4
Riksdagens skrivelse Nr 59.
Nr 59.
Uppläst och godkänd i Första kammaren den 26 april 1913.
» » » i Andra kammaren den 26 april 1913.
Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av justitieombuds¬
mannens framställning till Riksdagen angående vidta¬
gande av åtgärder för ernående av en snabbare rätts¬
skipning i högsta domstolen.
(Lagutskottets utlåtande nr 13.)
Till Konungen.
Uti en till Riksdagen gjord framställning har justitieombudsmannen
påkallat Riksdagens uppmärksamhet å frågan om åtgärders vidtagande
för ernående af en snabbare rättsskipning i högsta domstolen.
Justitieombudsmannen har därvid framhållit bland annat, hurusom
den i högsta domstolen uppkomna arbetsbalansen sedan längre tid till¬
baka visat tendens att stegras och under senare år i oroväckande grad
tilltagit. Anledningen härtill torde få sökas i derå omständigheter.
Sedan samfärdseln genom förbättrade kommunikationer underlättats och
tillgången på juridiskt bildade biträden blivit större, har för mången
möj%gj°rts att till högsta instansen fullfölja rättegång, som eljest skulle
stannat i lägre rätt. Genom samhällslivets utveckling i allmänhet hava
rättegångarna tilltagit i antal, och samtidigt härmed hava de till högsta
domstolen fullföljda målen tillväxt i omfång och blivit av mer invecklad
beskaffenhet.
5
Riksdagens skrivelse Nr 59.
Oaktat under de senaste 20 åren vid upprepade tillfällen åtgärder
vidtagits för att råda bot för de missförhållanden, som denna tilltagande
arbetsbalans måste medföra, har vad sålunda under dessa år åtgjorts icke
haft åsyftad verkan. Balansen enbart av revisionsmål, som vid 1910
års slut utgjorde 1,185 och vid slutet av år 1911 1,278, har beräknats
vid 1912 års slut uppgå till minst 1,430, och sammanlagda antalet
balanserade mål och ärenden lärer vid sistnämnda tidpunkt väsentligt
överstiga 2,000.
Till belysande av de olägenheter, som härigenom vållas, må anföras,
att under det vid slutet av 1880-talet för avgörandet av till högsta
domstolen inkomna revisionssaker i medeltal åtgingo 8 månader och
under år 1897 1 år och 5 månader, motsvarande medeltal numera torde
vara väsentligt högre och i fråga om vanliga revisionssaker kunna be¬
räknas till åtminstone 2Vä år.
Den fara för en ändamålsenlig rättsskipning, som ett dylikt förhål¬
lande innebär, torde icke behöva särskilt framhållas. Den därav fram¬
kallade oerhörda långsamheten i rättsskipningen i högsta instansen måste
anses vara en verklig olycka för rättstillståndet i landet. För upprätt¬
hållandet av en god samfundsordning och för samhällets utveckling i
dess helhet är uppenbarligen en snabb rättsskipning av den största be¬
tydelse, och för den enskilde måste ett långvarigt dröjsmål med avgö¬
randet av rättegångarna i högsta instansen ofta komma att föranleda
rättsförlust eller medföra andra menliga följder av den allvarligaste be¬
skaffenhet. Av ej ringa betydelse synes jämväl vara, att, såsom vid
frågans behandling inom högsta domstolen framhållits, på grund av det
anmärkta missförhållandet domstolen hindras att åt sina beslut giva en
så uttömmande motivering, som önskligt vore, samt därigenom på ett
mera ändamålsenligt sätt fylla sin synnerligen viktiga uppgift att
värna om enhet och konsekvens i lagtolkning och rättsskipning.
De ifrågavarande olägenheterna torde vara så mycket betänkligare,
som, oavsett den omständigheten, att balansen nu är större än under
något av de senaste 20 åren och särskilt i fråga om revisionssaker större
än någonsin förut, den årliga tillökningen i balansen även visat tendens
att stegras. Under sådana förhållanden och då, med hänsyn till den
allt hastigare tilltagande ekonomiska utvecklingen, all anledning finnes
att antaga, det rättegångarnas antal och omfång även framgent skola
komma att ökas, synes det vara uppenbart, att effektiva åtgärder med
det snaraste måste vidtagas ej blott för den nuvarande balansen besvara-
6
Riksdagens skrivelse Nr 59.
tande utan även för att för framtiden minska högsta domstolens arbets¬
börda och därigenom möjliggöra en snabbare rättsskipning.
Vid valet av de utvägar, som för vinnande av det åsyftade målet
må stå till buds, framstår i första band till bedömande frågan, huruvida
icke en ytterligare ökning av justitierådens antal skulle kunna ske.
