Jordbruksutskottets utlåtande Nr 132.
1
Nr 132.
Ankom till Riksdagens kansli den 15 maj 1913 kl. 4 e. m. ,
inlåtande, i anledning av Kungl. Maf.ts proposition angående
befrielse för vissa kronoarrendatorer från skyldighet att
ansvara för kommunalutskylder, belöpande å skogsmark,
som icke inbegripits i arrendet.
(l:a Avd.)
Uti en till Riksdagen den 21 februari 1913 avlåten, till jordbruks¬
utskottets förberedande behandling hänvisad proposition, nr 95, har
Kungl. Maj:t under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma dag föreslagit Riksdagen, att
dels besluta, att Kungl. Maj:t må i den omfattning, som överens¬
stämmer med i statsrådsprotokollet tillstyrkta grunder, och i enlighet med
de närmare bestämmelser, Kungl. Maj:t må finna gott meddela, äga att
medgiva arrendator av sådan genom domänstyrelsens försorg utarrenderad
kronoegendom, vars skogsmark icke inbegripits i arrendet, befrielse från
skyldighet, som enligt arrendekontraktet må åligga honom att ansvara
för vissa å egendomens skogsmark belöpande utskylder;
dels ock på extra stat för år 1914 anvisa ett förslagsanslag av
40,000 kronor att enligt berörda grunder och av Kungl. Maj:t meddelade
närmare föreskrifter tilldelas dylik arrendator såsom gottgörelse för
utskylder av ifrågavarande slag, vilka förfallit till betalning under åren
1910—1913 och blivit av arrendator, erlagda, med rätt tillika för Kungl.
Maj:t, att låta utav nämnda anslag förskottsvis under år 1913 av till¬
gängliga medel utanordna, vad som må finnas erforderligt.
1 detta ärende har departementschefen till förberörda statsråds¬
protokoll anfört följande:
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 10 sand. 74 käft. (Nr 132.)
1
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 132.
»Vid de under senare tider verkställda allmänna taxeringarna av
fast egendom hava taxeringsvärdena å jordbruksfastigheterna i landet i
ett stort antal fall undergått väsentlig höjning. Särskilt har detta varit
händelsen vid den sist verkställda allmänna fastighetstaxeringen, vilken
såsom bekant ägde rum under år 1908. Anledningen till denna höjning
lärer i allmänhet ligga däri, att vid fastighetstaxeringarna allt mera
tagits hänsyn till värdet av å fastigheterna befintlig skogstillgång.
På grand av den höjning i taxeringsvärdena, som sålunda ägt ram,
hava jämväl utskylderna för egendomarna kommit att undergå en
.väsentlig ökning,
Vad nu särskilt angår kronans under domänstyrelsens inseende
ställda, utarrenderade fasta egendomar — antingen desamma utgöras av
jordbruksdomäner i egentlig mening eller av jordbruksfastigheter hörande
till kronoparker eller andra skogsegendomar — ber jag få erinra därom,
att i de rörande dem upprättade arrendekontrakten i allmänhet före¬
kommer stadgande om skyldighet för vederbörande arrendator att ansvara
för samtliga å egendomen belöpande utskylder och besvär, med undantag
av grundskatt. Arrendator av sådan egendom har följaktligen att ansvara
för egendomens såväl kommunalutskylder i egentlig mening som ock
utskylder till skola, kyrka och prästerskap, landstingsskatt, vägskatt
o. s. v. På grund av kontraktens ordalydelse omfattar denna ansvarighet
i regel icke allenast utskylderna för den del av egendomen, som inne¬
fattas under arrendet, utan ock utskylderna för sådan egendomens
skogsmark, vilken undantagits från arrendet och ställts under skogs-
statens omedelbara vård och förvaltning. Inom åtskilliga län hava
visserligen taxeringsförrättningarna på senare tid verkställts sålunda, att,
där egendoms skogsmark varit från arrendet undantagen och ställd under
skogsstatens vård, särskilda taxeringsvärden åsatts, å ena sidan, den till
arrendator]! upplåtna delen av egendomen och, å andra sidan, egen¬
domens från arrendet undantagna skogsmark. Men även i sådana fall
hava, enligt vad några under år 1910 av högsta domstolen avgjorda
rättsfall utvisa, vederbörande arrendatorer på grund av arrendekontraktens
ordalydelse ansetts skyldiga att till Kung!. Maj:t och kronan återbära de
utskylder, som för skogsmarken påförts kronan och av kronan i första
hand erlagts.
På emellertid arrendator av sådan genom domänstyrelsens försorg
utarrenderad kronoegendom, vars skogsmark är från arrendet undantagen,
i regel icke åtnjuter annan rätt till skogsmarken än att därifrån erhålla
nödigt liusbehovsvirke och i vissa fall att använda skogen till mulbete,
har under senare tider från flera håll gjorts gällande, att betalnings¬
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 132.
