Riksdagens skrivelse Nr 126.
1
Nr 126.
Uppläst och godkänd i Första kammaren den 26 maj 1913.
» » » i Andra kammaren den 26 maj 1913.
Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till överenskommelse mellan Svenska
staten, å ena, samt Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag,
aktiebolaget Gellivare malmfält och trafikaktiebolaget Grän¬
gesberg— Oxelösund, å andra sidan, angående ökad malm¬
brytning inom Kiirunavaara och Gellivare malmfält samt
en i ämnet väckt motion.
(Statsutskottets utlåtande nr 79.)
Till Konungen.
I en till Riksdagen den 4 april 1913 avlåten proposition, nr 173,
tiar Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av stats¬
rådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen
att bemyndiga Eders Kungl. Maj:t att å statens vägnar med Luossa-
vaara—Kiirunavaara aktiebolag, aktiebolaget Gellivare malmfält och
trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund träffa överenskommelse an¬
gående ökad brytning och utfraktning av järnmalm m. in. i enlighet
med vidfogat förslag till sådan överenskommelse.
Ifrågavarande förslag är av följande lydelse:
Emellan Svenska staten, å ena, samt Loussavaara-Kiirunavaara
aktiebolag, Aktiebolaget Gellivare malmiält och Trafikaktiebolaget Grän¬
gesberg—Oxelösund, å andra sidan, är följande överenskommelse träffad:
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 14 samt. 40 höft. (Nr 126.) 1
2
Riksdagens skrivelse Nr 126.
§ I-
Utöver de kvantiteter järnmalm, som Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag enligt 1907 och 1908 års kontrakter med svenska staten
äger att under 25-årsperioden 1908—1932 bryta och tillgodogöra sig
inom Kiirunavaara och Gellivare malmfält, skall bolaget mot den i § 3
här nedan stadgade ersättning till staten under tiden 1913—1932 äga
rätt att bryta och tillgodogöra sig inom samma malmfält ytterligare
högst trettioen (31) miljoner ton, därav högst 21,600,000 ton inom
Kiirunavaara malmfält samt högst 9,400,000 ton inom Gellivare malm¬
fält, oberäknat varpmalm, varom förmäles i § 7 av 1907 års kontrakt.
§ 2.
Staten tillförsäkrar Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag att under
perioden 1913—1932 frakta å järnvägen Svartön—Riksgränsen utöver
de malmkvantiteter, som angivas i § 8 mom. l:o och 2:o av 1907 års
kontrakt samt § 3 av 1908 års kontrakt ytterligare den malm, till¬
sammans trettioen miljoner ton, som bolaget genom detta kontrakt er¬
håller rätt att bryta inom Kiirunavaara och Gellivare malmfält, mot den
i ovannämnda § 8 mom. l:o och 2:o för varje fall bestämda frakt och
under övriga däri stadgade fraktningsvillkor. Denna kvantitet iördelas
sålunda, att bolaget äger frakta
under
|
år
|
1913
|
upp
|
till
|
300,000 ton
|
|
»
|
1914
|
|
»
|
400,000
|
»
|
»
|
3>
|
1915
|
»
|
»
|
650,000
|
»
|
»
|
|
1916
|
|
»
|
900,000
|
))
|
»
|
|
1917
|
»
|
»
|
1,150,000
|
))
|
»
|
»
|
1918
|
»
|
|
1,350,000
|
»
|
»
|
»
|
1919
|
t>
|
»
|
1,600,000
|
»
|
|
»
|
1920
|
|
»
|
1,850,000
|
)> samt under vart och ett av åren
|
1921—
|
•1932
|
))
|
»
|
1,900,000;
|
|
dock
|
att
|
den
|
del
|
av
|
ovannämnda
|
malmkvantiteter, som bolaget under
|
något eller några år icke hunnit utfrakta, må — efter överenskommelse
med järnvägsstyrelsen, huruvida transporterna av dessa restpartier skola
gå i riktning mot Svartön eller mot Riksgränsen — senare såvitt för
statens järnvägar möjligt utfraktas, dock — med undantag för det i
§ 6 här nedan avsedda fall — ej efter 1932 års slut.
3
Riksdagens skrivelse Nr 126.
Den i 1907 års kontrakt angivna högsta fraktkvantiteten för år i
olika riktningar må i följd av nyssberörda bestämmelse jämte 1908 års
kontrakt uppgå till högst 5,000,000 ton malm, från Kiruna till Riks¬
gränsen, 1,400,000 ton eller den kvantitet, Kungl. Maj:t därutöver kan
medgiva, från Kiruna till Svartön och 1,400,000 ton Gellivaremalm från
Gellivare (Malmberget) till Svartön.
