RIKSDAGENS PROTOKOLL
! 913. Första kammaren. Nr 35
Torsdagen den 22 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 12 på dagen.
Justerades protokollet för den 16 i denna månad.
Upplästes ock godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrivelse, nr 129, till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående förbud mot införsel till
riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning, lag om ersättning
i vissa fall av allmänna medel till vittnen i mål, som avses i
gällande lag angående förbud mot införsel till riket av varor
med oriktig ursprungsbeteckning, och förordning angående ändrad
lydelse av 1 § i förordningen om frihamn den 15 november 1907.
Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
konstitutionsutskottets nästlidne dag bordlagda utlåtande nr 25
ävensom statsutskottets samma dag bordlagda utlåtanden nr 135
—137.
Vid föredragning av statsutskottets under gårdagen bordlagda
memorial nr 138, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i
fråga om anslag till understöd för skjutbanors ordnande, god¬
kändes den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.
Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
lagutskottets sistlidne dag bordlagda utlåtande nr 37.
Första kammarens protokoll 1913. Nr 35.
1
Nr 35.
2
Torsdagen den 22 maj.
Angående om¬
organisation
av patent- och
registrerings¬
verket m. m.
Föredrogs och lades till handlingarna jordbruksutskottets
under gårdagen bordlagda memorial nr 130, med överlämnande
av förteckningar å försålda kronoegendomar samt å inköp av
mark för bildande av kronoparker.
Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
jordbruksutskottets nästlidne dag bordlagda utlåtande nr 147.
Föredrogs och lades till handlingarna jordbruksutskottets
sistlidne dag bordlagda memorial nr 148, i anledning av Kungl.
Maj ds i statsverkspropositionen gjorda framställning om anslag
till kronans laxfiske i Torne älv.
Föredrogs ånyo statsutskottets den 17 och 20 i denna månad
bordlagda utlåtande nr 127, i anledning av Kungl. Majrts pro¬
position angående förändrad organisation av patent- och registre¬
ringsverket och reglering av löneförhållandena vid nämnda äm¬
betsverk, samt i ämnet väckta motioner.
I den till Riksdagen den 14 januari 1913 avlåtna proposi¬
tionen rörande statsverkets tillstånd och behov både Kungl. Maj:t
i punkten 22 under sjunde huvudtiteln föreslagit Riksdagen att
till upprätthållande av patent- och registreringsverkets verksam¬
het bland de ordinarie anslagen under sjunde huvudtiteln be¬
räkna ett belopp av 544,200 kronor.
I en till Riksdagen den 18 april 1913 avlåten, till statsut¬
skottets förberedande behandling överlämnad proposition nr 253
hade Kungl. Maj:t sedermera, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma
dag, föreslagit Riksdagen att
dels godkänna det i statsrådsprotokollet intagna förslag till
utgiftsstat för patent- och registreringsverket, att tillämpas tills
vidare från och med år 1914, ävensom de i protokollet angivna
villkor och bestämmelser för åtnjutande av de i samma stat upp¬
tagna avlöningsförmåner,
dels förklara,
att envar, som med eller efter ingången av år 1914 till¬
trädde ordinarie befattning i patent- och registreringsverket, skulle
vara pliktig att underkasta sig ovanberörda villkor och bestäm¬
melser, samt
att de förutvarande innehavare av ordinarie befattningar i
patent- och registreringsverket, vilka icke före den 1 november
3 Nr 35,
Torsdagen den 22 maj,
1913 anmälde, att de ville övergå till den nya avlöningsstaten Angående om-
samt underkasta sig de för avlöningens åtnjutande stadgade vi}1'ZpZlnt Zch
kor ocli bestämmelser, och som icke lagligen kunde därtill för* vegistrerings-
bindas, skulle varda bibehållna vid dem enligt dittills gällande verket m. m.
ordinarie stat tillkommande avlöningsförmåner ävensom, i den (Forts.)
mån ej annat föranleddes av bestämmelserna i lagen angående
civila tjänsteinnehavares rätt till pension, vid den rätt till pension,
som dittills tillkommit dem, samt att i stället för sportler, som
i sammanhang med löneregleringen indroges, skulle utgå gott-
görelse, beräknad efter medeltalet av den inkomst tjänsteinne¬
havare ansåges hava åtnjutit av sålunda indragna sportler under
den senast förflutna tid, såvitt möjligt ej understigande fem år,
därför denna inkomst kunde utrönas
och dels till upprätthållande av patent- och registrerings¬
verkets verksamhet uppföra ett reservationsanslag av 539,500
kronor att utgå ej mindre av de till patent- och registrerings¬
verket inflytande avgifter för patent, för registrering av varu¬
märken samt av mönster och modeller, ävensom för registrering
av aktiebolag, försäkringsbolag och solidariska bankbolag samt
för andra uppgifter till de hos verket förda bolags- och försäk-
ringsregistren, än även av nettoinkomsten av ämbetsverkets
fastighet nr G i kvarteret Rännilen och övriga till ämbetsverket
inflytande inkomster, under förutsättning tillika, att de å dessa
inkomster uppkommande överskott fortfarande såsom hittills
skulle efter vederbörligt tillstånd användas uteslutande för det
med anslaget avsedda ändamål.
I sammanhang härmed hade utskottet till behandling före-
haft två inom Första kammaren väckta motioner, den ena n:r
164 av herr J. E:son Ekman och den andra nr 173 av herr K.
A. Nilson.
Herr Ekman hade i sin motion hemställt, att Riksdagen på
sådant sätt ville bifalla Kungl. Maj:ts förslag rörande omorgani¬
sation av patent- och registreringsverket, att de till bolagsavdel-
ningen inflytande avgifter i intet fall toges i anspråk för bestri¬
dande av de båda övriga avdelningarnas omkostnader och att
även i andra avseenden hänsyn toges därtill, att hinder icke måtte
uppstå för ett eventuellt avskiljande av bolagsavdelningen från
patentverket.
Herr Nilson hade föreslagit, att Kungl. Maj:ts proposition
till Riksdagen angående förändrad organisation av patent- och
registreringsverket och reglering av löneförhållandena vid nämnda
ämbetsverk måtte av Riksdagen avslås.
Utskottet hade i föreliggande utlåtande på åberopade skäl
hemställt, att Riksdagen, med avslag å herrar J. E:son Ekmans
motion nr 164 och K. A. Nilsons motion nr 173, måtte
a) godkänna det i statsrådsprotokollet över finansärenden för
Kr 35. 4
Torsdagen den 22 maj.
Angående om-fen 18 april 1913 intagna förslag till utgiftsstat för patent- och
organisation registreringsverket att tillämpas tills vidare från och med år 1914?
registrering»- ävensom de i protokollet angivna villkor och bestämmelser för
verket m. in. åtnjutande av de i samma stat upptagna avlöningsförmåner,
(Forts.) b) förklara,
att envar, som med eller efter ingången av år 1914 tillträdde
ordinarie befattning i patent- och registreringsverket, skulle vara
pliktig att underkasta sig ovanberörda villkor och bestämmelser, och
att de förutvarande innehavare av ordinarie befattningar
i patent- och registreringsverket, vilka icke före den 1 november
1913 anmälde, att de ville övergå till den nya avlöningsstaten
samt underkasta sig de för avlöningens åtnjutande stadgade
villkor och bestämmelser, och som icke lagligen kunde därtill
förbindas, skulle varda bibehållna vid dem enligt dittills gällande
ordinarie stat tillkommande avlöningsförmåner ävensom, i den
mån ej annat föranleddes av bestämmelserna i lagen angående
civila tjänsteinnehavares rätt till pension, vid den rätt till pension,
som dittills tillkommit dem, samt att i stället för sportler, som i
sammanhang med löneregleringen skulle indragas, skulle utgå
gottgörelse, beräknad efter medeltalet av den inkomst tjänsteinne¬
havare kunde anses hava åtnjutit av sålunda indragna sportler
under den senast förflutna tid, såvitt möjligt ej understigande
fem år, därför denna inkomst kunde utrönas, samt
c) till upprätthållande av patent- och registreringsverkets
verksamhet uppföra ett reservationsanslag av 539,500 kronor att
utgå ej mindre av de till patent- och registreringsverket infly¬
tande avgifter för patent, för registrering av varumärken samt
av mönster och modeller, ävensom för registrering av aktiebolag,
försäkringsbolag och solidariska bankbolag samt för andra upp¬
gifter till de hos verket förda bolags- och försäkringsregistren, än
även av nettoinkomsten av ämbetsverkets fastighet nr 8 i kvar¬
teret Rännilen och övriga till ämbetsverket inflytande inkomster,
under förutsättning tillika, att de å dessa inkomster uppkom¬
mande överskott fortfarande såsom hittills skulle efter vederbör¬
ligt tillstånd användas uteslutande för det med anslaget avsedda
ändamål.
Herr Ekman, Johan Emilson: Herr talman! I den fö¬
religgande frågan angående omreglering av lönerna vid patent-
och registreringsverket har jag tillåtit mig väcka en motion, däri
yrkas, att Riksdagen på sådant sätt ville bifalla Kungl. Maj:ts
förslag rörande omorganisation av patent- och registreringsverket,
att de till bolagsavdelningen inflytande avgifter i intet fall tagas
i anspråk för bestridande av de båda övriga avdelningarnas om¬
kostnader och att även i andra avseenden hänsyn tages därtill,
att hinder icke må uppstå för ett eventuellt avskiljande av bo-
lagsavdelningen från patentverket.
Torsdagen den 22 maj.
5 Nr 35.
Denna motion har statsutskottet icke funnit sig kunna till- Angående om
styrka, men jag hade åtminstone hyst den förhoppningen, attåv^atnt^ch
statsutskottet i något kraftigare ordalag, än man kunnat utleta registrerings-
av de tämligen inkrånglade statsformerna, skulle erkänt riktighe- verket m. m.
ten av den princip, som föranlett mig att väcka detta förslag. (Forts.)
Det är icke fråga om en princip, om vilken man kan säga, att den
är klok och lämplig eller motsatsen, utan om eu princip, som
kan kallas rättvis eller icke rättvis.
Patent- och registreringsverket består av tre avdelningar, den
egentliga patentavdelningen, varumärkesavdelningen, vilken mot¬
tagar inregistrering av varumärken samt mönster och modeller
samt holagsregistreringsavdelningen. De båda första avdelnin¬
garna hava ett tydligt sammanhang, men den tredje har icke
något organiskt sammanhang med de båda övriga, och den är i
själva verket alldeles fristående med det undantag, att den har
samma chef och samma kassa. Då bolagsregistreringen år 1896
inrättades, var det först fråga om att lägga den till kommers¬
kollegium. Men då kommerskollegium var överhopat av arbete,
så att det icke kunde utan en betydande utvidgning mottaga
denna uppgift, beslöts att lägga den till patentverket, som beräk¬
nades kunna åtaga sig denna uppgift efter förstärkning allenast
med eu ny notarie. Detta blev förhållandet, och bolagsregistre¬
ringen förlädes till detta ämbetsverk. För bestridande av kost¬
naderna härför upptagas avgifter, vilka äro avsedda att just be¬
tacka dessa kostnader. Dessa avgifter äro icke skatter. De äro
liksom avgifterna till bankinspektionen och försäkringsinspektionen
avsedda att bara betala vad dessa ämbetsverk kosta. Denna prin¬
cip har flera gånger erkänts. Så säger exempelvis patent- och
registreringsverket i sitt utlåtande av den 2 december 1910, att
»samtliga nu nämnda avgifter hava, enligt vad vid de olika för¬
fattningarnas tillkomst uttryckligen framhållits, uteslutande pålagts
för täckande av de kostnader, som av samma författningars tili-
lämpning nödvändiggöras, och hava deras belopp jämväl endast
med hänsyn till denna deras uppgift beräknats och fastställts».
Dessa avgifter äro sålunda icke skatter, som man tar av de
skattdragande och över vilkas användande Riksdagen bestämmer.
Dessa avgifter skola endast betala vad verket kostar. Därav
borde med all tydlighet framgå, att den ena avdelningens avgif¬
ter icke skola kunna användas till betalning av den andra avdel¬
ningens kostnader. Det är icke rimligt att säga, att den, som
vill ha registrering av eu bolagsordning eller anmäler val av en
styrelsesuppleant i ett bolag, därför skall erlägga en tribut till
dem, som söka patentavdelningen eller vilja hava ett varumärke
inregistrerat, något, som de förstnämnda icke hava något att göra
med. Det är så mycket mindre anledning att taga bolagens pen¬
ningar till detta ändamål, som de patentsökande i halva antalet
fall äro utlänningar. Det är således ännu mindre skäl att hålla
$!r 35. 6
Torsdagen den 22 maj.
Angående om¬
organisation
av patent- och
registrerings¬
verket in. m.
(Forts.)
avgifterna för bolagsregistreringen för höga, medan de äro för
låga för patentavdelningen. Så är emellertid fallet. Patentavdel¬
ningens avgifter räcka icke till att betala patentavdelningens
kostnader, och denna nya organisation, som nu är föreslagen,
kan icke genomföras utan särskilt anslag, såvida icke bolagens
avgifter tagas till hjälp i den mån de icke behövas för denna
avdelnings egen räkning. Nu äro avgifterna för bolagsregistre¬
ringen så stora, att de nära på uppgå till dubbelt av vad bolags-
avdelningen kostar.
Riktigheten av denna princip har flere gånger erkänts.
Exempelvis yttrar chefen för finansdepartementet i sitt anförande
till statsrådsprotokollet den 30 december 1910 rörande riksstatens
uppställning om patent- och registreringsavgifterna:
»Den omläggning, som vidtages, får emellertid icke ske på
ett sådant sätt, att, då enskilda personer eller institutioner på
grund av i lag eller eljest i vederbörlig ordning tillkomna be¬
stämmelser fått sig ålagt att bidraga till en viss bestämd stats¬
verksamhet, de i följd därav inflytande avgifterna komma att
till äventyrs användas till jämväl andra statsändamål än de,
till vilka de blivit såsom bidrag lämnade.»
Detta yttrande, tycker jag, lämnar intet övrigt att önska
fråga om klargörande av den princip, som jag hävdar.
Nu kan man säga, att avgifterna till bolagsavdelningen äro
icke så stora och kunna med lätthet bäras av dem, som söka
denna avdelning. Men det finnes ett annat skäl för att icke
blanda ihop bolagsavdelningens avgifter med dem, som ingå till
patent- och registreringsverkets övriga avdelningar, enär det länge
varit tal om att lägga bolagsavdelningen till kommerskoilegium, för
att den därigenom eventuellt skulle komma in i det blivande
handelsdepartementet. Denna åsikt har uttalats av departements-
kommittén. Det är bekant, att den kommitté, som har till
uppgift att omorganisera kommerskollegium, också tänkt på att
föreslå något dylikt. Skulle man vid denna omreglering av
patent- och registreringsverket fastslå, att bolagsavgifterna få an¬
vändas till hela patentverkets omkostnader, blir det tydligen
omöjligt att framdeles göra någon ändring i detta hänseende.
Det är egentligen detta, som jag önskade framhålla. Nu kan
man säga, att det finnes fortfarande möjlighet att vidtaga denna
förflyttning, men så är ej fallet, om bolagsavdelningens avgifter
erfordras för patentavdelningen. Patentlagstiftningskommittén har
ju till uppgift dels att föreslå ny patentlagstiftning, dels att verk¬
ställa ny lönereglering för patent- och registreringsverket. Man
skulle möjligtvis kunna tycka, att det vore en rättare ordning
att först göra den nya patentlagen och därefter lönereglering
för patent- och registreringsverket, Så har emellertid icke blivit
fallet, utan löneregleringen har kommit först. Jag vill icke an¬
märka på det, ty det är känt, att en lönereglering och förstärkta
7 Nr 35.
Torsdagen den 22 maj.
arbetskrafter äro av behovet påkallade. Men den nya patent- Angående om-
lagstiftningen måste komma fram inom kort. av9patmt-°och
Vad jag med detta velat avse är vikten av att, om denna registrerings-
nya patentlagstiftning kommer till stånd, de krav måtte beaktas, verket m. m.
som jag framställt, och att det måtte så anordnas, att varje (Forts.)
avdelnings avgifter bli så höga, som behöves för att kunna be¬
strida denna avdelnings kostnader, men icke högre. Jag kan
icke förstå, varför man icke kan låta patentsökandena betala vad
denna avdelning kostar, och låta bolagsavdelningen nedsätta sina
avgifter till vad som denna avdelning kräver. Jag vill hoppas,
att, om dessa mina ord komma till kommitténs öron, den
måtte beakta detta, och får vördsamt anhålla, att också Kungl.
Maj:t ville taga i övervägande, huruvida icke denna sak bör
beaktas vid patentlagstiftningens blivande omorganisation.
Under sådana förhållanden och då jag icke har något yrkande
fråga om själva löneregleringen vid patent- och registrerings¬
verket, anser jag det icke vara skäl att göra något yrkande på bifall
till min motion, utan anhåller bara, att vad jag nu yttrat i fram¬
tiden måtte komma till beaktande.
Herr Nilson, Karl August: Då jag har ansett mig böra
med en motion göra ett inlägg i denna fråga och på nytt i dag
taga till orda i samma ärende, är det sannerligen icke av oppo-
sitionslusta. Jag har som herrarna veta i det stora hela en med
regeringens sammanfallande åskådning, och jag har alltid velat
med den lilla kraft jag har så mycket som möjligt understödja
den. Jag har också för det värda utskottet den största respekt.
Men då jag likväl anser, att denna fråga har kommit i ett sådant
läge, att man måste göra ett inlägg däri, beror det på, att jag
genom min borgerliga kallelse för övrigt och genom andra om¬
ständigheter kommit att få litet djupare inblick i hithörande för¬
hållanden, än vad som kanske eljest är fallet. Jag har därmed
också funnit, att såsom patentverket nu är organiserat, det icke
i längden kan fortgå, utan att några åtgärder därför måste vid¬
tagas för vinnande av någon ändring.
Nu har Kungl. Maj:t ju år 1908 tillsatt eu kommitté för att
utreda hithörande frågor, dels om patentlagstiftningen, dels om
varumärken, dels om illojal konkurrens och dels om organisa¬
tionen av själva patentverket och lönereglering för detsamma.
Kommittén har i sitt betänkande givit tillkänna, att den icke än
tagit upp frågan om själva patentlagstiftningen, emedan den är
så upptagen av de andra ärendena, men funnit det vara nödigt
att utreda frågan om lönereglering för patent- och registrerings¬
verket. Det är icke något att säga om den saken. Även jag
anser, att en lönereglering är av behovet påkallad och måste
komma till stånd. Men denna lönereglering kan icke få före¬
gripa själva organisationen, och det är det som den nu före-
Nr 35. 8
Torsdagen den 22 maj.
Angående om- slagna löneregleringen gör. Departementschefen säger själv i
av patent1 och utödande till statsrådsprotokollet:
registreringl- *1 eit avseende, nämligen i fråga om det system, som bör
verket m. m. ligga till grund för patentärendenas behandling, stå emellertid
(Forts.) lagstiftningens princip och organisationen i så intimt samband
med varandra, att lagstiftarens ställning först måste vara klar¬
gjord, innan definitiv omorganisation skall ske.»
Det är alltså med full styrka fastslaget, att en lönereglering
icke rätteligen bör ske, förrän lagstiftningens princip är fastslagen.
Och det är om den saken vi egentligen i dag hava att tala. Ty
med det föreliggande förslaget fastslås lagstiftningens princip.
Alltså, redan innan kommittén har kommit med något förslag
till lagstiftning, är man redo att fastslå en princip, som det
sedan blir omöjligt att ändra eller rätta. Ty med fastslående av
den princip, som här föreligger, följer ett antagande av ordinarie
lönestat i så stor utsträckning, att en återgång icke bör kunna
vara tänkbar eller möjlig.
Om nu detta förslag hade varit så berett, som man väntat,
att ett förslag, som fastslår eu lagstiftningsprincip, skulle ha
varit, vore därom icke mycket att säga, men nu finner man, att
ingenting av den saken är utrett, kommittén har icke fått yttra
sig, icke tekniska högskolans styrelse, icke teknologföreningen,
icke patentagenternas förening, icke den stora allmänheten, med
ett ord icke något yttrande från något håll medföljer proposi¬
tionen. Man måste därför säga sig, att det hade varit nödvändigt
att uppskjuta avgörandet av detta ärende, till dess yttrande frän
vederbörande hunnit inkomma. Nu har ärendet framlagts så
sent, att kanske det varit omöjligt. Och det är av den anled¬
ningen, som jag i min motion framställt yrkande på ett års
uppskov, vilket yrkande emellertid måst utformas som ett yr¬
kande på avslag. I går fingo vi en påminnelse om, att ett bord¬
läggande icke är möjligt.
För att påvisa, huru delade meningarna om organisationen
äro, har jag bifogat min motion ett yttrande av en av vårt lands
allra förnämsta kännare på detta område, ingenjör Wawrinsky,
förut anställd vid patentverket och sedan många år utövande
patentagenturverksamhet. Jag hade önskat, att herrarna tagit
del av detta yttrande, och jag får beklaga, att herrarna icke hun¬
nit med det på grund därav, att flera stora ärenden samtidigt
stått på föredragningslistan under de senaste dagarna. Av detta
yttrande framgår otvetydigt, att här finnas andra vägar att gå
än den patentkommittén och Kungl. Maj:t föreslagit, och att
dessa vägar alldeles säkert bättre skola leda till det önskade må¬
let. Detta förslag mynnar ut i, att man icke skulle förgranska
patentansökningarna så vidlyftigt som nu sker, utan följa ett re¬
dan förut i England upptaget system att endast granska de in¬
hemska patenten. Jag förmodar, att herrarna känna till hur pa-
Torsdagen den 22 maj.
9 Nr 35.
tent beviljas. För deras granskande finnas tre system. Kom- Angående om-
mittén har redogjort för dem på det viset, att det upptagit tvååv^tlit^ch
system. Först anmälningssystemet, som användes i de allra de- Tegfsireringl-
sta av världens civiliserade länder. Detta har åtskilliga nackde- verket m. m.
lar, det kan icke bestridas, men även några fördelar. Kommit- (Forts.)
ten har redogjort för detta. Det har den vinsten, att det fortare
och för rimliga kostnader leder till målet. Det andra systemet,
för vilket kommittén redogör, kallas det fullständiga förprövnings-
systemet. Då uppställes för granskaren av en patentansökan den
frågan: kan denna uppfinning anses ny? Granskaren har då att
pröva och undersöka, om i hela världen förut finnes en liknande
uppfinning. Det är att märka, att denna undersökning omfattar
allt vad patentskrifter heter i hela världen och omfattar dessutom
all övrig litteratur samt utövning utan publikation. Det är na¬
turligtvis en fråga av allra största vidd, som granskaren här må¬
ste besvara. Det är omöjligheten av att verkligen kunna besvara
denna fråga, som gjort, att man i några andra länder valt en
annan väg, vilken alltså enligt mitt förmenande vore att föredraga
för vårt land. Man har nämligen i England valt den vägen, att
man endast granskar de inhemska patenten, och det är just om
den saken min motion handlar med påpekande av, att denna väg
borde för våra förhållanden och för vårt land vara den riktiga,
den enda riktiga till och med, vilket för oss skulle medföra, så¬
som jag beräknat, eu ekonomisk besparing av cirka 150,000 kro¬
nor om året. Dessutom skulle det för patentsökandena medföra
en betydande vinst i lättnad att få sina patent undersökta och
vidare en betydlig vinst i säkerheten att få patenten verkligen
hållbara, d. v. s. att nyheten icke förut finnes i det egna landet.
Nu har utskottet ingått i en ganska utförlig kritik av min mo¬
tion, men innan utskottet gör det, säger utskottet: »Då de fram¬
förda anmärkningarna, om de ägde giltighet, synts utskottet av
avgörande betydelse, har utskottet sökt utröna, hur härmed för¬
håller sig,' och i sådant avseende från sakkunnigt håll inhämtat
därför erforderliga upplysningar».
Utskottet slår alltså fast, att om de framförda anmärkning¬
arna äga giltighet, så äro de avgörande. Nu är det enligt min
mening så, att de verkligen äga giltighet i mycket hög grad. För
att bevisa detta måste jag taga kammarens tid i anspråk en
stund, och jag är viss om, att ifall herrarna med uppmärksam¬
het vilja följa detta, skola herrarna ock bli intresserade av denna
mycket intressanta sak, som jag tror för litet var kanhända har
nyhetens behag, då man ju ej alla dagar resonerar i sådana
frågor som denna.
Utskottets första invändning lyder:
Av inhämtade upplysningar »har vad först angår det uppgivna
förhållandet, att utländska patentansökningar redan skulle vara
granskade med hänsyn till de större staternas patent, framgått,
Kr 35. 10
Torsdagen den 22 maj.
Angående om¬
organisation
av patent- och
registrerings¬
verket m. m.
(Forts.)
att detta förhållande ej äger allmängiltighet. Detta gäller då först
ansökningar från länder med anmälningsförfarande, t. ex. Frank¬
rike. Visserligen har framhållits, att eu fransman först söker patent
i Tyskland och får sin ansökning nyhetsgranskad där, innan har
söker patent i Sverige. Detta är dock ingalunda säkert. Patent¬
ansökningarnas antal i Frankrike var 14,893 år 1908 och 15,236
år 1909, därav hälften franska. Motsvarande år ingåvos i Tyskland
endast 1,550 respektive 1,552 franska patentansökningar.»
Nu sökte Frankrike 1909 78 patent i Sverige — 1908 var
det 97 — men samma år i Tyskland 1,552. Att i denna siffra
de i Sverige sökta 7 8 ingå, kan man vara alldeles säker på. Att
Frankrike av sina 15,236 patent ej sökte flera i Tyskland, bevi¬
sar endast, att man för de övriga 4/5 var fullt betjänad med
det rena anmälningsförfarandet, som användes i Frankrike.
Frankrike söker i regel endast i sitt eget land; det mindre antal,
som anses ha något större värde, sökes i Tyskland, eventuellt i
Amerika. Jag vill inom parentes påpeka vad just ingeniör
AVawrinsky i sitt anförande, som förelädes ett antal fackmän på
detta område, har yttrat om den saken. Han säger:
»Då tyskarne år 1877 omgestaltade sitt patentväsen och in¬
förde förprövningssystemet och detta system bragtes under debatt
i Frankrike, säde man där, klokt nog: »ja det är ju bra att
tyskarne infört detta system, så slippa vi, och vi skola natur¬
ligtvis med tacksamhet begagna oss av den förprövning, man i
Tyskland med stora kostnader inför.»
De gå alltså den vägen, att sådana patent, som de önska
få förprövade, söka de i Tyskland och de andra i sitt eget land.
Kommer det nu en ansökan hit till Sverige, är det största sanno¬
likhet för, att patentet varit sökt antingen i Tyskland eller
Amerika. Jag skall emellertid först meddela några siffror.
Statistiken för 1912 har jag här, den har utskottet icke an¬
fört utan nöjer sig med en tidigare statistik. Av denna framgår
emellertid, att i Tyskland söktes det 1912 45,815 patent, men
samma år 56,476 s. k. Gebrauchsmuster — jag skall komma
till den saken sedan. Därav voro 10,704 utländska patent och
4,510 utländska Gebrauchsmuster. Samtidigt söktes i Tyskland
1,960 franska patent och 368 franska Gebrauchsmuster, samt
254 svenska patent och 60 stycken svenska Gebrauchsmuster.
Härav synes, att Frankrike i Tyskland sökte 1,960 patent och
endast 368 Gebrauchsmuster. De i Sverige sökta 78 voro utan
tvivel patenterade i Tyskland om icke sökta som Gebrauchs¬
muster.
Sedan säger utskottet: »Vad Tyskland beträffar är vidare
att bemärka, att där skyddas uppfinningar medelst patent eller
ock såsom Gebrauchsmuster. Till den senare gruppen höra
smärre uppfinningar, vilka hos oss skyddas medelst patent. För
Gebrauchsmuster sker i Tyskland icke någon nyhetsgranskning,
Torsdagen den 22 maj.
11 Nr 35.
Tädan sådana ansökningar således hitkomma ogranskade. Bär- Angående om-
jämte är i sammanhang härmed att bemärka det fall, att hos
oss göres en patentansökning, som avslagits utomlands, kanske Tcgistrerings-
just på grund av nyhetshänvisning till ett utländskt patent, verket m. m.
