans lokaler skulle komma att för sitt nuvarande ändamål fortfarande
behållas. Dessa lokaler, särdeles lämpliga för sitt nuvarande ändamål,
skulle däremot vara allt annat än lämpliga för blinda. Vissa partier inom
byggnaderna äro nämligen uppförda i tre våningar, ett förhållande som skulle
bereda här ifrågavarande blinda med deras i allmänhet inskränkta rörelseför-
Dövstumskolan
i Gävle?
Dövstumskolan
i Vänersborg?
120
Någon av döv-
stumskolorna i
Växjö eller
Lund?
måga den största svårighet. Frånsett byggnadernas synnerligen höga värde,
vilket helt visst skulle medföra en så dryg löseskilling, att denna skulle av¬
sevärt närma sig kostnaden för en för den tilltänkta statsanstalten enkom gjord
nyanläggning, lärer för den skull Vänersborgsskolan icke kunna ifrågakomma.
Enahanda är, fastän av delvis något skiljaktiga grunder, förhållandet
med andra distriktets skola i Växjö, likasom ock med tredje distriktets skola
i Lund. Att genom sammanslagning av distrikt kunna frigöra vare sig skol¬
byggnaderna i Växjö eller i Lund synes icke möta sådana svårigheter som
beträffande Gävle- och Vänersborgsskolorna. Genom en sammanslagning av
t. ex. andra och tredje distrikten skulle, då det sammanslagna distriktet
komme att omfatta Småland, Öland, Blekinge och Skåne, uppkomma ett geo¬
grafiskt ganska väl avrundat område; och då de båda skolorna i Växjö och
Lund, vardera från början avsedd för ungefär 140 elever — detta dock,
vad angår skolan i Lund, endast i form av inter-externat —, numera hava
ett elevantal, som vid 1911 års slut utgjorde allenast: i Växjö 59 och i Lund
83 — således tillsammans ungefär lika mycket som det antal för vilket sko¬
lorna var för sig ursprungligen beräknats — borde, kan man tycka, en
förflyttning av vare sig Växjöeleverna till Lund eller Lundaskolans alumner
till Växjö kunna lämpligen påtänkas. Att förflytta skoleleverna i Lund till
Växjö har dock utredningen vid inhämtad närmare kännedom om dövstum-
skolan i Växjö icke funnit görligt. Det har nämligen befunnits, att Växjö-
skolan, ehuru från början beräknad för 140, icke rymmer detta antal, även
om eleverna i de övre klasserna bleve externerade, detta av den orsak, att
man vid byggnadernas uppförande ej beräknat tillräckliga utrymmen för ele¬
verna. Däremot skulle alumnerna i Växjö kunna inrymmas i Lund. Vidare
skulle skolan i Lund kunna tänkas bliva ledig genom överflyttande av dess
elever till Vänersborg. Något hinder från utrymmessynpunkt komme härvid
icke att möta, helst om de övre klassernas alumner externerades, men visser¬
ligen bleve ett distrikt, bildat genom sammanslagning av tredje och fjärde
distrikten, geografiskt sett föga tilltalande.
Då vid nu angivna förhållanden utsikten att från dövstumväsendet åt¬
komma endera skolan i Växjö eller Lund synts tänkbar, har utredningen
funnit sig böra ägna möjligheten härav en mera ingående undersökning.
För sådant ändamål ha utredningens ledamöter besökt dövstumskolorna
i Växjö och Lund, särskilt för att vinna närmare kännedom om beskaffen¬
heten av deras byggnader och möjligheten av dessas och respektive tomters
användning för nu avsett ändamål.
Fn kortfattad beskrivning av ifrågavarande skolbyggnader torde här
böra lämnas.
121
Växjö dövstumskola är uppförd i två våningar, förutom vinds- och sou-
terrainvåning, med en cirka 60 meter lång fasad, tvänne korta, men breda
flyglar samt mellan dessa i byggnadens mitt en större utbyggnad, uppta¬
gande i souterrainvåningen matsal samt därovanpå en två våningar hög gym¬
nastik- och samlingssal. Av de egentliga våningarna innehåller den övre
sovlokaler för eleverna, föreståndarens bostad samt ett par lärarinne- och
vårdarrum, och den nedre klassrum och dagrum jämte ett vävrum och ett
samlingsrum för lärarne. Souterrainvåningen, som ligger helt och hållet ovan
jord, upptages, förutom av matsalen, utav köket med tillhörande bilokaler,
bageri, tvättstuga och strykrum, ångpannerum och badrum, bostad för maski¬
nisten samt tre salar för resp. skomakeri, skrädderi och snickeri. Å vinden
finnas dels, i mittelpartiet, en liten sjukavdelning om två sjukrum med skö-
terskerum och dels, å gavlarne, några lärarinnerum.
Vad åter beträffar Lunds dövstumsskola är den ävenledes uppförd i två
våningar, förutom källar- och vindsvåning, med en fasad av cirka 55 meters
längd och tvänne längre flyglar, vilka var för sig ytterligare ökats med en
tillbyggnad, som bar allenast en våning förutom källarvåning och vind. Av
dessa tillbyggnader innehåller den ena gymnastiksal, den andra köket med
nödiga bilokaler. I övrigt innehåller nedre våningen: matsal för eleverna,
dagrum, vävsal, kontor samt bostäder för föreståndaren, husmodern och port¬
vakten ävensom ett par lärarerum, och den övre: klassrum, sovrum, sam¬
lingssal och ett par lärarerum, medan i källarvåningen inretts, förutom tvätt¬
stuga med stryk- och mangelrum, tre slöjdsalar, en skomakeri- och en skräd¬
deriverkstad jämte bostad för gårdskarlen, och å vinden en sjukavdelning
ävensom några bostadsrum.
Som synes, är vid Lunds dövstumsskola, där våningarna på grund av de
längre flyglarna med dessas tillbyggnader hava större utrymme, såväl köket
med nödiga annex som elevernas matsal belägna uti den nedre av de egent¬
liga våningarna, medan nämnda lokaler vid Växjö dövstumskola äro förlagda
till souterrainvåningen. Vid övervägande, huru de olika lokalerna inom
sistnämnda anstalt lämpligen skulle knnna användas, i händelse staten skulle
övertaga densamma för här ifrågavarande syfte, har det visat sig nödvändigt
att behålla den dåvarande matsalen för dess nuvarande ändamål, då det
omöjligt kan bli plats för dylik lokal uti den nedre våningen, där övriga
daglokaler äro belägna. Redan av detta skäl bleve det olämpligt att söka
aptera Växjö dövstumskola till uppfostringsanstalt för blinda med kompli¬
cerande lyte, då det måste sättas såsom ett oeftergivligt villkor att inom en
sådan anstalt, av vars små skyddslingar ett mycket stort antal icke utan
hjälp kunna förflytta sig från en våning till en annan, alla för skolelever
avsedda daglokaler måste vara belägna uti en och samma våning.
16
122
Vad åter Lunds dövstumskola beträffar låter denna anordning sig bär
genomföra, under förutsättning dock att även det utrymme, som nu upptages
av föreståndarens boställsvåning, blir taget i anspråk för eleverna. För övrigt
passar denna anstalt bättre än dövstumskolan i Växjö till uppfostringsanstalt
för blinda sinnesslöa och övriga här ifrågavarande kategorier av blinda även
av det skäl, att trappan upp till bottenvåningen här icke är tillnärmelsevis
så hög som fallet är vid sistnämnda anstalt, där källarvåningen ligger helt
och hållet över markens yta.
Mot Växjö dövstumskolas omändring för här ifrågavarande syfte talar
vidare avgjort dess ringa tomlareal, som knappast har utrymme nog för nö¬
diga nybyggnader, och vilken i övrigt kan komma att ytterligare minskas, då
enligt stadsplanen en gata skall dragas fram över området, varigenom en
mindre del av detta blir avskuren och fråntagen anstalten. Av nybyggnader
komme nämligen att behövas först och främst asyl för de obildbara jämte
sjukavdelning för hela anstalten, men därjämte även bostadshus för förestån¬
darinnan med nödiga expeditionslokaler samt portvaktsstuga. För alla dessa
byggnader finnes däremot förträffligt utrymme å det till Lunds dövstumskola
hörande området, som uppgår till icke mindre än elva tunnland, utgörande
mer än dubbelt så mycket som Växjöskolans areal, och som fördenskull väl
tillåter, att även det framtida behovet av asylplatser kan bliva tillgodosett.
Slutligen har Lunds dövstumskola det företrädet, att den kan bereda
rum för en större arbetshemsavdelning än Växjö. Å den förra anstalten
skulle nämligen uti källarvåningen, till vilken — om man vill spara särskild
byggnad för arbetshem — i bådadera fallen arbetselevernas daglokaler måste
förläggas, icke mindre än fem stora lokaler bliva lediga för detta ändamål
mot tre vid Växjöanstalten. Vid denna senare skulle alltså för arbetselever
endast erhållas två vävsalar och ett dagrum, vid Lunda-anstalten åter tre väv¬
salar och två dagrum, ett för vardera könet.
Av nu anförda skäl har utredningen funnit det omöjligt att aptera Växjö
dövstumskola till anstalt för blinda dövstumma, blinda sinnesslöa, blinda lama
och blinda fallandesjuka, men ansett, att Lunds dövstumskola härvid kunde
komma ifråga. Denna anstalts läge invid stad, som äger såväl ögon specialist
som ögonklinik, är också en given fördel, då det är av stor betydelse att en an¬
stalt för blinda har tillgång härpå. Mot platsen skulle möjligen kunna invändas
dess belägenhet ytterst i ena ändan av vårt långsträckta land, men detta synes
dock icke böra hava någon avgörande betydelse, då ifråga om dem, som in¬
tagas å anstalt av här åsyftade slag, besök i hemorten nästan aldrig komma
ifråga utan vistelsen å anstalten i regel blir permanent och utan avbrott.
Givet är emellertid, att vid omändring av en för annat ändamål byggd
inrättning alla lokaler icke kunna bli lika ändamålsenligt anordnade som vid
123
nybyggnad. En hel del omändringsarbeten av de befintliga byggnaderna i Lund
bliva av nöden och särskilda nybyggnader bliva — såsom nämnts — jämväl
erforderliga. Vid ett övertagande av Lunds dövstumskola skulle i dess nu¬
varande lokaler utrymme kunna vinnas för skola och arbetshem, men för asyl¬
avdelningen med sjukavdelning, föreståndarebostad med expeditionslokaler samt
portvaktsstuga skulle nybyggnader i allt fall erfordras, varjämte en del om¬
ändringsarbeten och anordnandet å de stora rymliga vindarne av behövliga
bostadsrum, för såväl lärarinnor som betjäning, komme att behövas.
Emellertid måste tanken att kunna för den de! av abnormvården, som
bär är i fråga, förvärva skolan i Lund förvisso uppgivas.
Man kan naturligen icke ifrågasätta, att distriktet skulle avstå sina skol¬
byggnader för en lägre löseskilling än vad de äro värda. Tv visserligen
skulle distriktet, genom att sammanslås med t. ex. fjärde distriktet, vinna eu
avsevärd besparing i den årliga kostnaden för sitt dövstumväsende. Men man
kan icke förutsätta, att distriktet fördertskull ville avstå sin anstalt till under¬
pris, då det påtagligen är klart, att en sammanslagning av distrikten kunde
tänkas komma till stånd alldeles oberoende av den nu föreliggande frågan,
vars lösning följaktligen icke utgör något oundgängligt villkor för ernående av
antydda besparing. Anstaltsbyggnaderna äro brandförsäkrade till ett värde
av 320,000 kr. Skulle man utgå från sådant värde och därtill lägga kost¬
naden för de förändringar av befintliga lokaler, som borde företagas, samt
kostnaden för de nya byggnader, som skulle tillkomma, så lärer befinnas,
av en jämförelse med det nyanläggningsförslag, som utredningen kommer att
framlägga, att besparingen ej bleve så synnerligen stor, oavsett att man ginge
i mistning av de praktiska förmåner i och vid själva anstaltens inrättande,
dem man kan tillförsäkra sig, när anläggning sker helt och hållet till nyes.
Härtill kommer emellertid en annan omständighet, som vållar, att man vid
kalkyl rörande kostnaden för ett eventuellt förvärv av skolan i Lund, icke
kan räkna allenast med värdet av själva det nuvarande skoletablissementet.
Tredje dövstumdistriktet har nämligen under senare åren. för att bereda
hjälp och fortsatt utbildning åt äldre dövstumma, för ett belopp av 35,000
kr. inköpt den i närheten av staden Lund belägna egendomen Råbyhmd
samt dit förlagt, med eu beräknad ombyggnads- och uppsättningskostnad av
41,000 kr., dels ett förut i Karlskrona befintligt skydds- och arbetshem
för äldre dövstumma dels ock en nyupprättad hantverks- och lantbruksskola
för dövstumma. Denna har ställts under distriktsstyrelsens ledning och även
i övrigt så till vida organiserats i förening med dövstumskolan, som dels döv-
stumskolans rektor är föreståndare för den nya anstalten, dels för denna
lärarekrafterna vid skolan tagas i anspråk, såväl beträffande den teoretiska
undervisningen som beträffande hantverksutbildningen, dels vissa lokaler inom
124
skolan begagnas för den nya inrättningen. Den samorganisation, som sålunda
genomförts, kan naturligen icke utan vidare lösas; och frågan om överta¬
gande av skolan vidgar sig till en fråga om övertagande jämväl av skydds¬
hemmet eller blir i varje fall, utom i många andra delar väsentligen försvårad,
därjämte högst betydligt fördyrad. Men ej nog med detta. Den mark, varpå
dövstumskolan är anlagd, tillhör icke skoldistriktet utan har blivit upplåten
endast till begagnande, så länge en för undervisning av dövstumma där an¬
lagd anstalt uppehälles. Verkställd utredning giver vid handen, att tomtom¬
rådet i fråga — tillhopa utgörande en areal av It tunnl. 2V2 kappl. —
tillhör med äganderätt Lunds stad. Större delen av området blev år 1869,
efter bemyndigande av stadsfullmäktige därstädes, av drätselkammaren upp¬
låten till Malmöhus läns landsting, med rätt för detta att där uppföra ett
för hela provinsen Skåne gemensamt institut, vare sig för endast dövstumma
eller både för dövstumma och för blinda, samt att över jordrymden dispo¬
nera för all den tid, ett sådant institut kunde varda därstädes bibehållet.
Denna upplåtelse blev sedan genom särskilt beslut av stadsfullmäktige i
Lund uttryckligen förklarad vara gjord allenast till länets landsting, dock
med tillåtelse för detta att å jorden uppföra ett för hela provinsen Skåne
gemensamt institut. Den s. k. Skånes anstalt för dövstumma innehade
sedermera jorden vid den tid, då nya dövstumlagen trädde i tillämpning.
Emellertid överläto 1891 landstingen i Malmö och Kristianstads län ävensom
stadsfullmäktige i Malmö, påtagligen under förbiseende av att äganderätten
till området tillhörde staden Lund, detsamma till tredje dövstumdistriktet.
När därefter distriktet sökt men ej kunnat erhålla lagfart å jorden i fråga,
ingick distriktets skolstyrelse till stadsfullmäktige i Lund med en hemställan,
att, då det efter styrelsens förmenande aldrig kunde komma att inträffa, att
ej ovannämnda institut — numera ombildat till tredje distriktets dövstum-
skola — skulle komma att där bibehållas, distriktet, med hänsyn till de
stora värden detsamma där nedlade, måtle vinna sådan ändring i upplåtelse¬
villkoren, att lagfart å området kunde vinnas. Denna framställning avsåg
även övriga delen av området, till vilken besittningsrätt erhållits under jäm¬
förliga förhållanden med dem, som rörde den större anparten, men vartill ock
staden hade äganderätten. Stadens drätselkammare, i utlåtande den 14 juli
1909, förklarade sig emellertid anse, att staden icke hade något som helst
skäl att avstå från rätten att, om undervisningen i fråga förlädes till annan
ort eller till sitt allmänna syfte väsentligen ändrades, kunna för annat ända¬
mål förfoga över jordarne. Dessa hade numera ett betydande värde, som
till följd av stadens omedelbara närhet stegrades år för år. Drätselkammaren
tillstyrkte dock, att den dispositionsrätt till ifrågavarande områden, som till¬
kommit Malmöhus läns landsting i och för ett för provinsen Skåne gemen-
125
samt institut, vare sig för ensamt dövstumma eller både för dövstumma
och för blinda, finge utan någon som helst inskränkning av stadens rätt till
jordarne eller förändring i övrigt av hittills gällande villkor för dispositions¬
rättens utövning överflyttas å tredje dövstumskoldistriktet i och för ett sådant
för distriktet avsett institut. Drätselkammarens hemställan blev av stadsfull¬
mäktige bifallen.
Här tillkommer alltså, utom dövstumdistriktet, en ny part, Lunds stad,
som med avseende å vad som återgivits icke lärer vilja vara i mistning av
sin egendom längre tid än vad den en gång gjorda upplåtelsen påkallar,
och med avseende å områdets belägenhet bleve för visso löseskillingen för
marken, såsom ock drätselkammarens antydningar giva vid handen, ganska
betydande, förutsatt att staden över huvud ville för nu ifrågavarande ändamål
avhända sig ett jordområde med sådant läge som det ifrågavarande. I varje
fall bleve, när nu ytterligare denna markäganderätt sfråga tillkommer, den
ekonomiska vinsten av ett förvärv utav dövstumskolan i Lund ytterst
problematisk, oavsett att de olika frågor, som visa sig förbundna med spörjs-
målet om ett dylikt förvärv, komplicera detta sistnämnda på sådant sätt att
saken i fråga redan av hänsyn därtill icke är att påtänka. Till eu dylik kom¬
plikation ligger för övrigt ytterligare en väsentlig orsak i det förhållandet, att
en omreglering av dövstumdistrikt helt visst icke låter sig genomföra genom
t. ex. en enkel sammanslagning av ett par närliggande dylika. Frågan an¬
gående en omorganisation av dövstumväsendet berör samtliga distrikt inom
landet och måste lösas under tagen hänsyn till allt vad som i skilda hän¬
seenden, och framför allt från dövstumundervisningens egen synpunkt, kan
vara att beakta. Den är för den skull en omfattande fråga, för vars lösning
tidpunkten icke ännu är kommen. Att en omreglering av dövstumunder-
visningen kan komma att frigöra en dövstumskola är väl möjligt, men huru¬
vida detta skall bliva förhållandet just med Lunds skola är mycket tvivel¬
aktigt, likasom ock frågan om bästa sättet för en sådan skolas framtida an¬
vändning otvivelaktigt bör, i dövstumfrågans intresse, än så länge hållas öppen.
Den nu lämnade redogörelsen — kanske något vidlyftigare än vad de
i och för sig talande skälen egentligen kraft — torde ha till fullo ådagalagt
att man för förläggningen av den tillärnade statsanstalten icke kan taga i
beräkning att få använda någon av landets dövstumskolor.
Då det alltså måste anses uteslutet att kunna förvärva den enda döv¬
stumskola, som skulle lämpa sig för den här avsedda anstalten, och utred¬
ningen icke har sig bekant att några andra för detta mycket speciella än¬
damål användbara byggnader finnas att övertaga, finner sig utredningen höra
föreslå, att nybyggnader uppföras.