3
ansvaret för de å skogsmarken belöpande utskylderna borde åligga icke
arrendatorn utan staten. Att betalningsansvaret för nämnda utskylder
övertoges av staten syntes desto mera rimligt som eljest arrendator!!
skulle få vidkännas den många gånger högst avsevärda stegring i ut¬
skylderna, som under arrendetiden inträtt just till följd av ökat taxerings¬
värde å skogsmarken, en stegring, vilken arrendator!! icke rimligen
kunnat vid arrendeavtalets ingående taga i beräkning.
Till Kungl. Maj:t eller domänstyrelsen hava efter 1908 års utgång-
inkommit ett åttiotal ansökningar, i vilka kronoarrendatorer i skilda delar
av landet — under framhållande att de vore helt och hållet urståndsätta
att, utan ekonomisk ruin, gälda de betydligt förhöjda utskylder, som
betingades av arrendegårdarnas ökade taxeringsvärden — gjort fram¬
ställning om efterskänkande av utskylder, som belöpte å sådan skogs¬
mark, vilken ej vore i arrendet inbegripen.
Av handlingarna till dessa framställningar inhämtas, bland annat,
att taxeringsvärdena å de däri avsedda fastigheterna — huvudsakligen
på grund av förhöjt värde å skogen — under löpande arrendeperiod
i liera fall mångdubblats. Så har t. ex. beträffande en kronoegendom
i Jämtland taxeringsvärdet år 1908 höjts från 14,400 kronor till 100,000
kronor. I följd härav kommo 1909 års utskylder från egendomen att
uppgå “till 624 kronor 14 öre, motsvarande mer än dubbla arrendet från
egendomen, vilket utgjorde 300 kronor om året.
En fråga, som står i visst sammanhang med den nu föreliggande,
bragtes på tal vid 1911 års riksdag genom eu av åtskilliga ledamöter
i Andra kammaren väckt motion. I denna motion framhölls, hurusom
kronoarrendatorer och boställsinnehavare i allmänhet hade skyldighet att
erlägga skatt för hela egendomens taxeringsvärde. Efter den senast
verkställda jordbrukstaxeringen hade nu arrendatorernas kommunalskatt
sprungit upp till belopp, som nästan motsvarade det årliga arrendet.
Arrendatorer och boställsinnehavare ägde emellertid i allmänhet endast
att disponera egendomens inägor ävensom möjligen beta sina diur å ut-
ägorna. Beträffande skogen hade de ingen annan rätt än att efter ut¬
syning taga ved till eget behov samt stängsel- och byggnadsvirke.
Värdet av dessa förmåner vore alltid vid arrendeavtalets upprättande
beräknat såsom tillhörande jordbruket, och kunde förty åtnjutandet av
samma förmåner icke motivera skyldighet för en arrendator eller boställs¬
innehavare att erlägga skatt för skogsvärdet i dess helhet, Då man visste,
att å de flesta boställen skogsvärdet vore högre än jordbrukets värde,
framstode här ett missförhållande vid tillämpningen av den kommunala
skatteförordningen, vilket borde rättas, så att arrendatorer och boställs-
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 132.
innehavare icke bleve debiterade kommunalskatt för skogen, därest
dess värde vore så högt, att vid taxeringen särskild hänsyn tagits till
detsamma. För kommunalskatt, som skulle utgå på grund av taxerings¬
värdet å skogen, borde den debiteras, som åtnjöte avkastningen av
skogen. Motionärerna hemställde följaktligen, att Riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida och på vad
sätt den kommunala beskattningen beträffande boställen kunde så om¬
läggas, att jordbruket och skogen var för sig åsattes taxeringsvärden
samt arrendator bleve skattskyldig endast för den del av fastigheten,
som han disponerade.
Konstitutionsutskottet framhöll i utlåtande över denna motion
(so konstitutionsutskottets utlåtande nr 9), att det nog inträffat, att i
vissa delar av landet skog vid den sist verkställda jordbrukstaxeringen
uppskattats högre än vad förut varit fallet. En ojämnhet i fördelnin¬
gen av skattebördan syntes föreligga och en omläggning av det kommu¬
nala beskattningsväsendet i denna del vore utan tvivel i viss mån av
behovet påkallad. Då emellertid spörsmålet vore av betydligt mera
omfattande innebörd än enbart beskattningen av boställen och utan tvivel
sträckte sig åtminstone till nyttjanderättshavares ställning i allmänhet
med hänsyn till den kommunala beskattningen, syntes en lösning av
frågan i den begränsade omfattning, i motionen föreslagits, icke vara
tillrådlig. Det förevarande ämnet torde — enligt utskottets uppfattning
— för övrigt bäst behandlas i sitt samband med den kommunala beskatt¬
ningen i dess helhet. Då tillkallade sakkunniga för närvarande vore
sysselsatta med denna stora och viktiga lagstiftningsfråga, hyste utskottet
den övertygelsen, att det nu väckta spörsmålet därvid komme att vinna
nödigt beaktande. I anledning därav hemställde utskottet, att den före¬
varande motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Denna utskottets hemställan blev av Riksdagen bifallen.