Skulle då denna ansökan granskas endast på svenska patent- (Forte.)
skrifter och hänvisning där icke finnas, komme i ett dylikt fall
patent att här meddelas å en uppfinning, som icke är ny och
som avslagits i utlandet».
Ja, dessa Gebrauchsmuster, som här omtalas, motsvara de
ansökningar, som i Sverige icke anses vara värda en ansökan i
Tyskland. De granskas som sagt icke alls, men här skulle vi
enligt patentverkets mening underkasta dem eu s. k. fullständig
granskning! Utskottet förmenar, att det för övrigt icke alls är
säkert, att en utländsk patentansökan kommer till oss i samma
form, som den haft i utlandet. Den kan vara vidare i sin be¬
gäran. — På det vill jag svara, att det är teoretiskt riktigt, men
då sådana fall höra till de allra största sällsyntheterna, behöva
de i praktiken ej tagas med i beräkningen. Skillnaden i risk
är i alla fall högst minimal. Sådan ansökan kan möjligen tänkas
från ett land med anmälningsförfarandet, men från en nyhets-
granskande stat är det otänkbart, och av de i Sverige av utlän¬
ningar sökta patenten utgöra dessa, som komma från nyhets-
granskande länder mer än 75 % av samtliga.
Utskottet fortsätter:
»I sammanhang härmed torde böra anmärkas, att det vä¬
sentligt största antalet hänvisningar sker till utländska patent.
Mot 212 under mars och april månader innevarande år på grund
av bristande nyhet avslagna, återtagna och förfallna patentansök¬
ningar har såsom grund för besluten åberopats 64 svenska och
206 utländska patent.»
Detta förhållande kan jag ej finna ha någon inverkan i rea¬
liteten. Ty i Sverige hade ett beviljande av dessa patent icke
skadat vare sig allmänheten eller patentsökandena, då det icke
kolliderade med annans intresse. Och skulle patentet säljas för
att exploateras utomlands, fordras under alla omständigheter un¬
dersökning i Tyskland och eventuellt i Amerika. Dessutom skulle
naturligtvis patentbrevet såsom i England tillförsäkra patentsö¬
kanden endast, att hans uppfinning icke är känd här i landet.
Nu däremot bedrages patentsökanden att tro, att hans uppfinning
verkligen är fullständigt nyhetsgranskad och hållbar, och dock
är verkliga förhållandet det, att cirka hälften av alla svenska pa¬
tent äro mer eller mindre ohållbara, beroende på, att gransk¬
ningen är så långt ifrån fullständig, ehuru patentverket envisas
att kalla den fullständig, och detta, ehuru verket genom kommittén
å sidan 78 medger, att endast några få länders patentskrifter
granskas och av dessa endast de senare åren för Tyskland och
Amerika. En fullständig granskning är för våra förhållanden en
Nr 35. 12
Torsdagen den 22 maj.
Angående om- ren omöjlighet, då tyå ä tre millioner patentskrifter i sådant fall
organisation skune granskas jämte all annan litteratur och därtill utövningen
^registrerings- utan litteraturpublikation. Och då det är omöjligt och därtill
verket m. m. aldrig kan vara tal om det, varför skall man då söka med orätt
(Forts.' upprätthålla skenet genom att som nu granska endast en mindre
bråkdel av materialet och kalla detta för fullständig granskning?
En sådan ställning är ohållbar, den måste förr eller senare upp¬
givas, och ju förr det sker, dess bättre för allmänheten, för patent¬
verket och staten.
Utskottet säger:
»Av 377 avslagna, år 1910 inkomna patentansökningar voro
275 svenska och 102 utländska samt av 574 återtagna och för¬
fallna dylika ansökningar voro 333' svenska och 241 utländska.
Enligt statistiken äro avslagen i 93 procent grundade på bris¬
tande nyhet. Beträffande återtagna och förfallna patentansök-
ningar är även det långt övervägande antalet beroende på givna
nyhetshänvisningar. Enligt av kommittén verkställd utredning
voro i cirka 86 procent av de under år 1911 avslagna, återtagna
och förfallna ansökningarna verksam nyhetshänvisning given.»
Mycket egendomliga siffror: på en rad uppgives 93 procent
och på en annan 86 procent av de avslagna ansökningarna, be¬
roende på bristande nyhet. Ja, vad skulle det eljest bero på?
Att somliga patentsökare icke betala stadgade avgifter eller icke
besvara förelägganden, det lär väl icke bero på annat, än att
sökarne tröttna på patentverkets långsamma expeditioner. För
resten, hade granskningen varit fullständig, skulle ett mycket större
antal hava avslagits. I Sverige beviljas 70 procent av samtliga
ansökningarna. I Tyskland beviljades förr knappt 20 procent av
patentansökningarna. Numera har man dock släppt några av de
strängaste fordringarna, så att för närvarande cirka 33 procent
beviljas eller för 1912 34 procent.
Vidare säger utskottet:
»I fråga om det uppgivna förhållandet, att de svenska sö¬
kandena alltid hava möjlighet att få sin uppfinning nyhetsgran skad
både fullständigare, snabbare och billigare t, ex. i Tyskland, torde,
till belysande i vad mån denna möjlighet för närvarande tages i
anspråk, antecknas, att i Sverige patentansökningarnas antal utgör
cirka 3,500 om året, därav ungefär hälften svenska, medan svenska
patentansökningar i Tyskland uppgå till mellan 200 å 300 år¬
ligen.»
Helt naturligt: Endast dessa 200 ä 300 kunna anses värda
att sökas även i Tyskland. De övriga, som ej äro värda detta,
borde icke heller vara värda den kostnad och möda, man gör sig
i svenska patentverket med den s. k. fullständiga förprövningen.
Det räckte fullväl att granska dem genom endast svenska patent¬
skrifter och övrig litteratur.
Utskottet kommer sedan till den egentliga klämmen i sitt
Torsdagen den 22 maj.
13 Nr 35.
anförande, då det säger: »Att man i Tyskland får ett snabbare Angående om-
avgörande än hos oss, torde under nuvarande förhållanden vara organisation
obestridligt, men med skäl torde kunna betvivlas, att det tillika ^egistrerings-
skulle vara billigare att söka patent i Tyskland än hos oss», verket m.m.
Därjämte uppgivas de sammanslagna årsavgifterna för patentens (Forts.)
uppehållande under längre tid.
Ja, det har alltid gått snabbare i Tyskland och kommer med
all sannolikhet att så bli i fortsättningen, om det nuvarande
svenska systemet skall bibehållas.
Beträffande kostnaderna för de olika länderna äro utskottets
siffror vilseledande. Ett svenskt patent kostar i Sverige med om¬
kostnader för ombud o. d. cirka 70 kronor, i Tyskland 180 kro¬
nor och i Amerika omkring 300. Det är att märka, att i Ame¬
rika finnas inga årsavgifter. I Sverige äro årsavgifterna stigande
från 25 kronor första året till 50 det andra året och därefter 75
kronor. I Tyskland äro de likaledes progressiva, första året 30
mark och det andra året 50. Nu anför utskottets sakkunnige för
Tyskland sammanlagda avgifterna för 15 år. Men icke avgör
det den omdebatterade detaljfrågan. För att få ett patent full¬
ständigt nyhetsgranskat i Tyskland fordras inga årsavgifter, utan
endast en inlämningsavgift om 20 mark. Och de allra flesta pa¬
tentsökarna betala kanske inga årsavgifter eller icke längre, än
tills det visat sig, om patentet är säljbart. Sökandet av patent i
Tyskland har dessutom två fördelar, som aldrig nås med den
svenska förprövningen: dels blir patentet, om det beviljas, sälj¬
bart och dels stärkes det svenska patentet. Den, som icke har
behov av ett utländskt patent, har icke heller behov av förpröv¬
ning vidare än å de svenska patenten. Sådana patent äro att
jämföra med dem, som i Tyskland skyddas genom Gebrauchs-
muster och vilka icke draga några årsavgifter, endast en låg för¬
nyelseavgift. I detta sammanhang är det intressant att visa,
huru litet årsavgifterna inverka i detta fall. I patentverkets re¬
dogörelse för 1909 meddelas, att redan efter ett år äro 33 X av
alla sökta patent förfallna, efter två år mer än hälften, efter fem
år återstå endast 26 X och efter tio år blott 9 X, för att sedan
efter 12 år vara 6 X> efter tretton år 5 X samt efter det fjor¬
tonde året alldeles försvinna. Man förstår sålunda, att patenten
i regel icke kunna hava synnerligen lång livstid.
Nu har jag i min motion sökt visa, att genom att gå den
engelska vägen skulle kunna inbesparas minst 150,000 kronor.
Jag tror, att det är lågt räknat; propositionens samtliga lönebe-
räkningar äro bibehållna. Skillnaden kommer av minskat arbete
och därför mindre antal personal. Om nu av de 1,500 svenska
ansökningar, som för närvarande ej sökas också i Tyskland,
kanske högst 100 stycken möjligen skulle kunna ha någon fördel
av en bättre granskning än den, som bleve förhållandet efter
mitt förslag, så finns det väl ändock icke anledning, att svenska
Nr 35. 14
Torsdagen den 22 maj.
Angående om¬
organisation
av patent- och
registrerings¬
verket m. m.
(Forts.)
staten på envar av dem skulle offra 1,500 kronor, då man kan
få dem granskade i Tyskland för 20 mark. Dessa 150,000 kro¬
nor kunna helt visst bättre användas.
Utskottet ingår härefter på en prövning av uppgiften angå¬
ende nyhetsgranskningen och säger :
»Beträffande därefter det uppgivna förhållandet, att nyhets¬
granskningen skulle vara fullständigare i Tyskland än hos oss,
har inhämtats, att i Tyskland granskarna hava till sig utdelade
tyska, österrikiska, franska, schweiziska, engelska och amerikan¬
ska patentskrifter. Hos oss äro granskarna tilldelade svenska,
norska, danska, tyska från år 1895, amerikanska från år 1899
och engelska patentskrifter, vilka sistnämnda äro upptagna i s.
k. abridgements.» — Här erkännes nu, att nyhetsgranskningen
sker grundligare i Tyskland än i Sverige — en sanning, som är
så erkänd i hela världen, att, när helst det är fråga om att be¬
döma ett patent, frågan alltid gäller: hurudan! skydd har det¬
samma i Tyskland? Och det är ju en helt naturlig sak, då, så¬
som jag förut påvisat, i Sverige beviljas 70 % av de sökta, i
Tyskland endast 33 %. Det är alltså en oerhörd värdeskillnad.
Att man i Sverige har tillgång till rätt mycken litteratur
hjälper ju ej, då man ej utnyttjar den och icke lian utnyttja
den. De tyska patentskrifterna granskas ju endast från 1895,
men tyska patentverket har utgivit sådana sedan 1877. De ame¬
rikanska granskas endast från 1899, och dock ha sådana
utgivits från 1836. Det talas om hänvisning till de ja¬
panska. En löjlighet! Det har hänt en gång, att eu japan
sökt patent här, och då roade man sig med att i maga-
sinsarkivet leta fram en del japanska skrifter för att se, om ja¬
panens namn fanns där — och det fanns verkligen på ett ställe
— men det var ju också allt man kunde läsa. Man läser icke
japanska i patentverket!
Så säger utskottet: »Vidkommande sedermera invändningen,
att förprövningssystemet skulle vara ohållbart till följd av svå¬
righeten att behärska det alltjämt växande granskningsmaterialet,
torde böra bemärkas, att med den uppdelning av de utländska
patentskrifterna å de olika granskarna, som numera hos oss äger
rum och som genom ett nyligen av ämbetsverket fattat beslut
än ytterligare kommer att systematiseras, granskningsarbetet un¬
derlättas betydligt.» I denna punkt söker nu den sakkunnige
försvara och godtaga för fullständig den granskning, som nu
sker, och den, som av patentverket utlovas. Hur kan ett sådant
tillvägagångssätt vara möjligt? Den sakkunnige har ju punkten
närmast framför öppet erkänt, att granskningen icke är på långt
när fullständig. Och jag tror mig ha bevisat, att den heller al¬
drig lian bli fullständig. Då en fullständig granskning hittills
varit en omöjlighet, hur skulle den kunna tänkas sedan med den
oerhörda ökning av patentskrifter, som dagligen strömma till!
Torsdagen den 22 maj.
15 Kr 35.
Det biir ju omöjligt att behärska ett sådant material. Varken Angående om-
lokaler, arbetspersonal eller ekonomi tillåta oss en fullständig organisation
granskning. Den är och förblir för våra förhållanden praktiskt Registrering li¬
ta gei en omöjlighet och kan ej hjälpas med någon klassificering, verket m. m.
Låtom oss erkänna detta och inrätta oss därefter! (Forts.)
Till sist talar utskottet om den engelska principen, som inom
parentes sagt kommittén bara har omnämnt, men icke med ett
ord sökt lämna någon utredning om. Utskottet säger om
denna sak:
»Vad slutligen angår den omständigheten, att England infört
ett förprövningssystem av begränsad omfattning, vilken omstän¬
dighet av herr Nilson åberopats såsom beaktansvärd jämväl i
fråga om våra förhållanden, så torde denna omständighet icke
höra tillmätas alltför stor vikt, då förklaringen därtill, att man
i England inskränkt förprövningen till endast engelska paten-
skrifter, möjligen kan sökas i en önskan att med försiktighet
övergå till ett nytt system, vartill kommer, att förhållandena i
England icke äro med våra jämförbara, om man beaktar, att i
England under de sista femtio åren beviljats cirka 500,000 patent,
medan sammanlagda antalet i Sverige beviljade patent uppgår
till allenast cirka 35,000, vilket ju är en betydande skillnad i av¬
seende å granskningsmaterialet.» Den sakkunnige fabricerar här
ett antagande beträffande Englands motiv för sitt system och
söker skydda sig bakom ett »möjligen». I vilket syfte har detta
tillkommit? Patentkommittén bekräftar ju själv, »att Englands
system verkar till belåtenhet».
I detta sammanhang kan jag icke neka mig att läsa upp
för herrarna Rysslands motivering för sin patentlag. Ryssland
bär antagit eu likadan lag som England, och i motiveringen till
denna patentlag säges det så här: »De utländska patentbeskriv¬
ningarna utgöra icke hinder för patents beviljande. Det skulle
vara absolut orimligt att fordra, att den tekniska kommittén — så
kallas patentverket i Ryssland — gjorde undersökningar inom hela
världens litteratur. Det meddelas patent ej blott i Europa, utan i
Amerika, i Canada, i Japan, i Brasilien etc. Det skulle vara allt¬
för kostsamt att verkställa granskning i alla dessa länders pu¬
blikationer och det skulle vara absurt att begränsa efterforsk¬
ningarna endast till vissa bestämda länder.»
Så kunde man klokt nog resonera i Ryssland, som har
mycket större resurser än Sverige. Vi borde väl kunna resonera
på samma sätt.
När därtill kommer själva utformningen av förslaget, så kan
jag icke heller finna, att det är rimligt, att vi vid detta tillfälle
skulle vara beredda att fatta ett avgörande beslut i denna fråga.
Om herrarna hava givit akt på det förslag, som här i enlighet
med propositionen framlagts, innehåller det bland annat, att det
skulle tillsättas 19 byrådirektörer och 10 byråingeniörer jämte en
Nr 35. 16
Torsdagen den 22 maj.
Angående om- del extra ingeniörer och några amanuenser. Dessa byrådirektörer,
organisation som nu <jro byråingeniörer, hava för närvarande en lön av 3,900
registrerings- kronor. Men nu föreslår man, att pa en gång deras avlonmg
verket m. m. skall höjas till 6,900 kronor. Jag vill i detta sammanhang på-
(Forts.) peka för herrarna att en professor vid tekniska högskolan har
en lön av 7,500 kronor och en lektor 3,000 kronor, en professor
vid Chalmers tekniska läroanstalt 6,400 kronor och övriga lärare
högst 3,000 kronor. Telegrafverkets liniedirektörer, med en mycket
stor ansvarsskyldighet hava en lön av 6,000 kronor, linjeingen-
iörerna 4,600 kronor, järnvägens bandirektörer, maskindirektörer
och trafikdirektörer 6,000, högst 6,900 kronor, baningenjörer av
första klass 4,600 till 5,700 kronor och av andra klass 4,200 till
5,100 kronor. Om vi jämföra vilket oerhört stort ansvar, som
påvilar alla dessa befattningshavare, jämfört med patentingen¬
jörerna, som icke hava något som helst ansvar, utan bara utföra
sitt arbete, låt vara att man kräver, att det skall utföras riktigt,
det är icke för mycket begärt, så kan man säga sig, att hela denna
löneanstalt är tillkommen oriktigt, ty den kommer att föra
med sig konsekvensen, att det måste bliva en lönreglering hela
linjen utefter för en massa jämställda och i betydligt högre ställ¬
ning stående, som nu hava mindre lön.
Jag har icke gjort egentligen anmärkning mot lönerna, ty
jag har velat, att man skulle få tid på sig att se även på den
saken. Jag har endast velat påpeka förhållandet. Yad jag önskar
är endast, att vi genom ett års uppskov skola vinna tid att låta
dem det vederbör yttra sig över förslaget. Jag tror icke, att det
föreligger någon förfärligt trängande brådska, utsn man kan upp¬
skjuta det ett år. Det är icke mer än tre år, sedan det gjordes
en löneförändring, som ställde även dessa tjänstemän i ganska
goda förhållanden, och jag vågar därför, i förhoppning, att her¬
rarna inse det berättigade i att även denna fråga blir prövad,
be att få yrka avslag på utskottets hemställan.
Friherre Beck-Friis, Johan: Herr talman, mina herrar!
Det blir icke någon lätt uppgift för mig att nu besvara det före¬
gående ingående och långa anförandet, men jag skulle kunna
göra det genom att endast hänvisa till utskottets motivering, som
är ovanligt lång just med anledning av hr Nilsons motion. Denna
fråga är av den beskaffenhet, att man icke kan antaga, att kam¬
marens ledamöter i allmänhet hava hunnit eller kunnat sätta sig
in i eller taga närmare kännedom om den, har man velat
försöka genom en utförligare motivering vederlägga motio¬
nären i detta fall. Jag vill icke till bemötande upptaga alla de
av herr Nilsson upptagna synpunkterna å de olika prövnings-
sätten, som finnas beträffande patent, ty då skulle mitt anförande
bliva lika långt som hans, utan jag skall be att i avseende å
detaljerna få hänvisa till utskottets motivering.
17 Nr 35.
Torsdagen den 22 maj.
Jag vill däremot på det allra bestämdaste säga, att denna Angående om¬
fråga är icke framkommen oförberedd. Den är tvärtom, ^patent-och
jag kan fatta, synnerligen väl och på ett ovanligt lyckligt sätt registrering^
beredd. Den kommitté, som har haft att utarbeta förslaget, har verket m. m.
varit sammansatt både av representanter för handel och industri, (Forte.)
av jurister, ledamöter från patentverket, ävensom av en ledamot
från paten ta gen tf ören in tr eu. Herr Nilson nämner i sin motion
flera gånger ingeniör Wawrinskys namn. Han tillhör patent-
ombudsföreningen, som för några år sedan uttalade sig för för-
prövningsförfarandet, och nu har ett flertal av patentombuden i
en skrivelse, som jag här har i min hand, förordat förprövnings-
systemets tillämpning på sätt den kungl. propositionen föreslår.
Flertalet patentombud delar således icke ingeniör Wawrinskys
åsikt.
Att det är alldeles nödvändigt att göra något åt patentver¬
kets organisation och att skaffa detta verk en lönereglering, tror
jag nog, att Riksdagens ledamöter i allmänhet äro överens om,
därför att vi hava år från år fått lappa och jämka för att be¬
reda arbetskrafter åt detta verk. Ja, det har nu gått så långt,
att jag vill minnas, att det är 21 ordinarie och 67 extra tjänste¬
män i verket. Det är ju alldeles givet, att ett sådant förhållande
icke kan få fortfara, ty det fordras ovillkorligen en speciell ut¬
bildning för att kunna tjänstgöra som patentgranskare. Men dessa
extra tjänstemän, som äro ingenjörer, begagna ofta dessa platser
som övergångsplatser, till dess de få något bättre, och det blir
således en orimligt stor omsättning på de extra tjänstemännen.
Sålunda hava vi åtminstone inom utskottet varit alldeles eniga
om, att denna fråga icke kommit fram för tidigt, och såsom
herrarna se, är utskottets betänkande enhälligt, och då torde vi
ock kunna vara överens om, att det är väl förberett.
Herr Ekmans motion är, synes det mig, av kanske större
vikt än herr Nilsons på den grund, att herr Nilsons motion
icke torde hava bakom sig något allmänt underlag, utan endast
en eller några personer, som opponera i fråga om prövnings-
sättet. Herr Ekmans motion torde däremot hava bakom sig ett
större antal personer, som dela samma åsikt. Men utskottet har
ju i viss grad gått herr Ekmans motion till mötes. Utskottet
har nämligen påvisat, att bolagsavdelningen får i patentverket
eu fullkomligt fristående ställning, ja, numera så fristående, att
det lilla sammanhang, som var i kommittébetänkandet föreslaget
emellan bolagsavdelningens tjänstemän och de övriga tjänste¬
männen i patent- och registreringsverket samt varumärkesavdel-
ningen, har blivit upphäft, vilket synes på sid. 59 i den kungl.
propositionen. Redan Kungl. Maj:t har således ställt denna av¬
delning alldeles fristående.
Herr Ekman gjorde åtskilliga anmärkningar på det sätt, på
vilket redovisningen av influtna medel sker till verket. Den frå-
Första kammarens 'protokoll 1913. Nr 35. 2
Nr 35. 18
Torsdagen den 22 maj.
Angående om- gan bär varit behandlad av Riksdagen flera gånger och senast
avpatent- °och^v 1911, ^å Riksdagen godkände den nya uppställningen av riks-
registrerings- sliten. Herr Ekman uppläste nyss det anförande, som dåvarande
verket m. m. finansministern hade gjort till statsrådsprotokollet, och så vitt
(Forts.) jag minnes, blev finansministerns förslag godkänt. Riksdagen
har således uttalat sig i den frågan.
Att man skulle behöva skjuta upp denna fråga för en even¬
tuell överflyttning av boiagsavdelningen till ett annat verk, synes
mig vara alldeles orimligt. Visar det sig, när departementalkom-
mitténs arbete en gång kommer fram för oss, att det skall bliva
ett departement för handel och sjöfart och man vill hava dit
boiagsavdelningen, eller om den då bör flyttas till kommerskolle¬
gium, är det en enkel åtgärd att flytta dit den, så självständig,
som byrån nu bliver. Och vad ekonomiskt inflytande kan eu
flyttning hava på frågan? Jo, helt enkelt, att om det är brist
på patent- och varumärkesavdelningen, som då uppslår, får Riks¬
dagen på ett eller annat sätt fylla den bristen, och det överskott,
som boiagsavdelningen giver, får användas på annat vis.
Jag uppfattade nästan, som om herr Ekman hade något be¬
rört avgifterna för bolagen, men jag tyckte ock, att lierr Ekman
sade, att de äro icke höga. Och det tror jag vi få gå in på.
Men de kunna kanske behöva revideras, och när den tiden kom¬
mer, kan det ock ske.
Jag ber därför, utan att ingå på något som helst bemötande
av själva frågan om förprövnings- eller anmälningsförfarande, få
fastslå, att om den saken är kommittén, Kungl. Maj:t och stats¬
utskottet fullständigt eniga, att förprövningsförfarandet bör bi¬
behållas, och därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
utkottets hemställan.
Herr Ekelund: Herr talman, mina herrar!
Herr Nilson började sitt anförande med att uttala, att då
han hade en djupare inblick i patentfrågor på grund av sin
borgerliga verksamhet, så ansåg han sig skickad att uttala sig
närmare i denna fråga. Jag kan naturligtvis icke smickra mig
med att sitta inne med någon sådan kunskap, så att det är
icke på sådan grund jag tillåter mig att taga herrarnes upp¬
märksamhet i anspråk för ett par ögonblick. Men jag ber ändå
att få yttra några ord.
Herr Nilson framhöll, att det var olämpligt att nu, då man
väntade på en ny patentlagstiftning, föregripa denna lagstiftning
genom att fatta något beslut i fråga om omorganisation av pa¬
tentverket, och han sade, att innan man fattade ett sådant beslut,
vore det nödvändigt, att man gjorde klart för sig, vilket system
för prövning av patentansökningar, som vore det riktiga och
som borde hos oss tillämpas. Herr Nilson framhöll, att det
enda system, som härvidlag vore riktigt, är det s. k. engelska
Torsdagen den 22 maj.
19 Nr 35.
systemet. Han nämnde, att det fanns tre olika system för pröv- Angående par¬
ning av patentansökningar, förprövningssystemet, anmälnings-M^atmt^och
systemet och ett mellanting emellan dessa båda, det engelska ^eglstrerings-
aystemet. verket m. m.
Förprövningssystemet har hos oss varit använt lika länge, (Forts.)
som den nu varande patentlagstiftningen funnits till, och ingen
har kunnat påvisa, att icke det systemet fungerat synnerligen
tillfredsställande. Om man skulle övergå till det engelska sy¬
stemet, som herr Nilson tyckes önska, skulle det, såvitt jag
kan förstå, vara ett steg bakåt, som ganska mycket närmade
sig det s. k. anmälningssystemet, vilket system egentligen har
ganska liten betydelse.
Jag vill visst icke inlåta mig på någon diskussion om vil¬
ket av dessa olika system, som är det bästa. Som jag nämnde,
sitter jag icke inne med förutsättningar för att avgöra detta.
Men jag kan stödja mig på uttalanden av många sakkunnige,
vilkas omdöme i detta fallet bör hava mycket avsevärt vitsord.
Herr Nilson har stött sig på en sakkunnig, ingeniör Wawrinsky,
vars uppfattning han har anfört, och med honom hava ett par
patentagenter här i Stockholm instämt. Jag har tillgängligt ett
utlåtande av åtta patentagenter i Stockholm, vilka uttala sig
alldeles bestämt för bibehållande av det nu hos oss tillämpade
förprövningssystemet, och dessa åttas uttalanden böra väl gälla
mera än de tre, på vilka herr Nilson åberopade sig på.
Vad beträffar herr Ekmans motion, skall jag bara be att få
fästa uppmärksamheten på vad jag tror vara kärnan i den.
Han framhåller den icke i klämmen i sin motion, men däremot
anför han några ord i motiveringen med kursiverad stil, som
jag tror innehåller, vad det är han egentligen vill komma till:
»Alltifrån tillkomsten av författningarna rörande patent,
varumärken, mönster och modeller samt registrering av aktie¬
bolag har nämligen bestämt fastslagits, att, om också kostnaderna
för dessa författningars handhavande rimligen borde bestridas
medelst särskilda avgifter, dessa dock icke hörde sättas högre, än
vad som för varje särskild författning nödvändiggjordes.»
Jag kan icke förstå av detta annat, än att herr Ekman
syftar till att få ned avgifterna för bolagsregistreringarna, ehuru
han icke säger det i klämmen och heller icke nu yrkat därpå.
Men jag hemställer, om det är lämpligt att vidtaga en sådan
åtgärd, om förslag derom skulle komma i fråga. Man har icke
hört talas om att dessa avgifter äro för höga. De, som närmast
äro berörda därav, hava icke uttalat klagomål, och jag tror
att motionen i detta avseende icke egentligen har något skäl
för sig.
Likaså framhåller herr Ekman, att det är alldeles nödvän¬
digt, att man icke lagstiftar på sådant sätt, att avskiljandet av
bolagsavdelningen från patentverket omöjliggöres. Men det vågar
Nr 35. 20
Torsdagen den 22 maj.