Förläggning
annorstädes.
126
Fordringar z
platsen.
De fordringar man har att ställa på den plats, som skall utses för
den nya anstalten, äro givetvis, att platsen skall hava ett sunt läge och
god byggnadsgrund, att den är nog stor för att medgiva asylavdelningens
förläggande på tillräckligt avstånd från övriga hus och en framtida möjligen
behövlig utvidgning av anstalten, att tillfälle finnes att för rimliga kostnader
få vatten, gas eller elektricitet ävensom avlopp, att traktens livsmedelspriser
ej äro för högt uppdrivna, att kommunikationerna äro goda men läget ej invid
någon i besvärande grad frekventerad farväg samt att lätt tillgång finnes till
läkarehjälp vid de många olikartade sjukdomsfall, som förekomma bland
alumnerna. Helst bör naturligen platsen redan förut tillhöra staten. Eu
stor fördel, om än ej ett nödvändigt villkor, är ju ock, att platsen ligger
någorlunda centralt i riket. Vad som däremot för ifrågavarande anstalt
måste anses vara av alldeles särskild och avgörande betydelse är att an¬
stalten får sitt läge invid en stad, där det finnes icke endast läkare, som är
specialist i ögonsjukdomar, utan även särskild klinik för av sådana sjukdomar
lidande, då erfarenheten från stiftelsens verksamhet å dess nuvarande plats
till fullo visat, att det utan nämnda resurser ofta blir förenat med avsevärda
svårigheter och stora kostnader att skaffa alumnerna den speciella ögonbe-
handling, som understundom kan vara behövlig. I övrigt bör naturligtvis
också —- såsom vid skolorna för enbart blinda sker — varje nyintagen
undersökas av ögonspecialist. Av hänsyn härtill, och jämväl till önskvärd¬
heten av ett i möjligaste mån centralt läge med goda kommunikationer, synes
det vara uppenbart, att Uppsala eller Stockholm äro de platser, som bäst
skulle lämpa sig för ändamålet. Såsom säte för medicinska fakulteter hava
båda dessa städer vidare den stora fördelen att äga specialister även för de
många andra slag av lyten, varmed här ifrågavarande barn så ofta äro be¬
häftade, så att varje art av specialbehandling kan erhållas. Slutligen är det
också en beaktansvärd synpunkt att få anstalten förlagd å sådan plats, att
lärarinnorna och annan personal, med deras svåra och i viss mån deprime¬
rande arbete, kunna få tillfälle till välbehövlig uppmuntran och utveckling,
genom lämpligt umgänge och genom åhörande av föredrag i allmänhet, samt
— särskilt för lärarinnor — till deltagande i kurser av pedagogisk art.
Av nu anförda skäl har utredningen ansett sig böra söka efter lämplig
byggnadsplats i första hand kring Stockholm och Uppsala, därvid avseende
särskilt fästs dels vid möjligheten att för icke allt för höga kostnader få den
vid anstalt av här ifrågavarande slag så viktiga vatten- och afloppsfrågan
löst på ändamålsenligt sätt och dels vid vikten av, att anstalten icke för-
lägges på allt för stort avstånd från staden i fråga eller i varje fall får goda
och bekväma kommunikationer till densamma — detta såväl med hänsyn
till transport av alla olika slag av förnödenheter som för personalens skull.
127
Av platser, som uppfylla dessa villkor, har utredningen funnit eu utanför
Uppsala, nämligen ett område till allra största delen hörande till de till Upp¬
sala hospital och asyl upplåtna hemmanen Hammarby n:is 1 och 2, och
ivänne i närheten av Stockholm, nämligen ett område å den i Danderyd be¬
lägna kronoegendomen Rinkaby samt ett annat å den mellan Stocksund och
Ulriksdal belägna kronolägenheten Sveden. Av de två sistnämnda plat¬
serna har den senare ett både för vindar mera skyddat och i övrigt mera
isolerat läge än den i Rinkaby, där anstaltens vattenbehov för övrigt måste
tillgodoses från ett enskilt vattenledningsverk, Djursholmsbolagets i Danderyd
belägna, medan det Sveden närmast belägna vattenledningsverket är Stock¬
sunds köpings. Vad åter beträffar den ovannämnda utanför Uppsala belägna
platsen medgiver dess läge — enligt bland handlingarna befintligt utlåtande av
den kände vattenexperten kapten Insulander — såväl erhållande av vatten från
Uppsala hospitals vattenledning som ock indragande utav avlopp uti dess kloak¬
system. Redan denna möjlighet giver Hammarby ett företräde framför Rinkaby
och Sveden, då det givetvis är att föredraga, att en statsanstalt får sin vatten¬
fråga löst i anslutning till en annan, redan befintlig statsanstalt, än att den
därvid behöver uppgörelse med och blir beroende av vare sig en köping
eller — vad som vore än olämpligare — ett enskilt bolag. Hammarbys
läge alldeles i närheten av en stor sinnessjukanstalt har också den stora
fördelen, att det bör kunna bli möjligt att få en av dess läkare anställd för
den vanliga, icke ögonbehandling rörande, sjukvården, vartill — när fråga
år om en sinnesslöanstalt — den psykiatriskt skolade läkaren naturligen är
den bäst lämpade.
På nu anförda skäl har utredningen vid sina överväganden stannat vid att
till plats för den projekterade anstalten föreslå ovannämnda utanför Uppsala
belägna område, så mycket mera som Riksdagens jordbruksutskott i utlåtande,
avgivet över en vid 1911 års riksdag väckt motion angående upplåtande av
byggnadsplats åt Drottning Sofias Stiftelse å staten tillhörig mark i närheten
av Stockholm, avstyrkt densamma, med hänvisning till det höga värde, jord
i Stockholms närhet äger.
IX. Närmare angående platsen för anstalten.
Byggnadsförslag.
Den plats, utredningen sålunda förordar till förläggningsort för anstalten
i fråga, är, såsom nyss angavs, belägen i närheten av Uppsala, i Rondkyrka
Hammarby
närheten av
Uppsala
Närmare
angående
platsen för
anstalten.
128
socken, tre till fyra kilometer från staden, söder ut från denna och väster
om stora landsvägen från Uppsala till Flottsund. På andra sidan om vägen
ligga, omkring en halv km. från denna, Uppsala hospital och asyl. Å den ritning,
som, överensstämmande med särskilt upprättad situationsplan, finnes vidfogad
detta betänkande, är det område, vars användning för ändamålet åsyftas,
utmärkt med Litt. A och B.
Området är från trenne sidor skyddat för vindar och ligger öppet allenast
mot sydost, åt vilket håll en vacker utsikt över Ultunaåsen erbjuder sig. Dess
ytvidd utgör 7,39 hektar eller, i äldre mått, 14,36 tunnland, vilket måste anses
tillräckligt, då anstaltens alla alumner äro mindre rörliga och det icke tinnes
några bland dem, som kunna sysselsättas utomhus, vadan det, jämte plats
för nödiga byggnader, endast behövs ett relativt begränsat utrymme för alum-
nernas vistelse i det fria. Marken är ingenstädes oländig, om den ock är
något kuperad å områdets västra och norra delar, vilka äro bevuxna med
stora barrträd. För de i intellektuellt hänseende högre stående och relativt
rörliga bland alumnerna blir här en utmärkt promenadplats, medan den mera
plana och trådlösa delen av området bjuder lämplig plats åt de för de lägre
stående asylisternas räkning behövliga inhägnade gårdarna. Att området å
ena sidan begränsas av en ganska livligt trafikerad landsväg — en belägenhet
som skulle varit olämplig, därest fråga varit om en vanlig sinnesslöanstalt
— kan icke anses vara någon nämnvärd olägenhet, när fråga är om en an¬
stalt enbart för blinda, blott tomtgränsen längs vägen inhägnas med ett ej
för lågt staket och innanför detta planteras en häck, som skyddar alumnerna
för förbifarande nyfiknas blickar. Vad kommunikationerna till Uppsala be¬
träffar äro dessa ganska bekväma, då avståndet till spårvägen är allenast
c:a 900 meter och framdeles, genom spårvägens utsträckning, torde komma
att bli än mindre.
Vatten kan, såsom längre fram närmare omförmäles, erhållas från Upp¬
sala hospital och avloppet dragas till dess kloaksystem under förutsättning
att byggnaderna icke placeras längre åt söder än vad å ritningen är markerat,
då den sydligaste delen av området ligger för lågt härför. Däremot kan man
ej påräkna att få elektrisk ström från hospitalet eller från Uppsala stad, men
enligt vad utredningen inhämtat, kommer kungl. vattenfallsstyrelsen att under
närmaste framtiden föra ned sin högspänningskraftledning från statens under
byggnad varande kraftstation vid Älfkarleö över Dannemora till Uppsala samt
vidare västerut och troligen strax väster om Uppsala anlägga transformator¬
station. Från denna skulle sedan komma att utgå dels ledningar, bekostade
av och tillhöriga Uppsala stad, för distribution av ström till staden och dess
närmaste omgivningar dels av staten framdragna ledningar till på större av¬
stånd befintliga konsumenter. En anslutning till nu ifrågavarande anstalt
129
från Uppsala, transformatorstations sekundära ledningar blir alltså utan vidare
utförbar, vare sig staten eller staden blir den strömlevererande. Man beräk¬
nar, att ifrågavarande kraftledningsanläggning skall hava kommit till stånd
redan 1915.
Det tilltänkta anstaltsområdet utgöres, såsom förut sagts, till huvudsak¬
ligaste delen av mark, hörande till de staten tillhöriga hemmanen Hammarby
n:ris t och 2. Dessa hemman inköptes av staten år 1895 från Uppsala
akademi, i sammanhang med beslut om anläggande av eu asyl vid hospi¬
talet, och i syfte att bereda patienterna sysselsättning med jordbruk. Enligt
handlingar, hörande till den vid 1895 års Riksdag i ärendet gjorda kungl.
propositionen, var arealen av hemmanens fullständigt odlade jord 37,33 har.
Hemmanens hela ägovidd utgör mellan 46 och 47 har; numera uppgår enligt
meddelade upplysningar egendomens åkerareal till 38 hektar 30,5 ar. Den
del av hemmanens område, som är beräknad att nu tagas i anspråk och som
å förutnämnda ritning är betecknad med Litt A har en ytvidd av 6,55 har och
utgöres av den norr om egendomens åbyggnader belägna delen av denna. Av
denna del äro 2,77 har odlad mark; det övriga utgöres av skog med betesmark.
Återstoden av det tillärnade anstaltsområdet, å ritningen betecknad med kitt B
och utgörande en areal av 0,84 har, är en del av den intill Hammarby grän¬
sande, till Upplands infanteriregementes disposition upplåtna kronoparken
Åsen.
För att inhämta, huruvida något hinder mot det ifrågavarande områdets
tillärnade användning kunde tänkas föreligga från vare sig hospitalets och
asylens eller från regementets sida, har utredningen härom hänvänt sig till
kgl. Medicinalstyrelsen samt till kgl. Arméförvaltningens fortifikationsdeparte-
ment; och har utredningen fått från dessa myndigheter mottaga uttalanden i
frågan.
På sätt framgår av de härom växlade skrifter, vilka äro av utredningen
till kgl. Ecklesiastikdepartementet överlämnade, har Medicinalstyrelsen för¬
klarat. sig finna, att den tillämnade anstalten skulle å den föreslagna platsen
få ett synnerligen tjänligt läge, och har Medicinalstyrelsen av sådan grund
samt med avseende fäst på det behjärtansvärda ändamål, vartill marken
skulle användas, förklarat sig, i vad på styrelsen ankomme, icke vilja mot¬
sätta sig den begärda markupplåtelsen. Härvid har styrelsen uttalat såsom
en förutsättning, att områdets gräns i söder mot Hammarby huvudgård skulle
dragas på ett av styrelsen närmare angivet sätt, något avvikande från vad
utredningen ursprungligen tänkt sig. Detta har av utredningen nu iakttagits
och på den bilagda ritningen är gränsen i söder inlagd i överensstämmelse
med vad styrelsen därom framställt.
Områdets
olika delar:
Särskilda om
ständigheter
beträffande
deras använd
ning för
ändamålet
IT
130
Vad härefter beträffar den andel av kronoparken Åsen, som enligt ut¬
redningens förslag skulle intagas i anstaltsområdet men som, i likhet med
närliggande delar av kronoparken i övrigt, disponeras av Upplands regemente,
får utredningen härom samt rörande ett par därmed sammanhängande frågor,
avseende områdets gräns mot norr, anföra följande.
På utredningens till Arméförvaltningens fortifikationsdepartement först
aviåtna framställning meddelade departementet, att detsamma icke hade annat
att erinra mot den ifrågaställda upplåtelsen av kronoparksdelen, än att dels
regementet såsom ersättning för det markområde, vilket skulle frångå det¬
samma, måtte erhålla det å ritningen med Litt C betecknade, till Hammar¬
by hörande ägoområde, dels att en jordremsa av omkring trettio meters
bredd längs norra gränsen av anstaltens område måtte framgent hållas öppen
för trupprörelser mellan kronoparken Åsen och regementets väster därom be¬
lägna övningsterräng, enär en dylik ansåges oavvisligen av nöden för att
regementet skulle fortfarande kunna draga full nytta av den terräng, som
genom inköpet av den väster om Hammarbyägorna belägna egendomen Rosen¬
dal blivit ställd till dess förfogande.
Att tillmötesgå fortifikationsdepartementets önskan om markvederlag för
kronoparksdelen möter emellertid hinder. Medicinalstyrelsen har nämligen
framhållit behövligheten därav, att det till utbyte ifrågaställda ägostycket,
lägenheten Mattstorpet, icke berövas asylen, och hänvisar styrelsen till dess
skrivelse bifogade från direktionen för Uppsala hospital och asyl samt från
sysslomannen vid denna anstalt inhämtade yttranden. Av dessa framgår,
att Hammarby egendom är av direktionen utarrenderad till den 14 mars 1915
samt att särskild brukare finnes å torpet, vilken i årlig afgäld till arrendatorn
av egendomen erlägger ett belopp av 90 kronor; att å Mattstorpet finnas en
del arrendatorn tillhöriga byggnader, nämligen ett bostadshus, en stugubygg-
ning, visthus, hönshus samt svin- och avträdeshus, brandförsäkrade för
2,950 kr.; att direktionen förbehållit sig rättighet att vid arrendetidens ut¬
gång inlösa bostadshuset, som är brandförsäkrat för 2,000 kr.; att på torpet
dessutom finnas två hemmanet tillhöriga byggnader, ett boningshus och en
källare, brandförsäkrade tillhopa för 820 kr. Mot överlåtelse till regementet
av ifrågavarande torp har framhållits, förutom det att lösen borde utgå för
de därå befintliga arrendatorn tillhöriga byggnader samt att torpet, såsom till
huvudsaklig del bestående av trädgårdsjord med därå i ganska stor mängd
planterade fruktträd och bärbuskar, icke torde lämpa sig för militära öf-
ningar, dessutom särskilt, att torpet lämpar sig synnerligen väl till bostad för
betjäning vid hospitalet eller till en mindre koloni för sinnessjuka, vadan ock
direktionen vid ett åt arrendatorn lämnat tillstånd att på platsen uppföra en
131
verkstadsbyggnad fäst det villkor, att inredningen skulle bliva sådan, att
byggnaden sedan utan svårighet kunde anordnas till bostadslägenhet.
Vid nu angivna förhållanden torde icke böra påyrkas, att Mattstorpet av¬
skiljes från Hammarby för att upplåtas till regementets disposition, och vågar
utredningen förutsätta, att, då den andel av kronoparken, som skulle undan¬
tagas från regementets disposition, är av ringa areal och väl icke kan för
regementet vara av någon större betydelse, dess upplåtande utan vederlag
för den tillärnade anstaltens behov må kunna äga rum utan att därigenom
de militära intressena tillskyndas någon avsevärd olägenhet.
Vad åter angår den ifrågaställda förbindelsevägen mellan kronoparken
Åsen och det regementet tillhöriga hemmanet Rosendal har från hospitalets
sida framhållits, att, ehuru den föreslagna vägen icke syntes vara för rege¬
mentet behövlig, alldenstund förbindelse med regementets nämnda egendom
— vilken sträcker sig väster om och utefter hela den närmast Hammarby
belägna delen av kronoparken samt vidare väster om och utmed nu ifråga¬
varande delar av Hammarby — syntes kunna såsom hittills äga ruin norr
om Mattstorpet, man dock kunde, särskilt enär Mattstorpet genom den ifrå¬
gasatta markupplåtelsen ändock bleve avskuret från huvudgården, medgiva,
att den för väg erforderliga markremsan överlämnades åt regementet.
Att, för beredande av den ifrågavarande förbindelsevägen, draga bygg-
nadsområdets norra gräns så sydligt, som fortifikationsdepartementet från
början förutsatt, har emellertid befunnits icke vara görligt. Verkställda
närmare undersökningar och avvägningar ha visat, att anstaltens byggnader
måste, för erhållande av nödigt höjdläge i och för vattenavlopp, förläggas
något nordligare än vad tidigare varit avsett, och i följd därav blir det icke
möjligt att draga byggnadsområdets norra gräns sydligare än vad den bilagda
ritningen utvisar. Då ett avstånd av minst 15 meter mellan byggnad och
tomtgräns måste anses behövligt, kan därför för den tilltänkta förbindelsevägen
erhållas en bredd av allenast I 2 meter, men utredningen vill antaga att, då i
allt fall vägens tillkomst skulle innebära för regementet en icke förut be¬
fintlig kommunikativ fördel, regementets önskan må billigtvis kunna jämkas
till samstämmighet med vad anstaltens behov oundgängligen kräver.
Hammarby egendom är, såsom ovan nämnts, utarrenderad till den 15
mars 1915. Så vitt de från hospitalet meddelade uppgifterna föranleda,
synes icke hinder förefinnas att få, i den mån sådant blir behövligt, redan
före sagda dag disponera byggnadsområdet, naturligtvis mot gottgörelse
till arrendatorn. Likaså har Medicinalstyrelsen meddelat, att några större
svårigheter icke möta för Uppsala hospital och asyl att förse den nya an¬
stalten med behövlig mängd vatten likasom ock att avlopp för den nya an¬
stalten kan inledas i Uppsala asyls avloppsledning. Om den eventuella gott-
132
Utredningens
byggnads¬
förslag.
görelsen till arrendator!! samt om vatten- och avloppsfrågorna för utredningen
anledning att något längre fram ytterligare uttala sig.
Efter dessa anmärkningar rörande det område, som av utredningen
föreslås till förläggningsplats för den blivande anstalten, får utredningen nu
något närmare redogöra för det byggnadsförslag, som, bestående av upp¬
gjorda skissritningar med tillhörande kostnadsförslag, av utredningen till kungl.
Ecklesiastikdepartementet överlämnats.