Staten fritager sig från ansvar för den minskning i den transporte¬
rade malmmängden, som kan uppstå, därest icke bolaget jämnt fördelar
alla malmavsändningar på olika linjer under årets särskilda månader
eller trafiken förhindras genom omständigheter, över vilka förvaltningen
av statens järnvägar icke råder.
Ifrågasättes ökning av utfraktningen från Kiruna till Svartön med
mera än 400,000 ton för år räknat, måste samtidig minskning med mot¬
svarande mängd malm å linjen Kiruna—Riksgränsen ske, och åligger
det för sådant fall bolaget att därom göra framställning hos järnvägs¬
styrelsen minst 2 år före ingången av det kalenderår, varunder sådan
omläggning skulle äga rum, därest ökningen avser en transportmängd
av mer än 400,000 ton och upp till 900,000 ton; önskas större årlig
ökning än 900,000 ton i transporterna å linjen Kiruna—Svartön, skall
meddelande härom lämnas minst 3 år före ingången av det kalenderår,
varunder sådan ökning är avsedd att äga rum.
För den händelse bolaget skulle önska att för visst fall försända
malm från Gellivare malmfält till Riksgränsen, äger bolaget att efter överens¬
kommelse med järnvägsstyrelsen få sådan transport utförd mot en frakt
av 3 kronor 43 öre per ton, under villkor att bolaget utöver i transport¬
planen angivna kvantiteter försänder minst motsvarande kvantitet malm
från Kiruna till Svartön och i övrigt så ordnar transporten av malmen,
att de vagnar, som använts för malmtransporten från Kiruna till Svartön,
kunna vid återgåendet användas för berörda malmtransport från Malm¬
berget till Riksgränsen.
För magasinering i vagnar av malm i avvaktan på lossning samt
för transporter mellan upplag sinsemellan eller mellan upplag och lastande
fartyg tillhandahålla statens järnvägar utan avgift 150 malmvagnar per dag.
Erfordras ett större antal vagnar, tillhandahålla statens järnvägar sådana
i mån av tillgång mot en hyra av 3 kronor per vagn och påbörjat dygn.
Bolaget anskaffar och tillhandahåller statens järnvägar senast den 1
juni 1914 ett antal av 100 malmvagnar av statens järnvägars typ M2
enligt nu gällande bestämmelser samt av svensk tillverkning, vilka vagnar
utan någon ersättning till bolaget få disponeras för den allmänna malm¬
trafiken. Kostnaden för dessa vagnars underhåll bestrides av bolaget.
4
Riksdagens skrivelse Nr 126.
Lika många vagnar, som under tiden kl. 6 e. m. ena dagen till kl. 6
e. m. påföljande söckendag ankommit lastade till Svartön, skola åter¬
lämnas tomma successivt senast under loppet av därpå följande söckendag,
räknad till kl. 12 midnatt. Försenas återlämnandet utöver denna tid,
erlägges av bolaget en vagnhyra av 3 kronor per vagn och påbörjat dygn.
Genom förestående upphäves bestämmelsen rörande begagnandet
av vagnar å Svartön i Kungl. Maj:ts brev av den 1 juli 1898, åberopat
i 1907 års kontrakt § 8 mom. l:o).
§ 3.
För hälften av den kvantitet järnmalm, som Luossavaara-Kiiruna-
vaara aktiebolag enligt bestämmelserna i § 1 här ovan bryter och bort¬
fraktar, skall staten uppbära den vid nämnda hälfts försäljning uppstående
nettovinsten, vilken vinst med stöd av för statens räkning nu verkställda
undersökningar härmed fastställes till sex (6) kronor per ton. Å vinsten
skall dock avräknas den avgift, som staten såsom ägare av bolagets
preferensaktier på grund av bolagsordningens bestämmelser äger bekomma
i utdelning för ifrågavarande femton och en halv miljoner ton; och skall
sålunda utöver berörda avgift vinsten utgå för åren 1913—1927 med
5 kronor per ton Kiirunavaara-malm och 5 kronor 50 öre per ton
Gellivare-malm samt för åren 1928—1932 med 4 kronor 50 öre per ton
Kiirunavaara-malm och 5 kronor 25 öre per ton Gellivare-malm.
Den 31 december varje år skall approximativ likvid av ifråga¬
varande vinst erläggas för den kvantitet malm, som enligt kungl. järn¬
vägsstyrelsens ungefärliga beräkningar under året brutits och utfraktats
på grund av bestämmelserna i detta kontrakt; och skall den slutliga
regleringen av likviden äga rum i samband med erläggandet av den
utdelning, som enligt bolagsordningen skall utgå till staten såsom ägare
av preferensaktierna.
