Jordbruksutskottets utlåtande AV 44.
1
Nr 44.
Ankom till Riksdagens kansli den 8 april 1913 kl. 3 e. in.
Utlåtande, i anledning av vädd motion om viss ändring i gällande
bestämmelser angående socken- eller distriktsmagasins-
fonder.
(2:a Avd.)
I en inom Andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets förbere¬
dande behandling hänvisad motion, nr 37, har herr Torgen föreslagit,
att Eiksdagen måtte besluta sådan förändring i bestämmelserna för s. k.
socken- eller distriktsmagasinsfonder, att dessa kunna upplösas, såvida
delägarne i övervägande skattetal förena sig därom, och detta ej för¬
hindras av befintliga villkor vid enskilda donationer.
Till stöd härför har anförts följande:
»I en mängd av rikets kommuner bildades i början av förra år¬
hundradet s. k. socken- eller distriktsmagasiner, vilka hade till ändamål
att vid behov, särskilt under nödår, tillhandahålla säd åt behövande, i
första hand delägarne. Ägarne till vissa hemman anslogo en bestämd
mängd säd, som sedan utlånades mot hög ränta. Den vanligaste räntan
var en kappe per lånad spann, och spann per lånad tunna per år. Staten
bidrog även till viss del. Grundbestämmelsen var för dessa magasin,
att de voro oupplösliga, och att de ägdes av hemmanet (skattet), ej dess
personliga ägare.
De med Kungl. Maj:t och kronan upprättade kontrakten innehöllo
bland annat, »att magasinet för all framtid skulle åtfölja och vara oskilj¬
aktigt från de hemman, vilkas ägare uti bildandet därav deltagit».
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 10 sand. 26 käft. (Nr 44.) 1
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.
I mån av ändrade förhållanden, särskilt i fråga om kommunikationer,
kom behovet av magasinen huvudsakligast, ja, i de flesta fall alldeles att
försvinna, och för att den samlade säden ej skulle förstöras, beslöts den¬
sammas försäljande. Denna åtgärd skedde merendels omkring 1870-talet.
Försök att samtidigt upplösa magasinen misslyckades, om de underställdes
godkännande. Allmänt friade sig delägarne från Kungl. Maj:t och kronan
genom att återbetala deras andel. Detta skedde i kraft av en kungl.
kungörelse av den 4 dec. 1863, som samtidigt som den lade delägarnes
beslutanderätt under kommunalstämmorna jämväl fastställde kontrollen
över de genom spannmålens försäljning uppkomna penningmedlen.
Fonden skall nu förvaltas av en magasinsföreståndare, och delägarne
få uppbära den årliga avkastningen, d. v. s. räntan. Prejudikat härå
kunna nämnas några. Kungl. res. av den 21 juni 1872, den 7 juli
1876, den 26 okt. 1877 två stycken, och en bland de sista den 1 juli
1910.
Ändamålet med dessa magasin har som sagts bortfallit, och fonderingen
med bibehållandet av den årliga avkastningsrätten kan knappast betecknas
annat än löjlig, helst den i många fall är nära nog omöjlig att efterleva.
Efter sedan hemman, som ingått som delägare, ägts, sålts, ärvts och delats
under åborätt äntligen skattelösts, kanske så sent som 1854, har det allt¬
jämt sålts, ärvts och delats, så att dess skattetal ofta nu räknas i fem-,
sex-, ja, sjusiffriga tal, och en mångfald av ägare, vilka sinsemellan årli¬
gen skola dela kanske 4 ä 5 kr. högst.
För delägare är bestämt, var deras rätt får utövas, men inga grunder
hur, d. v. s. ej hur röstvärdet skall beräknas. Därför sker nog utdel¬
ningen mången gång godtyckligt. I ett fall vet jag, att avkastningen
fortfarande fonderas, i en socken har hela magasinet spårlöst försvunnit
(torde nog vara fler) och i vissa fall hava enskilda av intresse eller
okunnighet lösgjort fonden från skattet och gjort den till en lösegendom,
där person påförts lott eller andel.
Som belysande frågan hur litet magasinen nu fylla sitt ändamål kan
anföras ett exempel från Norrland. Ägare av hemman inom mera avlägsna
byar, och där sädesodling var mindre lönande, ingingo merendels som
delägare. Just sådana hemman företrädesvis hava nu blivit bolagsegen-
dom och kanske t. o. m. igensådda, ej med magasinsäd, utan med skogs¬
fru. Bolagen hava blivit stora, ofta de största delägarne i magasinen.
Någon nytta av bibehållandet av dessa magasin kan jag ej med
bästa vilja påvisa, men säkerligen skola kommunalstämmorna, Konungens
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.
befallningshavande och Kung], Maj:t så mycket mer kunna påvisa vilket
oerhört tvisteämne de är o.»
De i motionen omförmälda socken- och distriktsmagasinen inrättades
till största delen under senare hälften av 1700-talet och början av 1800-
talet i ändamål att lindra den nöd, som bristen på spannmål, förorsakad
av missväxter och jordbrukets till följd av de långvariga krigen iråkade
vanskötsel dä ofta framkallade. Sålunda uppmanades församlingarna ge¬
nom kungl. brev den 7 augusti 1750 och den 9 februari 1 757 till in¬
rättande av sockenmagasin för understöds och låns lämnande vid miss¬
växter, och vid 1780 års riksdag beviljades penningunderstöd för in¬
rättande av dylika magasin i alla rikets provinser. Såsom motionären
antytt, gick vid bildandet av magasinen så till, att hemmansägarne inom
en socken eller annat område för ändamålet anslogo en viss mängd
spannmål, som sedan vid inträffande missväxt eller eljest, då anledning
därtill förelåg, mot ränta och återbetalningsskyldighet in natura utlå¬
nades till hjälpbehövande. Fastställelse av de för magasinen antagna
reglementena meddelades till en början av Kungl. Maj:t, som emellertid
sedermera genom cirkulär den 6 april 1842 å Konungens befallnings-
liavande överflyttade denna befogenhet.
