Lagutskottets utlåtande Nr 18.
1
Nr 18.
Ankom till Riksdagens kansli den 20 mars 1913 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av vadda motioner om dels ändring av 24
kap. 3 § strafflagen, dels ock skrivelse till Kungl. Maj:t
angående utredning och förslag i fråga om inskränkning
i rätten att plocka skogsbär å annans mark.
Närvarande: Herrar Widén, Lindhagen, af Ekenstam, Trana*, Stärner, Gezelius, Alexan-
derson, Olsson i Hot, greve Spens*, Dahl, Jansson i Edsbäcken, Olsson
i See, Forsberg, Holmdahl, Persson i Norrköping och Johansson i Mellbyn.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft dels tvä
likalydande motioner, nr 54 i Första kammaren, av herr Johan Nilsson,
och nr 143 i Andra kammaren, av herr V. Ekerot, om sådan ändring av
24 kap. 3 § strafflagen, att i detta lagrum stadgade straffbestämmelse för
åverkan ltomme att omfatta jämväl olovligt tagande av skogsbär, dels ock
två jämväl till avfattning och yrkande överensstämmande motioner, nr 55
i Första kammaren, av herrar Gast. Eliasson och Ang. Ljunggren, samt
nr 144 i Andra kammaren, av herrar Per N:son Bosson, Nils Larsson i
Klagstorp, Sv. Bengtsson i Norup, Enok Bunefors, J. Engqvist, Aug. Ifvars-
son och Beinh. Eliasson, i hvilka motioner hemställts om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag om inskränkning i rätten att plocka
skogsbär å annans mark.
De av herrar Kilsson och Ekerot väckta motionerna hava var för
följande lydelse:
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 17 käft. (Nr 18.)
s[p. Herrar Nils-
ö sons och Eke-
' rots motioner.
1
2
Lagutskottets utlåtande Nr 18.
»Oaktat uppfattningen beträffande ett flertal samhällsfrågor kan vara
växlande, är dock fastslaget i den svenska rättsåskådningen, att den en¬
skilde har rätt att av samhället åtnjuta skydd, när annan med den star-
kares rätt vill fråntaga honom hans egendom eller frukterna av hans arbete.
I ett avseende är dock lagen otydlig och detta gäller äganderätten till
skogsbären. Som följd av denna otydlighet har inom vissa orter förhål¬
landen inträtt, som ej höra hemma i ett samhälle, som vill hylla förut¬
nämnda rättsåskådning.
Som en följd av bättre kommunikationer och ökad avsättning icke
minst utomlands, hava skogsbären erhållit ett avsevärt ökat värde. Ifrån
att förut hava varit så gott som värdelösa och endast en produkt avsedd
för det egna hushållet, hava lingonen, numera benämnda »skogens röda
guld», lämnat synnerligen goda inkomster. Som exempel kan framhållas,
att i norra Skåne, i den synnerligen karga Göingebygden, finnas relativt
små jordbrukslägenheter, till och med förvärvade med tillhjälp av statens
egnahemslån, där lingonskörden under goda lingonår kan representera ett
värde av 500 kronor eller däröver. Att insamlandet och tillgodogörandet
av denna bärskörd, vanligen med tillhjälp av hustru och barn, spelar en
stor roll i ekonomiskt hänseende är tydligt. Get är en olycka, när skör¬
den slår fel eller skadas av ogynnsam väderlek under bärgningstiden, men
det kan vara en lika stor eller ännu större sådan när, såsom icke så
sällan sker, bärskörden går förlorad, när kraftiga män från avlägsna byg¬
der med hot om misshandel kör bort ägaren eller hans hustru och barn
från den mark familjen mången gång genom umbäranden förvärvat.
Innan denna viktiga fråga från olika sidor upptages till behandling,
vill jag med några ord beröra vad som fäst min uppmärksamhet vid den¬
samma.
Under flere år har genom tidningsnotiser och genom hörsägner ett
allmänt missnöje bland den talrika småbrukarbefolkningen i Kristianstads
läns norra och synnerligen karga del kommit till synes. Notiserna hava
meddelat hurusom än den ene, än den andre mindre jordbrukarens rätt
till de bär, som växa å hans mark, blivit bestridd, framförallt sedan så
kallade bärplockningsmaskiner kommit i bruk. Ett sjuttiotal mindre jord¬
brukare hade i december månad 1912 sammankallat sina yrkesbröder till
ett möte i Hässleholm, och till detta möte hade en stor skara jordägare
från området kommit tillstädes. Vid mötet gingo indignationens vågor
höga, och en mängd upprörande exempel på det rättslöshetstillstånd, som
är rådande i bygderna, omtalades. Vid samma tillfälle enade sig samt¬
Lagutskottets utlåtande Nr 18. 3
liga de närvarande att antaga en resolution, vilken återfinnes i bifogade
bilagor. De närvarande tillsatte en kommitté, som fick i uppdrag att vid¬
taga de åtgärder, som äro möjliga för att rikta Riksdagens och regeringens
uppmärksamhet på saken. Den tillsatta kommittén utsände ett antal peti-
tionslistor, vilka sedermera skola tillställas regeringen. Dessa listor, spridda
inom områden av länet, där lingonväxt förekommer, hava samlat 3,626
underskrifter. Av undertecknarne äro 3,023 jordbrukare med en areal av
högst 12 hektar odlad jord.
Om vi nu närmare söka skärskåda det ärende, som vid förutnämnda
sammanträde avhandlades och som jag härmed vill i alla dessa mindre
jordbrukares namn framlägga för Riksdagen, framställer sig osökt den frågan:
» Vem äger skogsbären?* Den, som utan biavsikter vill i enlighet med sin
innersta övertygelse svara härpå, kan icke giva mer än ett svar, och det
är, att den, som. äger eller med brulcanderätt innehar jorden, äger bären.
Jag vill allra först fastslå detta såsom en oomstridd utgångspunkt.
Yem bör i främsta hand äga rätt att tillgodogöra sig bären? Om vi
hava svarat ja på den första frågan, måste svaret på denna fråga bli det¬
samma som på den förra, nämligen ägaren eller den som med brulcanderätt
innehar jorden.
Men, säger man, denna fråga är icke blott en äganderätts- utan även
en lämplighetsfråga, då bären och deras tillgodogörande spelar en stor roll
i nationalekonomiskt hänseende, ty om icke bären tillgodogöras utan få
ruttna ned, så är detta en förlust för landet.
En annan säger, att det är oriktigt att förmena den fattigare delen
av befolkningen att plocka bär och därigenom bereda sig en inkomst,
som torde vara välbehövlig.
Yad den nationalekonomiska sidan av saken beträffar, kan man utan
att göra sig skyldig till något misstag våga säga, att även nationalekono¬
miskt sett behöva åtgärder vidtagas för att få en ändring till stånd.
Tiden för bär- eller lingonskörden är något som ängsligt avvaktas icke
blott av ägaren till bären utan även av bygdens folk i övrigt. Ägaren
går i ängslan och undran om han får ha sina bär i fred, och bygdens
fattiga folk fruktar liksom han främmande inkräktare, som rustade med
bärplockningsmaskiner och vad som ytterligare behöves begiva sig i väg
till lingonmarkerna. Den som vill hava något med av bärskörden har ej
tid att avvakta bärens mognad utan söker riva till sig det mesta möjliga
redan då bären äro halvmogna eller ännu tidigare, och något rationellt
tillgodogörande blir det i allmänhet ej tal om. Man söker att insamla
4
Lagutskottets utlåtande Nr 18.
det mesta möjliga, därvid nedtrampande och förstörande vad som under
första rusningen efter det mesta möjliga anses vara mindrevärdigt, väl vetande
att man måste plocka i dag, ty det är mycket osäkert, om samma tillfälle
yppar sig i morgon. Man skulle närmast våga karaktärisera tillvägagångs¬
sättet som ett röveri eller ett ängsligt undanskaffande av ägodelarna, när
rövare eller en övermäktig fiende äro i antågande.
Detta system, som för varje år blir allt vanligare, är nationalekono¬
miskt sett fullständigt felaktigt. Här, liksom överallt, där styrkan är
högsta rätten, där planmässighet vid tillgodogörandet är utesluten, måste
det ekonomiska resultatet bli otillfredsställande, bortsett från vem som skall
omsätta varan i penningar.
