Statsutskottets utlåtande Nr 32.
1
Sr 32.
Ankom till Riksdagens kansli den 12 mars 1913 kl. 4 e. ro.
Utlåtande, i anledning av Riksdagens år 1912 församlade revi¬
sorers berättelse angående verkställd granskning av stats¬
verkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning under år 1911.
(2:a Avd.)
Statsutskottet, till vars förberedande behandling ovan nämnda
revisionsberättelse jämte de i anledning därav från vederbörande ämbets¬
verk och myndigheter till Kungl. Maj:t avgivna utlåtanden och förkla¬
ringar blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar
och inhämtande av de för ärendenas utredning i övrigt erforderliga
upplysningar, underställa Riksdagens prövning de av revisorerna gjorda
framställningar, som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kom¬
mande utskottet därvid att följa den ordning, som i revisionsberättelsen
blivit iakttagen.
Fångvårdsstyrelsen.
§ I-
(Rev. ber. pag. 38 och 39; uti. pag. 639—641).
Under berättelsen angående fångvårdsstyrelsen hava revisorerna
omförmält, hurusom det vid besök å kronoliäktet i Landskrona ådragit
sig revisorernas uppmärksamhet, att utanför vissa av häktets cellfönster
vore anordnade skärmar av bleck, vilka, lastade vid fönstrens nedre del,
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 6 sand. 17 höft. (Nr 32.) 1
Ang. vissa
fönsteranord¬
ningar vid
kronohäktet i
Landskrona
samt använ¬
dande av de
q
Statsutskottets utlåtande Nr 82.
kvinnliga
tvångsarbets¬
fångarna
därstädes i
jordbruks¬
arbete.
därifrån utginge uppåt i vinkel mot fönstret ock, enligt vad som upp¬
lystes, vore avsedda att förhindra meddelanden mellan fånge och person,
som befunne sig å platsen utanför fönstren. Då emellertid dessa skär¬
mar givetvis måste hindra ljusets inträngande i cellen och då fönstren
måste antagas icke vara uttagna större än att all den dager, som genom
dem kunde inkomma i cellen, borde densamma tillföras, hade revisorerna
velat ifrågasätta, huruvida icke i nu angivna fall lämpligare anordningar
för fånges fullständiga isolering borde kunna vidtagas.
Vidare hava revisorerna erinrat, att 1907 års statsrevisorer med
anledning av besök vid tvångsarbetsanstalten i Svartsjö uttalat den
mening, att de å anstalten intagna fångarna, vilka dittills huvudsakligen
sysselsatts med att hugga gatsten och bereda makadam och endast till
någon del använts i jordbruk, borde i betydligt större utsträckning-
sysselsättas med jordbruksarbete, och åberopade revisorerna en av fång¬
vårdsstyrelsen i detta ämne till Kungl. Maj:t avlåten skrivelse, i vilken
styrelsen anfört, bland annat, att det av fångarna bedrivna jordbruket
omfattats av dem, som därtill använts, med intresse och visat sig äga
en uppryckande verkan även å de genom lättja och dryckenskap ganska
försoffade samt därjämte vore ägnat att höja tvångsarbetarnes för¬
måga av självförsörjning. Sedermera hade Riksdagen enligt skrivelse
den 30 maj 1908, med bifall till Kungl. Maj:ts framställning, medgivit,
att den under domänstyrelsens förvaltning bibehållna delen av Svartsjö
kungsladugård jämte två angränsande lägenheter finge överlåtas till
fångvården för att läggas under anstaltens eget bruk i syfte att möjlig¬
göra att i större utsträckning än förut sysselsätta där intagna fångar
med jordbruksarbete.
I detta ämne yttra revisorerna vidare:
»Då, så vitt revisorerna kunnat inhämta, den förändring i nämnda
tvångsarbetsfångars sysselsättning, som i överensstämmelse med Riks¬
dagens oinförmälda beslut vidtagits, fördelaktigt inverkat på dessa
fångars uppförande och arbetslust samt hälsa och sinnesförfattning,
torde med skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke tillfälle till liknande
sysselsättning borde i avsevärd utsträckning beredas de å tvångsarbets¬
anstalten i Landskrona intagna fångar, vilka utgöras av de enligt lagen
om lösdrivares behandling samt fattigvårdsförordningen till tvångsarbete
dömda kvinnor, som icke fyllt tjugufem år. Också har fångvårds¬
styrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 26 juni 1911 hemställt, att
Landskrona f. d. fästnings område, därå tvångsarbetsanstalten jämte
tillhörande kronohäkte är förlagd och varav fångvården allenast dispo¬
nerar marken innanför inre vallgraven med därå uppförda byggnader
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
samt en byggnad utanför södra infartsvägen och en inom bastionen
Wrangel belägen jordlott, därå ett jämförelsevis ringa antal fångar
sysselsättas med trädgårdsarbete, under det att all den övriga delen är
upplåten åt lantförsvarets behov, måtte överlämnas till fångvården. I
detta ärende har fångvårdsstyrelsen anfört, bland annat, att det gamla
citadellet med sitt avskilda och skyddade läge inom vallgravarna äger
sällspord goda betingelser såsom fångvårdsinrättning men förutsätter,
om det fortfarande skall kunna bevaras åt fångvården och med sina
goda möjligheter till fullo utnyttjas, en utvidgning fram till den yttre
graven, som jämte vallen bildar en naturlig omslutningsmur mot ytter¬
världen och tillåter fritt och ostört bruk av innanför liggande jord
mellan båda vallgravarna. Däremot har arméförvaltningens fortifikations-
departement på grund av remiss, med anslutning till vad chefen för¬
törsta arméfördelningen i ärendet anfört, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställt, att fångvårdsstyrelsens omförmälda framställning icke måtte
vinna Kungl. Maj:is bifall; och är frågan för närvarande beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.
Med anledning av besök å ifrågavarande tvångsarbetsanstalt och
därunder gjorda iakttagelser beträffande det gynnsamma resultatet av de
redan gjorda försöken med trädgårdsarbetet inom fängelset hava revi¬
sorerna velat uttala önskvärdheten av att anordningar vidtagas för att
bereda ifrågavarande tvångsarbetsfångar ökat tillfälle till lämplig syssel¬
sättning i det fria.»
Fångvårdsstyrelsen bär i häröver den 31 december 1912 avgivet
yttrande anfört följande:
»Behovet av ifrågavarande skärmar har sin förklaring i den av
styrelsen i underdånig skrivelse den 26 juni 1911 påvisade olägenheten
för tvångsarbetsanstalten och det med denna förenade kronohäktet i
Landskrona av den nuvarande användningen av det närmast omgivande
området.
Sagda anstalt är förlagd till Landskrona f. d. fästnings område,
men av detta disponerar fångvården för närvarande allenast marken
innanför inre vallgraven med därå uppförda byggnader samt därjämte
en byggnad utanför södra infartsvägen, anordnad till vaktkonstapel-
bostäder, och en jordlott inom bastionen Wrangel, avsedd till trädgårds¬
land. Det gamla citadellet med sitt avskilda och skyddade läge inom
vallgravarna äger, enligt vad styrelsen i sin nämnda underdåniga skrivelse
framhållit, sällsynt goda betingelser såsom fångvårdsinrättning, men
förutsätter, om det alltfort skall kunna med fördel bevaras åt fångvården
och med sina goda möjligheter tillfullo utnyttjas, en utvidgning fram
4
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
till den yttre graven, som jämte vallen bildar en naturlig omslutning
mot yttervärlden och tillåter fritt och ostört bruk av innanför liggande
jord mellan båda vallgravarna.
Av denna jord, vilken disponeras av arméförvaltningen, är en lott
jämte byggnader upplåten åt Skånska husarregementets Landskrona-
avdelning dels till köksträdgård för avdelningen samt trädgårdsland för
underofficerare, dels till kammarskjutningsbana och skyttegård, medan
befintliga byggnader nyttjas till förläggning av personal, såsom lokaler
för förråd och verkstäder samt till stallrum. Övriga områden äro
mestadals genom arméförvaltningen utarrenderade i smålotter, med
kronan tillerkänd rätt att när som helst återtaga jorden.
Tydligt är att fångvården måste vidtaga åtgärder till förhindrande
av direkt utsikt från häktets fönster mot de närbelägna områden, där
militärer hålla skjutövningar eller eljest vistas, likasom ock mot de
platser inpå anstalten, där innehavarne av koloniträdgårdar samt allmän¬
heten hava tillträde. Detta har nödvändiggjort ifrågavarande skärmars
anbringande.
1 förenämnda underdåniga framställning samt i underdånigt
yttrande den 16 februari 1912 har styrelsen framhållit angelägenheten
för fångvården att komma i besittning av den mark, som nu disponeras
av arméförvaltningen eller vissa delar därav, detta såväl för att befria
anstalten från ovan nämnda olägenheter som för att tillgodose ett annat
för fångvården viktigt syftemål.
Då anstalten i Landskrona användes till förvarande av yngre
kvinnliga tvångsarbetsfångar, hade styrelsen funnit angeläget att i möjlig
mån bereda dessa unga kvinnor sysselsättning av sådan art, att den
kunde välgörande påverka deras under lättsinnigt och sysslolöst leverne
försvagade hälsotillstånd, öva ett väckande och fostrande inflytande på
deras sinnen och vända deras håg till nyttigt arbete. För detta syfte hade
styrelsen, så långt under antydda förhållanden varit möjligt, träffat förbere¬
dande anordningar för att vid sidan av dittills anlitade sömnads- med flere
arbeten sysselsätta fångarna i det fria, närmast med trädgårdsarbete av olika
slag, jämväl odlande av medicinalväxter. Meningen vore att, därest
erforderlig mark erhölles, småningom utan egentlig kostnad för kronan
kunna omgestalta anstalten till en för kvinnliga tvångsarbeterskor an¬
passad motsvarighet till anstalten å Svartsjö, vilken tillvunnit sig all¬
mänt erkännande för att i en helt annan mån än vid andra anstalter
varit möjligt främja tvångsarbetets ändamål. Härtill vore det från om¬
givningarna, såsom ovan visats, väl isolerade och till största del av
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
trädgårdsjord bestående området mellan de båda vallgravarna i lyckligaste
grad lämpligt.
Av nu återgivna grunder har styrelsen i sistnämnda underdåniga
utlåtande hemställt, att Eders Kungl. Maj:t ville låta föranstalta, att
området mellan inre och yttre vallgravarna inom Landskrona f. d.
fästning jämte byggnader och en i vallgraven belägen holme måtte
under vissa bestämmelser överlämnas till fångvården. Om så sker,
bliva de ifrågavarande skärmarna obehövliga, då fångvården själv blir
bestämmande beträffande tillträdet till den häktet omgivande marken.
Att genom skärmarna ljustillförseln till cellerna i viss mån ute-
stänges finner styrelsen beklagligt, om än olägenheten förminskas däri¬
genom att skärmarna äro anbragta i ungefär samma vinkel mot fönstren
som den, i vilken dagsljuset beräknas överhuvud falla/ Men annat
effektivt skydd mot olägenheterna utifrån så länge marken ej är i fång¬
vårdens hand lärer ej stå till buds, såsom ock anstaltens direktör i
avgivet yttrande framhållit.
Med framhållande att i kronohäktet i Landskrona förvaras jämte
rannsakningsfångar endast fångar med kortare celltider, tillåter sig
styrelsen emellertid meddela, att styrelsen till möjligt förstärkande av
ljuset i cellerna anmodat anstaltens direktör att låta på insidan bestryka
skärmarna med vit emaljfärg för reflekterande av ljuset. Därjämte
har styrelsen föreskrivit, att de celler, framför vilkas fönster skärmar
äro anbragta, skola företrädesvis användas för extra judiciella bestraff¬
ningar samt till förvarande dels av fångar med kortare cell tid och dels
av bötesfångar, vilka under dagen i regel användas för handräcknings-
göromål utom cellerna».
Utskottet delar den av revisorerna uttalade uppfattningen om
önskvärdheten av att de kvinnliga tvångsarbetsfångarne beredas ökat
tillfälle till arbete i det fria. En nödvändig förutsättning härför är att
den av lantförsvaret nu disponerade delen av Landskrona f. d. fästnings-
område överlämnas till fångvården. Då emellertid denna fråga för när¬
varande är på Kungl. Maj:ts prövning beroende, har utskottet endast
velat vad i ärendet förekommit för Riksdagen
Utskottets
yttrande.
omförmäla.
6
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
Angående
marin förvalt¬
ningens rä¬
kenskaper.
Marin förvaltningen.
§ 2.
(Rev. ber. pag. 130—132, 134 och 135; uti. pag. 648- 651 och 661.)
Under omförmälan att, enligt vad marinförvaltningeus konto i 1911
års rikshuvudbok utvisade, de å femte huvudtitelns besparingsfond under
titel »för särskilda ändamål reserverade medel» bokförda uppbördsmedel
belöpt sig till i runt tal 1,800,000 kronor, hava revisorerna i § 1 under
berättelsen angående marinförvaltningen meddelat att, då motsvarande
belopp för år 1910 uppgick till allenast omkring 470,000 kronor, alltså
till ett omkring 1,330,000 kronor lägre belopp, förhållandet ådragit sig
revisorernas uppmärksamhet.
En närmare undersökning av förstnämnda inkomstpost, 1,800,000
kronor, hade givit vid handen, att densamma huvudsakligast utgjordes
av uppbörd, som under titel »realiserade inventarielager m. m.» bokförts
å de i marinförvaltningens huvudbok upplagda lconti för de under nämnda
förvaltning lydande förråd.
Såvitt revisorerna kunnat utröna, utgjorde sagda uppbördsposter
i regel blott värden å de från förråden till användning utlämnade och
i förrådsredogörelserna avförda materialier in. m. och kunde således icke
betraktas såsom inkomster i egentlig mening.
Åvenså vore de å förenämnda, i huvudboken upplagda förråds-
konti avförda belopp i allmänhet endast värden å till förråden avläm¬
nade och i deras redogörelser debiterade materialier in. in.
De å förrådens konti i huvudboken uppdebiterade och avförda
materialievärdena motsvarades emellertid icke blott av respektive avfö¬
ringar och debiteringar i förrådsredogörelserna, utan även av avföringar
respektive uppdebiteringar i huvudboken å konti över anslag, som skulle
påföras kostnaderna för förrådseffekterna i fråga.
Då emellertid detta bokföringssätt syntes revisorerna otillfreds¬
ställande, synnerligast därutinnan att bedömandet av de i riksstaten upp¬
förda anslagens ställning i hög grad försvårades, hade revisorerna velat
framhålla önskvärdheten av att, för vinnande av större enkelhet och
överskådlighet i redovisningen, eu förändring i berörda avseende måtte
komma till stånd, och hade revisorerna velat ifrågasätta, huruvida icke
för uppnående av detta mål berörda fråga lämpligen borde överlämnas
Statsutskottets utlåtande Nr 32. 7
till de av Kungl. Maj:t utsedda sakkunniga för utredning rörande för¬
enkling av marinens redovisningsväsende.
Vidare hava revisorerna i § 2 under samma berättelse omförmäla
hurusom revisorerna vid . granskning av de medelsredovisningar, vilka
avgivits . av de under marinförvaltningen tydande verk och inrättningar
funnit vissa olikheter i avseende å sättet för redovisningen.
Sålunda förekomme att, under det att sjökrigshögskolans medels-
redovisning omfattade samtliga enligt fastställd stat anslagna medel, i
sjokrigsskolans .medelsredovisning inbegrepes, utom s. k. expensmedel
och medel för inköp av instrument in. m., endast eu del lärararvoden
varemot arvoden i övrigt redovisades direkt från marinförvaltningens
kassa.