Av den i ärendet gjorda underdåniga framställningen inhämtas — så¬
som ock förut omnämnts —, att Sofiastiftelsens styrelse tidigare låtit upp¬
göra skissritningar med kostnadsförslag till byggnader för sliltelsens anstalter;
och har sagda byggnadsförslag varit för utredningen tillgängligt. Sistnämnda
förslag, som utarbetats av arkitekten professorn E. Lallerstedt, är emellertid
grundat å ett från stiftelsen på sin tid lämnat program, vilket senare emel¬
lertid utredningen vid företagen närmare granskning funnit icke lämpligen
böra liiggas till grund för byggnadsplanen i fråga. Oavsett att i sagda pro¬
gram utrymme beräknats för allenast omkring 125 alumner, visade sig även
andra brister vid detsamma, så t. ex. i fråga om anstaltens fördelning i olika
byggnader, dessas dimensioner och del närmare anordnandet inom dem av
de särskilda lokalerna. Sedan tillfälle vunnits att i ärendet inhämta ytter¬
ligare upplysningar och råd från sakkunnigt håll, särskilt frän Medicinalsty
relsens arkitekt T. Stenberg samt under det besök vid den stora sinnesslö-
anstalten i Drejning å Jutland, varom här nedan förmäles, har utarbetandet
av det nya byggnadsförslaget varit uppdraget åt Svenska fattigvårdsför-
bundets arkitekt Th. Kellgren, som, under flera år anlitad för uppgörande
av ritningar till fattiggårdar, sjukvårdsbyggnader och dylikt, vunnit erfarenhet
om för olika slag av vårdanstalter praktiskt och billigt byggnadssätt. För¬
slaget, vid vars uppgörande man haft till syfte att, utan åsidosättande av
själva institutionens krav i sanitärt och andra hänsenden, söka i möjligaste
män nedbringa kostnadsbeloppet, har av Kellgren utarbetats under fortgående
samråd med utredningen eller särskilda dess ledamöter.
Omförmälda besök å anstalten i Drejning — »den Kellerske Aands-
svageanstalt» — företogs, med för ändamålet särskilt av Kungl. Maj.t
beviljat reseanslag, av undertecknade Petrén och Elisabeth Anrep-Nordin.
Anstalten i fråga förestås av Skandinaviens mest framstående fackman
på sinnesslövårdens område, professorn dr Christian Keller; den omfattar
skola, flera arbetshem och asyler jämte en särskilt isoleringsavdelning
för manliga kriminella idioter samt har ett alumnantal av över 1,000
och en vid densamma anställd personal av flera än 300. Då anstalten
är eu mönsteranstalt och förfogar över präktiga för sitt ändamål prak-
183
tiskt lämpade byggnader — dock anlagda i uppenbart syfte att göra det bästa
möjliga för minsta möjliga kostnad — blev besöket, ehuru anstalten icke är
till någon del särskilt anlagd för blinda, synnerligen givande såväl genom de
iakttagelser, dem utredningens ledamöter hade tillfälle att på egen hand göra,
som genom de demonstrationer av byggnaderna och särskilda praktiska an¬
ordningar därinom, dem föreståndaren med största beredvillighet gjorde, lika¬
som ock — och detta icke minst - genom de värdefulla råd och erfarenhetsrön,
dem han välvilligt meddelade. De grunder, som följts vid det nu ifråga¬
varande förslagets utarbetande, äro i mycket en följd av besöket i Drejning.
Vad då — i fråga om detta förslag — först beträffar de för anstalten
behövliga byggnader så illgöras dessa, vid anstaltens första upprättande, av
en byggnad för anstaltens skolavdelning, (å ritningen betecknad med A); ett
arlietshem (B); en asyl, inrymmande jämväl eu för anstalten i dess helhet av¬
sedd sjukavdelning (C); eu ekonomibyggnad, gemensam för anstalten i dess
helhet och avsedd att innehålla det nödiga utrymmet för kök, tvätt, bak och
sömnad ävensom bostäder för ekonomipersonal och nattsköterskor samt mat¬
salar för skolbarn, arbetselever, lärarepersonal, sköterskor och ekonomibetjä¬
ning m. m. (D); en mindre byggnad för anstaltens administrationslokaler och
föreståndarinnans bostad (E); en portvaktsstuga (F); ett mindre stall, i samband
med vilket ock anordnas bostad för kusken (G); samt slutligen ett svinhus (H).
I fråga om utrymmet är skolavdelningen beräknad för det för samma
avdelning förutsatta elevantalet av (it). Beläggningsmöjligheten å denna av¬
delning har dock ansetts försiktigtvis böra göras något större, för den händelse
tillfälliga stegringar av elevantalet skulle äga rum. Därför hava särskilt de
hithörande sovrummen så anordnats att de, med fullt anlitande av utrymmet,
kunna inhysa inemot ett tiotal elever utöver de sextio. Arbetshemmet är
beräknat för 40, asylen för 50 jämte eu för anstalten i dess helhet avsedd
sjukavdelning av 10 platser. I likhet med skolan kan dock asylen, om så
tillfälligtvis behöves, beläggas något drygare än som egentligen är beräknat.
Vid framtida utvidgning av anstalten skulle, såsom redan tidigare an¬
givet, tillkomma: utvidgning av arbetshemmet genom tillbyggnad, därav en
första tillbyggnad, avsedd att möjliggöra arbetshemmets tillökning med 20
platser, är å ritningen angiven (1); eu ytterligare asylbyggnad med ut¬
rymme för 60 platser (K) samt ett ålderdomshem jämte sjukavdelning med
tillhopa omkring 40 platser (L), upptagande i sig den tidigare i första asyl¬
byggnaden förlagda sjukavdelningen, vilken då i stället komine till använd¬
ning för asylister. Skulle ytterligare utökning av arbetshemmet i en framtid
behövas, kan den ernås genom likartad tillbyggnad och med samma plats-
Behövliga sär¬
skilda bygg¬
nader.
Beräknat
utrymme.
134
Byggnadernas
inbördes läge.
antal som den med I betecknade, men åt öster. Ekonomibyggnadens utrymme
bar av praktiska grunder anordnats med hänsyn redan från början tagen till
eventuel] framtida utveckling av anstalten.
Vad angår de särskilda byggnadernas inbördes läge, innebär förslaget, att
skolbyggnaden och arbetshemsbyggnaden skulle komma att ligga ungefär pa-*
rallellt på ett avstånd av c:a G4 meter från varandra, däremellan ekonomi
byggnaden parallellt med dessa båda och sammanbunden med dem genom
tvenne s. k. sammanbindningsgångar, vilka, tjänande till genomgång, även
avses för andra ändamål. Ekonomibyggnaden är, såsom synes å ritningen,
dragen långt mera norrut än de båda övriga. Härigenom vinnes mellan
skolan och arbetshemmet en stor öppen, skyddad gård för elevernas vistande
i det fria, och ekonomilokalerna med all den trafik, som sådana lokaler för¬
orsaka, komma att ligga bakom skolan och arbetshemmet. Nämnda bygg¬
nader, tillsammans bildande ett större byggnadskomplex, anstaltens huvud¬
byggnad, ligga med sin längdaxel i norr och söder, varigenom den omtalade
gården kommer alt bliva skyddad från alla väderstreck utom mot söder.
Asylbyggnaderna bar man tänkt sig förlagda c;a 75 meter från huvudbygg¬
naden, också de med längdaxeln i norr och söder.
Längre mot söder kunna byggnaderna — som förut nämnts — icke dragas,
om avloppet från dem skall kunna ledas in i Uppsala hospitals kloaksystem.
I fråga om asylbyggnaderna föreslås, att den, som först uppföres, förlägges
längst från landsvägen, då densamma avser att innehålla även eu liten sär¬
skild avdelning för mera oroliga. Visserligen komme i sådant fall de till
denna byggnad hörande lek- eller promenadgårdarna att, innan den andra
asylbyggnaden blir uppförd, ligga öppna mot vägen, men kan denna olägen¬
het — som redan ovan antytts — avhjälpas genom planterande av eu tät
häck innanför staketet mot landsvägen.
Emellan arbetshemsbyggnaden och den närmast landsvägen belägna asyl¬
byggnaden har man tänkt sig administrationsbyggnaden förlagd, på lämpligt
avstånd från stora ingången, sä att den bleve lätt tillgänglig såväl därifrån
som från alla byggnaderna. Alldeles vid ingången förlägges portvaktsstugan.
En sådan behöves, då det är nödvändigt att hela anstaltsområdet blir in¬
hägnat, för att förhindra de blinda att förirra sig utom tomtgränsen ävensom
för att hindra obehöriga att komma in på området. Inne i skogen mitt
emellan skolbyggnaden och den längst från vägen belägna asylen har man
tänkt sig det framtida ålderdoms- och sjukhemmet förlagt, å vilken plats det
bleve lätt tillgängligt från anstaltens olika avdelningar, från vilka samtliga
överflyttning hit skulle ske. Å södra delen av området förlägges slutligen
stallet samt längst bort å områdets sydvästra hörn svinhuset; platsen för detta
135
är avskild från alla övriga byggnader och avloppet därifrån kan ledas till
befintligt öppet dike.
Vid uppgörande av programmet till de för anstaltens alumner avsedda
byggnaderna har varit en ledande princip att så mycket som möjligt undvika
trappor. I ingendera av dessa byggnader finnes därför någon souterrainvå-
ning. och bottenvåningen ligger endast två eller tre trappsteg över marken,
för att de blinda så bekvämt som möjligt må kunna förflytta sig ut och in
under dagens lopp. Skolbyggnaden och arbetsliemmet äro föreslagna i 2
våningar med daglokalerna å nedre och sovlokalerna å övre botten, asyl¬
byggnaden däremot i endast en våning, då det skulle medföra allt för stora
svårigheter att morgon och afton forsla från den ena våningen till den
andra dessa blinda asylister, av vilka en stor del även äro mer eller mindre
lama och vanföra.
I fråga om det utrymme, som beräknas per plats, har utredningen icke
ansett sig böra gå under de mått, som äro kung!, medicinalstyrelsens mini-
mifordringar beträffande sinnesslöanstalter, nämligen i fråga om barn 4 å 4,5
kvm. per sovplats och i fråga om vuxna 4,5 ä 5 kvm. samt, vad dag- och
lekrummen beträffar, 2 å 2,5 kvm. per alumn.
Vad närmare angår det sätt, varpå de olika byggnaderna blivit indelade
och huruledes deras utrymmen blivit för sina olika ändamål disponerade,
hänvisar utredningen till det till departementet överlämnade byggnadsförslaget
med ritningar, av vilka de närmare detaljerna framgå. Här torde emellertid
böra framställas en och annan mera allmän erinran, som kan tjäna att belysa
vissa enskildheter i förslaget.
Vad sålunda beträffar skolan och arbetsliemmet, vilka naturligen förete
största likhet sig emellan, äro alla de rum, som skola av eleverna användas
under dagen — såsom s. k. dagrum, arbets- och skolrum, gymnastik- och
matrum — förlagda å nedra botten. För elevernas dagrum har valts formen
av långa, 3,5 meter breda korridorer, vilkas ena långsida utgör fönstersida
med rikligt ljustillträde, medan utmed deras andra sida de särskilda arfaets-
eller skolsalarna äro förlagda den ena intill den andra; och förmedlar dag¬
rummet förbindelsen mellan nämnda rum. På skilda ställen är skolans
dagrumskorridor avdelad genom breda glasdörrar, som efter omständigheterna
kunna hållas öppna eller tillstängda, varigenom korridoren kan antingen ut¬
göra ett sammanhängande långsträckt rum eller vara uppdelad i särskilda
avdelningar, alltefter lämpligheten av elevernas skiljande i olika grupper.
Arbetssalarna äro av olika storlek, lämpad efter de olika sysslor, dem
man för dem avsett, och med någon skiljaktighet härutinnan mellan skolan
och arbetsliemmet, då det senare behöver i förhållande till alumnantalet
större dimensioner å arbetssalarna än vad förhållandet är med skolan.
Byggnadernas
inre anordning
136
Att begagna korridorerna till plats för elevernas ytterplagg är olämpligt;
eleverna skulle, om korridorerna användes till kapprum, oupphörligen riva
ned kläderna, då de ju såsom blinda och i övrigt mindre försigkomna oftast
måste känna sig för med händerna där de gå fram. Inom såväl skola som
arbetshem linnes fördenskull särskilt avstängt kapprum.
I såväl skolan som arbetshemmet finnes vid ingången en hall, avsedd
att tjäna även till besöksrum, då elevernas anhöriga eller vänner besöka
dem. Det är i regeln icke lämpligt att främmande personer komma in i de
rum, där eleverna till större antal uppehålla sig. Oavsett att de besökande
kunna föra smitta eller annat dylikt obehag med till anstalten, bliva ele¬
verna ofta utsatta för anmärkningar och yttranden, som de helst borde få
undgå, och för en även i övrigt olämplig närgångenhet, varförutom de besö¬
kande själva mången gång bliva obehagligt berörda av att se de brister och
lyten, varav skyddslingarna lida. Intet hindrar naturligen, att besöksrummen,
då de icke äro upptagna av besök, disponeras av eleverna.
Vad angår lärorummen inom skolan äro dessa delvis ganska små, be¬
roende därav att särskilt för de blinda dövstumma undervisningen är i stor
omfattning individuell eller i varje fall bedrives med mycket små grupper.
För de förbindelsegångar, vilka förena skolan och arbetshemmet med
ekonomibyggnaden, har ock tillämpats grundregeln om långsträckt korridor
med fönster utmed hela dess ena långsida, medan intill dess andra sida be¬
finna sig i rad efter varandra en del rum, här avsedda, särskilt i övre vå¬
ningen, mestadels till bostadsrum för lärarinnor eller sköterskor.
Fn inom skolan förlagd gymnastiksal, avsedd att även användas till dag¬
rum, har icke behövt göras synnerligen stor, då gymnastikövningarna icke
kunna företagas med mera än ett fåtal elever åt gången.
Matsalarna för skolan och för arbetshemmet, jämväl belägna i undre
våningen, äro förlagda i mittelavdelningen av byggnadskomplexet, kommuni¬
cerande åt väster och öster med de resp. avdelningar, till vilka de höra, och
åt norr med ekonomihusets köksavdelning.
Sovrummen inom skola och arbetshem befinna sig, såsom redan nämnt, i den
övre våningen, till vilken, å såväl skol- som arbetshemssidan, uppgång kan äga
rum genom trenne till olika delar av byggnaderna förlagda trappor. Särskild
hänsyn har tagits till, att de olika könen böra begagna olika trappuppgångar.
Sovrumsavdelningarna i skola och arbetshem äro anordnade efter ovan¬
nämnd grund med eu yttre bred korridor samt sovrummen utmed denna i
rad det ena efter det andra. Sistberörda korridorer lia karaktär av vad
man skulle kunna kalla tvättningskorridorer. De kunna delas — och med
dem sovrumsavdelningarna i deras helhet — i två delar, avsedda, med in¬
till liggande sovrum, den ena för manliga och den andra för kvinnliga alum-
137
ner. I dessa korridorer finnas tvättställ till elevernas begagnande, varjämte
man tänkt sig särskilda tvättställ i en del av sovrummen för lama eller
lytta, som icke utan svårighet kunna förflytta sig ut i korridorerna, i vilka
eljest jämväl av- och påklädning skall försiggå.
Man har velat undvika att göra sovsalarna stora: högsta platsantalet i
någon sovsal är 8, flertalet äro avsedda för 4, en del för endast 2. Nödigt
är att kunna fördela skyddslingarna, behäftade som de äro med många olika
lyten, så, att de, som skola begagna samma sovrum, någorlunda passa till¬
sammans eller åtminstone icke störa varandra.
Jämväl för övervakningens skull böra sovrumsavdelningarna vara anord¬
nade så, som nyss nämnts, då härigenom möjlighet gives att, genom öppnande
av alla döirar inom avdelningen efter det barnen gått till sängs, hålla tillsyn
över hela avdelningen utan att för ändamålet behöva anlita mer än eu enda
nattsköterska för vardera avdelningen.
I tvättkorridorerna längs efter ytterväggarna anbringas för alumnernas
kläder särskilda skåp, där var och eu har sin lilla avdelning.
Vattenklosettsystem är alltigenom genomfört.
Nödiga bostadsrum för lärarinnor, sköterskor m. in. äro placerade å
lämpliga ställen, alla försedda med garderober samt, för att kunna bereda
största möjliga stillhet och tystnad de tider, då rummens innehavarinnor få
draga sig tillbaka dit från det slitande arbetet, i regeln även med små tam¬
burer.
Utom nu angivna lägenheter innehålla skol- och arbetshemsbyggnaderna
även samlingsrum för lärarinnorna, nödiga badrum, slask- och snyggningsrum,
förrådsrum och dylikt.
Vad särskilt beträffar ekonomibyggnaden äro redan omförmälda de två
matsalar, som utgöra sydligaste delen av byggnaden, vilken genom de
nämnda förbindelsegångarne stå i samband med å ena sidan skolbyggnaden
och å den andra arbetshemmet. Den norra delen av byggnaden inrymmer
å nedra botten kök med serveringsrum och andra erforderliga lokaler förutom
bostad för husmoder. Särskild trappförbindelse fmnes inom ekonomibygg¬
naden. Eu trappa upp finnas, över skolans och arbetshemmets matsalar, en
bögtids- och gudstjänstlokal, matsalar för lärarinnor, sköterskor och ekonomi¬
personal samt en del arbetslokaler och betjäningsrum. Ekonomihuset har källar¬
våning, med pannrum, tvättstuga, bageri, förrådsrum m. m., samt en vinds¬
våning, i vilken högtidssalens övre del går upp och i vilken även en del be¬
tjäningsrum äro förlagda.
Den tillbyggnad som, vid framtida ökat alumnantal inom arbetsbemmet,
skulle för dettas utvidgning i första hand äga rum, är på ritningen antydd
(I), likasom ock denna tillbyggnads inre anordning, med utrymme för 20 plat-
18
138
ser, är å de upprättade skissritningarna angiven. Vid än ytterligare plats¬
behov kan tillbyggnad av arbetshemmet,, med enahanda tillökning i utrymme
av 20 platser, lätt ske såsom förlängning åt öster av tillbyggnaden I.
Om asylen gäller, att samma grunder, som följts i fråga om skol- och
arbetshemsbyggnaderna, även här iakttagits, i den mån de varit tillämpliga.
Dagrummen få dock här tjäna icke blott till vistelseort för asylisterna om
dagen vdan jämväl till förbindelse med alla övriga lokaler inom asylen, sär¬
skilt sovrummen, som här, av förut omnämnd orsak, måste vara förlagda i
samma våning som dagrummen, ävensom till matrum för asylisterna. Maten,
som lagas i ekonomibyggnadens kök gemensamt för hela anstalten, över¬
föres till asylen, där den fördelas i särskilt för sådant ändamål avsett rum.
1 den asyl, som först kommer till uppförande, måste finnas en särskild
avdelning för oroliga samt, såsom förut angivet, en annan avdelning för
sängliggande sjuka; och hava dessa båda avdelningar förlagts såsom flyglar i
var sin ända av huset. Övriga delen av detta måste, såsom inrymmande
såväl manliga som kvinnliga asylister, vara inrättad med fördelning i två
skilda avdelningar. När framdeles den andra asylbyggnaden kommit till
stånd, bör den ena asylbyggnaden användas för manliga skyddslingar, den
andra för kvinnliga samt för barn av båda könen.
