RIKSDAGENS PROTOKOLL
1913. Första kammaren. Nr 34.
Onsdagen den 21 maj, f. in.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
under gårdagen bordlagda ärenden, nämligen statsutskottets ut¬
låtanden nr 129—134, bevillningsutskottets betänkanden nr 50
och 51, jordbruksutskottets utlåtanden nr 143—146, särskilda ut¬
skottets utlåtanden nr 2 och 3 ävensom Första kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtande nr 22.
Föredrogs ånyo jordbruksutskottets den 16 och 17 i denna Ang. vissa
månad bordlagda utlåtande nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts anordningar
proposition angående vissa anordningar i Sveriges geologiska * Sveriges
undersöknings nybyggnad.
I en till Riksdagen den 7 mars 1913 avlåten till jordbruks¬
utskottets förberedande behandling hänvisad proposition, nr 108,
hade Kungl. Maj:t under åberopande av bilagt utdrag av stats¬
rådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag föreslagit
Riksdagen att för nyanskaffning och omändring av möbler och
montrer m. m. till Sveriges geologiska undersöknings under
byggnad varande nya lokaler vid Frescati bevilja ett anslag av
120,000 kronor och därav å extra stat för år 1914 anvisa ett
belopp av 20,000 kronor.
geologiska un¬
dersöknings
nybyggnad.
Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på anförda skäl
hemställt, att Riksdagen måtte för nyanskaffning och omändring
av möbler och montrer m. m. till Sveriges geologiska undersök¬
nings under byggnad varande nya lokaler vid Frescati bevilja
ett anslag av 117,700 kronor och därav å extra stat för år 19i4
anvisa ett belopp av 20,000 kronor.
Första hammarens protoholl 1913. Nr 34.
1
Nr
2
Onsdagen den 21 maj.
Ang. vissa
anordningar
i Sveriges
geologiska un¬
dersöknings
nybyggnad.
(Forts.)
Reservation hade avgivits av herr A. Pers, vilken likväl
ej däri framlagt sin mening.
Herr Pers: Herr talman! Jag har låtit anteckna mig så¬
som reservant till föreliggande betänkande. Min reservation
gäller den avprutning av 2,300 kronor, som utskottet gjort ge¬
nom att utbyta spegelglas mot dubbeltjockt fönsterglas i mont¬
rerna, och utskottet har åberopat sig på vad Riksdagen förut
beslutat i fråga om riksmuseets nybyggnad. När sistnämnda
beslut fattades, uppmärksammade jag icke saken, men jag kunde
icke nu, då utskottet hade denna fråga för händer, låta den gå
oanmärkt förbi. Jag anser nämligen, att när man uppför en
dyrbar byggnad och kommer till montreringen av de föremål,
som där förvaras, kommer till monteringen och anordningarna
för att visa dessa föremål, för vilka hela byggnaden tillkommit,
så är en sådan sparsamhet fullkomligt oberättigad, och därför
har jag antecknat min reservation. Jag vill icke vara delaktig
i ett sådant beslut.
När jag emellertid icke har någon utsikt att få kammaren
med mig, har jag endast velat få detta antecknat till protokollet.
Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad ut¬
skottet i förevarande utlåtande hemställt.
Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets den 16 och
17 innevarande maj bordlagda utlåtande nr 132, i anledning av
Kungl. Måj:ts proposition angående befrielse för vissa krono-
arrendatorer från skyldighet att ansvara för kommunalutskylder,
belöpande å skogsmark, som icke inbegripits i arrendet, biföll
kammaren vad utskottet i detta utlåtande- hemställt.
Föredrogs ånyo särskilda utskottets den 16 och 17 inne¬
varande månad bordlagda utlåtande nr 1, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om allmän pen¬
sionsförsäkring och till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 §
handelsbalken, dels ock åtskilliga med föranledande av nämnda
förslag väckta motioner.
Genom en den 28 mars 1913 dagtecknad proposition, nr 126,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet och 'lagrådet förda protokoll, föreslagit Riksdagen att
antaga vid propositionen fogade förslag till lag om allmän pen¬
sionsförsäkring samt till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 §
handelsbalken.
Onsdagen den 21 maj. 3 jfr 84.
Till utskottet hade hänvisats följande i anledning av berörda
lagförslag väckta motioner, nämligen
inom Första kammaren
1) av herr Knut Larsson m. fl. (nr 113),
2) av greve Alexander Hamilton (nr 114),
3) av herr Gustaf Fredrik Östberg (nr 115),
4) av herr Clason m. fl. (nr 117),
5) av herr Hans Ericson (nr 118),
6) av densamme (nr 119),
7) av herr Jan Erik Berglund (nr 120),
8) av greve Lagerbjelke (nr 123),
9) av herr Steffen (nr 124),
10) av herr Karl Johan Ekman (nr 125),
11) av herr Asplund (nr 126).
12) av herr Ernst Lindblad (nr 127),
13) av herr Mannheimer (nr 128),
14) av herr Gerhard Magnusson (nr 129),
15) av herr Jan Erik Berglund (nr 130) och
16) av herr Sandler (nr 131),
samt inom Andra kammaren
17) av herr Jonsson i Hökhult m. fl. (ur 282),
18) av herr Bengtsson i Norup (nr 283),
19) av herr Jansson i Edsbäcken (nr 284),
20) av herr Leander m. fl. (nr 285),
21) av herr Ekerot m. fl. (nr 286),
22) av herr Persson i Tofta (nr 287),
23) av herr Larsson i Klagstorp m. fl. (nr 288),
24) av herr von Hofsten (nr 289),
25) av herr Pålsson (nr 290),
26) av herr Olsson i Blädinge (nr 292),
27) av herr Persson i Norrköping (nr 293),
28) av herr Kronlund m. fl. (nr 294),
29) av herr Jonsson i Gumboda (nr 295),
30) av herr Lndebetou (nr 296),
31) av densamme (nr 297),
32) av herr Zetterstrand (nr 298),
33) av herr Lindqvist i Kosta (nr 303),
34) av herr P^ydén m. fl. (nr 304),
36) av herr Olausson (nr 305),
37) av herr Pettersson i Södertälje m. fl. (nr 306),
38) av herr vice talmannen /). Persson (nr 307),
39) av herr Källman (nr 308),
40) av herr Anderson i Råstock (nr 309),
41) av herr Allan Cederborg (nr 310),
42) av herr J. A. Bärg i Katrineholm (ur 311),
Nr 34. 4
Onsdagen den 21 maj.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
43) av herr Hage (nr 312),
44) av herr Winberg m. fl. (nr 313),
45) av herr Lindley in. fl. (nr 314),
46) av herr Lundell (nr 315),
47) av herr Sjöberg (nr 316),
48) av herr von Sneidern (nr 317),
49) av herr Lindhagen (nr 318),
50) av herr Lindhagen m. fl. (nr 319),
51) av herr Lindhagen (nr 320),
52) av herr Wijk (nr 321),
53) av herr Nordström (nr 322) och
54) av herr Pettersson i Södertälje (nr 323).
Vid föredragningen av utlåtandet begärdes ordet av
greve Hamilton, Hugo, som yttrade: I avseende på före-
dragningssättet tillåter jag mig hemställa, att det i utlåtandets
första punkt avsedda lagförslaget föredrages paragrafvis med
ingress, rubrik och utskottets hemställan sist, att vid behand¬
lingen av § 1 i lagen överläggningen må omfatta förslaget i dess
helhet, att lagtext icke må behöva uppläsas i vidare mån än
sådant av någon kammarens ledamot begäres, att för den hän¬
delse lagförslaget kommer att i en eller annan del till utskottet
återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt att vid ärendets för¬
nyade behandling i avseende på de delar, som blivit med eller
utan ändring godkända, föreslå sådana jämkningar, som av
ifrågasatta ändringar i återförvisade delar kunna föranledas, samt
att i avseende å nummerbeteckning av paragrafer och moment
utskottet må äga vidtaga sådana ändringar, som påkallas av
kammarens beslut.
Härtill lämnade kammaren sitt bifall.
Punkten 1.
Utskottet hade i denna punkt på angivna grunder hemställt,
att Riksdagen, med förklarande att det i Kungl. Maj:ts före¬
varande proposition innefattade förslaget till lag om allmän pen¬
sionsförsäkring icke kunnat oförändrat godkännas, måtte antaga
förslag till lag om allmän pensionsförsäkring, så lydande, som
utskottets utlåtande utvisade.
Utskottets förslag till lag om allmän pensionsförsäkring.
1 §■
Denna paragraf lydde sålunda:
5 Nr 34.
Onsdagen den 21 maj.
Envar svensk man eller kvinna skall, där ej nedan annor¬
lunda stadgas, enligt denna lag genom erläggande av årliga
pensionsafgifter och med bidrag av allmänna medel försäkras
till erhållande av pension.
Herr statsrådet Schotte: Herr talman! Jag har närmast
begärt ordet för att tillkännagiva regeringens ställning till det
förslag från särskilda utskottet, som här föreligger. Det är
givetvis med stor tillfredsställelse, som regeringen funnit, huru¬
som alla partier i särskilda utskottet, många dess medlemmar
utan tvivel med bortseende från kära önskemål och förhopp¬
ningar, strävat efter att vinna ett positivt resultat i den före¬
liggande utomordentligt betydelsefulla frågan. Resultatet av ut¬
skottets intensiva och sakkunniga arbete är ju också mycket
glädjande: ett, praktiskt taget, enhälligt utskottsutlåtande och eu
viss tillförsikt om, att den svenska Riksdagen inom några få
timmar skall gå att med en enighet, som aldrig tillförne i eu
stor social fråga, lägga grunden till eu allmän folkpensionering
i vårt land och därmed också giva ett kraftigt erkännande åt
vikten och betydelsen i nutiden av de sociala omsorgerna.
Det är naturligtvis också med tillfredsställelse, som rege¬
ringen funnit, att de huvudgrunder, på vilka ålderdomsförsäk-
ringskommitténs ingående utredning och betänkande vila och som
upptagits i Kungl. Maj:ts förslag, vunnit utskottets enhälliga er¬
kännande. Utskottsförslaget är tydligen en kompromiss och
måste bedömas såsom sådan. Offer ha uppenbarligen från alla
håll skett av olika önskemål för vinnande av ett enhälligt för¬
slag. Att regeringen, med den ställning den intager till det
föreliggande förslaget från kommittén, måste betrakta vissa änd¬
ringar i förslaget, vilka det särskilda utskottet vidtagit, såsom
försämringar, torde icke förvåna. Å andra sidan kan regeringen
giva sitt fulla erkännande åt andra utskottets ändringar, såsom
innebärande förbättringar i det för Riksdagen förelagda för¬
slaget. Såsom helhet betraktat är utskottets förslag sådant, att
regeringen tacksamt anbefaller detsamma till kammarens välvil¬
liga godkännande.
Den punkt, där avvikelserna från de synpunkter, som rege¬
ringen anlagt, kanske äro mest framträdande, gäller utskotts-
förslagets ställning till de olika pensionerna för män och kvin¬
nor. Jag måste för min del vidhålla den uppfattningen, att en
uppdelning av de försäkrade i män och kvinnor, ställda i var
sin riskklass, utan att man gör andra uppdelningar i riskklasser,
saknar den grund av social solidaritet, som man helst vill se i
en allmän folkförsäkring. När utskottet emellertid icke velat
gå den väg, på vilken Kungl. Maj:t sökt att, utan minskning av
den av kommittén föreslagna avgiftspensionen för män, vinna
likställighet mellan män och kvinnor i avseende på avgiftspen-
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Nr 34. 6
Onsdagen den 21 maj.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
sionerna eller anvisande av ett särskilt statstillskott, lär det vara
närmast på pensionstilläggens område, som likställigheten mellan
män och kvinnor skall inriktas. Utskottet har jämväl genom
att vidtaga en höjning i pensionstillägget för kvinnor beträtt
denna väg, liksom också utskottet, genom att till alla avgifts-
klasser utsträcka den procentuella förhöjningen av pensionstill-
lägget i förhållande till erlagda avgifter, förbättrat kvinnor¬
nas ställning i allmänhet inom pensionsförsäkringen. Utskottet
har heller icke gjort något principiellt uttalande mot den fulla
likställigheten på pensionstilläggets område mellan män och
kvinnor. Jag hoppas därför, att det skall bli en snar framtid
förbehållet att genomföra en dylik likställighet.
Den ståndpunkt, som särskilda utskottet kommit till i avse¬
ende på barnpensioneringen, då utskottet icke upptagit den i sitt
förslag, är i sig ganska beklaglig. Regeringsförslaget var i sin
räckvidd tämligen begränsat, utgjorde ett försök till en första
lösning av barnpensioneringens betydelsefulla och viktiga pro¬
blem. Många av de invändningar, som restes mot förslaget i den
delen, synas mig alltjämt obefogade. Utskottet har ju också ut¬
talat detta och framhållit, att de mot regeringsförslaget i före¬
varande avseende gjorda invändningarna i många fall sakna fog
och ofta hänföra sig till förhållanden, som endast undantagsvis
förekomma i verkligheten. Utskottet har också hållit före, att
det med barnpensioneringen avsedda syftet är behjärtansvärt,
ehuru utskottet närmast ur synpunkten av att denna fråga icke
borde lösas förrän i samband med den revision av fattigvårdsförord-
ningen, som för närvarande påginge, ansett sig icke böra i nu
föreliggande förslag upptaga nämnda pensionering. Under så¬
dana förhållanden kan man äga grundade förhoppningar om,
att det viktiga komplement till en allmän folkförsäkring, som
barnpensioneringen måste anses vara, snart skall kunna upp¬
tagas till prövning och genomföras, vid vilket förhållande jag
med någorlunda jämnmod kan se undanskjutandet av barnpen¬
sioneringen nu, hur betydelsefull jag än anser denna fråga
vara.
Kung!. Maj:t ansåg sig icke böra i sitt förslag upptaga den
ytterligare avgiftsklass, som utskottet förordat, enär betydligt
ökade svårigheter därigenom syntes skola uppstå i avseende på
taxering, uppbörd och indrivning. I sak ha ju sympatierna
varit allmänna för inrättande av en dylik klass. I utskottets
förslag har emellertid betydelsen av en dylik klass blivit åtskil¬
ligt kringskuren, men den förvissning, utskottet i sammanhang
därmed uttalat, att Kung! Maj:t skall låta sig angeläget vara
att snarast möjligt till prövning upptaga avhjälpandet av de
brister, som nu måste vidlåda inrättandet av en dylik klass,
vill regeringen gärna uppfylla och skall härpå inrikta sin all¬
varliga uppmärksamhet.
Onsdagen den 21 maj.
7 Nr 34.
Jag vill i detta sammanhang framhålla, att vissa svårig¬
heter skola, särskilt under den första tiden, helt visst uppkomma
vid åsättande av pensionsavgifter samt debitering och indrivning
av sådana. Om detta torde alla från början hava varit fullt
eniga, men det är min förhoppning, att svårigheterna skola kunna
övervinnas, och att en tids erfarenhet skall giva de lärdomar,
som erfordras för uppförande i alla delar av ett fullgott och
tillräckligt klart system i detta hänseende. Man kan i allt fall
vara övertygad om, att de kommunala och statliga myndighe¬
terna skola göra sitt bästa för att denna invecklade del av det
stora försäkringsmaskineriet må kunna fungera så tillfredsstäl¬
lande som möjligt.
Vidkommande den i propositionen förekommande förmögen-
hetsgränsen för delaktighet i avgiftsplikt och avgiftspension, så
har det varit allenast kostnadsskäl, som föranlett Kungl. Maj:t
att ansluta sig till kommitténs ståndpunkt. För övrigt ha skälen
för förmögenhetsgränsens borttagande synts övervägande. Då
utskottet emellertid genom en till synes ganska försiktig höjning
av fondräntan kunnat vinna de medel, som förmögenhetsgrän¬
sens införande avsett att bereda, måste det givetvis betraktas så¬
som en fördel, att undantaget i förevarande hänseende kunnat
släppas.
Utskottets tillägg till 28 § om rätt i vissa fall till besvär
över pensionsstyrelsens beslut är en detalj av mindre vikt, men
jag kan ändå icke underlåta att uttala mina betänkligheter rö¬
rande utskottets förslag i denna del. Dels tror jag, att behovet
av en sådan klagorätt knappast föreligger med hänsyn till det
sätt, varpå pensionsstyrelsen skulle sammansättas och verka, dels
kunna justitiekanslern och regeringsrätten, särskilt den senare,
därigenom bliva ganska avsevärt betungade och svårigheter tän¬
kas uppstå för deras övriga viktiga verksamhet, dels kan man
också hysa tvivelsmål, huruvida regeringsrätten i allo kan anses
vara den lämpligaste sista instansen i mål av förevarande be¬
skaffenhet. Efter andra länders exempel torde frågan om in¬
rättande av en särskild högsta instans för alla socialförsäkrings-
frågor, i vilken instans lekmannaelementet vore tillräckligt repre¬
senterat, böra övervägas närmast i sammanhang med en för¬
bättrad olycksfallsförsäkringslagstiftning. Jag betraktar därför
utskottets förslag i förevarande del närmast såsom ett provisorium,
till dess bättre anordningar kunna tänkas vidtagna.
Utöver vad jag sålunda haft äran anföra torde några sär¬
skilda uttalanden från min sida i anledning av utskottets änd¬
ringar i den kungl. propositionen knappast vara påkallade.
Medan jag nu har ordet, skall jag emellertid tillåta mig
några allmänna reflexioner i föreliggande fråga. Den kritik,
som rests mot kommitténs och även mot regeringens förslag
— särskilt emot de huvudgrunder, på vilka kommittén byggt
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Porta.)
Nr 34.
8
Onsdagen den 21 maj.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
sitt betänkande och vilka i allt väsentligt upptagits i den kungl.
propositionen — har varit ganska högljudd. Det är dock väsent¬
ligen från en tämligen begränsad krets av personer, som opposi¬
tionen framkommit. För min del har jag aldrig ett ögonblick
tvivlat om, att det icke varit varmt intresse och mycken sak¬
kunskap och erfarenhet, som funnits hos förslagets motståndare,
ävensom att icke en ärlig övertygelse och de bästa bevekelse-
grunder dikterat motståndet. Men vad jag haft svårare att för¬
stå, är den utomordentliga säkerhet, varmed man i förväg dömer
om och fördömer den blivande lagens verkningar. Jag tror,
att man bort hava anledning vara något mindre positiv. Det
är möjligt, att misstag i vissa detaljer komma att visa sig och
att oegentligheter här och där skola yppa sig, men allenast för¬
slagets praktiska prövning kan ge ett objektivt och klart besked
och anvisa de bästa vägarne till rättelse. Och när några av
kritikerna omgiva sig med en aldrig bleknande sakkunskapens
gloria, såsom då de tala om »politikernas strävan att med röst¬
sedelns hjälp driva igenom förslaget mot sakkunskapens praktiskt
taget enhälliga förkastelsedom», då är man närmast inne på
bluffens område. Det får icke glömmas, att kommitténs förslag
i stort sett vunnit allmän anslutning hos de hörda myndig¬
heterna. Både kommerskollegium och riksförsäkringsanstalten
hava tillstyrkt, att kommitténs förslag måtte läggas till grund
för lagstiftning i ämnet, låt vara med vissa ändringar, varav
väl de viktigaste vunnit avseende i Kungl. Maj:ts och utskot¬
tets förslag. Och vill man frånkänna sakkunskap hos ålderdoms-
försäkringskommittén, som i 5 år arbetat under ledning av en
person, vilken å sin sida mer än någon annan nu levande svensk
man under 25 år ägnat sina tankar och sitt praktiska arbete åt
lösningen av socialförsäkringsproblemen och särskilt det nu före¬
liggande, och därvid sysslat med frågan och däri vidtagit de
mest ingående utredningar och granskningar både av in- och
utländska förhållanden, och som haft till prövning detaljerade
förslag i ämnet till ett antal av ett par tiotal för att slutligen
stanna vid det nu framlagda? Och betyder det ingenting, att
de 22 männen i det särskilda utskottet, representerande så många
grenar av insikter och praktisk erfarenhet, fullständigt enat sig
om de huvudgrunder, på vilka kommittén och med den Kungl.
Maj:t byggt förslaget? Följer man det recept, förslagets mot¬
ståndare rekommendera, möter man antingen den olägenheten,
att kostnaderna för det allmänna bli betydligt större än vad
statsbudgeten för närvarande kan medgiva, eller också att av¬
gifterna för de enskilda bli mera betungande, än som skäligen
kan påfordras under nuvarande ekonomiska förhållanden i all¬
mänhet. Det går dock icke an att ställa så till, att en väsentlig
del av fattigvården, från att nu vila på kela befolkningen, över¬
flyttas på de mindre bemedlade själva. Jag är livligt övertygad
Onsdagen den 21 maj.
9 Nr 34.
om, att ett förslag, byggt på samma grunder som det förelig¬
gande, är under förevarande förhållanden det enda, som man
med våra begränsade tillgångar och vårt folks allmänna ekono¬
miska ställning kan genomföra. Det är också känslan därav, som
skapat den eniga uppslutning, som skett i det särskilda utskottet
och som nu torde betrygga förslagets genomförande. Därför-
utom vill jag tillägga: det är inga särskilda spekulationer och
beräkningar eller klassintressen, som åstadkommit den enigheten,
en enighet, som nu så mycket förbluffar motståndarne ex professo.
Ett förslag, sådant som det föreliggande, har utan tvivel
sina ofullkomligheter, men på ett hos oss så obrutet och oprövat
fält växer icke ett så fullkomligt förslag upp med ens, särskilt
då vi hava att räkna med så många ogynnsamma förhållanden
och faktorer på detta område. Utlandets erfarenhet visar,
att man litet emellanåt får bättra på och rätta dylika lagar, och
att verkan av en lagstiftning, sådan som den vilken nu torde
vidtagits, oavlåtligen måste följas och studeras. Inför de miss¬
bruk, som kunna förekomma, och inför de oegentligheter, som
utan tvivel skola yppa sig, kommer man för visso icke att sakna
de kända rösterna, som säga: Men var det icke det vi sade, var
det icke dessa varningar, som vi gåvo? Men man må icke vara
för snar med sin dom i denna fråga. Det gäller att icke falla
offer för benägenheten att generalisera det enskilda fallet. Och
det gäller, icke minst för förslagets anhängare, att hava öppna
öron för all befogad kritik och en bestämd föresats att mot¬
arbeta missbruk och att snabbt rätta vad som visar sig vara
felaktigt lagt.
Man har vid sin kritik av det föreliggande förslaget velat
hänvisa till de mindre goda verkningarna av folkförsäkring i en
del andra länder, som i väsentlig mån byggt sin lagstiftning på
förevarande område på liknande grunder. Särskilt har man hämtat
sina påståenden i detta avseende från invändningar mot 1891
års danska lag. Jag måste emellertid alltjämt påstå, att jag
icke funnit de angivna verkningarna av den danska lagen objek¬
tivt påvisade. Man har hos oss väsentligen alltför mycket rört
sig med allmänna spekulationer och förmodanden. Det lagför¬
slag, som föreligger från särskilda utskottet, har också avhjälpt
de flesta av de invändningar, som framställts mot den danska
lagen. Beträffande erfarenheterna från Danmark skall jag här
tillåta mig att anföra några brottstycken ur en redogörelse för
ett par år sedan av amtmannen i Randers amt Andersen, vilka
brottstycken synas mig förtjänta av något beaktande även för
vår del. Han yttrar således i denna redogörelse bland annat,
att ålderdomsunderstöden i Danmark alldeles icke uppfattas.av
befolkningen såsom ett slags fattighjälp utan tvärtom betraktas
såsom en därifrån väsentligen avvikande understödsform, vartill
icke knyter sig något av den förödmjukelse, som är förbunden
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Nr 31.
10
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Ports.)
Onsdagen den 21 maj.
med fattighjälpen. Alderdomsunderstödet betraktas såsom en
samhällets belöning till den strävsamme och hederlige arbetaren,
som är ur stånd att försörja sig själv på gamla dagar. Det vore
heller intet tvivel om, att icke ålderdomsunderstödet för den
väsentliga delen komma sådana nödlidande till godo, som skulle
hava föredragit att föra en bekymmersam tillvaro och lida nöd
framför att begära fattighjälp. Om man av teoretiska grunder,
yttrar Andeligen vidare, år 1891 hade i Danmark uppgivit för-
sörjningsprincipen, så skulle detta land, liksom andra länder,
ännu i dag icke hava nått till en lösning av spörsmålet om
statens understöd åt behövande åldringar. Det gällde också med
hänsyn till den sociala lagstiftningen, att »det bästa är det godas
fiende». •—• Visst är, att också vi i Sverige skulle få anledning
till samma uttalande, om vi nu avsloge det föreliggande för¬
slaget och för frågans lösning sökte andra vägar. Många år av
arbete återstode oss då, och vi svävade ändock i fullständig
ovisshet om det resultat, som skulle kunna ernås.
Vidkommande särskilt den mycket omdebatterade sparsam-
lietsfrågan, yttrar den danske amtman, jag nyss citerat, bland
annat följande. Med hänsyn till påståendet, att sparsamheten i
yngre år skulle motverkas af lagens bestämmelser, vore att fram¬
hålla, att det dock alltid skulle vara ganska osäkert, om ålder-
domsunderstöd kunde uppnås, och att den kommunala myndig¬
heten skulle ställa sig strängare gentemot den, som icke själv
velat göra något för sin ålderdom, ehuru han varit i stånd där¬
till. Dessutom bleve understödet under de första åren såsom
regel tämligen litet. Det vore således något riskabelt att inrätta
sig på ålderdomsunderstöd och att uppgiva att sörja för sig själv,
om man kunde det. Så framt sparsamhetskänslan funnes, skulle
den därför säkert göra sig gällande i trots av möjlighet till ålder¬
domsunderstöd, och funnes ej denna känsla, så berodde detta
mera på själva tidsandan än på ålderdomsunderstödslagen. Sam¬
tidigt framhåller Andersen emellertid önskvärdheten av, att
någon mindre egen inkomst uteslötes vid beräknande av be¬
hovet — således en väg, som vi här i Sverige stå i begrepp att
beträda.
Rörande den danska lagens verkningar må också framhållas
några av de svar, som avlätos på en förfrågan för några år se¬
dan om vissa ändringar i den danska lagen, i syfte att vinna
ändring i grunder och villkor för beviljande av ålderdomsunder¬
stöd. Amtmannen i Randers amt och 44 sockenråd därstädes
uttalade så, att några bestämda regler för behovsgränsen och
understödets belopp icke vore nödvändiga för landsbygdens del,
där de kommunala myndigheterna så väl kände de behövande,
att det ej mötte vansklighet att i de särskilda fallen träffa de
rättaste förfogandena. I allmänhet hade sockenråden varit lyck¬
liga i sina beslut och blott få klagomål yppats. Amtmannen i
Onsdagen den 21 maj.
11 Nr 34.
Holbceks amt yttrar, att den nuvarande danska lagen i det stora
hela verkat till stor välsignelse, och att de ofta påstådda bristerna
i lagen i allt fall voro överdrivna. Amtmannen i Lolland-Falsters
amt anför, att det icke syntes föreligga någon nödvändighet för
väsentliga förändringar av de nu gällande bestämmelserna, som
i det störa hela verka tillfredsställande. Och amtmannen i Svend-
borgs amt yttrar, att den gällande lagen om ålderdomsunderstöd
vore en förträfflig lag, som i amtet verkat särdeles tillfredsställande.
Lagen hade använts på ett humant och förståndigt sätt, och den
hade vunnit befolkningens tillfredsställelse.
Jag är fullt och visst övertygad om, att utsikterna att inom
de närmaste åren i förevarande utomordentligt stora och svår¬
lösta fråga komma till ett bättre resultat än det, som nu före¬
ligger i särskilda utskottets förslag, äro mycket små, och att för¬
slaget i sig är väl värt den anslutning, som uppenbarligen skall
komma det till del. Och man har också all anledning att i av¬
seende å framtida förbättringar och utvidgningar hysa ljusa för¬
hoppningar : på den grund, som nu under en så ovanlig enighet
torde läggas] till en allmän folkförsäkring i vårt land, skall det
svenska folket förvisso icke underlåta att bygga vidare. Efter
årtionden af förberedelser och svikna förhoppningar stå vi dock
nu inför en verkligt stor reform, en reform på vägen mot fattig¬
domens avskrivande. Det är icke i trötthetens och resignationens
tecken, vi i dag skola skänka förslaget vår anslutning, utan i
känslan av, att det dock är gryningen av en ny dag, som vi
bevittna. Förslagets genomförande skall förvisso sprida stor och
livlig tillfredsställelse inom de vidaste kretsar af vårt land.
Strålar av hopp och ökat livsmod skola lysa i många tiotusental
svenska hem, där bekymret för ålderdomens dagar eller en ho¬
tande invaliditet förmörkar och förbittrar sinnena. Det skall för
många tusental vara slut med det knappaste nådebrödet eller
fattighuset såsom mål och tillflykt efter en lång och arbetstyngd,
ofta med bittra försakelser förenad arbetsdag.
Herr Thyrén: Om jag får lov att utgå från det anförande,
som vi nu hörde från herr statsrådet och chefen för civildepar¬
tementet, så är det bland mycket annat i hans yttrande, som
tilltalade mig, och som jag gärna instämmer uti, särskilt en
punkt, som jag allra först skulle vilja taga fasta på, nämligen
den, då han försäkrade, att förslagets anhängare skola med
öppna öron mottaga all den kritik, som mot förslaget kommer
att riktas. Jag vill då till att begynna med önska denna prin¬
cip bragt i användning redan gentemot vad jag nu har att
anföra.
Då det gäller att här väga skälen för och emot uti en så
utomordentligt betydelsefull fråga, så är det kanske befogat,
om man delar upp den så, att man först ser den, om jag så
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Nr 34. 12
Onsdagen den 21 maj.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
får saga, utifrån, såsom en betraktare, vilken icke bär haft tid
att sätta sig in i frågans realitet, men kanske ändå är tvungen
att fatta position till densamma; någonting, som vi tyvärr alla
mer än väl av erfarenhet veta, att det händer oss i många små
frågor. Det borde ju helst icke hända i en så stor fråga som
denna, men kända omständigheter göra, att den möjligheten icke
får anses absolut utesluten.
Alltså, denne betraktare utifrån, han finner säkert flera
mycket tungt vägande skäl för ett accepterande af förslaget in
blanco. Och bland dessa skäl för ett bifall skulle jag för min
del vilja sätta allra främst instinkten, att det gäller att till varje
pris komma från ord till handling och ur tankens och talets
regioner föra idéerna ut i verklighetens värld, med fel, låt vara
•— kanske stora fel — men fel, som då korrigera sig på det
enda rätta sättet, korrigera sig själfva genom erfarenhetens kritik.
Ja, detta är verkligen ett så starkt skäl, att för min del må jag
säga, att skulle jag ha varit nödsakad att helt och hållet bli
stående på den där betraktelsepunkten utifrån, tror jag, att
detta hade deciderat mig för min person. Och jag kan också
mer än väl förstå, att eminent praktiska män — många sådana
åtminstone •—■ låta detta skäl vara absolut avgörande. De ha
själva i sitt eget liv haft så tillräcklig erfarenhet av vad det vill
säga att handla i tid och att icke uppskjuta, och de ha den där
instinkten att lita på, att är det bara i gång och ute i verklig¬
heten, skall det nog sedan hjälpa sig själv. Alltså korteligen:
from sounds to tliings!
Ett annat skäl för, kanske icke så tungt, men i alla fall
allvarligt nog, är den reflexionen, att om det är svårt att mäta
ansvaret av att genomdriva en betänklig lag, är det också ganska
svårt att mäta ansvaret av att försöka lägga hinder i vägen för
en lagstiftning, som i ett givet ögonblick verkligen kan genom¬
föras. Nu, i detta ögonblick, hava verkligen de politiska lin¬
jerna bragts att så konvergera, att de mötas i en punkt. Men
om de eu annan gång låta sig pressas tillsammans i eu punkt,
det vet man icke.
Ännu ett sådant skäl — som förresten kanske ligger oss
närmast av alla —- är att vi stå inför ett enhälligt utskottsutlåtande.
Och vi veta alla, som varit med i Riksdagen, mer än väl, vad
det betyder. Vi ha alla en känsla av vilken oresonlighet det
skulle vara, ifall första bästa ledamot av Riksdagen tilläte sig,
därför att han kanske har en del oklarerade tvivel i någon fråga,
att börja opponera mot ett enhälligt utskott. Det går helt enkelt
icke i det praktiska riksdagsarbetet.
Ja, trängtan efter handling, fruktan för de oberäkneliga svi¬
terna av uppskov och respekt för det enhälliga utskottet äro,
det må man ju erkänna, tre skäl, som väga tungt var för sig
och ännu tyngre, när de läggas tillhopa. Men naturligtvis kan
13 Nr 3i.
Onsdagen den 21 maj.
det ju tänkas restriktioner även beträffande dem. Jag skall icke
inlåta mig på sådana resonemanger; det kunde ha sitt intresse,
men tiden medgiver det icke. Blott en punkt skall jag påpeka,
och det gäller det första skälet, handlingsargumentet. Det är
ju fullkomligt sant och det är utan tvivel det starkaste argument,
som i detta nu kan läggas för lagen, att det gäller att komma
till handling, men man får ändå icke för mycket glömma, att
för att detta argument skall vara befogat, så förutsättes dock,
att man har någorlunda klart för sig, vart man vill komma och
vart man kommer — den allmänna riktningen — så att det
blott återstår detaljer, vilka sedermera kunna korrigera sig själva.
Är man däremot icke säker på vad riktning i stort sett det hela
kommer att slå in på, då kan det lätt gå så, att i och med att
man släpper ut det i verklighetens värld, det i sin helhet tager en
skadlig riktning, som man sedan alldeles icke eller endast med
största svårighet är i stånd att korrigera. Just detta förslag visar
exempel på sistnämnda förhållande. Särskilt är det ju klart, att
denna restriktion har sin tillämplighet på sådana lagar, som på
något vis kunna appellera till eller lägga hyende under någon
mänsklig svaghet, lättja, egennytta eller vad det kan vara. Där
är det jämförelsevis lätt att ändra, innan man släppt ut lagen
i praktiken, men det är nära nog omöjligt, i synnerhet med
våra dagars politiska förhållanden, att ändra sedan man släppt
ut den, då man måste kämpa mot dessa mer eller mindre ego¬
istiska intressen, som man själv genom lagstiftningen skapat.
Låt oss emellertid återvända till vår betraktare utifrån.
Han finner dessa skäl för, men han finner också skäl emot, dy¬
lika yttre skäl. Till trots av vad vi här hörde nyss av herr stats¬
rådet angående sakkunskap, kan jag icke hjälpa, att jag måste
anse, att på de håll, från vilka det nu har kommit en så ytterst
energisk opposition, är man i en annan mening sakkunnig än de
personer och myndigheter, vilka statsrådet åberopade, såvida man
nu nämligen icke ser på den försäkringstekniska frågan, som rör
medlet, utan verkligen ser på sakens samhälleliga betydelse, som
ju är målet. Då är efter min mening den egentliga sakkun¬
skapen att söka på två håll, det ena teoretiskt och det andra
praktiskt; det teoretiska är nationalekonomien och det praktiska
fattigvården. Naturligtvis finnes också sakkunskap mera på
sidan, men detta är själva den centrala sakkunskapen. Och
det kan ju inte hjälpas, att såväl teoretikerna, nationalekono¬
merna, som fattigvårdsmännen, praktikerna, stå lika enhälligt
emot, som utskottet står för. Ja, det är ju naturligtvis fullkom¬
ligt tänkbart, att teoretikerna icke begripa det, av brist på praxis,
och praktikerna icke heller begripa det, av brist på teori. Men
det återstår alltid, att dessa personer, som annars inte bruka ha
så lätt, särskilt icke nationalekonomerna, att mötas i sina åsikter,
ha dock förenats och ha här alla samma åsikt. I örigt överens-
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Ports.)
Nr 34. 14
Onsdagen den 21 maj.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
stämma de egentligen blott däri, att de ägnat sitt liv åt denna
fråga, där de andra ändå äro dilettanter. Ett enhälligt utskott
har man sett ofta, enhälliga nationalekonomer i en sådan här
fråga sällan, men enhälliga sakkunniga emot ett enhälligt ut¬
skott har åtminstone jag aldrig sett förrän här. Man kan tänka
sig, att när betraktaren finner detta fenomen, så frågar han sig,
om icke möjligen förklaringen skulle kunna vara den, att de
samhälleliga skälen, djupare betraktat, tala emot, och att det
kanske är partipolitiska eller därmed jämförliga skäl, som tala
för. Härvid vill jag uttryckligen betona, att jag icke använder
uttrycket partipolitisk i förklenande mening. Jag behöver icke
säga här, att partipolitiska skäl kunna vara så reala, allvarliga
och tvingande som många andra, och att man icke alltid kom¬
mer ifrån dem, om man än så gärna vill.
Emellertid finnes det en annan synpunkt, som den yttre
betraktaren även måste frapperas av. Han upptäcker nämligen
snart, att en mycket näraliggande fråga, ja eu fråga, som all¬
deles omedelbart berör själva centralpunkten av denna, näm¬
ligen fattigvårdslagstiftningen, för närvarande just står inför eu
kris. Man väntar sig i en nära framtid eu helt och hållet ny
fattig vårdslagstiftning. När han nu finner, att det här förslaget
i ekonomiskt avseende högst väsentligt bygger på fattigvården
och att det dessutom i många punkter, som jag skall komma
närmare till längre fram, berör fattigvården, ja, då är det natur¬
ligt, att han närmast tänker: Varför inte lösa dessa frågor sam¬
tidigt eller, om detta är omöjligt, varför inte så mycket reda ut
fattigvårdslagstiftningen, att man något så när kan bedöma i
vad riktning den kommer att gå, och hur den skall ställa sig i
förhållande till den här? Det sista föranleder mig att lämna den
upplysningen, att då det talas i kommitténs inledande skrivelse
till Konungen om någonting, som åtminstone lätt kunde fattas
som ett samarbete mellan de båda kommittéerna, ålderdomsför-
säkrings- och fattigvårdskommittén, så har jag däremot från
säkraste håll övertygat mig om att detta samarbete inskränkt
sig till samtal under ett par timmar med ordföranden och sekre¬
teraren i fattigvårdskommittén, varunder det emellertid icke
kunde bli tal om att framlägga ens de allra yttersta riktlinjer
för en blivande fattigvårdslagstiftning.
Vidare upptäcker den yttre betraktaren någonting annat.
År han demokrat, så kommer han att tänka på folkviljan och
lagens emanerande ur densamma. I själva verket behöver man
icke vara anhängare av ett imperativt mandat, och man kan
t. ex. i fråga om pansarbåtars nödvändighet höra folkviljans ut¬
talanden med ett visst jämnmod, men ändå kanske man säger
sig, att i en sådan sak som denna, när det är fråga om att be¬
döma, huruvida den och den försäkringsformen kommer att i
tillämpningen leda till sparsamhet eller motsatsen, eller huru-
Onsdagen den 21 maj.
15
Nr 34.
vida en viss pensionsform kommer att uppfattas såsom väsens¬
skild från fattigvård eller icke, ja, då kanske det verkligen vore
skäl att appellera till folkviljan. I det sammanhanget måste
man finna, att det är en förvånansvärt kort tid, som de, som
ha yttrat sig ex officio om förslaget, haft på sig. Även måste
man säga sig, att pressen står märkvärdigt delad i denna fråga,
utan avseende på politiska partier. Det ena med det andra gör,
att man måste fråga, huruvida det icke vore klokare att låta
folkviljan mogna, innan man slår till. Det är visserligen sant,
att det är 30 år sedan själva frågan uppdök, men detta är ju
endast ett nytt exempel på den gamla satsen om tröghet, full
av hetsigheter: Detta förslag har icke i nämnvärd mån varit
föremål för folkviljans prövning.
Ytterligare behöver betraktaren ingalunda vara någon an¬
hängare av kvinnans politiska rösträtt, för att han skall säga sig,
att det dock är rätt påfallande, att dessa kvinnosammanslut-
ningar av mycket skilda politiska och sociala åskådningar ha
samstämt i en alldeles bestämd kritik av och motstånd mot för¬
slaget. Ja, kvinnan är part i målet, svarar man naturligtvis,
det gäller ju hennes pension i förhållande till mannens, och det
är sant. Men kvinnorna ha dock först och främst understrukit
just detsamma som fattigvårdsmännen, således utan avseende på
förhållandet mellan mans och kvinnas pension. Jag må säga
att jag tycker dock, att detta skulle vara ett memento för de
ärade ledamöter, vare sig av regeringen eller av Riksdagen, som
just ha åberopat kvinnans stora kompetens speciellt i fattig-
vårdsfrågor för att därmed visa hennes kompetens i politiska
frågor över huvud. Den senare betvivlar jag, men den förra
betvivlar jag icke. Jag må säga för min del, att jag skulle finna
mera reson i att giva kvinnorna något gehör på denna punkt, åt¬
minstone låta deras skäl få lov att utveckla sig, höra vad de
kunna ha att anmärka, över huvud fästa något avseende vid
deras enhälliga mening, än i att sätta upp den där billiga pro¬
grampunkten om politisk rösträtt och valbarhet. Det förra är
ju en mycket mer blygsam favör gentemot kvinnorna, men vis¬
serligen en mindre platonisk favör.
Om jag drar ett konklusum av allt detta, komma vi ärligt
talat knappast längre än till ett non liquet. Det är just olyckan,
att frågan icke kan avgöras »utifrån»; med piskan på sig tvingas
man att sätta sig in i realiteterna, så gott man kan och tiden
medgiver. De, som försökt detta, ha väl alla gjort samma er¬
farenhet som jag. Man finner snart, var de väsentliga svårig¬
heterna ligga — jag talar nu naturligtvis icke om detaljanmärk¬
ningarna, ty jag har redan sagt, att vad dem beträffar skulle
jag vara med om att släppa lös och låta erfarenheten verka, men
om själva grunden. Det är en motsats mellan två var för sig
mycket berättigade strävanden, som nu förslaget bragt ihop, men
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Nr 34.
16
Onsdagen den 21 maj.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
som det i praktiken icke är så lätt att förena, jag menar för¬
säkring och försörjning. Jag ber de ärade ledamöter, som till¬
räckligt satt sig in i frågan, om ursäkt, om jag för dem spiller
någon tid genom att nämna några ord in generalibus, men för
sammanhangets skull torde det vara nödvändigt. Att ställa det
så för största möjliga antal människor, att de på ålderns dagar
eller eljest såsom invalider leva av frukterna utav eget arbete i
deras krafts dagar, det måste ju vara en synnerligen stor fördel
för samhället. Det säkra medvetandet att stå på egna ben och,
om man verkligen vill, kunna fortfara att stå på egna ben livet
igenom och icke behöva krusa i ekonomiska ting för någon, varken
för samhället eller dess individer, det är åtminstone för en skå¬
ning den första regeln av all världslig visdom. Ja, det är en
sporre och en ryggrad i livet på en gång och jag tror, att vi
alla, lika gott från vilken provins vi äro, skola kunna ena oss
om att. tillönska det åt så många svenska medborgare som möj¬
ligt. Även herr statsrådet, som citerar, efter kommittén, talet
om individens rätt till understöd av samhället på grund av sam¬
hällig agneligt livsverk, medger nog ändå, att, även antaget en
dylik abstrakt rätt, man hellre önskar, framför allt sig själv, men
sedan också andra, en fullt konkret rätt i vanlig borgerlig me¬
ning, bestående i ett bestämt krav, som icke beror på under¬
sökning, om jag är fattig nog, utan är orubbligen givet i och
med den av mig själv gjorda prestationen.
Det andra strävandet, försörjningen, bör väl innebära, att i
varje fall varje individ, invalid eller icke, alltid skall ha sitt exi¬
stensminimum garanterat, och att, där detta måste ske genom
samhällets hjälp, den lämnas honom så litet förödmjukande, så
skonsamt, som det någonsin kan åstadkommas — en förträfflig
idé även denna.
Men här börja svårigheterna. I vad förhållande komma
dessa två var för sig mycket befogade strävanden i samhället
till varandra? Allra enklast och önskvärdast vore, om de kunde
lösas så, att man helt enkelt lade den ena inuti den andra, stop¬
pade in försörjningsidén i försäkringsidén, på det sättet, att man
försäkrade alla statens individer och alla så effektivt, att om och
när de bleve invalider, så levde de på sin försäkring och ingen¬
ting annat. Därmed behövs ingen särskild försörjning. Men,
tyvärr! Det är uppenbarligen icke ens tänkbart och långt mindre
praktiskt utförbart att komma dit, redan därför att vi ha alla
dessa med civilisationens fortgång ständigt talrikare människor,
som aldrig varit i stånd att arbeta, och således icke kunna leva
av arbetets frukter. Då skulle man väl vilja åtminstone gå så
långt det är tänkbart, det vill säga att alla arbetsföra människor
skulle försäkras från sitt sextonde år och garanteras att leva av
sitt arbetes frukter. Men, tyvärr! Här kommer det praktiska
erm-, som vi nyss hörde framföras av herr statsrådet, och som
Onsdagen den 21 maj.
