Statsutskottets utlåtande Nr 41.
i
Nr 41.
Ankom till Riksdagens kansli den 1 april 1913 kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till Riks¬
dagen angående ändring beträffande braf tmålsdomar ens
i Norrbottens län avlöning.
(3:e Avel.)
I eu till Riksdagen den 21 februari 1913 avlåten, till statsutskot¬
tets förberedande behandling överlämnad proposition (nr 88) bar Kungl.
Maj:t under åberopande av ett propositionen bilagt utdrag av statsråds¬
protokollet över justitiedepartementsärenden för samma dag föreslagit
Riksdagen medgiva, att, med ändring av vad för närvarande gäller
angående ersättning till den tillförordnade brottmålsdomaren i Norr¬
bottens län, under åren 1913, 1914 och 1915 må från det under andra
huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till ersättning åt domare, vittnen
och parter för rannsakningar med häktade till honom utgå dels ett
årligt arvode av 1,200 kronor, dels 25 kronor för varje av honom för
sådan rannsakning hållet urtima ting eller extra sammanträde under
lagtima ting, dels resekostnads- och traktamentsersättning enligt tredje
klassen i gällande resereglemente, dock med iakttagande att dagtrakta¬
mente ej må beräknas för dygn, varunder förrättning ägt rum, dels
ock traktamente av 16 kronor för var och en av de två expeditions¬
dagar, brottmålsdomaren äger beräkna för varje av honom handlagt mål.
Till berörda statsrådsprotokoll anmälde departementschefen, att
sedan Kungl. Maj:t, i anledning av en utav Riksdagens justitieombudsman
år 1907 gjord framställning rörande brottmålsdomarbefattningen i Norr¬
bottens län, i statsverkspropositionen till 1910 års Riksdag föreslagit
ändrade bestämmelser i fråga om brottmålsdomareus avlöning, men
detta förslag icke vunnit Riksdagens godkännande, justitieombudsmannen
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 februari 1912 inkommit med förnyad
framställning rörande nämnda befattning.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 6 samt.. 24 käft. (Nr 41.)
1
o
Statsutskottets utlåtande Nr 41.
Härefter yttrade departementschefen till protokollet:
»Genom nådig förordning den 10 april 1810 bemyndigades veder¬
börande hovrätt att i vissa landsdelar förordna brottmålsdomare med
befogenhet att vid förhinder för ordinarie domaren, på dennes anmodan,
hålla urtima ting för rannsakning med häktade personer. Antalet sådana
domare är numera endast två: en i Jämtlands län och en i Norrbottens län.
Särskilt arvode hava brottmålsdomarna aldrig uppburit, och före
år 1906 ägde de endast undfå resekostnads- och traktamentsersättning
till samma belopp som för häradshövding är stadgat, varjämte de enligt
nådigt brev den 5 juni 1822 voro berättigade att ytterligare beräkna
traktamente under två expeditionsdagar för varje handlagt mål; de
uppburo i följd härav, utom resekostnadsersättning, 10 kronor för varje
rese-, förrättnings- och på nämnda sätt beräknad expeditionsdag.
Vid 1905 års riksdag beslöts, på Kungl. Maj:ts förslag, viss änd¬
ring i brottmålsdomarnas avlöningsförhållanden. Fråga härom hade
upptagits i anledning därav, att de tillförordnade brottmålsdomarna under
år 1903 inkomma med underdåniga ansökningar om förbättrade av-
löningsvillkor, därvid innehavarna av de två ännu bestående befattnin¬
garna begärde årliga arvoden jämte rese- och traktamentsersättning.
Vad angår brottmålsdomaren i Norrbottens län, tillstyrktes hans ansökan
av Kungl. Maj:ts befallninghavande i länet. Åven Svea hovrätt ansåg
förbättring av brottmålsdomarnas förmåner behövlig, men förklarade
sig icke kunna förorda anvisande av årligt arvode, utan hemställde,
att brottmålsdomarna måtte för förrättningar, som överlämnades till
deras handläggning, få tillgodonjuta, utöver vad dem enligt då gällande
författningar bestodes, ytterligare ersättning av fem kronor för varje
rese-, förrättnings- och expeditionsdag, för vilken dagtraktamente för¬
fattningsenligt finge beräknas. Statskontoret, som jämväl hördes i
ärendet, fann väl de skäl, som anförts för beviljande av fast arvode,
ganska beaktansvärda, men ville mot hovrättens avstyrkande icke för¬
orda sådant arvode, utan biträdde hovrättens förslag.
Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 14 januari 1905
anförde dåvarande chefen för justitiedepartementet:
Av vad i ärendet förekommit syntes framgå, att en förbättring av de med
ifrågavarande brottmålsdomarbefattningar förenade inkomster vore nödig. Beviljandet
av fasta arvoden kunde visserligen från flera synpunkter vara fördelaktigt, men
torde dock icke vara att tillråda. Genom en sådan anordning skulle nämligen
inkomsten bliva föga beroende av arbetsbördan, vilken vid dessa befattningar i
allmänhet kunde växla ganska betydligt från det ena året till det andra och dess¬
utom på grund av särskilda förhållanden kunde komma att helt och hållet förändras.
Statsutskottets utlåtande Nr 41.
3
Så kunde till exempel en sammanslagning av tingslag, förläggande av tingsställe i
brottmål till läns- eller kronohäkte eller öppnande av ny kommunikationsled verka
därhän att behovet av brottmålsdomarens anlitande för viss domsaga så gott som
upphörde. Departementschefen ansåge sig därför böra ansluta sig till det av hov¬
rätten väckta förslaget, enligt vilket ökningen i inkomster skulle komma att stå i
direkt förhållande till göromålens mängd.
I enlighet härmed föreslog Kungl. Maj:t Riksdagen att medgiva,
att av det å andra huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till rese- och
traktamentspenningar finge till de tillförordnade brottmålsdomarna i Jämt¬
lands och Norrbottens län för rannsakningar med häktade personer utgå,
utöver vad brottmålsdomare enligt gällande författningar ägde uppbära,
ytterligare ersättning av fem kronor för varje rese-, förrättnings- och
expeditionsdag, för vilken traktamente författningsenligt finge beräknas.
Riksdagen biföll Kungl. Maj:ts förslag, dock med den ändring att
den särskilda ersättningen av fem kronor för dag icke skulle utgå för
resedag, då brottmålsdomaren under sådan dag icke utförde något
arbete.
Enligt detta Riksdagens beslut utgick från och med år 1906 till
brottmålsdomarna — utom ersättning för resekostnad — 10 kronor för
varje resedag och 15 kronor för varje förrättnings- och expeditionsdag.
