Jordbruksutskottets utlåtande Nr 25.
1
Nr 25.
Ankom till Riksdagens kansli den 19 februari 1913 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av vädd motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående utredning och förslag till sådan ändring av lagen
angående vägliållningsbesvärets utgörande på landet, att
kostnaden för underhåll av enskild väg må kunna delvis
övertagas av väghållningsdistriktet.
(2:a Avd.)
.1 en inom Andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets be¬
handling överlämnad motion, nr 149, hava herrar Olsson i Berg m. fl.
hemställt, att Riksdagen måtte besluta att i skrivelse anhålla, det Kung].
Maj:t täcktes låta utreda och till Riksdagen snarast inkomma med för¬
slag till sådan ändring av lagen den 23 oktober 1891, angående väg-
hållningsbesvärets utgörande på landet, att kostnaden för underhåll av
enskild väg må kunna uppdelas emellan väghållningsdistrikt med lag¬
enligt bidrag av statsmedel och respektive vederbörande enskilde, i den
mån sakkunnig, objektiv uppskattning av vägens betydelse i trafikhän¬
seende finner densamma i avsevärd grad på samma gång tjäna ett be¬
tydande enskilt och allmänt trafikintresse.
Till stöd härför har anförts följande:
»Bland frågor, som under senaste åren träget framförts genom
motioner i Riksdagen, är den om ökat statsbidrag till allmänna väg¬
underhållet på landet.
Då detta allmänna vägunderhåll utgör en mycket tung börda för
dem det åligger samt dessutom trycker synnerligen ojämnt inom olika
till och med varandra nära belägna väghållningsdistrikt, så är det helt
Bihang till Biksdagens protokoll 1913. 10 samt. 11 käft. (Nr 25.)
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 25.
naturligt, att energiska strävanden skola göra sig gällande för att söka
få denna börda lättad och utjämnad. Men det är icke nog med under-
hållstungan av de allmänna, på respektive väghållningsdistrikt indelade
vägarne, utan jordbrukarne på landet hava därjämte ofta mycket långa
sträckor livligt trafikerade enskilda s. k. utfartsvägar från respektive
byalag och gårdar, vilkas nödtorftiga underhåll mången gång är vida
dyrbarare för dessa avlägset belägna jordbruk än det dem åliggande
allmänna vägunderhållet.
Utan nödtorftig kommunikation är ett jordbruk omöjligt i våra
dagar, då jordbrukets produkter måste förvandlas i penningar till många¬
handa utgifter; och utvecklingen för övrigt fordrar förutsättningar för
samtrafik, därest icke avlägset liggande orter inom vårt land skola helt
avfolkas.
Det är därför av nöden, och bör med rätta betraktas såsom en
ej oväsentlig statens angelägenhet att tillse, i vilken mån anordningar
kunna åvägabringas för tillgodoseende av trängande kommunikations¬
behov till avlägset liggande bygder i större utsträckning, än som nu
kan ske.
Som bekant, skall nämligen en väg helt övertagas av väghåll¬
ningsdistrikt till underhåll, därest någon hjälp från det allmänna därtill
skall kunna erhållas.
Därvid är att märka, att vägen skall hava den betydelse från trafik¬
synpunkt, att den kan betraktas såsom allmän; att enligt kap. 2 § 8
väglagen ur vägkassan skall bekostas iståndsättande av enskild väg, som
till allmänt underhåll övertages; samt att det i huvudsak beror på de
väghållningsskyldiges beslut, om en enskild väg övertages av ett väg¬
hållningsdistrikt till underhåll eller icke.
Det blir därför i oskäligt liten utsträckning, som enskilda vägar,
trots deras vidsträckta användning av eu större allmänhet, bliva indelade
till allmänt underhåll; ty detta beror sålunda på, dels om vägen har
sådan trafik, att de väghållningsskyldige anse den hava egenskap av
allmän, och dels de kostnader, som vägkassan får vidkännas förvägens
iståndsättande, så att den, tekniskt sett, får landsvägs- eller bygdevägs
natur enligt väglagen och sålunda kan komma i åtnjutande av stats¬
bidrag.
