Jordbruksutskottets utlåtande Nr 109.
1
Nr 109.
Ankom till Riksdagens kansli den 28 april 1913 kl. 4 e. m.
Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Knngl.
Maj:t angående beredande av tillfälle i vissa fall för
Riksdagen att besluta, innan från kronans sida anställes
talan om återvinning av fastighet.
(2:a Avd.)
I en inom Andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets förbere¬
dande behandling hänvisad motion, nr 96, hava herr Lindman m. fl.
hemställt, att Riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kung!. Maj:t
anhålla, att om återvinningstalan till fastighet, som förmenas vara kronan
olagligen frånhänd, finnes böra anställas, men sådana förhållanden före¬
ligga, att ett eftergivande av kronans eventuella rätt synes vara av bil¬
lighet påkallat, Kungl. Maj:t måtte, så tidigt som möjligt, sätta Riksdagen
i tillfälle att därom besluta.
Till stöd härför har anförts följande:
»Under senare tid hava i dagspressen förekommit redogörelser för
vissa rättegångar, som ank än gigg] orts för att åt kronan återvinna jord,
som förmenas vara kronan olagligen frånhänd. Yad härigenom lagts under
allmänhetens ögon är för visso av beskaffenhet att påkalla allvarlig upp¬
märksamhet och föranleda åtgärd även från statsmakternas sida.
I Stockholms Dagblad för den 16 december 1912 meddelas, att kro-
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 10 samt. 60 käft. (Nr 109.) 1
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 109.
nan gjort anspråk på en liten hemmansdel om V4 mantal i Sigtuna by
av Södermanland. Denna fastighet, taxerad till 7,500 kronor, inköptes
1890 av nuvarande ägaren P. J. Andersson, som därefter genom ihärdigt
och klokt arbete uppdrivit fastigheten till ett mönsterbruk av den bety¬
denhet, att han såsom erkännande fått emottaga länets hushållningssäll¬
skaps stora silvermedalj för odlingsflit. Angående hemmansdelen vet man,
att den i medlet av 1700-talet jämte ett antal andra hemman och lägen¬
heter skattesåldes under Erendals bruk, att dessa fastigheter i slutet av
1700-talet och början av 1800-talet såldes från bruket till åbor eller
andra enskilda samt att de därefter under hela 1800-talet gått i handel
och vandel som annan skattejord samt lagfarits och intecknats utan all
betänklighet. Den rättsgrund, som nu skall leda till att den idoge man¬
nen drives från den jord, som han i god tro förvärvat och därå han lagt
ner sitt livs bästa arbetskraft, den är, att Erendals bruk i början av
1800-talet nedlades och att de under bruket lydande hemmanen bort hem¬
falla till kronan, enligt en kungl. förordning av den 11 december 1766.
Även om denna grund för kronans anspråk skulle vara bärande —
en fråga, som givetvis i detta sammanhang icke kan upptagas till under¬
sökning — så kan med skäl spörjas, varför den icke gjorts gällande vid
tiden för brukets nedläggande eller åtminstone inom rimlig tid därefter;
varför kronan, utan att något åtgöra, tillåtit, att dessa från bruket sålda
fastigheter fått under ett århundrade anses och behandlas som annan
skattejord, gå i köp mellan enskilda, lagfaras och intecknas. Givet är,
att medvetandet om deras gamla sammanhang med bruksdriften och därav
till äventyrs härflytande särställning i rättsligt hänseende under denna
långa tid förbleknat, och då domstolar och andra ämbetsmyndigheter i
fråga om- lagfart, inteckning och andra jorden rörande rättsförhållanden
behandlat dessa fastigheter lika med vanlig skattejord, så har åtminstone
för senare generationer ingen anledning förelegat att ifrågasätta, att någon
risk skulle vara förenad med rättshandel angående ett sådant hemman,
eller att angående dem låta anställa några arkivforskningar i kammar¬
kollegium. Att kronan numera, på grundvalen av dylika forskningar,
skall riva upp rättsförhållanden, som under statens hägn fått utveckla sig
under ett århundrade, är — även om det på grund av kronans i fråga
om hävd länge åtnjutna men sedermera genom lag upphävda undantags¬
ställning skulle framstå såsom formellt möjligt — dock i allt fall upp¬
rörande obilligt.