17 Nr 31.
han hade så fullständigt rätt i. Man kommer i det dilemmat,
att antingen bliva avgifterna på de enskilda för höga, särskilt
för de befolkningsklasser, där man icke har någon lön att ut¬
taga premier ur, eller också, om samhället skall supplera med
bidrag, och därest detta skall utgå efter försäkringsprincip och
icke utgöra fattigunderstöd och således icke minskas i den mån
behoven minskas, då blir det en fruktansvärt dyr pålaga för det
allmänna (liksom det naturligtvis försvagar försäkringskaraktären,
ju större samhällets bidrag proportionsvis bliva).
Hur skall man då i detta dilemma bära sig åt? Det fmnes
ett par förslag, men icke någon gällande lag, som försöka taga
dessa svårigheter vid hornen, att trots allt genomföra en allmän
försäkringspensionering genom att driva upp avgifterna tillräck¬
ligt högt. Men bortsett från dessa försök, vilka ännu icke reali¬
serats, kan man skilja mellan två olika linjer, den ena att taga
ut de områden av samhällsindivider, där de höga avgifterna
kunna genomföras ■— det är i praktiken lönarbetarna, och så
hava flera lagar gjort; den andra, att söka blanda försäkring och
försörjning: sätta avgifterna så lågt, att de äro överkomliga för
alla individer inom samhället, samt utfylla med statsbidrag,
som icke blir så stort, i det att man nämligen inför behovs-
principen.
Typen för det första sättet att lösa frågan är naturligtvis
den tyska lagen. Lönarbetarna försäkras, och staten giver ett
fast bidrag. Men jag påpekar, vad som icke alltid kommit klart
fram i den offentliga diskussionen, att både den franska lagen
av år 1910 och den engelska av år 1911 stå på precis samma
principiella grund. Det är ren försäkring i båda två: försäk¬
ring i skarp motsats mot försörjning. En annan sak, att den
franska lagen har endast ålderdoms-, icke annan invaliditets-
försäkring, och den engelska tvärtom, endast invaliditets- och
icke ålderdomsförsäkring. Men vad försäkring de hava är ren
försäkring. Det är också en annan sak, att dessa länder hava
försörjning parallellt med försäkring — i England till och med
så, att den förra kan avlösa den senare. Men, som sagt, de båda
principerna modifiera varandra icke på minsta vis. Försäkringens
princip, att människan, så långt försäkringen räcker, även såsom
invalid står på sina egna ben, lever av sitt eget arbetes frukter,
fördunklas icke genom någon som helst tillblandning av fattig¬
understöd.
Till den andra typen, nämligen den som blandar försörj¬
ning och försäkring, hör ingen gällande lag, och icke heller något
förslag utom ett enda, och det är detta här. Det inför försäkring
och genomför den för alla medborgare utan gallring: därför har
det små avgifter. Men det supplerar försäkringen på det sättet,
att det giver statsbidrag, som minskas med behovets minskning,
varigenom bidraget blir överkomligt för staten. Jag har för min
Första kammarens protokoll 1913. Nr 34. 2
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Nr 34. 18
Onsdagen den 21 maj.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
del — jag vet icke, om någon annan ledamot av kammaren
kommit till annat resultat — icke kunnat upptäcka varken i
någon lag eller något förslag något spår av denna amalgamering
av försörjning och försäkring, så när som på ett enda. Det före¬
kommer i det österrikiska förslaget av år 1908. Men det består
bara däri, att statsbidraget, som utgör 90 Krönen, bortfaller vid
en årsinkomst från och med 2,400 Krönen. Det har således egent¬
ligen icke någon praktisk betydelse ur denna synpunkt. Men
det har sitt intresse, detta sista, därför att det tydligt visar, att
den österrikiske lagstiftaren, liksom naturligen alla övriga ut¬
ländska lagstiftare, har haft möjligheten under övervägande att
gå den bekväma och enkla väg, att vinna den för tanken till¬
talande lösniDg, som vårt svenska förslag erbjuder. De hava
alla visligen aktat sig. Och en kritik av detta förslag kanske
också i någon mån klargör, varför de andra ha aktat sig.
Man har ironiskt frågat efter principen, efter meningen i
förslaget. Jag kan förstå ironien, ehuru jag icke finner den fullt
rättvis. Om jag emellertid får lov att svara för kommitténs
räkning, så tror jag icke, att jag misstager mig, om jag säger:
meningen är just den att på en gång, i en och samma pensio¬
nering, nå försörjningens och försäkringens fördelar. Medlet är
detta: att genom avgifterna, som äro små, men som förekomma
över hela linjen, få in något av känslan utav självhjälp, alltså
försäkringens fördel; och att genom supplerandet med stats¬
bidrag, men i det hela blott efter behov, rädda från fattigvård
och vinna existensminimums fyllande, dock utan oskäliga kost¬
nader för det allmänna. Jag vill emot nämnda ironi säga, att
mening finns nog i förslaget. Men det är en annan fråga, i vilken
mån det lyckats att realisera denna mening.
För att svara därpå, är det efter det föregående klart, huru
frågan måste uppdelas. Man måste dels fråga: hur har det
lyckats i avseende på försäkringen, och dels, hur har det lyckats
i avseende på försörjningen? Vad man vill vinna med försäk¬
ringen, nämligen känslan av ekonomisk självständighet, och vad
man vill vinna med försörjningen, nämligen den blotta garantien
av existensminimum, såsom humanisering av den hittillsvarande
fattigvården, äro ju mycket skilda ting, och det är alldeles icke
givet att, om än man skulle vinna det ena, man också vinner
det andra. Däremot är det blott alltför möjligt, att man genom
ett hopkopplande varken vinner det ena eller det andra.
Jag börjar nu med försörjningen för att tillse, huru den
vunnits. Vad kommitterade velat åstadkomma genom försörj¬
ningen ha de själva så tydligt som möjligt — jag skulle vara
frestad att säga litet för tydligt, litet för skarpt — uttalat; de
vilja rädda människorna undan denna förödmjukande fattigvård.
De vilja till varje pris bort med dem från fattigvården. Det
kunde hava sitt intresse att här uppkasta den frågan, vad det
Onsdagen den 21 maj.
19 Nr 34.
är uti fattigvården, som är på det sättet infamerande, kanske
husbondeväldet eller förlusten av den politiska rösträtten? Det
kan icke gärna vara undersökningen angående understödstagarens
ekonomiska förhållanden och icke heller tillsynen, ty båda dessa
framgå såsom korollarier även av tilläggspensionen enligt detta
förslag. Jag låter emellertid detta vara, för tidsbesparings skull,
och tager utan vidare för givet, att det gäller att till varje pris
komma undan fattigvården. Det är således det, förslaget vill vinna
med försörjningen. Har man då, när det verkligen gäller, också
gjort allvar av den tanken? Knappast, ty om vi tänka oss det
fallet — sedan få vi se huru pass ofta det inträffar — att tilläggs¬
pensionen plus avgiftspensionen skulle närma sig existensmini¬
mum, men det fattas t. ex. 25 ä 50 kronor, vad sker då? Då
sker det, att de hänvisas — till fattigvården; den får supplera.
Då blir det pension plus fattigvård. Varför detta? Vad skall
det tjäna till? Det är därför, att försörjning och försäkring hava
blandats. A ena sidan är det så, att många, som redan utan
tilläggspension hava existensminimum fullt upp, lika väl få den
— detta är ur försörjningssynpunkt fullkomligt likgiltigt — å
andra sidan så, att många, även med tilläggspensionen, icke hinna
upp till existensminimum — detta är ur försörjningssynpunkt
orimligt. Huru kan man nu tänka sig att det sista inträffar? Jo,
det kan ske, till och med om pensionstagaren får full tilläggs¬
pension, särskilt i två fall. Först, om han lever på dyrare ort
såsom särskilt i större stad. Jag behöver icke närmare utföra,
att skillnaden mellan olika orter ingalunda korresponderar med
indelningen i pensionsklasser. Vidare den omständigheten, att
han icke betalt in alla avgifter och att således hans avgifts-
pension icke uppgår till maximum. I förbigående anmärkt, har
jag hört uppgivas, att förhållandena bär i Stockholm skulle
komma att ställa sig så, att den stora huvudparten av dem, som
nu åtnjuta fattigvård, skulle i praktiken fortfarande behöva ett
tillskott av fattigvården, ifall förslaget går igenom, dock kan jag
icke garantera denna uppgift. Nog av, det sagda gäller, om
tilläggspensionen utgår hel. Men härtill kommer nu den viktiga
omständigheten, att tilläggspensionen kan minskas, och av minsk¬
ningen kan bliva en följd, att det blir kollision med fattigvården,
att fattigvården måste inträda och supplera. Därom vore ingen¬
ting att säga, ifall man följde »värdighetsprincipen», såsom som¬
liga lagar göra, t. ex. i Danmark, där man fordrar en viss be¬
skaffenhet av dem, som få försörjning. Skulle det vara förhål¬
landet här? Nej långt ifrån. F. d. tjuvar och andra brottslingar
m. fl., som hava en allt annat än samhällsgagnande verksamhet
bakom sig, komma — ifall de bara icke beslås med »uppenbar
försumlighet» — att få icke blott avgiftspension, vilket är själv¬
klart, utan därjämte tilläggspension. Men å andra sidan: den
som icke har sådant att förebrå sig, men varit försumlig eu
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Ports.)
Nr 84. 20
Onsdagen den 21 maj.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Ports.)
eller annan gång uti erläggandet av sina avgifter enligt lagen,
han får icke tilläggspension, utan visas över till fattigvården.
Tjuven och brottslingen får alltså en finare form av försörjning
än den försumlige. Den senare får icke något brev; han skickas
på fattigvården. Varför detta? Jo, återigen på grund av hop¬
blandningen av försörjnings- och försäkringssynpunkten. Man
behöver nämligen för försäkringens skull hava ett straffhot, som
svävar över den, som skall betala avgiften, och detta åstadkommer
man på det sättet, att när de icke erlagt sina avgifter, bliva
de av med tilläggspensionen och komma till fattigvården. Såle¬
des är det en inverkan av, att man skelat åt två håll på eu
gång. Jag behöver icke upplysa herrarna, att sådant icke alls
inträffar i sådana länder, som hava klar försörjningsprincip, utan
där gör man på det sättet, såsom i Danmark, att man bestäm¬
mer beloppet efter behovet in casu, eller såsom i Nya Zeeland,
att man fixerar beloppet, som där för närvarande bestämts till
20 pund, så att det täcker alla möjligheter. Men detta förslag,
som visserligen i främsta rummet önskar försörjning, skelar med
ena ögat åt försäkring och vill icke släppa straffhotet på premie¬
betalningen; resultat: det får låta försörjningen fara!
Om nu försörjningsidén får sitta rätt illa emellan, är det
kanske bättre ställt med försäkringsidén? Vädjandet till själv¬
hjälpen, känslan att stå på egna ben, att ekonomiskt vara
sig själv?
Till att börja med är det klart, att särskilt i de lägre
klasserna det synnerligen ofta kan inträffa, att avgiftspensionen
blir obetydlig i förhållande till tilläggspensionen, särskilt om
avgifterna icke inbetalts för en del år. Och det vore väl be¬
synnerligt, om eu pension, sammansatt t. ex. av 30 kronor av-
giftspension och 162 kronor tilläggspension, skulle få sin färg, i
pensionstagarens uppfattning, av de 30 och icke av de 162. Tror
man, att det skall lyckas ingiva understödstagaren känslan av
att lian står på egna ben, då skillnaden är så stor? Ja, sådana
hade kanske bestämmelserna i lagen kunnat vara, att han det
gjort trots allt, ty människan har lätt att hängiva sig åt illusioner.
Men lagstiftaren har själv sörjt för att sådant icke skall inträffa.
Lagförslaget har nämligen behandlat dessa två delar såsom full¬
komligt heterogena. De 30 kronorna har han utan vidare givna
och orubbliga. De 162 får han först efter föregående undersök¬
ning av hans fattigdom; varje år inträffar ny undersökning, som
eventuellt kan leda till jämkning; hängiver han sig åt drycken¬
skap eller lättja, förlorar han dem. Detta sista må vara ett gott
disciplinmedel mot invaliden, men stärker knappast hans dess¬
förutan svaga känsla av att vara sin egen herre. Har han än
»rätt» till både den ena och den andra delen, till både de 30
och de 162, så begriper han nog att skilja på rätt och rätt.
Man kan ju, om man vill, beteckna rätten till pensionstillägget
Onsdagen den 21 maj.
21 Nr 34.
såsom »rätt till understöd på grund av samhällsgagnande livs¬
verk». Men denna samling av understödstagare, som i sig inne¬
sluter tjuvar och andra brottslingar av kronisk typ, prostituerade
och mycket annat sådant folk, är icke något prytaneum och
kommer icke att så uppfattas av understödstagarne själva. Det
har lagstiftaren själv sörjt för. Det är omöjligt att tilltro männi¬
skorna en sådan enfald, att de icke skulle sentera det ironiska i
att kalla det belöning för sainhällsgagnelighet och samtidigt ut¬
dela det bland annat till nämnda individer.
Vidare har saken en annan sida, som icke är bättre. Den
starka differensen mellan avgifts- och tilläggspensionen måste
ovillkorligen verka därhän, att pensionstagaren i sin krafts dagar
slarvar med sina avgifter; det betyder ju så litet i summan, om
han får pension för detta års avgift eller icke. Man svarar:
det ha vi tänkt på, det ha vi satt stopp för genom klausulen
om »uppenbar försummelse». Men mellan uppenbar försum¬
melse å ena sidan och energisk strävan att sköta sin ekonomi å
den andra ligger en vid klyfta, och i denna vida klyfta befinna
vi oss alla, vi lagom slarviga människor. Icke blott detta, utan
så tillkommer i fråga om den uppenbara försummelsen den
frågan: kan man vara säker på, att den blir ett verkligt straff¬
hot? Hava vi garantier för att uppfattningen bland människorna
blir den, att om man försummar att erlägga sina avgifter, för¬
lorar man tilläggspensionen? Därmed äro vi över till regulatorn
i maskineriet, de 2,000 pensionsnämnderna med sin styrelse.
Dessa nämnder hava till huvuduppgift att taga mot pensionsan-
sökningar och undersöka för det första, huru många avgifter som
erlagts, vilket är en enkel sak, och för det andra, huruvida till-
läggspension skall utgå. Och vad beror det sista på? Jo, där
hänvisas granskarne till sökandens förflutna liv, orsaken varför
han icke inbetalt så och så många av sina avgifter. Kommer
han såsom invalid vid 67 års ålder, skall granskningen omfatta
de 50 föregående åren. Kommer han senare med sin tilläggs¬
pension, flyttas de 50 åren ytterligare några år tillbaka i tiden.
Emellertid, nämnden skall se till vad som under de 50 åren in¬
träffat, om det varit uppenbar försummelse etc., och huru skall
den utröna det? Skall den hålla sig blott till vad den händelse¬
vis vet, »kända omständigheter», såsom det heter i § 30, eller
skall man låta sökanden själv avgiva försäkran »på heder och
samvete», såsom det också talas om — i sådant fall torde han
ofta nog råka i själavåda? Eller skall man under de 50 åren,
i det man för bok och förteckning över avgifter, som icke be¬
talas, då redan i förväg undersöka orsaken och eventuellt an¬
märka det såsom uppenbar försummelse? I sådant fall ligger
det honom svårt i fatet, om han t. ex. vid 20 års ålder försummar
att göra inbetalning: han får då genast svart på vitt på att han
i framtiden kommer att bliva av med tilläggspensionen. Redan
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Ports.)
Nr 34. 22
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Onsdagen den 21 maj.
vid 25 års ålder får han veta, att han vid 67 års ålder icke får
någon tilläggspension — en dålig uppmuntran till ordentlighet i
fortsättningen. Eller skall nämnden på allvar sätta sig själv och
rota i den förflutna tiden 50 år tillbaka? Det mesta slarvet be¬
gås nog i försäkringstagarnas ungdom, då dessutom många, icke
minst de slarvigaste, ofta flytta 'från en plats till en annan.
Eller skall varje nämnd göra på sitt vis, alldeleles oberäkneligt
och på måfå? Antagligast det sista!
Finnas några beräkneliga element uti denna själv i hög grad
regleringsbehövande regulator, så komma de snarast att verka i
riktning att göra lagen overksam. Nämnderna hava ju skyldig¬
het att tilldela tilläggspension åt dessa nyss omnämnda brotts¬
lingar o. s. v., utan hinder av deras föregående verksamhet.
Komma de nu till ett försumlighetsfall, så skall deras sunda
förnuft i det längsta hålla dem tillbaka från att ställa den heder¬
liga människan, som aldrig varit brottsling men någon gång
visat försummelse, låt vara uppenbar försummelse, oförmånligare
än tjuven, giva tjuven »brev» och skicka den andra till fattig¬
vården. Och jag vågar säga, att mot lagstiftarens uttalade vilja
skall människornas sunda förnuft här göra sig gällande, men det
verkar därhän, att det blir icke straff för försummelsen, och då
har man icke den regulatorn.
Dessutom bör kanske icke alldeles förbises nämndernas
sammansättning. Jag hör visserligen icke till dem, som äro
under alla omständigheter emot den kommunala rösträttens ut¬
sträckning, så att den förvandlas till personlig. Tvärtom, det beror
naturligtvis helt och hållet på, vilken räckvidd man vill giva den
kommunala voteringen. Men däremot kan jag icke finna annat än
eu smula betänkligt att rubba på denna princip på enstaka
punkter, utan att man gjort sig reda för konsekvenserna och
sammanhanget med det hela. Och jag skulle lätt kunna tänka
mig — även på grund av den besynnerliga parallell, som man
skapar mellan fattigvårdsstyrelserna och pensionsnämnderna,
valda på annan grund — att dessa val bleve politiskt färgade.
Bliva de det, skola vi icke glömma den nära till hands lig¬
gande reflexionen, att avgörandet mellan tilläggspensionen å ena
sidan och fattigvården å den andra sidan, när det gäller att be¬
döma frågan om försumlighet, kommer att betyda tilldömande
eller fråndömande av politisk rösträtt. Det är uppenbart, att
detta svårligen skall bidraga till att göra nämnderna stränga, och
och det klandrar jag dem icke för, ty det vore höjden av orim¬
lighet, om medan för detta tjuven får sitt brev och sin poli¬
tiska rösträtt, den andre därför att han någon gång för kanske
30 å 40 år sedan varit mer eller mindre försumlig skall mista
sin rösträtt. Jag håller nämnden räkning för att den, mot la¬
gen, låter det där fara. Men saken är den, att om nämnden är
mild, så bortfaller bromsen på människors lättja, och är nämn-
Onsdagen den 21 maj.
23 Nr 34.
den sträng, så privilegieras brottslingar med liera gentemot de
hederlige.
Ser man sedan särskilt på de högre pensionsklasserna, fram¬
träda naturligtvis de nu nämnda olägenheterna långt ifrån i
samma grad där, eftersom proportionen där mellan avgiftspen-
sion och tilläggspension är mycket resonablare än vid de lägre
klasserna. Men där förekomma andra olägenheter, som icke äro
mycket mindre.
För det första kan man icke, åtminstone icke så mycket
som herr statsrådet gjorde, resonera bort de skadliga verknin¬
garna däraf, att tilläggspensionen avklippes vid viss inkomst. Det
kommer att verka, jag vill inte säga så mycket på kapitalbild¬
ningen, ty kapitalet har dock sin självständiga betydelse — man
kan ju tänka på sina barn — men på den partielle invalidens
lust att genom eget arbete öka sina inkomster; det blir honom,
om man så vill, en mäktig sporre till lättja. Och till den del,
det icke verkar lättja, verkar det någonting annat, som är värre.
Man skall inte mycket känna folket i dessa klasser — och jag
vill dock först säga, att svenska folket är ett synnerligen heder¬
ligt och ärligt folk, det synes bland annat på den detaljen, att
vi hava den lägsta tjuvnadssiffran bland alla jordens länder —
men, som sagt, man känner dem icke mycket, om man icke
från början har klart för sig, att kunna de på ett eller annat
sätt komma åt dessa pensioner på 150 kronor, så är det icke få
bland dem, som göra det, och som betrakta det såsom eu till-
låtlig affär, om de finna någon väg att lura staten på dessa
pengar. Och jag vill säga, att det är icke vägar som saknas,
men jag skall väl akta mig för att lära vederbörande sådana
knep, som de möjligen icke annars komma på.
I alla fall, för att icke vara alldeles stum på den punkten,
skall jag ändå nämna en sak; det gör ingen skada, ty den är så
självklar. Givet är, att särskilt skall den frestelsen komma över
föräldrar, som på sin ålderdom bo hos sina barn, att smuggla
över ett kapital på barnen. Man svarar, att det betyder ingen¬
ting i praktiken, ty på landsbygden, där sådant sammanboende
mest förekommer, hava föräldrarna undantag in natura, och
lyckligtvis har § 7 förutsett detta fall och förordnar, att om
föräldrar hava betingat sig undantagsförmåner, skola de upp¬
skattas till ett värde av dessa ominösa 800 kronor, som bilda
gränsen; således är det motat. I så fall får jag säga, att då
hava herrarna räknat illa fel, ty redan nu är det i många delar
av landet, exempelvis Skåne, så, att detta gamla undantag, födo-
råd, sytning och så vidare, håller på att försvinna. Huru gör
man då i stället? När man förrättar detta egendomliga arv¬
skifte i förtid, som alla från landet känna till, går det så till, att
döttrarna få hemgift, älste sonen gården och så vidare som
vanligt. Men i stället för att själva behålla vissa naturaiöx-
Lagförslai)
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Nr 34. 24
Onsdagen den 21 maj.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)'
måner, behålla föräldrarna kvar ett litet kapital. Vägen är re¬
dan inslagen långt för detta. Nu hava de blott att gå vidare
på densamma, för att hela den stora massan av vårt folk, som
lever på landet, skall hava det precis lika lätt och bekvämt som
de som leva i städerna att flytta över det lilla kapitalet •— vart
kan man förstå — men ingen mänsklig makt kan bevisa, att de
hava »avhänt sig detsamma i uppsåt» att tillskansa sig tilläggs¬
pension. Jag tror, att så komma de att göra alla, och jag är
medveten om att vara sorgligt sannspådd, när jag säger, att
detta skall icke dröja länge, ifall denna lag går igenom. Jag
upprepar ännu eu gång, att svenska folket är det ärligaste på
jorden, men det är snarare ett nytt skäl att akta sig för att i
lagen införa en frestelse, som skulle kunna göra dem annor¬
lunda.
Om jag får kasta en återblick på det senast sagda, är det
lätt att uttrycka det så, att olyckan kommer av att tilläggspen¬
sionerna så starkt variera: att i några fall avgiftspensionerna
äro mycket små i förhållande till tilläggspensionerna, allt medan
i andra ändan tilläggen falla bort vid viss inkomstgräns.
De små avgifterna skapa icke uppfattningen av självhjälp, icke
heller frågar man efter att betala dem ordentligt, ty de betyda
så litet. Såvitt åter statsbidraget minskas och till slut faller för
inkomstgränsen, så inträder frestelsen till lättja eller ock oärlighet
med kringgående av lagen för att komma åt dessa penningar,
som man icke har hjärta att försaka, då man ser grannarne få
dem. I denna besynnerliga så att säga polära variation, ligger
felet; där hava vi källan till de huvudsakliga olägenheterna.
Herr statsrådet har på sin tid anfört några siffror, varigenom
han ansåg sig hava motbevisat disproportionen; det är de be¬
kanta 45 procenten. Jag tror mig icke behöva närmare diskutera
dessa 45 procent, och jag tror icke heller, att herr statsrådet nu¬
mera upprätthåller fiktionen om dem såsom ett medeltal. Det
är ju solklart, att här är det icke alls fråga om ett medeltal,
utan om huru lagens bestämmelser verka på individerna, en och
en, och själva tanken att här operera med ett medeltal är karak¬
täristisk för det matematisk-statistiska sätt, varpå denna lagstift¬
ning handskas med det mänskliga materialet. Var och en för¬
står av sig själv, att man kan komma till detta medeltal, 45 %,
på det sätt, att man tager eu del individer och giver dem 100 %
avgiftspension och 0 % tilläggspension, och en annan del tvärt¬
om, 0 % avgiftspension och 100 % tilläggspension. Tager jag
lagom antal individer härvid, blir medelsiffran 45 %, men det
vore mer än förhastat, om man trodde sig därigenom komma
bort från olägenheten. Alldeles tvärtom. De två extremen verka
såsom olägenheter var för sig, vilka adderas till varandra och
icke på minsta sätt subtraheras.
Anmärkningarna i den offentliga diskussionen kunna delvis
Onsdagen den 21 maj.
25 Nr 81.
hava varit orättvisa så till vida, att de stundom något överdrivit
felen och underkänt förtjänsterna hos förslaget, vilka senare jag
för min del icke vill bestrida, isynnerhet icke de tekniska. Emel¬
lertid iakttog jag under denna diskussion ett uttryck, vilket må
anföras såsom en sammanfattning i en sats av kritiken. Det är
icke blott »un mot vraiment pittoresque», utan träffar verkligen
pricken: »förslaget ville av försörjning och försäkring skapa en
levande organism; det gjorde två siamesiska tvillingar, som kväva
varandra.» Jag tror, att man icke kan i mer åskådlig form ut¬
trycka vad förslaget i själva verket är. Det har velat nå både
försörjningens och försäkringens fördelar, men det har i själva
verket varken nått det ena eller det andra. Jag menar icke, att
det icke nått sina mål fullkomligt, ty det vore orimligt begärt,
men jag menar att det väsentligen förfelat båda två.
Jag skulle vilja tillägga några mer allmänna ord. Det skulle
vara lätt att här anknyta en skräckmålning i avseende på fram¬
tiden, ifall man nämligen ville samla ihop alla sådana moment,
som kunna tänkas innebära möjlighet till en utveckling i skadlig
riktning. Men jag vill för ingen del misstänkas för att försöka
något sådant, och såsom herrarna funnit, har jag hittills hållit
mig fullkomligt till det föreliggande och icke till medelbara kon¬
sekvenser. Icke förty skall jag dock tillåta mig att göra några
reflexioner i anknytning till vad jag i början nämnde om min
tvekan, huruvida det vore klokt att härvidlag släppa löst, i det
man tröstade sig med att, när det kom till handling, saken skulle
reglera sig själv. Det må vara tillåtet att fråga: är det troligt
att, när en gång människorna blivit vana vid detta hyende under
sig, vid detta relativt stora pensionstillägg och relativt små av¬
gifter, att någon skall våga, med våra politiska partiförhållanden,
att komma fram med den programpunkten att höja avgifterna?
Att i längden behålla den underliga kombinationen med fattig¬
vård, att bestrida halva existensminimum ur pensionen och andra
hälften ur fattigvård, är ju otänkbart. I vilken riktning kom¬
mer då lagen att ändras? Det ginge val an, om försörjnings-
principen verkligen genomfördes åtminstone så till vida, att till-
' lägget, där så erfordras, höjdes varken mer eller mindre än till
täckande av existensminimum. I så fall bleve åtminstone en
olägenhet undanröjd och de andra icke förstorade. Men det är
tyvärr vida sannolikare, att det, alltjämt av hänsyn till de poli¬
tiska programmen, utvecklar sig i samma riktning, som lagen
redan slagit in på: att frågan om existensminimum lämnas där¬
hän och i stället tilläggspensionen höjes över lag, även för dem,
som dessförutan hava existensminimum, från 150 till 175, från
175 till 200 o. s. v. in infinitum — därmed sålunda även dis¬
proportionen mellan avgifts- och tilläggspensionen blir allt större,
tills den förra blir en ren formalitet. Hade jag trott, att det
funnes någon möjlighet att få det hela över på annan bog genom
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Ports.)
Nr 34. 26
Onsdagen den 21 maj.
Lagförslag att stoppa en onödig men företaga en nödig höjning av tilläggs-
om allmän pensionerna och å andra sidan samtidigt höja avgiften, skulle
försäkring Påtaga mig ansvaret att försöka hindra lagens tillkomst.
(Forts.) ' ^en JaS ar övertygad, efter vad jag sett av senare politiska pro¬
gram och av det sätt, varpå politiken spelat in i denna fråga,
att det parti gives icke och kommer aldrig att uppstå, som vågar
ställa upp en programpunkt, som i detta fall går emot männi¬
skomas dåliga instinkter. Man må icke heller förgäta, att ut¬
vecklingens gång automatiskt medför såväl en stigande standard
för »människovärdig tillvaro» som ett sjunkande penningvärde
— således två samverkande orsaker till höjning av existensmini¬
mum; och att de motsatta intressena jämförelsevis lätt kunna
väntas ena sig om att täcka dessa stigande krav genom ökad
realisation av samma naturtillgång som nu. Och vid allt detta
har jag dock med flit undvikit att draga konsekvenserna för
bl. a. den stundande arbetslöshetsförsäkringen — att grunderna
för statens garanti av pension tillämpas på statens garanti av
lön, i det arbetslöshet på grund av invaliditet likställes med
arbetslöshet av annan orsak.
Beträffande detaljerna i förslaget finnas många, som, ifall
det vore rimligt att upptaga kammarens tid längre än som är
ytterst nödvändigt, vore af intresse att gå in på, men jag vill
icke göra det, isynnerhet som jag vet, att många andra vilja
yttra sig i denna stora fråga. En detalj finnes dock, som jag icke
anser mig rättvisligen kunna förbigå. Den rör kvinnorna och
deras försäkring. Jag är tämligen förvissad, att herrarna icke
uppfatta mig såsom en desperat och besinningslös förkämpe för
abstrakt likställighet mellan man och kvinna, men jag får ändå
säga, att det är mig absolut omöjligt att efter moget övervägande
komma till annan uppfattning, än att förslaget innebär en flag¬
rant orättvisa mot kvinnorna. Jag skall icke bestrida det fak¬
tum, att kvinnorna, tagna såsom ett helt, presentera en större
risk än männen. Men även antaget att det vore staten värdigt att
här dela medborgarna i särskilda riskklasser, så förutsattes ändå,
för att det skulle vara rättfärdigt att utbryta kvinnorna såsom
enda riskklass, att riskskillnaden mellan man och kvinna vore
den enda riskskillnaden av jämförlig valör; det finge med andra
ord icke existera andra riskskillnader, som ginge upp mot denna.
Men nämnda förutsättning saknas. Tyvärr har det för mig
varit omöjligt, och så torde det över huvud vara, att erhålla
exakta, fullt pålitliga siffror angående den särskilda risken för
industriarbetarne. Givet är emellertid, att invaliditeten för dessa
är synnerligt tidig, jämförd med andras. Så mycket kan man
ganska säkert påstå, att därest det vore möjligt att uträkna,
skulle det visa sig, att om man droge en krets omkring alla invå¬
nare i landet, som äro eller under någon tid varit anställda såsom
arbetare vid industrien, skulle, på grund av nämnda tidighet
27 Nr 34.
Onsdagen den 21 maj.
lios invaliditeten, denna krets av rikets innebyggare representera
en åtminstone icke mindre risk än kvinnornas, ehuruväl risk¬
skillnaden mellan man och kvinna visserligen är stor. Och det
är icke värt att nu försöka svara: »det vore väl högst orättvist
att ställa industriarbetaren i sämre ställning än andra medbor¬
gare? Skall ni icke ens taga hänsyn till de många människor,
som gå in i industrien för en tid och sedan gå ut och icke
längre tillhöra denna riskabla klass?» Nej, det vore icke värt
att komma med denna reflexion, ty det är just detsamma man
gör i fråga om kvinnorna: man försätter dem i sin helhet i
sämre ställning än alla andra medborgare, utan att taga hänsyn
till att många kvinnor icke bliva tidigt invalida eller efter in¬
validiteten icke leva länge. Såsom en enhet bilda kvinnorna ett
mera riskabelt helt — alldeles likaså de personer, som någonsin
arbetat i industrien, om de alla sammanfattas till ett helt; tagna
såsom individer, finnes det både bland kvinnorna och bland
industriarbetarne många, som icke presentera någon särskild
risk. Och vad beträffar den praktiska utförbarheten, möter intet
nämnvärt hinder att en gång för alla förflytta en person i en
högre riskklass, i och med att han ingår i industriellt arbete.
Man kräver kanske, att jag skall säga några ord i mera
positiv riktning, sedan jag uttalat mig så bestämt negativt. Vad
jag syftar till är icke, det kunna herrarna vara övertygade om,
avslag i och för sig, avslag för avslagets skull, utan endast av¬
slag för att erhålla uppskov. Jag kan icke annat än på det
djupaste beklaga, att vårt lands konstitution icke giver mig
möjlighet att föreslå förslagets vilande till nästa riksdag, så att
jag med full tydlighet kunde visa, att jag icke har någon mot¬
vilja mot idén i och för sig, utan endast kräver, att man tager
tid på sig och tänker sig väl för, innan man går till avgörande.
Emellertid vill jag nu tillåta mig ett kort påpekande.
Jag erinrade i början av mitt anförande, att fattigvårds-
lagstiftningen står på dagordningen. Man kan vänta ett resultat
snart nog, och jag föreställer mig, att om man aldrig så litet
vill forcera, det icke skall vara ringaste tvivel om, att icke för¬
slag han föreläggas nästa riksdag. Men om vi det kunna få, i vil¬
ket förändrat läge befinner sig då icke hela saken? Då är det an¬
tagligt, att man, utgående från en reform i fattigvårdsväsendet,
skall kunna utsöndra eu form för fattigvård, där det varken
finnes husbondevälde, förlust av politisk rösträtt eller några
andra som helst förödmjukande omständigheter, varvid uttryck¬
ligen kan i lag vara stadgat, att man först skall försöka genom
månatliga bidrag i penningar, som lämnas den fattige i hans
hem, såsom det redan nu tillgår i städerna, hjälpa honom. Där¬
igenom skulle man verkligen vinna det, som man nu förgäves
försöker vinna, och undgå de olägenheter, som följa av försörj¬
ningens inblandande i försäkringen. Om detta låter sig göra,
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Nr 34. 28
Onsdagen den 21 maj.
Lagförslag
om allmän
pensions-
försäkring.
(Forts.)
kan man då verkligen säga, att fattigvården, så långt den fak¬
tiskt låter sig verkställa på nämnda sätt, innebär något befläc¬
kande eller nedsättande? Ligger icke överhuvud i hela detta
spärridande emot fattigvården en ganska djup inhumanitet, då
jag ändå uppenbarligen måste hava fattigvården kvar? Försla¬
get visar självt en hel massa folk över på fattigvården, för att
av densamma erhålla det supplement, som de behöva för att
kunna leva. Är det icke då omänskligt att man gör allt vad
man kan för att ställa de av fattigvården omhändertagna såsom
en pariasklass? Och är det verkligen någon reson i att envisas
att åsätta detta pariasmärke på sådana fattiga, som befriats från
allt förödmjukande husbondevälde, förlust av politisk rösträtt,
gärna för mig även från ersättningsskyldighet för vad som rör
deras egna personer; som icke underkastas särskild uppsikt, som
få sitt understöd i form av månatligt penningbidrag, vilket, om
man så ville — den mänskliga fåfängan är ju stor — kunde
kallas kommunalpension eller något dylikt; om ord vill jag icke
disputera. Och märk väl, vilken total omläggning av detta för¬
slag en sådan reform skulle leda till. Därigenom bleve man i
ett slag befriad från alla ur amalgameringen härflytande olägen¬
heter; man vore icke längre besvärad av den besynnerliga mot¬
satsen mellan brottslingar och ärliga; pensionsnämndens paro¬
diska rannsakning angående försumlighet försvunne; det skapa¬
des icke längre en sådan strävan som enligt förslaget, att fuska
sig till det vid en viss inkomst försvinnande statsbidraget, eller
att lata sig till detsamma. Alla dessa svårigheter, som samt
och synnerligen bero på vad jag, om det icke vore ett så re¬
spektabelt utskott, skulle kalla den oförnuftiga, men nu i alla
fall kallar den okloka inblandningen av försörjningsprincipen i
förslaget, måste ovillkorligen automatiskt försvinna i det ögon¬
blick vi kunde rensa ut hela försörjningen och lägga den på
fattigvården. Jag påminner här om en parallell. Herrarna känna
till den franska försörjningslagen och dess historiska uppkomst.
Frankrike hade märkvärdigt nog ända in i våra dagar icke
någon legaliserad fattigvård, men när det kom sig för att legali¬
sera fattigvården, följde det nu nämnda metod. Därmed skulle vi
befinna oss på banade vägar; originalitet kan nog i och för sig
vara tilltalande, men man bör ej glömma det gamla ordspråket:
•»Duke est desipere in loeo». Det är en farlig sak att giva sig
in på vägar, där man icke har något som helst precedensfall,
vägar, vilka alla andra lagstiftare uppsåtligen hava aktat sig
för, vilka det sunda förnuftet säger att de äro betänkliga och
för vilka alla verkligt sakkunniga varna.
Till slut skulle jag vilja tillägga ett par ord om de parti¬
politiska; skälen, men det är skäl, som icke gärna beröras i en
sådan här diskussion. Jag vill icke heller göra det på annat
sätt än att säga, att jag fullkomligt förstår, att de icke kunna
Onsdagen den 21 maj.
29 Nr 34.
negligeras. Man kan säga, att frågan nästa år kanske komme
i »svårare läge», att den på olyckligt sätt komplicerades med
försvarsfrågan, att den kunde komma att fördröjas över valen
1914, att man i så fall genom agitation skulle försöka att skada
det ena eller det andra partiet; att ett uppskov kunde å ena
sidan medföra sämre utsikter från arbetsgivaresynpunkt, å andra
sidan från arbetaresynpunkt o. s. v. Jag uppräknar icke dessa
möjligheter såsom några adiafora, utan ser häruti mycket all¬
varliga ting. Men låt nu vara, att olägenheterna av att redan
nu i det skick, vari frågan föreligger, antaga lagen kanske icke
för de nu levande bliva alldeles överväldigande: för land och
folk i framtiden bliva de ojämförligt mycket mera vägande än
alla svårigheter, som nu kunna uppstå för högern, för de libe¬
rala eller för socialdemokraterna. Och liksom jag för min del
anser, att i vårt land Första kammaren vid närvarande tidpunkt
är i hög grad nyttig och nödvändig såsom eu lagom broms på
ett allt för hastigt reformerande på lagstiftningens område, anser
jag, att Första kammaren bör höja sig ända därhän •— vilket är
svårare — att vara en lagom broms även på den tendens till
partipolitik, som man kanske icke kan säga vårt land redan lida
av, men som dock i smått är under uppsegling. Jag är över¬
tygad, att många förståndiga män i landet, icke minst sådana,
vilka som djupast önska en verklig folkförsäkring, och för vilka
det kanske är eu relativt likgiltig sak, om det är män ur högern
eller ur vänstern, som sitta på taburetterna, skulle hålla kam¬
maren räkning för och vara kammaren tacksam, om den nu
läte frågan falla. De skulle hava en stark känsla av kammarens
raison cfetre, om den nu begagnade sin makt.
Jag tror icke, att det skall efter detta överraska kammaren,
att jag icke kan yrka bifall till förslaget, utan får jag, herr tal¬
man, i det jag uttalar min säkra tillförsikt, att Kungl. Maj:ts
regering framlägger ett förslag för nästa Riksdag och då i sam¬
manhang med förslag till ny fattigvårdslagstiftning, genom vilka
frågors lösande i ett sammanhang det nu föreliggande förslagets
brister må kunna avhjälpas, yrka avslag på § 1 och därmed på
förslaget i dess helhet.
Herr Steffen: Herr talman! Mina herrar! Den föregå¬
ende ärade talaren framhöll den opposition mot föreliggande lag¬
förslag, som rests av teoretiska nationalekonomer. Jag måste
likväl beklaga, att den ärade talaren icke själv i sitt anförande
tillgodogjorde sig flera av dessa de teoretiska nationalekonomernas
skäl mot det föreliggande förslaget än han gjorde; och jag måste
vidare beklaga, att han framkom med en hd del argumenter,
som jag för min del, såsom teoretisk nationalekonom, icke kan
godkänna.
Herr Thyrén började sitt anförande med att skissera ett
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Nr 34. 30
Onsdagen den 21 maj.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
ideal av ekonomisk självständighet, som lär vara särskilt kärt
för skåningar. Emellertid vill jag erinra kammaren och honom
därom, att en sådan ekonomisk självständighet för den enskilde,
som han talade om, är absolut utesluten för en ofantligt stor
del av vårt folk och blir detta i ännu högre grad, ju mer vi
gå fram mot ett storindustrialiserat samhälle. Jag tänker na¬
turligtvis på den stora klassen av egendomslösa, hela livet igenom
hos andra tjänande lönarbetare. För dem finnes icke den form
av ekonomisk självständighet gentemot samhället och gentemot
andra enskilda, som herr Thyrén talade om.
För övrigt konstruerade herr Thyrén fram en, enligt vad
mig synes, falsk motsättning mellan försörjning och försäkring.
Han använde uttrycket, att pensioneringen förlorar försäkringens
karaktär, i den mån samhällets bidrag till pensioneringen blir
större. Det existerar dock alls icke någon så beskaffad skillnad
mellan socialförsäkring och försörjning, enligt min mening. Av¬
görande äro i första rummet de nationalekonomiska förhållanden,
som omöjliggöra för en viss, mycket talrik medborgareklass i eu
klart karaktäriserad ekonomisk belägenhet att under sin arbets¬
föra tid förtjäna en tillräckligt stor inkomst, för att de enskilde
skulle kunna lägga av medel för en full invaliditetspeusion och
ålderdomspension, för att nu icke tala om försäkring mot olycks¬
fall, sjukdom och arbetslöshet. Det andra nationalekonomiska
drag, som vi här hava att beakta, är att vissa andra klasser av
medborgare, särskilt arbetsgivare, genom sina ekonomiska funk¬
tioner bliva förpliktade att bidraga till den först nämnda sam¬
hällsklassens invaliditets- och ålderdomsförsäkring. Inse vi detta,
så inse vi också, att ifrågavarande bidrag från arbetsgivarna
och från det allmänna till lönarbetares pensionering hänga sam¬
man med samhällets ekonomiska organisering och att pensionerna
kunnat tillkomma genom en verklig försäkring samt behöva hava
ingenting gemensamt med försörjning eller fattigvård. Dessa
synpunkter saknade jag dock tyvärr alldeles i herr Thyréns an¬
förande.
Vad herr Thyrén slutligen anmärkte om den fara för spar¬
samheten bland svenska folket och delvis även för dess ärlighet,
som föreliggande förslag torde innebära, måste jag erkänna, att
jag tror att han i någon mån har rätt. Mig synes dock, att
lian på ett synnerligen våldsamt sätt överdrev denna fara och
underlät att taga skyldig hänsyn till de skyddsåtgärder mot den¬
samma, som faktiskt föreligga i förslaget, sådant det kommit
från utskottet. Denna del av herr Thyréns nationalekonomiska
utredning var sålunda ganska ensidig och förlorar därigenom
mycket av det värde, som den eljest kunde hava haft.
Då jag nu övergår till att framhålla några av mina egna
synpunkter av kritisk art gentemot det föreliggande förslaget,
vill jag börja med att ägna ett varmt och uppriktigt erkännande
Onsdagen den 21 maj. 31
åt de män inom folkförsäkringskommittén, inom regeringen och
i det särskilda utskottet, som genom intresserat och hängivet
arbete bragt frågan till den ståndpunkt, där den för närvarande
befinner sig, vilket innebär, att eu stor arbetsbörda och ett stort
ansvar vilat på dem. Det synes mig lämpligt, att jag betonar
min känsla av tacksamhet och uppskattning för detta arbete och
för de många värdefulla drag, som förslaget uppvisar i sitt när¬
varande skick, då jag nu vill försöka framhålla även några be¬
tänkliga sidor hos detsamma. Kritiken får då icke sken av att
vara ett ensidigt förkastande eller underkännande, vilket inga¬
lunda är min mening att den skall vara.
Såsom en slutgiltig lösning av det föreliggande folkförsäk-
ringsproblemet kan jag för min del icke betrakta detta förslag
och detta huvudsakligen på grund av ungefär samma skäl, som
göra, att jag måste i rätt stor utsträckning underkänna värdet
av herr Thyréns inlägg i denna debatt. Jag menar, att folkför¬
säkringskommittén, regeringen och det särskilda utskottet icke
agnat tillräcklig uppmärksamhet åt de nationalekonomiska för¬
hållanden, som betinga och nödvändiggöra en folkförsäkring,
eller besinnat, huru denna måste vara beskaffad för att mot¬
svara olika sociala klassers ekonomiska läge. I alla dessa in¬
stanser har man, enligt min uppfattning, alldeles för mycket
fattat problemet såsom en administrativ uppgift och alldeles för
litet såsom avseende åtgärder, vilka på ett djupgående sätt på¬
verka näringslivet och våra samtliga socialekonomiska förhål¬
landen.
Lagförslagets upphovsmän hava sålunda, såvitt jag kan se,
icke närmelsevis tillräckligt bekymrat sig om frågan angående
den för lönarbetare rätta formen av invaliditets- och ålderdoms-
försäkring. Till försvar för denna utomordentligt egendomliga
uraktlåtenhet anföres i alla instanser, från kommittén, regeringen
och utskottet, alldeles samma argument. Man säger: detta är
en /oMJörsäkring, icke eu ensidig lönarbetariöxs'ékx'\ug.