Aven mellan de sammandrag, vilka avgivits av cheferna för nämnda
skolor och som legat till grund för de i denna berättelse intagna upp-
giftei i Öl ande sjökrigshögskolan och sjökrigsskolan, förefunnes en prin-
cipiell olikhet, i det att den uti sjökrigshögskolans sammandrag införda
behållningen hänförde sig till den i marinförvaltningens huvudbok redo¬
visade reservationen å anslaget, medan den i sjökrigsskolans samman¬
drag upptagna behållningen avsåge en kontant behållning i skolans
kassa oberoende av det för skolan anvisade anslagets ställning.
Av den av chefen för sjökarteverket avgivna medelsredovisningen
framgmge att av verkets utgifter, vilka sammanlagt uppginge till 226,560
kronor 23 öre, endast expensmedlen däri redovisades till ett belopp av
3,920 kronor, som i sammandraget uppdelats på diverse poster. Övriga
utgifter utbetalades, och redovisades direkt från marinförvaltningen.
Enär.granskningen av marinförvaltningens samt underlvdande verks
och inrättningars räkenskaper försvårades genom olikheter i redovisnings-
sättet av här ovan antydd art, hade revisorerna velat uttala önskvärd¬
heten av att även frågau om möjligheten att åvägabringa ett enhetligt
system på ifrågavarande områden toges under övervägande av de sak¬
kunnige,. vilka tillkallats för utredning rörande förenkling av flottans
redovisningsväsen.
Slutligen hava revisorerna under § 5 av ifrågavarande berättelse,
jämte omförmälande av att överbetalningar förekommit under år 1911
å vissa bestämda anslag, anfört följande:
»De belopp, vilka av marinförvaltningen redovisas såsom överbetal-
mngar a anslag, som äro av natur att ej få överskridas, behandlas vid
upprättandet av rikshuvudboken såsom förskottsutbetalningar och av¬
föras således icke i densamma såsom utgifter å respektive anslag, vilket
B Statsutskottets utlåtande Nr 32.
förfaringssätt medför, att de i nämnda huvudbok å vissa anslag redo¬
visade utgiftssummorna icke överensstämma med de av marinförvaltningen
i samma anslag avförda utgiftsbelopp. _ . ,
Till en sådan bristande överensstämmelse bidrager jämväl den om¬
ständigheten, att i åtskilliga fall belopp, vilka av marinförvaltningen
omförts mellan olika konti, vid uppgörandet av nkshuvudboken behand¬
lades annorlunda. . . ,
Så har exempelvis å extra ordinarie anslaget till andung av en La
klass kanonbåt för år 1911 utav marinförvaltningen redovisats ett utgifts¬
belopp av 50,816 kronor 4 öre, under det att rikshuvudboken for samma
år utvisar en utgiftssiffra å nämnda anslag av 45,284 kronor 4 öre,
beroende därpå, att ett av marinförvaltningen till anslaget i fråga från
det till titeln för 'särskilda ändamål reserverade medel’ hörande kontot
jagaren Munin’ omfört belopp av 5,532 kronor i nämnda huvudbok
redovisats på annat sätt. .. . ,
Då brister i överensstämmelsen mellan marinförvaltningens ocii
statskontorets medelsredovisning såväl beträffande överbetalningar som
ock i andra avseenden synas kunna i viss mån verka viseledande, hava
revisorerna ansett sig böra fästa uppmärksamheten å ovan berörda för¬
hållanden.))
Marinförvaltningen har i utlåtande av den 17 januari 1913 i ovan
omförmälda avseenden anfört följande:
»Innehållet i § 1 av revisorernas anmärkningar kan sammanfattas
sålunda. ^ marinförvaltningens huvudbok har såsom inkomst under titel
»realiserade inventarielager m. m.» bokförts ett belopp av sammanlagt i
runt tal 1,800,000 kronor, vilket belopp revisorerna betecknat dels såsom
uppbörd, bokförd å de i huvudboken upplagda förrådskonti, dels såsom
sammanlagda värden av de från förråden till användning utlamnade och
i förrådsredogörelserna avförda materialier in. in. och fördenskull ansett
icke kunna betraktas såsom inkomst i egentlig mening.
2 o) De å förenämnda förrådskonti avförda belopp äro i allmänhet
endast värden å till förråden avlämnade och i deras redogörelser debi¬
terade materialier m. in.
3-o) De å förrådens konti uppdebiterade och avförda material-
värdena motsvaras icke blott av avföringar och debiteringer i forrads-
redogörelserna, utan även av avföringar och uppdebitenngar a veder¬
börande anslag i huvudboken.
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
9
4:o) Detta bokföringssätt har synts revisorerna otillfredsställande
synnerligast därutinnan, att bedömandet av de i riksstaten uppförda
anslagens ställning i hög grad försvåras.
5:o) På grund härav hava revisorerna velat framhålla önskvärdheten
av att för vinnande av större enkelhet och överskådlighet i redovisningen
en förändring i berörda avseende måtte komma till stånd.
Då revisorernas anmärkning, beträffande förenämnda 1,800,000
kronor, uppenbarligen beror på missförstånd av det faktiska förhållande,
som här föreligger, får marinförvaltningen meddela följande.
Enligt det nu gällande, av Kungl. Maj:t den 30 juli 1875 fast¬
ställda formulär för marinförvaltningens huvudbok, inledes denna med
särskilda konti dels över ställningen vid årets början, dels över inkomster,
dels över utgifter under året. A inkomstkontot upptagas först ordinarie
och extra ordinarie anslag för året och därefter andra inkomster under
sina särskilda titlar samt slutligen under titel »realiserade inventarielager
m. fl. ersättningar» saldot av inkomster och utgifter å huvudsakligen de
i huvudboken ingående förrådskonti. Dessa saldon, som utgöra de
belopp, varmed inkomsterna överskjuta utgifterna, äro fördenskull »in¬
komst» i lika egentlig mening som alla inflytande, å en förrådstitel
bokförda penningmedel, vilka naturligen varken få eller kunna bokföras
annorlunda än såsom inkomst, oaktat de särskilda inkomstbeloppen helt
naturligt motsvara värdet av från förråden till användning utlämnade
(försålda) materialier.
Riktigheten härav jävas icke i någon mån av revisorernas såsom
2:o) här ovan betecknade yttrande, vilket ävenledes angiver ett missför¬
stånd av vad marinförvaltningens huvudbok verkligen innehåller. Vad
å huvudbokens förrådskonti krediteras (avföres), är nämligen icke, såsom
revisorerna förmenat, värdet å till förråden avlämnade och i deras redo¬
görelser debiterade (d. v. s. av förråden inköpta) materialier m. m.
Det, som å dessa konti krediteras, är tvärtom den ersättning, som
efter avslutade expeditioner eller från varvets arbetstitlar o. s. v.
verkligen inflyter för utlämnade (man kan säga av förrådet försålda)
materialier.
Avfattningen av den revisorernas anmärkning, som återgives under
3:o) här ovan, är vilseledande och syftet med anmärkningen oklart. Ty
visserligen förhåller det sig så, att, enligt den för all bokföring gällande
grundregel, allt, som på ett konto debiteras (mottages), måste krediteras
(avföras) å ett annat konto inom samma bokslut, men ingalunda, på sätt
revisorerna synes förmena, så, att uppdebitering eller kreditering i marin-
Bihang till Biksdagens protokoll 1913. 6 sand. 17 käft. (Nr 32.) 2
10
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
förvaltningens huvudbok korresponderar med kreditering eller debitering
i förrådsredogörelserna. Dessa föras nämligen hos lokalförvaltningarna
och avse in- och utgående varor, medan den i marinförvaltningen förda
huvudboken rörer in- och utgående kontanta medel. Mellan denna huvud¬
bok liksom de till grund därför liggande lokalförvaltningarnas kassa¬
journaler, å ena, och förrådsredogörelserna, å andra sidan, förefinnes
således icke i bokföringsliänseende något sammanhang, varmed naturligtvis
är långt ifrån bestritt, att förutsättningen för krediteringen i kassa-
journal av t. ex. en utgift för inköpta materialier måste vara, att dessa
i vederbörande förråd mottagits och till följd därav i förrådsredogörelsen
uppdebiterats. Självklart är även, att korrespondens måste förefinnas
mellan på- och avföringarna å förrådens konti i marinförvaltningens
huvudbok samt av- och påföringar å »vederbörande anslag». Med av¬
seende härå måste dock erinras, att kostnaden för inköp av förråds-
effekter visserligen i undantagsfall måhända skulle kunna bokföras direkt
på anslagen, men att i allmänhet ett sådant förfarande alldeles visst
skulle förrycka anslagens ställning, enär de upphandlade effekterna i
regel komma att användas för ändamål, tillhörande olika anslag, och
det är icke möjligt att på förhand bestämma det belopp, varmed de
särskilda anslagen böra deltaga i kostnaden för upphandlingen. Men
att det i marinförvaltningens bokföring tillämpade riktiga och naturliga
förfarandet skulle kunna motivera revisorernas under 4:o) här ovan åter¬
givna omdöme, att »detta bokföringssätt» synts otillfredsställande, kan
marinförvaltningen ej fatta.
Väl må det vara tänkbart, att det av Kung!. Maj:t den 30 juli
1875 fastställda, för marinförvaltningens bokföring gällande huvudboks-
formuläret skulle kunna i någon del förbättras. Men något slags behov
av förändring torde ej kunna anses uppvisat genom revisorernas enligt
5:o) här ovan uttalade allmänna önskan i sådant hänseende, i synnerhet
som denna önskan knappt kan anses hava vunnit stöd av revisorernas
nu granskade anmärkningar.
Uti § 2 hava revisorerna anmärkt, hurusom vid granskning av de
medelsredogörelser, vilka avgivits av de under marinförvaltningen lydande
verk och inrättningar, revisorerna funnit vissa olikheter i fråga om sättet
för redovisningen, uti vilket avseende revisorerna hänvisat till en del
olikheter i medelsredovisningen från sjökrigshögskolan, sjökrigsskolan
och sjökarte verket; och hava revisorerna, enär granskningen av marin-
förvaltningens samt underlydande verks och inrättningars räkenskaper
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
11
försvårades genom olikheter i redovisningssättet av den utav revisorerna
antydda art, uttalat önskvärdheten av att även frågan om möjligheten
att åvägabringa ett enhetligt system på ifrågavarande områden toges
under övervägande av de sakkunniga, vilka tillkallats för utredning
rörande förenkling av flottans redovisningsväsen.
I anledning härav är följande att anföra.
I de föreliggande fallen har visserligen redovisningen, på sätt revi¬
sorerna anfört, ägt rum under något olika former, men i enlighet med
givna föreskrifter. Någon olägenhet från bokföringssynpunkt eller annor¬
ledes har härvid ej förut i någon mån gjort sig gällande. Det torde
ock ligga i öppen dag, att för en förvaltningsgren med dess särskilda
uppgifter ett redovisningssystem kan vara lämpligare än för en annan
förvaltningsgren med helt andra uppgifter.
Emellertid har, vad sjökarteverket beträffar, från och med inne¬
varande år, i sammanhang med genomförande av den av 1912 års Riks¬
dag beslutade omorganisation av verket, redovisningssättet blivit för¬
ändrat i huvudsaklig överensstämmelse med det för marinen i allmänhet
gällande redovisningssättet.
Sjökrigshögskolans redovisning avgives på huvudsakligen samma
sätt, dock att den avser helt räkenskapsår, under det nyssberörda redo¬
visning från sjökarteverket avgives kvartalsvis.
Det är vid sådant förhållande endast sjökrigsskolans medel, som
redovisas på ett säreget sätt. Det för skolan gällande redovisningssättet,
vilket i övrigt äger äldre hävd, var upptaget i det av tillkallade sakkunniga
angående omorganisation av skolan den 2 maj 1908 avgivna betänkande,
del II, med, bland annat, förslag till stadga för skolan, och är av Eders
Kungl. Maj:t fastställt uti det den 28 april 1911 utfärdade förnyade
nådiga reglementet för skolan.
Med avseende å vad revisorerna i denna punkt uttalat har emeller¬
tid marinförvaltningen från chefen för sjökrigsskolan såväl som från
chefen för sjökrigshögskolan infordrat yttrande över inom ämbetsverket
uppgjorda förslag till ändring i, vad vartdera läroverket angår,
eu paragraf av det för läroverket gällande reglemente, vilka ändrin¬
gar skulle leda till den av revisorerna åsyftade likformigheten. I
huvudsak hava cheferna förklarat sig icke hava något att emot de
ifrågasatta reglementsändringarna erinra, vid vilket förhållande marin¬
förvaltningen uti särskild underdånig skrivelse denna dag ämnar hem¬
ställa, att Eders Kungl. Magt täckes besluta om vidtagande av dessa
ändringar.
12
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
Utskottets
yttrande.
Vidare hava revisorerna under § 5 anmärkt en del olikheter mellan
marinförvaltningens och statskontorets medelsredovisningar. Med anled¬
ning därav må endast framhållas, att det åligger marinförvaltningen att
tillse, att ämbetsverkets huvudbok föres i överensstämmelse med det av
Kungl. Maj:t den 30 juli 1875 fastställda formulär. Om huvudboken, förd
efter detta formulär, icke lämpligen anpassar sig efter statskontorets medels¬
redovisning, åligger det statskontoret enligt dess gällande instruktion av
den 18 oktober 1907 § 1 att, efter samråd med vederbörande ämbets¬
verk, i detta fall marinförvaltningen, föreslå formulär för de räkenskaper,
vilka för rikskuvudboken skola ligga till grund.»
Från marinförvaltningens yttrande beträffande §§ 1 och 2 i revi¬
sorernas berättelse har marinöverintendenten anfört följande skiljaktiga
mening:
»Utan att vilja förringa värdet av den förklaring, som av marin -
förvaltningen lämnats beträffande vad i §§ 1 och 2 av revisionsbe¬
rättelsen anförts, anser jag dock, att syftet med vad Riksdagens revi¬
sorer under sagda paragrafer uttalat är riktigt och att möjligheten icke
är utesluten, att reformer i samma syfte kunna i flera viktiga hänseen¬
den genomföras.
Jag har fördenskull påyrkat, att marinförvaltningen skulle till¬
styrka, att utredning uti av revisorerna angivet syfte uppdrages åt de
sakkunniga, som i sjöförsvarsdepartementet äro tillkallade för att biträda
med utredning rörande förenkling av marinens redovisningsväsende, i
vad det berör räkenskaperna såväl ombord som i land å flottans stationer
samt å kustpositionerna och vid kustartilleriregementena jämte därmed
sammanhängande frågor.»
Vad revisorerna i nu förevarande avseenden anfört synes utskottet
häntyda på, att marinförvaltningens och vissa under detta ämbetsverk
lydande verks och inrättningars räkenskaper lida av brist på reda och
överskådlighet samt felande överensstämmelse såväl sinsemellan som
ock med rikskuvudboken; och utskottet har icke av vad marinförvalt¬
ningen till förklaring av anmärkningarna anfört blivit övertygat om att
icke särskilda åtgärder för avhjälpande av dessa olägenheter äro av
nöden. Ett ytterligare stöd för denna åsikt har utskottet hämtat av
marinöverintendentens vid ärendets behandling inom marinförvaltningen
uttalade särskilda mening. Den lämpligaste åtgärden i sådant avseende
synes då vara, att förevarande frågor överlämnas för utredning endera,
såsom av revisorerna ifrågasatts, till de sakkunniga för utredning ro-
Statsutskottets utlåtande Nr 32. 13
rande förenkling av marinens redo visnings väsen eller ock till andra, för
ändamålet särskilt tillkallade personer.