Yad kan man förtjäna per dag med nuvarande lingonpriser. Enligt
eu mängd samstämmiga upplysningar kan inkomsten per dag uppgå till
5—10 kronor, någon gång däröver. Det saknas icke exempel på att män,
kvinnor och barn var för sig eller tillsammans, husbonden med sina tjänare
etc. övergiva arbete, hem och härd för att bege sig till skogen och å främ¬
mande marker plocka bär. Och det lönar sig. Åt bonden, som behöver
hjälp för att bärga sin skörd och som bjuder den i orten gängse daglönen,
ler man ett brett löje. Icke är det något att sträva efter, när man kan
tjäna det dubbla eller ännu mer genom att plocka hans lingon med till¬
hjälp av en för ett par kronor förvärvad apparat, som fått namn av bär-
plockningsmaskin. »Nej, slit du bonde med din skörd, jag kan tjäna mer
på detta sätt», säger eller tänker man.
I samband härmed bör nämnas, att bärplockningsmaskinerna, förda av
ovarsamma händer och med en »amerikansk arbetsintensitet», icke blott tar
skörden för året utan ödelägger återväxten för ett eller flere kommande år.
Förd av varsamma och för den framtida avkastningen intresserade händer,
torde så ödesdigra resultat ej bli följden.
Med det förestående tror jag mig hava visat, att det nuvarande till¬
ståndet är allt annat än nationalekonomiskt riktigt. Med det värde, som
skogsbären nu hava, behöver man ej heller befara, att skörden härav skall
ruttna ned. Genom ordnade förhållanden skulle inkomsten i hög grad
stegras och återväxten tryggas.
Beträffande bärfrågan och den fattigare befolkningen råder nog i all¬
mänhet en lika felaktig uppfattning. Om vi utgå ifrån att underhållet av
de fattiga åligger samhället och att det system, som förr varit rådande,
att den fattige skulle skaffa sig uppehälle genom att bettlande gå från
dörr till dörr, nu tillhör en svunnen tid, så vågar jag påstå, att samma
Lagutskottets utlåtande Nr 18. 5
behjärtansvärda synpunkt kan läggas på bärfrågan. Skola dessa fattiga
hänvisas till att så gott sig göra låter genom att bortplocka bären från
deras rätta ägare skaffa sig livsuppehälle, så begår man en orättvisa mot
både den fattige och ägaren av bärmarken.
Det är varje människas plikt att sig redligen försörja, men det är
samhällets oavvisliga plikt att taga hand om dem, som av en eller annan
anledning sakna förmåga härtill. Vill man göra den uppfattningen gäl¬
lande, att de böra begiva sig till skogsbygden för att plocka bär, vilket
icke så sällan förekommer, så ålägger man skogsbygdens befolkning en
fattigvårdstunga, som ej hör hemma därstädes.
Nu torde förhållandet i allmänhet vara sådant, att ingen jordägare,
som har bär, nekar sina mindre bemedlade närboende att plocka sådana,
om man begär att få göra detta. Ute i bygderna, där kampen för till¬
varon kan vara nog så hård, finnes mera av medkänsla mot fattiga med¬
människor än man tror. Det är icke mot dessa, som dock taga någon
hänsyn till bärens ägare, man torde behöva lagstifta, utan det är mot
längre bort boende, friska, arbetsföra, snikna personer, man bör skydda
ägarne. Småbrukare, mindre bemedlade personer, med stora skulder och
stora familjer se sina bär bortrövade av vilt främmande personer, ocli
småtorpare och lägenhetsinnehavare, som, om dessa inkräktare icke infunnit
sig, måhända skulle fått skörda jämsides med ägaren, förlora i lika hög
grad som denne. Därför är det icke bygdens folk, som torde skadas av det
skydd som är nödvändigt, tv emellan dessa »ger den ena tjänsten den andra>'.
I norra Skåne är det icke ovanligt, att ägaren bortarrendera!' lingon¬
skörden för ett överenskommet arrende, och både ägaren och »arrendatorn»
äro belåtna därmed. Det skulle kunna anföras exempel, att arrendatorn
med tårar i ögonen och sorg och missräkning i hjärtat sett den av honom
för en rimlig avgift köpta skörden bortrövad.
Så ställer sig frågan för den mindre jordbrukaren och för skogsbyg¬
dens befolkning i allmänhet. Jag är övertygad om, att därest icke andra
än mindre jordbrukare funnes, skulle Kiksdagen icke tveka att giva det
skydd, som kräves. Men nu finnes icke blott sådana utan även större
jordbrukare, och det är mot dessa misstron reser sig. Deras oginhet, deras
bristande intresse för de mindre bemedlade är det man torde vilja åberopa
i detta fall. Till detta vill jag i första hand anmärka, att de större jord¬
brukare som regel äro varken så ogina eller så otillgängliga som man
vill göra gällande. Att undantag kan finnas, och detta bland både större
och mindre, bekräftar blott regeln. I vanliga fall torde det vara så, att
6 Lagutskottets utlåtande Nr 18.
den större jordbrukaren är angelägen om att bibehålla det goda förhållan¬
det med sina underhavande, sina torpare och arbetare, och skulle ett mot¬
satt förhållande förekomma, så är detta mera undantag än regel. För
övrigt torde redan nu dylika personer, därest de förekomma, hava medel
i sin hand att hålla lingonplockande från sina marker. Den, som har
större arealer, har i allmänhet bevakande personal, som nog torde sörja för
att övergrepp ej få förekomma. Därtill kommer, att skogsvården å större
egendomar i allmänhet torde vara sådan, att någon större bärskörd ej
förekommer. Skulle någon avsevärd mängd skogsbär förekomma å en
dylik större egendom, kan man vara övertygad om, att ägaren skall, för
att bereda sig den inkomst som kan erhållas, arrendera ut bärskörden till
någon eller några personer, som trots arrendet kunna skaffa sig fullt så
goda inkomster därav. Vinsten för den enskilde liksom för det allmänna
torde följaktligen icke i något fall bli mindre, men ordning, reda och ett
bättre tillvaratagande bli följden. Ordnade förhållanden ha ännu aldrig
varit till skada varken för den enskilde eller för det allmänna.
Till nu nämnda förhållanden komma andra, som närmare omförmälas
i den förut åberopade resolutionen, nämligen skogskulturfrågan och stängsel¬
frågan. Skogsplantorna trampas ned och stängsel nedrivas, ett förhållande
som åstadkommer förlust, otrevnad och skada.
Eu lagändring eller kanske rättare ett förtydligande av gällande lag
är det enda som erfordras, då analoga bestämmelser förekomma beträffande
andra skogsmarkens alster. I strafflagens 24 kapitel och 3 paragraf upp¬
räknas nämligen växande gräs, torv, växande träd, ris, gren, näver, bark,
löv, bast, ollon eller nötter såsom skyddade för åverkan, och i denna
paragraf bör med samma eller ännu större rätt ordet skogsbär inflyta.
Därest av rent praktiska hänsyn någon ändring skulle vara behövlig
för Norrland, torde sådan kunna inflyta i de särskilt för denna del av
landet upprättade lagarne.
Med hänvisning till förestående vill undertecknad anhålla, att Kiksdagen
ville besluta, att i strafflagens 24 kapitel 3 § ordet skogsbär må inflyta,
så att paragrafen får följande förändrade lydelse:
»Fäller, syrer eller bläcker man olovligen träd å annans skog eller
mark i uppsåt att trädet eller något därav sig eller annan tillägna, eller
tager olovligen där växande gräs, skogsbär, torv eller» etc.»
Beträffande de i motionerna omförmälda bilagorna får utskottet hän¬
visa till motionerna.
7
Lagutskottets utlåtande Nr 18..
J förevarande båda motioners syfte hava instämt i motionen nr 54 i
Första kammaren herrar Aaby Ericsson, friherre Hermelin och Rooth samt
i motionen nr 143 i Andra kammaren herrar P. Olsson i Blädinge, E. O.
Magnusson i Tumhult, B. Nilsson i Linnås, P. Nilsson i Bonarp, J. P.
Jesperson, J. Erlansson, P. O. Lundell, J. Jönsson i Slätåker, P. A. An¬
dersson i Knäppinge och J. Jönsson i Boa.