Emellertid hava vid alla de tillfällen, då denna utväg anlitats, olägen¬
heterna av ett allt för stort antal ledamöter i högsta instansen starkt
betonats, och det bar därvid i allmänhet ställts i utsikt att, då med den
beslutade ökningen av arbetskrafterna den befintliga balansen reducerats,
antalet ledamöter åter skulle kunna nedbringas. Med hänsyn till den
erfarenhet, som i -detta hänseende föreligger, torde dock med visshet
kunna antagas, att en dylik reduktion av medlemsantalet, sedan en ök¬
ning en gång skett, icke vidare skall låta sig göra. Att under sådana
förhållanden nu företaga eu ytterligare ökning av detta antal, som under
endast de sist förflutna femton åren ökats med ej mindre än femtio pro¬
cent och redan nu är proportionsvis större hos oss än i något annat
europeiskt land, synes Riksdagen vara en åtgärd, som icke bör ifråga¬
komma.
Emellertid ha vid olika tillfällen åtskilliga andra åtgärder i före¬
varande syfte varit på tal. Sålunda bar bland annat föreslagits, att extra
ordinarie bisittare i högsta domstolen skulle förordnas för avarbetande av
den befintliga arbetsbalansen samt att åtgärder skulle vidtagas för åstad¬
kommande av en mera ändamålsenlig arbetsledning inom domstolen.
Vidare bar ifrågasatts att inskränka högsta domstolens prövning av
målen till att omfatta allenast rättsfrågan samt att återinföra det i 1734
års lag stadgade, men sedan lång tid tillbaka icke tillämpade och seder¬
mera genom lagen om ändringar i vissa delar av rättegångsbalken den
14 juni 1901 formligen upphävda förbudet mot att i högsta domstolen
förebringa ny bevisning.
Särskilt har emellertid framhållits nödvändigheten att minska till¬
strömningen av mål till högsta domstolen. I sådant hänseende hava åt¬
gärder varit i fråga dels till inskränkning av rätten att fullfölja talan
till högsta instans och dels till försvårande av fullföljden i de fall, då
sådan medgifvits.
I förstnämnda hänseende har ifrågasatts att helt och hållet utesluta
rätten till sådan talan i fråga om vissa klasser av mål. Särskilt har där¬
vid bland annat framhållits, att talan enbart i fråga om rättegångskostnad
ej borde vara tillåten, att även andra utsökningsmål än lagsökningsmål
7
Riksdagens skrivelse Nr 59.
lämpligen kunde stanna i andra instansen, att i fråga om brottmål, de,
som folie utanför området för grundlag, allmän strafflag, strafflagen för
krigsmakten och strafflagen för präster, ej skulle få från sistnämnda in¬
stans fullföljas o. s. v. Det har vidare framhållits, att under förutsätt¬
ning av vissa andra reformers genomförande fullföljd av sådana mål, vid
vilkas avgörande meningsskiljaktighet i underdomstolarna icke yppats,
lämpligen kunde förbjudas; varjämte i fråga om brottmålen ifrågasatts,
att inskränka parts rätt att fullfölja talan till mål av grövre beskaffen¬
het, att utesluta målsäganden från rätten att fullfölja talan samt att stad¬
gandet i 30 kapitlet 7 § rättegångsbalken skulle undergå sådan jämk¬
ning, att därav fullt klart framginge, att fullföljd av talan i åklagare¬
mål endast finge ske, då det funnes synnerligen angeläget.
Till försvårande av fullföljden i de fall, där densamma medgivits,
har bland annat satts i fråga att införa revisionsskilling jämväl i fråga
om besvärsmål, att höja revisionsskillingen till visst högre belopp, att
införa en i förhållande till tvisteföremålets värde progressiv revisions¬
skilling, samt att återinföra den genom ovannämnda lag den 14 juni 1901
upphävda bestämmelsen om parts skyldighet att för rätt till fullföljd av
talan fullgöra hovrättens dom.
Hvad först angår den utväg till nedbringande av balansen i högsta
domstolen, som innefattas i ett höjande av revisionsskillingen, anser sig
Eiksdagen böra uttala, att en dylik åtgärd enligt Riksdagens förmenande
icke bör ifrågakomma. Över huvud taget torde förmågan att gälda re¬
visionsskilling icke kunna anses vara en rättvis grund för bestämmande
av de fall, då part i rättegång bör få till högsta instans fullfölja sin
talan. Såsom vid upprepade tillfällen framhållits, skulle eu höjning av
denna avgift förnämligast komma att drabba personer i svag ekonomisk
ställning, vilka ej på grund av fattigdom äga åtnjuta befrielse från av¬
giftens erläggande, men för vilka i allt fall dess utgivande skulle vara
synnerligen kännbart. Att en dylik åtgärd ej heller står i överensstäm¬
melse med den uppfattning om parters rättighet i förevarande hänseende,
som i allmänhet gör sig gällande, torde tydligt framgå av det starka
motstånd, som det senast framlagda förslaget i sagda riktning rönt inom
Eiksdagen.
