Lagutskottets utlåtande Nr 12.
1
Nr 12.
Ankom till Riksdagens kansli den 28 februari 1913 k). 3 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om utarbetande och
framläggande av förslag till ändrade bestämmelser om
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap.
Närvarande; Herrar Widén, Lindhagen, Söderbergh, Stärner, Gezelius, Alexander-
son, greve Lagerbjelke, greve Spens, Dahl, Valerius Olsson*, Pettersson i Söder¬
tälje, Lindqvist i Stockholm*, Olsson i See, Svensson i Salang, Igel* och
Holmdahl.
* Ej närvarande vid utlåtandetä justering.
Lagutskottet kar till förberedande behandling förehaft en inom Första
kammaren väckt motion, nr 73, däri berr Ernst Klefbeck hemställt »att
Riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
ändrade bestämmelserom internationella rättsförhållanden rörande äktenskap.»
Till stöd för denna hemställan har motionären anfört följande:
»Gällande lag angående vissa internationella rättsförhållanden rörande
äktenskap förorsakar enligt upprepade erfarenheter vid tillämpandet en hel
del onödiga svårigheter. Dessa kunna stundom vara av en sådan art, att
de av allmänheten, som blir lidande därav, ej kunna uppfattas annat än
som rena trakasserier.
Utländsk undersåte, som vill träda i äktenskap inför svensk myndighet,
skall med intyg av behörig myndighet i den stat han tillhör styrka, att
hinder ej finnes mot avslutande av det äktenskap, varom fråga är.
Redan denna bestämmelse, mot vilken man rent teoretiskt sett icke
kan gorå någon invändning, erbjuder dock vissa svårigheter. I Stockholm
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 sand. 12 käft. (Nr 12). 1
Motionen.
2
Lagutskottets utlåtande Nr 12.
bo t. ex. en mängd ryska judar, som av olika anledningar lämnat sitt hem¬
land och sökt fristad och utkomst här. När dessa med sin anhållan om
intyg av ovan angiven art vända sig till här i riket anställd diplomatisk
eller konsulär rysk ämbetsman, bliva de nästan undantagslöst avvisade,
antagligen emedan de ytterst sällan äro i besittning av fullt giltigt pass.
Då återstår för dem intet annat än sätta sig i förbindelse med hemorten.
Därifrån erhålla de efter mycken omgång och kostnad ett slags intyg av
sådan valör, som framgår av ryska generalkonsulatets vitsord om att in-
tygsgivarens namnteckning är oläslig. Detta intyg är ibland utfärdat av
en rabbin, ibland av borgarstyrelsens i något samhälle ålderman, ibland av
någon annan. Eyska generalkonsulatet vitsordar stundom endast, att inne¬
hållet överensstämmer med det ryska originalet, stundom också att det är
utfärdat av behörig myndighet. Och såsom sådan erkännes icke sällan
även en rabbin.
Men vad innehåller ett dylikt intyg? Jo, alla möjliga upplysningar
om föräldrarnes namn och stånd, personens födelse- och omskärelsedag,
omskärelsens utövare, vitsord om okunnighet i läsning och skrivning,
personens längd, färg på håret och andra signalement, men av alla de
uppgifter, som skulle förekomma, ingenting utom den enda, ehuru mycket
väsentliga, » är ogift».
Men vad värde har ett sådant intyg? Intygsgivaren känner ju icke
det ringaste till, om personen verkligen är ogift. Denne kan ha vistats
borta från hemorten i flera år och i olika länder och har därunder i
regeln icke stått i förbindelse med hemorten och allra minst med dess
borgarstyrelses ålderman.
Om nu emellertid på grund av detta intyg lysning avkunnas —
något som strängt taget icke skulle få ske, då intyget ingalunda var sådant,
som vår författning föreskriver — så uppstå sedan nya svårigheter.
