Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
1
Nr 11.
Ankom till Biksdagens kansli den 19 april 1913 kl. 1 e. m.
Andra kammarens tredje tillfälliga ■utskotts utlåtande nr 11, i an¬
ledning av väckt motion om skrivelse till Klingl Maj:t
angående förbud mot vilda djurs kringförande till före¬
visning.
I en inom Andra kammaren väckt motion har herr Eriksson i Gränges¬
berg hemställt, att Riksdagen i skrivelse till Kung!. Maj:t ville anhålia,
det Kung!. Maj:t måtte vidtaga åtgärder i syfte att förbjuda kringförande
från ort till ort av vilda djur till förevisning.
Till stöd för denna sin hemställan har motionären anfört följande:
»En allt vidare folkmening fördömer i vår tid uppenbar grymhet
mot djur. Husdjuren ha ock sedan lång tid varit skyddade i vår straff¬
lag, de vilda djuren däremot endast sedan år 1907. Under förra året
vann djurskyddstanken ytterligare tillämpning i vår lagstiftning genom
förbud att fånga räv i sax. Tiden torde nu vara inne att gå vidare på
den inslagna vägen med ytterligare lagskydd för djurens fri- och rättig¬
heter.
Det ligger icke för rättsmedvetandet något stötande uti, att tama
djur hållas i fångenskap. Och icke heller torde vilda djur, födda i fån¬
genskap och förvarade under sådana former, att de icke direkt utsättas
för lidande, för närvarande påkalla allmännare medlidande. De samlingar
av vilda djur, som under namn av menagerie!' forslas från den ena plat¬
sen till den andra för att mot betalning förevisas, behandlas däremot på
ett sådant sätt, att de påkalla lagstiftarens uppmärksamhet.
Bihang till Biksdagens protokoll 1913. 13 sand. 3 avd. 11 höft. (Nr 11.) 1
Motionen.
2 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
Det ligger i sakens natur, att de ambulerande menageriägarne
näppeligen kunna åstadkomma sådana transport- och. förvaringsförhållan-
den, att icke djuren utsättas för svåra lidanden. Att forsla eller på före¬
visningsorten förvara en isbjörn vid 30 graders värme under brännande
sol, så att han icke oerhört plågas, torde vara ogörligt. Samma blir för¬
hållandet med de tropiska djuren under den kalla årstiden. Yid sta¬
tionära menagerie!' kunna däremot sadana förvaringsanstalter åstadkommas,
att dessa olägenheter till väsentlig del upphävas. Även där menageri-
ägarens strävan är inriktad på att väl behandla de fångna djuren åsam¬
kas de härigenom lidande, vilket oerhört ökas, där ägaren, som i regel
torde vara händelsen, mera ser på affär sresultatet än på djurens be¬
kvämlighet.
Ofta får man i landsortspressen läsa upprörande skildringar om hur
menageriägarne behandla sina djur. Som exempel kan anföras följande
skildring ur Härnösands-Posten för den 14 okt. i fjol. Där berättas
om ett menagera som besökt staden under marknaden och vilket äg¬
des av danske undersåten K P. Olsén. Djurskyddsföreningens in¬
spektör på platsen, exekutor Dahlberg, hade besökt menagerie! och funnit
bl. a.:
1) Två st. sibiriska björnar av ansenlig storlek hade tillsammans ej
mera än c:a 2SU kvm:s golvyta, varjämte buren var så låg, c:a 1,20 m.,
att björnarna ej kunde resa sig upp i sin fulla längd.
2) En paradisapa var släppt tillsammans med 4 st, större kaniner i
en så trång lår, att apan hela tiden måste sitta än på den ena och än
på den andra kaninen. Apan plågade dessutom kaninerna genom att
slita och draga i dem och oroade dem dessutom oupphörligen på annat
sätt, Oiämpligheten av att sammanföra i så trång bur två så olika djur¬
slag framhålles.
3) Eu krokodil var nedlagd i en alldeles tät och mörk låda, i vilken
den får ligga såväl natt som dag. Ladan var så kort, att krokodilen ej
kunde ligga rak.
4) Én lejonhona syntes vara utlevad.