§ 4-
Begagnar staten den i § 9 av 1907 års kontrakt stipulerade rätt
att den 31 december 1932 inlösa de Trafikaktiebolaget Grängesberg—
Oxelösund eller aktiebolaget Gellivare malmfält tillhöriga aktierna i
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag, skall, såsom vederlag för den genom
detta kontrakt föranledda minskningen av malmtillgången i Kiirunavaara
och Gellivare malmfält, den enligt de i nämnda § angivna grunder
bestämda lösesumman minskas med ett belopp, motsvarande 3 kronor
Riksdagens skrivelse Nr 126. 5
per ton å hälften av de enligt detta avtal brutna och bortfraktade
malmkvantiteter.
Skulle staten icke hava den 31 december 1932 begagnat sin före-
nämnda inlösningsrätt, skall det bär ovan angivna beloppet jämte ränta
efter 4 procent från den 1 januari 1933 till den 31 december 1942
avdragas från den lösesumma, som jämlikt de i § 12 av 1907 års
kontrakt angivna grunder skall bestämmas, för det fall att staten till
sistnämnda dag påkallat begagnande av sin lösningsrätt.
§ 5.
Vid den i § 9 mom. l:o av 1907 års kontrakt föreskrivna upp¬
skattning av den medelvinst, Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag under
åren 1920—1929 haft å malmförsäljningen, skall icke hänsyn tagas till
försäljningsprisen å den malmkvantitet, bolaget på grund av nu före¬
varande avtal brutit och tillgodogjort sig; ej heller skall genom detta
kontrakt ändring ske med avseende å de i § 9 mom. l:o av 1907 års
kontrakt bestämda maximikvantiteter malm — 30,000,000 ton från
Kiirunavaara malmfält och 7,500,000 ton från Gellivare malmfält —
som vid inlösen få tagas i beräkning. Dessa bestämmelser skola äga
motsvarande tillämpning för det fall, att lösningsrätt kommer att utövas
i enlighet med § 12 i 1907 års kontrakt.
§ 6.
Begagnar ej staten sin lösningsrätt vid 1932 års utgång och har
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag till den tiden ej medhunnit att bryta
och utfrakta de malmkvantiteter, som bolaget enligt detta kontrakt äger
tillgodogöra sig från Kiirunavaara och Gellivare malmfält, skall bolaget
under femårsperioden 1933—1937 först utfrakta vad som må återstå av
sistnämnda malmkvantiteter, innan brytning och utfraktning av de i
§ 10 i 1907 års kontrakt angivna malmkvantiteter må ifrågakomma.
§ 7.
Bestämmelserna i detta kontrakt skola ej göra ändring i vad i 1907
års kontrakt är stadgat därom, att, om de malmtillgångar, som vid 1932
respektive 1942 års utgång finnas kvar inom Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolags utmål, av nämnden uppskattas till mindre belopp än 150
miljoner ton i Kiirunavaara eller 37 1/2 miljoner ton i Gellivare malmfält
6
Riksdagens skrivelse Nr 126.
från lösesumman för de aktier, staten äger lösa, skall avdragas, vad som
svarar mot bristen i nyssnämnda kvantiteters sammanlagda belopp.
§ «■
Vad i §§ 13, 14, 15, 16, 18, 24 och 29 av 1907 års kontrakt är
stadgat skall i tillämpliga delar gälla även beträffande den malmkvantitet,
som Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag genom detta kontrakt erhåller
rätt att bryta.
§ 9.
Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund ikläder sig ansvarighet
såsom för egen skuld för alla de förbindelser, som Luossavaara—Kiiruna- »
vaara aktiebolag genom detta kontrakt åtagit sig.
§ io.
Aktiebolaget Gellivare malmfält och Trafikaktiebolaget Grängesberg
—Oxelösund medgiva, att, till säkerhet för samtliga deras förbindelser
enligt 1908 års kontrakt samt enligt detta kontrakt, de i § 21 mom. l:o
av 1907 års kontrakt omförmälda aktier må utgöra pant.
§ 11-
Uppstår mellan parterna tvist om tolkningen eller tillämpningen
av detta kontrakt, skall tvisten avgöras av skiljemän, utsedda på sätt
i § 28 i 1907 års kontrakt finnes stadgat. I
I en inom Riksdagen väckt motion har föreslagits, att till avtalet
med Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag måtte fogas det ytterligare
villkoret, att bolaget åtager sig att anordna en genom djupborrningar
utförd undersökning rörande malmernas dimensioner på djupare nivåer
inom Kiirunavaara och Gellivare malmberg intill en kostnad av högst
500,000 kronor, vilket av bolaget gjorda utlägg skall utan räntetillägg
till bolaget återbetalas, i den händelse staten 1932 eller 1942 begagnar
sig av sin rätt att inlösa bolagets halvpart i de nämnda malmfälten, och
skulle denna undersökning utföras i överensstämmelse med de anvisningar,
som lämnas av en för arbetets övervakande tillsatt nämnd å tre personer,
av vilka en utses av Eders Kungl. Maj:t, en av bolaget och en av järn-
7
Riksdagens skrivelse Nr 126.
kontoret, samt arbetet så bedrivas, att nämndens rapport över de vunna
resultaten skulle kunna föreläggas 1917 års Riksdag.