Kontrahenterna kunna nämligen icke inför borgerlig myndighet få sitt
äktenskap avslutat. Magistraten fordrar nämligen icke blott vanlig lys-
ningsattest, utan ock intyg om att lagens föreskrifter av den 8 juli 1904
blivit iakttagna. Och så kan ju ingalunda sägas ha skett. De måste
med eller mot sin vilja gå till en rabbin för att vigas. Häröver är ju
ingenting att klaga. Men ett sådant förhållande strider ju i någon mån
mot lagen om äktenskaps ingående av den 6 november 1908, vilken lag
ju ville bereda möjlighet för alla, som så önska, till äktenskapets avslutande
inför borgerlig myndighet.
Ännu orimligare blir ovan antydda förfarande, om fråga är om en
rysk jude, som vid inflyttningen till Sverige var minderårig. Ganska snart
Lagutskottets utlåtande Nr 12.
3
efter sin hitkomst blir han inskriven i en svensk församling, och i dess
böcker finnas sedan alla anteckningar, som röra hans äktenskapliga för¬
hållanden. Pastor i den församlingen har sålunda full kännedom om-
huruvida han är ledig till äkenskap eller ej. Men när lysning skall ut¬
tagas, får pastor ej medgiva, att sådan avkunnas, förrän personen styrkt
sin ledighet med intyg från rysk myndighet, vilken i regeln därom ingen¬
ting vet. Sådant tangerar ju »utkanterna av det sublima».
Pörfattningen föreskriver ytterligare, att i hinderslöshetsintyget skall
angivas, huruvida mellan kontrahenterna finnes skyldskap eller svågerlag.
Först på allra sista tiden har man lyckats erhålla sådant intyg från som¬
liga utländska myndigheter, men aldrig — såvitt jag vet — från rysk.
Uppgiften anses förmodligen fullständigt onödig. Och skall äktenskap
ingås mellan svensk och utländing, så är ju skyldskap av så intim natur,
att den utgör hinder för äktenskap, så gott som otänkbar. Men bestäm¬
melsen står där, vållar trassel och obehag och ställer utfärdaren av lys¬
ningen i det läget, att antingen skall han negligera gällande författning
och bära alla därav följande konsekvenser eller också under stort person¬
ligt obehag nödgas hålla på en orimlig och för kontrahenterna fullkomligt
obegriplig bestämmelse.
Nästan samma sak kan sägas om det följande stadgandet om att
intyget skall innehålla upplysning, huruvida den främmande statens lag
innehåller föreskrifter om lysning för den, som vill ingå äktenskap utom
sitt hemland.
Onödiga trakasserier vållas också, ehuru i mindre grad, av stadgan¬
de^ angående intyg för svensk undersåte, som vill träda i äktenskap
inför utländsk myndighet. Han skall då av vederbörande pastor begära
s. k. äktenskaps-certifikat enligt fastställt formulär. Men innan detta
får utfärdas, skall pastor på sökandens bekostnad låta annonsera i allmänna
tidningarna. Och detta även då hinder icke yppas mot äktenskapet. Och
sedan får sökanden vänta till femtonde dagen.
Den som begär certifikat kan lika litet som prästen eller någon
annan människa begripa vad detta skall tjäna till. Prästen har alla an¬
teckningar angående sökandens ledighet till äktenskap och har till ytter¬
mera visso undersökt förhållandena. Han har rätt och väl antagligen
plikt att omedelbart utfärda hinderslöshetsbetyg för sökanden för lysnings
uttagande i vilken församling som helst i riket. Man kan då icke undgå
att fråga sig: om nu personen över huvud taget är ledig till äktenskap
i detta ords vanliga betydelse, hur kan det då komma sig, att denna hans
ledighet är omedelbart viss, då det gäller svenskar, men så mycket tvivel
4
Lagutskottets utlåtande Nr 12.
Utskottets
yttrande.
underkastad i förhållande till utländingar, att man i allmänna tiduingarne
måste annonsera efter jäv mot honom?