För två liknande mål lämnas redogörelse i en artikel, som finnes
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 109.
3
intagen i tidningen Sörmlandsposten för den 31 december 1912 och lyder
som följer:
»Med anledning av kronans återvinningsprocesser i fråga om små¬
bruken Löfåsen i Husby-Kekarne socken och St. Hällaren i Ärila ha vi
haft samtal med de bägge innehavarne, och vi vilja icke undanhålla våra
läsare redogörelsen för de ömmande omständigheter, som här föreligga.
I målet om Löfåsen stöder kronan, som bekant, sina anspråk på det
förhållandet, att hemmanet, som omfattar mantal, avsöndrats år 1839
från bruket Eosenberg vid Skogstorp, till vilket det överlåtits genom
skatteköp av kronan för bruksdriftens uppehållande och med bestämmelse
om tillbakagång till kronan, när ändamålet ej längre tjänades. Men år
1839 tänkte ingen människa på detta sista. Då köpte en liten jord¬
brukare jordbiten och försörjde därpå en familj med 7 barn. Så dog han,
och nuvarande innehavaren, P. J. Pettersson, ärvde den jämte 6 syskon.
Han fick alltså mantal. 3/s6 inköpte han, och arrenderade en fjärde,
varför han i eget bruk har 5/56> medan två av hans systrar själva över¬
togo sina lotter. Nämndeman P., som nu är 63 år, är änkling och delar
äganderätten ytterligare med sina 7 barn. Instämda äro alltså dessa, han
själv och 3 systrar, tillsammans 11 personer. Till nästa gång målet kom¬
mer före i mars 1913, skola även fångesmännen vara tillstädes. Yilka
äro de? Jo, de förra ägarne till 8/b6 mantal av gården, nämligen tre
svågrar, av vilka en är jordbrukare i små omständigheter i Husby, en i
Irsta i Västmanland och en f. d. grovarbetare och bosatt i Nyfors. Att
komma längre är däremot svårt, då arvingarna efter herrarne von Siegroth,
som år 1839 sålde hemmanet, icke äro så lätta att återfinna. Herr Pet¬
terson har, enligt egen uppgift, betalat sitt rättegångsbiträde i förskott
100 kronor, och kostnaderna för processen bli naturligtvis långt större.
Och- om nu kronan vinner processen, har då svenska staten någon vinst
av att han och hans barn drivas från jorden, även om de skulle finna
reda på de Siegrothska arvingarna och få några kronor kvar efter allt
processande?
Löfåsen är taxerat till 11,200 kronor.
Naturligtvis är herr P. djupt nedtryckt över vad som övergår honom
och hans familj.
Med lantbrukaren Wilhelm Eriksson hade vi under gårdagen även
ett samtal. Han är innehavare till 1/s mantal St. Hällaren, som hans
far år 1872 för 3,000 kronor köpte av brukspatron L. G. von Celsing. Går¬
den hade 1783 skatteköpts »till Hällefors styckebruks drift och underhåll
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 109.
med dagsverken, körslor och kolningar». I köpebrevet står som förbehåll
upptaget »ej blott att hemmanet och lägenheterna skulle förbliva oskilj¬
aktiga från Hällefors bruk, utan ock att åborna finge i deras livstid sitta
vid hemmanet odrivna samt erhålla ersättning för deras på samma hem¬
mans rev- och skattläggning bevisligen gjorda kostnader». Till år 1871
hörde gården under fideikommisset Fräkentorp; men då fick friherre L.