Herrar Eliassons och Ljunggrens samt herr Bossons m. flis motioner Herrar EHas-
hava följande lydelse: Ts?ns och
»Det är ju ofta så, att gamla lagar och sedvänjor, som i gången tid samt Bossons
befunnits fullt lämpliga, i nyare tid med andra förhållanden icke längrem'
äro tillfredsställande. Detta torde man i högsta mån kunna säga om lagar
och förhållanden, som röra skydd för jordens alster. Så har det ansetts
riktigt att för jordens ägare tillvarataga främsta rätten till »växande gräs,
torv eller av växande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon eller
nötter», det vill säga sådant, som för jordägaren hade och ännu har eko¬
nomiskt värde, men när det t. ex. gällde skogsbär, rönte dessa icke alls
något skydd. Yem som helst finge tillägna sig dem, och det är liksom
inväxt i folkmedvetandet, att skogsbär äro allmän egendom och icke jord¬
ägarens. Som dessa bär förr icke heller hade något egentligt handelsvärde,
utan tillvaratogos nästan endast till husbehov, väckte detta förhållande ingen
vidare uppmärksamhet. Nu däremot, sedan skogsbären och i synnerhet
lingonen blivit en mycket begärlig handelsvara och i följd därav eu värde¬
full inkomstkälla, synnerligen för den mindre jordbrukaren, har förhållandet
blivit ett helt annat. Egnahemsägaren och brukaren av den lilla jord¬
arealen med de små inkomstkällorna från det ofta skuldtyngda lilla jord¬
bruket finner det högst egendomligt och orättvist, att lagar och sedvänjor
skola vara sådana att andra personer, som ofta äro i ekonomiskt avseende
bättre lottade än de, kunna under sken av lag och rätt, utan att ens be
om lov, tillägna sig deras egendom, ja till och med hota jordägaren, om
han söker att göra sin bättre rätt gällande. Därtill kommer, att dessa
bärplockare ofta genom slarv och självsvåld trampa ner tillväxande skog,
riva ned stängslen, ställa grindarna öppna och sålunda göra skada och ofred
för jordägaren. Dessutom är det så, att dessa rovplockare oftast genom
tävlan i att komma först riva till sig bären i omoget tillstånd och sålunda
8
Lagutskottets utlåtande Nr 18.
dels skada åter växten, dels även prestera en sämre kvalité till skada för
varans värde och anseende på marknaden.
Dessa förhållanden tillsammans hava gjort, att en riktig storm har
uppstått ibland de många småbrukarna i nordliga Skåne och sydliga Små¬
land och Halland, vilken resulterat i ett större möte i Hässleholm, besökt
av flera hundra småbrukare, där frågan livligt dryftades, resolution antogs
och petitioner uppsattes att tillställas ortens representanter i Riksdagens
båda kamrar. Om dessa förhållanden kan närslutna bilaga lämna närmare
kännedom.
Yid första påseendet kan ju tyckas, som om riktigast vore att strängt
hävda äganderätten i denna del och att målet lättast skulle vinnas genom
att i strafflagens 24 kap. 3 § införa även ordet skogsbär, eller åtminstone
lingon, och att liknande bestämmelse även finge inflyta i den nya jorda¬
balken. Men med hänsyn till de olika lokala förhållandena i vårt vid¬
sträckta land, samt att å större jordkomplexer, ägda av hårda och ogina
personer, förbudet kanske skulle föranleda att många skogsbär finge ruttna
ned till förlust för både land och folk, anse vi icke att eu sådan lagstift¬
ning, som åsyftar generell äganderätt i denna del, skulle vara lycklig. Den
i förslaget till ny jordabalk, troligen därför, att frågan flere gånger varit
före i Riksdagen, välvilligt föreslagna bestämmelsen: »tager någon olovligen
vilt växande bär eller svamp å annans tomtplats eller i hans trädgård eller,
mot förbud av ägaren eller den honom företräder, inom ett avstånd där¬
ifrån av trehundra meter; straffas med böter», är icke tillfyllestgörande,
emedan sällan någon bärväxt förekommer å dessa områden utan i stället
å avlägsna skogstrakter. Vi ha däremot tänkt oss ett par andra vägar,
som var för sig eller tillsammans skulle kunna leda till åsyftade målet.
Den ena vore att liksom vid tillämpning av lagen av den 28 juni 1907
§ 1 mom. 1 och 2 om bredden på hjulringar låta de olika landstingen
besluta i denna sak var för sig, den andra att varje jordägare finge rätt
att vid vite fridlysa en viss areal, t. ex. högst 20 ä 40 hektar, varå ingen
bärplockning av obehörig finge ske, vilket område då av jordägarna på
något sätt skulle inhägnas. Kontrollen över detta skulle lätt och billigt
nog kunna skötas av respektive kommunalnämnder. Genom dessa förslag
skulle vinnas både skydd för småbrukarens egendom, skogsbären, och även
möjlighet hållas öppen för fattigt folk att å de större vidderna tillvarataga
de skogsbär, som kanske annars skulle gå förlorade.
Då vi sålunda på anförda skäl icke våga framlägga något bestämt
förslag till lagändring, som kan tillfredsställa de olika anspråken, utan
Lagutskottets utlutande Nr 18. 9
frågan nog behöver utredning, vilja vi i stället härmed; vördsamt hemställa,
att Riksdagen ville besluta i skrivelse till Kungl, Maj:t anhålla om eu
snar och grundlig utredning i förevarande ärenden och sedan till Riks¬
dagen framlägga de förslag, som av utredningen kunna föranledas.»
Den i dessa motioner åberopade bilagan återfinnes såsom bilaga nr 1
till herrar Nilssons och Ekerots motioner.
Det i förevarande motioner berörda spörsmålet om rätten till vilt
växande bär har tidigare varit föremål för Riksdagens prövning. Vid
1899 års riksdag föreslog sålunda herr A. Olsson i Tyllered uti en inom
Andra kammaren väckt motion, att Riksdagen skulle hos Kung!. Maj:t
anhålla om förslag till sådana ändringar eller tillägg till strafflagen, att
därigenom det i denna lag uttalade förbudet mot olovligt tillägnande av
t. ex. ollon och nötter jämväl komme att omfatta alla ute å marken
växande vilda bär, såsom smultron, hallon, blåbär och lingon m. m. — I
sitt över motionen avgivna utlåtande anförde lagutskottet, bland annat, att
den enda påföljd, som enligt utskottets uppfattning kunde uppkomma av
vilda bärs tillägnande å annans mark, vore skyldighet att ersätta den skada,
som kunde hava tillskyndats jordägaren, men att en dylik ersättnings¬
skyldighet icke torde inträda i andra fall, än då jordägaren genom förbud
mot bärplockning å hans mark upphävt den presumtion om samtycke
därtill, som eljest enligt den svenska rättsuppfattningen torde få anses
föreligga. Vid sådant förhållande kunde utskottet ej förneka, att lag¬
stiftningen icke medförde effektivt skydd mot ingrepp, som kunde äga
rum i jordägares rätt. Skadeersättningsskyldigheten vore nämligen i de
flesta fall utan värde, då bärplockning å annans mark huvudsakligen
idkades av barn och personer i ytterst svag ekonomisk ställning. Utskottet
kunde likväl icke biträda motionärens förslag, då det i vårt land vore
regel, att ett tillgodogörande av de vilda bären för jordägaren saknade
nämnvärd betydelse. För den fattigare befolkningen däremot kunde dylik
bärplockning utgöra eu avsevärd inkomstkälla, och ett allmänt förbud mot
att plocka vilda bär å annans mark skulle därför kännbart drabba nämnda
befolkning, som därigenom betoges ett tillfälle att skaffa sig en välbehövlig
inkomst, utan att det kunde sägas, att något allmännare jordägareintresse
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 17 käft. (Nr 18.) 2
Utskottets
yttrande.
10
Lagutskottets utlåtande Nr 18.
genom förbudet tillgodosåges. Från nationalekonomisk synpunkt skulle
därjämte det ifrågasatta förbudet kunna medföra en beaktansvärd förlust,
i ty att de vilda bären skulle därefter å de flesta ställen alldeles icke eller
åtminstone i väsentligt mindre utsträckning än nu skedde tillvaratagas. —
Utskottets avstyrkande hemställan blev av båda kamrarna bifallen.
