RIKSDAGENS PROTOKOLL
1913. Första kammaren. Nr 8.
Lördagen den 22 februari.
Kammaren sammanträdde kl. 1 e. m.
Herr statsrådet Larsson avlämnade Kungl. Maj:ts nådiga
proposition till Riksdagen angående pension till förre båtsmannen
L. E. J:son Bohjort Setterström.
Justerades protokollet för den 15 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes
bevillningsutskottets betänkande och memorial:
nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse av § 8 mom. 4 i gällande förordning med
tulltaxa för inkommande varor, och
nr 19, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
bevillningsutskottets betänkande nr 13, i anledning av väckt
motion om ändrad lydelse av 34 § i förordningen angående för¬
säljning av brännvin;
bankoutskottets memorial nr 9, angående avskrivning av
osäkra fordningar vid vissa riksbankens avdelningskontor; ävensom
lagutskottets utlåtande nr 11, i anledning av väckt motion
om ändring i 6 kap. 4 § strafflagen.
Upplästes ett så lydande protokoll:
År 1913 den 21 februari sammanträdde kamrarnas valmän
för att utse revisorer och revisorssuppleanter för granskning av
Första kammarens protokoll 1913. Nr 8. 1
Nr 8.
2
Lördagen den 22 februari.
riksbankens avdelningskontors i orterna räkenskaper och förvalt¬
ning; och befnnnos efter valens slut hava blivit utsedda till
revisorer:
vid Jcontoret i Göteborg
herr Olsson, O. N., f. d. riksdagsman, Broberg, Brodalen, med45röster
» HammarsUöld, C. TF. A., major, Göteborg, » 45 »
» Gädda, O. E„ f. d. riksdagsman, Svarteborg, » 45 »
» d' Orchimond, Fredrik, f. d. handlande, Flöda, » 45 »
vid kontoret i Malmö
herr Wikborn, N., lantbrukare, Arrie, Månstorp, med 45 röster
» Härje, K. A., konsul, Malmö, » 45 »
* Johansson, P. A., kassör, Malmö, » 45 »
» Nilsson, Anders Johan, lantbrukare, L:a Isie,
Södra Aby, » 45 »
vid kontoret i Falun
herr Nordin, G., kapten, Falun, med 45 röster
» Landberg, C. M., f. d. förvaltare, Falun, » 45 »
» Jansson, J. P., f. d. riksdagsman, Saxhyttan,
o Nyhammar, » 45 »
» Aberg, Edv., f. d. bruksförvaltare, Falun, » 45 »
vid kontoret i Gävle
herr Ericson, J. G., telegraf kommissarie, Gävle,
» Brodin, Carl, grosshandlare, Gävle,
» Fogelberg, B., disponent, Gävle,
» Lindberg, Erik, vice konsul, Hudiksvall,
med 45 röster
» 45 »
» 45 »
> 45 »
vid kontoret i Halmstad
herr Bökman, E., rektor, Halmstad, med 45 röster
» Ehrenborg, G., major, Halmstad, » 45 »
» Gyllensvärd, A. G., f. d. riksdagsman, Fågel¬
sång, Voxtorp, » 45 »
» Håkansson, C. A., f. d. lantbrukare, Weinge, » 45 »
vid kontoret i Härnösand
herr Carlsson, V., häradsskrivare, Härnösand,
» Öberg, Valfr., hemmansägare, Domsjö,
» Hallin, E., kassör, Örnsköldsvik,
» Kallstenius, Gotfrid, rektor, Härnösand,
vid kontoret i Jönköping
herr Berg, Ivar, godsägare, Rödjenäs, Nässjö,
» Gislén, Knut, landskamrer, Jönköping,
med 45 röster
» 45 »
» 45 >
» 45 »
med 45 röster
» 45 »
Lördagen den 22 februari.
3 Mr 8.
herr Johansson, G. Bfolkskoleinspektör, Jönköping, med 45 röster
» Andersson, Johan, lantbrukare, Flahult, Byarum, » 45 »
vid kontoret i Kalmar
herr von Bett, Philip, major, Kalmar, med 45 röster
s Wickbom, J. A. 0., rektor, Kalmar, » 45 »
» Hultgren, A., lantbrukare, Kollinge, Söderåkra, » 45 »
» Svänsson, E., överlärare, Kalmar, » 45 »
vid kontoret i Karlskrona
herr Kruse, K. B. T., kapten, Karlskrona,
» Schartau, J. A., häradshövding, Karlskrona,
» Nelson, K. JK., landstingsman, Björkeryd,
» Brorsson, N., kantor, Asarum,
vid kontoret i Karlstad
med 45 röster
» 45 »
» 45 »
» 45 »
herr LiljesJcöld, K. A., f. d. häradshövding, Arvika, med 45 röster
» Falk, H. II. TF., kapten, Karlstad, » 45 »
» Olsson, Emil, f. d. riksdagsman, Kyrkebol, Ottebol, » 45 »
» Larson, L. TF., lantbrukare, Labberud, Olme, » 45 »
vid kontoret i Kristianstad
herr Åkesson, N., f. d. riksdagsman, Rebbelberga, med 45 röster
» Månsson, Nils, kamrer, Östra Broby, » 45 »
» Witsell, C., f. d. riksdagsman, Örkelljunga, » 45 »
» Åkesson, J. A., lantbrukare, Raskarum, S:t Ölof, » 45 »
vid kontoret i Linköping
herr Buren, Iv-, lantbrukare, Boxholm, med 45 röster
» Edlund, Wilh., disponent, Mjölby, » 45 »
» Gustafson, J. A., lantbrukare, Katrineberg, Grebo, » 45 »
» Danielsson, 0., godsägare, Åkerby, Skärkind, » 45 »
vid kontoret i Luleå
herr Hellhorn, B., häradshövding, Gellivare,
» Nordberg, Alb., v. pastor, Neder-Luleå,
» Hansén, David, handlande, Gammelstad,
» Bäckström, Amandus, kommissionär, Öjebyn,
med 45 röster
» 45 »
» 45 »
» 45 »
vid kontoret i Mariestad
herr Millqvist, A., godsägare, Simmatorp, Skara,
» Bodhe, M. F., domänintendent, Mariestad,
» Bolin, J. Z., skollärare, Fyrunga,
» Friberg, A. TF., disponent, Sköfde,
med 45 röster
» 45 »
» 45 »
» 45 »
vid kontoret i Norrköping
herr Wahlberg, Fredrik, ingenjör, Norrköping, med 45 röster
» Mossberg, Robert, brandchef, Norrköping, » 45 »
Nr 8. 4
Lördagen den 22 februari.
herr Afzélius, Carl, disponent, Norrköping, med 45 röster
» Hedenström, Daniel, ingenjör, Ljusfors, Skärblacka, » 45 »
vid kontoret i Nyköping
herr af Schmidt, IT. 0., major, Nyköping,
» Weinberg, B., f. d. godsägare, Nyköping,
» Hedin, 0., ingenjör, Kärrhö, Nyköping,
» Winblad, Oskar, förvaltare, Nyköping,
vid kontoret i Sundsvall
herr Horneij, Arvid, tandläkare, Sundsvall,
» Hellgren, J., bokhandlare, Sundsvall,
» jEkholm, B., f. d. riksdagsman, Sundsvall,
* Thor, C. G., förvaltare, Nedansjö,
vid kontoret i Umeå
med 45 röster
» 45 »
» 45 »
» 45 »
med 45 röster
» 45 »
» 45 »
» 45 »
herr Boström, N., f.d. riksdagsman, Bodbyn, Burträsk, med 45 röster
» Gollin, K. B., lektor, Umeå, » 45 »
» Broman, J., kronolänsman, Teg, Umeå, » 45 »
» Öhlén, John, förvaltare, Umeå, » 45 »
vid kontoret i Uppsala
herr
Bring, Sven Kasper, f. d. rådman, Uppsala,
Åmark, Fr. Wilh., f. d._ rektor, Uppsala,
Arnelius, G., organist, Öster-Löfsta,
Höök, C., f. d. riksdagsman, Edeby, Rasbokil,
med 45 röster
» 45 »
» 45 »
» 45 »
vid kontoret i Visby
herr af Ekenstam, Th., bäs adshövding, Visby, med 45 röster
» Forsman, P. A., disponent, Korna kloster » 45 »
» Larsson, K. L. J., riksdagsman, Bondarve, » 45 »
» Svallingson, M. E., kronolänsman, Bönders gård,
Klintehamn, » 45 »
vid kontoret i Vänersborg
herr Björklund, E., jägmästare, Vänersborg,
» Nordin, Fredr., rektor, Vänersborg,
» Holm, A. E., postmästare, Mellerud,
» Johansson, Axel, handlande, Ed,
vid kontoret i Västerås
med 45 röster
» 45 »
» 45 »
» 45 »
herr af Billbergh, Th., f. d. lektor, Västerås,
» Budberg, H. J, f. d. räntmästare, Västerås,
» Uggla, Claes, häradshövding, Västerås,
» Lindgren, Gustaf, f. it. riksdagsman, Islingby,
med 45 röster
» 45 »
» 45 »
» 45 »
Lördagen den 22 februari.
5
Nr 8.
vid kontoret i Växjö
herr Johansson. 0 A., hospitalssvssloman, Växjö, med 45 röster
» Westin, E. 0.. kapten, Växjö, » 45 »
» Andersson, C, A, landstingsman, Ifla, Boarp, » 45 »
» Eriksson, J., f. d. riksdagsman, Lindehult, Al
gutsboda, » 45 »
vid kontoret i Örebro
herr von Hofsten, H B., major, Örebro, med 45 röster
» Montgomeru-Cederhjelm, B., kammarherre, Se¬
gersjö, Lännäs, __ » 45 »
» Andersson, A G., bergsman, Östanor, Rällså, » 45 »
» Persson, 0., nämndeman, Asker, » 45 »
vid kontoret i Östersund
herr Björklund, Olof, godsägare, Oviken, med 45
» Tengvall, Otto, kronofogde, Östersund, » 45
» Karlsson* K., f. d. riksdagsman, Lit, » 45
s Bromée, Jons, f. d, riksdagsman, Bilista, Hackås, » 45
röster
»
»
suppleanter:
vid kontoret i Göteborg
herr Sandblad, Erik, ombudsman vid hypoteksför-
eniugen, Göteborg, med 42 röster
» Olbers, Ej., assuranstjänsteman, Göteborg, » 42 »
» Andersson, Bernt, landstingsman, Myggenäs,
Hjälteby, » 42 »
» Larsson, L., landstingsman, Huveröd, » 41 »
vid kontoret i Malmö
herr Bosén, Anders, lektor, Malmö,
» Persson, Alfred, lantbrukare, Vadensjö,
» Ljung, J., handlande, Hör,
» von Porath, Vilhelm, överstelöjtnant, Lund,
med 42 röster
» 42 »
» 42 >
» 4:*2 »
vid kontoret i Falun
herr Bohm, H., kronofogde, Falun,
» Nilsson, A., förvaltare, Furudal,
» Thor sett, B., direktör, Vassbo, Ornäs,
» Holst, P., handlande, Malung,
med 42 röster
» 42 »
» 42 »
» 42 »
vid kontoret i Gävle
herr Johnsson, Erik, handlande, Gävle,
» Sjögren, Arv., disponent, Forsbacka,
» Bengtsson, P., f. d. riksdagsman, Glösbo,
» Göransson, G. S., ingenjör, Gävle,
med 42 röster
» 42 »
» 42 »
» 42 »
Nr 8. 6
Lördagen den 22 februari.
vid kontoret i Halmstad
herr Ehnbom, 0. E., kronofogde, Halmstad, med 42 röster
» Frisett, G., fil. doktor, Kullagården, Varberg » 42 »
» Dahlberg, John, handelsföreståndare, Halmstad, » 41 »
» Linden, J. B., skollärare, Tvååker, » 41 »
vid kontoret i Härnösand
herr Högberg, J. 0., landstingsman, Näs, Härnösand, med 42 röster
» Sahlberg, Axel, disponent, Strömnäs, » 42 »
» Modin, J., f. d. bruksförvaltare, Härnösand, » 42 »
» Björklund, Henrik, hemmansägare, Dynäs, » 41 »
vid kontoret i Jönköping
herr Gustafson, David, lantbrukare, Torsjö,
friherre v. Otter, A., godsägare, S. Hultrum,
herr Silow, Set, auditör, Jönköping,
» Wall, C., landstingsman, Hakarp,
med 42 röster
>, 42 »
» 42 »
» 42 »
vid kontoret i Kalmar
herr Åkesson, Axel, Lindsberg, Ljungbyholm, med 42 röster
» Schött, Helmer, tullkontrollör, Kalmar, » 42 »
» Olsson, Knut, lantbrukare, Torngård, Gräsgård » 42 »
» Magnusson, F. IL, journalist, Kalmar, » 42 »
vid kontoret i Karlskrona
herr Olsson, N. P., kamrer, Lörby, Mjälby, med 42 röster
» Jensen, Christian, verkmästare, Karlskrona, » 42 »
» Karlsson, K. P., fortifikationskassör, Karls¬
krona, Oscarsvärn, » 37 »
» Svensson, Ferdinand, landstingsman, Fridlefstad, » 35 »
vid kontoret i Karlstad
herr Huss, B., kapten, Karlstad,
» Johansson, Emil, kyrkovärd, N:a Borgvik,
» Nilsson, Nils, Årjäng, Silbodal,
» Göthberg, K. P., ingenjör, Munkfors,
med 42 röster
» 42 »
» 42 »
» 42 »
vid kontoret i Kristianstad
herr Sigfrid, N. J., disponent, Knislinge, Vanås, med 42 röster
» Pehrsson, I., landstingsman, Korsaröd, Tjörnarp, » 42 »
» Troedson, Troed, f. d. riksdagsman, Bjernum, » 42 »
» Jönsson, B. J., handlande, Kristianstad, » 42 »
vid kontoret i Linköping
herr Danckwardt-Littieström, Gösta, kassör, Linköping, » 42 »
» Tolf, Ernst, kamrer, Linköping, » 42 »
Lördagen den 22 februari.