5) En sibirisk varg var utlevad och så sjuk, att han ej kunde röra
på sig.
6) Tre apor voro insatta i var sm alldeles för trånga bur. I den¬
samma tvingades de att sitta på en kantig pinne med så knappt ut¬
rymme, att de knappast kunde vända på sig.
7) Två gröna papegojor sutto i var sin alldeles för trång bur.
3
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
Efter anmälan av djurskyddsföreningen besökte länsveterinären me¬
nagerie! och lämnade följande intyg, att användas som bevis vid åtal
mot menageriägaren:
I anledning av från Härnösands djurskyddsförening framställd be¬
gäran därom, att jag ville yttra mig öfver utrymmesförliållandena för
djuren vid det enligt uppgift danske undersåten herr Kiels Peter Olsén
från Ivöpenhamn tillhöriga, för närvarande i Härnösand sig uppehållande
menagerie!, får jag härmed uttala den åsikten, att det utrymme, som
tillmätts respektive djur, överhuvud taget är allt för litet, och att i vissa
fall utrymmet är så knappt, att jag anser det vara uppenbart djurplå¬
geri, att ej bestå djuren större.
Denna min åsikt grundar jag dels på personliga iakttagelser vid
mitt besök den 12 dennes, dels på mig sedermera genom djurskydds¬
föreningen lämnade mått å eu del burar.
Sålunda äro burarna för nedanstående djur följande:
(golvyta)
2
|
sibiriska björnar längd 2,25
|
m.
|
bredd
|
1,20 höjd
|
1,25 =
|
2,7
|
in2.
|
3
|
burar för 3 apor » 0,70
|
»
|
»
|
0,55
|
»
|
0,60 =
|
0,375
|
»
|
4
|
kaniner i en bur » 0,72
|
»
|
»
|
0,70
|
»
|
0,60 =
|
0,50
|
|
1
|
krokodil (om 1,35 längd) 1,15
|
»
|
»
|
0,72
|
»
|
0,80 =
|
0,83
|
»
|
|
Samtliga dessa mått äro enlig
|
t min
|
åsikt
|
allt
|
för knappa.
|
Hpp-
|
rörande liten är en bur om 0,70X0,55X0,60 för eu apa af den storlek,
som där förvaras. Också borde kunna fordras, att en krokodil, om han
ock givetvis befinner sig i ett tillstånd av föga känslighet, bör vara
försedd med så pass stor låda, att den kan ligga rak däri.
Intygas på heder och samvete.
Härnösand den 16 oktober 1912.
Torsten Segelberg.
Länsveterinär.
Olsén åtalades av allmänna åklagaren, men blev frikänd. Eu in¬
sändare i eu norrlandstidning gör med anledning härav följande väl-
befogade reflexioner: »Jag önskar och hoppas, att den tiden icke måtte
vara avlägsen, när man genom lagstiftning hindrar detta slags djur¬
plågeri, som heter ambulerande menagerie!-. Ty ett grymt djurplågeri
är det, ovärdigt vår omskrutna kultur. Yärnlösa varelser ryckas ifrån
sitt naturliga liv, stoppas in i burar, där de nätt och jämt kunna röra
sig, skakas i kvava järnvägsvagnar, uppstaplas på varandra, lassas och
4
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
kastas på trillor av ovarsamma och samvetslösa människor. Kanske
ramlar buren med djuret i backen, som nu senast här i Sollefteå».
De svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund har under för¬
liden sommar, genom utsändande av frågecirkulär, sökt inhämta krono-
länsmännens mening beträffande de ambulerande menagerierna och har
jag blivit satt i tillfälle att taga del av de inkomna svaren. Beträffande
djurens behandling fällas av många länsmän skarpa omdömen. Några
av de gjorda uttalandena kunna förtjäna att återgifvas: »Det säger sig
självt, att på landsbygden menageriägarne kunna göra som de vilja, då
oftast kronolänsmannen knappast vet, att de äro där, som ofta kan hända
i större distrikt, och dessutom föda givetvis saknas, då slaktare icke
finnes på platsen. Det är helt enkelt fasaväckande att sådant får före¬
komma i vår tid.»