Redan tidigare hade emellertid under hösten år 1910 dåvarande
chefen för jordbruksdepartementet anmodat domänstyrelsen att verkställa
utredning i ämnet, såvitt anginge kommunalutskylder, som belöpte å sådana
genom domänstyrelsens försorg utarrenderade kronoegendomar, vilkas
skogsmark icke vore inbegripen i arrendet. Med underdånig skrivelse den
28 april 1911 har domänstyrelsen avgivit den sålunda infordrade utredningen.
I berörda skrivelse framhåller domänstyrelsen till en början, att den
ökning i arrendatorernas utskylder, som på grund av skogens höjda
taxeringsvärde ägt rum, i många fall vore så avsevärd, att arrendatorerna,
vilka vid arrendeavtalens ingående icke rimligen kunnat taga i beräk¬
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 132.
5
ning en dylik höjning av taxeringsvärdena med åtföljande ökning i
skatterna, skulle, därest skatterna i deras helhet utkrävdes av dem, nödgas
på grund av bristande tillgångar avträda sin egendom till konkurs.
Styrelsen ansåge därför, att det med skäl kunde ifrågasättas, att staten
i dylika fall borde, med efterskänkande av sin rätt härutinnan, själv
vidkännas en del av de på skogsmarken belöpande utskylderna.
För att kunna beräkna de kostnader, som statsverket skulle få
vidkännas, därest arrendatorerna bleve i viss mån befriade från ansva¬
righet för utskylder, som belöpte på skogsmarken till de åt dem upplåtna
kronoegendomarna, såväl jordbruksdomäner som för skogsväsendets räk¬
ning utarrenderade egendomar, hade styrelsen låtit verkställa en utredning,
som i huvudsak grundade sig på taxeringslängderna för åren 1903 och
1908 och omfattade samtliga sådana jordbruks- och skogsegendomar,
vilkas skogs- och hagmark vore från arrendet undantagen.
Vid denna utredning har styrelsen utgått därifrån, att den å sko¬
jeri belöpande andel av taxeringsvärdet icke läte sig tillförlitligt beräk¬
nas i fråga om andra egendomar* än sadana, beträffande vilka särskilda
taxeringsvärden blivit åsätta, a ena sidan, de till vedeiböiande arrendatoi
upplåtna delarna och, å den andra, de delar, som icke inginge i arrendet
utan stode under skogsstatens vård. En sådan uppdelning av taxerings¬
värdena, som beträffande vissa län förekommer redan i taxeringsläng¬
derna för år 1903, har vid 1908 års taxering blivit mer allmänt till-
lämpad och förekommer i sistnämnda års taxeringslängder i fråga om
jordbruksegendomar i nio län, nämligen Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,
Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands
och Gävleborgs län, samt i fråga om skogsegendomar inom tre av dessa
nio län nämligen, Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län.
Med utgående från berörda förutsättning har domänstyrelsen
beräknat, att i förhållande till taxeringsvärdena för år 1903 motsva¬
rande värden för år 1908 i omförmälda nio län utvisa höjning med
följande belopp nämligen:
Jönköpings län:
för skogsväsendets räkning
utarrenderade egendomar kronor 50,500:
jordbruksegendomar ...........■_ 432,300: kronor 482,800: —
Kronobergs län:
för skogsväsendets räkning-
utarrenderade egendomar kronor 72,400:
jordbruksegendomar ............ » 280,300: » 352,700: —
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 132.
Kalmar län:
för skogsväsendets räkning
utarrenderade egendomar kronor 15,000: —
jord bruksegendom ar.......... » 1,126,500: — » 1,141,500
Göteborgs och Bohus län: jordbruksegendomar...... » 40,500
Hallands » » » 22,000
Kristianstads » » » 11,000
Värmlands » » » 38,200
Västmanlands x> » » 15,000
Gävleborgs » » » 27,500
Summa kronor 2,131,200
Kommunalutskylderna för år 1908 för ifrågavarande län hade ut¬
gjort i medeltal:
för Jönköpings län 62 öre per fyrk
» Kronobergs » 64 » )> »
)) Kalmar » 69 » » »
» Göteborgs och Bohus » 69 » » »
» Hallands » 76 » » »
» Kristianstads » 62 » » »
)) Värmlands » 69 » » :»
» Västmanlands » 61 » '»■ »
» Gävleborgs » 58 » » » .