Till stöd för denna framställning har motionären anfört följande:
»I nådig proposition, nr 173, till innevarande Riksdag har Kungl.
Maj:t föreslagit en väsentlig ökning av exporten av järnmalm från de
nu under brytning varande norrbottniska malmfälten. Den föreslagna
exportökningen motiveras därmed, att ett för närvarande räntelöst kapital
därigenom snabbare göres räntebärande, eu transformering, vilken i den
angivna utsträckningen anses kunna ske, utan att landets tillgång på
järnmalm för mycket långa tider framåt därigenom äventyras.
Utan att i detta sammanhang vilja ingå på en granskning av de
statsekonomiska synpunkter, vilka ligga till grund för yrkandet i berörda
proposition, anser jag mig böra fästa Riksdagens uppmärksamhet på eu
åtgärd, av synnerligen maktpåliggande natur, varom beslut torde böra
fattas i samband med behandlingen av frågan om ökning av malm¬
exporten.
Alltsedan Sveriges geologiska undersökning 1898 publicerade en
av dåvarande statsgeologen Hj. Lundbohm utarbetad beskrivning över
Kiirunavaara och Luossavaara järnmalmsfält, har från statens sida ingen
systematisk undersökning blivit utförd för vinnande av närmare känne¬
dom om Norrbottens tvenne största järnmalmsförekomster, Kiirunavaara
och Gellivare. De utredningar i dessa frågor, vilka senare blivit före¬
lagda Riksdagen, hava varit baserade på de erfarenheter, som under
malmbrytningens fortgång och genom företagande av djupborrningar
anskaffats av det bolag, vilket bearbetar dessa malmfält.
Den av professor Walfr. Petersson utförda, i och för sig säkerligen
mycket omsorgsfulla utredning, som låg till grund för 1907 års Riksdags
viktiga beslut rörande reglerande av äganderättsförhållandena och bryt¬
ningen vid de nämnda malmfälten, var sålunda i någon mån grundad
på 1898 års undersökning, men för övrigt på från gru v förvaltningarna
bekomna uppgifter, belysta av den erfarenhet, som professor Petersson
vunnit under besök på gruvfälten.
Alldeles likartat är fallet med den utredning av professor Peterssons
hand, vilken åtföljer den nu framlagda propositionen och vilken beträf¬
fande den viktigaste förekomsten, Kiirunavaara, ej har att uppvisa några
väsentliga nya fakta rörande malmens djupgående, utan i detta hän¬
seende stöder sig på de erfarenheter rörande detta fält, som förelågo
redan år 1907. Man står här sålunda inför den egendomliga situatio¬
nen, att undersökningsarbetena rörande Kirunamalmens djupgående
inställdes i och med det att staten blev hälftenägare i malmfältet. De
8
Riksdagens skrivelse Nr 126.
6 år, som sedan dess förflutit fram till denna Riksdag, då exportfrågan
åter blivit aktuell, hava ej på önskligt sätt utnyttjats för vinnande av
ökad kunskap rörande denna malms storlek.
Ehuru jag sålunda med beklagande konstaterar, att staten under¬
låtit att sörja för fortsatta undersökningsarbeten, vilkas resultat skulle
varit synnerligen välkomna nu, då fråga är om brytningens ökande, anser
jag i likhet med tankegången i den kung!, propositionen, att den nu
påvisade malmmängden i Kiirunavaara är betryggande med hänsyn till
den jämförelsevis begränsade exportökning, som nu av regeringen blivit
föreslagen. Men det är ju möjligt, att Riksdagen efter ett antal år
åter kan få anledning att taga under övervägande frågan om reglering
av brytningen, och det synes mig i hög grad önskvärt, att Riksdagen
redan nu sörjer för att eu fullständigare utredning rörande den verkliga
malmmängden kan föreligga, då malmproblemet åter kommer under
dess prövning. De undersökningsarbeten, vilka för sådant ändamål
erfordras, äro av den omfattande art, att de ej kunna på eu knappt
tilltagen tid utföras omedelbart före frågans behandling av regering och
Riksdag. Det fordras här tvärtom eu framsynt planläggning av arbeten,
vilka torde kräva åratal för sitt utförande.
Ännu mera tungt vägande blir det här framställda önskemålet, då
man tager i betraktande, att staten år 1930 skall träffa sitt avgörande
angående den ytterst betydelsefulla frågan om eventuell inlösen av den
halvpart i de nämnda malmfälten, som nu är enskild egendom. I bil.
