Lagutskottets utlåtande Nr 4.
1
Nr 4.
Ankom till Riksdagens kansli den 6 februari 1913 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av justitieombudsmannens framställning till
Riksdagen angående ändrad lydelse av gällande stad¬
gande om brotts åtalande efter angivelse.
Närvarande: Herrar Widén, Lindhagen, af Ekenstani, Söderbergb, Trana*, Stärner,
Alexanderson, greve Lagerbjelke, von Baumgarten*, greve Spens, Pettersson i
Södertälje, Jansson i Edsbäcken, Pettersson i Bjälbo *, Lindqvist i Stockholm,
Olsson i See och Holmdahl.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Uti sill till innevarande års riksdag avgivna ämbetsberättelse, vilken
blivit till lagutskottet hänvisad, har justitieombudsmannen hemställt, att
Riksdagen måtte för sin del antaga följande förslag till
»Lag
angående ändrad lydelse af 19 § 3 mom. i förordningen om strafflagens
införande m. m. den 16 februari 1864.
Härigenom förordnas, att 19 § 3 mom. i förordningen om strafflagens
införande in. in. den 16 februari 1864 skall hafva följande ändrade
lydelse:
Allmän åklagare vare ock pliktig att utföra åtal å brott, som hos
honom af målsägande angifves, där angifvelsen är grundad på sannolika
skäl, och brottet ej är sådant, att det endast af målsäganden åtalas må,
efter ty i lag stadgadt finnes».
Till stöd för sin ifrågavarande framställning har justitieombudsmannen
anfört följande:
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 4 höft. (Nr 4.)
J ustitie-
ombudsman-
nens fram¬
ställning.
1
2
Lagutskottets utlåtande Nr 4.
»I fråga om åtal af brott innehåller 19 § 1 mom. af förordningen om
strafflagens införande m. in. den 16 februari 1864 den föreskrift, att all¬
män åklagare skall tala å brott, som under allmänt åtal hörer, ändå att
angifvelse därom ej sker. Sedan därefter i mom. 2 beskrifvits, hvilka brott
som höra under allmänt åtal, meddelas i mom. 3 följande stadgande:
»Allmän åklagare vare ock pliktig att utföra åtal å brott, som hos
honom af målsägande angifves, där brottet ej är sådant, att det endast
af målsägan den åtalas må, efter ty i lag stadgadt finnes.»
Sistnämnda moment har i praxis gifvits väsentligen olika tolkning.
A ena sidan har man påstått, att allmän åklagare icke skulle vara skyldig
att efter angifvelse anställa åtal för ett brott, utan att angifvelsens
befogenhet blifvit styrkt genom framläggande af sannolika skäl för misstanke,
att den angifne begått ifrågavarande brott. A andra sidan har man sökt
göra gällande, att stadgandets kategoriska ordalag medförde, att en närmare
granskning af angifvelsen och de grunder, med hvilka densamma motiverats,
skulle vara obehöflig.
Emellertid torde utan svårighet inses, att en åklagare — åtminstone i
vissa fall — icke utan vidare får taga för god en hos honom gjord angifvelse
om ett begånget brott. Enligt 25 kap. 3 § strafflagen skall hvarje åklagare,
som ställer deri, han vet vara oskyldig, under åtal vid domstol, afsättas
och straffas såsom i 16 kap. strafflagen är stadgadt om falsk angifvelse.
Åklagaren skall dessutom, om brottet det förtjänar, förklaras ovärdig att
vidare nyttjas i rikets tjänst. Häraf följer, att åtal för ett af målsägande
angifvet brott icke får ifrågakomma, när den åklagare, hos hvilken angifvelsen
sker, själf vet, att den angifne är oskyldig.
Vidare kunna omständigheterna vid ett till åtal angifvet brott vara
sådana, att häktning för brottet är tillåten eller rent af påbjuden. I ett
dylikt fall måste åklagaren, innan han kan besluta om häktning, under¬
söka, om sannolika skäl för en sådan åtgärd föreligga. Otvifvelaktigt
skulle det vara oegentligt, om en åklagare, som funnit skäl för häktning
ej föreligga, ändock skulle på grund af angifvelsen vara skyldig att an¬
ställa ett åtal.
I nu omförmälta båda händelser kan sålunda med absolut visshet
eller åtminstone på goda grunder antagas, att eu åklagare icke utan vidare
är pliktig att åtala ett hos honom angifvet brott af beskaffenhet att kunna
af åklagaren åtalas först efter angifvelse. Antagligen har det varit lag¬
stiftarens mening, att detsamma skulle gälla om alla angifvelsebrott; och
detta antagande torde i någon mån bestyrkas af en jämförelse med hvad
som gäller om brott under allmänt åtal. Föreskriften i 19 § 1 mom. af
promulgationslagen till strafflagen, att åklagare skall tala å brott, som
3
Lagutskottets utlåtande Nr 4.
under allmänt åtal hörer, är till formen kategorisk, men innefattar dock,
att en allmän åklagare äfven efter angifvelse ej är skyldig att åtala ett
dylikt brott, när sannolika skäl för ett åtals befogenhet icke föreligga.