Angående om- jag påstå, att i detta avseende förefinnes ingen omöjlighet. Det-
orgomsatitm^ ta par uttalats från så auktoritativt håll, att man måste fästa
registrerings- största avseende därvid. Jag tror därför, att här finnas icke an-
verket m. m. förda några skäl, som skulle kunna motivera ett avslag på den
(Forts.) kungl. propositionen, och därför anhåller jag, herr talman, att,
med avslag på både herr Ekmans och herr Nilsons motioner,
få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Björklund: Herr Nilson begärde ett års uppskov
med frågan om patentverkets organisation i syfte att kunna få
patentlagstiftningens princip i sammanhang därmed behandlad,
så att patentverket icke skulle slutligt organiseras, förrän det
väntade förslaget till ny patentlag blivit avgivet och av Riks¬
dagen behandlat. Emellertid behöver man icke gå längre än till
själva kommittébetänkandet, till inledningen till det organisations-
förslag, som kommittén framlägger, för att finna, att den ställ¬
ningen är ohållbar. Det låter nämligen icke tänka sig, att för¬
slag till ny patentlagstiftning skulle kunna hinna framläggas och
avgöras redan nästa år. Därom säger den kommitté, som när¬
mast haft att handlägga frågan, att »det kan dröja flera år, in¬
nan en ny lagstiftning å ifrågavarande område efter grundlags¬
enlig behandling kan bliva genomförd», och anser sig kommittén
fördenskull «icke kunna stå till svars med att låta i avvaktan
härå med organisationen och löneregleringen anstå.»
Det klagas också av kommittén över, att allmänheten är
missbelåten över den långsamhet, med vilken patentärendenas
behandling bedrives inom verket, och det erinras, att för indu¬
striens och det allmännas krav på ett väl ordnat patentväsende
fordras förbättringar härutinnan. Herr Nilson stötte själv på
den frågan, att prövningen av ansökningarna går så långsamt,
och han drog den slutsatsen, att så många ansökningar återtagas
eller förfalla, beror därpå, att de sökande tröttna på att vänta på
patentverkets utslag. Han har rätt i påståendet, att många ledsna
på långsamheten, men det är icke den omständigheten, som gör,
att så många ansökningar återtagas eller få förfalla. Det är de
hänvisningar, som uppfinnare få, enligt vilka uppfinningen icke
är ny, som vållar de flesta återkallelserna eller att ansökningar
få förfalla.
Han hänvisade ock till, att det skulle vara eu lämplig utväg
att anlita det tyska patentverket för den, som ville hava en
ordentligare granskning. Jag föreställer mig emellertid, att Riks¬
dagen just icke skulle vara böjd för den utvägen, som eljest, så¬
vitt jag vet, icke användes på något håll, att ett svenskt ämbets¬
verk organiseras så, att det icke kan sköta sina göromål, utan
sökande hänvisas till ett tyskt ämbetsverk, som skall göra resten,
det, som det svenska ämbetsverket icke har krafter att åstad-
Torsdagen den 22 maj.
21 Nr 35.
komma. Jag tror icke, att det behövs mera krafter eller pengar Angående om¬
än att även inom det svenska patentverket arbetsförhållandena organisation
skulle kunna ordnas, men då måste det ske på ett fullständigare Registrerings
sätt, än hittills varit förhållandet. Hittills har det varit varje- verket m. m.
hända anledningar, som gång efter annan lagts hindrande i vägen (Forts.)
för att patentverket skulle få den ordinarie personal det haft
behov av. An har det varit, att »verket är så nytt», och än att
»det är osäkert, om patentansökningarnas antal kommer att ökas,
så att verket kommer att bära sig.» Nu framkastas det, att det
skulle få bero på den nya patentlagstiftningen, och från ett annat
håll framkastas, att det skulle bero på huruvida icke en del av
verket, dess registreringsavdelning, skulle behöva skiljas från det
övriga. Det ena med det andra har gjort, att, såsom vi nyss hört,
personalen kommit i den disproportion, att 21 äro ordinarie
och 67 extra. För den stora delen av patentgranskningarna, som
därigenom kommer att ligga på de extra tjänstemännen, måste
det föranleda osäkerhet och dröjsmål. Man kan icke på de extra
lägga den tjänstgöringstid, som de ordinarie hava, och icke heller
kan man fordra samma erfarenhet och intresse för den ringa
betalning de hava, vartill kommer, att, då de extra naturligtvis
äro nödsakade att i andra befattningar söka komplettera den in¬
komst, de hava av patentverket, detta verk får finna sig i, att
de biträdande tjänstemännens arbete inom verket något lämpas
till tid och omfattning efter omständigheterna.
När herr Nilson beklagade, att sannolikt icke de flesta av
kammarens ledamöter tagit kännedom om den skrivelse, som är
bilagd hans motion, och de tänkvärda fakta, som denna skrivelse
innehåller, så må det vara, att det kunde vara av intresse, ifall
den vore allmänt läst. Men jag vill då också, om det är någon,
som läst skriften, rekommendera den, som det gjort, att icke
försumma att även läsa den gensaga, som nyligen publicerats i
industritidningen Norden och som visar, vilket tvivelaktigt värde
uppgifterna i den av herr Nilson åberopade skriften hava. Stats¬
utskottet har ock haft anledning att i sitt uttalande i frågan nå¬
got nagelfara uppgifterna i den skriften.
Alltnog, situationen inom patentverket är emellertid sådan,
att under det att de inkomna patentansökningarnas antal år
1911 utgjorde 3,536, hade balansen av oavgjorda patentansök¬
ningar gått upp till 5,539. Således var balansen redan då större
än hela antalet inkomna patentansökningar.
När situationen är sådan och när tjänstemännen göra allt
vad på dem ankommer för att göra resultatet bättre utan att
lyckas till följd av verkets ofullständiga organisation och bristen
på arbetskrafter, kan man väl finna, att det icke låter sig göra
att av än den ena än den andra anledningen skjuta upp en
organisation, som är så av behovet påkallad.
it'r 35.
22
Torsdagen den 22 maj.
Angående om¬
organisation
av patent- och
registrerings¬
verket m. in.
(Forts.)
Herv Ekman, Johan Emilson: Vad jag yrkat är, att man
icke i något fall finge taga i anspråk de till bolagsavdelningen
inflytande avgifter för bestridande av de båda övriga avdelning¬
arnas omkostnader. Det är denna princip jag skulle önska att
få fastslagen. Man kan ju icke heller neka till att bolagsavgif'-
terna äro för höga. Friherre Beck-Friis nämnde emellertid, att
det icke vore skäl att för denna detalj låta hela förslaget falla.
Jag har heller intet yrkande i den vägen, Men jag har icke
velat låta denna reglering ske utan att påpeka, att här är ett miss¬
förhållande, som måste rättas. Friherre Beck-Friis sade, att det
lätt kan rättas genom att Riksdagen anslår medel. Jag vill
erinra om att det finnes ett annat sätt, nämligen att patentav¬
gifterna sättas så höga, att de betacka kostnaderna för patent¬
avdelningen, och att bolagsavgifterna icke sättas så höga, att
där blir något överskott.
Herr Ekman, Carl Gustaf: Det torde vara utsiktslöst att
yrka avslag å denna av utskottet enhälligt biträdda regeringspro¬
position, men då jag likväl tror, att det gives goda skäl för den stånd¬
punkten och jag särskilt haft anledning att under de senaste da¬
garna syssla med den saken, bland annat därför att en person,
som samtidigt är patentinnehavare, uppfinnare och genom att
driva egen industri utnyttjare av patent, för mig bestämt bestyrkt
den uppfattningen, att vi här äro på fel väg, anhåller jag att få
säga några ord.
Jag ber att gentemot friherre Beck-Friis få säga, att det är
ett något för summariskt tillvägagångssätt att, efter det att motio¬
nären punkt för punkt bemött utskottets utlåtande i de avseenden,
där man försökt att i utskottets utlåtande motivera bifallsstånd-
punkten, endast hänvisa till de sålunda bemötta och vederlagda
uttalandena. Det synes, som om det icke räcker med att göra en
sådan hänvisning. Och det förefaller mig verkligen, som om vad
motionären anfört i flera avseenden utgör en bestämd vederlägg¬
ning av i utskottets utlåtande lämnade uppgifter.
Jag skall för min del endast syssla med en enda punkt i ut¬
skottets utlåtande. Det säges nämligen däri, att »Det torde kunna
befaras, att mindre bemedlade uppfinnare skulle bliva ställda i en
mycket ogynnsam ställning, om man på föreslaget sätt inskränkte
förprövningen hos oss och därmed tvang dem att, för att få en
fullständigare prövning, söka patent även utomlands».
Emot detta uttalande tror jag, att man med skäl kan göra
gällande, att det är så långt ifrån att det av motionären före¬
slagna förenklade nyhetsprövningssystemet skulle ställa mindre
bemedlade svenske uppfinnare i en ogynsammare ställning, än
vad nu är fallet, att råhet motsatsen bleve förhållandet. En stor
del av de uppfinningar, som göras av svenske uppfinnare, vilka
i allmänhet tyvärr äro mindre bemedlade, avse alster, som skola
Torsdagen den 22 maj.
23 Nr 35.
komma den inhemska industrien, hushållningen, handeln, lånt- Angående oas-
bruket m. m. till godo. Lika litet som dessa uppfinnare hava ^patent*w.h
behov av ett utländskt patent, lika litet hava de behov av att re^strerings-
genom eu s. k. fullständig prövning få veta, huruvida möjligen verket m. m.
någon i utlandet erhållit patent å samma eller liknande uppför- (Forte.)
ning. För dem är det nog att veta, att de ej träda svensk mans
rätt för nära, eller att de icke komma i konflikt med tidigare be¬
viljat svenskt patent.
Av patentverkets statistik framgår, att det ojämförligt största
antalet svenska uppfinningar, varom ansökan om patent ingivits
under tjugufemårsperioden 1885—1909, kommer under rubriken
»lantbruk, skogs- och trädgårdsskötsel». De flesta av dessa upp¬
finningar äro naturligtvis, om de över huvud taget äro värda nå¬
got, av sådan art, att de huvudsakligen lämpa sig för det in¬
hemska behovet. För deras upphovsmän är det av vikt, att de
så snart som möjligt och utan för många svårigheter komma i
åtnjutande av det sökta patentskyddet i Sverige. För dem är
det däremot av ingen vikt att få veta vad som på samma om¬
råde kan finnas i utlandet. Genom den s. k. fullständiga nyhets-
granskning, som av kungl. patent- och registreringsverket före¬
tages och som, därest det föreslagna organisatiousförslaget vinner
Riksdagens bifall, skall än vidare utvecklas, skall nu varje upp¬
finning, vare sig det är önskvärt eller ej, underkastas granskning
med hänsyn jämväl till vad som finnes publicerat i utländska
patentskrifter.
Dock förhåller det sig också så, att en sådan patentsökare i
många fall får av patent- och registreringsverket ett meddelande,
att hans ansökan icke kan beviljas av hänsyn till det och det
utländska patentet. Den obemedlade uppfinnaren är emellertid
sällan hemma i de utländska språk, vartill det ju hänt, att pa¬
tentverket hänvisat, och han nödgas alltså för att kunna pröva,
huruvida patentverkets hänvisning är riktig, vilket den i många
fall icke är, förskaffa sig översättning av åtminstone vissa delar-
av beskrivningarna till alla dessa utländska patent, jämte skisser
av ritningarna, vilket allt förorsakar honom mycket huvudbry
och ej oväsentliga kostnader. I många, ja, i de flesta fall händer
det, att när lian lyckats genomdriva patentverkets hänvisningar,
så erhåller han ett nytt föreläggande, vari hänvisning göres till
ännu andra utländska patent, och samma procedur måste upp¬
repas och föranleder ytterligare kostnader och besvär. Och un¬
der tiden kan han i regel ingenting göra med sin uppfinning.
Han måste vänta, tills han fått patentet. Men tack vare denna
onödiga granskning i de utländska patentskrifterna, dröjer det
ofta ett, ja, två år, innan patentet äntligen blir beviljat. Under
sådana förhållanden förefaller det mig uppenbart, att för flertalet
sådana uppfinnare och sådana patentsökare det nuvarande s. k.
fullständiga nyhetsprövningssystemet medför tidsutdräkt, kostna-
Nr 35. 24
Torsdagen den 22 maj.
Angående om- der och besvär. Därtill kommer, att under den långa förhand-
Z9<lat£;i0ocK linSstiden' som pågår, kanske det är andra, som göra liknande
registrerings- uppfinningar, som måhända förbättra saken och således på det
verket m. m. sättet omöjliggöra för denna ursprungliga patentsökare att er-
(Forts.) hålla någon som helst valuta för den uppfinning, varför han för¬
sökt att erhålla skydd. Det förefaller mig under sådana förhål¬
landen,. som om det här gjorda påståendet, att obemedlade upp¬
finnare skulle bliva ställda i ogynsammare ställning, om prövningen
hänfördes endast till svenska patentskrifter och här för övrigt
tillgängligt materiel, icke vore riktig.
Man har talat om, att i den kommitté, som behandlat saken,
alla synpunkter hava varit allsidigt företrädda. Jag tror, att det
var fallet rörande exempelvis den industri, som kan tänkas komma
att utnyttja de stora, för hela världen betydelsefulla uppfinningarna,
eller med andra ord uppfinningar, som kunna ha värde över
hela världen; men för den mängd smärre uppfinningar, som i
andra land bliva behandlade på delvis annat sätt, saknades, så¬
vitt jag vet, representanter i nämnda kommitté. För dem tror
jag icke, att det nuvarande systemet medför fördelar, utan över¬
vägande nackdelar. Jag tror för övrigt, att motionären har rätt
i sitt påstående, att vi här, om vi gå in på det föreliggaude för¬
slaget, komma att slå in på eu stråt, som vi icke hava krafter
och möjligheter att i fortsättningen fullfölja. Att verkligen göra
denna nyhetsprövning till fullständig, att således låta frågan om¬
fatta allt tillgängligt material världen över, blir omöjligt. Och
om så är fallet, tror jag, att det högeligen är skäl i att redan
nu verkligen överväga, om man skall fullfölja saken på sätt här
är föreslaget. Jag är rädd för, att de svenska ämbetsverkens
ävlan att utbreda sig — en ävlan, som i visst avseende är helt
naturlig och i många fall riktig — vårt sinne för formalism och
vår benägenhet att i alla avseenden söka efterlikna de stora na¬
tionerna, även när vi dyrt få betala den formella likställighet,
som icke är för oss behövlig, jag fruktar, säger jag, att vi till
följd av allt detta här stå i begrepp att slå in på en väg, som
icke i fortsättningen är lycklig.
Därför förenar jag mig, herr talman, med dem, som hem¬
ställa om avslag.
Greve Hamilton Hugo: Jag har en gång i tiden organi¬
serat det ämbetsverk, som det här är tal om, jag har i 15 år
varit dess chef, och den anordning, varemot man bär riktar sig,
har mig till upphovsman. Kanske att det därför må tillåtas
mig, att därom yttra några ord.
Icke annat än jag kan förstå, föreligger här både hos den
siste ärade talaren och hos motionären ett fullständigt missför¬
stånd; och detta kom tydligt fram, då den siste ärade talaren
yttrade något om att det skulle vara en fördel för den, som vill
Torsdagen den 22 maj.
25 Nr 35.
hava patent endast i Sverige, om nyhetsgranskningen inskränktes Angående am¬
en däst till de svenska patentskrifterna. Ja, det där skulle havaåv^tent^ch
någon mening, om svenska patentlagen sade eller någonsin kunde registrering»-
tänkas komma att säga så, att en uppfinning skall hava patent- verket tu. m.
skydd, så snart den icke förut är patenterad i Sverige. Men så (Forts.)
kan icke vara förhållandet, det vore ett monopol, som vore all¬
deles orimligt. Om eu uppfinning kan patenteras i Sverige, beror
icke alls på huruvida den förut är känd genom svenska patent¬
skrifter utan på huruvida den över huvud taget är känd, vilket
den kan vara t. ex. genom en tysk patentskrift eller annan tek¬
nisk publikation. Att inskränka nyhetsgranskningen till de sven¬
ska patentskrifterna innebure därför ingalunda någon trygghet,
men ftäl motsatsen. -—
Motionären sade, att man här bär att välja mellan tre olika
system: anmälningsförfarandet, förprövningsförfarandet och det
blandade förfarande, som tillämpas i England. Han borde i stäl¬
let hava sagt: vad hava vi i Sverige att välja mellan? Där hava
vi att välja endast mellan två system: vi hava att gå antingen
efter det system, som tillämpas i de slaviska och de galliska sta¬
terna, anmälningssystemet eller det system, som tillämpas i de
övriga germanska staterna, undantagandes England, nämligen
förprövningssystemet. Något annat ha vi icke att välja på, ty
det s. k. engelska systemet kan möjligen användas i England,
men det är för våra förhållanden fullständigt odugligt, och det är
det på den grund, att i de engelska patentskrifterna, i dessa skrif¬
ter, som sedan långt tillbaka publicerats i tusental, där finnas ju
nästan alla uppfinningar i världen beskrivna •— finns hela mate¬
rialet samlat; men i Sverige finnes endast ett fåtal patentskrifter.
Tro herrarna, att det skulle vara tillfredsställande för de svenska
uppfinnarna, om man gåve dem patent på de villkor motionären
förordat? Nej, visst icke. Det kunde då inträffa, att en person,
som erhållit patent, strax därefter i patentverkets bibliotek får se
att hans uppfinning redan är känd genom en utländsk publika¬
tion och således i patenthänseende värdelös. Skulle detta för
honom kännas tillfredsställande eller skulle det innebära någon
trygghet? — Nej, det innebure den största otrygghet. Vi hava
nu som sagt här endast att välja mellan två system: anmälnings¬
systemet och förprövningssystemet. Förprövningen kan aldrig
bliva fullständig och har aldrig gjort anspråk därpå — ens i
Amerika. Men detta system har i alla fall den fördelen, att
därigenom eu mängd rättegångar undvikas, och det ger relativ
trygghet. Skola vi välja mellan att behålla det vi hava eller att
övergå till något annat system, hava vi därför icke att tänka på
annat än anmälningssystemet.
Här uttalades under början av diskussionen klander över att
frågan icke blivit remitterad till en mängd föreningar, och herr
Nilson uppräknade en mängd myndigheter, som icke blivit
Nr 35. 26
Torsdagen den 22 maj.
Ångande om- börda, vilket han beklagade. Sedermera har emellertid blivit
orgimwation^ upplyst, att så dock var förhållandet. Men här är icke fråga om
registrerings- göra någon ändring i det bestående. Det är fråga om att
verket m. m. behålla det bestående, och det är icke bruk, att Kung!. Maj:t
(Forts.) frågar alla möjliga myndigheter, om man skall stanna kvar, där
man är. Det är som sagt här icke fråga om någon nyhet. Hela
oppositionen emot det föreliggande förslaget beror på ett fullstän¬
digt missförstånd. Man har förblandat två saker: patentskyddets
omfattning och frågan om nyheten.
Jag yrkar därför, herr talman, bifall till utskottets hem¬
hemställan.
Herr Nilson, Karl August: Jag har fått hjälp av en del
talare i att bemöta de invändningar, som gjorts emot min motion,
varför jag kan fatta mig ganska kort. Jag skall börja med den
sist av greve Hamilton anförda invändningen. Det är fullständig
missuppfattning, att jag i min motion skulle hava sagt, att man
icke skall pröva annat än svenska patent. Nej, jag har betonat,
att det var de svenska patentskrifterna plus all annan litteratur,
plus utövning utan publikation. Det är betydligt stor skillnad
på detta.
Dessutom har jag betonat, att man här skulle gå den väg,
som man går i England, nämligen att försäkra, att patentet icke
är känt i landet. Man åtar sig alltså intet ansvar för hur det
är utomlands; det är därpå det hänger. Jag tror, att min stånd¬
punkt är lika hållbar, och jag tror också, att landet i sinom tid
skall finna, att det icke står någon annan utväg till buds än
just denna, att inskränka förprövningssystemet därhän, att man
prövar inom landet. Det systemet går väl i själva verket an
lika bra för oss som för Ryssland, och det går väl an lika bra
för oss, som anmälningssystemet går an för de länder, där också
det fungerat till belåtenhet.
Tillika sägs både av den siste talaren, av friherre Beck-Friis
och av herr Ekelund, att vederbörande haft att yttra sig över
förslaget. — Det var märkvärdigt; något yttrande finns åt¬
minstone icke med varken i propositionen eller i utskottets ut¬
låtande.
Friherre Beck-Friis hade också någon skrift, som hänvisade
till patentagentföreningen, sade han. Det måtte vara något miss¬
tag; det må väl ändå hava varit något annat, som friherre
Beck-Friis hade reda på. Jag tror mig bestämt veta, att patent¬
agentföreningen icke yttrat sig såsom förening. Jag vet visser¬
ligen om ett annat yttrande av några enskilda, vilket går i mot¬
satt riktning mot detta, men det bara stärker min farhåga, att
systemet här är omtvistat, och det är fördenskull jag vill hava
uppskov med det definitiva beslutets fattande. Mina herrar, jag
har aldrig någonsin påstått, att vi utan vidare nu här i dag t. ex.
Torsdagen den 22 maj.
27 Nr 35.
skulle kunna kasta om detta och taga det engelska systemet, Angående om-
långt därifrån 1 Nej, jag har bara önskat, att det .skulle kunna organisation
Komma under lämplig omprovumg tillsammans med andra ut- registrering»■
vägar, som skulle kunna vara möjliga. verket m. m.
När greve Hamilton påstår, att flera av de utav mig anförda (Forts.)
korporationerna hava fått yttra sig, är det ett fullkomligt misstag.
Mig veterligen har det icke skeft. Och det är därpå det hela
hänger, att icke något yttrande fått göras. Och dock är det så
långt ifrån, att det här är fråga bara om bibehållande av status
quo, såsom han påstod, att det är ett föregripande av den lag¬
stiftning, som det är meningen skall komma till stånd genom
det arbete, som utföres av en kommitté. Om vi verkligen be¬
sluta oss för att använda systemet sådant som det nu praktiseras,
varför skola vi då behöAm det kommittébetänkande, som skulle
komma med förslag? Det kan jag icke förstå.
Gentemot herr Biörklund, som hade ett annat skäl att komma
med, vilket naturligtvis är det, som har varit det avgörande för ut-
skottsledamöternas vota, nämligen att det i ämbetsverket råder så
stor brist på verkliga krafter, att något måste göras, vill jag säga,
att jag tror, att det förhåller sig så, att krafter aldrig någonsin
hava saknats ämbetsverket, utan det har funnits riklig tillgång
på lämpliga krafter. Som känt är, fordras icke annat än examen
från Tekniska skolan eller Chalmers tekniska institut, och sådana
sökande finns det i stor mängd. Det är ju att beklaga, att så
få av patentverkets krafter äro på ordinarie stat. Men då det
här föreslagna antalet på ordinarie stat är orimligt mot vad kan
tänkas bliva behov av med ett annat system för granskningen,
finner jag det icke lämpligt att nu bifalla det föreliggande för¬
slaget.
Herr Biörklund talade dessutom om det långa uppskovet
med patentens beviljande. Ja, det är vad som här är det allra
sorgligaste. Kommittén och efter den utskottet uppger ju, att
det i genomsnitt dröjer 17Va månader att få ett patent beviljat;
och det är ännu sorgligare än så. De flesta värdefulla patent,
det är fråga om, draga ända till två år och mera, innan de
kunna beviljas.
Vad beror nu detta på? Jo, det beror på systemet, det
beror icke så mycket på brist på krafter, ty sådana ha som sagt
aldrig saknats. När en patentansökan kommer in, går det så
till, att en granskare får den om hand. Denne börjar under¬
sökningen genom att studera patentskrifter, först svenska patent¬
skrifter, börjande med sista årets och gående baklänges. Finner
han därvid någon likhet, stannar han där och utställer det till
bemötande. Då skall den sökande bemöta denna invändning.
Om han lyckas bevisa, att invändningen varit oriktig, börjar
granskaren igen med sin undersökning och fortsätter så, tills
han finner något annat, som han kan utställa till bemötande.
Nr 35. 28
Torsdagen den 22 maj.
Angående om- Då skall även det bemötas av patentsökaren, och så kan patent-
av9paientWochsökaren få hålla På lanS tid, den ena månaden efter den andra.
registrerings- ^ Tyskland däremot och andra länder, där verklig fullständig
verket m. m. förprövning äger rum, tillgår det så, att där ges ett generalbesked
(Forts.) på alla de anmärkningar, som kunna förekomma. Där svaras
t. ex.: här linns något liknande i Sverige, i Tyskland, i Amerika
och kanske England, som berör detta patent, vad vill ni säga
om det? — Här i Sverige däremot skall det ena uppskovet efter
det andra göras, och det är därpå det beror, att så många patent-
ansökningar ligga över i patentverket, och icke på bristen av
lämpliga krafter.
Ja, jag skall icke upptaga kammarens tid och tålamod med
mera bemötande i frågan. Jag tror, herr talman, att vad jag
redan anfört är av den beskaffenhet, att jag vågar vidhålla mitt
yrkande om avslag.
Herr Lindh: Jag skall icke alls gå in på något detaljbemö¬
tande på de områden, där herr Nilson och herr Ekman varit
inne, ty jag har icke i likhet med dem varit i tillfälle att få
den information, som jag förmodar, att de båda grundade sin
sakkunskap på. Icke heller kan jag i likhet med herr Nilson
berömma mig av att själv besitta sådan sakkunskap.
Jag skall endast angiva de skäl, som för mig varit bestäm¬
mande, då jag i statsutskottet biträtt det förslag, som här före¬
ligger. Dessa skäl grunda sig huvudsakligen därpå, att patent-
och registreringsverket i olikhet med andra verk, där lönereg¬
leringar ofta förekomma, icke lever på direkt av staten utan-
ordnade medel, utan på de medel, som patentsökarna själva äro
villiga att betala. Då den industri, som i huvudsakligaste mån
anlitar patent- och registreringsverket, har visat sig villig att be¬
tala de avgifter, som krävas för att få det hela att fungera på
för industrien tillfredställande sätt, iinner jag icke skäl föreligga
att vägra beviljandet av den lönereglering, som enligt uppgift
detta verk har alltför länge fått vänta på.
Jag skall icke gå att försvara löneregleringen emot de an¬
märkningar, som riktats emot densamma. Jag ber endast att
få säga, att det förefaller mig mycket troligt, att de verkligt du¬
gande ingenjörer, som utbildats vid våra tekniska läroanstalter,
givetvis hava mycket förmånligare möjligheter, om de gå in i
industriens direkta tjänst, än om de stanna vid patent- och regi¬
streringsverket. Det synes mig därför, som om de jämförelsevis
höga löner, vilka herr Nilson påvisade, kunna vara motive¬
rade för att åt verket bibehålla fullt utbildade och verkligt dug¬
liga krafter.
På dessa skäl har jag i utskottet ansett mig böra biträda
det föreliggande förslaget; och på dessa skäl ber jag också, herr
talman, att fortfarande få yrka bifall till utskottets hemställan.
Torsdagen den 22 maj.
29 Kr 35.
Herr Pers: Jag fäste mig vid slutorden i herr Nilsons Angående om-
första långa anförande, då han bland annat sade, att det gärna organisation
kunde anstå med löneregleringen för patent- och registrerings- ^e^trerings-
verket, ty därmed vore det ingen brådska. Jag har deltagit i verket m. m.
kommitténs arbeten och försökt sätta mig in i denna fråga, och (Forts.)
jag iår säga, att det mest bestående intryck, som jag fått från
det arbetet, är, att det brådskar verkligen. Industrien är icke be¬
tjänad med det tillstånd, som nu råder i patentverket. Herr
Nilson bar själv upprepade gånger pointerat, att det dröjer så
länge, 17 Va månader i genomsnitt, ja, ända till två år. innan
patentansökningar beviljas. Industrien lider av ett sådant till¬
stånd och kräver, att det blir annorlunda, att det blir bättre.
Det är för det ändamålet, som den här föreslagna löneregleringen
och omorganisationen påyrkas.
Jag kan icke inlåta mig på de här spörsmålen av teknisk
art, som herrar Nilson och Ekman hava upprullat, men jag
kan säga, att dessa synpunkter hava blivit framhävda i kommittén.
Man bar där prövat dem och bar icke funnit sig kunna gå på
dessa linjer.
Mitt intryck är, att saken är väl prövad och väl förberedd
och att Riksdagen gör klokt i att bär gå industriens krav till
mötes. Att det icke har funnits brist på lämpliga krafter, att
det icke har trutit på personer, som velat ställa sig till förfogande
i patentverket, det kan man säga, men när man vet, att många
av de unga ingenjörer, som taga tjänst där, betrakta det endast
såsom passägeplatser, i det att de passera verket, sitta där nå¬
gra månader, och när man vet, att egentligen hela arbetet till
stor del bedrives på det sättet, då förstår man också, att varken
patentverket eller industrien kan vara så mycket betjänt därmed.
Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.
Friherre Beck-Friis, Johan: Endast några ord. Herr
Ekman, Carl Gustaf, gav mig en skrapa för att jag så kort be¬
mötte herr Nilsons långa anförande. Det trodde jag, att jag i
stället skulla få tack för!
Jag kan dock icke bemöta det anförandet med andra motiv
än de, som stå att läsa i utskottets utlåtande. Ett utförligt be¬
mötande av herr Nilsons anförande skulle således egentligen
bliva ett uppläsande av utskottets motivering. Men herrarna
hava ju själva var och en i sin hand utskottets utlåtande, och
hade herr Ekman själv läst igenom det riktigt, både han kanske
icke yttrat allt vad han sade i sitt anförande.
Han sade nämligen bland annat, att vi icke kunna komma
därhän, att vi granska patentansökningarna gentemot all världens
patent. Nej, det står också anfört på sid. 9, mot vilka vi granska
våra patentansökningar.
Herr Nilson framhöll i sitt sista anförande, att det i alla
Nr 35. 30
Torsdagen den 22 inaj.
Angående om- lider funnits utmärkta krafter att få till patent- och registrerings-
av9patent-°ochver^et- Jag vill icke bestrida, att det är herr Nilsons åsikt, men
registrerings- det är åtminstone icke generaldirektörens och avdelningschefernas
verket m m. erfarenhet. Tvärtom betona de, att det är synnerligen svårt att
(Forts.) med de avlöningar, som nu lämnas, erhålla verkligt goda krafter.
Jag ber att få påpeka, att utom de två representanter för handel
och industrien, som sutto som ledamöter i kommittén, befunno sig
där även två personer från den stora löneregleringskommittén,
nämligen herrar Pers och Carl Persson i Stallerhult, vilka också
avgivit sitt utlåtande rörande de föreslagua lönerna och därvid
hava befunnit dem väl avvägda.
Herr Bäckström: Jag skall icke uppehålla debatten längre,
utan skall åtnöja mig med att i väsentliga delar instämma i vad
herr Carl Gustaf Ekman sagt. Jag ber alltså, herr talman, att
få instämma i avslagsyrkandet.
Herr Ekman, Carl Gustaf: Gentemot greve Hamilton, då
han ville göra gällande, att fullständig nyhetsprövning gav relativ
säkerhet, be jag att få säga, att jag tror, att samma omdöme
kan fällas om en nyhetsprövning, som hänför sig till svenska
patentskrifter och det material, som i övrigt i samband därmed
kan förekomma. Då är frågan: är det möjligt för oss att med
en s. k. fullständig nyhetsprövning uppnå en sådan större säker¬
het med för uppfinningar och den industri, som skall utnyttja
uppfinningarna, rimliga kostnader? Jag tror, att en mera be¬
gränsad prövning står i riktigare proportion till våra förhållan¬
den. Helt naturligt är, att Tyskland och Amerika med sina
många och stora uppfinningar, sina stora ekonomiska resurser
och sin större industri, som tillgodogör sig uppfinningarna, hava
förmåga att införa en längre gående prövning, än som är oss
möjlig.
Gentemot friherre Beck-Friis vill jag säga, att jag yttrade
mig om, vad som erfordras för att man skall kunna tala om eu full¬
ständig nyhetsprövning. Och i sådant fall erfordras att verkligen
pröva patentansökan i belysningen av hela världens material på
det området, ty eljest kommer man, som här erkänts, endast till
en relativ säkerhet.
Det var en ärad talare på värmlandsbänkeu som ironiserade
över, huru jag och motionären fått våra uppgifter. Häremot vill
jag säga, att statsutskottets ledamöter i allmänhet, när det gäller
att pröva och taga position till en fråga, måste hänvända sig till
sakkunniga och försöka att få uppgifter från olika håll samt
därefter fatta sin position. Jag förstår icke, vilket sätt den ärade
ledamoten tänkt, att man eljest skulle använda, när det gäller att
bli »informerad» i en fråga. Jag tror icke, att man bör behandla
detta förfaringssätt med övermod, ty det är det enda möjliga.
Torsdagen den 22 maj.
31 N r 35.
Herr Pers förklarade, varför det faans så stor enighet på Angående o«-
detta område. Det skulle vara därför, att förhållandena inom
patent- och registreringsverket vore sådana, att det brådskade regiatrering»-
med en omorganisation av detta verk. Och hans enda motiv verket m. m.
till att han biträtt förslaget var, att det brådskade. Ja, men vad (Forts),
bevisar detta annat än vad som väntar oss i fortsättningen? Med
den utveckling, som denna nyhetsprövning kommer att medföra,
måste det antagas, att arbetet kommer att ökas i oerhörd grad.
Då så många extra arbetskrafter och så många tjänstemän måst
anställas, som nu är fallet, så varslar detta om, hurudan fortsätt¬
ningen sedan kommer att bli. Det var också, såvitt jag förstår,
samma synpunkt, som en ärad talare på norrlandsbänken anförde
för att motivera förslaget, nämligen att utvecklingen går så fort
och att arbetet hopar sig i sådan mängd, att det är nödvändigt
att öka den ordinarie personalen. Blir det rimligt i längden för
den svenska industrien och den svenska uppfinnarverksamheten
att bekosta en patentprövning av sådan omfattning, det är den
fråga, som framställer sig, när man skall gå att pröva detta förslag.
Då jag anser, att det, som vid ett bifall till utskottets förslag
väntar oss i fortsättningen, är av betänklig art, ber jag, herr
talman, att få vidhålla mitt yrkande om avslag.
Herr Ekelund: Konsul Johan Ekman nämnde, att han icke
kunde finna, att bolagsavdelningen hade något organiskt samman¬
hang med patent- och registreringsverket och att den därför icke
borde höra dit. Jag skulle då vilja fråga herr Ekman, med vil¬
ket annat verk denna avdelning har något verkligt organiskt
sammanhang. Jag tror, att bolagsavdelningens natur är sådan,
att den Likaväl kan böra till det ena verket som till det andra,
men när den nu en gång kommit till patent- och registrerings¬
verket och inga olägenheter därav försports, förstår jag icke, var¬
för den icke likaväl kan höra dit som till något annat verk.
Vidare sade herr Ekman, att man får tänka på, huruvida
det vore rättvist, att de avgifter, som inflyta till bolagsavdel¬
ningen, användas till bestridande av patent- och registrerings¬
verkets gemensamma utgifter. Ja, härpå kan man svara, att
detta är i överensstämmelse med 1911 år riksdagsbeslut, som all¬
deles tydligt säger, att så skall ske. Naturligtvis kan ändring
härutinnan företagas, men så länge detta beslut gäller, skall det
också tillämpas.
Herr Ekman sade vidare, att då man snart har att vänta
en ny patentlagstiftning, vore det av vikt att icke fastslå kvar¬
blivandet i patent- och registreringsverket av bolagsavdelningen.
Jag vill då fråga: vet herr Ekman, när denna nya patentlagstift¬
ning kan komma till stånd? Det kan dröja åratal, och jag kan
därför icke förstå, att man i avvaktan härpå nu bör avslå Kungl.
Maj:ts proposition om förändrad organisation av och ny löne-
Nr 35. 32
Torsdagen den 22 maj.
Angående om¬
organisation
av patent- och
registrerings¬
verket m. m.
(Forts.)
reglering för patent- och registreringsverket, och jag förmodar
också, att herr Ekman själv i sitt innersta icke anser detta vara
något tillräckligt skäl.
Herr talman I Jag skall be att få vidhålla mitt yrkande.
Herr Ekman, Johan Emil son: Till följd av att en ärad repre¬
sentant på östgötabänken ställde den frågan till mig, var jag skulle
finna det lämpligt att förlägga bolagsärendena, vill jag säga, att
jag tycker, att det vore lämpligt, om de förlädes till ett ämbets¬
verk, som för övrigt har att göra med handel och industri. Och
om någon skulle tycka, att bolagsärendena hörde mera hemma i
det departement, som bar att handlägga frågor om handel och
sjöfart än i patentverket, så tror jag icke någon skulle kunna
jäva, att det är så. Samma ärade representant frågade mig också,
om jag anser, att denna sak, att bolagsavgifterna användas del¬
vis för patentavdelningens utgifter, skulle vara tillräcklig anled¬
ning att nu hindra hela löneregleringen för ämbetsverket. Jag
ber ännu en gång få erinra om, vad jag i mitt förra anförande
yttrade, att jag icke framfört något sådant yrkande och icke hel¬
ler önskar det, men jag vill säga, att ehuru Riksdagen besluta,
att bolagsavgifterna skola få ingå till betalning av samtliga ut¬
gifterna för patentverket, så anser jag detta icke vara riktigt, och
jag vill begagna detta tillfälle, när löneregleringen för ämbetsver¬
ket nu är före, att säga, att jag anser det vara med rättvisa
förenligt, att saken ändras.
Herr Ekelund frågade vidare, om jag visste, när patentlag¬
stiftningen kommer före. Nej, det har jag icke eu avlägsen aning
om, men eftersom kommittén sitter och handlägger detta ärende,
kan man hoppas, att det blir inom en icke alltför långt avlägsen
framtid.
Jag yttrade i mitt första anförande, att det hade varit rikti¬
gast, att patentlagstiftningen ändrats, innan man ändrade lönerna
för patentverket, och detta vidhåller jag. Jag vet emellertid, att
det är svårt för ämbetsverket att längre vänta på löneregleringen,
och följaktligen förstår jag, att man nu vill ha igenom densamma,
men detta bör icke hindra, att patentlagstiftningen, som också
kräver ändringar, med det snaraste blir fullbordad. När det blir,
vet jag inte, men det kan icke dröja alltför många år, och då
hoppas jag, att det blir så ställt, att varje avdelning icke utkrä¬
ver större avgifter av allmänheten, än vad som erfordras för att
betala samma avdelnings utgifter, så att icke den, som vill ha en
ändring i en bolagsordning, behöver betala kontribution till pa¬
tentavdelningen. Likaväl kunde man utkräva avgifter därtill av
sjöfarts- och jordbruksnäringarna eller av vad som helst, ty de
höra varken mer eller mindre till patentavdelningen än bolagen.
Rop på proposition hördes nu.
Torsdagen den 22 maj.
33 Nr 35.
Herr Nilson, Karl August: Herr talman! Saken är så allvarlig, Angående om-
att innan vi komma till punkt är det tre saker, som jag måste organisation
möte»*».
Herr Pers har sagt, att kommittén har prövat det engelska verket m. m.
systemet och icke funnit det vara för våra förhållanden lämpligt, (Forts.)
men varför säger icke kommittén det i sitt utlåtande? Det säges
där icke annat, än att den tagit reda på, att det systemet
fungerar till belåtenhet. Det är det enda, som finnes i utlåtan¬
det om den saken. Det kan icke vara tillbörligt av hr Pers, att
han nu talar annorlunda, än kommittén i sitt utlåtande yttrat.
Vad herr Lindh beträffar, så har han mycket skarpt gått
till rätta med att herr Ekman och jag opponerat mot patent¬
verket och därvid sökt misstänkliggöra vår information. Jag vill
fråga: var har utskottet och herr Lindh fått sin information?
Jo, av patentverket 1 Men patentverket är väl, om någon, i detta
fall part i målet.
Herr Ekelund anser, att ett avgörande av ärendet måste ske
nu, enär ett uppskov, på grund av kommitténs mellankommande
arbete, skulle medföra ett framskjutande av organisationsfrågan
i åratal. Nej, det behöver icke dröja mer än till nästa år, och
det begäres icke annat än att vi skola få veta vad kommers¬
kollegium, vad tekniska högskolan och svenska teknologför-
eningen säga om att ta det system, som nu föreslås. Det är om
fastslåendet av detta system, som dessa ämbetsverk borde hava
blivit hörda, och det kan icke behöva dröja längre än till nästa
år för att få dem hörda. Och det är därför jag yrkar avslag
på frågan till nästa år.
Herr Lindh: Herr Ekman ville veta, på vilken sakkun¬
skap jag grundade mitt omdöme i frågan. Jag grundade det på
ett uttalande från patentverket, vilket uttalande jag icke under¬
skattar i lika bög grad som min länskamrat tycks göra. Jag
grundade det vidare på det faktum, att statsutskottets avdelning,
som haft att behandla saken, blivit enig. Jag grundade det vi¬
dare på hela statsutskottets behandling av saken — det är en¬
dast en röst i statsutskottet, som höjt sig mot förslaget — och
jag grundade mitt omdöme vidare på två före delta chefers för
ämbetsverket uttalanden här i kammaren i dag. Jag tror, att jag
står på fullt lika säker grund som herr Ekman.
Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr
vice talmannen, som för en stund övertagit ledningen av kam¬
marens förhandlingar, enligt de under överläggningen framställda
yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i nu
föredragna utlåtande hemställt samt vidare därpå att kammaren
skulle avslå såväl utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts pro¬
position i ämnet; och förklarade herr vice talmannen sig anse
Första kammarens protokoll 1913. Nr 35. 3
Nr 35. 34
Torsdagen den 22 maj.
Angående om- den förra propositionen, vilken upprepades, vara med övervägande
organisation ja besvarad.
"registrerings- Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades
verket m. m. och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 127, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, avslås såväl utskottets hemställan som Kungl.
Maj:ts proposition i ämnet.
Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 104;
Nej — 24.
Vid förnyad föredragning av statsutskottets den 17 och 20
innevarande maj bordlagda memorial nr 128, om anvisande av
de i regeringsformens 63 § föreskrivna kreditivsummor, biföll
kammaren vad utskottet i detta memorial hemställt.
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets den 17 och 20 inne¬
varande månad bordlagda betänkande nr 49, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad
lydelse i vissa delar av förordningen den 9 juni 1905 angående
försäljning av brännvin, förordning om ersättning till städer,
vissa köpingar, landsting och hushållningssällskap för till stats¬
verket indragna brännvinsförsäljningsmedel samt förordning om
statsverkets fond av rusdrycksmedel, dels ock i ämnet väckta
motioner.
Genom proposition, nr 186, av den 4 april 1913, vilken
hänvisats till bevillningsutskottet, hade Kungl. Maj:t under åbe¬
ropande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag föreslagit Riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till
1) förordning angående ändrad lydelse av 15, 21, 24 och 25
§§ ävensom övergångsstadgandena i förordningen den 9 juni 1905
angående försäljning av brännvin,
2) förordning angående ersättning till städer, vissa köpingar,
Torsdagen den 22 maj.
35 Nr 35.
landsting och hushållningssällskap för till statsverket indragna
brännvinsförsäljningsmedel; samt
3) förordning angående statsverkets fond av rusdryeksmedel.
I sammanhang med ifrågavarande kungl proposition hade
utskottet till behandling förehaft följande inom Riksdagen väckta,
till bevillningsutskottet likaledes hänvisade motioner rörande hit¬
hörande frågor, nämligen inom Första kammaren nr 134 av herr
Fahlén, nr 137 av herr Odelberg, nr 138 av herr Gustaf Fredrik
Östberg, nr 141 av friherre Louis de Geer jämte sexton andra av
kammarens ledamöter, nr 144 av herr Dahl tillika med tre andra
av kammarens ledamöter, nr 145 av friherre Gyllenstierna och
tre andra ledamöter av kammaren, nr 146 av herrar von Sfapel-
mohr och Hans Ericson, nr 147—149 av herr Ernst Lindblad, nr
152 av herr August Ljunggren jämte elva andra ledamöter av
kammaren, nr 153 av herr August Ljunggren tillika med sex
andra av kammarens ledamöter, nr 154 av herr Almer och nr
155 av herr Johan Östberg tillika med ytterligare två av kam¬
marens ledamöter, samt inom Andra kammaren: nr 332 av herr
Källman, nr 333 av herr WijJc med instämmande beträffande
motionens syfte av ytterligare en ledamot, nr 337 av herr Juhlin
jämte fem andra av kammarens ledamöter, nr 343 av herr Linders,
nr 344 av herrar Lundström i Långnäs och Hellström med in¬
stämmande av sexton andra ledamöter av kammaren, nr 347 av
herr Bengtsson i Norup jämte tio andra av kammarens leda¬
möter, nr 348 av herrar Bengtsson i Norup och Hamrin, nr 349
av herr Hildébrand jämte ytterligare två ledamöter av kammaren,
nr 350 av herr Lemke tillika med sju andra av kammarens leda¬
möter och nr 351 av herr Ingvarsson jämte nio andra ledamöter
av kammaren.
På framställning av herr vice talmannen beslöt kammaren,
att förevarande betänkande skulle företagas till avgörande punkt¬
vis, punkten I momentvis och att vid behandlingen av första
momentet i nämnda punkt överläggningen finge omfatta punkten
i dess helhet.
Punkten I.
Utskottet både i nu föredragna punkt på anförda grunder
hemställt, att Riksdagen måtte, med förklarande, att berörda pro¬
position icke kunnat oförändrad bifallas, antaga vid utlåtandet
fogade förslag till
1) förordning angående ändrad lydelse av 15, 21, 24 och 25
§§ ävensom övergångsstadgandena i förordningen den 9 juni 1905
angående försäljning av brännvin,
2) förordning angående ersättning till städer, vissa köpingar,
landsting och hushållningssällskap för till statsverket indragna
brännvinsförsäljningsmedel; samt
3) förordning angående statsverkets fond av rusdryeksmedel;
Nr 35.
36
Torsdagen den 22 maj.
Författnings-
förslag
angdeiide
ändring i
brännvins-
försäljnings-
förordningen.
Mom. 1.
Utskottets förslag till förordning angående ändrad lydelse av
15, 21, 24 och 25 §§ ävensom övergångsstadgandena i förordningen
den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin.
Herr Östberg, Jolian: Herr talman, mina herrar! Detta
utskottsbetänkande liksom åtskilliga andra, som i dessa yttersta
dagar av riksdagen föreligga till behandling, är enhälligt. Emel¬
lertid torde denna enhällighet nog vara sådan, att den dock
icke utesluter uttalanden i den här föreliggande särskilt för stä¬
dernas ekonomi djupt ingripande frågan.
Man kan ju då säga, att den kungl. propositionen och det
därpå byggda utskottsutlåtandet är en praktbiomma av modern
svensk politik. Färgerna äro synnerligen oklara och svävande,
men det tillhör ju den moderna konsten.
Herr finansministern börjar sin motivering till statsråds¬
protokollet av här föreslagna anordningar därmed, att nu vore
den behagliga tiden inne att lagstifta på detta område. Det
vore visserligen sant, att det påginge en utredning på åtskilliga
närbesläktade områden, såsom kommunalbeskattningens och fat-
tigvårdslagstiftningens, men det borde icke hindra, att man nu
ingrepe, och särskilt den kommunala skattereformen, menar stats¬
rådet, kunde endast vinna på att städerna veta, att man tager
ifrån dem inkomster, ty då finge man naturligtvis sedermera
söka skaffa de erforderliga medlen på annat håll. Detta hindrar
emellertid icke finansministern att sedermera i en detalj i fråga
om landstingen säga, att hans förslag där direkt eller omedelbart
åstadkommer en kommunal skattereform, då förslaget skulle giva
landstingen ett bidrag, som kunde vara ägnat att utjämna de
kommunala skattebördorna. I den detaljen föregriper man således
utredningen, som man eljest är så rädd för att föregripa.
Syftet för förslagen skulle nu vara att undanröja det kanske
mest svåröverkomliga hindret för ett ändamålsenligt och verk¬
samt strävande att genom lagstiftning och andra positiva åtgör¬
anden från samhällets sida frigöra folket från de skadliga verk¬
ningarna av rusdryckerna.» Man skulle således, som det heter,
frigöra samhället eller, såsom man också säger, det allmänna
från beroendet av inkomsterna av rusdryckshanteringen, och däri¬
genom skulle man också, menar man, kunna frigöra folket från
rusdryckernas fördärvliga inflytande. Sedermera, längre fram,
när det gäller de drakoniska åtgärderna mot städerna, motiverar
finansministern detta särskilt med, att »när man i samhällets
intresse syftar till att genom en restriktiv lagstiftning minska
rusdryckskonsumtionen, är det också rimligt att även städerna,
som härutinnan hava samma intresse som staten, få vidkännas
sin del i inkomstförminskningen.»
Torsdagen den 22 maj.
37 Nr 35.
Ja, detta vore ju ingenting att säga om ur stadssamhällenas Författning*
synpunkt, om man nu vore färdig att antaga en restriktiv rus- förslag
dryckslagstiftning, som inskränkte konsumtionen och som däri- ändring\
genom hade till följd, att städernas inkomster minskades, men brännvins-
detta är ingalunda fallet. Man lämnas av den föreliggande försäljnings-
regeringspropositionen i fullkomlig ovisshet om, vad målet är förordningen.
med den moderna rusdryckslagstiftningen, och ännu mindre vid- (Forte.)
tager man några åtgärder för att befria det allmänna eller sam¬
hället från beroendet av inkomsterna av rusdryckshanteringen.
Ty icke kan det vara ägnat att befria det allmänna eller sam¬
hället från ett dylikt beroende, att man drager in pengarna till
statsverket och sedermera efter vissa nya grunder delar ut dem
till landets kommuner. Detta kan så mycket mindre vara fallet,
som man här i förslaget beräknar, att man fortfarande skall
hava omkring 42 miljoner att tillgå av rusdrycksmedlen för stats-
regleringen. Av vad som överskjuter detta belopp skulle bildas
en fond att användas till vissa ändamål, som man icke närmare
får veta vilka de äro. Enligt utskottets utlåtande skulle vidare
3,100,000 kronor gå till landstingen, 2,100,000 kronor till hus¬
hållningssällskapen, och man skulle ävén under viss tid intill år
1935 giva städerna någon ersättning. Allt detta innebär förvisso
icke, att »det allmänna» eller »samhällei» befrias från rusdrycks-
medlen.
Man uppmärksammar också, att såväl i regeringens propo¬
sition som i utskottets betänkande, i viss män i följd av olika
principer beträffande behandlingen av stadssamhällen, å ena
sidan, och hushållningssällskap och landsting, å den andra, man
för städernas vidkommande vidtagit den åtgärden, att deras in¬
komster av rusdrycksmedlen skola successivt avskrivas och att
denna avskrivning skall vara fullbordad år 1935. Men beträf¬
fande hushållningssällskapen och landstingen har man icke be¬
stämt någon avskrivning, utan man har fixerat deras statsbidrag
i en förordning, varvid visserligen utskottet föreslagit, att dessa
bidrag dock i budgeten skulle behandlas såsom vanliga anslag.
Man har motiverat den successiva indragningen och be¬
stämmandet av amorteringsplanen för städernas inkomster av
rusdrycksmedlen därmed, att om man icke avskreve utan gjorde
på samma sätt med städerna som med landstingen och hushåll¬
ningssällskapen, skulle man äventyra »samhällets» frigörande från
beroendet av rusdrycksmedlen. Men när man kommer till lands¬
tingen och hushållningssällskapen säger man, att det visserligen
varit principiellt riktigt att även beträffande dem vidtaga den
åtgärden, att deras inkomster successivt avskreves, men där läm¬
nar man principen åsido och föreslår för dem båda ett fixt an¬
slag, om vars amortering det nu icke är fråga. Varför behandlar
man då städerna på ett sätt och landsting och hushållningssäll¬
skap på ett annat sätt? Jo, säger man, det är därför, att om
Nr 35. 38
Torsdagen den 22 maj.
Författnings
förslag
angående
ändring i
brännvins-
försäljnings-
förordningen.
(Forts.)
man skulle föreskriva amortering även av landstingens och hus¬
hållningssällskapens andelar, skulle staten riskera att få övertaga
någon del av deras verksamhet, och denna risk vill man för
statsverkets del icke stå. Således, för staten skulle det vara an¬
gelägnare att övertaga t. ex. hushållningssällskapens verksamhet,
det skulle ligga staten närmare, om icke hushållningssällskapen
finge ett fortsatt fixt stadigvarande anslag, än att t. ex. övertaga
städernas utgifter för rättskipning och polisväsende. Detta senare
skulle, enligt en sådan argumentering, ligga staten fjärmare än
att övertaga hushållningssällskapens verksamhet.
Det nu föreliggande förslaget innebär, såsom sagt, icke det
allmännas eller samhällets befriande från inkomster av rusdrycks-
medlen. Det iakttager heller icke samma principer beträffande
anslag till landstingen, å ena sidan, och stadssamhällena å den
andra eller ens för hushållningssällskapen, å ena sidan, och stä-
dernn å den andra. Det måste väcka förundran, att man anser
statsverket böra tillfredsställa hushållningssällskapen, som endast
äro till för att understödja en viss näring, den må vara hur vik¬
tig som helst, och vilka sällskap dock äro i det hela okontrolle¬
rade enskilda föreningar med fixa årliga och stadigvarande an¬
slag, under det att man ställer städernas bidrag från eu han¬
tering, som där utövas och av vilken städerna, det måste man
medgiva, får draga den största tungan, på avskrivning, och allt
detta motiveras med att det sker i nykterhetens intresse. Man
kan ju ej nog förvånas och man måste uppställa den frågan,
om det här icke är ett kombinerat landsbygds- och nykterhets-
intresse, som slagit sig tillsammans och i vår moderna politik
åstadkommit en effekt av principlöshet, till ekonomiskt gagn för
vissa intresserade parter på andra parters bekostnad.
Det måste vidare bliva föremål för undran, att i dessa tider,
då man ägnar utredningar åt alla möjliga förhållanden och då
man är så rädd att göra någonting utan att först verkställa all
erforderlig utredning, aldrig det spörsmålet blir utrett, vilka skyl¬
digheter åligga städerna, som äro av ren statlig natur, och vilka
skyldigheter därför lämpligen borde överflyttas på statens kassa,
utan man går i stället tillväga på det sättet, att man utan nå¬
gon undersökning berövar städerna inkomsterna av en hantering,
som de utöva, och ställer i vida fältet, huru den kommunala
skattelagstiftningen skall se ut och huruvida den kan fylla det
tomrum, som på detta sätt uppstår. Man tager ifrån stadssam¬
hällena inkomster, vilka de dock beräknat och med fog kunnat
beräkna för sin kommunala hushållning och vilka de haft så
mycket större skäl att beräkna, som år 1905 genom lagstiftningen
ett skarpt ingrepp gjordes i städernas ekonomi till förmån även
då för landsbygden under skylt även då av att befrämja nykter¬
heten, men vid vilka ingrepp man trott det skola komma att
ännu en lång tid förbliva. Att man redan nu skulle vilja ändra
Torsdagen den 22 maj.
39 Nr 35.
1905 års lag kunde man i städerna så mycket mindre tro, som Författnings¬
vid 1905 års lag äro fogade vissa övergångsbestämmelser, ägnade afgående
att mildra lagens restriktioner, och tiden för dessa övergångs- ändring \
bestämmelsers giltighet ännu ej är tillända. Overgångsåren skulle brännvins-
nämligen vara tolv, räknade från och med 1 oktober 1907. Det forsäljnings-
oaktat ingriper man redan nu ånyo i städernas ekonomi. Skall förordningen.
det fortgå på detta sätt, kan man icke ens hava mycken tillit (Fort8-)
till den amorteringsplan, som i den nu för Riksdagen framlagda
förordningen är upptagen. Den år 1905 antagna har åtminstone
visat sig vara av noll och intet värde, och detta oaktat man visst
icke är på det klara med huru rusdryckslags tiftningen i landet
skall se ut.
Men, säger man, detta må ju vara riktigt och under dis¬
kussionen erkänt, men ändå har ju hela utskottet gått med på
detta nu föreliggande förslag. Ja, kammaren känner ju, att det
fanns eu biskop, som hette Brask, som försvarade sig med, att
»därtill vore han nödd och tvungen». Det är sagt om denne
man, att han icke var någon dålig människa utan en olycklig
man, och det har, herr talman, suttit många olyckliga män i be¬
villningsutskottet i denna fråga.