G. von Celsing Kungl. Maj:ts tillstånd att avsöndra hemmanet från Frä¬
kentorp i utbyte mot ett par andra hemman i Villåttinge härad, som lågo
närmare till huvudgården. Omedelbart därpå överläts hemmanet, synbar¬
ligen å både köparens och säljarens sida i god tro, till lantbrukaren
Erik Persson, herr Erikssons far. År 1892 ärvde herr E. detsamma
jämte en broder, nu bosatt i Sundtorp, och löste ut honom från hälften
med 2,850 kronor. För närvarande är hemmanet värt 7- ä 8,000 kronor,
alltså omkring 2x/2 gånger så mycket som år 1872 och säkert många
gånger så mycket som år 1783. Inteckningslånet i Bekarne sparbank
uppgår till 2,400 kronor.
Hr Eriksson är nu 64 år gammal, hans hustru 42. Han har på
sin jordbit fött upp tio barn, av vilka den äldsta flickan, en sjuttonåring,
är ute och tjänar; det yngsta barnet är ett år gammalt.
Vid vårt samtal med den i strävan och arbete härdade mannen brast
han vid tanken på framtiden i gråt.»
Såsom ett fjärde mål kan antecknas en nyligen uttagen stämning om
återvinning till kronan av l/i mtl Flislycke, Linneryds socken, Konga
härad, taxeradt till 5,300 kronor. Detta hemman blef jämte andra fastig¬
heter år 1646 av drottning Kristina donerat till Vadstena krigsmanshus.
Övriga i denna donation ingående hemman hava samtliga fått skatteköpas;
men i fråga om Flislycke lärer kammarkollegium 1873 hava resolverat, att
skatteköp därav icke var medgivet. Emellertid har hemmanet sedan lång
tid tillbaka ansetts och behandlats som skattejord. Bedan 1836 meddela¬
des därå lagfart å en Johannes Jonsson och hans hustru, och sedan har
det gått i flera händer samt lagfarits 1849, 1851, 1852, 1853, 1856 och
sist 1871 för Joh:s Petersson, som ännu sitter såsom ägare därav. I sin
ålders sena höst får han nu mottaga stämning om att avträda hemmanet
till kronans fria disposition. Och som grund härför åberopas, att vid
1850—51 års riksdag beslöts att i stället för krigsmanshuskassans förut
anvisade räntor och kronotionde skulle till kassan utgå ersättning av stats¬
medel, för vilket ändamål i riksstaten uppfördes ett förslagsanslag. Och
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 109.
5
då borde — menar kammarkollegii advokatfiskal — liemmanet Flislycke
hava återfallit till kronans fria disposition.
Det lärer vara att förutse, att den allmänna rättskänslan kommer att
livligt uppröras, om i sådana fall som de nu relaterade och andra liknande
jorden fråndömes den godtroende innnehavaren och en sådan dom sedan
sättes i verket. Det måste framstå såsom i hög grad obilligt, om staten
själv, vars högsta uppgift är att förverkliga rätten, den materiella rätten,
och som ingalunda kan fritaga sig från den dryga andel i skulden till
nu faktiskt föreliggande oegentligheter, som är att föra tillbaka till dess
egna tjänstemäns fel och försummelse — nu begagnar sig av sent upp¬
dagade, ur arkivernas gömmor framdragna upplysningar till en omstörtning
av bestående förhållanden, sam gör summum jus till summa injuria. Helt
visst kommer den allmänna rättskänslan, åtminstone i de fall, där kronans
vinst skall köpas till priset av den enskildes ruin, att med styrka kräva,
att staten gör något för att avvända eller mildra följderna av det slag,
som den riktar mot den enskilde, oförvitlige medborgaren, vars enda fel
är att han litat på statens egna officiellt handlande myndigheter.