Vid 1908 års riksdag förelågo i ämnet två motioner. Den ena, väckt
inom Första kammaren av herr T. Troedsson, var av huvudsakligen samma
innehåll som den motion, för vilken nyss redogjorts; dock ifrågasattes,
att en lagändring skulle avse allenast södra och mellersta delarna av riket.
I den andra motionen, som avgavs inom Andra kammaren av herr Bosson,
hemställdes, att Riksdagen i skrifvelse till Ivungl. Maj:t måtte anhålla om
utredning på vad sätt, i vilket omfång och på vilka villkor en lag till
skydd för skörden av lingon och andra skogsbär kunde åvägabringas. —
Jämväl dessa motioner avstyrktes av lagutskottet, som därvid framhöll,
bland annat, att den rättsuppfattningen torde vara allmänt utbredd, att jord¬
ägarens rätt icke i och för sig uteslöte annan från att tillgodogöra sig
ifrågavarande naturalster. Klart vore emellertid, att den, som å annans
mark plockade bär, måste iakttaga all möjlig hänsyn för ägarens intressen
samt bleve ansvarig för all den skada, som han vid bärplockningen kunde
tillfoga ägaren. Det vore blott själva förlusten av bären, som ej ansåges
berättiga ägaren till skadeersättning, och i regel torde denna förlust icke
vara av avsevärd betydelse för jordägaren. Utskottet framhöll vidare, att
det säkerligen endast vore i undantagsfall, som för smärre jordinnehavare
bärplockningen kunde vara av den betydelse, att den hade något inflytande
på deras ekonomi, varemot ett förbud mot bärplockning å annans mark
skulle i många fall synnerligen kännbart drabba just egnahemsinnehavare
och över huvud taget den fattigare delen av befolkningen, som därigenom
betoges ett tillfälle att skaffa sig en välbehövlig tillökning i sin inkomst.
Slutligen upptog utskottet även den av 1899 års utskott framhållna natio¬
nalekonomiska synpunkten om betydelsen av de vilda bärens tillvaratagande.
Utskottets avstyrkande hemställan blev av kamrarna bifallen, av Första
kammaren utan votering och av Andra kammaren med 104 röster mot 36,
vilka avgåvos för bifall till herr Bossons motion.
Frågan har sedermera vid lagstiftningsarbetet varit föremål för upp¬
märksamhet. I den till Kungl. Maj:t den 9 oktober 1909 avlämnade
tredje delen av förslaget till ny jordabalk har lagberedningen i 1 kap.
(»om fast egendom») under 5 § upptagit en bestämmelse av följande ly-
Lagutskottet utlåtande Nr 18.
11
delse: »Vilt växande bär och svamp äge en var taga å annans mark, där
det kan ske utan skada å ägor, dock ej å tomtplats eller i trädgård, ej
heller, mot förbud av ägaren eller den honom företräder, inom ett avstånd
därifrån av tre hundra meter».
I anslutning till berörda bestämmelse har lagberedningen därjämte
föreslagit, att till 24 kap. 3 § strafflagen skulle fogas ett tillägg i syfte
att överträdelse av ovannämnda förbud skulle beläggas med straff.
I motiven till det föreslagna stadgandet har lagberedningen anfört
bland annat:
»Då med avseende å den betydelse, frågan om de vilda bärens tillgodo¬
görande numera vunnit, bestämmelse i ämnet ansetts icke böra saknas i
jordabalken, har beredningen sökt förskaffa sig upplysning från olika delar
av landet angående den rättsuppfattning, som för närvarande gör sig gäl¬
lande i frågan. Den sålunda åstadkomna utredningen synes giva vid handen,
att den uppfattning, som tillägger en var rätt att på annans mark plocka
bär och andra dylika naturalster, kan sägas vara den rådande i vårt land.
I de delar av landet, där utmarkerna upptaga stora vidder, är denna upp¬
fattning så gott som enstämmig, men i tätare bebyggda orter synes under
senare tid den åskådning hava vunnit insteg bland jordägare, att de äga
förbjuda bärplockning på sin mark.
Att omförmälda, såsom sedvanerättslig betecknade uppfattning skulle
utan vidare lagfästas, har icke synts beredningen vara riktigt. Såsom ovan
antytts, har denna uppfattning hämtat sitt berättigande från förhållanden,
vilka icke vidare i allmänhet är o för handen. De vilda bären hava er¬
hållit ett värde, som förr var okänt, och om numera jordägaren vill av¬
hålla andra att tillägna sig dem på hans mark, är detta icke utslag av
en ogenhet, som icke bör tålas, utan av en i och för sig naturlig önskan
att göra sig till godo en ekonomiskt avsevärd avkastning av fastigheten.
Och från nationalekonomisk synpunkt torde det vara att antaga, att genom
hävdande av jordägarens rätt en väl ordnad export snarare skulle befordras
än genom att lämna hela skörden av bär till skövling av den förstkom¬
mande.
Å andra sidan har beredningen icke ansett det böra ifrågasättas att
alldeles bryta med den hävdvunna uppfattningen och obetingat förbehålla
skogsbären åt jordägaren. Att tillerkänna jordägaren en sådan rätt vore
så mycket mindre lämpligt, som detta i stort sett komme att ske till för¬
fång för den fattigare delen av befolkningen. Ä de stora vidderna, där
bären förekomma i överflödande ymnighet, får jordägaren finna sig i att
12 "Lagutskottets utlåtande Nr 1$.
dela med sig med andra landets inbyggare. Däremot synes det icke obilligt,
vare sig att visst område intill dians hemvist lämnas också i detta hänse¬
ende fridlyst för närgångenheten eller att honom medgives rätt att för¬
behålla sig ett visst mindre område, där han är närmast att skörda och
där lian icke behöver befara att bliva förekommen av andra. Och det
är visserligen icke någon undantagslös regel, att jordägaren är den rike,
den som tager bären den fattige; enligt vad erfarenheten giver vid handen,
inträffar också det motsatta.
På nu antydda uppfattning av de stridiga intressenas ömsesidiga be¬
rättigande grundas den bestämmelse, som i förevarande paragraf meddelas.
Å själva tomtplatsen med därtill hörande trädgård eller park är det icke
främmande medgivet att utan ägarens tillåtelse plocka bär. Därförutom
bör det vara jordägaren öppet att genom förbud, som antingen för särskilt
fall meddelas eller genom anslag eller annorledes kungöres, utesluta andra
från bärplockning inom ett visst område intill gården. Huru stort detta
område bör tilltagas är naturligtvis vanskligt att bestämma. Beredningen
har ansett ett avstånd av 300 meter från det ovillkorligt fridlysta området
kunna vara lämpligt. Där gården är så belägen, att detta mått kan i
alla riktningar fullt uttagas, ': skulle ett område av omkring 27 hektar
kunna sålunda förbehållas jordägaren. I de flesta fall torde därigenom
vara beredd möjlighet för småbrukare och andra innehavare av mindre
lägenheter, för vilka det kan vara av särskild betydelse att skydda bär¬
skörden å egen mark, att bereda sig sådant skydd. Finnas å fastigheten
torp eller andra särskilda lägenheter, bör för en var av dessa förbud kunna
meddelas av den, som där företräder jordägaren. Ju tätare eu trakt är
bebyggd, desto mindre omfattande bliva sålunda de områden, som överläm¬
nas åt den fria bärplockningen. Bestämmelsen kommer på detta sätt att
naturligt anpassa sig efter förhållandena i olika delar av landet.
Ehuru det ligger i sakens natur, att rätten till bärplockning å annans
mark icke medför rätt att därvid opåtalt göra skada, har det synts lämp¬
ligt att erinra därom i detta sammanhang. Till skydd mot skada å skogs-
plantor eller andra ömtåliga växter lärer det icke vara jordägaren betaget
att av exekutiv myndighet utverka förbud mot beträdande av visst område.»
Enligt 1734 års lag straffades den för stöld, som ur trädgård eller
dylikt tillgrep »frukt, ärter, bönor, ållon eller nötter». Vad angår den
nuvarande bestämmelsen i 24 kap. 3 § strafflagen har densamma, som till¬
kommit i huvudsaklig överensstämmelse med lagkommitténs och lagbered-
Lagutskottets utlåtande Nr 18.
13
ningens förslag, i avseende å de särskilda slag av jordens alster, som den
omfattar, icke undergått någon förändring. Skogsbär hava varken i något
av förslagen till strafflag eller sedermera i denna varit upptagna bland vare
sig tjuvnads- eller åverkansobjekten och överhuvud taget icke ansetts vara
föremål för straffskydd.