Bestämmelsen i mom. 3, som är lika kategorisk som regeln i mom. 1,
kan omöjligt vara strängare än denna. Hvad i mom. 3 ålägges en åklagare
sker under samma förutsättning som förpliktandet i mom. 1. Samma
pröfningsrätt för vederbörande åklagare torde böra finnas i båda hän¬
delserna.
Den meningsskiljaktighet, som i förevarande hänseende förefinnes hos
rikets åklagare, har jag under min ämbetsutöfning kunnat konstatera.
1 saken har vidare en af rikets domare hänvändt sig till mig och, med
betonande af den härutinnan föreliggande ovissheten och vikten af en
förtydligande lagbestämmelse, hänvisat till promulgationslagen till den i
storfurstendöme! Finland gällande strafflagen. Denna lag, som är utfärdad
den 19 december 1889, innehåller i 18 § en uttrycklig föreskrift därom,
att åklagaren i ett fall af förevarande beskaffenhet icke är skyldig att
utföra åtal för ett angifvet brott, om bevisen för angifvelsen äro så ringa,
att den ej är grundad på sannolika skäl.»
Genom kungl. förordningen om nya strafflagens införande och vad i
avseende därå iakttagas skall den 16 februari 1864 (promulgationslagen
till strafflagen) har för första gången i svensk rätt lämnats mera bestämda
föreskrifter om åtal av brott. Under hänvisning till de stadganden an¬
gående åtalsrätt, som i strafflagens särskilda kapitel meddelas rörande däri
omhandlade brott, har i promulgationslagen (19 § 1—3 mom.) gjorts åt¬
skillnad mellan brott, som äro underkastade allmänt åtal, brott, som av
allmän åklagare må åtalas endast efter angivelse av målsägande, och brott,
som uteslutande äro föremål för enskilt åtal.
I fråga om de båda först nämnda slagen av brott har lagen enligt
dess ordalydelse utan några som helst förbehåll föreskrivit skyldighet för
allmän åklagare att anställa åtal. På sätt justitieombudsmannen påvisat
med hänvisning till vissa bestämmelser i 16 och 25 kap. strafflagen samt
gällande stadganden om häktning, är emellertid under givna omständig¬
heter åklagares åtalsrätt betingad av en föregående prövning af grunderna
för åtalet. I detta hänseende har antagits, att åklagaren, för att åtalet skall
kunna anses befogadt, för detsamma bör hava ägt sannolika skäl. Riktig¬
heten av denna tolkning lär näppeligen hava blivit ifrågasatt beträffande
de brott, som hemfalla under allmänt åtal. Också har i talrika rättsfall mot
åklagare förd rekonventionstalan för obefogat åtal af domstolarna bifallits, då
Utskottets
yttrande.
4
Lagutskottets utlåtande, Nr 4.
dylika åtal prövats icke hava varit grundade på sannolika skäl. Däremot hava,
såsom justitieombudsmannen anfört, skilda meningar försports rörande till-
lämpningen i enahanda avseende av 19 § 3 mom. i promulgationslagen, så-vitt
angår åklagares skyldighet att anställa åtal efter angivelse. I äldre juridisk
doktrin har sålunda uttalats den åsikten, att ett efter angivelse anställt åtal
icke borde räknas åklagaren till last, med mindre han bestämt vetat an¬
givelsen vara osann, samt att ett dylikt åtal följaktligen finge ske på måls¬
ägande^ ansvar allena. Något modifierad, har samma grunduppfattning
senare uttryckts på det sätt, att åklagaren skulle vara berättigad att vägra
åtala efter angivelse, endast om han funnit angivelsen sakna alla skäl.
Denna uppfattning har, i synnerhet under ett tidigare skede, otvivelaktigt
till någon del varit bestämmande såväl vid åklagares handhavande av åtals-
rätten som för åtskilliga underrätters lagtillämpning. 1 motsats till denna
praxis står den åsikt, som justitieombudsmannen förklarat sig biträda och
vilken såsom gemensam förutsättning för alla åtal, oavsett om de tillkom¬
mit efter angivelse eller icke, uppställer förhandenvaron av sannolika skäl.
Justitieombudsmannens förevarande framställning avser därför att genom
en förtydligande ändring av ifrågavarande lagrum fastslå den tolkning, som
av honom ansetts vara den riktiga.
De skäl, som av justitieombudsmannen anförts till stöd för den av
honom omfattade tolkningen, synas utskottet icke kunna jävas. Den in¬
skränkning i åtalsrätten, som innefattas i skyldighet för åklagaren att un¬
derkasta åtalets sakliga förutsättningar en föregående prövning, är uppen¬
barligen starkt grundad. Ett åtal bör naturligen icke kunna komma till
stånd med mindre den, som har att utföra detsamma, varit i tillfälle att.
själv vinna någon övertygelse om dess berättigande. Det torde ej heller
kunna antagas hava varit lagens mening att ställa statens åklagareinstitu¬
tion såsom ett osjälvständigt redskap till varje angivares förfogande. En
dylik tillämpning av ifrågavarande lagrum uteslutande efter dess ordaly¬
delse öppnar därför möjlighet för påtagliga missförhållanden. På dessa
och av justitieombudsmannen i övrigt anförda grunder kan enligt ut¬
skottets förmenande en riktig tolkning icke giva annat resultat, än att
allmän åklagare icke äger anställa åtal efter angivelse, med mindre san¬
nolika skäl föreligga för den angivnes brottslighet. Samma mening har
även bestämt hävdats i den nyare rättsvetenskapen.
