Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2. 1
Nr 2.
Ankom till Riksdagens kansli den 22 februari 1913 kl. 4 e. m.
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 2, i
anledning av en av lierr Lundgren i Vendelsherg väckt
motion, nr 16, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
åtgärder mot oordningar å järnvägsstationer och bantåg.
Uti en inom Andra kammaren väckt, till dess tredje tillfälliga ut¬
skott hänvisad motion, nr 16, liar herr Lundgren i Yendelsberg hem¬
ställt, att Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
Kungl. Maj:t täcktes vidtaga sådana åtgärder, som efter skedd utred¬
ning visa sig vara av nöden till förebyggande av de oordningar å de
svenska järnvägarne, som föranledas särskilt av berusade personer.
Till stöd för berörda hemställan har motionären anfört följande:
»Det svenska folket har sedan länge och helt säkert icke utan
skäl haft namn om sig att vara ett av Europas kunskapsrikaste och
bäst uppfostrade folk. Det oaktat kan man bland detta folk ännu i
våra dagar ganska ofta möta yttringar av den mest ohyfsade råhet.
Åven om den direkta orsaken härtill, nämligen spritdrycksb raket, i de
allra flesta fall torde vara bekant, måste detta sorgliga förhållande likväl
vara ägnat att väcka uppseende och förvåning. Ån mera förvånande
synes det vara, att dessa yttringar ej med mera kraft än vad nu är
fallet av vederbörande ordningsmakt stävjas, i all synnerhet då de före¬
komma å platser, där denna makt synes ha ett särskilt berättigande att
ingripa, t. ex. å våra järnvägar.
Ingen, som är van att färdas å desamma, kan gärna ha undgått
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 sand. 3 avd. 2 käft. (Nr 2.) 1
Motionen.
2
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
att möta de olägenheter, som uppstå därigenom att personer, som redan
före sin resas anträdande äro mer eller mindre berusade eller under
densamma berusa sig av starka drycker, i sådan utsträckning som nu är
fallet tillåtas medfölja järnvägstågen. Ofta kunna berusade förekomma
i sådan myckenhet, att det bart när är omöjligt för den nyktre, frid¬
samme och ordningsälskande att fortsätta färden. Särskilt inträffar
detta vid marknadstillfällen och torgdagar, då lantfolket vänder åter
från städerna till sina hem, dagarna före våra större religiösa högtider,
såsom jul, påsk, pingst och midsommar, samt vid beväringstransporter.
Man tyckes vid dylika tillfällen mången gång vara totalt prisgiven åt
eu den mest brutala och godtyckliga behandling från rusiga medresande,
som icke endast — ofta trots anslaget förbud — tillåta sig röka kupéerna
fulla av vämjelig tobaksrök och nedspotta golven i desamma utan också
arrangera kortspel och prestera eu mängd råa svordomar och oförsynta
visor, vilka måste verka i hög grad sårande och demoraliserande, sär¬
skilt på medresande kvinnor, barn och ungdom. Naturligtvis är också
det hela ägnat att nedsätta vårt folks anseende inför utlänningar, som
beresa vårt land, även om det måste medgivas, att förhållandena på
statens långdistanståg med färre uppehåll i regeln äro tillfredsställande,
särskilt i l:a och 2:a klassens vagnar.
Väl kan det icke heller förnekas, att åtskilligt gjorts och göres för
att stävja det här påpekade onda, och att järn vägsbefälet härutinnan i all¬
mänhet också gör sitt bästa, så långt det är möjligt med den makt,
det nu äger, och med den knappa tid, det på grund av andra mång¬
skiftande göromål direkt kan ägna åt ordningens upprätthållande bland
tågpassagerarne. Men de hittills vidtagna åtgärderna i detta syfte synas
vara långt ifrån tillräckliga. Ty ingen är ännu säker om att få resa
oantastad eller ofredad på de svenska järnvägarna. När som helst kan
man befara att få till sällskap mer eller mindre rusiga personer, som
icke veta, vad de säga eller göra.
Och dock borde det väl kunna anses som en fullt rättmätig fordran
av en var, som köpt en järnvägsbiljett till en viss plats, att härmed
ock skall följa garanti, att resan måtte få göras i fred och ro, och utan
att medresande tillåtas att på ett mer eller mindre obehagligt sätt störa
densamma.
För att detta skall kunna ske, fordras emellertid icke blott en
strängare tillsyn att nuvarande ordningsregler bättre efterlevas utan
också helt nya och mera effektiva bestämmelser och anordningar. Bland
dessa må särskilt framhållas sådana, som undanröja den direkta orsaken
till här berörda oordningar, nämligen bruket av berusande drycker.
3
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
Dylika borde icke få medhavas och förtäras i stationernas väntsalar eller
i järnvägskupéerna, som därigenom lätt nog förvandlas till verkliga
krogar med kroglivets alla olägenheter, och under inga villkor borde
berusade personer få tillträde till desamma. Synliga anslag rörande
förbud för spritdryckers förtäring, svordomar och oanständigt tal i kupé
eller stationsområde samt straffpåföljder, i händelse betjäningens till¬
sägelse ej genast efterkommes, borde uppsättas i järnvägarnas person¬
vagnar och väntsalar. Vad som i detta hänseende ansetts både nödigt
och nyttigt i Norge, vars storting förra sommaren antog ett lagförslag
i ovan antydd riktning, borde väl, då samma förutsättningar föreligga,
icke heller anses ogenomförbart i Sverige.