Vidare torde böra erinras, att i främmande rätt i allmänhet saknas
lagbud i ämnet. På sätt lagberedningen uttalat, torde emellertid få antagas,
att de vilda bären äro föremål för jordägarens uteslutande rätt. Undantag-
bilda Finland, Norge och Schweiz. I Finland föreslogs vid den nya straff¬
lagens genomförande år 1889 ett stadgande om förbud mot plockande av
bär å annans mark, men detta förslag avslogs under framhållande av den
fattigare befolkningens intresse av att full frihet i förevarande hänseende
Ange äga rum. I Norge stadgar strafflagen uttryckligen straffrihet för den,
som på oinhägnat område plockar vilda bär, med undantag dock för hjortron
i de tre nordligaste amten. Den för Schweiz under år 1907 utfärdade
civillagen innehåller stadgande om rätt för eu var att tillägna sig vilt
växande bär. Rättigheten gäller skog och betesmark och är begränsad
dels till den omfattning, som i var särskild ort är övlig, dels ock så,
att behörig myndighet äger att till skydd för verkställda planteringar
eller andra odlingar för särskilda fall meddela förbud mot rättighetens
utövande.
Sedan nu förevarande fråga senast förelåg till Riksdagens behandling,
har densamma otvivelaktigt inträtt i ett väsentligen förändrat läge. Under
det att ännu för icke lång tid tillbaka med full sanning kunde sägas, att
tillgodogörandet av de vilda bären för jordägaren i stort sett saknade egent¬
lig betydelse och ej heller i någon vidare omfattning- ägde rum, har er¬
farenheten från den senaste tiden allt klarare ådagalagt, att förhållandena
i detta hänseende numera äro helt andra. Uppmärksamheten har i högre grad
än förr riktats på skogsbärens, särskilt lingonens, värde, och den ökade an¬
vändning, dessa bär funnit både inom och utom landet, har åt försäljare av
desamma berett eu avsevärd och inkomstbringande marknad. Avsättningen
har från vissa delar av landet blivit alltmera betydande, och av åtskillig;)
tecken att döma kan densamma förväntas bliva ytterligare ökad. Frågan
äger sålunda icke allenast en vida större betydelse än förr ur den enskilda
hushållningens synpunkt, utan den har därjämte erhållit en ganska vittgå¬
ende nationalekonomisk innebörd. Redan på denna grund torde densamma
vara förtjänt av statsmakternas allvarliga beaktande.
14
Lagutskottets utlåtande Nr 18.
I vårt land har den rådande uppfattningen förr tämligen enstämmigt varit
den, att de vilt växande bären utgjorde sådana naturalster, vilka envar ägde att
tillgodogöra sig. Den av lagberedningen åstadkomna utredningen och än mer
de nu föreliggande motionerna samt däri åberopade uttalanden och petitioner
utvisa emellertid nogsamt, att nämnda uppfattning, åtminstone i de sydligare
delarna av landet, där skogsbären tilläggas ett jämförelsevis högre värde, är
på väg att förändras i riktning mot ett starkare hävdande av jordägarens
anspråk på att skogsbären tillkomma honom i likhet med andra alster av hans
jord, samt att han fördenskull bör äga att utan intrång av andra tillgodo¬
göra sig densamma. Gentemot detta jordägarens intresse ställer sig den
hittills härskande uppfattningen allt mer och mer såsom en motsats.
Denna motsättning i intressen har blivit skärpt i samma mån som till¬
godogörandet och försäljningen av skogsbären blivit ett betydelsefullt och
lönande förvärv. Särskilt sedan sammanslutningar bildats för export av
lingon och jämväl enskilda företagare börjat i stor skala uppköpa skogs¬
bär, har bärplockningen för ett stort antal personer givit eu god och jäm¬
förelsevis lätt förvärvad inkomst. För de jordägare, vilka själva vilja till¬
godogöra sig bären å sin mark, hava härigenom uppstått allvarliga hinder och
svårigheter att göra detta, så mycket mera, som de själva vid tiden för bär¬
plockningen äro sysselsatta med sädesskördens inbärgande och dörför lätt bliva
i fråga om bärskörden förekomna av andra. Särskilt torde detta gälla en stor
del smärre jordägare, för vilka bär- och i all synnerhet lingonskörden repre¬
senterar ett jämförelsevis större värde. Härtill kommer, att genom det sätt,
varpå bärplockningen mången gång bedrives, obehag och skada av olika slag
förorsakas. De uttalanden, som bifogats motionerna, bära nogsamt vittne
härom, och även eljest har från skilda delar av landet försports klagan
häröver. Ej minst har denna klagan riktat sig emot den åverkan, som
vid bärplockning av nu antydda slag mången gång övas på skogen, och
den fara, som särskilt uppstår för skogssådd eller skogsplantering, som
verkställts å marker, där skogsbär finnas.
Vid nyss antydda förhållanden ligger det nära, att en stark misstäm¬
ning kan uppkomma mellan å ena sidan jordägarne eller jordinnehavarne och
å andra sidan dem, som vilja plocka bären å deras ägor samt därvid alle¬
nast förmena sig vara i sin goda rätt. Konkurrensen om bären antager
former, vilka icke kunna anses förenliga med god ordning. Förhållan¬
dena kunna, såsom eu del av de anförda exemplen giva vid handen, bliva
hart när olidliga. — Det må slutligen ej heller förbises, att denna kon¬
kurrens framkallar en tävlan att först eller i största mängd komma åt
Lagutskottets utlåtande Nr 18. 15
bären, vilken kan verka förstörande för ett rätt ekonomiskt tillgodogörande
av denna inkomstkälla.
Utskottet har genom vad sålunda anförts funnit det ådagalagt,
att denna frågas ordnande på lagstiftningens väg är en angelägenhet av
obestridlig vikt, för vilken Eiksdagen ej bör underlåta att nu påkalla
Kungl. Maj:ts uppmärksamhet.
Vid övervägande av de åtgärder, som härvid böra ifrågakomma, har
utskottet icke ansett sig kunna förorda en omedelbar ändring i strafflagens
24 kap. sådan, som föreslagits av herrar Nilsson och Ekerot. Det torde
till en början vara omöjligt att utan vidare införa ett straffskydd mot
tagande å annans mark av skogsbär i allmänhet; detta skulle utan tvivel
komma i alltför stark strid mot den ännu gällande uppfattningen om det
lovliga i att tillgodogöra sig särskilt vissa slag av dylika bär. För stora
delar av vårt land skulle dessutom en dylik straffbestämmelse visa sig härd
när omöjlig att genomföra, och, om den det kunde, verka stor och väsentlig
skada. Tvivelaktigt kan väl ock vara, vilka bär såsom fallande under
beteckningen »skogsbär» skulle vara inbegripna under ett dylikt straffskydd.
Men för öfrigt synes utskottet frågan icke kunna lösas allenast genom in¬
förande av en straffbestämmelse. På sätt lagberedningen i sitt ovan åter¬
givna uttalande framhållit, torde grundvalen för en lagstiftning i detta
ämne böra utgöras av civilrättsliga lagbud, till vilka därefter för beredande
av erforderlig effektivitet en straffbestämmelse kunde anknytas.
Det av lagberedningen utarbetade förslaget torde emellertid, även om
vad som föreslagits under vissa förhållanden kunde vara lämpligt, icke,
med den utveckling förhållandena tagit, vara ägnat att för ägare eller inne¬
havare av marker, där skogsbär växa, medföra det skydd mot ett obehö¬
rigt borttagande av dessa bär, vartill de kunna vara berättigade. Mycket
ofta torde dessa marker, även å egendomar av mindre omfattning, vara
belägna så långt från själva gården, att ett fridlyst område av den om¬
fattning lagberedningen föreslår icke skulle i detta hänseende vara av nå¬
gon större betydelse. Huruvida en rätt bör stadgas för jordägarna att
utan avseende på belägenheten för bärplockning av allmänheten fridlysa
visst område å sin egendom, på sätt i herrar Eliassons och Ljunggrens samt
Bossons in. fl.:s motioner ifrågasattes, eller i annan dylik form, lärer böra
bliva föremål för undersökning. Likaså lärer vid undersökningen böra över¬
vägas, huruvida, på sätt i nyssberörda motioner antydes, åt lokala myndig¬
heter må kunna uppdragas att för vissa orter efter förefallande behov, inom
i lagen medgivna gränser, meddela bestämmelser.