Man har där ansett att i dessa tider, då man lyckas kombi¬
nera dessa två intressen, landsbygdens ekonomiska intresse och
ett förment nykterhetsintresse, städernas intressen ändå voro slagna
till slant och att det därför gäller att taga, vad som bjudes. För
min del har jag bestämt mig för att göra det, dock först efter
det allt motstånd, som kunnat presterats från min sida, visat sig
vara utan resultat, och jag har gjort det också i den tanken, att .
man väl ändå till sist skall kunna få fram eu opinion även i
våra städer mot detta sätt att gå tillväga. Ty det argumentet,
som består i ökade debetsedlar, det förstår folk, och det kan
hända, att man kommer att fråga sig, vad meningen är med
»nykterhetspolitiken». Jag tror icke, att någon vill undertrycka
nykterhetssträvandena och nykterheten, men det förefaller mig,
som om dessa saker voro i viss mån skilda från eller åtminstone
icke alltid sammanfalla med den nutida nykterhetspolitiken.
Nog kan man ändå spörja, om man börjar reflektera, om
icke detta är i mycket spegelfäkteri att säga sig befria det all¬
männa från inkomsterna av rusdryckerna och dock låta staten
taga dessa inkomster och dela ut dem. Det är som om man
trodde, att det bleve mera moraliskt, om staten toge hand om
dessa medel, än om stadskommunerna finge behålla dem. Nu
ställes det i utsikt, att staten skall använda inkomsterna till att
i viss mån hjälpa städerna och andra landets kommuner med
folkskoleutgifterna. Folkskolelärarne skulle sålunda åtnjuta av¬
löning av staten i ökad mån, i sammanhang med att rusdrycks-
medlen överflyttades till statsverket. Men huru detta verkar, och
om det slutligen blir något därutav, det får man se i framtiden.
Nr 35. 40
Torsdagen den 22 maj.
Författnings-
förslag
angående
ändring i
brännvins-
försäljnings-
förordningen
(Forts.)
Till äventyrs blir dock detta realiserat, då man förstår, att även
här är landsbygdsintresset det förhärskande gentemot städernas.
Nu är det vidare sä, att brännvinsbolagen, såsom man kan
med ett gemensamt namn kalla dem, som utöva brännvinshante-
ringen i städerna, få sina inkomster eller erhålla sin tribut huvud-
• sakligen eller till stor del från städerna och de angränsande sam¬
hällenas industribefolkning. Det är vidare så, att det ekonomiska
resultatet av dessa bolags verksamhet beror på, huru bolagen
skötas. Detta beror icke allenast på den brännvinsförsäljning
och utskänkning, som av dessa bolag bedrivas, utan även på den
mathållning, som enligt lagen måste vara förenad med denna
utskänkningsrörelse. Det blir väl då givet, att då vederbörande
stadssamhällen icke få något intresse av dessa affärers ekonomiska
skötsel, så förfaller också en stor del av anledningen att se till,
att de ekonomiska synpunkterna göra sig gällande. Framför allt
bör det vara angeläget, att inkomsterna av mathållningen i stä¬
derna icke gå till annat än till denna stads bästa, till deras för¬
del, som få bestå vinsten på mathållningen. Yad nu slutligen
resultatet kan bli av detta underskattande av de ekonomiska driv¬
krafter, som hittills funnits för att göra bolagens verksamhet,
som ju även skall utövas i sedlighetens intresse, så ekonomiskt
god som möjligt, det får framtiden utvisa. Skulle det då bli fallet,
att vinsterna av denna verksamhet skulle minskas, är statsverket
i alla fall bundet, såvitt man nu kan bedöma, vid dessa utgifter,
som det genom den nya lagstiftningen åtager sig. Och man
tycks ha en magisk tro på statens förmåga att kunna fylla alla
möjliga mål med sina inkomster och det oaktat man i vissa av¬
seenden naggar på statens inkomster. När det gäller de stora
utgifterna, då har man, synes det mig, en nästan naiv tilltro till
statens förmåga att kunna skaffa medel.
Herr talman! Då jag funnit mig i denna ur städernas syn¬
punkt, enligt min mening, obilliga handling, har det skett där¬
för, att jag ansett det lönlöst och maktlöst att mot en uppkallad
kompromiss av nykterhetspolitik och landsbygdens ekonomiska
intressepolitik göra mina synpunkter gällande, och jag har därför
icke nu något yrkande att framställa, men jag hoppas, att en
växande opinion i våra städer skall bliva mäktig att råda bot på
ytterligare utväxter vid kringskärandet av städernas ekonomi,
vilka tilläventyrs kunna komma till synes. Man måste dock be¬
sinna, att våra städer ha åtagit sig betydande utgifter och att de
för sociala och andra ändamål iklätt sig större utgifter än lands¬
bygdens kommuner i regel kunnat göra. Det är tydligt, att när
man nu kringskär deras inkomster, måste bland annat utgifter
för sociala ändamål minskas, och man får i stället hänvisa dem,
som vilja verka för sådant, att vända sig till staten, ty om för
något speciellt ändamål rusdrycksmedlen skola användas, skall
Torsdagen den 22 maj.
41 Nr 35.
det naturligtvis vara för fattigvårds- och sociala uppgifter i För fattnings-
QVrio-t. förslag
Herr talman! Jag liar, som sagt, icke något yrkande att ändring\
framställa. brännvins-
försäljnings-
Herr statsrådet friherre’ Adels wärd: Grundtanken, det förordningen.
centrala i den reform, som nu föreligger till Riksdagens avgö- (Forts.)
rande, är att frigöra det allmänna, särskilt kommunerna, från
deras beroende av rusdrycksmedlen. Jag har alltid haft den upp¬
fattningen, att bland de många olika åtgärder, som föreslagits
för att motverka skadligheten av rusdryckerna, är den nu före¬
slagna åtgärden den, som direkt, synes det mig, kan medföra ett
praktiskt resultat. Det måste därför, förefaller det mig, vara
synnerligen tillfredsställande att finna, att utskottet har lyckats
sammanjämka de olika meningarna och att enighet vunnits i
själva huvudsaken. I detaljerna är det ju uppenbart att olika
meningar gjort sig gällande, men de ändringar, som beträffande
dem hava vidtagits av utskottet, synas mig vara av relativt un¬
derordnad betydelse.
Den föregående ärade talaren betecknade emellertid hela re¬
formen, om jag förstod honom rätt, såsom ett spegelfäkteri, så¬
som något av ringa värde. Hans egentliga skäl till denna hårda
dom var, att man icke kan frigöra samhället i dess helhet ifrån
allt beroende av rusdrycksmedlen, så länge, över huvud taget,
sådana finnas och beskattas. Det står alltid kvar, att staten kom¬
mer att bland sina inkomster räkna inkomsterna av rusdrycks¬
medlen, men nog får väl den ärade talaren medgiva, att det ligger
en väsentlig skillnad i, att staten till sina inkomster även räknar
inkomsterna från detta håll, mot att varje kommun, särskilt städerna,
skall göra det. Det är oundvikligt, och det är mänskligt, att de,
som ha att bestämma över städernas ekonomi, ha svårt att fri¬
göra sig från att icke begagna sig av möjligheterna till inkomst
och till minskade skatter genom att tillgodogöra sig i största
möjliga utsträckning även inkomsten av rusdrycksmedlen. Det
synes mig uppenbart, att om man icke nått det bästa, har man dock
tagit ett stort steg framåt genom den reform som nu föreslås.
Beträffande detaljerna, som jag kallar det, har ju, som sagt,
utskottet gjort väsentliga ändringar i fråga om Kungl. Maj:ts för¬
slag. Huvudändringen ligger i det olika beräkningsätt utav me¬
deltalet av rusdrycksmedel, som utskottet tillämpat. Genom detta
beräkningssätt har det kommit till väsentlig högre belopp, och
alla intresserade parter hava vunnit därpå. Städerna hava fått
mera, landskommunerna få mer, landstingen och hushållnings¬
sällskapen få mer och statsbudgeten får också mer. Den som
får mindre är den föreslagna rusdrycksmedelsfonden, men man
har anledning att antaga, att man även på detta sätt får medel
att tillfredsställa de ändamål, som den är avsedd för.
Nr 35. 42
Torsdagen den 22 maj.
Författnings
förslag
angående
ändring i
brännvins-
försäljnings
förordningen
(Forts.)
Den ärade talaren gjorde emellertid sin starkaste anmärkning
vid det förhållandet, att städerna vid denna uppdelning skulle
hava blivit orättvist och illa behandlade. Jag kan mycket väl
förstå hans uppfattning härvidlag, och till en viss grad är hans
■ anmärkning kanske berättigad, men jag får däremot göra den
■ invändningen, att det är omöjligt i det fallet som i så många an¬
dra att skapa absolut rättvisa, och det har synts mig vara svårt
att finna en annan väg, än den man nu gått fram. Det är ju
den vägen, som alla, som behandlat ärendet, både nykterhets¬
kommittén och Kung!. Maj:t, ansett vara möjlig. Man har väl
också rättighet att peka på det förhållandet, att städerna, jäm¬
förda med landskommunerna, hava varit väsentligt mindre be¬
tungade av skatter, så att de sålunda lättare än andra, som haft
andel i dessa medel, kunna avstå utav dem.
Som sagt, efter de ändringar, som vidtagits av utskottet, ha
ju alla parter fått mera i ersättning för de medel, som de nu
förlora, än vad i den kungl. propositionen föreslagits, och jag
får meddela, att jag såväl som hela regeringen icke har något
att erinra emot det förslag, som utskottet framlagt och vilket
jag hoppas av denna kammare skall bifallas.
Herr Lindblad, Ernst: Den enighet, varmed utskottet gått
att lösa föreliggande fråga, skulle vara imponerande, om man
icke visste, att vid denna tid av riksdagen utskott, och under¬
stundom Riksdagen själv, är böjt att resignera under något som
man vill uppfatta som ett oundvikligt öde. Vi hörde också av
den förste ärade talaren, att ehuru han icke reserverat sig, hade
han dock icke gillat de uttalanden, som gjorts, eller de beslut,
till vilka utskottet framlagt förslag. Jag undrar för min de!, om
den koalition, som han framhöll vara ingången mellan lands¬
bygds- och nykterhetsintressena, skulle vara så stark, som han
antog, ty om han läst den motion, som jag avgivit, så hade han
funnit, att jag, som, så ofta både i tal och skrift, systematiskt
tillvitats att stå emot städerna, dock utan betänkande ställt mig på
städernas favör hävidlag. Jag anser, att här sker en vingklipp-
ning av städerna, som är väl så betydelsefull som någon annan
i ekonomiskt avseende. Jag tror också, att det gives gemen¬
samma synpunkter, som måste slå igenom och kunna medföra,
att man icke skulle behöva resignera i detta fallet.
Jag vill erinra om, att i en annan motion har jag funnit lämp¬
ligt att något justera begreppet beträffande bolags bildande och
ändamål. Här har funnits ett uttryck från första början när
Göteborgssystemet infördes. Det har stått, att bolaget skall bildas
enbart i »sedlighetens intresse», men detta uttryck har väl varit
så omtvistat till sin innebörd som något. Och det torde knappast
vara tvivel om, att om man ville gå denna fråga inpå livet och
se till, huru dessa bolag i sedlighetens intresse skulle rättast be-
Torsdagen den 22 maj.
43 Nr 35.
driva sin verksamhet, så bleve resultatet, att bolaget helst borde Författnings-
upplösas och att sålunda brännvinshandeln borde utövas på det sätt, förslag
som skett i Säter och Grenna, där den nedlagts; men om det skall ändring \
vara rätta definitionen på bolagsbildning i sedlighetens intresse, brännvins-
att det bildas för att upplösa sig genast, det lämnar jag därhän, försäljnings-
Jag förstår mycket väl, att här icke är tillfälle att få igenom förordningen.
något sådaDt förslag, men jag har velat belysa den, såsom (Forts.)
jag tror, riktiga tankegången däri, att när man inlåter sig på
bolagsbildande, sker det icke för att enbart i sedlighetens in¬
tresse sälja brännvin, utan för att jämsides med detta intresse
tillvarataga många ekonomiska och för denna handtering nöd¬
vändiga restriktioner, vilka bliva och äro av behovet påkallade.
Jag vill nu framhålla, att sedan man gått att fastlåsa dessa av¬
gifter beträffande städer och köpingar, kommer det icke att ligga
i dessa samhällens intresse att utöva brännvinsförsäljningen på
ett så betryggande sätt som hittills för att få fram de inkomster
för det allmänna, som nödvändigtvis måste härflyta av denna
hantering; måhända kommer ett överdrivet s. k. sedligt nit att
rent av föranleda missbruk i en annan riktning.
Jag vill erinra om, att i dessa dagar pågår här i Stockholm
en strid mellan det gamla bolaget, det s. k. Götehorgssystemet,
och ett nybildat bolag, som skulle få namnet Stoekholmssystemet.
Vad därav kan framgå, kan icke jag döma om, det tillhör ett
annat forum än Riksdagen. Men jag vill varna för, att man
skall behöva uppleva det skådespelet, att under pretext att detta
sker i ett s. k. sedligt intresse, det hela kanske skulle resultera i
att det gives åt vissa enskilda intressen ett spelrum, som man
hittills inom det nu gällande Götehorgssystemet försökt att kraf¬
tigt motverka. Man har sett en pressdiskussion, där man ganska
tydligt framhållit, att måhända vill man härigenom taga bort en
mycket hälsosam konkurrens, som av detta förkättrade Göteborgs-
system genomförts i denna den största spritkonsumerande orten
i vårt land. Skulle nu komma att besanna sig de farhågor, som
äro uttalade, att man här kommer att hindra denna nyttiga kon¬
kurrens och i stället kastar sig över i händerna på ett bolag, en
trustbildning, som vill vara och lätt kan bliva allena dominerande,
då kan jag för min del icke finna, att en sådan lösning av frå¬
gan blir till samhällets båtnad eller leder till ett rätt tillvara¬
tagande av dessa stora, ekonomiska intressen. Det är därför jag
vill uttala detta på förhand för att nu, då man tager bort denna
hälsosamma garanti från städerna själva och den kontroll, som
av dessa hittills utövats, varna för att man kommer att segla in
i ett alldeles nytt »system», som ännu icke fått sitt namn.
Jag har vidare i en annan motion opponerat mig mot, att
här skulle kommunernas hittills utgående kontanta bidrag av
dessa medel icke komma att såsom hittills utgå med vissa be¬
lopp, utan det har ställts i utsikt, att man i stället skulle få
Nr 35. 44
Torsdagen den 22 maj.
Författnings-
förslag
angående
ändring i
brännvins-
försäljnings-
förordningen.
(Forts.)
överflytta på statsverket en del utgifter för skolväsendet, vilka
hittills till en god del bestritts av kommunerna. Jag har i min
motion påvisat, att denna ersättning blir icke så rättvis som den,
som nu utgår, om man nämligen för densamma lägger till
grund folkmängden; rättvisare beräkningsgrund finns väl ej?
Går man åter över till det andra sättet för ersättnings utgående,
så gynnar man de rikare kommunerna — de som redan nu hava
råd att få sitt skolväsende mera tillgodosett i alla hänseenden — till
de fattigare kommunernas nackdel.
Jag vill också erinra om, att det är icke längre än två år
tillbaka som statsutskottet behandlade frågan i sammanhang med
en motion, väckt av greve Raoul Hamilton i Andra kammaren,
där han föreslog att Riksdagen skulle slå in på samma höjning
av statsbidraget till folkskollärarne. På grund av den långt
framskridna tiden skall jag icke tillåta mig att uppläsa utskot¬
tets hela betänkande, men jag skall taga fram några rader.
Statsutskottet säger här: »Visserligen skulle det ökade statsbi¬
draget komma att medföra en viss lättnad, absolut taget, i den
kommunala beskattningen, åtminstone för den närmaste fram¬
tiden, men då utskottet hyser den bestämda uppfattningen, att
överflyttande på staten av utgifter, som det av ålder ålegat kom¬
munerna att bestrida, bör ske med den yttersta varsamhet och
endast i de fall, då sådant oundgängligen är av förhållandena
påkallat, anser sig utskottet icke kunna ur synpunkten av att
bereda kommunerna lättnad i deras skattebörda enbart för folk¬
skoleväsendet förorda bifall till motionen.» Så yttrade statsut¬
skottet visserligen icke enhälligt, men det yttrades dock av stats¬
utskottets majoritet för två år sedan. Nu skulle man vara
beredd att dock göra detta uttalande till noll och intet och så¬
ledes att gå över på eu annan väg. Men vi hava ännu icke
sett, vilka löner som Kungl. Maj:t i en blivande proposition
kommer att tillmäta folkskol]ärarkåren. Därför förefaller det
mig oklokt av Riksdagen att nu nöja sig med blott ett uttalande
i utskottsutlåtandets motivering, som skulle utgöra förutsättningen
för Riksdagens beslut i år, då man fast mer bort, liksom man
fastslagit vad hushållningssällskap och landsting skola få i er¬
sättning, även fastslå beloppen för kommunerna. Vi bundo i
går kommuner och landsting vid en väsentlig utgift på grund
av den då genomförda folkpensioneringen. Hade det icke varit
lämpligt att liksom landstingen kunna använda sina bidrag till
de utgifter, som därigenom komma att drabba dem, man även
finge tillgodose kommunerna för de bidrag till denna pensione¬
ring, som i lika hög grad komma att påvila kommunerna?
Jag tror, att om man fäster sig blott vid det uttalandet,
statsrådet gjort i propositionen och som sedan skymtar i bevill¬
ningsutskottets utlåtande, går man att köpa grisen i säcken, och
detta anser jag icke vara någon klok politik, utan jag tror att
Torsdagen den 22 maj.
45 Nr 35.
man handlar förståndigast och bäst, om man vet vad man gör Författnings-
och fastslår den princip, som hittills blivit använd och som är [sående
den rättvisast tänkbara enligt mitt förmenande. Jag skall vid ändring i
denna punkt, herr talman, icke göra något yrkande. brännvins-
försäljnings-
Herr Karlsson: Herr talman, mina herrar! Först skall jag förordningen.
be att få uttala min förvåning över herr Östbergs mycket — jag (Forts0
skulle nästan våga kalla det hetsiga — uttalande till bemötande
av vad som förekommer i utskottets betänkande. Det må väl
förefalla förvånansvärt, att då man ser herr Östbergs namn bland
dem, som varit närvarande vid beslutets fattande, man nu får
höra honom på ett sådant sätt, som här skett, motivera sin ^an¬
slutning till den hemställan, utskottet kommit med. Herr Öst¬
berg klagade över sin ställning —- det skulle väl föreställa kla¬
gan gissar jag, då han jämförde sig med biskop Brask — och
han hade alltså med förbehåll gjort sitt medgivande, men i ut¬
skottet fanns varken Kristian Tyrann eller Gustav Vasa, som
han behövde frukta för, så att jag tycker verkligen att han hade
kunnat låta sin åsikt komma till synes även i utskottets betän¬
kande, när han ansett lämpligt att här göra ett så skarpt ut¬
talande mot resultatet av utskottets arbete, ehuru han, som sagt,
icke avgivit någon reservation.
För att övergå till sakfrågan, så erinrar jag mig, herr tal¬
man, att H. C. Ändersen någonstädes säger, att »förkunskaper
äro nyttiga», och jag tror, att det har man verkligen anledning
att säga även här, då man hör de båda föregående talarnes ytt¬
randen beträffande det förslag, som nu föreligger. Det förefaller
mig nämligen, som om det skulle vara av någon nytta att erinra
sig denna saks förhistoria, då omdömet om föreliggande förslag
måhända blir mildare.
Såsom kammaren behagade erinra sig, är ursprunget till det
föreliggande utskottsbetänkandet en Riksdagens skrivelse, vari an¬
hållits om utredning i det syfte, som förslaget avser att tillfreds¬
ställa. I den kommitté, som först hade saken om hand, den
s. k. rusdrycksmedelskommittén, sutto personer ur olika partier
och även mycket framstående ledamöter från denna kammares
höger. De ha alla varit eniga om förslaget i den punkten, att
en minskning av städers och kommuners, med ett ord av det
allmännas beroende av rusdrycksmedlen borde äga rum. Detta
kommittéarbete har sedan varit föremål för olika myndigheters
yttranden och själva den grundtanken hava ytterst få av dem
— jag kan icke erinra mig att det är någon, men jag kan heller
icke säga, att så icke varit fallet — men få, om ens någon, av
dessa myndigheter eller korporationer yttrade sig emot denna
grundtanke. Det förefaller då nästan starkt, att en ledamot av
utskottet kan ironisera över detta och kalla det i grund och bot¬
ten för ett spegelfäkteri. För min del är jag icke absolutist.
Nr 35. 46
Torsdagen den 22 maj.
Författnings- men nog har jag en stark uppfattning av, att det förslag, som
angående ^är föreligger, skall kunna göra en synnerligt stor nytta i fråga
ändring i om nykterhetens befordran bland vårt folk. När man bland oss,
brännvins- som mer eller mindre åtminstone leva på livets solsida, talar om
försäljnings- nykterhetssaken, bedöma vi den nog ofta rätt ytligt och det
r,p nin9en- fordras av oss nästan en viss kraftansträngning för att vi skola
or 8d fatta nykterhetsrörelsens betydelse. Men om man försöker att
något sätta sig in i allt detta elände, som rusdryckerna åstad¬
komma här i landet, tror jag, att man får betrakta de strävan¬
den, som avse att minska dessa olyckor, med en mycket stor
respekt. När man erinrar sig, hur många förstörda hem, hur
många misshandlade hustrur och hur många utsvultna barn, som
bliva eu följd av detta missbruk, med ett ord erinrar sig allt
det elände, som rusdrycksmissbruket åstadkommer, så tror jag,
att man har skyldighet att med respekt betrakta varje åtgärd,
som kan vara ägnad att minska detta missbruk. Och det för¬
hållandet^ att denna tanke på statens och kommunernas fri¬
görande i största möjliga mån från beroende av de medel, som
inflyta från rusdryckerna, det förhållandet, att denna tanke mött
så liten opposition ute i landet bland myndigheter och korpora¬
tioner, som hörts i ämnet och yttrat sig över rusdrycksmedels-
kommitténs betänkande, är för mig ett starkt bevis på, att just
det medlet är ägnat att verka så som man tänkt sig, att det
skulle verka.
Nu finner jag å andra sidan ganska förklarligt, om städer¬
nas invånare tycka, att det är hårt, att de så starkt skola få
de inkomster minskade, vilka de hittills åtnjutit från denna han¬
tering. Dock anser jag, att när man bedömer denna fråga, då
man skall avgöra, huruvida det är mycket eller litet, huruvida
den period, som representerar avskrivningstiden, bör vara lång
eller. kort, måste man tänka på eu annan sak, som med denna
lagstiftning står i mycket nära sammanhang, en sak, för vilken
denna lagstiftning kanske kan sägas utgöra en grundval. Jag
tänker nämligen på den nya, den reformerade rusdryckslagstift-
ningen, som man väl får hoppas snart skall komma till stånd.
Jag föreställer mig, att det dock icke finnes någon i denna kam¬
mare, som icke hoppas, att man genom ett förnuftigt ordnande
av denna hantering skall kunna åtminstone rätt väsentligt minska
förbrukningen av dessa varor, och i den mån, som man minskar
den förbrukningen, minskar man ju också inkomsterna, åtmin¬
stone om minskningen av förbrukningen sker i någon mera av¬
sevärd mån. Alltså minskas ju de inkomster, som staten erhåller
av denna hantering, och, då det sedan blir fråga om att lämna
vissa belopp till städer och köpingar, får man ju, förefaller det
mig, ändå se till, att man icke ställer kraven på städernas och
köpingarnas bästa i detta hänseende så högt, att staten skall be¬
höva göra särskilda uppoffringar för att tillmötesgå dessa krav.
Torsdagen den 22 maj.
47 Nr 35.
Det är denna omständighet, som man så ofta glömmer, men
som man verkligen bör hålla för ögonen, då man bedömer ifråga¬
varande sak.
Herr Östberg frågade mycket emfatiskt: vad är målet för
den moderna rusdryckslagstiftningen? Ja, jag vill icke göra mig
till någon målsman för den moderna rusdryckslagstiftningen,
men kort och gott kan man väl ändå svara, att det närmast
liggande målet därför i alla händelser är att minska förbrukningen
och därmed minska det elände, som rusdrycksmissbruket medför.
Herr Östberg framhöll också den orättvisa, som skulle ligga däri,
att man nu ställer de medel, som gå till städer och köpingar på
avskrivning, under det man skulle låta landsting och hushåll¬
ningssällskap bibehålla de anslag, som nu ur samma medel
komma - ifrågavarande institutioner till del. Men jag anser för
min del, att den motivering, som härför är given, är ganska god.
Hushållningssällskapen hava ingen beskattningsrätt, och det finnes
väl icke mer än en mening om den saken, att hushållningssäll¬
skapen hava en synnerligen viktig uppgift att fylla, en uppgift,
sådan att, därest icke hushållningssällskapen funnes, man säker¬
ligen finge uttänka nya institutioner för att utföra de värv, vilka
hushållningssällskapen för närvarande hava sig anförtrodda, och
då bleve det givetvis staten, som i alla händelser finge släppa
till medlen för att upprätthålla dessa institutioner. Då man in¬
vänder: »ja, men hushållningssällskapen, de verka dock huvud¬
sakligen för en viss näring, nämligen jordbruksnäringen! så vill
jag dock erinra om, att dock även andra näringar både direkt
och indirekt åtnjuta understöd från statsmakternas sida och att
man därför icke kan kalla det för någon orättvisa, om hushåll¬
ningssällskapen få behålla de medel, som för närvarande av
statsmedel eller brännvinsmedel utgå till dem. Fullt detsamma
kan man ju icke säga om landstingen, ty landstingen hava verk¬
ligen beskattningsrätt, men å andra sidan tror jag nog, att även
där föreligga goda skäl för att bibehålla de nuvarande förhål¬
landena.
Herr Lindblad i Näriunda sade sig icke vara vidare impo¬
nerad av enigheten inom utskottet,__och jag måste erkänna, att
det förvånar mig icke efter herr Östbergs uppträdande. Men
jag tror i övrigt ändock, att just det förhållandet att ingen
utskottsledamot opponerat — jag menar i den formen att han
avgivit reservation — mot utskottets betänkande, det vittnar dock
om, att den ställning som utskottet intagit, är ganska stark. Ty
eljest förelåge väl dock intet skäl för somliga ledamöter att icke
reservera sig. Mig förefaller det såsom ganska genant att vara
Författnings-
förslag
angående
ändring i
brännvins-
försäljnings-
förordningen.
(Forta.)
som man icke gillar, utan att
med om ett utskottsbetänkande,
man reserverar sig.
Herr Lindblad talade rätt hårda ord om de nuvarande
bolagen, och den saken har jag ju ingen anledning att taga upp.
Nr 35. 48
Torsdagen den 22 maj.
Författnings- Jag gissar endast, att däri skulle ligga ett klander mot utskottet,
ar^å^d ^Ör ’c^e utskottet gått med på herr Lindblads speciella reform
ändring i P& nykterhetslagstiftningens område — hvilken ju bestod däri, att
brännvins- man skulle stryka de där orden att bolagen äro till för att arbeta
försäljnings- »i sedlighetens intresse». Utskottet har icke ansett den reformen
förordningen. vara av någ0t särskilt värde. För övrigt har det så ofta ironi-
(Forts.) gerats över det där uttrycket, att när jag nu har ordet och har
anledning att yttra mig om det, kan jag säga, att det har alltid
förefallit mig vara en godtköpsfras, ett ordrytteri. Man har sagt,
att brännvin kan man väl icke sälja i sedlighetens intresse. Nej, det
kan man icke, men man kan försöka att ställa det så i avseende
å brännvinshandeln att den i sedligt avseende gör så litet ont
som möjligt, och det är helt enkelt meningen med att man säger
att försäljningen skall anordnas »i sedlighetens intresse».
Herr Lindblad har här i kammaren liksom i en motion
givit uttryck för en särskild önskan angående ersättning för de
s. k. kommunandelarna. Jag skall då be att få framhålla, att
om det förslag, som i denna punkt föreligger, gäller i alldeles
eminent bemärkelse, att där hava meningarna stått ovanligt eniga.