Utmed den i vardera avdelningen befintliga dagrumskorridoren löper
en bred öppen veranda med utgång till promenadgård. De resp. dagrummen
äro avskilda dels från sjukavdelningen dels från orosavdelningen genom
dubbla väggar, för att man icke på någondera sidan skall störa varandra.
Rummen å oros- och sjukavdelningarna äro relativt små, beräknade för en
eller två platser. Genom båda dessa sistnämnda avdelningar gå ljusa korridorer,
den inom sjukavdelningen avsedd även till dagrum för konvalescenter. Den
inom orosavdelningen gående korridoren är smalare och egentligen icke av¬
sedd att vara dagrum, då de, som måste vistas inom sagda avdelning, i
allmänhet behöva vara isolerade från varandra och fördenskull icke böra vis¬
tas tillsammans, åtminstone icke inomhus. Från sistnämnda korridor har man
direkt utgång till en särskilt för de oroliga avsedd promenadgård.
Alla promenadgårdar äro inhägnade med staket, avskilda från varandra
och avsedda att planteras med träd och buskar dels till skydd mot sol dels
för att bereda trevnad för såväl patienter som personal. Å sjukavdelningen
finnes eu särskild, öppen veranda, där de sjuka kunna vistas vid lämpligt
väder; alla sjukrummen ligga åt söder.
I asylbyggnaden finnes blott i mittelpartiet vindsvåning, dit man kommer
genom ett särskilt litet trapphus. I vindsvåningen ligga bostadsrum för
sköterskor och tjänstepersonal, och de stora vindarna äro ämnade att an¬
vändas till förrådsrum för hela anstalten.
139
Administrationsbyggnaden är avsedd att på Hedra botten innehålla, utom
kapprum, båll och väntrum samt kassaförvaltarens expedition och bostadsrum,
jämväl föreståndarinnans expeditionsrum, vilket på samma gång tjänar till
styrelserum och lärarinnepersonalens kollegierum, ävensom ett gästrum för
anstaltens räkning. Ett sådant bör finnas för mera långväga resande, i syn¬
nerhet sådana som vilja studera anstaltens verksamhet. 1 övre våningen
har förlagts föreståndarinnans privata bostad, bestående av fyra rum och kök
med serveringsrum och badrum samt en mindre hall, vilken förmedlar till¬
trädet till de olika lokalerna. På vinden skulle jungfrukammare och ett mindre
gästrum inredas.
Utredningen har ansett det praktiskt att förlägga administrationslokalerna
i en särskild byggnad nära ingången, där dessa lokaler äro lätt tillgängliga.
Utredningen anser det även vara en fördel, att föreståndarinnan får bo i ett
särskilt hus, där nödig stillhet och lugn kan beredas henne. Därigenom att
hennes privata bostad står i direkt förbindelse med administrationslokalerna
besparas också mycken tid, som hon eljest skulle använda på att komma till
och från dessa lokaler. Likaså har utredningen ansett, att en föreståndarinna
för en så pass stor anstalt bör hava en någorlunda rymlig boställsvåning. Rum¬
men äro icke stora, men hon kan dock här bereda sig ett trevligt hem, varav
icke blott hon utan även hennes medarbetare i anstalten böra kunna njuta.
Portvaktsstugan, med en täckt gång för dem, som passera ut och in till
fots, har å nedra botten ett särskilt portvaktsrum, som på samma gång skall
tjäna till skomakarverkstad, då man tänkt sig att portvakten samtidigt skulle
vara anstaltens lappskomakare, samt portvaktens bostadslägenhet; en trappa
upp finnes en bostadslägenhet för en maskinist, tillika smed. Båda bostäderna
bestå av två rum, kök och tambur. Utredningen har ansett det nödvändigt,
att så pass stor bostad beredes de manliga anställda vid anstalten, på det
de må kunna leva gifta med familj. I källaren finnas skilda hushållskällare
och dylikt för de båda hushållen samt gemensam värmekammare.
Stallet är avsett att lämna plats för två hästar, nödiga fordon och foder,
samt i dess ena ända bostad för kusken-vaktmästaren om två rum, kök och
tambur samt övriga bekvämligheter såsom i portvaktsstugan.
Svinhusanläggningen åsyftar, att köksavfall och dylikt måtte på för an¬
stalten förmånligaste sätt tillgodogöras, och är till sin storlek beräknad efter
vad för detta ändamål kan antagas vara lämpligt.
Efter denna redogörelse för de till anstalten hörande byggnader får ut¬
redningen något närmare beröra vatten- och avloppsfrågan. Angående denna
har utredningen hänvänt sig till särskilt sakkunnig vattenexpert, kaptenen
m. m. C. J. Insulander, vilken efter undersökning å platsen avgivit det ut-
Vatten- och
avloppsfrågan.
140
låtande, som tillika med en därtill hörande ritning blivit till departementet
överlämnad.
Det framgår av sagda utlåtande, att dagvattnet från det ifrågavarande
området nu avrinner genom mindre diken, som förena sig till ett huvuddike,
gående genom Ultuna marker och utfallande i Fyrisån omkring eu fjärdedels
mil sydost om platsen, men att, då detta dike å viss vägsträcka under den torra
årstiden är alldeles uttorkat, någon möjlighet icke finnes att utan föregående
rening utsläppa kloakvattnet i diket, särskilt icke då vattenklosetter skola
införas. En reningsanläggning skulle emellertid icke blott betinga en avse¬
värd anläggningskostnad utan sedermera alltjämt medföra kostnad för den dag¬
liga driften, varför enligt undersökningsförrättarens mening anstalten bör så
vitt möjligt planeras så, att man ej behöver tillgripa en dylik anläggning.
Undersökningen både visat, att, därest byggnaderna å området förläggas
tillräckligt mot norr, anstaltens avlopp kan ledas in i den på andra sidan om
landsvägen belägna asylens afloppsnät; källaren för pannrummet kan dock, om så
erfordras, dräneras medelst separat ledning ut till det vid området befintliga
dagvattendiket. Huvudledningen skulle få en längd av cirka 750 meter,
till eu början med ett ganska måttligt grävningsdjup men på de sista 270
meterna inom asylområdet med ganska djup grävning i delvis mycket sten¬
bunden mark, på grund av vilket sistnämnda förhållande borde före gräv-
ningsarbetets igångsättande genom noggrann undersökning bestämmas sådant
läge för ledningen, att sprängning i största möjliga grad undvikes.
Beträffande vattenledningen skulle anstaltens huvudledning läggas i samma
grav som avloppsledningen samt inkopplas i asylens gördelledning å det ställe,
där denna korsas av den nya avloppsledningen. För busliållsbebov vore trycket
mer än tillräckligt; för eldsläckning däremot bleve det ganska knappt, men
dock obetydligt sämre än vid asylen.
De av förrättningsmannen beräknade kostnaderna för anläggningen ställde
sig enligt hans åsikt icke avskräckande, varför lian förklarade sig bestämt
tillstyrka, att den omförmälda anordningen av ledningarna måtte komma till
användning.
Medicinalstyrelsen bar, då densamma — såsom förut nämnt — funnit
anslutning till asylens vatten- och avloppsledningar kunna utan större olägen¬
heter äga ruin, härvid uttalat att, vad angår vattentillförseln till anstalten,
sinnessjukanstaltens pumpverk behövde för ändamålet utvidgas och även
andra förändringar vidtagas, för vilka kostnaden syntes böra drabba den nya
anstalten, likasom ock för vattnets tillhandahållande en årlig avgift borde
utgå till hospitalet, såsom nu vore förhållandet i fråga om det vatten, som
tillhandahölles Upplands infanteriregemente. I fråga om avloppsledningen för-
behölle sig Medicinalstyrelsen att få anvisa den sträckning, där ledningen borde
141
framgå, samt att erhålla ersättning för de ändringar av asylens egen avlopps¬
ledning, som antagligen bleve nödvändiga, om ett så betydande nytt tillopp
skulle tillföras densamma.
De sålunda av Medicinalstyrelsen framställda yrkanden och förbehåll äro
påtagligen av beskaffenhet att böra efterkommas.
X. Kostnadsfrågor.
Kostnaderna för upprättandet av en anstalt, sådan såsom den ifråga¬
varande, hänföra sig naturligen till trenne huvudsakliga punkter:
själva anläggningen och vad därmed omedelbart sammanhänger;
anstaltens uppsättning med möbler, utredningspersedlar och annat till¬
behör;
anstaltens årliga underhåll och drift.
A) Kostnaderna för själva anläggningen och vad därmed omedelbart
sammanhänger.
Ett sammandrag av de till byggnadsförslaget hörande detaljerade kost¬
nadsberäkningarna, befintliga bland de till departementet överlämnade hand¬
lingarna, utvisar för anstaltens själva anläggning med vad därtill hörer föl¬
jande poster:
Byggnader:
Huvudbyggnad ................................................................
|
240,000
|
—
|
Asylbyggnad ....................................................................
|
81,000
|
—
|
Administrationsbyggnad.................................................
|
22,300
|
—
|
Portvaktsbyggnad ..........................................................
|
9,900
|
—
|
Stallbyggnad ...........................................................
|
9,600
|
—
|
Svinhus ..............................................................................
|
5,200
|
—
|
Ritningar, kontroll, oförutsedda utgifter och dylikt
|
42,000
|
— 410,000: —
|
Transport 410,000:
Själva anlägg¬
ningskostnaden.
142
Transport 410,000; —
S. k. sanitära anläggningar:
Värmelednings- och varmvattensanläggningar...........
150 m. 45 X 60 cm. kulvert för värmeledningar
ä 20: — kr.............................................................
Vatten- och avloppsledningar inomhus samt inom
området..................................................................
Vatten- och avloppsledningar utom området............
Elektriska ledningar inom- och utomhus ..................
•Yttre arheten:
1,400 m. stängsel kring hela området å 3: — kr. 4,200: —
210 m. stängsel kling promenadgårdar å 10: — kr. 2,100: —
Eventuella sprängningar för ledningar........................ 10,000: —
740 m. vägar inom området å 15: — kr................ 11,100: —
Diverse planering och dylikt......................................... 17,000: — 44,400: —
Summa kronor 585,000: —
I fråga om byggnadsförslagen har, genom arkitektens försorg, kostnads¬
beräkningen uppgjorts av Ingeniörerna Ernst och Alf. Rignér. Beträffande de
s. k. sanitära arbetena hava för förslags uppgörande och för beräknandet av
kostnaden anlitats särskilt sakkunniga fackmän: för värmelednings- och
varmvattensanläggningarna ingenjören Hugo Theorell, för vatten- och avlopps¬
ledningar såväl inom- som utomhus kaptenen C. J. Insulander, för de elek¬
triska ledningarna Elektriska prövningsanstalten.
Beträffande kostnaderna är att särskilt uppmärksamma dels det belopp,
som eventuellt kan böra utgå till arrendatorn av Hammarby egendom för
det han före den 14 mars 1915 avträder dispositionen av byggnadsområdet,
dels den av Medicinalstyrelsen äskade gottgörelsen för utvidgning av sin¬
nessjukanstaltens pumpverk samt för andra av anstaltens tillkomst möjligen
föranledda förändringar av asylens vatten- ocb avloppsledningar.
Då, vad angår gottgörelse till arrendatorn, dennes arrende för hela Ham¬
marby med dess åkerareal av 38 hektar 30,5 ar, vilket arrende utgår
med lösen efter markegångspris för viss kvantitet spannmål, under de gångna
åren uppgått — enligt därom från sysslomanskonloret vid hospitalet lämnad
uppgift —- till i medeltal 857 kr. 24 öre för år och således för hektar till
i medeltal 22 kr. 38 öre, kan ersättningen, vilken dessutom bör avse gott¬
görelse jämväl för mistningen av den inom anstaltsområdet fallande betes-
48,000: —
3,000: —
40,400: —
16,400: —
22,800; — 130,600: —
143
marken, icke bliva annat än relativt ganska ringa, helst så kort tid återstår
av arrendeperioden. Kostnaden för eventuella ändringar å hospitalets vatten¬
verk och avloppsledningar torde ej heller bliva synnerligen betydande; och
då i den uppgjorda kostnadsberäkningen för hela anstaltsanläggningen dels
den under rubriken »Byggnader» uppförda posten »ritningar, kontroll, oför¬
utsedda utgifter och dylikt», dels den under rubriken »Yttre arbeten» före¬
kommande posten »diverse planering och dylikt» försiktigtvis upptagits med
så pass höga belopp som resp. 42,000 och 17,000 kr., därvid man även
haft ifrågavarande kostnader i tankarne, torde även nu ifrågavarande utlägg
utan svårighet rymmas inom den beräknade kostnadssumman överhuvud.
Det av Medicinalstyrelsen framställda yrkandet om en årlig vattenavgift
tillhör frågan om anstaltens årliga driftskostnad och hör således ej hemma
på denna plats, där allenast anstaltens egentliga anläggningskostnad är å bane.
Den beräknade anläggningskostnaden kan vid första påseendet synas
dryg. Vid förslagens uppgörande bar det dock för utredningen varit elt
ögonmärke att utesluta allt, som kunde vara överflödigt, och att träffa be¬
hövliga anordningar på sådant sätt, att deras ändamål kunnat med billigaste
kostnad ernås. I övrigt är att ihågkomma, det uti här upptagna anläggskost-
nad ingå administrations- och ekonomilokaler — vilka, som ovan nämnts,
äro beräknade att räcka även för en framtida utvidgning av anstalten — till
ett avsevärt större platsantal än det, varom fråga är i det nu framlagda
byggnadsförslaget. Det kan sålunda icke vara riktigt att bedöma nu ifråga¬
varande anläggningskostnad efter det vid anstaltens första upprättande avsedda
platsantalet, då den beräknade utvidgningen kommer att erhållas utan några
kostnader för administrations- och ekonomilokaler. Med hänsyn till detta
förhållande kommer anstalten, sedan den en gång nått sitt maximum, att
hava betingat avsevärt mindre kostnad per plats än vad fallet blir med den
del av anläggningen, som först kommer i fråga. I detta sammanhang må
vidare nämnas att — enligt vad undertecknad Petrén har sig bekant. — eu
fullständig sinnesslöanstalt, omfattande både skola, arbetshem och asyl, gärna
betingar en kostnad av bortåt 3,000 kronor per plats, varvid emellertid är
att märka, det en anstalt av här ifrågavarande slag måste bliva dyrare än
eu vanlig sinnesslöanstalt, då souterrainvåning, till vilken i en dylik samtliga
ekonomilokaler kunna förläggas, icke lämpligen kan — såsom redan nämnts
— anordnas uti för blinda med kompliceradt lyte avsedda byggnader, var¬
till kommer, att speciellt skolbyggnaden här blir i någon mån mera kostsam
på grund därav, att den — med hänsyn till nödvändigheten av en mera in¬
dividualiserande undervisning — måste innehålla ett relativt större antal små
skolrum. I belysning av vad som nu är sagt torde det icke kunna anses,
att den beräknade anläggskostnaden överstiger vad som är skäligt.
144
Uppsättnings-
kostnad.
B) Anstaltens uppsättning med möbler och annan utredning.
För den behövliga inredning, som icke ingår i de under A) gjorda be¬
räkningar, samt för möbler och andra inventarier, vilka icke i tillräcklig
mängd finnas att övertaga från Drottning Sofias Stiftelse, har, med ledning i
erforderliga delar av infordrade särskilda kostnadsförslag, beräknats, på sätt
de till ärendet hörande handlingar närmare utvisa, ett belopp av 76,325 kr.
enligt följande fördelning:
ångköks- och maskintvättanläggning ............................................ kr.
linoleummattor .................................................................................. »
möbler i administrationsbyggnaden ................................................ »
bänkar i högtids- och gudstjänstsalen, skolpulpeter, väv¬
stolar ............................................................................................»
gymnastikinredning, undervisningsmateriel], musikinstrument »
möbler i lärarinnornas gemensamma rum och tjänstepersona¬
lens bostäder, i dag- och sovrum, sängkläder, linnepersed¬
lar och diverse smärre inredningsföremål .............................. »
telefoner, lokaltelefoner, ringledningar, ur m. in...................... »
brandredskap ....................................................................................... »
stallet: bäst, åkdon, redskap m. m.; svingårdens uppsättning »
Summa kr.
13,000: —
20,000: —
1,100: —
1,925: --
3,700: —
22,500: —
8,350: —
2,600: —
3,150: -
76,325: —
Såsom ovan nämnt, innefattar detta belopp icke värdet av de inven¬
tarier, som från Sofiastiftelsen komma att kostnadsfritt övergå till anstalten.
De upptagna posterna avse fördenskull i de delar, där utredningspersedlar
äro att emotse från den nuvarande anstalten — såsom beträffande möbler,
skolpulpeter, vävstolar, undervisningsmateriell, sängkläder och linne in.
in. — en komplettering av de förråd, som därifrån erhållas. Av posterna
äro de, som mera avse alumnernas personliga begagnande, beräknade efter ett
alumnantal av 150; de övriga gälla i regeln även för en drygare belägg¬
ning.
Posten linoleummattor avser, enligt gjord beräkning, golven i huvudbyggna¬
den samt i asylen, vilka nästan uteslutande äro av cement. Dess belopp före¬
faller högt; likasom ock en del andra poster, såsom t. ex. den elektriska inred¬
ningen. Men då å andra sidan det icke är oantagligt, att en del priser stiga
145
under den tid, då arbetet med anstaltens uppförande och inredning pågår,
lärer försiktigheten bjuda att ej beräkna lägre totalbelopp än det angivna.
C) Kostnad för anstaltens årliga underhåll och drift.
Här möter i första hand frågan om den personal, som bör vara vid an¬
stalten anställd, vare sig för dess allmänna ledning, för undervisningen eller Årlig kostnad,
i övrigt. Vid de beräkningar, dem utredningen härom såväl som rörande
Övriga till denna punkt hörande spörsmål uppgjort, har utredningen utgått
från ett alumnantal av 150.
Vid anstalten bör vara anställd en föreståndarinna. Utredningen håller
före, att med hänsyn till anstaltens allmänna uppgift och beskalfenheten av
den verksamhet, som där utövas, den, som har anstaltens omedelbara led¬
ning sig anförtrodd, bör vara kvinna.
Vid skolan och arbetshemmet böra ej lärare utan endast lärarinnor an¬
ställas, då den uppfostran och undervisning, som skall meddelas, dels kräver
ett större tålamod än vad i allmänhet tör kunna påräknas hos män, dels även
i övrigt torde ligga mera för den kvinnliga naturen. En del av lärarinnorna
bör ha sitt arbete förlagt till det intellektuella området — ämneslärarinnor —.
en annan till slöjden. Bland de förra bör förordnas. eu första lärarinna, som
— utom det att hon deltar i undervisandet — utövar den dagliga tillsynen
över arbetets gång såväl i skolan som i arbetshemmet samt i övrigt biträder
föreståndarinnan i handläggande av frågor av pedagogisk art.
Det antal barn, som kommer på varje lärarinna, måste beräknas
relativt lågt, särskilt med avseende å de dövstumma blinda. Trots det att
man tänkt sig, att föreståndarinnan skall undervisa några timmar i veckan,
erfordras därför 7 ämneslärarinnor utom den till första lärarinna förordnade.