1 båda dessa belopp har en höjning med 1 krona inträtt däri¬
genom att i det nya resereglemente, som tillämpats från och med år
1908, dagtraktamentet för tredje klassen, till vilken häradshövdingarna
räknas, bestämts till 11 kronor i stället för 10 kronor enligt det regle¬
mente, som förut gällt.
Den framställning, justitieombudsmannen år 1907 gjorde rörande
brottmålsdomarna, var innefattad i en underdånig skrivelse av den
30 september.
Däri omförmäldes till en början, hurusom under 1900 års ämbets-
resa i Norrbottens län dåvarande justitieombudsmannen inhämtat, att
brottmålsdomaren i länet i särskilda fall onödigtvis uppskjutit meddelande
av utslag i handlagda rannsakningsmål. Efter att hava redogjort för
vad justitieombudsmannen i anledning härav åtgjort och innehållet i de
yttranden, som i saken infordrats från brottmålsdomaren, ävensom för
dennes lönevillkor och den förändring, som däri stadgats år 1905, an¬
förde justitieombudsmannen:
Brottmålsdomarna vore fortfarande i avsaknad av fast lön eller arvode. Då
någon avsevärd besparing icke torde kunna göras i fråga om den ersättning för
4
Statsutskottets utlåtande Nr 41.
resekostnaden, som författningsenligt tillkomme dem, voro de, i den mån de icke
vore i tillfälle att förskaffa sig extra inkomster, för sina levnadskostnaders be¬
stridande uteslutande hänvisade till det dem tillerkända dagtraktamente. Uppen¬
barligen läge det följaktligen i brottmålsdomarnas intresse att erhålla så många
förrättningsdagar som möjligt. Och detta intresse vore tydligen efter 1905 års
lönereform större än förr, i det dagtraktamentet därefter utginge med 15 kronor i
stället för det förut stadgade beloppet 10 kronor.
Under sin år 1907 företagna ämbetsresa i Norrbottens län hade justitie¬
ombudsmannen haft sin uppmärksamhet riktad på berörda förhållande; och hade
justitieombudsmannen därvid funnit, att brottmålsdomare!! i åtskilliga fall underlåtit
att i mål rörande häktade meddela utslag samma dag själva rannsakningen avslutats.
Sålunda hade anmärkts, att han under de senaste åren uppskjutit meddelande av
utslag dels i fyra fall till nästföljande dag, dels ock i nio fall, då rannsakning
hållits å dag närmast före sön- eller helgdag, till nästa helgfria dag. Samtliga
ifrågavarande mål hade justitieombudsmannen funnit vara av enkel beskaffenhet,
och han vore ganska viss om att, därest rannsakningarna hållits av vederbörande
ordinarie domhavande, uppskov för meddelande av utslag icke skulle ägt rum.
Av vissa skäl hade justitieombudsmannen emellertid ansett sig icke kunna för¬
ordna om anställande av åtal mot brottmålsdomaren.
Emellertid ville justitieombudsmannen ej underlåta att bringa till Kungl.
Maj:ts kännedom, att häradshövdingar i Norrbottens län under justitieombudsmannens
berörda ämbetsresa för honom omnämnt, att enligt deras uppfattning brottmåls-
domarbefattningen i sagda län kunde, såsom numera obehövlig, utan olägenhet in¬
dragas, i avseende varå justitieombudsmannen dock ej kommit i tillfälle att inhämta
vare sig samtliga häradshövdingarnas eller Kungl. Maj:ts befallningshavandes
mening.
Funnes brottmålsdomarbefattningen böra bibehållas, syntes det justitieombuds¬
mannen emellertid vara synnerligen angeläget, att därmed ock komme att vara
förenat ett fast årligt arvode av skälig storlek. En avlöningsform, som kunde
innebära frestelse för brottmålsdomare att förskaffa sig vad till livets uppehälle
vore nödigt genom att utan tvingande skal uppskjuta rannsakningar och sålunda
tillskynda de häktade obehörigt lidande, kunde nämligen enligt justitieombudsmannens
mening icke vara riktig. Med det fasta arvodet borde förenas rätt till reseersätt¬
ning och traktamente för expeditionsdagar.
Att enahanda grunder för avlöningen borde tillämpas i avseende å båda
brottmålsdomarbefattningarna, syntes tydligt.
Ifrågavarande förhållanden hade justitieombudsmannen med stöd av 19 § i
den för honom gällande instruktion trott sig böra för Kungl. Maj:t framlägga, till
den uppmärksamhet, Kungl. Maj:t kunde finna saken förtjäna.
över denna justitieombudsmannens framställning infordrades under¬
dåniga utlåtanden dels från Svea hovrätt, som enligt nådig föreskrift
i ärendet hörde Kungl. Maj:ts befall ningshavande och samtliga härads¬
hövdingar i Jämtlands och Norrbottens län ävensom de två tillförordnade
brottmålsdomarna, dels ock från statskontoret.
Statsutskottds utlåtande Nr 41.
5
Då chefen för justitiedepartementet vid föredragning i statsrådet
den 14 januari 1910 av frågan om reglerande för år 1911 av utgifterna
under riksstatens andra huvudtitel anmälde justitieombudsmannens nu
berörda framställning, yttrade han sig först om brottm ålsdomarnas fort¬
farande behövlighet. För Jämtlands län ansåge han den särskilda an¬
ordningen med brottmålsdomare ej böra bibehållas. Sedan beslutad
järnväg norrut från Östersund blivit färdig till Strömsund — vilket
antoges bliva fallet vid 1910 års utgång —■ syntes honom ifrågavarande
befattning böra indragas. Vidkommande däremot spörsmålet, huruvida
behov av särskild brottmålsdomare i Norrbottens län kunde anses fort¬
farande föreligga, hade väl tre av länets fem häradshövdingar ansett, att,
såvitt deras domsagor anginge, brottmålsdomare!! ej vidare behövdes,
men de övriga häradshövdingarna funne sig icke kunna utan olägenhet
undvara brottmålsdomarens biträde, och Kungi. Maj:ts befallnings-
havande likasom hovrätten hade ansett sig icke kunna tillstyrka befatt¬
ningens indragande. Såsom skäl för sin uppfattning hade hovrätten
anfört:
Frågan vore huvudsakligen beroende därpå, om häradshövdingarna i Piteå,
Gellivare och Torneå domsagor kunde undvara biträde av brottmålsdomaren för
handläggning av rannsakningar inom domsagornas lappmarkstingslag. Denna fråga
torde icke kunna obetingat besvaras jakande. Väl hade, enligt vad hovrätten in¬
hämtat, de av brottmålsdomaren under de senaste åren i nämnda tingslag hållna
förrättningar varit ganska fåtaliga, men då järnvägsbyggnader inom ifrågavarande
delar av Norrbottens län torde förestå under de närmaste åren, kunde det förut¬
sättas, att rannsakningar där bleve mera talrikt förekommande. Med hänsyn här¬
till och då i allt fall i detta län tillgången å personer, som kunde anlitas att vid be¬
hov tjänstgöra som extra domare, vore och måste antagas fortfarande bliva syn¬
nerligen ringa, måste befaras, att indragning av brottmålsdomarbefattningen i
Norrbottens län skulle bereda avsevärda svårigheter för rättsskipningens behöriga
uppehållande.