D) till 1907 års malmfältsproposition beräknas lösesumman för detta
köp till 140,625,000 kronor, vilken beräkning är baserad på det anta¬
gandet, att medelvinsten för ton malm skulle utgöra 3 kronor. I den
för årets Riksdag framlagda propositionen uppgives emellertid, att netto¬
vinsten per ton malm kan sättas till 6 kronor samt att lösesumman, be¬
räknad under denna förutsättning, bleve 281,500,000 kronor eller, sedan
med bolaget i år kontrakterade avdrag gjorts, 234,750,000 kronor. In¬
för tvånget att i eu ej avlägsen framtid träffa avgörande rörande ett så
betydande kapitalutlägg bör det tydligtvis vara statsmakternas omsorg
att i god tid sörja för eu utredning, vilken så fullständigt som möjligt
kan klargöra storleken av de naturrikedomar, som för denna ofantliga
lösesumma skola förvärvas åt staten.
Beträffande Kiirunavaara har man ansett sig kunna approximativt
uppskatta malmmängden intill 300 meter under Luossajärvis yta och
sålunda kommit till en malmkvantitet av 740 miljoner ton. I fråga
om Gellivare har man beräknat malmmängden intill ett antaget djup av
500 meter under fältets nollpunkt vara cirka 233 miljoner ton.
9
Riksdagens skrivelse Nr 126.
Dessa uppskattningar äro emellertid i hög grad osäkra, enär den
i ytan uppmätta malmarean antagits oförändrad till de nämnda djupen,
ehuru de hittills utförda djupborrningarna och övriga undersöknings¬
arbeten giva endast mycket ofullständigt stöd för ett sådant antagande.
Med den nuvarande mycket bristfälliga kännedomen om dessa malmers
djupgående är det sålunda ej uteslutet, att malm arean på de angivna
djupen åtminstone inom vissa delar av fälten är mindre, än nu vid
beräkningarna antagits. Å andra sidan har professor Carlheim-Gyllen-
skölds omfattande magnetiska undersökningar av Kiirunavaara gjort sanno¬
likt, att denna malm fortsätter med i stort sett oförändrade dimensioner
djupt under den nivå, 300 meter, till vilken beräkningen av malm¬
mängden hittills utsträckts. För närvarande antager man med ledning-
av mycket få djupgående borrningar (en enda, Zenobia, nående ned till
300 meters djup), att malmarean på nämnda nivå är densamma som i
ytan. Om man genom ett tillräckligt antal djupborrningar ned till 500
meter kunde visa, att malmarean på sistnämnda djup verkligen är lika
stor som i ytan, vore därmed malmkroppens likformighet till betydande
djup på ett så avgörande sätt ådagalagd, att man säkerligen kunde
extrapolera malmarean från 500 meter ned till 800 meter med fullt ut
lika mycket berättigande, som man nu extrapolerar malmarean från dag¬
ytan ned till 300 meters nivå, och undersökningen skulle i detta fall
öka den approximativt påvisade malmmängden i Kiirunavaara med minst
500 miljoner ton, enär enligt erfarenheterna i dagytan varje meters av¬
sänkning motsvarar en malmmängd av cirka 1.3 miljoner ton.
Ett belysande exempel på betydelsen av undersökningsarbeten mot
djupet är Grängesberg, där gruvingenjör N. Hedberg ännu år 1909 an¬
gav den påvisade återstående malmmängden till 50 miljoner ton, medan
det senaste årets undersöknings- och beredningsarbeten ökat denna
kvantitet till ej mindre än 142 miljoner ton.
Av det anförda torde med full tydlighet framgå, att eu under-
sökning av Kiirunavaara- och Gellivaremalmernas djupare delar måste
anses vara i hög grad maktpåliggande. Såsom i det följande skall
visas, kan man för en jämförelsevis underordnad kostnad vinna upplys¬
ningar, som kunna bliva av grundläggande betydelse för statens hand¬
lingssätt med avseende på de norrbottniska malmfältens framtid.
Genom rådplägning med fackmän har jag kommit till den upp¬
fattningen, att den här föreslagna undersökningen i huvudsak bör ut¬
föras genom djupborrningar, vilka för närvarande ej torde böra plan¬
läggas till större djup än 500 meter, enär detta är den nivå, intill vilken
den ledande svenska borrfirman, svenska diamantbergborrningsaktie-
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 14 saml. 40 höft. (Nr 126) 2
10 BiJcsdagens skrivelse Nr 126.
bolaget, anser sig kunna lämna full garanti för arbetets betryggande
utförande.
Den mäktigare delen av Kirunamalmen har i dagen en längd¬
utsträckning av 3,000 meter, varför man skulle behöva 7 borrhål för att
på var 500:de meter genomborra denna malm, vilket torde vara till¬
räckligt för vinnande av kännedom rörande huvuddragen i malmens
dimensioner på t. ex. 500 meters nivå. Enligt från svenska diamant-
bergborrningsaktiebolaget bekomna upplysningar kan man med trygghet
antaga, att 500 meter djupa borrhål ej skola draga högre totalkostnad
än i medeltal 75 kronor per borrmeter. 7 stycken borrhål å 500 meter
skulle sålunda draga en sammanlagd kostnad av högst 262,500 kronor.