Vad beträffar slöjdlärarinnorna har utredningen ansett sig kunna stanna
vid att föreslå deras antal till sju.
I fråga om sköterskor blir vid skolan det. behövliga antalet dagsköterskor
fyra. Arbetshemmet behöver ej särskild dagsköterska, men å asylen har ut¬
redningen tänkt sig sju, av vilka en bör bära närmaste ansvaret för den
kroppsliga skötseln samt benämnas översköterska.
Utom dessa dagsköterskor behövas tre nattsköterskor med huvudsaklig
tjänstgöring å var sin avdelning av den nya anstalten samt en sjuksköterska
för den tillämnade sjukavdelningen. För att vid inträffande ledighet äga till¬
gång på sökande, utbildade för denna sköterskepersonals särskilt svåra upp¬
gifter, böra anställas tvänne sköterskeelever, och — för alt bereda de ordinarie
it*
146
sköterskorna möjlighet till ledighet utan att alumnernas vård därför blir efter¬
satt — tvänne utbildade semestersköterskor, vilka, när de ej äro sysselsatta
i denna egenskap, böra biträda med syarbete.
Av ekonomipersonal kräves främst en husmoder, som har närmaste upp¬
sikten över inköp, matlagning, rengöring, tvätt, beklädnad in. m. dyl. samt alla
därtill hörande förråd och inventarier. Ett biträde, som går henne till banda
i all hennes mångskiftande verksamhet, blir ock av nöden. I köket behövas
två kokerskor samt två köksor, samma antal som vid blindinstitutet. Tvenne
sömmerskor föreslås, då man antar, att dessa skola kunna sy i det närmaste
alla de kläder, alumnerna behöva. Vid blindinstitutet finnes visserligen blott
en sömmerska, men där göres också åtskilligt syarbete dels av vårdarinnorna
— vilket tiden ej medger vid denna anstalt — dels också utom anstalten,
bl. a. all nyanskaffning av kläder åt gossarne.
För städning och dylikt böra anställas tre husjungfrur med huvudsakligt
arbete på var sin av de tre avdelningarna, och för tvätt och bakning
vilken sistnämnda med anledning av avståndet från närmaste stad bör äga
rum inom anstalten — en tvätterska och en bagerska, vilka turvis biträda
varandra. Man har nämligen tänkt sig, att tvätt och bakning i regel före¬
komma varannan vecka. Till dessas biträde samt för rengöring och diverse
förefallande göromål beräknas ytterligare fem tjänarinnor vara behövliga.
Hela antalet tjänarinnor blir alltså — om sömmerskor, kokerskor och
köksor ej inräknas — 10. Vid blindinstitutet, med för närvarande ett elev¬
antal af 154, finnas allenast 8 dylika tjänarinnor, men därvid är att märka, att
bakning ej sker vid institutet och att den manliga tjänarepersonalen där är
större än vad här föreslås.
Utredningen har nämligen tänkt sig, att den manliga personalen skulle
kunna inskränkas till tre, mot sex vid blindinstitutet, nämligen: en maskinist¬
smed, en portvakt-skomakare och eu kusk-vaktmästare.
Enär maskinisten ej får sin tid fullt upptagen med sitt huvudsakliga
arbete, bör han också verkställa mindre arbeten med rör och kranar samt
behövliga smärre smidesarbeten.
Portvakten, som ock är gårdskarl, bör tillika vara skomakare och verk¬
ställa behövliga lagningar av alumnernas skodon.
Kusk- och vaktmästaresysslorna böra kunna utan olägenhet skötas av en
och samma person, och vid platsens tillsättande bör man tillse, att därtill
erhålles en sådan, som även kan utföra smärre snickeriarbeten för anstaltens
räkning.
För att biträda vid vården av anstaltens ekonomi bör anställas en sär¬
skild kassaförvaltare, som sköter bokföringen och dagkassan samt biträder
föreståndarinnan med skrivgöromål.
147
Vid anstalten böra vara anställda tvenne läkare: en husläkare med psy¬
kiatrisk eller nevrologisk utbildning, vilken även avger årlig berättelse om
anstaltens hälso- och sjukvårdsförhållanden, samt en ögonläkare, som dels be¬
handlar förekommande fall av ögonlidanden, dels minst eu gång om året gör
undersökning å samtliga alumners ögon och avger berättelse om denna under¬
sökning. Större operationer och epidemiska sjukdomar böra i regel hänvisas-
till allmänna sjukhus.
Hela antalet vid anstalten anställda, inklus. läkarne, blir enligt ovan¬
stående förslag 59 eller — när alumnernas antal sättes till 150 — 1 : 2.54.
Vid Tomteboda blindinstitut är motsvarande proportion i år 1 : 2,no, då insti¬
tutets i Kristinehamn undervisade alumner och institutets tandläkare ej med¬
räknats, men väl de andra läkarne. 1 Brejnings sinnesslöanstalt med, i medel¬
tal, 974 alumner är enligt senaste årsberättelsen proportionen 1 : 3,23, vilken
siffra naturligen skulle varit än oförmånligare, om härvarande alumner varit
blinda och om icke de mer eller mindre arbetsföra där utförde eu myckenhet
sådant arbete, som i den föreslagna anstalten måste utföras av tjänare. På
Tomteboda äro eleverna vida mindre svårskötta än de, som det här gäller. Jäm¬
förelsen mellan de olika anstalterna kan därför icke grundas blott på siffror.
4 id uppgörande av förslag till lönestat för alla dessa funktionärer har
utredningen ej kunnat utgå från de avlöningar, som för närvarande lämnas
åt de vid Drottning Sofias Stiftelse anställda, vilka avlöningar på grund av
tillgångarnes starka begränsning måst sättas allt för låga. Det har i stället
synts utredningen naturligt att till grund för sitt förslag lägga den av Kungl.
Maj:t den 13 juni 1908 fastställda och, vad lönerna beträffar, ännu gällande
staten för de blindanstalter, som redan äro uppförda på ordinarie stat.
Vad föreståndarinnan angår får denna ett arbete, som kan jämställas
med rektors vid blindinstitutet, men då platsens innehavare i regeln väl icke
är familjeförsörjande, och akademisk utbildning icke ifrågasättes, torde det ej
vara nödigt att sätta avlöningsförmånerna lika med nämnda rektors. Lägre
än rektorslönen vid blindskolan i Växjö bör avlöningen ej sättas, då kom¬
petensvillkoren helt visst måste bliva högre, enär utbildning allenast såsom
blindlärarinna här icke är tillräcklig, och göromålen säkerligen bli betydligt
mera mångskiftande och svåra. Utredningen föreslår eu något högre lön.
nämligen 2,300 kr. i lön och 1.200 kr. i tjänstgöringspenningar, förutom
boställsvåning med värme och lyse. Efter fem år bör denna avlöning kunna
höjas med 500 kr. och efter 10 år med ytterligare 500 kr., av vilka belopp
350 kr. utgöra lön och 150 kr. tjänstgöringspenningar. Till jämförelse kan
nämnas, att den nuvarande föreståndarinnan för Drottning Solias stiftelse har
3,500 kies avlöning men ej åtnjuter några naturaförmåner, beroende detta
senare på den omständigheten att hon är gift och att hennes make, såsom
148
föreståndare för den omedelbart invid stiftelsen belägna dövstumskolan, där
bär bostadslägenhet. De kontanta löneförmånerna för rektor vid Växjö för¬
skola äro 2,000 kr. i lön och 1,000 i tjänstgöringspenningar jämte två
ålderstillägg å 500 kr. vartdera.
För ämneslärarinnor med sådan full kompetens, som kan lämpligen varda
stadgad, böra avlöningarna sättas lika med för motsvarande lärarinnor vid
Tomteboda, d. v. s. för första lärarinnan till 1,400 kr. i lön och 600 i tjänst¬
göringspänningar och för övriga ämneslärarinnor, vilka närmast kunna jäm¬
ställas med förskolelärarinnorna, till 1,150 i lön och 550 kr. i tjänstgörings¬
penningar. För alla dessa bör efter 5 år avlöningen kunna höjas med 250
kr., efter 10 år med ytterligare 250 och efter 15 år med än ytterligare 250
kr., av vilka belopp i75 kr. utgöra lön och 75 kr. tjänstgöringspenningar.
I)å det säkerligen blir omöjligt att redan vid statsanstaltens upprättande
besätta alla ämneslärarinneplatserna med personer, som äga full kompetens,
och det vidare vore önskligt att bereda fast anställning åt nu i anstaltens
tjänst arbetande lärarinnor, har utredningen tänkt sig, att ordinarie ämnes-
lärarinnetjänster också borde — åtminstone tills vidare kunna innehavas
av personer, som ej hava hela den kompetens, som kan bliva föreskriven.
Dessas löneförmåner borde emellertid självfallet ej uppgå till samma belopp,
som för lärarinnor med högre kompetens; de kunna snarare jämställas med
slöjdlärarinnorna. Utredningen föreslår därför, att löneförmånerna för ämnes¬
lärarinnor med lägre kompetens sättes lika med slöjdlärarinnornas.
De 300 kr., varmed första lärarinnans avlöning enligt detta förslag över¬
skjuter ämneslärarinnornas, kunde ifrågasättas böra utgå i form av arvode
för den tid, hon är förordnad att bestrida platsen, men då någon väsentligare
olägenhet oj torde följa med att platsen får ordinarie innehavarinna, har ut¬
redningen ej velat förorda eu sådan anordning, helst anstaltens första lära¬
rinna då skulle beträffande pensionering komma i en ofördelaktigare ställning
än första lärarinnan vid Tomteboda förskola.
Slöjd lärarinnorna motsvara arbetslärarinnorna vid blindinstitutet och
kunde därför måhända synas böra föreslås till samma avlöningsförmåner som
dessa, nämligen 1,050 i lön och 450 i tjänstgöringspenningar, vilket belopp
efter 5 år kan höjas med 200, efter 10 år med ytterligare 200 och efter 15
år med än ytterligare 200 kr., av vilka belopp 150 kr. utgöra lön och 50
kr. tjänstgöringspenningar. Då emellertid ämneslärarinnorna blivit jämställda
med dem i förskolan, vilkas löner äro 300 kr. lägre än lärarinnans vid insti¬
tutet, böra även slöjdlärarinnornas löner sänkas i samma proportion, och har
utredningen därför ansett sig böra föreslå 1,200 kr., därav 400 kr. tjänst¬
göringspenningar, samt 3 ålderstillägg, varje å 150 kr., därav 50 kr. tjänst¬
göringspenningar.
149
Till de ovan föreslagna kontanta avlöningarna böra för samtliga lärarin¬
nor komma bostad, värme och lyse. Detta sista, lyset, är ett plus till Tomte-
bodalärarinnornas förmåner, men detta betingas av, att man tänkt sig fä an¬
stalten i dess helhet försedd med elektrisk belysning.
Av den blivande anstaltens läge blir ock en följd, att alla lärarinnor
böra vara tillförsäkrade rätt att genom anstaltens försorg erhålla kost. tvätt
och städning, dock mot en ersättning, vars belopp den blivande styrelsen bör
äga bestämma och som bör ungefärligen motsvara den kostnad, anstalten i
och för denna anordning får vidkännas.
Sådana villkor, som i kungl. förordningen den 13 juni 1908 angående ny
stat för blindinstitutet in. in. under litt. B) äro fastställda för åtnjutande av
de i staten för institutet upptagna avlöningsförmåner, synas böra fastställas
även för den tillämnade nya anstalten, liksom även i tillämpliga delar be¬
stämmelserna under litt. C) och D). För att de under D) stadgade vikariats-
arvodena skola kunna utgå skulle erfordras ett särskilt förslagsanslag, för
så vitt icke — vilket synes lämpligare — det i riksstaten under rubriken
»undervisningsanstalter för dövstumma och blinda» upptagna förslagsanslaget
å 1,200 kr., bidrag för avlönande i vissa fall av vikarier vid blindanstalterna
å Tomteboda och i Växjö, göres användbart äfven för den nu ifrågavarande
anstalten.
I och med det, att den nya statsanstalten kommer till stånd, komma
helt naturligt de av dennas funktionärer, som komma att få av Konung och
Riksdag fastställda avlöningar — föreståndarinnan och lärarinnorna — in
under den allmänna pensionslagen och de bestämmelser, som där finnas be¬
träffande vid blindanstalter anställda. Därvid bli också bestämmelserna i kungl.
kungörelsen den 28 juni 1907, om delaktighet för lärarepersonalen vid Drott¬
ning Sofias Stiftelse uti dövstumlärarnes pensionsanstalt, brakta ur tillämpning.
Blott eu person — nuvarande föreståndarinnan vid stiftelsen — har emeller¬
tid hittills begagnat sig av rätten att ingå i berörda anstalt.
Vad lärarinnorna vid den blivande statsanstalten beträffar, skall alltså,
om ingen ändring göres i §§ 5 eller 0 i lagen den 11 oktober 1907 angå¬
ende civila tjänstinnehavares rätt till pension, rätt att komma i åtnjutande
av hel pension inträda för ämneslärarinnorna vid 55 levnads- och 25 tjänst¬
år samt för slöjdlärarinnorna vid 00 levnads- och 30 tjänstår. Beträffande
föreståndarinnan vid statsanstalten synas däremöt särskilda bestämmelser be¬
höva utfärdas. Utredningen anser, att för föreståndarinnan den lämpliga
pensionsåldern bör vara 00 år. Däremot böra, alldenstund det säkerligen
stundom skall visa sig lämpligt att anförtro platsen åt person, som haft sin
tidigare verksamhet vid annan abnormskola än statens, fordran på tjänstår
150
ej sättas högre än 25 år i statens tjänst, däraf 15 såsom föreståndarinna
för anstalten. Därest platsen -—• hvithet utredningen anser riktigast — be-
sältes med ordinarie innehavare, bör ändring göras i pensionslagens § 5;
därest föreståndarinna förordnas på viss tid, torde särskild förordning — så¬
som skett beträffande rektor vid blindinstitutet — böra utfärdas.
Även beträffande en del funktionärer, som ej äro lärarinnor, t. ex. hus¬
modern och översköterskan, skulle kunna ifrågasättas, om de ej borde upp¬
föras å ordinarie stat och sålunda få rätt till viss pension, men då sådana
tjänster som deras ej bruka upptas å ordinarie stat, synes yrkande därom
ej här böra göras. För dessa synes sålunda, såsom vid blindinstitutet skett,
i varje föreliggande fall höra bestämmas av Kungl. Maj:t och Riksdagen, när
och till vilket belopp pension skall utgå.
Undertecknade Husberg, Åstrand och Petrén få härefter särskilt fram¬
hålla alt. därest den nya anstalten -— vad som från alla synpunkter är
högeligen önskvärt — får till föreståndarinna den nuvarande föreståndarinnan
vid Sofiastiftelsen fru Anrep-Nordin, blir med anledning därav, att hon redan
uppnått 55 år och har ett jämförelsevis ringa antal tjänstår i statens tjänst,
det pensionsbelopp, som enligt lagen av den It oktober 1907 skulle tillkomma
henne, alldeles för lågt för att svara mot de stora förtjänster om det all¬
männa, som hon inlagt under sin allt från 1882 fortgående verksamhet å
förevarande område. Vi anse därför, dels att henne bör beviljas rätt att
kvarstå i dövstumlärarnes pensionsanstalt för sitt nuvarande delaktighetsbe-
lopp 2,000 kr., varmed följer rätt till eu årlig pension å 1,500 kr., dels alt
rätt till fyllnadspension från statsverket hör beredas henne till så stort belopp,
att hennes pensionsförmåner tillsammans komma att svara mot det belopp,
hon skulle ha åtnjutit, därest hon, under den. tid hon förestått den enskilda
anstalten, varit i statstjänst. Därmed torde böra följa skyldighet för henne
att för tilläggspensionen erlägga årsavgifter till belopp, som svara mot den i
§ 10 av pensionslagen stadgade avgiftsprocenten. Skulle fru Anrep-Nordin
av någon anledning icke komma att övertaga föreståndarinnebefattningen vid
anstalten, synes det vara självfallet, att statsverket bör hålla henne fullt
skadeslös för den mistning av förmåner, som uppkommer därigenom, att hon
frånträder sin plats vid Sofiastiftelsen.
Även för de lärarinnor, som kunna komma att övergå från Drottning
Sotias Stiftelse till den nya statsanstalten, vore det önskligt att få räkna sig
till godo i och för pension den tid, de som ordinarie tjänstgjort vid stiftelsen.
Då ingen av de nuvarande ordinarie lärarinnorna har tjänstgjort mer än fyra
år, blir den eventuellt ökade utgiften för deras pensioner ej betungande för
statsverket, men för den enskilda lärarinnan kan den nu ifrågasatta förmå¬
nen bli av verklig betydelse på hennes ålderdom.
151
Vad övriga utgifter beträffar äro de till stor del mycket vanskliga att
beräkna. Relativ trygghet torde man emellertid vinna genom att utgå från
motsvarande siffror dels vid den nuvarande anstalten, dels vid Tomteboda
blindinstitut, vars lärjungeantal är ungefär lika stort som det här beräknade.
De i institutets stat upptagna siffrorna böra dock ej bilda utgångspunkten
utan de under de senare åren i verkligheten gjorda utgifterna.
Vad då först beträffar fastighetens underhäll, har detta under 1907 —1 1
vid institutet i medeltal dragit en kostnad av 7,754: 65, varvid dock är att
märka, alt de tre senare åren kraft väsentligt lägre utgifter än de två förra.
Utredningen finner sig därför kunna beräkna ett ej oväsentligt lägre belopp
än där utgått — detta även med tanke på den ansvarsskyldighet, som under
den första tiden torde komma att åligga vederbörande entreprenörer — och
anser, att i en blivande stat bör upptagas 6,000 kr. under ifrågavarande
rubrik.
Vlidervisningsmaterielen har vid Tomteboda 1909—11 kostat i medeltal
per elev 4,17 kr. Under förutsättning av samma kostnad skulle vid nya an¬
stalten behövas årligen omkring 250 kr. Emellertid behöva de sinnesslöa
väsentligt dyrare skrivmaskiner än Tomtebodaeleverna, och därtill kommer
att åtskilliga av de förra förstöra mycket, som kommer under deras händer.
Utredningen anser därför att summan måste sättas väsentligt högre, till ett
belopp av 500 kr.
För beräkningen av arbetsmaterielskostnaderna kan man ej lämpligen
utgå från blindinstitutets förhållanden, då eleverna där ha helt andra förut¬
sättningar för yrkesarbete än de här ifrågavarande med flera lyten belastade.
Ej heller kan man med anledning av den snabba tillväxt, skyddslingarnes
antal haft vid Drottning Sofias Stiftelse, utgå från medelsiffrorna där under
ett större antal år, utan torde man lämpligast kunna taga förhållandena under
de två senaste åren till utgångspunkt. Under 1910 och 1911 har arbets-
materielen vid skolan i medeltal kostat kr. 556,1C och vid arbetshemmet
877: —. Med det beräkneliga ökade elevantalet i statsanstalten torde ut¬
giften för arbetsmaterielen ej böra upptagas lägre än till 2,400 kr. Emedan
de arbeten, som förfärdigas av anstaltens alunmer, i regel böra bli sälj¬
bara, ehuru inkomsten därav, då den säkerligen blir mycket växlande, ej
synes böra upptagas i inkomststaten, men väl komma till användning för
inköp av ny materiel, har utredningen ansett sig kunna sänka beloppet till
2,100 kr.