Efter nämnda medeltal skulle de till följd av skogsmarkens sär¬
skilda taxerande höjda kommunalutskylderna från ovannämnda egen¬
domar belöpa sig till följande belopp per år:
i Jönköpings
|
län kronor
|
1,796
|
—
|
)) Kronobergs
|
»
|
)>
|
1,354
|
—
|
» Kalmar
|
|
»
|
4,726
|
—
|
» Kristianstads
|
»
|
|
40
|
—
|
» Hallands
|
»
|
»
|
100
|
—
|
» Göteborgs och Bohus
|
|
»
|
168
|
--
|
» Värmlands
|
»
|
»
|
158
|
—
|
» Västmanlands
|
))
|
»
|
55
|
_
|
» Gävleborgs
|
)>
|
|
96
|
—
|
eller sammanlagt
|
kronor
|
8,493
|
—.
|
Av denna utredning framginge — anför styrelsen vidare — att
det belopp, som statsverket skulle få vidkännas, därest samtliga amen-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 132.
7
datorer befriades från gäldande av berörda utskylder, utgjorde i runt
tal 8,500 kronor årligen. Beträffande detta belopp, som givetvis måste
betraktas som approximativt, vore emellertid att märka, att detsamma
ej torde behöva anlitas i sin helhet. Det borde nämligen enligt styrel¬
sens förmenande prövas i varje särskilt fall, huruvida och i vad mån
en arrendator skulle befrias från utskylderna för skogsmarken, och sådant
endast medgivas, då taxeringsvärdet blivit i avsevärd grad höjt.
Härtill komme, att allteftersom arrendetiden för de olika egendomarna
utginge, det belopp, som för ifrågavarande ändamål skulle behöva tagas
i anspråk, minskades, enär i de arrendekontrakt, som numera utfärdades,
i allmänhet icke stadgades någon skyldighet för arrendatorerna att svara
för utskylder, vilka icke avsåge det arrenderade området. Å andra
sidan borde framhållas, att den nu verkställda utredningen endast avsåge
leommunalutskylder, men ej utskylder till prästerskapet, landstingsmedel
och avgifter för tingshusbyggnad in. in. Dessa utskylder, rörande vilkas
storlek ej någon beräkning kunnat åstadkommas, torde emellertid i för¬
hållande till kommunalutskylderna vara av mindre betydelse.
Domänstyrelsen har tillika meddelat, att i sådana fall, då särskilt
taxeringsvärde blivit skogsmarken åsatt samt kronan till följd därav
debiterats för de på skogsmarken belöpande utskylderna, kronan i all¬
mänhet i första hand erlagt dessa utskylder, varefter kronan i
åtskilliga fall krävt vederbörande arrendator på utskyldsbeloppet.
I anledning härav hade vissa av arrendatorerna återgäldat vad kro¬
nan sålunda förskotterat, under det andra vägrat att gottgöra kronan
de utgivna beloppen. Det syntes nu styrelsen, som om den om¬
ständigheten, att de förra godvilligt erlagt ifrågavarande utskylder,
icke borde betaga dem rätten, att, i händelse staten medgåve att själv
vidkännas samma utskylder, återfå vad de sålunda betalt eller Viss
del därav. Dock torde en dylik befrielse icke böra avse tiden före
år 1903 och i de flesta fall begränsas till tiden från och med år
1908, då en uppdelning av taxeringsvärdena och en höjning av de¬
samma på grund av skogsmarkens värde i större utsträckning än förut
av taxeringsmyndigheterna tillämpats.
De kostnader, som genom det nu ifrågasatta medgivandet skulle
åsamkas statsverket, syntes böra bestridas av reservationsanslaget till
kronoskogarnas förvaltning och befrämjande av skogsväsendet i allmänhet
eller de medel, som i nämnda anslags ställe skulle disponeras för berörda
skogars förvaltning.