Kungl. Maj:ts befallningshavandes och hovrättens uppfattning, att
brottmålsdomarbefattningen i Norrbottens län borde tills vidare bibe¬
hållas, förklarade sig departemeutschefen dela.
Vad angår frågan, huru avlöningsförhållandena för den kvar¬
stående brottmålsdomaren borde för framtiden ordnas, vann justitieom¬
budsmannens förslag om fast årligt arvode i förening med resekostnads-
och traktameutsersättning anslutning av samtliga häradshövdingar, som
yttrade sig i frågan, ävensom av Kungl. Maj:ts befallningshavande.
6
Statsutskottets utlåtande Nr 41.
Åven Svea bovrätt uttalade sig i samma riktning.
Hovrätten ansåg lika med justitieombudsmannen, att eu förbättring av brott-
målsdomarens löneinkomster borde komma till stånd. Det kunde emellertid —
yttrade hovrätten — ifrågasättas, huruvida löneförbättringen borde ske på det av
justitieombudsmannen förordade sättet. Hovrätten hänvisade i detta avseende till
chefens för justitiedepartementet yttrande den 14 januari 1905 och tilläde, att,
därest den allra huvudsakligaste ersättningen komme att utgöras av fast årligt
arvode, det enligt hovrättens omdöme jämväl kunde inträffa, att i fall, då brott-
målsdomaren av hälsoskäl eller av annan orsak behövde ledighet från viss förrätt¬
ning, ökade svårigheter uppstode i fråga om anskaffande av vikarie, enär brott-
målsdomaren knappast skulle kunna för sådant fall åläggas att till vikarien avstå
avsevärd del av arvodet.
Då emellertid — fortsatte hovrätten — en del av den ersättning, som ut-
ginge till brottmålsdomaren, vore att anse såsom gottgörelse för det denne ständigt
måste hålla sig beredd att mottaga uppdrag att hålla rannsakningar och för så¬
lunda förorsakad inskränkning i möjligheterna till förvärv, torde vid ny reglering
av brottmålsdomarens avlöning lämpligen kunna tillämpas den anordning, att ersätt¬
ningen komme att utgöras till någon del av fast årligt arvode, men till avsevärd
del av visst på förhand bestämt belopp för varje hållet urtima ting eller extra
sammanträde jämte reseersättning och traktamente för så kallade expeditions¬
dagar.
Hovrätten hemställde alltså, att brottmålsdomaren i Norrbottens län måtte
berättigas att från den tid, som kunde bliva av Kungl. Maj:t bestämd, uppbära dels
ett årligt arvode av 1,200 kronor, dels ett belopp av 75 kronor för varje av honom
för rannsakning med häktade personer hållet urtima ting eller extra sammanträde
under lagtima ting, varemot traktamente för förrättningsdagar borde upphöra att
utgå, dels ock i enlighet med de bestämmelser, som för närvarande gällde, rese¬
ersättning och traktamente för expeditionsdagar.
Statskontoret anförde i förevarande fråga:
Statskontoret anslöte sig till fullo till den numera även av Svea hovrätt bi¬
trädda mening, att en del av brottmålsdomarens avlöning borde utgöras av fast
årligt arvode såsom ersättning för att denne tjänsteman måste hålla sig ständigt
beredd att mottaga uppdrag av ifrågavarande art. Likaså ansåge statskontoret
hovrättens förslag, att brottmålsdomarens traktamente för förrättningsdagar skulle
utbytas mot ett visst arvode för varje urtima ting eller extra sammanträde, vara
väl funnet såsom ägnat, å ena sidan, att befrämja det i justitieombudsmannens
framställning åsyftade målet, att brottmålsdomarens avlöning bestämdes på sådant
sätt att det ej bleve för honom ekonomiskt fördelaktigt att uppskjuta målens av¬
görande längre än som vore nödvändigt och, å andra sidan, att tillgodose den syn¬
punkten att brottmålsdomarens avlöning borde i avsevärd mån vara beroende av
arbetets myckenhet.
Huruvida de av hovrätten för dels det fasta arvodet och dels ersättningen
för varje förrättning föreslagna belopp, nämligen för det förra 1,200 kronor och för
den senare 75 kronor, vore lämpligt avvägda, torde huvudsakligen bero på antalet
av de förrättningar av ifrågavarande slag, som kunde beräknas komma att i medel¬
tal årligen av brottmålsdomaren handläggas. Hovrätten hade med hänsyn till de
Statsutskottets utlåtande Nr 41.
7
inom ifrågavarande delar av Norrbottens län förestående järnvägsbyggnader ansett
det kunna förutsättas, att rannsakningar där bleve mera talrikt förekommande än
under åren 1907 och 1908, då de av brottmålsdomare!! handlagda förrättningar ej
uppgått till flera än respektive 9 och 7, och under nämnda förutsättning torde de
av hovrätten föreslagna beloppen kunna anses bereda brottmålsdomaren nöjaktig
ersättning. Reseersättning till brottmålsdomaren torde böra utgå enligt 3:dje klassen
i resereglemente!. Då emellertid traktamente för förrättningsdagar ej skulle före¬
komma, torde av samma skäl som föranlett det i 17 § 2 mom. av resereglemente!
intagna stadgande, att till lantbruks- och skogsingenjörer med flera, vilka för förrätt¬
ningarna ägde uppbära dagtraktamente av den, som påkallat deras biträde, trakta¬
mente av allmänna medel skulle utgå endast för de dagar, som av dessa tjänstemän
varit allenast till resa använda, böra i fråga om brottmålsdomaren föreskrivas, att
resedagstraktamente ej finge av honom beräknas för dygn, varunder förrättning ägt
ruin. Vad slutligen anginge ersättning för expeditionsdagar, syntes någon ändring i
gällande, bestämmelser ej erforderlig. Det fasta arvodet och ersättningen för varje
förrättning syntes, under förutsättning av Riksdagens medgivande, lämpligen kunna
utgå från det under andra huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till ersättning åt
domare, vittnen och parter, vilket, då utgifterna därå för år 1908 avsevärt under¬
stigit anslagets i riksstaten upptagna belopp, icke skulle behöva för sådant ändamål
höjas; och torde i dylikt fall jämväl reseersättningen samt arvodet för expeditions¬
dagar böra påföras samma anslag.
