Jordbruksutskottets utlåtande Nr 147.
1
Nr 147.
Ankom till Riksdagens kansli den 20 maj 1913 kl. 4 e. m.
Utlåtande, i anledning av väckt motion om begränsning av tiden
för giltigheten av meddelat tillstånd att överbygga kungs-
ådra m. m.
(2:a Avd.)
I eu inom Andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets be¬
handling överlämnad motion, nr 199, har herr Lindhagen hemställt, att
Riksdagen ville för sin del besluta att i 8 § av lagen den 30 december
1880 angående jordägarens rätt över vattnet å hans grund införa ut¬
tryckligt stadgande därom, att tillstånd till överbyggande av kungsådra
skall meddelas endast på viss tid ej överstigande 40 år samt en skälig
avgift bestämmas för den upplåtna vattenkraften, eller, om detta ej
ansåges böra bifallas, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t omedel¬
barligen anhålla, att vid meddelande av koncession för överbyggande
av kungsådra sådana bestämmelser, som ovan sägs, måtte inflyta bland
koncessionsvillkoren.
Till stöd härför har anförts följande:
»Den nutida, bolagsbildningen är en mäktig hävstång för företag¬
samhet och ekonomiskt framåtskridande. Men den har också sin baksida,
som kan betecknas såsom fruktansvärd. Denna företagsamhet är nämligen
enskild. Dess drivfjäder och ideella mål är därför icke att göra människorna
lyckliga, utan för att skaffa vinst åt aktieägarna. När en sådan makt
såsom ock är förhållandet strävar att bliva herre över både det fasta
produktionsmedlet jorden och det rörliga produktionsmedlet penning-
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 10 samt. 85 höft. (Nr 147—148.) 1
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 147.
kapitalet, kan man förstå vilka svårigheter måtte uppstå för det besitt-
ningslösa flertalet av folket.
Under sådana förhållanden är det en livsfråga för detta flertal just
nu, att staten, som representerar alla, behåller de produktionsmedel var-
över densamma förfogar och i afl synnerhet sin jordegendom. Under
ett århundrade ha de enskilda intressena fatt plocka åt sig opåtalt både
det ena och det andra av dessa domäner. Det varslar emellertid som om
det allmänna rättsmedvetandet nu skulle börja vakna något samt kräva
en räfst uti alla dessa mysterier. Statsmakten måste slå vakt om sina
gamla domäner och jorddonationer och därvid även söka återvinna vad
som obehörigen frångått staten.
Under sådana förhållanden måste det väl anses särdeles obefogat
att staten avhänder sig besittningsrätt för all framtid av vad det allmänna
ännu har i sin besittning. Ett sådant avhändande i oträngt mål äger
rum genom det tillstånd Kungl. Maj:t fortfarande utfärdar för över¬
byggande av Dkungsådra» på evärdelig tid.
Den gamla kungsådran beskrives i den senaste författningen av
den SO december 1880 om jordägares rätt över vattnet å hans grund på
följande sätt: »Där kungsådran av ålder varit, skall den fortfarande
lämnas öppen för allmän samfärdsel, för flottning och för fiskens gång
eller annat allmänt ändamål, så ock till bevarande av enskild rätt, som
av ådran är beroende. Kungsådran skall, så framt den ej är annorledes
bestämd, anses framgå i djupaste vattnet och beräknas till en tredjedel
av vattendragets bredd vid vanligast förekommande lågt vattenstånd.»
När dispositionsrätten till ett vattenfall i dess helhet tillhör en¬
skilda, köper man hela kraftkällan med stränder och betalar en rund
summa utan att klaga. Men linnés kongsådra uti vattnet, da fordias
såsom eu oundgänglig samhällsangelägenhet, att dess krav väsentligen
tillfaller strandköparen såsom god pris bara, varefter presentens värde
till sist hamnar icke hos industrien, utan hos dem, som sälja industri¬
aktier på fondmarknaden. Det är detta anspråk kungsådrafrågan rör
sig om.
Med strandägarens påstådda så kallade lagfästa rätt till vattnet i
kongsådra förhåller det sig till eu början på det sättet, att den icke kan
vid domstol utsökas. Praktiskt taget finns således ingen juridisk rätt. Den
myckna juridik, som ödslats och ytterligare ställes i utsikt för detta
rättsanspråksbestyrkande, mäktar således under ingå omständigheter
komma med några gåvor. Den försjunker dessutom i gissningar rörande
vad gångna tiders lagstiftare menat. Om de döda ingenting annat än
trött, heter det visserligen. Men framfarna lagstiftare ha säkerligen
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 147.
3
liksom de nutida sällan tänkt eller menat någonting alls utöver vad de
uttryckligen nedskrivit.
Någon på moralen grundad rätt för strandägare!! kan ännu mindre
spåras. Kungsådrans vatten är en produkt av ovanliggande nederbörds¬
områden, och vattenkraftens nutida värde är en skapelse av samhälls-
lconjunkturerna. Strandägaren, gammal eller ny, bär intet legitimt
krav på en evärdelig present av kungsådrans vattenkraft.
Det är väl därför uti övriga europeiska länder vattnet i allmänhet
rättsligen tillhör det allmänna. Vårt kungsådrebegrepps vagga stod
också i de tider, då allmänningsrätten och regalrätten hos oss omhägnades.
Kungsådrans lagfästande kan måhända naturligast förklaras såsom en
kompromiss mellan dessa nya samhällssträvanden och gammal skandi¬
navisk individualistisk rättsuppfattning.
Den enda juridik därför, som här betyder något, är den gamla
rättsregeln »beatus possidens» eller lycklig den, som har besittnings¬
rätten, och ännu lyckligare givetvis deri, vilken, såsom i detta fall är
händelsen, lätt sig förfoganderätten tillagd genom klar lag. Den lycklige
besittningshavaren är här de allmänna intressena. Dessa växla dock med
tiderna. Lagen uppräknar några intressen, som gjorde sig gällande
redan då lagen stiftades. Men den förbehåller ock kungsådrans vatten
lör »annat» allmänt ändamål, således även för kommande tiders nya
intressen. Målsmannen för de allmänna intressena är staten. Eder
rättare sagt de förra är en integrerande del av staten själv.