Men för att sådana bestämmelser skola få tillräcklig effektivitet,
torde också fordras, att flera av järn vägsbefälet och tågpersonalen till¬
erkännas polismans befogenhet med avseende å förbrytelser, som för¬
övats å järnvägsstation eller bantåg, och att vid tillfällen, då ett större
antal lagöverträdelser äro att förvänta, såsom vid marknads- och hög-
tidstillfäilen, samt beväringstransporter — vilka senare aldrig, så länge
rusdrycker finnas tillgängliga för den stora allmänheten, borde få ske
utan medföljande militärbefäl — särskilt anställda och i sitt kall för¬
farna järnvägspoliser trädde i verksamhet för ordningens upprätthållande.
Om bestämmelser i här anförda riktning och en effektiv tillsyn om deras
efterlevnad komme till stånd, skulle desamma helt säkert snart nog
växa in i folkmedvetandet såsom någonting gott och gagneligt. Den
stora massan av passagerare, den bättre ordmngsälskande delen, skulle
därigenom under järnvägsresor i vårt land kunna få påräkna den ro och
säkerhet, varpå den med fullt skäl kan göra anspråk. Det här åsyftade,
tillfälliga rusdrycksförbudet skulle i övrigt för de flestas egen del
vara fullkomligt likgiltigt, men en ren välsignelse för sådana stackars
människor, som ha vana eller benägenhet att berusa sig.
De förordningar, som i detta fall komma att bestämmas för stats¬
banorna, torde också i tillämpliga delar kunna finna användning vid
vårt lands enskilda järnvägar, av vilka några redan nu, att döma av i
järnvägskupéerna befintliga anslag, föregått statsbanorna med goda och
efterföljansvärda exempel.
Till slut må framhållas, att slapphet och eftergivenhet i detta som
i många andra fall endast förvärrar ett redan nu nog så besvärligt ont
och att ett strängt upprätthållande av lagstadgad ordning i detta hän¬
seende icke må anses endast som ett bidrag till n}7ktra och fredliga resandes
trevnad och säkerhet utan också kan betraktas som ett led i det folk-
uppfostringssträvande, som bland annat går ut på att lära vårt folk att
Utskottet.
4 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
uppträda hyfsat och människovärdigt icke endast i hemmen utan också
ute i livet, på gator och torg såväl som under resor till lands och sjöss.»
Enligt nu gällande trafikreglemente för statens järnvägar § 15 kan
frän tåg avvisas den, som icke iakttager föreskriven ordning, icke rättar
sig efter banbetjäningens behörigen givna föreskrifter eller icke iakt¬
tager ett anständigt uppförande, och skall så under alla förhållanden ske
med synbarligen av starka drycker överlastade personer. Liknande
bestämmelser äro även gällande för de enskilda banorna.
Den 26 april 1912 är av kungl. järnvägsstyrelsen till Kungl. Maj:t för
fastställelse ingivet ett förslag till ny trafikstadga, vilken stadga är avsedd
att gälla för såväl statens järnvägar som för allmän trafik öppnade en¬
skilda banor. § 15 i detta förslag motsvarar till innehållet nu gällande
§ 15, men orden »synbarligen av starka drycker överlastade personer»
äro ersatta med »synbarligen onyktra personer». Denna formulering är
avsedd att inskärpa, att bestämmelsen ej gäller endast personer i ett
långt framskridet rus, vilket ordalydelsen i det nuvarande trafikregle¬
mentet möjligen kan ge anledning att antaga.
Med såväl det nuvarande som det blivande reglementets formu¬
lering torde emellertid vara klart, att järnvägsbefälet äger befogenhet
att inskrida mot passagerare, som, på sätt motionären angiver, ofreda
eller äro till obehag för sina medresande. Att likväl de överklagade
förhållandena fortfara anser utskottet ej utan vidare kunna läggas tåg¬
personalen till last, då de stränga ordningsföreskrifternas tillämpning i
praktiken utan tvivel ofta stöter på avsevärda svårigheter. Man må
icke förtänka konduktören, om han först i yttersta nödfall tillgriper
den åtgärden att på en främmande station kasta ut en fattig berusad
passagerare, som är oförmögen att reda sig själv, och som ingen på
stationen är skyldig att taga vård om, utan vilken tvärtom bör såsom berusad
avvisas från stationsområdet. Olyckor på grund av dylika avvisningar
från tåg hava även som bekant förekommit.
Utskottet delar därför ej järnvägsstyrelsens uppfattning (se bil. D),
att ett strängt upprätthållande av nuvarande ordningsföreskrifter är det
säkraste botemedlet mot de uppenbara missförhållanden, som här äro
i fråga. Sant är, att ett allmännare införande av spärrsystemet vid våra
järnvägsstationer är ett gott hjälpmedel att förhindra onyktra personers
anträdande av resan. Men så länge de resande opåtalt äga rätt att
berusa sig på själva tåget — och de flesta oordningar å järnvägstågen
förorsakas av berusade passagerare — är själva roten till det onda icke
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2. 5
angripen, och såväl de resandes som tågpersonalens obehag och svårigheter
kvarstå nästan oförminskade.
Konduktören äger nämligen enligt nuvarande ordningsföreskrifter
ingen rättighet att ingripa mot passagerares förtäring av rusdrycker,
även om det är uppenbart, att berusning härav måste följa. Först
när detta resultat är uppnått, kan konduktören inskrida, och avvisning
från tåget med alla dess obehag och vanskligheter skall äga rum. En
dylik anordnings oförnuftighet är påtaglig, och hur mycket man än har
blicken öppen för svårigheten att finna och upprätthålla lämpliga bestäm¬
melser för att undvika här berörda missförhållande, måste man gripa
verket an för att finna en lämpligare ordning än den nuvarande.
