Lagutskottets utlåtande Nr 13.
1
Nr 13.
Ankom till Riksdagens kansli den 7 mars 1913 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av justitieombudsmannens framställning till
Riksdagen angående vidtagande av åtgärder för ernående
av en snabbare rättsskipning i högsta domstolen.
Närvarande: herrar Widén, Lindhagen, af Ekenstam, Söderbergh, Trana*, Stärner*, Ge-
zelius, Alexanderson, greve Lagerbjelke, von Baumgarten*, Petersson i Lidingö
villastad, Jansson i Edsbäcken, Lindqvist i Stockholm*, Olsson i See, Fors-
bergjoch Svensson i Salang.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Utskottet har till behandling förehaft en av justitieombudsmannen
i den av honom vid innevarande riksdag avgivna ämbetsberättelse gjord
framställning till Riksdagen av följande lydelse:
»I min till Riksdagen år 1912 avgivna ämbetsberättelse anförde jag
i fråga om rättsskipningen i högsta domstolen, bland annat, följande:
.aro
mest tyngande
|
delen
|
af högsta domstolens arbetsbörda,
|
vid
|
1896 års slut ......
|
..................................................... 762
|
»
|
1897 >
|
» ......
|
.................................................... 717
|
»
|
1898 »
|
»
|
.................................................... 785
|
»
|
1899 »
|
7>
|
...................................................... 698
|
»
|
1900 »
|
» ......
|
..................................................... 683
|
|
1901 »
|
»
|
...................................................... 631
|
»
|
1902 >
|
»
|
...................................................... 684
|
»
|
1903 »
|
|
...................................................... 723
|
:>
|
1904 »
|
»
|
..................................................... 924
|
»
|
1905 »
|
>»
|
................................................... 1,042
|
»
|
1906 *
|
»
|
................................................... 1,038
|
|
1907 »
|
»
|
.................................................... 1,153
|
»
|
1908 »
|
»
|
...................................................... 1,258
|
»
|
1909 »
|
»
|
.......................................... 1,156
|
|
1910 »
|
»
|
..................................................... 1,185
|
ng till' Riksdagens
|
protokoll 1913. 9 samt. 13 höft. (Nr 13.)
|
i
2
[Lagutskottets utlåtande Nr 13.
För 1911 kan någon bestämd siffra ej uppgifvas, men, enligt hvad
jag inhämtat, torde balansen vid slutet af detta år öfverstiga 1,250.
Åtskilliga åtgärder hafva, såsom bekant, under senare tid vidtagits i
syfte att nedbringa balansen till en omfattning, som något så när kunde
öfverensstämma med den rättssökande allmänhetens befogade anspråk på
snabb rättsskipning.
Sålunda förordnades genom lag den 18 maj 1894, att fattigvårdsmål
ej finge fullföljas från kammarrätten. När denna föreskrift visade sig
otillräcklig för sitt syfte, tillgreps utvägen att höja antalet ledamöter i
högsta domstolen från sexton till aderton. Denna från den 1 maj 1897
bestående anordning gjorde likväl ej heller tillfyllest, utan fortfor balansen
att stiga, och någon förbättring inträdde icke därigenom, att i lagen den
14 juni 1901 revisionsskillingen höjdes från 100 till 150 kronor samt
förbud stadgades för allmän åklagare att hos Konungen fullfölja talan utan
j ustitiekanslerns förordnande.
I följd häraf blefvo högsta domstolens ledamöter af statsrådet och
chefen för justitiedepartementet uppfordrade att taga i öfvervägande, huru¬
vida ej ytterligare åtgärd till balansens minskande vore erforderlig, och
i sådan händelse, hvilken utväg de funne för ändamålet lämpligast. I af-
gifvet yttrande föreslogos två slags åtgärder för möjliggörande af ökad
skyndsamhet i målens afgörande, nämligen dels provisoriska anordningar
för afarbetande af den befintliga balansen och dels åtskilliga lagändringar
till förebyggande för framtiden af ny balans.
I förstnämnda hänseendet förordades förstärkning af högsta dom-
stolens arbetskrafter. För vinnande af dylik förstärkning anvisades två
olika utvägar. Den ena af dessa afsåg att öka j ustitierådens antal med
tre, dock att, sedan den för balansens afarbetande beräknade tiden eller
tre år förflutit, ledamöternas antal skulle, därigenom att uppkommande
ledigheter ej fylldes, åter nedbringas till det förutvarande eller aderton.
Den andra utvägen åsyftade att för viss tid förordna sex extra ordinarie
bisittare i rätten.
I afseende å lagändringar till förekommande för framtiden af ny
balans hemställdes, bland annat, om befrielse för högsta domstolen från
befattning med 1) granskning af lagförslag, 2) afgifvande af yttranden i
ansökningsärenden, hvilkas afgörande tillkomme Kungl. Maj:t i statsrådet,
o) vissa skiftesmål och 4) i allmänhet sådana brottmål, som folie utanför
området för grundlag, allmän strafflag, strafflagen för krigsmakten och
strafflagen för präster, hvarjämte uttalades önskvärdheten af, att beloppet
af revisionsskillingen höjdes från 150 kronor till 300 kronor.
Kungl. Maj:t vidtog för tillfället ej annan åtgärd i saken, än att till
Lagutskottets utlåtande Nr 13.
3
1905 års Riksdag afläts proposition med förslag om tillsättande af tre nya
justitieråd, i följd hvaraf ledamotsantalet i högsta domstolen skulle, dock
endast intill 1908 års utgång, utgöras af tjuguen justitieråd.
Vid samma riksdag väcktes emellertid af enskild motionär förslag om
ändring af vissa bestämmelser i regeringsformen och riksdagsordningen,
åsyftande att Kung!. Maj:t vid tillfälligt behof af förstärkning i högsta
domstolens arbetskrafter skulle äga att för viss tid förordna högst sex lag¬
kunnige, i domarvärf förfarne och för redlighet kände män att tjänstgöra
såsom ledamöter af högsta domstolen.
Konstitutionsutskottet, som afgaf betänkande i anledning af denna
motion, yttrade däri, bland annat, följande:
För pröfning af motionen måste utskottet tydligen ingå i ett be¬
dömande af företrädet mellan de olika anordningar för afhjälpande af
ifrågavarande missförhållande, som föreslagits å ena sidan af Kungl. Maj:t
och å den andra af motionären; och funne utskottet därvid, att den af
Kungl. Maj:t föreslagna anordningen med tre nya justitieråd, hvilkas platser
efter någon tids förlopp icke vidare skulle besättas, ingalunda innebure
en tillfredsställande lösning. I främsta rummet kunde nämligen i detta
hänseende anmärkas, att det icke torde vara ett riktigt förfaringssätt att
öka högsta domstolens ordinarie ledamöters antal, som redan vore jäm¬
förelsevis stort, af den anledning att man ville söka nedbringa en tillfälligt
hopad arbetsbalans. Fn återgång till det såsom normalt antagna antalet
ledamöter kunde knappast anses sannolik; förhållandenas makt komme
helt visst att medföra, att det en gång ökade ledamotsantalet i själfva
verket blefve permanent. Den af Kungl. Maj:t föreslagna anordningen
blefve otillfredsställande äfven därutinnan, att af domstolens tre afdelningar
åtminstone en under en stor del af året skulle vara sammansatt af allenast
fem ledamöter, hvilken anordning måste anses synnerligen betänklig. Uti
båda nu anmärkta hänseenden ägde motionen företräde framför Kungl.
Maj:ts förslag. Den rätta vägen för af hjälpandet af ett tillfälligt missför¬
hållande syntes vara att anlita ett medel, som verkligen vore af tillfällig
natur. I föreliggande fall syntes det alltså lämpligast att provisoriskt öka
högsta domstolens arbetskrafter genom upptagande af tillförordnade bisittare
i domstolen. Häremot kunde visserligen invändas, att efter den uppfatt¬
ning, som hittills gjort sig gällande, bisittarne i landets högsta domstol
borde vara ordinarie innehafvare af sina ämbeten. Det syntes dock ut¬
skottet, att man icke borde så hårdt fasthålla vid denna i och för sig
riktiga grundsats, att man icke vid särskilda undantagsförhållanden och
för vissa begränsade tider kunde därifrån medgifva undantag. För öfrigt
borde det enligt utskottets mening kunna antagas såsom gifvet, att dessa
4
Lagutskottets utlåtande Nr 13.
tillförordnade ledamöter af högsta domstolen utsåges bland personer, som
redan innehade sådana ordinarie ämbeten, att deras själfständighet och
oberoende äfven i denna mera tillfälliga ämbetsutöfning blefve höjda öfver
allt tvifvel. — Utvägen att anlita tillförordnade ledamöter innebure vidare
den fördelen, att en hvar af domstolens tre afdelningar alltid borde kunna
sammansättas med sju ledamöter, och därigenom skulle tillika möjliggöras,
att domstolens alla tre afdelningar kunde arbeta under större delen af året.
Domstolen skulle på sådant sätt blifva ojämförligt bättre i stånd att full¬
göra sina uppgifter icke allenast i afseende å den nuvarande balansens
afslutande, utan äfven för framtiden, om och när en för målens skynd¬
samma afgörande besvärlig balans kunde uppkomma. — Möjligen skulle
man mot den af motionären föreslagna utvägen vilja invända, att rent
tillfälliga anordningar icke borde erhålla helgd af grundlag. Men en dylik
invändning hvilade på ett missförstånd af det föreslagna grundlagsstad-
gandet. Tv detta vore natuidigtvis afsedt att, om och när i framtiden
återigen en alltför stor disproportion visade sig mellan domstolens arbets¬
börda och dess arbetskrafter, öppna möjlighet till arbetskrafternas till¬
fälliga förstärkande. Liksom grundlagen nu tilläte, men icke föreskrefve,
att justitierådens antal skulle vara tjugu en, så skulle den föreslagna be¬
stämmelsen tillåta, men icke föreskrifva, att ledamöter till visst antal finge
förordnas. Tillåtelsen blefve således permanent och försvarade väl sin
plats i grundlagen. Själfva anordningen däremot blefve tillfällig och skulle
för hvarje gång särskildt beslutas i annan form.
Den af konstitutionsutskottet sålunda understödda motionen lyckades
emellertid icke tillvinna sig bifall af Riksdagen, uppenbarligen af det skäl,
att man fann den förordade anordningen med extra ordinarie bisittare i
högsta domstolen innebära en betänklig afvikelse från den i 1809 års
regeringsform fastslagna grundsatsen, att sista instansens domare ovillkor¬
ligen borde äga den oberoende och själfständiga ställning, som åtföljer ett
ordinarie ämbete.
Riksdagen antog i stället Kungl. Maj:ts förslag; och i enlighet här¬
med bestämdes genom lag den 20 juni 1908, att högsta domstolen skulle
utgöras af tjuguen justitieråd, hvilket antal emellertid, såsom förut an¬
märkts, efter 1908 års utgång skulle nedbringas till aderton (i den mån
sådant i följd af inträffade ledigheter kunde ske).
Stadgandet, att ökningen af antalet ledamöter i högsta domstolen så¬
lunda endast skulle vara provisorisk, hvilade, i öfverensstämmelse med
hvad ofvan antydts, på den förutsättningen, att vid nyss angifna tidpunkt
sådana lagändringar vore genomförda, att antalet mål och ärenden, hvarmed
högsta domstolen hade att taga befattning, väsentligen nedbringats.
Lagutskottets utlåtande Nr 13.
5
I anslutning härtill utarbetades ock inom justitiedepartementet ett
förslag till lag om ändring i vissa delar af 30 kap. rättegångsbalken.
Förslaget, som framlades för 1907 års Riksdag, afsåg att hejda tillström¬
ningen af mål till högsta domstolen dels genom revisionsskillingens höjande
till 300 kronor dels medelst införande af en summa revisibilis. I sistnämnda
afseende föreslogs hufvudsakligen, att part ej skulle äga att fullfölja talan
mot hofrätts slutliga utslag i vädjadt mål, när utslaget, i hvad det gått
honom emot, rörde enbart penningar eller sådant, som kunde till visst
värde i penningar skattas, och värdet af hvad han tappat uppenbarligen
icke öfverstege 2,000 daler. Och i brottmål, som fullföljts i hofrätt
eller blifvit dess pröfning underställdt, skulle ändring i hofrättens slutliga
utslag icke få sökas utom i vissa fall, som i förslaget angåfvos på föl¬
jande sätt:
’l:o) Tilltalad äge fullfölja talan, där han för brott, som i lagen är
belagdt med dödsstraff, straffarbete, fängelse, afsättning eller mistning af
ämbete på viss tid, blifvit sakfälld eller under framtiden ställd.
2:o) Målsägande vare tillåtet föra klagan, där hans talan afser ansvar
för brott, som i lagen är belagdt med dödsstraff, straffarbete eller afsättning.
3:o) I afseende å ansvar för brott af beskaffenhet, som i 2:o) sägs,
må, där brottet ej är sådant, att det allenast af målsäganden åtalas
må, justitiekanslern förordna om fullföljd af talan, när synnerliga skäl
därtill äro.
4:o) tiar part dömts till böter eller vite eller har utslaget eljest gått
honom emot rörande penningar eller sådant, som kan till visst värde i
penningar skattas, äge parten fullfölja talan, såvidt ej uppenbart är, att
sammanlagda värdet af hvad han tappat icke öfverstiger 2,000 daler.
För allmän åklagare skall det värde beräknas med hänsyn allenast till
honom ådömd ansvars- eller ersättningsskyldighet, och må han ej heller
söka ändring i annat hänseende än nu är sagdt.