Statsmakten har således rätt och plikt att vara med i frågan om
utbyggandet av ett vattenfall, där kungsådran linnes. Själva överbyg¬
gandet av ådran har därför måst tillåtas genom särskild lagstiftning.
Men dessutom har ifrågasatts, att det allmänna skall betinga en arrende¬
avgift (lconcessionsavgift) för upplåtelsen samt vidare att en koncession,
som ej bör uppskjutas, dock av den anledningen skall förbindas med
eu viss ej alltför lång tidsbegränsning. Detta senare ingalunda för
att sedan utan vidare återta koncessionen, utan för att få andrum att
ordna dessa saker både i ena och andra avseendet. En tidsbegränsning
framhålles nu från många industriidkare sida icke vara antaglig. Vid
enskilda gemytliga tillfällen undfaller mången dock det medgivandet,
att villkoret kanske ej är så farligt. Utåt måste man emellertid föra
ett annat tal. Ty nu eller aldrig gäller det.
Man kan ju förstå, att betänksamhet lätt uppstår hos mången
inför det obekanta i koncessionens förnyelse. Men även vattenkrafts-
industrien får väl räkna med att den står under statsmakterna och får
lita till dess avgörande. Vattenbyggare i övriga Europa nödgas i
4 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 147.
gemen underkasta sig en ganska kort tidsbegränsning i koncession å
hela anläggningen. Och då häremot plägar svaras, att förhållandena
hos oss äro annorlunda, så måste man spörja sig, vari dessa avgörande
olikheter bestå och om statsmakterna hos oss skulle vara mera minder¬
värdiga än de utländska. Kapitalet är vant att underkasta sig vida
större och oberäkneligare risker i konjunkturer, konkurrens och även¬
tyrligheter av olika slag.
En tidsbegränsning är icke heller för våra förhållanden något nytt
hugskott bara. Saken har sin förhistoria.
År 1896 beslöt Riksdagen begära förslag till lagstiftning för under¬
lättande av vattenfallens tillgodogörande. Detta. skulle avse dels rätt
att överbygga kungsådra, dels rätt till expropriation föi’ framdragande
av elektriska kraftledningar.
Den förra frågan framlades sedan av regeringen för 1899 års
Riksdag,* och förslaget innehöll ett medgivande av kungsådrans över¬
byggande t. o. m. för all framtid. Ingen uppmärksammade då, att ett
sådant av händande av de allmänna intressenas besittningsrätt till kungs-
ådran utan vidare kunde ha sina betänkligheter, och förslaget gick där¬
för omärkt igenom. Hade en framställning emellertid skett, så lider
det inget tvivel, att Andra kammaren på den tiden skulle ha bifallit en
tidsbegränsning i själva lagen för att vinna rådrum, och saken skulle
ha varit klar och vi skulle kommit från de nuvarande bekymren i
ämnet.
Påföljande år, 1900, framlades för Riksdagen det andra begarda
förslaget om expropriationsrätt för kraftledningar. Åven ^ denna kon¬
cession föreslogs av regeringen skola meddelas sökande för evärdelig
tid. Då blev emellertid det betänkliga även i ett sådant förslag upp¬
märksammat, och motion väcktes bland annat, att lagstiftningen borde
byggas på koncession endast för vissa tider i sänder samt betalning av
en årlig koncessionsavgift. Andra kammaren biföll i huvudsak denna
framställning, men Första kammaren avslog den och frågan förföll för
den gången.
Regeringen återkom 1902 med ett förslag, som innehöll nagra
förbättringar till jordägarnas förmån, men bibehöll bestämmelserna om
evärdelig koncession utan ersättning. Ny framställning gjordes i Andra
kammaren av enahanda innehåll som förra gången, och då det blev
uppenbart, att Andra kammaren var sinnad att vidhålla sin förra stånd¬
punkt, åtminstone i frågan om tidsbegränsning, ^ böjde sig slutligen
Första kammaren och genom sammanjämkning framkom nu gällande
lagstiftning; om högst 40-årig koncessionstid för kraftledningar.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 147.
Både 1900 och 1902 hade med synnerlig skärpa från såväl rege¬
ringens som Första kammarens sida framhållits att en evärdelig kon¬
cession vore den oundgängliga förutsättningen för att någon kunde
inlåta sig på vattenfallens utbyggande. Men när sedan lagen i alla
fall kom med sin tidsbegränsning, så har det visat sig att dessa far¬
hågor icke alls besannats.
Efter dessa erfarenheter och då regeringen trots sin befogenhet
ej bland villkoren för koncessioner för överbyggande av kungsådra
jämväl upptog åtminstone tidsbegränsning, var det klart, att försummel¬
sen 1899 måste bli uppmärksammad och försök till rättelse göras.
När Riksdagen således år 1904 begärde revision av lagstiftningen
om vattenrätt, fogades till lagutskottets betänkande en reservation, däri
yrkades, att i Riksdagens motivering skulle särskilt påpekas försummel¬
sen i fråga om lagstiftningen om kungsådra. »Samma skål», heter det
i reservationen, »som talade för bland annat 1902 års beslut, borde även
föranleda, att det allmänna ej för all framtid avhänder sig förfogande¬
rätten över vattenkraften i kungsådra och att även den möjligheten
hålles öppen att utarrendering kan ske mot upptagande av eu viss avgäld.»
I denna reservation instämde bland andra den nuvarande statsministern
Staaff. Förslaget att i motiveringen intaga nämnda förbehåll vann dock
ej Riksdagens bifall.
År 1907 väcktes särskilt förslag om tidsbegränsning i själva lagen
för överbyggande av kungsådra. Frågan om koncessionsavgift upptogs
ej den gången för att icke öka motståndet. Lagutskottet gillade en¬
hälligt tanken, men hemställde, att regeringen måtte anmodas att göra tids¬
begränsning av högst 40 år, intill dess ny vattenrättslagstiftning kommit
till stånd. Emellertid väckte saken ett oväntat starkt motstånd även i
Andra kammaren från industriens talesmän och frågan föll den gången.
År 1909 upprepades framställningen om tidsbegränsningen, dock
med den förändringen att medan år 1907 en tidsbegränsning av högst
40 år begärdes, föreslogs nu att »vid meddelande av tillstånd till över¬
byggnad av kungsådra göres sådan begränsning av tiden för tillståndet,
som kan för olika fall anses av förhållandena påkallad». I lagutskottet
tillstyrkte sedan sex reservanter från Andra kammaren förslaget, och
kammaren antog denna gång förslaget, vilket dock afslogs af Första
kammaren.