Ig Lagutskottets utlåtande Nr 18.
■ Överhuvudtaget är det icke möjligt att i frågans nuvarande läge
angiva det eller de sätt för dess lösning, som framför andra böra sökas,
utan lärer detta kunna framgå först efter omsorgsfull prövning såväl av
de förslag, som redan föreligga, som av de uppslag, vartill den senaste
tidens erfarenhet kan föranleda.
Yad som vid en dylik lösning särskilt framträder såsom förorsakande
svårigheter äro de högst olikartade förhallanden, som i detta hänseende rada
inom° skilda landsdelar. Under det att behovet av eu lagstiftning i detta
ämne i södra och mellersta delarna av vårt land gjort sig mer eller mindre
starkt gällande, torde för de nordligare trakterna, i ad synnerhet de tre
nordligaste länen, ett motsvarande behov knappast förefinnas. Men även
i övriga delar av landet lära förhållandena vara ganska olika på olika
orter. Härtill måste uppenbarligen vid den undersökning, som anordnas,
tagas nödig hänsyn, så att den blivande lagstiftningen bliver anpassad
efter olika trakters olika förhållanden och behov samt icke på något håll
sträckes längre, än nödvändigheten kräver.
Enligt utskottets mening bör nämligen såsom ett allmänt önskemål
uppställas, att lagstiftningen — på samma gång den söker åt jordägarna
bevara den rätt att tillgodogöra sig de å hans mark växande skogsbären,
som skäligen böra anses tillkomma honom och avlägsna de olägenheter, den
nuvarande obegränsade friheten i förevarande hänseende visat sig medföra
_ måtte, allt framgent, särskilt med hänsyn till den fattigare befolkningens
behov, där det kan medgivas utan större förfång för jordägaren, bibehålla
den möjlighet att tillvarataga vilt växande bär å annans mark, som av
ålder ansetts tillkomma en var. Med hänsyn härtill bör enligt utskottets
mening särskild varsamhet iakttagas vid införande av nya bestämmelser
på förevarande område.
Med stöd av vad sålunda anförts lår utskottet hemställa,
l:o) att den i herrar Nilssons och Ekerots i äm¬
net väckta motioner föreslagna ändringen av 24 kap.«3
§ strafflagen icke måtte av Riksdagen bifallas; samt
2:o) att Riksdagen, i anledning av förenämnda
samt av herrar Eliassons m. fl. och Bossons m. fl. mo¬
tioner, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huru¬
vida och i vilken omfattning ägare och innehavare
av jord må kunna beredas skydd mot tillägnande av
17
Lagutskottets utlåtande Nr 18.
å deras mark växande vilda bär, samt därefter för
riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i ämnet.
Stockholm den 13 mars 1913.
På lagutskottets vägnar:
JOHAN WTDÉN.
Reservationer:
dels av herr Dahl mot vissa delar av motiveringen;
dels av herr Lindhagen, som anfört:
»Ilos lagutskottet har i förevarande ämne företetts två petitioner,
undertecknade av sammanlagt 8,228 jordbrukare inom Jönköpings och
Kristianstads län.
Ingressen till petitionslistorna från Jönköpings län är avfattad i enlig¬
het med eu vid sammanträde i "Värnamo den 25 januari 1913 fattad
resolution och lyder sålunda:
»Då vi, som inneha sådan mark, vars avkastning till stor del är vilda bär,
icke åtnjuta den fördelen att själva i främsta rummet få disponera över denna
produkt eller med lagens hjälp förmå skydda vår egendom utan årligen få be¬
vittna, hurusom främmande personer bortplocka våra bär, förstöra lingonriset,
trampa ned skogsplantor samt riva ned gärdesgårdar, så kunna vi icke längre
stillatigande finna oss i detta förhållande, utan vilja vi härmed göra en vördsam
hemställan till samtliga herrar riksdagsmän inom Jönköpings län att arbeta för
åstadkommande av en lag, som skyddar jordägarens rätt till all avkastning av
den egendom, för vilken han betalar skatter, övriga utskylder och räntor.»
Ingressen till petitionen från Kristianstads län innehåller bland annat
ett återgivande av en vid sammanträde den 3 december 1912 i Hässleholm
med över trehundra lantmän antagen resolution av följande lydelse:
Bihang till Biksdagens protokoll 1913. 9 samt. 17 höft. (Nr 18.) 3
18
Lagutskottets utlåtande Nr 18.
»Då vi, som i den karga skogsbygden iuncka sådan mark, vars enda av¬
kastning är vilda bär, icke åtnjuta den fördelen att själva i främsta rummet få
disponera över denna produkt eller med lagens hjälp förmå skydda vår egen¬
dom, utan årligen få bevittna, hurusom utomstående och främmande personer
bortplocka våra bär, förstöra lingonriset, trampa ner skogsplantor, riva ned
gärdesgårdar samt genom hån och brutalitet förolämpa markägaren, ifall han på
något sätt vill göra min av att försvara sin rätt, så kunna vi icke längre stilla¬
tigande finna oss i detta vidriga rättsförhållande utan vilja härmed göra en vördsam
hemställan, i främsta rummet till Kristianstads läns landshövding och i övrigt
till samtliga herrar riksdagsmän inom länet, att göra vad som göras kan för
att åstadkomma rättvisa i denna sak och att med kraft arbeta för en lag, som
skyddar jordägarens rätt till avkastning av den egendom, för vilken han betalar
skatter, övriga utskylder och räntor.»
Då det kan vara av intresse att erfara hur stor areal mark de sär¬
skilda undertecknarne av petitionslistorna innehava, har lagutskottets kansli
på min begäran benäget gjort följande sammanfattning av petitionernas
uppgifter i detta avseende:
Jönköpings län.
|
T. o. m. 2 har
|
et-
O
B °
B H
•1
Ci
bo
tf
|
Över 6
t. o. m. 12 har
|
? O
B t
to
O h-»
tJ-fc»
p
l-J
|
Över 20 har
|
68 O
Ib
|
Över Vaa mti
t. o.m. Vin mö
|
O
? t
B^
ce
B B
et- e£
|
r o
O <5
• <t>
B ^
-»^a>
B B
et-
|
O*
<
ct>
H
i*"'
B
c+■
|
Ej uppgiven
areal 1. hem-
mansdel
|
Summa.
|
2
|
Öl
|
128
|
76
|
81
|
i
|
|
38
|
63
|
45
|
9
|
511
|
|
|
10
|
32
|
29
|
17
|
|
|
|
37
|
125
|
|
6
|
160
|
40
|
5
|
|
i
|
6
|
42
|
13
|
6
|
|
269
|
|
|
12
|
40
|
25
|
15
|
|
|
|
|
1
|
1
|
94
|
|
14
|
122
|
128
|
38
|
29
|
|
|
|
|
|
5
|
336
|
|
|
16
|
51
|
50
|
45
|
|
|
|
|
2
|
|
164
|
|
4
|
176
|
214
|
39
|
28
|
4
|
16
|
44
|
41
|
11
|
47
|
623
|
|
27
|
243
|
234
|
77
|
18
|
|
16
|
73
|
63
|
16
|
50
|
823
|
|
276
|
676
|
113
|
24
|
24
|
3
|
8
|
43
|
79
|
11
|
188
|
1,445
|
|
|
|
|
Summa
|
329
|
1,465
|
980
|
363
|
257
|
16
|
52
|
240
|
259
|
92
|
337
|
4,390
|
Kristianstads län.
(Listorna äro gemensamma
för hela länet.)
Summa........................
|
424
|
1,429
|
1,038
|
433
|
269
|
11
|
12
|
9
|
9
|
4
|
200
|
3,838
|
Summa summarum
|
753
|
2,894
|
2,018
|
796
|
626
|
27
|
64
|
249
|
268
|
96
|
537
|
8,228
|
Lagutskottets utlåtande Nr 18.
19
Dessa petitioner synas oavvisligt ådagalägga, att nyare tider på åtskilliga
orter medfört förändrade förhållanden, som påkalla ett övervägande, huruvida ej
en modifikation av gällande lagstiftning rörande tillgodogörande af skogsbär
bör komma till stånd. Lagberedningen har i sitt förslag till ny jordabalk
(tredje delen 1 kap. 5 § samt föreslaget tillägg till 24 kap. 3 § straff¬
lagen) efter ingående undersökning av omständigheterna kommit till ena¬
handa resultat.
