Jordbruksutskottets utlåtande Nr 107.
1
Nr 107.
Ankom till Riksdagens kansli den 26 april 1913 kl. 5 e. in.
Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
tillstånd för staden Sala att försälja vissa s. k. tilldel¬
ningar och intag or. (l:a Avd.)
I proposition, nr 82, av den 7 februari 1913 till Riksdagen, vilken
proposition remitterats till jordbruksutskottet, bar Kungl. Maj:t under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över civilären¬
den för samma dag föreslagit Riksdagen förklara, att från dess
sida binder ej möter mot försäljning av vissa, enligt stadsfullmäktiges
i Sala uppgift till stadens donationsjord börande utanför stadsplanen
liggande så kallade tilldelningar och intagor, vilka enligt åberopad för¬
teckning utgöra tillhopa 248 hektar 27 ar 19 kvadratmeter, under för¬
utsättning att köpeskillingarna ej understiga de vid värdering, på sätt
i statsrådsprotokollet närmare angives, åsätta värden samt att av för-
säljningsmedlen bildas en fond, beträffande vars förvaltning meddelas
bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med vad som i statsråds¬
protokollet angivits.
I detta ärende bar departementschefen till berörda statsrådsproto¬
koll anfört följande:
»Frågan om städernas donationsj ordar bar för åtskilliga år sedan
varit föremål för utredning. Av förekomna anledningar bar näm¬
ligen Kungl. Maj:t den 17 juni 1893, enär det för befordrande i
allmänhet av ett tjänligare tillgodogörande av städernas donationsjor¬
dar likasom för befrämjande av enskildas trygghet i besittningen av
stad sjord, som kommit i deras värjo, syntes vara av vikt, att åt stä¬
derna bereddes möjlighet ej allenast att kunna med full äganderätt åt
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 10 samt. 58 höft. (Nr 107.) 1
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 107.
enskilda upplåta donerad jord, än även att, där sådan jord redan kom¬
mit i enskild besittning, kunna bekräfta den gjorda upplåtelsen, så att
den bleve för framtiden fullt betryggande, anbefallt kammarkollegium
att inkomma med betänkande, huruvida befogenhet i nu angivna hän¬
seenden kunde böra inrymmas åt städerna, och i sådant fall, vilka
förbehåll därvid borde fästas. Kollegiet avgav i ärendet den 30 de¬
cember 1897 ett utförligt betänkande, däri kollegiet, bland annat, för¬
mälde, att det enligt dess föreställning vore tjänligast, om, i över¬
ensstämmelse med dittills iakttagna ordning, giltigheten av stadsfull¬
mäktiges eller allmän rådstugas beslut om avhändande av donations-
jord utom stadsplan i varje fall gjordes beroende av Kungl. Maj:ts
prövning och fastställelse, i vilket avseende någon allmän uttrycklig
bestämmelse emellertid icke syntes kollegiet erfordras, varjämte kolle¬
giet hemställde, att genom allmän författning måtte stadgas, att gäl¬
lande bestämmelser i avseende på dispositionen av städernas donations-
jordar icke utgjorde hinder för städerna att, under de villkor och för¬
behåll, som Kungl. Maj:t uppå därom skeende framställning särskilt för
varje stad täcktes i nåder bestämma, vare sig bekräfta sådant redan
förhandenvarande enskilt innehav utav donationsjord, som, frånsett jor¬
dens donationsegenskap, uppfyllde villkoren för grundläggande av tju¬
guårig hävd enligt nådiga förordningen den 22 april 1881, i den mån
dylik bekräftelse kunde vara erforderlig, eller med äganderätt föryttra
sådan i städernas egen värjo befintlig jord av omförmälta beskaffenhet,
vilken uti behörigen fastställda stadsplaner inginge såsom tomter eller
delar av sådana.
Glenom nådigt brev den 27 januari 1899 förklarade Kungl. Maj:t,
att då av den lämnade utredningen framginge, att den donationsjord,
som vore belägen inom stadsplanens gränser, vunne användning i en¬
lighet med donationsändamålet, då densamma med full äganderätt över¬
lätes på enskilda, och följaktligen betänklighet icke mötte mot att,
fortfarande som hittills, meddela bifall till städernas framställningar
om tillstånd att till enskilda av donationsjorden avlåta tomter och
tomtdelar inom stadsplanen, jämväl i sammanhang med utvidgning av
denna plan, eller mot meddelande av tillstånd för städerna att, då om¬
råde inom stadsplanen tidigare upplåtits till enskild person, men ovisst
kunde anses, huruvida upplåtelsen skett med äganderätt eller nyttjande¬
rätt, medgiva, att innehavaren finge till fastigheten åtnjuta full ägan¬
derätt,
men det i allmänhet icke kunde anses med donationsändamålet
överensstämmande, att städerna till enskilda föryttrade donationsjord,
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 107.
3
som vore belägen utom stadsplanen, vadan tillstånd till sådant avytt¬
rande eller till bekräftande med full äganderätt av redan verkställd
upplåtelse av sådan jord borde lämnas endast i sådana undantagsfall,
då av särskilda skäl upplåtelsen kunde visas vara av det gagn för
staden, att donationsändamålet kunde anses varda genom upplåtelsen
uppfyllt,
samt, om än vid sådant förhållande skulle kunna ifrågasättas,
huruvida icke åtgärder borde vidtagas för att förmå städerna att i
den största möjliga omfattning söka återvinna utom stadsplanens om¬
råde belägen donationsjord, som kommit under enskild värjo, och att
foga anstalt härom i så god tid, att hinder enligt förordningen om
tjuguårig hävd den 22 april 1881 icke måtte mellankomma, likväl
med hänsyn därtill att åtgärder i sådan riktning på de flesta ställen
komme att vålla svårigheter av flera slag icke blott för jordinneha¬
varna utan även för städerna själva samt att det på vissa ställen kunde
påvisas, att de bestående förhållandena vore för städerna gynnsam¬
mare än vad resultatet av en reduktion skulle bliva, ändamålsenligare
vore att överlåta åt städerna själva att, efter å varje ort förekom¬
mande omständigheter, avgöra, huruvida mått och steg skulle vidtagas
för återvinnande av städerna frångången donationsjord utom stadsplanen,
fann Kungl. Maj:t vad i ärendet förekommit icke till någon annan
sin åtgärd föranleda, än att Kungl. Maj:t förklarade sig vilja till pröv¬
ning i varje särskilt fall upptaga de ansökningar, som kunde från stä¬
derna inkomma vare sig angående tillstånd att till enskilda av dona-
tionsjorden upplåta tomter eller tomtdelar inom stadsplanen, jämväl i
sammanhang med utvidgning av sådan plan, eller om medgivande att
till enskilda föryttra donationsjord utom stadsplanen i sådana undan¬
tagsfall, då av särskilda skäl upplåtelsen kunde visas vara av det gagn
för staden, att donationsändamålet kunde anses varda genom upplåtel¬
sen uppfyllt.
Efter denna allmänna redogörelse för de grunder, efter vilka stä¬
dernas donationsjord för närvarande disponeras, övergår jag till den
fråga, jag nu har att anmäla för Kungl. Maj:t.