I de rörande kronans utarrenderade domäner gällande arrende¬
kontrakt förekomma, såsom i det föregående omtalats, i regel före¬
8
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 132.
skrifter om skyldighet för vederbörande arrendator, att — frånsett
grundskatt — ansvara för alla egendomens utskylder och detta jämväl
för den händelse egendomens skogsmark icke ingår i arrendet. Att
dessa bestämmelser intill senare tider icke medfört några avsevärda olä¬
genheter för kronoarrendatorerna beror på det förhållande, att vid äldre
taxeringsförrättningar allenast ringa eller ingen hänsyn tagits till värdet
av å egendomarna befintlig skog. I den mån emellertid taxeringsmyn¬
digheterna med hänsyn till skogens värde funnit sig föranlåtna att höja
egendomarnas taxeringsvärden, har skyldigheten för arrendator att an¬
svara för utskylderna för skogen kommit att i allt högre grad framstå
såsom ett missförhållande. Under intrycket härav har också domän¬
styrelsen år 1908 gått i författning därom att i nya arrendekontrakt
icke föreskrives någon skyldighet för arrendator att svara för utskylder,
som icke avse det utarrenderade området. Det principiellt riktiga i
ett sådant förfaringssätt synes mig icke heller kunna ifrågasättas.
Ehuru ifrågavarande missförhållande således torde komma att i eu
framtid så småningom upphöra av sig självt i och med utgången av ännu
gällande äldre arrendeavtal, synes billigheten påkalla, att de arrendatorer,
vilkas rättsförhållanden reglerats genom äldre avtal, böra, i den mån
sådant praktiskt taget är utförbart, beredas befrielse från erläggande av
utskylder för skogsmark, som ej ingår i arrendet, i den mån berörda
utskylder äro beroende på under löpande arrendeperiod skedd höjning
av skogsmarkens taxeringsvärde.
Frågan härom synes mig lämpligen kunna lösas oberoende av
den nu pågående utredningen angående eu omläggning av det kom¬
munala skatteväsendet. De förpliktelser, som åligga kronans arrendatorer
i fråga om gäldande av utskylder, regleras nämligen genom innehållet
i de särskilda arrendeavtalen och torde följaktligen icke komma att röna
inverkan av de nya kommunala skattelagar, som kunna bliva en följd
av nyssnämnda utredning.
Med hänsyn till vad jag sålunda anfört, synes mig böra upp¬
ställas såsom regel, att, därest i fråga om sådan genom domänstyrelsens
försorg utarrenderad kronoegendom, vars skogsmark icke ingår i
arrendet, arrendatorn i arrendekontraktet tillförbundits att ansvara för
egendomen i dess helhet åliggande utskylder, statsverket självt bör över¬
taga betalningsskyldigheten för så stor del av å skogsmarken belöpande
utskylder, som är beroende på under arrendeperioden skedd höjning av
skogsmarkens taxeringsvärde. Statsverkets övertagande av berörda del
av utskylderna torde billigtvis böra omfatta icke allenast sådana utskylder,
som framdeles förfalla till betalning, utan jämväl sådana, som redan äro
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 132.
9
förfallna, evad desamma erlagts av arrendatorn eller i första hand av
kronan. I fråga om dylika redan förfallna utskylder torde dock böra
göras den begränsning i tiden, att staten icke övertager ansvaret för
utskylder, som grunda sig på äldre taxeringsförrättningar än dem, som
verkställts under år 1908, då den huvudsakliga höjningen i taxe¬
ringsvärdena inträtt. Statens ansvarighet för utskylderna torde följakt¬
ligen icke böra sträcka sig längre tillbaka än till utskylderna för år
1909, vilka utskylder ju förfallit till betalning under år 1910.
En tillämpning av den uppställda regeln skulle alltså för¬
anleda därtill, att staten dels gottgör vederbörande arrendator för ut¬
skylder av ifrågavarande slag, vilka förfallit till betalning under åren
1910, 1911, 1912 och 1913 samt blivit av arrendatorn erlagda, dels, för
den händelse statsverket självt erlagt någon del av de under nämnda fyra år
förfallna utskylderna, befriar arrendatorn från den fordran staten på
grund härav må äga hos honom, dels slutligen frikalla!- arrendatorn från
erläggande för framtiden av ifrågavarande utskylder.
Beträffande härefter frågan om möjligheten att kunna med till¬
förlitlighet bestämma beloppet av de utskylder, som bero på under arrende¬
perioden skedd höjning av taxeringsvärdet av det från arrendet undan¬
tagna området, föreligger ju icke någon svårighet härutinnan i fråga
om sådana egendomar, vilkas utägor och skogsmark blivit åsätta sär¬
skilda taxeringsvärden. Vidkommande åter sådana delar av landet,
där dylikt uppdelande av taxeringsvärdena ännu icke skett, lärer
det i allmänhet bliva omöjligt att ens tillnärmelsevis avgöra, till
huru stor del taxeringsvärdet avser inägor eller skog. I dessa delar
av landet torde nog å ena sidan såsom regel gälla, att matt vid
taxeringsförrättningarna hittills alldeles ej eller i endast obetydlig
grad tagit hänsyn till skogen å de taxerade egendomarna. Å andra
sidan lärer dock inom berörda landsdelar otvivelaktigt på åtskilliga
håll skogens värde hava spelat in vid åsättande av taxeringsvärdet
å egendomen i dess helhet. Någon säker grund för bedömande,
huruvida och i vad mån skogsvärdet sålunda kommit i betraktande,
torde emellertid icke förefinnas i andra fall än då, på sätt inom vissa
trakter plägat ske, taxeringsmyndigheterna själva vid taxeringsförrätt¬
ningarna angivit, till vilket belopp skogens värde beräknats ingå i
det egendomen åsätta taxeringsvärdet. Därest så ej skett, bör enligt
min uppfattning staten icke övertaga eller efterskänka utskylder av
förevarande slag; dock att, då fråga är om avsevärda belopp eller för¬
hållandena eljest äro ömmande, Kungl. Maj:t ej synes böra vara för¬
hindrad att i den omfattning, Kungl. Maj:t i varje särskilt fall kan
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 10 samt. 74 höft. (Nr 132.) 2
10
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 132.