Såsom lagberedningen erinrat, saknas i främmande rätt lagbud i
ämnet, varför det finge antagas, att jämväl de vilda bären vore föremål
för jordägarens uteslutande rätt. Undantag bilda Finland, Norge och
Schweiz. I det sistnämnda landet äger en var tillägna sig vilt växande
bär, dock endast å skog och betesmark, och rättigheten är dessutom be¬
gränsad dels till den omfattning, som å varje särskild ort är övlig, dels
ock så, att behörig myndighet äger att till skydd för verkställda plante¬
ringar eller andra odlingar för särskilda fall meddela förbud mot rättig¬
hetens utövande.
Enligt svensk rätt är det förbjudet att å annans skog eller mark
olovligen taga »växande gräs, torv eller av växande träd, ris, gren, näver,
bark, löv, bast, ollon eller nötter», ävensom vindfälle eller annat sådant,
som ej till bruk upphugget eller berett är. I 24 kap. 3 och 4 §§ straff¬
lagen stadgas nämligen straff för sådant förfarande. Strafflagens skydd
omfattar således icke vilt växande blommor, örter, bär eller svamp, vilka
naturalster således det står en var öppet att tillgodogöra sig. Det enda
hinder, som däremot kan resas, är förbudet vid äventyr av straffpåföljd
enligt 1 1 § av nämnda kapitel att taga »olovlig väg eller gångstig över
annans tomt, åker, äng, plantering eller andra ägor, vilka därav kunna
skadas». Eljest är beträdande av annans mark icke någon förment.
Det är helt naturligt och förklarligt, att sådana länder som Sverige, Norge
och Finland med sina vidsträckta vildmarker och glesa befolkning av gam¬
malt lämnat bärplockningen öppen för alla. Dessa bär bliva icke tillgodo¬
gjorda eljest, ingen lider intrång därigenom, och under sådana förhållanden
framstår det så mycket mer tilltalande att kunna sålunda bereda den icke
jordbesittande befolkningen denna lilla förmån. Lagberedningen förklarar
saken på det sättet, att en fastighet bildar icke ett rättsligt avstängt om¬
råde, inom vilket en främmande icke får träda och vars naturalster han
icke får röra; endast när därigenom ägarens verkliga intressen förnärmas
är det otillåtet.
Den nya tiden med dess ökade samfärdsel och industrialisering har
20
Lagutskottets utlåtande Nr 18.
dock även i Sverige särskilt i mera befolkade och med kommunikationer
försedda orter uppenbarligen framkallat en förändring i de gamla förhål¬
landena. Detta ligger ock i sakens natur. Om det nu verkligen förhåller
sig så, att de gamla patriarkaliska förhållandena jämväl på detta område
mångenstädes icke vidare äro någon verklighet, kan det ej vara riktigt att
söka i inbillningen fortfarande fasthålla dem, oaktat de icke längre före-
hnnas.
Det är ett faktum, att lingonen erhållit ett betydande marknadsvärde
i följd av den utländska efterfrågan på desamma. Vidare har insikten
om nyttan att tillgodogöra sig skogsbären i de enskilda hushållen inom
landet gjort betydande framsteg på de senare tiderna. Båda dessa sam¬
verkande orsaker göra sig särskilt gällande på orter inom södra delarna
av riket, där samfärdsel och avsättningsmöjligheter äro gynnsamma för
bärens exploatering. Äro därtill i orter för bärens förekomst befolkningen
någorlunda talrik och de olika jordegendomarna av jämförelsevis liten om¬
fattning, uppstår lätt en mördande konkurrens om bären, och därmed följer
också lätt en inplockning, som varken avvaktar bärens tillbörliga mognad
eller tar hänsyn till omtanke om återväxten.
Under ett sådant tillstånd av anarki inträder nödvändighet för lag¬
stiftningen att reglera konkurrensen. Man kan icke säga att detta blir
ett intrång i allmän egendom, såsom det ofta uttryckes, ty skogsbären äro
för närvarande icke allmän egendom, utan ingens egendom. Det är eu
stor skillnad på dessa två saker. Allmän egendom tillhör alla på det sättet,
att ingen enskild får sätta sig i besittning av densamma, utan den för¬
valtas för allas gemensamma räkning. Vad som däremot ej tillhör någon
och således ej heller det allmänna, är däremot upplåtet för vem som helst
att göra till sitt eget genom egenmäktigt besittningstagande. Det är näv-
rätten, som här är avgörande, och dess uppgift är att godtyckligt förvandla
till enskild egendom vad som ej tillhör någon.
Givetvis måste lagstiftningen härvid gå synnerligen varsamt till väga
och begränsa sig till ett inskridande endast där ett uppenbart behov blivit
ådagalagt. Lagberedningens förslag är tydligen präglat av en sådan var¬
samhet. Förslaget lyder: »Vilt växande bär och svamp äge en var taga
å annans mark, där det kan ske utan skada å ägor, dock ej å tomtplats
eller i trädgård, ej heller, mot förbud av ägaren eller den honom före¬
träder, inom ett avstånd därifrån av trehundra meter». Detta förslag är
avsett att vara en rik slagstiftning och kan måhända passa såsom sådan.
Förbud att plocka bär å tomtplats eller i trädgård är säkerligen redan ge-
4
21
Lagutskottets utlåtande Nr 18.
noinfört i rättsmedvetandet. Bestämmelsen om de trehundra meterna skulle
kanske ej heller principiellt sett i någon avsevärd män leda till intrång i
rimliga plägseder. Men på detta sätt regleras knappast det verkliga be¬
hovet. Det måste tagas mera hänsyn till olika orters sedvänjor och behov
och de lokala förhållandena på varje ort. Ett sådant ögonmärke synes den
schweiziska lagstiftningen inriktat sig på,
Ur principiell synpunkt vore det riktigt att förbehålla bärplockningen
åt ägaren av marken eller den honom företräder och därutöver åt alla
mindre bemedlade. De bemedlade åter borde uteslutas från laglig rätt till
bärplockning å annans mark. Någon sådan hänsyn tages icke alls för
närvarande. Ingenting är vanligare än att förmögna jordägare och andra
i orten bosatta bemedlade personer med familjer skynda sig att plocka
bort lingonen på annans mark till förfång för ägaren, han må vara väl¬
bärgad eller icke, eller för en större jordägares fattiga underhafvande. Så¬
dana familjer hafva också ofta bättre tid att passa på än de obemedlade,
som måste mera oavbrutet ligga i sitt arbete. På platser, där sommar¬
gäster från städerna ha sina sommarnöjen eller annorledes samla sig, är
det ett vanligt septembernöje att begiva sig man ur huse och översvämma
ortens lingonmarker. Själv har jag mångfaldiga gånger varit med på dylika
strövtåg.
En annan begränsning, som med fog kan ifrågasättas, är att förbe¬
hålla bärplockningen på en ort åt ortsbefolkningen. Det kan icke vara
riktigt och väcker synnerligen ond blod, när, såsom ofta sker, främmande,
med begagnande av de olika fortskaffningsmedel, som nu stå till buds, komma
från avlägsna trakter och göra intrång på kända lingonmarker.
En annan företeelse, som i detta fall börjar på ett olyckligt sätt här
och var framträda, är ett motsatsförhållande mellan industriarbetarna och
småbrukarebefolkningen. Från de många uppväxande smärre industri¬
orterna gör sig eu förklarlig men ingalunda alltid försvarlig önskan gäl¬
lande att få konkurrera även med småbrukarna om lingonen på de senares
mark. Detta leder lätt till tvistigheter och ovilja mellan dessa två sam¬
hällsklasser, som dock böra förstå och bistå varandra. Med fog kan göras
gällande, att småbrukarna, såsom ifrågasattes i samband med nedsättning
av sockerpriset, få finna sig i att rätta sig något i sin odling efter nya
förhållanden till förmån för industribefolkningens befogade anspråk på bil¬
liga livsmedel. Men å andra sidan kunna småbrukarna med lika fog göra
gällande, att de i sin strävsamma kamp för tillvaron böra äga företrädes¬
rätt även till de lingon, som växa på deras mark. Industriarbetarnas strä-
22
Lagutskottets utlåtande Nr 18.
randen till bättre ekonomiska förhållanden böra givetvis inrikta sig på
andra uppgifter än att söka på detta sätt skaffa sig eu tillfällig fördel på
bekostnad av småbrukarna. I allmänhet skulle man dessutom kunna säga,
att invånarna i städer och stadsliknande samhällen böra räknas till så¬
dana främmande personer, som med fog kunna avvisas från landsbygdens
bärmarker, i de fall att eljest i följd av konkurrens stridigheter och
ovilja framkallas å ömse sidor.