7 Nr 8.
» Reutersvärd, Pontus, kapten, Linköping,
» Träff, Axel, fabrikör, Mjölby,
vid kontoret i Luleå
herr Lans, E. P., landstingsman, Kiruna,
» Forsgren, E. 0. F., länsnotarie, Luleå,
» Wanhainen, W. L., konsulent, Luleå,
» Wallin, IT, rektor, Luleå,
» 42 »
» 41 »
med 42 röster
» 42 »
s 42 »
» 42 »
vid kontoret i Mariestad
herr Lundström, A., landstingsman, Axvall,
» Johansson, Viktor, disponent, Tidaholm,
» Forsman, Olaus, adjunkt, Mariestad,
» Holm, G., f. d. läroverksadjunkt, Skara,
med 42 röster
» 42 »
» 42 »
9 42 »
vid kontoret i Norrköping
herr Andersson, Ernst, lantbrukare, Skälsund,
Norrköping, med 42 röster
» Andersson, Gästa, lantbrukare, Kolstad, Norr¬
köping » 42 »
» v. Malmborg, Karl, kapten, Wij, Okna, » 42 »
» Lagerbäck, E. A., kassör, Norrköping, » 42 »
vid kontoret i Nyköping
herr Tottie, K. F., lantbrukare, Lilla Kungsladugår¬
den, Nyköping, med 42 röster
» von Sydow, C. O., kapten, Nyköping, » 42 »
» Skjöldébrand, Erik, arrendator, Rockelsta, Sparre-
holm, » 42 »
» Sjöström, G., kyrkoherde, Tima, Larslund, » 42 »
vid kontoret i Sundsvall
herr Wallmark, N. O., lantbrukare, Selånger, Tö va, med 42 röster
» Nilsson, W. E., disponent, Karlsvik, Sundsvall, » 42 »
» Hellberg, Alfred, kyrkvärd, Högom, Sundsvall, » 42 »
» Ahlgren, E., f. d. riksdagsman, Ala, Fjäl, » 42 »
vid kontoret i Umeå
herr Graf ström, Hj., kapten, Umeå, med 42 röster
» Lindgren, J. W., rektor, Umeå, » 42 »
» Andersson, J., f. d. riksdagsman, Baggböle,
Västerhiske, » 42 »
» Dahlén, A., postmästare, Nordmaling, » 42 »
vid kontoret i Uppsala
herr Jansson, A., arrendator, Bergby, Örbyhus,
» Engström, O. A., direktör, Uppsala,
med 42 röster
» 42 »
Nr 8. 8
Lördagen den 22 februari.
herr Wiklund, Gustaf, t. f. akademibokhållare, Uppsala med 42 röster
» Modén, K. H., lantbrukare, Berga, Bergsbrunna, » 42 »
vid lcontord i Vishy
herr Broander, N. J., f. d. riksdagsman, Visby, med 42 röster
» Mehn, Oskar, landska mrer, Visby, » 42 »
» Söderberg, J. N., stabsintendent, Visby, » 42 »
» Söderström, I. Norrhy-, konsistorienotarie, Visby, » 42 »
vid kontoret i Vänersborg
herr Sahlberg, B. C. Th., kapten, Vänersborg, med 42 röster
» Engqvist, A. F., kontorschef, Stigen, Färgelanda, » 42 »
» Hildebrand, B. E., lantbruksingeniör, Väners¬
borg, » 42 »
» Johansson, Albert, bruksbokhållare, Uppbärad, » 42 »
vid kontoret i Västerås
herr Eriksson, Au g., godsägare, Kyrkbyn, Kolbäck, med 42 röster
» Zander, J. A., bandelsföreståndare, Västerås, » 42 »
» Lindevall, L., f. d. riksdagsman, Säva, Altuna, » 42 »
» Holmin, Elis, major, Grävlinge, » 42 »
vid kontoret i Växjö
herr Johansson, N. M., nämndeman, Västerhoga,
Tolg, med 42 röster
» Svensson, Martin, landstingsman, Kampers-
måla, Ryd, » 42 »
» Gyllenswärd, Hugo, major, Växjö, » 42 »
» Norlin, Anders, döfstumslärare, Växjö, » 41 »
vid kontoret i Örebro
herr Windahl, Axel, grosshandlare, Örebro,
» Ahlstrand, A. F, kassör, Örebro,
» Zethelius, G., major, Örebro,
» Fauli, J. 31,, jägmästare, Kloten,
med 42 röster
» 42 »
» 42 »
» 42 »
vid kontoret i Östersund
herr Olsson, Olof, handlande, Fastgården, Oviken,
» Simonsson, Nils, handlande, Fyrås,
» Olsson, N. 0., lantbrukare, Tång,
» Mattsson, And., lasarettssyssloman, Östersund,
med 42 röster
» 42 »
» 42 »
»42 » ,
sedan ordningen mellan dem av suppleanterna, som erhållit lika
antal röster, blivit genom särskilda lottningar bestämd.
Hans Andersson. Johan Beck-Friis.
Värner Rydén. Carl Sehlin.
9 Kr 8.
Lördagen den 22 februari.
På framställning; av herr talmannen beslöts, att det nu upp¬
lasta protokollet skulle laggas till handlingarna, ävensom att proto
kolisutdrag härom skulle avgå till bankoutskottet med anmodan
till utskottet att om valen låta underrätta ej mindre de valda än
även fullmäktige i riksbanken samt vedetbörande avdelningskon¬
tors styrelser.
Föredtogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
följande nästlidne dag bordlagda ärenden, nämligen bevillnings¬
utskottets betänkande nr 17, jordbruksutskottets utlåtanden nr
2—28 ävensom Första kammarens andra tillfälliga utskotts ut¬
låtande nr 2.
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve
Ehrensvärd avlämnade Kung!. Maj:ts nådiga proposition till Riks¬
dagen angående inköp av beskickningshus i S:t Petersburg.
Vid förnyad föredragning av Första kammarens andra till¬
fälliga utskotts den 18 och 19 innevarande februari bordlagda
utlåtande nr 1, i anledning av herrar Skarstedts och Roséns
motion, nr 97, om skrivelse till Konungen i fråga om tillhanda¬
hållande vid varje riksdags början av förteckning över alla kuugl.
kommittéer, som varit i verksamhet under det senast gångna året,
biföll kammaren vad utskottet i detta betänkande hemställt.
Jämlikt § 63 mom. 3 riksdagsordningen skulle detta beslut
genom utdrag av protokollet delgivas medkammaren.
Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets den 19 och 21 inne- ifrågasatt
varande månad bordlagda utlåtande nr 5, i anledning av dels ändring i
motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående revision i angivna ™
avseenden av förordningen om kommunalstyrelse i stad, dels ock l^mmunal-
motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utveckling och styrei8ei stad.
förtydligande av § 18 mom. 2 punkten b) av samma förordning.
Till konstitutionsutskottets behandling hade hänvisats motio¬
nerna i Andra kammaren, nr 33, av herr Sommelius, och nr 31,
av herr Lenike.
I motionen nr 33 hade herr Sommelius föreslagit, att Riks¬
dagen ville besluta, att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
revision av nu gällande förordning om kommunalstyrelse i stad
Nr 8. 10 Lördagen den 22 februari.
Ifrågasatt av den 21 mars 1862 med därigenom lagen den 26 maj 1909 verk¬
as” Mar av stäIlda ändringar, i vad förordningen rörde de förhållanden, som av
förordningen motionären i motiveringen till motionen blivit närmare antydda.
omkommunal- I motionen nr 31 hade herr Lemke föreslagit, »att Riksdagen
styrelse i stad. ville i skrivelse till Kuugl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
(Forts.) Maj:t vidtaga erforderliga åtgärder för genomförande av en lag¬
ändring i syfte att § 18 mom. 2 punkt b) av kungl. förordningen
om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862 måtte utvecklas
och förtydligas».
De yrkanden, som innefattades i motiveringen till herr Som-
melius’ motion, hade utskottet sammanfattat sålunda:
1) yrkande om förändring i magistratens ställning till stads¬
fullmäktige;
2) yrkande om ändring i § 18 mom. 2 b) (resp. § 41) i för¬
ordningen om kommunalstyrelse i stad;
3) yrkande om ändring i mom. 3 av samma §; samt
4) yrkande om åläggande av skyldighet i viss utsträckning
för medlem av stadskommun att åtaga sig kommunalt förtroende¬
uppdrag.
Utskottet hade tagit under övervägande vart och ett av ovan¬
stående yrkanden för sig samt därvid behandlat herr Lemkes
hemställan i samband med herr Sommelius under 2) återgivna
yrkande.
På åberopade grunder hade utskottet i föreliggande utlåtande
hemställt,
a) att herr Sommelius’ motion, nr 33, i Andra kammaren
ej måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda; samt
b) att herr Lemkes motion, nr 31, i samma kammare ej
heller måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Herr Hjärne: Herr talman, mina herrar! Ehuru jag ej
har något särskilt yrkande att framställa, anser jag mig ej böra
underlåta att för min enskilda del betona, att jag finner konsti¬
tutionsutskottets motivering för avstyrkande av de väckta motio¬
nerna något knapphändig, särskilt vad beträffar de yrkanden som
framställts av motionärerna angående förtydligande av bestäm¬
melsen om två tredjedels majoritet, som utskottet enligt mitt för¬
menande ej tillräckligt beaktat. Dessa yrkanden visa tydligen,
att en viss oro råder på många håll i våra kommuner rörande
den utsträckning, i vilken kommunernas utgifter tagas i anspråk
för varjehanda nya ändamål. Det synes mig dock, som om
motionärerna skulle ha till en viss grad åtminstone rätt däri, att
en sådan bestämmelse om kvalificerad majoritet ej kan vara till¬
räcklig för att avvärja nya, ovanliga anspråk, som ställas på
kommunerna. Det förefaller mig, som om det hade varit rikti¬
gast, att konstitutionsutskottet åtminstone hade påpekat de faror,
11 Nr 8.
Lördagen den 22 februari.
som sammanhänga med att alltför starkt taga kommunerna i Ifrågasatt
anspråk för sådana nya ändamål och behov Låt vara att niotio-
närerna icke tillräckligt utrett vad som innebäres i deras yrkan- förordningen
den men det förefaller mig i alla fall, som om utskottet varit omkommunal-
något väl strängt mot motionärerna, då det endast framhållit styrelse i stad.
farorna av att i onödan klavbinda kommunerna i deras verksam- (Forte.)
het. Som bekant finnes det knappt något land i Europa, där
kommunerna ha så obegränsad frihet att åtaga sig nya uppgifter
och i sammanhang därmed besluta nya utgifter till de skattdra¬
gandes betungande, och då kan man väl icke säga, att om några
yrkanden höjas mot en sådan obegränsad frihet, dessa yrkanden
böra avvisas helt enkelt med den förklaringen, att man icke bör
vidare klavbinda kommunerna i deras verksamhet. Jag vill icke
vid detta tillfälle ingå på någon närmare utveckling av de vik¬
tiga frågor, som sammanhänga med denna sak, men jag anser
mig icke böra låta tillfället gå förbi utan att åtminstone fram¬
hålla, att jag för min del icke kan vara ense med konstitutions¬
utskottet i dess snäva sätt att avfärda dessa väckta motioner.
Herr talman, jag har intet yrkande att framställa.
Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad ut¬
skottet i förevarande utlåtande hemställt.
Vid ånyo skedd föredragning av konstitutionsutskottets den
19 och 21 i denna månad bordlagda utlåtande nr 6, i anledning
av väckt motion om ändrad lydelse av § 32 mom. 2 av förord¬
ningen om landsting, biföll kammaren vad utskottet i detta ut¬
låtande hemställt.
Vid förnyad föredragning av statsutskottets den 19 och 21
innevarande februari bordlagda utlåtanden:
nr 19, i anledning av Kungl. Msj:ts proposition angående
bidrag till Stockholms stad för anskaffande av isbrytare, och
nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts under punkt 64 av
femte huvudtiteln i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anskaffning av ett fyrskepp att förläggas vid Olands södra
udde,
biföll kammaren vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets den
19 och 21 i denna månad bordlagda betänkande nr 15, i anled¬
ning av väckt motion angående tullfrihet för visst slag av järn¬
plåtar, biföll kammaren vad utskottet i detta betänkande hemställt.
Nr 8. 12
Lördagen den 22 februari.
Om äncl’ing
av brännvins
försäljnings-
fö ordningen
i syfte att
lättare från
apotek utbe¬
komma
alkohol.
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets den 19 och 21 inne¬
varande månad bordlagda, betänkande nr 16. i anledning av väckt
motion om ändrad lydelse av 6 § i förordningen om försäljning
av brännvin.
I en inom Andra kammaren av herr Olausson vä< kt motion,
nr 132, som hänvisats iill bevillningsutskottet, hade föreslagits, att
Riksdagen matte besluta, att § 6 i Kungl. Majds nådiga törord-
nmg av den 7 april 1911 angående försäljning av brännvin
måtte erhålla följande lydelse:
§ 6.
4) Apotekare må ej annorledes än som delägare eller styrelse¬
ledamot i bolag, som nyss är nämnt, tilldelas rättighet till detalj¬
handel med brännvin.