finna skäl bestämma, medgiva arrendator lindring i lians ifrågavarande
förpliktelser.
I detta sammanhang vill jag ånyo betona att, därest redan vid tiden
för arrendeavtalets ingående skogsmarken varit åsatt särskilt taxerings¬
värde eller med angivet belopp beräknats ingå i taxeringsvärdet å egen¬
domen i dess helhet, det enligt min mening icke synes böra ifråga¬
komma, att arrendatorn befrias från betalningsansvaret för å skogen
belöpande utskylder under annan förutsättning än att skogens taxerings¬
värde sedermera blivit höjt. Därest så skett, torde emellertid, såsom
nämnts, billigheten kräva, att statsverket övertager betalningsansvaret
för så stor del av nämnda utskylder, som motsvarar höjningen av skogens
värde.
Den av mig i det föregående tillstyrkta lindringen i kronoarren-
dator åliggande förpliktelser synes mig lämpligen böra omfatta sådana
kommunala utskylder, vilka skola erläggas i kontant — således icke
vägunderhåll in natura — och som utgå i förhållande till taxerings¬
värdet å jordbruksfastighet. Lindringen skulle följaktligen komma att
avse, förutom utskylder av ifrågavarande slag, som beslutas å kommunal¬
stämma, jämväl på jordbruksfastighet belöpande vägskatt (kontant),
landstingsskatt samt utskylder till kyrka och folkskola. Däremot synes
sådan lindring icke böra komma i fråga beträffande avgifterna till präster¬
skapet, vilka avgifter utgå efter olika grunder inom olika församlingar
såsom efter tionde, mantal, rök m. m.
Genomförandet enligt av mig sålunda föreslagna grunder av nu
ifrågavarande lindring förutsätter, såsom jag i det föregående redan
anfört, att staten
l:o) gottgör vederbörande arrendator för utskylder av ifråga¬
varande slag, vilka förfallit till betalning under åren 1910, 1911, 1912
och 1913 samt blivit av arrendatorn erlagda,
2:o) frikallar arrendatorn från gäldande av den fordran, staten må
äga hos honom på den grund, att staten själv helt eller delvis erlagt de
under nämnda fyra år förfallna utskylderna; samt
3:o) frikallar arrendatorn från erläggande för framtiden av utskyl¬
der av ifrågavarande slag.
Beträffande omförmälda under åren 1910—1913 förfallna ut¬
skylder, torde till bestridande av de kostnader, som erfordras för arren-
datorns gottgörande för av honom redan erlagda utskylder, lämpligen
böra till Kungl. Maj:ts förfogande anvisas ett särskilt anslag, att för
ändamålet användas i enlighet med de närmare bestämmelser Kungl. Maj:t
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 132.
11
meddelar. Det torde nämligen icke böra komma i fråga, att berörda gottgö-
relse lämnas arrendator genom avdrag å kommande års arrendeavgifter, enär
åtminstone i vissa fall gottgörelsens belopp skulle komma att överstiga
arrendeavgiften, varjämte i åtskilliga fall de arrendekontrakt, på grund av
vilka utskylderna erlagts, numera upphört. Då emellertid för närvarande
saknas någon fullt tillförlitlig utredning om i vad mån vederbörande
arrendatorer eller kronan själv under åren 1910—1913 erlagt de utskyl-
der, om vilka nu är fråga, samt följaktligen det för ändamålet erfor¬
derliga anslagets storlek icke ännu kan annat än approximativt beräknas,
torde anslaget böra begäras i form av förslagsanslag.