För det första är detta förslag oförändradt sådant, som rusdrycks-
medelskommittén, vars sammansättning jag förut talade om,
föreslagit. Vidare har förslaget genomgått den skärseld, som jag
förut omnämnt, hos myndigheterna och där rönt ett ovanligt
gott mottagande. Icke så, att där icke förekommit några in¬
vändningar, men dessa invändningar hava dock varit icke blott
relativt få utan även absolut taget helt få. Det stora flertalet
av myndigheterna har uttalat sin stora belåtenhet med ifråga¬
varande anordning. Att förslaget har godkänts av nykterhets¬
kommittén och vunnit Kungl. Maj:ts gillande, kan ju icke i herr
Lindblads ögon vara någon vidare rekommendation, men så är
i alla fall förhållandet.
Herr talman, jag hade knappast ämnat att i detta skede av
överläggningen yttra mig vidare, men kanske jag dock bör hava
skäl att med några ord erinra om de ändringar i Kungl. Majt:ts
förslag, som utskottet vidtagit. De gälla, såsom kammarens leda¬
möter nu ha funnit och såsom även från statsrådsbänken erin¬
rats, huvudsakligen det förhållande, att utskottet funnit den pe¬
riod, vilken föreslagits såsom grundläggande för ersättningens
beräknande, vare flyttad för långt tillbaka i tiden, och därför har
utskottet ansett skäligt att flytta den fram, så att under denna
period den nya brännvinslagstiftning, som Riksdagen beslöt år
1905, vunnit tillämpning. Därigenom hava de belopp, som så¬
väl städer som köpingar, landsting och hushållningssällskap
skulle erhålla, blivit något ökade. Dock har utskottet beträf¬
fande förhållandet mellan landsting och hushållningssällskap vid¬
tagit en liten korrigering, om jag så får säga. Utskottet har
flyttat över 100,000 kronor av det belopp, vilket skulle ha kom-
Torsdagen den 22 maj.
49 Nr 35.
mit landstingen till godo, till hushållningssällskapen, därför att Författnings-
inom Riksdagen och icke minst inom denna kammare särskilda lördag
sympatier uttalas för, att de belopp, som. Kungl. Maj:t föreslagit ändring^
för hushållningssällskapen, måtte höjas. I alla händelser skulle brännvins-
landstingen erhålla 300,000 kronor mera per år, om utskottets försäljnings-
förslag antages, än som enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle hava'/öw'*w'”#e?!-
lämnats åt desamma. Hushållningssällskapen, för vilka Kungl. (Forts.)
Maj:t föreslår, att de skulle erhålla 1,750,000 kronor, få enligt
utskottets förslag 2,100,000 kronor. Det belopp, varmed städer¬
nas ersättning skulle ökas enligt utskottets förslag, jämfört med
Kungl. Maj:ts, är för hela tiden från år 1915 till och med 1935
i runt tal 9,300,000 kronor. Skillnaden mellan vad utskottet och
vad Kungl. Maj:t föreslagit utgör för år 1915 i runt tal 750,000
kronor för samtliga städer och köpingar. Dessutom har utskot¬
tet ansett, att de framställningar, som gjorts från köpingarnas
sida, borde tillgodoses. Detta sista är — det måste ju erkän¬
nas —• ett brytande av den princip, 1905 års lagstiftare tänkte
sig. Men det, som åtminstone för mig starkast har motiverat
detta, är att i alla händelser det inträder en minskning av dessa
inkomster 1915, en minskning, som man icke 1905 tänkte sig.
Jag vill till sist endast understryka, att det måhända starkaste
motivet för att till grund för medeltaisberäkningen lägga den se¬
nare period 1908—1912 som utskottet föreslagit är det förhål¬
landet, att det eljest blir ett så starkt steg mellan 1914 och
1915, att man väl kan tänka sig ganska stora svårigheter för
kommunerna, om det steget skulle ha tagits, men det steget blir
mindre genom utskottets förslag.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den föredragna
punkten.
Herr Meurling: Vi ha fått höra städernas klagan över de
förluster, som genom vad här blivit föreslaget komma att till¬
skyndas dem, och vi undra icke på denna klagan. Men vi vilja
gärna fråga: vad har landsbygden fått tåla i denna sak? Lands¬
kommunerna hava under hela den gångna långa tiden fått lida
av brännvinsförsäljningen i närmaste stad eller köping, icke alle¬
nast genom de penningsummor, som därigenom sugits från lands¬
bygden, utan de ha också fått dragas med fattigvård och myc¬
ket annat elände, som denna försäljning även för dem haft till
följd, utan att de liksom städer och köpingar därav haft någon
direkt inkomst. Det är väl icke för tidigt, att det utjämnas nå¬
got på detta område i avseende på förhållandet mellan stad och
land. Och vad får landsbygden nu, när det skall lämnas ett ve¬
derlag till landsbygden för vad som förloras uti andelar av de
medel, varom här är fråga? Den får ingenting, annat än blott
löften och förespeglingar. Vi hålla före, att detta bör behjärtas.
Visserligen har Kungl. Maj:t och utskottet, såsom vi hörde nyss,
Första kammarens protokoll 1913. Nr 35. 4
Nr 35. 50
Torsdagen den 22 maj.
Författnings
förslag
angående
ändring i
brännvins-
försäljnings-
förordningen.
(Forts.)
med ovanlig enighet veiat giva landsbygden den trösten, att —■
om lyckan är god nämligen — landsbygden kan hava utsikt
att få statsbidrag^ till skolorna höjt från -js till °/io av kostna¬
derna. Men om statsbidraget blir höjt på det sättet, så sker nog
detta oberoende av vad landsbygden nu kan få i vederlag. Det
är således en bestämd förlust, som landsbygden här får göra, då
den icke får något vederlag för de andelar, som den förut haft
och fått uppbära genom statskontoret. Dessutom är det ju myc¬
ket ovisst, huruvida en förhöjning av statsbidraget kan komma
att bifallas. När den frågan behandlades såsom en självständig
skolfråga 1911, blev den avslagen. Man kan ju icke veta, hur
det kan gå nästa gång, den kommer fram. Därför har det hit¬
tills på många håll mött ogillande, att en skolfråga blivit på sätt,
som här skett, inlindad i en brännvinsfråga.
Jag skulle helst vilja yrka bifall till herr Lindblads motion,
om vederlag till landskommunerna för deras andelar i bränn vins¬
medlen, men då troligen ett sådant yrkande icke nu kan hava
utsikt att vinna bifall, må då vederiaget till landskommunerna
fara, blott att det vinnes, som ändock är avsett att vinnas genom
detta här framlagda förslag. Och vi få väl på landsbygden nöja
oss med att kammarens protokoll utvisar, att kammarens bifall
till att eu omtvistad skolfråga bär indragits i utskottets motive¬
ring icke är enhälligt.
Herr Östberg, Johan: Herr talman! Utskottets ärade ord¬
förande riktade mot mig den förebråelsen, att jag icke reserve¬
rat mig; jag hade då, menade han, icke rätt att uppträda på det
sätt, som jag gjort. Jag behöver icke föra i hans minne, huru¬
som jag ville reservera mig i utskottet, men då det förklarades,
att förutsättningen för att det över huvud skulle bliva något
resultat vore ett enhälligt utskott, så ville jag, då jag endast är
suppleant i utskottet och således endast tillfälligtvis kommit att
deltaga i dess förhandlingar, icke, att det skulle hänga på min
röst, om utskottsledamöterna i övrigt vore ense, men jag förbe¬
höll mig uttryckligen att få i kammaren framlägga mina syn¬
punkter på de principer, som lågo till grund för detta förslag.
Det är mot dessa principer, som jag i mitt föregående uttalande
har vänt mig.
Jag har ock fortfarande den uppfattningen, att om man
talar om det allmännas och samhällets frigörande från rusdrycks-
medel och därmed vill motivera, att städernas inkomster äro
ställda på avskrivning, under det att landstingets, hushållnings¬
sällskapens och statens bibehållas, så är detta ett resonemang,
som icke är logiskt. Jag vill vidare betona, att om här förelåge
en lagstiftning, syftande till, såsom herr Karlsson framhöll, att
minska konsumtionen av spirituösa och det elände, som därmed
följer, så finge naturligtvis städerna utan knot finna sig däri,
Torsdagen den 22 maj.
51 Nr 35,
men det är icke så och det är ej heller på något sätt påvisat, att Författnings-
den nuvarande, år 1905 vidtagna, anordningen skulle lägga hin- förslag
der i vägen för eu sådan lagstiftning, ty det veta ju herrarne,
att intresset för nykterheten även i städerna är mycket starkt, brännvins-
Det har framhållits här från statsrådsbänken, att städerna försäljning«•
skulle hava lindrigare skatter än landsbygden och att därför den förordningen.
utjämning, som denna lag ställer i utsikt, skulle vara på sin (Forts-)
plats. Men är det verkligen undersökt, i vad mån detta i reali¬
teten äger rum? Att skatten i vissa landskommuner per fastig¬
hets fyrktal är något hög, visar i och för sig ingenting, ty det
beror på huru taxeringen av fastigheterna är verkställd. Och
det måste väl envar av herrarne medgiva, att kostnaderna att
leva i städerna — ty man lever ju icke av högre eller lägre
skatt — även om man inskränker sig till att skaffa sig livets
nödtorft, i regel äro väsentligen högre än på landsbygden. Och
icke bliva levnadskostnaderna i städerna förminskade därigenom,
att man ställer i utsikt, att debetsedlarne skola höjas. Men det
är just det olyckliga med hela detta förslag, att det behandlas
fristående från hela kommunalskatteproblemet och fristående från
varje utredning om statens och kommunernas, i synnerhet stä¬
dernas, inbördes förhållanden.
Jag tillät mig också, då jag sist hade ordet, att uppvisa,
hurusom olika principer gjort sig gällande vid behandlingen av
landsting å ena sidan och städer å den andra, och det medgiver
också utskottets ärade ordförande, men han säger, att det finnes
goda skäl därför. Dessa har han emellertid icke anfört, och
säkerligen finnas heller inga skäl alls. Landstingen ha ju beskatt¬
ningsrätt liksom städerna, varför skall man då behandla dem olika?
Vad hushållningssällskapen beträffar, försvarade utskottets
ordförande deras fixa bidrag med att de fylla ett visst ändamål
och att staten även understöder andra näringar. Ja, staten under¬
stödjer andra näringar på det sättet, att den lämnar ett bestämt
anslag, vars användning kontrolleras, men här lämnas anslag till
hushållningssällskapen, utan att staten över dem utövar någon
kontroll.
En närmast föregående ärad talare framhöll, huru landsbyg¬
den missgynnades genom att brännvinshantering ägde rum i stä¬
derna, och städerna på så sätt droge till sig penningar från lands¬
bygdens invånare på ett orättfärdigt sätt. Därvidlag vill jag
endast fästa uppmärksamheten på att nuvarande lagstiftning icke
lägger något hinder i vägen för att även landsbygden ordnar
sig med utskänkningsbolag, så att i detta avseende har 1905 års
lagstiftning ställt städerna och landsbygden på samma plan.
Herr talman! Jag har icke heller nu något yrkande.
Herr von Mentzer: Herr talman! Den förste ärade tala¬
ren sökte göra gällande, att nu föreliggande utlåtande är en pro-
Kr 35. 52 Torsdagen den 22 maj.
Författnings- dukt av eu sammanslagning av landsbygdens ekonomiska in-
fdrslag tressen och ett nykterhetsintresse. Det synes mig, som om han
ändring icke hade så synnerligen goda skäl för ett. sådant påstående. Om
brännvins• vi tänka något efter, huru det hänger ihop, så finna vi ju, att
försäljnings- städerna ha fått ansenliga summor att använda till fyllande av
förordningen. ^ behov, som föreligga. Hushållningssällskap och landsting ha
(Forts.) också f^t medel för fyllande av de behov, som de för tillfället
hava, men vad hava landskommunerna fått? Hava de fått
något för fyllandet av de behov, vartill de ha beräknat att an¬
vända dessa medel? Nej, visst icke! Till dem har det i stäl¬
let lämnats ett löfte, att de möjligen skola få medel till något,
som de icke hava begärt, nämligen till gäldande av kostnaderna
för folkskollärarnes underhåll. Detta sätt att gå till väga, att
sammankoppla två frågor, har redan blivit framställt på ett sätt,
som jag finner fullt riktigt. Det har icke angivits några verk¬
liga skäl, varför dessa båda frågor, frågorna om rusdrycksmed-
lens användning och folkskollärarnes avlöning skulle samman¬
kopplas. Utskottets ärade ordförande hade ju icke något. annat
skäl att angiva för denna anordning, än att det skulle råda eu
ovanligt stor enighet på området, men jag undrar just, hur det
är med denna enighet, om man granskar den eu liten smula.
Om herrarne vilje se efter, vad det står på sid. 147 i den kungl.
propositionen, så finna ni, att det i fråga om ersättningen av
den s. k. kommunandelen står till att börja med sålunda: »Föl¬
jande myndigheter ha avgivit motiverat tillstyrkande av kom¬
mitténs förslag:» — här uppräknas Konungens befallningsha-
vande i fem län. Vidare står det: »Följande myndigheter hava
framställt anmärkningar i allmänhet mot kommitténs förslag
eller påyrkat annan form för vederlaget än det av kommittén
föreslagna:» — här uppräknas överståthållareämbetet samt Kon¬
ungens befallningshavande i fem län. Att då enigheten bland
de högsta myndigheterna, som yttrat sig, har varit så obegrip--
ligt stor, kan jag inte finna; men går man till landstingen,, så
blir man ännu mera förvånad, ty det heter, att ett landsting
har motiverad tillstyrkan av förslaget och fyra landsting ha
framställt anmärkningar emot det. Sedan hava visserligen av
de underordnade myndigheterna flertalet uttalat sig till förmån
för kommitténs förslag, men det är dock så många som sex
stycken av dessa underordnade myndigheter, som ha framställt
anmärkningar mot kommitténs förslag, under det att fjorton ha
anslutit sig till kommitténs förslag. Då jag nu för min del tyc¬
ker, att det är en ganska allvarsam anmärkning, som i detta
stycke kan göras mot utlåtandet, skulle det kunna finnas skäl
för att vilja ansluta sig till herr Lindblads motion, men han
har nu icke själv funnit anledning att yrka bifall till densamma,
och då har ju icke jag det heller, detta så mycket mindre, som
jag icke allenast, såsom herr Östberg sade, tillhör den grupp,
Torsdagen den 22 maj.
53 Nr 35
som icke vill undertrycka nykterhetspolitiken, utan jag vill med Författnings-
all den förmåga, jag har, befrämja den. Då jag är övertygad ^6r^de
om att utlåtandet' i" stort sett kommer att verka främjande på
nykterhetspolitiken, så skall jag icke framställa något avslagsyr- brännvins-
bände, och jag har icke heller något annat yrkande att göra. försäljnings-
förordninoen.
Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad ut- (Forts.)
skottet i förevarande moment hemställt.
Mom. 2.
Utskottets förslag till förordning angående ersättning till std-Författnings-
der, vissa köpingar, landsting och hushållningssällskap för till stats-
verket indragna hrännvinsförsäljningsmedel. ersättning *ill
I den av herr Lemlie m. ti. inom Andra kammaren avgivna städer m. fl.
motionen, nr 350, hade föreslagits, att Riksdagen ville besluta,
dels att 1 § av förevarande förordning skulle erhålla viss försäljnings-
ändrad lydelse, medel.
dels ock att till förordningen skulle fogas ett övergångsstad-
gande av uppgiven lydelse.
Herr Lindblad, Ernst, hade i sin motion, nr 147, föreslagit,
att Riksdagen ville besluta följande tillägg till förordningen angå¬
ende ersättning till städer, vissa köpingar, landsting, hushåll¬
ningssällskap och kommuner för till statsverket indragna bränn-
vinsförsäljningsmedel:
Sedan samtliga brännvinsförsäljningsmedel ---samt lands¬
ting, hushållningssällskap och kommuner av statsmedel — —
stadgas.
5 §. Likets samtliga kommuner erhålla årligen tillhopa
3,900,000 kronor att fördelas dem emellan efter folkmängd.
6 §. Statskontoret skall — — samt de i 2, 3 och 5 §§
föreskrivna, så snart — — tillgängliga.
Denna förordning--1 januari 1915 med övergångsstad-
gande enligt 1911 års kommittéförslag.
Herr Holmquist: Herr talman! Det har redan under
diskussionen angivits, och det framgår tydligt av utskottsutlåtan¬
de!, att ifrågavarande utlåtande är frukten av en kompromiss
mellan olika synpunkter. För min del kan jag icke annat än
lyckönska utskottet till det resultat, som det har kommit till, och
detta resultat gör på mig ett rent av imponerande intryck, då
man förstår.. vilka krafter det skall ha kostat utskottet att få
herr Johan Östberg, som här för oppositionens talan med frejdigt
mod, att i utskottet ikläda sig rollen av biskop Brask. Vad mig
själv beträffar, så dristar jag icke i någon del att, då det rör
utskottets här gjorda hemställan, uttala någon annan mening än
Kr 35. 54
Torsdagen den 22 maj.
Författning»-
förslag
angående
ersättning till
städer ni. fl.
för indragna
brännvins-
försäljnings-
medel.
(Forts.)
utskottets. Mitt tvivel rör endast en del av utskottets motivering,
nämligen den, som förekommer på sid. 32. Som bekant, har ut¬
skottet i det föreliggande betänkandet hemställt om, att det i eu
författning skall lixeras landsting och hushållningssällskap till¬
kommande ersättningar för de till statsverket indragna bränn-
vinsmedlen. Som bekant, är redan nu landstings och hushåll¬
ningssällskaps jämte övriga vederbörandes rätt till andel i bränn-
vinsmedlen omgärdad med lagens hägn genom en författning,
som icke kan ändras utan Konungens och Riksdagens samman¬
stämmande beslut. Genom den författning, som utskottet föreslår,
som jag nyss nämnde, är här i betänkandet iakttaget enahanda
omgärdanden av landstings och hushållningssällskaps intressen.
Men i denna motivering heter det:
»I fråga om städer och köpingar synes den valda formen
av en förordning för beslutens avfattande vara påkallad därav,
att det här gäller framställandet av en plan, efter vilken avskriv¬
ning av ersättningarna skall under en följd av år äga rum. Be¬
träffande ersättningarna åt landsting och hushållningssällskap gäl¬
ler det däremot anslag, som avses att utgå tills vidare, intill dess
annorlunda av Riksdagen beslutas. Man torde därför kunna ifråga¬
sätta, huruvida sistberörda ersättningar böra grundas på annat
beslut än det, som gäller deras uppförande i vederbörande riks¬
stat. Skillnaden mellan de bestämmelser, som röra ersättningen
åt städer och köpingar, och dem, som hava avseende å ersätt¬
ning till landsting och hushållningssällskap, framträder särskilt
påfallande, då man aktgiver på, att de förras giltighet är från
början begränsad till den tid, som avskrivningen omfattar, under
det att de senare äro avsedda att gälla tills vidare för en icke från
början begränsad tid. Under förutsättning, att icke under den
period, som avskrivningen av ersättningen till städer och köpingar
skall omfatta, ändring sker i bestämmelserna om ersättning till
landsting och hushållningssällskap, skulle, med fullföljande av
den i Kungl. Maj:ts proposition föreslagna anordningen, efter ut¬
gången av nämnda period sistberörda bestämmelser ensamma
hava sin plats i den ifrågavarande författningen.
Utskottet har med vad sålunda anförts velat fästa uppmärk¬
samheten på, att bestämmelserna om ersättning åt landsting och
hushållningssällskap lämpligen kunna utbrytas ur ifrågavarande
förordning, i förväntan att Kungl. Maj:t för nästkommande Riks¬
dag framlägger förslag i sådant hänseende. Genom eu dylik åt¬
gärd komma även landsting och hushållningssällskap att bli full¬
ständigt frigjorda från varje beroende av det allmännas inkomster
från brännvinsförsäljningsmedel.»
Ja, kontentan av denna utskottets motivering är ju helt en¬
kelt den, att landstings och hushållningssällskaps rätt till ersätt¬
ning skall flyttas från att vara, som utskottet i klämmen här före¬
slår, eu Koungens och Riksdagens gemensamma lagstiftningsfråga
55 Nr 35.
Torsdagen den 22 maj.
till att bliva eu enkel och ren statsregleringsfråga. Det är all- Författnings-
deles givet, att man för närvarande icke behöver uttala någon
allvarlig fruktan för att icke Riksdagen och Kungl. Maj:t skall ersättning till
behjärta, och fullt behjärta, de stora statsintressen, som ligga i städer ro. fl.
att understödja särskilt hushållningsällskapen för de syften, för för indragna
vilka dessa verka. Om landstingen behöver jag mindre tala, p™™™ings-
ty de äga sin egen beskattningsrätt. Men då man här i kamma- medel.
ren hör sådana uttalanden, som t. ex. att hushållningssällskapen fFort[0
skulle vara »okontrollerade föreningar», och då man å andra '
sidan måste säga sig, att en förändring i den riktning, denna
motivering antyder, ovillkorligen innebär ett försvagande av
den rättsställning, som hushållningssällskapen ha rätt att for¬
dra, sä tillåter jag mig, herr talman, att hemställa om att denna
del av motiveringen må ur betänkaudet utgå.
Herr Dahl: Herr talman! Den ofta här i dag omtalade en¬
hälligheten i föreliggande betänkande är utan tvivel värd allt
erkännande såsom produkt av parlamentarisk konstskicklighet,
men då jag tog de! av detta betänkande, så kunde jag, åt¬
minstone icke beträffande den punkt, som rör städernas ersätt¬
ningar, godkänna det betyg, som utskottets ärade ordförande gav
åt samma betänkande, då han nyss framställde det påståendet,
att utskottets ståndpunkt var så synnerligen stark. Det förekom¬
mer, som om, sakligt sett åtminstone, detta betyg redan till sitt
värde har . blivit väsentligen reducerat av den självbekännelse,
som herr Östberg här avgivit, utan vilken man nästan i alla fall
kunde känna sig föranledd att antaga, att denna enhällighet hade
vunnits i klenmodighetens och resignationens tecken. Jag hade
likväl icke trott, att de många upplysta män, som ha särskild
förutsättning att väl känna städernas ställning till denna fråga,
skulle så alldeles utan motstånd gå med på vad jag för min del,
såsom jag tror, på goda grunder måste beteckna såsom en själv-
uppgivelse. Jag vet väl, att utsikterna till eu ändring icke äro
stora, men jag skall söka freda mitt samvete genom att fram¬
lägga några synpunkter, som jag hoppas, att lierrarne, då jag
lovar att fatta mig kort, skola skänka någon uppmärksamhet.
Herr Östberg talade om städernas intresse; jag skulle vilja
vända något på den frasen och i stället säga städernas rätt.
Visserligen avfärdar nykterhetskommittén detta tal om städernas
rätt med förklaringen, att städerna icke »äga någon rätt till evär¬
delig andel» av dessa rusdrycksmedel. Såvida man med rätt här
avser en utfästelse åt städerna, som skulle binda statsmakternas
lagstiftningsbefogenhet, är det alldeles klart, att nykterhetskom¬
mittén har skäl för sitt påstående, men om man däremot menar
ett på skäl och fog grundat anspråk hos städerna, så tror jag
förvisso, att nykterhetskommittén har orätt. Ur två synpunkter
föreligga enligt mitt förmenande från städernas sida synnerligen
Nr 35. 56 Torsdagen den 22 maj.
Författnings- välgrundade anspråk att få vara bibehållna vid dessa medel.
angående Den första . synpunkten innefattar städernas förpliktelse att be-
ersäitning till kosta vissa institutioner med avseende på rättsväsendet, ordnings-
städer m. fl. väsendet och hälsovårdsväsendet. Jag skall icke trötta med många
för utdrag,m siffror, men jag skall be att få till protokollet fastslå några stveken,
försäljnings- för att’ innaD denna kammare skall gå att fatta beslut i saken,
medel det icke må saknas påminnelse om den ekonomiska innebörden
(Forts.) kos denna del av frågan. Den sista statistik, som jag har kun¬
nat få för mig tillgänglig, avser år 1910. Då uppgingo städer¬
nas utgifter — i runda tal — för magistrat och rådstuvurätt till
2 miljoner kronor, för polisväsendet 5,600,000 kronor, för sundhets-
vården 8,200,000 kronor, alltså summa 15,800,000 kronor. Bränn-
vinsmedlen för samma år uppgingo till 8,500,000 kronor i runt
tal. Så bör jag nämna, att tolagsmedlen, eftersom de spela eu
så stor roll vid bedömandet av städernas särställning, uppgingo
till 3,100,000 kronor. Således uppgingo städernas särskilda in¬
komster av nyssnämnda slag till i runt tal 11,700,000 kronor,
men deras utgifter för nyss angivna ändamål till 15,800,000 kro¬
nor. Kammaren behagade därav finna, att de särskilda pålagor,
som påvila städerna, vida överstiga de fördelar, som städerna
under dessa titlar särskilt för sig åtnjuta. Det har också vid
detta ärendes tidigare behandling aldrig ifrågasatts annat, än att
i samband med det fullkomliga borttagandet av brännvinsmed-
len ett reglerande åtminstone i vissa delar av dessa utgifter skulle
ske. _ I tidigare motioner har det alltid antytts, att samtidigt med
eu indragning skulle eu reglering härav företagas. Rusdrycks-
medelskommittén förklarar uttryckligen sin mening vara, att sam¬
tidigt en reglering av dessa frågor borde verkställas. Nykter¬
hetskommittén vågar icke heller avvisa detta krav, lika litet som
den föredragande departementschefen, men av rena bekvämlig¬
hetsskäl vill man icke hopkoppla dessa frågor med varandra,
därför att det skulle »komplicera och fördröja» avgörandet av
denna fråga om rusdrycksmedlens indragande. Man kan således
icke förneka rättvisan och billigheten av att städerna bleve be¬
friade från vissa av dessa pålagor, men för att den föreliggande
frågan skall hastigt och bekvämt kunna lösas, så skola städernas
anspråk ställas på en oviss framtid!
Det finnes utom den av mig nyss anförda rättssynpunkten
ytterligare en annan synpunkt, nämligen den omständigheten, att
statsmakterna ha givit städerna välgrundad anledning att för av¬
sevärd framtid räkna med dessa inkomster. Jag skall be att få
erinra kammaren om, att ännu så sent som år 1905 föreslog
Kungl. Maj:t Riksdagen, att städernas andelar av dessa bränn-
vinsmedel skulle begränsas till ett visst maximibelopp, men detta
förslag avvisades av Riksdagen, som i stället visserligen minskade
städernas kvotandelar, men i alla fall fastslog, att städerna fort¬
farande skulle åtnjuta kvotandelar i förhållande till den verkliga
Torsdagen den 22 maj.
57 Nr 35,
inkomsten av brännvinsförsäljningen. Därmed hade ju städerna Författnings-
fått på hand — särskilt om man beaktar, att, på grund av re- förslag
formen, inkomsterna i städerna måste ökas, ehuru kvotandelarna ersättning till
minskades — att de fortfarande under en lång tid kunde räkna städer m. fl,
med avsevärda inkomster av dessa medel. Vid behandlingen för indragna
av dessa ärenden om obligationslån, som Kungl. Maj:t allt som brännnm-
oftast har haft att handlägga, och därvid Kungl. Maj:t haft att
granska finansplanerna för dessa lån, som ofta nog sträcka sig (ports)
över 40 år, har Kungl. Maj:t varit i tillfälle att konstatera,
hurusom städerna räknat med dessa medel. Huru kan då Kungl.
Maj:t nu utan vidare avfärda städernas så nära till dessa medel
knutna ekonomiska intressen och ställa dem på avskrivning på
denna period från 1915 till 1935?
Jag ber att till belysning av denna fråga angående den eko¬
nomiska betydelsen för städernas budget och för deras låneväsen,
som brännvinsmedlen hava, få anföra jämväl några få siffror.
För år 1910 utgjorde de svenska städernas skulder sammanlagt
i runt tal 516 miljoner. Jag är icke i tillfälle att för det året
lämna någon upplysning om fördelningen i svävande skuld och
obligationsskuld, men för år 1908 finnes en sådan utredning i
ett av Svenska stadsförbundets sekreterare utgivet arbete, och. då
visar det sig, att av 1908 års sammanlagda skulder för städerna,
som — i runt tal — voro beräknade till 430 miljoner, utgjordes
icke mindre än 386 miljoner av lån, av vilka 295 miljoner voro
obligationslån, 19 miljoner lån på längre tid och 71 miljoner
korttidslån. Det lär väl vara alldeles uppenbart, att när städerna
ha påtagit sig sådana skuldbördor i icke ringa mån även för
ändamål, som i viss mån komma även landsbygden till godo, så
måste det vara icke allenast en stadsangelägenhet, utan det blir
eu statens angelägenhet att tillse, att icke genom för tvära rubb¬
ningar i dessa beräknade inkomster städernas ekonomi äventyras.