Nu döljer sig under detta argument, såvitt jag kan förstå,
en högst betänklig och oroväckande tankeoreda eller — jag skulle
till och med vilja säga — ytlighet. Vad är »folk»? Ja, folket
äi i detta fall varken mer eller mindre än: l:o) de mindre be¬
medlade löntagarne och 2:o) de mindre bemedlade icke löntagarne.
Detta är »folket», för vilket vi nu skola inrätta eu invaliditets-
och ålderdomspensionering. Man kan tänka sig olika metoder
för att tillförsäkra folket, bestående av dessa tvenne klasser, eu
tillräcklig pensionering. Man kan på hela folket tillämpa den
för lönarbetare enbart rätta formen för socialförsäkring. Detta
vore ju alldeles orätt, och det har ej heller gjorts något försök
i denna riktning. Man kan vidare för hela folket tillämpa den
för_ de icke. löntagande mindre bemedlade lämpliga formen av
socialförsäkring. Det är just precis vad man nu gjort, och det
Nr 34.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Nr 34.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
32 Onsdagen den 21 maj.
är detta man kallar /(^försäkring, utan att observera, att, när
man det gör, man ur begreppet folk, vad detta försäkringspro-
blem beträffar, utesluter lönarbetarnes klass. Man kan natur¬
ligtvis också hitta på eu tredje metod, som passar lika illa för
löntagare och icke löntagare. Detta vore ju också orätt. Men
man skulle också kunna komma fram till den nära liggande och
riktiga metoden att lösa problemet, den att helt enkelt differen¬
tiera mellan dessa tvenne skikt av befolkningen och att inrätta
försäkringen efter tvenne linjer, den ena noga avpassad för den
ena sociala klassen och den andra noga avpassad för den andra
sociala klassen
Nu synes det mig, som sagt, att det föreliggande förslaget
egentligen är avpassat blott för icke lönarbetare, och att detta
förslag i det stora hela — med vissa undantag, som jag senare
kommer att framhålla — är eu lycklig lösning av denna sida
av problemet. Om man kunde vara med om, att tolklörsäk-
ringen icke annat är än försäkring av den icke löntagande klas¬
sen, skulle man således ha anledning att vara belåten med för¬
slaget. Riktar man däremot uppmärksamheten på lönarbetar¬
klassen och betänker, huru en försäkring, särskilt passande för
denna, borde vara inrättad, upphör naturligtvis belåtenheten.
Jag skall be att med ett citat ur utskottets utlåtande få be¬
lysa denna sida av saken. Utskottet yttrar på sid. 6 i sitt ut¬
låtande: »Men även om man godtoge den åskådning, enligt vilken
arbetsgivarbidrag oundgängligen krävas i en försäkring mot in¬
validitet och ålderdom'; så ligger i själva utgångspunkterna för
denna åskådning, att den väl kan med någon styrka göras gäl¬
lande allenast när fråga är om anordnandet av eu ren lönarbe¬
tarförsäkring. Den förlorar ej blott väsentligt i teoretisk bety¬
delse, utan dess förverkligande stöter dessutom på de största
praktiska svårigheter, när fråga är om en folkförsäkring.» Så¬
lunda fasthåller utskottet vid den oriktiga tanken, att det finnes
en grundläggande skillnad mellan folkförsäkring och lönarbetar¬
försäkring, och tillbakavisar kravet på eu ändamålsenligt ordnad
lönarbetarförsäkring genom att säga: »detta är folkförsäkring».
Man må dock söka förstå, att folkförsäkringen inom sig måste
innesluta en ändamålsenligt ordnad lönarbetarförsäkring såväl
som något mera än detta. Det är ett i högsta grad betänkligt
likhetsmakeri att ur socialförsäkrings- eller folkförsäkringssyn-
puukt vilja likställa lönarbetarklassen med de mindre bemedlade,
som icke äro löntagare.
Utskottet har på sid. 7 ett uttryck, som i själva verket
klart belyser, hur litet utskottet tänkt sig in i dessa frågor.
Utskottet säger däri, att skillnaden mellan löntagare och icke
löntagare blott är en skillnad, betingad av »eu viss yrkesställ-
ning». Det är dock, synes mig, att se mycket grunt på detta
stora föreliggande faktum att säga, att det är blott »yrkesställ-
Onsdagen den 21 maj.
33 Nr 34.
ning», som det här är fråga om. Det är ju i stället företeelser,
vilka tränga så djupt, som tänkbart är, ned i samhällets hela
organisation, som vi här hava att göra med.
Det är visserligen sant, att det i vårt land finnes talrika
övergångsformer mellan löntagare och icke löntagare; och det
finns många individer, som under en del av sitt liv äro det ena
och under en annan del av sitt liv det andra, samt till och med
under blott eu del av året äro löntagare och under en annan
del av året leva som småbönder eller dylikt. Men mig synes
det vara klart, dels att dessa övergångsföreteelser komma att
minskas mer och mer, i den mån som vi utveckla oss till ett
modernt industriland, dels ock att de måste göras till föremål
för särskild överläggning, respektive för en särskild lösning, till
vilken man dock icke kan komma fram, förr än man först lagt
ned de klara linjerna, dels för löntagarnas och dels för icke
löntagarnas rätta pensionering. Då man det gjort, kan man
lösa problemet om mellanformer, ty man har då de två stora
huvudformerna givna och kan fundera över, huru man skall
kombinera dem eller finna mellanformer mellan dem.
Jag vill vidare be att få yttra några ord angående de särskilda
nationalekonomiska skälen för att på ett egendomligt sätt inrätta
löntagarpensioneringen och för att anlita arbetsgivarnas bidrag till
deras arbetares pensionering. Då en arbetsgivare eller eu industri
bedriver sin verksamhet, skaffar den sig ju de olika produk¬
tionsmedel den behöver, såsom maskiner, verktyg m. m. å ena
sidan och levande mänsklig arbetskraft å den andra. Det är
ej annat att vänta, än att arbetsgivaren behandlar dessa döda
och levande inventarier och krafter såsom likställda produktions¬
medel och försöker åtkomma dem så billigt som möjligt. Det
ligger i det moderna samhällets ekonomiska konstruktion, att
han så gör. Självklart är, att han för de maskiner han använder
måste betala allra minst deras -produktionskostnad. Han kan ej
i längden åtkomma dem billigare. Man kan säga alldeles det¬
samma om arbetarne och deras löner. Arbetsgivaren kan ej i
längden åtkomma arbetskraften under produktionskostnaden.
Men nu vill jag be att få framhålla, att det finnes en mycket
vittgående skillnad mellan arbetsmaskiners och arbetares produk¬
tionskostnader. Arbetsmaskinerna behöva ej pensioneras. Det
är alldeles rätt, om man för en maskin betalar så mycket, som
det kostar att producera den, och underhåller den, till dess den
blivit utsliten och är arbetsoduglig. Då har man betalt dess
fulla produktionskostnad, och då kan man kasta den på skrot¬
högen utan samvetsförebråelser och utan nationalekonomisk
förlust.
Men hur förhåller det sig med arbetarna? Kan man säga,
att en arbetsgivare, som i sin tjänst förbrukar arbetare under
hela deras arbetsföra tid, betalar dessa arbetares produktions-
Första kammarens protokoll 1913. Nr 34. 3
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Ports.)
Sr 34. 34
Onsdagen den 21 maj.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
kostnad, om betalningen (lönen) räcker till att försörja dem, så
länge de äro arbetsdugliga, men icke längre, och om arbetsgivaren
lämnar dem utan underhållsmedel, när deras arbetsduglighet upp¬
hör? Vore detta att betala dem i enlighet med deras produktions¬
kostnad? Vi hava ju här att beakta den grundläggande skillnaden
mellan eu människa och eu maskin. Människan kan ej kastas
på skrothögen, då hon blivit arbetsoduglig. Hon måste under¬
hållas och leva, tills döden kallar henne härifrån. En arbetare
har ej fått betalt för sin mänskliga arbetskrafts fulla produk¬
tionskostnad, denna hans arbetskraft är icke till fullo betalad
av arbetsgivaren eller industrien, med mindre lönen räcker till
för arbetarens anständiga uppehälle, så länge han lever, ej blott
så länge han är arbetsduglig.
Detta fundamentala faktum har jag ej funnit framhållet,
vare sig i kommitténs betänkande eller i regeringens proposition
eller i statsrådets uttalande till statsrådsprotokollet eller i sär¬
skilda utskottets utlåtande. Det är emellertid detta förhållande,
som konstituerar arbetsgivarnes och hela samhällets rent national¬
ekonomiska förpliktelse att bidraga till arbetarnes invaliditets- och
ålderdomspensionering, i de fall nämligen, då deras löner bevis¬
ligen icke äro höga nog att räcka till för deras fulla pensione¬
ring. Förutsättningen enligt utskottet är ju i själva verket den,
att i det stora flertalet fall lönerna räcka till för att lämna en
del av de medel, som behövas för arbetarnes pensionering, då
de bliva invalider och åldriga, men att i ett stort antal fall
lönerna icke räcka till för full pensionering. Då blir det ju nöd¬
vändigt att komplettera det bidrag till deras pensionering, som
löntagarne själva hava givit ur sina löner. Denna komplettering
måste ske med bidrag från arbetsgivarne, så långt detta kan
anses rättvist och förnuftigt, samt dessutom, när icke arbetarnes
egna bidrag plus arbetsgivarnes bidrag räcka till för den fulla
pensioneringen, genom bidrag ur allmänna medel. Men det är
allenast genom ett aktgivande av denna art på de faktiska
nationalekonomiska förhållandena, som man får fullt klart för
sig, att ett sådant arbetsgivarbidrag icke är skatt, utan eu del
av arbetsgivarens produktionskostnad, samt att ett sådant pen-
sionsbidrag från det allmänna icke är en skatt, att jämföra med
de vanliga skatter, som utgå för alla möjliga kulturella eller
militära ändamål, utan ett bidrag, som står i ett särskilt för¬
hållande till samhällets ekonomiska organisation och innebär
gäldandet av ett minimum av oundgänglig produktionskostnad
inom vissa delar av näringslivet.
Nu kan det ju vara intressant, att mot eu sådan uppfatt¬
ning av lönearbetarnas pensionsproblem ställa den åskådning,
som gör sig gällande i kommittébetänkandet och den kungl.
propositionen samt nu sist i det särskilda utskottets utlåtande.
35
Nr 84.
Onsdagen den 21 maj.
I detta senare finner man på sidorna 8 och 9 i klara och tyd¬
liga ord uttalat, att vad som egentligen varit vägledande för ut¬
skottet har varit den iakttagelsen, att kostnaderna under nuva¬
rande förhållanden för den allmänna och enskilda fattigvården ut¬
göra något över 30 millioner kronor, då det är fråga om inva¬
lider över 15 år, och att denna summa lagts till grund för det
föreliggande förslagets beräkningar. Man har alltså utgått ifrån,
att fattigvårdstungan här i landet med avseende på en mycket
stor del av de åt fattigvården hemfallna utgör 30 millioner kro¬
nor, och sedan har man sökt att på det möjligast humana sätt
och på ett sätt, som åstadkommer största möjliga nytta åt största
möjliga antal individer, utdela dessa 30 millioner kronor för
detta fattigvårdspenningar bland den mindre bemedlade befolk¬
ningens invalider och åldringar.
Sådana »principer» äro i nationalekonomiskt och socialpoli¬
tiskt avseende av noll och intet värde. Här finns ingen ledande
nationalekonomisk tanke, utan blott eu rent administrativ åt¬
gärd för att humanisera användningen av dessa fattigvårds-
medel.
Nu vill jag gärna erkänna, att man i hög grad lyckats hu¬
manisera fattigvårdsmedlens användning. Jag kan icke alls
vara med de fattigvårdssakkunnige, då de påstå, att man här i
regeringsförslaget och utskottets förslag icke fått annat än en
förbättrad, eller som de stundom säga, försämrad fattigvård.
Det faktum, att nu erkännes en rätt till understöd och att denna
rätt icke är förknippad med någon minskning av medborgerliga
rättigheter eller med återbetalningsskyldighet, detta innebär för
mig icke blott eu högst väsentlig förbättring utan även ett stort
avsteg från fattigvården. Jag vill nämligen hava fattigvårds-
begreppet nu och för framtiden så definierat, att med detsamma
bli oupplösligt förknippade just dessa nackdelar, nämligen från-
kännandet av vissa medborgerliga rättigheter, återbetalningsskyl¬
dighet och frånvaron av rätt att kräva understödet. Först "då
man får fattigvårdsbegreppet så begränsat, kan man inskränka
fattigvårdens användande till de individer, som, för att använda
ett lindrigt uttryck, äro »mindre skötsamma», det vill säga i
följd av moraliska defekter, lastbarhet, lättja och så vidare så
uselt sköta sin ekonomi, att de, trots goda tillfällen att sig själva
fullt försörja, likväl falla det allmänna till last. Gent emot
dessa skulle restriktiva åtgärder med rätta kunna användas, och
då ha vi fattigvården i verksamhet.
Jag vill sålunda ingalunda bestrida, att förslaget, sådant
det nu föreligger, är ett steg utöver och bortom fattigvården,
men det är ej säkert, att det därför är tillfredsställande ur verk¬
liga socialförsäkringssynpunkter.
Nu måste jag ju erkänna, att jag mycket väl förstår de_po-
litiska skälen för frånvaron av arbetsgivarnes bidrag och även
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Ports.)
Nr 84.
36
Onsdagen den 21 maj.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
för frånvaron av klart formulerade, verkligt djupgående national¬
ekonomiska principer, uttalade i sammanhang med det förelig¬
gande lagförslaget. Det är nämligen enligt min uppfattning så,
att de småborgerliga elementen inom det liberala partiet samt de
storborgerliga elementen inom det konservativa partiet skulle
inom denna Riksdag ha rest ett oöverstigligt hinder mot varje
rimlig lösning av folkpensioneringsfrågan, om man därmed
oeftergivligen hade sammankopplat kraven på arbetsgivarnes
bidrag samt däråt givit den kraftiga nationalekonomiska moti¬
vering, som är den enda rätta och som borde satt sin prägel
på hela lagförslaget. Man har haft att räkna med detta mot¬
stånd och, vare sig man klart insett det eller ej, har man gått
efter de linjer, som erbjudit minsta motstånd.
Under sådana förhållanden finnes det för mig, som i högsta
grad behj ärtar önskvärdheten av att eu lösning av det förelig¬
gande stora problemet blir igångsatt, intet annat att göra än att
räkna med den förhandenvarande situationen. Jag får icke låta det
bästa vara det godas eller ett begynnande arbetes fiende på detta
område. Jag måste, trots att det svider i mitt socialpolitiska
samvete, medverka till en början enligt de linjer, som nu äro
fastslagna. Men jag gör det i den bestämda förhoppningen, att
i en snar framtid de erfarenheter, som vi gå att vinna genom
den nya lagstiftningen, samt dess inverkan på vårt ekonomiska
liv skola visa nödvändigheten av en utveckling och måhända
fullständig omläggning av denna lagstiftning efter åtminstone
delvis sådana linjer, som dem jag här antytt.
En socialpolitisk lagstiftning är ju alltid ett experiment.
När vi stifta lag av socialpolitisk natur, måste vi därför vara
beredda på att ganska snart vidtaga förändringar, som erfaren¬
heten visat nödiga. Det har ej lyckats, vare sig för kommittén
eller för utskottet, att lägga fram ett fullgott lagförslag. Prak¬
tiken själv får då mogna, vad lagstiftaren har påbörjat. Och
lagstiftaren får hålla tillbaka med frågans vidare prövning, till
dess den nya lagstiftningen hunnit verka i praktiken en längre
eller kortare tid.
Herr talmani Med denna motivering anhåller jag att få
yrka bifall till § 1.
Greve Lagerbjelke: Redan förut i dag har framhållits den
enhälliga och utdömande kritik, som från nationalekonomer och
fattigvårdsmän —- de enda verkligt sakkunniga i denna fråga —
kommit föreliggande förslag till del. Detta förhållande ensamt
synes mig böra ge anledning till eftertanke, huruvida ej den så
omtvistade frågan bör komma under förnyad omprövning. Det
framlagda förslaget berör ett problem av så utomordentlig vikt
och betydelse och av så genomgripande följder för hela vårt
samhällsliv, att man icke är försvarad att söka dess lösning utan
37 Nr 34.
Onsdagen den 21 maj.
ingående prövning och anlitande av all tillgänglig sakkunskap
på det område, som lagförslaget berör. Det förefaller mig emel¬
lertid uppenbart, att detta icke varit fallet vid beredningen av
föreliggande fråga. Redan sammansättningen av ålderdoms- och
invaliditetskommittén är ensidig, då där icke beretts plats för
representanter vare sig för nationalekonomien eller för fattig¬
vården. Ej heller lär under kommitténs arbete någon represen¬
tant för dessa fackinsikter biträtt. Det bar ju också visat sig,
att de synpunkter och de frågor, som sedermera kommit att utgöra
centrum vid diskussionen om förslaget i fråga, icke alls eller
också högst oväsentligt berörts i kommittébetänkandet, en om¬
ständighet, som tydligen icke kan bero på annat, än att man
förbisett dessa synpunkters vikt och betydelse. I stället har
kommittén gått så till väga — varom ju också den senaste talaren
erinrat — att den försökt ta reda på hur mycket, som nu be¬
talas i offentlig och enskild fattighjälp åt våra invalider och
åldringar, och därvid kommit till det resultatet, att detta skulle
uppgå till en summa av 30 millioner kronor om året. Med
denna utgångspunkt har man sedermera fördelat den erhållna
summan efter olika system och slutligen kommit till ett resultat,
som man ansett vara ur matematisk synpunkt mest tillfredsstäl¬
lande. Detta resultat har sedermera i huvudsak godtagits såväl
av Kungl. Maj:t som av det särskilda utskottet. Mig förefaller
det, som om detta sätt att behandla en så ofantligt viktig fråga
ej är betryggande. Det riktiga är väl i stället att, såsom hittills
hos oss skett vid stora frågors behandling och avgörande, först
göra klart för sig, vad det är man vill och vad det är man icke
vill i själva saken, det vill säga att först skaffa sig en principiell
grundval och sedan se till, vilka medel man har att offra för
att genomföra sitt mål.
Även sedan kommitténs betänkande förelegat, har tillräck¬
ligt tillfälle icke lämnats utom kommittén förefintlig sakkunskap
att vid granskningen av förslaget ersätta den brist på sakkun¬
skap, som synes mig hava förefunnits i kommittén. Betänkandet
remitterades den 10 december 1912 till olika myndigheter och
institutioner för avgivande av yttrande, men tiden därför be¬
gränsades till den 10 januari 1913. Vederbörande fingo således
endast en månads, säger en månads, tid att sätta sig in i kom¬
mitténs förslag, granska detsamma, fatta ställning till den syn¬
nerligen invecklade och svårlösta frågan samt slutligen komma
med eventuella egna förslag i ämnet. Det är tydligt, att den
sålunda anslagna tiden varit minst sagt otillräcklig, vilket ock
haft till följd, dels att utlåtanden från vissa håll helt och hållet
uteblivit, dels att andra måst lämnas med den reservationen,
att tiden icke tillåtit ett grundligt genomträngande av frågan.
Kommerskollegium har sålunda t. ex. avgivit sitt utlåtande under
framhållande, att den korta tid, som stått till kollegiets förfo-
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Nr 34. 38
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Onsdagen den 21 maj.
gande för yttrandets avgivande, icke medgivit en så grundlig
och allsidig prövning, som det utomordentligt betydelsefulla och
på samhällslivets alla områden djupt ingripande lagförslaget syn¬
tes kräva. Riksförsäkringsanstalten säger sig böra förutskicka
den anmärkningen, att den knappa tiden för remissens besvarande
icke medgivit en så fullständig granskning av förslaget eller
verkställande av så fullständiga beräkningar, som varit önskligt
o. s. v., o. s. v. Att en del myndigheter, såsom kommerskolle¬
gium och riksförsäkringsanstalten, jämte det de riktat en djup¬
gående kritik mot flera av förslagets grundprinciper, ansett sig
kunna tillstyrka detsammas antagande i huvudsak synes mig
ej gärna kunna förklaras på annat sätt, än att tid saknats till
utarbetande av positiva förslag i frågan. Härtill kommer så
vetenskapsmännens och de fattigvårdssakkunnigas osedvanligt
skarpa och enhälliga kritik av förslaget i fråga, till vilken föga
eller ingen hänsyn tagits.
Den förberedande behandlingen kan således icke sägas vara
tillfredsställande; och hela förslaget ger även i mer än ett av¬
seende intryck av att vara ett hastverk. Redan detta manar
till försiktighet och är i och för sig eu anlednig att uppskjuta
avgörandet av denna viktiga och invecklade samhällsfråga i och
för vidare utredning.
I eu motion i ämnet har jag tillåtit mig framföra de skäl,
som kommit mig att anse det av Kung], Maj:t framlagda för¬
slagets innehåll och innebörd vara av den beskaffenhet," att det
i och för sig, alldeles oavsett den förberedande behandlingen,
icke bör antagas. Särskilda utskottets utlåtande innehåller i
jämförelse med den kungl. propositionen en hel del förändringar,
vilka i huvudsak äro förbättringar, detta skall villigt erkännas,
men utskottets förslag vilar likvisst på samma principiella grun¬
der som den kungl. propositionens. Något annat vore förvisso
också alldeles omöjligt att vänta på grund av tidens knapphet.
De skäl, som jag i min motion anfört emot dessa grunder,
ha delvis icke upptagits ens till omnämnande av utskottet och
delvis rönt en kritik, som icke förefaller mig på något sätt ut¬
tömmande eller avgörande. Jag ser mig därför nödsakad att i
korthet ånyo framlägga min syn på saken och skall därvid helt
och hållet hålla mig till de stora huvuddragen, till de princi¬
piella grunderna och icke ingå på några detaljfrågor, ehuru väl
även dessa vore väl förtjänta av en närmare granskning.
Det står då till en början för mig klart, att man icke får
betrakta och behandla denna fråga om invaliditets- och ålder-
domsförsäkring såsom något i och för sig fristående, vilket ej
har något att göra med de övriga grenarne av det allmännas
omsorg om dem, som helt eller delvis sakna medel till sin för¬
sörjning. Det hade därför varit tillbörligt, om, innan man på
detta sätt går att inleda en helt ny form för samhällets under-
39 Nr 34.
Onsdagen den 21 maj.
stödsverksamhet, en allmän plan förelegat för hela denna under- Lagförslag
stödsverksamhets anordnande. Utan en sådan plan lärer det vara
omöjligt att överblicka konsekvenserna av det föreliggande för- försäkring.
slaget. Om man går att ordna en del av denna verksamhet, (Forts.)
som är ett enda enhetligt område, utan att taga hänsyn till den
fattigvård, som alltid måste finnas, till omsorgen om sjuka, ar¬
betslösa o. s. v., blir det omöjligt att väga de olika behoven
emot varandra, att få någon överskådlighet över vilka krav, som
härutinnan ställas på statens och kommunernas finanser, och på
vad sätt de nödvändiga inkomstkällorna till de olika delarne av
denna verksamhet skola kunna frambringas. Det förefaller mig,
som om detta vore ett fullkomligt primärt krav, som icke borde
ha så åsidosatts vid den förberedande behandlingen. Men all¬
deles särskilt orimligt är att icke ta hänsjm till förenämnda fattig¬
vård, då sedan fem år tillbaka eu kungl. kommitté arbetar på
reformeringen av denna. Ett lösande av folkförsäkringsfrågan
utan samband med fattigvårdsfrågan måste, såsom från sakkun¬
nigt håll påpekats, medföra rent praktiska missförhållanden,
rörande vilkas utsträckning man för närvarande knappast gör
sig någon föreställning. Denna särskillnad mellan fattigvård och
folkförsäkring eller kanske rättare sagt brist på särskillnad dem
emellan bär också sina betänkliga principiella följder. Samhällets
understöd är och förblir ett samhällets understöd, om man så
kallar det för pensionstillägg eller vad som helst annat, och bör
endast lämnas på det sätt, som erfarenheten lärt vara ur sam-
liällssynpunkt betryggande och lämpligt.
Om en sådan särskillnad gjorts, om man ordentligt eftertänkt
vad det är man verkligen vill, vad det är man åsyftar med folk¬
försäkringen, hade säkerligen förslaget fått en annan karaktär än
det nuvarande. Folkförsäkringens förnämsta uppgift är, enligt
min mening, att i största möjliga omfattning tvinga sådana be¬
folkningsklasser, där medellöshet kan befaras i stor utsträckning,
att bli självförsörjande. Självförsörjningens princip har varit
själva grunden för högerns syn på de sociala frågorna, och det
är enligt min mening av denna grund, som högern haft all an¬
ledning att stödja folkförsäkringstanken, icke av några andra
motiv. Hela den nuvarande samhällsordningen vilar förnämligast
på enskild företagsamhet, på den enskilde medborgarens känsla
av plikt att försörja sig själv och de sina; och det förefaller mig
uppenbart, att eu socialförsäkring, som icke tager hänsyn härtill,
står i direkt motsats till själva grundprincipen för denna sam¬
hällsordning. Civilministern åter har eu helt annan syn på sa¬
ken. Han anser, att socialförsäkringen bör utgå från alla sam¬
hällsmedlemmars rätt till bistånd under annan form än det allra
nödvändigaste understöd vid ekonomiskt betryck, framkallat av
ålderdom, invaliditet, sjukdom, olycksfall eller oförvållad arbets¬
löshet. Mig förefaller det synnerligen oroväckande och betänk-
Nr 34. 40
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Onsdagen den 21 maj.
ligt, om den uppfattningen allt mera skulle spridas inom vårt
folk, att det allmänna har skyldighet att underhålla samhälls-
medlemmarne, oavsett om de gjort några ansträngningar för sin
egen försörjning eller ej, och det i former som framför allt måste
tillse, att understödstagarnes självkänsla icke såras.
Utskottet har emellertid ansett, att dessa av mig och andra
gjorda invändningar redan tillfyllestgörande upptagits till be¬
mötande i det yttrande till statsrådsprotokollet, som avgivits av
föredragande departementschefen. Utskottet har ej heller med
ett ord berört de missvisande beräkningar, som förekomma uti
ifrågavarande yttrande. I sak har emellertid utskottet kommit
med en förändring, som går i riktning mot de av mig framhållna
synpunkterna, och sålunda erkänt deras berättigande; det har
nämligen skapat en ny avgiftsklass av inkomsttagare mellan 500
och 800 kronor. Genom denna förändring samt genom bortta¬
gandet av de kommunala understöden och barnpensioneringen
har läget i ej ringa mån förbättrats; men alltjämt kvarstår det
förhållandet, att det föreliggande förslaget endast i mycket ringa
mån bygger på de försäkrades avgifter och huvudsakligen har
karaktär av en försörjningslagstiftning.
Utskottets bemötande av mina invändningar härutinnan in¬
skränker sig till att framhålla den betydelse, kostnadsfrågan all¬
tid spelar i ett dylikt spörsmål. Detta är en tämligen självklar
sak, men, som jag nyss framhållit, mig förefaller det, såsom det
lämpligaste tillvägagångssättet vore att använda tillgängliga me¬
del inom en viss principiell plan och icke låta principerna bli
ett resultat av en matematiskt tillfredsställande fördelning av ett
rent uppkonstrueradt kostnadsbelopp.
Utskottet ingår tillika på ett bemötande av det förslag, som
innehålles i herr Petterssons i Södertälje med fleras motion, ett
bemötande, varom jag icke här har anledning att yttra mig.
Mig förefaller det dock uppenbart, att det varit för mycket be¬
gärt, att en ensam person på ett par veckor skulle kunnat upp¬
göra ett helt nytt förslag, som icke skulle ge anledning till några
invändningar; i all synnerhet när man betänker vad det är för
ett, förslag, som framkommit såsom resultat av en hel kommittés
mångåriga arbete. Om det i herr Petterssons motion framlagda
försäkringssystemet icke i alla punkter skulle visa sig lämpligt,
finnas ju flera andra utvägar, vilkas möjlighet utskottet givetvis
icke kunnat medhinna att ingående pröva. Jag för min del har
tillåtit mig framställa vissa huvudgrunder, förmedelst vilka ett
nytt förslag enligt min uppfattning skulle kunna tillfredsställa
själva syftet med socialförsäkringen och de framhållna vådorna
av ett olämpligt understödssystem skulle kunna undvikas. Dessa
huvudgrunder äro, att, med fastställande av självförsörjnings-
principen, premierna utgå med så pass höga belopp, att avgifts-
pensionen blir huvudsaken och det allmännas bidrag endast ett
Onsdagen den 21 maj.
41 Nr 34.
tillägg till denna, samt att det senare utgår med konstant belopp,
oberoende av pensionstagarens övriga inkomster. För att uppnå
detta resultat har jag pekat på den utvägen att uppdela befolk¬
ningen i två stora grupper, den ena bestående av lönarbetare,
personer i annans tjänst, dagsverkstorpare m. fl. och den andra
av den övriga befolkningen. För den första gruppen skulle
genomföras invaliditets- och ålderdomsförsäkring i huvudsaklig
överensstämmelse med det system, som länge varit i verksamhet
i Tyskland och därstädes enligt allas vittnesbörd medfört det
bästa resultat. För den andra gruppen åter skulle stadgas enbart
ålderdomsförsäkring, också för denna efter ett system, där de
försäkrades insatser skulle utgöra huvudsaken och det allmännas
bidrag ett konstant belopp oberoende av pensionstagarens in¬
komst. På så sätt skulle kunna undvikas det, som utgjort en
av huvudanmärkningarne i utskottets utlåtande gentemot herr
Petterssons förslag, nämligen att smärre självständiga närings¬
idkare bleve alltför betungade; vilket ju kunde bli fallet, om de
skulle behöva utgöra dels högre avgifter för sin egen invaliditets-
och ålderdomsförsäkring, dels hälften av samma avgifter för hos
dem anställda arbetare, tjänare o. s. v.
Jag har så mycket hellre ansett mig kunna framställa detta
förslag, som i själva verket ännu intet annat land gått den vägen
att genomföra både invaliditets- och ålderdomsförsäkring för hela
folket. När ■ här talas om exempelvis den engelska eller den
danska ålderdomspensioneringen, så förbises vanligen, att det
svenska förslaget omfattar både invaliditets- och ålderdomsför-
sörjning och sålunda har en betydligt mycket större räckvidd
och omfattning än de nyssnämnda. I England har man sålunda,
efter att ha genomfört en ålderdomspensionering för hela folket,
funnit sig böra övergå till ett system liknande det tyska, när det
gäller de övriga försäkringsgrenarne. Att svårigheter förefinnas
också beträffande ett anordnande av försäkringen på av mig an¬
givet sätt är givet; men det förefaller mig, som om detta och
liknande förslag borde ha kunnat bliva föremål för eu ordentlig
utredning, innan den stora frågan avgjordes; och detta så myc¬
ket mer, som, enligt vad jag förut framhållit, det sätt, på vilket
denna fråga förberetts och lagts inför Riksdagen, icke kan anses
vara betryggande. Mitt uppslag har icke med ett ord omnämnts
i det särskilda utskottets utlåtande och har sålunda icke heller
där kunnat föranleda något bemötande.
Den andra huvudanmärkningen mot grunderna för förslaget,
nämligen att det komme att direkt motarbeta själva viljan att
spara hos vårt folk, har något utförligare berörts i utskottets ut¬
låtande. Man synes här hava funnit, att civilministerns försvar
varit alltför svagt, och velat något stärka detsamma. Att märka
är emellertid, att utskottet icke med ett ord omnämnt vare sig
de uppgifter, som av civilministern framlagts rörande erfaren-
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Nr 34.
42
Onsdagen den 21 maj.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
heterna i utlandet, eller de gensagor, som framkommit häremot.
Att dessa gensagor av denna utskottets uraktlåtenhet vinna ett
visst stöd torde ej kunna förnekas. Ej heller kan jag finna mig
på något sätt övertygad av de uttalanden utav några amtman i
Danmark, som civilministern i dag åberopat. Mot dessa yttran¬
den av amtman stå ju nämligen yttranden av andra ämbetsmän
i Danmark, ävensom yttranden av representanter för national¬
ekonomien och annan sakkunskap i nämnda land.
Det säges i förevarande avseende som bekant, att då finan¬
sieringen av pensioneringen i så hög grad lagts på det allmänna,
det icke varit möjligt att lämna samtliga pensionstagare lika
stora understöd. Man har i enlighet med det förslag, för vilket
baron Raab i många år agiterat här i landet, gjort avdrag från
pensionstillägget med ett belopp, motsvarande pensionärens halva
årsinkomst, varjämte från understödet uteslutits samtliga pen¬
sionstagare, vilkas inkomst uppgår till för man 300 och för kvinna
250 kronor. Följden härav blir, att ju mer man sparar, desto
mindre får man i pension. Det är svårt att inse möjligheten
av att förneka de skadliga verkningarne av en dylik anordning.
Har eu invalid möjlighet till arbetsförtjänst, något som ju för¬
utsattes som normalt, är det ej troligt, att han kommer att bli
särskilt hågad utnyttja denna, då hälften av inkomsten avdrages
från pensionstillägget. Det sannolikaste är, att han, åtminstone
i många fall, söker dölja de möjligheter till förtjänst, som han
kan ha; att han kommer att arbeta i smyg och betrakta det
såsom ett straff för sin arbetsamhet, om det upptäckes och stats¬
understödet minskas med halva beloppet av hans inkomst. För¬
slaget skulle med ett ord premiera de slarviga samhällsmedlem-
marne på de omtänksammas bekostnad och på det mest betänk¬
liga sätt motarbeta sparsamhet och arbetsamhet, de enda verk¬
liga grunderna för ett folks välmåga.
Enligt min uppfattning utgöres den enda säkra grundvalen
för verkligt genomgripande sociala reformer av en sund ekonomi
och ökad produktivitet hos näringslivet i allmänhet. Endast
härigenom kan man hoppas, att den brist på förmåga, som nu
finnes hos vissa befolkningslagar att avsätta tillräckligt stora be¬
lopp för att få sin framtid i största möjliga utsträckning be¬
tryggad, skall kunna försvinna. Men det framlagda förslaget
skulle just på grund av nyss anförda skäl bidraga att under¬
gräva de egenskaper i folkkaraktären, som äro en av de vik¬
tigaste förutsättningarne för att denna förmåga skall förefinnas.
Att å ena sidan motivera förslaget med svårigheten för en del
befolkningslager att underkasta sig avsevärda ekonomiska upp¬
offringar för att få sin framtid tryggad och på samma gång
lägga det på sådana grunder, att denna svårighet i själva verket
måste komma att ökas i stället för minskas på grund av de
Onsdagen den 21 maj.
43 Nr 34.
verkningar, förslaget skulle få, förefaller mig inkonsekvent och
ödesdigert.
Utskottet har visserligen invänt, att då det för en person
i arbetskraftig ålder gäller att välja mellan att slå in på sparan¬
dets väg eller att konsumera hela arbetsförtjänsten, hans val
knappast skulle komma att påverkas av det förhållandet, att
han vid inträdande arbetsoförmåga kan förvänta ett högre till¬
skott till sin avgiftspension från det allmänna, om han då är medel¬
lös eller om han då äger någon sparpenning; samt att själva
önskan att besitta ett kapital skulle vara tillräcklig eggelse till
sparsamhet och arbetsamhet. Häremot ber jag att få erinra,
att det förnämligast är på två olika sätt, som ifrågavarande be¬
stämmelser enligt min mening skulle medföra sina betänkliga
följder, dels därigenom att den, som har en liten sparpenning,
när invaliditeten inträffar, eller har några möjligheter till arbets¬
tillfällen, säkerligen komme att hårt frestas att göra sig av med
dessa tillgångar och att icke utnyttja de arbetstillfällen, han kan
ha. Det förefaller mig, att det knappast kan härom råda några
delade meningar; och detta bestyrkes jämväl till fullo av er¬
farenheterna från utlandet.
Vad åter beträffar den allmänna inverkan dessa bestämmel¬
ser kunna ha på folkkaraktären, kunna givetvis delade meningar
härom råda. Det är dock icke att antaga, att denna inverkan
kommer att äga rum på det sätt som utskottet förmenar, näm¬
ligen att man skulle gå och beräkna på förhand, hur avkast¬
ningen av det sparade kapitalet skulle inverka på pensionen.
Det är nog den inverkan, dessa avdrag komma att ha på pensions-
tagarens omgivning, som blir avgörande. När hundratusentals
pensionärer hava uppburit sina pensioner och jämföra dessa, så
kommer det att framstå för dem såsom ett mycket besynnerligt
faktum, att den, som sparat, får mindre än den, som icke har
gjort det. Den, som velat sörja för sin egen försörjning, be¬
straffas med avdrag, under det att den, som icke gjort det, er¬
håller fullt pensionstillägg. Det är givet, att detta måste verka
i längden, och den omständigheten att, såsom utskottet fram¬
håller, icke alla anledningar att spara därigenom försvinna, kan
väl ändå icke fördölja det faktum, att om förslaget blir lag, en
mycket kraftig faktor tillkommit, som verkar förminskande på
den nuvarande sparsamheten. Ha vi råd med detta i vårt land?
Att dessa invändningar i själva verket icke förefallit ut¬
skottet betydelselösa, kan man finna därav, att utskottet ansett
det nödvändigt att åtminstone säkerställa innehavare av in¬
komster av 50 kronor om året och därunder för dylikt avdrag.
Den förändring, som härmed gjorts, är givetvis en förbättring,
men den skyddar ju endast dessa inkomsttagare och icke de
övriga. Dessutom har denna förändring gjorts på ett sätt, som
icke synes vara lyckligt. I särskilda utskottets utlåtande sid.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Nr 34. 44
Onsdagen den 21 maj.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
31 förefinnes en tabell, som visar avdrag på pensionstillägg för
man, som har en årsinkomst av intill 100 kronor. Summerar
man den sammanlagda inkomsten av dessa olika kategorier,
finner man därvid, att den för samtliga, som ha en inkomst av
över 50 kronor och därutöver, utgör 200 kronor, det vill säga, om
jag skaffar mig en arbetsinkomst eller om jag har sparat, så att
jag får en inkomst av t. ex. 70 kronor, 80 kronor, 90 kronor
eller 100 kronor, så blir summan av pensionstillägget och den
självständiga årsinkomsten alltid 200 kronor. Det finns sålunda
absolut ingen anledning att försöka öka inkomsten över 50 kro¬
nor, såvida den icke överstiger 100 kronor. Skall detta vara
ett sätt att uppmuntra till sparsamhet och arbetsamhet'?
En anmärkning, som strängt taget icke hör till de rent
principiella men som ändå är av den vikt, att jag anser mig
höra framhålla den, gäller sättet för fördelningen av det all¬
männas kostnad och tillsättandet av pensionsnämnderna. Men
jag vill därvid inskränka mig till att framhålla, att tillämp¬
ningen av den lika rösträtten därvidlag synes mig vara synner¬
ligen betänklig och icke kunna på något sätt försvaras. Även
är att bemärka, det pensionsnämnderna, vilka förmodligen komma
att uppgå till ett par tusen, skulle i mycket få samma uppgift
som de nuvarande fattigvårdsstyrelserna. Härigenom skulle
allehanda svårigheter och slitningar uppstå, i all synnerhet som
gränserna mellan pensionering och fattigvård icke kunna upp¬
dragas, förrän fattigvårdskommittén föreligger färdig med sitt
arbete. Då detta torde vara så nära förestående, att förslaget
till ny fattigvårdslag kan väntas framlagt till nästa års riksdag,
är också detta ett starkt skäl för ett uppskov.
Ja, herr vice talman, även jag behjärtar vikten av denna
frågas snara avgörande, men det förefaller mig på grund av
vad jag nu anfört, som om förberedelserna vore så pass otill¬
räckliga, grunderna för det föreliggande förslaget så felaktigt
lagda samt följderna därav så vittgående och djupt ingripande
i hela vårt samhällsliv, att ett omedelbart avgörande nu icke
kan vara tillrådligt.
Jag får således nu yrka avslag å § 1 i utskottets förslag
och därmed å hela lagförslaget.
Herr Hjärne: När jag nu, herr talman, vågar begära
ordet och även behålla det för en rätt god stund framåt, i denna
för vårt lands och folks framtid betydelsefulla fråga, så gör jag
det förnämligast för att avlägga en öppen personlig bekännelse,
vartill jag anser mig äga både plikt och rätt. Jag hyser inga¬
lunda det förmätna hoppet att kunna inverka på kammarens
beslut, som redan synes vara så omsorgsfullt och fördelaktigt
förberett. Men det är, enligt mitt förmenande, med hänsyn till
kommande, jag tror mig kunna säga, förvecklingar och svång-
Onsdagen den 21 maj.
45 Nr 34.
heter så mycket angelägnare, att åtminstone kammarens proto¬
koll, som jag annars ogärna belastar över hövan, måtte för
framtiden förvara även några till en viss grad kätterska uttalan¬
den, till och med vid äventyr, att kammarens närvarande leda¬
möter skulle känna sig tröttade av deras alltför vidlyftiga fram¬
ställning.
Då jag hedrades med det stora och tacksamt mottagna för¬
troendet att vara suppleant i det särskilda utskottet för den
kungl. propositionens behandling, så intog jag min vederbörliga
plats bakom utskottets överläggande och beslutande ledamöter
med den allvarliga föresatsen att efter förmåga begagna det
välvilligt erbjudna tillfället att få sätta mig grundligare in i det
svåra och omfattande ämnet, som visserligen ej heller förut var
mig alldeles främmande, ehuru jag naturligtvis väsentligen be¬
fattat mig därmed från övervägande teoretiska synpunkter. Man
blir aldrig för gammal att lära, och jag gladde mig högeligen
över utsikten att finna alla eller så många som möjligt med den
stora saken sammanhängande spörsmål uppställda och utredda
i en genomträngande praktisk belysning, med alldeles särskilt
avseende på våra svenska förhållanden och samfundsuppgifter.
Jag hoppades också, att utskottets arbete skulle leda till eu
efter omständigheterna någorlunda tillfredsställande lösning av
det invecklade problemet, som dock onekligen syntes mig i hög
grad äventyrat genom såväl regeringens som kommitténs förslag.
Men för att ändamålet skulle vinnas, krävdes, enligt min tanke,
att man inom utskottet bemödade sig om den största möjliga
villighet till endräktig uppgörelse, och å min sida föresatte jag
mig att ej, då det någon gång förunnades mig att »sitta vid
bordet» bland de rådplägande ledamöterna, genom opåkallat
framdragande av besvärliga invändningar åsamka mig någon del
av ansvaret för den väntade utskottskompromissens fördröjande
eller rent av dess fördunstande i det tomma intet.
Jag vill nu visst icke säga, att mina förhoppningar blivit
alldeles besvikna. Utan att förråda några utskottshemligheter
kan jag väl meddela, att jag från olika håll fått inhämta syn¬
nerligen värdefulla upplysningar om den tillämnade folkförsäk¬
ringens praktiska motiv, förmåner och betänkligheter och kan¬
ske ännu mer om de oemotståndligt verkande drifter eller, såsom
man inom utskottet älskat att uttrycka sig med en sannskyldigt
vetenskaplig terminologi, de »folkpsykologiska moment», som
betingat anslutningen till vad man kallat »behovsprincipens»
herravälde över till och med de svåraste försäkringstekniska kal¬
kyler. Och vad den uppnådda samdräkten beträffar, så ha mina
önskningar blivit bönbörda nästan över hövan. Resultatet före¬
ligger ju i detta från reservationer så gott som renrakade be¬
tänkande, där endast några liksom privilegierade socialistiska
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Ports.)
Nr 34. 46
Onsdagen den 21 maj.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
förbehåll öppna lockande synvidder fram emot »behovsprinci-
pens» ytterligare snara och konsekventa tillämpning.
Ett sådant resultat skulle omöjligen ha kunnat komma till
stånd, om ej särskilt gynnsamma omständigheter och starka
krafter samverkat till dess fullbordan.
Därtill räknar jag bland åtskilligt annat, att man lyckats
förebygga varje vittutseende dryftning av deu tilltänkta refor¬
mens grundläggande principer. Icke så att förstå som om det
föreliggande förslaget självt skulle sakna dylika principer. Det
har till och med flere av olika slag och i ganska egendomliga
kombinationer, som jag skall tillåta mig att längre fram korte¬
ligen beröra. Men man har förstått att sätta det egentliga
principrytteriets målsmän ur spelet och därmed giva det raskt
påskyndade arbetet den önskvärda färgen av rent praktisk enkel¬
het och beslutsamhet. ,
För min enskilda del hade jag visserligen med intresse mot¬
sett att inom utskottet få möta åtminstone några representanter
för de principiellt avvikande meningar, som just i denna fråga
undantagsvis yppat sig bland Andra kammarens eljest så väl
disciplinerade majoritetsparti. Det föreföll mig, som om jag i
sådant fall skulle ha haft varjehanda att lära av dessa i hithö¬
rande ämnen så väl praktiskt som teoretiskt erfarne mäns inlägg
i kampen omkring utskottsbordet med de officiösa doktrinernas
förfäktare, ävensom av de metoder, som de senare torde ha
mäktat använda i sin till äventyrs överlägsna bevisföring. Men
å andra sidan fattar jag så gott, huru ringa avseende i nuva¬
rande sakläge borde fästas vid det underordnade upplysnings-
intresset, och huru vigt detta kunde avspisas blott och bart
genom en lämplig rubricering av den ifrågavarande obekväma
oppositionen.