Frågan om förbud mot förtäring av rusdrycker i väntsalar och på
tåg är icke ny, om den än ej förut varit föremål för Riksdagens be¬
handling. Norska stortinget har däremot den 22 juli 1912 visserligen med
den knappa majoriteten av 61 röster mot 59, antagit ett så lydande
förslag: »Regjeringen anmodes om åt foranledige, åt det blir forbudt
det reisende publikum åt fortsere medbragt rusdrik med over 21/i procent
alkoholstyrke under reise med jernbanen)). Den angivna procenthalten
var föranledd av i Norge befintlig klassificering av maltdrycker.
Do mot det antagna förslaget framställda yrkandena voro dels, att
»Regjeringen anmodes om åt foranledige, åt det blir forbudt det reisende
publikum åt fortsere medbragt bram de vin under reise med jernbane, o g
forövrig åt trseffe forföininger, som er skikket til åt hindre misbruk av
berusende drikke paa jernbane» och dels, att »Regjeringen anmodes åt sprge
för, åt der gjennem skjserpede regler sökes gjennem fört streng sedrue-
lighed og orden paa vore jernbaner, samt åt der paa ruter og under
forhold, hvor det er nödvendig for opnaaelse av dette formaal, blir
forbudt åt fortsere medbragt rusdrik paa jernbanen».
Så vitt utskottet har sig bekant, har emellertid den norska rege¬
ringen ej ännu vidtagit några åtgärder med anledning av stortingets beslut.
I Sverige har denna fråga upptagits dels av vissa medlemmar av
järn vägsrådet i samband med utarbetandet av ovan omnämnda förslag
till ny trafikstadga, dels av Järnvägsmännens helnykterhetsförbund samt
Sveriges konduktörs- och packmästareförening i särskilda till kungl. järn¬
vägsstyrelsen, Svenska järnvägsföreningen och Kungl. Maj:t ingivna skri¬
velser.
I j ärn vägsrådet ha Andra kammarens vice talman herr Daniel
Persson i Tällberg och greve James Hamilton företrätt med varandra nära
överensstämmande ståndpunkter i frågan, och herr Persson har formulerat
sin i en framställning till Konungen av den 11 juni 1912 om intagande
6 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
i trafikstadgan av förbud mot att i personvagn medföra och förtära
rusdrycker (se bil. A). Såväl järnvägsrådets övriga medlemmar som
järnvägsstyrelsen ha emellertid ställt sig avvisande till detta förslag.
Järnvägsmännens helnykterhetsförbund ingick åter den 5 april 1912
till kungl. järnvägsstyrelsen och Svenska järnvägsföreningen med begäran,
att i alla 3:dje klass väntsalar och tågkupéer måtte uppsättas emaljerade
skyltar, varå lämpligen kunde anbringas: »Förbjudes att förtära med¬
förda rusdrycker. Medresande uppmanas att anmäla brott mot bestäm¬
melsen för konduktören.)) På denna skrivelse svarade järnvägsstyrelsen
den 31 maj 1912, med hänvisning till pågående arbete med trafikstadgan
och därunder med järnvägsrådet i ärendet förda förhandlingar, att något
ingrepp i den resande allmänhetens handlingsfrihet, så länge ej störande
uppträden förekomme, icke kunde ifrågasättas och att ett förbud icke
lämpligen kunde stadgas med avseende endast på resande i tredje klass.
Järnvägsföreningen inskränkte sig till en hänvisning till den på Kungl.
Maj:ts fastställelse beroende trafikstadgan.
Helnykterhetsförbundet ingick därefter den 4 augusti 1912 till
Kungl. Maj:t med begäran, att i den blivande trafikstadgan måtte inryckas
bestämmelser om förbud mot förtäring av rusdrycker i väntsalar och
på tåg (se bil. B). En liknande framställning har sedermera gjorts
av Sveriges konduktörs- och packmästareförening (se bil. C). Kungl.
järnvägsstyrelsen har emellertid i infordrat yttrande avstyrkt de gjorda
framställningarna (se bil. D).
Enligt utskottets mening är ett förbud mot förtäring av medförda
rusdrycker önskvärt. De olika framställningar, som gjorts i detta ärende,
äro i viss mån från varandra avvikande, i det att man i en del fall fram¬
ställt fordringar på förbud mot både att medföra och att förtära rus¬
drycker, i andra åter påyrkat förbud mot förtäring av medförda rus¬
drycker, och anser utskottet, att eu begränsning av förbudet till det
senare alternativet för det närvarande vore lämplig. En annan sak är,
att tågpersonalen bör äga rättighet att under resan omhändertaga den
resandes spritförråd, vilken tredskas att ställa sig till efterrättelse per¬
sonalens påpekande av det rådande förbudet mot förtäring.
I händelse förslag ej förelåge om förändring av nu gällande trafik¬
reglementes ansvarsbestämmelser, hade utskottet intet vidare att anföra
i det nu förevarande spörsmålet. Men det framlagda förslaget till trafik¬
stadga innehåller som en nyhet en generell bestämmelse, att överträdel¬
ser av gällande ordningsföreskrifter, även om de ej falla inom allmänna
strafflagens område, skola straffas med böter från fem till hundra kronor,
och att böter vid bristande tillgång förvandlas enligt allmän strafflag.
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2. 7
Genom dessa bestämmelsers antagande skulle man bär kunna komma till
det resultat, vid överträdelser av förtäringsförbudet, vilket förslagsstäl¬
laren till det ovan relaterade norska stortingsbeslutet tog bestämt avstånd
ifrån, då han under debatten härom yttrade: »Og ikke er det min mening
åt det skulde gaa tii paa den maate, åt folk skulde komme paa Akers-
kus eller noget saadant, om der blev en overtrmdelse. Det blir en
reglementarisk bestemmelse, hverken mer eller mindre, som vil ha den
fölge, åt hvis vedkommende ikke vil rette sig efter konduktörens paalasg
i denne henseende, saa vil han bli sat av, han vil bli vist bort fra jern-
banens territorium paa samme maate som nu, naar vedkommende handier
mot de plakater o g förbud, som staar i kupeerne».