5:o) Part må föra klagan, när utslaget gått honom emot beträffande
något, som icke angår ansvar och ej kan i penningar skattas.’
Högsta domstolen, som hörts öfver förslaget och i anledning af hvars
anmärkningar det underkastats vissa jämkningar, hade funnit dess hufvud-
principer riktiga.
Ett justitieråd hade emellertid förklarat förslaget icke vara förtjänt
af att läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Till stöd härför hade
justitierådet anfört hufvudsakligen följande: Svårligen torde det kunna
förnekas, att, endast om verkliga, tungt vägande skäl ställde sig hindrande
i vägen mot att öka domstolens arbetsprodukt, man kunde anses försvarad
med att använda ett medel, hvilket, såsom fallet vore med uteslutandet af
6 Lagutskottets utlåtande Nr 13.
vissa mål från rätt till fullföljd, så lätt framstode såsom eu olikhet inför
lagen. Tillräckliga skäl hade man emellertid ansett sig hafva funnit i
svårigheten att eljest upprätthålla vare sig domstolens fulla kompetens
eller rättsskipningens enhet. Justitierådet kunde för sin del ej godkänna
dessa skäl. Hvad domstolens kompetens anginge, borde det enligt justitie-
rådets mening ej möta någon större svårighet att i vårt land erhålla
tjugufyra fullt kvalificerade justitieråd. Och om antalet ledamöter i högsta
domstolen sålunda ökades, torde man ej heller behöfva taga det steget i
det obekanta, som upphörandet af domstolens befattning med laggranskning
skulle innebära. Beträffande därefter påståendet, att en högsta instans på
tre afdelningar icke skulle vara förenlig med rättsskipningens enhet, syntes
detsamma innebära ett underskattande af domstolsledamöternas förmåga att
tillgodogöra sig hvarandras arbete. — För vinnande af det åsyftade målet
torde enligt justitierådets åsikt äfven den utvägen böra anlitas, att högsta
domstolens pröfningsrätt i dit fullföljda mål begränsades. Mot att under¬
lätta domstolens arbetsbörda genom att för dess pröfning förbehålla endast
rättsfrågan, medan, beträffande sakfrågan, finge vid hofrättens pröfning
bero, eller åtminstone inskränka rätten att föra ny bevisning i högsta
domstolen hade man visserligen gjort gällande, att en dylik lagändring,
för att ej innebära ett ingrepp i rättssäkerheten, skulle förutsätta en
omgestaltning af domstolsförfarandet i de lägre instanserna. Justitierådet
trodde dock för sin del, att denna invändning innehölle mycken öfverdrift;
särskildt vore det justitierådet ofattligt, huru rättssäkerheten i vissa mål
kunde vara tillgodosedd, trots det att de ej finge fullföljas till Kungl.
Maj:t, men i åtskilliga andra, ingalunda mera invecklade mål icke tillfreds¬
ställd, när de finge fullföljas, låt vara med en viss begränsning af dom¬
stolens pröfningsrätt. — Skulle man, på sätt som föreslagits, utesluta
vissa mål från högsta domstolen samt låta hofrätten för dem utgöra högsta
instans, syntes det vara en oeftergiflig fordran, att man såge till, att
hofrätternas sammansättning erbjöde tillräcklig trygghet för ett verkligt
tillfredsställande, och under alla omständigheter mera tillfredsställande,
afgörande än i underrätterna. Såsom hofrätterna nu vore sammansatta,
med ett stort antal vikarier, som saknade fast anställning och större erfaren¬
het, erbjöde hofrättens organisation ej den garanti, som kräfdes för att låta
hofrätten såsom sista instans afgöra ett betydande antal mål.
Kungl. Maj:t framlade emellertid, såsom redan nämnts, sitt förslag för
1907 års Riksdag. Lagutskottet, till hvars behandling hänsköts ifråga¬
varande proposition jämte en inom Andra kammaren väckt motion, som
gick ut på afslag å förslaget om revisionsskillingens höjande, hemställde i
afgifvet utlåtande, dels att Kungl. Maj:ts proposition icke måtte af Riks¬
Lagutskottets utlåtande Nr 13. 7
dagen antagas, dels ock att berörda motion måtte anses besvarad genom
hvad utskottet hemställt angående propositionen. Riksdagen biföll lag¬
utskottets hemställan.
I sitt utlåtande hade lagutskottet anfört, bland annat, följande:
'Utskottet delar till fullo Kungl. Maj:ts mening, att åtgärder snarast
måste vidtagas, ägnade att för framtiden förekomma balans i högsta dom¬
stolens arbeten. I likhet med Kungl. Maj:t anser utskottet ock högst
önskvärdt, att möjlighet beredes domstolen att, på sätt jämväl från dess
egen sida framhållits, gifva besluten en fylligare och mera uttömmande
motivering än nu kan vara fallet, och — — —.
Kungl. Maj:ts förslag, att för tillgodoseende af dessa syftemål från
fullföljd till högsta instans utesluta civila mål och brottmål, då värdet af
hvad som tappats icke öfverstiger 1,000 kronor, samt att till förekommande
af alltför omfattande fullföljd höja revisionsskillingen till 300 kronor, synes
emellertid utskottet icke öfverensstämma med den uppfattning rörande
parters rättighet i berörda hänseende, som hos landets befolkning allmänt
gör sig gällande. Svårligen lärer det kunna förnekas, att endast om
\erkli0a, tungt vägande skäl göra sådant oundgängligen nödvändigt, man
kan anses försvarad med att använda ett medel, hvilket så lätt framstår
såsom en olikhet inför lagen. Utskottet håller således före, att förutnämnda
åtgärder endast i sista hand böra anlitas, och utskottet anser icke uteslutet,
att andra lika verksamma medel kunna erbjuda sig till frågans lösninm
I likhet med hvad en ledamot af högsta domstolen framhållit, anser
utskottet till en början, att ett höjande af det nuvarande antalet justitieråd
med ytterligare tre vore en utväg, som, om än icke i och för sig särskildt
önskvärd, dock kunde ifrågasättas. Sedan numera justitierådens löneför¬
måner väsentligt förbättrats, torde svårigheten att erhålla detta högre antal
till justitierådsbefattningen väl kvalificerade män väsentligen undanröjts.
Kmot en sådan anordning kan med fog framställas den betänkligheten,
att rättsskipningens enhet skulle äfventyras genom ett så stort antal
justitieråd. Faran för enheten i lagskipningen, som en högsta instans
på tre afdelningar skulle innebära, skulle emellertid kunna väsentligen
motverkas därigenom, att hvarje afdelning finge sig tilldelade mål af viss
beskaffenhet. Dessutom synes arbetet med laggranskningen kunna öfver-
lämnas till en särskild därmed sysselsatt afdelning.
Sålunda ifrågasatta anordningar, hvilka för sitt genomförande kräfva
grundlagsändring, skulle lämpligen kunna redan nästkommande år under¬
ställas Riksdagens pröfning. Skulle till samma års Riksdag, såsom möjligen
kan antagas, förslag framläggas om inrättande af en s. k. regeringsrätt,
synes såsom en åtgärd i syfte att lätta högsta domstolens arbete med
8
Lagutskottets utlutande Nr 13.
laggranskningen kunna ifrågakomma öfverflyttande å regeringsrätten af
o-ranskning af alla utom den rena civil-, kriminal- och kyrkolagstiftningen
Ö Ö n
liggande lagförslag.
Vidare har framhållits, att högsta domstolens arbetstid betydligt upp¬
tages af behandling af de s. k. nådemålen och andra ansökningsärenden.
Det torde åtminstone beträffande dessa sistnämnda kunna sättas i fråga
att icke låta dessa mål af högsta domstolen behandlas, blott såsom hittills
två justitieråd öfvervore deras föredragning i statsrådet.
1 samband med nu berörda åtgärder torde böra tagas under öfver¬
vägande. om man icke, i stället för att såsom i propositionen föreslås göra
rätten till fullföljd i högsta domstolen beroende af ett visst penningvärde,
skulle kunna från ifrågavarande rätt utesluta vissa klasser af mål. En
sådan anordning skulle lika träffa alla medborgare och sålunda icke kunna
anses innebära, att olika medborgare af lagen behandlades olika.’
De af lagutskottet vid 1907 års riksdag sålunda uttalade önskemålen
hafva i väsentlig mån blifvit uppfyllda.
Högsta domstolens befattning med laggranskningen har upphört,. sedan
(renom beslut vid 1909 års riksdag för ändamålet inrättats en särskild in¬
stitution, lagrådet, som har att afgifva yttrande i fråga om författnings-
förslag, hvilka kunna af Konungen öfverlämnas till lagrådet.
Därjämte har, sedan likaledes genom beslut vid 1909 års riksdag
inrättats en administrativ högsta domstol, regeringsrätten, högsta dom¬
stolen befriats från behandlingen af en del ansökningsärenden, hvilka i
stället öfverlämnats till regeringsrätten.
Slutligen har i samband med lagrådets inrättande föreskrifvits, att
högsta domstolen skall utgöras af tjugufyra justitieråd, af hvilka dock tre
skola tjänstgöra i lagrådet. Högsta domstolen arbetar 8 veckor af året
på en afdelning, 17 veckor på tre afdelningar och under den öfriga tiden
af året, utom jul- ocli påskferier, på två afdelningar.
I detta sammanhang bör omnämnas, att högsta domstolens ledamöter
på anmodan af statsrådet och chefen för justitiedepartementet i slutet af
år 1907 afgåfvo yttranden däröfver, huruvida och i hvilken omfattning
frånsedt inrättandet af en regeringsrätt — åtgärder i öfrigt enligt deras
mening lämpligen borde vidtagas, för att det måtte blifva högsta domstolen
möjligt att utan menlig tidsutdräkt behandla dit inkommande mål. I be¬
rörda" yttranden framhöllos ett par nya synpunkter i frågan.
Sålunda anförde ett justitieråd, bland annat, följande: Synnerligen
önskvärd! vore att söka i någon män hejda tillströmningen till högsta dom¬
stolen af besvärsmål, särskild! de kriminella besvärsmål, af hvilka många
kunde röra sig om helt obetydliga intressen, men ändock vara ganska vid-
Lagutskottets utlåtande Nr 13. 9
l}7ftiga_ och ^ taga i anspråk en högst oskälig del af högsta domstolens
arbetstid. En lämplig utgallring af dessa mål syntes kunna vinnas genom
att belägga fallföljden åt dem till högsta domstolen med en afgift, mot¬
svarande revisionsskillingen i vanliga tvistemål. Visserligen borde icke
ifrågasättas att på sådant sätt försvåra för en tilltalad, som blifvit till
ansvar dömd, att få frågan om sin straff skuld dragen under högsta dom¬
stolens pröfning. Men med iakttagande häraf torde i öfrigt icke kunna
anföras tillräckliga skäl för den åtskillnad i förevarande hänseende, som
förefunnes mellan revisionssaker och andra mål. Att vissa mellan parter
t vistiga rättsfrågor skulle fullföljas genom besvär och icke i den för tviste¬
mål i allmänhet stadgade ordning, hade säkerligen icke sin grund däri,
att man velat bespara klagandepart kostnader af nu ifrågavarande art!
Rimlig^ anledning saknades till denna lättnad vid fullföljden af civila be¬
svärsmål, och att i brottmål uppkommen fråga om skadestånd eller annan
fråga af civil natur skulle få, i olikhet med de rena tvistemålen, afgifts-
fritt dragas under högsta domstolens pröfning torde numera så mycket
hellre sakna fog, som det berodde helt och hållet på underrättens pröf-
ning, huruvida ett vid underrätten behandladt mål skulle fullföljas i högre
rätt såsom tvistemål eller såsom brottmål. Hvad åter anginge målsägares
fullföljd af ansvarstalan, syntes eu följdriktig tillämpning af den tanke,
som läge till grund för den år 1905 införda inskränkningen i allmän åkla¬
gares rått att fullfölja talan, leda därhän, att målsägare helt och hållet
afskures från behörighet att i ansvarsfråga fullfölja talan mot hofrätts ut¬
slag.. Och någon obillighet kunde fördenskull ej 'ligga i att i stället fordra
eu viss afgift af målsägaren vid sådan fullföljd. Justitierådet ansåge alltså
sijdana författningsändringar böra vidtagas, att fullföljden af besvärsmål,
civila och kriminella, belädes med en afgift till lika belopp med den stad¬
gade. revisionsskillingen och under villkor i öfrigt, svarande mot de för
revisionsskilling gällande bestämmelser, dock med befrielse härifrån för
tilltalad, som vore till ansvar dömd och i själfva ansvarsfrågan fullföljde
talan. Högst sannolikt vore, att härigenom skulle åstadkommas en ej
obetydlig minskning i antalet fullföljda besvärsmål. Att med någon grad
af tillförlitlighet uppskatta den vinst i arbetstid, som sålunda skulle till¬
föras ^högsta domstolen, vore dock gifvetvis ej möjligt.
Ett justitieråd fann likaledes lämpligt, att nedsättande af en revisions¬
skillingen motsvarande afgift föreskrefves jämväl i besvärsmål, dock att
i kriminella besvärsmål den tilltalades rätt till fullföljd icke gjordes dåra!
beroende. Däremot borde, enligt justitierådets mening, i alla mål, med
undantag af sådana, där hofrätt vore första instans, talan enbart i frå°-a
om rättegångskostnad ej få hos Kung!. Maj:t fullföljas.
Bihang til! Riksdagens protokoll 1913. 9 sand. 13 höft. (Nr 13). 2
10
Lagutskottets utlåtande Nr 13.