Och att för många, särskilt mindre och medelstora städer all¬
varliga ekonomiska svårigheter skulle vållas genom den före¬
slagna avskrivningen, därom torde var och eu av herrarna, som
något känner dessa förhållanden, vara övertygad. Jag ber endast
att få erinra därom, att enligt den nuvarande grunden skulle
städerna år 1915 erhålla i runt tal 6,600,000 kronor, enligt ut¬
skottets förslag 5,600,000. Det är således en avsevärd minsk¬
ning. Under perioden 1915—1935 har utskottet beräknat sum¬
man av ersättningarna till 65 Vä miljoner. Det skulle efter nu¬
varande ordning, och med beräkning av att inkomsterna skulle
stå på samma höjd, som de stodo 1911, göra 84Yä miljoner. Så¬
ledes skulle minskningen i runt tal utgöra 19 miljoner. Jag ber,
att herrarna ville noga beakta vad alla myndigheter, som hand¬
lagt denna fråga, samt de kommittéer, som utrett frågan, uttalat
såsom sin mening beträffande städernas ställning till själva av-
skrivningsförfarandet.
Kr 35. 58
Torsdagen den 22 maj.
Författnings- Rusdrycksmedeiskommittén säger, »att någon tvekan ej bör
förslag råda därom, att, vid en indragning till statsverket av brännvins-
ersättningetillme^en’ kommuner och de institutioner, som hittills åtnjutit dessa
städer m. //.medel, erhålla eu ersättning, vilken synes böra så nära som möj-
för indragna ligt anpassas efter vad de hittills uppburit».
brännvins- Nykterhetskommittén betonar, att »avskrivningen bör å ena
'°rSnudeigS sidan vara så ordnad, att den icke bringar städernas ekonomi ur
(Forts) jämvikt, d. v. s., att avskrivningen sker med icke alltför stora
belopp årligen samt att hela avskrivningstiden icke göres kortare,
än att städerna under densamma kunna hinna anpassa sin eko¬
nomi efter de nya förhållandena». Och föredragande departe¬
mentschefen fastslår, att det »gäller att tillse, att inkomstminsk¬
ningen icke medför några störande rubbningar i städernas ekonomi».
Går man ut från de premisser, som sålunda fastslagits, kan det
då vara rimligt att komma till det slut, som innefattas i Kungl.
Majrts förslag eller i utskottets betänkande? För min del tror
jag det icke, och jag vågar verkligen icke alldeles utan hopp om
framgång lägga herrarna på hjärtat, om icke här är möjligt att
göra någon jämkning. Såsom utgångspunkt för ett jämkningsför-
slag har jag och mina medmotionärer påyrkat en övergångstid
av icke mindre än 40 år. Till denna motion är jag förhindrad
att yrka bifall, därför att den icke innehåller något formulerat
författningsförslag. Men jag ber att få hänvisa herrarna till den
motion, som väckts i Andra kammaren av herrar Zetterstrand
och Lemke m. fl., som syftar till fastställande av den grund,
som föreslagits av rusdrycksmedeiskommittén, d. v. s. en fallande
skala under åren 1915—1921, och därefter årlig ersättning
med lika belopp, vilket i motsats till kommitténs förslag är be¬
räknat på samma grundval, som utskottet här använt, d. v. s.
på eu beräkningsgrund av åren 1908—1911.
När jag, herr talman, kommer att yrka bifall till motionen,
gör jag det naturligtivs icke i syfte och förhoppning att få bi¬
fall till denna motion, utan jag gör det i förhoppning, att detta
förslag skulle kunna innebära ett uppslag till sammanjämk¬
ning på den linje, som bevillningsutskottets ärade ordförande
själv bär angivit såsom den enligt hans mening rättvisa och rik¬
tiga. Jag kan icke neka till, att jag är något litet förvånad över
att han sakligt sett fann utskottets ståndpunkt så stark, när han
så nyligen såsom reservant i nykterhetskommittén har ansett, att
man med en avskrivningsperiod av 29 år med Va» om året
skäligen och lämpligen tillgodosåge städernas intressen. Jag är
således i den lyckliga situationen att faktiskt kunna åberopa
mig på bevillningsutskottets ordförandes betydande auktori¬
tet, när jag ber att få anvisa just den jämkningslinjen såsom
önskningsmål. För att kunna komma till detta mål ber jag så¬
ledes att få hemställa om bifall till den av herrar Zetterstrand
och Lemke m. fl. väckta motionen.
' Torsdagen den 22 maj.
59 Nr 35.
Herr Ericsson, Qilas: Jag är verkligen mycket frestad att Författnings-
ingå i svaromål på de anföranden, som hållits särskilt av herr förslag
Östberg och den siste ärade talaren för att icke även nämna min ersättning etili
vän på sörmlandsbänken. Men vid denna sena timme på dagen städer m. fl.
skall jag avstå därifrån och endast med anledning av det sista för indragna
anförandet göra några erinringar. brännyins-
Herr Dahl uttalade sin förvåning över att hans menings- '^medd'9*
fränder från städerna hava utan motstånd gått med på det före- (Forts)
liggande förslaget och således varit med om självuppgivelsen,
såsom han sade. Men under den tid jag deltagit i utskottets be¬
handling av detta ärende — jag har nämligen icke deltagit
hela tiden — får jag säga, att det var långt ifrån att de upp-
gåvo sin ståndpunkt som städernas försvarare, att de till det yt¬
tersta försökte göra sin mening gällande, och jag tror, att den,
som närmare satt sig in i utskottets utlåtande, skall finna, att
det är stadsrepresentanterna, som i utskottets kompromissförslag
tagit brorslotten. Det är nämligen, såsom vi litet var känna, eu
gammal strid, som här blossat upp, striden mellan lands- och
stadsintresset, och det har varit så ända in i den sista behand¬
lingen, oaktat frågan nu ligger före med anledning av helt andra
synpunkter. Men då den sista ärade talaren nu har framfört
städernas intressen så skarpt, som han gjorde, torde det tillåtas
även mig såsom representant för landsbygden att framhålla
några synpunkter, som göra sig gällande från den sidan.
Det är nog sant, som den nästföregående talaren påpekade,
att då frågan förevarit i ett tidigare skede, hava städerna
framhållit sina önskemål, men på samma sätt hava även lands¬
bygdens representanter gjort, och de hava havt lika goda skäl för
sin erinran om att städerna icke äga varken juridisk eller moralisk
rätt att hava den här ifrågavarande förmånen sig tillförsäkrad
för ali framtid. Det har således förut kämpats inom Riksdagens
kamrar om den här saken, men denna strid har knappt sträckt
sig utom riksdagshusets murar. Nu är emellertid förhållandet
annorlunda. Nu, då nykterhetsspörsmålet blivit mera brännande,
har frågan trängt ut i bygderna, och man har nu där insett,
vilka ekonomiska förmåner städerna haft i det här avseendet
under långa tider, och det kravet gör sig alltmer gällande, att
detta förhållande icke bör fortsätta i framtiden. Jag kan nämna
för herrarna, att på flera ställen, icke blott i det län jag tillhör,
utan även från andra håll, har jag fått skarpa tillrättavisningar
för att jag gått städernas intressen till mötes så långt, som jag
gjort i de båda kommittéer, som förberett frågan. Det framhålles
nämligen, att då städerna ha fått njuta sådaua förmåner så
länge, böra de icke rättvisligen längre få ha dem kvar, utan en
utjämning bör ske så fort som möjligt. Och dessa krav ha
också framkommit vid årets riksdag i form af motioner, som
yrkat på att avskrivningen skulle försiggå på mycket kortare
Nr 35. 60
Torsdagen den 22 maj.
Författnings tid, än Kungl. Maj:t föreslagit. Det är nämligen motioner
förslag TäCkta i den vägen inom båda kamrarna, i hvilka yrkas på eu
ersättning^ll övergångstid av endast tolv år. Mina sympatier för någon lik-
sfäder m. fl. n&nde lösning har jag under den förberedande behandlingen
för indragna tydligt ådagalagt, men fått jämka med mig. Herrarna torde
brännvins- således förstå, att, då man har så olika intressen att tillgodose
en sammanjämkning sådan som denna, man icke bör förvåna
(Forts) sig över, att det är missnöje på alla håll över det resultat, som
nås. Och för min del får jag säga, att därest jag varit när¬
varande, när sammanjämkningen kom till stånd, tror jag icke,
att jag gått med på förslaget, sådant det föreligger. Nu är det
i alla fall på det sättet, att. eu sammanjämkning inom utskottet
kommit till stånd, och jag har icke hört en enda, som är belåten
med densamma, men det är ju så i alla frågor, där man samman-
jämkat stridiga intressen, att ingen känner sig belåten med re¬
sultatet; men man får giva sig till freds med att man fått vara
med på ett hörn litet var. Jag tror således, att man icke har
något annat att göra i det föreliggande fallet än att godtaga
utskottets förslag.
Jag skall, innan jag slutar dessa korta erinringar, göra
ännu en. Jag gör den, därför att den sista ärade talaren fram¬
ställde ett yrkande, såsom han sade, i förhoppning att man
skulle få en sammanjämkning till stånd, som ginge utöver ut¬
skottets förslag. Men jag vill säga, att det ligger fara i ett
sådant resonemang. Jag är säker på, att om ett sådant beslut
kommer från denna kammares sida, kommer det att mötas i
medkammaren med ett motdrag, som kanske går så långt, att
den slutliga sammanjämkningen kommer att pruta av på ut¬
skottets förevarande framställning. Och det tror jag icke, att
förslagsställaren vill vara med om.
Och så en annan sak, som pekar på försiktighet i föreva¬
rande fall. Genom det beslut, kammaren nyss har fattat, hava
vi godkänt 25 § i brännvinsförsäljningsförordningen, däri det
stadgas en indragning av försäljningsmedlen till statsverket. Då
tror jag, att det är bäst, att städerna i det här fallet äro
försiktiga. Annars kunna de kanske få nöja sig med vilken
sammanjämkning som helst, sedan det nu beslutats, att dessa
medel skola ingå i statskassan.
Jag ville i denna sena timme endast påpeka detta, herr
talman, och ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Lindblad, Ernst: Vid den här punkten anhåller jag
att få yrka bifall till eu ny § 5 i förordningen, att »rikets samt¬
liga kommuner erhålla årligen tillhopa 3,900,000 kronor att för-
deles dem emellan efter folkmängd,» och att i 6 § göres den
ändring, som är uttalad i min motion med avseende på tiden
för betalandet av detta bidrag till kommunerna. Och jag får
Torsilagen den 22 maj.
61 Nr 35.
tillägga, att när två särskilt nykterhetsvänliga talare i denna Färfattnings-
kammare uttalat sin undran över, att jag icke gjort något yrkande,
så får jag förklara, att detta ej kunnat ske förr än vid denna isättning Ull
punkten.' Jag får ock utbedja mig deras stöd, som jag sätter sär- städer m.fi.
skilt värde på, då härav framgår, att det icke är något attentat för indragna
mot nykterheten från min sida. Jag kan icke finna någon orsak,
varför man nu skulle fastslå bestämmelser, huru kommunerna 7 mejei
i riket i allmänhet skola använda sina bidrag från statsverket yrorts.)
i stället för dem, som hittills utgått av brännvinsmedlen, när man
icke begagnar tillfället att på samma gång säga, huru landstingen
skola använda sina bidrag, utan de få in blanco 3 miljoner kro¬
nor. Jag förstår icke, varför den ena kommunen skall komma
under förmynderskap av Riksdagen, när icke de andra, de större
kommunerna, behöva sådant förmynderskap.
Jag skall inskränka mig till detta uttalande.
Herr Karlsson: Jag ansåg mig böra begära ordet, då herr
Holmquist ifrågasatte en ändring i utskottets motivering. Jag
vill med några få ord motivera denna motivering.
Utskottet har ansett, att det här gällde två olika anordnin¬
gar, så olika, att de icke borde hava rum i samma förordning.
Det gällde att ordna å ena sidan bidragen för städer och köpingar,
som äro underkastade avskrivning, och å andra sidan de för
framtiden bestående bidragen till landsting och hushållningssäll¬
skap. Om man utbryter ur denna förordning vad som rör bi¬
dragen till landsting och hushållningssällskap, förfaller av sig
själv denna förordning efter år 1935. Eljest skulle denna för¬
ordning efter den tiden endast innehålla stadgandet angående
landsting och hushållningssällskap. Nu vill jag särskilt stryka
under, att detta yrkande framkommit, såsom det även står i be¬
tänkandet, därför att om man införde dessa anslag till landsting
och hushållningssällskap på sina respektive huvudtitlar, komme
att med tiden till och med utplånas ur människornas minne, att
dessa medel förut hava utgjort brännvinsmedel. Nu är det eu
och annan, som privat och även offentligt förklarat sig vara
rädd för att det kunde falla en kommande Riksdag in att indraga
dessa anslag. Men jag vill hemställa till herrarna, om det verk¬
ligen finns den ringaste anledning till denna fruktan för att en
kommande Riksdag skulle vilja vidtaga en dylik åtgärd. För min
del är jag absolut övertygad om att för en sådan eventualitet
bör man icke frukta. Men härtill kommer verkligen en annan
sak, och det är, att hela detta förslag beror på en överenskom¬
melse, och gör man vissa ändringar här, vet man icke vad för
ändringar kunna komma att göras på andra sidan — jag menar
i Andra kammaren. Därför tycker jag, att det vore klokare att
låta det stå som det står.
Jag kan icke avhålla mig från att rikta några ord till herr
Nr 35. 62 Torsdagen den 22 maj.
Författnings- Dahl. Jag kan knappast ha något att invända mot det förslag
angående han framställde, särskilt då jag tänker på vad han ytterst syftade
ersättning till tdl> men jag får i likhet med herr Ericsson säga, att som saken
städer m. fl. nu ligger, är det förenat med ganska stor risk att vidtaga den
för indragna av herr Dahl förordade åtgärden. Då han var förvånad över att
Jörsäljninqs- gåtl med På utskottets förslag, därför att jag i december må-
medel. nad avgav ^ en reservation, som gick ut på en övergångstid till
(Forts.) 1949> så får jag0 saga> för det första, att det var en annan ut¬
gångspunkt då. År 1915 skulle städerna icke få så mycket, som
de enligt utskottets föreliggande förslag skulle erhålla. Och en
annan sak är den, att jag tror, att man gör klokt i att taga vad
man kan få i detta fall.
Rörande herr Lindblads yrkande ber jag att få yrka avslag
på detsamma, under det jag yrkar bifall till det föreliggande för¬
slaget i förevarande punkt.
Herr Ericsson, Aaby: Under en ärad talares yttrande vid
punkt 10 på dagens föredragningslista gjorde jag mig själv det
löftet att i synnerhet i denna sköna månad maj försöka yttra
mig så kort och koncist som möjligt, särskilt i de frågor, vilkas
öde syntes vara på förhand avgjort, och detta löfte skall jag för¬
söka hålla.
Jag skall be att med avseende på klämmen endast få yrka
bifall till utskottets förslag, men förbehålla mig full handlings¬
frihet med hänsyn till beslutet angående de indragna kommun¬
andelarna, då denna fråga å nyo kommer på Riksdagens bord.
Med avseende på motiveringen delar jag herr Holmquists
uppfattning, men jag tror det politiskt oklokt, om vi nu följde
honom och toge bort denna motivering, ty man kunde icke över¬
skåda vad därav kunde bliva följden vid frågans behandling i
Andra kammaren.
På grund därav yrkar jag bifall till bevillningsutskottets
ifrågavarande förslag.
Herr Kvarnzelius: Då jag varit motionär i frågan och
då det är på grund av en av mig väckt motion, som ärendet
nu föreligger, anser jag mig böra säga några ord, och vill
då framhålla, att det förslag, som nu föreligger från bevillnings¬
utskottet, ingalunda motsvarar de förhoppningar, som jag ställde
på ett dylikt förslag och som jag uttryckte i den motion jag
väckte 1907. Men tyvärr hava omständigheterna fogat sig så,
att jag fått ge vika undan för undan och gå med på kompro¬
misser undan för undan; det fick jag göra i Riksdagen, i rus-
drycksmedelskommittén, i nykterhetskommittén, och slutligen får
jag göra det även i dag. Men jag vill också säga, att utöver
det förslag, bevillningsutskottet här framkommit med, har jag
ganska svårt att tänka mig, att jag skulle kunna göra eftergifter,
Torsdagen den 22 maj.
63 Nr 35.
och i det fallet ber jag att få rikta en allvarlig och vördsam Författnings-
vädjan till de herrar, som nn förfäkta städernas intressen, att J°gdea„de
icke spänna bågen högre och vilja gå över vad bevillningsutskot- ersättning till
tets förslag innebär, ty det giver, såvitt jag förstår, städerna städer m. fl,.
inycket stora fördelar, om man ser saken ur samhällets i dess för indragna
helhet synpunkt. Det är icke heller så, som herr Dahl sade, att
ett bifall till hans yrkande, i avsikt att få ersättning utgående r°'
till 1949, skulle innebära detsamma som det förslag, berednings-
utskottets ordförande lagt fram inför nykterhetskommittéu. Tv
jag vill fästa herrarnas uppmärksamhet på, att ersättningsbelop¬
pet grundar sig icke på samma medeltalsberäkning, som nykter¬
hetskommittén föreslog. Bevillningsutskottet har lagt de fyra
sista årens vinstmedel till grund för sin beräkning, de år, som
givit de största vinstmedlen, under det att nykterhetskommittén
lågt ett 10-årigt medeltal till grund för ersättningsbeloppens be¬
räkning. Jag fäster uppmärksamheten på, att herr Dahl, som
dock är en mycket skarpsinnig jurist, icke lyckades prestera nå¬
got bevis för städernas rättsanspråk på dessa medel; han kunde
icke anföra andra skäl än de. som anförts av kommittén, näm¬
ligen billighetsskäl. När man giver städerna tjugu år, under
vilka de få ordna sin ekonomi, och när man ser, att i medeltal
det icke skulle behövas mer än något över 1 krona per bevill-
ningskrona för att ersätta de förlorade inkomsterna, så tror jag,
i synnerhet vid en jämförelse mellan städernas och landskom¬
munernas debetsedlar, att man skall finna, att städerna på nämnda
tid böra kunna ordna sin ekonomi på någorlunda tillfredsstäl¬
lande sätt.
Jag vill även fästa herrarnas uppmärksamhet på, att när
Riksdagen biföll det skrivelseförslag, som ligger till grund för
utskottets nu föreliggande förslag, var det icke alls frågan om
dessa ekonomiska intressesynpunkter, motsättningen mellan land
och stad, som utgjorde Riksdagens motiv, utan Riksdagen an¬
vände en annan motivering, som sedan hela tiden varit den bä¬
rande och gått igen i alla skrivelseförslag och även återfinnes i
rusdrycksmedelskommitténs betänkande sid. 19; och vad där an-
fores tror jag kan vara skäl uti att återföra i kammarens minne,
innan den fattar sitt beslut. Det heter nämligen i denna skri¬
velse: »Riksdagen hölle före, att med den växande nykterhets¬
rörelsen kraven på särskilda åtgärder till begränsning av handeln
med rusdrycker inom kommunerna alltmer skulle framträda
samt att efter utvidgningen av rösträtten kommunerna ävenledes
med den dem i sådant avseende förlänade makt skulle allt all¬
männare tillmötesgå dessa krav. Följaktligen vore en minskning
i vinsten av rusdryckshanteringen att förvänta; och därmed stode
staten, kommunerna, landstingen och hushållningssällskapen in¬
för nödvändigheten att med hänsyn härtill ordna sin ekonomi.
Vid sådant förhållande syntes det Riksdagen, som om en allsidig
S*r 35. 64
Torsdagen den 22 maj.
Författnings- utredning rörande det lämpligaste sättet att frigöra det allmänna
beroendet ay dessa inkomster vore av förkandenvarande om-
ersättning WiZständigheter särskilt påkallad.»
städer m. fl. Här bär från åtskilliga håll yrkats på ändringar i bevili-
för indragna ningsutskottets förslag och jag kunde också vara frestad att göra
försäVniri s ä°dringsyrkanden> ehuru i alldeles motsatt riktning. Men jag
°'medel98 ydl, liksom herr Ollas Ericsson, fästa kammarens uppmärksam-
(Forts.) lie-t på, att kammaren nu har utan villkor beslutat ändring i
brännvinsförsäijningsförordningens § 21 och § 25, varigenom
ostridligen fastslagits, att brännvinsmedlen frän 1914 skola dra¬
gas in till statsverket. Det torde vara skäl att fara varliga fram
med de övriga bestämmelserna, om vilka kompromiss i bevill¬
ningsutskottet åstadkommits. Ty det kan hända, när nu en än¬
dring i brännvinsförsäljningsförordningen beslutats, varigenom
vinstmedlen skola ingå till statsverket, men frågan om ersätt¬
ning lämnats åt framtiden, att de, som minst komma att vinna
på dessa ändringsyrkanden, bliva städerna och hushållningssäll¬
skapen.
Jag tror, att de, som äro rädda för att Riksdagen icke skall
honorera sina förpliktelser till landstingen och hushållningssäll¬
skapen, fara vill. Riksdagen har alltid tillförene visat, att den
står för sina löften, och jag tror, att Riksdagen även här kommer
att göra det.
Jag ber därför, herr talman, att få hemställa om bifall till
föreliggande kompromissförslag, som visserligen icke tilltalar mig,
men som dock är det enda nu möjliga.
Herr Holmquist. Det är det egendomliga med det nu
föredragna utlåtandet, att dess punkter så gripa in i varandra,
att det är omöjligt att röra vid en utan att tangera de andra.
Jag har tagit mig friheten framställa yrkande, att viss del av
motiveringen mätte utgå ur betänkandet, av det enkla skälet att
hushållningssällskapen nu hava sin rätt till ersättning enligt
detta betänkande garderad genom en lagbestämmelse. Därest
av en eller annan anledning statsmakterna icke skulle bliva be¬
låtna. med hushållningssällskapens verksamhet och sålunda önska
att i detta avseende vidtaga förändringar, då böra statsmak¬
terna göra detta genom ändring i gällande författning. Men ge¬
nom den motivering, som ifrågasattes, komme denna författ-
ningsgrundade rätt att ersättas med ett anslag i statsregleringen.
Det kan väl icke för någon, som ser saken praktiskt, te sig an¬
nat än såsom en betänklig förändring, att den rätt, som varit
omgärdad med lagens skydd, skall bliva förändrad till — eu lek¬
boll vid de gemensamma voteringarnas lotterispel. Nu säger
man visserligen, att det icke är något att frukta av den svenska
Riksdagen. Ja, jag delar denna uppfattning, men ingen har
framtiden i sin hand, och därför har jag sökt tillgodose dessa
Torsdagen den 22 maj.
65 Kr 35.
intressen, som jag håller särskilt högt, genom att låta hushåll- För faunings-
ningssällskapen hava kvar den ställning, som de hava. Man förslag
har emellertid förklarat, att ett vidhållande av en sådan er sättning6till
fattning skulle vara oklokt, och då mitt yrkande icke från något städer m. fl.
håll vunnit gehör, vill jag vid sådant förhållande för min del för indragna
icke vidhålla detsamma. brännvins-
Jag ber således, herr talman, att, sedan jag i protokollet kettel
fått nedlägga denna min uppfattning, få återkalla mitt yrkande. (Fortu)
Friherre Beck-Friis, Carl Joachim: Då jag deltagit i be¬
handlingen av denna fråga inom utskottet, vill jag giva till¬
känna, att den första fråga, som för mig uppställde sig, var den:
skall man avslå hela detta förslag, som så djupt ingriper på
många olika områden, eller kan man, med hänsyn till alla de
olika önskemål, som emot förslaget framlagts, åstadkomma nå¬
got, som kan leda till ett gott mål? Det var med hänsyn till
detta sista, som jag ansåg mig kunna sluta mig till den kom¬
promiss, som inom utskottet åstadkommits, då jag ansåg, att
denna kompromiss på ett i allmänhet lyckligt sätt tillmötesgick
de önskningar, som från olika håll uttalats.
Beträffande några yrkanden, som gjorts här i dag, och sär¬
skilt vad angår det av herr Holmquist nu återtagna, vill jag
icke vidare yttra mig än att påpeka, att de av utskottet före¬
slagna anslagen till landsting och hushållningssällskap nu fast¬
ställas genom en förordning angående ifrågavarande ersättning.
Det förslag herr Lindblad framställt, att till denna förordning
skulle läggas en ny paragraf i enlighet med hans motion an¬
gående ersättning till kommunerna, tror jag icke är lämpligt, då
Kung! Maj:t först vid nästa riksdag skall framkomma med för¬
slag, huru denna ersättning bör utgå till kommunerna. Herr
Dahl gjorde ett yrkande om större ersättning till städerna än
vad av utskottet föreslagits; men fattade jag herr Dahls ord rätt,
var det icke hans mening, eller han hade åtminstone icke tro
på, att detta kunde genomföras såsom ett Riksdagens beslut,
men att möjligen genom en sammanjämkning, i händelse Första
och Andra kommaren fattade olika beslut, det skulle kunna
vinnas något mera för städerna än enligt utskottets förslag. För
min del ber jag att bestämt få avstyrka herr Dahls förslag, ty
jag tror, att genom den kompromiss, som utskottet företagit, så
mycket som varit möjligt blivit städerna tillerkänt.
Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, som återtagit ledningen av kammarens förhandlingar,
att beträffande föreliggande moment förelåge följande yrkanden:
l:o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas, och
2:o) av herr Dahl, att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring beträffande 1 § av ifrågavarande förordning,
som föreslagits i den av herr Lemke m. fl. avgivna motionen, samt
Första kammarens protokoll 1913. Nr 35. 5
Nr 35. 66
Torsdagen den 22 maj.
Angående,
upprättande
av ett stab-
stuteri d
Ottenby
kungs¬
ladugård.
3:o) av herr Lindblad, Ernst, att kammaren skulle antaga
en förordning av den lydelse, som angivits i hans motion i
ämnet.
Härefter gjordes propositioner jämlikt dessa yrkanden och
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.
Mom. 3.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna II och III.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Föredrogos ånyo jordbruksutskottets den 17 och 20 i denna
månad bordlagda utlåtanden:
nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande av lägenheter från förra militiebostället Sandshult,
nr 1, 2, 3 och 4 jämte Ubbetorp nr 1, ett torp, i Kalmar län;
nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande av lägenheter från förra militiebostället Stora Bro¬
gård nr 1 i Jönköpings län;
nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande av lägenheter från förra militiebostället i Skorpetorp
i Kalmar län;
nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
dispositionen av vissa till Flyinge hingstdepå anslagna fastig¬
heter ;
nr 137, i anledning av väckt motion om anslag till vissa
utredningar angående åboars och bostäl Isinnehavares rätt till
lägenheter å rekognitionsskogar och under bruk skatteköpta
hemman;
nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående vård av enskilda skogar på Öland; samt
nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till förordning
angående den skogsvårdsstyrelse åliggande verksamhet på Öland.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.
Föredrogs ånyo jordbruksutskottets den 17 och 21 inne¬
varande maj bordlagda utlåtande nr 140, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående upprättande av ett statsstuteri å
Ottenby kungsladugård.
I anslutning till vad Kungl. Maj:t i en till Riksdagen den
4 april 1913 avlåten, till jordbruksutskottets förberedande behandling
Torsdagen den 22 maj.
67 Nr 35.
hänvisad proposition, nr 242, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag
föreslagit, hade utskottet i nu föredragna utlåtande hemställt,
att Riksdagen måtte för upprättande å Ottenby kungsladugård
med underlydande av ett statsstuteri för omkring 100 moderston
och 5 stambeskällare samt i övrigt anordnat i huvudsaklig överens¬
stämmelse med i statsrådsprotokollet angiven plan bevilja ett
anslag av 587,700 kronor och därav å extra stat för år 1914
anvisa 388,550 kronor.