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att Riksdagen må i skrivelse till Kung!. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga under över¬
vägande, huruvida icke frågan om ett förbättrat räken¬
skaps- och redovisningsväsen för såväl marinförvalt¬
ningen som ock detta ämbetsverk underlydande under¬
visningsverk och sjökarteverket borde för utredning
överlämnas till sakkunniga personer samt därefter med¬
dela det beslut i ärendet, vartill omständigheterna må
föranleda.
C o
s °-
(Rev. ber. pag. 134; uti. pag. 657—661.)
Revisorerna hava vidare framhållit, hurusom av en i berättelsen
angående marinförvaltningen intagen tablå över av marinförvaltningen
omhänderhavda medel framginge, att överbetalningar å bestämda anslag
och reservationsanslag från år 1910 inbalanserats med ett sammanlagt
belopp av:
å ordinarie anslag............................................ kronor 193,429: 2S
och å extra ordinarie anslag........................... » 94,113:_
samt att dessa överbetalningar vid 1911 års slut nedgått till:
å ordinarie anslag...................................... kronor 13,602:20
och å extra ordinarie anslag ........................ » 56,673: 47.
Om också således de gamla överbetalningarna i de flesta fall vid
utgången av år 1911 befunnits ersatta eller minskade, så hade dock
under loppet av nämnda år nya dylika uppstått.
Sålunda utvisade bland de ordinarie anslagen reservationsanslaget
till repetitionsövningar för reservofficerare vid flottan — i 1911 års riks¬
stat uppfört med 14,900 kronor — vid sagda års slut eu överbetalning
Ang. över¬
betalningar
å vissa
bestämda
anslag.
14
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
av 8,602 kronor 90 öre, samt anslaget till skeppsgosseskolan vid samma
tidpunkt en överbetalning av 974 kronor 44 öre.
Å extra ordinarie staten förekomme ökade överbetalningar å följande
anslag och till nedanstående belopp nämligen:
å anslaget till anskaffning av gnistsignalmateriel 555 kronor 2
öre, å anslaget till på- och ombyggnad av flottans sjukhus i Karlskrona
7,569 kronor 14 öre samt å anslaget till arvoden åt vid skeppsgosse¬
kåren i Marstrand anställd personal samt medikamenter, bad m. m.
1,451 kronor 67 öre.
I detta ärende har marinförvaltningen i sitt ovanberörda den 17
januari 1913 avgivna utlåtande anfört följande:
»Beträffande den anmärkta överbetalningen å reservationsanslaget
till repetitionsövningar för reservofficerare vid flottan får marinförvalt¬
ningen i underdånighet erinra om innehållet i sin skrivelse till stats¬
rådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet den 29 oktober 1912 i
fråga om täckande av brist i nämnda anslag, i vilken skrivelse ämbets¬
verket i huvudsak anfört följande.
På grund därav att under tidigare år ett mindre antal reservoffi¬
cerare deltagit i repetitionsövningar, än man beräknat, hade å anslaget
betydliga besparingar uppstått. Med hänsyn härtill medgav på under¬
dånig framställning av ämbetsverket Kungl. Maj:t genom nådigt brev
den 27 oktober 1905, att hela den å anslaget vid samma års ingång
befintliga behållning, 46,507 kronor 58 öre, finge till statskontoret åter-
levereras.
Under närmast följande år växte besparingarna å anslaget och
uppgingo vid 1908 års utgång till 23,438 kronor 65 öre. Uti under¬
dånig skrivelse den 24 augusti 1909 hemställde marinförvaltningen om
nådigt medgivande därtill, att av sistnämnda behållning Ange till stats¬
kontoret ytterligare inlevereras ett belopp av 20,000 kronor, till vilken
framställning Eders Kung!. Maj:t genom nådigt brev den 24 september
1909 lämnade bifall.
Sålunda hade av ifrågavarande besparingsfond återlevererats tillhopa
66,507 kronor 58 öre.
Emellertid hade under åren 1909—1911 ett större antal reserv¬
officerare än det beräknade varit kommenderat till repetitionsövningar,
vadan under sistangivna år anslaget icke varit tillräckligt att täcka
utgifterna för de inkallade reservofficerarnas kontanta löneförmåner. A\
sådan anledning hade ställningen å anslaget försämrats och hade det
befunnits, att vid 1911 års utgång å anslaget förefanns en brist av
8,602 kronor 90 öre.
Statsutskottets utlåtande Nr 32. 15
I sin berörda skrivelse erinrade marinförvaltningen vidare därom,
att ämbetsverket i skrivelse till statsrådet och chefen för sjöförsvars¬
departementet den 13 februari 1912 föreslagit, att av kostnaderna för
bevakningsåtgärder under år 1909 ett belopp av 255 kronor, motsva¬
rande bestridd utgift för avlöning åt reservofficerare, tjänstgörande vid
bevakning sistnämnda år, måtte få avföras å nu ifrågavarande anslag.
Därest, yttrade ämbetsverket, Eders Kungl. Maj:t till denna framställ¬
ning lämnade nådigt bifall, skulle bristen å anslaget komma att belöpa
sig till 8,857 kronor 90 öre.
I anledning av det anförda hemställde ämbetsverket, enär till bri¬
stens täckande icke funnes medel disponibla, om utverkande av nådigt
medgivande därtill, att för angivna ändamål erforderligt belopp måtte
anvisas av femte huvudtitelns allmänna besparingar.
Marinförvaltningen vill emellertid påpeka, att, då ifrågavarande
anslag, vilket från och med år 1912 icke längre är upptaget i riks-
staten, var av reservationsanslags natur, någon skyldighet att inleverera
ovanberörda 66,507 kronor 58 öre icke förelegat, utan att, när förslag
om inleverering ändock avgåvos, dessa varit förestavade uteslutande av
önskan att tillgodogöra statsverket medel, som antogos icke skola bliva
för de med anslaget avsedda ändamål erforderliga, ävensom att, därest
inlevereringarna icke skulle hava ägt rum, anslaget vid 1911 års ut¬
gång skulle visat en behållning av minst 57,649 kronor 68 öre.
Vad angår överbetalningen, 974 kronor 44 öre, å anvisningen till
skeppsgosseskolan, har marinförvaltningen i underdånig skrivelse den
1 maj o 1912 meddelat följande.
A anvisningarna till flottans stationer av i stat för skeppsgosse¬
skolan upptagna medel för år 1911 hade uppstått överbetalningar:
vid Karlskrona station av 5 kronor 57 öre och
vid Stockholms station av 968 kronor 87 öre.
Överbetalningen vid Karlskrona station, som berott på att för högt
belopp utbetalts i uppmuntringspenningar till hornblåsare och trum¬
slagare,. hade emellertid dåmera gottgjorts genom inleverering av be¬
loppet till stationens kassa.
Vad Stockholms station beträffade, härledde sig överbetalningen
därifrån, att vissa utgifter för skeppsgosseskolan i Marstrand år 1910
icke hunnit att i stationens räkenskap för samma år avföras, utan blivit
16
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
avförda först år 1911. Den till stationsbefälhavaren för år 1910 anvi¬
sade titeln för ändamålet kom av sådan anledning att år 1910 visa en
behållning av 1,285 kronor 69 öre. Å anvisningen i sin helhet till
skeppsgosseskolan år 1910 uppstod för samma år en behållning av
inalles 1,380 kronor 6 öre, vilket belopp överförts till femte huvud¬
titelns allmänna besparingar. Därest samtliga utgifter för skeppsgosse¬
skolan för år 1910, vad Stockholms station anginge, blivit bokförda
samma år, skulle det belopp, som sålunda överförts till femte huvud¬
titelns allmänna besparingar, hava minskats med berörda 968. kronor
87 öre, vid vilket förhållande ämbetsverket hemställde om nådig före¬
skrift, att ifrågavarande överbetalning, 968 kronor 87 öre, skulle gott-
göras av sagda besparingar.
Eders Kungl. Maj:t föreskrev i nådigt brev den 10 maj 1912, att
beloppet skulle av nämnda besparingar gottgöras.
Med anledning av vad revisorerna anmärkt beträffande »ökad över¬
betalning» å extra ordinarie anslaget till anskaffning av gnistsignal-
materiel, tillåter sig marin förvaltningen hänvisa till vad ämbetsverket i
sin underdåniga skrivelse den 3 oktober 1912, angående utgifterna
under riksstatens femte huvudtitel för år 1914, anfört under punkten
»ersättning för förskjutna kostnader för flyttning av gniststationen å
Kungshol m stort».
Marinförvaltningen har däri erinrat, hurusom ämbetsverket i. in¬
fordrat underdånigt utlåtande den 31 juli 1908 rörande den av vissa
angivna sakkunnige gjorda framställning därom, att den å Kungsholms-
fort anordnade gniststationen måtte förläggas till en mera skyddad plats,
hemställt, att nämnda gniststation snarast möjligt måtte få förflyttas till
Karlskrona örlogsvarv och anordnas i samband med för undervisnings-
ändamål avsedd gniststation därstädes. Med anledning av denna hem¬
ställan samt marinförvaltningens i samma skrivelse i övrigt gjorda
framställning hade Eders Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 21
augusti 1908 funnit gott medgiva, dels att ett belopp av tillhopa 18,000
kronor, som av 1908 års Riksdag avsetts till förstärkande och moderni¬
sering av Kungsholmsforts gniststation samt anordnande av undervis-
ningsstation å Karlskrona varv, finge av marinförvaltningen för ifråga¬
varande ändamål förskjutas från omhänderhavande medel . att efter
ingången av ar 1909 ersättas av de till anskaffning av gnistmateriel
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
17
beviljade extra anslag, dels ock att ytterligare 6,000 kronor finge för
samma ändamål av marinförvaltningen med omliänderhavande medel
bestridas och framdeles till ersättande anmälas.
I anledning härav borde, yttrade ämbetsverket vidare i sin berörda
skrivelse den 3 oktober 1912, bos 1913 års Riksdag äskas nyssnämnda
6,000 kronor till gottgörande av förskjutna kostnader för flyttning av
Kungsholmsforts gniststation.
Någon verklig överbetalning å de för nu ifrågavarande ändamål
anvisade medlen föreligger icke. Ämbetsverket har enligt meddelad
nådig föreskrift av omhänderhavande medel utbetalt ifrågavarande 6,000
kronor samt därefter avfört dem å extra ordinarie anslaget till anskaff¬
ning av gnistsignalmateriel, varefter ämbetsverket i vederbörlig ordning
anmält beloppet till ersättande.
Då kostnaderna för de särskilda arbetena i och för gniststationens
förflyttning icke lämpligen kunde särskiljas under berörda 18,000 kronor
och 6,000 kronor, hava utgifterna förts å samma konto; och ingår däri
den s. k. överbetalning, som statsrevisorerna anmärkt.
På sätt statsrådsprotokollet över sjöförsvarsärenden den 14 inne¬
varande januari, bifogad årets statsverksproposition, giver vid handen,
har jämväl Eders Kungl. Maj:t hos årets Riksdag hemställt om anvisande
av extra anslag till ersättande av ifrågavarande förskott.
Vad angår kostnaden för på- och ombyggnad av flottans sjukhus i
Karlskrona, har densamma på grund av flera samverkande omständig¬
heter, vilka icke vid äskandet av anslaget kunde förutses, kommit att
överstiga anslagets belopp. Emellertid är en del av i kostnaderna ingå¬
ende poster föremål för tvist. Först sedan denna blivit avgjord samt i
övrigt pågående utredning angående såväl orsakerna till de ökade kost¬
naderna som sättet för dessas gottgörande blivit slutförd, är ämbets¬
verket i tillfälle att till Eders Kungl. Maj:t inkomma med den anmälan
och det förslag, som av omständigheterna må påkallas.
Med avseende å den anmärkta överbetalningen å anslaget till arvoden
åt vid skeppsgossekåren i Marstrand anställd personal m. m. får in aria -
jBihang till Riksdagens protokoll 1913. 6 samt. 17 käft. (Nr 32.) 3
18
Statsutskottets utlåtande Nr 32,
Utskottets
yttrande.
förvaltningen meddela, att ifrågavarande överbetalning härleder sig där¬
ifrån, att av lokalmyndigheterna anslaget påförts vissa utgifter, vilka
dock varit av beskaffenhet att rätteligen böra påföras anslaget till flottans
nybyggnad och underhåll. Härutinnan bär emellertid av marinförvalt¬
ningen vidtagits erforderlig rättelse, till följd varav ifrågavarande brist
blivit gottgjord.»
Av marinförvaltningens utlåtande i ärendet framgår, att över-
betalningarne å reservationsanslaget till repetitionsövningar för reserv¬
officerare vid flottan samt å anslaget till skeppsgosseskolan motsvaras
av till statskontoret inlevererade eller till femte huvudtitelns allmänna
besparingsfond överförda belopp; att bristen å extra anslaget till anskaff¬
ning av gnistsignalmateriel utgjordes av ett förskott, som marinförvalt¬
ningen enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande för ändamålet utgivit och
till vars täckande medel av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen till
innevarande Riksdag äskas; att bristen i anslaget till på- och ombyggnad
av flottans sjukhus i Karlskrona åtminstone delvis föranletts av vissa
poster i berörda kostnader, vilka för närvarande äro föremål för tvist;
samt att bristen å anslaget till arvoden åt vid skeppsgossekåren i Mar¬
strand anställd personal m. m. numera blivit gottgjord.
På grund härav har utskottet ansett, vad revisorerna i förevarande
ärende anfört, icke böra föranleda annat utskottets yttrande än ett för¬
nyat påpekande av nödvändigheten av att fasta anslag icke överskridas.
Under uttalande härav har utskottet velat vad sålunda förekommit för
Riksdagen
omförmäla.
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
19
Järnvägsstyrelsen.
§ 4.
(Rev. ber. pag. 184—187; uti. pag. 668—670.)
1 berättelsen angående järnvägsstyrelsen hava revisorerna under
§ 1 anfört följande:
»I sin berättelse över granskningen av statens järnvägars räken¬
skaper och förvaltning meddelade 1911 års statsrevisorer bland annat,
att de, som ägnat särskild uppmärksamhet åt kartellbildningarna bland
åtskilliga leverantörer till statens järnvägar, genomgått samtliga protokoll
över upphandlingar genom järnvägsstyrelsens förrådsbyrå under år 1910
och ägnat dessa handlingar en ingående granskning. I en utförlig
framställning — till vilken här hänvisas — redogjorde statsrevisorerna
därvid för sina iakttagelser och framhöllo till slut den stora betydelse
för statens järnvägars ekonomi, som läge i att järnvägsstyrelsen —
särskilt genom att noggrant följa priserna å den utländska marknaden —
oavlåtligt strävade efter att för staten uppnå i förhållande till världs¬
marknaden rätta priser.
I infordrat yttrande över denna angelägenhet påpekade järnvägs¬
styrelsen, att den intoge en synnerligen grannlaga ställning i iipphandlings-
ärenden, då varan eller arbetet kunde utföras inom landet. A ena sidan
gällde det att tillvarataga statens järnvägars ekonomiska intressen samt
å den andra att taga tillbörlig hänsyn till att svensk industri så långt
som möjligt gynnades. Vid prövning av anbud övervägdes alltid, huru¬
vida de fordrade prisen vore skäliga med hänsyn till konjunkturernas
läge och varans kvalitet, varvid styrelsen genom egna beräkningar eller
genom inhämtande av upplysningar sökte bilda sig ett omdöme om de
skäliga prisen för viss vara eller visst arbete. Vid de upphandlingar,
då kartellbildning mellan anbudsgivarna vore uppenbar eller i mer eller
mindre maskerad form ansetts föreligga, vore styrelsen givetvis i varje
fall pliktig att på angivet sätt skaffa sig tillförlitlig utredning för den
föreliggande frågans bedömande. Styrelsen hade ock på detta sätt
förfarit.