Ett justitieråd ansåg sig böra hemställa till öfvervägande, huruvida
icke, till förebyggande däraf, att åklagartalan mot hofrätts utslag full¬
följdes i andra fall, än där något verkligt samhällsintresse sådant kräfde,
och högsta domstolens arbetstid sålunda utan tillräckligt skäl upptoges
med åklagarmål, stadgandet i 30 kap. 7 § rättegångsbalken borde undergå
någon jämkning, så att däraf fullt otvetydigt framginge, att dylik talan
borde ifrågakomma, endast då det funnes synnerligen angeläget.
De åtgärder, som enligt hvad ofvan utvecklats vidtagits för att ned¬
bringa balansen, hafva såsom framgår af de i början af denna redogörelse
anförda siffror hittills icke ledt till det åsyftade resultatet. Orsakerna här¬
till torde hufvudsakligen vara att söka dels däri, att målen i genomsnitt
visa en otvetydig tendens att blifva mera vidlyftiga och invecklade, dels
ock däri, att antalet inkomna mål sedan lång tid tillbaka varit stadt i
stegring.
Beträffande särskildt revisionssakerna, inkommo sålunda:
under 1880-talet under 1890-talet 1900—1904 1905—1909 1910
i årligt medeltal i årligt medeltal i årligt medeltal i årligt medeltal
448 493 526 610 714
Med berörda fakta för ögonen lärer man redan nu kunna konstatera,
att ej heller för framtiden någon afsevärd minskning i balansen är att
förvänta, med mindre ytterligare åtgärder för sådant ändamål varda vid¬
tagna. I afseende härå tillåter jag mig ock hänvisa till Kungl. Maj:ts
proposition till 1910 års Riksdag med begäran om anslag till bestridande
af kostnaderna för en förberedande utredning angående en rättegångsreform.
I motiveringen anförde statsrådet och chefen för justitiedepartementet,
efter att hafva framhållit, att en högsta domstol med tjuguen dömande
ledamöter vore för våra förhållanden onaturligt stor, bland annat, följande:
’A andra sidan kan med fog anmärkas, att ej ens nämnda antal är till¬
räckligt för att högsta domstolen skall kunna på ett fullt tillfredsställande
sätt upprätthålla den tjänstgöring på afdelningar, som af domstolen for¬
dras. Med kännedom om det för hvarje år växande antalet invecklade
och svårlösta rättegångar måste man ock tvifvelsutan göra sig beredd på,
att, om ej ytterligare åtgärder vidtagas, balansen icke skall låta sig ned¬
bringas för någon afsevärdare tid.’
I samband härmed framhöll justitieministern jämväl, att verklig och
varaktig bot för långsamheten i rättsskipningen uti högsta instansen ej
lämpligen kunde vinnas annorledes än genom de af 1907 års Riksdag för¬
kastade inskränkningarna i fullföljdsrätten eller anordningar, som medförde
11
Lagutskottets utlåtande AV 13.
liknande verkan. Justitieministern var emellertid af den mening, att dylika
åtgärder icke vore möjliga att genomföra annorledes än i samband med
den af honom i propositionen förordade rättegångsreformen.
Utan tvifvel skulle det vara synnerligen olyckligt, om denna justitie¬
ministerns pessimistiska uppfattning vore riktig. Åtskilliga år lära nämli¬
gen ännu komma att gå, innan den stora rättegångsreformen varder lyck¬
ligen bragt i hamn. Och olägenheterna af, att balansen i högsta domstolen
under tiden skulle allt fortfarande stiga eller åtminstone icke afsevärdt
minskas, äro ju uppenbara.
I sistnämnda hänseende vill jag här återgifva följande yttrande af
konstitutionsutskottet vid riksdagen 1856—1858: 'Om det nuvarande till¬
ståndet’ (den stora balansen i högsta domstolen) 'skulle få någon tid
fortfara, skall ett tillstånd af ett slags rättslöshet inom svenska samhället
uppstå. En sen rättvisa är mången gång föga bättre än ingen; tvistens
föremål förlorar för parten ofta genom tidsutdräkten sitt värde; en tred-
skande, som i rättegången endast söker uppskof uti fullgörandet af en ho¬
nom åliggande skyldighet, skall på det bekvämaste sätt vinna sitt mål;
och en icke häktad förbrytare skall under en icke så obetydlig del af sin
lefnad kunna undandraga sig vederbörlig näpst. En verksam rättsskipning
är dock en af de viktigaste beståndsdelarna af den borgerliga samhälls-
inrättningen, och ett af de oundgängligaste villkoren för ett folks odling
och välstånd. — Men rättsskipningens långsamhet, med den däraf härfly¬
tande overksamheten, vore icke den enda menliga följden af högsta dom¬
stolens öfverhopande med göromål. Domstolens ledamöter kunna icke mer
än andra vara undantagna från den mänsklighetens allmänna lag, att då
skyndsamheten blifver verksamhetens regel, verksamhetens alster i samma
mån försämras. Ledamöterna äro dessutom vanligen i den ålder, då ett
strängare och länge ihållande arbete icke kan förrättas utan våda för deras
fortfarande arbetsförmåga. Arbetet är tillika af den art, att det förr
undergräfver själs- än kroppskrafterna, hvaraf följden kunde blifva, att leda¬
möter länge måste, såsom kroppsligen friska, anses arbetsföra och därför
fortsätta tjänstgöringen,* fastän deras utnötta själsförmögenheter menligt
inverkade på beskaffenheten och fortgången af domstolens arbeten. Men
icke blott för hvila äro ledamöterna i behof af ledighet från de ansträng¬
ande domstolssessionerna, utan äfven för arbete. Sådana mera invecklade
mål, hvilka ledamöterna icke anse sig kunna med tillräcklig säkerhet be¬
döma efter den muntliga föredragningen i domstolen, cirkulera mellan
ledamöterna och utarbetas af dem hemma. — — —
* Numera måste, såsom bekant, justitieråd afgå vid 70 års ålder.
12
Lagutskottets utlutande Nr 13.
För att kunna uppfylla sina plikter såsom domare i sista instansen
äro högsta domstolens ledamöter långt mer än andra domare i behof af
ledighet för djupt och allvarligt begrundande och för omfattande rätts¬
vetenskapliga studier. Samhället begår en verklig orättvisa, då det å ena
sidan föreskrifver plikter och åligganden, men å den andra stänger möj¬
ligheten för deras uppfyllande.’
I anslutning till hvad konstitutionsutskottet sålunda yttrade om högsta
domstolens uppgifter må här, i öfverensstämmelse med hvad som gjorts
i högsta domstolen, dessutom betonas önskvärdheten däraf, att domstolens
beslut måtte kunna erhålla en mera uttömmande motivering, än tiden
nu medgifver, och domstolen sålunda sättas i tillfälle att fylla sin synner¬
ligen viktiga uppgift att värna om enhet och konsekvens i lagtolkning
och rättsskipning samt därigenom erbjuda allmänheten den säkra ledning-
vid bedömande af förekommande rättsförhållanden, som för samfärdselns
tryggande och rättstvisters undvikande är af nöden.
Att justitierådens tid och krafter äro synnerligen strängt tagna i an¬
språk, lärer vara ostridigt. Vid behandlingen i högsta domstolen är 1904
af förslag till förebyggande af den långsamma rättsskipningen därstädes
framhölls ock, att ingen, som hade någon kännedom om arbetet inom
högsta domstolen, torde förvänta, att balansen skulle kunna afhjälpas eller
för framtiden förebyggas genom högre arbetsintensitet, samt att redan nu
torde i kvantitativt hänseende, d. v. s. med hänsyn till antalet afgjorda
mål och ärenden, arbetsprodukten inom högsta domstolen i förhållande till
antalet domare icke öfverträffas, knappast uppnås inom något annat lands
högsta instans. Och för egen del har jag i annat sammanhang ansett mig
kunna uttala den meningen, att icke något lands sista instans ställts under
hårdare eller ens så hårda arbetsvillkor som vår högsta domstol.
I samband härmed bör emellertid en annan, närstående fråga berö¬
ras. I en vid 1905 års riksdag väckt motion, åsyftande åtgärder till
förekommande af balans i högsta domstolen, yttrades, bland annat, föl¬
jande: 'Till sist må framhållas en synpunkt, som ej hitintills beaktats i
ärendet. Uppkomsten af en balans kan bero ej blott på göromålens mängd,
utan ock i icke obetydlig mån på arbetsledningen inom domstolen. I en
kollegial domstol kan ordföranden utöfva stort inflytande på arbetets pro¬
duktivitet. Det är en stor skillnad, om han söker leda öfverläggningen
eller inskränker sig till att afvakta den tidpunkt, då samspråket afstannar
af sig själft, därför att ledamöterna omsider tröttnat på att upprepa sina
skäl. Ordföranden bör ock taga samlande initiativ till sammanfattande for¬
muleringar af sväfvande spörsmål. Och det tillkommer honom att hof¬
samt afböja öf v erläggningens gagnlösa inväfvande till sidofrågor eller
13
Lagutskottets utlåtande Nr 13.
alltför oviktiga detaljer. Genom ett dylikt ingripande behöfver ej åsido¬
sättas^ ärendenas grundliga behandling, hvilken tvärtom befordras genom
ett sådant förfarande.---I högsta domstolen är ingen ledamot ut¬
sedd att såsom president öfvervaka arbetet i sin helhet," och icke heller
utfärdas särskilda förordnanden för ordförandena på afdelningarna. På
hvarje afdelning skall den äldste ledamoten själfskrifvet vara ordförande.
I och för sig är en dylik jämlikhet mellan alla ledamöterna tilltalande.
Men det. kan ju ifrågasättas, om det ej för arbetsledningen kunde vara
fördelaktigt, att, såsom förhållandet är vid högsta domstolen i andra län¬
der, en eller flere ledamöter förordna,des till ordförande inom domstolen.
Den sålunda förordnade fick därigenom en uppfordran att särskilt vaka
öfver arbetets gång och äfven större auktoritet i sin uppgift. Kanske
kunde också eu sådan anordning leda till, att en ledamot, som i påfal¬
lande grad saknade fallenhet för ett dylikt uppdrag, ej gjorde anspråk på
att i sin tur ihågkommas med detsamma.’
Vid behandlingen åt denna motion i första kammaren ansåg sig en
talare böra 'nedlägga en gensaga mot det af motionären i motionen" ut¬
talade klander mot det sätt, hvarpå ordförandena i högsta domstolens af-
delningar ledt, dessas förhandlingar’.
Detta yttrande gaf emellertid eu annan kammarens ledamot, som själf
förut tillhört högsta domstolen, anledning till följande replik: 'Motio¬
nären har framställt en sak, som den föregående talaren bemötte med
en protest, men som jag för min del skall bemöta med ett erkännande,
frågan nämligen om arbetets ledning inom högsta domstolen. Jag anser
det vara en förtjänst af motionären, att han uttalat detta, att frågan om
arbetets ledning verkligen är något, som bör beaktas. För den, som vid
utländska domstolar sett, hvilken stark arbetsledning där förekommer,
hvilken planering för arbetet man där finner, för den är det öfverraskande,
att man icke finner något sådant lämpligt och naturligt hos oss. Jag tror
tvärtom, att man på den vägen kan vinna icke litet.’
Frågan om starkare arbetsledning inom högsta domstolen är gifvet-
vis, särskildt med hänsyn till det understöd från sakkunnigaste håll, den
sålunda vunnit, förtjänt af att tagas i närmare öfvervägande. Uppenbar¬
ligen kan man dock icke genom någon förbättring uti frågavarande af¬
seende helt vinna det åsyftade målet, förekommandet af balans i högsta
domstolen. Härför fordras äfven andra och kraftigare medel.
Vid . valet af de medel, som härutinnan kunna stå till buds — i
hvilket afseende jag hänvisar till den föregående framställningen — lärer
man nu utan vidare kunna utmönstra två: ökning af justitierådens antal
och högsta domstolens tillfälliga förstärkning genom" extra ordinarie bisittare.
14
Lagutskottets utlåtande Nr 13.
Äfvenledes är jag för min del öfvertygad om, att man för närvarande
icke med utsikt till framgång kan återupptaga tanken på revisionsskilling-
ens höjande. Denna utväg till rådande af bot å missförhållandet i fråga
måste jag betrakta såsom stängd med hänsyn till den starka motvilja mot
rättsväsendets fördyrande, som förut visat sig inom Riksdagen.
Af enahanda skäl lämnar jag här jämväl ur räkningen det inom hög¬
sta domstolen väckta förslaget att belägga fullföljden i besvärsmål med
en afgift, motsvarande revisionsskillingen.
Ej heller vågar jag för lättande af högsta domstolens arbetsbörda
förorda den utvägen, att högsta domstolens pröfningsrätt i dit fullföljda
mål varder sålunda begränsad, att rätt att där förebringa ny bevisning
skulle borttagas eller åtminstone inskränkas, och att följaktligen beträffande
sakfrågan skulle bero vid hofrättens pröfning. En dylik reform, som utan
tvifvel har framtiden för sig, lärer nämligen förutsätta ändringar i de
lägre domstolarnas organisation och processverksamhet.
Bland de af lagutskottet vid 1907 års riksdag uti ifrågavarande af¬
seende föreslagna anordningarna har allenast en icke blifvit försökt, näm¬
ligen den, som afsåg, att vissa klasser af mål skulle uteslutas från rätten
till fullföljd i högsta domstolen.