Reservation hade avgivits av herrar A. Pers, G. A. PA
Kronlund, S. Linders, A. L. Lundström och P. Tysk, vilka på
anförda skäl ansett, att utskottet bort hemställa, att Riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition.
Herr Pers: Jag har icke kunnat ansluta mig till utskotts-
majoritetens hemställan om bifall till den kungl. proposition, som
föreligger. Det må vara sant, att det syftemål man vill vinna
med anläggning av ett statsstuteri, är behjärtansvärt, men som jag
i min reservation framhållit, förefaller detta vara ett experiment och
ett ganska dyrbart och riskabelt experiment. Därtill kommer, att ännu
knappast finnes någon brist på remonter inom landet. Man be¬
farar visserligen, att sådan brist kan uppstå, men jag anser möjligt,
att staten skall genom uppmuntran av det enskilda initiativet
kunna förebygga, att sådan brist uppstår. Jag bar därför reser¬
verat mig och tillåter mig nu yrka avslag på utskottets hemställan
och bifall till min och övriga reservanters reservation. Men
medan jag har ordet, vill jag fästa uppmärksamheten på en
omständighet, som är av ganska stor betydelse för en del perso¬
ner. Det gäller den personal, vilken man ställer i utsikt att
Hytta från Strömsholm. Denna personal är till stor del uppväxt
vid Strömsholm, vilket för dem är kärt såsom hembygd och er¬
bjuder åtskilliga förmåner, såsom närbelägenheten av skola, apo¬
tek och läkare samt utmärkta kommunikationer, som de komma
att sakna vid Ottenby. Ävenså ha de haft lindring i sina ut-
skylder på grund av den där förlagda hingstdepåen och rid¬
skolan. Dessa förmåner går personalen miste om genom en even¬
tuell förflyttning. Det är visserligen sant, att detta icke bör
inverka på den sakfråga, som nu föreligger, och frågan om
personalens flyttning föreligger icke förrän om ett år till Riks¬
dagens avgörande, men jag vill redan vid detta tillfälle bringa
frågan i åtanke för de myndigheter, som hava att ordna
saken, så att, ifall Riksdagen stannar för att inrätta ett
stuteri vid Ottenby, de skola kunna rangera detta till all¬
män belåtenhet. Det förutsattes i propositionen, och utskottet
hemställer även, att av stallbetjäningen 15 stycken skulle flyttas
över till Ottenby, men av förteckningen framgår, att om
dessa 15, som skulle flytta till Ottenby, skulle vara de yngsta,
Angående
upprättande
av ett stats¬
stuteri d
Ottenby
kungs¬
ladugård.
(Forts.)
Nr 35. 88
Angående
upprättande
av ett stats-
stuteri å
Ottenby
kungs¬
ladugård.
(Forts.)
Torsdagen den 22 maj.
återstå 9, av vilka den yngste är 53, eu 54 och resten över 80
år gamla; 3 äro över 70 år gamla. När man helt nyligen här
talade om folkpensioneringsförslaget och tidpunkten för oförmåga
att försörja sig, är det rätt så märkligt, att man här finner 74-
åringar anställda såsom hingstskötare vid Strömsholm. Det kunde
förefalla lämpligt att, i stället för att låta så stor del av perso¬
nalen flytta, pensionera de gamla och låta de yngre bibehålla sin
anställning samt anställa nytt folk vid Ottenby. Jag har i min reser¬
vation påpekat, att bokförare och veterinär fortfarande skulle be¬
hövas vid Strömsholm. När nu dessa personer, framför allt bok-
föraren, kunna vara i tjänst blott ännu några år, förefaller det
mig, att även dessa skulle slippa flyttas över till Ottenby, utan
få stanna kvar vid Strömsholm, samt att andra personer anställ¬
des vid Ottenby.
Ja, detta är frågor, vilka, såsom sagt, icke böra inverka på
huvudfrågan, men som jag i alla fall redan nu velat föra på
tal, och jag hoppas, att vederbörande taga nödig hänsyn till här
föreliggande omständigheter. I fråga om stuteriet är jag, som
sagt, av den uppfattningen, att anläggning av ett dylikt är ett
experiment, som jag icke vågar biträda.
Herr Ta mm. Jag tror, att alla, som inse vilken oerhörd
betydelse den ädla hästaveln har för vårt försvar, böra vara
Kungl. Maj:t tacksamma för att Kuugl. Maj:t nu i sista ögon¬
blicket framlagt denna proposition. Jag säger i sista ögon¬
blicket, ty om icke Riksdagen nu beslutar att här vid Ottenby,
på den kanske i hela Europa lämpligaste platsen för stuteri, an¬
lägga ett dylikt, förgår den tid, då arrendet upphör, och egen¬
domen måste arrenderas ut på ny period av 20 år.
Just om man betraktat saken från försvarets synpunkt,
torde det icke vara olämpligt att rikta blicken österut och på¬
minna sig vad som hände i Japan, när erfarenheterna från det
sista stora kriget trängde sig på detta livskraftiga folk. Det
hade lidit av att icke hava tillräckligt stort eller tillräckligt väl
beridet kavalleri och kunde därför icke utnyttja sina segrar.
Vad gjorde det vid krigets slut? Det upprättade i stor skala
statsstuterier, en institution, som förut icke existerat i detta
land.
Här rör det sig, såsom även reservanterna anfört i sin re¬
servation, om att Riksdagen skall bestämma, huruvida vid an¬
skaffning av för hästaveln erforderliga hingstar man skall bibe¬
hålla det gamla sättet att köpa in från utlandet eller övergå till
att försöka inom landet uppföda dylika.
Det är ur nationalekonomisk synpunkt av betydelse, att be¬
hövliga hingstar produceras inom landet och således icke det
kapital, som erfordras för deras inköpande, går från landet, och
det är klart, att för erhållande av en inhemsk, acklimatiserad,
Torsdagen den 22 maj.
69 Nr 35.
härdig och enhetlig häststam, från vilken man kan erhålla re-
monter, det är, vågar jag säga, alldeles nödvändigt att slå in
på denna väg, att inom landet producera erforderliga hingstar.
Nu säges, att dessa hingstar, som vi själva skola uppföda vid
ett statsstuteri, bleve dyrare än de från utlandet inköpta. Ja,
det må vara hänt, om man räknar så, att endast på dessa för
året erforderliga 8 ä 10 hingstar hela kostnaden för stuteriet skulle
läggas, men man bör icke förglömma den indirekta inverkan
på den adla hästaveln, som också avses med inrättandet av
statsstuteri, nämligen genom utspridande från detsamma av ett
avsevärt antal ädla stoföl och färdiga ston, allteftersom led¬
ningen kommer .att kunna leverera dem. Därigenom komme
samtliga uppfödare på de för den ädla hästaveln lämpliga trak¬
terna- att få tillgång att välja ut ett hästmaterial, som säker¬
ligen blir långt överlägset det, som för närvarande står dem till
buds. Enligt den kungl. propositionen beräknas att endast er¬
hålla ett så lågt pris som 200 kronor per stoföl, en summa, som
nog tål vid att mångdubblas, om man räknar den nationaleko¬
nomiska vinst, som därigenom kan uppkomma, och den möjlig¬
het att härmed sprida intresse för hästaveln samt erhålla dugliga
uppfödare i lämpliga trakter.
Jag skall icke vid denna sena timme uppehålla kammaren
längre. Jag vågar nämligen tro, att kammaren i utskottets mo¬
tivering skall hava tillräckligt talande skäl för ett bifall till den
kungl. propositionen. Jag vill nu endast i anledning av herr
Pers’ yttrande framhålla, att här är icke fråga om att Riksdagen
skulle lägga sig i, huru det till äventyrs kan komma att gå med
den ena eller andra av de i statens tjänst grånade tjänstemän,
som finnas vid Strömsholm. Men det är för mig alldeles tyd¬
ligt, att Kungl. Maj:t skall taga hänsyn icke blott till vad Kungl.
Maj:t troligen förut vet, utan även till vad de ärade reservan¬
terna anfört; jag tror således icke det är minsta fara för, att
någon av dessa personer, som herr Pers så varmt rekommen¬
derade, kommer att lida genom den minskning av personalen
vid Strömsholm, som kommer att uppstå genom flyttningen av en
del av samma personal till Ottenby. Jag vågar bestämt förut¬
sätta, att Kungl. Maj:t icke skall låta något sådant komma sig
till last. Då reservanterna huvudsakligen riktat sig mot försla¬
gets ekonomiska sida och jag tror, att utskottet påvisat samt
även jag i mitt anförande sökt påvisa, att icke blott penning¬
kostnaden för de hingstar, som komma från stuteriet, utan även
de övriga fördelar, som komma landet till godo, härvidlag böra
tagas i betraktande, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.
Angående
upprättande
av ett stats¬
stuteri å
Ottenby
kungs¬
ladugård.
(Forts.)
Herr Hult: Då jag begärt ordet för att säga några ord i
den föreliggande frågan, så är anledningen därtill i första rum-
Nr 35.
70
Torsdagen den 22 maj.
Angående
upprättande
av ett stats-
stuteri å
Ottenby
kungs¬
ladugård.
(Forts.)
met den, att ett bifall till den kung!, propositionen och utskot¬
tets förslag till sina konsekvenser kommer att gå ut över det i
min kommun belägna Strömsholm, där staten under tidernas
lopp utfört en mängd byggnader och anläggningar av betydlig
omfattning. Med en reducering av hingstdepåen å Strömsholm
från nuvarande 80 hingstar till 30, såsom i den kung], proposi¬
tionen förutsattes, komma nämligen åtskilliga av dessa byggnader
att stå obegagnade, men komma att i fortsättningen kräva un¬
derhåll, om de icke skola förfalla. Att ingå på ett bedömande
av frågan, huruvida det ur statens synpunkt kan vara nödvän¬
digt och ekonomiskt klokt att efter ett 20-årigt uppehåll å nyo
inrätta ett stuteri för den ädla hästavelns upphjälpande, skall jag
naturligtvis icke inlåta mig på; jag vill blott anmärka, att om
man på vederbörligt håll är på det klara med, att så måste ske,
om man framdeles skall kunna vidmakthålla och upphjälpa den
ädla hästaveln, så återstår att se till, huruvida icke inrättandet
av ett sådant stuteri kan komma till stånd med betydligt mindre
kostnader än de, som nu begäras för anläggningarna å Ottenby.
Ett inrättande av stuteriet, exempelvis å Strömsholm, skulle kräva
obetydliga kostnader i jämförelse med dem, som nu begäras för
anläggningar å Ottenby. A Strömsholm finnas t. ex., som jag
tror, i det närmaste tillräckligt med stallar, under förutsättning
likväl att hingstarnas antal minskas i samma omfattning, som i
kung!, propositionen föreslagits, Vidare finnas där utmärkta bo¬
stadsbyggnader för chef, läkare, veterinär, kamrer eller redogörare,,
beridare och betjänte. Om jag nu ser på de skäl, som anförts
för stuteriets förläggande till Ottenby, så finner jag, att det vik¬
tigaste är betets utmärkta beskaffenhet. Emellertid förekommer
bär ingen utredning om betets beskaffenhet å Strömsholm. Hade
så varit fallet, tror jag knappast, att en sådan utredning skulle
visat annat, än att lämpligt bete finnes även vid Strömsholm,
där t. ex. kronolägenheten Halhet om 100 har åker och 100 har
avrösningsjord äro att tillgå i händelse ytterligare betesmark
skulle visa sig erforderlig utöver den, som nu av hingstdepåen
disponeras.
Om det är så, som jag nu antytt, hemställer jag till dem av
herrarna, som anse, att ett bifall till den kungl. propositionen
betingas av ett verkligt behov på ifrågavarande område, huruvida
icke en fullständigare utredning är önskvärd beträffande stuteriets
förläggningsort med hänsyn till kostnads- och övriga frågor, som
inverka på bedömandet av saken. En sådan utredning torde
också lämpligen böra omfatta även frågan om möjlighet att ordna
denna hästavelsfråga på annan väg än den, Kungl. Maj:t nu fö¬
reslagit. Kanske skulle en sådan utredning visa, att eu höjning
av priset på remonter, som inköpas för statens behov, med ett
eller ett par hundra kronor per djur skulle verka tillräckligt sti¬
mulerande på den enskilda företagsamheten, för att ett nöjaktigt
Torsdagen den 22 maj.
71 Nr 35
resultat skulle kunna uppnås. Denna sistnämnda åtgärd torde i
alla fall så småningom bliva nödvändig, men kunde den komma
till stånd vid en tidpunkt, då den otvivelaktigt skulle uppfattas
och verka såsom en uppmuntran för dem, som intressera sig för
den ädla hästaveln, så vore kanske härmed ganska mycket vun¬
net och den nu föreslagna utgiften på omkring 600,000 kronor
kunde undvikas.
Vidare torde böra komma under bedömande, vilket infly¬
tande en praktiskt ordnad konsulentverksamhet kunde hava på
detta avelsområde.
Slutligen borde tagas under övervägande, huruvida icke stats¬
understöd till enskildas stuterier och åtgärder till framkallande
av en skarpare tävlan mellan dessa även skulle hava sin stora
betydelse.
Då jag sålunda anser, att varken frågan om nödvändigheten
av stuteriverksamhetens återupptagande eller frågan om stuteriets
förläggningsort är tillräckligt och allsidigt utredd, ber jag, herr
talman, att få yrka avslag på den kung! propositionen och ut¬
skottets hemställan samt bifall till reservationen.
Om emellertid Riksdagen bifaller den kungl. propositionen,
så skall jag redan nu med några ord antyda, vad Riksdagen
sannolikt redan nästa år har att emotse såsom eu följd av hings-
depåens reducering. Så måste väl större delen av stallbetjänterna
på grund av ålder pensioneras. Likaså en hel del änkor. Jag
ber få fästa uppmärksamheten på det förhållandet, att Ströms-
holms hingstdepå utgör en särskild fattigvårdsrote. Vidare att
staten av ålder håller lokaler med eldning och städning för folk-
och småskola samt lämnar dessutom ett kontant belopp, mot det
att tjänstemän och betjänte äro befriade från skolavgifter till
Kolbäcks skoldistrikt.
Under sådana förhållanden torde det vara uppenbart, att
åtskilliga utgifter måste bliva en följd av de ifrågasatta ändring¬
arna vid Strömsholm.
Jag skall tillägga, att då man säger, att kostnaderna icke
bli så stora för anläggningar vid Ottenby, när man tagar i be¬
traktande vad man skulle vinna genom anläggning av ett stats-
stuteri därstädes, så bör man här ihågkomma åtskilliga kostnader,
som bli en följd av dessa åtgärder.
Herr statsrådet Petersson: Jag tror icke, att jag här be¬
höver yttra något alls därom, att vi verkligen äro i behov av,
att den ädla hästaveln bedrives i vårt land; den saken torde
vara klart konstaterad för litet var av dem, som tillhöra denna
kammare. Jag behöver icke heller spilla ord på att denna ädla
hästavel icke kan och icke kommer att på tillfredsställande sätt
utövas utan statens mellankomst. Detta har staten insett för
lång, lång tid, för århundraden sedan, och någon förändring i
Angående
upprättande
av ett staU-
stuteri å
Ottenby
kungs¬
ladugård.
(Forts.)
Nr 35. 72
Torsdagen den 22 maj.
Angående
upprättande
av ett stats-
stuteri å
Ottenby
kungs¬
ladugård.
(Forts.)
detta avseende har under tidernas lopp icke inträffat. Alltså,
staten måste tillse, att den ädla hästaveln säkerställes inom lan¬
det. Då blir frågan, vilka åtgärder staten bör vidtaga för detta
säkerställande, vilken väg man bör gå. Jag vill då säga, att
vid en. återblick på den ädla hästavelns historia i vårt land finner
man, att, oaktat de växlingar statens åtgärder i avseende å den¬
samma undergått, det i alla fall icke varit mer än en mening
därom, att statens första åtgärd borde gå ut på att sörja för,
att ett gott avelsmaterial stode till hästavelns förfogande. Det
har heller icke varit mer än en mening därom, att det lämpli¬
gaste sättet att erhålla detta vore genom statsstuteri, d. v. s. att
staten själv tager i sin hand frågan om anskaffande av och upp¬
födande inom landet av lämpligt avelsmaterial. Det är sant, att
man frångick den metoden i det kommittéutlåtande, som utar¬
betades i slutet av 1880-talet, och man slopade statsstuteriet i
början av 1890-talet, men det berodde, säger kommittén, icke
därpå, att man var övertygad om olämpligheten av att bibehålla
stuterisystem, det berodde på att detta genom många samver¬
kande omständigheter blivit så dyrbart, att man drog sig för
kostnaderna och föreställde sig, att man genom inköp skulle kunna
på ett billigare sätt ernå vad man åsyftade. Nu har man emel¬
lertid för länge sedan insett, att det då begicks ett misstag.
Nu ber jag, att gentemot de båda föregående talarne, som
yttrat sig mot Kungl. Maj;ts förslag, få säga, att när man bedö¬
mer denna fråga, får man icke, om jag ock mycket väl förstår,
att man därtill kan känna sig uppfordrad, bedöma denna mycket
betydelsefulla fråga ur lokala intressens synpunkter. Dessutom
vill jag uttala såsom min uppfattning, att, oberoende av utgången
av denna fråga om anordnande av ett statsstuteri på Ottenby, måste
nog en koncentration ske i avseende å hingsthållningen, en kon¬
centration, som jag tror kommer att medföra en inskränkning
av hingstantalet vid Strömsholm, jag säger, att detta torde nog
komma att ske, alldeles oberoende av utgången av stuterifrågan.
Det bör i sin mån medverka till, att herrarna från det hållet ej
så hårt åtminstone ur lokal synpunkt motsätta sig det förelig¬
gande förslaget. Men, säger man, låt nu vara, att det är nöd¬
vändigt, och även om vi gå in på, att anläggande av ett stats¬
stuteri är bästa sättet och rätta vägen att sörja för att avelsma¬
terial finnes här i landet av utmärkt beskaffenhet -— så kan ju
detta anläggas på Strömsholm, och då slipper man bygga nytt
(det vet jag dock icke, om man slipper, ty jag vet icke, om bygg¬
naderna där skulle räcka till.) Men i allt fall, säger man, dessa
flyttningar sluppe man då ifrån. Gentemot detta vill jag säga,
att det är en gammal känd sak bland alla, som sysselsatt sig med
hästkultur och hästväsen, att, om vi skola hava ett stuteri i landet,
det näppeligen finnes någon plats inom Sveriges gränser, som
därtill bättre lämpar sig än Ottenby. Såvitt jag känner förhål-
Torsdagen den 22 maj.
73 Nr 35.
landena, existerar i detta fall endast en mening bland verkliga
hästkännare. Jag vill i detta sammanhang åberopa ett gammalt
uttalande från 1829, då redan en på den tiden tillsatt kommitté
yttrade sig i samma riktning. I avgivet utlåtande anförde stuteri¬
överstyrelsen, att den forna stuteriinrättning, som fortfarit vid
Ottenby intill 1809 — det fanns nämligen en på 1700-talet, fastän
under lång tid i enskild ägo — noggrant bevisat, »det ingen ort inom
Sveriges gränser funnes så passande för en stuterianläggning som
Ottenby, emedan hästarna där uppföddes i halvvilt tillstånd på
låglänta, torra, på kalkbotten liggande betesmarker och emedan
de därifrån utgångna hästar, varav några få ännu levde, nästan
alltid uppnått en hög ålder samt oförändrat bibehållit livlighet,
kraft och uthållighet. Jag talade för någon tid sedan med en fram¬
stående hästvän och han uttalade då precis samma uppfattning,
att sådana hästar, som de, vilka uppfötts vid Ottenby, i avseende
å kraft, uthållighet och livslängd ha vi aldrig sedan dess haft i
Sverige. När man då har sådana naturliga förutsättningar i detta
fall som kanske få länder, då menar jag torde det vara ett
dåligt sätt att tillvarataga dessa naturliga förutsättningar att icke
begagna sig av dem just för det ändamål, varför de bäst passa.
Detta gör, att jag för min del icke kan anse annat, än att, om
man skall inrätta ett stuteri, vilket jag anser vara klokt och rik¬
tigt, man då bör välja den lämpligaste och bästa plats, som här¬
för står till buds. Nu har man sagt, herr Pers yttrade sig så,
att detta är ett experiment. Nej, jag påstår, att så icke är för¬
hållandet, ty man rör sig här över huvud taget och i stort sett
icke på det experimentala området, utan man rör sig med kända
faktorer. Hur kan man nu säga det? Jo, det är mer än någon¬
sin klart, att om man har ett gott avelsmaterial och sköter detta
på ett klokt och förståndigt sätt, och om man därtill har de na¬
turliga förutsättningar, som erfordras, då vet man, vare sig det
gäller hästavel eller annan kreatursavel, att resultatet måste bliva
just det, som avses, nämligen en avkomma, som är lämpad just
för de förhållanden, vartill man vill komma. Man kan ju få
flera eller färre djur, det är sant, flera eller färre hingstar eller
ston och man kan bliva utsatt för sjukdomar eller dylikt, men ett
experiment är det dock icke, lika litet som det är ett experiment,
om jag på eu lämplig och rätt behandlad vetejord utsår vete.
Om jag sköter en avelsstation ordentligt och använder ett gott
och ädelt material, vet jag också, att jag därav skall erhålla ett
gott resultat.
Ja, så säger man, att kostnadsfrågan verkar avskräckande.
Ja, det är alldeles givet, att det kostar att bygga hus, helst i
dessa tider, men jag skall dock be att få fästa uppmärksamheten
på, vad det här gäller. De kostnader, som här äro ifrågasatta,
utgå nämligen icke direkt för stuteriet och icke till föremål, som
icke innebära reell valuta. För själva stuteriet erfordras byggna-
Angående
upprättande
av ett stats-
stuteri å
Ottenby
kungs¬
ladugård.
(Forts.)
Nr 35. 74 Torsdagen den 22 maj.
Angående der för 246,000 kronor, vidare fordras en del byggnader för lånt-
upprättande bruket på grund av att de befintliga ej räcka till och därtill be-
aVåtuteri°T hövs hästinköp för 254,000 kronor. Detta är naturligtvis eu
4ottenby egendom, som staten har och vilken, om den ordentligt skötes,
kungs- ej försvinner, utan alltjämt finnes kvar och giver sin ränta. Så är
ladugård, föreslaget 75,000 kronor till varjehanda jordbruksinventarier, le-
(Forts.) yande och döda, och häri ligger naturligtvis en valuta, som sta¬
ten äger och som icke heller är värdelös, om den handhaves på
ett ordentligt sätt. Men vad som efter mitt förmenande är ett
villkor för att det skall kunna bliva ett önskligt resultat, det är,
att staten lyckas förvärva en person, lämplig att sköta denna
institution; därpå hänger ofantligt mycket, det vill jag säga. Men
jag hoppas, att vi i det fallet skola ha bättre utsikter nu och
större tillgång på sådana lämpliga personer, än vad man hade
för 25 ä 30 år tillbaka. Anledningen till att det blev så dyrbart
och gick så dåligt på 1880-talet var nog i hög grad den, att stu¬
teriet då stod under eu allt annat än god och förstklassig ledning,
förutom den omständigheten, att jordbruket där som annorstädes
gick dåligt och blott, åsamkade förlust. Men detta gällde icke
blott Ottenby, utan alla andra större egendomar, vilka samtliga
höllo på att gå under, åtminstone deras ägare.
Jag ber, att på grund av vad jag nu anfört få för min de!
tillstyrka kammaren att bifalla Kung!. Maj:ts och utskottets förslag.
Herr Hult: Jag ber att på det allra livligaste få instämma
med herr statsrådet, då han yttrade, att man icke bör anlägga
lokala synpunkter på denna fråga; det anser jag icke heller att
man bör göra. Men det är nog så, som statsrådet sade, att man
hängiver sig lätt åt just dessa synpunkter och låter väl dessa
mången gång bliva bestämmande för ens uppfattning och håll¬
ning i en eller annan fråga. Vidare skall jag be att såsom min
bestämda övertygelse få uttala, och detta på grund av vad jag
inhämtat ur den föreliggande utredningen, att jag visserligen tror,
att Ottenby är den lämpligaste platsen för ett statsstuteri, då man
tager hänsyn till betesförhållandena. Men fråga är, om man
skall kosta på 250,000 kronor i runt tal till byggnader, vilka
förut finnas på eu annan plats, om nämligen denna senare plats
också kan för ändamålet användas. Då staten inrättat remont-
depå på Strömsvik och där haft remonter på bete under flera år
och jag icke hört, att därmed varit förenade några olägenheter,
och då vidare dessa betesmarker som användas för remontdepån
otvivelaktigt äro mindre lämpliga än de, som nu disponeras av
hingstdepåen och som, såsom jag antydde i mitt förra anförande,
i mån av behov äro att tillgå, föreställer jag mig, att det skulle
kunna tåla vid ett närmare skärskådande, huruvida icke Ströms-
holm ändå skulle kunna användas för det ifrågavarande ända¬
målet. Då skulle man i allt fall inbespara den betydliga summa,
Torsdagen den 22 maj.
Nr 35.
75
som nu eljest måste anslås till nybyggnader och förbättringar
av byggnader vid Ottenby.
Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde
herr vice talmannen, som, sedan under överläggningen herr tal¬
mannen avlägsnat sig, övertagit ledningen av kammarens för¬
handlingar, i enlighet med de yrkanden, som under överläggnin¬
gen framställts, propositioner, först på bifall till vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt samt vidare därpå att kamma¬
ren skulle avslå såväl utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts
proposition i ämnet; och förklarade herr vice talmannen sig anse
den förra propositionen, vilken upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt ut¬
låtande nr 140, röstar
Ja,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, avslås såväl utskottets hemställan som. Kungl.
Maj:ts proposition i ämnet.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 71;
Nej — 29.
Som tiden var tämligen långt framskriden, beslöt kamma¬
ren, på hemställan av herr vice talmannen, att till ett annat
sammanträde uppskjuta behandlingen av återstående ärenden på
föredragningslistan. '
Herr T rygg er erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag
skall be att få föreslå, att på föredragningslistan för morgon¬
dagens plenum må bland två gånger bordlagda ärenden först
uppföras statsutskottets utlåtande nr 131 och bevillningsutskottets
betänkanden nr 50 och 51 samt att på föredragningslistan till
Angående
upprättande
av ett stats-
stuteri d
Ottenby
kungs¬
ladugård,
(Forts.)
Nr 35. 76
Torsdagen den 22 maj.
lördagens plenum måtte bland två gånger bordlagda ärenden upp¬
sättas främst konstitutionsutskottets utlåtande nr 25.
Härtill lämnade kammaren sitt bifall.
Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:
nr 121, i anledning av Kung!. Majtrs proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§
strafflagen;
nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med för¬
slag till lag om expropriation, lag om ändrad lydelse av 16, 24,
36 och 45 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående inteck¬
ning i fast egendom, lag om ändrad lydelse av 71 § i lagen den
20 juni 1879 om dikning och annan avledning av vatten, lag om
ändrad lydelse av 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar samt lag om ändring i
vissa delar av lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och
tomtindelning;
nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med för¬
slag till lag om inskränkning i inmutningsrätten;
nr 124, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 1, 2, 3, 4 och 7 §§ i förordningen
den 17 maj 1872 angående ändring i vissa fall av gällande be¬
stämmelser om häradsting; samt
nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med för¬
slag till lag om ändrad lydelse av § 24 värnpliktslagen den 14
juni 1901.
Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets betänkandea:
nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om arvsskatt och skatt för gåva,
nr 53, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående stämpelavgiften, dels ock en i
ämnet väckt motion,
nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
beträffande vissa ändringar i förordningen den 6 november 1908
angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fond¬
papper ävensom en i samma ämne väckt motion,
nr 55, i anledning av Kungl, Maj:ts proposition med förslag
till förordning om vissa ändringar i 6—10 §§ i förordningen den
20 april 1906 angående en särskild stämpelavgift för försäljning
av punsch, arrak och rom, samt
Torsdagen den 22 maj.
77 Nr 35.
nr 56, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående ändringar i 13, 19 och 25 §§ förordningen om
inkomst- och förmögenhetsskatt.
Justerades sju protokollsutdrag för denna dag, varefter kam¬
marens sammanträde avslutades kl. 5,28 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.