I fortsättningen av sitt yttrande — till vilket revisorerna ävenledes
få hänvisa — redogjorde styrelsen närmare för sina erfarenheter angå¬
ende kartellbildningar bland leverantörerna och förklarade till slut som
Ang.
förekomsten
av kartell¬
bildning
mellan statetis
järnvägars
leverantörer.
20
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
sin uppfattning, att statens järnvägar icke till följd av de omförmälda
kartellbildningarna måst betala oskäliga priser.
Med hänsyn till denna frågas stora allmänna intresse fann sig
statsutskottet vid 1912 års riksdag — under uttalande, att utskottet
funnit den av järnvägsstyrelsen avgivna förklaringen fullt tillfredsstäl¬
lande — böra för Riksdagen omförmäla, vad i ärendet förekommit.
På grund av denna frågas synnerligen stora betydelse hava även
innevarande års revisorer funnit sig böra ägna ingående uppmärksamhet
åt densamma. Samtliga upphandlingar för statens järnvägars räkning-
under år 1911 ha av revisorerna genomgåtts, jämförelse mellan 1910
och 1911 års upphandlingspriser å de viktigaste artiklarna har verkställts,
och revisorerna ha yttermera genom inhämtandet av upplysningar från
chefen för den byrå inom järnvägsstyrelsen, som handlägger de flesta
leveransfrågorna, erhållit kännedom om de åtgärder, som från styrelsens
sida vidtagits för att under revisionsåret kontrollera leverantörernas anbud
och förhindra,, att statens järnvägar genom leverantörernas ringbildning
tvingas till betalande av oskäliga priser.
På samma gång som revisorerna såsom ett samlat intryck av denna
granskning anse sig kunna uttala, att det vill synas, som om järnvägs¬
styrelsen i stort sett lyckats väl tillvarataga statens intressen, anse sig
emellertid revisorerna även böra giva Riksdagen del av några under
granskningsarbetet gjorda iakttagelser.
Till en början vilja revisorerna då framhålla, att kartellbildning
bland leverantörer under år 1911 förekommit först och främst inom de
branscher, som järnvägsstyrelsen i sitt förut omförmälda yttrande om¬
nämnde såsom under år 1910 befintliga. Sammanslutning har sålunda
uppenbarligen ägt rum bland leverantörerna av lokomotiv, fjädrar,
rälsspik och rälsskarvbultar, vågar, stearinljus, värmeledningsgummirör,
porslins v ar or, fotogen, rovolja in. m. Inom flera branscher synes kartell¬
bildning hava förefunnits bland en del av anbudsgivarna, utan att den¬
samma dock ännu nått den fullständighet, att konkurrens från utom¬
ståendes sida varit alldeles utesluten. Såsom ensamma tillverkare i riket
av någon speciell artikel av typ eller modell, som statens järnvägar
använda, innehava därjämte några leverantörer en monopolställning i
så måtto, att all inhemsk konkurrens är utesluten inom sådan bransch.
Så är förhållandet beträffande leverans av kopparvaror, bult och plåt av
mässing, hjulringar, sprängringar, vagnsaxlar med hjul, bromscylindrar
(vakuum), telefonapparater, telegrafspännhankar, presenningsväv, smörj -
dynor, lackfärg m. in.
Den viktigaste ringbildning, som under år 1911 tillkommit, är
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
21
emellertid sammanslutningen mellan tillverkarna av järnvägsvagnar.
Ifrågavarande kartell, som under en följd av år ägt bestånd, var under
år 1910 sprängd, i det att då så gott som alla fabrikanterna uppträdde
med självständiga anbud. Den nya kartellen synes, av 1911 års anbud
att döma, sträva efter dels en fördelning av tillverkningen, så att olika
verkstäder specialisera sig för fabricerandet av vissa vagnstyper, dels
ock en i samband med ringbildningen åstadkommen väsentlig prissteg¬
ring å fabrikaten.
De största prisstegringarna under år 1911 komma på artikeln
kopparvaror samt på järn- och maskindustriens fabrikat. Inom båda
dessa områden ha som bekant under senare tid förekommit avsevärda
prisstegringar å världsmarknaden, och till en del torde 1911 års priser
vara betingade härav. Emellertid vill det synas, som om vid anbuden
för leverans av kopparvaror, särskilt mot slutet av år 1911, även den
omständigheten inverkat på priserna, att leverantören i fråga icke haft
att räkna med någon som helst konkurrens. Beträffande de stora pris¬
stegringarna inom vissa grenar av den mekaniska verkstadsindustrien
har järnvägsstyrelsen nedlagt ett energiskt arbete på att hålla dessa inom
rimliga gränser. Upplysningar om anledningen till prisstegringarna ha
inhämtats från anbudsgivarna och kontrollerats med järnvägsstyrelsens
egna beräkningar och med annorledes inhämtade uppgifter. I flera fall
hava härigenom prisnedsättningar vunnits. Särskilt har järnvägsstyrelsen
vinnlagt sig om att tillförsäkra sig skäliga priser å järnvägsvagnar.
Upprepade gånger hava sålunda anbud å järnvägsvagnar under revisions¬
året förkastats såsom för höga. I regein hava därefter skälliga priser
vunnits. I ett fall har styrelsen förkastat samtliga anbud å en större
leverans av vagnar och beslutat uppskjuta beställningen i fråga.
För att bilda sig eu föreställning om prisbildningen i fråga om de
stora upphandlingsartiklarna lokomotiv och järnvägsvagnar hava revi¬
sorerna från järnvägsstyrelsen införskaffat de uppgifter, som samman¬
förts i här bifogade sammanställningar. Av dessa framgår med all
önskvärd tydlighet, att det ligger stor vikt uppå, att järnvägsstyrelsen
vid de stora upphandlingar, varom här är fråga, förmår försäkra sig
om priser, som icke innebära ett oskäligt uppskörtande av statens största
affärsverk.
Slutligen hava revisorerna vid granskningen av hithörande frågor
trott sig finna, att åtminstone i ett avseende en förändring i nu rådande
förhållanden beträffande upphandlingarna bör komma till stånd. Gäl¬
lande förordning angående statens upphandlings- och entreprenadväsende
av den 17 november 1893 stadgar i § 10 beträffande entreprenaders
22
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
utbjudande, att, då icke auktion är i fråga, vid samtidigt utbjudande
av flera varor eller av samma varor i flera poster samt därest det icke
finnes lämpligt föreskriva, att särskillt anbud skall avgivas å varje vara
eller post, bör tillkännagivas, att, om i samma handling göres anbud å mer
än en av dessa varor eller poster, myndigheten är berättigad att antaga
jämväl blott en del av anbudet. I § 13 mom. 3 medgives emellertid, att,
därest icke vid samtidigt utbjudande av flera varor eller samma vara
i flera poster föreskrivits, att särskilt anbud skall avgivas å varje vara
eller post, anbudsgivare, som i samma handling gör anbud å flera varor
eller poster och vill förekomma antagande allenast av en del av anbudet,
äger däri göra förbehåll, att det endast odelat gäller.
Revisorerna hava i flera fall uppmärksammat, att vid tävlan om
en större entreprenad, till exempel årsbehovet av en viss vara eller vissa
artiklar, den största anbudsgivaren gjort förbehåll om leveransen odelad.
I de fall, där denne haft att tävla med mindre produktionskraftiga kon¬
kurrenter, som kunnat åtaga sig endast en del av leveransen, har den
leveranskraftigaste anbudsgivaren på grund av förbemälda stadgande,
försatt järnvägsstyrelsen i tvångsläget att antaga den odelade leveransen,
även om denna i åtskilliga poster betingat högre priser än dem, som
konkurrenterna erbjudit i de delar, å vilka de avgivit anbud.
Att detta är ett missförhållande, är uppenbart. Det skulle kunna
förekommas, därest järnvägsstyrelsen i minsta detalj uppdelade alla
entreprenader och större poster och för varje tillfälle utfärdade den före¬
skrift, som omförmäles i § 13 mom. 3. Huruvida detta är praktiskt
genomförbart inom ett affärsverk, där upphandlingarna nått den stora
omfattning som vid statens järnvägar, tilltro sig revisorerna icke att
bestämt avgöra. Därest stora praktiska olägenheter resa sig häremot,
vill det emellertid synas revisorerna, som om upphandlingsförordningen
borde undergå en lämplig omformulering till förekommande av missbruk
i omförmälda avseende. I varje fall vilja revisorerna framhålla önsk¬
värdheten av att en förändring i berörda avseende åvägabringas.»
I avseende å den av revisorerna omförmälda sammanställning av
prisen å vissa leveransartiklar tillåter sig utskottet hänvisa till revisions¬
berättelsen.
Beträffande denna revisorernas framställning har järnvägsstyrelsen
i den 16 januari 1913 avgivet utlåtande anfört följande.
»Under § 1 ha revisorerna, liksom vid granskningen av 1910 års
upphandlingar, påvisat förefintligheten av kartellbildningar mellan leve¬
23
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
rantörerna till statens järnvägar, varvid revisorerna särskilt fäst sig vid
den under 1911 å nyo bildade kartellen mellan tillverkarna av järnvägs¬
vagnar. Revisorerna framhålla, att den nya kartellen synes'av 1911
ars anbud att döma sträva efter dels en fördelning av tillverkningen
så att olika verkstäder specialisera sig för tillverkning av vissa vagn-
typer,. dels ock en i samband med kartellbildningen åstadkommen väsent¬
lig prisstegring å tillverkningen.
Därjämte ha revisorerna fäst uppmärksamheten vid att några leve¬
rantörer såsom ensamma tillverkare i riket av någon speciell artikel av
typ eller modell, som statens järnvägar använda, inneha en monopol¬
ställning i så måtto, att all inhemsk konkurrens är utesluten.
Angående den mellan tillverkarna av vagnar rådande sammanslut¬
ningen får styrelsen anföra följande.
Denna sammanslutning, som tillkom under 1911 års andra kvartal,
och som är eu kartell i egentlig mening, har, som revisorerna antytt,
till uppgift att mellan vagnverkstäderna fördela ingående vagnbeställ¬
ningar på så sätt, att vissa vagnverkstäder så vitt möjligt endast komma
att. utföra några vissa vagntyper. Denna ordning har införts för att
därigenom tillverkningskostnaden skall kunna nedbringas och, med skäligt
försäljningspris, skälig vinst erhållas. Även om en statens förvaltnings¬
gren skulle göra besparing i utgifter genom att kunna göra beställnin¬
gar till låga priser, så kan det icke för landet vara gagneligt, att dess
industri arbetar med sa låga priser, att de icke täcka självkostnaderna,
och detta var alldeles säkert fallet med vagnsbyggnaderna under år 1910
och under första kvartalet 1911. Å andra sidan kan man ej säga, att
återknytandet av kartellen inom vagnindustrien medfört, att järnvägs¬
styrelsen fått betala för höga priser, vilket revisorerna själva medgivit.
Numera inbjuder styrelsen verkstädernas representanter att före de slut¬
liga anbudens avgivande förhandla med styrelsen och därvid framlägga
de skäl, som kunna berättiga till prishöjning för varje särskilt vagnslag.
Hållbarheten av dessa skäl prövas noga och jämkningar medgivas, så
att förhandlingarna bära prägeln av full lojalitet.
Vad vidkommer prisen å sådana varor, som inom landet tillverkas
av en enda fabrikant, så är styrelsen i tillfälle att genom jämförelse med
pris för motsvarande artiklar i utlandet och med hänsyn tagen till frakt,
tull och mottagningskostnader kontrollera den inhemska fabrikantens
pris. Så är t. ex förhållandet med den stora artikeln vagnsaxlar med
hjul och jämväl i fråga om leverans av effekter av koppar. Priset å
dessa senare är ju väsentligt beroende av de utländska noteringarna å
koppar, och har därför överenskommelse träffats med den enda fabri¬
Utskottets
yttrande.
24 Statsutskottets utlåtande Nr 32.
kanten av de koppareffekter, som statens järnvägar förbrukar, om vissa
bearbetningspris, exempelvis å platar till lokomotiveldstäder, vilka piis
läggas till materialprisen efter senaste veckorio teringen i London med
tillägg av frakt och tull. Genom att undantagsvis göra en beställning
i utlandet är styrelsen i tillfälle att övertyga sig om, att tillverknings
kostnaderna ej äro för högt satta.
Mot slutet av förut omnämnda § 1 framhålla revisorerna önskvärd¬
heten av att i gällande förordning angående statens upphandlings- och
entreprenadväsende av den 17 november 1893 en förändring åväga¬
bringas i föreskriften om anbudsgivares rätt att för anbudet i sin helhet
eller viss del därav göra förbehåll om, att prisen gälla endast under
förutsättning av odelad leverans. I anledning härav vill styrelsen fram¬
hålla, att vilken föreskrift, som än uppställes, en anbudsgivare ej kan
förhindras att i sitt anbud uppgiva, att, för den händelse hela beställ¬
ningen eller vissa uppgivna poster därav tilldelas honom, lian för hela
beställningen respektive vissa uppgivna poster beräknar ett lägre pris
och att i annat fall gälla högre priser. Genom ett dylikt förbehåll med
t. ex. lägre priser för vissa poster kan ett anbud bli förmånligare i
sin helhet, än om ur de skilda anbuden de billigaste posterna skulle
utbrytas. Att en anbudsgivare gör ett dylikt förbehåll är helt naturligt,
då genom en större beställning tillverkningskostnaderna kunna ned¬
bringas och således även försäljningspriset. Den enda olägenhet, som
kan uppstå genom förbehåll om odelad leverans är, då en svagt rustad
leverantör har att lämna anbud i tävlan med en bättre rustad och då
den förre endast kan lämna anbud på vissa poster av det erbjudna par¬
tiet. Genom föreskrift om odelad leverans kan den bättre rustade anbuds-
givaren utestänga sin medtävlare från att erhålla beställning trots dennes
lägre pris. För att stödja en mindre fabrikant har styrelsen tillfälle
att utbjuda vissa mindre partier för sig, och kan detta tillvägagående
ibland hava åsyftad verkan. Men att — såsom revisorerna tänkt sig
— städse i minsta detalj uppdela alla entreprenader och större poster
skulle utan tvivel medföra ett avsevärt fördyrande av varan och således
medföra motsatt verkan mot den avsedda. Styrelsen kan icke finna, att
någon förändring i gällande förordning i nu åsyftad riktning är vare sig
behövlig eller lämplig.»
1 anslutning till den uppfattning, som av statsutskottet vid 1912
års riksdag uttalades angående det stora allmänna intresse, som vore
förbundet med frågan om kartellbildningar bland leverantörerna till statens
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
25
järnvägar, har utskottet ansett sig- böra bringa vad i detta ärende nu
förekommit till Riksdagens kännedom.
Beträffande den av revisorerna väckta frågan om ändring i gäl¬
lande förordning angående statens upphandlings- och entreprenadväsende
i syfte att bereda mindre leveranskraftiga affärer ökad möjlighet att med
utsikt till framgång upptaga tävlan med de större firmorna, har det synts
utskottet, som om vad revisorerna härutinnan anfört vore värt beaktande
och det sålunda skulle kunna ifrågasättas, att en omarbetning i sådan
riktning av förordningen borde vidtagas. Oavsett huru härmed må för¬
hålla sig, torde det emellertid kunna dragas starkt i tvivelsmål huruvida
gällande upphandlingsreglemente, som tillkommit för snart 20 år sedan,
numera, med de oerhörda framsteg, som industrien sedan dess tagit,
och med de affärsmetoder, som under tiden efter reglementets tillkomst
utvecklat sig, kan anses motsvara de krav i avseende å förmåga att
tillvarataga statens intresse, som på en dylik författning böra uppställas.