Enär det ej sällan är svårt att vid en anstalt sådan som den ifrågava¬
rande skilja på undervisnings- och arbetsmateriel böra dessa poster — såsom
vid blindinstitutet är fallet — upptas under gemensam rubrik med 2,600 kr.
152
Inventarierna — inklusive sänglinne o. d. — ha vid blindinstitutet i
medeltal under 1907 —11 gått till 3,090,87 kr. och vid Drottning Sofias Stif¬
telse ha de under senaste 5 år i medeltal kostat 50,48 kr. per alumn. Den
relativt mycket höga siffran vid anstalten har sin grund däri, att stora ny¬
anskaffningar av linne m. in. ägt rum under senare tid. Dessa verka emel¬
lertid därhän, att de nu förhandenvarande förråden, vilka skulle övertagas
av den nya statsinrättningen, ej så snart behöva ersättas, och detsamma
gäller även om de förråd, som för denna komma att vid dess igångsättande
inköpas för etl för en gång beviljat anslag. Utredningen anser sig kunna
för inventarier beräkna en årlig utgift av 3,000 kr.
För kosthållet har följande beräkning — grundad på förhållandena vid
den nuvarande anstalten — gjorts: för 150 alumner å 42 öre om dagen kr.
22,995 —, samt för 53 anställda, som äta vid anstaltens bord, ä 50 öre
om dagen kr. 9,072: 50 tillsammans kr. 32,007,50 eller ej väsentligt högre än
vid blindinstitutet, där medelsiffran för åren 1909 —1911 varit kr. 29,407,94.
Det lägre beloppet å sistnämnda .ställe förklaras av, att det långt övervägande
antalet barn och många anställda äro borta från institutet under sommar¬
ferierna, något som här ej kan bli fallet. Utredningen anser sig därför ej
kunna beräkna utgifterna för kosthåll lägre än till 33,000 kr.
Denna utgift motväges emellertid till någon del av de avgifter, lärarin¬
norna och kassaförvaltaren böra erlägga för sin spisning. Om det antages,
att 10 personer få betala sitt kosthåll vid anstalten, torde dessas avgifter
komma att uppgå till omkring 0,000 kr. Om dessa avdragas från ovan upp¬
tagna 33,000 kr., får man ett något lägre belopp för kosthållet än det i
staten för blindinstitutet upptagna — 30,000 kr. — nämligen 27,000.
På grund av vid stiftelsen vunnen erfarenhet anses ej mer än 30 kr.
per alumn behövas till beklädnaden, under det att vid blindinstitutet medel¬
kostnaden under åren 1907 — It varit 08,95 per elev. Den låga siffran vid
stiftelsen beror väl därpå, att en del af alumnerna sitta mycket på en och
samma plats och alltså föga nöta kläder och skor, varjämte många ständigt
äro klädda i bomullskläder. Härtill kommer, att fullständig nyanskaffning åt
avgående alumner endast undantagsvis kommer i fråga. Enligt ovanstående
beräkningsgrund krävas för 150 alumner 4,500 kr.
1 fråga om sjukvårdsutgifter får utredningen anföra följande. Om vid
anstalten tvenne läkare anställas, av vilka den ene som husläkare med skyl¬
dighet att infinna sig för konsultation en gång i veckan samt dessemellan
vid kallelse av föreståndarinnan och den andre som ögonläkare med skyldig¬
het att årligen undersöka alumnernas ögon och avge rapport över undersök¬
ningen samt att dessutom vid behov behandla förekommande ögonlidanden.
153
bör ett väsentligt högre arvode beräknas för den förre än för den senare.
Vid blindinstitutet äro de båda läkarnes arvoden resp. 800 och 100 kr. Då
arbetet nog blir mera krävande för båda läkarne, varjämte patienterna ej i
samma utsträckning som vid Tomteboda kunna föras till läkarens mottag¬
ningsrum, varigenom besök å anstalten besparas honom, böra arvodena be¬
räknas något högre än vid institutet, förslagsvis till resp. 900 och 150 kr.
Sjuksköterskans arvode bör, dels emedan det här är nödvändigt hava
en skolad sådan dels med anledning av patienternas stora svårskötthet, ej
beräknas lägre än till 500 kr., ehuru sköterskan vid blindinstitutet för när¬
varande blott bar 375 kr.
Övriga sjukvårdsutgifter komma naturligvis att variera betydligt år från
år. Om blindinstitutets medelsiffra för de tre senaste åren — kr. 2,829,28 —
liöjes med de ovan antagna tre arvodesstegringarna å resp. 100, 50 och 125
kr., erhåller man kr. 3,104,28 eller avrundat 3,100. vilken summa antag¬
ligen skall visa sig tillräcklig.
För vårdare- och tjänstepersonal — med undantag av sjuksköterskan,
vilkens arvode räknats under rubriken sjukvård — har utredningen tänkt
sig nedan angivna avlöningsförmåner, varvid för sköterskor beräknats föl¬
jande:
4 dagsköterskor å 300 ............................
|
................................................. 1,200
|
—
|
1 översköterska .........................................
|
.................................................. 800
|
—
|
6 asylsköterskor å 350 ...........................
|
.................................................. 2,100
|
—
|
1 nattsköterska å asylen............................
|
.................................................. 400
|
—
|
2 nattsköterskor å 300.............................
|
................................................. 600
|
—
|
2 sköterskeelever å 150............................
|
................................................. 300
|
—
|
2 semestersköterskor å 250 ..................
|
................................................ 500
|
—
|
|
tillsammans kr 5,900
|
—
|
Åt samtliga dessa böra ålderstillägg utgå, och kan en analogi härvid
hämtas från förhållandet vid hospitalen. I ett överslag av de blivande kost¬
naderna för anstaltens drift bör beräknas en summa, som blir tillräcklig också
för ålderstilläggen. Då dessa vid hospitalen utgå med 10, 10 och 20 procent
efter respektive 2, 5 och 10 år, bör summan 5,900 höjas med åtminstone
10 procent till 6,490 kr.
För ekonomipersonalen beräknar utredningen:
1 husmoder ..............................................
|
................................................ 900: —
|
1 biträde åt henne................................
|
............................................... 400: —
|
|
Transport 1,300:—
|
|
20
|
154
|
|
Transport 1,300
|
—
|
2
|
kokerskor å 300 ...................................................
|
............................... 600
|
—
|
2
|
köksor å 240 ......................................................
|
.............................. 480
|
—
|
2
|
sömmerskor å 300 ...............................................
|
............................... 600
|
—
|
3
|
husjungfrur å 240 ..........................................
|
.............................. 720
|
—
|
1
|
tvätterska...............................................................
|
............................... 350
|
—
|
t
|
bakerska .............................................................
|
............................... 350
|
—
|
5
|
andra tjänarinnor å 240 .....................................
|
........................... 1,200
|
—
|
1
|
maskinist-smed
|
.............................. 1,400
|
—
|
1
|
portvakt-skomakare.................................................
|
1,200
|
—
|
t
|
vakt mästare-kusk .................................................
|
.............................. 1,400
|
—
|
1
|
kassaförvaltare-skrivbiträde ...............................
|
1,200
|
—
|
|
|
tillsammans kr. 10,800
|
—
|
Samtliga dessas löner — utom de fyra sist upptagna — äro beräknade
ungefär lika med de vid blindinstitutet gällande. Maskinistens är lika med
2:dre maskinistens vid Uppsala hospital och vaktmästaren-kuskens lika med
maskinistens, varemot man tänkt sig att portvakten-skomakaren skulle kunna
nöja sig med något lägre. Dessa tre böra, såsom tidigare omnämnt, hava
bostäder avsedda för familj och kunna därför ej såsom den kvinnliga betjä¬
ningen erhålla fri mat vid anstalten.
För samtliga till ekonomistaten hörande böra efter viss tid ålderstillägg
utgå, varvid den vid blindinstitutet använda metoden att vart tredje år öka
årslönen med en månadslön, tills grundlönen blivit höjd med 50 procent,
måhända kan komma att visa sig lämplig. I överslaget bör med tanke härå
beräknas en förhöjning af ekonomistatens kontanta avlöning från ovan an¬
givna slutsumman, 10,800 kr., till lämpligen 12,400 kr.
Hela beloppet utgifter för sköterskornas och ekonomipersonalens kontanta
avlöning kan således beräknas till 18,890 eller avrundat 19,000 kr.
Jämförd med blindinstitutets utgifter för sköterske- och ekonomipersonal un¬
der de 3 senaste åren — i medeltal 10,188,50 kr. — är denna siffra ganska hög,
men å andra sidan understiger det ovan beräknade beloppet för förestånda-
rinne- och lärarinnelöner — 25,800 kr. —, det i staten för blindinstitutet
för ordinarie anställda upptagna — 34,900 kr. — med 9,100 kr. Samman¬
lagda bli sålunda avlöningarne för samtliga anställda vid de båda ungefär
lika stora inrättningarna tämligen lika — 45,088,50 vid blindinstitutet och
44,800 här. Den olika fördelningen mellan de båda grupperna av anställda
har sin naturliga förklaring i anstalternas olika karaktär.
Vid beräkning av kostnaderna för tvätt och renhållning kan man ej utgå
155
från förhållandena vid Drottning Sofias Stiftelse, då förhållandena där till följd
av den bristande vattentillgången äro i hög grad otillfredsställande. Bättre
är att utgå från blind institutet s kostnader under denna rubrik, varvid dock
är att märka, att alumnerna vid en anstalt sådan som den ifrågavarande äro
så beskaffade, att förevarande utgifter måste bliva ej oväsentligt större än
för de relativt högt stående lärjungarne vid institutet. Under åren 1909 — 11
har institutets medelkostnad för tvätt och renhållning varit 3,123,23 kr. Man
torde därför vid den nya anstalten böra beräkna 3,800 kr. om året.
Utgifterna för stallet — kuskens lön ej inberäknad — ha visserligen vid
blindinstitutet under de tre senaste åren gått till i medeltal 915 kr., men då
utgifterna under 1911 varit exceptionellt stora, torde utgifterna för den nya
anstaltens stall, där nyanskaffning vid öppnandet sker genom anslag för en
gång, knappast böra sättas högre än till det i gällande stat för institutet
upptagna eller kr. 750.
Det elektriska ljuset vid anstalten har beräknats draga en årlig kostnad
av högst 2,750 kr., och motordriften uppges ej skola föranleda nämnvärd
kostnad. Till elektriskt ljus, motordrift och tillfälligt behov av annat lyse
beräknas fördenskull 2,800 kr. för år.
Kostnaderna för uppvärmningen av samtliga de nu till uppförande ifråga¬
satta byggnaderna beräknas av ingeniör Hugo Theorell till 10,500 kr.
Hela årskostnaden under rubriken värme och lyse skulle alltså bliva
13,300 kr.
Samtliga de kostnader, som ej här ovan upptagits, kunna sammanslås
under rubriken diverse. Dit höra alltså: post, telefonsamtal, böcker, tryck,
annonser, skatter och tillfälliga utgifter av varjehanda art.
Det ligger i sakens natur, att utgifterna för diverse omkostnader måste
växla betydligt under olika år. Vid blindinstitutet, där vattenkostnaden ingår
häri, har under åren 1909—1911 såsom diverse utgifter upptagits resp. kr.
4,390,95; 5,372,40 och 7,233,01 eller i medeltal kr. 5,665,45. Härav kunna
vattenkostnaderna beräknas till omkring 900 kr.
Vid Drottning Soiias stiftelse ha motsvarande utgifter under år 1911
gått till ej mindre än 7,922,03, vilket anses ha sin förklaring i exceptionellt
höga tryckningskostnader, svårigheter vid vattenforsling, omflyttningar av led¬
ningar m. m. d.
Det torde, helst vatten, såsom förut nämnts, ej fås kostnadsfritt, ej vara
rådligt att beräkna beloppet här lägre än till 5,800 kr.
En sammanställning av nu gjorda beräkningar visar för anstalten följande
årliga
156
Utgiftsstat.
1) Avlöningar.
1
i
|
|
Tjänst-
|
|
|
Lön
|
görings-
|
Summa
|
|
|
penningar
|
1 föreståndarinna, förutom boställsvåning med värme
|
|
|
|
och lyse 11......................................................................
|
2,300
|
1,200
|
3,500
|
J första lärarinna, förutom bostad med värme och
|
|
|
|
lyse2).................................................................................
|
1,400
|
600
|
2,000
|
1 ämneslärarinna, förutom bostad med värme och
|
|
|
|
lyse *), 2)...........................................................................
|
1,150
|
550
|
1,700
|
6 ämneslärarinnor, förutom bostad med värme och
|
|
|
|
lyse *),2).......................................................................
|
6,900
|
3,300
|
10,200
|
1 slöjdlärarinna, förutom bostad med värme och lyse3)
|
800
|
400
|
1,200
|
6 slöjdlärarinnor, förutom bostad med värme och lyse3)
|
4,800
|
2,400
|
7,200
|
Säger avlöningar
|
—
|
—
|
25,800
|
2) Övriga utgifter.
Fastighetens underhåll ....................
|
|
kronor
|
6,000: —
|
Undervisnings- och arbetsmateriel.
|
|
»
|
2,600: —
|
Inventarier.........................................
|
|
»
|
3,000; —
|
Kosthåll.................................................
|
|
»
|
27,000: —
|
Beklädnad ...........................................
|
|
»
|
4,500: —
|
Läkare och sjukvård........................
|
|
»
|
3,100: —
|
Vårdare- och tjänstepersonal..........
|
|
»
|
19,000: —
|
Tvätt och renhållning ....................
|
|
»
|
3,800: —
|
Stallet...............................................
|
|
»
|
750: —
|
Värme och lyshållning......................
|
|
»
|
13,300: —
|
Diverse utgifter ..................................
|
|
»
|
5,800: —
|
|
Säger övriga utgifter
|
kronor
|
88,850: —
|
|
Summa
|
kronor
|
114,650: —
|
*) Därest äraneslärarinna innehar endast lägre kompetens, utgår hennes aviöning efter samma
grunder som de för slöjdlärarinna gällande.
D Efter 5 år kan avlöningen höjas med 600 kr. och efter 10 år med ytterligare 600 kr., av
vilka belopp 350 kr. utgöra lön och 150 kr. tjänstgöringspenningar.
2) Efter 5 år kan avlöningen höjas med 250 kr., efter 10 år med ytterligare 250 kr. och efter
15 år med än ytterligare 250 kr., av vilka belopp 176 kr. utgöra lön och 76 kr. tjänstgöringspenningar.
3) Efter 5 år kan avlöningen höjas med 150 kr., efter 10 år med ytterligare 150 kr. och efter
15 år med än ytterligare 160 kronor, av vilka belopp 100 kr. utgöra lön och 50 kr. tjänstgörings¬
penningar.
157
Samtliga kostnadsberäkningar, som i det föregående upptagits, utvisa alltså:
för anstaltens själva anläggning............................................. kronor 585,000: -
för dess första uppsättning................................................... »_70.335:
Således att utgå för en gång kronor 661,325: —
samt för anstaltens årliga vidmakthållande och drift ett belopp af kronor
114,650.
Här hör emellertid uppmärksammas, att dessa siffror icke äro ensamt
för sig bestämmande för måttet av de uppoffringar, dem statsverket skulle
ikläda sig genom att på angivet sätt nu taga sig an de blinda, som äro döv¬
stumma eller sinnesslöa eller eljest lida av något blindheten komplicerande
lyte. Väsentliga reduktioner äro att taga i beräkning.
Vad sålunda angår det ovan först nämnda beloppet 661,325 kr. bör
erinras, att staten skulle få på sig överlåtna Sofiastiftelsens och den därtill
hörande anstaltens tillgångar. Enligt den redogörelse, som tidigare i detta
betänkande lämnats, hava sagda tillgångar beräknats vid 1911 års utgång
till i jämnat tal 124,820 kr. Av detta belopp utgjorde 20,850 kr. värdet av
inventarier. Denna post är visserligen icke att avräkna på den ovan angivna
kostnadssiffran, ty i anstaltens första uppsättning är icke nämnda belopp in¬
räknat, utan har allenast verkat till eu nedsättning av kostnadsberäkningen.
Återstoden av Sofiastiftelsens och den nuvarande anstaltens tillgångar —
ungefär 104,000 kr., däruti ingående den till omkring 61,000 kr. bokförda
fastigheten — kornrne däremot obestridligen att i statens hand representera,
så långt den räcker, ett vederlag för de under siffran 661,325 kr. inbegripna
uppoffringarna.
Den för årliga driften beräknade siffran bör ock i själva verket väsent¬
ligen minskas. Med beräkning att från landstingen skulle till staten årligen
utgöras ett belopp af 300 kr. för varje skyddsling i den nya anstalten,
uppkomme härigenom, med beräkning av 150 alumner, en avgående inkomst¬
post av 45,000 kr. Fråndrages denna summa från ovannämnda utgiftssiffra,
114,650 kr., kvarstår alltså såsom årlig utgift för staten 69,650 kronor.
Emellertid innebär denna siffra ingalunda den årliga merkostnad, som staten
genom att direkt omhändertaga de blinda dövstumma och de blinda sinnesslöa
skulle för dessas omvårdnad få vidkännas, då ju enligt nu gällande förordningar
statsbidraget — utgående med pr år 500 kr. för blind dövstum, 250 kr. för blind
sinnesslö skolelev eller asylist samt 100 kr. för blind sinnesslö arbetshems-
elev — skulle för ett alumnantal av 150, fördelande sig i antaglig proportion.
— t. ex. i skolan 12 blinda dösvtumma och 48 blinda sinnesslöa, i arbets-
hemmet 8 blinda dövstumma och 32 blinda sinnesslöa samt i asylen de övriga
50 — uppgå till 37,700 kronor. Därvid är emellertid att märka, dels att
proportionen måhända i verkligheten koinme att ställa sig så, att sistnämnda
Finansiell
översikt.
158
Om kostnads-
bidragen.
siffra borde höjas, dels ock att det nu bestämda årsbidraget för sinnesslöa i
arbetshem, 100 kr. för elev, helt visst ej kan bibehållas länge vid så lågt be¬
lopp, allt faktorer som alltså verka i riktning att väsentligt minska den årliga
merkostnad, staten genom direkt omhändertagande av här ifrågavarande ab¬
norma skulle få vidkännas för dessa.
XI. Övriga frågor.
De frågor, dem utredningen under närmast föregående avdelning be¬
handlat, avse de finansiella villkoren för anstaltens själva tillkomst och vid¬
makthållande. De åro emellertid icke de enda, som i detta ämne kräva sin
lösning; andra finnas, rörande vilka bestämmelser måste trätfas. Om dessa
övriga spörsmål, av vilka ett par äro — även de — av finansiell art, får
utredningen anföra följande.