Det var säkerligen en känsla härav, som låg under hans excellens
herr statsministerns yttrande under debatten i Andra kammaren sistlidne
riksdag angående hävdelagens suspension, då han, i anledning av uttalade
farhågor om lagförslagets följder för en mängd små jordägare, på det allra
bestämdaste å regeringens vägnar förklarade, att den hade för avsikt att
gå till väga med den största varsamhet. »Jag borde väl knappast — till-
lade han — åtminstone för de allra flesta i denna ärade församling be¬
höva påpeka, hur orimlig motsatsen skulle vara i frågan, med eu regering,
som har såsom en huvudpunkt på sitt program anskaffandet av egna hem
åt småfolket. Det vore ju den renaste galenskap, ifall man å ena sidan
skulle fullfölja ett sådant syfte och å andra sidan i formalistiskt rätt¬
haveri avhända dem, som leva i nättopp bärgliga villkor, den lilla jord
som de ha.»
Det är nog så, att den nu pågående räfsten efter kronan olagligen
frångången jord bör anläggas efter andra och vidare synpunkter än det
formalistiska rätthaveriets. Det kan med skäl ifrågasättas, om ej det kro¬
nan mest värdiga vore att utan vidare taga konsekvenserna av sina egna
tjänstemäns fel och försummelser, som den själv icke i tid beivrat. Men
även om det ej skulle finnas möjligt att för närvarande vinna förståelse
för en sådan åskådning, bör åtminstone i fråga om dessa jordprocesser
kunna anläggas samma praktiskt politiska synpunkt, som av regeringen
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 109.
gjordes gällande vid framläggande av förslaget om hävdelagens suspension
— den rena statsnyttans synpunkt. »Det avgörande för den nu upptagna
lagstiftningsfrågan» — yttrar herr justitieministern i sitt anförande till
statsrådsprotokollet angående hävdelagens suspension — »synes mig vara
om och i vad mån väsentligt och övervägande gagn kan beredas det all¬
männa genom förändring i bestämmelserna om, hävden.» Huru skilda
meningarna än må vara om dessa jordprocesser, nog borde man kunna
enas därom, att det vore skäl undersöka, om det gagn, som genom en
dylik process och en däri för kronan gynnsam dom tillskyndas det all¬
männa, uppväger den skada, som det allmänna från andra synpunkter och
speciellt genom den enskildes utarmande därav lider — med andra ord,
om det verkligen gagnar staten att slå till.
Men skall emellertid en dylik undersökning ske, så bör den före¬
tagas på ett tidigt stadium. Det kan icke vara vare sig billigt eller politiskt
klokt att först driva en dylik rättegång till slut, kanske alla instanserna
igenom, och redan därigenom utarma den angripne jordägaren för att sedan söka
i större eller mindre mån gottgöra skadan genom eftergift eller understöd.
Bättre vore, att i sådana fall där talande skäl till skonsamhet mot den enskilde
föreligga — och om andra fall är det i detta sammanhang icke fråga — låta
denna skonsamhet komma till uttryck genom eftergift redan av kronans
eventuella rätt, d. v. s. genom att låta kronans förmenta rättsanspråk falla.
De förhållanden som kunna motivera en dylik skonsamhet, såsom hänsyn
till det omtvistade föremålets värde, den angripnes nödställda belägenhet,
den föreliggande återvinningsgrundens beskaffenhet m. m. dylikt, före¬
ligga i regel lika klara och talande vid rättegångens anhängiggörande som
vid dess slut.
Finnes det nu önskvärt, att i särskilda fall det redan på ett tidigt
stadium tages under övervägande, huruvida ett föreliggande återvinnings-
anspråk till äventyrs bör eftergivas, så återstår att undersöka huruvida
och under vilka former det må vara möjligt att genomföra en dylik an¬
ordning.
Att man härvidlag icke kan räkna med något kammarkollegii be¬
stämmande torde utan vidare vara klart. Kollegii advokatfiskal har att
utan alla hänsyn göra gällande kronans rätt, om den är på laga skäl
grundad, och den diskretionära prövning, som skulle kunna föranleda ett
eventuellt frånträdande av ett föreliggande återvinningsanspråk, bör uppen¬
barligen förläggas till annat forum.