Från apoteksinrättning må dock försäljas:
dels brännvin och sprit för medicinskt ändamål på behörig
läkares recept, vilket bör kvarlämnas och förvaras å apoteket;
dels läkemedel, som innehåller brännvin eller sprit, med iakt¬
tagande likväl av vad medicinalförfattniugarna föreskriva i avse¬
ende på försäljning av sådana läkemedel;
dels ock alkohol samt sprit av minst 86 viktprocents alkohol-
halt; skolande vid försäljning av alkohol eller sprit, då det ej
sker för medicinskt ändamål, iakttagas samma bestämmelser, som
i nådiga giftstadgan den 7 december 1906 §§ 9 och 11 äro givna
för försäljning eller utlämnande från apotek av giftigt ämne av
första klassen.
Utskottet hade i detta betänkande på anförda skäl hemställt,
att herr Olaussons förevarande motion, II: 132, om ändrad lydelse
av 6 § förordningen om försäljning av brännvin, ej måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Reservation hade avgivits av herrar Kobb, Bäckström och
Röing, vilka yrkat bifall till motionen.
Herr Kobb: Det är eu ganska obetydlig fråga, som det här
gäller. Det är egentligen en fråga, som man skulle kunna säga
avser upphävande av en förordning, som ej kan vara till någon
speciell nytta, utan endast trakasserar en del personer, sysselsatta
med vetenskapliga arbeten. Det är nämligen för närvarande så
ställt, att om en föreståndare för ett kemiskt laboratorium, exem¬
pelvis en professor i kemi vid Tekniska högskolan eller Stock¬
holms högskola — om han för sina arbeten behöver absolut al¬
kohol, kan han ej förskaffa sig sådan här i Jandet, kan ej köpa
den på, apotek. Däremot har han rättighet att på apotek köpa
vilka giftiga ämnen som helst och i ganska stora kvantiter. Han
13 Nr 8.
Lördagen den 22 februari.
har dock rätt att importera absolut alkohol; det kan ej förhindras. Om ändring
Nu har stadskemisten i Göteborg, doktor Alén, gjort ansökan
att han skulle fä rättighet att från apotek utbekomma för sökan- förordningen
dens arbeten nödvändiga mängder alkohol. Däröver har kon- i syfte att
trollstyrelsen hörts; den har sålunda uttalat sig om denna sär- lättare från
skilda ansökan, och det kan man mycket väl förstå, att den ej apo^^be'
kunde bifallas. Nu föreligger saken emellertid i form av en alkohol.
motion, och då har jag ej kunnat underlåta, eftersom motionen (Forts.)
har avstyrkts, att reservera mig mot bevillningsutskottets avstyr¬
kande utlåtande. Det synes mig ej alls grundat på något verk¬
ligt skäl. Bevillningsutskottet har där huvudsakligen åberopat
sig på detta kontrollstyrelsens utlåtande. Kontrollstyrelsen säger
nämligen det, att det står sökanden fritt att från vanliga bränn-
vinsutminuteringsställen inköpa alkohol av lägre styrka och sedan
själv koncentrera densamma. Den säger, att det är mycket lätt
att genom torkning och omdestillering uppbringa den erforderliga
halten av 98 %. Ja, det är mycket sant, att det är en lätt
operation, men på vanliga laboratorier har man ej de hjälpmedel,
som erfordras för att i större mängd göra detta. Sålunda, denna
bestämmelse i brännvinsförsäljningsförordningen gör endast det,
att den vållar föreståndare för dylika vetenskapliga institutioner
onödigt besvär. Jag har just i dag talat med en sådan före¬
ståndare för en vetenskaplig institution här i Stockholm och hört,
att proceduren i fråga orsakar ganska stort besvär. Man får
hålla på ganska länge, innan man med de små hjälpmedel, som
vanliga laboratorier besitta, kan omdestillera den erforderliga
kvantiteten alkohol. Nu säger bevillningsutskottet, att enligt kon¬
trollstyrelsens mening förändringen icke är nödvändig. Ja, det
är mycket sant. Förändringen kan sägas ej vara nödvändig.
Men att avstyrka den på denna grund är icke tillräckligt. Ut¬
skottet säger ock, att något verkligt behov ej finnes för föränd¬
ringen. Ja, att det verkliga behovet ej är tillräckligt vederlagt,
framgår av vad jag sagt i dag beträffande detta omdöme från
eu föreståndare för eu sådan vetenskaplig institution.
Jag skall därför be att få yrka avslag å utskottets hemställan
och bifall till reservationen.
Friherre Beck-Friis, Carl Joachim: Den föregående ärade
talaren sade, att det är ganska naturligt, att Kungl. Maj:t avslagit
den gjorda ansökningen, då det endast var en enskild person,
som visat sig hava behov av att kunna inköpa alkohol från apo¬
tek och av en föiändring i lagen; men det är precis samma an¬
sökan, som åberopats i motionen som motiv för denna lagändring.
Jag undrar, om man icke, när Kungl. Maj:t så nyligen prövat
denna fråga, bör fästa sig vid detta förhållande. Kungl Maj:t
infordrade, innan han fattade sitt beslut, yttrande från kontroll¬
styrelsen, och kontrollstyrelsen ingick då i icke blott formell
Nr 8. 14
Lördagen den 22 februari.
Om ändring prövning av frågan utan behandlade den även i sak samt kom
“försättning»-^ det resultat> att förändringen icke ansågs behövlig. Det är
förordningen Pa §rund härav, som utskottet ansett, att det icke borde tillstyrka
i syfte att någon ändring i lagen nu.
lättare från Jag får därför, herr talman, anhålla om bifall till utskottets
apotek utbe- hemställan.
komma
alkohol.
(Forts.) Herr Kobb: Jag skall blott häremot anmärka det, att
det ju dock är den skillnaden, att om doktor Alens ansökan av¬
slogs av Kungl. Maj:t, så var det ganska naturligt, då man nämligen
icke ville göra undantag från en redan bestående förordning;
men här föreligger ett förslag, visserligen grundat på denna an¬
sökan, men om en ändring av själva förordningen, och detta
synes mig bringa saken i annat läge.
Vad beträffar kontrollstyrelsens yttrande, får jag säga, att
man behöver icke ha mer än mycket liten kännedom om, huru
det tillgår på ett kemiskt laboratorium för att finna, att kontroll¬
styrelsen uttalat sig med ganska ringa sakkunskap.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i en¬
lighet med de yrkanden, som därunder förekommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i föreliggande betänkande hem¬
ställt samt vidare därpå att kammaren, med avslag å utskottets
hemställan, skulle bifalla den i ämnet väckta motionen; och för¬
klarades den förra propositionen, vilken upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.
Vid förnyad föredragning av lagutskottets den 19 och 21
innevarande månad bordlagda utlåtande nr 9, i anledning av
väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående ändrad
lagstiftning i fråga om makes giftorätt i fast egendom, biföll
kammaren vad utskottet i detta utlåtande hemställt.
Om upp- Föredrogs ånyo lagutskottets den 19 och 21 innevarande
biskops själv-februari. bordlagda utlåtande nr 10, i anledning av väckt motion
skrivna efo- 0D1 skrivelse till Kung!. Maj:t angående upphörande av biskops
rusställning, självskrivna eforusställning.
Uti en inom Andra kammaren väckt och till lagutskottet
hänvisad motion, nr 162, hade herr Christiernson hemställt, att
Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes vidtaga sådan ändring i nu gällande bestämmelser,
att biskops självskrivna eforusställning måtte upphöra, och in¬
komma till Riksdagen med förslag därom.
Lördagen den 22 februari.
15 Nr 8.
Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på åberopade Om upp-
grunder hemställt, att Riksdagen måtte i anledning av förevarande ,
motion, besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes skrivna efo-
Kungl. Maj:t låta utarbeta och, där Riksdagens medverkan er- rusställning.
fordrades, för Riksdagen framlägga förslag om sådan ändring i (Forts.)
gällande bestämmelser, att biskopens eforusställning över de all¬
männa läroverken inom stiftet komme att upphöra.
Reservation hade avgivits av herrar af Ekenstam och Gese-
lius, grevarna Lagerbjelke och Spens samt herr Petersson i Lidingö
villastad, utan att dessa likväl däri antytt sin åsikt.
Herr af Ekenstam: Herr talman, mina herrar! Då man ser
på ämnet för det utlåtande, som nu ligger på kammarens bord,
tycker man kanske i hastigheten, att det icke innefattar ett allt¬
för viktigt spörsmål. Att emellertid innebörden av vad som här
åsyftas har en viss vikt, torde framgå, om man läser motionen,
där genast i början förekommer det yttrandet, att »då 1904 års
stora läroverksreform förelåg till behandling i Andra kammaren,
förklarades det från statsrådsbänken av dåvarande ecklesiastik¬
ministern C. von Friesen, att det föreliggande förslaget utgjorde
en början till läroverkens sekularisering». Det är sålunda på den
vägen man här vill framgå. Det säger ock motionären mycket
tydligt. Han säger, att då denna reform sedermera genom stad¬
gandet av år 1905 genomfördes, gjorde man, såsom så ofta här
i landet plägar ske, icke fullständigt, vad som borde göras, tog
icke steget fullt ut, utan lät t. ex. biskoparna behålla sm eforala
ställning. Detta vänder sig nu motionären mot och säger, att
även om denna ställning i huvudsak endast berör bagatellsaker,
bör förhållandet dock ändras. Han säger vidare, att han under
de år, som sedan dess förlupit, gått och väntat på, att något
skulle bli åtgjort, och då han nu icke kunnat vänta längre, själv
kommit fram med sitt förslag. Jag vill i sådant avseende erinra
om, att alldeles utan uppmuntran under väntetiden har han ej
varit, eftersom år 1910 i denna kammare framlades en motion
av ungefär samma innebörd som den nu föreliggande. Det lag¬
utskott, som då hade att behandla ärendet, såg emellertid icke
saken på samma sätt som 1913 års lagutskott, utan fann anled¬
ning att avstyrka motionen. Vad som egentligen utgjorde grund¬
tanken och grundmotivet för detta avstyrkande, det var vad ut¬
skottet yttrade därom, att biskoparna som eforer skulle ha till¬
fälle att på närmare håll än vad för en överstyrelse var möjligt
följa läroverkens ledning, och att de därför på denna grund
kunde komma med åtskilliga framställningar, som kunde vara
nödiga för läroverkens skötsel. Det var den ena synpunkten.
Den andra var, att biskoparna skalle utgöra ett led i förbindelsen
mellan skolorna såsom uppfostrare och kyrkan såsom vårdarinna
Nr 8. 16
Lördagen den 22 februari.
Om upp
hörande av
biskops själv
skrivna efo
rusställning.
(Forts.)
av den svenska statskyrkan. Det var detta, som utgjorde så att
säga huvudmotivet till avslagsyikandet, som ock av denna kam¬
mare godkändes. Då nu emellertid årets lagutskott ansett sig
böra tillstyrka bifall till den föreliggande motionen, kan det ju
vara skäl i att se vad det är, som egentligen kunnat motivera
ett sådant tillstyrkande. Att en viss brist på skäl förefunnits,
kan man finna redan därav, att utskottet ansett sig böra gå till¬
baka så långt som till 1882 års läroverkskommitté och åberopa
dess yttrande, att nämligen eforusämbeten och konsistorier såsom
läroverksstyrelser företedde åtskilliga ej oväsentliga brister. Osökt
kan man här fråga, om detta verkligen kan vara något att i
närvarande ögonblick återkalla som skäl för eu tillstyrkan, sedan
nu läroverksöverstyrelsen tillkommit och sålunda, som ock av
föreliggande betänkande snart sagt i alla delar framgår, över¬
tagit nästan all makt och befogenhet med avseende på läro¬
verken? Och något svar torde icke behöva givas på den frågan,
ty det ger sig själv.
Emellertid går utskottet vidare i sina motiv och säger, att
det låter sig väl tänka, att skola nu biskoparna som eforer utöva
sin befogenhet, kan därigenom den avsedda enhetligheten i läro-
verksärendenas ledning äventyras. Vad som egentligen kunnat
påkalla ett sådant uttalande av utskottet, därom namnes intet.
Under de år som gått sedan läroverksstadgan tillämpats, har
åtminstone icke något så pregnant fall förekommit, att utskottet
ansett sig böra åberopa detta som exempel till stöd för den far¬
håga, som det här uttryckt. Men för att icke denna farhåga
skulle verka alltför kraftigt, har utskottet självt några rader ovan¬
för sagt beträffande biskoparnas befogenhet i detta avseende:
»Någon verklig rätt att ingripa reglerande i läroverkens skötsel
innebära de icke, så mycket mindre som eforus icke äger själv
vidtaga rättelse i av honom anmärkta missförhållanden». Det är
ju rätt egendomligt, att den farhåga, som nyss uttrycktes som
ett ganska kraftigt skäl till ändring i bestående förhållanden, av
utskottet självt så neutraliserats genom ett uttalande, som oemot¬
sagt alldeles avgjort visar, att det egentligen icke finnes någon
makt hos dessa eforer att ingripa i den enhetliga ledningen.
Och skulle vi nu till äventyrs tänka oss, att i allt fall genom
något märkvärdigt inflytande dessa eforer skulle kunna ingripa i
den enhetliga ledningen, har dock utskottet varit vänligt nog att
några rader nedanför den uttryckta farhågan självt framhålla,
att »biskoparnas övriga ämbetsgöromål torde redan lagt avse¬
värda hinder i vägen för ett mer intensivt utövande av ifråga¬
varande befogenhet». Sålunda, farhågan finnes, men någon grund
för farhågan finnes icke, därför att det finnes ingen makt; och
skulle till äventyrs någon ändå tänka sig möjligheten därav, så
har utskottet dock här sagt, att biskoparna absolut ingen tid ha
att göra något åt saken. Sålunda, så vitt jag förstår, är det
Lördagen den 22 februari.