Med avseende å vad sålunda förekommit hemställde statskontoret, att Kung!
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgiva, att den tillförordnade brottmålsdomaren i
Norrbottens län finge från och med år 1911 från förslagsanslaget till ersättning åt
domare, vittnen och parter åtnjuta dels ett årligt arvode å 1,200 kronor eller det
högre belopp, Kungl. Majrt kunde finna skäligt föreslå, dels ersättning med 75 kronor
för varje av honom för rannsakning med häktad person hållet urtima ting eller extra
sammanträde under lagtima ting, dels reseersättning enligt tredje klassen i rese¬
reglemente!, dock med iakttagande att resedagstraktamente ej finge beräknas för
dygn, varunder förrättning ägt rum, dels slutligen traktamente å 16 kronor under
två expeditionsdagar för varje handlagt mål.
Efter att hava redogjort för dessa utlåtanden yttrade chefen för
justitiedepartementet i statsrådet den 14 januari 1910:
De betänkligheter, som i statsrådet den 14 januari 1905 av dåvarande chefen
för justitiedepartementet uttalats mot att lämna brottmålsdomarna fasta arvoden,
vore visserligen värda allt beaktande. I likhet med hovrätten och statskontoret
ansåge departementschefen dock, att de ej borde tillmätas sådan betydelse att icke
saken borde kunna ordnas på det i andra hänseenden utan tvivel lämpliga sätt, som
sedermera blivit föreslaget. Därigenom att en avsevärd del av brottmålsdomarens
inkomst dock beräknades efter myckenheten av det arbete, befattningen medförde,
syntes tillbörlig hänsyn vara tagen till att avlöningen borde stå i förhållande till
det verkligen utförda arbetet, och att därjämte fast arvode tillkomme brottmåls¬
domaren, vore. en naturlig följd därav att befattningens art för dess innehavare
minskade möjligheten att åtaga sig _ annat arbete, som han för fyllande av sina
levnadsbehov maste förskaffa sig. Även utbytandet av traktamentsersättning för
8
Statsutskottets utlåtande Nr-41.
förrättningsdag mot, ersättning för varje av brottmålsdomare!! hållet urtima ting
eller extra sammanträde syntes ändamålsenligt.
I fråga om storleken av det fasta arvodet och av den särskilda ersättningen
för varje ting eller extra sammanträde torde hovrättens förslag vara väl avvägt.
Att på sålunda angivet sätt brottmålsdomarens lönevillkor förbättrades, syntes
vara angeläget även ur den synpunkten att befattningens dåvarande innehavare,
vilken under år 1910 uppnådde 65 års ålder, kunde antagas snart lämna befattningen
och det torde bliva förenat med svårighet att få densamma återbesatt med lämplig
person, därest ej bättre villkor än de nuvarande kunde erbjudas.
Mot statskontorets förslag, att för brottmålsdomarens avlönande skulle anlitas
förslagsanslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter, hade departementschefen
intet att erinra.
I enlighet med detta departementschefens yttrande föreslog Kungl.
Maj:t i 1910 års statsverksproposition Riksdagen att medgiva sådan
ändring av vad som blivit stadgat .angående ersättning till den tillför¬
ordnade brottmålsdomaren i Norrbottens län att från förslagsanslaget
till ersättning åt domare, vittnen och parter finge från och med år 1911
till honom för rannsakningar med häktade utgå dels ett årligt arvode
av 1,200 kronor, dels 75 kronor för varje av honom för sådan rann¬
sakning hållet urtima ting eller extra sammanträde under lagtima ting,
dels resekostnads- och traktamentsersättning enligt tredje klassen i rese¬
reglemente!., dock med iakttagande att dagtraktamente ej finge beräknas
för dygn, varunder förrättning ägt rum, dels ock traktamente av 16
kronor för var och eu av de tva expeditionsdagar, brottmålsdomaren
ägde beräkna för varje av honom handlagt mål.
Såsom jag nämnt, blev detta förslag av Riksdagen förkastat. Sedan
Första kammaren bifallit men Andra kammaren avslagit förslaget, före¬
togs gemensam omröstning, därvid 224 röster avgåvos för avslag och
117 för bifall.
I sin förnyade framställning av den 21 februari 1912 har justitie¬
ombudsmannen framhållit, att den diskussion, som föregick avgörandet
vid 1910 års riksdag, med full tydlighet visade, att motivet till avslaget
huvudsakligen vore att söka i Riksdagens uppfattning, att jämväl brott-
målsdomarbefattningen i Norrbottens län borde såsom obehövlig indra¬
gas. Den av justitieombudsmannen uttalade meningen om olämpligheten
av den gällande formen för avlöning av brottmålsdomare hade kraftigt
understrukits av de talare, som ej velat godkänna Kungl. Maj:ts proposition.
På grund av de omständigheter, under vilka propositionen sålunda
avslagits, har justitieombudsmannen trott sig böra hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte taga under förnyad omprövning frågan, huruvida möjlighet
Statsutskottets utlåtande Nr 41.
9
förefunnes för indragning av brottmålsdomarbefattningen i Norrbottens
län. Under förutsättning att indragning icke skulle kunna ske, bär
justitieombudsmannen vidare hemställt, att Kung!. Maj: t måtte för Riks¬
dagen framlägga förslag till ändring av de med befattningen förenade
löneförmåner i enlighet med justitieombudsmannens föregående, hos Kungl.
Maj:t i ämnet gjorda framställning.
Åven i anledning av denna nya framställning hava yttranden in¬
fordrats från vederbörande inom Norrbottens län samt Svea hovrätt och
statskontoret.
Kungl. Maj:ts befallningshavande lämnar i sitt utlåtande till eu
början följande uppgifter angående det antal rättegångstillfällen, varvid
biträde av brottmålsdom aren anlitats under åren 1907—1911 inom de
särskilda tingslagen:
1907 1908 1909 1910 1911
Piteå domsaga.
Piteå tingslag .................................................................... — —
Älfsby tingslag ................................................................ 1 1
Arvidsjaurs sockens tingslag ............................................ 4 2
Arjeplogs lappmarks tingslag........................................... — —
Luleå domsaga.