Icke ens Kungl. Maj:t i statsrådet lärer utan vidare äga befogenhet
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 109.
7
att besluta om dylik eftergift. Stadgandet i 77 § Eeg.-formen torde lägga
hinder i vägen för Kung! Maj:t att utan Eiksdagens medgivande eftergiva
någon kronans rätt till fastighet, även om denna rätt är blott eventuell
och beroende på rättegång.
Återstår alltså såsom enda behöriga myndighet i dessa frågor Eiks-
dagen. Det skulle kunna ifrågasättas, att Eiksdagen ville till Kungl. Maj:t
delegera denna sin prövningsrätt, exempelvis genom att bemyndiga Kungl.
Maj:t att under viss tid i bekjärtansvärda fall besluta om eftergift av
kronans eventuella rätt, ungefärligen så som Eiksdagen bemyndigat Kungl.
Maj:t att besluta om försäljning av vissa kronoegendomar. En sådan lös¬
ning vore utan tvivel mycket tilltalande. Emot densamma kan emellertid
anföras den betänkligheten, att det torde vara med stora svårigheter för¬
enat att uppställa några allmänna grunder, efter vilka en dylik befogen¬
het borde utövas. De förhållanden, som kunna föranleda att kronan av
humanitets- eller billighetshänsyn bör underlåta att vid domstolar göra en
tvistig rätt gällande, kunna vara av så skiftande art, att några allmänna
föreskrifter därom knappast kunna uppställas.
Det torde ej heller möta några avsevärda svårigheter att låta dessa
frågor komma under Eiksdagens direkta prövning. När kammarkollegii
advokatfiskal står i begrepp att anhängiggöra en rättegång, har han na¬
turligtvis full klarhet om såväl den grund, som skall åberopas på kronans
anspråk, som den ekonomiska betydelsen av den fastighet, saken gäller.
Ofta har han även, eller kan lätt få, upplysning om huruvida beaktans-
värda omständigheter föreligga i jordinnehavarens ställning eller andra för¬
hållanden. Det skulle vara en lätt sak att anbefalla honom att, om skäl
syntes föreligga till eftergift, anmäla ärendet hos regeringen, som där¬
efter kunde, om den så funne skäligt, föreslå Eiksdagen att besluta dylik
eftergift. År tiden till hävdetidens utlöpande tillräckligt lång, kan allt
detta ske innan ännu stämning uttages; behöves åter för hävdens avbry¬
tande att stämning delgives, så kan detta ske. Intet är som hindrar, att
kronans ombud därefter vid domstolen väcker fråga om att målet förkla¬
ras vilande i avbidan på utgången av en eventuell hänvändelse till Eiks¬
dagen, och intet tvivel kan råda därom att icke den instämde med tack¬
samhet skall biträda ett sådant förslag.
Det är att hoppas, att Eiksdagen icke alltför ofta skulle behöva be¬
sväras med dylika framställningar; men helt visst är, att fall förekomma,
då en dylik hänvändelse vore lika befogad som önskvärd.
Angående omfattningen av den nu pågående räfsten efter kronan
8
Jordbrulcsulslcottets utlåtande Nr 109.
Utskottet.
olagligen frångången jord torde man för närvarande ej kunna bilda sig
någon tillförlitlig föreställning. Av kammarkollegii uttalanden härom, åter¬
givna i motiveringen till förslaget om hävdelagens suspension, framgår,
att för närvarande saknas nödigt underlag för en beräkning av de rätte¬
gångar som kronan kan ha anledning att i sådant syfte anställa. För ett
visst slag av dessa återvinningsprocesser, nämligen sådana som avse under
bruk skatteköpta hemman, vilka numera befinna sig i enskild ägo, har
emellertid på enskild väg anordnats en undersökning, vars resultat kan
vara i viss mån upplysande och som därför i särskild bilaga här meddelas.