Det har sedan väckt ett stort uppseende inom industrikretsar, att
advokatfiskal i kammarkollegium Axel Klockhoff i sitt utlåtande förra
året över eu begärd koncession av överbyggande av kungsådra i Skall-
böleforsen i Ljungan hemställt om att koncessionen måtte nu till en
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 147.
början ställas på eu viss tid eller, såsom lian exempelvis föreslog, 75
år. Vattenkrafts föreningen gick i anledning därav till och med in till
regeringen med en petition, däri föreningen angrep alla dessa »projekt
av kronans ämbetsmän, dessa upprepade anfall mot strandägarens lag¬
farna rätt till vattnet» samt uttalade hurusom det vore »lyckligt, om
dessa kronans ämbetsmän för framtiden ville taga den hänsyn till sagda
industri, att de icke genom hugskott onödigtvis försvårade dess tillvaro
och utveckling».
Det må häremot erinras, att advokatfiskalens hemställan om eu
tidsbegränsning icke var värre enastående än att alla vattenbyggare i
övriga Europa få underkasta sig den beträffande hela vattendraget,
att det hos oss har en förebild i 1902 års lagstiftning om kraft¬
ledningar, att det uttryckligen år 1904 förordades bland annat av lan¬
dets nuvarande statsminister, att det enhälligt tillstyrktes av 1907 års
lagutskott och att det påyrkades av 1909 års Andra kammares majoritet.
Däremot kan med skäl anmärkas mot advokatfiskalens förslag, att en
tid av 75 år är ett alldeles för långt provisorium för att vinna det
rådrum för frågans definitiva lösning som erfordras. Hall här som
vid elektriska kraftledningar fastställts i lagen eu koncessionstid av 40
år, skulle det säkert visa sig, att de stora farhågorna skulle även i detta
fall utebli. Allra minst kan det inträffa, såsom också hotats, att
kapitalet skulle vända sig till utlandet, ty där möter det överallt just
dylika korta tidsbegränsningar för koncession på kraftanläggningar.
Då nu emellertid även den nya regeringen avgjort denna sak
väsentligen i överensstämmelse med storindustriens och vattenkrafts-
föreningens önskningar, återstår det för den, som från början stritt
för kungsådrans bibehållande såsom en allmän tillhörighet, ingenting
annat än att fortsätta med opinionsyttringarna genom fortsatt fram¬
läggande liksom även 1904, 1907 och 1909 av de förslag till åtgärder,
som erfordras.
Enligt de nuvarande bestämmelserna har regeringen rättighet att
stadga tidsbegränsning. Något undantag i detta avseende är icke in¬
rymt uti den allmänna rätt, som är tillagd Konungen att stadga kon-
cessionsvillkor. Det överensstämmer också med själva lagstiftningens
anda. Lagutskottet hemställde jämväl 1907 enhälligt, att regeringen
måtte begagna sig av en sådan rätt. Av enahanda skäl är regeringen
oförhindrad att fastställa en arrendeavgift tills vidare för de stora eko¬
nomiska värden, som genom koncessionen överlämnas.
Vill man emellertid vara fullständigt trygg för att dessa ange¬
lägenheter bliva iakttagna av regeringarna, är det ur själva sakens
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 147.
7
synpunkt tryggast, att dessa koncessionsvillkor uttryckligen uppräknas i
själva lagen.
Ett talande exempel på vilka äventyrligheter den obegränsade
rätten att överbygga kungsådra kan få i speciella fall innefattar
exemplet från Gullspångsälven, där ett bolag fick sådan rätt. Därmed
följde ock möjlighet att uppdämma den stora sjön Skagern, varigenom
en myckenhet småbönder kring sjöns stränder hotades i sin existens.
»Det stora folkkriget kring sjön Skagern», som i följd härav uppstod,
har låtit mycket tala om sig. S. Nordström i Höglund a väckte i an¬
ledning därav år 1911 en riksdagsmotion, som med eu längre moti¬
vering förordades av fem reservanter i lagutskottet. Motionen vann ej
då Andra kammarens bifall. Men detta »krig» skall nog få betydelse¬
fulla verkningar.»
Sedan numera de tekniska förutsättningarna för ett effektivt till¬
godogörande av vårt lands rika vattenkraftstiilgångar få anses föreligga
och i sin män, på ett väl förut oanat sätt, vidgat den inhemska kraft-
industriens utvecklingsmöjligheter, har uppmärksamheten alltmera samlat
sig kring frågan, i vad mån våra vattenrättsförhållanden tillåta ett
bättre och fullständigare tillgodogörande av den hittills i stor utsträck¬
ning outnyttjade vattenkraften i våra strömfall och forsar. Lika kraftigt
som målsmännen för industrien och strandägarna själva framhållit
vikten av, att från lagstiftningens sida icke läggas alltför hämmande
band på denna för vårt land så betydelsefulla kraftindustriella utveckling,
lika bestämt har från en annan sida hävdats den meningen, att statens
oavvisliga skyldighet härvidlag framför allt bör vara att värna om
det allmännas rätt och därvid tillse, såväl att icke de nationalekonomiskt
så betydande värdekällor, som vattenfallen äro, helt prisgivas åt ur all¬
män synpunkt mindre tilltalande spekulationsintressen, som ock att icke
vid det i och för sig berättigade tillgodoseendet av de kraftindustriella
driftsändamålen, dessa ensidigt gynnas till förfång för andra till våra
vattenleder anknutna betydelsefulla intressen av allmän eller enskild natur.
Det är denna senare uppfattning, som i den förevarande motionen
gjort sig gällande.
Vilkendera av dessa ståndpunkter man emellertid än må intaga,
och vilken grundsats sålunda staten än anses böra följa i sin vatten -
rättspolitik, är det givetvis av största betydelse att klargöra gränserna
för statsmakternas rättsligen grundade befogenheter i avseende å kon¬
trollen över enskilds rätt att tillgodogöra sig vattenkraftstillgång. Därest
man härvidlag utgår från den nuvarande vattenrättslagstiftningen eller
Utskottet.