Över-Lulea tingslag............................................................ — 1
Neder-Luleå tingslag ........................................................ —
Jockmocks lappmarks tingslag ........................................ 3 —
Kalix domsaga.
Råneå tingslag.................................................................... — —
Över-Kalix tingslag............................................................ — —
Neder-Kalix tingslag ........................................................ — —
Torneå domsaga.
Neder-Torneå tingslag........................................................ — 2
Over-Torneå tingslag ........................................................ —
Korpilombolo tingslag........................................................ 1 1
Pajala tingslag.................................................................... — —
Gällivare domsaga.
Gällivare lappmarks tingslag............................................ — —
Juckasjärvi lappmarks tingslag........................................ — —
Karesuando lappmarks tingslag........................................ 1 0 —
Summa 10 7
2
2
2 2
3 —
1 —
2
1
13 13 15
9 Enligt uppgift av häradshövdingen i domsagan har hrottmålsdomaren under år 1907 ej
någon gång tjänstgjort i Karesuando lappmarks tingslag. Med avdrag av den i tabellen för detta
tingslag upptagna förrättning skulle också summan av brottmålsdomarens förrättningar under
nämnda år bliva 9 eller det tal, statskontoret förut i sådant avseende angivit.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 6 sand. 24 höft. (Nr 41.)
o
10
Statsutskottets utlåtande Nr 41.
Härefter anför Kung]. Maj:ts befallningshavande:
Av dessa uppgifter framginge, att brottmålsdomarens biträde under senaste
femårsperiod anlitats i medeltal icke mer än inemot 12 gånger om aret. . Redan
på grund bärav måste man givetvis ställa sig synnerligen tveksam, huruvida till¬
räckliga skäl numera kunde anses föreligga för brottmålsdomarbefattningens bibe¬
hållande. Kungl. Maj:ts befallningshavande tilläte sig härvid erinra, att beslutet
om indragning av motsvarande befattning inom Jämtlands län fattats, oaktat be¬
fattningens innehavare i väsentligt större utsträckning anlitats för. rannsakningar.
Förhållandena inom de båda länen vore visserligen icke fullt jämförliga, men Kungl.
Maj;ts befallningshavande ansåge dock, att de längre avstånden inom Norrbottens lån
i huvudsaklig mån uppvägdes av det större antalet förrättningar inom Jämtlands län.
Häradshövdingarna i Kalix och Gällivare domsagor hade också nu för sin
del tillstyrkt befattningens indragning, och de anförda statistiska uppgifterna torde
oförtydbart visa, att förhållandena inom dessa domsagor icke påkallade bibehållande
av särskild brottmålsdomare.
Häradshövdingarna i länets övriga domsagor åter hade hemställt, att med
den ifrågasatta indragningen måtte få tillsvidare anstå. Härvid hade såsom skäl
åberopats, bland annat, den tilltagande svårigheten för doinhavande att erhålla
rättsbildade tjänstebiträden och därav följande brist på lämpliga personer, som i
fall av behov kunde förordnas såsom extra domare i rannsakningsmal. Detta skäl,
som ju i och för sig ingalunda saknade berättigande, torde dock icke böra tilläggas
avgörande betydelse. Enahanda förhållanden förelåge nämligen med största sanno¬
likhet i övriga norrländska domsagor utan att, såvitt för Kungl. Maj:ts befallnings¬
havande vore känt, några större olägenheter i förevarande hänseende visat sig. För
övrigt funnes i regel vid länsstyrelsen i Lulea anställda yngre tjänstemän med
domarutbildning, som i undantagsfall torde kunna anlitas för ändamålet..
Yad nu de lokala förhållandena i domsagorna anginge, så torde i fråga om
Piteå domsaga allenast inom Arvidsjaurs sockens tingslag med tingsställe i Arvids¬
jaurs kyrkostad och Arjeplogs lappmarks tingslag med tingsställe i Arjeplogs kyrko-
stad sådana omständigheter föreligga, som över huvud taget skulle kunna motivera
bibehållande av särskild brottmålsdomare. Avståndet från domhavandens bostad i
Piteå utgjorde nämligen för närvarande till förra tingsstället 13.4 mil och till det
senare 22.2 mil med landsväg. Under den tid av året, då sjöfarten vore öppen å
Uddjaur och Hornavan, förkortades landsvägsresan till Arjeplog med 5.7 mil. När
järnvägen mellan Piteå och Älfsbyn bleve öppnad för trafik, vilket beräknades kunna
liga rum under sommaren år 1915, kunde emellertid domaren begagna sig av järn¬
vägsförbindelsen mellan Piteå och Långträsk. Landsvägsresan bleve då till Arvids¬
jaur 6.8 mil och till Arjeplog vintertiden 15.6 mil och sommartiden 9.4 mil, vilket
'ju innebure eu betydande lättnad. Rannsakningar inom dessa tingslag förekomme
för övrigt jämförelsevis sparsamt. Under vartdera av åren 1909 och 1910 hade
sålunda brottmålsdomarens biträde ej behövt anlitas mer än en gång; år 1911, då
brottmålsdomaren haft fyra förrättningar inom tingslagen, måste väsentligen be¬
tecknas såsom ett undantagsår. Kungl. Maj:ts befallningshavande ansåge sålunda,
att förhållandena inom Piteå domsaga, icke borde utgöra hinder för brottmålsdomar¬
befattningens indragning, sedan järnvägen mellan Piteå och Älfsbyn blivit färdig.
Häradshövdingen i Luleå domsaga, som i tidigare yttrande uttalat såsom sin
åsikt, att brottmålsdom arbefattningen med avseende å förhållandena i domsagan vore
Statsutskottets utlåtande Nr 41.
11
obehövlig, hade nu hemställt om uppskov med befattningens indragning. Dä lian
till stöd härför endast anfört bristen på unga jurister, villiga att underkasta sig
arbetet såsom tingsbiträden, tilläte sig Kung! Maj:ts befallningshavande åberopa vad
Kungl. Maj:ts befallningshavande redan förut härom yttrat. För övrigt vilde Kung!.
Maj:ts befallningshavande påpeka, att tingsstället i Jockmocks lappmarks tingslag
— det enda tingslag inom domsagan, där förhållandena kunde anses i någon mån
säregna — vore beläget pa, ett avstånd av ej mera än 6.3 mil från närmaste station
Murjek, som stode i järnvägsförbindelse med häradshövdingens bostadsort Gammelstad.