Det förefaller mig, att denna bestämmelse om annonsering åtminstone
vad beträffar fullt klara fall måtte fullständigt och utan någon som helst
skada kunna utgå.
\ad beträffar utländing, som vill ingå äktenskap inför svensk myn¬
dighet, synes det mig, att stadgandet om, att intyget skall innehålla upp¬
gift angående skyldskap och svågerlag, också bör kunna utgå. Likaså
vad som stadgas om uppgift om eventuell lysning i det främmande landet.
I en särskild anmärkning till författningen kunde helt enkelt meddelas
vilka stater det är, som bibehållit kravet på lysning för den, som utom
hemlandet vill gifta sig; därtill kunde då knytas ett stadgande om, att
för dessa staters undersåtar fordrades intyg om lysnings avkunnande, innan
de här kunde få lysning till äktenskap utfärdad.
Vidare kunde rättighet till utfärdande av hinderlöshetsbetyg för i
Sverige bosatt utländsk undersåte även medgivas föreståndaren för den
församling, till vilken sökanden hör. T. ex. katolske pastorn för i hans
församling antecknade katoliker, judiske rabbinen för till hans församling
hörande judar o. s. v. Därigenom vunnes också den stora fördelen, att man
erhölle ett ledighetsbetyg, som vore grundat på kännedom om personen
och hans förhållanden och sålunda av verkligt värde.»
Till belysning av det spörsmål, som genom förevarande motion dragits
under Riksdagens prövning, torde i korthet böra erinras om tillkomsten
och det huvudsakliga innehållet av de bestämmelser, som i vårt land för
närvarande gälla i fråga om utländsk undersåtes rätt att inför svensk
myndighet ingå äktenskap. Dessa bestämmelser innefattas i lagen om
vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap
den 8 juli 1904 samt vissa i anslutning till samma lag av Kung!. Maj:t
i administrativ väg utfärdade föreskrifter.
Nämnda lag har tillkommit såsom ett led i den efter hand allt mer
utvecklade mellanfolkliga lagstiftningen i syfte att i möjligaste mån reglera
förhållanden, som äro eu följd av den tilltagande samfärdseln mellan länder
med olika rättssystem. Sedan åtskilliga ämnen inom äktenskapsrätten
dryftats å konferenser mellan delegerade för flertalet europeiska stater i
Haag under åren 1893, 1894 och 1900, framlades sistnämnda år utkast
till grunder för gemensam lagstiftning i vissa av de till behandling upp¬
tagna ämnena. På grundvalen härav avslöts sedermera den 12 juni 1902
mellan Sverige, Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna,
Lagutskottets utlåtande Nr lä.
5
Portugal, Rumänien, Schweiz, Spanien, Tyskland och Österrike-Ungern en
konvention »för lösande av konflikter mellan lagar i fråga om äktenskap».
Då frågan om lagstiftning i Sverige på grundval av konventionen
sedermera upptogs av Kungl. Maj: t, framhöll dåvarande chefen för justitie¬
departementet, att lagbestämmelser i förevarande hänseende, vilka dittills
så gott som fullständigt saknats i svensk rätt, icke borde inskränkas till
vad av konventionens biträdande nödvändigt betingades. Genom en sådan
inskränkning skulle nämligen de missförhållanden, som saknaden av lag¬
bud låtit framträda, i alltför ringa mån avhjälpas, enär åtskilliga stater,
med vilka Sverige stode i livlig samfärdsel, icke anslutit sig till konven¬
tionen. Åt de lagbestämmelser, som kunde komma att införas, borde där¬
för givas den avfattning, att beträffande de rättsinstitut, varom fråga vore,
kunde vinnas lösning av konflikterna gentemot lagstiftningarna i alla stater,
oavsett om de hörde till konventionsstaterna eller icke.