Ehuru utskottet till fullo delar justitieombudsmannens uppfattning
om önskvärdheten av en enhetlig praxis i nu angivna riktning, har ut¬
skottet likväl icke ansett sig böra förorda den av justitieombudsmannen
föreslagna lagändringen. Enligt utskottets förmenande bör en ändring,
som egentligen allenast avser att vara en lagförklaring, icke utan tvin-
Lagutskottets utlåtande Nr 4.
5
gande skäl vidtagas i fråga om ett stadgande, som i likhet med det här före¬
varande ägt oförändrad giltighet under en längre tidsföljd. Därav föranledes
lätt den missuppfattningen, att åt stadgandet givits ett förändrat innehåll,
och lagändringen kan sålunda komma att tilläggas en annan innebörd än där¬
med avsetts. Särskilt ligger i detta fall ett sådant antagande nära, då icke
samtidigt med ändringen av 3 mom. motsvarande formulering genomföres
även i fråga om 1 mom., ehuru, såsom förut antydts, innebörden av båda stad¬
gande^ måste förutsättas vara överensstämmande. En missuppfattning av nu
antydda slag synes närmast vara att befara i eu benägenhet hos åklagare att
åt skyldigheten att anställa åtal efter angivelse giva en starkare begränsning
än önskligt vore. Såvitt utskottet kunnat inhämta, har ock numera den
tolkning, som enligt justitieombudsmannens förslag skulle erhålla ett be¬
stämt uttryck i lagen, uti rättspraxis vunnit alltmera avseende. Efter det
uttalande i ämnet, som nu föreligger från justitieombudsmannens sida, torde
det därför få antagas, att den uppfattning, vilken av honom betecknats
såsom oriktig, för framtiden skall helt och hållet försvinna ur rätts¬
tillämpningen. Vid sådant förhållande och med hänsyn till de betänklig¬
heter, som yppats emot det av justitieombudsmannen framlagda ändrings¬
förslaget, linner utskottet sig icke böra tillstyrka någon Riksdagens åtgärd
i ämnet.
Med stöd av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att justitieombudsmannens förevarande framställ¬
ning icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 6 februari 1913.
På lagutskottets vägnar:
JOHAN WIDÉN.
Reservation
av herr Lindhagen, som anfört:
»Instämmande i sak med utskottet, finner jag dock utskottets för¬
hoppning att den av ombudsmannen överklagade rättstillämpningen skall
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 smil. 4 käft. (Nr 4.)
2
6
Lagutskottets utlåtande Nr 4.
för framtiden försvinna, grunda sig endast på ett alldeles obestyrkt an¬
tagande, som tvärt om motsäges av vad om denna sak blivit i utskottet
upplyst. Med hänsyn till åklagarmaktens svaga underbyggnad ännu mången¬
städes för sin uppgift, och då det icke synes mig försvarligt, att det av
ombudsmannen påpekade missförhållandet får opåtalt fortfarande äga rum,
anser jag därför ombudsmannens framställning böra i sak bifallas.
Instämmande emellertid väsentligen även i vad utskottet erinrat mot
den föreslagna formuleringen, synes mig vad ombudsmannen avsett rikti¬
gare i lagtexten uttryckas genom att lagrummet bibehåller sin nuvarande
lydelse oförändrad och därtill lägges en punkt, som reder ut det oklara
förhållandet. Åklagaren bör ha skyldighet att utfråga angivaren om alla
inverkande omständigheter och finner han därvid att angivaren uppenbar¬
ligen saknar sannolika skäl för angivelsen, bör åklagaren ej vara pliktig
väcka åtal eller anställa närmare undersökning. Lämpligt är att lagen
sålunda å andra sidan framhåller något även om åklagarens undersöknings¬
plikt, som lärer ofta åsidosättas.
Det hemställes alltså,
att Riksdagen för sin del ville antaga följande för¬
ändrade lydelse av 19 § 3 mom. i förordningen om nya
strafflagens införande:
»Allmän åklagare vare ock pliktig att utföra åtal å
brott, som hos honom av målsägande angives, där brottet
ej är sådant, att det endast av målsägande!! åtalas må,
efter ty i lag stadgat linnes. Finner åklagaren vad an¬
givaren kan anföra till stöd för sin angivelse uppenbar¬
ligen ej innefatta sannolika skäl för densamma, vare
åklagaren ej pliktig att utföra åtal å det uppgivna brottet
eller anställa närmare undersökning därom.»
Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri A,-B., 1913.