Då emellertid, enligt vad utskottet inhämtat, Kung]. Maj:ts uppmärk¬
samhet genom olika framställningar från annat håll redan är riktad på
förevarande ämne, har utskottet icke ansett sig böra tillstyrka, att Riks¬
dagen för närvarande vidtager åtgärd i ärendet. Under uttalande härav,
får utskottet vad sålunda i nu omhandlade avseenden förekommit för
Riksdagen
omförmäla.
§ 6-
(Rev. ber. pag. 193; uti. pag. 670.)
Under berättelsen angående järnvägsstyrelsen hava revisorerna
vidare anfört följande:
»Genom skrivelse den 23 januari 1911 uppsade järnvägsstyrelsen
det mellan styrelsen och aktiebolaget Svenska Telegrambyrån den 1
november 1898 avslutade och med styrelsens medgivande från och med
den 1 januari 1906 på aktiebolaget Svenska pressbyrån överlåtna kontrakt
angående rättigheter till försäljning av tidningar in. in. vid statens järn¬
vägar. Kontraktet skulle upphöra att gälla med utgången av år 1911.
Efter förda förhandlingar avslutades nytt kontrakt mellan styrelsen och
aktiebolaget Svenska pressbyrån den 7 oktober 1911. Genom det nya
kontraktet höjdes den årliga avgift, bolaget skulle erlägga för ensam¬
rätten att å statens järnvägars stationer och tåg samt i dess särskilda
försäljningslokaler bedriva försäljning av tidningar, tidskrifter, resehand¬
böcker och andra tryckalster ävensom kartor, vykort m. in., från förut-
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 6 samt. 17 höft. (Nr 32.) 4
Angående
upplåtelse av
rätten till
ensamförsälj¬
ning av tid¬
ningar m. m.
vid statens
järnvägar.
26
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
Utskottets
yttrande.
varande 10,000 kronor till 16,000 kronor under år 1912 och 1913 samt
därefter, intill kontraktstidens slut, tidigast vid utgången av år 1916,
20,000 kronor. Enligt vad revisorerna erfarit, blev ifrågavarande försälj¬
ningsmonopol vid nytt kontrakts uppgörande år 1911 icke gjort till
föremål för konkurrens mellan dem, som möjligen kunnat, jämte förut
omförmälda bolag, varit hugade att övertaga försäljningen i fråga, ett
förhållande, som revisorerna funnit anmärkningsvärt.»
I anledning härav har järnvägsstyrelsen i sitt ovanberörda yttrande
den 16 januari 1913 anfört, att uppsägningen av kontraktet med svenska
pressbyrån företagits företrädesvis i syfte att ernå eu större höjning av
den förutvarande arrendeavgiften, kronor 10,000: —, vilken avgift sty¬
relsen ansåg vara för låg med hänsyn till den i utomordentligt hög
grad stegrade omsättning, som bolaget enligt dess redogörelse för åren
1899—1909 ernått under nämnda tidsperiod. Genom förhandlingar med
pressbyrån, därvid givetvis för båda parterna möjligheten av rättighetens
utbjudande till tävlan stått klar, i händelse godvillig överenskommelse
ej kunde ernås mellan styrelsen och pressbyrån, lyckades styrelsen ock
få den årliga arrendesumman för femårsperioden 1912—1916 väsentligt
höjd, nämligen från och med år 1912 till 16,000 kronor och från 1914
till 20,000 kronor. Då styrelsen icke ansett troligt, att en firma, för
vilken nu ifrågavarande rörelse vore i någon mån främmande, skulle
kunnat erbjuda en dylik arrendeavgift samt då svenska pressbyrån an¬
setts hava större förutsättningar än någon annan för styrelsen känd
firma att besörja nu ifrågavarande rörelse på ett både för statens järn¬
vägar och allmänheten fullt tillfredsställande sätt hade styrelsen funnit
att det använda förfaringssättet med utbjudande under hand i detta fall
vore för statens järnvägar fördelaktigare än entreprenadförfarandet, varför
styrelsen, i anslutning till stadgandet i § 11 mom. 1 i nådiga instruk¬
tionen för styrelsen funnit sig höra avsluta avtalet såsom skeft.»
Utskottet, som funnit förevarande ärende värt den uppmärksamhet
revisorerna ägnat detsamma, kan visserligen icke yttra sig om, huruvida
i detta särskilda fall ett utbjudande på entreprenad av försäljningsrätten
skulle visat sig för staten förmånligare än det av järnvägsstyrelsen an¬
vända förfaringssättet, men har emellertid velat såsom det principiellt
riktiga framhålla, att då det, såsom här, gäller upplåtelse av ett mono¬
pol, tillfälle till fri och öppen konkurrens om dess förvärvande i all¬
mänhet beredes. Under uttalande härav får utskottet vad sålunda i
ärendet förekommit för Riksdagen
omförmäla.
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
27
Vattenfallsstyrelsen.
§ 6.
(Rev. ber. pag. 222 och 228; uti. pag. 672 och 673.)
Beträffande vattenfallsstyrelsen hava revisorerna erinrat, att enligt
§ 21 i instruktionen för styrelsen det tillkommer denna att handlägga,
bland annat, ärenden angående större upphandling och entreprenad.
Revisorerna hava emellertid funnit, att vattenfallsdirektören under
år 1911 i avsevärt stor utsträckning ensam prövat och beslutat angående
upphandlings- och entreprenadanbud av den omfattning, att de, enligt
förenämnda bestämmelse, synas hava bort prövas av styrelsen.
Såsom exempel på dylika av vattenfallsdirektören fattade beslut må
anföras:
Beslutets datum
|
Upphandlingens beskaffenhet.
|
Upphandlingssummau
|
1911.
|
kronor.
|
18 januari.
|
Uppförandet av sjukstuga med flera
|
|
|
byggnader i Porjus.................................
|
28,065
|
|
Pontonkran för Trollhätte kanalombygg¬
nad ..............................................................
|
28,100
|
7 mars.
|
Två kranar till Porjus kraftverksbyggnad
|
20,000
|
18 mars.
|
Elektriska utrustningar för stationerna i
|
|
|
Kol och Skövde ......................................
|
73,246
|
29 mars.
|
Cement för Porjus kraftverksbyggnad
|
|
|
och Trollhättans kanalombyggnad......
|
112,904
|
27 maj.
|
Virke för Trollhättans kanalombyggnad
|
22,000
|
27 juni.
|
Muddringsarbeten för Trollhättans kanal¬
|
|
ombyggnad ................................................
|
243,000
|
11 juli.
|
Tre maskinistbyggnader vid Porjus ......
|
33,000
|
28 juli.
|
En omformare för omformarestationen i
|
|
Trollhättan ................................................
|
33,000
|
1 augusti.
|
En järnöverbyggnad in. in. för avstäng¬
|
|
|
ning vid Karls grav ..............................
|
31,500
|
|
Maskineri för en provisorisk kraftstation
vid Älvkarleby..........................................
|
47,900
|
22 september.
|
Cement för anläggningarna vid Porjus
|
|
|
och Älvkarleby .......................................
|
105,533
|
30 september.
|
Transformatorer för elektrisk uppvärm¬
|
|
|
ning av isgrindar vid Trollhättan......
|
35,900
|
20 november.
|
Två bostadshus vid Älvkarleby...............
|
28,000
|
Angående
sättet för
prövningen av
vissa upp¬
handlings-
och entrepre-
nadanhud.
28
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
Såsom skäl för vattenfallsdirektörens ifrågavarande åtgärder har
uti de inför honom förda protokollen antecknats, att prövningen av de
föreliggande anbuden icke lämpligen kunnat anstå till styrelsens nästa
sammanträde. Vattenfallsdirektörens beslut hava sedermera anmälts för
och godkänts av styrelsen. I vissa fall ha emellertid endast några dagar
legat mellan tiderna för vattenfallsdirektörens beslut och styrelsens
sammanträde.
Med erinran om att vattenfallsstyrelsen är av kollegial natur och
fattar beslut med enkel röstpluralitet hava revisorerna velat framhålla,
att gällande instruktionsbestämmelser icke synas hava iakttagits uti före¬
liggande fall.
Vattenfallsstyrelsen har i häröver den 10 januari 1913 avgivet
yttrande anfört följande:
»Sedan nådig instruktion för vattenfallsstyrelsen den 31 december
1908 utfärdades, har det alltmera visat sig nödvändigt, att vissa ärenden
må kunna snabbare avgöras än som är möjligt, om de skola behandlas
vid styrelsens sammanträden. Hit hör i främsta rummet en hel del
ärenden angående större och mindre upphandlingar och entreprenader.
I synnerhet då det gäller vattenfallsstyrelsens nybyggnadsarbeten, vid
vilka tiden för utförande av leverans eller entreprenad av naturliga skäl
i regel är jämförelsevis kort, kräver anbudsgivaren vanligen ett snabbt
avgörande, ofta beroende därpå att han själv har korttidsofferter från
underleverantörer, från fartygsredare och andra, eller på fluktuationer i
priset å den vara, som ingår i leveransen eller entreprenaden. I vissa
fall begäres till och med telegrafiskt besked. Skola dessa ärenden skötas
affärsmässigt, är det sålunda icke möjligt vare sig att avvakta ett
styrelsesammanträde, även om det kanske i allt fall är avsett att äga
rum inom tämligen kort tid, eller att sända de ofta voluminösa hand¬
lingarna på cirkulation, och detta så mycket mindre som en av styrel¬
sens ledamöter är bosatt i Värmland och en i Göteborg samt åtminstone
trenne till följd av sina yrken i stor utsträckning äro stadda på resor.
På grund härav har styrelsen ansett sig böra tillgripa den utväg, mot
vilken statsrevisorerna gjort anmärkning, det vill säga att i de fall, då
ärendets beskaffenhet icke lämpligen medgiver uppskov med dess av¬
görande, vattenfallsdirektören beslutar i detsamma, dock med skyldighet
för honom att sedermera underställa beslutet styrelsens godkännande.
Het är uppenbart, att vattenfallsdirektören icke gärna påtager sig
ansvaret för ett beslut, därest icke ärendet är av sådan beskaffenhet, att
tvekan icke kan råda om dess behandling. Vidare må påpekas, att i
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
29
viktigare fall vattenfallsdirektören per telefon söker inhämta styrelse¬
ledamöternas mening, inuan lian avgör ärendet, något som även skett i
en stor del av de anmärkta fallen, om än anteckning härom icke gjorts
i protokollen.
Det kan ju emellertid icke förnekas att, vid behandlingen åtmin¬
stone av vissa av de angivna ärendena — beroende på vilken mening-
man inlägger i uttrycket »större upphandling och entreprenad)) — in¬
struktionens föreskrifter strängt formellt icke iakttagits.
Vattenfallsstyrelsen kan dock på grund av det ovan anförda icke
finna annat, än att instruktionen icke giver styrelsens affärsledning till¬
räckligt fria händer och kommer därföre att i särskild underdånig
skrivelse anhålla om sådan ändring av instruktionen, som under vissa
förhållanden även formellt medgiver ett snabbt avgörande av ärenden
rörande större upphandling och entreprenad’ utan att hela styrelsen
därom i första hand beslutar.»
I likhet med revisorerna finner utskottet, att i de anmärkta fallen
den för vattenfallsstyrelsen gällande instruktionens bestämmelser angå¬
ende sättet för handläggning av ärenden rörande större upphandling
eller entreprenad måste anses icke hava blivit följda och vad styrelsen
till sitt fredande från anmärkningen anfört angående den ofta förelig¬
gande nödvändigheten för vattenfallsdirektören att utan den tidsutdräkt,
som ett inhämtande av övriga ledamöters mening skulle medföra, fatta
beslut i dylika ärenden, synes, så vitt utskottet kan finna, icke vara
tillämpligt på ett flertal av de av revisorerna angivna fallen.
Med anledning av vad av styrelsen meddelas angående styrelsens
avsikt att hos Kungl. Maj:t göra framställning om ändring i ifrågava¬
rande bestämmelser, i syfte att bereda vattenfallsdirektören större befo¬
genhet i upphandlings- och entreprenadfrågor, anser sig utskottet icke
böra underlåta att framhålla, hurusom ett överflyttande på chefen för
styrelsen av beslutanderätten i större dylika frågor synes komma att
innebära en betänklig rubbning i de av Kungl. Maj:t och Riksdagen
beslutade grunderna för styrelsens organisation. Under uttalande härav
har utskottet velat vad i ärendet förekommit för Riksdagen
Utskottets
yttrande.
omförmäla.
30
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
Angående
avtal rörande
verkställande
av en syne¬
förrättning.
§ 7.
(Rev. ber. pag. 224 o. 225; uti. pag. 674.)
Under berättelsen angående vattenfallsstyrelsen anföra revisorerna
vidare.
»Vid granskning av vattenfallsstyrelsens räkenskaper för år 1911
hava revisorerna inhämtat, att, sedan lantbruksingenjören B. E. Hildebrand
på ansökan av vattenfallsstyrelsen av Konungens befallningshavande i
Ålvsborgs län förordnats att verkställa syneförrättning för värdering
av skada å genom uppdämning skadad mark vid Göta älv ovanför
Trollhättefallet, till Hildebrand utbetalats en ersättning av 10,426 kronor
för nämnda syneförrättning.
Av handlingarna i detta ärende framgår, att Hildebrand till grund
för arvodesräkningen lagt taxan vid lantmäteriförrättningar den 23
december 1909 samt beräknat ersättning för sexfaldig gradering. Vatten¬
fallsstyrelsen fann nödigt infordra lantbruksstyrelsens yttrande över
denna arvodesräkning. Lantbruksstyrelsen ansåg sig visserligen icke
böra ingå i granskning av räkningen men överlämnade eu P. M. av
byråchefen för lantbruksstyrelsens agrikulturtekniska byrå, i vilken P. M.
åtskilliga erinringar mot räkningen gjordes, därvid särskilt framhölls att
högst fyrfaldig! graderingsarvode bort ifrågasättas. Sedan Hildebrand
uti avgiven förklaring över dessa anmärkningar uttalat, att det honom
givna uppdraget hade eu mera privat karaktär och avsåge att lämna
vattenfallsstyrelsen en sakkunnig utredning, samt medgivit avdrag för
ett belopp av 288 kronor, avgav jämväl förste lantmätaren i Ålvsborgs
län, på anmodan av vattenfallsstyrelsen, yttrande över arvodesräkningen.
Åven förste lantmätaren gjorde åtskilliga erinringar mot räkningen,
framhållande bland annat, att den i räkningen upptagna ersättningen
av 3,852 kronor 45 öre för sexfaldig gradering enligt 7 § 4 mom.
lantmäteritaxan skulle belöpa sig till endast 642 kronor 8 öre samt att
lantmäteritaxan icke omnämnde mångfaldigande av detta arvode. Uti
ytterligare avgiven förklaring framhöll Hildebrand, att lian lagt lantmäteri¬
taxan till grund för arvodesräkning endast av det skäl, att sökanden
varit ett ämbetsverk, men att taxans bestämmelser måste lämpas efter
förhållandena, samt att, då sex fristående värderingar verkställts, ersättning
härför jämväl borde utgå genom sexfaldigande av ett graderingsarvode.
Sedan vederbörande överingenjör inom vattenfallsstyrelsen uttalat, att
en rättegång om ett arvodes storlek borde tillgripas endast i yttersta
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
31
nödfall samt att arvodet i fråga i förhållande till arbetets omfattning
icke syntes honom oskäligt, och hemställt, att till Hildebrand måtte
ntbetalas det å räkningen oguldna beloppet med avdrag av 288 kronor,
fastställde vattenfallsstyrelsen ersättningen, efter avdrag av 288 kronor,
till 10,420 kronor 68 öre.