Det ställer sig nämligen ofta så, på grund av de ökade kostna¬
derna för väghållningsdistriktet, som föranledas av övertagande av en¬
skilda vägar till allmänt underhåll, att de väghållningsskyldige ställa
sig avvisande i det längsta — och i varje fall blir utgången beroende
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 25.
*
på eu mer eller mindre tillfällig1, godtycklig uppfattning lios de väg-
kållningsskyldige, som ej sällan är framkonstruerad.
Det vore därför otvivelaktigt önskvärt, om väglagen kunde ändras
därhän, att den bleve så att säga mera elastisk, i ändamål att uuder-
hållstuugan av enskild, för en viss allmänhet betydelsefull väg kunde
lagenligt uppdelas emellan väghållningsdistrikt och de respektive enskilde.
Därför, då iråga väckes om väghållningsdistrikts övertagande av
enskild väg, borde en sakkunnig och objektiv utredning åvägabringas
t. ex. genom den särskilda nämnd, om vilken väglagen i kap. 4 stad¬
gar — för att bestämma, i vilken mån sådan enskild väg är att anse
såsom allmän och huruvida eventuellt underhållstungan borde fördelas
emellan väghållningsdistriktet och de respektive vederbörande enskilde
underhållsskyldige.
Enligt väglagen ha vi såsom bekant två slag af allmänna vägar,
nämligen lands- och bygdevägar, vilkas karaktär är betingad av deras
större eller ringare betydelse för den allmänna trafiken.
De praktiska förhållandena äro nog emellertid sådana, att det med
skäl kan ifrågasättas, huruvida icke en tredje kategori av vägar väl läte
försvara sig. Det finnes ju inom varje ort i hela vårt land för trafiken
på landet betydande vägar av enskild natur, om vilka man kan säga,
att de från trafiksynpunkt hava en komplicerad egenskap av allmänna
och enskilda.
Det är just beträffande sådana vägar, som stora orättvisor och
svårigheter yppas beträffande underhållningsskyldighetens utgörande i
förhållande till trafikanternas nytta av vägen.
Här borde en uppskattning, på ovan antytt eller annat sätt, kunna
ske, för att utröna sådan vägs egenskap av allmän å ena och enskild
å andra sidan, och underhållskostnaden sålunda fördelas i den mån
vägens egenskap, från ovan angivna synpunkt, betingade sådan för¬
delning.
Efter vårt förmenande, skulle mycket vinnas, om en ändring av
väglagen i ovan angivna syfte bleve genomförd, därigenom ock de
svåraste olägenheterna beträffande byavägsunderhållet skulle kunna
avhjälpas.
Emellertid lärer knappast en motionär kunna åstadkomma den
förberedande utredning, som för det åsyftade målets vinnande erfordras,
och föreslå behövliga ändringar i väglagen.»
Utskottet vill ingalunda bestrida riktigheten av det i motionen utskottet.
påpekade förhållandet, att vissa enskilda vägar å landet, med hänsyn
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 25.
till å dem framgående trafik, tjäna ett — i många fall betydande —
allmänt samfärdselintresse samtidigt som ett mera begränsat enskilt
eller lokalt samt sålunda lända till gagn och användning icke blott för
dem, vilka vägunderhållet i varje särskilt fall åligger, utan i avsevärt
större omfattning. Ej heller har utskottet förbisett, att denna bristande
överensstämmelse mellan trafikintresse och väghållningsbesvär i vissa
fall kan bliva så stor, att ett verkligt missförhållande uppstår, i det att
en eller ett fåtal enskilda måste ensamma och kanske med betydande
kostnader underhålla för allmän samfärdsel behövliga vägar. Då ut¬
skottet sålunda medgiver det befogade i motionärernas framhållande av
att faktiskt underhållsskyldigheten av vissa vägar, som, oaktat sin be¬
tydelse, dock ej äro att räkna såsom allmänna, understundom kan ställa
sig tryckande för och ojämnt belasta vissa enskilda vägintressenter,
finner utskottet å andra sidan icke lämpligt att utan vidare godtaga det
förslag till berörda missförhållandes avhjälpande, som blivit av motio¬
närerna framlagt.