Yad angår frågan om lämpligheten att återinföra förbudet mot före¬
bringande av ny bevisning i sista insatsen inser Eiksdagen till fullo de
starka betänkligheter, som mot en sådan anordning göra sig gällande,
särskilt med hänsyn till den nuvarande organisationen av våra under¬
8
Riksdagens skrivelse Nr 59.
rätter och den svaga processledningen i många av dem. Onekligen skulle
det framstå såsom synnerligen otillfredsställande att, i händelse en annan
uppfattning av sakfrågan gjort sig gällande i hovrätten än i underrätten,
tappande part skulle vara utestängd från möjligheten att i högsta insatsen
förebringa den bevisning, som han, om en verksammare processledning
det föranlett, utan svårighet kunnat förebringa, men vars behövlighet
under nuvarande förhållanden först genom hovrättens dom blivit för honom
klargjord. A andra sidan torde dock kunna erinras, att den nu rådande
friheten i förevarande hänseenden i betänklig utsträckning medfört, att
parter först i högsta instansen förebragt den för målets rätta bedömande
erforderliga utredningen. Skulle ett förbud av ifrågavarande art vid
närmare undersökning befinnas ägnat att i mera avsevärd mån befrämja
minskning av högsta domstolens arbetsbörda — något som Riksdagen
icke finner sig i tillfälle att med tillräcklig säkerhet bedöma — synes
därför denna utväg, trots förenämnda därmed förknippade olägenheter,
böra komma under övervägande.
Huruvida av de här ovan i övrigt omnämnda förslagen ett eller
flera må vara lämpade att vid ett slutligt ordnande av denna fråga
komma till användning, torde jämväl först efter eu närmare utredning
kunna bedömas. Av vad vid frågans föregående behandling förekommit,
synes dock i varje fall uppenbart, att de utvägar, som sålunda, enligt
vad ovan nämnts, vid olika tillfällen varit på tal, icke äro tillräckliga
för vinnande av det mål, varom här är fråga.
Under sådana förhållanden torde för minskande av arbetsbalansen
inom högsta domstolen och till förekommande av sådan balans i fram¬
tiden huvudsakligen endast återstå det medel, som i utländsk lagstift¬
ning under liknande förhållanden anlitats, nämligen att för sådana mål
i allmänhet, i vilka tvisteföremålet kan uppskattas till ett visst penning¬
värde, såsom villkor för rätt att fullfölja talan stadgas, att detta uppgår
till ett visst minimibelopp, en s. k. summa appellabilis (revisibilis).
Visserligen har det av Eders Kungl. Maj:t genom nådig proposition
till 1907 års Riksdag framlagda förslaget, däri upptagits jämväl stad¬
gande om en summa appellabilis, icke då vunnit Riksdagens befall.
Till detta Riksdagens beslut torde emellertid i väsentlig mån hava bi¬
dragit, att man ansåg sig böra avvakta verkningarna av inrättandet av
den då ifrågasatta regeringsrätten och de åtgärder, som kunde antagas
bliva i samband därmed vidtagna för högsta domstolens befriande från
uppgiften med laggranskningen ävensom från handläggningen av vissa
9
Riksdagens skrivelse Nr 59.
ansökningsärenden. Sedermera har det emellertid visat sig, att de åt¬
gärder, som i samband med inrättandet av lagrådet och regeringsrätten
vidtagits, i så ringa grad motsvarat de förväntningar, som i detta hän¬
seende ställts på dem, att de icke ens varit tillräckliga för att förhindra
en ökning i domstolens arbetsbalans.
Med hänsyn härtill och då det synes vara av största vikt, att vad
nu i denna fråga åtgöres varder av beskaffenhet ej blott att tillfälligtvis
förbättra ställningen, utan även och framför allt att på ett varaktigt och
för framtiden betryggande sätt förhindra en återgång till nu rådande
förhållanden, måste enligt Kiltsdagens förmenande vid eu lösning av den
förevarande frågan även den här senast omnämnda utvägen komma i
betraktande.
Riksdagen vill emellertid framhålla, att nu ifrågasatta begränsning
av fullföljdsrätten, som uppenbarligen endast kan komma till använd¬
ning i fråga om sådana mål, där tvisteföremålet kan uppskattas till
något visst penningevärde, bör förbindas med särskilda bestämmelser i
fråga om rätten att fullfölja mål, som kunna vara av särskilt betydelse¬
full beskaffenhet, såsom exempelvis jordatvister, samt att härutöver torde
finnas nödigt att — såsom förhållandet är i Danmark och Norge —
öppna möjlighet att, efter särskild prövning av någon därför lämpad
myndighet, få fullfölja talan även i sådana fall, då avgörandet har be¬
tydelse utanför den föreliggande saken, eller när denna är av väsentlig
vikt för den klagande parten utöver det förmögenhetsvärde den omedel¬
bart angår.
På grund av vad sålunda anförts får Riksdagen hemställa, det
täcktes Eders Kungl. Maj:t taga under omprövning, genom vilka åtgär¬
der det anmärkta missförhållandet med avseende å rättsskipningen i
högsta domstolen måtte kunna avhjälpas, samt till Riksdagen, om möj¬
ligt redan år 1914, inkomma med det förslag, vartill denna prövning
kan föranleda.
Stockholm den 26 april 1913.
Med undersåtlig vördnad.
Bihang till Riksdagens protokoll IBIS. 14 sand. 23 käft. (Nr 58—61.) 2