Enligt den sedermera antagna lagen gäller i fråga om utländsk under¬
såtes rätt att inför svensk myndighet träda i äktenskap, att hans rätt att
ingå äktenskapet skall bedömas efter lagen i hans hemland eller, därest
denna lag medgiver tillämpning av lagen å annan ort, sistnämnda lag.
Därjämte stadgas förbud för utländsk undersåte, som är gift, att inför svensk
myndighet ingå nytt giftermål samt mot äktenskap mellan kontrahenter,
som till varandra stå i sådant skyldskaps- eller svågerlagsförhållande, som
enligt svensk lag utgör äktenskapshinder. Med dessa undantag skall alltså
lagen i vederbörandes hemland eller den lag, till vilken denna hänvisar, äga
tillämpning. De äktenskapshinder i övrigt, vilka äro i svensk lag stad¬
gade, berättiga således icke myndigheterna att vägra giftermål mellan
främmande undersåtar, som enligt sin egen lag äro oförhindrade till äkten¬
skapets ingående. — Enligt 4 § i lagen skall vidare, för det fall att främ¬
mande stats lag föreskriver lysning, sådan stats undersåte icke tillåtas ingå
äktenskap inför svensk myndighet, innan han styrkt, att lysning ägt rum
eller att befrielse därifrån vunnits. Av departementschefens yttrande vid
lagförslagets behandling i statsrådet framgår, att nämnda bestämmelse an¬
setts påkallad »av god ordning och omsorg om egna undersåtar», då enligt
konventionen vissa främmande stater förbehållits rätt att såsom påföljd av
försummad lysning tillämpa bestämmelse om äktenskapets ogiltighet. Det
har därför ålagts vigselmyndigheten att kräva upplysning om främmande
lags ståndpunkt i detta hänseende samt att, ifall lysning erfordras, kräva
bevis om dess fullgörande eller om dispens från densamma. — Enligt 5
§ skall äktenskap, som enligt främmande stats lag iugåtts inför sådant
lands här anställda diplomatiska eller konsulära ämbetsmän, vilka äga
6
Lagutskottets utlåtande Nr 12.
vigselbehörighet, anses vara i behörig form avslutat. För tillämpning av
detta stadgande erfordras dock, att ingendera kontrahenten är svensk under¬
såte. — I 6—9 §§ upptagas slutligen bestämmelser angående giltighet av
giftermål, som ägt rum å utrikes ort.
Jämlikt bestämmelse i 3 § i lagen har Kungl. Maj:t genom en den
8 juli 1904 utfärdad förordning meddelat närmare föreskrifter om sättet
för styrkande av utländsk undersåtes hinderslöshet, då han skall inför
svensk myndighet ingå äktenskap. Genom denna förordning har stadgats,
att sådan utländsk undersåte skall med intyg av behörig myndighet i den
stat, han tillhör, styrka att enligt lagen i sagda stat hinder ej finnes
emot avslutande av det äktenskap, varom är fråga. Intyget skall särskilt
angiva, huruvida mellan kontrahenterna veterligen finnes skyldskap eller
svågerlag samt, om sådan förvantskap är kunnig, beskaffenheten av den¬
samma. Intyget skall vidare innehålla upplysning, huruvida den främ¬
mande statens lag innehåller föreskrifter om lysning samt huruvida i
sådant fall lysning ägt rum. Intyget skall tillika vara åtföljt av ett
av viss ämbetsman meddelat bevis, att intyget är utfärdat av behörig
myndighet.