Revisorerna vilja, i anledning av vad i ärendet förekommit, fram¬
hålla, att önskvärt varit, att vid uppdragets lämnande till Hildebrand
överenskommelse träffats om de grunder, enligt vilka ersättningen till
honom skulle utgå.»
I fråga om förevarande anmärkning bär i sitt ovanberörda ut¬
låtande vattenfallsstyrelsen yttrat följande:
»Då vattenfallsstyrelsen hos Kungl. Maj:ts befallningskavande i
Älvsborgs län begärde förordnande för statens lantbruksingenjör B. E.
Hildebrand att utföra ifrågavarande förrättning, ansåg vattenfallsstyrelsen
icke nödigt att med Hildebrand träffa överenskommelse beträffande den
ersättning, som skulle tillkomma honom för uppdragets fullgörande,
enär styrelsen utgick ifrån att Hildebrand skulle i sådant avseende
tillämpa enahanda grunder, som lända till efterrättelse vid beräkning
av ersättning för andra, av statens lantbruksingenjörer efter veder¬
börligt förordnande verkställda förrättningar. Sedan lantbruksingenjören
Hildebrand inkommit med sin räkning å ersättning för utförande av för¬
rättningen i fråga, begärde vattenfallsstyrelsen, såsom även framhålles
i statsrevisorernas anmärkning, för erhållande av sakkunnig granskning
av densamma yttranden i ärendet av lantbruksstyrelsen och förste lant¬
mätaren i Ålvsborgs län. Då emellertid de anmärkningar mot räkningen,
vilka framställdes av byråchefen för lantbruksstyrelsens agrikulturtekniska
byra och förste lantmätaren i nämnda län blevo av Hildebrand bemötta
samt styrelsen fann den av Hildebrand begärda ersättningen vara skälig,
hyste styrelsen icke några betänkligheter mot att utanordna det begärda
beloppet med visst, av Hildebrand medgivet avdrag.»
Utskottet, som delar revisorernas uppfattning om lämpligheten av
att i förevarande fall avtal träffats om de grunder, enligt vilka ersätt¬
ningen till Hildebrand skolat utgå, har velat vad i ärendet förekommit
för Riksdagen
Utskottets
yttrande.
omförmäla.
32
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
Angående
skog sbokförin -
gen.
Domänstyr elsen.
§ 8-
(Rev. ber. pag. 514 o. 515; uti. pag. 731 -734.)
Beträffande domänstyrelsen hava revisorerna ant ört följande:
»I det betänkande norrländska skogsvårdskommittén den 16 mars
innevarande år avgav ägnade densamma (sid. 233—242) en ingående kritik
åt statens skogsbokföring, sådan densamma äger rum hos ortsförvaltnin-
garna. Efter en redogörelse för nu gällande föreskrifter i berörda av¬
seende fastslog kommittén som en uppgift för bokföringen i fråga icke
blott att redovisa de penningemedel, som krävas för förvaltningen eller
genom densammas bedrivande inflyta till revirens kassor, samt att med¬
dela uppgift om de kvintiteter virke, som utsynas och avverkas, utan
ock att lämna en klar och fullständig bild av driftresultatet. Vid den
granskning kommittén underkastade den lokala skogsbokföringen för
att tillse, \ vad mån den fyllde dessa fordringar, konstaterade kommittén
genom talrika exempel bland annat: att den nuvarande bokföringen ej
ådagalägger, om ett slutfört arbete lämnat vinst eller förlust, att de av
domänstyrelsen i särskild P. M. angående skogstjänstemännens årsredo-
görelser föreskrivna uppgifterna beträffande driftkostnader och netto-
behållning för sågarm g, kolning och upphugget virke på grund av bok¬
föringens art bliva icke allenast omöjliga att kontrollera till riktigheten
utan även mindre tillförlitliga, då primäruppgifterna för desamma icke
framgå ur ett efter fasta principer ordnat räkenskapsväsen, att beträff¬
ande avkastningen av kronans inköpta skogsmarker redogörelserna härför
ej tydligt utvisa, huruvida varje affär, genom vilken ett skogsområde
inköpts, burit sig eller icke, att virkesbokföringen, såsom förd på flera
ställen i revirens handlingar, saknar översiktlighet, att det för närva¬
rande av samma bokföring är omöjligt att se, huru stor behållningen
av upphugget virke vid årsskiftet är å ett revir, där staten själv helt
eller delvis utför avverkningen, samt att förhållandet är detsamma be¬
träffande tillgången av förädlat virke o. s. v.
Då emellertid norrländska skogsvårdskommittén begränsat sin
granskning av statens skogsbokföring till or teförvaltningarna, hava revi¬
sorerna ansett nödigt att ägna särskild uppmärksamhet åt den centrala
skogsbokföring, som verkställes av domänstyrelsen. Det har därvid visat
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
38
sig, såsom helt naturligt med hänsyn till primärräkenskapernas ofull¬
ständighet kunde förväntas, att domänstyrelsens räkenskapsväsen lider
av samma brister som ortsförvaltningarnas. Det finnes sålunda ingen
möjlighet att av domänstyrelsens räkenskaper avläsa det ekonomiska
resultatet av verkets affärsdrift, eller att erhålla exakt kännedom om
inneliggande virkeslager eller utstämplade skogar. Ur affärsmässig syn¬
punkt måste domänstyrelsens räkenskapsväsen betecknas som synnerligen
otillfredsställande, och, sedan domänstyrelsen från och med innevarande
års början, även med avseende på riksstatens uppställning och riks-
huvudbokföringen erhållit karaktären av ett statens affärsverk, vill det
synas revisorerna oundgängligt, att en genomgripande omläggning av
skogsbokföringen kommer till stånd i syfte att vinna reda och över¬
skådlighet i densamma, så att den så väl i sin helhet som i enskild¬
heterna lämnar en fullständig och klar bild av driftresultatet av statens
skogar.
Domänstyrelsen har emellertid under sin förvaltning, utom statens
skogar, även statens jord bruks domäner samt de under nionde huvud¬
titeln fortfarande till styrelsen utgående anslagen för uppehållandet av
skogsundervisningen. Därjämte handhaver domänförvaltningen även
andra statsuppgifter, såsom skogsstatens befattning med enskilda skogar,
för vilken avgifter inflyta till domänstyrelsen, anslaget till reglering av
flottleder m. m.
Att ett ordnat och översiktligt räkenskapsväsen för även dessa
grenar av domänstyrelsens förvaltning bör komma till stånd, synes re¬
visorerna uppenbart; och vilja revisorerna i sådant avseende ansluta sig
till de allmänna principer, som på sin tid uttalades av de inom finans¬
departementet tillkallade sakkunnige för utarbetande av förslag rörande
riksstatens uppställning jämte därmed sammanhängande ämnen.»
Domänstyrelsen har i anledning av revisorernas ovan omförmälda
yttrande i infordrat utlåtande av den 31 december 1912 anfört följande.
»Beträffande den centrala skogsbokföringen i domänstyrelsen.
Styrelsen delar den av revisorerna uttalade mening att den cen¬
trala skogsbokföringen är behäftad med stora brister ävensom att, sär¬
skilt med hänsyn till domänstyrelsens ställning såsom affärsdrivande
verk, en omläggning av samma bokföring i syfte att vinna ökad reda
och överskådlighet för utläsande av årliga driftresultatet är högeligen
önskvärd. Styrelsen vill därföre hava sin uppmärksamhet riktad på
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 6 samt. 17 käft. (Nr 32.) 5
34
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
förbättring av denna bokföring, men anser styrelsen av skäl, som nedan
andragas, en fullständig omläggning av densamma ej för närvarande
kunna åvägabringas.
Såsom revisorerna antytt, skulle därför krävas bland annat att
primäruppgifterna bleve fullständigare än nu är fallet. Härutinnan har
norrländska skogsvårdskommittén framhållit vissa önskemål, vilkas genom¬
förande emellertid antagits icke kunna vinnas utan en betydande ökning
av arbetskrafterna i orterna. Över kommitténs utlåtande bär infordrats
yttrande från styrelsen, som följaktligen kommer i tillfälle att i sådant
sammanhang ingå på hithörande spörsmål, i vad de beröra primär¬
uppgifternas erhållande. Med hänsyn till ämnets allmängiltiga karaktär
torde även få antagas, att de inom jordbruksdepartementet tillkallade
skogssakkunniga för södra delarna av landet komma att ägna denna
fråga sin uppmärksamhet. Först sedan dessas betänkande avlämnats,
lärer frågan i hela dess vidd böra tagas under omprövning. Att bok¬
föringen skall lämna en tillförlitlig uppgift å driftresultatet av statens
skogar är en fordran som torde höra så långt möjligt är tillgodoses;
men därutinnan torde man, enligt styrelsens förmenande, åtminstone
för närvarande icke kunna ernå ett fullgiltigt resultat, utan vara hän¬
visad att i huvudsak lita till den statistiska utredning, som under nu¬
varande förhållanden och med de år för år vidare utvecklade metoderna
härför skäligen må kunna ernås.
I samband med en av förhållandena synnerligen väl betingad om¬
läggning av skogsbokföringen å reviren torde, såsom ovan antytts, den
centrala skogsbokföringen kunna undergå en genomgripande förändring
i det av revisorerna angivna syfte. Dylik förändring torde i varje fall
icke kunna ske utan en betydande ökning av arbetskrafterna inom
domänstyrelsen.
Beträffande bokföringen för statens jordbruks domäner.
Härutinnan vill styrelsen hänvisa till och åberopa innehållet i
styrelsens underdåniga utlåtande denna dag i anledning av en skrivelse
i ämnet från 1912 års Riksdag.
Beträffande bokföringen av medel, som icke ingå till eller härflyta från
domänfonden.
Under erinran hurusom ordnandet av bokföringen utav anslag till
reglering av flottleder är föremål för särskild utredning utav styrelsen
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
35
— vilken utredning inom den närmaste framtiden torde föranleda särskilda
förslag från styrelsens sida — vill styrelsen uttala, att styrelsen ämnar
beträffande bokföringen av nu ifrågavarande medel såvitt möjligt följa
de allmänna principer, som uttalats av de sakkunnige för utarbetande
av förslag rörande riksstatens uppställning jämte därmed sammanhängande
ämnen, men tillika anmärka, att även härvidlag målet endast så småningom
torde kunna helt nås.»
Av vad såväl revisorerna som domänstyrelsen anfört i förevarande
ärende, finner utskottet framgå, att, vad skogsbokföringen beträffar, denna
lider av sådana brister i avseende å överskådlighet och reda samt möj¬
lighet att från densamma avläsa det ekonomiska resultatet av vare sig
varje särskilt företag eller skogsdriften i dess helhet, att åtgärder nöd¬
vändigtvis måste vidtagas för avhjälpande av dessa olägenheter. Domän¬
styrelsen har visserligen ställt i utsikt en omläggning av skogsbok¬
föringen både i reviren och styrelsen men tillika framhållit, att av an¬
förda orsaker en fullständig sådan omläggning icke kunde för närvarande
åvägabringas. Utskottet anser emellertid saken vara av den vikt, att
åtgärder för ändamålet böra så fort ske kan vidtagas. Lämpligast
synes den nödvändiga revisionen av skogsbokföringen böra verkställas
av särskilt tillkallade sakkunniga, därvid även utanför styrelsen och den
lokala skogsförvaltningen stående personer torde böra aulitas.
Beträffande domänstyrelsens bokföring i övrigt har styrelsen ut¬
talat sig för densammas ordnande, på sätt av revisorerna framhållits, i
överensstämmelse med de av riksstatskommittén angivna grunder och
anser sig utskottet med anledning härav kunna förvänta att dessa
grunder, så fort ske kan, komma till användning. Under uttalande härav
får utskottet hemställa,
att Riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj: t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga under över¬
vägande, huruvida icke frågan om förändrad skogs-
bokföriug såväl i reviren som inom domänstyrelsen
borde för utredning och förslag överlämnas till sak¬
kunniga personer samt därefter meddela det beslut i
ämnet, vartill omständigheterna må föranleda.
Utskottets
yttrande.
36
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
Ang. statens
byggnads¬
verksamhet.
Statens byggnadsverksamhet.
§ 9-
(Rev. ber. pag. 628—633; uti. pag. 735—741).
Beträffande statens byggnadsverksamhet hava revisorerna anfört
följande:
))1910 års revisorer framhöllo vikten av att större planmässighet
införes i statens byggnadsverksamhet. Enligt dessa revisorers förmenande
syntes det i dylikt hänseende särskilt önskvärt, att, då fråga om byggnads¬
företag för det allmännas räkning uppstode, det till en början borde
undersökas, huruvida icke byggnadsbehovet kunde tillgodoses genom
anlitande av utrymme i redan befintliga, kronan tillhöriga byggnader,
samt, sedan nybyggnad befunnits oundviklig, tillses, huruvida annat
byggnadsföretag på samma plats kunde för statens räkning vara under
närmaste tid erforderligt. Tillika framhöllo revisorerna, att, därest beslut
fattats om byggnads uppförande för två eller flera institutioners gemen¬
samma räkning, arbetets anordnande och övervakande visserligen borde
omhänderhavas av en myndighet, men att den eller de myndigheter,
som skulle hava del i byggnaden, borde beredas tillfälle att övervaka, att
deras intressen bleve behörigen tillgodosedda, och syntes det revisorerna,
som om reglementerade former borde vara uppställda för avgörande av
därvid tilläventyrs uppkommande meningsskiljaktigheter liksom även
för slitande av tvistigheter, som under byggnads begagnande kunde
uppstå emellan olika i frågan intresserade myndigheter.
Med anledning av revisorernas förevarande uttalande avgav över-
intendentsämbetet infordrat yttrande av den 10 januari 1911, däri ämbetet,
under anslutning till de av revisorerna framställda önskemålen i korthet
angav de åtgärder, som syntes ämbetet nödiga för desammas realiserande.
På framställning av statsutskottet, som anslöt sig till revisorernas
uppfattning, beslöt därefter 1911 års Riksdag en skrivelse till Kung!.
Maj:t med anhållan, det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning
angående de åtgärder, som vore erforderliga till vinnande av större
planmässighet i statens byggnadsverksamhet, vid vilken utredning de
av Riksdagens revisorer och överintendentsämbetet i förevarande ärende
angivna synpunkter borde komma under omprövning, samt att Kungl.
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
37
Maj:t därefter meddelade föreskrifter i ämnet, som av omständigheterna
ansåges påkallade.
Enligt vad revisorerna nu inhämtat, har Riksdagens ifrågavarande
skrivelse blivit av Kungl. Maj:t den 22 juni 1911 remitterad till över-
intendentsämbetet med uppdrag att verkställa den i skrivelsen om-
förmälda utredning samt därefter till Kungl. Maj:t inkomma med det
förslag, vartill samma utredning kunde föranleda.
Vidare hava revisorerna från överintendentsämbetet inhämtat, att
till ämbetets handläggning för närvarande även föreligga, dels
förslag till förordning om vad vid offentliga byggnaders upp¬
förande och kontrollen däröver bör iakttagas, dels frågan om en allmän
plan för statens byggnadsverksamhet inom Stockholms stad ävensom
för användningen och tillgodogörandet i övrigt av staten tillhöriga
fastigheter därstädes.
På grund av det samband sistberörda ärenden äga med de i Riks¬
dagens förenämnda skrivelse den 31 maj 1911 omförmälda frågorna,
lärer också ämbetet hava ansett samtliga dessa ärenden böra av ämbetet
behandlas i ett sammanhang. Efter vad revisorerna erfarit, kan det
icke förväntas, att ämbetet under den närmaste tiden skall avlämna
utredning i dessa ämnen.