Dess representanter behövde ju själva alls ej vara med i
utskottet, för att de på ett koncist sätt skulle karakteriseras och
avfärdas såsom »fattigvårdsmän» eller »fattigvårdare», deras
invändningar såsom »fattigvårdssynpunkter», som obehörigen
trängde sig fram i nutidens ljusare sociala förgrund. Med den
makt, som språket från urminnes tider har över tanken, kan
det knappt hjälpas, till och med i vårt för »de små» i samhället
så ömmande tidevarv, att blotta »fattig»-namnet, i dess olik¬
artade sammansättningar, lätt får en ömsom pinsam, ömsom
litet försmädlig klang. Det låter nästan, som om dessa besvär¬
liga »fattigvårdare» dels ivrade för »fattigvårdens» och därmed
för själva »fattigdomens» befästande och utbredning, dels för
egen del vore behäftade med en viss andlig »fattigdom», som
gjorde dem otillgängliga för högre sociala idealer och därhän
syftande skarpsinniga finanskonstruktioner. Kommer så därtill,
att detta »fattigvårdsfolk» råkat i några stycken få medhåll av
vissa professorer och andra teoretiska nationalekonomer, då dis-
Onsdagen don 21 maj.
47 Nr 34.
krediteras ytterligare i förväg det olägliga anloppet på grund
av bundsförvanternas opraktiska kynne. Så mycket lättare tiar
det då gått för sig att skjuta hela detta efterhängsna följe i
skuggan.
Med vad jag nu har sagt har jag ingalunda velat ställa
mig personligen på fattigvårdskämparnas sida, utan endast an¬
sett mig böra framhålla, huru förmånligt det varit för utskotts-
arbetets lyckliga utfall, att de blivit behandlade efter den inre
partituktens krav. Detta hjälpmedel skulle dock säkerligen icke
ha varit tillräckligt, såvida ej utskottets högermän, i synnerhet
från denna kammare, gjort allt vad i deras förmåga stått för
att, även med uppoffring av många annars avsevärda önskemål,
åvägabringa någonting, som med ett numera tämligen förslitet
uttryck väl må heta en »nationell samling» omkring den stora
folkliga välfärdsplanen.
Jag kan icke annat än betrakta denna »samling» i och för
sig, alldeles oberoende av dess innebörd och framtidsutsikter,
såsom det hugnesammaste och mest hedrande i hela denna affär.
Från fosterländsk synpunkt är det vederkvickande att i dessa
partifejdernas dagar få bevittna ett sådant uppträdande, framför
allt från de meningsgruppers sida, som man själv tillhör. Det
kan nämligen ej förnekas, att de egentliga uppoffringarna, med
vilka den så djupt ingripande kompromissen blivit så att säga
köpt, komma att falla nästan uteslutande på högerns lott, under
det att liberaler och i synnerhet socialister gjort allenast formella
eftergifter, som i själva verket, eftersom prutmånen i deras
intresse redan från början blivit så starkt tilltagen, väsentligen
bidragit att förskaffa dem full framgång i vad som för dem
måste vara huvudsaken. En sålunda uppgjord »nationell samling»,
om också blott för några flyktiga vårdagar, måste alltid räknas
det självförsakande partiets högsinne till godo, så mycket mer
som man väl må vara förvissad därom, att detta parti aldrig
skulle därav skörda någon politisk tack eller annan partitaktisk
nytta, ej ens i längden för fäderneslandets egen skull.
Så mycket är i alla händelser säkert, att pensionsförslaget i
den form, varunder det nu föreligger, blivit genom utskottsliö-
gerns försorg rensat från åtskilliga av sina värsta utväxter.
Denna utrensning har kunnat så till vida genomföras, tack vare
den verkligen diplomatiska metoden, att vänsterblockets utskotts-
representanter blivit satta i tillfälle att för sina huvudmän fram¬
ställa dessa alldeles oundgängliga förbättringar såsom påtrugade
medgivanden till motpartens förmån — utan något slags bin¬
dande förpliktelser för framtiden. Den största och avgörande
förtjänsten, som kommer att bringa hela förslaget i hamn, till¬
kommer dock — det är icke någon hemlighet — den outtrött¬
ligt ledande kraften på vår egen sida. Det må ej anses förmä¬
tet, om jag tillåter mig att på det varmaste lyckönska utskottets
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Nr 84.
48
Onsdagen den 21 maj.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
ordförande, min högt ärade vän ända från ungdomsåren, till att
med sin så länge ådagalagda nitälskan för socialförsäkringens
uppgifter, sin djupa sakkunskap, sin kraft, sin skicklighet och
rikedom på utvägar äntligen ha hunnit fram till denna i varje
fall vägskiljande vändpunkt, dit ingen varit ens tillnärmelsevis
så vuxen som lian att jämna och glätta den upptrampade vädjo¬
banan.
För mig skulle det ha varit ett synnerligen kärt nöje att få
ansluta mig till den beramade »nationella samlingen» under
hans ledning. Tyvärr nödgas jag likväl till sist i denna hög¬
tidliga stund att hålla mig något avsides, att begagna mig av
utskottets välvilliga undseende för vad som där betecknades så¬
som en »stilla mässa i kammaren», varigenom helt visst den
stora samfällda offertjänsten ej torde lida något avbräck, utan
kanske snarare göra sig så mycket bättre i och med misstoner¬
nas hastiga upplösning i en klingande harmoni. Den »nationella
samlingen», som våra högerledare gjort och offrat så mycket
för att frammana, blir ju i samma mån värdefullare, som in¬
stämmandet däri denna gång uttryckligen undantagits från den
formella partiprägeln på vår sida.
Då jag nu skall angiva, varför jag i strid med utskottet
ser mig tvungen att stanna utanför det nyupprättade sociala för-
bundstabernaklet, så måste jag först, i likhet med den bekante
snillrike frihandelspolemikern Bastiat, göra en skarp åtskillnad
mellan »vad man ser» och »vad man icke ser». Min ackommo¬
dationsförmåga belastas mindre av vad utskottet verkligen åt¬
gjort än av vad det underlåtit att åtgöra vid sin granskning av
det kungliga förslaget.
Jag har ej mycket att invända, för såvitt som över huvud
förslaget skall läggas till grund för statsmakternas beslut, mot
de ändringar, som utskottet däri företagit, eller mot dess motive¬
ring av dessa sina nyheter. Onekligen skulle jag hellre ha sett,
att utskottet i § 6 genomfört en fullständig likställighet emellan
de manliga och kvinnliga pensionerna, även förmedelst en ned¬
sättning av beloppen genom lägre gemensam beräkning av pro¬
centtillväxten å pensionsavgifterna och motsvarande minskning
av pensionstilläggen. En sådan utjämning, om också väsentligen
blott av formell natur, skulle enligt min uppfattning ha gjort
kvinnorna större rättvisa, då för övrigt icke någon hänsyn tages,
såsom inom den sedvanliga försäkringstekniken, till olika kate¬
gorier av försäkrade personer. Men jag medgiver gärna, att ut¬
skottet anfört goda skäl för sitt antagande, att även efter dess
anordning kvinnorna tillförsäkras ganska gynnsamma villkor.
Och jag fäster icke någon större vikt vid min i detta fall avvi¬
kande mening, i synnerhet som jag av andra, för mig tyngre
vägande skäl, känner mig föga tillfredsställd med förslaget i
dess helhet.
Onsdagen den 21 maj.
49 Nr 34.
Till de områden, där utskottet underlåtit att ingripa med
vederbörlig rättande skärpa, räknar jag framför allt vad som
stadgas om pensionsnämndernas tillsättning och myndighet. Det
gäller här inga jämförelsevis underordnade detalj bestämmelser,
utan själva grundförutsättningarna för hela den stora pensions-
anstaltens verkställighet, för dess finansiella livskraft, för statens,
de lokala samhällenas och de särskilda skattdragande medbor¬
garnas förmåga att uppbära den stolta och fängslande välfärds-
byggnaden.
Visserligen förklarar utskottet i sin vackraste optimistiska
stil: »Med kännedom om det plikttrogna arbete, som i allmänhet
utföres av våra kommunala nämnder, torde man hava rätt att
förvänta, det pensionsnämnderna skola veta att samvetsgrant
lösa sina viktigaste uppgifter».
Men redan det överstiger min kommunala troskraft, att
sådana uppgifter kunna med ljusa utsikter överlåtas åt nämn¬
der, som i många fall, på landet kanske i de flesta, skola utses
genom omedelbara val efter lika rösträtt. Alltså, även inom
detta område, där det dock gäller offentliga utgifter och ansvars-
förpliktelser av vittutseende och ännu knappast beräkneligt om¬
fång, skulle den kommunala röstskalan genombrytas på ett lätte¬
ligen prejudikatbildande sätt ■— någonting, som denna kammare
städse med full rätt plägat avböja. Hur länge, tror man,
skall det i så fall vara möjligt att hindra den lika rösträttens
genomdrivande även till val av stadsfullmäktige, som ju också
enligt förslaget äga att tillsätta pensionsnämnder? Och redan
nu, sedan den kommunala rösträtten blivit så långt utsträckt,
torde i allmänhet kommunvalda pensionsnämnder erbjuda ganska
klena garantier i fråga om kompetens och självständighet.
Det framhålles, att kommunerna väl böra ha sitt ord med
i laget, eftersom de ju skola ansvara för pensionsavgifternas
ordentliga uppbörd. Utan att ingå på eu kanske alltför vidlyf¬
tig kritik av det ifrågasatta uppbördssättet, må jag dock gen¬
mäla, att det berörda ansvaret närmast måste avse, att icke de
skattdragande otillbörligen betungas genom utgifter för pensions-
tagarnas räkning. Men hur skall detta ansvar göras riktigt känn¬
bart för pensionsnämnder, som kanske i många fall utses av
majoriteter, som själva svara för blott eu ringa del av kommu¬
nens utgifter?
Även fordras det inom varje liten kommun eu ganska stark
rygg för att motsätta sig obehöriga anspråk på pensionsrätt,
ävensom ganska omfattande insikter och erfarenheter för att
konstatera den »varaktiga oförmåga till arbete», som enligt ut-
skottsförslaget (§ 2) »skall anses vara för handen hos den, som
befinnes till följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, van¬
förhet eller lyte, vara ur stånd att vidare försörja sig genom så¬
dant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter». Hur
Första hammarens protoholl 1913. Nr 34. 4
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Nr 34. 50
Onsdagen den 21 maj.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
nära ligger det ej att i tvivelsamma fall, ju större framsteg hu¬
maniteten gör i vårt land, låta nåd gå för rätt och taga hänsyn
till allsköns ömmande, men för pensionslagen främmande om¬
ständigheter, i synnerhet när kostnaderna väsentligen falla på
andra än de ömhjärtades egna skuldror? Man behöver ej, för
att tänka sig följderna av en sådan utveckling, tillgripa ohöv¬
liga och ofolkliga gissningar om en hotande korruption, som
skulle i någon mån motsvara vad man redan, t. ex. i Frankrike,
hunnit uppleva under den storartade folkförsäkringens allra första
sötebrödsdagar.
Det kan invändas, att de kommunala pensionsnämnderna
kunna skaffa sig all den sakkunniga undsättning av läkare,
yrkesmän o. s. v., som de känna sig behöva, att de skola stå
under en viss, dock ej bestämmande uppsikt av landstingens
och pensionsstyrelsens ombud (§ 27), att besvär kunna anföras
hos pensionsstyrelsen och eventuellt ända upp i regeringsrätten
(§ 28), dock under så begränsande förbehåll, att knappast den
enskilde skattdragande kommunmedlemmen torde finna någon
tillflykt i en dylik besvärsrätt.
Allt detta må vara gott och väl. Men nog kunde väl, även,
med bibehållande av den kommunala pensionsvalprincipen, något
kraftigare garantier tarvas emot den omhuldade »behovsprinci-
pens» missbruk. Endast exempelvis, för att ej anses stanna i
ofruktbara negationer, må det tillåtas mig att påpeka uttryckliga
föreskrifter om vissa sakkunniges ovillkorliga deltagande i pen-
sionsnämndernas arbete med bestämt angivna befogenheter, veto¬
rätt för pensionsstyrelsens ombud mot varje förebragt pensions-
ansökan, formligt tillerkännande av besvärsrätt, under tillbörligt
ansvar, åt varje röstägande kommunmedlem — reform, som
åtminstone icke skulle sakna karaktären av en sannskyldig folk¬
lighet, och som väl skulle förtjäna efterföljd även inom andra
offentliga områden.
Men det lönar förvisso icke mödan att söka upphjälpa
denna nya kommunala valorganisation, som jag anser lika fel¬
aktig och äventyrlig som hela det kommunala pensionsansvaret,
lika överflödig som tillskapandet av ett nytt centralt ämbets¬
verk under namn av »pensionsstyrelsen», när vi redan ha såväl
riksförsäkringsanstalten som socialstyrelsen att tillgå. Måhända
låta mina uttryck tämligen starka, men de äro åtminstone icke
särskilt riktade mot det ärade utskottet, för övrigt uppriktigt
menade och fullt uppsåtlig! valda. Jag igenkänner i det nu
framlagda förslaget samma allmänna riktning, som gripit om¬
kring sig så frodigt på senaste tiden i vårt land under ett falskt
och förvänt sken av reformatoriskt nitälskan.
Valprincipens och byråkratismens samtidiga och sammanflä¬
tade utvidgning -— så kan denna riktning i korthet på ett nå¬
gorlunda träffande sätt karaktäriseras. Jag vågar mig på att
51 Nr 34.
Onsdagen den 21 maj.
kalla dess framträdande ett organisatoriskt dekadanstecken, all¬
deles oberoende av vare sig demokratiska eller antidemokratiska
sympatier. Vi sysselsättas nu för tiden med så mycket väljande
till alla möjliga platser och inrättningar, inom alla möjliga
kretsar, att tid och intresse knappast räcka till för en fullt per¬
sonlig utövning av alla dessa valrätter och valplikter, alldeles
oberoende av de officiellt fastställda kompetensvillkoren. Vad
blir den naturliga följden av all denna splittrande kraftspillan?
Helt enkelt, att samtliga valförrättningar mer och mer hem¬
falla åt enkom tillställda agitationer och organisationer, som i
verkligheten skötas av särskilt därtill inövade fackmän, men
utan kännbart personligt ansvar. De mångfaldigt grupperade
valmännen rösta i sin ordning på organisationens ansvar med
avskuddande av sin egen risk, och de valde i sina växlande
funktioner känna sig som samma organisations produkter, upp¬
höjda i högre dignitet.
När man nu ser, huruledes staten i denna di visionsans varets
glansperiod tillika av sitt socialpolitiska samvete nödgas att åtaga
sig nya dryga och ytterst ansvarsfulla uppgifter, då måste man,
om man är behäftad med någon eftertanke, ovillkorligen rygga
tillbaka för utsikten, att även dessa uppgifter skola indragas un¬
der valteknikens virvlande kugghjul. Till och med de, som av
gammal tradition och vana leva och hava sin varelse under val¬
principens förtrollning, kunna under sådana omständigheter ej
gärna, om det annars är något bevänt med dem, värja sig för
vissa känslor av beklämning. Då ter sig för dem såsom den
närmast liggande utvägen att i form av byråkratiska och mer
eller mindre hederligt avlönade yrkesmän frambesvärja ett slags
tjänande och förmodligen btygsamma andar, som skola hjälpa
de maktägande valherrarna till rätta och skyla deras skröplig¬
heter under den förutsatta sakkunskapens mantel. Därigenom
förklaras utan svårighet, att varje ny fas av valprincipens väx¬
ande herradöme motsvaras av sin byråkratiska komplementbild.
Liksom den moderna »parlamentarismen», som utgör de organi¬
serade valherrarnas högsta trumf, avföder det ena ämbetsverket
efter det andra, så framkallar den tills vidare blott teoretiskt exi¬
sterande pensionsreformens kommunala pensionsnämnder sina
oundgängliga kryckor i den centrala pensionsstyrelsen och dess
cirkulerande eller stationära ombud.
Det är blott skada, att en sådan dubbelorganisation av
blandat valteknisk och byråkratisk natur alltid måste leda till
eu . mängd för själva saken onödiga bestyr av mestadels forma¬
listisk beskaffenhet, som ändock taga många eljest användbara
personliga krafter i anspråk, inrikta och slita ut dem på för¬
vända uppgifter. Helt annat skulle det vara, om den verkliga
sakkunskapen finge omedelbart befatta sig med själva de saker,
som komma i fråga, utan några överflödiga mellanlänkar med en-
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Ports.)
Nr 34. 52
Onsdagen den 21 maj.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
däst skenbar verksamhetsdrift, om t. ex. endast sakkunniga för¬
säkringsman finge, liksom i varje affärsmässigt försäkringsbolag,
utan att störas av några nämnder, taga de särskilda försäkrings-
frågorna om händer och reda ut dem efter fackmässigt fastställda
regler. Utan tvivel skulle då, även om t. ex. riksförsäkrings-
anstalten behövde förstärkas med nya krafter, många andra, som
enligt det föreliggande förslaget skulle gå till spillo i gagnlös
formalistisk beskäftighet, kunna alldeles inbesparas jämte hela
den särskilda pensionsstyrelseapparaten. Den medborgerliga sam¬
verkan, som onekligen må vara önskvärd, behövde därför inga¬
lunda ratas, men kunde taga en enklare och nyttigare skepnad
än efter den banala valschablonen. Vad är det som hindrar,
eftersom eu sund socialförsäkring bör vara byggd på den effek¬
tiva statsplikten, att varje medborgare i större eller mindre kom¬
muner förpliktades att efter uppfordran och under ansvar till¬
handagå statens försäkringsmän med nödiga upplysningar och
tjänster? Det är allenast en gängse vidskepelse, att varje med¬
borgerlig delaktighet i offentliga värv nödvändigt måste ske i
väljandets och beslutandets tecken och former, som ju i själva
verket blott betyda de egentliga göromålens överflyttning på
andra.
Vad jag nu har sagt åsyftar bara att motivera min ställ¬
ning till det nu ifrågasatta reformverket. Det är långt ifrån
mig att uppträda med några egna reformförslag. Jag inskrän¬
ker mig till att betvivla det nutida Sveriges mogenhet för en
äkta socialförsäkring. Därtill tarvas i främsta rummet att
skilja denna maktpåliggande sak från varje obehörig tillbland¬
ning.
Från denna synpunkt måste jag beklaga, att utskottet icke
visat sig i stånd att frigöra sig från det olyckliga understöds-
löftet i § 33, där det stadgas, att även sådana personer, för
vilka aldrig några pensionsavgifter blivit erlagda, skola komma
i åtnjutande af s. k. »pensionstillägg», i detta fall tydligen en
mycket oegentlig beteckning, eftersom ingenting finns, vartill ett
sådant »tillägg» kan fogas.
Här är det uppenbart fråga om eu gratifikation på grund
av den rena och oförfalskade »behovsprincipen». Det finns väl
ingen, som missunnar de sorgligt lottade individer, som det här
gäller, det sålunda tilldelade understödet. Men ett stadgande
därom faller alldeles utanför pensionsförslagets uppgift och helt
och hållet under fattigvårdens domvärjo. *
Om det hävdas, att understödsparagrafen ändå sammanstämmer
med förslagets »anda», för så vitt som denna präglas av »be-
hovsprincipens» ingivelser, så betyder detta blott, att sagda »be-
hovsprincip» utgör ett svagt förklätt lån från fattigvårdens le¬
dande grundsatser. Jag fäster mig uteslutande vid tankegången
i utskottets egen motivering. De principförklaringar, som före-
Onsdagen den 21 maj.
63 Nr 84.
finnas i herr statsrådets och chefens för civildepartementet an¬
förande till statsrådsprotokollet såsom inledning till den kung¬
liga propositionen — dessa principförklaringar kunna numera,
efter utskottets samvetsgranna omarbetning, helt och hållet över¬
låtas åt sitt eget värde. Deras märkvärdighet är begränsad till
att utgöra en sammanfattning av vad som förut i ärendet före-
bragts och tillika ett vittnesbörd om herr statsrådets brinnande
iver att »hissa de socialpolitiska seglen i topp».
Utskottet har obestridligen tagit in åtskilliga rev under seg¬
latsens fortsättning, men det äventyrliga elementet gör sig fort¬
farande allt för mycket gällande, huvudsakligen på grund av
den upprättade ansvarsdivisionen mellan de försäkrade själva,
kommunerna och varjehanda andra offentliga myndigheter. Och
denna ansvarsdivision sammanhänger på det närmaste med den
bevarade amalgamationen av olika principer, som tillika över¬
drivits i sin tillämpning.
Huvudsaken i hela reformen, varpå dess framgång förnäm¬
ligast hänger, är säkerheten för avgifternas erläggande och upp¬
börd eller, såsom herr statsrådet uttrycker sig, »det innebure ett
svårt slag för försäkringen, om större svårigheter visade sig möta
för en normal inbetalning».
Man har trott sig skapa nödiga garantier genom att fördela
ansvaret även mellan kommunerna och landstingen. Och man har
ansett sig berättigad därtill, emedan man antagit, att försäk¬
ringens genomförande skulle väsentligen bidraga till de kommu¬
nala fattigvårdsbördornas lindring. Det må lämnas därhän,
huruvida och i vad mån detta antagande må vara befogat.
I varje fall har detta antagande burit frukt i »behovsprinci-
pens» eller, såsom det också heter, »försörj ningsmomentets» över¬
handtagande inverkan på den nu ifrågasatta socialförsäkrings¬
formens utbildning.
Hade man strängare hållit sig till socialförsäkringen såsom
sådan, då hade man icke hängivit sig till så livliga drömmar
om fattigvårdens avskaffande, i synnerhet om man därjämte be¬
gränsat sin omsorg till endera av de båda försäkringssorter, som
man nu har kombinerat. Man har i ett slag velat tillägna sig
såväl ålderdomsförsäkringen som »invaliditetsprincipens» allra
vidsträcktaste tillämpning. Man har därmed skattat åt vår in¬
rotade svenska böjelse att taga igen det länge försummade dags-
arbetet genom brådstörtade storverk, i stället för att noga be¬
räknande vandra steg för steg från början, liksom våra före¬
gångare tyskarne även inom detta område haft för sed. Ål¬
derdomsförsäkringen skulle även hos oss, liksom i Tyskland, ha
varit ett tillräckligt drygt begynnelseprov, till och med drygare
än där, om man fasthållit vid planen att genomföra denna i
form av eu allmän folkförsäkring i stället för att tillsvidare in¬
skränka sig till eu lönarbetareförsäkring.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Nr 34. 54
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Onsdagen den 21 maj.
o
Alderdomsförsäkringen såsom sådan, utan tillsats av »inva-
liditetsprincipen», skulle ha medgivit högre pensionsbelopp utan
intrång på försäkringskaraktären, i synnerhet om man t. ex. hade
ställt statens pensionstillägg alltigenom i bestämda proportioner
till de erlagda avgifterna och måhända även utkrävt högre av¬
gifter av de yngre årsklasserna, som lättast kunnat komma ut
med dem och tillika draga större nytta i följd av deras längre
förräntning.
Men huvudvikten ligger på upprättandet av ett verkligt och
ansvarsfullt försäkringstvång. Däri består socialförsäkringens
egentliga uppfostrande betydelse, dess förmåga att inplanta en
starkare känsla av levande förbindelse mellan de försäkrade och
staten — en betydelse, som enligt min uppfattning vida över¬
går även dess gagn med hänsyn till framkallandet av bättre
sparsamhetsvanor för enskild räkning.
Hos oss har denna sida av saken blivit tämligen förbisedd,
emedan socialförsäkringsidéerna kommit till oss utan fastare an¬
knytning till sådana stränga statsplikter, som i Tyskland givit
uppslag till deras utveckling. För min del vill jag icke, liksom
några motionärer i denna kammare, ovillkorligen hålla på pensions¬
försäkringens formliga sammankopplande med försvarsfrågan.
Men det må även vara mig tillåtet att betona det faktiska sam¬
band, som måste bestå dem emellan, såvida ej folkpensioneringen
skall urarta till eu demoraliserande parasitism på statskassan.
Detta samband borde få ett av sina uttryck just i försäkrings-
tvångets effektiva organisation. Den statsförsäkrade måste person¬
ligen, liksom den värnpliktige, ordentligt känna, att han strävar
ej blott för sig själv, utan även fyller en plikt mot det allmänna.
Detta är så mycket nödvändigare hos oss, som den allmänna
värnplikten ännu är så löst utbildad i vårt land. Därför borde
den försäkrade, vare sig hans pensionsavgifter uttagas genom
kronodebetsedeln eller på något annat sätt, för deras utkrävande
ställas i omedelbart förhållande till staten utan några kommunala
mellanled, som åtaga sig ansvaret för hans räkning. Pensions¬
avgifternas vederbörliga inbetalning borde främjas genom direkt
inverkan på de försäkrade, bland annat utgöra villkor för deras
utövning av sina medborgerliga rättigheter. Statens bidrag till
pensionsutsikternas förbättring i form av tillägg eller på annat
sätt borde ställas i beroende av de försäkrades laglydnad och
fullgörande av sina offentliga plikter, ökas eller minskas i mån
av deras medborgerliga kvalifikationer.
Jag är fullt medveten därom, att den uppfattning av det
socialpolitiska försäkringsväsendets betydelse, som jag nu sökt
antyda i form av några hypotetiska reformtankar, måste särskilt
i vårt land och under nu rådande tänkesätt betraktas såsom ett
utflöde av opraktisk, fastän långt ifrån idealistisk, doktrinarism,
för att ej säga någonting värre. Men det må vara förklarligt
Onsdagen den 21 maj.
65 Nr 34.
och kanske ursäktligt, om jag från sådana utgångspunkter har
svårt att finna de samhällsreformatoriska utsikterna för utskottets
förslag så ljusa, som dess anhängare utan tvivel förmena.
Enligt detta förslag och ännu mer enligt dess förarbeten
genom kommitté och regering synes huvudsyftet vara att för¬
bereda fattigvårdens avskaffande genom »försörjningsmomentets»
uppflyttande i ett högre plan än den egentliga försäkringen och
dess garantier. Det är sant, att utskottet med berömvärd om¬
tanke sökt hålla den utlovade försörjningen inom en på förhand
uppdragen finansiell ram. Frågan blir då blott, huruvida och huru
länge denna ram skall visa sig tillräckligt motståndskraftig, när
»försörjningsmomentets» konsekvenser komma att allt ivrigare
utdragas av dess naturliga och organiserade målsmän.
Detta moment är så djupt inbäddat i förslaget från dess
allra första ursprung inom den stora kommittén, att ej ens den
samvetsgrannaste rensning kunnat undanskymma dess sålunda
förvärvade karaktär. Ännu i förslaget, sådant det här före¬
ligger, skönjas de skarpa dragen av dess ursprungliga dualistiska
anläggning; å ena sidan ett matematiskt och försäkringstekniskt
mästerstycke, som ligger bakom förslagets utarbetande, och som
avser att genom eu serie av eleganta problemlösningar disponera
ett visst antal givna millioner på bästa sätt till de försäkrades
försörjning; å andra sidan förslagets vidare utbyggande i »för¬
sörjningsmomentets» anda, som talar genom dess viktigaste och
framtidsrikaste paragrafer. Man skulle kunna säga om förslaget
såsom ett helt, från försäkringens och försörjningens motsatta,
men underligt förenade principsynpunkter, att om de arbetande
händerna likna den hederlige problemställaren Esaus, så är den
inställsamma rösten, som söker statsmakternas välsignelse, så
mycket tydligare den socialistiskt intresserade Jakobs.
Men vad betyder då denna »försörjning», detta »under¬
stöd», som man i främsta rummet velat bereda det försäkrade
folket? Det kan ej hjälpas, att dessa vackra saker äro nära be¬
släktade med vad som vanligen åtnjuter det mindre populära
namnet »fattigvård», och att denna frändskap måste alltmer
framträda i samma mån som försörjningskaraktären allt skarpare
utpräglas. Att vilja utrota »fattigvården» och »fattigdomen» med
den statsunderstödda »försörjningens» tillhjälp, det påminner ej
så litet om en nykterhetslagstiftning, som skulle vilja sträva,
enligt ett gammaldags studentskämt, för »rusdryckernas utrotande
genom konsumtion».
Fattigvården karakteriseras ju ej väsentligen därav, att under¬
stöden utdelas i förödmjukande former, utan därav, att dessa
understöd ej motsvaras av fullgiltiga egna prestationer å den
omvårdades sida. Om fattigvården iklädes den lagstadgade och
tillförsäkrade »försörjningens» namn, heder och, såsom man an-
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Nr 34. 56
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Onsdagen den 21 maj.
ser, »värdigare» former, så blir den sannolika följden därav,
att en sålunda humaniserad fattigvård kommer att visa sig allt
eftersträvansvärdare inom vidsträckta och växande kretsar, vilkas
förespråkare nog ej torde försmå att också framdeles använda
lagstiftningens och andra politiska hjälpmedel, som månde stå
dem till buds för att främja sådana syften i likaledes växande
omfång.
Förslagets anläggning är sådan, att det liksom inbjuder till
ytterligare utbyggnader och »förbättringar», såsom det uttryck¬
ligen heter, i sådan anda. Vad som förestår skymtar redan i
de socialistiska reservationerna, förbehållen och motionerna, som
ställa i utsikt ej blott den nu, jämte de kuriösa kommunala
dyrtidstilläggen, för tillfället undanträngda »barnpensioneringen»,
utan även eu särskild kapitalbeskattning, ett slags extraordinär
krigsgärd i den socialpolitiska fredens namn, till pensionernas
förstärkning m. m. Det ligger alltför nära till hands att tänka
sig sådana och andra pensionslagsreformer såsom betydande
elementer i kommande valagitationer, t. ex. pensionsavgifternas
nedsättning eller till och med avskaffande såsom otillbörliga
»personliga skatter», med vilket namn.de ju redan blivit beteck¬
nade till och med från officiellt håll. Även förslagets finansiella
sammanknippande med den blivande tobaksbeskattningen, med
grängesbergsmillionerna, så långt dessa månde räcka, torde locka
till mångahanda nya och oväntade kombinationer av den spräck¬
liga storkapitalistiskt-socialistiska sorten i den fortsatta och raskt
påskyndade försörjningspolitikens intresse.
Den framtidsbild, som ter sig under detta horoskop, före¬
faller ganska sällsam. Må det tillåtas mig att till slut, för att
så kort som möjligt tydliggöra min mening, få anföra en liten
folkanekdot från Skottland. När eu gång en resande, berättas
det, frågade de stackars utfattiga människorna på en avskild
klippö tämligen långt ute i Atlanten vad för slags arbete de
både att leva på ■— så fick han till svar: »Vi leva på att tvätta
åt varandra». Hur skall det väl i längden slå ut, vart skall det
ta vägen, om vi svenskar alltmer skola leva på att pensionera
varandra, att sätta oss själva, hela vårt samhälle och vårt rike
liksom på undantag?
Då förslaget, enligt min åsikt, öppnar, om också för ögon¬
blicket blott på glänt, dörrarna till eu sådan utveckling, så lära vi
utan tvivel komma att bevittna många företeelser av spännande
socialpolitiskt intresse, även från rent teoretiska synpunkter. Men
såsom ledamot av denna kammare känner jag mig alldeles för
svag att bära ens vad som skulle kunna falla på min personliga
lott av ansvaret för denna utveckling, och därför, herr talman,
nödgas jag yrka avslag såväl å den föreliggande paragrafen
som å utskottets förslag i dess helhet.
Onsdagen den 21 maj.
57 Nr 84.
Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till samman¬
trädets fortsättande kl. 7 på aftonen.
Herr Östberg, Gustaf Fredrik: Under den jämförelsevis
korta tid, som förflutit, sedan ålderdomsförsäkringskommitténs
förslag framkom, har detsamma varit utsatt för en mycket skarp
och ihärdig kritik från alla läger, från yttersta högern till yttersta
vänstern. Och enligt min uppfattning är det just från de mest
sakkunniga håll, som den skarpaste kritiken kommit. Man kan
då undra något över, att utskottets förslag nu blivit så gott som
enhälligt. Förklaringen är redan omtalad, nämligen att här
föreligger en kompromiss, och den motivering, som utskottet
lämnat, bestyrker även detta, då man ser, att utskottet gått täm¬
ligen hastigt förbi åtskilliga viktiga frågor.
Man kan emellertid sätta i fråga, om det varit så lyckligt,
att man uti denna fråga inlåtit sig på en sådan kompromiss.
Det är nämligen väl att märka, att det här gäller en fråga, som
måste anses av ingripande betydelse för vårt folks utveckling.
Den lag, som här skall antagas, grundlägger ju rättigheter, som
komma att utkrävas efter många decennier och ålägger staten
förbindelser, som måste infrias i en lång framtid. Det torde
därför vara tämligen klart, att några större förändringar i vad
nu kommer att beslutas icke komma att bliva möjliga. Det kan
därför väl icke synas underligt, att jag ansett klokast, om man
till en annan riksdag uppskjutit avgörandet av denna stora
fråga.
Jag skall nu be att med några få ord få angiva, varför jag
ej kan vara med om det slut, vartill utskottet kommit.
Utskottet framhåller, att man icke i något fall vänt sig mot
de båda huvudgrunderna för förslaget. Den ena är den, att
pensioneringen skulle omfatta hela folket, den andra, att pensio¬
neringen bör vara invaliditetsförsäkring i första rummet, förenad
med ålderdomsförsäkring, och utskottet kunde gärna ha tillagt,
att man icke heller opponerat sig mot den tanke, som genomgår
förslaget, att här bör förekomma såväl avgifter av de försäkrade
som ock understöd från det allmännas sida. Men det är oriktigt,
då man velat påstå, att det endast är dessa punkter, som äro
huvudgrunder för ett förslag i denna pensioneringsfråga. En
grundläggande fråga är också den, huruvida vid pensioneringen
försäkringen skall vara huvudsaken eller statshjälpen skall vara
huvudsaken, om man skall grunda förslaget förnämligast på av¬
gifter av de försäkrade eller förnämligast på anslag från staten
och kommunerna. Jag anser den förra vägen vara den enda
riktiga, det föreliggande förslaget bygger däremot på statens
hjälp i första rummet och låter försäkringen bliva en bisak.
Detta framstår allra tydligast, då förslaget vill bereda inom
försäkringens ram understöd åt sådana personer, som varit inva-
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Nr 34. 58
Onsdagen den 21 maj.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
lider från ungdomen eller icke erlagt några avgifter till försäk¬
ringen, det vill säga personer, som antingen ej kunnat betala
något eller som val kunna, men undandragit sig att lämna så¬
dant bidrag. Skall man verkligen gå den vägen, är det full¬
komligt orimligt att i rubriken till den lag, vi här behandla,
kalla den en lag om pensionsförsäkring, ty i sådant fall kan det
uppenbarligen icke vara tal om försäkring. Ofta sysselsattes
Riksdagen med pensionsfrågor, men det första villkoret, som
uppställes, för att en pension skall ifrågakomma, är ju det, att
vederbörande skall under en längre tid ha fullgjort ett samhälls-
gagnande arbete. Samma synpunkt gäller ju även, då pensioner
iämnas från kommunernas sida eller från enskildas. Men här,
då fråga är om understöd, skulle man alldeles frångå denna
huvudprincip för pensionering och lämna understöd åt personer,
som aldrig gjort någon samhällsnyttig gärning. Detta blir då
fattighjälp och kan aldrig bliva annat än fattighjälp och bör
efter min uppfattning ställas helt och hållet utanför frågan om
folkpensionering. Utskottet har föreslagit stora förbättringar i
regeringens förslag, och jag vill tacksamt erkänna detta, men
på denna punkt är utskottets förslag enligt min mening icke
tillfredsställande.
Det finnes även en annan viktig punkt, där jag anser för¬
slagets ståndpunkt felaktig, nämligen i fråga om avgifternas stor¬
lek och arbetsgivarnas delaktighet i avgifterna. Att avgifterna
enligt min mening kunde höjas, beror på att jag anser, att i
denna sak försäkringssynpunkten bör vara den förnämsta. Men
en höjning av avgifterna förutsätter med nödvändighet, att ar¬
betsgivarna deltaga, och det är just därför frågan om arbets¬
givarnas delaktighet i pensionsavgifterna blir av så ofantligt stor
vikt vid bedömandet av såväl detta som varje förslag till allmän
folkpensionering. Utskottet säger på ett ställe, att det ej vill
ingå i närmare granskning av denna fråga om arbetsgivarnas
delaktighet, men på ett senare ställe säges det, att eu sådan an¬
ordning skulle vara ohållbar, när det är fråga om allmän folk¬
pensionering. Nu förstår jag ganska väl, att svårigheter kunna
möta vid sådana anordningar, men jag är fullt övertygad om,
att de icke äro större, än att de väl kunna övervinnas. Och jag
är övertygad om, att de personer, som med så stor skicklighet
utarbetat det nuvarande kommittéförslaget, ganska väl skulle
kunna gå i land med den saken. För övrigt har herr Petterssou
i Södertälje redan lämnat ett uppslag till sådana anordningar,
som jag önskar. Det egentliga skälet, som framhållits mot ar-
betsgivarbidraget, är ju det, att lönarbetare å ena sidan och
mindre yrkesidkare i självständig ställning å den andra skulle
bli olika behandlade och även känna sig så, i det att de senare
skulle betala större avgifter, och detta skulle framträda i synner¬
het om yrkesidkaren hade till sitt biträde någon gesäll eller annan
Onsdagen den 21 maj.
59 Nr 84.
person. Utskottet kar tänkt sig, att dennes förmåga att betala
avgifter icke skulle ställa sig nämnvärdt fördelaktigare, om han
blir självständig yrkesidkare än om han kvarstår såsom löne-
arbetare. Jag bär ganska svårt att förstå vad utskottet egent¬
ligen har för anledning till en sådan mening. Enligt min tanke
torde i regel den självständige yrkesidkaren hava tillfälle till så
pass mycket större inkomst än lönarbetaren, att han kan gå i
land med den icke synnerligen stora förhöjning i avgiften, som
skulle kunna ifrågakomma. Arbetsgivarens bidrag anser jag nöd¬
vändigt vid en ekonomiskt ordnad folkpensionering.
Huvudskälet varför jag icke kan vara med om det före¬
liggande förslaget är emellertid, att i utskottets förslag bibehållits
bestämmelsen om understöd, som skulle utgå utan att någon för¬
säkringsavgift erlagts. En pensionering av sådant slag kan draga
med sig oberäkneliga följder. Man skall vänja sig att allt mer
och mer ropa på statshjälp och åter statshjälp i stället för att
söka hjälpa sig själv. Jag fruktar, att den nu föreslagna pen¬
sioneringen skall inverka ofördelaktigt på folkkaraktären, och att
den lag, som nu kommer att antagas, skall medföra konsekven¬
ser, som i moraliskt, socialt och ekonomiskt avseende kunna
bliva vårt folk till skada.
Som frågan nu ligger, anser jag, att det icke tjänar något
till att göra något yrkande. Jag har dock önskat att få till kam¬
marens protokoll uttala min mening.
Herr Clason: Även jag tillhör dem som önska i dag få
antecknat, att vi anse, att denna viktiga fråga borde fått en
lugnare och vida noggrannare beredning, än som nu kommit den
till del. Efter det myckna som redan förut yttrats i dag kan
jag dock fatta mig tämligen kort. Jag vill då från början be¬
tona, att i min tvekan icke ligger något som helst motstånd
mot tanken i sig själv. Tvärtom, när jag önskat ett sådant an¬
stånd för densamma till nästa år — ett anstånd, som för frågan
i dess helhet icke skulle varit till någon väsentlig nackdel —
har det varit i den förhoppningen, att till dess en bättre grund
kunnat läggas för förslaget och det därigenom i tillämpningen
också kunnat bliva vida gagneligare än vi nu befara, att det
skall bli. I fråga om denna bättre grund och om möjligheten att
undanröja förslagets brister kan jag emellertid nu inskränka mig
till att i allt väsentligt instämma i vad herr Thyrén, greve Lager-
bjelke och andra förslagets kritici här i dag yttrat. Jag skall
dock tillåta mig att göra ett par ytterligare anmärkningar.
När jag antytt, att förslaget icke fått den lugna och nog¬
granna beredning, som det förtjänat, kan jag bland annat hän¬
visa till den motion, som jag och åtskilliga med mig väckt rö¬
rande en viss del av detsamma. Den avsåg, att ur förslaget
skulle utmönstras de bestämmelser, som kunde vara ägnade att
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Ports.)
Nr 34. 60
Onsdagen den 21 maj.
Lagförslag
om allmän
pensions-
Jörsäkring.
(Forts.)
inverka premierande för de lösa förbindelserna gent emot äkten¬
skapen. Däri påvisades, att förslaget innehölle åtskilliga sådana
bestämmelser, nämligen dels om den så kallade barnpensione¬
ringen, dels även vissa andra. De förra har nu utskottet bort¬
skurit — och jag är tacksam mot utskottet därför ■—- men i
fråga om de senare har utskottet icke alls yttrat sig, det har
icke ens omnämnt de anmärkningar, som jag och mina med-
motionärer gjort i det avseendet, och än mindre har det för¬
sökt att bemöta dem. Jag kan ju förstå, att kanske en viss
svårighet funnits att gå in på det området, men det står dock
alltså fast, vad vi påvisat i motionen, att man sålunda nu även
på folkpensioneringens område kommer att på detta sätt främja
de lösa förbindelserna gent emot de lagliga äktenskapen, något
som dock Riksdagen uti sin skrivelse av år 1911 uttalade, att
man borde söka undanröja. Och ser man på den ytterst be¬
tänkliga statistiken i vårt land rörande äktenskapsfrekvens, födelse¬
tal och utom äktenskapet födda barn — jag hänvisar i detta
hänseende till de siffror, som äro bifogade min motion — ser
man på dessa siffror för vårt land och jämför dem med mot¬
svarande siffror för t. ex. de livskraftiga länder, som i dessa
dagar så starkt dragit till sig uppmärksamheten, Bulgarien och
Serbien — ser man, att de där hava 50 procent större äkten¬
skapsfrekvens, nära dubbelt så stor födelsefrekvens, men mindre
än Vio så många utom äktenskapet födda barn, då är det för¬
låtligt, att man drar sig för åtgärder, som kunna tänkas främja
bristerna i vårt land på detta område.
Även i fråga om en annan punkt, där jag har betänklig¬
heter, som visserligen förut berörts, skall jag ändå be att få
säga några ord. Det gäller frågan om pensionsnämnderna och
deras tillsättande. De skola ju tillsättas genom val på kommu¬
nalstämma por capita. Redan detta sönderbrytande av gällande
röstskala förefaller mig betänkligt. Men här är även en annan
sak att beakta. Resultatet blir, att i varje kommun komma att
finnas två nämnder med i viss mån sammanfallande verksamhets¬
område, å ena sidan fattigvårdsstyrelsen och å den andra pen-
sionsnämnden, två nämnder, som skola tillsättas efter olika grun¬
der men i viss mån bliva konkurrerande med varandra. Icke
annat än jag kan förstå, måste detta bliva en organiserad des¬
organisation, något som jag tror icke kan bli till gagn.
Då jag frågat, vilken anledning man haft att slå in på den
principen, har jag fått det svaret, att man grundat det på, att
eu liknande anordning av pensionsnämnder funnits i de båda
föregående folkpensioneringsförslagen. När jag sökt granska det
skälet, har jag emellertid funnit, att det icke bör kunna till¬
mätas något som helst värde. I 1895 års förslag fanns visser¬
ligen en motsvarande bestämmelse, men hela detta förslag blev
då av vederbörande utskott avstyrkt och av båda kamrarna till-
Onsdagen den 21 maj.
61 Nr 34.
bakavisat, och under sådana förhållanden lärer väl icke det stöd,
man kan hämta från en sådan detalj av detsamma, kunna sägas
hava något verkligt värde. Vad åter beträffar 1898 års förslag
fanns varken i Kungl. Maj:ts proposition eller i utskottets för¬
slag någon motsvarighet till sådana pensionsnämnder, tillsatta
med lika rösträtt. Det fauns däremot möjlighet för eu kom¬
munalstämma att med den vanliga rösträtten tillsätta ett ombud
för att sitta vid sidan av pensionsstyrelsens ombud, men detta
är tydligtvis något helt annat. Däremot väcktes då en motion
av herr Branting om inrättande av sådana pensionsnämnder
med lika rösträtt, men denna motion blev av utskottet avstyrkt,
och när utskottet yttrade sig om den frågan, sade utskottet, att
den punkten om dessa pensionsnämnder hade i 1895 års förslag
tillhört de delar, som »väckte minsta bifall». Det finnes så¬
ledes ingen möjlighet att stödja sig på 1895 och 1898 års för¬
slag till förmån för dessa pensionsnämnder, tillsatta med lika
rösträtt. Men även detta är alltså en punkt i det nu föreliggande
förslaget, som icke fått tillräcklig utredning.