Såsom lämpliga att i detta hänseende komma i betraktande hafva vissa
skiftesmål blifvit utpekade. Man har därvid särskildt tänkt sig inrättande
af en specialdomstol såsom högsta instans för dessa mål och andra till
närgränsande rättsområden hörande ärenden. I motiven till det år 1911
afgifna förslaget till lag om skifte af jord m. in. yttras i afseende härå
följande:
'Kommittén har jämväl haft under öfvervägande spörsmålet om lämp¬
ligheten att inrätta en specialdomstol såsom högsta instans för skiftesmål
och andra till närgränsande rättsområden hörande ärenden, såsom vatten¬
mål ---—. Det har ej kunnat förnekas, att afsevärda fördelar, särskildt
ökad snabbhet i målens afgörande, skulle kunna vinnas genom en sådan
anordning. Men i betraktande af de stora svårigheter, som ställa sig i
vägen för åstadkommande af en fullt kompetent dylik specialdomstol, har
kommittén funnit sig icke böra framställa något förslag i denna riktning.
Förslaget går alltså ut från, att högsta domstolen fortfarande kommer att
utgöra andra och högsta instans i skiftesmål, hvarvid emellertid som önske-
mål torde kunna uppställas, att indelningen och föredragningen inom
högsta domstolen så ordnas, att alla skiftesmål komma på en afdelning,
och att å denna minst två ledamöter äro tjänstgörande under längre tid
i följd.’
I det af vattenrätts- och dikningslagskom mitteerna år 1911 afgifna
15
Lagutskottets utlåtande Nr 13.
förslag till vattenlag in. in. har man likaledes stannat vid den åsikten, att
vattenmålen borde fullföljas till högsta domstolen.
Beträffande det här ofvan omförmälda förslaget, att talan enbart an¬
gående ersättning för rättegångskostnad ej skulle få fullföljas hos Kungl.
Maj:t, lärer kunna göras det inkastet, att, om i hofrätt vinnande part all¬
deles icke eller allenast i otillräcklig grad erhåller ersättning för hvad han
i rättegången nödgats utgifva, han i själfva verket icke ens i fråga om
hufvudsaken bekommit hela sin rätt, och att konsekvensen därför synes
fordra, att^ part, som äger draga under Kungl. Maj:ts pröfning tvistens
egentliga föremål, också bör äga att dit fullfölja sitt anspråk på ersätt¬
ning för rättegångskostnaden.
1 hvarje händelse skulle eu bestämmelse af nu ifrågavarande innebörd
uppenbarligen icke vara af afsevärd betydelse beträffande högsta domsto¬
lens balans. Och detsamma gäller de för öfrigt beaktansvärda förslagen,
att fullföljd till högsta domstolen icke skulle medgifvas i mål angående
förseelser, som folie utom området för grundlag, allmän strafflag, straff¬
lagen för krigsmakten och strafflagen för präster, äfvensom att stadgandet
i 30 kap. 7 § rättegångsbalken borde undergå sådan jämkning, att däraf
fullt otvetydigt framginge, att åklagartalan mot hofrätts utslag finge full¬
följas, endast då det funnes synnerligen angeläget.
Ej heller i öfrigt lärer någon på en gång lämplig och verksam be¬
gränsning af rätten till ändringssökande i högsta domstolen vinnas på
ifrågavarande af lagutskottet vid 1907 års riksdag anvisade utväg, eller att
från fullföljd utesluta vissa klasser af mål.
1 afseende härå må framhållas, att, då frågan om åtgärder för balan¬
sens minskning år 1907 var före i högsta domstolen, en" inom justitiede¬
partementet utarbetad öfversikt öfver utländsk lagstiftning 'angående be¬
gränsning af rätten att fullfölja talan i högsta instansen med särskild
hänsyn till arten af de mål, som icke få dragas under dess pröfning’,
tillhandahållits högsta domstolens ledamöter, hvilka emellertid torde hafva
funnit de begränsningar af denna art, som annorstädes genomförts eller
föreslagits, icke lämpligen kunna tjäna till förebild för svensk lag¬
stiftning.
Af hittills föreslagna medel till afarbetande af den nu befintliga störa
balansen i högsta domstolen och till förekommande af sådan balans i fram¬
tiden återstår allenast ett, eller införandet af en summa revisibilis, att
bär ytterligare beröra. Att detta medel skulle vara effektivt, har icke
Olif vit af någon bestrida Mot detsamma har däremot anförts, att det så
lätt framstode såsom en olikhet inför lagen. Må vara, att detta inkast
icke kan frankännas betydelse. Utomordentliga förhållanden kräfva emel¬
16
Lagutskottets utlåtande Nr 13.
lertid utomordentliga åtgärder. Och då andra, lika verksamma medel till
frågans lösning icke erbjuda sig, finnes enligt min mening icke längre
något val. Att nu, före den stora rättegångsreformens genomförande, till¬
gripa ifrågavarande medel bör desto mindre kunna möta några betänk¬
ligheter, som man för visso icke behöfver vara i besittning af någon siare-
förmåga för att kunna förutsäga, att, om en summa revisibilis nu varder
stadgad, någon ändring häri icke kommer att ske genom nämnda reform.
En rättegångsreform, som ej från fullföljd till högsta domstolen utesluter
mål, då värdet af hvad som tappats icke öfverskrider en viss, i lag fast¬
slagen summa, lärer man icke kunna vänta.’
Enligt den sålunda framlagda utredningen ävensom av mig seder¬
mera inhämtade upplysningar utgjorde antalet balanserade revisionsmål i
högsta domstolen vid 1910 års slut 1,185 och vid 1911 års slut 1,278,
varjämte balansen vid 1912 års slut torde hava uppgått till minst 1,430.
Antalet inkomna revisionsmål utgjorde 714 år 1910 och 677 år 1911,
varjämte till den 1 december 1912 till högsta domstolen inkommit 725
dylika mål.
Dessa siffror visa, att balansen av revisionsmål i högsta domstolen
betydligt vuxit under de senaste åren. Då därjämte de inkomna revisions-
målens antal ådagalagt en obestridlig tendens att ökas,* anser jag det
vara uppenbart, att verksamma åtgärder snarast möjligt måste vidtagas
för det häri liggande missförhållandets undanröjande. Till stöd härför
lärer icke behöva åberopas något utöver vad jag redan anfört.
Beträffande sättet för en lämplig lösning av frågan har jag visserligen
icke frångått min förut angivna ståndpunkt. Då emellertid för mig na¬
turligtvis huvudsaken är, att rättelse vinnes, och sättet, huru detta lämp¬
ligen skall ske, är av underordnad betydelse, samt jag ej vill förneka möj¬
ligheten av, att en lösning kan erhållas genom anlitande av någon annan
utväg än jag tänkt mig, har jag ansett mig icke böra framställa något
bestämdt förslag i ämnet utan hemställer,
att Riksdagen måtte i skrivelse till Ivungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville taga under omprövning, genom vilka åtgärder det anmärkta
missförhållandet i avseende å rättsskipningen i högsta domstolen måtte
kunna avhjälpas, samt till Riksdagen, om möjligt redan år 1914, inkomma
med det förslag, vartill denna prövning kan föranleda.»
* Den minskning i antalet öfriga mål, som uppkommit därigenom, att en del an-
sökningsärenden öfverflyttats till regeringsrätten, är icke af någon afsevärd betydelse.
Lagutskottets utlåtande Nr 13. IT
Konungens domsrätt utövas enligt regeringsformen av Konungens
högsta domstol. Ledamöterna i denna domstol hade alltifrån densammas
inrättande år 1789 varit till antalet tolv och arbetat på en avdelning.
Det mer och mer växande antalet balanserade mål och ärenden föranledde
emellertid eu vid riksdagen 1859—1860 beslutad grundlagsändring, vari¬
genom i förenämnda paragraf infördes bestämmelsen, att högsta domsto¬
len skulle bestå av minst tolv, högst aderton justitieråd, samt att deras
antal ej finge ökas utöver tolv, såvida ej Konungen och Riksens Ständer
beslöte, att högsta domstolen skulle arbeta på avdelningar. Genom en
den 23 oktober 1860 utfärdad stadga föreskrevs, att högsta domstolen
skulle intill dess annorledes förordnades, arbeta på två avdelningar och
utgöras av sexton justitieråd.
Denna väsentliga ökning i antalet ledamöter i domstolen medförde till en
början ett gynnsamt resultat. Under det vid början av år 1861 till domstolen
inkomna revisionssaker i allmänhet ej avgjordes förr än efter mer än två
år från det de inkommit, hade redan år 1869 balansen hunnit så avarbetas,
att dylika mål i medeltal avgjordes efter fyra månader. Sedan emellertid
efter någon tid domstolens arbetsbalans ånyo börjat ökas, har densamma
sedermera alltjämt visat tendens att stegras och under senare år i oro¬
väckande grad tilltagit. Anledningen härtill torde få sökas i flera omstän¬
digheter. Sedan samfärdseln genom förbättrade kommunikationer under¬
lättats och tillgången på juridiskt bildade biträden blivit större, har för
mången möjliggjorts att till högsta instansen fullfölja rättegång, som eljest
skulle stannat i lägre rätt. Genom samhällslivets utveckling i allmänhet
hava rättegångarna tilltagit i antal, och samtidigt härmed hava de till högsta
domstolen fullföljda målen tillväxt i omfång och blivit av mer invecklad
beskaffenhet.
Såsom av justitieombudsmannens ovan intagna redogörelse framgår,
hava under de senaste 20 åren vid upprepade tillfällen åtgärder vidtagits
för att råda bot för de missförhållanden, som en tilltagande arbetsbalans
måste medföra. Därvid har man i första rummet sökt anlita den förut
begagnade utvägen att öka antalet av domstolens ledamöter. År 1897
ökades sålunda antalet till 18, år 1905 provisoriskt till 21 och senast år
1909 till 24, av vilka dock tre skola tjänstgöra i det samtidigt inrättade
lagrådet. Genom dessa åtgärder har vunnits, att högsta domstolen under
viss del av året kunnat arbeta på tre avdelningar, så att domstolens sam¬
manlagda arbetstid, som enligt bestämmelserna i ovannämnda stadga upp¬
gick till omkring 66 arbetsveckor om året, sedermera ökats, efter år 1897
till 82 och efter år 1905 ända till 101 arbetsveckor samt numera enligt
Utskottets
yttrande.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 sand. 13 käft. (Nr 13.)
3
18 Lagutskottets utlåtande Nr 13.
lagen om högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar den 26 maj 1909'
utgör 103 arbetsveckor.
Ö o #
Åtgärder hava emellertid även vidtagits för att minska tillströmningen
av mål till högsta domstolen. Sålunda förordnades genom lag den 18 maj
1894, att fattigvårdsmål ej vidare finge från kammarrätten fullföljas till
Kungl. Maj:t. Enligt lag den 14 juni 1901 höjdes revisionsskillingen från
100 till 150 kronor, och samtidigt därmed stadgades förbud för allmän
åklagare att hos Konungen fullfölja talan utan justitiekanslerns förord¬
nande, varjämte slutligen i samband med inrättandet år 1909 av lagrådet
och regeringsrätten, högsta domstolen befriades från laggranskningen och
O O 7 O GO o
en del ansöknings ärenden.
Emellertid har, såsom justitieombudsmannen framhållit, vad sålunda
under dessa år åtgjorts för nedbringande av högsta domstolens arbets-
balans icke haft åsyftad verkan. Såsom de anförda statistiska uppgifterna
utvisa, hava de berörda åtgärderna, även efter år 1909, icke kunnat för¬
hindra arbetsbalansens fortgående stegring, än mindre föranlett minskning
däri. Balansen enbart av revisionsmål, som enligt justitieombudsmannens
redogörelse vid 1910 års slut utgjorde 1,185 och vid slutet av år 1911 1,278, har
av justitieombudsmannen beräknats vid 1912 års slut uppgå till minst 1,430,
och, enligt vad utskottet inhämtat, lärer sammanlagda antalet balanserade
mål och ärenden vid sistnämnda tidpunkt väsentligt överstiga 2,000.
Till belysande av de olägenheter, som härigenom vållas, må här
anföras, att under det vid slutet av 1880-talet för avgörandet av till högsta
domstolen inkomna revisionssaker i medeltal åtgingo 8 månader och under
år 1897 1 år och 5 månader, motsvarande medeltal numera torde vara vä¬
sentligt högre och i fråga om vanliga revisionssaker kunna beräknas till
åtminstone 2 1/2 år.
Den fara för en ändamålsenlig rättsskipning, som ett dylikt förhållande
innebär, torde icke behöva särskilt framhållas. Den därav framkallade
oerhörda långsamheten i rättsskipningen i högsta instansen måste anses
vara en verklig olycka för rättstillståndet i landet. För upprätthållan¬
det av en god samfundsordning och för samhällets utveckling i dess hel¬
het är uppenbarligen en snabb rättsskipning av den största betydelse,
och för den enskilde måste ett långvarigt dröjsmål med avgörandet av
rättegångarna i högsta instansen ofta komma att föranleda rättsförlust eller
medföra andra menliga följder av den allvarligaste beskaffenhet. Av
ej ringa betydelse synes utskottet jämväl vara, att, såsom vid frågans
behandling inom högsta domstolen framhållits, på grund av det an¬
märkta missförhållandet domstolen hindras att åt sina beslut giva en
så uttömmande motivering, som ensidigt vore, samt därigenom på ett
19
Lagutskottets utlåtande Nr 13.
mera ändamålsenligt sätt fylla sin synnerligen viktiga uppgift att värna
om enhet och konsekvens i lagtolkning och rättsskipning.