»Dessa djur, som så kringföras, plågas till största delen av sitt stilla¬
stående och av brist på lämplig föda. Vad som mest av allt tilldragit
sig min uppmärksamhet, är isbjörnens hemska lidanden, där han i vär¬
men nästan helt kan försmäkta.» »Djuren ha i allmänhet för små bu¬
rar», »anser all inspärrning vara djurplågeri», »anser kringresande
med vilda djur vara djurplågeri». »Djuren plågas av för lite utrymme»,
»anser, att menageriägarne göra sig saker till djurplågeri; djuren se rag¬
giga och modfällda ut genom hunger, törst, olämpliga klimatförhållanden
etc.», »anser, att både vanvård och misshandel förekomma».
Dessa uttalanden må vara nog.
Inga tvivel råda därom, att nästan undantagslöst grovt djurplågeri
förekommer vid alla ambulerande menagerie!’, och åklagaremakten står
däremot nästan utan möjlighet att med framgång kunna inskrida. Ovan
anförda fall från Härnösand är i detta fall nog så talande. Av flera läns¬
män har framhållits vilka svårigheter möta i detta afseende i trots av
att tillräcklig bevisning i förekommande fall synes föreligga. På den
rena landsbygden, där vanvård och grymhet talrikast förekomma, torde
det i regel vara praktiskt taget omöjligt att få eu menageriägare dömd
för djurplågeri, hur uppenbart djurplågeriet än är. Utan att ha intyg
av veterinär som bevismedel, är det nästan hopplöst att få fällande dom,
och sådant är i regel ytterst svårt att utan större kostnad anskaffa. Mena-
geriägaren meddelas stämning, men tinget blir först flera månader där¬
efter. Under tiden har den åtalade aflägsna! sig från orten, ja, måhända
från landet, om han är utlänning. Säkert är, att han icke inställer sig
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11. 5
och icke kan anträffas och dömes för uteblivande. Målet måste av¬
skrivas och det hela blir endast en tom demonstration.
Alla de missförhållanden, som av den allmänna meningen stämplas som
djurplågeri och borde näpsas, torde icke heller med nuvarande lagbestäm¬
melse kunna bestraffas. Endast ett exempel. Ingen vill val förneka,
att det icke är groft djurplågeri att under högsommarn forsla i en till¬
sluten järnvägsvagn en i en trång bur innesluten isbjörn, men därför
kan näppeligen straff ådömas. På i ovannämnda cirkulär till krono-
länsmännen framställd fråga, hvad de ansåge »för åtgärder kunna vid¬
tagas genom lagstiftning eller eljest i afseende å dylikt djurplågeri», ha
127 yttranden avgivits. Av dessa yrka 85 absolut förbud för kring¬
resande menagerie!' och djurförevisningar, och ofta göras sådana tillägg
som »inte det ringaste nytta», »ingen skulle bli lidande på ett förbud»,
»med nuvarande undervisningsmöjligheter i skolorna är det alldeles över¬
flödigt». Skärpta lagbestämmelser önskas av 31, bland vilka 3 erkänna
det vara djurplågeri, men försvara det, emedan de anse det vara av
intresse för undervisningen och folkbildningen. 7 anse nuvarande lag¬
bestämmelser vara tillräckliga. 1 meddelar, att Konungens befallnings-
havande, efter framställning av kommunalstämman, icke lämnar tillstånd
till djurförevisningar inom distriktet. 2 rekommendera spridande av
upplysning bland allmänheten om människans missbruk av herraväldet
över djuren. En försöker vara skämtsam och önskar, »att allesammans
lössläppas».