Stadsfullmäktige i Sala hava nämligen hos Kungl. Maj:t anhållit om
rätt att till vederbörande innehavare försälja vissa utom stadsplanen be¬
lägna s. k. tilldelningar och intagor, vilka uppgivas tillhöra stadens
donationsjord.
I anledning härav hava C. G. Rönngren med flera personer såsom
kommitterade för tilldelningsinnehavarna hemställt, att de ifrågavarande
områdena såsom varande av gruvfrälse natur måtte utan vederlag upp¬
låtas till innehavarna med full äganderätt.
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 107.
Innan jag närmare ingår på dessa framställningar, ber jag att, i
huvudsaklig anslutning till en av kammarkollegium i ärendet verkställd
utredning, få lämna en kort historik rörande de förfoganden, som under
gångna tider träffats angående de intill Sala liggande jordarna.
Av den jord, som ligger under Sala stads domvärjo men icke bli¬
vit indelad till tomter, synas två slag kunna särskiljas, dels den s. k.
gruvfrälse- eller bergfrälsejorden och dels den egentliga stads- eller
kronojorden.
I fråga om den förra må erinras, att under konung Gustaf I:s
regering bergsbruk bedrevs vid Sala dels omedelbart för konungens
räkning, dels av ägare eller innehavare av hemman i trakten, dels ock
av obesutna bergsmän och rotekarlar. Dessa obesutna bergsmän och
rotekarlar hade efter hand gjort intäkter antingen på allmänningsmark
eller på områden, som tillhörde redan skattlagda hemmans utmark.
Då vederbörande hemmansägare sökte återtaga dessa intäkter, blev
genom ett kungl. brev den 15 november 1554, vilket sedermera i
viss mån konfirmerades genom ett kungl. brev den 30 november 1612,
förordnat, att de bergsmän, rotekarlar och andra flera, som bodde vid
Sala, skulle obehindrat få njuta, bruka och behålla de ägor, de röjt och
upptagit, ävensom att de fortfarande skulle på allmänningsskogen få till
både äng och hästhagär uppröja mossar och kärr, varemot de förbjö¬
dos att intaga och tillägga sig ägor, som av ålder lytt och legat till
hemman. Den förlust, som förorsakades åtskilliga hemman genom ovan¬
nämnda inkräktningar, sökte vederbörande avhjälpa genom vederlag av
flerahanda slag.
Största delen av de personer, som sysselsatte sig med bergsbruket
och icke tillika hade hemmansbruk, ävensom åtskilliga andra, vilka för¬
sågo gruvarbetarna med deras förnödenheter, torde hava varit bosatta vid
eller i närheten av gruvan, varest jorden, enligt vad ett kungl. brev
den 30 juni 1584 visar, redan då var indelad i tomter.
Enligt vad Sala stads skogsförvältning upplyst, har denna jord all¬
tid ansetts kunna innehavas med äganderätt. De särskilda områdena
hava lagfarits och intecknats. Denna jord, som enligt skogsförvalt-
ningens uppgift sedan äldre tider varit revad och kartlagd, skall även
nu kunna bestämmas till såväl läge som storlek.
Beträffande åter stads- eller kronojorden omförmäles, att konung
Gustaf II Adolf den 15 april 1624 utfärdade de första privilegierna för
staden Sala, som därvid förlädes till Ekeby by på omkring 1U mils
afstånd från gruvan.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 107.
5
Den 24:de punkten av dessa privilegier innehåller, bland annat, att
under varje tomt och gård, som borgare eller bergsmän i staden upp¬
byggde, skänktes av Bråstads, Ekeby och Väsby gårds ägor efter sta¬
dens nödtorft åker till två tunnors utsäde vart år samt tolv lass äng
till evärdlig egendom att njuta och behålla med villkor att därför erla-
des viss myckenhet silver dels till kronan och dels till staden. De
gamla gruvägorna eller de, som avsågos i ovanberörda kungl. brev den
15 november 1554 -— sedermera benämnda gruvfrälse- eller bergfrälse¬
jorden till skillnad från den av kronan tid efter annan förlänade, så
kallade stads- eller kronojorden — tillförsäkrades rätt att varda bibe¬
hållna vid deras förra rättigheter. Genom 25:te punkten i samma privi¬
legier uppläts åt Sala stad det fiske, den skog och det mulbete, som
till Väsby gård, Ekeby och Bråstad tillförene legat hade, med rättig¬
het för borgmästare och råd att, därest några torpare på detta område
sig nedsatt, antingen ålägga dem en viss skatt till staden eller åter ut¬
lägga deras intagor till utmarken. I 26:te punkten i privilegierna för¬
bjöds att styckevis försälja eller förpanta några av de under staden
skänkta »ägor», dock medgavs försäljning och förpantning av dessa
ägor, med villkor att äga och tomt tillhopa skulle uppbjudas på råd¬
stugan till staden eller till bofast borgare och ingen annan. Likaledes
skulle den, som gamla gruvägor föryttra ville, sälja dem antingen till
staden eller besuten borgare.
Genom kungl. brev den 22 oktober 1641 skänktes till ytterligare
utrymme och mulbete tre hemman i Norrby tillika med fyra därå va¬
rande torp (fyra fjärdedels hemman) i Norrby socken med dess avgå¬
ende ränta och alla därtill lydande ägor och lägenheter att höra och
lyda under Sala stad såsom evärdlig egendom. Dessa donationer konfirme¬
rades genom senare utfärdade kungl. brev och resolutioner.
Den till staden donerade jord erhöll ytterligare tillökning, då jäm¬
likt kungl. resolution den 24 december 1652 åt staden efterläts ett torp
Svepnäs.
Till stadsjorden kom även att höra ett hemman i Norr Kifsta by
i Sala socken, vilket hemman staden genom Kungl. Maj:ts beslut den
24 juni 1685 förunnades till ersättning för ägor, som frångått staden.
De hemman och lägenheter, som sålunda donerats åren 1641, 1652
och 1685, hava disponerats sålunda, att inägorna i likhet med de i 24:de
punkten av privilegierna donerade ägorna uppdelats till tomter och
skogsmarken förenats till ett med den jämlikt 25:te punkten donerade
skogen och utmarken. Av den till staden förlänade jorden, den så
kallade stads- eller kronojorden, hava de i tomter uppdelade ägorna fått
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 107.
benämning tomt- eller bergsmansjorden, varav de olika delarna benämn¬
des bergsmanstomter, och den sammanslagna skogsmarken Sala stads
skogs- och utmark.
Nästan samtidigt med privilegierna för Sala stad utfärdades den 1
maj 1624 av konung Gustaf II Adolf en gruvordning för Sala bergslag.