Utskottet delar denna uppfattning och anser, att, om skärpta an¬
svarsbestämmelser för överträdelse av järnvägarnas ordningsföreskrifter
skulle komma att införas i den nya trafikstadgan, de föreslagna bötes¬
straffen under inga omständigheter må stadgas för annat än visad
tredska att åtlyda järnvägspersonalens behörigen givna befallningar.
I överensstämmelse med vad utskottet förut yttrat kan ju även, om
man för ordningens upprätthållande anser, att ett straff under den av
utskottet angivna förutsättningen bör utkrävas, en bötfällning i många
fall vara en humanare åtgärd än påföljden avvisning från tåget.
Huru gagnande än utskottet håller före, att ett förbud av här ifråga¬
varande slag skulle inverka på ordningen och nykterheten på våra järn¬
vägar, komma naturligtvis även i framtiden anledningar att givas till
avvisande av bråkiga eller onyktra personer från tågen. Enligt utskot¬
tets förmenande bör dock ej utom i trängande fall sådant avvisande
ske på andra stationer än där den avvisade, om han ej själv förmår
reda sig, kan omhändertagas av polismän. Ett utsträckt tilldelande av
polismans befogenhet till järnvägspersonalen torde därför vara väl moti¬
verat, även om här ifrågasatta förbud mot rusdrycksförtäring skulle bli
verklighet. En förbättrad ordning för omhändertagandet av berusade
individer skulle även göra det möjligt att utan allt för stor brutalitet
strängare tillämpa gällande ordningsregler.
Då utskottet håller för sannolikt, att även andra åtgärder än de
nu berörda kunna tjäna motionens syfte, och då vidare de av utskottet
antydda åtgärderna tarva en sorgfällig utredning och prövning, hem¬
ställer utskottet,
att Andra kammaren måtte för sin del besluta,
att Riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller,
det Kungl. Maj:t täcktes vidtaga sådana åtgärder,
8
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
som efter skedd utredning visa sig vara av nöden
till förebyggande av de oordningar å de svenska j ärn-
vägarna, som föranledas särskilt av berusade personer.
Stockholm den 22 februari 1913.
På utskottets vägnar:
AXEL von SNEDJERN.
Reservation
av herr Hage, som anfört följande:
Mot utskottets motivering har jag ansett mig böra framställa den
erinringen, att utskottet bort, i likhet med medlemmarne i järnvägs-
rådet Andra kammarens vice talman herr Daniel Persson och herr
greve James Hamilton, samt Sveriges konduktörs- och packmästare-
förenings styrelse göra gällande, att den ifrågasatta utredningen även
bör innefatta en undersökning,'* om ej bestämmelser böra införas i den
nya trafikstadgan även mot medförande av berusande drycker i järn¬
vägsvagn. Jag finner nämligen ett sådant yrkande fullt på sin plats
redan av det förhållandet, att en del enskilda järnvägar, enligt uppgift,
redan nu uppsatt anslag, innefattande förbud för resande att i person¬
vagn medtaga och förtära rusdrycker, ett förbud, som synbarligen visat
sig synnerligen välgörande och enligt min uppfattning måste giva
vederbörande tågpersonal större möjligheter att kunna förebygga, att
rusdrycker förtäras, och beivra överträdelser härutinnan. Den av ut¬
skottet ifrågasatta bestämmelsen, att tågpersonalen skall äga rättighet
att omhändertaga den resandes spritförråd först då han tredskas att
ställa sig till efterrättelse personalens påpekande av det rådande för¬
budet för förtäring, innebär nämligen, enligt min mening, ej tillräcklig
garanti för, att förbudet komme att bli effektivt.
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
9
Bilaga A.
Till Konungen.
Enligt, vad jag erfarit har kungl. järnvägsstyrelsen till Eders Kungl. Majrts
prövning och fastställelse inlämnat förslag till järnvägstrafikstadga, över vilket
förslag även järnvägsrådet beretts tillfälle att avgiva yttrande.
Då förslaget första gången, i december 1910, föredrogs inom järnvägsrådet,
yrkade undertecknad, att bland de i 28 paragraf uppräknade föremål, som ej finge
medtagas i personvagnar, skulle hänföras även rusdrycker och att följaktligen på
lämpligt ställe i stadgan skulle meddelas förbud för resande att i personvagnar
medtaga och förtära sådana drycker. Denna min uppfattning delades ock i huvud¬
sak av greve Fritz James Hamilton, under det att övriga närvarande ledamöter
av järnvägsrådet ej ansågo skäl föreligga till införande av dylika bestämmelser.
Järnvägsrådet, som enades om vissa andra ändringar i det av järnvägsstyrel¬
sen framlagda förslaget till järnvägstrafikstadga, utsåg bland sig delegerade, som
skulle utarbeta förslag till de sålunda beslutade ändringarne. Bland dessa delegerade
var även förenämnde greve Hamilton, som inom delegerade påyrkat att i paragraf
15 skulle intagas bestämmelse om att tågpersonalen skulle äga rätt att lägga beslag
på spirituösa, som medfördes av onyktra personer i III klass. Han hemställde ock
vid järn vägsrådets sammanträde den 7 — 8 juni 1911 att sådana bestämmelser skulle
intagas i trafikstadgan, men utan resultat.
Vid samma tillfälle yrkade greve Hamilton, att i mom. 2 paragraf 28 före¬
mål och ämnen, som icke finge medtagas i personvagn, även skulle inbegripas
spirituösa. Undertecknad gjorde gällande, att man helst borde gå ännu något
längre och upptaga icke blott spirituösa drycker utan rusdrycker i allmänhet bland
föremål, som ej finge medtagas i personvagn, utan avseende på vagnklass.