Vidkommande därefter frågan om arrendators frikallande från
skyldigheten att för framtiden erlägga ifrågavarande utskylder, kommer
ett dylikt frikallande att innebära motsvarande skyldighet för kronan
att själv ansvara för berörda skyldigheter. De ökade utgifter för kronan,
som vid bifall till förslaget i denna del komma att uppstå, synas mig,
på sätt domänstyrelsen jämväl avsett, lämpligen böra anvisas att utgå
från den del av driftkostnaderna för statens domäner, som beräknats till
gäldande av de egentliga förvaltningskostnaderna för statens skogs-
domäner. Något särskilt anslag för nu ifrågavarande ändamål erfordras
således icke.
Såväl för efterskänkande av den fordran, kronan på sätt ovan
nämnts må äga hos arrendatorer för utskylder, förfallna under åren
1910—1913, som ock för ett frikallande av arrendatorerna från erläg¬
gande för framtiden av dem kontraktsenligt åliggande utskylder erfor¬
dras emellertid, att Riksdagens samtycke härtill inhämtas. På Kung!.
Maj:t torde därefter ankomma att meddela de närmare föreskrifter i
ämnet, som må finnas nödiga.
För att kunna i någon mån bedöma de kostnader för statsverket,
som skulle uppstå genom ett bifall till de av mig i det föregående till¬
styrkta åtgärder i fråga om kronoarrendatorernas befriande från om-
förmälda utskylder, har jag låtit inom jordbruksdepartementet verk¬
ställa närmare beräkningar, av vilka framgått bland annat följande.
Inom de län, där, på sätt i det föregående omtalats, ett uppde¬
lande av taxeringsvärdet mellan arrendegårdarnas inägor och skogsmark
numera blivit mer allmänt genomfört, utgöra beträffande sådana statens
utarrenderade domäner, vilkas skogsmark icke ingår i arrendet, 1908
ars taxeringsvärden å berörda skogsmark sammanlagt 3,213,000 kronor.
Av detta belopp belöpa 2,663,400 kronor å skogsmark hörande till ut¬
12
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 132.
arrenderade jordbruksegendomar och återstoden eller 549,600 kronor å
skogsmark till utarrenderade skog seg endomar.
Beträffande de län, där taxeringsvärdet icke ännu blivit på ovan
angivet sätt uppdelat, är det påtagligen i allmänhet omöjligt att ens
tillnärmelsevis beräkna, huru stor del av värdet, som belöper å från
arrendet undantagen skogsmark. Emellertid bör, på sätt jag i det före¬
gående framhållit, jämväl beträffande dessa län arrendator i vissa fall
kunna, ehuru mera undantagsvis, erhålla lindring i sina utskylder. Vid
beräknande av statens kostnader för nu ifrågavarande ändamål bör följ¬
aktligen hänsyn tagas jämväl till förhållandena inom dessa län. Med
ledning bland annat av den höjning, som fastighetstaxeringarna i sin
helhet undergått inom dessa län under tiden från år 1903 till år 1908,
synes mig kunna med en viss grad av sannolikhet antagas, att taxerings¬
värdena ä från arrendet undantagen skogsmark inom dessa län motsvara
ett belopp icke överstigande 700,000 kronor.
Såsom utgångspunkt för bedömande av statens kostnader för
ifrågavarande ändamål synes mig följaktligen kunna läggas ett sam¬
manlagt taxeringsvärde å omförmälda skogsmark av högst 3,213,000 +
700,000 = 3,913,000 kronor eller således i runt tal högst 3,900,000 kronor.
I det föregående har jag framhållit, att den ifrågasatta lindringen
synes böra avse såväl å kommunalstämma beslutade utskylder som
ock vägskatt, landstingsskatt samt utskylder till kyrka och folkskola.
Då inom rikets samtliga län med undantag av Gottlands, Västernorr-
lands, Västerbottens och Norrbottens län') berörda utskylder för år
1909 uppgingo till i medeltal 87.9 öre per fyrki) 2), skulle följaktligen
sammanlagda beloppet av de utskylder av ifrågavarande slag, vilka för år
1909 belöpt å från arrendet undantagen skogsmark, utgöra 20,569 kronor.
Det belopp, som statsverket skulle få vidkännas, därest kronans
arrendatorer i den omfattning jag bär ovan förordat befriades från ut¬
skylder för skogsmarken till de arrenderade egendomarna, kan sålunda
approximativt beräknas för å 1910 uppgå till högst omkring 20,600 kronor.
För tiden efter berörda år inträder emellertid, i den män äldre arrende¬
kontrakt utlöpa, eu successiv minskning i det belopp, som behöver för
ändamålet tagas i anspråk. Vid sådant förhållande och dä härtill kom¬
mer dels att kronan själv erlagt en del av ifrågavarande utskylder, dels
i) Inom sistnämnda fyra län finnos icke någon kronan tillhörig utarrenderad
egendom, vars skogsmark undantagits från arrendet.