Silververket, som vid denna tid upplåtits på arrende till enskilda, var
sedermera dels utarrenderat dels ock omedelbart drivet för kronans räk¬
ning, till dess detsamma av bergskollegium genom kontrakt den 15 de¬
cember 1652 uppläts på arrende till Sala bergslag. Jämlikt resolution
den 16 augusti 1653 gillade Kungl. Maj:t den av kollegiet sålunda vid¬
tagna åtgärd. Sedan detta arrende någon tid varit förpantat, men bli¬
vit inlöst, uppläts genom kungl. transportresolution den 20 januari
1682 gruvan med tillbehör och inventarier åt Sala bergslag till ett
perpetuelt och evärdligt bruk, så länge bergslaget förmådde hålla ver¬
ket vid makt och efter rätt bergsvis driva detsamma. I denna resolu¬
tion stadgades i övrigt, bland annat, att enär forne konungars intention
av begynnelsen varit, att gruvdelarna och jorden skulle följas åt samt
jorden och tomterna förnämligast vore förlän ta till gruvans styrka och
underhållande, eu av utsedde kommissarier verkställd indelning av gruv¬
delarna, varigenom de rotar, vari gruvan vore indelad, ökats från 14
till 20 och gruvdelarna jämkats mellan en var efter innehavet av tomt
och ägor, skulle lända till efterrättelse; att emedan genom denna in¬
delning en del av borgerskapet på grund av innehavande tomter och
ägor erhölle del i gruvan och såmedelst komme i åtnjutande av den
förbättring, som det gamla bergslaget kostat på verken, så skulle de
nya delägarna betala vad på dem kunde belöpa efter upprättat inven¬
tarium; att gruvdel skulle vara oskiljaktigt förenad med tomt och ägor,
i följd varav den, som innehade gruvdelar men icke därtill hörande
tomt och jord, förpliktades att mot lösen avstå gruvdelen till den som
tomten och jorden innehade; samt att ingen skulle få äga mindre gruv¬
del än en fjärdedel.
Den till silververket hörande gruvjord, som var av bergfrälse
natur, bibehölls på grund av kungl. resolution den 28 maj 1688 vid
denna sin natur, men genom kungl. brev den 17 december 1695 före¬
skrevs, att bergsmännen vid Salberget ej skulle besitta sådan gruvjord
under andra villkor än att de i all görlig måtto sökte hiälpa till ver¬
kets ständiga vidmakthållande, i följd varav och om ibland dem, som
under bergfrälsefrihet innehade gruv-eller annan slik jord, några funnes,
som icke verkligen idkade gruvdelar, dessa skulle uti proportion emot
bergfrälset visst arbete till gruvan påläggas. I samma kungl. brev före¬
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 107.
7
skrevs, att ingen utan särdeles orsak finge hava över två och under en
fjärdedels gruvdel.
Sedan Sala gruva sålunda blivit till bergslaget upplåten och gruv¬
del förenats med innehav av bergsmanstomt, bestämdes genom kungl.
brev den 14 juni 1700, att de till staden donerade »ägorna» skulle efter
vissa angivna grunder revas pch ånyo å tomterna uppdelas. I berörda
nådiga brev framhålles till en början, hurusom Sala stad bestode av
160 gamla tomter och gruvdelar. Utom dessa gamla tomter funnes
emellertid en del nya tomter, vilka till största delen beboddes av hant¬
verkare och andra från landet intagna personer, som icke hade några
gruvdelar, men dock till största delen medelst magistratens tillåtelse
uppröjt sig ägor och gjort stora inkräktningar å stadens utmark. Här¬
jämte föreskrevs, att sådana nybyggare skulle avstå sina tomter, om
dessa befunnes vara donationsjord, samt att deras inkräktningar skulle gå
gruvlotterna till delning. Vidare och jämte framhållande att under
Sala stad funnes en ansenlig hop torp, på ägorna planterade, vilka till
staden erlade rekognition och skatt, men troligt vore, att torpägorna
vore förunnade gruvan, prövade Kungl. Maj:t "bäst, att berörda torp
bleve underlagda gruvlotterna den bergsman, som finge torpen på sin
andel, obetaget att själv ackordera och överenskomma, om han ville ut-
riva eller bibehålla torpen, så vida det vore donerad jord.
Efter det den till staden donerade jord blivit uppmätt och å karta
avfattad, verkställdes den i 1700 års kungl. brev föreskrivna revningen
år 1701, då ock skattläggning ägde rum å de delar av gruvjorden, som
innehades av andra än bergsmän.
Sedan i augusti 1736 staden nästan fullständigt ödelagts av
eldsvåda, avlät landshövdingen Johan Cederbielke den 10 maj 1737
till Kungl. Maj:t en skrivelse, innefattande förslag till stadens åter-
uppbyggande enligt en mera vidgad plan; och framhålles i den
underdåniga skrivelsen, att i staden funnes, förutom 160 hela bergs-
manstomter, jämväl åtskilliga nybyggarplatser, som ej ägde några
jordägor och icke heller till vissa ägare indelade blivit, utan efter hand
av en del Sala stads invånare intagna »till slag och kålgårdsland eller
ock med hus bebyggde, varav några vid eldsvådan avbrunnit», ävensom
att det syntes landshövdingen tjänligast, att av dessa nybyggarplatser,
som bestode av ofri grund och således staden tillkomine, så många till
stadens utvidgande bleve anslagna, som på ett eller annat sätt funnes
lediga och obebyggda och så belägna vore, att de därtill anordnas
kunde. Genom nådigt brev den 26 maj 1737 tillkännagavs, att Kungl.
Maj:t, efter pröfning av landshövdingen Gederbielkes förslag och ut¬
8
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 107.
vägar till Sala stads återuppbyggande och nödiga utvidgning, samtyckte
till berörda förslag samt lämnade landshövdingen fritt att med veder-
börandes samråd och överenskommelse därvid så föranstalta, som till
stadens bästa prövades lända.
Den 5 juli 1746 hölls sammanträde inför landshövding Cederbielke
och bergsrätten av bergslagets ombud, stadens äldste och ortens öfriga
invånare,; och beslöts därvid, att hytt- och gruvarbetare borde uppå
gjord ansökning hos bergsrätten icke vägras tjänliga byggnadsplatser
å stadens utmark på sådana ställen, där ingen av ortens invånare
skedde förnär, sedan bergsrätten dock först prövat, huruvida den sö¬
kande ingen annan utväg hade och således nödvändigt tarvade hjälp
samt behörig utsyning på de begärda platserna låtit anställa. Vid
dessa boplatsers utstakande tillförsäkrades deras innehavare rätt till
dem allenast för den tid, de förblevo i bergslagets tjänst.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 29 oktober 1764 anförde bergs¬
kollegium, bland annat, följande. Bergsrätten vid Sala silververk hade
för kollegium anmält angelägenheten för gruv- och hyttarbetarna där
vid verket att utan avseende å deras innehavande små bergsmans-
delar okvalda få besitta »nybyggaretomter uti staden med_ frälsejord.»