Såsom utredningen tidigare framhållit, lärer det finnas lämpligt, att lands¬
tingen och de städer, som icke deltaga i landsting, bidraga till underhållet
vid statsanstalten av de skyddslingar, som där bliva intagna, och har utred¬
ningen av angivna grunder förutsatt, att samma belopp, som utgöres för de
blinda, vilka tillhöra de allmänna blindläroverken, borde utgå även för de
blinda, varom här är fråga. Om denna mening gillas, framställer sig frå¬
gan, vilket närmare innehåll eu bestämmelse härom bör hava och huruledes
den bör komma till stånd.
Man kunde ifrågasätta en föreskrift av innehåll, att, när inträde vid an¬
stalten söktes, det skulle visas, att vederbörande landsting eller stadsfull¬
mäktige åtagit sig att för den blinde i fråga lämna det årsbidrag, som for¬
drades. Ett dylikt åtagande kunde naturligen vara av vederbörande kom¬
munalmyndighet gjort vare sig genom beslut av mera allmän innebörd, av¬
seende överhuvud alla sådana blinda, som från dess område inkomme i
anstalten, eller genom utfästelse för det särskilda fallet.
Med en dylik föreskrift bleve det beroende på de särskilda kommunala
korporationernas eget bestämmande, huruvida de ville lämna bidrag för sina
ifrågavarande blinda. Utredningen håller före, att sagda korporationer icke
skulle undandraga sig vad man av dem förväntade, men tror dock icke, att
det angivna sättet vore lämpligt. Riktigast är tvivelsutan att, såsom be¬
träffande andra blinda, göra det kommunala bidraget obligatoriskt.
Häremot kunde kanske invändas, att ett bidragstvång skulle förutsätta
anstaltstvång, och att, när man ej vill göra anstaltsvården obligatorisk, det
159
vore oriktigt att stadga skyldighet att utgöra bidrag. Utredningen tror dock,
att varken formellt eller i sak en dylik invändning är befogad.
I förra avseendet synes icke någon oegentlighet vidlåda en bestämmelse,
som innehölle alt, om inträde vid den ifrågavarande anstalten vunnits för
någon blind med komplicerat lyte, det skulle åligga det landsting eller —
beträffande städer som ej deltaga i landsting — den stad, inom vars områ
den blinde är hemmahörande, att utgöra årsbidraget i fråga. I sak skulle
föreskriften helt visst hava den gagneliga verkan, alt befintliga fall av
komplicerad blindhet verkligen bleve anmälda och inträde för dem sökt. Att
den å andra sidan skulle kunna medföra olägenhet därutinnan, att inträde
kunde komma att sökas och medgivas i vidsträcktare mån än som vore fullt
riktigt, är tvivelsutan icke att befara.
En borgen härutinnan är, att den prövning, som inträdesansökningar
naturligen skola undergå, med fog kan antagas bliva särskilt sakkunnig och
samvetsgrann, frånsett att, med den begränsning av platstillgången som säker¬
ligen alltid kommer att förefinnas, all ödslande liberalitet vid inträdespröv-
ningen är faktiskt utesluten. För övrigt kan det, med hänsyn till det be¬
gränsade antalet överhuvud av blinda med komplicerat lyte, aldrig för de
särskilda kommunalenheterna komma att röra sig om annat än ett för deras
budget relativt föga betydande belopp.
En fördel, om bidragen göras obligatoriska på angivet sätt, ligger i den
enkelhet, som saken därmed vinner, och den frihet från all tyngande om¬
gång. som erhålles därigenom, att intagning kan ske utan minutiös och om¬
ständlig prövning av ansvarsförbindelser och dylikt. Dessutom erhålla, därest
bidragens utgörande blir på föreslaget sätt obligatoriskt, de kommunala kor¬
porationerna en förmån, som icke skulle komma dem till del. om deras bi¬
drag utginge blott i mån av deras eget godvilliga beslut. I senare fallet
vore det svårt att utfinna någon form, som på lämpligt sätt löste frågan
om fattigvårdssamhällenas eller resp. målsmäns meddelaktighet gentemot
landstingen i bidragens utgörande. Göres åter bidraget obligatoriskt för
landstingen och städerna, löser sig denna fråga liitt i enlighet med de grun¬
der, som innehållas i blindlagens 5 och G §§.
Gillas den mening, utredningen nu framställt i bidragsfrågan, blir denna
att ordna genom lag, och torde en lag i ämnet kunna, med anslutning till
nyssnämnda stadganden i allmänna blindlagen, lämpligen erhålla följande
lydelse:
Lag angående kostnadsbidrag för vård av vissa blinda.
För var och en, vilken är såsom skyddsling intagen i den av staten upp¬
rättade anstalten för blinda, som äro dövstumma eller sinnesslöa eller lida
160
Om överta¬
gandet av
Sofi astiftelsens
och dithörande
anstalts till¬
gångar.
av annat med blindheten förenat lyte, skall av det landsting, inom vars om¬
råde han är hemmahörande, eller, där han är från stad, som icke deltager i
landsting, av staden erläggas en årlig avgift av 300 kronor. Landsting eller
sådan stad, som nu är nämnd, äger att för varje sådan till landstingsom¬
rådet eller staden hörande blind, som i föregående punkt avses, bestämma
en viss årlig avgift, med vilken föräldrar eller målsmän skola bidraga till
betäckande av kostnaderna för den blindes vistelse vid anstalten. De för¬
äldrar eller målsmän, vilka icke äga tillgång till avgiftens erläggande, skola
genom fattigvårdens försorg härutinnnan understödjas.
Det i ärendet gjorda erbjudandet, att staten skulle övertaga Sofiastif-
telsens och dithörande anstalts tillgångar, torde ock påkalla ett särskilt
beslut och förklarande från statens sida.
Vad angår Drottning Sofias Stiftelse uti egentlig och inskränkt bemär¬
kelse samt den samma stiftelse tillhöriga egendom inträder uppenbarligen,
därest staten till uppfostran och vård omhändertager de blinda dövstumma
och de blinda sinnesslöa, det i 10 § av stiftelsens reglemente förutsatta fall
eller att stiftelsen blir för det därmed avsedda ändamål obehövlig. I sådant
fall skola, enligt nämnda §, stiftelsens fasta egendom och övriga tillhörig¬
heter användas till asyl för äldre blinda dövstumma. Prövningen, huruvida
stiftelsen blivit för sitt ändamål obehövlig, tillhör den i samma § omför-
mälda nämnd, vilken ock, beträffande användningen av stiftelsens tillgångar
till asyl för äldre blinda dövstumma, har att bestämma om sättet och vil-
koren härför.
Stiftelsens styrelse i dess uti detta ärende gjorda underdåniga fram¬
ställning förutsätter givetvis, att, därest staten nu omhändertager de blinda
dövstumma och de blinda sinnesslöa på avsett sätt, nämnden skall finna
stiftelsen vara för sitt ändamål obehövlig likasom ock att nämnden skall
finna realiserandet av den i meranämnda § omförmälda asylvården lämpligast
ske på sådant sätt, att stiftelsens tillgångar överlämnas till staten, mot det
att denna åtager sig att besörja asylvården i fråga.
Härvid har naturligen ock förutsatts, att nämnden icke kommer att
kräva, att just den samma fastighet, som stiftelsen nu äger, skall bliva för
ändamålet använd. I sådant fall skulle staten bliva bunden att framdeles
vidhålla just Vänersborgsfastigheten till dylik asyl, vilket vore så mycket
mera olämpligt, som asylen då skulle mista det omedelbara sammanhanget
med statsanstalten i övrigt, oavsett att berörda fastighet, såsom varande eu
träbyggnad, icke bör längre än oundgängligen nödigt behållas att hysa så¬
dana, som äro på en gång blinda och döva och alltså vid möjlig eldfara
ytterst hjälplösa. Styrelsen har i stället tänkt sig, att nämnden skall finna
161
riktigast vara, att stiftelsens fastighet och övriga egendom överlämnas till
fritt förfogande av staten, mot det att denna på lämpligt sätt hereder den
meranämnda asylvården.
Dessa sina förutsättningar har styrelsen påtagligen kunnat med allt fog
uppställa; och i den tillärnade statsanstaltens plan ingår ju ock att omhänder¬
taga skyddslingarna även för deras ålderdom.
Upplysningsvis får utredningen, vad angår det påkallande av nämndens
beslut som blir behövligt, här meddela, att den ledamot av nämnden, vilken
skall förordnas av Älvsborgs läns landsting, redan blivit, jämte suppleant för
honom, av landstinget utsedd.
När staten övertager stiftelsens egendom, bör alltså detta ske under åta¬
gande att fullgöra den förpliktelse, vartill — såsom nu angivits — stiftel¬
sens reglemente föranleder. Utom den förpliktelse, som sålunda framgår ur
reglementet, finnes beträffande en särskild del av stiftelsens egendom ett dona-
tionsvillkor uppställt, nämligen rörande det från givare, som önskat vara
okänd, härrörande legat, som — vid 1911 års utgång utgörande med till¬
kommen ränta 5,118 kr. 95 öre — finnes förut i detta betänkande omför-
mält. Om detta legat är den negativa bestämmelsen given, att det icke får
användas för byggnadsändamål. Legatet bör fördenskull, omhändertaget av
staten, komma till sådan användning, som kan antagas överensstämma med
givarens avsikter.
Det nu anförda gäller, såsom sagt, den egentliga Sofiastiftelsen och dess
tillgångar. Vad angår den egendom, som särskilt tillhör den till stiftelsen
hörande anstalten med dess olika avdelningar, så består denna egendom,
såsom tidigare omnämnt, till större delen av inventarier och endast till mindre
delen av kontanta medel. Om denna egendom gälla, efter vad utredningen
inhämtat, inga andra särskilda vilkor eller förbehåll än dels det. som. be¬
träffande asylens å deposition insatta 5,500 kr., möjligen kan anses ligga i
den till resp. landsting gjorda, under redogörelsen för anstaltens ekonomiska
ställning omförmälda utfästelsen att behålla sistberörda medel oförminskade
och endast använda räntan, dels det förbehåll som beträffande den å sagda
ställe omnämnda s. k. Slöörska julklappsfonden finnes antytt i själva benäm¬
ningen. Övriga därstädes omtalade små fonder äro fritt bildade av och inom
anstalten utan någon för deras användning bindande bestämmelse.
I den mån alltså särskilda förbehåll eller villkor kunna vara fästade vid
den egendom, staten kommer att från stiftelsen eller dess anstalt övertaga,
bör följaktligen från statsverkets sida förklarande lämnas om förpliktelse att
fullgöra sådana särskilda förbehåll.
21
162
Frågor om verk
ställ ighet: an¬
läggningens ut¬
fara n de och an¬
staltens organi¬
serande.
Härefter möter slutligen eu grupp av frågor, som avse själva den när¬
mare verkställigheten av det beslut rörande statsanstaltens upprättande, vil¬
ket kan bliva fattat. Hit höra frågor såväl om byggnadsanläggningens själva
utförande med vad därtill börer som beträffande anstaltens inre organiserande.
Vad angår själva byggnadsarbetet har utredningen velat framhålla den
tanken, att möjligen en särskild byggnadskommission borde tillsättas med
uppdrag att vidtaga de åtgärder, som eljest i och för arbetets utförande
skulle på andra funktionärer ankomma. Motivet för denna tanke är det. att
under själva byggnadsarbetet säkerligen en mängd frågor uppkomma rörande
det mest praktiska sättet att närmare anordna byggnaderna för deras sär¬
egna ändamål, frågor som torde kräva särskild sakkunskap och erfarenhet
för att vinna sin lämpliga lösning. Om en dylik anordning träffas, lärer för
en sådan kommission böra tillgodogöras den erfarenhet och särskilda sak¬
insikt, som den nuvarande anstaltens föreståndarinna innehar.
Vad åter beträffar de frågor, dem utredningen betecknat såsom hörande
till anstaltens inre organiserande, så äro att hit hänföra spörjsmålen om an¬
staltens blivande styrelse och ledning, om reglementsbestämmelser för an¬
staltens verksamhet och eventuellt om instruktioner för dess funktionärer, om
kompetensvillkor för föreståndarinna och lärarinnor, om sättet för deras an¬
tagande, om möjligen behövliga särskilda åtgärder för att bereda tillgång på
kompetenta lärarinnekrafter, om anstaltens inspektion o. dyl.
Att utredningen icke nu närmare inlåter sig på dessa spörsmål, beror
därpå, att enligt utredningens förmenande ett närmare ingående här på dessa
ämnen skulle belasta framställningen med detaljfrågor, som enligt utrednin¬
gens mening bättre nå sin lösning på eu annan väg. Utredningen håller
nämligen före såsom lämpligast att, sedan beslut om anstaltens upprättande
kommit till stånd, särskilt uppdrag gives åt någon befintlig myndighet eller,
kanske än bättre, åt särskilt utsedda personer, de där kunna vara för upp¬
draget lämpliga, att utarbeta förslag till bestämmelser och föreskrifter i be¬
rörda frågor. Lämpligt vore måhända därvid, om för ett sådant uppdrag
kunde anlitas personer, som sedermera, när anstalten en gång såsom färdig
träder i verksamhet, komme att ingå i densammas direktion. Byggnadstiden
för ett så pass stort företag blir helt visst rätt lång och god tid för sakens
ordnande förefinnes alltså.
Allenast rörande ett par hithörande punkter har utredningen velat hår
något uttala sig.
I fråga om föreståndarinnebefattningen torde utredningen sålunda få fram¬
hålla, hurusom lämpligast tvivelsutan är, att Kungl. Maj:t förbehåller sig ut-
nämningsrätten. Såsom kompetensvillkor bör krävas, förutom de personliga
163
egenskaper som äro av nöden, förvärvad erfarenhet och insikt i de olika slag
av undervisning, uppfostran och vård, som vid anstalten förekomma.
Vad särskilt angår lärarinnorna och deras kompetens torde lämpligen
kunna fordras, att vederbörande genomgått en sådan särskilt för ändamålet
anordnad lärokurs, vartill förslag blivit av Sofiastiftelsens styrelse uppgjort
och underställt Kungl. Maj:ts prövning enligt vad därom ovan i avd. III när¬
mare sagts. Om vederbörande fullständigt genomgått någon av de för ut¬
bildning av lärare för dövstumma, för blinda eller för sinnesslöa fastställda
undervisningskurser, sistnämnda kurs dock under förutsättning av förkunskaper
motsvarande avgångsexamen från högre flickskola, torde denna utbildning kunna
jämställas med den först nämnda. Att till en början vissa eftergifter i kom¬
petensfordringarna måste göras är givet och redan tidigare framhållet.
I fråga om närmare bestämmelser rörande hithörande frågor kan natur¬
ligen den angående läroanstalter för blinda den 29 maj 1896 utfärdade stadga
giva väsentlig ledning.
XII. Föremål för en första framställning i ärendet
till Riksdagen.
De frågor, vilka i nästföregående avdelning betecknades såsom avseende
själva den närmare verkställigheten av ett eventuellt beslut om upprättande
av statsanstalten ifråga, äro av natur att tillhöra Kungl. Maj:ts bestämmande.
Rörande de övriga frågor däremot, som berörts uti avd. X och XI, erford¬
ras beslut även av Riksdagen.
Till Riksdagens prövning höra alltså frågorna:
1) om anstaltens upprättande och om anslag för byggnaderna med vad
därtill hörer,
2) om anslag till första uppsättningen av anstalten,
3) om bestämmande av årliga kostnadsstaten, inbegripet häri särskilt löne-
stat och pensionsföreskrifter,
4) om kostnadsbidrag från kommunala korporationer samt
5) om mottagande av anbudet rörande den egendom, som tillhör stiftel¬
sen med den därtill hörande anstalten.
Av dessa frågor är det givetvis den under 1) upptagna, som i första
hand kräver framställning till Riksdagen. Såsom sammanhängande med frå¬
gan, om staten överhuvud skall övertaga Sofiastiftelsens hittills varande upp¬
gift, synes även den under 5) anförda böra samtidigt därmed till Riksdagen
hänskjutas.
164
Däremot vill det synas utredningen, som om de under 2 — 4 angivna frå¬
gorna lämpligast göras till föremål för riksdagsframställning först till någon
senare .riksdag under byggnadsperioden. De anslag, som avses under 2 och 3,
skola icke tagas i anspråk under samma statsregleringsår, då ett i ärendet
beviljat byggnadsanslag börjar utgå, utan först senare; och vad angår frågan
om de kommunala korporationernas deltagande i anstaltens årskostnad har
denna det naturliga samband med frågan om anstaltens årliga utgiftsstat, att
den lämpligast får sitt avgörande i sammanhang med den sistnämnda.
Härtill kommer det praktiska motivet att, då i allt fall under byggnads¬
tiden närmare handläggning bör, på sätt i det föregående framhållits, ägnas
frågorna om anstaltens organisation, och då därvid uppstående frågor kunna
vara av natur att särskilt beröra omkostnadsstaten och måhända även frågan
om anstaltens första uppsättning, man synes böra, innan sistberörda två frå¬
gor hänskjutas till Riksdagen, begagna det sålunda sig erbjudande tillfället
att, i och med utarbetandet av de närmare reglerna för anstaltens blivande
verksamhet, få en särskild granskning ägnad de förslag och beräkningar, dem
utredningen beträffande sagda frågor här framlagt.
I anslutning till det nu sagda tänker sig alltså utredningen såsom före¬
mål för en första nådig proposition till Riksdagen i ämnet dessa tvänne
punkter:
att Riksdagen, för anordnade genom statens försorg av den för blinda
med komplicerat lyte behövliga anstaltsvården, nu ville besluta anläggandet
å angivet område av de för ändamålet erforderliga byggnader med vad där¬
till hörer i huvudsaklig överensstämmelse med här framlagt förslag samt be¬
vilja, med fördelning å lämpligen tillmätt byggnadstid, det beräknade beloppet
585,000 kr.; ävensom
att Riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj:t att vid den tid, då den till-
ärnade statsanstalten träder i verksamhet, för statsverkets räkning övertaga
Sofiastiftelsens och den till denna stiftelse anslutna anstaltens dåvarande till¬
gångar under utfästelse å statens vägnar om fullgörande av de särskilda vill¬
kor eller förbehåll, som av stiftelsens reglemente framgå eller som eljest
kunna vara vid sagda tillgångar eller särskilda delar därav fästade.
Stockholm i januari 1913.
K. S. HUSBERG. GUSTAV ÅSTRAND.
ALFRED PETRÉN. ELISABETH ANREP-NORDIN.
BILAGOR.
'
, 'U ■
iidikty
BILAGA I.
Sofiastiftelsens reglemente.
Reglementets ursprungliga lydelse:
Efter erhållet bemyndigande av dem, som sammaskjutit medel för an¬
skaffande av egen lokal åt det av undertecknad Elisabeth Anrep-Nordin grun¬
dade »Skolhemmet för blinda dövstumma i Vänersborg» att förfoga över de
insamlade medlen till inköp av lämplig fastighet samt att utfärda bestäm¬
melser om framtida förvaltningen och dispositionen av den fasta egendom,
som varder inköpt, och användningen för hemmets bästa av det överskott å
insamlade medlen, som efter betalning av fastigheten och dess anordnande
för sitt ändamål, dess förseende med utredning och möbler m. m. samt köpe-
kostnader och stämpelpapper, möjligen kan återstå, vilja vi härmedelst bilda
en stiftelse, till vars styrelse de insamlade medlen komma att överlämnas,
på det att styrelsen med dessa, eller med större eller mindre del därav, må
kunna anskaffa lämplig fastighet m. m.; och vilja vi för vår del i samman¬
hang härmed fastställa följande
REGLEMENTE
FÖR
DROTTNING SOFIAS STIFTELSE.