17 Nr 8.
absolut icke något som helst realskäl, som utskottet omnämnt i
frågan, utan nu kommer jag till vad som utan tvivel utgör, vad
man kallar »pudelns kärna», och det är det, att det är en åter¬
stod av ett system, som ej längre har några förutsättningar i våra
nutida samhällsförhållanden. Ja, vore det ingenting annat än en
återstod från gångna tider, vilken som sådan icke vore av någon
betydelse, icke kunde göra något ont, vore det väl knappt till¬
räckligt skäl att här sysselsätta Riksdagen därmed. Jag tror
icke, att sådana bagateller pläga upptaga Riksdagen. Men det
förhåller sig nog så, att eforus’ ställning gent emot läroverken
har en alldeles avgjord betydelse, för så vitt det gäller kristen-
domsundervisningen och läroverkens förhållande till svenska kyr¬
kan. Det är i det fallet, som ännu en avsevärd befogenhet till¬
kommer eforus, och den befogenheten är det reservanterna i
utskottet ansett, att han fortfarande skall behålla. För att i
någon grad skydda den befogenheten, är det vi också vilja, att
biskopens självskrivna eforat skall förbliva.
Jag förstår mycket väl, att för den, som satt läroverkens
sekularisering som det hägrande målet för sig, är det synner¬
ligen tilltalande att steg för steg undanröja alla de hinder, som
förekomma på den väg, som leder till målet, och ett sådant hin¬
der är avgjort biskopens eforat. Men det torde vara förlåtligt,
att de, som icke i sådana strävanden kunna se något gagneligt
för stat och folk, så länge som möjligt hålla tillbaka och av¬
styra sådana förslag. Det är fördenskull jag ber att få yrka
avslag å utskottets hemställan.
Herr Alexander son: Det förefaller mig, som om den före¬
gående ärade talaren hade haft till text för sitt anförande två
teser, som inbördes strida mot varandra. Den ena var, att det
här gäller en mycket stor och betydelsefull fråga, och den andra
att det är en särdeles liten fråga, som lagutskottet i sitt utlåtande
har fört fram. Jag kan naturligtvis icke giva honom rätt i båda
dessa uppfattningar, eftersom de strida mot varandra, jag kan
icke giva honom rätt uti någondera.
Det är icke någon verkligt stor fråga; den rör sig icke om
ett sekulariserande av de allmänna läroverken i den skrämmande
mening, som den ärade talaren inlade i ordet. Men det är icke
heller en alltför liten fråga, ty det gäller att avhjälpa ett miss¬
förhållande inom läroverkens organisation, att bortskaffa ett mo¬
ment, som i själva verket är av desorganisatorisk art. Den ärade
talaren sökte vädja till kammarens känslor genom att framhålla,
att i motionen citeras ett yttrande om att början gjorts till de
allmänna läroverkens sekularisering, och att det bär tydligen
vore fråga om fortsättningen. Läroverkens sekularisering, bety¬
der ju i detta sammanhang intet annat, än att en utskiftning ägt
rum på olika myndigheter, på olika vårdare av de skilda kultur-
Första kammarens protokoll 1913. Nr 8. 2
Om upp¬
hörande av
biskops själv¬
skrivna efo-
rusställning.
(Forts.)
Nr 8. 18
Lördagen den 22 februari.
Om upp¬
hörande av
biskops själv¬
skrivna efo-
rusställning.
(Forts.)
uppgifter, som kyrkan och den högre skolundervisningen ha att
främja — en utskiftning, som var helt naturlig, därför att bild¬
ningen icke längre är så enhetlig, som den var för något århund¬
rade sedan, och dess målsmän nu äro så många flera i samhället
och med mera specialiserad kompetens, än fordom var fallet, då
de högre kyrkliga funktionärerna helt naturligt gjordes till hela
denna samlade bildnings målsmän. Denna utskiftning är alltså
en enkel konsekvens av de ändrade förhållandena. I den me¬
ningen har en sekularisering redan skett, och vad som här åter¬
står att göra är blott att taga det obetydliga steg, som man för¬
summade att taga i samband med utskiftningen, ehuru det har
varit eu naturlig följd av densamma.
Den ärade talaren framhöll, att utskottet åberopat sig på
1882 års läroverkskommitté, men ansåg, att detta åberopande var
fåfängt, såsom hänförande sig till förhållanden före läroverks-
överstyrelsens tid. Men jag ber att få påpeka, att utskottet även
har kunnat åberopa, att läroverkskommittén uttryckligt uttalar
som sin mening, att konsistorier och eforusämbeten i de dåvarande
läroverksstyrelserna ömsesidigt betingade varandra, så att, om
konsistoriernas befattning med läroverken upphörde, även bisko¬
parnas självskrivna förmanskap för desamma måste försvinna.
Det synes mig, att det icke kan vara många i denna kam¬
mare, för vilka det icke står klart, att biskopens eforat i dess
nuvarande skick är någonting, som är dömt att i en nära fram¬
tid försvinna, att frågan med nödvändighet kommer tillbaka, tills
den vunnit sin lösning, och att det alltså på sin höjd kan röra
sig om att förhala denna lösning några år framåt. Vad är då
egentligen att vinna med en sådan ställning till saken? Den
ställning, som eforus har fått efter läroverksöverstyrelsens tillkomst,
har blivit av helt annan art än förr; den verkligt betydande ställ¬
ning, det verkliga inflytande, som han förut kunde utöva på de
högre allmänna läroverkens förhållanden, har avlösts av ett rent
skuggkejsardöme. Till en honnörssak vill man då göra att bibe¬
hålla detta; någon verklig möjlighet till makt finnes icke kvar
för biskopen. Det förefaller mig emellertid, att just på de håll,,
där man anser kyrkan ännu i våra dagar utgöra en synnerligen
viktig kulturmakt, man skulle finna det oförenligt med ställningen
som den främste målsmannen för denna kulturmakt att därbred-
vid innehava en ställning till skolväsendet av så föga värdig art,
som eforatet har blivit. Även ur denna rent kyrkliga synpunkt
kan jag icke se annat, än att det måste vara till stor fördel, att
detta lilla rudiment av vad som fordom varit får försvinna.
Beträffande den rent praktiskt organisatoriska sidan av saken,
som för utskottet varit avgörande, har herr af Ekenstam fram¬
hållit, att biskopen skulle utgöra en lokal förbindelseled mellan
läroverksöverstyrelsen och läroverket, betingad av naturliga för¬
hållanden. Men om det behöves lokal inspektion, så är det dock
Lördagen den 22 februari.
19 Nr 8.
intet skäl, varför den just skall utövas av biskopen. Däremot Om upp-
kan man på goda grunder påstå, att en sådan självskrivenhet
ur rent praktiska synpunkter icke är lämplig. Biskopsstiften äro ^krivna^efo-
stora och förbindelsen mellan stiftsstaden och en hel del läroverks- rusställning.
städer är i själva verket i synnerligen många fall minre intim (Forts.)
än mellan vederbörande läroverksstad och huvudstaden. Vill
någon påstå, att det är på naturliga förhållanden grundad lokal
uppsikt, som eforus i Strängnäs genom sitt eforat utövar över
t. ex. allmänna läroverket i Örebro, att förbindelsen mellan Falun
och Västerås är intimare än mellan Falun och Stockholm eller
att Söderhamn och Hudiksvall stå i den förbindelse med Uppsala,
att det naturliga är, att uppsikten utövas därifrån i stället för
från huvudstaden? Det synes mig uppenbart, att behöves en
lokal inspektionsmyndighet, som är ställd över läroverkskollegiet,
så borde den vara av verkligt lokal art; man bör söka inspektorn
inom själva läroverksstaden. Man borde därvid givetvis avhjälpa
det desorganisatoriska fel, som nu föreligger; man borde inlemma
denna myndighet såsom ett verkligt led i läroverksorganisationen
under läroverksöverstyrelsen. Det är felet med det nuvarande
eforatet, att förhållandet av över- och underordning mellan eforus
och läroverksstyrelsen är synnerligen oklart. Det finnes ingen¬
städes någon uttrycklig bestämmelse om, att eforus är underord¬
nad läroverksstyrelsen. EfGrus har icke en sådan pliktställning
till läroverksstyrelsen, som vore det naturliga för en lokal inspek¬
tor. Det är detta förhållande, som lagutskottet med allt skäl
kunnat visa på såsom ett frö till stridigheter mellan de olika
tillsynsmyndigheterna. Här har vid inrättandet av läroverkssty¬
relsen fått komma in ett irrationellt moment — irrationellt fram¬
för allt just ur den synpunkt, varifrån man utgick, då man försåg
de allmänna läroverken med en gemensam överstyrelse.
Jag ber att få yrka bifall till lagutskottets hemställan.
Herr Hjärne: Jag skall icke upprepa de skäl, som blivit
anförda av den första ärade talaren, som är reservant till lagut¬
skottets utlåtande. Jag anser, aft de skäl, som han anfört, icke
blivit vederlagda av den talare, som nyss hade ordet, men jag
förmodar, att, om herr af Ekenstam anser det nödvändigt att bemöta
dem, han kommer att yttra sig. Jag vill blott påpeka ett par
omständigheter, som göra, att jag härvidlag instämmer med re¬
servanterna. Den ena är, att jag tycker, att utskottet har något
väl mycket bagatelliserat eforus’ nuvarande befogenhet. Vi få
icke glömma, att fortfarande har domkapitlet en viss domsrätt
över läroverkslärarne, och i den deltager biskopen. Med denna
sammanhänga även vissa disciplinära befogenheter, som utövas av
biskopen. Man kan sålunda icke säga, att eforus är utan all
slags makt och myndighet över läroverken. Man berövar honom
Nr 8. 20
Lördagen den 22 februari.
Om upp¬
hörande av
biskops själv¬
skrivna ef o
rusställning.
(Forte.)
en viss ganska betydande förtroendeställning genom att avskaffa
eforatet.
Den andra omständigheten är, att det förefaller mig, som
om utskottet i likhet med många andra moderna pedagoger väl
mycket överskattat den s. k. enhetlighetens betydelse inom upp¬
fostran. Det talas icke om annat än enhetlighet och att över¬
styrelsen skall kommendera över allt vad lärare och skolgossar
i riket heter och underordnade myndigheter av alla slag. Den
ton, som genomgick den förre talarens anförande, visade i
sin mån, att han hyllar denna överdrivna byråkratiska uppfatt¬
ning. Emellertid torde väl ingen, som känner till förhållandena
i vårt uppfostringsväsen för närvarande, kunna undgå att märka,
att en allmän mening håller på att utbilda sig, att överstyrelsen
alltför mycket överskattat sina krafter, och det kan hända, att
en reform framdeles kommer å bane, gående ut på att, om icke
avskaffa denna myndighet, så åtminstone i någon mån avklippa
försöken att inkräkta för mycket på den lokala själv verksamheten
inom uppfostrans område.
Med hänsyn just till en sådan reform, som jag tror ligga i
luften, kan det vara onödigt att avskaffa den anknytningspunkt,
som består i biskoparnas eforat. Jag hör icke till dem, som
vilja gå den reaktionära vägen och åter förskaffa biskoparna det
inflytande de haft. Men jag förstår att uppskatta den åsikten, att vårt
uppfostringsväsen kräver en viss lokal deeentralisation. Om en
sådan reform skall genomföras, äi det bra att hava till hands
någon myndighet, som av gammalt utövar tillsyn över uppfost¬
ringsväsendet i landsorten. Därför hoppas jag, att åtminstone
denna kammare aldrig skall ge sitt samtycke till eforatets av¬
skaffande, innan en nödig reform i sådan riktning, som jag ta¬
git mig friheten antyda, blivit genomförd.
Jag ber att få yrka avslag å utskottets hemställan.
Herr Holmquist: Den föreliggande frågan har, då den till¬
förene debatterats i Riksdagen, i själva verket fått en partipolitisk
anstrykning. Jag hoppas att kunna i mitt obetydliga inlägg i
frågan se saken sådan den verkligen är, uteslutande såsom en
statsäd ministrativ fråga.
Man behöver knappast beröra frågan om den svenska kyrkans
historiska ställning till den svenska vetenskapen och den svenska
allmänna undervisningen. Kyrkan har varit en »alma mater»,
det är kring kyrkan, som vetenskapen och undervisningen vuxit
upp. En integrerande del av den ära, som tillkommer Sveriges
kyrka i denna de!, hänför sig till de gamla eforaten. Men det
kan icke nekas, att förhållandena hava oerhört ändrats, och långt
innan 1882 års kommitté framlade sitt betänkande i undervis¬
ningsfrågan, hade eforatet sjunkit och det så pass långt ned,
att man hade rätt att säga, att det i viss mån redan då var eu
21 Nr 8.
Lördagen den 22 februari.
skugga af sig självt. Det är alldeles givet, att anledningarna Omlopp-
härtill kunna vara inånga och äro många. Men det är särskilt bi°£™
två omständigheter, som framför andra framträda såsom helt sicrivna ef0.
naturliga. . rusställning.
Den ena är undervisningsväsendets stora utveckling. Lä- (Forte.)
roverk uppväxte efter läroverk, undervisningen tog nya former,
administrationen blev mera komplicerad, det uppstod något, som
hette pedagogisk vetenskap. Och allt detta fordrade, för att
en person skulle kunna med fackmannainsikt på området göra
sig gällande, livslångt teoretiskt studium och praktisk erfarenhet.
Det kan icke hjälpas, att eforus med störa personliga egenskaper
i övrigt icke ägde den teoretiska och praktiska insikten.