De sålunda bildade magasinen, vilka enligt samtida vittnesbörd vid
sin uppkomst voro ägnade att fylla ett verkligt behov, kommo emeller¬
tid så småningom, i den mån kommunikationerna förbättrades och jäm¬
väl i övrigt förändrade förhållanden inträdde, att åtminstone i vissa
trakter av landet bliva skäligen obehövliga, vilket visade sig däri, att
de endast i ringa grad anlitades av lånesökande. Då vid sådant för¬
hållande den i magasinen förvarade spannmålens kapitalvärde kom att
lämna endast obetydlig ränta, började det framstå såsom ett önskemål
att genom magasinens indragning och spannmålens förvandling i frukt¬
bärande kapital kunna bereda socknen eller distriktet större avkomst
av det i spannmålen nedlagda kapitalet, än som med magasinens bibe¬
hållande kunde vinnas. På därom av Rikets Ständer i en vid 1862
—1863 års riksdag till Kungl. Maj:t avlåten skrivelse, nr 143, gjord
framställning stadgades därför i en den 4 december 1863 utfärdad kungl.
kungörelse, att det skulle ankomma på vederbörande kommunalstämma
att i de fall, då sådant icke av befintliga villkor vid enskilda donationer
förhindrades, vidtaga de förändringar med dylikt magasin, som av kom¬
munalstämman ansåges nyttiga, under iakttagande likväl, att, därest ma-
gasinsrörelsen korame att minskas eller helt och hållet indragas, det
Historik.
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.
Utskottet.
genom den befintliga spannmålens föryttrande erhållna penningkapitalet
skulle under behörig kontroll bibehållas. I anledning av det sålunda
lämnade medgivandet torde under den närmast därpå följande tiden den
i magasinen förvarade spannmålen i allmänhet hava blivit försåld, där¬
vid i enlighet med stadgandet i ovanberörda kungl. kungörelse av de
erhållna försäljningssummorna bildades fonder, vilka icke få skingras
eller minskas, utan alltjämt skola förvaltas för delägarnas gemensamma
räkning.
Motionären hemställer nu om sådan ändring i gällande bestämmelser
angående ifrågavarande fonder, att dessa må kunna upplösas, såvida del-
ägarne i övervägande skattetal förena sig därom och detta ej förhindras
av befintliga villkor vid enskilda donationer.
Utskottet har för sin del icke funnit de av motionären till stöd
för framställningen anförda skäl vara av sådan beskaffenhet, att ut¬
skottet ansett sig böra i anledning av desamma tillstyrka bifall till
motionen. Visserligen lärer det icke kunna bestridas, att ifrågavarande
fonder — med hänsyn till de hjälpmöjligheter av andra slag, som vid
inträffande missväxt i någon landsända numera erbjuda sig — förlorat
en stor del av sin ursprungliga betydelse, men å andra sidan bör enligt
utskottets mening icke heller förbises, att fonderna i fråga, trots den ut¬
veckling, förhållandena på hithörande områden under tidernas lopp under¬
gått, likväl allt fortfarande, särskilt i mera avlägset belägna och av
missväxt ofta hemsökta trakter, rätt använda, kunna hava en uppgift
att fylla. Med tämligen stor säkerhet torde ock kunna påstås, att en
fördelning av fondernas medel, på grund av de obetydliga belopp, som
i allmänhet skulle belöpa å de särskilda delägarna, endast undantagsvis
skulle för delägarna vara av någon större betydelse i ekonomiskt hän¬
seende. Den av motionären anmärkta svårigheten att rätt verkställa för¬
delningen av fondernas årliga avkastning — vilken svårighet väl för
övrigt i lika hög grad skulle göra sig gällande vid den av motionären
ifrågasatta fördelningen av fondernas kapitalbelopp — lärer enligt ut¬
skottets mening lämpligen kunna undvikas därigenom, att avkastningen,
i stället för att fördelas mellan delägarna, disponeras för något delägarnas
gemensamma behov eller, därest något dylikt icke för tillfället skulle
föreligga, tills vidare lägges till fondens kapitalbelopp. Att, såsom motio¬
nären påpekat, de angående ifrågavarande fonder gällande bestämmelserna
i åtskilliga avseenden, exempelvis beträffande dispositionen av fondernas
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.
5
avkastning, äro ofullständiga, vill utskottet icke förneka, men torde detta
enligt utskottets uppfattning icke höra föranleda till fondernas upplösning
utan endast, därest så skulle finnas lämpligt, till erforderlig komplettering
av bestämmelserna i fråga.
På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att förevarande motion icke må av Riksdagen
bifallas.
Stockholm den 8 april 11) 13.
På jordbruksutskottets vägnar:
D. PERSSON i Tällberg.
Närvarande: herrar Persson, Tamm, Odelberg, frili. De Geer, Paulson, Fahlén,
Lindblad, Pers, Lundell, Nilsson i Kabbarp, Kronlund, Linders,
Hellström, Barthelson, Bosson och Nilsson i Linnés.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 10 samt. 26 Käft. (Nr 44.)
2