Av denna bilaga framgår, att antalet brukningsdelar, för vilka hävd
ännu ej inträtt och om vilka rättegångar således kunna ifrågakomma, ut¬
gör 276 med ett genomsnitts-taxeringsvärde av kronor 7,382: 18 och att
antalet brukningsdelar, för vilka upplysning om hävdeförhållandena saknas,
utgör 213 med ett genomsnitts-taxeringsvärde av kronor 5,911: 27.»
De i motionen berörda förhållandena äro enligt utskottets mening av
beskaffenhet att påkalla allvarlig uppmärksamhet från statsmakternas sida.
Uppenbart torde vara, att de anspråk, som från kronans sida väckts eller
kunna komma att väckas i fråga om återvinning av kronan olagligen från-
händ jord, komma att för enskilda personer medföra förluster, som med
hänsyn till de förhållanden, under vilka jorden av dem förvärvats och
innehafts, mången gång måste framstå såsom i hög grad obilliga. I lik¬
het med motionärerna anser utskottet därför ett eftergivande av kronans
eventuella rätt i nu ifrågavarande avseende understundom kunna vara av
billigheten påkallat. Så är exempelvis fallet, då på grund av svarandenas
ekonomiska ställning eller andra förhållanden omständigheterna måste an¬
ses särskilt ömmande eller då värdet av den egendom, som skulle åt kro¬
nan återvinnas, icke står i rimligt förhållande till de med rättegångens ut¬
förande förenade kostnaderna och det lidande, som genom en för kronan
gynnsam dom skulle åsamkas den enskilde. I likhet med motionärerna håller
utskottet före, att undersökningen om, huruvida ett föreliggande återvin-
ningsanspråk till äventyrs bör eftergivas, såvitt möjligt bör företagas re¬
dan före målets anhängiggörande eller därest detta icke låter sig göra,
i varje fall på ett så tidigt stadium av rättegången som möjligt. Jämväl
därutinnan, att prövningen av uppkomna frågor om dylika eftergivanden
i varje särskilt fall bör överlämnas åt Riksdagen, är utskottet ense med
motionärerna.
Enligt vad utskottet erfarit, har emellertid Kung!. Maj:t, beträffande
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 109.
9
det slag av återvinningsprocesser, vilka hittills förnämligast kommit i
fråga, nämligen sådana, som avse under bruk skatteköpta hemman, vilka
numera befinna sig i enskild ägo, redan vidtagit åtgärder i det av motio¬
närerna antydda syfte. Genom nådigt beslut den 25 sistlidna februari
har nämligen Kungl. Maj:t, i anledning av de rättegångar, som av kam-
maradvokatfiskalen anhängiggjorts och under den närmaste tiden torde
komma att anhängiggöras mot åtskilliga innehavare av under bruk skatte¬
köpta hemman angående återvinning av dessa, dels bemyndigat chefen för
finansdepartementet att tillkalla en sakkunnig person för att inom departe¬
mentet biträda vid verkställande av undersökning, huruvida i särskilda
fall vad staten kunde hava att vinna å rättegångarna stode i det förhål¬
lande till de med desamma förenade kostnaderna, att staten icke kunde
hava intresse att fullfölja rättegångarna, ävensom huruvida med hänsyn
till svarandenas ekonomiska ställning, av dem å hemmanen nedlagt arbete
eller andra förekommande omständigheter, rättegångarna i särskilda fall
borde nedläggas och kronans rätt till fastigheterna efterskänkas till för¬
mån för dessas innehavare, dels ock föreskrivit, att kammaradvokatfiskalen
skulle i fråga om de rättegångar av förevarande art, som redan anhängig¬
gjorts eller komme att av kronan anhängiggöras, under den tid, förenämnda
undersökning inom finansdepartementet påginge, hava att, i den mån målen
vore föremål för prövning av underrätt, vid vederbörande domstol göra
framställning därom, att målen måtte tills vidare förklaras vilande. På
grund av berörda bemyndigande uppdrog finansministern samma dag åt
f. d. hovrättsrådet Gustaf Ribbing att inom departementet biträda vid
verkställandet av den anbefallda undersökningen.