Den andra omständigheten är, det har redan förut sagts, att
eforusämbetet var endast ett appendix till det svenska epis¬
kopaler På samma gång denna stora utveckling på under¬
visningsområdet ägde rum, försiggick också en utveckling på det
rent kyrkliga området, En mångfald av nya uppgifter tillkommo,
och under intrycket av den ökade innebörden av de arbetsupp¬
gifter, som rörde den svenska kyrkan, kom biskopen att allt
mera ’ dragas till sitt egentliga livsverk, som var just lokaliserat
på det området.
Dessa båda omständigheter medförde ganska naturligt, att
erforusämbetet sjönk högst avsevärt.
Då kom det stora — jag vågar säga — genombrottet, då
den nya läroverksöverstyrelsen skapades. Den då sittande rege¬
ringen1 och den dåvarande Riksdagen voro ense om att i denna
skulle samlas såsom i en centralpunkt vad inom vårt land
kunde skaffas och ansågs vara det bästa, då det gällde att utöva
inspektion och ledning av det svenska undervisningsväsendet.
Under sådana förhållanden var det, enligt min uppfattning, all¬
deles självklart, att det fanns icke vidare någon plats för ett
eforat i den mening, detta sedan gammalt hade tagits.
Under, jag vågar säga under denna styrelse, levde dock allt
fortfarande eforalämbetet, men ett skenliv. Hade detta eforal-
ämbete kunnat inregistreras såsom ett underled under läroverks¬
överstyrelsen för att stå till dess förfogande och med fackmanna-
blick på nära håll kunna utöva inspektion över de olika läroverken,
hade givetvis detta eforat blivit ett led i denna läroverksstyrelse-
verksamhet, som hade sin högsta spets just hos överstyrelsen.
Men så blev det icke, och så kunde det icke bliva, helt enkelt
därför att eforatet var förenat med episkopatet. Nu kan man
säga: Men om man icke kan nå det bästa i detta avseende,
varför icke låta det vara som det är, varför icke låta eforal¬
ämbetet verka under de former som det verkar, även om de äro
något egendomliga och de praktiska resultaten till följd av sakens
egen natur måste bliva jämförelsevis små. Jo, det är två skäl
häremot. För det första finns väl ingen anledning, att, då man
Nr 8.
22
Lördagen den 22 februari.
Om upp- har en sakkunnig överstyrelse, som hittills under den gångna
biskops 'älv ^en ett förtjänstfullt sätt, enligt min mening, utövat inspek-
^krvvna^efo- *orat över dessa läroverk, vid sidan av denna — ty det är ett
rusställning, vidsidasättande — hava kvar ett eforat, som består av personer,
(Forts.) som i mycket väsentliga delar icke kunna vara fackmän på detta
område. Jag kan icke finna annat, än att denna dubbelställning
är en ohållbar ställning. Men jag har ännu ett skäl, varför jag
anser, att detta eforalämbete nu borde avskaffas i den form, vari
det för närvarande uppträder, och det är, att detta eforalämbete
är lagt i de svenska biskoparnas händer. Det kan icke hjälpas,
att denna del av biskopens verksamhet aldrig kommer att bliva
annat än undermålig, jämförd med allt det övriga, som åligger
en svensk biskop. Och det svenska biskopsämbetet är enligt min
uppfattning för förnämt att dragas med en sådan obetydlighet
vid sidan, som i själva verket gör den svenske biskopen till en
anmälare, ibland kanske någon gång till en angivare hos en
läroverksöverstyrelse. Jag anser, att det svenska episkopatet
skulle hava en renare och klarare ställning, om det befriades
ifrån en sådan egendomlig situation.
Man kan invända mot mitt resonemang, att detta kan åt¬
minstone icke gälla det, som rör kristendomsundervisningen och
vad därtill hör, och jag böjer mig för det argumentet. Men den,
som gör den invändningen, har enligt min uppfattning icke rik¬
tigt läst vad utskottet i sin motivering säger, ty utskottet är av
den meningen, att biskoparnas ställning till kristendomsundervis¬
ningen bör tagas under omprövning i samband med frågan om
eforatets borttagande. Jag förmodar, att bakom detta uttalande
ligger, att man skulle kunna även med eforatets avskaffande
lämna åt biskoparna en inspektionsrätt i denna del och förmod¬
ligen på mycket lämpligare sätt anordnad, än som nu kan ligga
i eforalämbetet. Det är dessa anledningar, som hava föranlett
mig att biträda utskottets utlåtande. Det är, som kammaren
behagade finna, uteslutande praktiska hänsyn, ett dömande efter
förhållandena sådana de nu faktiskt föreligga. Det är helt enkelt
att låta detta vara detta.
Med dessa premisser, herr talman, ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Greve Lagerbjelke: Herr vice talman! Jag är närmast upp¬
kallad av ett yttrande av den talare, som först förde utskottets talan.
Han yttrade, att eforatets avskaffande nu endast kan anses vara ett
litet steg, som man försummat att taga vid läroverksöverstyrelsens
inrättande. Jag anser mig då böra erinra därom, att när den
kung!, propositionen angående läroverksöverstyrelsens inrättande
förelåg år 1904, förekom där intet angående inskränkning av
eforalstyrelsens befogenhet och än mindre om eforatets avskaffande.
Ej heller innehöll den Riksdagens skrivelse, som avgick till Kungl.
Lördagen den 22 februari.
23
Nr 8.
Maj:t
vetat
i frågan, något
därutinnan. Hade Första kammaren då Om upp¬
nå följden skulle bliva i nu föreliggande avseende^kan
veiöl, VUU lUljUCil ------OO . , , ' DISKURS VjlUl
las med säkerhet påstå, att Första kammaren aldrig hade antagit sJcrima efo
5 , i _______mafttällnina
den kungl. propositionen. . .. , ,
Jag ser också ett uttryck för, att man även i allmänhet an¬
sett sig’ hava gått för långt vid krigskärandet av eforalstyrelsens
befogenhet, ligga däri, att denna år 1907 icke oväsentligt utsträcktes.
Då tillökades nämligen eforernas rätt att höras vid tillsättandet
av lektorsbefattningar i kristendom därutinnan, att eforerna jäm¬
väl tillerkändes rätt att höras angående tillsättandet av adjunkter,
vilka till sin huvudsakliga verksamhet hade undervisning i kristen¬
dom. Och jag vill bär uttala, att jag anser just eforernas rätt
att uttala ett personligt omdöme vid tillsättande av lärarena i
kristendom vara kanske den mest betydelsefulla delen av deras
verksamhet. . „„ ,
När man nu skall bedöma frågan om eforatets avskaffande,
vill lag i likhet med 1910 års lagutskott uttala, att denna fråga
får nog ses i sammanhang med kyrkans och prästerskapets in¬
flytande vid folkskoleundervisningen. Det kan då hava sitt in¬
tresse att erinra om det enhälliga betänkande, som avg/vits av
folkundervisningskommittén den 20 december förra året. Det är
undertecknat av icke mindre än elva personer, vilka representera
de mest skilda åskådningar, och bland vilka märkas även en
liberal ledamot av denna kammare. Där uttalas klart och tydligt,
att kommittén icke anser sig böra i sammanhang med då före¬
liggande fråga om anordnande av en överstyrelse för folkunder¬
visningsväsendet såsom en del av en för rikets skolväsen gemensam
skolöverstyrelse ingå på frågan om kyrkans och prästerskapets
förhållande till folkskoleundervisningen. Det uttalas, att kom¬
mittén icke vill avskaffa pastors självskrivenhet att vara ordfö¬
rande i skolråd på landet, lika litet som den bestämmelsen, att i
folkskolestyrelse i stad skall sitta en representant för prästerskapet.
Det uttalas vidare, att kommittén icke vill hemställa om någon
som helst ändring i § 63 i folkskolestadgan, där det heter:
»Prästerskapet utöve en sorgfällig uppsikt i synnerhet over kristen-
domsundervisningen i distriktets skolor». Likaså, vill kommittén
bibehålla biskopens och domkapitlets allmänna tillsyn över folk¬
skolan, varom föreskrift lämnas i folskolestadgans § 65, enligt
vilken’det åligger »biskopen och domkapitlet i varje stift att hava
en sorgfällig uppsikt över anstalterna för folkundervisningen samt
vaka över deras ledning» etc.
När frågan om kyrkans och prästerskapets ställning till ioIk-
undervisningen är i detta läge, kan jag icke anse lämpligt, att
Riksdagen nu skulle besluta en skrivelse, däri ett steg tages i sa
bestämd riktning att avskaffa kyrkans inflytande vid styrelsen av
de allmänna läroverken. Ty man må säga vad man vill, nog
nisställning.
(Forts.)
Nr 8. 24
Lördagen den 22 februari.
hörundran är, ^ än?å ett steg ti}1 skoIans sekularisering, som här är avsett
blskops sjl-och ^fordat. ^
skrivna tf o- ,la& n6rr vice talman, finner eforatet i sin nuvarande
rusställning, form vara både lämpligt och nyttigt samt i varje fall anser, att
(Forts.) en eventuell prövning av kyrkans ställning till läroverken och folk¬
skolan bör företagas i ett sammanhang, får jag, herr vice tal-
man, yrka avslag såväl å utskottets hemställan som å motionen.
Herr Hammarskjöld: Jag skall icke mycket förlänga diskus¬
sionen, men jag vill ändå tillkännagiva min mening.
När man föreslår en reform, brukar man ju fordra i första
hand, att den skall visa sig vara nödvändig. Man skall åtminstone
visa, att det förefinnes något, som behöver tagas bort och ersättas
med något bättre. Här har icke, så vitt jag förstår, med ett
enda ord visats, att biskopeforatets tillvaro har varit skadlig.
Varför man då skall taga bort en institution, som finnes, och som
man icke kan visa har varit till skada, förstår jag icke. Däremot
kan man väl utan att beskyllas för osanning säga, att motionen
har icke framkommit i syfte att gagna kristendomen i landet
och allra minst kristendomsundervisningen. Den är nog, som
här från flera håll har antytts, ett led i de många strävandena
att underminera kristendomens ställning.
Här nämndes av en talare, att det numera blott är eu hon¬
nörssak att bibehålla biskoparnas eforat. Nej, mina herrar, det
är ingen honnörssak, utan ett verkligt behov. Men för Första
kammaren bör det vara en honnörssak att avslå en motion, som
syftar på att skada kristendomsundervisningen i landet.
Herr vice talman, av dessa skäl ber jag att få yrka avslag
å utskottets hemställan.
Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde
herr talmannen enligt de i fråga om förevarande utlåtande före¬
komna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare därpå, att kammaren skulle avslå såväl
utskottets hemställan som den i ämnet väckta motionen; och för¬
klarade herr talmannen sig anse den senare propositionen vara
med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition av följande lydelse:
Den, som avslår såväl vad lagutskottet hemställt i sitt ut¬
låtande nr 10 som den i ämnet väckta motionen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.
Lördagen den 22 februari.
25 Nr 8.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna Om upp-
Vid förnyad föredragning av Första kammarens första till¬
fälliga utskotts den 19 och 21 innevarande månad bordlagda
utlåtande nr 1, rörande eu av herr Skarstedt väckt motion, nr 17,
angående skrivelse till Konungen i fråga om borttagande eller
inskränkning av matematikstudiet i latingymnasiet, biföll kam¬
maren vad utskottet i detta utlåtande hemställt.
Föredrogs å nyo Första kammarens första tillfälliga utskotts Om före-
den 19 och 21 innevarande februari bordlagda utlåtande nr 2, i byggande av
fråga om en av herr Ernst Beckman m. fl. väckt motion, nr 98, ul^nkning i
om förebyggande av rusdrycksutskänkning i riksdagshuset efter riksdagshuset.
slutet av innevarande riksmöte.
Med föranledande av en inom Första kammaren av herr
Ernst Beckman m. fl. väckt motion, nr 98, vilken hänvisats till
kammarens första tillfälliga utskott, hade detta utskott i nu före¬
dragna utlåtande på anförda skäl hemställt, att Första kammaren
ville för sin del besluta meddela vederbörande, att rättighet till
utskänkning av spritdrycker, vin och Öl, avsedd att utövas inom
riksdagshuset, icke borde utverkas efter tiden för innevarande
riksdags avslutning.
Herr Clason: Om man tar kännedom om, vad som har
anförts i likartade frågor förut här i Riksdagen, tror jag, att
flertalet måste medgiva, att de bästa saldiga skälen hava talat
för avslag å sådana framställningar. För nykterhetssaken i och
för sig själv, yttrades det i fjol i Andra kammaren, har en sådan
fråga som denna knappt ett uns betydelse; något behov för den
sakens framgång av den här föreslagna tvångsåtgärden existerar
således icke.
Det är däremot tydligt, att om denna åtgärd skulle träda i
kraft, skulle den inverka hämmande på riksdagsmännens möjlig¬
het att här i riksdagshuset intaga sina måltider. Det är icke
blott så, att det kan vara åtskilliga av dem, som önska att vid
sina måltider eller åtminstone vid vissa tillfällen få dricka ett glas
vin eller Öl, porter eller pilsnerdricka — och jag tror även, att våra
absolutistiska kolleger ännu icke anse det såsom ett så stort för¬
därv, att det nödvändigt måste bestraffas — men det kan ock
hava utfallit sålunda:
Ja — 69;
Nej — 50.
hörande av
biskops själv¬
skrivna efo-
rusställning.
(Forts.)
Mr 8.
26
Lördagen den 22 februari.