Då dessa yrkanden icke vunno anslutning från övriga ledamöter av järnvägs¬
rådet, har järnvägsstyrelsen icke funnit anledning att i detta avseende vidtaga
någon ändring i sitt ursprungliga förslag.
Då jag emellertid för egen del är fäst övertygad därom, att ett sådant för¬
bud är av behovet påkallat, och tillika är viss om, att eu sådan åtgärd skulle
uppbäras av en allmän folkmening och sålunda hälsas med tillfredsställelse i vida
kretsar uti vårt land, vågar jag i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t
måtte taga i nådigt övervägande, huruvida icke i järnvägstrafikstadgan borde
intagas förbud mot att i personvagn medföra och förtära rusdrycker.
Som ytterligare stöd för behovet av en sådan åtgärd vill jag erinra därom,
att många av de enskilda järnvägarnes förvaltningar i ordningens intresse och till
de resandes fördel funnit sig föranlåtna att åtminstone i III klass-kupéerna uppsätta
anslag, innefattande förbud för resande att i personvagn medtaga och förtära rus¬
drycker. Järnvägsmännens helnykterhetsförbund, vars representanter utan tvivel
hava den största erfarenhet i detta avseende och bäst torde kunna bedöma behovet
av ett sådant förbud, har nyligen hos kungl. järnvägsstyrelsen anhållit om tillstånd
att i väntsalarne och åtminstone i tredje-klasskupéerna få uppsätta anslag med till¬
kännagivande att förtäring av rusdrycker i kupéerna vore förbjudet, men järnvägs¬
styrelsen har avböjt denna åtgärd. Man kan ju hysa olika uppfattningar om huru-
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 samt. 3 avd. 2 käft. (Nr 2.) 2
10 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
vida detta avböjande av den gjorda framställningen var välbetänkt eller icke. För
min del finner jag det naturligt nog, att järnvägsstyrelsen icke kunde vara böjd
för att affischera ett förbud, som saknade stöd i gällande trafikreglemente. Om
däremot en sådan bestämmelse infördes i den nya trafikstadgan, är det tydligt, att
järnvägsstyrelsen skulle känna sig både villig och pliktig att i både väntsalar och
personvagnar uppsätta sådana anslag.
Mot förbudet att i personvagn få medföra och förtära rusdrycker har ock
gjorts den invändningen, att ett sådant förbud icke förekommer i utlandet. Huru
därmed förhåller sig kan jag icke bedöma, men jag är viss därom, att om Sverige
bleve föregångslandet i detta avseende skulle det lända vårt land till heder och
bliva ett gott föredöme för andra land på samma gång som det bleve till trevnad
och gagn för de resande.
Med kännedom om den förståelse och det intresse, som Eders Kungl. Maj:t
visat för nykterhetsfrågan i allmänhet, vågar jag sålunda hoppas, att Eders Kungl.
Maj:t ägnar denna viktiga fråga all den uppmärksamhet som den otvivelaktigt
förtjänar.
Stockholm den 11 juni 1912.
Underdånigst
Daniel Persson.
Bilaga B.
Till Konungen.
Undertecknad styrelse för järnvägsmännens helnykterhetsförbund, får härmed
enligt uppdrag av förbundets den 22 och 23 sistlidne juli hållna årsmöte, inför
Eders Kungl. Maj:t anföra följande:
Det har förvisso icke kunnat undgå Eders Maj:ts uppmärksamhet, hurusom
anmärkningar oftast framförts såväl i tidningspressen som å möten och på annat
sätt, mot de otaliga obehag för järnvägspassagerare och icke minst för jämvägs-
personalen som uppstå genom en del onyktra medresande i tågen. Visserligen
stipuleras ju redan nu, att onyktra passagerare icke få medfölja tågen, men denna
bestämmelse är ingalunda tillfyllestgörande så länge förtäring av rusdrycker i vänt¬
salar och tåg icke är förbjuden. Utan ett dylikt förbud, utfärdat särskilt vad tågen
beträffar, står personalen nästan maktlös att stävja eller avvärja nämnda olägen¬
heter. Ty även om både konduktör och övriga passagerare mycket väl emotse,
att en i tåget pågående förtäring av rusdrycker skall komma att medföra obehag
för omgivningen, kan ju reglementsenligt intet ingripande ske förr än onykterhet
och störande uppträdande är ett fullbordat faktum. Och då så skett, ha ju ordentliga
passagerare redan hunnit bliva utsatta för mer eller mindre obehag (oavsett det
vedervärdiga som oftast ligger i sättet för själva förtäringen), likasom det, att det
i flesta fall icke är allt för behagligt, vare sig för medpassagerare, tågbetjäning
eller stationspersonal, att tillgripa de åtgärder som fordras för att få dessa rusiga
och vildsinta personer avlägsnade från tågen. Likaså, att få en eller flera dylika
11
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
uppretade individer avsatta exempelvis nattetid på en liten lantstation med en enda
vakthavande järnvägsman, har också visat sig vara allt annat än angenämt. Om¬
ständigheter kunna ju även inträffa, då det är rent av obarmhärtigt att under natt
och i vinterkyla på en dylik liten station, som saknar både polisfinka och annan
tillgång till härbärge, avhysa en person som kanske redan föregående tåguppehåll
blivit överlastad och som kanske ödmjukt tigger om överseende. Hellre än så sker,
underkasta sig många gånger ordentliga medpassagerare alla de vedervärdigheter
som följa med dylikt ressällskap. Givetvis är det också för konduktören ytterst
svårt att avgöra när en person uppnått den grad av onykterhet att ett ingripande
bör ske och icke sällan uppstå formliga uppträden vid detta avgörande, då en del
resande göra anmärkning mot enligt deras förmenande onyktra medpassagerare
under det den eller de, mot vilka anmärkningen riktats, tillika med deras sällskap,
taga parti emot. I dylika fall ligger det alltid en stor risk på den avgörande
järnvägstjänstemannen, att bliva anklagad för underlåtenhet eller övergrepp.