8
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 147.
i varje fall önskar följa de grundläggande principerna i denna, är
det begreppet kungsådra och frågan om detta begrepps principiella
räckvidd, som bliver avgörande jämväl lör omfånget av statens rätt.
Det är också på tillvaron av kungsådreinstitntet, som motionären vill
grunda en allmängiltig rätt för staten att vid utbyggandet _ av vatten-
fall, där kungsådra finnes, tillämpa ett fullt genomfört koncessionssystem.
Såsom motionären erinrar, bär frågan om en koncessionslagstift-
ning beträffande kungsådra vid flera tillfällen under de senaste åren
varit föremål för Riksdagens prövning. Rörande den ställning, Riksdagen
därvid intagit till frågan, vill utskottet hänvisa till den redogörelse
härom, som finnes intagen i motionen..
I detta sammanhang torde förtjäna erinras, att, sedan 1904 års
riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t anhållit om förslag till fullständig
revision av vår vattenrätts!agstiftning, vilken skrivelse föranledde^ till¬
sättandet av de så kallade vattenrätts- och dikningslagskommittérna,
dessa kommittéer utarbetat och till Kungl. Maj:t den 7 december 1910
avlämnat gemensamt förslag till vattenlag. Detta förslag, på vars be¬
stämmelser, avsedda att i väsentligen annan ordning än genom kungs-
ådran skydda de intressen, som nu genom kungsådran tillgodoses, ut¬
skottet nu saknar anledning att ingå, utgör ännu föremål för Kungl.
Maj :ts prövning.
Innan utskottet övergår till frågan, i vad mån det av motionären
påvrkade förfarandet kan vara behövligt för tillvaratagande av det all¬
männas intresse, torde det vara lämpligt att i korthet redogöra för
kungsådreinstitutets ställning i nutida svensk vattenrätt. Härigenom
torde ock något belysas, i vad mån detta institut redan bildat utgångs¬
punkt för den hittills av statsmakterna följda vatten!allspolitiken.
Kungsådra finnes enligt gällande lag i sådana vattendrag, där den
»av ålder varit», och omfattar en tredjedel av vattendragets bredd via
vanligast förekommande lågt vattenstånd samt skall anses framgå i^ det
djupaste vattnet. På nämnda sätt är kungsådra i anseende till före¬
komst, läge och storlek beskriven i 7 § 2 mom. av kungl. förordningen
om jordägares rätt över vattnet å hans grund den 30 december 1880.
Kungsådras ändamål angives i samma lagrum vara, att den del av
vattendraget, som därav innefattas, skall »lämnas öppen för allmän sam¬
färdsel, för flottning och fiskens gång eller annat allmänt ändamål så
ock till bevarande av enskild rätt, som är av ådran beroende». Enligt
8 § av samma förordning kan emellertid Kungl. Maj.t medgiva, att i
kungsådra må, för tillgodogörande av vattenfall eller fors, byggas i en¬
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 147.
9
lighet med vad eljest jämlikt vattenrättsförordningen gäller beträffande
strandägares rätt att bygga i vattendrag. Övriga bestämmelser av civil¬
rättslig natur i avseende å kungsadra förekomma dels i nyssnämnda
kungl. förordning och dels i lagen om rätt till fiske den 27 juni 1896,
vari stadgats förbud att i kungsådra utsätta fiskeredskap, som kan hindra
fisken att framgå, men torde de i detta sammanhang kunna förbigås
såsom saknande betydelse för bedömande av frågan om kungsådras
natur.
Såsom synes, äro gällande vattenrättsförordnings bestämmelser om
kungsådra icke omedelbart ägnade att belysa frågan om kungsådreinsti-
tutets principiella innebörd, och framför allt lämna de intet uttryckligt
besked rörande det nära till hands liggande och ofta framkastade spörs¬
målet om äganderätten till kungsådra.
Någon tillfyllestgörande ledning för bedömandet av denna fråga
står ej heller att vinna genom eu jämförande undersökning av de vatten-
rättsliga bestämmelser, vilka föregått de nu gällande, och som sålunda
i viss mån kunna sägas utgöra dessas förutsättningar och grundvalar,
nämligen de i ämnet givna stadganden, som innehöllos i 1734 års lag,
genom vilken för första gången i allmän lag intogos bestämmelser om
kungsådra. Av dessa kvarstå numera endast 12 kap. 4 § jordabalken,
vilket lagrum dock, vid sidan av sitt innehåll i övrigt, avseende be¬
stämmande av rågång mellan olika byar i vatten, beträffande kungs¬
ådra blott hänvisar till byggningabalken. De lagrum i denna senare
balk, som med hänvisningen avses, äro 17 kap. 4 § samt 20 kap. 2 och
3 §§•_ Dessa lagbud stadgade — om man bortser från ett förbehåll,
medgivet till förmån för vissa privilegierade redan förvärvade rättigheters
bestånd — undantagslöst förbud att stänga kungsådra, Huvudstadgandet
om kungsådra innefattades i 20 kap. 3 § byggningabalken, som fast¬
ställde det mått: »tridiung av vattnet», vartill kungsådran skulle lämnas
öppen. Samtliga sistberörda tre lagrum upphävdes genom 1880 års vatten-
rättsförordning, varigenom kungsådras storlek och läge i vattendraget
fixerades på ovan angivet sätt. Under det att ändamålen med kungs¬
ådras tillvaro icke i ett sammanhang varit uttryckligen angivna i 1734
års lag, sammanförde och uppräknade den nya förordningen åtskilliga
betydelsefullare intressen, som kungsådran skulle hava till uppgift att
skydda. Någon nyhet i detta avseende infördes icke, i det att kungs¬
ådra jämväl enligt före år 1880 gällande rättspraxis synes hava varit
avsedd såväl att vara en för alla samhällsmedlemmar tillgänglig sam-
färdselled som att i allas intresse tillgodose fiskerinäringen.
Byggningabalkens grundsats, att kungsådrans fria lopp under alla
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 10 samt. 85 käft. (Nr 147—148.) 2
10
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 147.
förhållanden skulle bevaras, fanns upptagen såsom ovillkorlig även i 1880
års vattenrättsförordning. Det var, såsom motionären erinrat, först till
följd av ett beslut av 1899 års Riksdag, som en modifiering av denna
grundsats kom till stånd genom lagen den 20 oktober 1899, enligt vil¬
ken Konungen må i förekommande fall lämna tillstånd till kungsådras
överbyggande.