Om före- vara så, att det rent av finnes de, som kunna vara ordinerade
^rusdflkT &öra ^etta- För a^a dessa skulle det då omöjliggöras att
mIskänkning i aQvända riksdagsrestaurangen för sina måltider.
riksdagshuset. Ja. säger man, det må vara, låt dem gå annorstädes! Men
(Forts.) jag vill då först påpeka, att det finnes verkligen tillfällen, då
det är omöjligt eller hart när omöjligt, eller i varje fall mycket
besvärligt att gå på något annat ställe. Jag tänker exempelvis
på de korta frukostrasterna under utskottssammanträdena eller
på möjligheten att intaga lunch under pågående plena eller på
kvälls- eller nattplena, som ofta kunna räcka så länge, att alla
andra lokaler än riksdagshuset äro stängda.
Vidare trodde jag, att huvudändamålet med denna lokal
verkligen var, att den skulle vara inrättad för riksdagsmännens
egen bekvämlighet och trevnad, särskilt för dem, som icke hava
sina hem i huvudstaden, utan äro tvungna att intaga sina mål¬
tider utomhus, och jag trodde, att meningen var, att den skulle
vara anordnad så, att icke somliga skulle drivas därifrån. Även
ur synpunkten av sammanträffandet mellan riksdagsmän av olika
grupper och meningsriktningar vågar jag påstå, att ett sådant
resultat, utdrivandet av åtskilliga, skulle vara menligt.
Det kan dessutom kanske böra erinras om, att det väl icke
så sällan kan förekomma, att denna lokal mellan riksdagarna
användes till åtskilligt annat, exempelvis till internationella kon¬
gresser och möten, och jag undrar, om meningen är att då ställa
så till, att det icke skall finnas möjlighet att här servera ett glas
vin eller Öl. Eller är meningen endast, att vi riksdagsmän skola
ställas under detta förmynderskap under den tid vi äro här?
På sista tiden har i ett eller annat ämbetsverk i Stockholm in¬
rättats restaurang till förmån för ämbetsmännens bekvämlighet,
för att de där må intaga sina mellanmål. I dessa är varken
vin eller Öl förbjudet. Och jag kan icke inse, varför främst
riksdagsmännen skola ställas under ett sådant tvång. Vill man
gå ett steg i denna riktning, finns det givetvis möjlighet att gå
en annan väg än den av motionärerna nu förordade, nämligen
att behålla vin- och maltdrycker. Helt annorlunda vore enligt
min tanke saken, om här i huvudstaden funnes lokalt eller kom¬
munalt veto. Jag har för min del förklarat mig beredd att un¬
derkasta mig följderna av ett sådant, men så länge ett sådant
icke är infört, kan jag icke inse, att det finnes anledning att
underkasta Riksdagens ledamöter ett alldeles särskilt veto för
deras del.
Nu säger utskottet, att frågan kan vara skäligen likgitig för
denna kammares medlemmar. Ja, jag medger gärna, att den icke
kan hava så synnerligt stor betydelse. Men även denna kam¬
mares ledamöter kunna vilja äta sin lunch här under utskotts-
och plenidagar och hava någon måltid under kvälls- och nattplena.
Dessa behov komma icke att på något sätt förändras genom ett
Lördagen den 22 februari. 27 Nr 8,
bifall till utskottets hemställan. År det då blott meningen, att Om före-
man skall driva riksdagsmännen ut till andra angränsande lokaler?
Alla sakliga skäl tala således enligt min tanke för avslag. tltskänkning i
Vilka skäl skulle då tala till förmån för motionen? Jo, motionä- riksdagshuset.
rerna hava sagt, att Riksdagen därigenom skulle giva ett gott exem- (Forts.)
pel, ett gott föredöme. Jag skulle kunna förstå den synpunkten, om
jag kunde inse, att ur exemplets synpunkt det egentligen spelar någon
synnerligen stor roll, om de riksdagsmän, som vilja dricka ett
glas Öl eller vin, göra det på denna lokal eller i grannskapet. Men
dessutom säger utskottet självt i sin motivering för beslutet all¬
deles bestämt ifrån, att utskottet tar avstånd ifrån en sådan tanker-
gång: Riksdagen vill, säger utskottet, genom sitt beslut icke på
något sätt intaga en principiell ståndpunkt till nämnda fråga. Och
vad beslutet då skulle hava för värde, ur exemplets synpunkt,
kan jag icke förstå.
Men då viskar man eu annan sak, nämligen att här bakom
skulle ligga en mycket fin politik. Meningen från motionärernas
sida skulle, säger man, framför allt vara att locka Första kam¬
maren att nu avslå förslaget, och sedan skulle detta avslag komma
att användas i agitationens tjänst landet runt mot kammaren
eller kanske än mera mot vad man kallar för Första kammarens
majoritet, ehuru det för var och en är bekant, att förslaget har
såväl anhängare som motståndare inom olika partier. Och så
viskar man: Akta er för all del för att ramla i den grop, som
herr Beckman och medmotionärer sålunda gillrat för Eder.
Dem, som vilja se frågan ur den synpunken, skulle jag först
vilja fråga: Tro icke herrarna, att man kommer att försöka att
i hithörande frågor gräva mycket djupare gropar för båda riks¬
dagens kamrar än denna?
Icke annat än jag kan förstå, skulle för övrigt ett bifall till
utskottets förslag med denna motivering just icke vara av så ofant¬
ligt -stort politiskt värde. Men dessutom vill jag säga, att jag-
för min del är benägen att hava en högre tanke om våra absolu¬
tistiska kolleger, om deras press och deras organisationer, än att
de skulle nedlåta sig till att använda ett sådant argument såsom
agitationsmedel. Skulle jag mot förmodan misstaga mig häri,
hoppas jag, att exempelvis någon av motionärerna är så vänlig
och upplyser om den saken.
Jag tror för övrigt, att från fjolårets debatt skall man även
från motionärernas meningsfränder finna ganska kraftiga uttryck
om vilket missbruk eu sådan agitation skulle innebära. Det sades
exempelvis, att ett sådan argument skulle möjligen kunna gå i
någon undangömd vrå i landet, men tydligen icke på annat håll.
Över huvud taget skulle jag om en sådan användning av denna
fråga vilja tro, att därom finnes knappt bättre beteckning än det
bekanta tvåstaviga engelska ord, som mr Pickwick eu gång an¬
vände till sin vän mr Winkle, när denne velat visa sin skick-
Nr 8. 28
Lördagen den 22 februari.
Om före- lighet på hal is. I varje fall är det alldeles för mycket av den
byggande av vara, som mr Pickwick på det sättet betecknade, över de skäl
utskärning isom skulle tala för att ur politisk synpunkt bifalla motionen, för
riksdaghuset, att jag såsom ledamot av denna kammare skulle vilja böja mig
(Forts.) för ett sådant argument.
Jag yrkar avslag på motionen och utskottets hemställan.
Herr Ericsson, Aaby: Att denna fråga är av ganska liten
betydelse, det hava såväl motionärerna som utskottet erkänt, och
jag skall be att ytterligare få belysa detta. Det har roat mig att
taga reda på den konsumtion av spritvaror, som förekommit i
riksdagens matsal och riksdagskaféet sedan den 15 januari inne¬
varande år till den 21 dennes. Det visar sig därvidlag, att, om
kvantiteten av därstädes konsumerade spritvaror fördelas per dag
och riksdagsman samt kansliet, det blir 1/i0 centiliter, d. v. s.
omsatt i ett begripligare språk, sammanlagt Vb tesked punsch,
whisky, konjak, likör o. s. v. per man och dag. Under sådana
förhållanden är det verkligen icke underligt, om såväl utskottet
som motionärerna anse frågan vara liten!
Men, säga motionärerna, det är principen vi vilja ha fram;
detta skall vara ett föregångsbeslut, det skall betyda mycket, och
det skall göra så mycket gott utåt. Utskottet däremot säger: vi
skola gärna vara med om förslaget och taga bort dessa droppar,
men princip får det icke ligga i vårt beslut, det vilja vi icke
hava i vårt uttalande.
Detta anser jag, mina herrar, vara vad man i korthet kallar
ren humbug. Då man dessutom, såsom den föregående ärade
talaren framhållit, lagt en politisk synvinkel på denna fråga och
med tillhjälp av den blästern velat blåsa upp den, finner jag, att
det icke är Första kammaren värdigt att vara med om sådana
saker.
På grund härav ber jag, herr talman, att få yrka avslag å
såväl motionen som utskottets hemställan.
Herr Bellinder: Herr talman! Den föreliggande motionen
förekom, ehuru i en annan form, redan föregående år i Andra
kammaren. Det mottagande den från nykterhetshåll då där rönte
kunde giva anledning tro, att någon dylik motion icke så snart
skulle återkomma. Då yttrades nämligen av ordföranden i det
tillfälliga utskott, som behandlat samma motion — och han är
absolutist — att han fann motionen vara mera föranledd av
kitslighet än av verkligt nykterhetsnit. Och en annan medlem
av samma utskott förklarade den rent av vara en okynnesmotion.
Nu vill jag icke påstå, att den dåvarande motionären eller
de nuvarande motionärerna, som för resten fått uppdraget att
motionera av Riksdagens nykterhetsgrupp, hava väckt denna
motion vare sig av kitslighet eller av okynne. Men då kan man
29 Nr 8.
Lördagen den 22 februari.
väl fråga sig, vad det egentliga skälet därtill har varit. Motto- O* före-
närerna säga själva, att motionen icke har någon vidare praktisk ^Syckl'
betydelse. Men varför bär den då väckts? Och i synnerhet kanutskänkning i
man fråga detta, därför att motionen i fjol föll just genom nykter- riksdagshuset.
hetsvännernas motstånd och det av skal, som jag finner vara (Forts.)
ganska aktningsvärda. Det förklarades av flera nykterhetsvänner,
att de ansågo det vara föga kamratligt att begagna sig av sin
övermakt att tvinga kamrater, som hade annan smak än de, att
avstå från t. ex. ett glas Öl. Om en del av motståndarne till
den dåvarande motionen nu ändrat åsikt, måtte det icke vara så
mycket av rent nykterlietsintresse som snarare av någon politisk
beräkning, såsom här har påståtts. Det påstods nämligen då av
en absolutist, att motionen icke handlade om någon nykterhets-
fråga. Var det så då, förstår jag icke, att den kunnat få en
annan karaktär nu.
Motionärerna säga, att de kommit fram med motionen därför,
att den har principiell betydelse. Vari skulle denna principiella
betydelse då månne bestå, om icke däri, att man från förbuds-
vänligt håll har resonerat som så, att, om Första kammaren och
Riksdagen i sin helhet nu går in på ett totalförbud vad riksdags-
restauraugen beträffar, man därigenom på sätt och vis har givit
på hand att bifalla ett allmänt rusdrycksförbud. Då frågar jag
er mina herrar, om ni i denna stund äro färdiga att vara med
om att på förhand lämna ett sådant bifall? För min del är jag
det icke, därför att jag anser, att ett totalförbud varken är möj¬
ligt eller gagneligt eller nödvändigt. Därför vill jag icke heller
bifalla den nuvarande motionen.
Det har sagts, att Riksdagens värdighet skulle fordra, att
motionen bifölles. Jag anser tvärtom, att det är kränkande för
Riksdagens värdighet att låta sätta sig under sådant förmynder¬
skap, att riksdagsmännen icke i sina restauranglokaler skola till-
låtas samma frihet i avseende på väljande av mat och dryck,
som är tillåten i övriga restauranger i Stockholm.
Av dessa skäl yrkar jag, herr talman, avslag å motionen.
Herr Beckman, Ernst: Först skall jag be att få säga rent
ut, att det förvånat mig, hur mycket av illasinnad politik man
velat lägga in i denna motion. Det finnes intet spår av sanning
i de insinuationer, som gjorts. Och knappast tror jag, att de
talare, som framfört dessa tankar, verkligen avsett att därmed
träffa oss. Det är på annat håll man blåst upp det till en stor
politisk fråga. Vi motionärer ha icke tänkt oss, att vare sig vi
eller några andra därav skulle kunna slå politiskt mynt.
Man frågar: vad är då meningen med denna motion? Det
är mycket enkelt, det framgår mycket tydligt av motionen själv.
Det har inom laudet, såväl i riksdagskretsar som utom Riksdagen,
talats mycket med anledning av att vid förra rixsdagen en motion
Nr 8. 30
Lördagen den 22 februari.
Om före- väcktes i denna fråga. Man har börjat åt utskänkningen här i
rusdrycks-’ riksdagshuset ägna en uppmärksamhet, som icke förut förekom-
Utskänkning imotionärer ha uttryckligen betonat, att det är icke där-
riksdagshuset. för att denna rättighet på något sätt missbrukats, som vi väckt
(Forts.) motionen. Det är icke tai om att vända sig mot den enskilde
riksdagsmannens bruk av starka drycker. Anledningen, att mo¬
tionen väckts, är en helt annan. Den har helt enkelt väckts,
därför att man tänkt sig, att det skulle vara lämpligt att utröna
om här funnes resonans för vår synpunkt, vi, som se till den
sociala sidan av saken, och som tänka på den verkan, en sådan
åtgärd, som vi föreslå kunde hava utåt, till fromma för ett stort
verk, för vilket Riksdagen gång på gång både i lagstiftningen
och i uttryckliga ord uttalat sin sympati, nämligen nykterhets¬
arbetet i landet.
Ty det kan icke nekas, mina herrar, hur mycket man än
söker bagatellisera saken, att det skulle vara av stor betydelse,
om verkligen Första kammaren gåve det föredöme, som vi hop¬
pats, att den måhända vill ge. Hit till detta hus gå ju på ett
alldeles särskilt sätt folkets blickar under flera månader av året.