Vad slutligen anginge Torneå domsaga, hade Neder-Torneå tingslag sin tings¬
stad i Haparanda, där häradshövdingen både sill bostad; och jämlikt nådigt brev
den 3 maj 1907 hade jämväl Över-Torneå tingslag sitt tingsställe i samma stad,
såvitt fråga vore om brottmål angående häktad person. Förhållandena inom dessa
båda tingslag kunde sålunda icke i och för sig utgöra hinder för brottmålsdomar-
befattningens indragning. Något annorlunda ställde sig saken i de bada andra tings¬
lagen, i det avståndet landsvägen från Haparanda utgjorde till tingsstället i Korpi-
lombolo 13.7 mil och till Pajala 18.3 mil. Emellertid hade, såsom syntes av de
statistiska uppgifterna, under de senaste fem åren inom sistnämnda två tingslag
icke mera än 8 rannsakningar, därav 4 under år 1910. överlämnats till brottmålsdomare!!,
en omständighet, som, om man bortsåge från undantagsåret 1910, syntes tyda på,, att något
större behov av brottmålsdomarbefattningens bibehållande icke förelåge. Därjämte vore
att märka, att kommunikationerna i dessa trakter inom kort komme att väsentligt för¬
bättras. Järnväg vore för närvarande under anläggning mellan Karungi och Matarengi i
Över-Torneå socken, och förhoppning torde förefinnas, att järnvägen komme att framdra¬
gas även å den 25 kilometer långa sträckan mellan Karungi och Haparanda. När denna
järnväg mellan Haparanda och Över-Torneå bleve fullbordad, vilket beräknades vara fallet
under år 1915, bleve landsvägsresan mellan Haparanda, å ena, samt Korpilombolo
och Pajala, å andra sidan, förkortad till respektive 6.3 och 10.9 mil, sålunda med
ej mindre än 7.4 mil. Skulle järnvägen mellan Haparanda och Karungi icke komma
till stånd, förkortades landsvägsskjutsen i allt fall med 5 mil. Nu hade härads¬
hövdingen i domsagan påpekat, att brottmålsdomaren behövt anlitas även inom Neder-
Torneå tingslag, enär rannsakningar i detta tingslag måst förekomma å tid, då ting
pågått i de övre tingslagen. Att så varit fälle!, kunde ju ej förnekas. Men
dels torde sådana sammanträffanden över huvud taget icke behöva ske annat än
under september månad, då hösttingen i alla tre övre tingslagen hölles i omedelbar
följd, och dels torde, då tiden för tingsresorna genom järnvägens öppnande ej obe¬
tydligt förkortades, möjligheten av dylika kollisioner förminskas. Det syntes därför
enligt Kungl Maj:ts befallningshavandes mening icke heller för Torneå domsagas
vidkommande föreligga tillräckliga skäl för brottmålsdomarbefattningens upprätt¬
hållande, i alla händelser icke efter den tid, då ovannämnda järnväg blivit färdig.
På grund av vad sålunda anförts funne Kungl. Maj-.ts befallningshavande bi¬
behållande av den särskilda anordningen med en brottmålsdomare för Norrbottens
län icke ovillkorligen erfordras. Dock syntes indragningen lämpligen icke böra ske
förr än med ingången av år 1915, då trafik åtminstone i viss omfattning torde vara
anordnad såväl å banan Piteå—Älfsbyn som å järnvägen i Tornedalen.
Skulle emellertid befattningen icke komma att indragas, ansåge Kungl. Maj:ts
befallningshavande av skäl, som tidigare framhållits, ändring av de med befattningen
förenade löneförmåner böra ske i överensstämmelse med det förslag, som framlagts
för 1910 års riksdag.
12
Statsutskottets utlåtande Nr 41.
Under förutsättning av befattningens indragning med ingången av år 1915
vilde Kung!. Maj:ts befallningshavande därjämte ifrågasätta, att en provisorisk an¬
ordning under åren 1913 och 1914 träffades, så att befattningens innehavare bereddes
ökad ersättning för sitt arbete.
Enligt å landskontoret i Luleå förda anteckningar utgjorde summan av de
till brottmålsdomaren utbetalade ersättningar 1,844 kronor 96 öre år 1907, 1,179
kronor 46 öre år 1908, 1,483 kronor 36 öre år 1909, 2,539 kronor år 1910 och
2,908 kronor 96 öre år 1911. Härvid vore att märka, att en väsentlig del av
dessa, belopp åtgått till bestridande av kostnader för resor. Vad brottmålsdomaren
haft i behållen inkomst kunde enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening icke
anses utgöra skälig gottgörelse för det med sysslan förenade arbete och ansvar;
och ville Kungl. Maj:ts befallningshavande därför föreslå, antingen att för åren 1913
och 1914 bestämdes enahanda löneförmåner som ifrågasatts vid 1910 års riksdag
eller ock att befattningens innehavare för ifrågavarande år tillerkändes en gratifika¬
tion av lämplig storlek.
Vilken ställning häradshövdingarna iuom länet numera intaga till
frågan om brottmålsdomarbefattningens indragning framgår av Kung].
Maj:ts befallningshavandes utlåtande. Åtskilliga förändringar i deras upp¬
fattning, sedan yttranden från dem förra gången inhämtades, äro att an¬
teckna. Endast häradshövdingarna i Piteå domsaga och Kalix domsaga
vidhålla vad de da yttrade, den förre mot och den senare för
befattningens indragning. Den förre anser dock, att, därest den pågående
utredningen om domhavandenas rättsbildade tjänstebiträdens ställning
ledde därtill, att tillgången på erforderligt antal dylika biträden bleve
säkerställd, tiden vore kommen för indragning av befattningen. Att
häradshövdingen i Luleå domsaga ändrat mening, har i Kungl. Maj:ts
befallningshavandes utlåtande blivit omnämnt. Häradshövdingämbetet i
Torneå domsaga har sedan 1908 ny innehavare, och denne har, i motsats
till sin företrädare, vilken ansåg brottmålsdomarsysslan kunna undvaras,
uttalat sig för dess bibehållande under nuvarande förhållanden. Däremot har
häradshövdingen i Gällivare domsaga, vilken förr ansett befattningen
erforderlig, övergått till den motsatta meningen, därvid han huvudsak¬
ligen åberopat minskat antal rannsakuingar inom det avlägsnaste tings¬
laget i domsagan.
I justitieombudsmannens förslag, att ändring skulle göras beträffande
brottmålsdomarens avlöning, hava häradshövdingarna instämt. En av
dem har ansett det fasta arvodet böra bestämmas till 2,000 kronor, och
själv har den nuvarande brottmålsdomaren funnit det icke böra sättas
under 3,000 kronor.