Skall ett ingripande från lagstiftningen komma till stånd, bör detta
vara varsamt även i det avseende, att eu begränsning i bärplockningen en¬
dast omfattar sådana bär, vilkas skördande givit anledning till de över¬
klagade missförhållandena. Såvitt utredningen givit vid handen, gäller det
för närvarande endast lingonen, och det synes därför vara riktigt att före¬
trädesvis endast lingonplockningen något ordnas av en eventuell lagstift¬
ning.
Av denna framställning framgår slutligen, att lagstiftningen ej lämp¬
ligen kan annat än till möjligen någon obetydlig del bliva en rikslag-
stiftning utan bör träda i kraft endast där behov föreligger. Prövningen
av ett sådant behov synes därför lämpligen böra överlämnas åt någon orts-
myndighet. Svårigheter möta att här träffa det rätta valet av myndighet,
och. jag tillåter mig att härvid uttala den uppfattningen, att landstingen,
som ibland föreslås, torde vara mindre väl lämpade att öfvertaga beslutande¬
rätten i detta fall.
På grund av livad sålunda anförts hemställer jag,
att Riksdagen villo anhålla, att Kung!. Maj:t måtte
i samband med behandlingen av lagberedningens för¬
slag i ämnet eller därförinnan taga under övervägande,
huruvida och i vilken omfattning särskilt smärre jord¬
brukare må i de trakter, företrädesvis inom södra de¬
larna av riket, där sådant av nya förhållanden finnes
erforderligt, tillförsäkras företrädesrätt till de å deras
mark växande vilda skogsbär, s juni er ligast lingon, gent¬
emot främmande bärplockare, som med mindre rätt
kunna anses befogade att tillägna sig desamma.»
dels ock av herr Persson i Norrköping, som anfört:
»Såsom utskottet framhållit, har den i vårt land intill senaste tid all¬
mänt gängse 'uppfattningen om rätten till vilt växande bär varit den, att
Lagutskottets utlåtande Nr IS. 23
dylika bär kunnat av eu var opåtalt tillvaratagas. Då utskottet nu funnit
sig böra frånträda sin tidigare, på nämnda uppfattning grundade ståndpunkt
i föreliggande fråga, har såsom skäl härför i första hand anförts, att i
sammanhang med bärens ökade ekonomiska betydelse den allmänna rätts¬
uppfattningen skulle hava förändrats till förman för jordägares anspråk på
att tillerkännas rätten till bären å hans mark. Till styrkande av den om¬
kastning, som sålunda förmenas hava ägt rum i det allmänna tänkesättet,
hänvisar utskottet till såväl den av lagberedningen åstadkomna utredningen
i ämnet som och i än högre grad — de nu föreliggande motionerna
och i dem åberopade uttalanden och petitioner. Beträffande förstnämnda
utredning har emellertid lagberedningen funnit, att den uppfattning, som
tillägger en var rätt att å annans mark plocka bär, fortfarande kan sägas
'ara den rådande i landet. Undantag från regeln förekommer endast i
tätare bebyggda orter, där, såsom det heter i lagberedningens motiv, den
åskådning under senare tid synes hava vunnit insteg bland jordägarne, att
de äga förbjuda bärplockning på sin mark. — Vad vidare angår ifråga¬
varande motioner och petitioner, har ju visserligen i dem uppfattningen
om jordägarens uteslutande rätt till bären erhållit nog så starka uttryck.
Härvid må emellertid anmärkas, att undertecknarna av petitionerna särskilt
angivas vara till övervägande del jordägare. De personer, som åberopas
såsom vittnen, äro följaktligen i själva verket parter i målet, och deras
omdöme lärer icke kunna tillerkännas avgörande vitsord, då det gäller
att bedöma, huruvida det allmänna rättsmedvetandet undergått eu så full¬
ständig förändring, som man velat göra gällande till stöd för införande av för¬
buds- och straffbestämmelser på ett område, där hittills tull frihet varit rådande.
Genom det av lagberedningen utarbetade förslaget, för vilket i utlå¬
tandet redogöres, skulle i begränsad omfattning skydd kunna beredas för
skogsbären. A den del av ägorna, som äro belägna närmast intill jord¬
ägarens hemvist, skulle denna enligt förslaget vara fredad för närgångenhet
och störande besök från främmande bärplockares sida. Den föreslagna
bestämmelsen skulle ock för mindre jordägare — småbrukare och egna-
hemsinnehavare — bereda ett bär sky dd, som för dem i det övervägande
antalet fall skulle vara fullt tillräckligt. De stora jordarealerna lämnas
däremot fortfarande fria. Yid en lagstiftning efter denna princip kan man
naturligen giva det skyddade området större eller mindre omfattning, allt
efter vad behovet anses kräva, och det av lagberedningen angivna måttet
för skyddsområdet behöver därför icke anses vara det enda, som kan ifråga¬
komma, om förslaget skulle komma att läggas till grund för lagstiftning .i
24
Lagutskottet utlåtande Nr 18.
ämnet. Men (len i förslaget uttalade principen, att skogsbären fortfarande böra
i allmänhet såsom nu vara fri tillhörighet för eu var och blott i begränsad
omfattning skyddas för jordinnehavarens räkning, är efter min uppfattning
riktig. Den av lagberedningen anvisade vägen för frågans lösning synes
mig också vara den enda, som kan anlitas, därest man icke vill bestämma
sig för att i den ena eller andra formen stadga allmänna förbud mot den
fria bärplockningen. Utskottet har emellertid icke ansett förslaget erbjuda
tillräckligt skydd för jordägarne och sålunda förordat mer vittgående lag¬
stiftningsåtgärder. Yisserligen har utskottet härvid icke yttrat sig i lika
bestämd form som motionärerna, i det att utskottet dels från ett eventuellt
förbud velat undantaga vissa landsdelar, där ett sådant förbud ej skulle
kunna upprätthållas, och dels gjort vissa modifierande uttalanden, såsom
att med hänsyn till den fattigare befolkningens behov den hittillsvarande
friheten bör bibehållas, där det kan ske utan »större förfång» för jord¬
ägaren och ej strider mot den rätt till bären, som »skäligen bör anses
tillkomma» denne. Dessa obestämda uttalanden utgöra ett stöd för min
uppfattning, att det förevarande jordägareintresset ingalunda uppbäres av
eu allmän och stark rättsuppfattning. De ställa därjämte det av utskottet
förordade lagstiftningsarbetet på en osäker och efter min mening ohållbar
grund. Det förbud, som med skrivelseförslaget åsyftas, och de straffbe¬
stämmelser, som därmed måste följa, komma att drabba den fattiga befolk¬
ningen och föranleda straff för ett förfarande, som det allmänna rättsmed¬
vetandet näppeligen någonsin kommer att stämpla såsom brottsligt. Med
den omfattning, utskottet givit åt sitt förslag, har jag därför icke kunnat
biträda detsamma.
Övriga för skrivelsen anförda skäl synas mig ej heller vägande. Om,
såsom i vissa av de föreliggande framställningarna med tvivelsutan ganska
stor överdrift framhålles, den ökade bärplockningen medfört allvarliga oord¬
ningar, lärer väl gällande lagstiftning innefatta tillräckliga korrektiv mot
dessa såväl som liknande missförhållanden. — Mot skada å skogssådd och
skogsplanteringar kan jordägaren, på sätt lagberedningen påvisat, redan nu
skydda sig genom att utverka förbud mot beträdande av visst område.
Då frågan genom lagberedningens förslag redan är beroende av Ivungl.
Maj:ts prövning och jag icke kan biträda eu framställning i den riktning,
motionerna och även utskottets utlåtande utmärka, får jag hemställa,
att samtliga-i ämnet väckta motioner måtte av
Eiksdagen avslås.»
Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1913.