De av revisorerna under årets resor gjorda iakttagelser hava
emellertid . givit revisorerna anledning att ånyo' ägna uppmärksamheten
åt den viktiga frågan om statens byggnadsverksamhet. Som några
erfarenheter i berörda avseende vilja revisorerna anföra:
Postverkets byggnad i Helsingborg. Efter markbyte med staden
Hälsingborg, varvid staten erhöll en mellanavgift av 25,000 kronor,
medgav 1899 års Riksdag, att postverket finge å den genom bytet för¬
värvade tomten uppföra en posthusbyggnad för en summa av tillsammans
8.5,000 kronor. Byggnaden uppfördes och har under nio år varit för
sitt ändamål använd. Vid revisorernas besök därstädes befanns, att
byggnaden förlagts intill en brant sluttande bergvägg, vilket förorsakat,
att byggnaden utsatts för en fuktighet, vars menliga inverkan kunde
iakttagas så väl å byggnadens utsidor som i dess inre. Lokalerna syntes
vara anordnade på ett föga ändamålsenligt sätt. Byggnaden var för övrigt
så tilltagen, att en stor del av densamma icke på överskådlig framtid,
sannolikt aldrig, kan bliva erforderlig för postverkets behov. I det
hela fingo revisorerna intrycket, att ifrågavarande byggnad från början
anordnats opraktiskt och utan tillräcklig omsorg, och att den icke fyllde
de anspråk, man har rätt att ställa på en ännu icke tioårig statens
byggnad. Också har det visat sig nödigt att redan nu igångsätta om¬
38
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
fattande reparationsarbeten, som vid tidpunkten för revisorernas besök
pågingo. Man kan emellertid ifrågasätta, om ens dessa kunna åstad¬
komma en tillfredsställande rättelse av de från början begångna fel¬
greppen.
Telegrafverkets byggnad i Landskrona. Efter medgivande av 1907
års Riksdag inköpte telegrafverket i Landskrona en byggnadstomt till
ett pris av 52,000 kronor. 1909 års Riksdag anvisade för uppförande
av en telegrafverkets byggnad, i vilken jämväl postkontoret skulle in¬
rymmas, en summa av 260,000 kronor. Ehuru snart tre år förflutit,
sedan medel för ändamålet blivit tillgängliga, befanns vid revisorernas
besök i staden, att byggnadsarbetena ej hunnit längre än att takstolarna
å huset nyss voro resta, På förfrågan om anledningen till detta för¬
senande av arbetet har upplysts, att det dragit lång tid att få definitiva
ritningar för byggnaden färdiga. Vid den tid, då telegrafstyrelsen ingick
till statsmakterna med framställning om beviljande av medel, förelågo,
enligt vad upplyst blivit, inga ritningar, på sin höjd eu skiss av veder¬
börande arkitekt.
Telegrafverkets byggnad i Lund. Sedan 1908 års Riksdag medgivit
inköpandet av en lämplig tomt för telegrafverkets räkning i Lund, be¬
viljade 1910 års Riksdag 300,000 kronor till uppförande av en telegraf¬
byggnad å tomten i fråga. I byggnaden skulle jämväl inrymmas lokaler
för postkontoret. Framställningen till 1910 års Riksdag g av icke an¬
ledning till annan förmodan, än att telegraf- och postverkens styrelser
varit ense om byggnadsplanen och att de olika verkens behov av lokal¬
utrymme blivit tillgodosedda i det förslag, som då av Riksdagen antogs.
Emellertid visade sig snart, att så icke varit förhållandet, Till 1911
års Riksdag inkom framställning om beviljande av ytterligare 50,000
kronor för en utvidgning som betingades av postkontorets behov av
större utrymme, än det i 1910 års plan beräknade. Åven dessa medel
beviljades. Arbetena med byggnadens uppförande hade vid revisorernas
besök i Lund fortskridit så långt, att husets väggar uppmurats över
andra våningen. Ehuru byggnaden ej var färdig, kunde revisorerna vid
sitt besök av ritningar och beskrivning bilda sig en ganska fullständig
föreställning om byggnadens blivande utseende. Tveksamhet syntes
kunna råda om tomtens lämplighet med avseende å formen, särskilt
sedan den för postverkets räkning uppförda tillbyggnaden in på gården
kommit till stånd. Därjämte syntes det revisorerna obehövligt — att
icke säga olämpligt — att utrusta denna vid eu smal sidogata i en
ålderdomlig stadsdel belägna byggnad med torn och åtskillig annan
Statsutskottets utlåtande Nr 32. 39
modern arkitektonisk utsmyckning, som drager med sig ganska betydande
kostnader.
Här aniörda sakförhållanden ävensom åtskilligt annat som reviso¬
rerna i detta ämne under sitt granskningsarbete iakttagit bestyrka först
och Irämst tillvaron av den bristande planmässighet i anordnandet av
statens^ byggnadsverksamhet, som gav anledning till anmärkningen av
1910 års statsrevisorer. Men även i andra avseenden kunna vägande
anmärkningar göras mot statens nuvarande byggnadsverksamhet.
Till en början vilja revisox-erna i sådant hänseende framhålla, att
en allmän tendens synes yppa sig att åsidosätta sparsamhetens grund¬
satser, så snart det gäller eu statens byggnad. För de föiunenta estetiska
synpunkterna få understundom ej blott kostnadsfrågan utan även hän¬
synen till de praktiska anordningarna träda tillbaka. Tornbyggnader
utan varje praktisk uppgift, brutna tak, som lämna stora vindsutrymmen
Titan användning och nedsätta hållbarheten i takbeklädnaden, dyrbara
fasader med granitinfattningar och ornamenteringsarbeten möter man på
byggnader, som på intet sätt kräva monumental utsmyckning. Trapp¬
hallar och rumsutrymmen tilltagas understundom över hövan. Följden
av dessa tendensers fria utveckling har också blivit, att statens bygg-
nadei numera draga kostnadei', som maste väcka de allvarligaste be¬
kymmer och som böra vara ägnade att framkalla en ingående prövning
av hithörande spörsmål.
Men även i andra avseenden torde ändringar vara av behovet på¬
kallade. Utan att revisorerna tilltro sig att uttala ett bestämt omdöme
om lämpligaste atgäi‘derna att rada bot pa den planlöshet och de övriga
olägenheter, som vidlåda statens byggnadsverksamhet, sådan den under
senare tid bedrivits, hava revisorerna velat ifrågasätta, huruvida icke
en utväg vore, att i allmänhet statens byggnadsvei’ksamhet ställdes
under _ eu gemensam och fackmässig ledning. Med den nu rådande
splittringen mellan olika myndigheter vid byggaadsveixksamhetens be¬
drivande kan det ej undvikas, att misstag, som gjorts av en byggnads-
myndighet, upprepas av en annan, att erfarenhetei', som vunnits av den
ena, gå förlorade för den andra. Därest eu central myndighet funnes,
hos vilken ansvaret för statens byggnadsverksamhet vilade, vill det
synas, som om man skulle kunna hysa förhoppning, att den önskade
planmässigheten kunde genomföras, på samma gång som vunna erfaren¬
heter skulle kunna på ett vida bättre sätt tillgodogöras för framtiden.
Åven en annan föi’del skulle vinnas, därest en sådan central ledning
av statens byggnadsverksamhet komme till stånd. Så länge den nu¬
varande planlösheten består, kan det ej förekonnnas, att statens byggnads¬
40
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
verksamhet mycket ojämnt fördelas på olika tidsperioder.. Ej sällan
inträffar det, att statens byggnadsverksamhet kommer att bliva livligast
under en ekonomisk högkonjunktur, då arbetstillgången är god inom
de områden, som behärskas av den enskilda företagsamheten, medan
under tider av arbetslöshet och tryckta ekonomiska konjunkturer även
de arbetstillfällen, som staten erbjuder, förminskas. Genom byggnads¬
verksamhetens centraliserande skulle densamma kunna regleras även med
hänsyn till nu påpekade förhållanden, vilket så väl ur statsfinansiell
som ur andra synpunkter vore av stor betydelse.
Med hänsyn dels till vad ovan anförts, dels ock därtill, att statens
byggnadsverksamhet även i andra avseenden torde kunna göras till
föremål för befogade erinringar, hava revisorerna velat uttala önskvärd¬
heten av att den nu igångsatta, här förut omförmälda utredningen ut¬
vidgas till att omfatta frågan om statens byggnadsverksamhet i hela
dess vidd samt att utredningen måtte bedrivas med den skyndsamhet,
som frågans stora ekonomiska och praktiska betydelse påkallar. Även¬
ledes vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida icke lämpligt vore, att redan
nu vederbörande verk och myndigheter, som ärna inkomma med fram¬
ställningar om nybyggnader, erinrades om nödvändigheten av att om¬
sorgsfullt planlägga desamma samt att därvid iakttages all den spar¬
samhet och enkelhet, som, utan åsidosättande av praktiska synpunkter
och verkliga behov, kan äga ruin.»
Beträffande vad revisorerna anfört i ämnet har överintendents-
ämbetet den 14 januari 1913 avgivit infordrat utlåtande och däri anfört
följande:
»Den yttring av planlöshet i statens byggnadsverksamhet, som
tid efter annan företrädesvis ådragit sig revisorernas uppmärksamhet,
är det förhållande, att i en del städer byggnader nästan samtidigt upp¬
förts eller lokaler förhyrts för olika statsinstitutioner utan att dessför¬
innan utredning ägt rum angående möjligheten och lämpligheten av
att förena de olika lokalbehoven under samma tak, att i andra fall
åter, då byggnader uppförts för flere institutioner, byggnadsprogrammet
icke syntes hava varit genomstuderat eller att byggnaden förlagts å
olämplig tomt m. m.
Den 22 juni 1911 erhöll överintendentsämbetet nådig befallning
att verkställa den utredning angående de åtgärder, som kunde anses
vara erforderliga till vinnande av större planmässighet i statens bygg¬
nadsverksamhet, vilken i 1911 års riksdags ovannämnda underdåniga,
skrivelse omförmäles.
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
41
_ Emellertid har överintendentsämbetet genom särskilda nådiga be¬
fallningar tidigare mottagit uppdrag att sig utlåta i vissa ärenden, vilkas
behandling måste anses lämpligen böra ske i sammanhang med full¬
görandet av nyssnämnda uppdrag, nämligen
l:o) angående den så kallade restanreringsfrågan, det vill säga
vad som vore att iakttaga vid ändring av äldre byggnader av historiskt
eller konstnärligt värde;
2:o) — gemensamt med vitterhets-, historie- och antikvitets¬
akademien — angående lämpliga åtgärder för Eders Kungl. Maj:ts
befriande från handläggningen av vissa frågor rörande ändringar av
kyrkobyggnader; och
3:o) — med anledning av utav ämbetet i ämnet redan den 9
oktober 1888 väckt fråga — angående vad vid offentliga byggnaders
uppförande och kontrollen däröver borde iakttagas. Fullgörandet av
dessa uppdrag måste föranleda förslag till dels nya lagar, dels nya för¬
fattningar, dels ock en betydande utvidgning och omorganisation av
ämbetet självt jämte ny instruktion för detsamma. På våren år 1912
var överintendentsämbetet så långt kommet med dessa utredningar, att
i huvudsak färdiga förslag förelåge till
a) Lag angående bevarande och skyddande av byggnadsverk, vilka
hava konst- eller kulturhistoriskt värde;
b) Förordning angående vad som bör iakttagas vid offentliga
byggnaders uppförande;
c) Ny organisation av överintendentsämbetet; och
d) Ny instruktion för ämbetsverket, varjämte ämbetet gemensamt
med vitterhetsakademien den 28 december nästlidne år avgivit under¬
dånigt yttrande och förslag i det under punkt 2:o) här ovan an¬
givna ämne.
Utgångspunkten lör de sålunda företagna utredningarna har emel¬
lertid varit, att ämbetet skulle komma att handlägga frågor rörande
statens byggnadsverksamhet i ungefär samma omfattning som hittills,
eller att hava vård om de statens byggnader, vilka Eders Kungl. Maj:t
täckts ställa under ämbetets inseende, att, enligt särskild nådig befall¬
ning, omhänderhava utförandet av vissa nybyggnader eller ombygg¬
nader, att, likaledes på nådig befallning, uppgöra förslag till och verk¬
ställa utredningar vidkommande vissa byggnader, för vilkas uppförande
medel skola av Riksdagen äskas och att ur byggnadsteknisk, ekonomisk
och estetisk synpunkt granska till ämbetet för dylikt ändamål remitte¬
rade byggnadsförslag. Ämbetet har vid sådan granskning hittills an¬
sett sig sakna belogenhet att ingå i prövning vare sig av det till
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 6 sand. 17 käft. (Nr 32.) 6
42
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
grund för byggnadsförslaget liggande programmet, som ju finge anta¬
gas vara uppgjort med speciell fackkunskap av personer eller ämbets¬
verk, fullt kompetenta att bedöma föreliggande frågor, eller av för¬
slagets eventuella kombinerande med annat möjligen förefintligt lokal¬
behov för statens räkning.
I sitt nya organisations förslag har överintendentsämbetet tänkt
sig att i spetsen för den avdelning inom ämbetet, som skulle hava
bestyret med ärenden rörande statens byggnader, skulle ställas en sär¬
skild föredragande, förste intendent eller byggnadsråd. Avdelningens
arbeten skulle fördelas på två byråer, den ena handläggande ärenden
rörande under ämbetets vård ställda byggnader och den andra ärenden
i fråga om nybyggnader med ombesörjande därvid av såväl förberedande
utredningar som byggnadernas utförande. Om statens byggnadsfrågor
icke skola såsom hittills utredas och granskas fristående var och en för
sig, utan inordnas såsom led i mera generella planer för större områden
av statens byggnadsverksamhet, torde det bliva nödvändigt, att dessa
utredningar, såvitt möjligt, koncentreras på ett ställe. Skulle detta arbete,
såsom naturligast vore, förläggas till överintendentsämbetet, torde inom
ovannämnda avdelning för statens byggnadsärenden böra inrättas en särskild
byrå för utredningar och granskningar och en för byggnaders utförande.
Med all rätt har framhållits angelägenheten av att icke blott få
en fullständig översikt utav statens byggnadsverksamhet för varje år,
utan ock över statens ägande tomter och hus i samtliga städer och
stadsliknande samhällen, ävensom att på ett ställe funnes tillgänglig en
i möjligaste mån fullständig förteckning över statens aktuella behov av
nya 'lokaler, med ett ord, en fullständig statistik över statens stads-
egendomar och hus och rörande dess byggnadsverksamhet. En dylik
statistik skulle vara av lika mycken praktisk och ekonomisk betydelse
vid byggnadsfrågor slutliga avgörande hos Eders Kungl. Maj:t och
Riksdagen, som ock vid deras förberedande handläggning hos ämbetet
eller andra med husbyggnad sysslande statsinstitutioner; allenast med
stöd av en dylik statistik torde någon bestående planmässighet i statens
här omhandlade verksamhet kunde ernås.
Eders Kungl. Maj:t har också funnit en snar utredning av statens
byggnadsfrågor ur ovannämnda synpunkter vara av sådan vikt, att
Eders Kungl. Maj:t den 29 juni 1912 behagat uppdraga åt chefen för
Eders Kungl. Maj:ts finansdepartement att, då överintendentsämbetets
arbetskrafter icke vore tillräckliga för utförande inom erforderlig tid
av en så tidskrävande uppgift vid sidan av ämbetets övriga åliggan¬
den, åt tre sakkunnige uppdraga att, i samråd med ämbetet och efter
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
43
en statistisk utredning i ovan angivna avseenden, till Eders Kungl.
Maj:t inkomma med en allmän plan för statens byggnadsverksamhet
till en början för Stockholm.
Den av revisorerna framställda önskan om skyndsamhet med ut¬
redningens bedrivande torde alltså i fråga om statens byggnadsverk¬
samhet här i staden kunna anses i hittills möjlig mån redan till¬
godosedd.