Malmkvantiteten i Gellivare malmberg är visserligen vida mindre
än i Kiirunavaara, men den är å andra sidan fördelad på ett antal
skilda malmer, varför åtminstone 6 djupborrningar måste avses för Gelli¬
vare, om en någorlunda motsvarande kunskap rörande detta fält skall
vinnas. Jag beräknar sålunda för Gellivare malmberg 6 borrhål å 500
meter till en sammanlagd kostnad av högst 225,000 kronor.
Den totala kostnaden för de 7 borrhålen i Kiruna och de 6 i
Gellivare skulle sålunda belöpa sig till högst 487,500 kronor, varför
jag med hänsyn till kostnader jämväl för arbetets planläggande och
övervakande avrundar summan till 500,000 kronor.
Den plan rörande borrhålens djup och fördelning, som här blivit
framlagd, är naturligtvis att betrakta endast som rent preliminär och
bör ej bliva bindande för de sakkunniga, vilka anmodas att planlägga
och övervaka detta undersökningsarbete. Jag tänker mig, att detta
uppdrag borde kunna länmas åt en nämnd av 3 personer, varav en
utses av Kung!. Maj:t, en av bolaget och den tredje av järnkontoret.
Med hänsyn till tiden för undersökningens utförande är det givetvis
ur statens synpunkt fördelaktigt, att resultaten föreligga snarast möjligt.
Å andra sidan torde det för arbetets lugna och planmässiga bedrivande
vara lämpligt att anslå en tid av cirka 3 år, varför jag hemställer, att
undersökningen måtte ordnas så, att dess resultat kunna föreläggas 1917
års Riksdag. Möjligen kunna genom denna undersökning sådana oförut¬
sedda upplysningar vinnas, att staten finner önskligt att genom under¬
sökningsarbeten av annan art, t. ex. schaktsänkning och drivande av
försöksorter, fullständigt förbereda frågans slutliga avgörande år 1930.
Till sådana mer omfattande arbeten finnes ännu tid, i den händelse den
nu föreslagna undersökningen kan föreligga avslutad år 1917.
Den summa av Va miljon kronor, som erfordras för här föreslagna
undersökning, är visserligen i och för sig mycket betydande, men den
11
Riksdagens skrivelse Nr 126.
ter sig dock helt oansenlig vid sidan av de värden, varom det här är
fråga. Den utgör sålunda endast cirka en femhundradedel av den löse-
summa, vilken staten år 1932 nu kan antagas skola betala till bolaget.
Under förutsättning, att ett statsinköp av bolagets halvpart i malm¬
fälten ej framdeles kommer till stånd, anser jag det naturligt, att den
nu föreslagna undersökningen bekostas av bolaget, som ju i sådant fall
högst sannolikt i framtiden liksom nu kommer att verkställa brytningen
och sålunda för djupbrytningens ordnande vinner omedelbar vägledning-
genom denna undersökning. Skulle staten däremot komma att utlösa
bolaget från malmfälten, anser jag rimligt, att staten såsom tillägg till
lösesumman ersätter bolaget för de faktiska utlägg intill Va miljon
kronor, som blivit gjorda för denna undersökning, detta dock sålunda,
att staten ej är skyldig att till bolaget erlägga ränta å det ifrågavarande
beloppet.»
På sätt departementschefen i sitt anförande till åberopade stats¬
rådsprotokollet framhållit, är det åtskilliga olika synpunkter, som kräva
beaktande vid bedömande av frågan om regleringen av malmexporten
från de norrbottniska malmfälten. Den synpunkt, som vid 1907 års
uppgörelse trädde i förgrunden, var helt naturlig, att staten borde för¬
värva rätt till kontroll över malmfältens exploatering och förebygga,
att fyndigheternas tillgodogörande ägde rum allenast med syfte att för
den närvarande tiden förvärva största möjliga utbyte utan hänsyn till
vilka följder en sådan brytning kunde erhålla för kommande generationer.
Å andra sidan var det också naturligt, att staten vid uppgörelsens
träffande sökte tillvinna det allmänna så stora fördelar som möjligt och
därför i den mån det ansågs görligt och skäligt sökte begränsa den
kvantitet malm, som bolaget skulle få bryta och tillgodogöra sig, innan
statens rätt till lika andel i avkastningen inträdde.