Hovrätten ansluter sig väsentligen till Kungl. Maj:ts befallnings¬
havandes uppfattning i frågan;
Statsutskottets utlåtande Nr il. 13
Visserligen vore det i hög grad önskligt, att brottmålsdomarbefattningen
kunde indragas, och utsikt funnes, att sådant kunde ske inom en nära framtid
Men tor att en sådan förändring icke skulle medföra allt för kännbara olägenheter
eiroidiades, dels att järnvägsnätet inom länet vunnit den utsträckning, som antingen
redan vore beslutad eller med största sannolikhet kunde antagas mycket snart
komma till utförande, dels ock, framför allt, att frågan om de rättsbildade domar-
bitradenas ställning sa ordnats att tillgång till vikarier för häradshövdingarna
kunde vid behov med säkerhet påräknas. Det torde nämligen vara uppenbart, att
åtminstone vad anginge Piteå, Luleå och Torneå domsagor vederbörande härads¬
hövdingar i de flesta fall icke kunde medhinna att hålla de tidsödande rannsak-
ningar, som förekomme inom tingslagen i dessa domsagors lappmarker, och därjämte
utröra alla de Övriga ämbetsgöromål, som ålåge dem.
Hovrätten hemställde därför, att med indragning av brottmålsdomarbefatt-
mngen Ange tillsvidare anstå samt att, då de med befattningen förenade löne¬
förmåner maste anses alldeles otillräckliga, ersättningen till befattningens innehavare
matte bestammas att utgå enligt de grunder, som i hovrättens förra utlåtande i
ärendet föreslagits.
Statskontoret slutligen yttrar:
. , Ämbetsveiket föreställde sig. att avlöningsfrågan för tillfället lämpligast
kunde lösas sålunda att den såsom oundgänglig erkända löneförbättringen visserligen
medgaves, men, på det att frågan om befattningens indragande måtte hållas öppen
för förnyad prövning, blott beviljades för viss kortare tid och då lämpligen, i
enlighet med Kung! Maj:ts befallningshavandes förslag, för åren 1913 och 1914.
I fråga om sättet för löneförbättringen upptager statskontoret det förslag
som förelädes 1910 års riksdag. ö!
Den beslutade indragningen av brottmålsdomarbefattningen i Jämt¬
lands län bär visserligen, då fullbordandet av järnvägsförbindelsen mellan
Östersund .och Strömsund fördröjts, ännu icke skett, men torde kunna
äga rum vid slutet av innevarande år. Därefter skulle alltså motsvarande
befattning i Norrbottens län bliva den enda av sitt slag inom landet.
Önskligt vore utan tvivel, att . även denna befattning kunde indragas.
Att sådan indragning för närvarande icke är att tillråda, synes mig d^ck
utredningen i ärendet giva vid handen.
Anledningen till brottmålsdomarinstitutionens inrättande och bibe¬
hållande är väsentligen vissa norrländska domsagors vidsträckthet med
därav följande svårighet för domhavanden att, därest han ofta skall
företaga långa resor för rannsakningar med häktade, behörigen sköta
övriga göromål i domsagan. Härtill har under senare tid kommit, att
tillgängen a tingsbiträden, som kunna förordnas att hålla förekommande
rannsakningar, blivit knapp. Statistiken visar ock, att de tillfällen,
då brottmålsdomare!^ hjälp måst tagas i anspråk, under åren 1909—1911
varit flera än under de närmast föregående åren. I den mån förbätt¬
14 Statsutskottets utlåtande Nr 41.
rade kommunikationer göra förbindelsen mellan domliavandenas bostäder
och de avlägsna tingsställena snabbare, minskas emellertid behovet att
anlita brottmålsdom aren, och i samma riktning verkar god tillgång å
rättsbildade biträden, som i fall av behov kunna erhålla förordnanden
att hålla rannsakningar å de avlägsna tingsställena.
I sistberörda hänseende äro förhållandena säkerligen icke. iöi när¬
varande tillfredsställande, men fråga om förbättring av tingsbiträdenas
avlöningsförhållanden är under utredning, och det är att hoppas, a it,
om denna fråga blir ordnad, tillgången å de för domsagornas skötsel
erforderliga arbetsbiträdena skall ökas. Under de närmaste åren kom¬
mer dock efterfrågan å sådana biträden sannolikt att bliva särskilt stor
med anledning av det i domsagorna pågående arbetet för uppläggande
av ]ordregister, vilket arbete gör domhavandenas behov av ledighet
från* andra göromål större än vanligt.
Vad kommunikationerna inom Norrbottens län vidkommer, synas
de ej heller ännu hava nått den utveckling att brottmålsdomare!! kan
undvaras i samtliga domsagor inom länet. Av de upplysningar, Kungl.
Maj:ts befalluingshavande lämnat om vissa järnvägsbyggnader inom
Piteå och Torneå domsagor, torde dock framgå, att om nagra år hinder
ur denna synpunkt ej bör möta mot befattningens indragning.
Jag ansluter mig alltså till den uppfattningen, att brottmålsdomai-
sysslan f Norrbottens län ännu icke kan utan olägenhet undvaras, men
att den inom icke alltför många år bör kunna indragas.
Skall befattningen någon tid bibehållas, måste emellertid tillses,
att skälig avlöning beredes dess innehavare. Att den nu utgående gott-
görelsen är otillräcklig, erkännes allmänt, likasom att ersättnings ut¬
gående efter förrätta ingsdagar bör undvikas med hänsyn till den möjlighet
till missbruk, som därmed är förenad. Mot avlöningens omläggning i
enlighet med det vid 1910 ars riksdag framlagda förslaget toide ej
heller någon huvudsaklig anmärkning kunna göras. Med de belopp, som
då föreslogos, skulle dock enligt min mening brottmålsdomarens avlöning
bliva väl hög; någon reduktion av en eller annan post synes mig kunna
ske utan risk för att svårigheter att besätta befattningen med verkligt
lämplig person skola uppkomma. Den post, som härvid närmast torde
böra ifrågakomma, är ersättningen för förrättat urtima ting eller extra
tingssammanträde. Om för varje sådan förrättning tilldelas biottmåls-
domaren eu ersättning av 25 kronor, men i övrigt beloppen enligt 1910
års förslag lämnas oförändrade, synes mig tillräcklig avlöning komma
dess innehavare till godo. Eu avsevärd sänkning av nyssberöida ersätt¬
ning1 torde vara att förorda även ur den synpunkten att därigenom lära
Statsutskottets utlåtande Nr 41. 15
väsentligen undanröjas de farhågor, som vid överläggningen år 1910 i
Ändra kammaren uttalades för att ersättnings beräknande efter hållna
förrättningar kunde leda till enahanda missbruk som dess utgående efter
förrättningsdagar.