De ifrågavarande olägenheterna torde vara så mycket betänkligare,
som, oavsett den omständigheten, att balansen nu är större än under
något av de senaste 20 åren och särskilt ifråga om revisionssaker större
än någonsin förut, den årliga tillökningen i balansen även visat tendens
att stegras. Under sådana förhållanden och då, med hänsyn till den
allt hastigare tilltagande ekonomiska utvecklingen, all anledning finnes att
antaga, det rättegångarnas antal och omfång även framgent skola komma
att ökas, torde det vara uppenbart, att effektiva åtgärder med det sna¬
raste måste vidtagas ej blott för den nuvarande balansens avarbetande
utan även för att för framtiden minska högsta domstolens arbetsbörda och
därigenom möjliggöra en snabbare rättsskipning.
Vid valet av de utvägar, som för vinnande av det åsyftade målet,
må stå till buds, framstår i första hand till bedömande frågan, huruvida
icke en ytterligare ökning av justitierådens antal skulle kunna ske. Emel¬
lertid hava vid alla de tillfällen, då, såsom ovan anförts, denna utväg an¬
litats, olägenheterna av ett allt för stort antal ledamöter i högsta instan¬
sen starkt betonats, och det har därvid i allmänhet ställts i utsikt att, då
med den beslutade ökningen av arbetskrafterna den befintliga balansen
reducerats, antalet ledamöter åter skulle kunna nedbringas. Med hänsyn
till den erfarenhet, som i detta hänseende föreligger, torde dock med viss¬
het kunna antagas, att en dylik reduktion av medlemsantalet, sedan en
ökning en gång skett, icke'vidare skall låta sig göra. Att under sådana
förhållanden nu företaga en ytterligare ökning av detta antal, som under
endast de sist förflutna femton åren ökats med ej mindre än femtio pro¬
cent och redan nu är proportionsvis större hos oss än i något annat euro¬
peiskt land, synes utskottet vara en åtgärd, som icke bör ifrågakomma.
Emellertid har, på sätt jämväl av justitieombudsmannens ovanintagna
redogörelse framgår, vid olika tillfällen åtskilliga andra åtgärder i före¬
varande syfte varit på tal. Sålunda har bland annat föreslagits, att extra
ordinarie bisittare i högsta domstolen skulle förordnas för avarbetande av
den befintliga, arbetsbalansen samt att åtgärder skulle vidtagas för åstad¬
kommande av en mera ändamålsenlig arbetsledning- inom domstolen.
Vidare har ifrågasatts att inskränka högsta domstolens prövning av
målen till att omfatta allenast rättsfrågan samt att återinföra det i 1734
års lag stadgade, men sedan lång tid tillbaka icke tillämpade och seder¬
mera genom lagen om ändringar i vissa delar av rättegångsbalken den 14
juni 1901 formligen upphävda förbudet mot att i högsta domstolen före¬
bringa ny bevisning.
20
Lagutskottets utlåtande Nr 13.
Särskilt har emellertid framhållits nödvändigheten att minska till¬
strömningen av mål till högsta domstolen. I sådant hänseende hava åt¬
gärder varit i fråga dels till inskränkning av rätten att fullfölja talan till
högsta instans och dels till försvårande av fullföljden i de fall, då sådan
medgivits.
1 förstnämnda hänseende har ifrågasatts, att helt och hållet utesluta
rätten till sådan talan i fråga om vissa klasser av mål. Särskilt har där¬
vid bland annat framhållits, att talan enbart i fråga om rättegångskostnad
ej borde vara tillåten, att även andra utsökningsmål än lagsökningsmål
lämpligen kunde stanna i andra instansen, att i fråga om brottmål, de, som
folie utanför området för grundlag, allmän strafflag, strafflagen för krigs¬
makten och strafflagen för präster, ej skulle få från sistnämnda instans
fullföljas o. s. v. Det har vidare framhållits, att under förutsättning av
vissa andra reformers genomförande fullföljd av sådana mål, vid vilkas
avgörande meningsskiljaktighet i underdomstolarna icke yppats, lämpligen
kunde förbjudas; varjämte i fråga om brottmålen ifrågasatts, att inskränka
parts rätt att fullfölja talan till mål av grövre beskaffenhet, att utesluta
målsäganden från rätten att fullfölja talan samt att stadgandet i 30 ka¬
pitlet 7 § rättegångsbalken skulle undergå sådan jämkning, att därav fullt
klart framginge, att fullföljd av talan i åklagaremål endast finge ske, då
det funnes synnerligen angeläget.
Till försvårande av fullföljden i de fall, där densamma medgivits, har
bland annat satts i fråga att införa revisionsskilling jämväl i fråga om
besvärsmål, att höja revisionsskillingen till visst högre belopp, att införa
en i förhållande till tvisteföremålets värde progressiv revisionsskilling, samt
att återinföra den genom ovannämnda lag den 14 juni 1901 upphävda
bestämmelsen om parts skyldighet att för rätt till fullföljd av talan full¬
göra hovrättens dom.
I huvudsak anser sig utskottet rörande de ifrågasatta medlen till
åstadkommande av minskning i högsta domstolens arbetsbörda kunna an¬
sluta sig till vad justitieombudsmannen, till den del han yttrat sig öfver
desamma, i sin ovanintagna framställning anfört. Härvid vill dock ut¬
skottet ytterligare betona att det i Kuugl. Maj:ts ovannämnda proposition
till 1907 års riksdag upptagna förslaget att höja revisionsskillingen enligt
utskottets förmenande icke bör ifrågakomma, över huvud taget torde för¬
mågan att gälda revisionsskilling icke kunna anses vara eu rättvis grund
för bestämmande av de fall, då part i rättegång bör få till högsta instans
fullfölja sin talan. Såsom vid upprepade tillfällen framhållits, skulle en
höjning av denna avgift förnämligast komma att drabba personer i svag
ekonomisk ställning, vilka ej på grund av fattigdom äga åtnjuta befrielse
Lagutskottets utlutande Nr 13. 21
från avgiftens erläggande, men för vilka i allt fall dess utgivande skulle
vara synnerligen kännbart. Att en dylik åtgärd ej heller står i överens¬
stämmelse med den uppfattning om parters rättighet i förevarande hän¬
seende, som i allmänhet gör sig gällande, torde tydligt framgå av det
starka motstånd, som Kungl. Maj:ts ovannämnda förslag vid 1907 års
riksdag rönte.
Vad angår frågan om lämpligheten att återinföra förbudet mot före¬
bringande av ny bevisning i sista instansen inser utskottet till fullo de starka
betänkligheter, som mot en sådan anordning göra sig gällande, särskilt
med hänsyn till den nuvarande organisationen av våra underrätter och
den svaga processledningen i många av dem. Onekligen skulle det fram¬
stå såsom synnerligen otillfredsställande att, i händelse en annan uppfatt¬
ning av sakfrågan gjort sig gällande i hovrätten än i underrätten, tap¬
pande part skulle vara utestängd från möjligheten att i högsta instansen
förebringa den bevisning, som han, om en verksammare processledning
det föranlett, utan svårighet kunnat förebringa, men vars behövlighet
under nuvarande förhållanden först genom hovrättens dom blivit för honom
klargjord. A andra sidan torde dock kunna erinras, att den nu rådande
friheten i förevarande hänseenden i betänklig utsträckning medfört, att
parter först i högsta instansen förebragt den för målets rätta bedömande
erforderliga utredningen. Skulle ett förbud av ifrågavarande art vid när¬
mare undersökning befinnas ägnat att i mera avsevärd mån befrämja
minskning av högsta domstolens arbetsbörda — något som utskottet icke
finner sig i tillfälle att med tillräcklig säkerhet bedöma — synes det där¬
för utskottet, att denna utväg, trots förenämnda därmed förknippade olägen¬
heter, bör komma under övervägande.
Huruvida av de här ovan i övrigt omnämnda förslagen ett eller flera
må vara lämpade att vid ett slutligt ordnande av denna fråga komma till
användning, torde jämväl först efter en närmare utredning kunna be¬
dömas. Av vad vid frågans föregående behandling såväl inom riksdagen
som högsta domstolen förekommit, synes utskottet dock i varje fall uppen¬
bart, att de utvägar, som sålunda, enligt vad ovan nämnts, vid olika till¬
fällen varit på tal, icke äro tillräckliga för vinnande av det mål, varom
här är fråga.
Under sådana förhållanden torde, såsom justitieombudsmannen fram¬
hållit, för minskande av arbetsbalansen inom högsta domstolen och till
förekommande av sådan balans i framtiden, huvudsakligen endast åter¬
stå det medel, som i utländsk lagstiftning under liknande förhållanden
anlitats, nämligen att för sådana mål i allmänhet, i vilka tvisteföremålet
kan uppskattas till ett visst penningvärde, såsom villkor för rätt att fullfölja
22 Lagutskottets utlåtande Nr 13.
talan stadgas, att detta uppgår till ett visst minimibelopp, en s. k. summa
appellabilis (revisibilis).
Uteslutandet av ringare mål från fullföljd från en instans till annan
är för äldre svensk rättsuppfattning ej främmande. Enligt 1734 års lag
vädjades i stad, där kämnersrätt fanns inrättad, från nämnda rätt till
rådstuvurätt; i Stockholm dock endast om huvudsaken hade högre värde
än 30 daler. För städerna Arboga, Falun, Göteborg, Norrköping och Jön ¬
köping gällde enligt särskilda för dessa städer under tiden från 1620 till
1716 utfärdade privilegier eu appellationssumma av 50 daler. Från rådstuvu¬
rätt var enligt 25 kap. 16 § rättegångsbalken i dess ursprungliga lydelse
ej tillåtet vädja till hovrätt, där ej huvudsaken i värde översteg 50 daler.
För åtskilliga städer gällde en betydligt högre summa appellabilis, väx¬
lande mellan 100 och 1,000 daler. Mot lagmans dom var vad till hovrätt
tillåtet endast om huvudsaken översteg 50 daler eller tvisten rörde något,
som ej kunde utsättas till visst värde i penningar. Dessa lagstadgade
förbud mot fullföljd av vissa mål bortföllo fullständigt först vid kämners-
och lagmansörätternas avskaffande genom förordningen den 18 april 1849.
Att i större och folkrikarc länder än vårt man sett sig nödsakad att
för avvärjande av den eljest ofantliga tillströmningen av mål till högsta
instansen vidtaga djupt ingripande åtgärder av flerahanda slag, är helt
naturligt. Sålunda har man exempelvis i Tyskland, oaktat där endast rätts¬
frågan, men ej bevisfrågan är föremål för högsta domstolens prövning, lik¬
väl under de senaste åren sett sig nödsakad att höja det för rätt till full¬
följd av talan stadgade minimivärdet först år 1905 från 1,500 mark till
2,500 mark och därefter år 1910 — på riksdagens initiativ — till 4,000 mark.
I Österrike, det land, vars rättsskipning lärer vara den snabbaste i Europa,
har begränsningen av högsta instansens prövning till rättsfrågan ej heller
varit tillräcklig för att förhindra uppkomsten av en fullkomligt nedtryc¬
kande arbetsbörda, med anledning varav regeringen till nu pågående
riksdagssession framlagt förslag om begränsning av fullföljdsrätten till
högsta domstolen även på det sätt, att talan till nämnda instans mot eu
dom, varigenom underrättens utslag fastställts, ej är tillåten, då tviste-
föremålets värde ej överstiger 1,000 Ivronen.
Men även i länder med mindre folkmängd än Sverige, i vilka på
grund därav de ifrågavarande förhållandena torde vara gynnsammare än
hos oss, har man funnit sig icke kunna undvara en anordning av detta
slag. Så är exempelvis förhållandet i Danmark, där i mål om förmögen-
hetsrättsliga anspråk talan till högsta instansen ej får fullföljas, med mindre
föremålet för tvisten har ett värde av 200 kronor. Ehuru i Danmark till¬
strömningen av mål till Höiesteret torde motverkas av tvånget för part att
23
Lagutskottets utlåtande Nr 13.
där företrädas av advokat och av den höga kostnadsersättning, som lärer
ådörnas den tappande parten, har man emellertid ansett sig"icke kunna
stanna vid nämnda belopp; utan har genom den år 1908 utfärdade
Lov om Kettens Pleje, vilken dock ännu ej trätt i kraft, motsvarande
summa bestämts till 300 kronor. 1 Norge få mål "rörande förmögenhets-
rättsliga värden icke fullföljas till högsta instansen, om ej föremålet för
tvisten uppgår till 1,000 kronor, och vid detta belopp har gränsen jämväl
bibehållits i det av regeringen 1910 framlagda, i denna del av stortingets
förstärkta justiskomité tillstyrkta förslaget till lag om rättegången i tvis¬
temål, oaktat enligt nämnda förslag högsta domstolens prövning inskränkts
till att omfatta allenast rättsfrågan.
1 den kungl. proposition, som år 1907 förelädes Riksdagen, hade,
såsom justitieombudsmannen erinrat, till begränsning av fullföljden till
högsta domstolen, förutom ovannämnda höjning av revisionsskillingen,
jämväl föreslagits stadgande av en summa appellabilis. Kungl. Maj:ts
förslag blev emellertid även i denna del av lagutskottet avstyrkt och vann
ej heller Riksdagens bilall. Härtill torde i väsentlig mån hava bidragit,
att man ansåg sig böra avvakta verkningarna av inrättandet av den då
ifrågasatta regeringsrätten och de åtgärder, som kunde antagas bliva i
samband därmed vidtagna för högsta domstolens befriande från uppgiften
med laggranskningen ävensom från handläggningen av vissa ansöknings-
ärenden. Såsom ovan framhållits, har det emellertid visat sig, att de åt¬
gärder, som i samband med inrättandet av lagrådet och regeringsrätten
vidtagits, i så ringa grad motsvarat de förväntningar, som i detta hänse¬
ende ställts på dem, att de icke ens varit tillräckliga för att förhindra en
ökning i domstolens arbetsbalans.