1 och med det faktum, att staten såsom ägare av Luossavaara-
Kiirunavaara aktiebolags preferensaktier blivit ägare till hälften uti
malmfälten samt tillika betingat sig rätt att efter vissa bestämda grunder
lösa till sig även den andra hälften, är det uppenbart, att staten får
ett starkt intresse av, att malmexporten såsom affär betraktad drives på
bästa sätt, så att, om och när staten vare sig helt och hållet tillgodo-
njuter eller i varje fall till hälften bliver delaktig i vinsten, för¬
hållandena må ur affärssynpunkt gestalta sig så fördelaktigt som möjligt
för staten.
Den vid 1907 års uppgörelse i första hand beaktade synpunkten,
att det borde tillses, att malmfältens exploatering ej sker på sådant
sätt, att därigenom förgripes deras fortsatta utnyttjande i framtiden, är
12
Riksdagens skrivelse Nr 126.
helt visst av beskaffenhet att böra allt framgent tillmätas avgörande
betydelse. När det då gällt att besluta, huruvida och i vilken mån
en ökning av malmbrytningen i norrbottniska gruvfälten må kunna,
med vederbörlig hänsyn tagen till denna synpunkt, äga rum, har beslutet
givetvis måst vara beroende av kännedom om de i malmfälten före¬
fintliga malmtillgångarnas storlek. De i sådant avseende i den kungl.
propositionen framlagda beräkningarna synas visserligen endast i mindre
grad vara grundade på nya, efter 1907 års uppgörelse företagna under¬
sökningar, varför ock skillnaden mellan de vid tidpunkten för nämnda
uppgörelse och de nu med säkerhet kända malmtillgångarna ej lärer
vara synnerligen stor, ehuruväl vid Gellivare påvisats en större malm¬
area än den år 1907 kända. Emellertid synes full enighet råda därom,
att ifrågavarande malmtillgångar äro så rika, att en ökad brytning där¬
städes under åren 1913—1932 med, såsom föreslagits, 31,000,000 ton
ej kan innebära ett överdrivet utnyttjande av gruvfälten till men för
kommande generationer, även om i framtiden inhemsk järnförädling i
större skala skulle komma till stånd.
Om man alltså från nu berörda synpunkt icke kunnat finna något
hinder mot en ökad brytning, har uppenbarligen affärssynpunkten blivit
av allra största vikt; och den i propositionen förebragta utredningen
synes otvetydigt giva vid handen, att förslaget om ökad malmexport
är i sådant avseende grundat på fullgoda principer.
Härtill har ytterligare kommit det synnerligen tungt vägande
skälet, att det till följd av den statsfinansiella ställningen för närvarande
och med hänsyn till betalningsbalansen till utlandet blivit allt mera
önskvärt att minska behovet att genom upplånande av medel från
utlandet sörja för anskaffande av de ökade kapitaltillgångar, som år
från år visat sig erforderliga; ävensom att de statsutgifter, för vilka
lånemedel icke kunna tagas i anspråk, jämväl under de senaste åren
visat en stark och regelbunden tendens att ökas. Dessa förhållanden
hava synts Riksdagen starkt tala för angelägenheten av att nya in¬
komstkällor må, om det låter sig göra, öppnas för fyllande av statens
sålunda växande inkomstbehov. Emellertid förutsätter Riksdagen, i likhet
med departementschefen, att det av en ökad malmexport i form av
inflytande vinstandelar frigjorda kapitalet i budgeten upptages under
rubriken »i anspråk tagna kapitaltillgångar».
Riksdagen har också beaktat, att den fördel, som den ifrågasatta
ökade malmexporten skulle tillföra staten, ingalunda är inskränkt till
den staten tillkommande vinst för dess andel i den brutna malmen,
utan även består däri, att staten genom denna ökade export bliver i
Riksdagens skrivelse Nr 126. 18
tillfälle att bättre än eljest utnyttja och på så sätt draga större inkomster
av ej mindre statsbanelinjerna Gellivare—Riksgränsen och Iviruna—
Svartön, på vilka malmtransporten sker, än även det under anläggning
varande kraftverket vid Porjus.
Bland de fördelar för staten, som den föreslagna överenskommelsen
skulle medföra, har Riksdagen jämväl uppmärksammat den, att statens
inlösande av. stamaktierna i bolaget genom denna överenskommelse
bliver väsentligt lättare att genomföra, dels därför att lösesumman enligt
densamma avsevärt minskas och dels till följd därav, att genom den
ökade avsättningen för malmen vid tidpunkten för inlösningen möjlig-
göres en^ vida kortare amorteringstid av lösesumman, än man förut
kunnat påräkna. I sådant avseende hänvisas till hurusom, enligt vad i
propositionen anföres, en amortering enligt nu gällande överenskommelse
beräknats kräva en tid av 13 år, undet det att en sådan enligt den
föreslagna nya överenskommelsen skulle kunna genomföras på 7 år.