Till sist en mera generell anmärkning angående den ekono¬
miska grunden för det hela. Gång på gång i utskottets betän¬
kande framhålles, att det eller det ändringsförslaget skulle varit
värt beaktande, men det kan icke förordas med hänsyn till kost¬
nadsberäkningen. Men när man nu vet, att dessa beräkningar
avse kostnader, som skola utgå i sin helhet om femtio år framåt
eller ännu senare, då bygger man, icke annat än jag kan förstå,
hela förslaget på en ganska löslig grund. När vi besluta ifråga
om andra utgifter, säga vi oss själva, att om femtio år ställer
sig frågan helt annorlunda. Här åter uppföres hela byggnaden
på en kostnadsberäkning, som, såvitt jag förstår, dock ingen
tror skall stå sig om femtio år. Men är det så, faller ock väsent¬
ligen utskottets huvudsakliga skäl för att icke på allvar gå in
på eu närmare prövning av dessa förbättringsförslag. Och blir
det så, att vi inom femtio år hava att påräkna helt andra och
vida ökade kostnader, då tror jag ock, att man från början gjort
rättare i att lägga förslaget mera på eu sådan grund, att man
åtminstone i vissa fall hade kunnat tillgodogöra sig bättre bi¬
drag av de försäkrade själva. Måhända hade man då ock mera
kunnat undvika den sparsamhets- och arbetsbeskattning, som
vissa av förslagets bestämmelser onekligen innebära och som
jag tror äro så mycket betänkligare i ett land som vårt, där på
åtskilliga håll finnes icke så liten benägenhet att leva endast
för dagen. Det är även förslagets bristande hänsyn i detta
stycke, dess bristande känsla för nödvändigheten av att på allt
sätt söka uppmuntra och uppamma hos vårt folk större sparsam¬
het och arbetsglädje, som gör, att jag icke kan vara med om det¬
samma. Det är väsentligen på dessa grunder, som jag beklagar,
att jag icke kan giva min röst åt förslaget, utan önskar ytter-
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Nr 34. 62
Onsdagen den 21 maj.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(.Ports).
ligare prövning av frågan och därför måste förena mig i av-
slagsyrkandet. .
Sedan herr talmannen hemställt, att kammaren måtte för
en stund avbryta förhandlingarna för samlingsrummets vädring,
ajournerades sammanträdet mellan kl. 3,05—3,10 e. m., då de
avbrutna förhandlingarna återupptogos.
Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtande nr 25, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående ändrad lydelse av §§ 8—11, 14, IG,
17, 21, 27—36, 42, 43, 51, G4, 74 och 77 i förordningen om
kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, av §§ 9—11,
15, 24, 28, 35, 36, 56, 66 och 78 i förordningen om kommunal¬
styrelse i stad den 21 mars 1862, av §§ 6—8, 10, 14, 34 och
35 i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj
1862 och av §§ 3—5, 8, 13, 14, 20, 25-27, 31-33, 38-40,
59, 61 och 62 i förordningen om landsting den 21 mars 1862
m. m., jämte åtskilliga i ämnet väckta motioner;
statsutskottets utlåtanden och memorial:
nr 135 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utvidgning av den mellan Maren och Saltsjön belägna delen av
Södertälje kanal,
nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
överförande av visst belopp till den i 19 § av lagen angående
rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar den 4 juli
1910 omförmälda fond,
nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts uti statsverksproposi¬
tionen under sjätte huvudtiteln gjorda framställningar om an¬
slag till tillfällig löneförbättring åt kronofogdar, häradsskrivare
och länsmän samt till polisväsendet på landsbygden, samt
nr 138, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga
om anslag till understöd för skjutbanors ordnande;
lagutskottets utlåtande nr 37, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till apoteksvarustadga, dels ock
i anledning därav väckta motioner; ävensom
jordbruksutskottets memorial och utlåtande:
nr 130, med överlämnande av förteckningar å försålda
kronoegendomar samt å inköp av mark för bildande av krono-
parker,
Onsdagen den 21 maj.
63 Nr 84.
ur 147, i anledning av väckt motion om begränsning av
tiden för giltigheten av meddelat tillstånd att överbygga kungs-
ådra m. m., och
nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till kronans laxfiske i Törne älv.
Upplästes och godkändes bankoutskottets förslag till Riks¬
dagens skrivelser:
nr 119, i anledning av dels framställning från fullmäktige
i riksgäldskontoret angående förstärkt amortering av statsskul¬
den; och
nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anstånd med likviderande av förfallen skuld å statslån till Sala—
Gysinge—Gävle järnvägsaktiebolag.
Fortsattes behandlingen av särskilda utskottets utlåtande
nr 1, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om allmän pensionsförsäkring och till lag om ändrad
lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken, dels ock åtskilliga med
föranledande av nämnda förslag väckta motioner.
Utskottets förslag till lag om allmän pensionsförsäkring.
1 §■
Greve Hamilton, Hugo: Herr talman, mina herrar! Fyra
timmar ha nu förflutit, sedan detta plenum började, och sex av
kammarens ledamöter ha haft ordet. Alla hava visserligen icke
yrkat avslag å förslaget, men alla ha dock talat emot detsamma.
Det kan därför kanske vara på tiden, att någonting säges även
till förmån för detsamma från någon av kammarens ledamöter,
vartill jag torde vara den närmaste såsom utskottets ordförande.
Då min värderade vän på upplandsbänken nyss hade ordet,
beklagade han bland annat, att icke grundlagen tillät, att ett lag¬
förslag, som lagts fram för Riksdagen, undansköts till en kom¬
mande Riksdag för fortsatt behandling. Ja, jag skulle vara
frestad att åtminstone i detta fall instämma med honom. Jag
skulle önska, att så verkligen kunde ske med villkor att han och
jag och några, som jag finge taga med mig, bleve kommende¬
rade att fortsätta med förslagets granskning. Jag tror nästan,
att när min värderade vän kom ut från det straffarbetet, skulle
han hålla ett annat tal än det han här höll. Jag grundar detta
antagande på hela gången av hans anförande. Jag hörde på
honom med stort intresse men även med en viss oro. Jag kände
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Nr 84. 64
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Ports.)
Onsdagen den 26 maj.
igen argumenten, argument, som med fördel kunna riktas snart
sagt mot vilket försäkringsförslag som helst, argument, som en
gång i tiden framfördes i tyska riksdagen, när arbetareförsäk-
ringsfrågan första gången var före där, men som min ärade vän
visste att förträffligt lämpa efter det nu föreliggande förslaget.
Men under hela tiden jag hörde hans så skickligt gjorda an¬
grepp, levde jag i en ständigt växande oro för att han, när han
slutat sin kritik, icke skulle komma med något positivt förslag.
Men duktig och framstående som han är, kom han med ett po¬
sitivt förslag, och då försvann med ens min oro. Ty vad kom
han till? Han tog med ett raskt snitt och skar itu de »siame¬
siska tvillingarna», men såvitt jag kunde se, hade han dem kvar,
fastän under olika etikett. Om jag fattade honom rätt, ville
han ha dels eu obligatorisk invaliditetsförsäkring med fixa bi¬
drag av allmänna medel, dels ock ett av allmänna medel utgå¬
ende fattigunderstöd, som ej skulle förknippas med den nuva¬
rande fattigvårdens påföljder. Men jag tror ej, min ärade vän,
och jag skulle behöva hålla på länge med vårt gemensamma
granskningsarbete, för att han skulle finna, att alla de anmärk¬
ningar, han framställde, alla de vådor, han utmålade, skulle i
än högre grad kunna åberopas gent emot en dylik anordning.
Åtskilliga andra saker i hans anförande skulle jag vilja
vända mig emot, men jag får tillfälle därtill i det följande.
Han, liksom sedermera greve Lagerbjelke och några av de
andra talarna, kanske dock herr Thyrén mindre än de andra,
kommo även fram med det ofta hörda talet, att denna fråga
borde behandlas endast tillsammans med vissa andra viktiga
frågor. Ja, greve Lagerbjelke fordrar i sin motion, att det skall
göras eu fullständig plan för statens hela sociala verksamhet och
han har verkligen varit nog sangvinisk att anse, att socialsty¬
relsen kan på några månader göra upp en sådan plan. Jag vill
icke tvivla på att socialstyrelsen skulle gripa sig an med detta,
men jag förstår icke, vad värde det skulle ha, ty det finns ju
icke något värde, utan att Riksdagen prövade alla dess detaljer.
På samma sätt med detta tal om att förslaget icke skall prövas
nu utan tillsammans med det eller det. Ja, det vore naturligt¬
vis mycket bra, om man kunde ha alla frågor på bordet på en
gång och kunde bedöma dem med hänsyn till varandra, men
detta är ju icke möjligt; finnes det väl något land i världen,
där man begärt eller försökt sig på något dylikt? Särskilt detta
tal, att detta förslag icke bör behandlas just nu, då vi hava fat-
tigvårdslagstiftningen under revision, kan jag icke förstå. Det
är sant, att den ena av dessa lagstiftningar måste ordnas med
viss hänsyn till den andra. Men jag kan icke finna, varför det
icke skulle gå lika bra att ordna fattigvården med hänsyn till
att folkpensioneringen införts som att vänta med pensioneringen
för att se hur fattigvården kommer att ordnas.
Onsdagen den 21 maj.
65
Nr 34.
När man för ett helt folk vill införa en invaliditetspensio-
nering, gäller det naturligtvis först och främst att utreda vad
man härmed vill vinna, eller med andra ord, det gäller att för
sig klargöra denna anordnings huvudsyfte. Därom tycks åtskil¬
lig oklarhet ännu vara rådande. Från ett håll påstår man att
pensioneringens huvudsyfte måste vara att uppfostra folket till
sparsamhet. Från ett annat håll säger man att invaliditetspen-
sioneringens huvudsyfte är att ersätta den allmänna fattigvården.
Enligt min tanke är varken den ena eller den andra uppfatt¬
ningen riktig. Det är visserligen av den allra största vikt att
icke i pensioneringssy stena et inrymmas moment, som motverka
sparsamheten, men en uppfostran till sparsamhet kan väl ändå
icke vara den obligatoriska invaliditetspensioneringens huvud¬
syfte. Jag kan åtminstone icke finna något rimligt skäl, varför
obligatoriska pensionsavgifter i och för sig skulle hava en sådan
verkan. Vi hava stora klasser av medborgare, som länge varit
ålagda obligatoriska pensionsavgifter. Jag har aldrig hört någon
våga påstå att dessa äro mera sparsamma än andra.
Vad åter fattigvården beträffar, så är det för besynnerligt
att, därför att denna fråga är av betydelse för fattigvården, man
skall anse sig hava bevisat något märkvärdigt, när man bevisar
att därmed icke fattigvården kan avskaffas. Nej, den kan visst
icke avskaffas, och det därför att det finnes och alltid kommer
att finnas så många, som falla fattigvården till last, helt enkelt
därför att de icke förmå att taga hand om sig själva eller vad
de förtjäna. Men väl kan ett rationellt och praktiskt pensione-
ringssystem i hög grad inskränka fattigvårdens användning och
därmed även lätta fattigvårdens bördor för det allmänna. Nej,
pensioneringens huvudsyfte är nog något helt annat. Enligt mitt
förmenande och enligt den uppfattning, som ligger till grund
för det förslag, som nu är före, är det ingenting mer och ingen¬
ting mindre än att söka åstadkomma en sådan sakernas ordning,
att den, som för sin utkomst är uteslutande eller i väsentlig mån
hänvisad till den egna arbetskraften, icke, när denna arbetskraft
tryter, ohjälpligt står inför nöden. Så fattat blir detta syfte ock
en av de största uppgifter lagstiftningen kan föresätta sig, ty
ingenting markerar skarpare skillnaden mellan den fattige och
den burgne, ingenting sätter en mera olycksdiger stämpel på
den stora massan av befolkningen än detta, den endast till sin
egen arbetskraft hänvisades ständigt hotande järnhårda olycksöde.
Men, säger man, om man tar bort detta, har man berövat mänsk¬
ligheten den skarpaste sporren till sparsamhet och omtänksamhet.
Jag tror för min del att man härutinnan mycket misstager sig.
En tryggad ställning minskar icke sparsamhetslusten, utan den
främjar den, men otrygghet och hopplöshet alstrar likgiltighet
och lättsinne. Men därmed har jag naturligtvis icke sagt att
det är likgiltigt, hur denna tryggade ställning vinnes. Tvärtom,
Första hammarens protokoll 1913. Nr 34. 5
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Nr 34. 66
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Onsdagen den 21 maj.
det är ett svårt problem. Det är många synpunkter där att
taga i betraktande. Det går icke an, som vissa motionärer både
i denna och Andra kammaren synas anse, att tro att man löst
problemet, bara man lyckas göra så kraftigt grepp som möjligt
i statskassan eller i andra medborgares fickor. Nej, det är ett
nog så svårt problem. Men därom torde alla nödgas vara ense,
att om icke pensioneringssystemet kan så anordnas, att därav
framgå sådana pensioner, att de i stort sett motsvara det, som
jag betecknat så^om pensioneringens huvudsyfte, det vill säga
hjälp mot nöden, ja, då tjänar det hela ingenting till. Vad har
man då för glädje av att konstruera upp ett pensioneringssystem
efter alla vetenskapens fordringar? Det vore väl ett synnerligen
barnsligt nöje.
Mot det sätt, varpå detta förslag sökt lösa denna svåra fråga,
har både under diskussionen här och förut inom Riksdagen i
motioner och utom Riksdagen i pressen och på möten framställts
en mängd anmärkningar. Det är nog, som här sagts, att dessa
anmärkningar i många fall tagit en onödigt skarp ton och i åt¬
skilliga fall skjutit över målet, men de förtjäna dock utan tvivel
det största beaktande, därför att de i allmänhet komma från
kunniga män, som varit livligt intresserade för frågans lösning.
Utskottets arbete har ock, som herrarna väl sett, i väsentlig
mån gått ut på att söka tillgodogöra sig denna sakkunniga kritik.
Jag skall blott i allra största korthet erinra om några av de för¬
ändringar, som vidtagits.
Förmögenhetsgränsen har strukits och barnpensioneringen
uteslutits, likaså det kommunala dyrortstillägget. Den så kal¬
lade höjningsprocenten har lagts om, så att i stället för att vara
en fördel endast för de förmögnare blir den en flitpremie för alla
klasser. Den frivilliga försäkringen har förändrats, så att de
ganska befogade anmärkningar, som förut framställts mot den,
nu icke längre kunna framställas. Övergångsbestämmelserna
hava ock omlagts, så att med samma kostnad icke mindre än
ytterligare 30,000 invalider tagas med i försäkringen.
Här har särskilt herr Thyrén bragt på tal eu punkt i ut¬
skottets förslag, där utskottet delvis återgått till kommitténs för¬
slag och där han icke var nöjd med vad utskottet kommit med,
nämligen i fråga om kvinnorna. Ja, jag skall icke mycket tala
om den saken. Därom är så mycket debatterat. Blott en sak
vill jag säga med anledning av den argumentation, som herr
Thyrén förde. Han sade, att han ansåg det vara en orättvisa
att av kvinnorna göra en särskild riskklass, om man icke också
gjorde industriarbetarna till en särskild riskklass. Jag undrar,
om icke hans skarpsinnighet där var utsatt för en liten lapsus.
Kvinnorna hava tagits i en riskklass på grund därav, att deras
invaliditetsdödlighet är så låg. Därför att de leva så länge som
invalider, blir deras försäkring så dyrbar. Med industriarbetarna
Onsdagen den 21 maj.
G7 Nr 34.
åter förhåller det sig så, att deras dödlighet är så mycket större
än andra arbetares, så att deras försäkring blir så mycket bil¬
ligare. Vad herr Thyrén anförde synes därför snarare bevisa
motsatsen mot vad han förmenade. För övrigt skall jag, som
sagt, icke mycket orda om kvinnopensioneringen. Vi hava icke
kunnat vara med om det sätt, på vilket Kungl. Maj:t sökt ordna
saken, ty såvitt vi kunnat förstå, är icke likställighet därmed
vunnen. Det är bara ett sken, och kvinnorna hava ock själva
på det skarpaste protesterat mot Kungl. Maj:ts förslag; de vilja
icke hava några nådegåvor, säga de. Men, enligt vårt förme¬
nande, uppnås likställighet lika litet genom att låta männen vid¬
kännas kostnaderna för kvinnornas pensionering som genom att
låta staten göra det. Man kan, med ett ord, icke åstadkomma
likställighet, där möjlighet till likställighet icke finnes. I stället
hava vi gjort vad vi kunnat för att förbättra kvinnornas pen-
sionsvillkor på tre olika sätt, alla ganska avsevärda. Dels har
pensionsprocenten höjts med 1 procent utöver vad kommittén
föreslagit, dels har pensionstilläggets maximum höjts från 125
till 140 kronor, och dels slutligen har genom att procentförhöj¬
ningen kommit den lägsta klassen till del kvinnorna även där
fått en fördel. Jag tror, att dessa praktiska fördelar skola i någon
mån vid närmare besinning motväga den bristande likställig¬
heten.
Utskottet har, som jag redan sagt, sökt att överallt, där det
funnit en framställd kritik befogad, göra någon ändring, så att
den synpunkten skulle kunna tillgodoses. Men i en punkt, i
den allra viktigaste punkten, där hava vi icke kunnat godkänna
kritiken. Att statens bidrag till pensioneringen lämnas endast
till den behövande och till honom endast i mån av behov, det
är enligt vårt förmenande så långt ifrån något fel hos förslaget,
att det tvärtom är dess förnämsta förtjänst, ty endast på detta
sätt, såvitt hittills blivit visat, blir det möjligt att, med våra sär¬
egna befolkningsförhållanden och med våra tillgångar, ur pensio-
neringssystemet utvinna pensioner, som dock i stort sett kunna
anses fylla det, som jag kallat för pensionsförslagets huvudsyfte,
nämligen att skydda mot nöden. Förslagets vedersakare ha
hänvisat till andra länders lagar och lagförslag, och de hava
även själva lagt fram projekt till pensioneringssystem, fotade på
andra, enligt deras förmenande mera tilltalande grunder. Men,
såsom i utskottets utlåtande uppvisats, lämna alla dessa andra
system alldeles för klena resultat. Det blir för låga pensioner.
Det är detta de, som kritisera med så lätt hand, gå förbi och
som dock för dem borde vara huvudsaken. Men jag begagnar
tillfället att understryka, att denna punkt är själva kärnpunkten
i frågan. Ogillar man förslaget i denna del, anser man dess
princip fullkomligt felaktig, då bör man Titan tvivel tillbakavisa,
förkasta förslaget. Men om man anser, att förslaget i denna del
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Nr 34. 68
Onsdagen den 21 maj.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
innebär betydande fördelar, då kan man kanske i likhet med
utskottet finna förslaget i övrigt rationellt och praktiskt. För
min del har jag icke lyckats förstå varför, då icke individen
eller staten kan ikläda sig huru stora kostnader som helst för
det ändamål, som här är i fråga, varför det skall anses så orik¬
tigt, att de medel, som kunna användas, användas på det sätt,
som blir mest effektivt, och jag har icke kunnat rubbas i denna
min uppfattning av den kritik, de skäl, som anförts, eller av de
vådor, vilka man ansett denna anordning vara förknippad med.
Man har sagt, att anordningen med statsbidragets utgående
icke uppmuntrar till sparsamhet. Ja, man har gått ännu längre,
man har givit det eu mycket drastisk formulering och sagt, att
förslaget rent av straffar sparsamheten. Det förefaller mig dock,
som om detta argument under stridens fortgång förlorat något
i valör. Jag har icke hört det så ofta på sista tiden som i
början, och jag undrar icke på, att man avstår från det. Såvitt
jag kan finna, är det fullständigt obefogat. Detta förslag är
tvärtom med synnerlig skicklighet lagt så, att det alltid måste
uppmuntra till sparsamhet. Ty vad som förmår folk att vara
sparsamma, det är väl tanken på att kunna komma i besittning
av ett kapital och en årsinkomst. Och hur man än vänder
detta förslag, vilka exempel man än tar, skall man alltid finna,
att den, som spar, får det enligt förslaget alltid och i all¬
mänhet mycket bättre, än den som icke spar. Oavsett att han
får större inkomst, har han den stora fördelen, att han har ett
kapital, som han kan överlämna till sina efterkommande.
Herr Thyrén förmenade, att det komme att leda till att
folk avhänder sig eller undandöljer sin egendom. Han medgav
visserligen, att i så fall skulle den, som så gjorde, enligt lagen
icke få någon pension, men han ansåg detta icke möjligt att
tillämpa. Jag vet för min del icke, varför det skulle vara omöj¬
ligare att tillämpa eller orimligare att här hava sådana stadgan-
den än i de fall, som finnas i skatteförordningarne. Men här¬
till kommer för öfrigt, att alla de där uttänkta fallen i prak¬
tiken hava bra liten betydelse. Det skall allt vara en bra ut¬
studerad natur, som skall kunna passa ihop det som erfordras,
som skall kunna giva bort och undandölja sin egendom just
samtidigt med att något inträffar, som han aldrig beräknat skall
inträffa, nämligen att han blir invalid.
Emellertid har utskottet även här ansett sig böra i någon
mån taga hänsyn till de gjorda invändningarna, nämligen genom
införandet av bestämmelsen, att avdrag ej får ske för inkomst,
som understiger 50 kronor, samt att, därest inkomsten under¬
stiger 100 kronor, avdrag sker blott med det belopp, som över¬
stiger 50 kronor. Man har nu funnit sistnämnda anordning
mindre lycklig; och det kan ju hända, att man kan finna en
Onsdagen den 21 maj.
69 Nr 34.
bättre formel. I det hela tror jag dock att bestämmelsen skall
mottagas med tillfredsställelse.
Man har vidare mot det sätt, på vilket det allmännas bi¬
drag skall utgå, sagt, att det innebär en sammanblandning med
fattigvården. Att lämpa försörjningen efter behovet är en fat-
tigvårdsprincip, säger man, det får icke finnas i ett på försäk¬
ring fotat pensioneringssystem. Varför får det icke finnas? Det
kan jag icke begripa. Syftet med hjälpen i båda fallen är väl
detsamma. Det är i båda fallen fråga om att lindra nöden;
varför är det då oriktigt att tillämpa i viss mån samma prin¬
cip? Man måste väl åtminstone visa, att därav uppkommer nå¬
gra olägenheter. Men det har man icke lyckats göra, såvitt
jag kunnat finna. Däremot har man utan tvivel rätt häruti, att
både kommitténs och Kungl. Maj:ts förslag icke uppdraga till¬
räckligt tydliga gränser mellan fattigvården, och pensioneringen.
Men den anmärkningen har, såvitt jag förstår, avlägsnats genom
vad utskottet föreslagit i § 9. Där hava först och främst de
så kallade värdighetsbestämmelserna, som redan finnas upptagna
i Kungl. Maj:ts förslag, kompletterats.
Här kan jag icke underlåta att i förbigående återigen vända
mig emot min värderade vän på upplandsbänken. Under sin
kritik lät han med mycken effekt en tjuv och något annat då¬
ligt sällskap upprepade gånger passera över scenen. Han frå¬
gade, om det verkligen vore tillfredsställande, att denne tjuv
och dess vederlikar skulle få statsanslag!
Till eu början skulle jag väl — fastän det är till en pro¬
fessor i straffrätt jag talar — kunna fråga honom, om han verk¬
ligen anser, att en tjuv hör till dem, som ärligen försörja sig —
ty enligt förslaget äro dock sådana, som icke det göra, uteslutna
från pension. Men jag erkänner, att detta kanske icke var rik¬
tigt »fair play», ty han menade nog någonting annat.
Men däremot skulle jag vilja göra en annan vädjan till ho¬
nom såsom kriminalist. Han vill, att tjuvar och dylika per¬
soner icke skola få vara delaktiga av pensionstilläggen, även om
de sedermera ärligen försörja sig. Men herr Thyrén är, såsom
bekant, för närvarande sysselsatt med att uppgöra en plan för
omläggning av hela vår straffrätt, och jag tror, att han därvid
ganska ivrigt pläderar för avskaffande av påföljden »förlust av
medborgerligt förtroende». Såvitt jag förstår, vill han likväl här
införa en ny straffpåföljd: en människa, som eu gång begått ett
brott, men som sedermera ärligen försörjer sig, skall drabbas av
den straffpåföljden, att hon aldrig skall få komma med i pen¬
sioneringen. För min del tror jag icke sådant kan vara rätt.
Men, som sagt, genom de bestämmelser, som inrymts i § 9,
har, såvitt jag förstår, den anmärkningen, att det är eu samman¬
blandning i administrativt avseende mellan fattigvården och
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Nr 34. VO
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Ports.)
Onsdagen den 21 maj.
denna pensionering, fullständigt försvunnit. Det är särskilt före¬
skriften, att om eu person faller fattigvården till last eller kom¬
mer in på en allmän barmhärtighetsinrättning, så är det fattig¬
vården eller den allmänna barmhärtighetsinrättningen, som tar
hand både om honom och hans pension. Därmed är saken helt en¬
kelt klargjord, och jag skulle vilja rikta en vädjan till de varm¬
hjärtade män och kvinnor, som under senare år uträttat så ofant¬
ligt mycket gott i vårt land på fattigvårdens område, jag skulle
vilja be dem att noga tänka över, vad detta förslag i själva
verket innebär. Jag skulle vilja fråga dem, om de icke vid när¬
mare eftertanke finna, att de härigenom fått ännu ett medel att
göra ytterligare gott, om de bara vilja.
Ja, i detta sammanhang kanske jag kan få lov att tala om
en bestämmelse i förslaget, som ju väckt ganska stor opposition.
Det är den i § 33 förekommande bestämmelsen om understöd,
föreskriften att även om en person icke betalat pensionsavgifter
han under vissa förhållanden kan få understöd till samma be¬
lopp som pensionstillägget. Jag erkänner öppet, att det hör till
de bestämmelser i lagen, inför vilka jag ställt mig mest tvek¬
sam. Och inom utskottet har jag framställt försök till andra
lösningar av frågan. Men jag måste å andra sidan erkänna,
att det ligger ganska mycken konsekvens i att en dylik bestäm¬
melse här finnes. Det kan icke förnekas, att om man utan vi¬
dare stryker bort den — ja, det vill säga, det kan man icke
göra, ty det bleve för orimligt — även om man försöker införa
en karenstid eller någonting annat dylikt, förekommer det i en
mängd fall förhållanden, som göra, att det skulle synas dem,
som drabbades av lagens bestämmelser, bra obilligt, när den ena
förklarades berättigad till pensionstillägg på grund av några av¬
gifter, under det att den andra förklarades icke vara berättigad där¬
till. Jag undrar emellertid, om man icke kan säga, att även
denna fråga bör betraktas ur eu annan synvinkel med hänsyn
till vad utskottet föreslår i § 9. Ty så som saken nu blivit an¬
ordnad, komma dessa understöd egentligen att tillfalla dem, som
hava kostnaden och omsorgen om ifrågavarande invalider. Det
blir på detta vis bland annat en lindring i kommunernas fattig¬
vård, emot vilken lindring åtminstone jag med hänsyn till de
betydande kostnader, som detta förslag åsamkar kommunerna,
icke kan hava mycket att invända.
Ja, sedan finns det ytterligare en anmärkning, som berör
frågans kärnpunkt, frågan om förhållandet mellan statens och
den enskildes bidrag, den invändningen nämligen, att den en¬
skildes avgifter äro alldeles för låga. Ja, där tror jag väl alla
äro ense om, att dessa avgifter böra sättas så högt, som den en¬
skilde kan tåla vid; men därvid får man komma ihåg åtskilliga
omständigheter. Man får bland annat icke förbise, att man här
tvingar den enskilde att spara för ett ändamål, som kanske icke
Onsdagen den 21 maj.
VI Nr 84.
vore det, han skulle spara för, om han finge välja. Man tvin¬
gar honom att spara till en livränta åt sig själv, en livränta,
som han kanske aldrig får, en livränta som, även om han blir
invalid och blir delaktig därav, dör med honom, under det att
han kanske hellre skulle velat använda sina eventuella bespa¬
ringar på så sätt, att de kommit hans efterlevande till hjälp.
Vidare är att komma ihåg, att det här gäller en folkpen¬
sionering och att följaktligen bland de avgiftspliktige finnas
många mycket svaga ryggar. Man kan icke lägga på dem
synnerligen tunga bördor, i synnerhet när man besinnar, att den
blivande pensionstagaren betalar både för sig själv och för sin
hustru samt kanske för flere barn. Emellertid har även utskottet
ansett pensionsavgifterna kunna något höjas samt därför upp¬
delat den första avgiftsklassen i två, av vilka den andra har
högre avgifter. Jag har varit med härom, ehuru jag av for¬
mella synpunkter, som förut utvecklats av herr statsrådet och
chefen för civildepartementet, haft ganska stora betänkligheter
emot förslaget.
De, som hava yrkat mest på detta höjande av avgifterna,
hava emellertid satt det i samband med en annan fråga, vid
vilken man fäst mycken stor vikt. Jag hörde nyss en ärad ta¬
lare upprepa, vad förut framhållits i pressen, nämligen att ett
folkpensioneringssystem, som icke är förenat med arbetsgivar-
bidrag, är alldeles irrationellt. Detta yrkande på arbetsgivar-
bidrag har emellertid framställts från två olika synpunkter. Den
ena är vetenskapens synpunkt. Nationalekonomer säga, att in-
validitetsriskpremien hör till arbetets produktionskostnader och
därför måste utgå av arbetslönen. Om man icke kan åväga¬
bringa detta på annat sätt, måste man tvinga fram det på lag¬
stiftningens väg. Ja, det är mycket lärt folk, som säger detta.
Men även med risk att anses mycket olärd kan jag icke hjälpa,
att det resonemanget erinrar mig rätt mycket om ett resone¬
mang, som en gång fördes av en svensk konung, då han be¬
römde sig av att hava kommit de svenska lantmännen till hjälp,
därför att han i en offentlig kungörelse fastställde vad rågtunnan
skulle kosta. Men i alla fall minskas min vördnad för dessa
lärda auktoriteter något, när jag ser, vad de själva komma med,
när jag ser deras positiva förslag. Hava de i sina egna förslag
kunnat anordna det så, att pensionspremien uteslutande utgör
en del av arbetslönen? Nej visst icke. De hava måst tillgripa
statsbidraget, de som andra. Och att det skulle vara av teore¬
tiskt grundläggande betydelse, om statsbidraget utgör 70 eller
150 kronor, det kan jag icke förstå. Men, som sagt, jag tvivlar
för övrigt på, att arbetets produktionskostnader kunna fastställas
på lagstiftningens väg. De komma nog fram på helt annat
sätt; och för det sätt, som är det naturliga, öppnar det förelig¬
gande förslaget en klart liggande och ganska bred väg. Det
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)’
Nr 34.
72
Onsdagen den 21 maj.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
komma nog Sveriges arbetsgivare att få erfara — icke med sorg,
det vill jag hoppas, ty jag tror, att de ganska snart skola god¬
villigt finna sig i att på den vägen, på den frivilliga försäk¬
ringens väg, åtaga sig eu del av försäkringskostnaderna.
Men man har ju även påyrkat arbetsgivarbidrag ur helt
andra synpunkter. Man har framhållit, att därmed kan man
åstadkomma större pensioner för industriarbetare, man får större
lättnad vid uppbörden, det blir säkrare att få in avgifterna. Jag
instämmer i detta. Men jag skall icke upptaga tiden med att
gå in på den frågan. I utskottets betänkande är påvisat, vilka
svårigheter man här stöter på och hur omöjligt det är att annat
än genom den frivilliga försäkringen kombinera detta med en
allmän folkpensionering.
Jag har, efter vad jag tror, härmed redogjort för de huvud¬
argument, som man riktar emot vad jag kallat förslagets kärn¬
punkt, nämligen lämpandet av statsbidraget efter behovet.
Det finns ju även andra anmärkningar, som framkommit,
bland dem eu, som enligt mitt förmenande innebär det största
beröm. Det är den av fackmännen gång på gång upprepade
anmärkningen, att detta förslag grundats på onödigt försiktiga
beräkningar. Nå, utskottet har nu i ett fall ansett sig kunna
något litet minska på försiktigheten, nämligen i fråga om den
räntefot, som lagts till grund för fonderingen. Men man anser
beräkningarna likväl vara alltför försiktiga.
Men är det ett fel, mina herrar? Jag undrar, om man icke
mångenstädes i utlandet nu skulle önska, att man räknat lika
försiktigt. Ty det vore väl den största fara, den största betänklig¬
heten mot att antaga förslaget, om man kunde säga, att beräk¬
ningarna icke vore tillförlitliga.
Men man har trott sig finna en annan osäkerhet. De mate¬
matiska beräkningarna, säger man, äro visserligen överdrivet
försiktiga, men det kommer lika fullt att gå på tok, ty pensions-
nämDderna komma att ösa ut guld över mänskligheten och där¬
igenom gäcka alla beräkningar. —■ Det är dock rätt besynnerligt,
att man skall kunna komma med ett dylikt påstående. Hava
våra fattigvårdsnämnder visat några tendenser att vilja ruinera
oss? Det är dock här som där fråga om kommunens medel, ty
varje pension kostar kommunen lika väl som staten. Men val¬
sättet, säger man. Pensionsnämnclerna skola ju utses genom
omröstning per capita. Det blir människor, av vilka de flesta
äro alldeles likgiltiga för vad som är kommunens bästa. — Det
tror jag icke, ty om de äro det, få även de i längden känna
svårigheterna av att bo i en kommun, som far illa fram med
sina tillgångar.
För övrigt vill jag endast framhålla, att motsvarande be¬
stämmelser utan betänklighet upptogos i de förslag, som förut
förelagts Riksdagen.
73 Nr 34.
Onsdagen den 21 maj.
Det är, herr talman, snart trettio år sedan den dag, då
denna kammare på statsutskottets framställning enhälligt beslöt
den skrivelse till Konungen, som givit upphov till det föreliggande
förslaget. Under dessa trettio år har mycket och ärligt arbete
nedlagts på frågans lösning. Under 1890-talet arbetade den ena
kommittén efter den andra. Regeringen var oavbrutet sysselsatt
med att söka lösa frågan, och flera gånger var den, som bekant,
i olika former före hos Riksdagen. Vid början av detta år¬
hundrade var det andra frågor, som någon tid trängde denna
bort från dagordningen. Men då blev den genom en enskild
mans initiativ föremål för diskussion i hela landet. Och jag tror,
att från år 1900 till år 1906 skall det knappast hava funnits en
enda kommun i Sverige, där icke frågan om folkpensioneringen
gång på gång diskuterats. År 1907 tog regeringen åter upp
frågan och överlämnade den till en kommitté. Man har klandrat
denna kommittés sammansättning. Ja, jag var ansvarig för den,
och jag kan därför anses jävig, men jag vill blott säga, att den
bestod av inom sitt fack ovanligt skickliga män, livligt intresse¬
rade för den fråga, som framlagts, och såsom ledande man har
stått en person, som visserligen i våra dagar varje socialt intres¬
serad liten pamflettist ansett sig kunna behandla såsom eu nullitet,
men som obestridligt var den bästa kraften på detta område,
icke blott inom landet utan även utom landets gränser. Jag
säger icke detta därför, att jag skulle vilja försöka imponera på
kammaren med hans auktoritet, ty jag vet, att om det är något,
som icke imponerar på den svenska Riksdagen, så är det auktori¬
teten. Jag säger det därför, att jag, då denna fråga nu skall
slutligen avgöras, känner det som eu plikt att göra en offentlig
honnör för den mannens genom årtionden fullföljda beundrans¬
värda livsarbete.
Man har sagt, att kommittéförslaget var ett hastverk. Kom¬
mittén arbetade i fem år, den arbetade oförtrutet och hängav
sig åt så vidlyftiga undersökningar, att, såsom kanske de av
herrarna, som följt med, veta, jag tog mig för att vid ett till¬
fälle fråga, om den icke skulle kunna påskynda sina arbeten
och icke arbeta fullt så vidlyftigt. Nej, vad kommitténs arbete
än är, icke har det varit ett hastverk. Men den har av rege¬
ringen forcerats fram onödigt fort, säger man. Ja, det är en
anmärkning, som icke tillkommer mig att besvara. Utan tvivel
hade det varit önskligt, att frågan remitterats tidigare till ämbets¬
verken och kommit tidigare till Riksdagen, därför att man då
hade undanröjt eller fått eu anledning mindre till anmärkning.
Men detta förslag, mina herrar, har dock under ett halvt års tid
dagligen ventilerats i pressen och varit föremål för oändligt
många möten och diskussioner, så nog tror jag, att dess innebörd
är väl bekant. Och vad beträffar, att vi i utskottet skulle hava
gjort oss skyldiga till ett hastverk, så tror jag, att den, som vill
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Ports.)
Nr 34. 74
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Onsdagen den 21 maj.
lägga märke till den röda tråd, som går igenom våra ändrings¬
förslag, dock skall erkänna, att våra förändringar icke tillkommit
på slump. Men det är i alla fall blott en kompromiss, säger
man. Min värderade vän herr Hjärne har haft ett och annat
att förmäla om tillkomsten av denna kompromiss, men han är
jävig, ty han ville icke vara med oss. Han har sett dessa
frågor från helt audra synpunkter än vi. I verkligheten var
förhållandet det, att det var mycket få bestämmelser, som be¬
hövde bli föremål för kompromiss, och ingen var av den be¬
skaffenhet, att någon, som deltog i kompromissen, behövde upp¬
giva någon för honom oeftergivlig princip. Och detta åter be¬
rodde därpå, att alla voro ense om det centrala i förslaget. Men,
säges det slutligen, förslaget har dock enstämmigt förkastats av
sakkunskapen. Det är bara politiken, som drivit fram det. Jag
önskar, mina herrar, att i vår av partistrider fyllda tid vi Unge
ofta se utslag av eu dylik politik. Vad som skett är i själva
verket endast det, att i en fråga, som under många, många år
stått på dagordningen och med lika intresse omfattats av alla
partier, har en kommitté efter noggrant och långvarigt arbete
framlagt ett förslag, som visat sig vara av den beskaffenhet, att
partisynpunkterna alldeles tystnat och att man endast tagit hän¬
syn till frågans sakliga innebörd. Vi äro därför nog lyckliga
bär i Sverige, att detta icke är något enstaka fall, men varje
gäng detta händer, prisar jag detta land lyckligt.
När pensionsfrågan sista gången var före i denna kammare
— det var vid 1898 års riksdag — uppträdde alldeles såsom nu
den ena framstående ledamoten av kammaren efter den andra
och uttalade sin förkastelsedom, men det var eu man, som be¬
stämt och energiskt yrkade bifall till förslaget. Han sade: »Jag
röstar för detta förslag, även om det må ha sina brister,
därför att det för mig förverkligar en kärlekens tanke.» Den
mannen hette Gottfrid Billing. Jag har velat, att dessa hans
ord skulle upprepas här i dag. En kärlekens tanke förverkligar
även detta förslag, och detta i långt rikare mån än det förslag,
som förkastades år 1898. Det är enligt min tanke verkligen eu
skänk till hela svenska folket. Väl förstår jag, att mången skall
ta emot det med tveksamhet och att mången vid dess gransk¬
ning skall känna sig orolig, ty det innehåller obestridligen åtskil¬
liga ovissa moment, åtskilligt, som endast erfarenhet kan visa,
om det är välbetänkt eller icke. Men det stöder sig, som jag
förut framhållit, på synnerligen försiktiga beräkningar, det lägger
ingalunda på oss bördor, som kunna anses överskrida vare sig
statens eller individernas bärkraft, och hela det centrala i det¬
samma är enligt mitt förmenande rationellt och praktiskt. Det
är därför, herr talman, visserligen med eu djup ansvarskänsla,
men likväl utan den ringaste tvekan, som jag yrkar bifall till
den föredragna paragrafen.
Onsdagen den 21 maj.
75 Nr 34.
Herr Lindblad, Anders: Jag skall fatta mig mycket kort.
Vi stå nu inför lösningen av ett problem, som i tre decen¬
nier sysselsatt statsmakterna och därför särskilt intresserade,.men
kring vilket det förut icke kunnat vinnas nödig enighet. Aven
kring det nu föreliggande förslaget till folkpensionering ha me¬
ningsbrytningarna varit starka, något, som bland annat framgår
av den mängd motioner, som föranletts av den kungl. proposi¬
tionen, och dessutom av det energiska bekämpandet av denna
proposition i tidningspressen. Jag skall för min del icke ingå
på besvarande av de invändningar, som blivit gjorda mot för¬
slaget sådant det nu föreligger. Dessa äro bemötta dels av ut¬
skottet i dess motivering, dels nu senast utav utskottets ärade
ordförande. Att vissa av de gjorda anmärkningarna och invänd¬
ningarna kunna ha mer eller mindre fog för sig, vill väl ingen
bestrida, och för egen del är jag för visso icke fullt tillfreds¬
ställd med vad utskottet här föreslagit. Men även de skarpaste
motståndarne ha nödgats erkänna, att utskottets förslag i icke
så få fall utgör rätt väsentliga förbättringar av såväl kommitténs
som Kungl. Maj:ts förslag, medan det, tyvärr, i andra avseenden
innebär försämringar. Förbättringarna äro allmänt kända. De
väsentliga försämringarna äro enligt min mening slopandet av
barnpensioneringen och de kommunala bidragen på dyra orter.
Vad då den förra, barnpensioneringen, vidkommer, har ju emel¬
lertid utskottet uttalat sin sympati för densamma, och det torde
icke möta den ringaste svårighet att när som helst, sedan lagen
trätt i kraft, gå till lösning av denna fråga. Detsamma kan ske
med de kommunala bidragen för dyr ort utan någon rubbning
av organisationen i sin helhet. Det beklagligaste, om man bort¬
ser från den säkerligen allmänna önskan, att pensionerna borde
ha varit rikligare tilltagna, är enligt min mening, att övergångs¬
bestämmelserna icke givit mera åt den nu levande generationen,
som varit med om att samla den fond, varmed kostnaden för
övergången skall bestridas. Det skall villigt erkännas, att ut¬
skottets förslag även här utgör en förbättring av Kungl. Maj:ts
förslag, genom att det utsträckt åldersgränsen från 60 till 67
år, varigenom 30,000 invalider och åldringar ytterligare komma
i åtnjutande av pension, om också pensionärerna i fem ålders¬
klasser få åtnöja sig med ett lägre belopp.
Liksom i alla stora och, i de flesta fall även i små frågor,
som finna sin lösning i riksdagsförsamlingar eller annorstädes,
är det föreliggande förslaget, såsom förut betonats, en kompro¬
miss såväl i fråga om själva försäkringsprincipen som den prak¬
tiska utformningen av de olika bestämmelserna. Kring detsamma
stå därför olika önskemål, och omöjligt skulle det därför hava
varit att ens denna gång hava nått fram till enighet i utskottet
i denna för vårt folk så viktiga fråga, om ej den allvarliga viljan
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Nr 34.
76
Onsdagen den 21 maj.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
härtill funnits hos alla de partier, som på densamma haft in¬
flytande. Denna vilja, att äntligen komma från ord till handling
och icke längre gäcka berättigade förhoppningar för de tusenden
och tiotusenden, för vilka pensioneringen närmast är avsedd, är
det, som lyftat en stor nationell fråga över partierna och parti¬
striderna, och den utgör, jag vågar påstå det emot herr Hjärne,
det första uttrycket för den »nationella samling», varom det så
ofta talas. Jag betonar ånyo, att jag icke är tillfredsställd med
förslaget, emedan det ger för litet. Men det skall dock väcka
glädje och tillfredsställelse hos de många, som framleva sitt liv
i fattigdom och hopplöshet, inför tanken på invaliditet och ålder¬
dom. Ty vad är det, som mest trycker och tynger arbetaren i våra
dagar? Jo först och främst bekymren för dagen, svårigheten
att få inkomsterna att räcka till för utgifterna, men ej mindre
den pinande tanken på framtiden vid inträffande invaliditet eller
ålderdom, då han eller hon ingen annan utsikt har än fattig¬
huset. Bilden av detta står för dem levande och avskräckande
under deras krafts dagar och verkar modlöshet och moralisk de¬
pression. Väl skyddar dem ej den föreslagna pensionen under
alla förhållanden från fattighuset och dess nådebröd, men den
stärker motståndskraften, och samhället har erkänt deras rätt till
något annat vederlag för de fysiska och andliga krafter, som de
offrat under långa arbetsdagar, än det som tagit form av all¬
mosa från en fattigvårdsinrättning. Detta skall stärka deras
mod och jaga bort den tärande hopplösheten, med andra ord
giva dem ökad moralisk kraft i den hårda kampen för tillvaron.
Och vad som brister i försäkringens effektivitet för att alldeles
eller så gott som alldeles befria dem från förödmjukelsen av
fattigvård vid invaliditet eller på ålderdomen, det har arbets¬
klassen och småfolket möjlighet att själva avhjälpa. Den nu
föreliggande lagen är lika litet som något annat med ens färdig
i allt för att bliva beståndande. Tvärt om! Man får nog ned¬
lägga nödig omsorg på att förbättra densamma, tills den fyller
berättigade anspråk.
Herr talman! Jag har icke vågat taga på mig ansvaret att
ställa mig avvisande mot folkpensioneringsförslaget, sådant som
det här föreligger, huru många önskemål i fråga om förbättringar
jag än kan ha. Och sedan det visat sig, att man inom utskottet
kunnat komma till enighet, har jag icke ens ansett mig böra bi¬
foga utlåtandet någon reservation. För mig är antagandet av
förslaget, trots dess brister, ett ögonblick så stort, att jag anser
mig böra giva avkall på en del av mina egna synpunkter. Under
full förtröstan att folket skall självt ytterligare utforma och ut¬
vidga folkförsäkringen, så att den motsvarar sitt ändamål, går
jag därför att rösta för förslaget. Jag yrkar bifall till § 1 och
till förslaget i dess helhet,
Onsdagen den 21 maj.