-) Beloppet uträknat med ledning av uppgifter i “Landskommunernas och kö¬
pingarnas ekonomiska bärkraft" av Edv. Söderberg, Stockholm 1911.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 132.
13
att arrendatorer av sådana egendomar, beträffande vilka ett uppdelande
av taxeringsvärdet mellan inägor och skogsmark ännu icke skett, skulle
endast mera undantagsvis komma i åtnjutande av den föreslagna
lindringen, dels att berörda lindring skulle få tillgodonjutas allenast i
den mån utskylderna för skogsmarken äro beroende på under löpande
arrendeperiod skedd höjning av samma marks taxeringsvärde, dels ock
att anspråk på gottgörelse i förevarande hänseende säkerligen icke äro
att förvänta från alla de arrendatorer, vilka enligt vad ovan angivits
skalle vara berättigade att utbekomma sådan ersättning, torde det för¬
slagsanslag, som erfordras för ändamålet, kunna utan fara för större
missräkning bestämmas till 40,000 kronor.
Ehuru den ifrågasatta lindringen för kronans arrendatorer i dem
kontraktsenligt åliggande skyldighet att ansvara för utskylder från skogs¬
mark, som ej ingår i arrendet, sålunda komme att medföra avsevärda
uppoffringar för statsverket, anser jag billigheten kräva, att sådan lin¬
dring medgives dem i den omfattning och enligt de huvudgrunder, som
av mig i det föregående tillstyrkts.»
Av den i ärendet verkställda utredningen synes utskottet otve¬
tydigt framgå, att det icke skulle vara förenligt med billighet och rätt¬
visa, om i de fall, varom här är fråga, staten av arrendatorerna skulle
kräva fullgörandet i dess helhet av den skyldighet att svara för ut¬
skylder, som enligt kontrakten åligger dem jämväl i fråga om de från
arrendet undantagna delarna av de upplåtna egendomarna. Vid de
senast verkställda allmänna taxeringarna torde nämligen, särskilt vad
angår kronans egendomar inom vissa län, en så avsevärd förhöjning
hava vidtagits i taxeringsvärdena, allenast eller huvudsakligast på
grund av skogsmarkens ökade värde, att åtskilliga arrendatorer, vilka
enligt sina kontrakt hava att utgöra utskylder och besvär jämväl för
den i arrendet icke ingående skogsmarken, skulle med ett ensidigt fast¬
hållande från statens sida av de kontraktsenliga rättigheterna, komma
att genom de ökade skatterna vidkännas förluster på arrendena samt
i många fall rent av berövas sina existensmöjligheter. Då utskottet vid
sådant förhållande finner den nu föreliggande framställningen väl grun¬
dad, vill utskottet tillstyrka densamma, därvid utskottet emellertid anser
sig böra framhålla, att i varje särskilt fall skall prövas, huruvida med
hänsyn jämväl till den före utarrenderingen verkställda beräkningen av
arrendevärdet å den fastighet, utskylderna avse, ansökning om efter¬
skänkande av viss del av dessa på sätt nu ifrågasatts skäligen bör
medgivas.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 10 samt. 74 höft. (Nr 132.)
Utskottet.
3
14
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 132.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att Riksdagen må
a) besluta, att Kungl. Maj:t må i den omfatt¬
ning, som överensstämmer med de i statsrådsprotokollet
tillstyrkta grunder, och i enlighet med de närmare
bestämmelser, Kungl. Maj:t må finna gott meddela,
äga att medgiva arrendator av sådan genom domän¬
styrelsens försorg utarrenderad kronoegendom, vars
skogsmark icke inbegripits i arrendet, befrielse från
skyldighet, som enligt arrendekontraktet må åligga
honom, att ansvara för vissa å egendomens skogsmark
belöpande kommunala utskylder;
b) på extra stat för år 1914 anvisa ett förslags¬
anslag " av 40,000 kronor att enligt berörda grunder
och av Kung!. Maj:t meddelade närmare föreskrifter
tilldelas dylik arrendator såsom gottgörelse. för ut¬
skylder av ifrågavarande slag, vilka förfallit till betal¬
ning under åren 1910—1913 och blivit av arrendatorn
erlagda, med rätt tillika för Kungl. Maj:t att låta utav
nämnda anslag förskottsvis under år 1913 av tillgäng¬
liga medel utanordna, vad som må finnas erforderligt.
Stockholm den 25 april 1913.
På jordbruksutskottets vägnar:
GÖSTA TAMM.
Närvarande: herrar Tamm, Odelberg, frih. De Geer, Paulson, Fahlén, Lindblad, Pers,
Ericsson, Lundell, Kronlund, Andersson, Linders, Bosson, Tysk och
Olausson.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG, 1913.