Denna omständighet kunde nu kollegium ej underlåta att tillkännagiva
för Kungl. Maj:t med upplysning tillika, att arbetarna vid silververket
väl i forna tider alltid varit besutna och odrevna vid deras inne¬
havande små bergsmansdelar; att då emellertid genom kungl. trans¬
porten av den 20 januari 1682 fastställts, att ingen skulle få äga
mindre gruvdel än en fjärdedel, samt genom kungl. brevet den 17
december 1695 gruvfräl sej orden i Salberget blivit bergsmännen egent¬
ligen tillerkänd och därvid ytterligare förordnats, att ingen utan sär¬
deles orsak borde hava över två och under en fjärdedels gruvdel, så
hade följden blivit, att de gruvarbetare, som icke vore bergsmän, ej
ansåges hava rättighet att besitta gruvfrälsejord och att en stor del
sådan jord de fattige arbetarna evärdligen frångått; att ännu större och
kännbarare svårighet dock övergått bergverkets arbetare år 1701, då
revning skedde över städs]orden och till följd av Kungl. Maj:ts brev
den 14 juni 1700 torpjorden underlades gruvlotterna och bergsmännen
lämnades frihet att antingen utriva eller bibehålla torpen, varigenom
gruv- och hyttarbetarna på en gång miste 98 tunnland IOV2 kappland
åker, 359 tunnland 2011/i4 kappland äng och 85 tunnland 11 kappland
hästhage, vilket allt de själva av utmarken uppröjt och uppodlat; samt
att i följd härav och då de å östra sidan om Sala damm upptagna
torp, vilkas åbor varit skyldiga att lämna arbete till hyttverken, blivit
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 107.
9
på grund av kungl. brev den 28 mars 1734 underlagda prostgården,
avsaknaden på bruksfolk blivit allt mer kännbar, i det gruv- och hytt-
arbetare således varit tvungna att avstå sina små bergsmansdelar och
hellre utvälja något annat näringsmedel än att vidare uppoffra sin tid i
det äventyrliga bergsarbetet, helst de som ännu kunde innehava dylika
mindre delar levde i daglig fruktan att från dem bliva skilda. Till botande
av den sålunda uppkomna bristen på arbetare vid silververket föreslog
bergskollegium, att de, som då vore eller framdeles begåve sig i bergs¬
lagets arbete vid hyttan och gruvan, skulle få besitta sina jordägor till
och med trettiotvåendedelar och att, så framt tillräckligt utrymme i
staden till byggnad för dem skulle fela, de då måtte kunna få utsyning
å utmarken, utan att därför vara förpliktade att av de större delägarna
i tomten för jordägorna taga lösen, därvid det även skulle kunna tillåtas
de större delägarna att nyttja de andres små gårdstomter i staden mot
det att de ansvarade för gatläggning och andra själva platsen åtföl¬
jande onera; att silververkets hytt- och gruvarbetare måtte få åtnjuta
en säker och okvald besittningsrätt å den gruvfrälsejord, de ägde eller
framdeles förvärfva kunde, så länge de till verket utgjorde sedvanlig
gruvjordskatt, helst som frälsejorden av forna Sveriges konungar endast
blivit förlänad till bergverkets understöd; samt att den frälsejord, som
av arbetarna då innehades, icke skulle få förskingras eller till andra
försäljas, utan liksom hemmanen i järnbergslagen ständigt förblevo inom
ståndet, jämväl denna bibehållas på det sättet, att den ej finge försäljas
till andra än arbetare eller bergslagen i allmänhet, som den senare till
de torftiga arbetarna kunde disponera.
Genom nådigt brev den 27 november 1764 lämnade Kungl. Maj:t
sitt bifall och samtycke till vad bergskollegium sålunda föreslagit och
hemställt.
Till följd av föreskriften i kungl. cirkulärbrevet den 15 oktober
1813, att städernas jord skulle, där sådant icke redan skett, för den
s. k. salpetergärdens utgörande skattläggas till hemmantal, verkställdes
år 1823 skattläggning av gruv- eller bergfrälsejorden, bergsmansjorden
och bergshauptmansbostället Väsby. För skattläggningen av frälse¬
jorden hade samma jord åren 1813—1820 blivit kartlagd av förste
lantmätaren E. J. Granell och lantmätaren E. A. Möller. Vid skatt¬
läggningen av bergsmansjorden och bostället användes den för 1701
års revning upprättade kartan. Skattläggningsmännen föreslogo frälse¬
jorden till 910/16 mantal, bergsmansjorden till 32 mantal och bergs¬
hauptmansbostället till 3. ig mantal; och blev denna skattläggning fast¬
ställd av kammarkollegium den 18 juli 1826.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 10 samt. 58 käft. (Nr 107.)
2
10
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 107.
Emellertid blev den. sålunda sammanslagna skogs- och utmarken,
vilken varit gemensam icke blott för Sala stad utan även för tre
hemman samt kyrkoherde- och komministersboställena i Sala socken,
sedermera för undanröjande av flerahanda olägenheter, som visat sig
vara förbundna med denna samäganderätt, genom ett den 30 maj 1835
avslutat skifte fördelad mellan staden och samdelägarna. Därefter blev
stadens därvid bekomna lott, som fått namn av Sala stads och bergslags
skog, genom ett under år 1839 verkställt och den 13 februari 1854
av magistraten i Sala fastställt skifte på det sätt disponerad, att, sedan
nödigt utrymme blivit avsatt för stadens och bergslagets med flera
allmänna behov samt till mulbete, boplatser och vedbrand för silver¬
verkets arbetare, det övriga efter tomtlag uppdelades på innehavarna
av Sala bergslags 160 bergsmantomter, Väsby bergshauptmansboställe
samt kyrkoherde- och komministersboställena.
Kort dessförinnan eller den 10 oktober 1851 hade Kungl. Maj:t
genom nådig resolution förklarat, att det på bestämmelsen i 26:te
punkten i stadens privilegier grundade förbudet mot bergsmansjords
skiljande från den tomt och gård i staden, vartill densamma hörde,
skulle upphöra att gälla.
De staden donerade hemmanen blevo sedan på grund av kammar-
kollegii beslut den 29 november 1853 helt och hållet uteslutna ur
kronans jordeböcker och räkenskaper. Enahanda blev förhållandet med
torpet Svepnäs.
Emellertid uppstod fråga om upplösning av det bestående rätts¬
förhållandet mellan kronan och Sala bergslag. Kungl. Maj:t framlade
för 1887 års Riksdag ett förslag till dylik upplösning, och detta förslag-
antogs av Riksdagen. Till följd härav anbefallde Kungl. Maj:t, genom
nådigt brev den 13 juli 1887, kammarkollegium att med bergslags-
intressenterna sluta avtal om upplösning av det bestående rättsför¬
hållandet mellan kronan och bergslaget samt ordnande av åtskilliga
därmed sammanhängande frågor i överensstämmelse med av Kungl.
Maj:t och Riksdagen antagna grunder. Enligt det avtal, som i anled¬
ning härav upprättades att träda i kraft den 1 januari 1888, avstod
kronan, mot återbekommande av vissa upplåtna rättigheter, till Sala
bergslag gruvan och silververket, varjämte i avtalet intogs bestämmelse
därom, att den till bergslaget förlänade »stads- eller bergsmansjorden»
samt den så kallade gruvfrälse- eller bergfrälsejorden skulle med full
äganderätt upplåtas, den förra åt bergslagsintressenterna och den senare
till innehavarna, var för den del han innehade. År 1888 avhände sig
bergslaget gruvan och silververket.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 107.