Nykterhetsvännerna i landet äro vana att här ha ett stöd för
sina strävanden. De ha ofta hört varnande ord utgå härifrån
mot missbruk av rusdiyckerna, ja, t. o. m. emot utsträckta ut-
skänkningsrättigheter. Vad är då naturligare, än att man anser,
att, när frågan eu gång blivit bragt på tal, det skulle från upp¬
fostrans, från nykterhetsarbetets synpunkt vara en stor fördel, om
Första kammaren skulle vilja ge ett gott föredöme åt landet
genom att helt och hållet avstå från att låta utverka utskänknings-
rättigheter för Riksdagens hus?
Jag hade knappast tänkt, att man skulle behöva utförligt
här ingå på saken, ty mig förefaller den ligga så klar. Det är
endast en fråga vi framställa. Vi ha ju ingen annan möjlighet
än genom att framlägga motionen att finna ut, huruvida det i
kammaren finns motsvarighet till vår uppfattning. Vi fråga:
vill kammaren ge detta föredöme eller vill kammaren icke?
Jag tror, att det skulla vara kammaren »värdigt» —eftersom
det ordet här verkligen har begagnats, skall också jag begagna
det — jag tycker, att det skulle vara kammaren värdigt att ge
detta föredöme. Det skulle befästa det intrycket i landet, att
kammaren icke betraktar starka drycker såsom en nödvändighets¬
vara, ungefär såsom det dagliga brödet, så növändigt att man,
såsom en föregående talare yttrat, skulle från riksdagsrestaurangen
driva bort Riksdagens ledamöter, om icke också starka drycker
där utskänkas.
Nej, det kan aldrig förnekas: ett bifall till motionen skulle
vara ett betydelsefullt stöd. Första kammaren kan här ge ett
moraliskt stöd. Den kan här ställa sig antingen för eller emot.
Det skulle vara ett starkt moraliskt stöd för dem, som arbeta
31 Nr 8.
Lördagen den 22 februari.
för nykter hetssaken, om kammaren uttalade sig för att icke vidare Om före-
låta utverka utskänkningsrättigheter. rusdryck*
Jag vill icke ingå vidare på allt det myckna, som sagts ro- uUkäJ?ning *
rande vad som tilldragit sig förut i denna sak inom Riksdagen, riksdagshuset.
eller vilka mörka politiska planer, som kunnat ligga därunder, (Forts.)
utan jag vädjar helt enkelt, såsom förhållandena nu äro, till kam¬
maren. Denna motion är framlagd för att utröna, huruvida
kammaren anser, att Riksdagen bör giva ett stöd åt nykterbets-
strävandena i landet, därigenom att Riksdagen för sin del icke
åt sig utverkar nya utskänkningsrättigheter.
Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Hammarskjöld: Till en början vill jag rätta en miss¬
uppfattning. Det synes mig nämligen vara en missuppfattning
hos herr Bellinder, då han anser att bifall till utskottets hem¬
ställan skulle vara detsamma, som om kammaren därmed har
bundit sig med hänsyn till frågan om allmänt rusdrycksförbud.
Jag förstår icke, hur herr Bellinder kunnat få den uppfattningen,
om han läst utskottets motivering, ty där har utskottet i de allra
tydligaste ord reserverat sig på förhand mot en sådan uppfattning.
Yad själva frågan i övrigt beträffar, så tycks kammaren
vara enig i en punkt, nämligen att saken är mycket obetydlig.
Men när den är så liten, så kan det ju också få vara utskot¬
tets ordförande tillåtet att erkänna, att han har personligen varit
mycket vacklande i denna fråga, så vacklande, att jag till en
början inom utskottet ville reservera mig emot beslutet, Men vid
närmare eftersinnande har jag ansett, att det borde jag icke
göra, utan jag borde gå med på utskottets majoritets mening.
Och varför detta? Jo, helt enkelt därför att för Första kamma¬
ren är frågan av så liten betydelse. Det är väl en mindre del
av denna kammare, som begagnar sig av Riksdagens restaurang.
Frågan har större betydelse för Andra kammaren. Om så är,
att saken för denna kammare har så liten betydelse, varför skall
då denna kammare sätta sig emot en reform, vilken från så
många håll påstås vara önskad? Nu har jag visserligen i dag
både här under diskussionen och enskilt från många håll fått
höra, att reformen skulle visst icke vara så önskad, utan tvärtom
skulle det även inom Andra kammaren finnas ganska många,
som tyckte rätt illa om den. Personligen skall jag erkänna, att
jag anser reformen vara ganska olämplig. Det gör jag, därför
att jag har en mycket stark känsla av, att jag vill behålla^ min
personliga frihet. Jag tycker icke om, att vem det vara ma be¬
stämmer, vad jag skall äta och vad jag skall dricka. Och när
en restaurang är inrättad för riksdagsmännens bekvämlighet och
trevnad, är det enligt mitt förmenande ett mycket otrevligt tvång
att förbjuda dem att där äta och dricka vad de vilja — nå i
Nr 8. 32
Lördagen den 22 februari.
Om före- fråga om maten är nu ju intet yrkande framställt, men i fråga
byggande av om va(j (]e få dricka.
Yusdfuck*}-
utskärning i Men om det nu förhåller sig så, att frågan i sin helhet för
riksdagshuset. Första kammaren egentligen är en obetydlighet, nå, så må då
(Forts.) Första kammaren ställa sig indifferent till sakeni Må den säga:
vi kunna gå med på denna motion, vi skola icke lägga hinder
i vägen, ifall det är någon allmännare önskan att få bort all
rusdrycksutskänkning i Riksdagens lokaler. Låt dem, som hava
verkligt intresse av saken, få avgöra den; och det är ju intet,
som hindrar Andra kammaren att avslå motionen, och därmed
har frågan förfallit. I denna kammare äro vi så vana vid att få
höra, att vi hindra alla reformer. Då kunna vi denna gång
visa, att, vilja herrarna, så gärna för oss!
Det har varit mitt skäl, varför jag gått med på motionen;
att jag icke är entusiastisk anhängare av den, hör kammaren,
och det behöver jag icke dölja. Men jag anser, att såsom saken
nu ligger, gör Första kammaren klokast i att bifalla utskottets
hemställan, och därför yrkar jag, herr talman, bifall till den¬
samma.
Herr Meurling: Det kan väl icke förnekas, att nykterhets¬
rörelsen i vårt land är en god och hälsosam rörelse, och trots
alla oarter, som blandat sig in i densamma, måste det erkännas,
att den uträttat mycket gott.
Nu gorå vi uppoffringar och stundom stora uppoffringar för
att främja goda och nyttiga ändamål. Här begärs blott en liten
uppoffring. Både utskottet och de som här hava yttrat sig hava
erkänt, att det är en mycket liten uppoffring, som det här skulle
vara fråga om, åtminstone för denna kammare.
Men så litet detta offer än är, kan det dock hava stora och
göda verkningar genom exemplets stora makt. Och denna fråga
följes verkligen ute i landet med långt mer intresse än mången
stor fråga. Nu ligger den också i ett sådant läge, att det skulle
göra ett synnerligen gott intryck ute i landet, om den kunde av
denna kammare bifallas. Det lilla offret för den stora vinsten
är verkligen värt att göras.
Även jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till ut¬
skottets hemställan.
Friherre De Geer, Louis: Det har sagts, att detta är en så
liten och obetydlig sak, att man icke bör sätta sig emot den.
Den är likgiltig för Första kammaren, den är likgiltig för var
och en av oss, som talar om den.
Men jag kan omöjligen se saken från den synpunkten, och
det av den anledningen, att jag är varm vän av alla förnuftiga
strävanden för nykterhetens befrämjande, och jag kan icke anse,
Lördagen den 22 februari.
33 Pir 8.
att alla förbudsåtgärder främja det stora ändamålet. Den åtgärd, Om före¬
som här är ifrågasatt, kan jag icke finna vara förnuftig. rusdrycksW
Vad skulle man vinna med den? Jo, säger man, det skulle länkning i
bliva ett så vackert exempel, när Riksdagen avstår från att be- riksdagshuset.
gagna rusdrycker. Ja, det vore mycket vackert, ifall herrarna (Forts.)
allesammans bleve absolutister; då voro det någon mening med
det. Men här är det ju fråga om att genom votering tvinga de
riksdagsmän, som icke äro absolutister, att vara det, så länge de
befinna sig i riksdagshuset, men icke eljestl Jag har svårt att
förstå, att det finns någon, vore det än så avlägsen del av landet,
där sådant exempel verkar.
Däremot tror jag, att dylikt vållar skada just för nykter-
lietssaken, därigenom att eu hel del folk finner, att nykterhets-
vännerna göra sig löjliga genom att stadga förbud för utskänk-
ning på en plats, där anledning icke finnes att påkalla ett sådant
förbud.
Jag tror vidare, att detta beslut skulle åstadkomma skada
på det viset, att många komma att tycka: nej nu gå nykterhets-
vännerna så långt, att fastän vi hysa det största intresse för de¬
ras strävanden, är det nödvändigt att sätta sig emot alla dessa
förbud, som de vilja införa, innan det verkligen finns något un¬
derlag för dem, innan den allmänna uppfattningen ger rätt åt
sådana bestämmelser. Detta tror jag skadar den goda saken,
och det är verkligen såsom varm vän av nykterhetssaken, som.
jag, herr talman, yrkar avslag å utskottets hemställan.
Herr Ericsson, Ollas: Herr talmani Jag ber endast att få
yttra några ord gent emot ett par talare, som yrkat avslag å ut¬
skottets hemställan.
Det var en talare, som särskilt varnade för faran för att,
därest man ginge med på utskottets förslag, man skulle giva på
hand, att Riksdagen ställde sig välvillig till förbudsfrågan. Jag
tror, att den farhågan är alldeles överdriven. I nu gällande lag¬
stiftning torde man nog kunna finna många exempel på, att såväl
Första som Andra kammaren varit med om inskränkningar av
långt större betydelse än den här ifrågasatta. Jag skall be att
få nämna ett par exempel. Vi hava varit med om att taga bort
utskänkning vid lägerplatserna, och vi hava varit med om att
förbjuda utskänkning vid folksamlingar, folksamlingar av långt
mindre omfattning, än vad man kan tala om i Riksdagen. Jag
tror därför icke, att därest man går med på motionärernas och
utskottets förslag, man därigenom slår in på någon ny princip.
Därjämte vill jag på det bestämdaste protestera emot den utlägg¬
ningen, oatt motionärerna skulle försöka locka kammaren i någon
fälla. Åtminstone har det icke varit min mening vid under¬
skrivandet av motionen.
Nu vill jag vända mig mot en annan talare, som pekade på,
Första kammarens protokoll 1913. Nr 8. 3
Nr 8. 34 Lördagen den 22 februari.
Om före- att det icke förefunnes något behov att få bort utskänkningen i
Tedryck™ riksdagslokalerna, därför att man så litet begagnade sig av dessa
utskänkning i varor. Ja, skulle man tro hans uppgift, så skulle det nästan
riksdagshuset, bliva nödvändigt att här i riksdagsrestaurangen införa några nya
(Forts.) mått vid utskänkningen, exempelvis små teskedar. Jag tycker
sådan argumentering är mindre passande. Åtminstone kan man
med sådana skäl icke ådagalägga att något behov av att ha ut¬
skänkningen kvar föreligger.
Vidare sade den förste ärade talaren, att om man går med
på motionärernas förslag, skulle man inskränka sin rättighet så
långt, att man icke kunde få en pilsnerdricka till maten. Detta
var också en överdrift. Jag vill upplysa både den talaren
och de av kammarens ledamöter, som möjligen dela hans åsikt
i detta fall, att det finnes pilsnerdricka som icke kommer att
falla inom förbudets ram. Det blir nog tillåtet att servera dricka
av den valören till maten, även om eu sådan reform som den
föreslagna vidtages. Med instämmande i vad som anförts till
förmån för motionen tror jag således, att man har anledning att
gå med på utskottets förslag, till vilket jag ber att få yrka bifall.
Herr Ekman, Carl Gustaf: Det har sitt intresse, herr talman,
att sammanställa de skäl, som från deras sida, vilka yrkat avslag
på föreliggande framställning, här framförts.
Professor Clason började diskussionen med att påvisa eu
mängd fall, där verkligen ett lojalt behov av utskänkning skulle
föreligga. Herr Aaby Eriksson belyste den realitet som detta
behov faktiskt representerar, genom att meddela, att här har en¬
dast använts så små kvantiteter, att meddelandet om dessa fram¬
kallade ett allmänt löje. Herr Bellinder ville för sin del prote¬
stera emot det förtryck, som skulle ligga i fattandet av ett beslut
sådant som utskottet här föreslår, nämligen att kammarens leda¬
möter skola besluta för sin del, att rättighet till utskänkning här¬
städes icke vidare bör utverkas. Däremot sade professor Clason,
att han gärna skulle böja sig för följderna av ett kommunalt och
lokalt veto. Om herr Clason i det fallet är talman för kamma¬
rens majoritet och denna beträffande argumentationen följer ho¬
nom, så ber jag att få taga fasta på detta. Det förefaller mig
emellertid, som därest man i någotdera av dessa fall skall tala
om »förtryck», vartill jag anser skäl icke föreligga, detta icke
kan vara, såsom herr Bellinder yttrade, i nu föreliggande fall,
enär. det nu endast gäller en vädjan till kammarens ledamöter
att själva förklara sig avstå från denna rättighet. Det synes mig
sålunda som om de olika skälen för avslag, ställda emot var^
andra, det ena fullständigt slår ihjäl det andra.