77 Nr 34.
Herr Kvarnzelius: I eu fråga av den utomordentligt stora
innebörd som den föreliggande är det en naturlig sak, att olika
meningar skola göra sig gällande, och jag får säga, liksom en
föregående talare, professor Hjärne, att jag i det särskilda ut¬
skottet varit en tacksam lärjunge. Det är tydligt, att för en per¬
son i min ställning är det svårt att kunna tränga in tillräckligt
i ett så vittgående och vittomfattande spörsmål, så att man skulle
kunna säga, att nu är jag absolut övertygad, att detta och en¬
dast detta är det bästa. Ehuru jag sålunda icke kunnat lära så
mycket inom det särskilda utskottet, har jag emellertid likväl
varit tvungen att bilda mig en mening om de olika förslag, som
förelegat, och jag har efter den prövning, som jag, såvitt jag
förmått, underkastat dessa olika förslag, kommit till den upp¬
fattning, liksom utskottets ärade ordförande, att jag utan tvekan
här kan ansluta mig till det förslag, varom det särskilda ut¬
skottet samlat sig. Visserligen fyller icke detta förslag i alla
stycken de önskningar, som var och en kan ha, och även jag
har haft önskningar, som icke hlivit uppfyllda i det nu förelig¬
gande förslaget. Så är t. ex. fallet i fråga om kvinnornas lik¬
ställighet med männen i fråga om avgiftspensionen, i vilket hän¬
seende jag i det längsta arbetat för att få bibehålla, vad Ivungl.
Maj:t föreslagit. Det har emellertid vid det fortsatta arbetet inom
utskottet visat sig omöjligt att nu kunna åstadkomma en sådan
likställighet, men då har utskottet i stället på annat sätt sökt
tillgodose kvinnornas intressen, och jag tror man kan våga det
påståendet, att i realiteten är utskottsförslaget bättre för kvin¬
norna än Kungl. Maj:ts förslag. Även i fråga om barnpensio¬
neringen hade jag hoppats, att Kungl. Maj:ts förslag skulle hava
gått igenom, ehuruväl detta förslag är mycket blygsamt till sin
innebörd. Jag skulle i detta fall hellre hava sett, att barnpen¬
sioneringen fått en sådan lösning, som kommit till synes i herr
Brantings reservation, men ekonomiska hinder ha rest sig i vägen
för ett tillmötesgående av dessa krav. Rent principiellt tror jag
emellertid, att många i denna kammare skola giva mig rätt uti,
att det för den enskilde individen skall kännas mera plågsamt
att hava fått börja sitt liv på allmän fattigvårds bekostnad än
att ställas inför den utsikten att få sluta det på sådant sätt. Åt
detta är emellertid nu icke något att göra, det får bli framtidens
sak att i detta avseende komplettera förslaget. Med de föränd¬
ringar, som det särskilda utskottet i övrigt har vidtagit i Kungl.
Maj:ts förslag, är detsamma dock bättre i stort sett än Kungl.
Maj:ts förslag, sådant det framlagts för Riksdagen.
Nu står Riksdagen inför ett avgörande, och det gäller, huru¬
vida Riksdagen skall skrida från ord till handling eller om man
skall åter skjuta frågan ut i det ovissa. För 18 år sedan, en
månad tidigare på året än nu, förelåg också samma fråga till
Riksdagens prövning. Det särskilda utskott, som då haft att
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Nr 34. 78
Onsdagen den 21 maj.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
förbereda ärendet, hade icke kommit till samma resultat som det
särskilda utskottet nu, utan dess hemställan utmynnade i en för¬
klaring, att Kungl. Maj ds då framlagda pensioneringsförslag icke
kunde bifallas, och i stället hemställdes om och begärdes en ny
utredning. Vid det tillfället fanns det i Riksdagens Andra kam¬
mare en man, som säkerligen ingen vill frånkänna det sociala
intresse, den skarpsinnighet och framsynthet, som kritikens repre¬
sentanter nu i dessa dagar pretendera på att hysa. Denna person
var S. A. Hedin. Han tillhörde det särskilda utskott, som då
hade att behandla samma ärende. Han hade till utskottsbetän-
kandet fogat en reservation, som var av så pass märklig inne¬
börd, att jag icke kan underlåta att vid detta tillfälle — då så
många socialpolitik och nationalekonomiska experter anse sig
utan vidare kunna yrka på förnyat uppskov — låta denna reser¬
vation nu komma till kammarens kännedom. Det förslag, som
då förelåg, var säkerligen — det måste var och en erkänna —
betydligt sämre än det, som nu föreligger till Riksdagens an¬
tagande. Trots detta utmynnade herr Hedins reservation i eu
hemställan, att Riksdagen skulle fatta ett positivt beslut i frågan.
Han säger om den saken följande: »I högre grad än om de
flesta angelägenheter även av den allra största vikt, som äro före¬
mål för lagstiftningsmaktens åtgärder, gäller om den förevarande,
att vi med den komma in på experimentalpolitikens fält, och
hur övertygad jag än är om min egen åsikts riktighet, tilltror
jag mig ej att, i eu sådan sak av den allra vanskligaste art och
i strid med många insiktsfulla och för ämnet uppriktigt intres¬
serade personers omdöme om mål och medel, bidraga till att
även detta försök blir alldeles resultatlöst. Jag har för övrigt
tänkt mig, att erfarenheten snart nog skulle skapa en allmän
övertygelse om nödvändigheten att fullständiga Kungl. Maj:ts
pensioneringslag med eu lag om försäkring för olycksfall i arbe¬
tet, och att således på det hela mer skulle vinnas för den upp¬
fattning av frågan, som jag förfäktar, genom accepterande av
Kungl. Maj ds förslag, visserligen med icke få, delvis mycket
betydande förändringar, än genom ett nytt uppskov.»
Vad han då förväntade, har sedan dess blivit förverkligat.
Vi ha fått eu lag angående ersättning på grund av skada till
följd av olycksfall i arbete, och där ha arbetsgivarne fått ikläda
sig sin ansvarsskyldighet på socialförsäkringens område. Vidare
fortsätter herr Hedin: »Detta uppskov må nu väl inklädas i eu
mängd av principuttalanden och önskemål till ledning vid even¬
tuellt omarbetande av förslaget. Men, om även godkända av
denna Riksdag, skola de ej binda en kommande. I min tanke
vore långt bättre att en gång härja att, låt vara, famla sig fram
så gott man förstår och förmår och sedan avhjälpa uppdagade
fel och brister än att vänta på eu fullkomlighet, som man i allt
fall endast kan närma sig genom — begångna och rättade misstag.»
79 Nr 84.
Onsdagen den 21 maj.
Jag tror, att vad herr Hedin i sin reservation uttalat äger
sin fulla giltighet den dag som i dag är. Här talas visserligen
om, att det nu icke är fråga om ett undanskjutande av denna
fråga till eu avlägsen framtid, men vem vet — när man sett
denna stora samling av olika projekt, som kommit till synes i
motioner vid årets riksdag — vilka förnyade utredningar som
måste sättas i gång, innan Riksdagen får ett sådant förslag
framlagt,, om vilket det kan sägas, att det är fritt från alla
anmärkningar, som det nuvarande förslaget varit föremål för,
och att det är ett förslag av en sådan beskaffenhet, att ingen
kritik kan riktas mot detsamma. Jag tror, att det är omöjligt
att någonsin få fram ett sådant förslag. En förnyad utredning
måste komma till stånd, säger man. Herr Thyrén önskade frå¬
gan, stor i och för sig, sammankopplad med fattigvårdsproble-
met; andra önska den sammanställd med andra frågor, som
kräva sin lösning. Jag tror, att det är skäl i, att var och en,
som verkligen känner sitt ansvar, gör för sig klar innebörden
av att ställa sig avvisande och yrka på frågans hänskjutande
till en förnyad utredning.
Att antagandet av det föreliggande utskottsförslaget, som bär
vittnesbörd om en oväntat stor offervillighet från det allmännas
sida, skall hälsas med stor glädje i tusenden fattiga svenska hem,
landet runt, är alldeles visst. Den dystra framtidsutsikten att,
när arbetskraften på grund av ålderdom eller invaliditet icke
längre är att lita till, få komma fattigvården till last, få äta dess
ofta både hårda och knappa bröd blir genom detta förslag undan¬
röjd. Det är sant, att pensionen är knapp, men i det övervä¬
gande antalet fall skall den dock räcka till täckande av de nöd¬
vändiga behoven.
Hur skulle det kännas för det arbetande svenska folket, som
nu kämpar sin strävsamma kamp för existensen och som knutit
så stora förhoppningar vid denna frågas lösning, om Riksdagen
nu som för 18, respektive 15, år sedan ånyo undanskjuter frågan
till en oviss framtid? ATem vill åtaga sig ansvaret att nu åter
gäcka dess förhoppning? Jag vill det icke. Och då jag därtill
anser, att utskottets förslag innebär en bra och god lösning av
frågan, så anhåller jag, herr talman, att få yrka bifall till den
nu föredragna paragrafen.
Friherre Åkerhielm: Herr talman! Såsom redan förut
påpekats föreligger här ett i stort sett enhälligt betänkande av
det särskilda utskottet, och såsom vi veta ha de olika partierna
varit inom utskottet representerade av sina främsta män. Det
är därför icke med tanke på att något annat förslag skulle
komma att antagas än det av utskottet framlagda, som jag här
tagit till orda. Övervägande skäl synas mig dock tala för, att
vi nu icke böra gå till ett avgörande av frågan, och då jag
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Ports.)
Nr 34. 80
Onsdagen den 21 maj.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.1
hyser denna mening, har jag ansett det vara min plikt att fram¬
lägga densamma för kammaren. Jag kommer icke att, såsom
några föregående talare gjort, ingå i någon mera grundlig gransk¬
ning av förslagets vare sig principer eller viktigare detaljer, utan
jag skall i stället hålla mig till så att säga förslagets utkanter,
och jag kommer av tvingande skäl att fatta mig kort eller
åtminstone så kort som möjligt.
Det har sagts, och i likhet med föregående talare tror jag,
att det är det skälet, som för närvarande utövar det starkaste
inflytande, att den fråga, som nu föreligger, är ganska gammal;
den har stått på dagordningen i bortåt 30 år; låtom oss därför
komma från ord till handling, det må vara framtiden förbehållet
att rätta de misstag, som kunna hava blivit begångna vid starten.
Ja, det är en tankegång, som icke varit för mig främmande
och som jag finner ganska naturlig, och jag skulle icke gjort
någon invändning mot dess tillämpning i detta fall, om jag
trodde, att det här föreligger en på verklig övertygelse grundad
allmännare uppfattning inom och utom Riksdagen om, att för¬
slaget bör antagas. Men jag har icke, åtminstone icke hittills,
kunnat komma till någon sådan övertygelse. Det förefaller mig
alldeles givet, att man här skapar något nytt av en ofantligt
stor räckvidd, eu räckvidd, som icke fullt kan överskådas, vare
sig man tänker på saken i och för sig eller på dess konsekvenser.
Men om man vill skapa något nytt, måste detta nya uppbäras
av en allmännare mening inom landet såväl inom som utom
Riksdagen, och gör det icke det, föreställer jag mig, att detta
nyas genomförande varken kan vara lämpligt eller lyckligt. Det
har framhållits, att förslaget blivit föremål för ganska vidlyftig
kritik från många och även från ganska auktoritativa håll. Jag
för min del skulle vara benägen att giva både herr statsrådet
och chefen för civildepartementet och det särskilda utskottet det
erkännandet, att denna kritik av dem i många fall blivit bemött
på ett framgångsrikt sätt. Jag tror också, att kritiken i andra
delar varit sådan, att det är ganska svårt att göra sig en före¬
ställning om, huruvida de som kritisera verkligen haft rätt eller
orätt eller de, som bemött kritiken, hava rätten på sin sida.
Men det återstår efter min mening ett och annat, som icke blivit
på ett tillfredsställande sätt besvarat, och i alla händelser har
tiden varit för kort för att på ett avgörande sätt kunna slå till¬
baka de gjorda anmärkningarna. Även bland dem, som hava
att lagstifta i detta ämne — inom Riksdagen — tror jag för
min del det finnes ganska få, som kunna gå till ett beslut i
ämnet med på egen övertygelse grundat omdöme om förslaget.
Jag skulle nästan vilja säga, att det stora flertalet därvidlag är
hänvisat till att, såsom det heter, jurare in verba magistri, det
vill säga här att taga vad utskottet föreslagit — utskottet, i
vilket deras främsta auktoriteter hava plats. I allt fall kan jag
Onsdagen den 21 maj.
81 Nr 84.
icke finna annat än att frågan befinner sig i ett beklagligt läge,
och vad är orsaken härtill? Jo, det är efter min mening, att
frågan forcerats fram på ett alltför brådstörtat sätt. Den kom¬
mitté, som haft att avgiva det grundläggande utlåtandet, den så
kallade ålderdomsförsäkringskommittén, tillsattes den 13 december
1907 och avgav sitt betänkande den 9 november 1912. Således,
trots att denna kommitté inom sig haft mycket göda krafter och
särskilt en man, vilken torde kunna sägas av svenske män vara
den, som har den största erfarenheten på detta område och som
tagit större eller mindre del i de tidigare förslag, som framkom¬
mit från Kungl. Maj:t i ämnet, så har dock kommittén behövt
använda en tid av nära fem år för att komma till resultat.
Det var som sagt den 9 november 1912, som kommittén avgav
sitt betänkande. Från denna dag tills nu är det knappast ett
halvt år, som gått, och under denna tid har ett stort antal myn¬
digheter blivit hörda över förslaget, såsom länsstyrelserna, kom¬
merskollegium, riksförsäkringsanstalten, lagrådet m. fl., och så¬
som herrarna veta hava många bland dem klagat över, att tiden
att yttra sig över förslaget varit alldeles för knappt tillmätt.
Sedan har Kungl. Maj:t haft att taga ställning till frågan, och
den kungl. propositionen kom på Riksdagens bord först i slutet
av mars månad. Utskottet, som antagligen arbetat under hög¬
tryck, kom fram med sitt betänkande den 16 maj, och man
begär nu, att vi här skola vara färdiga att avgöra frågan den
21 maj. Jag för min del vågar påstå, att ingen under denna
tid hunnit att tillräckligt sätta sig in i utskottets betänkande,
icke ens de, som förut haft någon kännedom om frågan. Här¬
uti ligger från min sida icke någon oartighet mot utskottet.
Jag tror tvärtom, att utskottets betänkande avfattats på ett i
formen mycket tillfredsställande sätt, men själva saken är i och
för sig så invecklad, betänkandet blir därför så tungläst och så
svårt att sätta sig in i, att, såsom jag nyss sade, jag icke tror,
att det är många ledamöter av kammaren, som lyckats göra det.
Ja, även utskottet har, såsom det synes mig, i vissa punkter
kommit med uttalanden, som snarare bort utmynna i ett upp-
skovsyrkande än ett tillstyrkande av förslaget. Jag fäster upp¬
märksamheten på, vad utskottet yttrar på sidorna 18 och 19,
där det gäller införande av en ny avgiftsklass, som skulle avse
inkomster av mellan 500 och 800 kronor. Nu veta herrarna,
att Kungl. Maj:ts förslag stannat vid en lägsta inkomst av 800
kronor och ställt avgiftsklasserna i samband med inkomst- och
förmögenhetsskatten, som utgår först när taxeringen uppgår till
sistnämnda belopp. Anslutningen till inkomst- och förmögen¬
hetsskatten anser utskottet vara riktig, men finner dock, att man
måste åstadkomma en lägre inkomstklass och gör detta under
framhållande, att man måste försöka anknyta förslaget till be-
villningsförordningen såsom den för närvarande enda utvägen.
Första kammarens protokoll 1913. Nr 34. 6
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Nr 34. 82
Onsdagen den 21 maj.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Utskottet säger: »Det arbete, som härigenom pålägges taxerings¬
myndigheterna, blir tydligen, om ock ganska omfattande, av över¬
vägande mekanisk natur och torde därför kunna anses bliva icke
alltför betungande. Vederbörande departementschefer hava ej
heller, enligt vad utskottet inhämtat, funnit avgörande hinder
möta mot en dylik anordning.» Sedan fäster utskottet uppmärk¬
samheten på, »att en sådan anordning är förknippad med avse¬
värda olägenheter, i det att dels ett stort antal ägare och bru¬
kare av jordbruksfastighet, vilka med hänsyn till sin ekonomiska
ställning borde hänföras till den nya klassen, såsom allenast på¬
förda fastighetsbevillning, komma att kvarstanna i den lägsta
klassen, dels ock samma förhållande kommer att inträffa i fråga
om ett antal personer med inkomst av 500 kronor eller därut¬
över å orter, där högre bevillningsfritt avdrag äu 450 kronor
förekommer. Såsom av nyss anförda siffror framgår, skulle de
härigenom uteslutnas antal bliva ganska betydande.» Det är ett
icke så obetydligt antal personer, som på det viset lämnas utan¬
för, som borde höra till den nya klassen. Man ser av de siffror,
som utskottet meddelat, att det gäller 130,000 män och 96,000
kvinnor. Utskottet säger vidare: »Då utskottet, med full insikt
om de därmed förbundna bristerna, likväl sett sig nödsakat före¬
slå anslutning till bevillningstaxeringen, vill utskottet emellertid
icke underlåta att uttala den förvissning, att Kungl. Maj:t skall
låta sig angeläget vara att snarast till prövning upptaga frågan
om dessa bristers avhjälpande». Det är en så föga tillfredsstäl¬
lande anordning, som här föreslagits av utskottet, att det efter
min mening vore vida bättre att skjuta undan den och att låta
vederbörande myndigheter få yttra sig om förslaget. Nu är det
visserligen så, som det uttalats i utskottets betänkande, att veder¬
börande departementschef icke funnit avgörande betänkligheter
möta mot en dylik anordning, och man vet också, att den före¬
gående finansministern, som har stor erfarenhet i dessa frågor,
suttit i utskottet. Men jag kan icke skänka samma vitsord åt
ett sådant uttalande som åt vederbörande myndigheters under
ansvar avgivna yttranden.
Jag fruktar för min del, att hela förslaget, sådant det före¬
ligger, kommer att för utomstående få karaktären av ett hast¬
verk. Av ett hastverk kan också understundom framgå något
gott, men i regel är det så, att det, som sker för fort, icke sker
på bästa sätt.
Det skulle varit önskvärt, synes det mig, att utskottet be¬
ledsagat sitt betänkande med några uppgifter om de kostnader
för det allmänna, som skulle bli en följd av förslagets antagande.
Man kan i övrigt säga, att utskottet med mycket öppen hand
vidtagit ändringar i förslaget, för att de blivande pensionärerna
må få det bättre, men detta har efter min mening understundom
skett på ett något underligt sätt. Så skjuter utskottet undan den
Onsdagen den 21 maj.
83 Nr 34.
så kallade barnförsäkringen eller barnpensioneringen. Detta tror
jag, att utskottet gjort på goda skäl, och det motiveras, såsom
förut i dag framhållits, med, »att åtskilliga av de frågor, som
äro mer eller mindre nära förbundna med den nu ifrågavarande
pensioneringens anordnande, ännu icke nått sin lösning i vårt
land och delvis icke kunna förutsättas bliva lösta förrän i sam¬
band med den revision av vår fattigvårdslagstiftning, vartill som
bekant förarbeten för närvarande pågå». Jag för min del tror,
att man kan säga detsamma även om en del annat, som står i
samband med det föreliggande förslaget. När utskottet skjuter
undan barnförsäkringen, tager utskottet, som dock erkänner det
behjärtansvärda i syftet med denna försäkring, hela det kostnads-
belopp, som är beräknat för barnpensionering, i anspråk för an¬
nat ändamål, nämligen för beredande av förbättringar i pensions¬
tilläggen. Skall detta betyda, att man tänker sig, att barnpen¬
sioneringen skall skjutas upp ad calendas grecas och att man utan
betänkligheter kan förfoga över därför avsett belopp? Det är
icke något obetydande belopp som sålunda tages i anspråk, ty
det når upp till eu summa av icke mindre än 2,700,000 kronor,
ty såvitt jag kan se är det belopp, utskottet här förfogar över,
vad som är avsett för barnpensioneringen, när den når sin fulla
utveckling. Om beloppets storlek förekommer olika uppgifter.
Såvitt jag kunnat finna uppgives det i den kungi. propositionen
till 1,200,000 kronor, i professor Lindstedts promemoria till 2 3A
miljoner och i utskottets betänkande till 2.7 miljoner kronor. I
det hela har utskottet gått något rundhänt tillväga, tydligen i
tanke att de inkomstkällor, finansministern hänvisat på såsom an¬
vändbara för att täcka de utgifter, vilka för pensioneringsförsla-
gets genomförande skulle komma att behövas, skola flöda rikligt.
Dessa inkomstkällor äro, som herrarna veta, dels eu utvidgad
beskattning på tobak och dels åtskilliga inkomster, som skulle
följa av en ökad malmexport på malmbolagets järnvägar. Vad
de förra beträffar får man icke förbise, att man icke kan för
mycket anstränga industrien. Vi hava förut under Eiksdagen
haft exempel på, att man över hövan velat anstränga en industri
och att de maktägande i allmänhet nu för tiden icke ställa sig
så särdeles välvilliga mot industrien, vilken dock måste anses
vara ett villkor för samhällets bestånd och utveckling och ett
livsvillkor för land och folk. Vad återigen beträffar de påräk¬
nade inkomsterna, som skulle följa av ökad malmexport — jag
vill icke ingå på vad det är för inkomster, ty det kunna herrarna
taga reda på genom att läsa den senare propositionen om, huru
kostnaderna för pensionsförsäkringen skola täckas — tror jag,
att dessa inkomster måhända icke komma att bliva fullt så rik¬
liga som många föreställa sig, vilka anse detta vara en obegrän¬
sad skattekälla. Vi måste komma ihåg, att denna skattekälla
kan komma att stäckas, om vi icke på ett tillfredsställande sätt sörja
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Ports.)
Nr 34.
84
Onsdagen den 21 maj.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
för landets försvar. Vad som i detta avseende försummats och
huru man låtit och låter en dyrbar tid gå till spillo och sorglöst
drager växlar på en oviss framtid utan att taga vederbörlig hän¬
syn till de förhållanden inom den allmänna politiken, som för¬
anlett så många andra stater till stora offer för att inrätta sitt
försvarsväsende på ett bättre sätt — härom hava vi en djupt
sorglig erfarenhet.
Om jag nu skulle söka karakterisera utskottets betänkande,
skulle jag vilja säga, att utskottet lappat och här och var satt
en ny klut på de segel, vilka skola föra skutan i hamn. Jag
för min del tror icke, att det blir någon trygg hamn, utan att
den närmast måste anses såsom en tillfällig, nödhamn. Hela
förslaget får karaktären av ett provisorium, och jag anser därför,
att det är bättre att skjuta fram frågan och sedan längre fram
komma med ett mera grundligt övertänkt förslag.
För mig själv, som gjorde mitt inträde i det politiska livet
år 1888 eller just vid den tiden, då de sociala frågorna på allvar
upptogos till behandling, skulle det hava varit en synnerligen stor
tillfredsställelse, om jag vid slutet av min riksdagsmannabana
hade kunnat vara med om antagande av ett förslag i denna
viktiga fråga. Men då jag icke med gott samvete anser mig
kunna ansluta mig till det föreliggande förslaget, finnes för mig
ingenting annat att göra än att följa dem, som yrkat avslag.
Herr Trygger: Herr talman, mina herrar! Jag tänker icke
ingå i något bemötande av de talare, som yttrat sig mot försla¬
gets antagande, och detta så mycket mindre som utskottets ord¬
förande, såvitt jag kunnat förstå, på ett fullständigt sätt anfört
allt vad som kan sägas till förmån för förslaget. Men jag skall
be att få säga några ord i anledning av vad den siste ärade
talaren yttrade.
Skälet varför friherre Akerhielm ansåg, att vi icke nu borde
antaga detta förslag, var det, att frågan forcerats fram med en
sådan hastighet, att den enskilde icke fått tillräcklig tid för att
sätta sig in i densamma eller kritiken tillräckligt utrymme att
göra sig gällande. För min del kan jag icke förneka, att saken
drivits fram ganska starkt, sedan kommitténs betänkande blev
tillgängligt. Men å andra sidan undrar jag, om eu riksdagsman
någonsin haft anledning att mera grundligt sätta sig in i en
fråga än i just den föreliggande, eller om han i själva verket haft
mera tillfälle att göra det än vad fallet varit med avseende på
denna fråga. Man har under lång tid icke kunnat öppna eu
tidning, utan att denna fråga diskuterats; i det ena bladet hava
oppositionens synpunkter gjorts gällande och i ett annat de syn¬
punkter, som kommit fram i kommitténs, Kungl. Maj:ts och
sedermera i utskottets förslag. Jag tror således, att det väl ändå
icke kan finnas tillräckliga skäl för att vi icke nu skulle kunna
Onsdagen den 21 maj.
85 Nr 34.
definitivt avgöra den föreliggande frågan. Av den ärade talarens
anförande fick jag vidare det måhända oriktiga intrycket, att
han ansåg, att ifall man närmare gick in på förslaget och ut¬
skottets uttalande i särskilda punkter, skulle man finna, att ut¬
skottet självt icke haft tillräcklig tid att sätta sig in i saken.
Och han syntes i detta avseende åberopa, hurusom utskottet i
motiveringen angående införande av eu ny inkomstklass för dem,
som hava en inkomst mellan 500 och 800 kronor, i fråga om
uppskattningen av inkomsten i enlighet med bevillningsförord-
ningen uttalat, att utskottets lösning av frågan icke kunde anses
definitiv, utan att man väntade, att Kungl. Maj:t skulle utreda
saken och att man därefter skulle få en bättre norm för att be¬
stämma inkomstbeloppet. Ja, denna ovisshet, denna svårighet,
som mötte inom utskottet vid införande av denna klass, kunde
onekligen, såsom friherre Akerhielm sedermera gjorde gällande,
föranlett till, att man lämnat åsido denna klass och utgått ifrån,
att man i framtiden skulle få ett förslag i denna riktning, när
frågan blivit utredd, och det var också inom utskottet mycket
tal om, att detta sätt att gå till väga skulle vara det riktiga.
Men jag har svårt att förstå, hurusom man av den omständig¬
heten, att vi icke kunnat få ett fullt tillfredsställande resultat
med avseende på denna klass, kan vara berättigad sluta till, att
vi i år bort underlåta att tillstyrka förslaget. Denna lilla punkt
synes mig icke hava så stor betydelse, att hela förslaget bort på
densamma falla. Orsaken varför vi infört denna klass redan nu,
trots det att vi icke kunde giva bestämmelserna det innehåll,
som fullt tillfredsställde oss, var den, att vi ville tillmötesgå dem,
som enligt min åsikt med skäl anmärkt mot förslaget, att av¬
gifterna bort sättas något högre. Här vunno vi det syftet, att
vi åtminstone med avseende på några fingo avgifterna något
högre.
Friherre Akerhielm gjorde vidare gällande, att detta förslag
icke åtföljdes av någon kalkyl angående vad det skulle kosta
att genomföra förslaget, sådant utskottet nu fastställt det. Med
anledning härav vill jag hänvisa till det i kammaren utdelade
särskilda utskottets betänkande nr 3. Här hava vi hela denna
kalkyl, och av denna framgår att, under det att Kungl. Maj:t
för år 1914 begär 4,650,000, utskottet föreslår en summa av
2,660,000. Det är nämligen så, att åtskilliga av de kostnader,
utskottets förslag medför, komma att överflyttas till framtiden
från de närmaste åren.
Ja, det är klart, att det varit synnerligen svårt att taga posi¬
tion i en fråga sådan som denna, och att åtskilliga punkter finnas,
där man icke kan vara tillfreds med det förslag, som här före¬
ligger. För min del har jag icke anledning att här närmare på¬
peka de punkter, där jag anser, att lösningen icke är den bästa.
Jag vill endast helt allmänt nämna, att om jag varit med från
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Ports.)
Nr 34. 86
Onsdagen den 21 maj.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
början vid förslagets utarbetande, skulle jag arbetat på att låta
försäkringssynpunkter starkare göra sig gällande. Min strävan
inom utskottet har därför också vant att, i den mån det läte
sig göra, få dessa synpunkter starkare fram. Emellertid, trots
det att ingalunda allt är vunnet, som jag skulle önskat, anser
jag dock för min del alldeles bestämt, att förslaget är värt att
antaga. Och min ställning är icke endast den, att jag för min
personliga del icke vågar påtaga mig ansvaret för att söka få
fram ett avslag, utan den är sådan, att jag utan tvekan åtager
mig ansvaret för att tillstyrka förslaget. De brister, som vidlåda
detta förslag, tror jag, att vi skola bliva i stånd att med stöd
av erfarenheten så småningom undanröja, och i motsats till
min ärade vän herr Thyrén är jag av den bestämda övertygel¬
sen, att vi så småningom skola komma till den uppfattningen,
att vårt folk mycket väl kan åtaga sig högre försäkringsavgifter
än de, som i detta förslag fastställts.
Vad som nu emellertid gjort, att förslaget, sådant det före¬
ligger, inom vida kretsar i vårt land vunnit gillande, är det som
utskottets ordförande antyder, nämligen den människokärlekens
anda, i vilken förslagets avfattats. Man har räknat ut, huru
mycket dessa invalider och orkeslösa kosta samhället och enskilda,
och detta belopp har man sedan efter bästa förmåga sökt fördela
på dem i en form, som är mera hänsynsfull mot deras människo¬
värde och mera tilltalande för deras personlighetskänsla. För
min del är jag visserligen icke blind för, att detta sätt att gå
till väga innebär en stor risk. Ty resultatet kan onekligen bliva
det, att den medborgerliga känsla, som bjuder medborgaren att
försörja sig och de sina, kan förvandlas i ett proletäriskt begär
att som parasit suga sig fast vid det arbetande samhället och
tära på dess arbetsprodukter. Men möjligt är också, och enligt
min mening mera sannolikt, att samhällets högsinta behandling
av en medborgare, när han kommer i nöd, hos honom skall
verka eggande och sporrande att under sin krafts dagar arbeta
till det helas väl och därmed även till sitt eget bästa. Min tro
är, att vårt svenska folk skall veta att träffa det rätta valet vid
den skiljeväg, vid vilken detta förslag onekligen har ställt det¬
samma, och att detta folk i rikt mått skall återgälda det förtro¬
ende för dess klokhet och förtänksamhet, för dess medborgare¬
sinne och pliktkänsla, som ett antagande av ett förslag sådant
som detta skulle innebära. Och sker det, är det min övertygelse,
att man med rätta kan anse denna dag som en märkesdag i vår
historia, som en löftesdag för vårt folk.
Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets för¬
slag.
Då ytterligare flera av kammarens ledamöter begärt ordet
i förevarande fråga, hemställde herr talmannen, att den fortsatta
Onsdagen den 21 maj.
87 Nr 31.
behandlingen av föreliggande utlåtande ävensom av övriga på
föredragningslistan uppförda ärenden måtte uppskjutas till afton¬
sammanträdet.
Härtill lämnade kammaren sitt bifall.
Kammarens sammanträde avslutades kl. 5,05 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Onsdagen den 21 maj, e. in.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. in.
Justerades två protokollutdrag för denna dag.
Fortsattes föredragningen av särskilda utskottets utlåtande
nr 1, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om allmän pensionsförsäkring och till lag om ändrad
lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken, dels ock åtskilliga med
föranledande av nämnda förslag väckta motioner.
Utskottets förslag till lag om allmän pensionsförsäkring.
1 §■
Herr Thyrén: Herr talman! I anledning av de anföran¬
den, som hållits här i frågan efter mitt första anförande i morse,
skall jag be att få nämna några ord. Jag börjar med den
interpellation, som, om jag icke missförstod herr Steffen, denne
riktade till mig. Han klandrade mig, för att jag icke tagit posi¬
tion till frågan om arbetsgivarnes bidrag. Jag vill då. säga, att
om jag förbigick denna fråga, så var det därför, att jag ansåg,
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Nr 34.
88
Lagförslag
om allmän
pensions-
försäkring.
(Ports.)
Onsdagen den 21 maj.
att vad ståndpunkt man där än intog, kunde detta icke vara
avgörande för spörsmålet: uppskov eller icke uppskov. Men jag
vill på samma gång säga, att efter min uppfattning kommer
det förr eller senare att visa sig praktiskt nödvändigt att för
utkrävande av dessa avgifter, för såvitt som det rör lönearbe-
tare, låta inbetalningen ske genom arbetsgivaren. Därav följer,
att jag naturligtvis anser det för en oegentlighet eller en orik¬
tighet — bland många andra — hos lagförslaget, att det icke
tagit denna position, ty den fakultativa bestämmelse, som före¬
kommer i § 18, tror jag icke kan hava något synnerligt prak¬
tiskt värde. Jag har då ingen anledning att ingå på den mera
akademiska frågan, i vad mån premierna böra belasta arbetarne
och i vad mån de böra belasta arbetsgivarne. Jag tror nämligen,
att denna teoretiska fråga i själva verket icke är mycket till¬
gänglig för praktisk lösning i lagstiftningsväg. Lagen kan natur¬
ligtvis befalla, att så och så mycket af premien skall utgå av
lönen, så och så mycket erläggas extra av arbetsgivaren o. s. v.
Men hur det verkligen kommer att gå, om det i sista hand blir
arbetaren eller arbetsgivaren eller konsumenten eller ännu någon
annan, på vilken kostnaden kommer att stanna, det tror jag
absolut icke är möjligt att på förhand bestämma eller beräkna;
knappast ens att efteråt konstatera.
Om jag därefter får lov att övergå till vad som anfördes
av utskottets ordförande, min ärade vän på gävleborgsbänken,
skall jag först be att — medan kammaren samlar sig — få
hålla mig något mera på periferien, innan jag övergår till det,
som han själv betecknade såsom kärnpunkten i förslaget och
som även jag anser vara kärnpunkten.
Jag skall då först upptaga vad han i sitt anförande sist
yttrade, nämligen att detta vore en kärlekens tanke, som nu
skulle förverkligas. Ja, det är ju både vackert sagt och sant.
Men jag behöver nog icke påpeka för greve Hamilton, att det,
använt som argument, uppenbarligen faller under den gamla
satsen: Nimis pr obas, nibil prolas! En kärlekens tanke, vars
realisation man icke har rätt att motsätta sig — ja, det kan ju
sägas till förmån för varje förslag, som på något sätt är »social-
reformatoriskt»; allt som vill människorna väl, om än aldrig så
litet ägnat att förverkligas i denna ofullkomliga värld, är ju
kärlekstankar. Men skola vi på den grund gå med på dem alla,
så få vi bereda oss på att taga rätt många betänkliga motioner.
Lagstiftaren får väl se till, icke blott att tanken i lagen, dess
avsikt är god, utan även i vad mån alla dessa kärlekstankar,
som i våra dagars samhälle — till dess berömmelse — tänkas,
hänga samman med varandra och hava någorlunda utsikt att
genom lagen realiseras.
Även ett annat uttryck av utskottets ordförande skall jag be
att få taga fasta på. Det var hans uttalande, att här ha parti-
80 Nr 34.
Onsdagen den 21 maj.
synpunkterna tystnat och här har det inträtt en samling. Han
gladde sig åt" denna situation och hoppades, att vi skulle ofta
få uppleva något sådant. Därtill kan jag endast svara, att det
är mycket glädjande, att partisynpunkterna tystna, om de göra
det av det skälet, att varje parti för sig har uppgivit sina parti¬
intressen helt och hållet, verkligen helt och fullt, och de alla
för det gemensamma fosterlandets väl, och icke av andra skäl,
ena sig om ett förslag. Jag bestrider icke alls, att så kan vara
förhållandet här: det är möjligt, att det alltigenom är dessa
skäl, som varit bestämmande. Men jag vill erinra om, att det
finns ett annat fall, då ävenledes partisynpunkterna tystna, och
det är när vart och ett parti för sig finner sin separata fördel
i att något sker. Det ena partiet fruktar kanske, att ett förslag
skall komma tillbaka i ett för partiet mindre tilltalande skick;
det andra partiet fruktar, att ett avslag kan användas i val¬
agitationen och ett tredje parti fruktar ännu någonting annat.
Vad blir då följden av all denna räddhåga sammanlagd? Jo,
den blir just, som min ärade vän sade, att partisynpunkterna
tystna — de tala tyst, i det tysta. Men något så synnerligen
upplyftande i denna situation ser jag mig icke i stånd att så
där in blanco erkänna. Så mycket mindre, som erfarenheten
från varje lands historia visar — jag vill alldeles icke härmed
hava gjort någon insinuation för detta särskilda fall — att icke
blott fruktan, utan även hopp om separata fördelar kan på
detta sätt sammanstämma partierna, efter principen »dominant,
äonnanU. Det ena partiet har vunnit ett, det andra ett annat,
och så ha de blivit goda vänner för tillfället.
Jag övergår nu till en annan punkt, som också mera flyk¬
tigt berördes av herr ordföranden i utskottet. Det var frågan
om kvinnorna. Han anmärkte gent emot mig, att jag där be¬
gått en lapsus och vänt upp och ned på saken, ty då jag talte
om industriarbetarne såsom en särskild riskklass, borde jag hava
begripit, att eftersom dödligheten är större bland dem, så utgöra
de en bättre och icke en sämre riskklass. Denna replik måste
hava berott på att min ärade vän råkat att icke riktigt höra,
vad jag i det sammanhanget yttrade. Jag sade, att industri-
arbetarnes högre risk grundade sig därpå, att de hade en tidig
invaliditet. Och det förstår ju var och en, att om invaliditeten
börjar tidigt, t. ex. vid 30 år, så betyder detta för verkliga vär¬
det av premien något helt annat, än om invaliditeten börjar
först vid 67 år och de äldsta premierna sålunda förräntat sig
under 50 år. Nu är förhållandet det, att industriarbetarnes
invaliditet är synnerligen tidig — jag beklagade i förmiddags,
att det icke var möjligt att komma med några exakta siffror.
Därpå vill kanske greve Hamilton svara, att denna deras tidiga
invaliditet skulle kunna motvägas av deras tidiga död. Utan
tvivel, i någon mån. Och särskilt har så varit fallit förr, då
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Ports.)
Nr 34. 90
Onsdagen den 21 maj.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
tuberkulosen hade större frekvens än nu och ett mindre kroniskt
förlopp. Men det är dock långt ifrån, att dessa omständigheter
motväga varandra. Jag tror — man kan här endast tala giss¬
ningsvis — att om man vill göra sig besvär att verkligen utreda
denna fråga (vartill man är skyldig, om man vill ställa hvin¬
norna i en högre riskklass), så skall riskskillnaden mellan indu¬
striarbetare och t. ex. jordbrukare visa sig icke mindre utan
åtskilligt större än riskskillnaden mellan män och kvinnor. Jag
anser mig, utan att överskrida det parlamentariskt passande,
kunna tillägga, att jag är för min personliga del övertygad
därom, att om kvinnorna haft den politiska rösträtt, som åtmin¬
stone två partier här i kammaren påstå sig vilja giva dem —•
men som jag för min del icke vill giva dem — så skulle denna
bestämmelse i detta förslag aldrig hava sett dagens ljus. Sat
sapienti.
Jag kommer nu till det, som är själva huvudsaken — greve
Hamilton betonade mycket riktigt, att det var huvudsaken, och
det gläder mig, att vi så till vida äro av samma uppfattning.
Han utgick från det, som jag slutade med, då jag sade, att
många av de väsentliga olägenheter, vilka jag förut påpekat i
mitt anförande, skulle kunna avhjälpas med att man samtidigt
behandlade fattigvårdslagstiftningen; jag tror, att jag ut¬
tryckte mig så, att man borde utbryta ur förslaget och till fat¬
tigvårdslagstiftningen överföra försörjningssynpunkten och lämna
resten kvar —- en jämförelsevis lindrig operation till skiljande
av tvillingarne och icke ett hugg, såsom min ärade vän sade.
Jag påstod, att om man nu således först genomförde en verklig
folkförsörjning ur fattigvårdssynpunkt, så skulle det fel i själva
grundvalen, som förklarar bristen på sammanhang och virrvarret
i förslaget, därmed vara borta. Detta var nu emellertid inga¬
lunda min ärade väns mening, utan han betonade på det allra
skarpaste, att det är alldeles tvärtom. Ifall ett förslag, byggt
på en sådan uppfattning, genomfördes, sade han, stå alla de där
svårigheterna precis likadana, alldeles oförminskade kvar. Jag
måste bekänna, att detta var ett uttryck, som väl var ägnat att
överraska mig, och det är tydligt, att vi under sådana förhål¬
landen måste något närmare betrakta saken ur denna synpunkt.
Alltså: det skulle bli precis detsamma — alla svårigheter som
jag talade om förut i dag skulle stå kvar — om vi antoge, att
till nästa års riksdag i sammanhang med detta förslag komme
en reform i vår fattigvårdslagstiftning, vilken förde fram en all¬
män folkförsörjning, utgående i penningar, och där man befriade
understödstagarne från husbondevälde m. fl. förödmjukande rätts¬
verkningar.
Jag skall be att då först få fråga greve Hamilton, om det
möjligen skulle hava undgått honom — det är icke tänkbart, att
det så skulle ha gjort, och jag kan således lika väl säga, att han
Onsdagen den 21 maj.
91 Nr 34.
måste ha observerat det — att, vare sig vi ställa oss på den
nuvarande fattigvårdens ståndpunkt eller vi ställa oss på grund¬
valen av den eventuella fattigvårdslagstiftning, vilken skulle
komma nästa år, få vi, om detta förslag blir lag och därefter
behålles oförändrat, ovillkorligen två olika slag av penningunder¬
stöd till sådana behövande, som det icke är nödvändigt att sär¬
skilt personligt omhändertaga på anstalter — således till folk
som kan sköta sig självt. Alla dessa, vilkas avgiftspension plus
tilläggspension icke uppgår till existensminimum — jag talade
förut ganska vidlyftigt om, huru ofta detta inträffar — alla dessa
måste ju leva, och fattas det nu 50 kronor i att de skola kunna
leva, var få de dem ifrån? De kunna få dem på enskild väg
någon gång, men den möjligheten kunna vi icke utgå ifrån.
De komma då naturligtvis att hänvisas till fattigvården för att
få ut denna skillnad. Det kan således icke undvikas, att inom
själva försäkringsområdet (och bortsett således från vad förslaget
kallar »understöd», § 33) få vi några, vilkas pension räcker för
existensminimum — de sitta där stolta och leva på sitt pensions-
brev — och så få vi eu annan klass, vilken också har pensions-
brev, i alla händelser avgiftspension, men för vilken brevet icke
räcker till, utan som dessutom måste få något annat; om detta
andra icke blir anstaltsförsörjning — det behöver det ju icke bli
-— måste det bli pengar, som fattigvården lämnar dem. Nu vill
jag fråga utskottets ordförande och övriga herrarne av den me¬
ningen: kan det någonsin bortresoneras, att man på detta sätt
skapar två slags penningförsörjning, i övrigt fullständigt lika,
men av vilka den ena är finare, gentilare och den andra har
pariasmärket på sig? Vad skall annars hela denna apparat be¬
tyda, då man skali undersöka, om en person varit försumlig, för
att avgöra, huruvida man skall ge honom supplerande fattigvård
eller tilläggspension? Och vad skall hela denna motivering i
Kungl. Maj:ts proposition och kommitténs förslag tjäna till, när
det där talas om fattigvårdens förödmjukande verkan? Med
full insikt om, att dessa två slags penningförsörjning ovillkorligen
måste sammanträffa, ställer man det ena slaget som det finare
och det andra såsom det simplare. Man skjutsar enkom ned en
del av de försäkrade i den fattigvård, på vilken man själv först
—- alldeles onödigtvis — satt en pariasstämpel av någonting för¬
aktligt. Detta är väl icke »alldeles detsamma», som om man ge¬
nom en fattigvårdslagstiftning tager hela detta försörjande me¬
delst existensminimum om hand för alla på samma sätt, skapar
blott en klass, ger understödet ett sådant namn som kommunal¬
pension eller vad man vill, tager bort husbondeväldet, ger veder¬
börande politisk rösträtt o. s. v.
Jag betraktar nu vidare särskilt frågan om försumlighet.
Som förslaget nu är, skall »uppenbar försumlighet» för den för¬
sumlige ha den effekten, att han mister sin tilläggspension, vil-
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Nr 34. 92
Lagförslag
om allmän
pensions-
försäkring.
(Forts.)
Onsdagen den 21 maj.
ket för en hel mängd vill säga, att de delvis måste stödja sig
på fattigvården och komma i den situation, som jag nyss talade
om. Nåväl, efter vilka grunder bestämmes denna försumlighet?