Genom en samma dag utfärdad förordning har Kungl. Maj:t jämväl
meddelat föreskrifter om huru svensk undersåte, som vill träda i äkten¬
skap inför utländsk myndighet, må erhålla äktenskapscertifikat, d. v. s.
intyg, att han enligt svensk lag är berättigad ingå det ifrågavarande
äktenskapet. Därvid gäller, att svensk undersåte, som har hemvist inom
riket, har att begära äktenskapscertifikat hos vederbörande prästerskap,
som, därest hinder mot äktenskapet ej yppas, har att i allmänna tidning¬
arna och, där så kan ske, tidning i orten, införa kungörelse, upptagande
kontrahenternas namn, ålder, födelseort, yrke och hemvist ävensom anvis¬
ning om anmälan av äktenskapsjäv inom femton dagar från kungörelsens
införande i allmänna tidningarna. Svensk undersåte, som har hemvist i
utlandet, har för enahanda ändamål att hänvända sig till svensk beskick¬
ning och konsulat, varest kungörelse av ovan nämnt innehåll skall anslås,
varjämte kungörelsen, där så kan ske, skall införas i tidning i orten.
Äktenskapscertifikat skall utfärdas i enlighet med ett förordningen bifogat
formulär. — Genom en senare tillkommen bestämmelse kunna utomlands
bosatta svenskar jämväl erhålla äktenskapscertifikat genom kabinettssekre¬
teraren i utrikesdepartemententet.
Såsom av ovan lämnade redogörelse framgår, är tillämpligheten av de
stadganden, som reglera ifrågavarande rättsområde, i åtskilliga avseenden
Lagutskottets utlåtande Nr 12.
7
beroende av iakttagandet av formföreskrifter och bestämmelser i syfte att
förhindra ingående av äktenskap, då förutsättningarna för dylikt äkten¬
skaps giltighet icke föreligga. I främsta rummet komma härvid i betrak¬
tande de föreskrifter, som meddelats i fråga om utländsk undersåtes skyldig¬
het att styrka hinderslöshet till äktenskap, som han önskar avsluta inför
svensk myndighet. Det ligger i sakens natur, att ett fullgörande av
sådana föreskrifter i många fall måste erbjuda stora svårigheter, då ett
nöjaktigt förebringande av den bevisning, som med dessa bestämmelser
åsyftas, i ett främmande land ofta kan vara vanskligt. Särskilt framträda
dessa svårigheter i fråga om sådana i vårt land i ganska avsevärt antal
levande utländska undersåtar, vilka på grand av svag ekonomisk ställning,
obekantskap med gällande rättsliga föreskrifter eller ogynnsamma för¬
hållanden i hemlandet hava svårt att erhålla nödig medverkan av myndig¬
heterna i hemstaten. Såsom motionären framhållit och utskottet jämväl i
övrigt inhämtat, hava också de jämförelsevis stränga fordringar, som lag¬
stiftningen ställer på bevisningen om hinderslöshet till äktenskap, i flera
fall medfört, att vigsel icke kunnat avslutas mellan här i riket vistande
utländska undersåtar eller mellan sådan undersåte och svensk medborgare.
Det synes sålunda utskottet vara på tillfyllestgörande sätt utrett, att ifråga¬
varande stadganden i deras nuvarande avfattning icke kunna anses fullt
motsvara det ändamål, som denna lagstiftning avser att främja. Yid så¬
dant förhållande och då en ordning, som är ägnad att mera verksamt
befordra möjligheten för dylika utländska undersåtar att, då de så önska,
här träda i äktenskap, uppenbarligen såväl ur humanitär och social som
från den allmänna moralens synpunkt är i hög grad önskvärd, har ut¬
skottet ansett en utredning högeligen önskvärd, huruvida icke lättnader
borde kunna medgivas i fråga om sättet att för dem styrka hinderslös¬
het vid ingående av äktenskap här i riket.
Då utskottet sålunda ansett en förändring av den nuvarande lag¬
stiftningen behövlig, har det för utskottet stått fullt klart, att denna frågas
ordnande är förenat med särskilda vanskligheter på grund av dess samman¬
hang med den av Sverige biträdda internationella konventionen. Härvid
torde emellertid böra bemärkas, att just i förevarande hänseende konven¬
tionen åt de särskilda staterna inrymt eu viss frihet. I konventionens
fjärde artikel heter det nämligen:
»Utländska undersåtar böra, då de vilja gifta sig, styrka, att de
enligt den i artikel 1 angivna lag äro oförhindrade att äktenskapet ingå.