Med hänsyn härtill och då det synes utskottet vara av största vikt,
att vad nu i denna fråga åtgöres varder av beskaffenhet ej blott att
tillfällligtvis förbättra ställningen, utan även och framför allt att på ett
varaktigt och för framtiden betryggande sätt förhindra en återgång till nu
rådande förhållanden, måste enligt utskottets förmenande vid en lösning
av den förevarande frågan även den här senast omnämnda av justitieom¬
budsmannen förordade utvägen komma i betraktande.
Ltskottet vill emellertid framhålla, att nu ifrågasatta begränsning av
fullföljdsrätten, som uppenbarligen endast kan komma till användning i
fråga om sådana mål, där tvisteföremålet kan uppskattas till något visst
penningevärde, bör förbindas med särskilda bestämmelser i fråga om rätten
att fullfölja mål, som kunna vara av särskilt betydelsefull beskaffenhet,
såsom exempelvis jordatvister, samt att härutöver torde finnas nödigt att
— såsom förhållandet är i Danmark och Norge — öppna möjlighet att,
24
Lagutskottets utlåtande Nr 13.
efter särskild prövning av någon därför lämpad myndighet fa fullfölja talan
även i sådana fall, då avgörandet har betydelse utanför den föreliggande
saken, eller när denna är av väsentlig vikt för den klagande parten utöver
det förmögenhetsvärde den omedelbart angår.
Pa grund av vad* sålunda anförts far utskottet hemställa,
att Riksdagen måtte i skrivelse till Kung!. Maj:t
anhålla, det täcktes Kung! Maj:t taga under ompröv¬
ning, genom vilka åtgärder det anmärkta missförhållandet
med avseende å rättsskipningen i högsta domstolen måtte
kunna avhjälpas, samt till Riksdagen, om möjligt redan
år 1914, inkomma med det förslag, vartill denna pröv¬
ning kan föranleda.
Stockholm den 3 mars 1913.
På lagutskottets vägnar:
O 1 -
JOHAN WIDÉN.
Eeservation:
Herr Lindhagen, med vilken herr Lindqvist i huvudsakliga delar in¬
stämt, har beträffande motiveringen anfört:
»Då nu frågan om högsta domstolens arbetsbalans åter förekommer, vore
det val, om man någon gång toge lärdom av erfarenheten. Många för¬
slag i detta ämne har Riksdagen haft att behandla, och för varje gång har
man hängivit sig åt förhoppningar, som sedan fullständigt gäckats. Aven
nu synes det vara allenast en viss sak, vid vilken förväntningarna före
trädesvis fästa sig, och detta oavsett att man på samma gång ryggar tillbaka
att göra klart för sig hur långt man vill gå och dessutom saknar all kun¬
skap"" om verkningarna i brist på varje statistiskt underlag. Några påtag¬
liga riktlinjer, som kunna förväntas föra fram till ett önskvärt resultat,
har lagutskottet knappast framlagt. Därtill kommer att den nu speciellt
föreslagna utvägen i och för sig ej är särdeles tilltalande utan även den
allmänt hänföres till eu så kallad nödfallsutväg. Det förefaller mig som
om sakens verkliga befrämjande kräft, att utskottet något frejdigaie inlåtit
sig på ämnet i stället för att, iakttaga den största försiktighet i en del
25
Lagutskottets utlåtande Nr 13.
punkter där ett allvarligt övervägande säkerligen skulle kunnat uträtta
något. Av dessa skäl anser jag mig pliktig att, trots saknaden av till¬
räcklig beredelsetid, söka framkomma med några ytterligare synpunkter.
Revisionsskilling en.
Vid sökandet efter de effektiva medel, som skola kunna varaktigt av¬
hjälpa missförhållandet, framställer sig alltid höjandet av revisionsskillingen
som ett av de mest verksamma. Utskottet tager visserligen avstånd från
eu sådan utväg. Men då utskottet haft till uppgift att samla olika me-
ningsskiftningar under en hatt, är det nog ej så helt med enhällig¬
heten i detta avståndstagande. Frågan kommer alltid att ligga på lur för
att oavlåtligt ånyo framföras, när man ställes inför den allvarliga upp¬
giften att verkligen lösa frågan på ett tillfyllestgörande sätt. Det för-
spörjes också, att denna utväg ingalunda är definitivt uppgiven bland dem,
som fått i uppdrag att utreda rättegångsförfarandets förbättring.
Det är sant, att en höjning av revisionsskillingen utan hänsyn til
skillda förhållanden är eu synnerligen, man kan nästan säga, förhatlig
åtgärd, såsom innefattande en kränkning reellt sett av likheten inför lagen
Att införa en i förhållande till tvisteföremålets värde progressiv revisions¬
skilling och på det sättet åstadkomma en förhöjning är väl något mindre
brutalt men drabbar i alla fall olika rättssökande synnerligen ojämt med
hänsyn till deras olika förmögenhetsställning i allmänhet.
Då man emellertid här har ett av de få effektiva medel som står till
buds, kan det icke vara riktigt att på sätt utskottet gjort alldeles släppa
detsamma. Det kan nämligen då i alla fall såsom en oundgänglig nöd¬
fallsutväg trots sin förkastlighet komma tillbaka uti de former, i vilka ut¬
skottet begränsat möjligheterna för denna utvägs anlitande. Uti själva
medlets natur ligger emellertid, enligt min uppfattning, en anvisning på
en anordning, som med fog skulle kunna tillitas under nuvarande ofull¬
komliga förhållanden.
Revisionsskillingen, som förut var 100 kronor men i följd av nödläget
år 1901 höjdes till 150 kronor, har till uppgift att hindra målens till¬
strömning på det sättet, att parterna betagas lust till fullföljd av talan
särskilt i oträngda fall genom utsikterna att behöva offra revisionsskillin-
gens belopp, ifall ändring ej sker i hovrättens dom. Denna verkan kom¬
mer dock att bliva synnerligen olika allt efter som eu part har råd att
offra beloppet eller icke. Det principiellt fullständigt oriktiga och i till-
lämpningen synnerligen obilliga i en sådan rättsordning mildras visserligen
genom utvägen för part att då han kan styrka sin oförmåga på grund
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 13 höft. (Nr 13.) 4
26
Lagutskottets utlåtande Nr 13.
av fattigdom att nedsätta revisionsskillingen, bliva därifrån befriad. Denna
anordning är dock också mycket otillfredsställande, i det att den upp¬
delar alla parter i allenast två grupper, sådana som kunna styrka fattig¬
dom å ena sidan och alla andra utan åtskillnad å den andra sidan. Syn¬
nerligen förmögna parter behöva ej vidkännas större utgift än alla dessa
personer i svag ekonomisk ställning, vilka, såsom utskottet uttrycker det,
ej på grund av fattigdom äga åtnjuta befrielse från avgiftens erläggande,
men för vilka i allt fall dess utgivande skulle vara synnerligen kännbart.
Vill man på ifrågavarande väg såsom ju meningen är hos olikaparter
skapa eu någorlunda lika betänksamhet att fullfölja talan, kan detta
icke uppnås på annat sätt än att revisionsskillingen göres progressiv efter
deras förmögenhetsförhållanden. Därmed vinnes också en annan utomordent¬
ligt viktig sak nämligen att en någorlunda likhet inför lagen träder fram i stäl¬
let för den nuvarande skriande olikheten. Lika väl som medborgarna beskattas
i förhållande till sina inkomster samt detta, numera genom icke blott en
enkel utan även en dubbel progression, lika riktigt och lämpligt synes det
vara att de även som rättegångsparter få nedsätta revisionsskilling efter ena¬
handa grund med hänsyn till sin taxerade inkomst. Med en sådan an¬
ordning skulle man kanske kunna börja med det gamla beloppet hundra
kronor samt sedan göra eu högst betydande progression med någon kom¬
bination även med hänsyn till tvisteföremålets värde. Endast på detta
sätt kan man åstadkomma någon minskning i alla dessa störa ofta inveck¬
lade och vid föredragning mest tidsödande mål, som härflyta från det nu¬
tida ekonomiska livets rastlösa verksamhet. Därigenom skulle också staten
erhålla ett ingalunda föraktligt bidrag till bestridande för omkostnaderna
för rättsskipningen.
Då jag väckte detta förslag inom utskottet vann det ingen anklang.
I stort sett bemöttes det med tystnad förmodligen därför, att det var något
nytt. En röst höjdes dock emot detsamma på den grund, att förslaget
skulle vara väl radikalt. Men meningen är ju dock att nu omsider finna
utvägar, som kunna från roten och på ett varaktigt sätt avhjälpa det onda.
Börjar man emellertid.; att rygga tillbaka för allt som är nytt och radikalt
och på samma gång rättvist lära nog även dt; nu framkomna ansatserna
liksom de gamla komma att rinna ut i sanden.
Arbetsledningen.
1 en kollegial domstol kan ordföranden utöva stort inflytande på arbe¬
tets produktivitet. Det är en stor skillnad, om han söker leda överläggnin¬
gen eller inskränker sig till att avvakta den tidpunkt, då samspråket av¬
stannar sig självt, därför att ledamöterna omsider tröttnat på att upprepa
Lagutskottets utlåtande. N:r 13.
27
sina skäl. Ordföranden bör ock taga samlande initiativ till sammanfat¬
tande formuleringar av svävande spörsmål. Och det tillkommer honom
att hovsamt avböja överläggningens gagnlösa utsvävande till sidofrågor
eller alltför oviktiga detaljer. Genom ett dylikt ingripande behöver ej
åsidosättas ärendenas grundliga behandling, vilken tvärtom befordras genom
ett sådant förfarande.
Jag har själv livlig erfarenhet av vad arbetsledningen i en kollegial
domstol kan betyda. En del av den tid jag tjänstgjorde såsom ledamot i
Svea hovrätt tillhörde jag en division (Törnqvistska divisionen), vars arbets¬
produkt en tid vida översteg övriga divisioners och ej heller lärer sedan
någonsin blivit uppnådd inon hovrätten. Förtjänsten därav tillkom, enligt
mitt förmenande, dåvarande ordförandens lugna och målmedvetna arbets¬
ledning. Från den tid jag tjäntsgjorde såsom revisionssekreterare, d. v. s.
såsom föredragande i högsta domstolen, erinrar jag mig vidare, hurusom
en föredragande plägade före en föredragning höra sig för, vem som skulle
tjänstgöra som ordförande. Därav kunde nämligen bero, huru många mål
man borde vara beredd på. Under min första föredragning i domstolen
blev arbetsprodukten vida större, än någonsin uppnåtts vid alla mina
senare föredragningar. Detta tillskriver jag för min del det särdeles ini¬
tiativrika och besinningstid la sätt, varpå ordförandeskapet i domstolen vid
förenämnda tillfälle utövades av en ledamot i domstolen (justitierådet Sve-
delius), som då tjänstgjorde där för sista gången.
I högsta domstolen är ingen ledamot utsedd att såsom president över¬
vaka arbetet i sin helhet och icke heller utfärdas särskilda förordnanden
för ordförandena på avdelningarna. På varje avdelning skall den äldste
ledamoten självskrivet vara ordförande. 1 och för sig är en dylik jämlikhet
mellan alla ledamöterna tilltalande. Men det kan ifrågasättas, om det ej
för arbetslodu ingen kunde vara fördelaktigt, att. såsom förhållandet är vid
högsta domstolen i andra länder, en eller flere ledamöter förordnas till
ordförande inom domstolen. Den sålunda förordnade fick därigenom en
uppfordran att särskilt vaka över arbetets gång och även större auktoritet
i sinj; uppgift. Kanske kunde också en sådan anordning leda till att en
ledamot, som i påfallande grad saknade fallenhet för ett dylikt uppdrag,
ej gjorde anspråk på att i sin tur ihågkommas med detsamma.
Dessa erinringar, som gjordes av undertecknad redan i en år 1905
väckt motion i förevarande ämne, har nu upptagits av justitieombuds¬
mannen. Utskottet omnämner ämnet bara i förbi fiende. Detta tror jas:
innefattar ett betänkligt underskattande av en så viktig sak.
Man kan för övrigt ifrågasätta, huruvida icke en bättre arbetsledning
kunde ytterligare högligen stärkas genom att skänka alla domstolens
28
Lagutskottets utlutande Xr 13.
medlemmar ett omedelbart intresse för förhandlingarnes koncentration kring
det huvudsakliga. Detta kunde ske genom en ordning, som, under förut¬
sättning av uppnådda normala förhållanden, stadgade icke en fix arbetstid
för medlemmarne på embetsrummet utan en bestämd tid, inom vilka in¬
kommande mål skulle senast föredragas. Om detta skall närmare ordas
nedan under kapitlet hovrätternas arbetsbalans.
Iiätten att förebringa ny bevisning.
Att efter utländska föredömen för högsta domstolens prövning förbe¬
hålla ett bedömande allenast av rättsfrågan möter nog betänkligheter under
alla förhållanden. Emellertid stadgade 1734 års lag såsom princip i 10
kap. 11 § rättegångsbalken, att hos konungen ej finge åberopa andra
bevis än de, som varit framställda vid underrätterna. Då denna grund¬
sats småningom i praxis övergavs, blev den år 1901 formligen upphävd.