En särskild styrka för sin förmenta rätt att efter godtycke få fritt husera,
tro sig oftast dylika onyktra personer finna i det förhållandet, att det fludium som
förorsakat deras belägenhet fått förtäras i järnvägens väntsalar eller å tågen.
Funnes däremot totalt förbud för all förtäring av rusdrycker i väntsalar och
tåg utfärdat och tydliga anslag härom uppsatta, skulle förvisso härovan omförmälda
olägenheter i stort sett bortfalla.
I skrivelse av den 5 april detta år har genom undertecknade från vårt för¬
bund till kungl. järnvägsstyrelsen ingivits en hemställan om, att skyltar måtte upp¬
sättas i tredje klass väntsalar och tågkupéer innehållande förbud att förtära med¬
förda rusdrycker. I av kungl. järnvägsstyrelsen härå avgivet svar, dagtecknat den
31 maj samma år, meddelas emellertid, att vår hemställan icke kunnat av kungl.
styrelsen bifallas bland annat av de skäl »att man icke torde kunna ifrågasätta
befogenhet för järn vägspersonalen att göra ingrepp i den resande allmänhetens hand¬
lingsfrihet, så länge ej något störande uppträdande förekommer och att man icke
lämpligen kunde stadga ett förbud endast med avseende å resande i tredje klass».
Yad det förstnämnda motivet för avslag beträffar synes det oss i detta sam¬
manhang icke hållbart, om stöd för personalens åtgörande gåves genom att i gällande
trafikstadga stipulera förbud för rusdrycksförtäring. Yi vilja i samband härmed
erinra om att Norges storting i dessa dagar just beslutit ett dylikt förbud endast
med avseende på resande i tredje klass. Orsaken varför vi i vår hemställan till
kungl. järnvägsstyrelsen inskränkte oss till nämnda klass av resande, var vår erfa¬
renhet, att behovet härav av flera skäl där är störst och att följaktligen ett bifall
till vår hemställan härigenom lättare skulle vinnas.
Skälen för förändrade förhållanden härutinnan synas oss emellertid så starka,
att även om obehagen genom rusdrycksförtäring bland resande i övriga vagnsklasser
i regel äro fä och om det kan befinnas olämpligt att utfärda ett sådant förbud
med avseende endast på tredje klass resande, detta dock ingalunda kan vara av så
avgörande art, att järn vägspersonalen och främst den stora mängd allmänhet som
begagnar sig av tredje klass i tågen, för framtiden liksom hitintills skola utsättas
för alla de olägenheter som genom utfärdande av ett generellt förbud för alla vagns¬
klasser, kunde förebyggas.
Då vi nu ha kännedom om, att kungl. järnvägsstyrelsen till Eders Kungl.
Maj:ts prövning och fastställelse inlämnat ett förslag till ny järnvägstrafikstadga,
12
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
våga vi härmed underdånigst fästa Eders Maj:ts uppmärksamhet på berörda spörsmål
och våga vi hoppas, att Eders Maj:t även tager under omprövning, huruvida icke
förbud för förtäring av rusdrycker i väntsalar och tåg lämpligen bör införas i en
blivande trafikstadga.
Malmö den 4 augusti 1912.
För Styrelsen för Järnvägsmännens Helnykterhetsförbund:
Carl Svensson.
Ordförande.
Carl Lovén.
Sekreterare.
Bilaga C.
Till Konungen.
Sveriges konduktörs- och packmästareförening har med uppmärksamhet akt-
givit på framställning, som från järnvägsmännans helnykterhetsförbund ingivits till
kungl. järnvägsstyrelsen i syfte att förekomma eller begränsa medförande och för¬
tärande av spritdrycker i järnvägarnas väntsalar och å bantåg med förväntan att
sålunda framförda önskemål måtte beaktas. Då till vår kännedom kommit att
nämnda framställning icke föranlett till någon kungl. järnvägsstyrelsens åtgärd samt
att järnvägsmännens helnykterhetsförbund ingivit förnyad framställning i berörda
syfte i samband med förestående prövning av förslag till ny trafikstadga och då vi
representera den yrkesgrupp, som närmast förmedlar mellanhavandet mellan respek¬
tive järnvägars förvaltning och den resande allmänheten, synes oss ett framförande
av de synpunkter, vilka stå i intimt samband med frågan och vår tjänst, icke
oberättigat, då förevarande ärende ändå kommer att företagas till förnyad om¬
prövning.
Vi förutskicka den upplysningen, att konduktörsföreningen består av cirka
2/3 av privatbaneanställda och av 1/s anställda vid statsbanorna, att föreningen
funnits till 16 år så att praktisk erfarenhet rörande bestående förhållande omfatta
en längre tidsrymd och att kännedomen även sträcker sig landet runt samt att för¬
utsättningen givetvis är att eventuellt fastslagna bestämmelser vid Sveriges stats¬
banor komma att i tillämpliga delar anpassas jämväl för enskilda järnvägar.
Vi tillåta oss först fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på att med¬
förande och förtärande av berusande drycker förekommer mindre ofta i långdistans-
tågen, med uppehåll på endast större platser, och då oftast av ensamma vanesupare,
sjömansgrupper på väg till eller från hamnstäder eller andra smärre feststämda
sällskap, vilka senare dock i regel förstå att behärska sig så att omgivningen mindre
besväras därav, beträffande tågklasserna förekommer givetvis mest superi i 3:e
13
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
klass, men det är ingalunda uteslutet i de högre vagnsklasserna, om det oek där
går mera hyvsat tillväga.