Den enda fullt effektiva åtgärd mot djurplågeri vid djurförevis¬
ningar af här antydd art, torde vara absolut förbud och inga viktigare
intressen trädas härigenom för nära. De enda skäl, som kunna åbero¬
pas till försvar för deras fortvaro, är att de tjäna undervisnings-och folk-
bildningsändamål. Det kan icke förnekas, att under gångna tider denna
synpunkt haft visst fog för sig, med nuvarande, lätt tillgängliga och
utomordentligt val gjorda avbildningar av vilda djur i fritt tillstånd och
i sin rätta omgivning är förhållandet icke detsamma. En väl utförd
kolorerad plansch, som avbildar ett lejon i sin fria vildhet, ger en långt
bättre föreställning om dessa djur än vad en mager, utlevad, i en trång
bur inspärrad lejonhona gör. Därtill komma de rika möjligheter till
folkupplysning, som biografen i detta avseende erbjuder. Å alla tätare
bebyggda orter givas biografföreställningar. Bl. a. förevisas i regel myc¬
ket goda naturstycken och bilder från djurvärlden.
Yill man ytterligare förstärka détta undervisningsmaterial, kan detta
6
Utskottets
yttrande.
Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
lätt åstadkommas genom att döda och uppstoppade djur kringföras till
beskådande. Den store svenske naturforskaren professor A. G. Kathorst
antyder detta i sitt arbete »Hava djuren rättighet att leva», då han säger:
»För att eu zoologisk trädgård skall äga berättigande, måste den endast
hysa sådana djur, som verkligen tåla klimatet och som kunna trivas i
fångenskap. Faran ligger däruti, att man av samlingslusta och begär
att skryta med så mänga arter som möjligt även mottager djur, som
vantrivas, och om vilkas beteende i den fria naturen man därför icke
får någon korrekt föreställning. Sådana djur borde hellre dödas och
uppstoppas, det vore att göra pinan kort.»
Yid behandling av förevarande motion har utskottet kommit till
den övertygelsen, att kringförandet av vilda djur till förevisning ofta
är förenat med djurplågeri. Vidare håller utskottet före, att det gagn,
som med ifrågavarande förevisningar kan vinnas, nämligen att tjäna
undervisnings- och folkbildningsändamål, bättre kan bliva tillgodosett på
annat sätt, exempelvis genom muséer, planschverk och biografföreställ¬
ningar, än genom förevisande av enstaka ur sin råtta omgivning lösryckta,
ofta vanvårdade exemplar av de olika djurslag, som i allmänhet före¬
komma i menägerierna.
TJtskottet har vid ärendets behandling haft till sitt förfogande ge¬
nom Kungl. Maj:ts försorg införskaffade uppgifter från överståthållare¬
ämbetet och samtliga Konungens befallningshavande i riket angående
de under år 1912 meddelade tillstånd till förevisande av vilda djur samt
under samma tid i Sverige kringresande menagerie!’, deras storlek och
ägarnes nationalitet.
Av dessa uppgifter framgår, att under år 1912 av vederbörande
myndigheter åt 18 olika personer utfärdats sammanlagt 76 tillstånds¬
bevis att förevisa vilda djur, av vilka tillståndsbevis 39 avsett städer
och 37 landsbygden. Av de 18 menageriägarna hafva 13 varit svenskar,
2 danskar, en tysk, en holländare och eu italienare. Menagerierna
hava vanligen varit av obetydlig storlek och omfattat i regel högst ett
tiotal djur. Endast i tre fall har djurens antal överstigit 20. Tiden
för menageriernas uppehåll å samma plats har i regeln varit två ä tre
veckor, men har ibland, särskilt i större städer, utsträckts till ett par
månader.
Av ovanstående uppgifter synes framgå, att de ekonomiska intressen,
som genom det här ifrågasatta förbudet skulle beröras, äro så obetydliga,
4
Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
7
att de icke höra avliålla utskottet från att tillstyrka ett förslag, som ut¬
skottet i övrigt anser vara välbetänkt.
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att Andra kammaren måtte för sin del besluta, att
Riksdagen i skrivelse till Ivungl. Maj:t ville anhålla,
det Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder i syfte att
förbjuda kringförande från ort till ort av vilda djur
till förevisning.
Stockholm den 18 april 1913.
På utskottets vägnar:
AXEL von SNEIDERN.
Vid ärendets slutbehandling inom utskottet hava närvarit: herrar von Sneidern,
Winberg, Modig, von Hofsten, Hage, Dandenell, Svensson i Betingetorp, Sävström,
Carlson i Falun och Kahlström.