Av denna korta redogörelse för innehållet av 1734 års lagstift¬
ning i ämnet torde framgå, huru svårt det är att omedelbart ur eu
senare tids positiva rätt söka vinna klarhet i fråga om kungsådrans
rätta natur och räckvidden av statens dispositionsrätt rörande densamma,
Då emellertid i fråga om kungsådreinstitutets uppkomst och utveckling
i svensk rätt intill tiden för 1734 års lagstiftning ganska stor oklarhet
råder och skilda åsikter gjort sig gällande, ställer sig utskottet tvek¬
samt till möjligheten att på grundvalen av det i ämnet föreliggande
rättshistoriskå materialet ernå önskvärd objektiv visshet om den rätts¬
liga innebörden av berörda institut. Också hava i detta hänseende bland
rättslärda olika meningar yppat sig, för vilka utskottet tillåter sig att
i största korthet härnedan redogöra.
Enligt den mening, som under senare tid hittills torde varit den
förhärskande och den, som tillika obestridligt utgör förutsättningen för
såväl vattenrättsförordningen av år 1880 och lagen om rätt till fiske
av år 1896 som det av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna av¬
givna förslag till ny vattenlag, hava strandägarna mellan sig uppdelat
och förfoga med äganderätt över grunden i våra vattendrag, även så¬
dana, i vilka kongsådra finnes. Förfäktarna av denna åsikt åberopa i
främsta rummet till stöd för sin mening bestämmelsen i 12 kap. 4 §
jordabalken: »År å, sjö, eller sund, sidolångs byar emellan; ngen dä
halvt vardera», och tolka detta lagrum så, att detsamma anses giva en
ovillkorlig regel för fördelningen av vattendrags botten mellan därintill
gränsande enskilda strandfastigheter. Äganderätten till grunden medför
emellertid, enligt denna åsikt, för den enskilde strandägaren även ägande¬
rätt till och rätt att fritt tillgodogöra sig allt det därå framflytande
vattnet, en grundsats, som tydligt är uttryckt i 1 § av gällande vatten¬
rättsförordning. Denna teori innebär tydligen en sådan uppfattning av
kungsådrans natur att denna, långt ifrån att från strandägares ägande-
rättsområde i vattendrag avskära någon del av vattnet, än mindre
grunden därunder, allenast innebär skyldighet för honom att, till
förmån för vissa allmänna och enskilda intressen, låta viss del av vatt¬
net ohindrat framrinna. I överensstämmelse med denna åsikt fram-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 147. 11
hålles i kommittébetänkandet, »att statens rätt med hänsyn till kungs-
ådran är begränsad till att såsom målsman för de allmänna intressena
genorn^ sina organ tillse, att knngsådrebestämmelserna efterlevas».
It^n läkt motsatt asikt har emellertid numera inom kammarkolle¬
gium. förfäktats av vissa av kollegiets ledamöter och även å andra håll
vunnit anklang. Med hänvisning till den rättshistoriska utvecklingen
gör denna asikt gällande, att kungsadran är en kvarleva av eu ursprung-
lig allmänning, som omfattat alla vattenområden inom landet, samt att
särskilt alla strömmar i riket ännu så sent som under mitten av 1600-
talet räknats för »kronans regal»». Den i 12 kap. 4 § jordabalken
fastslagna ragångsbestämmelsen, som för övrigt blott avsåge att byar
emellan uppdragna gränsskillnaden i ett av vatten täckt bottenområde,
utsträckte icke jordägares .område i vattendraget längre än intill kungs-
ådrans gräns och under inga omständigheter därutöver, ens i vad an-
ginge den av kungsådrans vatten täckta grunden. Kungsådra vore följ¬
aktligen i avseende å både vatten och grund att anse såsom en kronan
tillhörig egendom, och kungsådras befintlighet i strömfall grundade så¬
lunda ett kronans rättsliga delägarskap däri.
Ännu en tredje åsikt, i visst avseende medlande mellan de båda
nu angivna, har emellertid framträtt. I likhet med den sist berörda av
dessa utgår densamma från antagandet om ett ursprungligt allmänt
vattenregal, varifrån kungsådrebegreppet direkt låter sig härledas, men
medgivei,. att kionans regalansprak, under lång tid energiskt drivna,
numera ej toide kunna göras gällande såsom en statens äganderätt till
kungsådia, i varje fall icke till kungsådras botten. Men oberoende av
fragan om ägandeiätten till denna senare maste kungsådra, enligt denna
åsikt, fortfarande anses utmärka en staten i egenskap av målsman för
det allmänna tillkommande självständig rätt, varigenom kungsådras
vattentillgång fullständigt undantages från de enskilda strandägarnas
ägovälde. För en sådan uppfattning av kungsådra innebär givetvis
denna något annat och vida mera än allenast en inskränkning i strand¬
ägarnas dispositionsrätt över vatten till förman för vissa allmänna eller
enskilda intressen. Bland annat torde därav följa, att denna statens
förfoganderätt övei kungsådras vatten låter sig effektuera även i annan
och vidsträcktare mån än genom kungsådras öppenliållande i enlighet
med vattenrättsförordningens föreskrifter.
Utan att inlåta sig på någon granskning av de slutsatser med
avseende å föreliggande motion, vartill envar av dessa så vitt skilda
synpunkter på kungsådras rättsliga innebörd givetvis lämnar anlednin o-
° 01
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 147.
12 .
vill utskottet framhålla, att det genomförda koncessionssystem, _ som
motionären förordar, säkerligen låter sig, rättsligt sett, utan svårighet
förlika med åsikterna om kungsådra såsom en kronans egendom eller i
varje fall såsom föremål för en fullt självständig allmänningsrätt, men
däremot näppeligen, åtminstone ifråga om en till staten utgående kon-
cessionsavgift, torde vara förenligt med den rättsuppfattning, för vilken
i detta sammanhang först redogjorts.