Beträffande insamlandet av det för berörda utrednings utvidgande
nödiga statistiska materialet från landets städer och stadsliknande sam¬
hällen i övrigt torde detsamma, på sätt ämbetet i sitt underdåniga
utlåtande av den 10 januari 1911, i ättledning av då föreliggande stats-
revisionsberättelse, framhållit, lämpligast böra införskaffas genom Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande i länen eller möjligen på annat mera
praktiskt befunnet sätt. Något absolut hinder att utan avvaktan —
såsom ämbetet för sin del hållit före vara att föredraga — på lösningen
av förberörda med den förevarande samhörande frågor, träffa anstalter
för ett sådant insamlande, finner ämbetet emellertid icke föreligga.
Bearbetningen av det sålunda insamlade materialet och utarbetandet
av på detsamma grundade årliga översikter av statens här avsedda
byggnadsverksamhet, ävensom upprättandet av, så långt sig göra låter,
förslag till en enhetlig plan för byggnadsverksamheten, ämnad att kunna
lända till efterrättelse någon tid framåt, torde böra överlåtas åt över-
intendentsämbetet och, på sätt ovan antytts, åt eu särskild utrednings-
och granska in gsby rå inom ämbetet, vilken byrå givetvis i sinom tid
lärer böra få övertaga de bestyr, som nu är rörande Stockholm upp¬
draget åt förbemälde sakkunnige.
Det arbete, som komme att påvila denna byrå, vilken tillsvidare
och intill dess omorganisationen bliver genomförd skulle stå under
ledning av förste intendenten på den tekniska avdelningen, bör kunna
utföras av en ordinarie tjänsteman med inteudents vid ämbetet avlöning,
samt två fast anställda amanuenser, en tekniker och en statistiker, dock
endast under den förutsättning att nämnde förste intendent, för att
kunna ägna tillräcklig tid och uppmärksamhet även åt den nya byråns
verksamhet, befrias från handläggning av ärenden rörande stadsplaner.
Sagda ärenden, vilkas antal allt fortfarande måste bliva betydande och
vilkas granskning efter tillkomsten av 1907 års lag angående stadsplan
och tomtindelning är synnerligen tidsödande, hava i det inom ämbetet
utarbetade organ! sationsförslaget ansetts böra av särskilt byggnadsråd
föredragas, och torde även under ovan angivna förutsättningar böra av
särskild förordnad förste intendent omhänderhavas. Åven den omständig¬
44
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
heten att man hittills vid dylika ärendens granskning icke kunnat av
brist på tid och arbetskrafter i den utsträckning, som varit önskvärd,
på ort och- ställe taga del av förhållandena, talar för att så fort som
möjligt dessa ärendens handläggning och föredragning måtte överlämnas
åt särskild tjänsteman.
Anses förty den nu för Stockholm ifrågasatta utredningen i här om-
handlade hänseende böra så skyndsamt som möjligt utsträckas även till andra
städer och stadsliknande samhällen, lära ämbetets arbetskrafter böra förstär¬
kas, och har ämbetet för sin del icke något att invända emot att redan nu och
oberoende av verkets omorganisation, inom ämbetet upprättas en byrå på
sätt ovan angivits för utredningar rörande statens byggnadsverksamhet.
Revisorerna hava vidare starkt betonat önskvärdheten av att i allmän¬
het statens byggnadsverksamhet ställdes under en gemensam och fackmässig
ledning. »Med den nu rådande splittringen», säga revisorerna, »mellan
olika myndigheter vid byggnadsverksamhetens bedrivande kan det ej
undvikas, att misstag, som gjorts av en byggnadsmyndighet, upprepas
av en annan och att erfarenheter, som vunnits av den ena, gå förlorade
för den andra. Därest centralmyndighet funnes, hos vilken ansvaret
för statens byggnadsverksamhet vilade, vill det synas, som om man
skulle kunna hysa förhoppning, att den önskade planmässigheten kunde
genomföras, på samma gång, som vunna erfarenheter skulle kunna på
ett vida bättre sätt tillgodogöras för framtiden», allt påståenden, mot
vilka fackmannen i princip icke kan hava något att invända.
Ätt sammanföra all statens byggnadsverksamhet under en gemen¬
sam ledning torde dock för närvarande näppeligen vara möjligt. Det
torde i detta sammanhang böra uppmärksammas, att de byggnader, som
företrädesvis ådragit sig revisorernas uppmärksamhet, tillhöra post- och
telegrafverken samt riksbanken, eller just de myndigheter eller institu¬
tioner, vilka, ehuru icke organiserade för att utföra byggnadsarbeten,
dock utöva eu rätt stor byggnadsverksamhet.
Det finnes två andra ämbetsverk, vilka på grund av den specifika
art av byggnader, de behöva uppföra, inom sig instituerat särskilda
arkitektkontor, nämligen fångvårdsstyrelsen och medicinalstyrelsen. Revi¬
sorernas anmärkningar torde knappast beröra dessa båda ämbetsverks
byggnader, lika litet som de stora grupper av byggnader, vilka utföras av
järnvägsstyrelsen, samt av armé- och marin förvaltningarna, vilka jämväl
organiserat särskilda byggnadskontor, eller av kasern byggnadsnämnden.
Obestridligen måste större planmässighet vinnas ju mera ord¬
nandet av statens byggnadsverksamhet samlas till ett ämbetsverk.
Emellertid synes det, åtminstone för närvarande, icke föreligga tillräck¬
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
45
liga skäl för att draga in under en gemensam ledning' den byggnads¬
verksamhet, vilken handhaves av ovannämnda, med särskilda arkitekt¬
kontor utrustade ämbetsverk. Däremot bör, enligt ämbetets åsikt, från
statens samtliga myndigheter och institutioner till centralmyndigheten
för byggnadsväsendet ingivas nödiga statistiska uppgifter såväl för den
årliga översikten av statens byggnadsverksamhet som för uppgörandet
av generalplan för densammas ordnande, ävensom uppgifter rörande
byggnadskustnader och erfarenheter beträffande nya förfaringssätt och
materialier, vilka senare uppgifter genom publikation från centralmyndig¬
heten borde komma alla, icke blott statens, byggnadsfunktioner till
nytta och ledning.
Overintendentsämbetet har nu tänkt sig, att till ämbetets i dess
omorganisationsplan upptagna avdelning för statens byggnadsärenden
skulle förläggas ledningen av all statens byggnadsverksamhet med
undantag av fångvårdsstyrelsens, arméns och flottans, statens järnvägars
samt medicinalstyrelsens. Under förutsättning att även inom vatten¬
fallsstyrelsen ett särskilt arkitektkontor upprättas torde icke heller dess
husbyggnader behöva utbrytas från styrelsens övriga byggnadsarbeten
och torde lämpligen, oberoende av ämbetets omorganisationsförslag,
nödiga medel böra anslås för publicerande av förberörda tekniska med¬
delanden och av årsberättelse rörande ämbetets verksamhet i dess helhet.
Rörande åter granskningen av de utav sagda byggande verk uppgjorda
eller till deras bedömande hänskjuta a förslag lärer det kunna ifråga¬
sättas, om icke för enhetlighetens skull härvidlag borde förfaras så,
som för närvarande sker beträffande medicinalstyrelsen och i vissa delar
även fångvårdsstyrelsen, eller att respektive ritningar borde underställas
ämbetets granskning.
Revisorerna hava slutligen förmält, att de tyckt sig förmärka, att
»en allmän tendens synes yppa sig att åsidosätta sparsamhetens grund¬
satser så snart det gäller en statens byggnad» och anse sig hava funnit
att »för de förmenta estetiska synpunkterna få understundom ej blott
kostnadsfrågan utan även hänsynen till de praktiska anordningarna träda
tillbaka». Alldeles oavsett att revisorerna bär vidröra den svårdiskutabla
smakfrågan, ter sig från arkitektsynpunkt »tendensen» inom byggnads-
världen för närvarande helt och hållet motsatt. För den med de estetiska
rörelserna inom byggnadsfacket mera förtrogne visar sig lyckligtvis
numera riktningen, på samma sätt som vid nästlidne århundrades början,
särdeles bestämt luta åt en sund sparsamhet med allt vad rörer onödiga
dekorativa anordningar och detaljer. Att detta revisorernas yttrande
nu framkommit, torde giva vid handen, att även den utanför byggnads-
46
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
Utskottets
yttrande.
världen stående, då han ställes inför alster av en äldre uppfattning,
till vilken de av revisorerna exemplifierade byggnaderna otvivelaktigt
måste räknas, reagerar mot det för helt kolt tid sedan ännu icke blott
av arkitekter utan ock av allmänheten fordrade övermåttet av ornamen-
tala detaljer. Härtill anser sig överintendentsämbetet dock böra foga
en erinran dels om att ofta nog den spenderade yttre och inre ansen
spelar en relativt liten roll i byggnadskostnaden i jämförelse med ett
dåligt tillgodogörande av eller onödigt stort pretenderande med utrymmen
eller en dålig organisation av byggnadsföretaget, dels därom att, då det
gäller eu statens byggnad av någon mera framstående betydelse i ett
samhälle, ämbetet håller före, att något bör offras för ernående av en
viss grad av monumentalitet. Ämbetet, som sålunda med tillfredsställelse
konstaterar de spirande tendenserna till enkelhet och sparsamhet inom
byggnadskonsten, har dock vid sitt granskningsarbete icke alltid ansett
sig böra alltför hårdhänt eller egenmäktigt bestämma konstnärernas
smakriktningar, utan någon gång velat lämna rum för även äldre, för
tillfället mindre moderna uppfattningar rörande det rätta och sköna, och
ämbetet anser sig härutinnan hava stöd i beslut av föregående Riksdagar;
vid beviljande av anslag till nybyggnader för statens räkning torde väl i
flesta fall ritningar till de avsedda byggnaderna hava förelagts Riksdagen.
Åven om alltså, enligt överintendentsämbetets förmenande, en
tendens till enkelhet och sparsamhet inom byggnadskonsten här i landet
för närvarande arbetar sig fram, torde dock en sådan erinran, som revi¬
sorerna ifrågasatt till de verk och myndigheter, vilka hava för avsikt
att inkomma med framställningar om nybyggnader, att omsorgsfullt
planlägga desamma och därvid iakttaga nödig sparsamhet och enkelhet,
icke sakna sitt berättigande.
Utskottet har med tillfredsställelse mottagit den av överintendents¬
ämbetet lämnade uppgiften om de tendenser till större enkelhet och
sparsamhet i avseende å den ornamentala utsmyckningen av statens
byggnader, som numera börja att göra sig gällande. Om än sålunda
härutinnan en förbättring i de nuvarande förhållandena är att vänta,
har utskottet likväl, av vad revisorerna i detta ärende anfört, funnit att
åtskilliga andra önskemål återstå att fylla för att statens byggnadsverk¬
samhet skall kunna anses på bästa sätt ordnad i avseende å sparsamhet
och praktiska anordningar.
Den utredning angående större planmässighet i statens byggnads¬
verksamhet, som av 1911 års Riksdag begärdes, var, enligt de direktiv
för densamma, som av statsrevisorerna med instämmande av Riksdagen
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
47
angivits, avsedd att huvudsakligen omfatta frågan, i vilken män yppat
byggnadsbehov kunde tillgodoses genom redan befintligt utrymme i
kronans bus, och huruvida, därest nybyggnad visade sig nödvändig, annat
statens byggnadsföretag på samma plats inom den närmaste tiden vore
erforderlig, samt spörsmålet om ordnande och övervakande av byggnads¬
arbetet i de fall, då flere institutioner skulle inrymmas i samma byggnad.
Dessa synpunkter äga visserligen allt fortfarande lika stor betydelse,
men även med behörigt tillgodoseende av desamma synas dock förhål¬
landena vara sådana, att de påkalla en utvidgning av den av 1911 års
Riksdag begärda utredningen, så att den kommer att omfatta även åtgärder
och anordningar i övrigt, ledande till nödig sparsamhet och förenkling.
Överintendent sämbetet har i sitt i ärendet avgivna utlåtande i sina
huvuddrag framlagt den plan till ämbetets organisation, som ämbetet
tänkt sig skola leda till de gynnsammaste resultaten av ämbetets befatt¬
ning med byggnadsverksamheten. Denna plan går ut på en ganska
stark koncentration till ämbetet av utredningarne angående behovet av
nybyggnader samt deras utförande och kontrollerande.
Utan att utskottet i frågans nuvarande läge vill uttala sig om
huruvida den av ämbetet föreslagna anordningen kan betraktas såsom
den mest lämpliga för vinnande av nu ifrågavarande önskemål, har ut¬
skottet emellertid, såsom ovan antytts, ansett det av revisorerna väckta
spörsmålet vara av den vikt, att en utredning angående statens bygg¬
nadsverksamhet i hela dess vidd synes böra hos Kung!. Maj:t begäras.
Vidare har utskottet ansett sig böra uttala sin förväntan att vid
eu kommande utredning de ämbetsverk, som för närvarande utöva själv¬
ständig byggnadsverksamhet, såsom fångvårdsstyrelsen, arméförvaltningen,
marinförvaltningen, generalpoststyrelsen, telegrafstjnelsen, medicinalsty¬
relsen med flera, beredas tillfälle att vid utredningen göra sina syn¬
punkter på frågan gällande.
Slutligen har utskottet velat uttala sin anslutning till revisorernas
uppfattning om lämpligheten av att vederbörande redan nu erinras om
nödvändigheten av att vid planläggande av nybyggnader sparsamhet
och enkelhet iakttages; och torde Riksdagen härom böra göra fram¬
ställning hos Kungl. Maj:t.
Utskottet får alltså hemställa,
att Riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes
a) låta verkställa utredning angående sättet för
ernående i statens byggnadsverksamhet i hela dess
48
Statsutskottets utlåtande Nr 32.
omfattning av önskvärd sparsamhet, enkelhet och plan¬
mässighet samt därefter vidtaga de åtgärder, vartill
utredningen må föranleda samt
b) erinra vederbörande verk och myndigheter,
som ärna inkomma med framställningar angående ny-
byggnader, om nödvändigheten av att omsorgsfullt plan¬
lägga desamma samt att därvid iakttaga all den spar¬
samhet och enkelhet, som, utan åsidosättande av prak¬
tiska synpunkter och verkliga behov, kan äga rum.
§ 10.
Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält och erinrat, har utskottet
funnit dels vara av beskaffenhet att lämpligen böra tagas i övervägande
vid behandlingen av de utgiftsanslag, revisorernas framställning berört,
dels hava medfört åsyftad rättelse, dels vara av vederbörandes utlåtande
nöjaktigt förklarat, dels ej vara av den vikt, att, oaktat förklaringen
ej varit fullt tillfredsställande, någon Riksdagens åtgärd bort av för¬
hållandena föranledas, dels slutligen icke hava varit av beskaffenhet att
från utskottets sida påkalla något yttrande; vilket utskottet skolat för
Riksdagen
anmäla.
Stockholm den 12 mars 1913.
På statsutskottets vägnar:
F. CL:SON WACHTMEISTER.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från Första kammaren herrar greve F. Cl:son Wachtmeister, O. Jonsson, fri¬
herre J. T. Gripenstedt, A. N. Halm, greve P. O. L. Kling spor, friherre H. C.
Falkenberg, H. F. Lamm, friherre J. G. Beck-Friis, A. C. Lindblad, C. G. Ekman,
A. Åström och F. Berglund samt
från Andra kammaren herrar A. Ekman, H. Andersson, F. W. Thorsson, C.
Persson, K. Starbäck, K. V. Rydén, J. A. Sjö, N. E. Lindberg, J. Ström, G. Odqvist,
E. A. Nilson och J. Pålsson.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1913.