Ett återupplivande av denna bestämmelse icke blott såsom en bokstav
i lagen utan såsom något, som bör efterlevas, kunde måhända ganska avse¬
värt bidraga till att minska domstolens arbetsbörda. Några synnerligen
starka betänkligheter för att återinföra förbudet synes mig icke förefinnas
och detta så mycket mindre, som avsevärda fördelar därigenom kunde
även i andra avseenden vinnas för den svenska processförfarandet.
Det nuvarande tillståndet medför, att särskilt sådana personer och
ombud, som av olika skäl ha tillfälle och lust att gå genom instanserna,
ingalunda beflita sig om att vid do två första instanserna förebringa sin
bevisning. Särskilt äro de, som vilja förhala en sak ganska benägna att
uppskjuta sin utredning i det längsta, och då är ju till och med bättre
att förlägga bevisningen till högsta domstolen, då utsikterna att kunna
vinna där och sålunda undgå en del kostnader därigenom bliva större.
Andra tänka att om den utredning, som de närmast ha till hands, ej mot
deras förmodan skulle vara tillräcklig, ha de alltid möjlighet att komplet¬
tera bevisningen i högsta instans. I allmänhet kan man säga, att det vore
väl, om tvistande parter tvingades redan från början tänka sig före, vartill
mer än nog tid gives dem under förhandlingarna vid underrätt och hov¬
rätt. Många anledningar att gå vidare skulle därigenom bortfalla.
Det anmärkes såsom hinder häremot den bristande processledningen
för närvarande i vårt rättgångsväsende. Bakom denna betänksamhet döljer
sig emellertid till stor del den gamla juristdrömmen om advokattvång så¬
som något oundgängligt och förläggandet av en tyngdpunkt i processled¬
ningen uti advokaternas pläderingar. Det är verkligen en fråga av vikt
att börja frigöra sig från detta föreställningssätt. Rättsskipningens dyr¬
29
Lagutskottets utlåtande Nr 13.
barhet, som är en följd av advokattvånget, blir för stora lager av befolk¬
ningen detsamma som avsaknad av rättsskipning och således en stor olycka.
Den processledning, som utövas av en god domare, är väl också enligt
alla tiders erfarenhet den allra förnämligaste. Ur dessa synpunkter kunde
det vara av stort gagn att framtvinga försök, att med bibehållande av den
nuvarande rättegångsordningens enkelhet och billighet, ingjuta nytt liv i
densamma. Kanske skulle man då upptäcka, att den nuvarande ordnin¬
gens grundprinciper icke åro så dåliga, som en blind efterhärmning efter
invecklade teoretiska system vill göra gällande. En van och rättrådig
lantdomares mångenstädes kvarlevande metoder att framleta sanningen och
komma till rätta med kivet, är säkerligen den bästa processlednirm, som
kan uppfinnas. Vad vi nu mest behöva är eu viss renässans i detta av¬
seende av de gamla goda tiderna. För detta fordras bland annat, vilket
hår särskilt må framhållas, att domarne få mera personlig erinran om
sina uppgifter och förpliktelser i detta avseende. Naturligtvis vore det
också en mycket viktig sak, om den studerande ungdomen vid våra juri¬
diska fakulteter kunde bestås någon undervisning och vägledning i san¬
ningssökande, människovänlighet och rättskänsla. Men detta är väl^allddes
uteslutet under hägnet av en traditionell juridik, där bokstaven och for¬
merna åro något huvudsakligt samt det levande innehållet av mindre be¬
tydelse.
Ett förbud att förebringa ny bevisning i högsta domstolen behöver
och bör ej vara undantagslöst. När någon funnit nya bevis av stor be¬
tydelse samt kan göra sannolikt att han ej förut kunnat förete dem eller
10vi att ogillat _ en talan på nya grunder av den beskaffenhet, att sakägaren
ej halt anledning att vederlägga dem med särskilda bevis, synes möjligen
högsta domstolen kunna berättigas, att om den finner så lämpligt, ingå i
bedömande av de nya bevisens verkan.
Begränsning av mål, som. fä fullföljas.
För befrämjande av en snabb rättskipning i högsta domstolen har man
som sagt hitintills sysslat med än den ena än den andra utvägen och
varje gång låtit förleda sig av oriktiga föreställningar om den stora effekten
av den ifrågasatta åtgärden i stället för att söka bedöma ämnet i hela
dess vidd. Vid detta tillfälle synes situationen vara den, att förhopp¬
ningarna med förkärlek vila vid införandet av en s. k. summa apellabilis
eller summa revisibilis som det också kallas.
Givetvis kan man på denna väg komma hur långt som helst. Man
30
Lagutskottets utlåtande Nr 13.
kan alltid utestänga tillströmningen i erforderlig mån genom att sätta ett
tillräckligt högt minimivärde på föremålet för tvister, som få fullföljas.
Denna utväg är dock icke heller något rationellt medel, som är agnat
att väcka tillfredsställelse, utan en nödfallsutväg, som man tager ovilligt.
De mindre bemedlade hava mindre förmögenhetsvärden att röra sig med,
men för dem äro dessa av lika stor betydelse, som de större värdena åro
för de mera förmögna. Viktiga rättsgrundsatser, som påkalla allvarligt
bedömande, dölja sig även lika mycket bakom mindre värden som i stora
värden. När Kungl. Maj:t år 1907 föreslog, att från fullföljd till högsta
instans utesluta civila mål och brottmål, då värdet av vad som tappats icke
överstiger ett tusen kronor, avslogs detta av Riksdagen såsom »icke över¬
ensstämmande med den uppfattning rörande partens rättigheter i berörda
hänseende, som hos landets befolkning allmänt gör sig gällande». Ett dy¬
likt medel, vilket så lätt framstår såsom en olikhet inför lagen, vore en¬
ligt riksdagens uppfattning en åtgärd, som endast i sista hand borde
anlitas. Nu har lagutskottet emellertid svälj t det bäska pillret utan att
kunna göra klart för sig, hur långt man måste ga för att den avsedda
effekten skall fullt infinna sig. Det kan hända att ett tusen kronor inga¬
lunda är tillräckligt utan att regeringen måste komma med vida högre
belopp. Vi se ju också, hurusom exempelvis i Tyskland man i följd
av det. ekonomiska livets utveckling nödgats inom den korta perioden av
fem år höja summa apellabilis först från 1,500 mark till 2,500 och där¬
efter till 4,000 mark och detta lär snart ej heller vara tillfyllest. På
detta sätt kommer till sist den högsta rättsskipningen att bli förbehållen
endast den större förmögenheten. Én ny ordning bör gå i den riktningen,
att den större förmögenheten i lika män som de små tillgångar^ drabbas
av förbudet. Detta synes kunna ske om ej fullkomligt så dock i den
råtta riktningen genom en betydligt progressiv revisionsskilling enligt ovan
framlagt förslag.
Fortfarande måste således som förut gälla, att eu summa apella¬
bilis är en åtgärd, som endast i sista hand bör tillitas. Emellertid finnes
det en kategori mål, som kunna hänföras under den gemensamma rubriken
bagatellsaker och till sådana kunna ju räknas en hel del mål med låga
värden. Dylika saker av såväl civil som brottsmåls natur kunna utan
tvekan och även med rätta avskäras från möjlighet till prövning i högsta
instans.
Lagutskottet vid 1907 års riksdag liksom denna senare ifrågasatte
däremot att, i stället för att göra rätten till fullföljd beroende av ett visst
penningevärde, från berörda rätt utesluta vissa klasser av mål. En sådan
Lagutskottets utlåtande Nr 13. 3 i
anoidning skulle, } ttrade utskottet, lika träffa alla medborgare och sålunda
icke kunna anses innebära, att olika medborgare av lagen behandlades olika.
Justitieombudsmannen ställer sig ganska tveksam om denna utvägs
genomförbarhet i något betydande avseende och lagutskottet omnämner
den visserligen fortfarande men fäller nu ej vidare något omdöme om
densamma. I den mån något kan vinnas på denna väg står det dock
fortfarande fast, att densamma förefaller vara mera överensstämmande med
grundsatsen om allas likhet inför lagen ån införandet av en summa revi-
sibilis.
I detta sammanhang må det tillåtas mig att göra en erinran mot det
framkastade, förslaget, att fullföljd av sådana mål, vid vilkas avgörande
meningsskiljaktighet vid under-domstolarna icke yppats, lämpligen kunde
förbjudas. Det gives emellertid hos oss i vår tid en del mål av social
och . socialpolitisk innebörd exempelvis mål berörande besittningsrätten
till jorden och de konflikter, som ofta uppstå mellan staten och den jord¬
brukande befolkningen a ena sidan samt den industriella jordegendomen
eller annan storgodsbildning å andra sidan. Då domarne visserligen omed¬
vetet men helt naturligt i följd av sin sociala ställning ofta med sina
känslor här stå på kapitalets sida, blir följden såsom erfarenheten visat att
underrätterna här mången gång hänsynslöst och enhälligt gå på formella
grunder till nackdel för det levande livets fordringar. På grund av den
större begåvning och det större ansvar, som har plats i högsta domstolen,
har det i dylika fåll ibland visat sig att först där de statliga och folklio-a
synpunkterna kunna vinna. något gehör. En sådan möjlighet får under
nuvarande förhållanden på intet vis avklippas.
Ohemul klagan.
Ett missförhållande är, att den nuvarande rättsordningen giver anled¬
ning till att en mängd mål fullföljas till högsta domstolen endast av obe¬
fogat rätthaveri eller för att uppehålla motparten i hans uppenbara rätt
utan att sådant förfarande drabbas av något synnerligen avskräckande
äventyr. Förr fanns åtminstone stadgat såsom villkor för rätt att fullfölja
talan mot hovrättens dom, att domen skulle fullgöras. Men då denna
bestämmelse år 1901, såsom det förefaller obetänksamt nog, borttogs, lärer
ingen återvändo i den delen nu så kort efteråt givas. Rättegångsbalkens
29 kap., som handlar om rättegångs missbruk, kvarstår dock ännu. Detta
kapitels 4 § stadgar böter för part eller fullmäktig, som »mot klara skäl
och bättre vett» klagar över hovrätts dom. Då det är vanskligt att be¬
döma, om någon klagar mot bättre vett, så har följden emellertid blivit,
32 Lagutskottets utlåtande Nr 13.
att detta lagbud sällan kommer till tillämpning. Under underteckna
tjänstetid i Svea hovrätt tillämpades ett motsvarande stadgande för klagan
av hovrätten med god effekt mot det begynnande ohemul a förföljandet i
stor utsträckning av växelmål.
Något synes därföre om möjligt böra åtgöras mot förenämnda miss¬
förhållande antingen så, att obefogad klagan i och för sig skall föranleda
till böter eller kanske ännu hällre så, att den, som tappar i högsta dom¬
stolen, skall kunna, då talan befinnes vara utan skäl fullföljd, av domstolen
allt efter målets beskaffenhet ådömas en mera betydande rättegångskost-
nadsersättning eller ett visst belopp såsom skadestånd till motparten föi
det han uppehållit denne i hans rätt. Utan lagstiftning borde på denna
väg, såvitt angår rättegångskostnader, åtskilligt kunna vinnas genom dom¬
stolens egen praxis.
Faran av arbetsbalanser i hovrätterna.
En uppgift att hålla högsta domstolens arbetsmöjligheter i höjd med
antalet inkommande mål måste också se till, att ett lyckligt uppnått re¬
sultat icke plötsligt rubbas av organisatoriska brister på annat håll. Man
bör samtidigt vaka. över att icke balanser uppkomma i hovrätterna, vilket kan
föranleda till att extra åtgärder för att avhjälpa detsamma vålla en extra
tillströmning av mål till högsta domstolen. Att förhindra balansers upp¬
komst i hovrätterna är dessutom i och för sig en särdeles viktig sak för
rättskipningen.
Även hovrätterna hava för närvarande en ganska avsevärd balans
ehuru det visar sig att de inkommande målens antal icke är större än att
de mycket väl skulle kunna avgöras utan uppkomst av någon balans. Här
framträder alldeles särskilt den stora betydelsen av en intresserad och
energisk arbetsledning. Ett omedelbart avgörande av de inkommande
målen skulle bli till en ofantlig fördel för allmänheten, vilket är det vik¬
tigaste. Även hovrättens ledamöter skulle säkerligen känna sig mera till¬
fredsställda därav och i själva verket vinna tidsbesparing i arbetet. Och
slutligen skulle de s. k. hovrättsbalanserna upphöra att vara en permanent
fara för ordnade förhållande även för högsta domstolen.
En dylik arbetsledning beror i mycket på divisionernas ordförandens
åtgöranden. Såsom redan antytts arbetade pa ordförandens initiativ den
s.°k. Törnqvistska divisionen inom Svea hovrätt åtminstone 1891 och 1892,
då undertecknad var ledamot av densamma, efter den principen att ingen
balans skulle få uppkomma. Antalet avgjorda mål per rotel vid denna
division var därför betydligt mycket större än på de övriga divisionerna,
vilket väckte ganska mycket missnöje inom de senare. Ingenting skulle dock
Lagutskottets utlåtande Nr 13.
vara mer agnat att helt genomföra detta system än om dess fullföljande
även blev ett personligt intresse för de olika ledamöterna. Ett uppslag
till en anordning i sådant syfte bär nyligen under rubriken »Rätsskip-
ningens långsamhet» uti Sydsvenska Dagbladet för den 21 sistlidne fe¬
bruari lämnats av en intresserad och sakkunnig annonym författare, som
däri skriver bland annat:
»Statistiken utvisar, att till hovrätterna i allmänhet ärligen ej inkomma flera mål,
än dessa hinna eller med en smula skärpt arbetsintensitet skulle hinna avgöra. Anled¬
ningen till långsamheten i hovrätterna är alltså icke att söka i eu förstärk årlig till¬
strömning av mål, utan huvudsakligen i den en gång uppkomna stora anhopningen.