Däremot förekommer det i uppsamlings- och lokaltåg, tågen å statsbanornas
bilinjer och å privatbanor att dryckesvaror intagas i stor utsträckning samt mest
då dessa tåg lämnat städer, köpingar eller andra större samhällen, varest tillgång
på spritvaror förefinnes. Det är företrädesvis eftermiddags- och kvällstågen, spe¬
ciellt lördagar eller arbetares avlöningsdagar samt dagarna före våra större högtider
(jul, påsk, pingst och midsommar) då förhållandena på sina platser bliva olidliga.
Vidare då lantfolk reser åter från torgdagar och marknader, vid militär- och flott-
personals in- och utryckningar, för dess eller dessas permissionsresor m. fl. likartade
tillfällen arrangeras de mest störande supgillena. Flaskor vandra ur hand i hand,
från mun till mun under det mest oförsynta och otidiga språk. Inom denna atmosfär
av sprit, tobak, svordomar och stundom även kortspel — förbud mot kortspel
finnes icke — tvingas stundom den försynte och ordningsälskande resenären att
dväljas i timtal. Mycket ofta tillkommer sjukdomssymtom förorsakat av sprit, som
icke endast medföra obehag för medresande utan göra kupéerna oanvändbara, tills
särskild rengöring kunnat verkställas. Skildringen är realistisk, men alltför sann,
då ett lämpligt förebyggande av utvecklingen icke kunnat ske på förhand.
Vid tillfällen då supning sålunda förväntas skall konduktören enligt nu gäl¬
lande bestämmelser iakttaga vidkommandes uppträdande för att avvakta det stadium
då synbar överlastning av starka drycker äger rum, för att med stöd av ordnings¬
föreskrifter avvisa denna eller dessa från tåget. Det är ett ytterst grannlaga upp¬
drag för konduktören att avgöra huru långt den enskildes handlingsfrihet bör till¬
låtas att sträcka sig, förrän ett ingripande får ske med syfte att skydda en annans
tvivelsutan berättigade anspråk att utan störande sidoinflytelser utnyttja sin plats i
tåg. Det är för stora fordringar att varje konduktör skall vara vuxen en sådan
uppgift. Om konduktören, som har en mångfald uppgifter att utfylla, medveten
om sin maktlöshet underlåter att effektivt ingripa, må man icke alltför mycket
klandra honom därför. Med nu rådande förhållande är enda effektiva medel, som
under nuvarande omständigheter står en konduktör till buds, att i strid med lag
och ordningsföreskrifter och efter det upprepade tillsägelser icke hörsammats, resolut
fråntaga dylika supare eller suplag deras dryckeskärl och lager och förvara det på
annan plats i tåget till resenär skall avstiga. Sättet är radikalt och praktiseras
undantagsvis, men det vill mer än vanlig djärvhet och handlingskraft till för att
icke den, som utför samma, skall ådraga sig obehag.
Vid en del enskilda järnvägar förekomma anslag i vagnarna av innehåll:
»Resande uppmanas anmäla till konduktören om medresande genom oskickligt be¬
teende, skrål, förtärande av spritdrycker m. m. störa god ordning, på det lämpliga
åtgärder må kunna vidtagas o. s. v.» Anslagens blotta förefintlighet och en hän¬
visning därtill, har enligt samstämmig erfarenhet varit gagnande, men fullt effektivt
är det givetvis inte. Ett till synes ganska verksamt förebyggande medel mot för¬
tärande av spritdrycker i bantåg äro stora rymliga vagnar utan några som helst
mellanväggar, som hindra fri utsikt genom hela vagnen. Den propra ordningsfulla
resandepublikens blickar verka förstämmande på den drickande så att han gärna
underlåter att förtära rusdrycker då han ser sig observerad utan i regel uppsöker
någon mera dold plats i tåget, i nödfall vagnplattformen eller toaletten, där för¬
täringen sker.
Vår erfarenhet visar sålunda att för den stora massan av resande den bättre
14 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
ordningsälskande delen kan ett förbud mot berusade dryckers förtärande å tåg för
deras egen del vara fullständigt likgiltigt, då de endast undantagsvis användas
under resor och denna publik skulle säkert med nöje avstå därifrån blott för den
medvetna tryggheten att ett suplag icke äger rätt att när som helst slå sig ned
vid sidan om eller mitt ibland dem. För sådana resande, som äro begivna på
användandet av rusgivande drycker skulle det i många fall vara en ren välgärning
om ett förbud rådde.
Erfarenhet visar även att resande i allmänhet ställa sig till efterrättelse
järnvägsförvaltningars ordningsregler och en förordning i omhandlade syfte skulle
ganska snart inväxa i folkmedvetandet.
Yi känna oss förvissade att den åkande trafikpersonalen skall förstå att icke
genom en till ytterlighet driven pedantisk tillämpning av ett förbud giva anledning
till obehörigt ingripande. Huvudfrågan för oss är att i vår tjänst äga klara be¬
stämmelser att följa, så att vi något så när effektivt må kunna bereda skydd mot
obehag åt den ordningsfordrande del av resande allmänhet. Att berättigade klago¬
mål i berörda avseende förekomma skulle det vara orätt av oss att förneka.
Yi hemställa sålunda vördsamt till Eders Kungl. Maj:ts beaktande
att överväga lämpligheten av att i den nya trafikstadgan införes
bestämmelser mot medförande och förtärande av berusande drycker i
för persontransport upplåtna järnvägsvagnar.
Hälsingborg den 17 september 1912.