11
I sedermera uppkommen tvist mellan Sala stad och Sala bergslag
angående bättre rätt till den vid berörda, av magistraten år 1854
fastställda delning för bergslagets gemensamma behov avsatta oskiftade
skog och utmark, som i areal innehölle 2,423 tunnland 11,3 kappland,
blev bergslaget genom Kungl. Maj:ts dom den 15 oktober 1895 för¬
pliktat att den 1 april 1896 till staden avträda samma mark, varefter
Kungl. Maj:t genom dom den 7 juni 1901 förpliktat en innehavare av
två tilldelningar att därför till stadens skogsförvaltning utgiva arrende.
Enligt vad stadsfullmäktige i Sala i ett den 11 november 1895 av¬
givet yttrande meddelat funnos å den mark, som bergslaget sålunda
förpliktats avträda till staden, följande särskilda slag av lägenheter:
l:o) Vissa smärre områden, som av magistraten efter bergsrättens
eller allmänna rådstugans börande upplåtits av utmarken till uppodling
och bebyggande mot utgörande av viss årlig avgäld till stadskassan.
Fyra sådana lägenheter funnes kvar. Dessa lägenheter hade ofta gått
i handel, men lagfart både icke beviljats å köpen.
2:o) Ett mycket stort antal små lägenheter, kallade tilldelningar.
Dessa både ursprungligen utgjorts av uppodlingar och boplatser för i
Sala bergslags tjänst anställda arbetare. Dessa arbetare hade, efter
därtill av bergsrätten eller bergslagets styrelse erhållet tillstånd, själva
uppodlat marken och därå uppfört nödiga åbyggnader, som utan undan¬
tag tillhörde arbetarna. Ehuru arbetarna tillförsäkrats rätt till ifråga¬
varande tilldelningar endast så länge, arbetarna förbleve i bergslagets
tjänst, hade de, även sedan bergslaget år 1888 sålt Sala gruva och
silververk, fortfarande innehaft och brukat tilldelningarna.
3:o) Vissa mindre områden bär och där i närheten av den så kallade
bergsmansjorden, å vilka bergsmännen uppfört boningshus och andra
för brukning av deras jord avsedda åbyggnader. Dessa benämndes
intagor och torde i allmänhet hava tillkommit utan särskilt tillstånd; och
erlades för desamma icke någon avgäld till staden eller bergslaget.
Enligt vad jag ovan anfört hava nu stadsfullmäktige i Sala hos
Kungl. Maj:t anhållit om rätt för staden att till vederbörande inne¬
havare försälja åtskilliga av dessa tilldelningar och intagor. De om¬
råden, som äro avsedda till försäljning, finnas upptagna å en av stadens
skogsförvaltning upprättad förteckning och uppgivas omfatta en areal
av sammanlagt 248 hektar 27 ar 19 kvadratmeter, varav belöper på
tilldelningarna 157 hektar 2 ar 94 kvadratmeter samt å intagorna 91
hektar 24 ar 25 kvadratmeter. Försäljningen skulle äga rum under
förutsättning, såväl att områdena, där så befunnes lämpbgt, vid försälj¬
ningen gåves rakare och naturligare gränser, som ock att av inflytande
12
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 107.
försäljningsmedel bildades en fond, varav räntan skulle användas för
stadens utgifter.
I ett vid stadsfullmäktiges framställning fogat yttrande har Sala
stads skogsförvaltning anfört, bland annat, följande.
Vid ovan omförmälda sammankomst år 1746 inför landshövdingen
Cederbielke hade beslutits, att omkring gruvan och hyttan skulle utses
tjänliga boplatser för de gruv- och hyttarbetare, som därav vore i
behov. Samtliga de sålunda utsedda boplatserna, som fått benäm¬
ning tilldelningar, vore belägna å den vid skiftet år 1839 för gemen¬
samt behov avsatta mark, som genom 1895 års dom tillerkänts staden.
Med tilldelningarna vore förenade större eller mindre områden, som
innehavarna uppodlat och inhägnat. Flera vore av den storlek att därå
kunde födas något eller några kreatur. Innehavarna ägde de å tilldel¬
ningarna uppförda husen, men tilldelningarna hade aldrig lagfarits eller
intecknats. En stor del av dessa områden innehades ännu av personer,
som arbetat vid Sala gruva och silververk. Emellertid hade besittnings¬
rätten till många av dem numera övergått till personer, som icke haft
eller hade något att skaffa med gruvan eller silververket, vadan de
innehades av allehanda arbetare, som hade sin verksamhet i staden och
dess omnejd. Om tilldelningsinnehavarna emellertid kunde förvärva
äganderätt till denna jord, skulle ett ganska stort antal egna hem
sålunda kunna bildas. För staden skulle det bliva ekonomiskt fördel¬
aktigt, om en försäljning finge äga rum, helst staden därigenom skulle
få ett kontant belopp i stället för jordområden, varav staden eljest,
även om arrendeförhållandena beträffande dem bleve ordnade, skulle
hava ganska liten inkomst. Staden erhölle avsevärd tillökning i beskatt¬
ningsbar fastighet. Försäljningssumman skulle komma att uppgå till
ett belopp, varå räntan komme att motsvara nuvarande arrendelopp,
utan att de markvärden överskredes, som kunde anses förenliga med
köparnas intressen.
Om mot förmodan någon avsevärd värdestegring skulle i framtiden
uppstå å dessa områden, vilka läge mycket avlägset från stadsplanen,
och på olika platser samt i de flesta fall vore av sådan beskaffenhet,
att avsevärdare värdestegring svårligen kunde tänkas, skulle staden i
allt fall komma i åtnjutande av fördelarna av områdenas därigenom
ökade taxeringsvärden.
Beträffande den så kallade gruvfrälsejorden meddelade skogsför-
valtningen tillika, att innehavarna därav alltid ansetts besitta densamma
med full äganderätt och att samma jord lagfarits och intecknats, även¬
som att gruvfrälsejorden, som sedan äldre tider varit revad och kart¬
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 107.
13
lagd samt år 1823 skattlagts för den så kallade salpetergärden, vore
till läge och areal känd.
Rönngren och dennes medsökande anse däremot, att tilldelnings-
jorden är av så kallad gruvfrälse- eller bergfrälsejords natur och så¬
lunda donerad till gruv- och hyttarbetare vid silververket samt seder¬
mera med full äganderätt överlåten på innehavarna, var för den del han
innehar. Icke heller kan, enligt deras mening, Sala stad hava på grund
av Kungl. Maj:ts dom år 1895 blivit ägare av tilldelningsjorden. Vidare
anföres, att särskild hänsyn måste tagas till de förhållanden, som upp¬
stått genom den år 1746 beslutade utflyttningen, varigenom de gruv-
och hyttarbetare, som nödgats flytta ur staden på grund av stadspla¬
nens otillräcklighet, då fått sig anvisade boplatser å stadens donations-
jord. Härigenom måste dessas rättsinnehavare efter dem anses hava
erhållit samma rätt till dessa platser, som de förut ägt till sina gårdar
i staden.
Vid ett inför magistraten i Sala den 10 november 1908 hållet
sammanträde hava emellertid åtskilliga tilldelningsinnekavare förklarat
sig villiga att erlägga löseskillning för sin jord för att därigenom vinna
lagfart.
I avgivet utlåtande har magistraten i Sala på det livligaste till¬
styrkt bifall till stadsfullmäktiges ansökning samt såsom sin bestämda
uppfattning uttalat, att tilldelningsinnehavarna endast hava nyttjande¬
rätt, varför magistraten avstyrkt, att någon hänsyn måtte tagas till
deras ansökan.