Syftet med den sålunda igångsatta utredningen beträffande de under
bruk skatteköpta hemman, som äro eller kunna bliva föremål för återvin-
ningstalan, är tydligen att i de fall, då på grund av vid undersökningen
framkomna omständigheter kronans eventuella rätt till hemmanen synes
böra eftergivas, tjäna såsom grundval för en hänvändelse till Riksdagen i
dylikt ändamål.
I avseende å nu ifrågavarande slag av kronan olagligen frånhänd jord,
d. v. s. de under bruk skatteköpta hemmanen, hava sålunda de i motionen
framhållna synpunkterna redan vunnit vederbörligt beaktande. Såsom förut
antytts, är det emellertid, enligt vad utskottet inhämtat, just mot inneha¬
vare av dylika hemman, som de i motionen berörda återvinningsprocesserna
hittills förnämligast riktats. Med fog lärer det därför kunna antagas, att
Kungl. Maj:t, i den mån sådana återvinningsanspråk mera allmänt komma
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 10 samt. 60 käft. (Nr 109.) 2
10
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 109.
att riktas jämväl mot innehavare av annan kronan olagligen frångången
jord, kommer att ägna motsvarande uppmärksamhet jämväl åt dessa jordinne¬
havares ställning och, därest så skulle finnas nödigt, även i avseende å dem
föranstalta om den undersökning, som kan finnas erforderlig, för att icke
genom ett ensidigt hävdande av statsintresset enskilda personer må tillfogas
onödigt lidande. Den av motionärerna förordade skrivelsen till Kungl. Maj:t
torde därför enligt utskottets förmenande icke vara av behovet påkallad.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke må till någon Riks¬
dagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 28 april 1913.
På jordbruksutskottets vägnar:
GÖSTA TAMM.
Närvarande: hrr Tamm, Odelberg, frih. De Geer, Paulson, Fahlén, Lindblad,
Ericsson, Lundell, Kronlund, Hellström, Ingeström, Lundström, Nilsson i Tånga,
Bosson, Tysk och Nilsson i Linnås.
Reservation
av A. T. Odelberg, P. Paulson, A. II. Fahlén, E. A. Lindblad, Aaby A.
W. Ericsson, P. O. Lundell och P. B. Nilsson, vilka ansett att utskottets
utlåtande bort hava följande lydelse:
»De i motionen berörda förhållandena äro enligt utskottets mening av
beskaffenhet att påkalla allvarlig uppmärksamhet från statsmakternas sida.
Uppenbart torde vara, att de anspråk, som från kronan väckts eller komma
att väckas i fråga om återvinning av kronan olagligen frånhänd jord, kunna
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 109.
11
— därest de anläggas efter, såsom motionärerna säga, det formalistiska
rättshaveriets grunder — komma att i större omfattning än som är ound¬
gängligen nödigt medföra ett upprivande av äldre, på god tro tillkomna
och av statens myndigheter sanktionerade rättsförhållanden samt därigenom
bliva ägnade att rubba tilltron till rättssäkerheten i landet. Lika tydligt
är, att samma anspråk kunna komma att för enskilda personer medföra
förluster, som med hänsyn till de förhållanden, under vilka jorden — —
— — (lika med utskottet, sid. 8 r. 20 — sid. 9 r. 9 nedifr.)----
tjäna såsom grundval för en hänvändelse till Riksdagen i dylikt ändamål.
I avseende å nu ifrågavarande slag av kronan olagligen frånhänd jord,
d. v. s. de under bruk skatteköpta hemmanen hava sålunda de i motio¬
nen framhållna synpunkterna numera vunnit vederbörligt beaktande. Såsom
förr antytts — — — — (lika med utskottet, sid. 9, r. 4 nedifr. — sid. 10
r. 5) — — — — tillfogas onödigt lidande.
Utskottet anser sig alltså böra hemställa,
att förevarande motion icke må till någon Riks¬
dagens åtgärd föranleda».