Vore denna borta, skulle hovrätterna utan ökad arbetsbörda lika lätt kunna meddela
dom i malen några få månader etter det de inkommit som numera efter 1 å 1 x/2 år.
Härför fordras två ting. För det första eu verklig kraftåtgärd, för övrigt av öfver¬
vägande ekonomisk art, nämligen balansernas avarbetning på kort tid genom extra
iarbetskrafter, hör det andra garantier mot att balansen ånyo springer i höjden.
Besinnar man, att om var och en av 30 föredragande ledamöter i Svea hovrätt under
ett visst arbetsar föredragit blott ett enda mål mindre i månaden än som skett, resul¬
tatet skulle hava blivit en arbetsprodukt 300 mål mindre än den nu uppnådda, så in¬
ser man arbetsledningens betydelse. Det är också känt, att olika hovrättsdivisioner
kunna uppvisa mycket olika arbetsresultat. I Göta hovrätt avgjordes 1905 588 vade-
mål, 1907 835.---
Var skall man då finna dessa garantier mot balansernas succesiva ökniug, sedan
de eu gång nedbragts till skäligt omfång? Jo, i avskaffendet av bestämmelsen, att
hovrätterna skola sammanträda vissa dagar i veckan fyra timmar om dagen och dess
ersättande med eu föreskrift, att hovrätt skall inom viss tid handlägga varje inkom¬
mande .mål. Häradsrätter och rådhusrätter hava ingen till visst timantal begränsad
arbetstid. De måste till behandling upptaga alla instämda mål den dag det begäres.
Statistiken visar, som nämnt, att hovrätterna kunna årligen avverka lika många mål
som antalet nyinkommande. Föreskriv alltså, att Varje vademål inom 14 dagar efter
skriftväxtlingstidens slut skall av vederbörande divisionsordförande på anmälan"av före¬
draganden utsättas att förekomma å viss dag inom två månader efter samma tid¬
punkt, och håll inte ledamöterna kvar längre tid än som behövs för genomgående av
varje dags föredragningslista. Är målet i skick att kunna slutligen avgöras, bestäm¬
mes å vilken dag inom en månad domen skall meddelas. På detta sätt skulle flertalet
mål hinna avgöras inom fem månader från det de inkommit till hovrätten. — — •—
Bestämmelser av nu angiven art torde böra kompletteras med möjlighet att vid en till¬
fällig osedvanlig tillströmning av mål anlita tillfälliga extra arbetskrafter. Fn extra
föredragande ledamot på eu division möjliggör en extra sessionsdag i veckan.
E;lu långsamhet^ i hofrätterna avhjälpas genom nu beskrivna synnerligen enkla
åtgärder, så har återigen den långsamma rättskipningen i underrätterna en vida dju¬
pare rot. Här samverka parternas förbalningsintressen med domstolarnas låtgåsystem,
protokollskriveriet och bristen på processuella föreskrifter på sådant sätt, att ett in¬
gripande från det allmännas sida knappast kan ske annat än genom eu grundlig re¬
form af hela proceduren, som sätter verkliga maktmedel i domarens och den av ett
snabbt avgörande intresserade partens händer. Men detta är ingen anledning att
låta den outhärdliga långsamheten i de högre instanserna fortgå. Sedan ett mål vun-
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 1 avd. 5
34
Lagutskottets utlåtande Nr 13.
nit sin fullständiga utredning i underrätten, tar det faktiskt i medeltal 3 till 4 år från
utslaget i första instansen, innan målet hinner avgöras av högsta domstolen. Går man
igenom referaten och notiserna i N. J. A. 1910, skall man finna, att i revisionsmålen
tiden från underrättens uttag till högsta domstolens dom utgjort,
i 11,3 procent mindre än 2 år,
i 22,2 t> 2—3 år,
i 43,7 » 3—4 år och
i 22,8 » mera än 4 år.
Större delen av denna tid ha målen tillbragt orörda i ett skåp först i hofrätten
och sedan i justitierevisionen.»
Detta uppslag för målens snabba avgörande i hovrätterna och för und¬
vikande av balans synes mig alldeles upperbart ha träffat sakens kärn¬
punkt. Man bör i hovrätterna som vid underrätterna utgå från att de
inkommande målen skola avgöras omedelbart efter det de bliva färdiga
för ett avgörande. Det är detta som skall vara huvudsaken och icke en
viss fastslagen tid för ledamöternas föredragning vissa dagar på tjänste¬
rummet. Därigenom få ledamöterna även eget intresse av att ej förlora
tid på onödigt samspråk, onödig språklig filning av rubrikerna, dubbelföre¬
dragning av alla de besvärsmål, som kommuniseras o. s. v. Man måste blott
fråga sig om icke även högsta domstolens arbete lämpligen borde, sedan eu
ny normal ordning kommit till stånd, inrättas efter enahanda grundsats:
alla måls föredragning inom en viss kort tid efter det de inkommit.
Extra bisittare i högsta domstolen.
För att det skall bliva möjligt åstadkomma, att högsta domstolen ar¬
betar utan arbetsbalans, synes det vara nödvändigt att vidtaga extra åtgär¬
der för att avarbeta den stora balans, som för närvarande finnes. Man kan
väl knappast tänka sig, att de inkommande målens antal kunna genom
lämpliga åtgärder nedbringas så, att domstolen både kan omedelbart avgöra
de inkommande målen enligt den nya ordningen och samtidigt avarbeta
den gamla balansen.
Anställandet av tillförordnade ledamöter i högsta domstolen är sålunda
befogat till en början därför, att tillfälliga nya arbetsuppgifter, som inom
ett ämbetsverk ej medhinnas, böra lösas genom en tillfällig förstärkning
av arbetskrafterna. Undertecknad föreslog därför vid 1905 års Riksdag
uti en motion (nr 204) sådan ändring i 17, 26, 34 och 103 §§ regerings¬
formen och 43 § riksdagsordningen, att vid tillfälligt behov av förstärk¬
ning i domstolens arbetskrafter skulle för viss tid kunna förordnas högst
sex personer att tjänstgöra såsom ledamöter av domstolen. Detta förslag
tillstyrktes av konstitutionsutskottet, men föll i Riksdagen företrädesvis
35
Lagutskottets utlåtande Nr 13.
på det uppgivna skälet, att fullgörandet av domstolens viktiga uppgift
krävde full självständighet och följaktligen även ordinarie anställning.
Det är säkerligen företrädesvis eu fördom, om man förmenar, att
dylika förordnade ledamöter med ett så begränsat uppdrag kunna antagas
skola ådagalägga mindre självständighet än de ordinarie ledamöterna.
Även av domarne vid underrätterna och i hovrätterna fordrar man ju
självständighet. Men där tjänstgöra ju extra domare i en omfattning, som
vida övergår vad sålunda föreslogs för högsta domstolen. Den, som" hun¬
nit så långt, att han skulle anses kunna ifrågakomma till biträdande
ledamotskap i högsta domstolen, har för övrigt kommit förbi den punkt,
där han behöver frukta något för sin person.
Ofta tillägges dessutom en ordinarie tjänsteman större auktoritet och
sakkunskap just på grund av sin anställning. Detta är även en vidskepelse,
som ibland vållar, att tjänstemannen vinner större inflytande, än hans
personliga egenskaper förtjäna. Erfarenheten åter visar, att tillförordnade
tjänstemän mången gång hava ett intresse och en arbetsiver, som är något
mer eller mindre förflutet för den ordinarie tjänstemannen.
Det synes mig följaktligen böra särskilt tagas under övervägande
frågan om extra åtgärder för avarbetande av domstolens arbetsbalans. I
den mån detta*kräver ändring i grundlagarna bör förslag därtill ovillkor¬
ligen föreläggas nästa Riksdag.
Lagrådet.
_ Någon ytterligare ökning av högsta domstolens nuvarande tillåtna
ordinarie medlemsantal bör säkerligen ej ifrågakomma, Dylika utvägar
ha visat sig vanmäktiga. Domstolens kompetens blir också lidande därpå.
Däremot vinnes alltid något till befrämjande av rättskipningens snabb¬
het inom domstolen, om till densamma återbördas de arbetskrafter, tre
justitieråd, som för närvarande förbrukas av lagrådet. För detta ändamål
bör lagrådet avskaffas, vilket även för lagstiftningsarbetets möjlighet att i
rätt tid tillgodose behovet av lagstiftning är en synnerligen viktig ange¬
lägenhet.
Ett ofrånkomligt spörsmål för närvarande är, varför man skall be¬
höva behålla denna övervägande obekväma utväxt på vår författning, var¬
till motstycke också saknas annorstädes.
Lagrådet är för det första icke mera kompetent än vem som helst
att bedöma huvudsaken eller det mänskliga innehållet i en behövlig lag¬
stiftning. Man skulle till och med kunna säga, att lagrådet ofta måste
sakna verklig befogenhet därtill, då dess ledamöter av naturliga skäl van¬
36
Lagutskottets utlåtande Nr 13.
ligen stå i sin tankevärld fjärran från de bekymmer, som genom lagstift¬
ningen skulle räckas en hjälpande hand. Sällan eller aldrig har väl lag¬
rådet lika litet som dess företrädare i granskningsarbetet, högsta dom¬
stolen, påkallat en utvidgning av ett lagförslags idéinnehåll, men väl ofta
ställt sig tveksamt mot nya tiders oavvisliga krav.
I fråga åter om den mera underordnade, men därför ingalunda ovik¬
tiga formella granskningen framkommer visserligen lagrådet ofta med rik¬
tiga anmärkningar, som föranleda rättelser. Det måste dock betecknas som
en synnerlig både lyx och tunga, att inrätta en dylik institution för gransk¬
ning i andra hand även av lagberedningens omfattande förslag. Och i
övriga fall skulle juridikens krav på ett för lagstiftningsarbetets gilla gång
vida" mer praktiskt sätt tillgodoses genom en förstärkning av justitie¬
departementets lagbyrå. Detta är också sedan länge en allmän uppfattning
bland dem, som syssla med dessa saker.
Men även denna formellt juridiska granskning lärer ofta övergå till
ett tidsödande sysslande med småsaker. Åtminstone bruka föredragandena
i lagrådet ej spara på beklaganden över detta förhållande, när dessa saker
komma på' tal man och man emellan. Det anses att granskningen ur
denna synpunkt till och med försämrats sedan lagrådet efterträtt högsta
domstolen, ity att domstolen var mera uppfordrad att påskynda förhand¬
lingarna för att ej göra för stort avbräck i sin egentliga uppgift, rätt¬
skipningen.
En mycket bekymmersam sak är också det hinder brådskande sakers
framfärd och överhuvudtaget lagförslags slutliga avgörande röna genom
ifrågavarande påbjudna granskning. Särskilt märkes detta i dessa bryt¬
ningstider, då en myckenhet gammalt skall åtminstone till synes ersättas
med nytt och lagförslagen därför hopa sig ofantligt. Det uppgavs i början
av detta år från sakkunnigt håll, att de då redan föreliggande lagförslagen
skulle sysselsätta lagrådet helt och hållet till år 1917.
Den som är något invigd i ställningar och förhållanden kan slutligen
konstatera en annan olägenhet med lagrådet. I all regeringspolitik tyckes
det vara obotligt att tänka företrädesvis på vad man kan få majoritet för
i riksdagen. En viss nödvändighet ligger under detta, men nödvändigt
är nog också, att åtminstone börja sitt tänkande med vad som bör ske
rätteligen. Emellertid gäller det nu som sagt mest att famla efter vad
som kan av sig själft lyckas i riksförsamlingen. Här spelar också lag¬
rådets yttrande en viss roll. Såsom en offentlig, av författningen instiftad
auktoritet imponerar dess yttrande, oavsett om det har något inre värde
eller icke. En regering, som vill ha något att gå igenom i riksdagen,
frestas då lätt att ta hänsyn också till vad som kan tänkas bliva förordat
37
Lagutskottets utlåtande Nr 13.
av lagrådet. Dettas tillvaro karl på detta sätt ytterligare bidraga till frå¬
gors försumpning.
Det förspörjes att regeringen är betänkt på att möjligen begränsa
lagrådets befogenhet. För att minska dess arbetsbörda skulle nämligen
såsom också förut ibland ifrågasatts de s. k. sociala lagarna undantagas
från laggranskningen.
Det må häremot erinras, att ett socialt eller mänskligt innehåll före¬
finnes icke blott i de lagar, som oegentligt ensamt kallas sociala, utan
även i den allmänna civillagstiftningen, vilken också är uppfylld av socialt
innehåll eller åtminstone borde vara det. Fn sådan tudelning, skulle
dessutom bibehålla åt lagrådets jurister väsentligen en som sagt mycken
dyrbar och onödig uppsikt över lagberedningens jurister. Skall här en
övergranskning verkställas borde den snarast uppdragas åt ett socialt råd
eller något dylikt, som hade att undersöka förslagets idéinnehåll ur med¬
borgerlig synpunkt.
Man måste därför fråga sig, varför även i denna sak skall stannas
vid en halfmessyr. Den konstitutionella garanti, som 1809 års lagstiftare
trodde sig här böra skapa, har icke uppfyllt förhoppningarna. I varje fall
är den icke längre för vår tid något dyrbart arv, som måste fortfarande
vårdas. Tvärtom är det av vikt att få helt bort denna spärrfästning mot
de mäskliga behoven på deras nog tunga väg ändå till och igenom stats¬
makterna.