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västmanlands län har i infordrat
utlåtande av den 17 mars 1907 anfört, att enär ifrågavarande tilldelningar
och intagor vore belägna å det område, som genom Kungl. Maj:ts dom den
15 oktober 1895 tilldömts staden, torde äganderätten även till dessa tilldel¬
ningar och intagor hava tillerkänts staden. Tilldelningsinnehavarna, som
fått sin nyttjanderätt upplåten av Sala bergslag, torde således numera icke
hava någon som helst rätt till ifrågavarande lägenheter. Vid tilldel-
ningsinnehavarnas framställning borde alltså, enligt Kungl. Maj:ts be¬
fäl iningshavandes åsikt, ej fästas avseende. Sala stad avsåge med sin
underdåniga ansökning att låta tilldelningsinnehavarna, mot en skälig
köpeskilling, erhålla äganderätt till de lägenheter, de nu innehava. Enär
härigenom en stor mängd egna hem skulle bibehållas såsom sådana
och därjämte en länge pågående stridighet mellan Sala stad och
tilldelningsinnehavarna härigenom skulle bliva löst, tillstyrkte Kungl.
Maj:ts befallningshavande bifall till stadsfullmäktiges framställning un¬
der förutsättning likväl, att staden kunde anses hava genom 1895 års
14
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 107.
dom tillerkänts äganderätt till den mark, ansökningen avsåge. Därest
åter stadens äganderätt till samma mark icke skulle anses behörigen
styrkt, ansåge Kungl. Majrts befallningshavande, att staden borde hän¬
visas att vid vederbörlig domstol anhängiggöra tvist med tilldelnings-
innehavarna angående äganderätten till ifrågavarande jord och ansök¬
ningen lämnas vilande till dess äganderättstvisten slutligen prövats.
I underdånigt utlåtande den 16 november 1909 har kammarkolle¬
gium meddelat, att genom den i ärendet verkställda undersökningen
icke vunnits upplysning om, huruvida någon eller några av de lägen¬
heter, varom fråga är och vilka enligt uppgift samtliga skola vara be¬
lägna inom det område, som genom 1895 års dom tillerkänts Sala stad,
då innehafts av enskilda personer med sådan rätt, att lägenheterna skulle
kunna antagas icke varit hänförliga till eller inbegripna i samma om¬
råde. Kollegium har därför dels hemställt, att vad Rönngren och hans
medsökande anfört och påstått måtte finnas icke förtjäna avseende, och
dels till bifall förordat stadsfullmäktiges framställning.
Justitiekanslersämbetet, vars utlåtande jämväl infordrats, har, med
hänsyn till de av stadsfullmäktige åberopade, av Kungl. Maj:t den 15
oktober 1895 och den 7 juni 1901 meddelade domar ansett den av C.
G. Rönngren med flera gjorda framställningen böra lämnas utan av¬
seende.
Vad angår stadsfullmäktiges ansökning, har justitiekanslersämbetet
anfört, att enär de ifrågavarande tilldelningarna och intagorna utgöras
av jord, som av kronan donerats till Sala stad, lära de i nådiga skri¬
velsen till kammarkollegium angående dispositionen av dylik jord den
27 januari 1899 givna bestämmelser vara i föreliggande ärende tillämp¬
liga. Enligt handlingarnas föranledande äro de ifrågakomna områdena
belägna utom stadsplanen. Det framgår av nämnda nådiga skrivelse,
att medgivande att till enskilda föryttra donationsjord utom stadsplanen
avsetts skola lämnas allenast i sådana undantagsfall, då av särskilda
skäl upplåtelsen kan visas vara av det gagn för staden, att donations-
ändamålet må kunna anses varda genom upplåtelsen uppfyllt.
Sedan justitiekanslersämbetet härefter redogjort för de skäl, som
anförts för stadsfullmäktiges anhållan, yttrar ämbetet, att det kan ifråga¬
sättas, huruvida de till stöd för stadsfullmäktiges ansökning sålunda
åberopade skälen konstituera ett sådant undantagsfall, som i förenämnda
nådiga skrivelse den 27 januari 1899 förutsattes skola föreligga, för att
donationsjord utom stadsplan skall få försäljas. Huvudsakligen samma
skäl torde nämligen kunna anföras i varje fall, där fråga uppstår om
avyttring av donationsjord. Då emellertid de åberopade skälen måste
Jordbruksutskottets utlåtande Nr. 107.
15
anses tungt vägande och samtliga i ärendet hörda myndigheter funnit
dem böra föranleda nådigt bifall till ansökningen, ville justitiekanslers-
ämbetet för sin del icke avstyrka densamma.
Vid nådigt bifall till stadsfullmäktiges ansökning ansåg justitie-
kanslersämbetet det böra fastställas vissa grunder, efter vilka köpeskil¬
lingarna för de till försäljning avsedda områdena skulle bestämmas.
Om staden i detta hänseende lämnades alldeles fria händer, saknades den
säkerhet för att jorden icke avhändes staden till underpris, som kronan
såsom donator av jorden hade rätt att fordra. Dessa grunder tillkomme
det dock icke justitiekanslersämbetet att föreslå.
Vidare borde föreskrivas:
att den av försäljningsmedlen bildade fonden skall av drätselkam¬
maren förvaltas under särskild benämning, utmärkande att fonden be¬
står av köpeskillingar för donationsjord;
att fonden icke får förminskas;
och att viss del, exempelvis V20, av årliga ränteavkastningen skall
läggas till kapitalet, detta sistnämnda för att, då i regel penningens
värde sjunker under det att jordens värde stiger, uppehålla fondens
värdenivå.
Enär den omförmälta fonden skall träda i stället för donations-
jorden, vilken icke lagligen kan abalieneras och således ej heller för¬
skingras, måste så säkra garantier som möjligt sökas för att ej heller
fonden under tidernas lopp genom brottslig eller vårdslös förvaltning
utsättes för förskingring. Möjligen borde därför, såsom ägt rum i en
clel andra fall, där fråga varit om donationsmedels förvaltning, före¬
skrifter jämväl meddelas om de värdepapper, i vilka fonden må
placeras.
Justitiekanslersämbetet har ansett sig även böra fästa uppmärksam¬
heten därpå, att det kan ifrågasättas, huruvida icke Riksdagens sam¬
tycke erfordras till den ifrågavarande jordens försäljning. Enligt 77 §
regeringsformen får kronojord icke kronan avhändas utan Riksdagens
samtycke. Den jord, varom nu är fråga, har visserligen av kronan
donerats till staden Sala, som enligt samma grundlagsrum också är be¬
rättigad »njuta laglig rätt därå till godo», men jorden är dock icke en¬
ligt justitiekanslersämbetets mening helt och hållet avhänd kronan och
det allmänna, ty enligt gällande författningar kan jorden icke gå i
handel och vandel emellan enskilda, och kronan är alltjämt både be¬
rättigad och i stånd att upprätthålla de om jordens disposition med¬
delade föreskrifter. Först genom jordens försäljning till enskilda upp¬
hör fullständigt kronans dominium över jorden, och kronan har sedan
16
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 107.
att i fråga om tillsynen över donationen hålla sig allenast till det kapi¬
tal, som trätt i jordens ställe. För inhämtande av Riksdagens sam¬
tycke, säger justitiekanslersämbetet, talar även den omständigheten, att
ett bifall till stadsfullmäktiges ansökning innebär ett brytande med den
grundsats, som genom århundraden varit gällande i fråga om den av
kronan till städerna donerade jorden.