Jag får be min ärade vän om ursäkt, för att jag ännu en gång
låter tjuven passera över scenen. Han vädjade till mig som
kriminalist, och jag är synnerligen tacksam för detta goda upp¬
slag. Han sade, att jag som kriminalist väl borde vara den
förste att önska denna numera förbättrade brottsling — som, inom
parentes sagt, »ärligen försörjer sig», därför att han är invalid
och icke längre orkar stjäla — jag ville, sade greve Hamilton,
naturligtvis icke, att denne skulle behandlas inhumant. Nej, jag
är glad att kunna säga, att jag fullständigt överensstämmer med
utskottets ordförande så långt. Jag vill som kriminalist alldeles
precis vad han sade. Jag vill icke, att tjuven skall behandlas
inhumant, men det är en liten skillnad ändå emellan greve
Hamilton och mig. Den beror kanske på, att greve Hamilton icke
är speciell kriminalist; han är utan minsta betänkande med på,
att den som aldrig i sitt liv stulit utan blott någon gång mellan
t. ex. 20 och 30 års ålder försummat att betala sin avgift, skall
skjutas ned i den föraktade klass, som får fattigunderstöd och
icke tilläggspension. Varför skall man icke vara human även
mot denne? Detta går ändå an, men greve Hamilton går ett
steg längre, ty han är inhuman mot den, som varken stulit
eller varit försumlig utan livet igenom betalt avgift, men befin¬
ner sig i det obehagliga läge, att hans avgiftspension plus till-
läggspension icke nå upp till existensminimum på den ort, där
han bor, t. ex. Stockholm. Mot denne och mot den försumlige
är greve Hamilton så obarmhärtig, att dem vill han utan vidare
skicka ned i pariasklassen, som skall ha fattigunderstöd och icke
kan leva på sitt brev. Men då det är fråga om tjuven, är han
human och vill icke vara elak mot den karlen, som numera
ärligt försörjer sig av nyssnämnda skäl; human är han även mot
idioter m. fl., som få understöd — antagligen med brev — enligt
§ 33.
Ytterligare skall jag påpeka något, som sammanhänger med
skillnaden mellan de båda ståndpunkterna — nämndens utrann-
sakande av försumlighet. Det vill val knappast ens utskottets
ärade ordförande bestrida, att det är en ovanligt misslyckad
punkt i förslaget, denna nämndens skyldighet att rannsaka t. ex.
huruvida en 67 års invalid under de föregående 50 åren i de
fall, då han icke betalt sin avgift — och de äro troligen icke
så få — handlat av »uppenbar försumlighet» eller icke. Detta
är onekligen litet tungrott, att icke säga abstrust, exempellöst,
att företaga en rannsakning o. s. v. av vad som hänt för 50 år
sedan. Jag berörde i förmiddags, vilka olika vägar man på
detta sätt kan komma in på, den ena orimligare än den andra.
Vill greve Hamilton bestrida, att hela rannsakningsväsendet, i
Onsdagen den 21 maj.
93 Nr 34.
vad det rör tredska och försumlighet (själva premieinbetalningen
gör naturligtvis ingen svårighet att konstatera), hela denna appa¬
rat med hull och hår, spårlöst, försvinner från jorden, om man,
såsom sig bör, förflyttar försörjningen till fattigvårdslagstiftningen.
Därmed ha vi skilt på försäkring och försörjning, på vilkas
sammanblandning alla dessa orimligheter helt och hållet vila,
och ha icke det ringaste intresse av att veta, varför de och de
avgifterna icke blivit inbetalta, utan blott att konstatera, att veder¬
börande icke kan leva av vad han har, och att man följaktligen
måste ge honom mera genom försörjning, eller om man så vill
genom kommunalpension, om det låter vackrare. Vi bry oss
icke ett tecken om vad han gjorde, då han var 16 år, eller 20
eller SO år; han må ha försummat huru mycket som helst, så
skall han dock leva.
Det är ännu en skillnad, som jag skall påpeka utan att
eftersträva att behandla den uttömmande. Det rör vad jag ytt¬
rade om oärlighet, om undantag o. s. v. Genom att man låter
försörjningen regleras från fattigvårdssynpunkt, kommer det med
förmögenhetsstäiiningen varierande statsbidraget aldrig att gå
högre upp än till existensminimum. Sedan slutar det precis
som t. ex. i den franska lagen eller i den danska lagen och på
sätt och vis även i den nyseeländska lagen, fast den sistnämnda
har en fix gräns (ett abstrakt existensminimum) o. s. v. Därav
följer, att frestelse till oärlighet — även om jag får medgiva,
att sådan även här han uppstå — blir ojämförligt mycket mer
inskränkt. Då utskottets ordförande i en punkt, för vilken jag
särskilt tillät mig varna, svarade, att det där med undantag är
ett konstruerat exempel — jag tror, att greve Hamilton uttryckte
sig så — ty då skulle karlen också ha beräknat, att han skulle
bliva invalid, så vill jag framhålla, att det går ju så till i verk¬
ligheten, att dessa gamla bönder, när de få undantag, mestadels
äro så pass nedpressade i sin arbetsförmåga, att de redan till en
del äro invalider och snart bliva det ännu mera. De ha in¬
validiteten på sig, inför ögonen, och det är väl då icke något
konstruerat, att de räkna med densamma. Jag måste upprepa,
vad jag sagt förut i dag, att det icke kan dröja länge, innan den
beräkningen vinner insteg bland de svenska bönderna av denna
klass, att i stället för undantaget, i stället för att behålla dessa
naturaförmåner, vilka lagen eu gång för alla uppskattar till 300
kronor, och för vilka den stryker pensionstillägget, förbehålla de sig
ett litet kapital. Varför göra de detta? Jo, först komma de undan
den paragraf — om avhändande »i uppsåt» att erhålla pensionstill-
lägg — varpå de skulle fastna, om de vid det förtida arvskiftet
varken förbehölle sig undantag eller kapital; sedan smälter kapi¬
talet bort ur deras händer och till sist äro de renrakade och
kunna rekvirera sin tilläggspension, vilken ju kan gå upp till
nära 230 kronor — jag vill minnas, att maximum är 150 + 78
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Ports.)
Nr 34.
94
Onsdagen den 21 maj.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Ports.)
= 228 kronor — för dem ganska mycket pengar. Detta, vågar
jag säga, är icke någonting konstruerat, icke någon skräckmål¬
ning; vi skola blott taga tid på oss och vänta, så skola vi få se,
att det blir en sed, som kommer att insmyga och utbreda sig
överallt i landet. Ty sådana mindre bedrägerier mot staten
ligger det i människornas natur att begå, ifall man öppnar någon
möjlighet för dem.
Jag skulle kunna fortsätta med åtskilliga exempel ännu, men
det torde kanske vara tillräckligt med vad jag har sagt. Jag
måste dock tillägga en allmän reflexion. Greve Hamiltons ut¬
talande, att det blir ju alldeles samma verkan, samma olägenhet
om man gör det ena eller andra, kom, vare det sagt med all
respekt för alla vederbörande, som eu blixtbelysning över hela
situationen i utskottet och förhandlingarna i det hela. Då jag
först började sätta mig in i lagen i syfte att få en ståndpunkt
och sedan fasthålla den i kammaren, så måste det uppenbarligen
frappera mig ganska starkt — då jag väl visste, vilka kapaciteter
som sutto i utskottet, och vilket samvetsgrant arbete, de nedlagt
— att de likväl icke observerat sådana osammanhängande drag
som detta besynnerliga förhållande till fattigvården. Jag frågade
mig, hur det kunde förklaras, och trodde naturligtvis först, att
det fanns något fördolt där bakom, vilket jag kanske icke genast
kunde genomtränga. Men så som det nu är, förstår jag full¬
komligt, hur det hänger tillsammans. Det hänger naturligtvis
så tillsammans, att dessa så kapabla män, som ha skött sitt upp¬
drag i utskottet, de ha betraktat sitt uppdrag, de ha betraktat
det föreliggande problemet så, att det icke kunde bli fråga om
att angripa förslaget på någon sådan punkt, att det icke kunde
tagas i år. Ett uppskov får icke komma i fråga, tagas skall
det, och därav följer, att man icke kan vända upp och ned på
principerna. Skulle man nu spränga isär försörjning och för¬
säkring, något som skulle kräva ett uppskjutande i sammanhang
med en fattigvårdslagstiftning, så kunde det icke tagas i år,
och i år skall det tagas. Korteligen: principerna äro sakrosankta.
Förening av försäkring och försörjning skall finnas, parallellställ¬
ningen till fattigvården skall finnas, följaktligen skall två slags
penningförsörjning finnas. Skulle vi röra vid detta, skulle det
hela stupa. Denna försumlighetsrannsakning, denna parodiska
rannsakning skall finnas, ty skulle man taga bort den, så skulle
åter det hela stupa — och på samma sätt med allt vad jag upp¬
räknade: rör man något därav, så ramlar det hela. Nå, vad ha
vi då att göra, tänkte utskottsledamöterna. Jo, vi ha icke att
fördjupa oss i principerna — de äro tabu — vi få se på detal¬
jerna och försöka få dem så bra som möjligt är utan att rubba
principerna. Och det har utskottet gjort briljant, om jag får
tillåta mig att fälla ett omdöme. Men i principerna har utskot¬
tet omsorgsfullt avhållit sig från att ens försöka intränga.
Onsdagen den 21 maj.
95 Nr 34.
Ja, jag skulle — kanske ha tänkt — men icke ha vågat
säga detta, om det icke hade visat sig, att själva ordföranden i
denna illustra samling av män så uttryckligt förklarade och
underströk, att det blir precis samma resultat i alla de av mig
berörda punkterna, ifall man bryter ut försörjningen genom fat-
tigvårdslagstiftning eller om man tar det, som det nu är. Nej,
mina herrar, det blir så långt ifrån detsamma, att det blir rakt
motsatt hela vägen.
Jag skall nu icke förlänga debatten vidare, utan jag skall
blott tillåta mig att med anledning av den särskilda älskvärdhet,
som min ärade vän visade mig i vad han yttrade om ett even¬
tuellt samarbete, som han för det osannolika fall, att lagen folie,
önskade med min person, få säga, att jag för min del likaledes
skulle önska ett samarbete med honom. Han uttalade den säkra
förvissningen, att om jag komme i ett sådant samarbete, skulle jag
snart bliva omvänd till hans ståndpunkt och förvåna mig över
att jag någonsin intagit en annan ställning. Jag är å min sida
lika övertygad, att han, med den förmåga att taga skäl, som jag
vet att han har, skulle bliva omvänd till min ståndpunkt och
förvåna sig, att han någonsin intagit en annan.
Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.
Herr Steffen: Herr talman! Mina herrar! Den föregående
ärade talaren betecknade såsom en akademisk fråga spörsmålet,
huruvida de obligatoriska arbetsgivarebidragen till arbetarnes
pensioner skulle falla på arbetslönerna eller på arbetsgivarnas
egna inkomster eller på konsumenten. Ja, jag vill icke inlåta
mig på denna akademiska diskussion bär, tv det skulle kanske
taga mera tid i anspråk, än som kammaren skulle vara belåten
med. Jag vill dock säga, att jag anser spörsmålet ingalunda
vara odiskutabelt. Det har vissa mycket reala sidor att taga
fasta på.
Emellertid torde herr Thyrén icke kunna förneka, att om
arbetsgivarebidragen till arbetarnes pensioner uttagas för vissa
näringar, bliva produktionskostnaderna för varorna inom dessa
näringar sannolikt belastade med dessa arbetsgivarebidrag; åt¬
minstone bliva varupriserna då i högre grad belastade med bi¬
drag till arbetarnas pensionering, än eljest skulle bliva fallet,
och därmed vore ett av de sociala missförhållanden, som vi ha
att göra med i sammanhang med pensionsförsäkringen, delvis
avhjälpt. Jag vill nämligen påpeka vilket missförhållande det
är, att det, såsom i så stor utsträckning hittills varit fallet, inom
talrika näringsgrenar produceras med arbetslöner och produktions¬
kostnader för arbete, vid vilkas bestämmande man icke räknat
med arbetarnas pensionering vid invaliditet och på ålderdomen.
Vad blir följden av ett sådant förhållande? Helt enkelt detta,
att arbetarna, när de äro utslitna i sådana näringsgrenar och
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Nr 34.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Ports.)
96 Onsdagen den 21 maj
icke på långt när ha kunnat ur sina löner lägga av tillräckligt
för sin pensionering och ålderdomsförsörjning, måste pensioneras
och försörjas av det allmänna genom fattigvården. Det synes
mig, att det är ett av de viktigaste socialekonomiska spörsmål,
som inbjuda sig till betraktande, när vi ha att avgöra om
organisationen av en allmän invaliditets- och ålderdomsförsäkring,
att lönearbetarna skola ställas så, att det icke blott från deras
egen sida, utan även från deras arbetsgivares sida kraftigt bi-
drages till deras invaliditets- och ålderdomsförsörjning. Först
därigenom sörjer man för att denna stora sociala reformåtgärd
får en av de verkningar den skall ha, nämligen att tvinga upp
produktionskostnaderna inom näringarna till den nivå, där dessa
produktionskostnader bliva pensioneringsbäriga vad arbetarna
beträffar.
Det särskilda utskottets ärade ordförande var även inne på
denna fråga och gjorde några anmärkningar, som väckte mitt
särskilda intresse, därför att det syntes mig, som om han intog
en ganska tvetydig ståndpunkt till spörsmålet. Till en början
antydde greve Hamilton, att han betraktade de obligatoriska
arbetsgivarbidragen såsom ungefärligen lika oresonliga som eu
statlig reglering av priser, och han anförde några exempel ur
Sveriges historia i den riktningen, om jag icke missförstod ho¬
nom. I slutet av sin argumentering på denna punkt framlade
han dock såsom ett önskemål, att arbetarnes fackföreningar
skulle genom påtryckning mot arbetsgivarne bringa det därhän,
att arbetsgivarne frivilligt framkomme med sitt bidrag till arbe¬
tarnes pensionering. Ja, vare sig staten genom lagstiftning be¬
stämmer, att det skall gå så till, eller fackföreningarna lyckas
genomdriva denna åtgärd tämligen allmänt, blir dock resultatet
detsamma. Men det blir ett resultat, som alldeles icke är jäm¬
förligt med den legala regleringen av priserna. Vad som här
regleras är produktionskostnaderna inom industrien, men icke
varornas priser.
Jag tror, att om denna fråga om arbetsgivarnes bidrag fått
komma fram dels i kommittéutredningen, dels i statsrådets an¬
förande till statsrådsprotokollet samt även i det särskilda utskot¬
tets utlåtande och utredning, skulle vi nog alla hava varit ense
om det rätta i denna princip, att produktionskostnaderna inom
industrien böra belastas med arbetarpensioneringen, så långt det
är görligt. Blir det sedan likväl icke tillräckligt stora tillgångar
för arbetarpensioneringen, sedan såväl arbetarnes bidrag som
arbetsgivarnes tagits i anspråk, då måste staten ingripa med
ytterligare ett bidrag — det tredje —- till arbetarpensioneringen,
men då har man åtminstone sörjt för, att den rent national¬
ekonomiska synpunkten blivit tillgodosedd så långt som det
visat sig praktiskt möjligt. Detta har man dock icke i minsta
mån försökt i föreliggande lagförslag.
97 Nr 34.
Onsdagen den 21 maj.
Nu hava vi ju Tysklands exempel på, att en ren lönearbetar-
försäkring med arbetsgivarnes bidrag är möjlig. Dessutom äga
vi i föreliggande lagförslag ett exempel på, att man anser, att
försäkring av mindre bemedlade mot invaliditet och ålderdom
enligt de principer, som företrädesvis äro tillämpliga för icke
lönearbetare, är möjlig och riktig. Då frågar jag: varför skulle
icke en kombination av dessa båda såsom riktiga och möjliga
ansedda försäkringsprinciper för mindre bemedlade vara möjlig?
Varför skulle man icke kunna reflektera på att försöka med eu
sådan kombination, då denna har den oskattbara fördelen, att
den tillgodoser dessa tvenne, i sina ekonomiska angelägenheter
så vitt skilda samhällsklassers försäkringsbehov för varje klass
enligt dess särskilda natur?
Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.
Hans excellens herr statsministern Staaff: Herr talman, mina
herrar! Innan kammaren går att träffa sitt avgörande uti denna
i sanning riksviktiga sak, vill jag tillåta mig att yttra några få
ord. Jag dristar då nästan att utgå från den förhoppningen,
vilken hos mig övergått nära nog till eu förvissning, att Riks¬
dagens båda kamrar komma att lämna sitt bifall till utskottets
förslag, sådant det nu föreligger. I fall så sker, är detta för¬
visso ett mycket stort och betydande glädjeämne.
Men det är sällan, som ett glädjeämne i politiken är allde¬
les uteslutande till glädje. Det innesluter dock ofta eu eller
annan mörk punkt. Såsom en sådan kan jag för min del icke
underlåta att beteckna det förhållandet, att denna stora fråga,
så betydelsefull för hela landet, har blivit förberedd, har under
ansvar diskuterats och kommer att under ansvar avgöras allenast
av hälften av det svenska folket och dess representanter. Jag-
tilltror mig icke att, såsom en annan ärad talare nyss gjorde,
uttala några påståenden om i vad mån och på vad sätt detta
förslag nu skulle ha förelegat, i händelse även Sveriges myndiga
kvinnor hade ägt valrätt och valbarhet till Riksdagen. Men vad
jag skulle vilja framhålla, det är, att vare sig den ena eller den
andra ändringen då hade tillkommit i förslaget, så skulle själva
avgörandet ha varit mera tillfredsställande, då det likväl hade
uppburits av ett underlag av hela folket. Nu är det dock så,
att det är så att säga de självtagna förmyndarna, som ensamma
besluta, och de tvångsvis omyndiga som få rätta sig efter be¬
slutet. Efter min mening är detta icke nyttigt, icke lyckligt
för samhället. Ju mera vi kunna grunda detsamma på rättfär¬
dighet, dess bättre, och det framträder, synes det mig, särskilt
i eu stor sak som denna. Den frågan återkomma vi emellertid
till — om vi leva — vid nästa riksdag. Den andra mörka
punkten är den, att bland bärarne av den starka, någon gång
till och med fräna och bittra opposition, som riktats mot försla-
Första hammarens protokoll 1913. Nr 34. 1
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Ports.)
Nr 34.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Ports.)
98 Onsdagen den 21 maj.
get, även ingått en grupp av män och kvinnor, vilka sedan lång
tid tillbaka ägnat ett oegennyttigt och uppoffrande arbete åt
sociala och filantropiska frågor. Den saken står nu icke att
ändra; man kan blott hoppas, att ifall — såsom sannolikt är,
när det gäller ett så stort och omfattande förslag — erfarenheten
skulle komma att ådagalägga brister i förslaget, vi då helt visst
få förvänta oegennyttig och uppoffrande hjälp till förbättringar
just från det håll, där oppositionen nu varit stark.
Jag skulle jämväl vilja säga något om de lärdomar, som vi
kunna draga av det omfattande arbete, kommittén har utfört.
Därvid vill jag alldeles särskilt fästa mig vid den statistik, som
kommittén i en särskild bilaga låtit åtfölja sitt betänkande, eu
statistik, som jag anser synnerligen lärorik för var och en, som
vill bilda sig en sann föreställning om vårt folks inkomst- och
förmögenhetsförhållanden. Jag skall icke här upprepa några
siffror; jag vill blott säga, att ingen kan sätta sig in i dessa
tablåer utan att erhålla den bestämda övertygelsen, att det
svenska folket är ett mycket fattigt folk, så fattigt, att mängder
av detsamma stå nära, mängder stå på och mängder stå under
nödgränsen. Var och en bör ägna någon stund åt denna läs¬
ning. Han skall där utan synnerligt besvär finna ett svar på
den eller de frågor, som han kan i det ämne jag berört vilja
uppställa för sig. Frågar han sig, huru många av vårt lands
medborgare, som befinna sig under, och huru många som befinna
sig över inkomstgränsen på 1,000 kronor, skall han där finna
svar. Jämväl om han går till en inkomstgräns av 2,000 kronor
eller om han går till en inkomstgräns av 5,000 kronor, skall
han erhålla svar, och jag tror, att han understundom skall finna,
att dessa svar äro ganska häpnadsväckande. Med sådana fakta
för ögonen skall han kanske också reflektera över, att det dock
är en tvingande nödvändighet att icke blott tänka på arbete för
nya förvärvskällors öppnande, utan även på möjligheten av en
rättvisare och lyckligare fördelning av detta livets goda bland
folket. Det är givet, att ifall man blott hade att välja på å ena
sidan alternativet att arbeta för nya förvärvskällors öppnande
och å andra sidan det att arbeta för en sådan rättvisare fördel¬
ning, så skulle man nödgas välja det förra. Ty därförutan skulle
ju hela folket gå till sitt förfall. Men jag tror, att det gäller
att det ena göra och det andra icke låta, och det är ju också
eu sådan tankegång, som i viss mån ligger under det förslag vi
här hava före.
Om jag härefter övergår till att betrakta de många orsaker,
som göra detta förslag, i händelse det nu blir — såsom jag
hoppas — upphöjt till lag, till ett verkligt glädjeämne, så är det
givet, att man därvid först tänker på de omedelbara följder, för¬
slaget kommer att ha. Man tänker först på vad som i dag så
väl och vältaligt i den delen har framhållits: den förbättring
Onsdagen den 21 maj.
99 Nr 34.
uti de nu till följd av ålder eller invaliditet illa ställdas villkor,
som förslaget kommer att medföra. Och den glädje, som detta
kommer att sprida, är nog icke ringa. Men vi böra också tänka
på, att genom detta förslags antagande det stora och avgörande
steget hos oss tagits till ett fortgående på de socialreformato¬
riska vägarna. Det är visserligen sant, att detta icke är den
första sociala reform, till vilken den svenska Riksdagen ger sitt
bifall. Men när man jämför denna uti betydelse och omfattning
med vad som förut blifvit gjort, då måste man dock säga, att
de förra mera haft karaktären av förberedelser, som icke på
långt när kunna likställas med det förslag, vilket nu är i fråga.
Den svenska Riksdagen har hittills icke haft före någon reform
på det sociala området, vilken i anseende till storhet och bety¬
delse egentligen kan ställas uti första ledet av de frågor, som
Riksdagen ända sedan år 1865 haft sig förelagda. Men denna
fråga är av den omfattningen, att de spörsmål alltifrån samma
tidpunkt, vilka Riksdagen haft att pröva och som skulle kunna
jämföras med denna, de kunna nog, såsom man säger, räknas
på fingrarna, ja, kanske på mindre än den ena handens fingrar.
Det är givet, att detta skall ha en enande och lyftande verkan
på vårt folk. Och en sådan verkan tror jag alldeles särskilt
skall inställa sig just därför, att försäkringen fått karaktären av
eu folkförsäkring och icke blott av en klassförsäkring. Enande
kommer förslaget också att verka på ett annat sätt, nämligen
genom det arbete, som det över hela landet pålägger alla kom¬
muner för att gemensamt verka till ett stort socialt mål. Och
enande är slutligen frågan även genom det sätt, varpå den blivit
befrämjad.
Då jag är inne på den sidan av saken, vill jag även tillåta
mig att något betrakta och uttala mig om det förberedande ar¬
bete, som ligger till grund för det nuvarande förslaget.
Utskottets ärade ordförande yttrade på förmiddagen något
om den kommitté, som haft denna fråga sig anförtrodd. Han
antydde, att några anmärkningar mot dess sammansättning på
sin tid kanske hade gjorts. Om så är, tror jag, att han såsom
den mest ansvarige för denna sammansättning med skäl kan
taga dylika anmärkningar med stort lugn, ty jag föreställer mig,
att en opartisk betraktare måste medgiva, att denna kommitté
erhöll en sällspord; lycklig sammansättning både med hänsyn till
att den inneslöt representanter från olika områden i samhället
och med hänsyn till att den ägde representanter från olika po¬
litiska strömningar. Det må också vara mig tillåtet att till
denna kommitté för det efter min uppfattning icke blott synner¬
ligen krävande och trägna arbete den haft, utan även för det
gedigna resultat, som därav föreligger, frambära en varm tack¬
samhet. Jag gör det, ingen av kommitténs ledamöter glömd,
men en, nämligen dess ordförande, regeringsrådet Lindstedt,
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Nr 34. 100
Onsdagen den 21 maj.
Lagförslag
om allmän
pensions-
försäkring.
(Forts.)
nämnd, ty även jag skulle önska att få giva ett särskilt uttryck
av erkänsla för den ovanliga energi, det sakkunniga arbete och
icke minst för den stora och sällsynta uppfinningsförmåga lian
visat, då det gällt att övervinna svårighet efter svårighet.
Då nu regeringen efter den överarbetning, som den från
sin ståndpunkt givit förslaget, framlade detsamma för Riksdagen,
är det givet, att detta var med känslor av rätt stor ovisshet om
bur förslaget skulle mottagas. Vi fingo emellertid omedelbar¬
ligen eu stor anledning till tillfredsställelse, då vi erforo, huru
alla partier visade sig uppskatta frågans utomordentliga bety¬
delse och storhet genom att uti det särskilda utskott, som skulle
få frågan sig anförtrodd, insätta några av sina yppersta och
mest betrodda män. Även till utskottet vill jag tillåta mig
framföra ett varmt tack för det arbete utskottet ägnat frågan,
och jag gör det på samma sätt som nyss, då jag sade: ingen
glömd. Men en ber jag att få nämna särskilt, nämligen ut¬
skottets ärade ordförande. Jag är förvissad, att ingen skall jäva
mina ord, då jag säger, att det helt visst på honom mer än på
någon annan har berott, att förslaget nu föreligger, uppburet
av ett så enigt utskott, som fallet är. Och hans förtjänst i detta
avseende blir icke mindre, därför att utskottet inneslöt så många
stora män, ty det är ett faktum, att de stora männen kanske
icke alltid äro lika lätthanterliga som de, som äro av en mera
lagom storhet.
Det förslag, över vilket kammaren nu snart går att besluta,
är — jag har redan sagt det — av eu sällsynt stor räckvidd,
och det skall hava även den betydelsen att på alla områden,
där reformer förberedas inom vårt folk, väcka en känsla av tack¬
samhet och eu känsla av förpliktelser till nya kraftiga ansträng¬
ningar. Jag tänker därvid alldeles företrädesvis på dem, som
hava utredningen om förändringar i vårt försvarsväsende sig
anförtrodd, och jag känner den övertygelsen, att det skall bliva
möjligt att, sedan denna Riksdag avhjälpt de största och mest
framträdande bristerna i vårt inre försvar, nästa Riksdag skall
kunna få på sin lott att avhjälpa de största och mest framträ¬
dande bristerna i vårt yttre försvar. Och därmed, herr talman,
skall jag be att få hemställa om kammarens bifall till detta
stora, förslag och att på samma gång få uttala den förhopp¬
ningen — och den förmodar jag delas av alla, motståndare så¬
väl som vänner till förslaget — att beslutet måtte ske i eu lyck¬
lig stund för land och folk.
Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade
herr talmannen, att beträffande förevarande paragraf yrkats,
dels att densamma skulle godkännas, dels ock att förslaget i
denna del skulle avslås.
Onsdagen den 21 maj.
101 Nr 34.
Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet
med dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på
paragrafens godkännande vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades
och anslogs eu så lydande omröstningsproposition:
Den, som godkänner 1 § av särskilda utskottets i punkten
1 av utlåtandet nr 1 framställda lagförslag, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, avslås förslaget i denna del.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 111;
Nej — 28.
2-5 §§.
Godkändes.
6 §■
Ifrågavarande paragraf hade följande lydelse:
(i Kungl. Maj:ts förslag:)
Pensions årliga belopp ut¬
gör trettio procent av de erlagda
pensionsavgifternas sammanlag¬
da belopp.
Därjämte utgår av allmänna
medel ett tillägg till pensionen
för pensionstagare, som är till
arbete varaktigt oförmögen och
vilkens årsinkomst ej uppgår
för man till 300 och för kvinna
till 250 kronor.
(i utskottets förslag:)
Pensions årliga belopp ut¬
gör för man trettio och för kvinna
tjugofyra procent av de erlag¬
da pensionsavgifternas samman¬
lagda belopp.
Därjämte utgår av allmänna
medel ett tillägg till pensionen
för pensionstagare, som är till
arbete varaktigt oförmögen och
vilkens årsinkomst ej uppgår
för man till 300 och för kvinna
till 280 kronor.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Nr 34.
102
Onsdagen den 21 maj.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
(i utskottets förslag:)
Pensionstillägget utgör för
år räknat i fråga om pensions-
tagare, som ej åtnjuter någon
inkomst, för man 150 och för
kvinna 125 kronor, och i fråga
om pensionstagare, som åtnjuter
inkomst, nämnda belopp med
avdrag av halva årsinkomsten.
För varje år, för vilket endera av
de i 4 § stadgade pensionsavgif¬
ter av åtta eller tretton kronor
blivit erlagd, höjes pensionstill-
lägget med en procent.
För pensionsberättigad änk¬
ling, änka eller annan ogift
kvinna, som är till arbete var¬
aktigt oförmögen och har att för¬
sörja ett eller flera egna barn un¬
der femton år, ökas pensionen,
därest årsinkomsten ej uppgår
till 300 kronor för man och 250
kronor för kvinna jämte 120 kro¬
nor för varje barn, med särskilt
pensionstillägg för barnen. Be¬
loppet av sådant pensionstillägg
utgör 60 kronor för varje barn,
där årsinkomsten ej överstiger
300 kronor för man och 250
kronor kvinna, samt, där årsin¬
komsten överstiger nämnda be¬
lopp, 60 kronor för varje barn
med avdrag av hälften av det
belopp, varmed årsinkomsten över¬
stiger 300 kronor för man och
250 kronor för kvinna.
(i Kungl. Maj:ts förslag:)
Pensionstillägget utgör för
år räknat i fråga om pensions¬
tagare, som ej åtnjuter någon
inkomst eller vilkens årsinkomst
ej överstiger 50 kronor, för man
150 och för kvinna 140 kronor,
och i fråga om pensionstagare,
vilkens årsinkomst överstiger 50
kronor, för man 150 och för
kvinna 140 kronor med avdrag
av halva årsinkomsten.
Uppgår pensionstagarens årsin¬
komst till 50 men icke Ull 100
kronor, sker dock avdrag allenast
med det belopp, varmed årsin¬
komsten överstiger 50 kronor.
Därjämte höjes pensionstill-
lägget med 0,08 procent för varje
krona av erlagdapensionsavgifter ;
dock att sådan höjning må äga
rum allenast med hänsyn till
pensionsavgift, som jämlikt 14
eller 15 § blivit tillfullo erlagd.
Vid förevarande paragraf hade reservation avgivits av herr
Eriksson i Grängesberg med yrkande om bifall till herrar Lind¬
hagens och Hellbergs i Lycksele motion nr 319, vari hemställts:
att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla att till de
uppdrag om utredning angående barns rätt gentemot försumliga
försörjare, som redan givits fattigvårdslagstiftningskommittén och
lagberedningen, desamma även måtte få i uppdrag att inkomma
med utredning angående sådan lagstiftning, varigenom för barn
till ogift moder, övergiven och frånskild hustru bidrag till under¬
håll måtte utbetalas av det allmänna, utan att ett hänvändande
Onsdagen den 21 maj.
103 Nr 34.
för att erhålla sådant bidrag behövde ske genom fattigvården
och utan att det av mottagaren erhållna bidraget ansåges såsom
erhållen fattighjälp.
Herr Berglund, Jan Erik: Herr talman! Jag har till
det lagförslag, som här föreligger, icke framställt något ändrings-
yrkande. Däremot har jag i två motioner hemställt, att Riks¬
dagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning dels
om åtgärder till förebyggande av invaliditet, till vilket jag i annat
sammanhang återkommer, och dels om att giva fattigvårdslag-
stiftningskommittén och lagberedningen uppdrag att inkomma
med utredning angående sådan lagstiftning, varigenom för barn
till ogift moder, övergiven och frånskild hustru, bidrag till un¬
derhåll utbetalas av det allmänna, utan att ett hänvändande för
att erhålla sådant bidrag behöver ske genom fattigvården och
utan att det av mottagaren erhållna bidraget anses såsom er¬
hållen fattighjälp.
I fråga om att giva fattigvårdslagstiftningskommittén och
lagberedningen det utvidgade uppdrag jag här motionerat om,
nämligen att utreda och framlägga förslag till lagstiftning mot
försumliga försörjare, kan jag ganska väl förstå, att utskottet
icke skulle komma att ägna denna fråga så stor uppmärksamhet,
i synnerhet sedan utskottet enats om att låta frågan om barn¬
pensionering helt utgå ur lagen, varigenom denna fråga egent¬
ligen har förlorat den grund den hade att vila på enligt Kungl.
Maj:ts förslag.
Emellertid måste jag beklaga, att vi icke här i Sverige lik¬
som i våra grannländer för länge sedan fått till stånd en ali-
mentationslagstiftning. Det är upprörande att tänka sig, med
vilken ansvarslöshet barn sättas ut i världen, ja, hur män av
alla klasser till och med skryta över hur många kvinnor de er¬
övrat, utan att taga den minsta hänsyn till de oskyldiga barn,
som bliva följden.
Mödrarna hava större ansvarskänsla än männen, men hur
ofta tvingar icke ekonomien dem att lämna ifrån sig barnen
just vid den tid, då moder och barn bäst behövde vara tillsam¬
mans.
Lagar, som skydda barnens rätt till försörjning på ett effek¬
tivare sätt än i Sverige, äro antagna i såväl Danmark som Norge,
och förslag härom är utarbetat och framlagt även i Finland.
Av här uppräknade länder har Norge den äldsta lagstift¬
ningen på detta område, ehuru lagen ända till senare år varit
tämligen otillfredsställande. Först 1892 stadfästes lag om under¬
hållsbidrag för barn, vilkas föräldrar icke ingått äktenskap.
I Norge kan underhållsbidrag för barn utkrävas genom ut¬
mätning. Fordran kan även framställas att arbetsgivare skola
innehålla lönen. Om den bidragsskyldige vill utvandra utan att
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Nr 34. 104
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Onsdagen den 21 maj.
ställa säkerhet för sig, kan polisen neka honom att resa samt
lägga beslag på hans egendom. För uraktlåtenhet att betala
kan till och med fadern insättas å tvångsanstalt.
I Danmark är lagen av 1908 ganska effektiv. Den lägger
på samhället plikten att i vissa fall utbetala bidrag till utom
äktenskapet födda barn, som samhället genom sina organ sedan
utkräver av den försumliga försörjaren. Redan innan barnet är
fött, kan modern, försedd med läkare- eller barnmorskeintyg,
vända sig till myndigheterna med sitt krav mot fadern.
En man, som är pliktig lämna bidrag, skall göra anmälan
om flyttning. Underlåtes detta, straffas han med böter. Om han
haft för avsikt att undandraga sig bidragsplikten, kan han dömas
till fängelse eller tvångsarbete. Även i Danmark kan försörj-
ningspliktigs avlöning innehållas.
Under detta år har i Danmark en ytterligare revision av
lagen företagits.
I Finland innehåller även det där framlagda förslaget effek¬
tiva bestämmelser, men som detta ännu icke är lag, skall jag
icke yttra mig därom.
Jag skall icke längre uppehålla mig vid exempel från ut¬
landet. Jag vill endast framställa eu vädjan till denna kammare
att beakta det behj ärtans värda, som ligger i hela denna tanke,
att genom lag skydda såväl barnets som moderns rätt. Det är
klart, att samhället även för detta ändamål får ikläda sig ut¬
gifter, då det icke lär bliva möjligt att få tillbaka allt av de
försörjningspliktiga, men här om någonsin torde det utlagda
kapitalet giva god ränta. Det giver modern och framför allt
barnet i dess uppväxtår känsla av hemortsrätt i eget land, där
deras rätt till livsuppehälle icke längre skulle betraktas som en
allmosa.
Till sist vill jag anföra några ord, som yttrats av en magi¬
stratsperson i Köpenhamn.
Flan slutar sitt försvar för den nya alimentationslagen med
följande ord: »det är tvärtom behov av eu vidare utveckling till
fördel för synpunkten: barnets rätt såsom självständigt rätts¬
subjekt. Och det skulle vara oförsvarligt att vända tillbaka till
allmoseprincipen. Jag kan icke tillbakahålla den anmärkningen,
att varje förnuftig social lagstiftning bör sträva emot att undgå
allmosorna, antingen dessa utdelas genom fattigvård, välgörande
föreningar eller hjälpkassor. Det demoraliserande vid en all-
moselagstiftning ligger icke i första hand däri, om hjälpen med¬
för fattighjälps verkan, men i att dessa lagar icke sätta några
bestämda gränser. Alimentationslagarna giva bestämda rättig¬
heter. Mottagandet av sådan hjälp kännes på ett helt annat
sätt av den behövande. Den styrker snarare hans självkänsla,
hans tro på eget värde, och gör honom i alla fall icke till eu
ödmjuk tiggare eller till en lögnare.»
Onsdagen den 21 maj.
105 Jfr 34.
Herr talman! Då en reservation, som avser bifall till min
motion, är avgiven av herr Bernhard Eriksson, anhåller jag att
få yrka bifall till denna.
Greve Hamilton, Hugo: Jag skall inskränka mig till att
på de skäl, som av särskilda utskottet anförts, yrka avslag på
reservationen och bifall till utskottets förslag.
Herr Steffen: Herr talman! Det synes mig, att den av
herr Eriksson i Grängesberg begärda utredningen måste bliva
av synnerlig betydelse för lösningen av barnpensionsfrågan. Det
skulle enligt min mening påskynda lösningen framdeles av denna
viktiga fråga, att den av herr Eriksson påyrkade utredningen
blir gjord. Jag ber därför att få instämma i det nyss av herr
Berglund gjorda yrkandet.
Efter härmed slutad överläggning godkändes nu den före¬
dragna paragrafen.
Sedermera yttrade herr talmannen, att vid förevarande para¬
graf även vore yrkat, av herr Berglund, Jan Erik, att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades i den av herr Eriksson
i Grängesberg vid paragrafen avgivna reservationen.
Härpå avslogs ifrågavarande yrkande.
7-12 §§.
Godkändes.
13 §.
Föreliggande paragraf lydde på följande sätt:
Den avgift av tre kronor om året, som skall av envar
avgiftspliktig erläggas, uppbäres av den kommun, där den avgifts-
pliktige är mantalsskriven. Uppbörden ombesörjes av den myn¬
dighet inom kommunen, som förrättar uppbörden av kommunal-
utskylderna.
(i Kungl. Maj:ts förslag:)
De pensionsavgifter av fem
och tio kronor, som enligt 4 §
åligga vissa avgiftspliktiga, debi¬
teras och uppbäras i samband
med kronoutskylderna.
(i utskottets förslag:)
De pensionsavgifter av två,
fem och tio kronor, som enligt
4 § åligga vissa avgiftspliktiga,
debiteras och uppbäras i sam¬
band med kronoutskylderna.
Där så skäligt prövas, äger Konungen för viss kommun
förordna, att jämväl uppbörden av de i första stycket av denna
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Nr M.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
106 Onsdagen den 21 maj.
§ omförmälda avgifter skall verkställas i samband med krono-
uppbörden.
Herr Rooth: Den brådska, varmed det föreliggande lagför¬
slaget i så anmärkningsvärt hög grad behandlats, har haft till
följd, att detsamma i åtskilliga avseenden lider av betänkliga
brister. Jag skall vid detta tillfälle anhålla att huvudsakligen
få göra några anmärkningar beträffande de delar av lagförslaget,
som angå pensionsavgifternas debitering och uppbörd.
Enligt lagförslaget skall mantalsskrivningsförrättaren varje
år, sedan mantalslängden blivit i stadgad ordning justerad, upp¬
göra förteckning över de i mantalslängden upptagna personer,
som vid årets början uppnått 15, men icke 66 års ålder. Denna
förteckning, som skall angiva personernas fullständiga namn,
födelseår och dag, civilstånd, yrke samt bostad, tillställes taxe¬
ringsnämndens ordförande samtidigt med den justerade mantals¬
längden. Härvid är att märka, att mantalslängden, enligt nu
gällande bestämmelser, föreligger justerad tidigast den 15 mars
samt att längden skall avgå till taxeringsnämnden senast den
20 i samma månad. Berörda förteckning, som i ett medelstort
fögderi kommer att upptaga minst 250 ark, skulle sålunda utskrivas
och kollationeras på en tid av endast fem dagar. Detta innebär
tydligen en ren omöjlighet. Då mantalslängden måste vara den
handling, som lägges till grund för ovannämnda förteckning,
erfordras, att mantalslängden erhåller en helt annan uppställning,
äu som nu är förhållandet. Yarje avgiftspliktig person bör så¬
lunda med sitt fullständiga namn, födelseår och dag, civilstånd
och yrke upptagas å särskild rad. Därjämte torde det, till före¬
kommande av misstag, bliva nödigt att även på annat sätt iden¬
tifiera personerna, och detta kommer givetvis att medföra än
ytterligare arbete. Härav måste bliva följden, att mantalslängden,
som för närvarande i ett medelstort fögderi upptager omkring
1,200 ark, kommer att omfatta omkring 2,400 ark, ävensom att
den för mantalsskrivningarna nu tillmätta tiden bliver alldeles
otillräcklig.
Vidare skulle själva debiteringsarbetet, enligt lagförslaget,
i den mån detsamma icke pålagts kommunalmyndigheterna,
verkställas av taxeringsmyndigheterna och kronans uppbördsman.
Angående pensionsavgifternas erläggande föreslås, att uppbörden
av den gemensamma pensionsavgiften skall ombesörjas av de
kommunala myndigheterna, varemot övriga avgifter skola debi¬
teras och uppbäras i sammanhang med kronoskatten.
Några giltiga skäl för att detta bestyr skall handhavas av
tvenne olika myndigheter synas mig icke föreligga. Det måste
vara av stor vikt, att denna högst betydliga uppbörd och redo¬
visning lägges så, att det bliver reda och ordning i det hela.
107 Nr 34.
Onsdagen den 21 maj.
Om uppbörden i sin helhet verkställes i samband med krono- Lagförslag
uppbörden, kommer redogörarnes antal att nedgå till omkring -™™1
Vio av vad som i lagen föreslås. Åtskilliga länsstyrelser hava försäkring.
också förordat en sådan anordning. Kommerskollegium har i (Forts.)
detta avseende gjort följande uttalande: »Det vill förefalla kol¬
legium, som med det av kommittérade föreslagna systemet eu
både enklare och naturligare lösning av uppbördsfrågan skulle
vinnas, om det stadgades, att debiteringen och uppbörden av
samtliga avgifter till pensionsförsäkringen skedde i samband
med den vanliga kronouppbörden, i all synnerhet som flertalet
avgiftspliktiga redan förut äro upptagna i kronodebetsedlarna.
Någon ändring med avseende å den kommunerna ålagda ansvars-
skyldigheten i fråga om grundavgifterna behövde härigenom icke
ske. Efter slutad uppbörd hade respektive kommuner endast
att direkt till pensionsverket inbetala de felande avgifterna.»
Det antages, att 2,600,000 personer böra komma under den
obligatoriska försäkringen. Huruvida eller i vad mån det oer¬
hörda och särdeles maktpåliggande arbetet med registerföring
av detta stora antal personer samt debiteringen och uppbörden
av dem åliggande avgifter lämpligen kan åläggas nuvarande
statliga och kommunala myndigheter hade måhända även bort
göras till föremål för en något mera ingående och sakkunnig
utredning. Det ökade arbete, som härigenom tillskyndas man-
talsskrivningsförrättarna, kommer att upptaga en tid av minst
3 å 4 månader. Det är min plikt att säga ifrån, att för dessa
tjänstemän, som redan nu äro synnerligen hårt ansträngda, är
denna sak högst betänklig.
I detta sammanhang anser jag mig böra uttala den mening,
att det, för åstadkommande av reda och enkelhet, hade varit
önskvärt, att de delar av nu ifrågavarande lag, som avse dess
tillämpning, blivit sammanförda i en särskild förordning.
Slutligen har jag icke heller velat lämna oanmärkt, hurusom
flera av de nu föreslagna bestämmelserna komma i strid med
gällande föreskrifter i mantalsskrivningsförordningen, skattela¬
garna och uppbördsreglementet, vilka föreskrifter alltså hade
bort i sammanhang härmed ändras.
På grund av vad jag nu anfört, hade jag egentligen bort
yrka återremiss till utskottet för förnyad behandling av frågan
i de av mig anmärkta hänseenden. Men då jag naturligtvis i
det skick frågan ligger är medveten om, att ett dylikt yrkande
skulle bliva utan resultat, har jag ansett mig böra stanna vid
att till protokollet få antecknade de anmärkningar och önskemål,
som jag nu tillåtit mig framhålla.
Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter förevarande
paragraf godkändes.
Nr 34. 108
Onsdagen den 21 maj.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
18 §.
14—17 §§.
Godkändes.
Denna paragraf lydde:
Innehar avgiftspliktig vid tid, då pensionsavgift skall av
honom erläggas, tjänst eller arbetsanställning hos arbetsgivare,
och varder avgiften för den avgiftspliktige erlagd av arbets¬
givaren, äger denne, mot avlämnande till den avgiftspliktige av
bevis om avgiftens erläggande, av honom tillkommande kontant
avlöning till ersättning för sitt utlägg innehålla det erlagda
beloppet.
Har ersättningen ej sålunda uttagits inom sex månader efter
det avgiften av arbetsgivaren erlagts, är all rätt till ersättning
förfallen.