Vid denna frågas bedömande ur ovan antydda synpunkter har
Riksdagen sålunda funnit all anledning att erkänna det berättigade i före¬
varande förslag att genom ökning av malmexporten från de norrbott¬
niska gruvfälten bereda ökade inkomster åt staten.
Vidkommande därefter överenskommelsen mellan staten och bolagen
och den däri föreslagna fördelningen av de fördelar, som den ökade
malmbrytningen skulle medföra, har Riksdagen funnit denna överens¬
kommelse i det hela vara av beskaffenhet att böra av Riksdagen godkännas.
Vad särskilt beträffar det förhållandet, att den staten tillkommande
andel av vinsten blivit fixerad till visst belopp, har Riksdagen, då staten
härigenom beredes den fördelen att kunna på förhand med säkerhet
beräkna sin inkomst av den ökade brytningen, utan att densamma i
någon man göres beroende av, huru denna ökade brytning kommer
att ur affärssynpunkt gestalta sig för bolagen, icke funnit något att
däremot erinra, och vad beräkningen av denna statens vinstandel vidare
beträffar, har Riksdagen, efter de upplysningar, som Riksdagen inhämtat,
icke haft något att erinra mot vinstandelens bestämmande efter sex kronor
för bruten ton.
Om Riksdagen sålunda funnit det i den kungl. propositionen fram¬
lagda kostnadsförslaget i det hela vara av beskaffenhet att böra av
Riksdagen godkännas, har Riksdagen emellertid ansett detsamma böra i
ett avseende kompletteras.
Det i förenämnda motion framlagda förslaget om fogande till
kontraktet av det ytterligare villkoret, att bolaget åtager sig att anordna
viss genom djupborrningar utförd undersökning rörande malmernas
14
Riksdagens skrivelse Nr 126.
dimensioner på djupare nivåer inom Kiirunavaara och Gellivare malm¬
berg, synes nämligen Riksdagen, med hänsyn till den utomordentligt
stora betydelsen av en sådan undersökning, särskilt när det gäller att
avgöra frågan om statens inlösande av malmfälten, vara synnerligen
beaktansvärt, varför Riksdagen anser, att till avtalet bör fogas detta
ytterligare villkor.
Emellertid har det av sakkunnige, vilkas mening av Riksdagens
statsutskott inhämtats, framhållits, att malmernas läge och dimensioner
på djupet för närvarande äro så ofullständigt kända, att en onödig kostnad
skulle kunna förorsakas, i den händelse flere borrhål samtidigt igångsattes
inom vartdera fältet, varvid man kan riskera, att några av borrhålen
alldeles icke träffa malmen. Om däremot endast ett eller högst två
borrhål samtidigt äro under arbete, kan man bestämma de följande
borrhålens läge med ledning av redan vurma erfarenheter och sålunda
för den beräknade kostnaden vinna det bästa möjliga resultat. För att
undersökningen på detta sätt skall kunna fullt planmässigt genomföras,
anser Riksdagen, att tiden för arbetets avslutande bör framflyttas till
år 1919.
Riksdagen vill likaledes fästa uppmärksamheten på önskvärdheten
av att i undersökningens program kommer att ingå även utförandet av
ett tillräckligt antal analyser på de malmpartier, som vid undersök¬
ningen bliva tillgängliga, på det att noggrann kännedom må kunna
vinnas om mängden och förekomstsättet av för olika metallurgiska
processer lämpliga malmtyper.
På grund av vad sålunda anförts, far Riksdagen, i anledning av
Eders Kungl. Maj:ts förevarande proposition och den i ämnet väckta
motionen, bemyndiga Eders Kungl. Maj:t att å statens vägnar med
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag, aktiebolaget Gellivare malmfält
och trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund träffa överenskommelse
angående ökad brytning och utfraktning av järnmalm m. m., i enlighet
med det vid propositionen fogade förslag till sådan överenskommelse,
dock att till avtalet skall fogas det ytterligare villkoret, att bolaget
åtager sig att anordna en genom djupborrningar utförd undersökning-
rörande malmernas dimensioner på djupare nivåer inom Kiirunavaara
och Gellivare malmberg intill en kostnad av högst 500,000 kronor,
vilket av bolaget gjorda utlägg skall utan rån tetillägg till bolaget
återbetalas, i den händelse staten år 1932 eller år 1942 begagnar sig
av sin rätt att inlösa bolagets halvpart i de nämnda malmfälten, samt
att denna undersökning skall utföras i överensstämmelse med de
15
Riksdagens skrivelse Nr 126.
anvisningar, som lämnas av en för arbetets övervakande tillsatt nämnd
på tre personer, av vilka en utses av Eders Kungl. Maj:t, en av bolaget
och en av järnkontoret, skolande arbetet så bedrivas, att nämndens
rapport över de vunna resultaten kan föreläggas 1919 års Riksdag.
Stockholm den 26 maj 1913.
Med undersåtlig vördnad.