Frågan - om motionens överensstämmelse med den ena eller andra
åskådningen rörande kungsådras natur skulle emellertid sakna annat
intresse än det rent teoretiska, därest icke dels nuvarande vattenrätts-
förordning, såsom förut är antytt, bestämt anknöte sig till eu av dessa
åskådningar, och dels motionären själv ifrågasatt, huruvida hans önske¬
mål läte sig realisera inom gällande lagstiftnings ram.
I detta avseende behöver endast framhållas, att vattenrättsförord-
ningen lika litet före som efter tillkomsten av 1899 års lagändring för¬
utsätter någon annan statens befogenhet med avseende å kungsådra än
den, som betingas av det allmännas kontroll däröver, att kungsådra ej
stäno-es till men för andra berättigade intressen än vederbörande strand-
ägares driftintressen.
Såsom av motionen framgår, åsyftar motionären emellertid att
tillgodose andra intressen än sådana, som. endast fordra kungsådras
öppenhållande. Motionärens yrkanden lämna oförtydbart ledning här¬
utinnan. Han påyrkar i första hand en uttrycklig och för Kung!. Maj:t
bindande lagbestämmelse därom, att Kungl. Maj:t vid meddelande av
tillstånd att bygga i kungsådra skall fastställa viss tidsbegränsning, ej
överstigande 40 år, för tillståndets giltighet ävensom bestämma »skälig
avgift för den upplåtna kraften». Alternativt föreslår motionären en
anhållan hos Kungl. Maj:t om sådan tillämpning av gällande lag, att
vid meddelande av koncession för kungsådras överbyggande sådana be¬
stämmelser i fråga om tidsbegränsning och avgift, som nyss angivits,
må inflyta bland koncessionsvillkoren. Åven den flyktigaste granskning
av de av motionären påyrkade koncessionsbestämmelserna liksom hven
av motionärens motivering härför torde giva vid handen, att dessa be¬
stämmelser icke enbart eller ens huvudsakligen kunna vara avsedda att
bättre omgärda rätten till kungsådras öppenhållande. I detta avseende
är för övrigt redan nu så väl sörjt, att ytterligare garantier knappast
torde vara tänkbara. De i vattenrättsförordningen åsyftade allmänna
och enskilda intressen, som kunna vara knutna till kungsådras fria lopp,
äro ju antingen sådana, som gå ut pa tryggande av fri samfärdsel och
fri fiskeled eller på hindrande av för odling eller anläggningar skadlig
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 147.
13
uppdämning. Uppenbart torde emellertid vara, att samtliga dessa in¬
tressen, eller kungsådreintressena i egentlig mening, sin natur likmätigt
aldrig torde kunna tänkas påkalla någon annan koncessionspolitik från
statens sida än just en sådan, som går ut på att allt framgent och
under alla förhållanden i möjligaste mån bevara kungsådras fria lopp.
Därför har ock numera städse, och detta med fullt fog, den Kung!.
Magt tillagda prövningsrätten ansetts innefatta befogenhet icke blott att
avgöra, huruvida tillstånd till kungsådras överbyggande över huvud
taget borde lämnas, utan även att vid meddelandet av sådant tillstånd
fästa de villkor, som funnes nödiga för att ändamål, vilka antingen nu
vore eller framdeles kunde bliva beroende av kungsådrevattnets fria
framrinnande, fortfarande trots luingsådrebyggnaden måtte varda till¬
godosedda, såsom om nämnda vatten alltjämt lupit fritt.
Det anförda torde hava tillfyllest ådagalagt, att ur synpunkten av
de egentliga kungsådreintressenas skyddande en utvidgning av statens
rätt med avseende å kungsådra torde vara helt överflödig, liksom ock en
uppmaning till Kungl. Maj:t att i vidsträcktare mån än som skett ut¬
nyttja denna rätt. Härmed är naturligtvis intet omdöme fällt om det
eventuellt ur andra synpunkter berättigade uti motionärens önskemål.
Sålunda torde, utan att nödvändigt hylla principen om kungsådra såsom
en kronans egendom eller åtminstone en statens allmänning, envar
kunna erkänna möjligheten av att densamma i en framtid kan bliva av
lagstiftningen erkänd såsom den rätta, eller att i varje fall utvecklingen
kan leda dithän, att en mångfald andra bestämningar tillei’kännas
kungsådrebegreppet än de, som hittills vunnit beaktande. Bland
de allmänna intressen, som under förstnämnda förutsättning synas
kunna inbegripas uti kungsådrans ändamål, och vilka kungsådra
sålunda skulle få till uppgift att tillvarataga, torde i främsta rummet
komma statens intresse att draga ekonomisk vinst av kungsådras
vattenkraft.
Detta rent fiskaliska intresse kan ju — om man bortser från sta¬
tens i sådant fall naturliga rätt att själv uppträda såsom företagare vid
eller delägare i vattenkraftsanläggningar ■— tillgodoses antingen så, att
staten förbehåller sig hemfallsrätt till vattenverk eller betingar sig ersätt¬
ning för kungsådrevattnets utnyttjande av andra. Det är givetvis upp¬
tagandet av en sådan arrendeavgift, som motionären åsyftar med sitt
yrkande ifråga om koncessionsavgift. Oavsett att tanken på tillgodo¬
seende av ett dylikt statsfinansiellt intresse principiellt synes innebära
ett statsmakternas bestämda avståndstagande från den hittills gällande
rättsuppfattningen, torde möjligheten att realisera samma tanke förut¬
14
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 147.
sätta en genomgripande lagändring i enlighet med det första av
motionärens yrkanden. Att såsom motionären alternativt yrkar, med
bibehållande av nuvarande lagbestämmelser, Kungl. Maj:t skulle till¬
erkännas befogenhet att bland tillståndsvillkoren för rätt till kungs-
ådras överbyggande inrycka bestämmelse om sådan avgift, torde
sålunda vara uteslutet. Men enär ett bifall till motionärens första
alternativ beträffande upptagandet av arrendeavgift uppenbarligen
skulle innebära, att Riksdagen redan nu, innan vattenrättslagstift-
ningen hunnit undergå Kungl. Mapts slutliga granskning, intoge
en bestämd ståndpunkt till frågan om statens äganderätt till kungs-
ådra, synes det utskottet, som om ett bifall till motionen, så vitt den¬
samma avser upptagande av koncessionsavgift, för närvarande icke
lämpligen borde kunna ifrågakomma.