Sedan stadsfullmäktige i Sala därefter anmodats att avgiva förslag
till grunder, efter vilka köpeskillingarna för de till försäljning avsedda
områdena skulle bestämmas, hava stadsfullmäktige vid sammanträde den
19 december 1910 föreslagit följande föreskrifter.
Till grund för köpeskillingarna skall läggas en värdering av de
områden, som kunua ifrågakomma till försäljning. Vid denna värde¬
ring bör fästas avseende såväl vid områdets storlek och jordens be¬
skaffenhet som ock vid områdets belägenhet och övriga på dess värde
inverkande faktorer; dock att, där utrönas kan, att de nuvarande jord¬
innehavarna själva verkställt odlingar å jorden eller till föregående
innehavare utgivit ersättning för tidigare odlingar, vid köpeskillingar¬
nas bestämmande hänsyn jämväl må tagas till nämnda förhållande.
Värderingen verkställes av en för sådant ändamål utsedd nämnd,
bestående av tre ledamöter, av vilka kronan äger att utse en och
stadsfullmäktige de båda övriga.
Stadsfullmäktige äga att pröva och bestämma, vilka områden som
böra försäljas eller fortfarande bibehållas såsom stadens egendom.
Det värde, som på ovan angivet sätt åsättes visst område, får icke
vid köpeskillingens bestämmande underskridas.
De områden, som komma att försäljas, skola genom lantmäteriför-
rättning till sina gränser bestämmas och kartläggas.
Av inflytande försäljningsmedel bildas en fond, som ställes under
förvaltning av drätselkammaren i Sala, och av vilken den årliga räntan
fördelas sålunda, att nio tiondelar användas för stadens gemensamma
behov och eu tiondel lägges till kapitalet såsom motsvarande en tänkt
värdestegring å den försålda marken.
Frågan om städernas disposition över den till dem donerade jorden
var i anledning av en motion inom andra kammaren föremål för be¬
handling vid 1911 års Riksdag. Därvid beslöt andra kammaren för
sin del, att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att ett övervä¬
gande måtte äga rum, huruvida ej dispositionen över den till städerna
under villkor av oförytterlighet donerade jord borde, såvitt på staten
ankomme, närmare ordnas genom nya föreskrifter, utfärdade under med¬
verkan även av Riksdagen. Första kammaren biträdde på det sätt
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 107.
17
Andra kammarens beslut, att Första kammaren för sin del beslutade, att
Riksdagen ville i skrivelse till Kuugl. Magt anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte taga under övervägande, huruvida ej beträffande städernas disposi¬
tion av den till dem under vilikor av oförytterlighet donerade jord så¬
dana villkor och förbehåll borde uppställas, att denna jords ändamål
att bereda städerna varaktig nytta upprätthölles. Någon sammanjämk¬
ning av besluten skedde icke, vadan någon riksdagsskrivelse i ämnet
ej kom till stånd.
Jämväl vid 1913 års Riksdag är frågan om dispositionen av stä¬
dernas donationsj ord motionsvis väckt.
Några allmänna föreskrifter angående städernas donationsjord ut¬
över dem, som lämnats genom kungl. brevet den 27 januari 1899, hava
icke sedermera meddelats, och det är att förutse, att förarbeten för en
dylik författning komma att bliva både svåra och tidsödande. Vansklig¬
heter komma tvivelsutan att möta, då man under nuvarande ekonomiska
förhållanden söker finna ett sätt att tillgodose donationernas ändamål
att lända respektive städer i sin helhet till gagn, utan att därvid beröva
dem möjligheten att göra jorden inbringande. Beträffande jord utom
stadsplanen — varå tomträttsinstitutet icke är tillämpligt — synes det
rent av kunna ifrågasättas, om icke nya upplåtelseformer måste skapas.
Emellertid är det klart, att det i särskilda städer kan visa sig
önskvärt att, utan avvaktande av en allmän författning, kunna träffa
avgörande beträffande till dem upplåten donationsjord.
Vad nu Sala angår stadgas visserligen i ovan återgivna privilegie-
brev, att jorden upplåtes »till evärdelig egendom». Att döma av kam-
markollegii utredning av den SO december 1897, synes man dock icke
av ett dylikt uttryck få draga den slutsatsen, att staden skulle hava
frihet att avhända sig donationsj orden. Eu sådan uppfattning har tyd¬
ligen ej heller omfattats av stadsfullmäktige, då de hos Kungl. Maj:t
gjort ansökning om tillstånd till försäljningen.
Den jord, till vars försäljning medgivande nu begäres, består av
ett stort antal små lotter, belägna utanför stadsplanen och spridda på
olika ställen av stadens synnerligen vidlyftiga donationsjord på sådant
sätt, att det synes oantagligt, att de under några förhållanden, som nu
kunna tagas i beräkning, komma att falla under stadsplanen. De inne¬
havas för närvarande av enskilda personer, som i regel äro ägare till
de å lotterna uppförda byggnaderna. På frågan om rättsförhållandet
mellan dessa enskilda innehavare och staden skall jag icke ingå. Den
frågan torde, därest mot förmodan icke godvillig överenskommelse skulle
komma till stånd, vara av beskaffenhet att tillhöra domstols prövning.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 10 samt. 58 Käft. (Nr 107.) 3
18
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 107.
Utskottet.
I den mån emellertid områdena i fråga äro donationsjord, synes staden
såväl som de enskilda bäst gagnas därmed, att lotterna få försäljas. Sta¬
den erhåller därigenom större inkomst utan betungande förvaltning, och
ett ej ringa antal, enligt uppgift omkring 400, familjer få tillfälle att för
en lindrig köpeskilling förvärva ett eget hem. Då man icke för närva¬
rande kan förutse något allmänt ändamål, som skulle stå hindrande i vä¬
gen för en sådan försäljning, och då staden efter avyttringen skulle ha
kvar donationsjord till en omfattning av något över 9,260 hektar, enligt
vad kammarkollegii nyssnämnda utredning av 1897 utvisar, har jag för
min del ansett mig böra tillstyrka tillstånd till försäljningen. På grund
av områdenas belägenhet utanför stadsplanen är en upplåtelse under
tomträtt i förevarande fall utesluten.
Härvid är det emellertid av största vikt, att sådana villkor stad¬
gas, att dels staden erhåller skälig gottgörelse för områdena i fråga
och dels de blivande köpesummorna verkligen för framtiden komma
staden tillgodo. I* sådant avseende synas mig de av stadsfullmäktige
den 19 december 1910 beslutade grunder och villkor kunna godkännas
med allenast den ändring, att den av de blivande köpeskillingarna
bildade fonden, som ej får till kapitalet minskas utan genom visst till¬
skott av ränteavkastningen årligen ökas, skall redovisas i obligationer,
som utfärdats eller garanterats av staten, eller i allmän hypoteksbanks
obligationer eller i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken eller av
annan bank, vars reglemente blivit av Konungen fastställt, eller i skuld¬
förbindelser, för vilka staden äger säkerhet genom inteckning i fast egen¬
dom inom hälften av senast fastställda taxeringsvärdet. Därjämte torde
böra bestämmas, att fonden skall förvaltas av, förutom stadens drätselkam¬
mare, jämväl en av Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet utsedd person.