:§ i.
Den fastighet, vilken för större eller mindre del av de insamlade och
skänkta medlen kommer att inköpas, skall för all framtid tillhöra en stiftelse,
som benämnes Drottning Sofias Stiftelse.
Fastigheten med tillhörande utredning och inventarier upplåtes till kost¬
nadsfritt begagnande av »Skolhemmet för blinda dövstumma i Vänersborg»,
att av denna anstalt innehavas så länge densamma, sådan den nu är anord-
168
nåd eller sådan den framdeles kan komma att utvecklas till upptagande jäm¬
väl av bildbara blinda idioter, kommer att äga bestånd.
§ 2.
Stiftelsens fastighet må icke belastas med gäld eller till säkerhet för
sådan bortförpantas eller intecknas.
Vid sammanträde föres protokoll, som bör justeras vid nästa samman¬
träde eller i den ordning styrelsen bestämmer.
Styrelsen äger att åt en sin ledamot uppdraga att utöva närmaste till¬
synen över stiftelsens fastighet.
Ej heller må nämnda fastighet i sin helhet försäljas eller bortbytas under
annat villkor än att annan för det med stiftelsen avsedda ändamål lämpligare
fastighet förvärvas.
Beslut om fastighetens försäljning eller bortbytande fattas i den ordning
här nedan under § 10 stadgas.
§ 3.
Stiftelsens fästa egendom ävensom dess övriga tillhörigheter förvaltas
under skydd av Älvsborgs läns landsting, såsom stiftelsens principal, av en
styrelse, bestående dels av de personer, vilka i enlighet med Kungl. Maj:ts
bestämmelser vid beviljande av statsanslag till Skolhemmet för blinda döv¬
stumma i Vänersborg äro eller varda till styrelse för hemmet utsedde, samt dels
av fyra andra ledamöter, av vilka för en tid av tre år två jämte en supple¬
ant för dessa förordnas av landshövdingen i Älvsborgs län. eller vid förfall
för honom av länsstyrelsen, samt två jämte en suppleant för dessa utses
av Älvsborgs läns landsting.
Avgående ledamot kan återväljas, och åligge det styrelsen att, när leda¬
mot avgår, därom göra anmälan hos den myndighet, som förordnat eller
utsett den avgående ledamoten.
§ 4.
För granskning av stiftelsens räkenskaper och förvaltning under det
löpande kalenderåret väljer Älvsborgs läns landsting årligen två revisorer
med en suppleant.
§ 5.
Styrelsen, som årligen för det löpande året inom sig utser ordförande
och vice ordförande, sammanträder på ordförandens kallelse, så ofta han anser
det nödigt, eller minst två av styrelsens ledamöter därom för honom fram¬
ställa anhållan.
169
Vid tillfälligt hinder för ordföranden och vice ordföranden föres ordet av
den ledamot, åt vilken sådant av de övrige ledamöterna uppdrages.
För besluts fattande erfordras, att minst fem ledamöter i ärendets avgö¬
rande deltaga; och vid omröstning bestämmes beslutet af de flesta rösterna.
Utfalla rösterna lika, gäller den mening, ordföranden biträder.
Styrelseledamöterna ansvara gemensamt för förvaltningen av styrelsens
angelägenheter, dock så att för fattade beslut endast de äro ansvarige, som
i desamma deltagit.
§ 6.
Uti särskild bok skall styrelsen låta anteckna alla donationer och gåvor
till stiftelsen, med upptagande i korthet av de villkor och förbehåll, som
varje givare kan hava till iakttagande vid förvaltningen föreskrivit.
§ 7.
Av det överskott å insamlade medlen, som efter bestridande av de i
ingressen här ovan angivna kostnader, däribland betalning av skolhemmets
skuld omkring 3,500 kr., kan återstå, ävensom dels av överskott, som kan
uppkomma i fall, under villkor, som ovan sägs, fastigheten försäljes och annan
fastighet för stiftelsen förvärvas, och dels av den köpeskilling, som kan inflyta
för försåld fastighetsdel, skall bildas en fond, vars kapital står under förvalt¬
ning av stiftelsens styrelse, och ej får användas, men av vars avkomst må
bekostas egendomens och inventariernas underhåll, brandförsäkring, skatter
och onera.
I den män avkomsten av denna fond jämte möjligen inflytande arrende
för en del av stiftelsens jord icke förslår till dessa utgifter, åligger det skol¬
hemmet för blinda dövstumma i Vänersborg att vidkännas desamma. Minst
vart 3:dje år håller styrelsen besiktning å egendomen och bestämmer då, med
vad belopp det åligger hemmet att i nämnda hänseende bidraga.
$ 8.
Styrelsen skall årligen före juni månads utgång tillhandahålla revisorerna
räkenskaperna för föregående året, för att i vederbörlig ordning granskas.
I händelse revisorerna finna anledning till anmärkning, bör styrelsen
lämnas tillfälle att däröver avgiva förklaring, varefter revisionsberättelsen
överlämnas till Älvsborgs läns landsting, som beslutar i fråga om ansvars¬
frihet för styrelsen.
§ 9.
Beslutar styrelsen, att stiftelsens fastighet skall försäljas eller bortbytas,
22
170
skall sådant beslut, för att vinna giltighet, underställas prövning och god¬
kännande av en nämnd, tillsatt på sätt här nedan under § 10 stadgas.
Del av fastigheten må styrelsen avhända stiftelsen endast för så vitt
sådan del skulle befinnas icke vara för det med stiftelsen avsedda ändamålet
behövlig. Beslut om försäljning av fastighetsdel må dock icke gå i verk¬
ställighet, för så vitt icke beslutet godkännes av en nämnd, tillsatt på sätt i
§ 10 stadgas.
§ 10.
Därest i följd av förändrad lagstiftning angående undervisning åt blinda
dövstumma och blinda idioter eller av annan anledning styrelsen finner stif¬
telsen vara för det därmed avsedda ändamål obehövlig, skall styrelsen hos
vederbörande göra framställning om förordnande av ledamöter i en nämnd
av fem personer, vilka tillsättas:
en av statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet;
» » Konungens befallningshavande i Älvsborgs län;
» » domkapitlet i Skara;
» » Älvsborgs läns landsting;
» » stadsfullmäktige i Vänersborg.
Denna nämnd har att pröva, huruvida stiftelsen är för sitt nuvarande
ändamål obehövlig. Finner nämnden, att så är förhållandet, då skall stiftel¬
sens fasta egendom och övriga tillhörigheter användas till asyl för äldre
blinda dövstumma, på sätt och under villkor nämnden äger bestämma.
§ 11.
Ovan omförmälda nämnd utser inom sig en ordförande.
För besluts fattande erfordras att nämnden är fulltalig. Vid omröstning
bestämmes beslutet av de flesta rösterna.
Vid nämndens sammanträde föres protokoll, som justeras i den ordning
nämnden bestämmer.
§ 12.
Ändring i detta reglemente beslutas av Älvsborgs läns landsting, efter
styrelsens hörande eller på dess förslag.
Vänersborg den 4 september 1901.
Elisabeth Anrep-Nordin. L. W. Lothigius.
0. H. Wibom. J. Lindblad.
I egenskap av donator godkänner jag för min del förestående reglemente^
Göteborg den 5 september 1901.
AUG. RÖHSS.
171
Till §§ 7 och 12 av reglementet hava vid Älvsborgs läns landsting 1911
gjorts följande tillägg:
§ 7.
Av det — — — — — — — onera.
I den mån — — — — bidraga. Skulle sistnämnda anstalt utvecklas
till upptagande jämväl av obildbara blinda sinnesslöa, må, i den mån ytter¬
ligare medel utöver dem, som i det föregående av detta reglemente avses,
tillfalla Drottning Sofias stiftelse genom gåva eller på annat sätt, sådana
medel, under iakttagande i övrigt av vad genom donationsvillkor eller an¬
norledes kan vara om dem särskilt föreskrivet, användas till anskaffande av
lokaler med tillhörande utredning och inventarier för anstalten även i den
utvidgade form, densamma genom angivna, utveckling erhåller.
§ 12.
Ändring — — — — — — — förslag.
Skulle den anstalt, vars förseende med egna lokaler förevarande stiftelse
avser, komma att förläggas å annan ort än Vänersborg och läget av stiftelsens
fasta egendom vid sådant förhållande bliva ett annat än som i det föregå¬
ende av detta reglemente förutsättes, utövas de funktioner, som enligt här
givna bestämmelser ankomma på Konungens befallningskavande eller lands¬
hövdingen i Älvsborgs län, domkapitlet i Skara, Älvsborgs läns landsting,
stadsfullmäktige i Vänersborg, eller av dessa särskilt valda personer, av nu
nämnda myndigheter, korporationer eller personer endast intill dess samma
funktioner övertagits av motsvarande myndigheter, korporationer eller per¬
soner å nya förläggningsorten, därvid, vad beträffar stad, som icke deltager
i landsting, stadens fullmäktige äro att anse såsom landsting.
BILAGA II.
Rapport över ögonundersökning av Stiftelsens skyddslingar, på
uppdrag verkställd den 20 och 21 jan. 1912.
Av stiftelsens nuvarande 91 skyddslingar blevo 90 undersökta.
Bland dessa voro på asylavdelningen 0 (F. A. Liljesköld, A. B. Anders¬
son, R. Y. Jansson, E. M. Len, I. M. Larsson och E. D. Karlsson), vilka ej
företedde några objektiva ögonförändringar och. så vitt deras sinnesslöhet
tillät eu prövning av synskärpan, även syntes äga god syn. Vidare funnos
i skolavdelningen 2, Karin Skoglund och Inez Andersson, båda med horn-
hinnefläckar efter parenkymatös keratit på hereditärluetisk bas och dålig
hörsel, men ej dövstumma, som å det bästa ögat ägde lässyn.
Hos de övriga 82 undersökta förefunnos följande ögonförändringar:
Antal ögon.
Anophthalmus congenitus ................................................... 5
Mikrophthalmus 12
Myopia gravis........................................................................ 6
Manda? corneae .................................................................. 4
Leukoma cornea- .................................................................. 22
Staphyloma cornea? 3
» sclera- .............................................................. 1
Glaucoma sec. p. iridocyclitidem 2
(ialurarta ................................................................................ 10
» complicata ........................................................... 10
Aphakia arteficialis 16
Opacitates corporis vitrei 1
Retino-chorioiditis 12
Retinitis pigmentosa ............................................................ 8
Atrophia nervi optici ........................................................ 16
» biribi.................................................................... 29
Anophthalmus artificialis.....
Inga objektiva förändringar
3
4
17-3
Summa ögon 164
Endas hos 70 av de 82 ifrågavarande kunde med någorlunda stor till¬
förlitlighet orsaken till ögonförändringarne utrönas. Den befanns vara:
Bildningsfel ....................................
|
.......... hos
|
9 =
|
1 2.9 %
|
Konsangvinitet hos föräldrar*).......
|
»
|
7 =
|
1 0.0 »
|
Kollateral ärftlighet ........................
|
».
|
13 =
|
18.G »
|
Starr ..................................................
|
.......... »
|
9 =
|
12.9 »
|
Ögonblenorré hos nyfödda ............
|
»
|
13 =
|
18.G *
|
T rakom.................................................
|
........... »
|
1 =
|
1.4 »
|
Skarlakansfeber.................................
|
........... »
|
1 =
|
1.4 »
|
Skrofler ...........................................
|
»
|
1 =
|
1.4 »
|
Syfilis...................................................
|
|
2 =
|
2.8 »
|
Hjärnhinneinflammation
|
............ »
|
10 =
|
14.3 »
|
Hydrocephalus .................................
|
»
|
1 =
|
1 .4 »
|
Sympatisk ögoninflammation
|
»
|
3 =
|
4.3 »
|
|
Summa
|
70
|
100.0 %
|
Av de 12, vilkas blindhetsorsak ej kunde påvisas, företedde;
1 avlupen iridocyclit
2 retino-chorioidit
2 atrophia nervi optici
5 » bulbi
_2 inga objektiva förändringar.
Summa 12
Jag bär slutligen att söka besvara den till mig ställda frågan, om an¬
talet av hithörande blinda kan antagas komma att förändras i den ena eller
andra riktningen. För att få en uppfattning om denna fråga har jag sökt
utreda, huruvida de blindhetsorsaker, som enligt ovanstående sammanställning
vid stiftelsen varit de vanligaste, visat tendenser till ökning eller minskning
i frekvens. Då inga äldre uppgifter från stiftelsen angående blindhetsorsaker
finnas, har jag fördelat dess 70 skyddslingar med känd blindhetsorsak i två
åldersgrupper, en äldre av senast år 1896 födda och en yngre av senare
födda, och antecknat de viktigaste blindhetsorsakernas frekvens inom vardera
gruppen, som nedanstående tabell visar.
) I samtliga fall kusiner.
174
Blenorré hos nyfödda
Meningit.......................
Bildningsfel...................
Konsangvinitet.............
Kollat, ärftlighet .......
Starr .........................
Äldre gruppen, 38 st.
. hos 8 = 21 .0 %
» 6 = 15.8 »
. » 4=10.5 »
» 4 = 10.5 »
. » 5 = 13.2»
» 4 = 1 0.5 »
Yngre gruppen, 32 st.
hos 5 = 15.6 %
» 4 = 1 2.5 »
» 5 = 15.6 »
» 3 = 9.4 »
» 8 = 25.0 »
» 5 = 12.5 »
Att döma av dessa siffror har sålunda såsom blindhetsorsak inom
stiftelsen
blenorrén avtagit med.................................................... 5.4 %
meningiten » » ......... 3.3 »
den koll. ärftligheten tilltagit med .......................... 11.8 »
hildningsfelen » » .............................. 5.1 »
starren » » .............................. 5.1 » och
konsangviniteten ej nämnvärt förändrats.
Emellertid äro de anförda siffrorna så små, att tillfälligheter mycket väl
kunnat göra dem missvisande. Deras värde är sålunda ganska litet, och jag
skulle ej hava anfört dem, om ej större och därför tillförlitligare siffror från
Tomteboda blindinstitut och förskola pekat i samma riktning. Några upp¬
gifter om konsangvinitet och kollateral ärftlighet förekomma ej i årsberättel-
serna därifrån. För
|
de övriga nämnda blindhetsorsakerna ställa
|
sig siffrorna,
|
som följer
|
|
|
|
|
|
|
|
|
blenorré
|
meningit
|
bildningsfel
|
starr
|
År
|
1885,
|
58 lärj.
|
15 = 25.8 %
|
—
|
2= 3.4%
|
3= 5.2%
|
|
1890,
|
74 »
|
18 = 24.3 »
|
—
|
3 = 4.0 »
|
6 = 8.0 »
|
»
|
1895.
|
85 *
|
18 = 21.8 »
|
—
|
4 = 4.7 »
|
13 = 15.5 »
|
»
|
1900,
|
124 >
|
25 = 20.1 »
|
—
|
7 = 5.6 »
|
19 = 15.3 »
|
»
|
1905,
|
162 »
|
24 = 14.9 »
|
8 = 5%
|
11= 6.8 »
|
29 = 18.0 »
|
»
|
1910,
|
157 »
|
20 = 12.7 »
|
6 = 3.9 %
|
22 = 14.0 »
|
30 = 19.1 »
|
Vid Tomteboda har alltså under loppet av de sista 25 åren bland blind¬
hetsorsakerna
blenorrén avtagit i frekvens med............................... 13.1%
meningiten » » » ................................. l.i »
(uppgifter blott för sista 5-årsperioden)
hildningsfelen tilltagit i frekvens med........................ 10.6 » och
starren » » » ....................... 13.9 »
Det är givet, att minskningen i blenoréens och enstaka andra mindre
framträdande blindhetsorsakers (såsom koppornas) frekvens skall framkalla
175
eu motsvarande ökning av de öviugas relativa förekomst, men den ovan på-
påvisade ökningen för bildningsfelen och starr synes mig alltför stor att kunna
enbart på detta sätt förklaras. Åtminstone torde man tryggt kunna påstå,
att nämnda båda viktiga blindhetsorsaker ej visat någon tendens till minsk¬
ning. Av blenorréen torde ett ytterligare långsamt sjunkande vara att förvänta.
På grund av det anförda skulle jag vilja som min mening uttala, att
någon avsevärd minskning av antalet blinda som behöva vård vid drottning
Sofias stiftelse, ej torde vara att förvänta, snarare då tvärtom.
Stockholm den 28 febr. 1912.
E. FORSMARK
med. doktor.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Ecklesiastikdepartementet ............... 3
Betänkande:
I. Den av styrelsen för Drottning Sofias Stiftelse gjorda und. framställningen 5
II. Översikt över stiftelsens tillkomst, ändamål och utveckling.......................... 8
III. Stiftelsens nuvarande förhållanden ................................................................ 18
IV. Frågan om de blinda dövstumma och de blinda sinnesslöa i dess förhål¬
lande till abnormväsendets reglering i övrigt ............................................ 24
V. Kan man längre bliva stående vid vad nu gäller beträffande uppfostran
och vård av blinda dövstumma och blinda sinnesslöa? .............................. 59
VI. På vilket sätt hör det allmänna inskrida? ...................................................... 80
VII. Närmare rörande de allmänna grunderna för en av staten lämnad anstalts-
vård .................................................................................................... 96
VIII. Omfånget av en blivande statsanstalt; dess förläggning .............................. 110
IX. Närmare angående platsen för anstalten. Byggnadsförslag........................... 127
X. Kostnadsfrågor ................................................................................................... 141
XI. Övriga frågor...................................................................................................... 158
XII. Föremål för en första framställning i ärendet till Riksdagen........................ 163
Situationsplan
rörande tillärnad statsanstalt för blinda med komplicerat lyte.
Beteckningar.
A.
B.
C.
/>.
E.
F.
G.
H.
I.
K.
L.
Lilt. A.
» B.
„ C.
D.
Lilt. A.
» B.
>. C'.
D.
Litt. A.
B.
» c.
BYGGNADER.
Skolbyggnad.
Arbetahem.
Aaylbyggnad.
Ekonomibyggnad.
Administrationsbyggnad.
Portvaktsstuga.
Stall.
Svinhus.
Arbetahem (framtida nybyggnad),
-^sylbyggnad (framtida nybyggnad).
Ålderdoms- och Sjukhem (tillbyggnad)
AREALER.
Angifves av
Motsvarar figuren eg hjklmnd
» ,, «rff
» » CE i C
it }} b c d c
Innehåller 6.5600 hektar = 12.70 tundland
jj 0.83GG ~ 1.66 ))
jj 0.5354 ^ — 1.06 jj
„ 0.1336 „ = 0.24 „
a
tf A/i tf A tf BY
/oo
|
Lä
|
it
|
Å
|
&
|
si
|
H
|
A
|
.JO
|
H
|
H
|
|
/oo
|
2oO
|
JO C >/722.
|
|
|
|
|
|
|
H
|
|
|
H
|
|
|
|
|
|