Återstår så frågan om tidsbegränsning. Då motionären påyrkar
eu sådan, torde han i främsta rummet haft i sikte statens nyssberörda
intressen av iiskalisk natur. Förutom sådana kunna ju emellertid tänkas
åtskilliga andra allmänna intressen, vilka icke heller kunna hänföras till
dem, som för sitt eget tillgodoseende kräva kungsådras öppenhållande.
Hit höra sådana allmänna intressen, som icke omedelbart äga samman¬
hang med kungsådran, men vilka kunna tänkas skyddade genom villkor
fästade vid tillståndet till dennas överbyggande, såsom behovet att förse
viss ort med elektrisk kraft, förbud mot export av dylik kraft, företräde
för svensk industri och arbetskraft vid kraftanläggnings utförande med
flera dylika ändamål. Hit torde ock kunna hänföras ett eller annat
redan erkänt kungsådreintresses, exempelvis fiskes, eventuella anspråk
att genom statens försorg av dammägare i ett vattendrag tillförsäkras
i form av viss årlig avgift utgående understöd såsom skälig ersättning-
för det intrång eller avbräck intresset ifråga kan lida genom lämnat
överbyggnadstillstånd. Även är ju tänkbart, att andra dylika intressen,
som kunna ställa anspråk på kungsådras vatten, men som vid tiden
för tillstånds meddelande äro till arten okända, i framtiden kunna
r^ppa sig.
Med avseende fästat därpå, att en annan rättsuppfattning än den
nu rådande framdeles kan tränga igenom i vår lagstiftning, är utskottet
villigt erkänna betydelsen därav, att staten icke avhändes rätten att i
en framtid med avseende å kungsådra ordna förhållandena efter de
grundsatser, som kunna prövas bäst överensstämma med statens rätt
och det allmänna bästa.
Oavsett huruvida eu på förhand bestämd koncessionstid kan vara
förenlig med nu gällande rättsgrundsatser eller med åsyftningen av
15
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 147.
1899 års lagändring, hyser utskottet den uppfattningen, att omsorgen
om statens framtida rätt med avseende å kungsådra icke lämpligen bör
leda till, att Riksdagen bifaller motionärens yrkanden i detta hänseende.
Redan den omständigheten, att så diametralt motsatta åsikter i fråga
om kungsådras natur göra sig gällande hos på vattenrättens område
sakkunniga, torde visa, huru svårt det är för statsmakterna att för
närvarande och innan vattenrättslagstiftningen i sin helhet förelio-o-er
till provning, intaga någon bestämd ställning till kungsådreproblemet,
ens i fråga om fastställande av koncessionstid för rätt att överbygga
kungsådra. Men lika litet som ett dylikt föregripande av vattenrätte¬
lagstiftningen . i dess helhet, enligt utskottets mening, vore lämpligt
eller klokt, lika litet torde det vara av förhandenvarande förhållanden
påkallat.
Koncessionstidens begränsning torde nämligen icke vara det enda
ellei ens det bästa medlet att förbehålla statsmakterna deras bestämmande¬
rätt för framtiden ifråga om kungsådrans vatten. Vid meddelande av
sökt tillstånd^ till kungsådras överbyggande kan nämligen på sätt jäm¬
väl skett såsom särskilt villkor föreskrivas förpliktelse för damm¬
ägaren att underkasta sig de ytterligare villkor för kungsådrans be¬
gagnande, som till följd av ny lagstiftning kunna ifrågakomma. Stats¬
makternas rätt att framdeles revidera tillståndsvillkoren för bättre till¬
godoseende av det allmännas intressen lämnas i sådant fall uppen¬
barligen oförkränkt I ett dylikt villkor, därest det eljest är för det
avsedda ändamålet tillräckligt tydligt avfattat, inbegripes givetvis rätt
för statsmakterna, att, närhelst ändrade rättsförhållanden sådant påkalla,
reglera redan gjorda upplåtelsers framtida innehåll och i sådant hän¬
seende föreskriva tidsbegränsning, arrendeavgift, hemfallsrätt eller över
huvudtaget varje sådan förändring, som betingas av ny lagstiftning.
Oavsett att ett så beskaffat villkor ansetts förenligt med gällande lagi
torde det dessutom obestridligt vara mera ändamålsenligt än den av
motionären i samma syfte föreslagna tidsbegränsning såsom villkor för
kungsadias upplåtande, bindel- det att tidsbegränsningen möjliggör
revision av koncessionsvillkoren först vid koncessionstidens utgång —
efter motionärens förslag alltså efter 40 år — och sålunda kan komma
att verka såsom ett hinder för tillämpning av eventuella nya lagbe¬
stämmelsei, kunna däremot sadana bestämmelser genom ett på förhand
tiäffat förbehåll av ovan antydd karaktär omedelbart vinna tillämpning
jämväl i fråga om redan verkställda upplåtelser, vilka sålunda omedel-
bart och såsom en direkt följd av lagstiftningen kunna beredas ett
nytt och tidsenligt innehåll.
16
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 147.
Om sålunda ett dylikt förbehåll, enligt utskottets mening, å ena
sidan torde ur det allmännas synpunkt vara ett synnerligen verksamt
medel att garantera statens framtida kontroll över kungsådrevattnets
disposition och i detta hänseende vara att föredraga framför den av
motionären förordade tidsbegränsningen, torde detsamma å andra sidan
jämväl medföra större trygghet för vattenkraftsindustrien än tidsbe¬
gränsning skulle kunna erbjuda. Ty visserligen skulle genom denna
senare en dammägare, som förvärvat koncession å vattenkraftsanläggning
i kungsådra, med avseende å denna koncessions innehåll vara säker¬
ställd mot förändringar under den tid, koncessionen varade, men riske¬
rade å andra sidan att vid denna tids utgång icke erhålla förlängd
koncession samt tvingas till bortrivande av kanske ytterst dyrbara an¬
läggningar utan rätt att göra ersättningsanspråk gällande. Blotta till¬
varon av denna möjlighet, som kanske i de flesta tall skulle innebära,
att vattenverksägaren ej hunne amortera det i nämnda anläggningar
nedlagda kapital, synes kunna verka avskräckande på den enskilda
företagsamheten och sålunda försvåra det ur den ekonomiska utveck¬
lingens synpunkt så önskvärda utnyttjandet av våra stora vattenkrafts-
tillgångar. Om återigen en tillståndsinnehavare icke är underkastad
risken °av tillståndets totala återkallande efter viss tid, något varom
tydligen regeringen ensam ägde att träffa avgörande, utan endast be¬
höver vänta sådana ändringar i tillstånds villkoren, som kunna betingas
av ny lagstiftning, och vilka sålunda förutsätta båda statsmakternas
godkännande, torde därmed eu rättsordning vara åvägabragt, som, sam¬
tidigt med att densamma på möjligast effektiva sätt tillvaratager det
allmännas rätt, dock icke verkar skrämmande på vattenfallsägarne eller
hämmande på vattenfallens tillgodogörande genom industrien, vilken
vid sådant förhållande kan antagas våga och kunna planera betydligt
mera omfattande anläggningar såväl för kraftens upptagande som för
dess distribuering inom större områden, än vad eljest, med hänsyn till
den begränsade amorteringstiden, torde kunna bliva möjligt.