Utskottet anser det nämligen vara ganska antagligt, att, även med
tillhjälp av redan förefintliga lagbestämmelser, det skall låta sig göra
att komma betydligt närmare det tillstånd av rättvisa i avseende å
underhållet av i motionen åsyftade vägar, vartill motionärerna säga sig
sträva.
I sådant hänseende erbjuda såväl lagen den 23 oktober 1891 an¬
gående väghållningsbesvärets utgörande på landet som lagen den 5
juli 1907 om enskilda vägar å landet otvivelaktigt ganska betydelse¬
full hjälp. Vad don förra lagen beträffar, äro ju de stadganden, som
återfinnas i dess 4, 41 och 42 §§, delvis avsedda just att öppna möjlig¬
het för förändring av enskild väg till allmän, då samfärdselförhållandena
sådant påkalla. Och härvidlag är att märka, att det ingalunda, såsom
motionärerna förmena, är förbehållet de väghållningsskyldiga i distriktet
att avgöra, huruvida en sådan förändring skall komma att äga rum, I
stället är det ju i varje särskilt fall Konungens befallningshavanda obe¬
taget att besluta om enskild vägs indelning till allmänt underhåll, så
snart utredning visar, att det allmänna samfärdselintresset överväger.
Otvivelaktigt torde alltså vara, att genom nämnda lagstadgandens allt¬
jämt fortgående praktiska utnyttjande ett flertal enskilda vägar, som
rätteligen borde hava egenskapen av allmänna, komma att därtill om¬
vandlas.
Vad åter angår lagen om enskilda vägar å landet, torde utan
överdrift kunna påstås, att genom densammas tillkomst, en jämnare för¬
delning åstadkommits, än vad förut varit fallet, beträffande underhålls-
Jordbruksutskottets utlutande Nr 25.; 5
bördan för sådana vägar, i dot att åtminstone alla de personer, som
hava stadigvarande nytta av en väg, numera kunna förpliktas till gemen¬
samt underhåll av densamma. Då emellertid härtill kommer, att under
den korta tid, sistberörda lag funnits till, endast ganska ofullständig
erfarenhet kunnat vinnas om densammas verkningar, såväl i förevarande
som andra avseenden, torde det vara lämpligt att, i och för ett all¬
sidigt bedömande av det av motionärerna framkastade spörsmål, avvakta
ytterligare erfarenhetsrön av lagen.
Slutligen torde i detta sammanhang förtjäna beaktande ett av
Kungl. Maj:t, under sjätte huvudtiteln, innevarande års Riksdag förelagt
förslag om ett extra anslag av 500,000 kronor till anläggning av enk¬
lare vägar i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län. Skulle detta
förslag vinna Riksdagens bifall, kommer därigenom att tillskapas en i
viss. måtto ny vägtyp, och torde det, innan någon åtgärd i den av
motionärerna antydda riktningen vidtages, vara av stort intresse att
erfara, vilken betydelse för ifrågavarande landsdelar ett dylikt nytt väg-
system kan visa sig medföra.
Av _ det sagda torde framgå, att utskottet, som livligt behjärtar
det i motionen uttryckta önskemål om en sa vitt möjligt jämnare och
mindre tyngande fördelning av underhållsskyldigheten cåv vissa betydelse¬
fullare enskilda vägar å landet, dock håller före, att detta önskemål
väsentligen torde kunna vinnas inom nuvarande lagstiftnings ram samt
genom ett mera genomfört utnyttjande av de möjligheter, nämnda lag¬
stiftning medgiver. Att, innan en kommande utveckling jävat detta
utskottets antagande, i enlighet med motionärernas förslag genom lag¬
ändring söka utforma en ny vägtyp, utgörande ett slags mellanting
mellan allmänna och enskilda vägar, anser utskottet icke tillrådligt.
Utskottet finner sig därför böra hemställa,
att förevarande motion ej må av Riksdagen bifallas.
Stockholm den 18 februari 1913.
På jordbruksutskottets vägnar:
D. PERSSON i Tällberg
Närvarande: hrr Persson, Tamm, Odelberg, frih. De Geer, Paulson, Fahlén, Lind¬
blad, Pers, Ericsson, Lundell, Nilsson i Kabbarp, greve Hamilton,
Kronlimd, Andersson, Linders och Hellström.