A Sveriges konduktörs- och packmästareförenings styrelses vägnar:
O. C. Beuter.
Ordförande.
Alfred Brinck.
Sekreterare.
Bilaga D-
Till Konungen.
Genom nådig remiss av den 6 sistlidne augusti har Eders Kungl. Maj:t
anbefallt järnvägsstyrelsen att avgiva underdånigt utlåtande i anledning av järn¬
vägsmännens helnykterhetsförbunds underdåniga framställning om intagande i en
blivande trafikstadga av förbud för förtäring av rusdrycker i väntsalar och tåg.
Sedermera har Eders Kungl. Maj:t under den 21 nästlidne september till styrelsen
överlämnat en av Sveriges konduktörs- och packmästareförenings styrelse gjord
underdånig framställning i liknande syfte för att tagas i övervägande vid avgivan¬
det av det genom berörda nådiga remiss infordrade underdåniga utlåtande i det
ärende, varom uti handlingen förmäles.
Med anledning härav får styrelsen i underdånighet anföra följande.
15
Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande JSr 2.
Sökandenas åstundan, att förbud för förtäring av rusdrycker i väntsalar och
tåg måtte införas i en blivande trafikstadga, sammanfaller i viss mån med den
reservation till jämvägsrådets yttrande över det föreliggande förslaget till trafik¬
stadgans § 15, som avgavs av en rådets ledamot. Framställningarna äro emellertid
i förhållande till bemälda reservants yrkande å ena sidan vidsträcktare, i det att
desamma avse ett generellt förbud för resande i alla vagnklasser att förtära rus¬
drycker i väntsalar och tåg, men å andra sidan snävare än reservantens yrkande,
som gick ut på att tågpersonalen borde tillerkännas rätt att från sådana resande
i tredje klass, som befinnas under färden förtära spritdrycker, taga det förråd därav,
som de medföra.
Jämvägsrådets delegerade uttalade angående detta redan under deras hand¬
läggning av ärendet gjorda yrkande, att man icke torde kunna ifrågasätta befogen¬
het för järnvägspersonalen att göra ett dylikt ingrepp i den resande allmänhetens
handlingsfrihet och att man icke lämpligen kunde stadga en dylik rätt endast med
avseende å resande i tredje klass. Järnvägsrådet anslöt sig till sina delegerades
uttalande och godkände förty icke förslaget i fråga. I sitt över jämvägsrådets
betänkande avgivna underdåniga yttrande har styrelsen förklarat sig för sin del
instämma i samma uttalande.
Icke heller det nu föreliggande förslaget anser sig styrelsen kunna förorda.
Såväl uti gällande trafikreglemente som uti det till Eders Kungl. Maj:t av¬
givna förslaget till ny trafikstadga finnas intagna bestämmelser om, att synbarligen
onyktra personer ävensom de, som icke iakttaga föreskriven ordning eller icke följa
järnvägstjänstemans i tjänsten givna tillsägelser och föreskrifter eller icke iakttaga
ett anständigt uppförande, icke få åtfölja tåg och äga ej heller rätt att vistas inom
stationernas område. En sträng tillämpning av dessa bestämmelser verkar säker¬
ligen kraftigare till vinnandet av det från sökandenas sida åsyftade målet, än det
föreslagna förbudet. Ett sådant förbud kommer säkerligen icke att stödjas av den
allmänna rättsuppfattningen, och blir det därför också omöjligt att göra ett sådant
förbud effektivt. Till stöd för förslaget har åberopats ett under senaste session av
norska stortinget fattat beslut i enahanda riktning. Härvid är att märka, att
nämnda beslut fattades mot en mycket stark minoritet, varav kan slutas att man
hyser tvivel om det fattade beslutets lämplighet.
Enligt järnvägsstyrelsens mening böra strävandena i främsta rummet gå ut
på att gorå ovan åberopade bestämmelser i trafikstadgan effektiva. Införandet av
spärrsystemet vid stationerna å större orter, där tillfälle att köpa spirituösa finnes,
och efter hand även vid station å mindre platser, bidrager kraftigt till förhindrande
av tillträde till tågen av berusade personer. Järnvägsstyrelsens underdåniga fram¬
ställning av den 10 juni 1912 att bereda järnvägstjänsteman polismans ställning-
vid utövande av skyldigheten att sörja för ordning och säkerhet inom järnvägens
område, vilken framställning är beroende på Eders Kungl. Maj:ts nådiga prövning,
avser jämväl att för järnvägspersonalen underlätta upprätthållande av ordning på
tågen och inom järnvägens område. Ytterligare åtgärder anser järnvägsstyrelsen
icke erforderliga, så mycket mindre, som den allmänna stegring i hyfsning och hän¬
synsfullhet, som ovedersägligen gör sig märkbar, mera än restriktiva lagbestäm¬
melser befordrar ordning och skick i här förevarande avseende.
Med stöd av det anförda får järnvägsstyrelsen i underdånighet avstyrka de
gjorda framställningarna.
Emellertid har järnvägsstyrelsen i avvaktan på att styrelsens sistberörda
16 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
underdåniga framställning må bliva vederbörligen behandlad funnit sig böi’a lämna
de styrelsen underlydande distriktsförvaltningama i uppdrag att hos Eders Kungl.
Maj:ts vederbörande befallningshavande utverka polismans myndighet för vissa namn¬
givna tjänstemän att komma till användning vid tillfällen, då erfarenheten givit vid
handen att det kan antagas, att stations- och tågpersonalen eljest icke skola vara
mäktiga att uppehålla ordningen å viss station eller tåg.
De remitterade handlingarna återgå härjämte.
Stockholm den 5 oktober 1912.
Underdånigst.
F. W. H. Pegelow.
John Lundberg.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1913.