Av motionärens egna uttalanden att döma synes den närmaste
anledningen till förevarande motion hava varit den omständigheten, att
Kungl. Maj:t den 15 november 1912 meddelat Tunn fabriksaktiebolag
tillstånd att överbygga kungsådran i Ljunga älv vid Skallböleforsen,
utan att därvid bland villkoren härför intagits någon tidsbegränsning.
Det torde då vara av största intresse att finna, hurusom Kungl. Maj:t
vid detta ärendes handläggning följt just den nu antydda utvägen att
tillvarataga det allmännas eventuella men nu icke aktuella anspråk på
kungsådrans vatten. Att Kungl. Maj:t i detta fall uttryckligen förbe¬
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 147.
17
hållit staten full bestämmanderätt att stadga nya villkor för kungsådrans
begagnande, framgår tydligt av de villkor för det åstundade tillståndets
meddelande, som av Kung!. Maj:t vid nämnda ärendes avgörande blevo
stadgade. Jämte övriga villkor är nämligen, såsom synes av det över
ifrågavarande ärende inför Kungl. Maj:t förda protokoll, under punkt
VIII stadgat: »att dammägaren jämväl skall vara underkastad de ytter¬
ligare villkor rörande rätten att tillgodogöra sig vattnet i kungsådran,
som kunna föranledas av ny lagstiftning beträffande vattenrätten och
därmed sammanhängande ämnen».
Klart torde vara, att, om staten genom ett så omfattande förbehåll
kan bereda sig tillfälle att i en framtid vidtaga de ändringar i tillstånds-
villkoren, som kunna föranledas av ny lagstiftning avsedd att lämna
utrymme åt statens fiskaliska intresse, Kungl. Maj:t givetvis äger träffa
liknande förbehåll i avseende å sådana allmänna intressen, som, utan att
innebära några fiskaliska anspråk, dock äro av den natur, att de ej in¬
begripas bland de speciella kungsådreintressena och därför vid tillstån¬
dets lämnande måhända ej äro för handen och kanske ej ens kunna då
förutses. Jämväl sådana intressen — på vilka i ett föregående sam¬
manhang flera exempel nämnts — hava numera vid tillstånds meddelande
vunnit Kungl. Maj:ts beaktande. Åven i detta avseende är den berörda
tillståndsresolutionen för Runa fabriksaktiebolag belysande. Bland till¬
stånds villkor en upptagas nämligen här dels under punkt VI: »att för
den händelse dammanläggningen framdeles skulle befinnas utgöra hinder
för behörigt tillgodoseende av något allmänt, i denna resolution ej sär¬
skilt omnämnt ändamål, dammägaren skall vara skyldig att efter dom¬
stols bestämmande antingen, såvitt det för ändamålets tillgodoseende
linnes nödigt, återställa vattnets fria lopp i kungsådran eller där det
finnes tillräckligt, bekosta och för framtiden underhålla de anordningar,
som till följd av dammbyggnaden i kungsådran kunna anses erforderliga»;
och dels under punkt IV g den mera speciella föreskriften, att damm¬
ägaren skall erlägga viss årlig avgift, avsedd för fiskets befrämjande i
Ljungan, vilken avgifts storlek emellertid icke fixerats att gälla för all
framtid utan underkastats reglering efter en tid av 25 år.
Vid denna frågas tidigare behandling i Riksdagen — åren 1904,
1907 och 1909 — har man tydligen tänkt sig tidsbegränsningen såsom
det enda möjliga sättet att bereda statsmakterna tillfälle att framdeles
bestämma tillståndsvillkoren på ett ur det allmännas synpunkt mera
tillfredsställande sätt än med nu gällande lagstiftning låter sig göra.
Då numera ett annat tillvägagångssätt för vinnande av samma mål
blivit i praxis tillämpat ligger saken tydligen i ett helt annat läge.
Bihang till Riksdagens -protokoll 1913. 10 sand. 85 käft. (Nr 147—148.) 3
Ig Jordbruksutskottets utlåtande Nr 147.
Tidsbegränsningen är, såsom påvisats, icke det enda, ej heller det anda-
målsenligaste medlet för frågans lösning.
Under åberopande av det anförda, far utskottet hemställa,
att förevarande motion icke må till någon Riks¬
dagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 19 maj 1913.
På jordbruksutskottets vägnar:
D. PERSSON i Tällberg.
Närvarande: herrar Persson, Odelberg, frili. De Geer, Falilén, Lindblad, Lundell,
Nilsson i Kabbarp, Kronlund, Linders, Hellström, greve Wachtmeister,
Ingeström, frih. Gyllenstierna, Jonsson, Ekerot och Bosson.
Reservationer:
av A. T. Odelberg, G. L. De Geer, A. H. Falilén, E. A. Lindblad,
P. O. Lundell, J. Gyllenstierna och V. A. Ekerot mot utskottets motivering;
samt av N. A. Nilsson och S. Unders, vilka i utskottet gjort
yrkande därom
att Riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville
hemställa, dels att Kungl. Maj:t vid meddelande av till¬
stånd för överbyggande av kungsådra måtte bestämma
viss tid för denna rättighets utövande, dels ock att
Kungl. Maj: t måtte taga i övervägande, huruvida skälig
avgift för den upplåtna vattenkraften bör utgöras.