Kungl. Maj:ts _ befallningshavandes av statskontoret biträdda för¬
slag, att löneförbättringen skulle begäras endast för viss begränsad tid,
synes lämpligt. . Jag skulle dock vilja förorda utsträckande av den
tid, dessa myndigheter ifrågasatt, så att den komme att omfatta jämväl
år 1915. Tidigast under loppet av detta år torde de av Kungl. Maj:ts
befallningshavande omförmälda järnvägsbyggena kunna antagas bliva
fullt färdiga, och . då eu reform beträffande häradshövdingarnas rätts-
bildade biträden ej lärer komma att beslutas tidigare än vid 1914 års
riksdag, torde verkningarna av densamma icke komma att gorå sig
gällande så snart som redan vid ingången av det följande året. Ej
heller lärer jordregister arbetets inverkan å ifrågavarande förhållanden
då ännu hava upphört.»
Med hänsyn till vad i ärendet förekommit har utskottet ansett det
kunna starkt ifrågasättas, om icke brottmålsdomarbefattningen i Norr¬
bottens län skulle kunna redan nu indragas. Då det emellertid
torde vara alldeles uteslutet,
att bereda
vissa svårigheter för
har utskottet i anseende härtill
att befattningen skall kunna
funnit, att det måhända
densamma. På
Då det emellertid icke
att dess omedelbara indragning komme
rättskipningens behöriga upprätthållande,
och då det ju i allt fall är att förvänta,
utan olägenhet indragas om några år,
vore mindre välbetänkt att redan nu indraga
sätt i äi end et framhållits, synes den dock kunna und¬
varas så snart järnvägsbyggena å järnvägen Piteå—Ålfsbyn samt å
bandelen Karungi—Matarengi blivit fullbordade. Vid sådant förhållande
?c 11(Tl dessa järnvägsbyggen beräknas bliva avslutade under loppet av
f!’ , far utskottet funnit sig icke böra motsätta sig befattningens
bibehållande intill utgången av detta år. Dock anser sig
särskilt framhålla, att med befattningens indragande <
an som oundgängligen är av nöden, vadan och då “omständigheterna
möjligen torde komma att medgiva dess indragande redan före utgången
av nämnda år, utskottet funnit sig böra uttala önskvärdheten av att så
ma ske, i den mån det kan äga rum.
8'jund härav och då utskottet i likhet med Kungl. Maj:t ansett
en förbättring och omläggning av brottmålsdomarens avlöningsförmåner
av behovet påkallad har utskottet ansett sig under ovannämnda förut¬
utskottet böra
må anstå längre
TJtslcottets
yttrande.
16
Statsutskottets utlåtande Nr 41.
sättning kunna i huvudsak biträda Kung!. Maj:ts förevarande framställ¬
ning. Dock har utskottet ansett, att, i likhet med vad Riksdagen be¬
slutat i frågor, som inneburit ändring i löneförhållanden under löpande
året, den föreslagna avlöningsförändringen icke bör omfatta år 1913.
Därjämte har utskottet funnit, att den föreslagna bestämmelsen om att
till ifrågavarande brottmålsdomare skulle, bland annat, utgå traktamente
av 16 kronor för var och en av de två expeditionsdagar, han äger be¬
räkna för varje av honom handlagt mål, skulle i tillämpning kunna
verka därhän,' att denne brottmålsdomare skulle få i detta avseende
uppbära en oskäligt hög ersättning, då ju hinder icke förefinnes mot
att han på en och samma rättegångsdag må kunna handlägga flera
mål. Utskottet har därför ansett, att omförmälda traktamente bör be¬
stämmas att utgå med 16 kronor för var och en av två expeditions¬
dagar för värjo hållet urtima ting eller extra sammanträde under lag¬
tima ting.
I sammanhang härmed och då det synts utskottet, att den beslu¬
tade indragningen av brottmålsdomarbefattningen i Jämtlands län, var¬
med ju fått anstå i anledning därav att fullbordandet av järnvägsför¬
bindelsen mellan Östersund och Strömsund fördröjts, numera, sedan
denna järnvägsförbindelse under år 1912 framdragits och för allmän
trafik öppnats till Ulriksfors, skulle kunna utan olägenhet omedelbarligen
sättas i verket, har utskottet velat uttala önskvärdheten därav, att sist¬
nämnda befattning varder indragen snarast möjligt.
Utskottet hemställer,
att Riksdagen må medgiva, att, med ändring av
vad för närvarande gäller angående ersättning till den
tillförordnade brottmålsdomaren i Norrbottens län,
under åren 1914 och 1915 må från det under
andra huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till ersätt¬
ning åt domare, vittnen och parter för rannsakningar
med häktade till honom utgå dels ett årligt arvode av
1,200 kronor, dels 25 kronor för varje av honom för
sådan rannsakning hållet urtima ting eller extra sam¬
manträde under lagtima ting, dels resekostnads- och
traktan)entsersättning enligt tredje klassen i gällande
resereglemente, dock med iakttagande, att dagtrakta¬
mente ej må beräknas för dygn, varunder förrättning
ägt rum, dels ock traktamente av 16 kronor för var
Statsutskottets utlåtande Nr 41.
17
och. en av två expeditionsdagar, för varje hållet ur¬
tima ting eller extra sammanträde under lagtima
ting.
Stockholm den 31 mars 1913.
På statsutskottets vägnar:
F. CL:SON WACHTMEISTER.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från Första kammaren: herrar greve F. Cl:son Wachtmeister, S. H. Kvarn-
zelius, O. Jonsson, friherre J. T. Gripenstedt, A. N. Hahn, greve P. O. L. Kling-
spor, friherre C. H. Falkenberg, friherre J. G. Beck-Friis, A. C. Lindblad, O. M.
Strömberg, C. G. Ekman och F. Berglund samt
från Andra kammaren: herrar A. Wiklund, H. Andersson, C. Persson, J. A.
Sjö, N. E. Lindberg, J. Ström, G. Odqvist, E. A. Nilsson, A. Ifvarsson, A. Ander¬
son i Råstock, E. F. Hellberg och C. R. Jansson i Falun.
Reservation:
av herrar O. Jonsson, friherre J. G. Beck-Friis och 0. M. Strömberg.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 6 samt. 24 Käft. (Nr 41.)
3