Sådan bevisning kan förebringas vare sig genom intyg av diplomatiska
8
Lagutskottets utlåtande Nr 12.
eller konsulära ämbetsmän, som därtill bemyndigats av den stat, de blivande
makarne tillhöra, eller genom varje annat slag av bevismedel, för såvitt
internationella konventioner eller myndigheterna i det land, där giftermålet
sker, anse bevisningen tillfyllestgörande.»
I fråga om innehållet av en förändrad lagstiftning i nu förevarande
ämne och de särskilda förslag i sådant avseende, som av motionären fram¬
ställts, anser sig utskottet i frågans närvarande läge icke böra närmare
uttala sig. De erfarenheter, som vunnits under den tid, nuvarande be¬
stämmelser ägt giltighet, torde kunna lämna ledning vid utarbetande av
en efter förhållandena bättre avvägd lagstiftning. Dock vill utskottet er¬
inra, att i vissa främmande länder såsom ytterst a medel för styrkande
av hinderslöshet medgivits användande av ed. Det synes därför böra över¬
vägas, huruvida även i vårt land bevisning i angivna hänseende skulle
kunna förebringas på nämnda sätt eller genom annan i bindande form
avgiven förklaring.
Beträffande den del av motionärens framställning, som avser villkoren
för svenska undersåtar, som vilja träda i äktenskap inför utländsk myndig¬
het, att erhålla äktenskapscertifikat, har utskottet likaledes funnit det
böra tagas i övervägande, huruvida icke åtskilliga av de nuvarande be¬
stämmelserna äro onödigt betungande och om en förenkling av dem kunde
genomföras. Särskilt synes det kunna ifrågasättas, om den föreskrivna
annonseringen kan anses påkallad av verkligt behov eller om densamma,
åtminstone under vissa omständigheter, skulle kunna eftergivas.
Utskottet, som inhämtat, att lagberedningen för närvarande är syssel¬
satt med en revision av den nu ifrågakomna lagstiftningen och att åt¬
minstone en del av de i motionen framlagda önskemålen därvid sannolikt
varda upptagna till prövning, anser det oaktat angeläget, att här berörda
förhållanden nu av Biksdagen läggas under Kungl. Maj:ts bedömande.
De överklagade missförhållandena äro nämligen i viss mån sådana, att
deras avhjälpande synes trängande. Och då 1904 års lag medgivit Kungl.
Maj:t frihet att, på sätt även skett, i vissa avseenden utfärda närmare
bestämmelser, torde möjlighet förefinnas att på denna väg få åtminstone
en del av olägenheterna snarligen avhjälpta. I den mån åter, som här
ifrågakomna bestämmelser må vara avsedda att ingå i den blivande all¬
männa lagstiftningen i ämnet, torde desamma tilläventyrs kunna i allt fall
göras till föremål för särskild behandling utan sammanhang med lagbered¬
ningens förslag i övrigt.
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
Lagutskottets utlåtande Nr 12.
9
att Rikadagen, i anledning av förevarande motion,
måtte i skrivelse till Kung]. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t till undanröjande av anmärkta missför¬
hållanden låta omarbeta nu gällande lagstiftning om
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, i
vad densamma avser utländsk undersåtes rätt att in¬
för svensk myndighet ingå äktenskap samt intyg om
svensk undersåtes hinderslöshet att träda i äktenskap
inför utländsk myndighet, samt, i den mån Riksdagens
medverkan erfordras, för Riksdagen framlägga förslag
i ämnet.
Stockholm den 28 februari 1913.
På lagutskottets vägnar:
JOHAN WIDÉN.
Reservation
herrar Gezelius och greve Spens.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 12 Käft. (Nr 12).
9