Så är det också, när man talar om, att här skulle föreligga
en finurlig politisk manöver. Detta vederlägges uppenbarligen
35 Nr 8.
Lördagen den 22 februari.
därav, att nykterhetsintresserade av olika partier stå som niotio- b°mJ^^av
närer och sålunda ha framburit denna önskan. lusdrycks-
Det är alldeles säkert icke så, som friherre De Geer yttrade, utskänkning i
att ett bifall till detta förslag skulle skada nykterhetssaken. Fast riksdagshusd.
hellre föreligger här enligt min mening ett fall, där man på (Forts.)
främsta lagstiftande håll genom exemplets makt kan ådagalägga,
att man icke undandrager sig personliga eftergifter, när det gäller
att genom föredöme bidraga till en ökad folknykterhet. Ett ja-svar
här på denna punkt skall — det ber jag att få säga gentemot
friherre De Geer — innebära en uppmuntran, ett krafttillskott
åt de många, som ute i landet offra krafter och medel för att
motverka rusdryckskonsumtionens skadeverkningar. Ett nejsvar
däremot skall hos samma skaror skapa fruktan för, att deras
strävanden sakna verklig resonans hos denna kammares majori¬
tet. Jag tror icke, att någon gagnas med, att ett sådant svar
gives. Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Lindblad, Ernst: Då den siste ärade talaren velat
framhålla vad herr Clason anfört såsom ett uttalande från majori¬
teten i denna kammare, så skall jag giva honom rätt i det fallet.
Det är dock ingalunda den politiska majoritetens, utan, som jag
hoppas, den majoritet, som vill föra det sunda förnuftets talan.
Yi hörde förut utskottets ärade ordförande framhålla, att om man
skall reformera, skall man i främsta rummet bevisa, att reformen
är nådig, men jag tror, att herr ordföranden själv har vägrat att
bevisa, att reformen är nödig, och vi hörde, att han var en synner¬
lig ljum vän av hela saken.
Efter att hava hört herr Ollas Ericssons anförande, vågar
jag påstå, att icke alla hava klart för sig innebörden av det beslut,
vi nu gå att fatta. Ty förbudet innebär, att man på riksdags¬
husets restaurang ej ens finge använda pilsnerdricka. Det blir
nämligen så, att det endast tillätes att servera lagrat svagdricka,
om man icke begär tillstånd till utskänkning av vin och Öl.
Pilsnerdricka hör till de varor, som det fordras tillstånd till att
få utskänka. Detta väntade man, att en ledamot av bevillnings¬
utskottet skulle ha reda på. Men pilsnerdrickat är väl ändå bra
oskyldigt 1 . ,
Här säges nu i utskottsbetänkande! på ena sidan, att saken
skall hava stor principiell betydelse för landet, men på den föl¬
jande sidan står det, att man icke får tillmäta någon principiell
betydelse åt Riksdagens beslut i detta fall.
Jag vill tro, att man näppeligen kan göra denna fråga till
någon politisk fråga, och jag är tacksam mot talaren på kristian-
stadsbänken, för att han som vänsterman ådagalagt detta. I fjol
väcktes motionen i Andra kammaren av en högerman, men då
var det en liberal fraktion i Andra kammaren,^ som slog ihjäl
motionen. Nu har motionen väckts till liv från liberalt håll
Nr 8.
36
Lördagen den 22 februari.
Om före- och även fått understöd från högerhåll, sålunda en motion av
rusdrycks- olika. intresserade. Huruvida reformen nu skall anses mogen,
utskärning ive^ ja§ icke, men jag tror, att det vore bra, att vi noga tänkte
riksdagshuset, oss för med avseende på, vad vi här besluta och tillråda: natur-
(Forts.) ligtvis vore icke nykterhetsvännerna eller nykterhetsivrarna, om
jag får använda det uttrycket, så angelägna om den här refor¬
men, om den icke skulle tagas till intäkt landet runt. Jag
föreställer mig, att nästa steg skall vara, att man gör anspråk
på, att vi från våra järnvägsrestauranger, i synnerhet på dem,
som tillhöra statens järnvägar, skola ta bort ölet och vinet.
Och jag vill särskilt framhålla, att hitintills är det missbruken
man velat ingripa emot, nu är det första gången man inlåter sig
på att lagstifta mot brulcet.
Jag hemställer, om vi kunna anses mogna för denna reform.
Enligt min uppfattning bör man noga övertänka, om ett verkligt
behov att taga bort till och med Öl och vin från riksdagsrestau-
rangen föreligger, innan vi fatta något beslut. Reformen har
icke för denna kammare någon synnerlig innebörd, ty det är
endast ett fåtal av kammarens ledamöter, som intaga sina mål¬
tider i riksdagsrestaurangen. Men ehuru den icke har någon
stor betydelse, anser jag ändock, att man, såsom friherre De Geer
uttryckte det, både kan och bör föra det sunda förnuftets talan.
Herr Swartz: I den debatt, som här utspunnit sig, tror
jag, att. frågan blivit förd något längre, än man tänkt sig. Från
båda sidor har åtskilligt sagts, som går utöver räckvidden av
föreliggande spörsmål. .Det torde därför vara klokt att begränsa
frågan, till vad den är och ingenting annat, och i detta hänseende
anser jag, att genom vad utskottets ärade ordförande sagt saken
ställts, på den punkt den bör stå. Däremot anser jag, att vare
sig vi bifalla motionen med den motivering, som i densamma
förebragts, eller vi avslå utskottets förslag, sedan den motivering,
som. utskottet förebragt, föreligger, gör man sig skyldig till nå¬
gonting, som går vida utöver vad som åsyftas.
Saken förefaller mig enkel nog. Vi hava inom riksdagshuset
en restaurang, som besökes av åtskilliga riksdagsmän, vilka icke
egentligen äro att finna i Första kammaren. Ibland åtskilliga
av dessa har uppstått en önskan, att förbud måtte utfärdas i syfte
att få bort spirituosaserveriugen från riksdagshuset. Det vill då
synas mig, att man bör överlämna åt dem, som i främsta rum¬
met äro underkastade följderna av ett beslut i denna riktning,
att också avgöra saken. Det är icke vi, det är Andra kammaren.
Vi sitta här i förhand. Säga vi nej, hava vi därigenom gjort
det omöjligt för Andra kammaren att fatta sitt beslut i överens¬
stämmelse med vad den anser riktigt och rätt. Säga vi ja, över¬
lämna vi därigenom åt dem, som beröras av frågan, att besluta.
Det är enligt min uppfattning tillräcklig anledning att icke lägga
Lördasen den 22 februari.
37
Nr 8.
hinder i vägen för Andra kammaren att besluta såsom den finner Om före-
riktigt. Jag ber att få instämma i utskottets hemställan. rusdryck™
utskakning i
Herr Bellinder: Herr talmani Jag skall icke mycket för- riksdagshuset.
länga diskussionen, men det är ett par yttranden, som fällts, (Forts.)
vilka jag icke vill lämna alldeles obesvarade. Så har det påståtts,
att jag givit en alltför stor räckvidd åt ett bifall till förevarande
motion, då jag sagt, att kammaren därigenom givit på hand,
att den vill vara med om ett allmänt rusdrycksförbud. Jag undrar
dock, om det är riktigt, att jag därmed skulle sagt för mycket.
Motionären begär, att kammaren skall föregå med gott exem¬
pel och vara med om åtgärder, som åsyfta att verksamt stödja
nykterhetssträvandena. Jag vill då erinra om, att kammaren
flera gånger varit med om dylika åtgärder, och jag förstår icke,
vilka ytterligare åtgärder, utom lokalt veto och totalförbud, kammaren
skulle vara med om för att bevisa detta. Jag själv bar vid två
olika tillfällen väckt motioner, som jag anser innebära åtgärder,
ägnade att verksamt stödja nykterhetssträvandena. Riksdagen
bär bifallit dessa motioner och till Kungl. Maj:t avlåtit skrivelser,
vilka sedan remitterats till nykterhetskommittén. Och kammaren
har dessutom på mångahanda sätt visat sitt intresse för nykter¬
hetssträvandena.
Jag ber sålunda att få reservera mig mot att kammaren ge¬
nom ett avslag å förevarande motion skulle visa sig fientlig mot
nykterheten. Tvärtom tror jag, att man, om man vill vara rätt¬
vis, måste säga, att denna kammare visat sig mycket nykterhets-
vänlig. Men deri bar varken velat vara med om vare sig s. k.
lokalt veto eller allmänt rusdrycksförbud, och ditåt pekar före¬
liggande motion.
Det har betonats i dag och förut, att denna fråga icke har
någon vidare praktisk betydelse. Man vill icke, att motionen
skall behandlas ur praktisk synpunkt, utan ur allmän nykterhets-
synpunkt. Jag vill då fästa uppmärksamheten på, att, om den så
betraktas, det varit en allmän praxis i nykterhetssträvandena,
att man söker åstadkomma restriktioner, där det visar sig, att
missbruk begåtts, som kräva sådana. Men det har icke från
något håll påståtts, att förhållandena i Riksdagen varit så be¬
skaffade, att de på något sätt kräva några restriktioner.
Vidare säges det, att det skulle vara ett gott exempel, om
Första kammaren nu bifaller denna motion. Jag undrar, om
man med skäl kan påstå, att Första kammaren givit något dåligt
exempel med avseende å nykterhet, vare sig inom eller utom
riksdagshuset, vare sig på restauranger eller annorstädes. Jag-
anser således, att denna reform är obehövlig.
För min del respekterar jag de personer, som av egen böjelse
eller för att utgöra ett stöd för svagare medmänniskor frivilligt
ålägga sig nykterhetstvång. Men jag vill icke, att eu majoritet
Nr 8. 38
Lördagen den 22 februari.
Om före¬
byggande av
rusdrycks-
utskärning i
riksdagshuset.
(Forts.)
skall hava den rättigheten att med tvång ålägga en minoritet
att bliva absolutister. Jag hyser nämligen den åsikten, att nyk¬
terhetens dygd är lika stor hos icke absolutister, som förstå att
rätt använda sin frihet, som hos absolutister — de må vara detta
av fri vilja eller av tvång.
Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde
herr talmannen jämlikt därunder förekomna yrkanden proposi¬
tioner, först på bifall till vad utskottet i föreliggande utlåtande
hemställt samt vidare därpå att kammaren skulle avslå såväl ut¬
skottets hemställan som den i ämnet väckta motionen; och för¬
klarade herr talmannen sig finna den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad Första kammarens första tillfälliga
utskott hemställt i sitt utlåtande nr 2, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, avslås såväl utskottets hemställan som den i
ämnet väckta motion.
Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 59;
Nej — 54.
Jämlikt § 63 mom. 3 riksdagsordningen skulle detta beslut
genom utdrag av protokollet delgivas medkammaren.
Vid förnyad föredragning av Första kammarens första tilfälliga
utskotts den 19 och 21 i denna månad bordlagda utlåtanden:
nr 3, i anledning av herr Bäckströms motion, nr 19, om
skärpning av bestämmelserna för antagande av släktnamn, och
nr 5, i fråga om en av herr A. Petrén väckt motion, nr 88,
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående lindring uti de mindre
bemedlades kostnader för hospitalsvård,
biföll kammaren vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Jämlikt § 63 mom. 3 riksdagsordningen skulle dessa beslut
genom utdrag av protokollet delgivas medkammaren.
Tisdagen den 25 februari.
39 Nr 8.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den under dagen
avlämnade kungl. propositionen angående inköp av beskicknings-
hus i S:t Petersburg.
Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet den vid sam¬
manträdets början avlämnade kungl. propositionen angående pen¬
sion till förre båtsmannen L. E. J:son Bohjort Setterström.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtande nr 6, angående reglering av utgifterna
under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civil¬
departementet; ävensom
jordbruksutskottets utlåtande nr 29, i anledning av väckta
motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och
förslag i fråga om ändring i gällande bestämmelser om faststäl¬
lande av vägskatt m. m.
Justerades tolv protokollsutdrag för denna dag, varefter sam¬
manträdet avslutades kl. 3,31 e. m.
In fidem
A, v. Krusenstjerna.
Tisdagen den 25 februari.
Kammaren sammanträdde kl. 3,30 e. m.
Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående anslag för beredande vid vanföreanstalt av vård åt van¬
föra efter 1912 års barnförlamningsepidemi samt till inspektion
av anordningar härför; och
nr 18, i anledning av väckt motion om medgivande för
Borås högre allmänna läroverk att för biblioteks- och materiel-
kassans räkning upptaga ett lån.
Nr 8. 40
Tisdagen den 25 februari.
Justerades protokollet för den 18 i denna månad.
Upplästes ett inlämnat läkarintyg av följande lydelse:
Att ledamoten av Riksdagens Första kammare herr borg¬
mästaren JErik Trana på grund av luftrörskatarr, bronchitis, är
förhindrad att under närmaste tiden deltaga i riksdagsarbetet, in¬
tygas på heder och samvete.
Stockholm den 25 februari 1913.
Conrad Vahlquist.
Legitim, läkare.
Anmäldes och bordlädes konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående tillägg i visst syfte till de i förordningen om
kommunalstyrelse på landet upptagna bestämmelser rörande upp¬
rättande av utgifts- och inkomstförslag; samt
nr 8, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående tillägg i visst syfte till de i förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd upptagna bestämmelser
rörande upprättande av utgifts- och inkomstförslag.
Föredrogos, men bordlädes ånyo på liera ledamöters begäran
följande den 22 innevarande februari bordlagda ärenden, nämli¬
gen statsutskottets utlåtande nr 6, bevillningsutskottets betänkande
nr 18 och memorial nr 19, bankoutskottets memorial nr 9, lag¬
utskottets utlåtande nr 11 ävensom jordbruksutskottets utlåtande
nr 29.
Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.
På framställning av herr talmannen beslöts, att på föredrag¬
ningslistan till morgondagens sammanträde skulle bland två
gånger bordlagda ärenden sättas främst statsutskottets utlåtande
nr 6.
Kammarens sammanträde avslutades kl. 3,42 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Stockholm 1913, O. L. Svanbäcks Boktr.