Då jag anser, att Riksdagens samtycke bör inhämtas till den ifråga¬
satta, så betydande dispositionen av till Sala donerad jord, hemställer
jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen — — —».
På sätt departementschefen erinrat, har frågan om städernas dispo¬
sition över den till dem donerade jorden i anledning av väckt motion
varit föremål för behandling vid 1911 års Riksdag, därvid båda kam¬
rarna var för sig uttalat sig för utarbetandet av närmare bestämmelser
rörande dispositionen av dylik jord, ehuru, till följd av kamrarnas olika
ståndpunkt ifråga om Riksdagens rätt till medverkan i dylikt hänseende,
någon riksdagsskrivelse i ämnet icke kommit till stånd. Aven vid inne¬
varande års Riksdag har samma fråga varit före med enahanda utgång
som år 1911, Utskottet anser emellertid, att då Kungl. Maj:t, såsom
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 107.
19
nu skett, i ett visst fall till Riksdagens prövning hänskjuta frågan om
disposition av dylik till stad donerad jord, avgörande i frågan bör
kunna träffas utan avvaktan på tillkomsten av allmänna bestämmelser
rörande städernas donationsjordar, särskilt som den nu förevarande frå¬
gan enligt utskottets mening är av den beskaffenhet, att prövningen
därav icke lämpligen bör uppskjutas.
Såsom av utredningen i ärendet framgår, hava stridigheter sedan
länge pågått mellan Sala stad och vissa å stadens donationsjord boende
s. k. tilldelningsinnekavare, vilka senare — ehuru boende å tilldelningar,
som genom Kungl. Maj:ts dom den 15 oktober 1895 tilldömts staden
— förmena sig hava äganderätt till den av dem innehavda marken.
För att få slut på stridigheterna har staden nu anhållit om tillstånd att
till de olika innehavarne få försälja tilldelningarna. Denna framställning
från stadens sida synes, enligt vad handlingarna i ärendet giva vid
handen, jämväl hava dikterats av önskan att bereda tilldelningsinneha-
varna — vilka i regel äga de å tilldelningarna uppförda husen — till¬
fälle att grunda självständiga egna hem.
1 ärendet hörda myndigheter hava icke heller haft något att erinra
mot den av staden gjorda framställningen, varemot en av C. G. Rönn¬
gren med flera personer såsom kommitterade för tilldelningsinnehavarna
gjord framställning, att de ifrågavarande områdena måtte utan vederlag
upplåtas till innehavarna med full äganderätt, av samtliga myndigheter
under hänvisning till 1895 års dom avstyrkts. Då vidare Rönngren
och dennes medsökande förklarat det vara deras önskan att erhålla
äganderätt till jorden samt dessutom åtskilliga tilldelningsinnehavare
vid sammanträde inför magistraten i Sala anmält sig villiga att erlägga
löseskilling för sin jord för att därigenom vinna lagfart, vill det synas
utskottet som om ett bifall till stadens framställning, vilket för övidgt
torde vara enda utvägen att få slut på det nuvarande osäkerhetstill-
ståndet, är av beskaffenhet att tillgodose samtliga parters intressen.
Särskilt torde ock böra framhållas att vid ett bifall till förslaget icke
mindre än omkring 400 familjer skulle beredas tillfälle att för en ringa
köpeskilling förvärva egna hem och erhålla äganderätt till de lägenhe¬
ter, som de nu innehava, vartill kommer att staden skulle vid bifall till
förslaget erhålla större inkomst från jorden och befrias från en kostsam
förvaltning av densamma. Tungt vägande skäl synas alltså utskottet
tala för bifall till den av staden gjorda framställningen i ämnet. Emel¬
lertid anser utskottet det å andra sidan av vikt, att staten såsom dona¬
tor erhåller säkerhet för att områdena ifråga åsättas ett med hänsyn
såväl till det allmännas som tilldelningsinnehavarnas intressen skäligt
20
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 107.
pris samt att köpelikviderna verkligen för framtiden komma staden till¬
godo, och finner utskottet de av departementschefen i sådant hänseende
förordade åtgärder böra av Riksdagen i huvudsak godkännas.
Utskottet, som utöver det nu sagda icke haft något att erinra mot
Kungl. Maj:ts framställning, får sålunda hemställa,
att Riksdagen må förklara, att från dess sida
hinder ej möter mot försäljning av vissa, enligt stads¬
fullmäktiges i Sala uppgift till stadens donationsjord
hörande, utanför stadsplanen liggande så kallade till¬
delningar och intagor, vilka enligt åberopad förteck¬
ning utgöra tillhopa 248 hektar 27 ar 19 kvadrat¬
meter, under förutsättning att köpeskillingarna be¬
stämmas på sätt i statsrådsprotokollet närmare angives,
samt att av försäljningsmedlen bildas en fond, beträf¬
fande vars förvaltning meddelas bestämmelser i huvud¬
saklig överensstämmelse med vad som i statsrådsproto¬
kollet angivits.
Stockholm den 25 april 1913,
På jordbruksutskottets vägnar:
GÖSTA TAMM.
Närvarande: herrar Tamm, Odelberg, frih. De Geer, Paulson, Fahlén, Lindblad, Pers,
Ericsson, Lundell, Kronlund, Andersson, Linders, Bosson, Tysk och
Olausson.
Reservation
av S. Linders, som anfört:
Enär utredningen i ärendet visar hän på mycket oklara rättsför¬
hållanden mellan staden och tilldelningsinnehavarne — särskilt anmärk¬
ningsvärt tyckes mig det förhållandet vara, att åtskilliga stadens inne¬
vånare efter den stora branden 1736 i vederlag för mistade tomter i
staden erhöllo boplatser på ifrågavarande donationsjord — så har jag
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 107.
21
ansett, att Kungl. Maj:ts 'proposition icke bort bifallas. Som ytterligare
skäl för avslag har jag framhållit, att innan en framställning som denna
bifalles borde en preliminär överenskommelse mellan staden och till-
delningsinnehavarna hava förelegat. Jag har anspråk på, att staten ser
till att lämpliga och billiga villkor träffas för dessa omkring 400 famil¬
jer på kronans gamla jordområden, innan staten helt tager sin hand
ifrån dem.
Ifall Kungl. Maj:ts proposition eventuellt bifalles har jag ansett, att
den föreslagna uppskattningsnämnden av tre personer, därav kronan
skulle äga utse en och staden två, hade bort utses på så rimlig och
rättvis grund, att tilldelning sinnehav ar na gemensamt (exempelvis vid sam¬
manträde inför en av länsstyrelsen förordnad person) hade ägt utse den
ena ledamoten.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 10 samt. 58 höft, {Nr 107).
3