Vid föreliggande paragraf hade reservation avgivits av herr
Eriksson i Grängesberg med hemställan om bifall till i herr
Rydéns m. fl. motion nr 304 framställda yrkande:
att Riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning och därpå grundat förslag till sådana bestämmelser i
lagen om allmän pensionsförsäkring, varigenom arbetsgivares
skyldighet att med skäligt belopp bidraga till sina arbetares pen¬
sionering på ett lämpligt sätt reglerades.
Herr Steffen: Herr talman! Jag ber att få hemställa om
bifall till herr Erikssons i Grängesberg reservation vid denna
paragraf, i vilken reservation han hemställer om utredning och
förslag, beträffande arbetsgivares skyldighet att med skäligt be¬
lopp bidraga till sina arbetares pensionering.
Greve Hamilton, Hugo: Med åberopande av de skäl, som
av utskottet anförts, ber jag att få yrka avslag på motionen.
Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter förevarande
paragraf godkändes.
Sedermera yttrade herr talmannen, att under överläggningen
beträffande föreliggande paragraf jämväl yrkats, att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades i den av herr Eriks¬
son i Grängesberg i paragrafen anförda reservationen.
Härpå avslog kammaren berörda yrkande.
Onsdagen den 21 maj.
109 Tfr 34.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Ifrågavarande paragraf hade denna lydelse:
(i Kungl. Maj:ts förslag:)
Den, som efter fyllda fem¬
ton år bliver till arbete var¬
aktigt oförmögen, men för vil¬
ken avgifter till erhållande av
pension icke blivit erlagda, även¬
som den, vilken vid nämnda
ålder redan är varaktigt arbets-
oförmögen, äger erhålla under¬
stöd under villkor och med be¬
lopp, som angående pensions¬
tillägg är i 6 § stadgat.
Änkling, änka eller annan
ogift kvinna, som är till arbete
varaktigt oförmögen men icke be¬
rättigad till pension och vilken
har att försörja ett eller flera
egna barn under femton år, äger
erhålla understöd under villkor
och med belopp, som i 6 § är
stadgat angående pensionstillägg
för barn.
Beträffande understöd, var¬
om ovan sägs, gäller även i öv¬
rigt i tillämpliga delar vad i
denna lag är föreskrivet om
pensionstillägg och om kostna¬
den för dess bestridande samt
om ansökning rörande pension
och om pensions utbetalande.
Herr Östberg, Gustaf Fredrik: Under åberopande av
vad jag anfört under principdebatten ber jag att få yrka avslag
på den nu föredragna paragrafen.
Greve Hamilton, Hugo: Såsom den siste ärade talaren redan
framhållit, har denna fråga debatterats under förmiddagsdebatten.
(i utskottets förslag:)
Den, som efter fyllda fem¬
ton år bliver till arbete varak¬
tigt oförmögen, men för vilken
avgifter till erhållande av pen¬
sion icke blivit erlagda, även¬
som den, vilken vid nämnda ål¬
der redan är varaktigt arbets-
oförmögen, äger erhålla under¬
stöd under villkor och med be¬
lopp, som angående pensions¬
tillägg är i 6 § stadgat. Be¬
träffande sådant understöd gäl¬
ler även i övrigt i tillämpliga
delar vad i denna lag är före¬
skrivet om pensionstillägg och
om kostnaden för dess bestri¬
dande samt om ansökning rö¬
rande pension och om pensions
utbetalande.
19-32 §§. ■
Godkändes.
33 §.
Nr 84.
no
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Onsdagen den 21' maj.
Jag kan också därför hänföra mig till vad jag då yttrade, och
ber jag att få framhålla för kammaren, att det torde vara högst
betänkligt, om detta stycke skulle uteslutas ur lagen.
Jag ber att få yrka bifall till paragrafen.
Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt fram¬
ställda yrkanden gjordes propositioner, först på godkännande av
nu föredragna paragraf samt vidare därpå att förslaget i denna
del skulle avslås; och förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.
34—36 §§.
Godkändes.
37 §.
Denna paragraf lydde sålunda:
(i Kung!. Maj:ts förslag:)
Denna lag skall träda i
kraft den 1 januari 1914; dock
att rätt till understöd enligt 33
§ ej tillkommer den, som då
fyllt sextio år, ej heller den,
som då fyllt femton år och är
till arbete varaktigt oförmögen
samt år 1913 under samman¬
lagt mer än fyra månader åt¬
njutit full försörjning av fattig¬
vården, välgörenhetsinrättningar
eller enskilda personer.
(i utskottets förslag:)
Denna lag skall träda i
kraft den 1 januari 1914; dock
att 3, 19—38 samt 36 ,§§ skola
i tillämpliga delar lända till
efterrättelse från och med den 1
september 1913.
Rätt till understöd enligt
33 § tillkommer ej den, som vid
tiden för lagens ikraftträdande
fyllt sextiosju år, och ej heller
den, som då fyllt femton år och
är till arbete varaktigt oför¬
mögen samt år 1913 under
sammanlagt mer än fyra må¬
nader åtnjutit full försörjning av
fattigvården, välgörenhetsinrätt¬
ningar eller enskilda personer.
För dem, som före utgången
av år 1918 förvärvat rätt till
pensionstillägg eller understöd el¬
ler till ökning därav, bestämmas
beloppen av pensionstillägg, un¬
derstöd och ökning till följande
procent av eljest stadgade belopp,
nämligen
Onsdagen den 21 maj.
111 Nr 84.
(i Kungl. Maj:ts förslag:)
För den, som vid lagens
ikraftträdande fyllt aderton år,
skall den pension eller del där¬
av, som jämlikt 6 § första styc¬
ket beräknas till viss procent
av erlagda pensionsavgifter, ut¬
gå med följande procent av
dessa avgifters sammanlagda be¬
lopp, nämligen,
för den,
som
|
fyllt IS,
|
men
|
icke
|
25
|
är
|
med 29 procent
|
.
|
» 25,
|
»
|
■
|
30
|
•
|
» 28
|
.
|
» 30,
|
»
|
.
|
35
|
.
|
» 27
|
■
|
» 35,
|
.
|
»
|
40
|
■
|
» 26
|
»
|
» 40,
|
.
|
•
|
45
|
»
|
» 25
|
»
|
» 45,
|
*
|
■
|
50
|
»
|
» 24
|
.
|
» 50,
|
•
|
•
|
55
|
.
|
> 23
|
«
|
» 55,
|
.
|
.
|
60
|
>
|
» 22
|
»
|
• 60 .
|
|
|
|
|
....... 21
|
(i utskottets förslag:)
för dem,
som under år 1914 förvärvat sådan rätt, till 50 °/o
> » » 1915 » » » » 60»
» » » 1916 » » » » 70 »
» » » 1917 » » » » 80 »
» » » 1918 * » » » 90 »
För den, som vid lagens
ikraftträdande fyllt tjugofem år,
skall den pension eller del där¬
av, som jämlikt 6 § första styc¬
ket eljest skolat beräknas för
man till trettio och för kvinna
till tjugofyra procent av er¬
lagda pensionsavgifter, i stället
utgå med följande procent av
dessa avgifter nämligen
för man,
som fyllt 25, men icke 30 år, med 271/» procent
» » 30, > » 35 » » 25
> » 35, » » 45 » » 22xh *
» >45 år..................... »20 »
och för kvinna,
som fyllt 25, men icke 30 år, med 22 procent
» > 30, > » 35 » »20 »
» > 35, » » 45 » >18 >
> * 45 år ..................... » 16
Den ökade kostnad, som av denna bestämmelse föranledes,
bestrides av statsmedel.
Herr Bydén m. fl. hade i sin motion påyrkat sådan ändring
av dessa bestämmelser, att från lagens tillämpning skulle ute¬
slutas allenast de, som fyllt 67 år och åtnjöte full försörjning
av fattigvård, välgörenhetsinrättningar eller enskilda samt de in¬
valider mellan 15 och 67 år som vore fullt försörjda av fattig¬
vård, välgörenhetsinrättningar eller av vissa i ekonomiskt hän¬
seende bättre ställda försörjningspliktiga enskilde.
Reservation hade vid föreliggande paragraf avgivits av herrar
Thorsson och Eriksson i Grängesberg, vilka inom utskottet yr¬
kat bifall till det i herr Rydéns m. fl. motion framställda för¬
slag till övergångsbestämmelser.
Herr Berglund, Jan Erik: Herr talman! Jag har, såsom
jag nämnde förut, icke något ändringsyrkande att framställa
rörande den nu antagna lagen. Mitt yrkande gäller endast eu
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Nr 34. 112
Onsdagen den 21 maj.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Ports.)
skrivelse, och jag ber att i den punkten få taga kammarens tid
i anspråk ännu några minuter. Det gäller åtgärder till före¬
byggande av invaliditet.
Härom uttalar utskottet i sin motivering på sidan 51 den
meningen i likhet med motionärerna, att de i förslagen åsyftade
åtgärder, varigenom en förebyggande sjukvård i anslutning till
pensioneringen kunde åvägabringas, måste anses såsom mycket
betydelsefulla, men trots denna mening kommer utskottet till
samma uppfattning som departementschefen, att frågan om dy¬
lika åtgärders vidtagande lämpligen bör upptagas först då för¬
säkringen någon tid varit i verksamhet och nödig erfarenhet
vunnits rörande de anordningar i detta syfte, som kunna befin¬
nas bäst anpassade för vårt land.
I vad det gäller användande av försäkringsfondens avkast¬
ning i här avsett syfte, skall detta icke kunna gå för sig, därför
att medlen skola tagas i anspråk för täckande av kostnaden för
avgiftspensionerna.
Innan jag väckte min motion, gjorde jag mig underrättad
om hur det är ställt i vårt land i fråga om bekämpande av
tuberkulosen.
Enligt Nationalföreningens mot tuberkulos kvartalsskrift
nr 4 för 1912 funnos i hela riket 1,948 sjukplatser för tuber¬
kulospatienter. I procent av folkmängden utgör det endast 0,35
pro mille. Som jämförelse vill jag nämna, att man i Stockholms
stad uppnått eu siffra av 1,84. Enligt uppgift, som jag fått å
tuberkulosföreningens expedition, skall det minsta behovet för
hela riket vara en sjukplats för 1,000 innevånare. Enligt denna
beräkning skulle vi behöva cirka 5,600 sjukplatser. Det finns
som jag nyss nämnt cirka 2,000, återstår att anskaffa 3,600
platser.
En känd läkare yttrade till mig, att om vi kunde åstad¬
komma detta antal sjukplatser, skulle tuberkulosen på några
decennier vara blott ett hemskt minne, ty sedan man kommit så
långt, att man kan taga emot de sjuka på ett så tidigt stadium,
att de icke behöva gå som smittospridare, då kommer sjukdomen
att ganska hastigt försvinna.
Vi ha för övrigt redan en utredning om tuberkulosens be¬
kämpande gjord i vårt land av en av Kungl. Maj:t den 20 ok¬
tober 1905 tillsatt kommitté, vilken i juli 1907 avgav ett enligt
min mening förtjänstfullt arbete.
■lag vill här endast anföra ett brottst3mke av vad en specia¬
list på försäkringsområdet yttrar om förhållandet i Tyskland, vil¬
ket kommittén bär intagit. lian relaterar först de olika obliga¬
toriska försäkringsformerna och redogör för vad dessa var för
sig gjort i kampen mot tuberkulosen samt fortsätter därefter:
Vad sålunda sjukförsäkringsanstalterna åstadkommit i stri¬
den mot tuberkulos överträffas vida av invalidförsäkringsanstal-
Onsdagen den 21 maj. 113
ternas arbete på detta område. Enligt försäkringslagen hava
dessa rättighet — icke skyldighet — att åtaga sig de försäkrades
behandling, försåvitt man såsom följd av deras sjukdom kan
frukta uppkomsten av oförmåga till arbete, som kan ligga till
grund för anspråk på invaliditetspension. Styrelsen för försäk-
ringsanstalten i hansestäderna, eu av de största i Tyskland, in¬
såg snart den stora fara, som hotade invalidförsäkringen genom
tuberkulosen, i det att utgifterna för en sådan sjukdom, som
sträcker sig över ett antal år, snart skulle komma att stegras
oerhört. Av manliga industriarbetare intill 35 års ålder, vilka
erhållit invaliditetspension, lida nämligen över hälften av lungsot.
Anstalten övertog därför behandlingen av de försäkrade redan
från sjukdomens början, mot det att sjukkassorna till densamma
överlämnade det lagstadgade bidrag, som de eljest skulle låtit
utgå till de försäkrade. Men ej nog härmed, den utsträckte
också behandlingen till de mot invaliditet försäkrade, som ej
voro medlemmar i sjukkassor, trots det, att den här hade att
bära alla kostnaderna. Det uträknades, att kostnaderna för de
sjukas behandling skulle till fullo ersättas genom minskad inva¬
liditetsersättning. Så småningom skulle också på detta sätt tu¬
berkulosens utbredning komma att minskas och således anstal¬
ternas utgifter ännu mera nedgå.
Sådan var uppfattningen i Tyskland redan för 8 år sedan.
Att den icke sedan dess ändrats, synes mig vara bevisat däri¬
genom, att för närvarande behandlas årligen 100,000 försäkrade,
och den årliga summan härför uppgår till över 25,000,000 mark,
huvudsakligast i kampen mot tuberkulosen.
Som jag i min motion framhåller, har i den engelska sjuk-
oclr invaliditetsförsäkringslagen av 1911 stor vikt lagts på be¬
kämpande av tuberkulosen och andra dylika sjukdomar. I det
nyligen avgivna förslaget till invaliditets- och ålderdomsförsäk-
ring i Norge upptagas även bestämmelser angående förebyg¬
gande av invaliditet. I yttranden till de sakkumiigas förslag,
som avgivits av kommerskollegium, riksförsäkringsanstalten och
svenska fattigvårdsförbundets arbetsutskott, framhålles även nöd¬
vändigheten av åtgärder, avseende att förebygga invaliditet. Om
så ej sker, säger fattigvårdsförbundets arbetsutskott, riskerar man
ej allenast att öka det allmännas kostnader för försäkringen,
utan även att onödigtvis kvarhålla personer, vilka genom lämp¬
lig behandling åter kunna bliva arbetsdugliga, i eu för samhället
tärande och för dem olycklig belägenhet. I motionen har jag
även berört andra sjukdomar, såsom kräfta, syfilis och barn¬
förlamning, vilka var för sig kunna vara viktiga nog ur för-
säkringssynpunkt, men anser jag tuberkulosen vara den ojäm¬
förligt viktigare, varför jag ej i detta sammanhang skall yttra
mig om de övriga.
Till sist endast några ord till utskottet. Jag är tacksam för
Första kammarens protokoll 1913. Nr 34. 8
Nr 34.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Nr 34.
114
Onsdagen den 21 maj.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Ports.)
det goda resultat, till vilket det har kommit. Min uppfattning är,
att denna lag skall bliva till välsignelse för många fattiga i vårt
land. Endast då det gäller min egen motion, kan jag icke gilla
det resultat, vartill det kommit, och ändå har även den fått en
ganska välvillig behandling.
Enligt mitt förmenande är det icke någon anledning för
oss att gå till väga i förevarande hänseende på samma sätt, som
man i Tyskland varit nödsakad att göra. Av Tysklands ställ¬
ning såsom föregångslandet å ifrågavarande, förut obeträdda
område följer, att man här varit tvungen att steg för steg söka
treva sig fram till ett resultat. För vår del, synes det mig, är
ett dylikt tillvägagångssätt icke nödvändigt. Tvärtom böra vi
här i Sverige liksom i andra länder vara angelägna om att draga
nytta av den i Tyskland redan vunna erfarenheten. Jag anser
sålunda, att vi redan från början böra inrikta vår strävan på
att så långt möjligt förekomma invaliditet.
Jag bär icke avsett, att Riksdagen skulle utan vidare fatta
beslut i enlighet med min motion, jag har endast yrkat, att
Riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes låta utreda, huruvida och under vilka villkor
pensionsförsäkringsfondens avkastning må i viss utsträckning
tagas i anspråk för åtgärder, avseende att förebygga invaliditet,
ävensom, därest denna utredning därtill föranleder, för Riks¬
dagen framlägga förslag i ämnet i samband med avgivande till
Riksdagen av förslag angående fondens placering och förvaltning.
Herr talman, jag har nu intet yrkande att framställa.
Efter härmed slutad överläggning godkändes förevarande
paragraf.
Ingressen och rubriken.
Godkändes.
Utskottets hemställan i 'punkten 1.
Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.
Punkten 2.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 3.
Utskottet hade i föreliggande punkt hemställt, att Riksdagen,
under förutsättning att lag om allmän pensionsförsäkring bleve
Onsdagen den 21 maj.
115 . Nr 34.
av Kutig! Maj:t och Riksdagen antagen, måtte i anledning av
den av herr von Hofsten avgivna motion antaga följande
Lag
om ändrad lydelse av lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Majds
regeringsrätt.
Härigenom förordnas, att 2 § av lagen den 26 maj 1909
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall erhålla följande förändrade
lydelse:
Besvär, som jämlikt författningarna må hos Konungen full¬
följas i statsdepartementen, skola, med de undantag, varom i
3 § sägs, tillhöra regeringsrättens upptagande och avgörande i
följande mål:
l:o) mål om riksdagsmannaval----den valdes avsägelse;
2:o) mål om beslut av landsting, av kommun, annan menig¬
het eller deras representationer;
mål om nybyggnad, inredning eller reparation av allmän
byggnad, som av menighet skall byggas och underhållas, om
stället för sådan byggnads uppförande;
mål angående fattigvården;
mål angående allmän pensionsförsäkring;
3:o) mål om sammankallande --—• — —---—
18:o) handräckningsmål.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914.
Greve Hamilton, Hugo: Man har fäst min uppmärksam¬
het på, att här föreligger en kungl. proposition, n:r 287, som
avser ändring i samma lag och lagrum, som här är i fråga. På
grund härav och för att icke utskottets förslag skall komma i
kollision med denna proposition, som remitterats till lagutskottet,
torde eu liten ändring i den här föreslagna lydelsen av detta
lagrum böra göras. Det är icke någon ändring i sak, det är blott
en ändring i formen, och jag har underställt formuleringen herr
talmannen, som vitsordat dess riktighet. Jag får hemställa, att
lagen måtte erhålla följande lydelse: »Lag om ändrad lydelse
av 2 § 2 mom. av lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts
regeringsrätt. Härigenom förordnas, att 2 § 2 mom. av lagen
den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall erhålla
följande förändrade lydelse: 2) mål om beslut av landsting »etc.
lika med utskottets föreliggande förslag. »Denna lag skall träda
i kraft den 1 januari 1914.»
Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talman¬
nen yttrade, att i avseende å förevarande punkt endast yrkats,
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Forts.)
Nr 84. • 116
Onsdagen den 21 maj.
Lagförslag
om allmän
pensions¬
försäkring.
(Ports.)
av greve 11 amilton, Hugo, att vad utskottet hemställt skulle bi¬
fallas med den ändring, att den avsedda lagen skulle antagas
att lyda sålunda:
Lag om ändrad lydelse av 2 § 3 mom. i lagen den 36 maj
1909 om Kungl Maj:ts regeringsrätt.
Härigenom förordnas, att 2 § 2 mom. i lagen den 26 maj
1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall erhålla följande för¬
ändrade lydelse:
2:o) mål om beslut av landsting, av kommun, annan menig¬
het eller deras representationer;
mål om nybyggnad, inredning eller reparation av allmän
byggnad, som av menighet skall byggas och underhållas, om
stället för sådan byggnads uppförande;
mål angående fattigvården;
mål angående allmän pensionsförsäkring.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914.
Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan oförändrad samt vidare på godkännande av berörda
yrkande; och förklarades den senare propositionen vara med ja
besvarad.
Punkten 4.
Utskottets hemställan bifölls.
Vid förnyad föredragning av Första kammarens första till¬
fälliga utskotts den 16 och 17 innevarande maj bordlagda ut¬
låtande nr 21, i anledning av en av herr Winberg inom Andra
kammaren väckt motion, nr 218, om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående utredning och förslag i fråga om rätt för det allmänna
eller vederbörande järnvägsföretag att tillgodonjuta del i den
jordvärdestegring, som uppkommer vid anläggning av järnväg,
biföll kammaren vad utskottet i detta utlåtande hemställt.
Vid ånyo skedd föredragning av Första kammarens andra
tillfälliga utskotts den 16 och 17 i denna månad bordlagda ut¬
låtanden :
nr 21, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kung!.
Maj:t angående viss ändring i gällande giftstadga,
Onsdagen den 21 maj.
117 Nr 34.
nr 22, i anledning av väckt motion om avfattningen av
kamrarnas protokoll m. m.,
biföll kammaren vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets den 17
och 20 innevarande månad bordlagda utlåtande nr 23, i anled¬
ning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
utredning och förslag i fråga om införande av proportionellt val¬
sätt vid val av de i 71 § riksdagsordningen omförrnälda valmän
och deras suppleanter, biföll kammaren vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.
Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets den 17 och 20 inne¬
varande månad bordlagda utlåtande nr 24, i anledning av väckt Om förhör-
motion om ändring i 2 S 4 mom. andra och tredje styckena t\<}en
■ 1 *1 i 1 1 / "i rtCj/Wfi/
tryckfrihetsförordningen. hållande av
statsråds-
I en inom Andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet protokoll
hänvisad motion, nr 223, hade herr Lindhagen hemställt, att m• m-
Riksdagen ville hos Konungen anhålla om framläggande för Riks¬
dagen av förslag till sådan ändring i 2 § 4 mom. andra och
tredje styckena i tryckfrihetsförordningen, att vad däri stadgas
om att protokoll i ministeriella ärenden och kommandomål samt
statsrådsprotokollen med tillhörande handlingar eller berättelser
m. m. skola hållas hemliga under femtio år måtte väsentligen
upphävas.
Utskottet hade i förevarande utlåtande på anförda skäl hem¬
ställt, att herr Lindhagens ifrågavarande motion ej måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Herr Clason: Jag skall icke besvära kammaren med många
ord, men det är en omständighet, som jag dock anser mig på
grund av den erfarenhet, jag vunnit om arkivvård och arkiv¬
förhållanden i såväl främmande länder som vårt eget, i detta
sammanhang böra påpeka, emedan jag tror den vara värd be¬
aktande, om, såsom väl antagligt är, frågan kommer att åter¬
upptagas. Det är, att om det än gärna kan medgivas, att 50-
årsgränsen för handlingars offentliggörande i vissa fall kan utan
olägenhet inskränkas, torde det å andra sidan vara säkert, att
Nr 34. 118
Onsdagen den 21 maj.
Om förhör- det också finnes fall, där denna tid utan tvivel kan behöva för-
tanfe av tiden länvas. Om herrarna hava hunnit genomse utskottets betänkande,
hållande av fr&mgår därav, att i flertalet främmande länder, särskilt i fråga
statsråds- om vissa slags handlingar, skyddstiden är vida längre än hos
protokoll oss. Samma hänsyn, som därvidlag gjort sig gällande i utlandet,
m. m. gälla utan tvivel även hos oss. Jag skall emellertid icke vid
(Forts.) denna sena timme närmare ingå på saken, men tror mig kunna
säga, att det är en bland arkivmän ganska allmän uppfattning,
att så är förhållandet. Skall man minska tidsgränsen på det
ena hållet, kan det därför vara nödvändigt att tänka på att ut¬
sträcka den på det andra. Jag har emellertid nu intet yrkande
att göra.
Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad ut¬
skottet i nu föredragna utlåtande hemställt.
Föredrogs ånyo statsutskottets den 17 och 20 i denna månad
bordlagda utlåtande nr 117,
Om stats
understöd åt
byggnads- „ .. , . , , , •
föreningar avagabnngande av utredning
för åstadkom- stöd åt byggnadsföreningar
mande av all- samlingslokaler.
manna sam-
i anledning av väckt motion om
och förslag i fråga om statsunder-
för åstadkommande av allmänna
lingslokaler.
Med tillstyrkande av vad herr Hellberg i en inom Första
kammaren väckt, till statsutskottets förberedande behandling
överlämnad motion, nr 21, föreslagit, hade utskottet i förevarande
utlåtande hemställt, att Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning,
huruvida samt under vilka former och bestämmelser statsunder¬
stöd måtte kunna lämnas till byggnadsföreningar, vilka bildats
för att uppföra allmänna, utanför partimotsatserna ställda, till
tjänst för folkets samhälleliga behov och kulturella strävanden
avsedda samlingslokaler i bygder, som lede brist på sådana lokaler
och resurser att själva åstadkomma dem, samt att för Riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Reservation hade avgivits av greve F. Gl:son Wachtmeister,
herr O. Jonsson, greve P. O. L. Kling spor, friherrarne H. C.
Falkenberg och J. G. Beck-Friis samt herrar O. M. Strömberg,
A. Aström, C. Persson, G. Odqvist, A. P. Gustafsson och II, Lemke,
vilka på anförda skäl ansett, att utskottet bort hemställa, att herr
Hellbergs förevarande motion icke måtte av Riksdagen bifallas.
Herr Strömberg: Jag ber att få yrka bifall till den av
greve Wachtmeister m. fl. vid betänkandet fogade reservationen.
Onsdagen den 21 maj.
119 Nr 34.
Herr Hellberg: Det är ingalunda av något slags okynne
eller viktighetsmakeri, som jag nu för andra gången upptagit
min motion, denna gång med tydligare angiven begränsning av
dess omfattning, utan det är därför, att jag vet, att på en del
trakter i vårt land föreligger verkligt behov av samlingslokaler
och att i sådana landsdelar, som ligga långt borta från kulturens
stora vägar, det skulle vara välgörande och till verklig hjälp för
det andliga livet, som har så svårt att hålla sig uppe under var¬
dagslivets jämna släp och slit, sådana lokaler kunde komma
till stånd. Vad utskottet sagt vittnar endast om, att utskottet
icke känner till förhållandena på sådana trakter. Jag medgiver
villigt, att på många ställen finnes, som utskottet säger, tillräck¬
lig tillgång på samlingslokaler, men det finnes också åtskilliga
trakter, som lida brist därpå. Om nu min uttalade mening ej
tillmätes någon synnerlig betydelse, må det tillåtas mig att citera
ett uttalande av utskottets ordförande i fjol — d. v. s. utskottets
dåvarande ordförande —- vilken förklarade, att han »gärna ville
medgiva, att det förefunnes ett behov av sådana lokaler som de,
om vilka det har motionerats», och han tilläde också, att det
vore önskligt, om de kunde komma till stånd.
Men han hade betänkligheter med hänsyn till de ekonomiska
konsekvenserna, och samma betänkligheter hade utskottets höger¬
sida då likasom nu. Jag vill i förbigående anmärka, att det
synes inte råda någon synnerligen god överensstämmelse mel¬
lan de båda delarna av utskottets motivering, då det å ena
sidan påstås, att det finnes tillräckligt med samlingslokaler, men
å andra sidan anses, att det skulle leda till oberäkneliga utgifter,
om ett anslag beviljades för sådana lokaler. Emellertid har jag,
som sagt, från början angivit, att kostnaderna skulle komma att
stanna vid ganska anspråkslösa belopp. Det är icke alls fråga
om några större summor, utan det vore fullt tillräckligt, om år¬
ligen kunde beviljas anslag till exempelvis ett par lokaler i varje
län -—• det skulle i allt fall på ett tiotal år bliva 20 lokaler inom
dess område. Om man insåge och behjärtade, huru pass ange¬
läget för avlägsna och efterblivna trakter det är att få tillfälle
till andlig utveckling, skulle de ekonomiska betänkligheterna här
inte alls verka avskräckande. Men jag vet mycket väl, att denna
kammares majoritet inte inser och behjärtar detta. Om det vore
sant, som herr Thyrén yttrade i en debatt för några dagar sedan,
att det verkligen hos denna majoritet finnes intresse för att fol¬
ket må få tillfälle att begagna sin församlingsfrihet överallt i
landet — ja, då vore det en annan sak. Han ansåg nämligen,
att det var endast i följd av betänkligheter mot expropriations-
förfarandet, som majoriteten inte ville vara med om att främja
sådana lokalers uppkomst, men att den i realiteten inte hade
något emot dem. Men detta var nog endast en begreppsdistink-
tion — i verkligheten vet man, att det förhåller sig på annat sätt.
Om stats¬
understöd åt
byggnads-
föreningar
för åstadkom¬
mande av all¬
männa sam¬
lingslokaler.
(Ports.)
Nr 34. 120
Onsdagen den 21 maj.
Om stats¬
understöd åt
byggnads-
föreningar
för åstadkom¬
mande av all¬
männa sam¬
lingslokaler.
•(Forts.)
lag är fullt medveten om det lönlösa uti att tala för saken,
och jag skall därför inte ens yrka bifall till motionen.
Greve Wachtmeister, Fredrik: Oaktat den siste talaren
icke yrkade bifall till utskottets hemställan, anhåller jag dock
att få säga några ord i anledning av hans anförande.
Jag kan giva honom rätt uti, att den förra delen av reser¬
vationens motivering ej stämmer fullt överens med den senare,
och jag ber om tillgift därför. Det kan ju vara möjligt, att ut¬
låtandet från statsutskottet kommit fram för kammaren i mindre
god form, och det har också ådragit sig den omilda dom, som
herr Hellberg fällde över det. Jag ber blott få påpeka, huru
pass överhopat med arbete utskottet varit, och jag skall endast
be att få säga, att jag, i likhet med statsutskottets ordförande
föregående år, erkänner, att ett behov på många ställen i vårt
land kan finnas utav lokaler, sådaua som herr Hellberg vill
skaffa fram, men jag tror icke, att han har rätt, då han säger,
att majoriteten ej bebjärtat detta förhållande; det tror jag var
ett ganska orättvist omdöme. Men skälet, varför vi reservanter
inom utskottet yrkat avslag på hans motion, liksom ungefär
samma ledamöter gjorde det på eu dylik motion i fjol, har varit,
att vi varit rädda för de ekonomiska konsekvenser, som ett bi¬
fall till motionen skulle föra med sig. Herr Hellberg yttrade
nu, likasom i fjol, då han talade för sin motion, att det ej vore
så farligt med dessa konsekvenser, ty han hade aldrig, yttrade
han, tänkt sig högre anslag än 25,000 kronor eller något mera,
så vill jag minnas han säde. Men jag tror, att herr Hellberg,
vilken vi känna som optimist, har även i detta avseende visat
sig såsom sådan. Om man nu skulle skriva till Kungl. Maj:t,
och Kungl. Maj:t sedan skulle komma med eu framställning till
Riksdagen i följd av skrivelsen, föreställer jag mig, att Riks¬
dagen, som ju vanligtvis är ganska svag, då den skrivit och
bett om förslag, skulle gå in på vad Kungl. Maj.-t då skulle
föreslå. Det är väl då möjligt, att Kungl. Maj:t till eu början
ej skulle ifrågasätta någon större årlig summa. Men när man
här talar om det stora behovet av sådana lokaler, vilket kan
finnas i många socknar av vårt land, och när man därtill vet,
att så snart vissa församlingar fått eu fördel, vilja gärna alla
andra församlingar också vara med därom, så är jag alldeles
övertygad om att ett bifall till en dylik framställning skulle föra
med sig nya kungl. propositioner med nya, betydliga krav och
ganska oöverskådliga ekonomiska konsekvenser, och det är därför,
som vi nu icke vågat yrka på bifall till herr Hellbergs motion.
Jag ber att få fästa herr Hellbergs uppmärksamhet på, att denna
kammares majoritet visst icke varit avvisande mot åtgärder i
syfte att råda bot för missförhållanden uti av naturen vanlottade
delar av vårt land, utan majoriteten har här nog varit ganska
Onsdagen den 21 maj.
121 Nr 31.
Om stats-
frikostig. Men å andra sidan måste ju vi inom statsutskottet
tänka på. att det får lov att råda någon måtta, och då ha vi "'^g^^dsT
reservanter icke funnit, att detta behov är av en så trängande föreningar
natur, att vi kunnat våga yrka bifall till förslaget, Av dessa för åstadkom
skäl anhåller jag att få yrka bifall till reservationen.
Herr Hellberg: Jag skall be att få svara ett par ord med
anledning av den ärade utskottsordförandens påstående i fråga
om de ekonomiska konsekvenserna.
Det är min bestämda mening, att anslagen till dessa lokaler
skulle kunna begränsas till ganska måttliga belopp. Naturligt¬
vis kan ingen svara för, hur det kan komma att ställa sig en
gång i framtiden — det är ju ingen av oss givet att kunna säga,
huru det skall gestalta sig om 30 eller 40 år härefter — men
för närvarande skulle det kunna stanna vid ett ganska måttligt
belopp. Och detta säger jag icke på grund av något slags opti¬
mism, som den ärade talaren menade, utan på grund av erfa¬
renhet; i mitt län har nämligen på enskild väg åstadkommits en
fond, som giver anslag till sådana ändamål, och av denna fond
disponeras årligen ungefär 900 kronor, varmed dock skapats eu
hel del samlingslokaler. Det är sålunda inte fråga om några
större belopp; om man i de efterblivna bygderna får 5- h 000
kronor, är man tacksam därför och ofta hjälpt därmed. Jag tar
också för givet, att olika förhållanden råda i olika län, så att
t. ex. i de södra länen, såsom i Skåne, torde ej finnas behov av
sådana anslag, vilka däremot kunna erfordras inom andra nord¬
ligare län.
Ville man erkänna, att här föreligger ett behov, som är verk¬
ligt och kännbart på många trakter, där det saknas samlings-
hem för folkets kulturella strävanden i den ena som den andra
riktningen, då skulle man också sannerligen inte vara rädd för
de ganska obetydliga utgifter, det här gäller. Jag vill erinra,
huru man nyligen voterade 115,000 kronor till skjutbanor; det
är ju ett jämförligt ändamål — där var endast fråga om mera
materiella,’ här gäller mera andliga övningar. När Riksdagen
med sin uppfattning av värdet och betydelsen av den saken
icke drog sig för att bevilja så pass stort anslag, skulle den här
inte rygga tillbaka för en utgift på cirka 25 å 30,000 kronor om
året. Men jag måste bekänna, att jag trots den föregående ärade
talarens försäkringar alltjämt tror, att det lios majoriteten inom
denna kammare icke råder något verkligt intresse för att till¬
godose folkets behov av församlingslokaler. Det är helt visst på
den punkten, avslagsanledningen är att finna.
mande av all
manna sam¬
lingslokaler.
(Ports.)
Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talman¬
nen yttrade, att beträffande föreliggande utlåtande annat yrkande
ej förekommit, än att kammaren, med avslag å utskottets hem-
Nr 34. 122
Onsdagen den 21 inaj.
Om stats-' ställan, skulle antaga det förslag, som innefattades i den vid
wbyggnad^ ub^anclet fogade reservationen.
föreningar
för åstadkom- Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
mande av all- hemställan samt vidare på godkännande av berörda yrkande;
UngsMaler' ocb förklaracles den senare propositionen vara med övervägande
(Forte.) ‘ J'a beSVara(L
Vid förnyad föredragning av statsutskottets den 17 och 20
innevarande maj bordlagda utlåtanden:
nr 118, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående
anslag till ändringsarbete inom nationalmuseibyggnaden,
nr 119, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående
ändrad lydelse av § 3 samt övergångsbestämmelserna i gällande
avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverkets lokalförvalt-
uing samt kust- och gränsbevakning den 18 juni 1910,
nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
personligt lönetillägg åt tillförordnade ombudsmannen och fiska¬
len i medicinalstyrelsen E. O. Aberg,
nr 121, i anledning av väckt motion om gratifikation åt
vaktmästaren Gustaf Wilhelm Hjalmar Carlbergs änka,
nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
rätt för vissa tjänstemän att för avlöningsförhöjning tillgodo¬
räkna sig tid, varunder tjänstledighet åtnjutits för fullgörande
av värnplikt,
nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till bestridande av kostnaderna för den 19:de interparla-
mentariska konferensens hållande i Stockholm år 1914 samt eu
i hithörande ämne väckt motion,
nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
användande av överskott i den s. k. djurgård skassan till
vissa reparationsarbeten vid Ulriksdals och Drottningholms
slott, samt
nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till upprätthållande av riksförsäkringsanstaltens verksam¬
het under år 1914,
biföll kammaren vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande stats¬
utskottets den 17 och 20 i denna månad bordlagda utlåtande nr
126, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående faststäl¬
lande av telegrafverkets stat för driftkostnader år 1914 jämte i
hithörande ämne väckta motioner.
Onsdagen den 21 maj.
123 Nr 34.
Punkten 1.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 2.
Med tillstyrkande av två lika lydande, till utskottets förbe¬
redande behandling överlämnade motioner, väckta den ena, nr
42, inom Första kammaren av friherre H. C. Falkenberg, och
den andra, nr 71, inom Andra kammaren av herr K. Starbäck,
hade utskottet i nu föredragna utlåtande hemställt, att Riksda¬
gen måtte för sin del besluta att från det i telegrafverkets stat
för driftkostnader under omkostnadsstaten uppförda förslagsan¬
slag till diverse utgifter för en gång anvisa ett belopp av 1,000
kronor att överlämnas till aktiebolaget Nynäshamns samskola.
Om stats¬
bidrag till
aktiebolaget
Nynäshamns
samskola.
Reservation hade vid förevarande punkt avgivits av herr
O. Jonsson, greve P. O. L. Klingspor, friherre J. G. Beck-Friis
samt herrar A. W. Lindh, F. W. Thorsson, C. Persson, K. V.
Bydén, N. E. Lindberg, G. Odqvist och A. P. Gustafsson, vilka
likväl ej däri framlagt sin mening.
Friherre Beck-Friis, Johan: Här är det visserligen varken
något större belopp eller någon stor fråga det gäller, men då
det är eu alldeles ny princip, som vi skulle slå in på, har jag
ansett det vara min skyldighet att reservera mig däremot samt
hemställa om avslag å den av friherre Falkenberg och herr Star¬
bäck väckta motionen. Jag anser det nämligen vara min plikt
att fästa kammarens uppmärksamhet på den princip, som man»
här skulle slå in på.
Förhållandet är nämligen, att sistlidna år beslöt Riksdagen,
att telegrafverkets verkstäder skulle få förflyttas till Nynäs, och
aktiebolaget Nynäshamn erbjöd då staten betydliga förmåner
för att denna förflyttning av verkstäderna skulle komma till stånd,
och Riksdagen biföll förslaget. Genom att verkstäderna nu blivit
flyttade, har naturligtvis inflyttat åskilligt med folk till Nynäs,
varigenom befolkningen där betydligt ökats, och således har den
skola, som där inrättats av enskilda personer, visat sig för liten
för att kunna mottaga och lämna undervisning åt det antal barn,
som nu i följd av denna inflyttning skulle vilja gå i samskolan.
Dock har genom enskilda personers mellankomst medel anskaffats
för att öka ut skolan. Men nu begär man, att Riksdagen skulle
tillåta telegrafverket att få tillskjuta 1,000 kronor för den ifråga¬
varande skolans utvidgning. Om nu detta vore det enda sätt,
på vilket barnen skulle kunna få nödig undervisning utöver
den nuvarande därstädes befintliga folkskolans, skulle man kanske
finna, att det vore riktigt att slå in på denna väg, att nämligen
Sr 34. 124 Onsdagen den 21 maj.
Om stats- Riksdagen skulle med särskilda medel hjälpa till att underhålla
aktiebolaget e^er’ s^som det är fråga om, utvidga eu enskild skola. Men
Nynäshamns torde icke vara förhållandet. Det lär finnas fullt lagliga
'samskola, former, varigenom den nuvarande i Nynäs befintliga folkskolan
(Forts.) kan påbyggas klass för klass och dymedelst komma i åtnjutande
av statsunderstöd. Sålunda är den av motionärerna föreslagna
utvägen icke den enda för att skaffa dessa barn den erforder¬
liga undervisningen.
Nu kan man ju säga, att det gäller blott 1,000 kronor. Ja,
men det är icke däri det ligger. Men naturligtvis, om staten
skulle bevilja bidrag för ett dylikt ändamål, måste också Riks¬
dagen bereda sig på att även på andra ställen, varest genom
statens tillskyndelse en hel del arbetare eller statstjänare slagit
sig ned, få med särskilt anslag bidraga till kostnaderna för deras
barns undervisning. Vi ha, såvitt jag vet, hittills aldrig genom
direkta penningmedel bidragit till undervisningen åt statstjä-
nares barn, utan detta skulle nu bli den första gången, och det
är härpå jag velat fästa Riksdagens uppmärksamhet.
Jag tiar reserverat mig för att kunna få tillfälle att yttra
mig i frågan, och för min del ber jag alltså att få yrka avslag
å utskottets hemställan.
Friherre Falkenberg: Jag vill fästa såväl friherre Beek-
Friis som kammarens uppmärksamhet på, att det här icke är
fråga om att införa någon ny skolform, utan om att verkstadsperso-
nalens barn skola kunna komma i åtnjutande av en något högre
undervisning, än som kan lämnas dem i folkskolan. Skolan i
fråga är redan grundad, men dess affärer äro sådana, att det
för andra gången göres eu subskription vid Nynäshamn för att få
den i gång, och det är just för att få den igångsatt, som man
vill, att telegrafverket skulle uppträda som målsman för verk-
stadsarbetarnes barn och för deras räkning deltaga i denna sub¬
skription. Förhållandet är nämligen, att tomt blivit inköpt och
bebyggd, men det är för att få ned inteckningarna i densamma
från 21,000 kronor till 14,000 kronor, som denna senare subskrip¬
tion kommit till stånd, och inteckningarnas nedbringande är nöd¬
vändigt därför, att skolan annars icke kan existera på sina egna
inkomster.
Man säger, att ett bifall till utskottets hemställan kan draga
farliga konsekvenser med sig. Ja, jag är övertygad om, att,
även om det inom ett annat samhälle under liknande förhållan¬
den bleve en invasion av så många statens verkstadsarbetare,
cirka 500 st., och det skulle behövas för dessas barn att få någon
högre bildning, än folkskolan kan giva, så skulle staten icke för¬
lora på att även där lämna ett bidrag på 1,000 kronor.
Jag skall be att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Onsdagen den 21 maj.
125 Nr 34.
Herr Jonsson, Olof: Det skulle icke vara så mycket att
säga om denna motion, därest det gällde statsbidrag för uppfö¬
rande av en vanlig folkskola. Men här gäller att skaffa lokal
för en högre art av skolor, och i och med det att kammaren
går in på denna princip, lär det icke gärna finnas någon möj¬
lighet att framdeles avslå liknande framställningar från andra
samhällen, där staten har verkstäder av ungefär enahanda be¬
skaffenhet. Det är denna synpunkt, som gjort, att jag ansett
mig böra motsätta mig förslaget i fråga, vilket jag alldeles icke
skulle hava gjort, därest det gällt en vanlig folkskola: det är
principen att här bygga på eu högre art av skolor med under¬
stöd av statsmedel, som jag anser vara farlig. Detta är anled¬
ningen till att jag låtit anteckna mig som reservant.
Herr Bruce: Det är med anledning av friherre Falkenbergs
yttrande, att det begärda anslaget behövs för att få skolan i gång
såsom en överbyggnad på folkskolan, som jag vill lämna en upp¬
lysning. Vill man genom eu överbyggnad giva högre bildning,
än folkskolan kan giva, är den lämpliga formen att inrätta eu
högre folkskola. Denna kan då få 1,200 kronor i statsbidrag.
Skulle det bliva flera barn, än skolan kan mottaga i en av¬
delning, kan den enligt Riksdagens i år fattade beslut på eu
gång få ett statsbidrag av 2,400 kronor. Nästföljande år kan
skolan få resp. 2,400 eller 4,800 kronor för två klasser, och efter
fyra år kan den bliva eu kommunal mellanskola och få ett stats¬
bidrag av 6,400 kronor, varutöver den skulle få särskilda bidrag
till lärarnes avlöning. På den nämnda vägen kan skolan således
enligt gällande författningar få betydligt större statsbidrag, än
den skulle få genom den undantagsbestämmelse, som nu före¬
slagits.
Man har bett mig lämna denna upplysning, och det är där¬
för, jag gjort det.
Herr Lamm: Då jag biträtt utskottets utlåtande, skall jag
be att få säga några ord. Det är alldeles klart, att, om man
envisas att se denna fråga som en stor principfråga, man måste
komma till reservanternas ståndpunkt, men för min del kan jag
omöjligt se frågan på detta sätt. Jag ser den sålunda: telegraf¬
verkets verkstäder hava utflyttat till Nynäshamn — för min del
beklagar jag detta, men det är ett faktum; det mötte motstånd
från arbetarnes sida, därför att de därute ej skulle kunna få till¬
gång till alla de offentliga anstalter, som de hade inom ett större
samhälle. Nu är så ställt, att folkskola finnes, men ingen mel¬
lanskola. En sådan är under uppkomst. Man påbygger eu liten
privatskola, där undervisning hittills meddelats för 20 elever;
nu skulle det tillkomma 20, och detta påfordrar en utvidgning.
Meningen är att göra den ifrågavarande skolan till samskola,
Om stats¬
bidrag till
aktiebolaget
Nynäshamns
samskola.
(Forts.)
Nr 34. 126
Onsdagen den 21 maj.
Om stats- och när denna fått sin form och pågått några år, kan den er-
tiU hålla statsbidrag. Men för att samskolan skall kunna komma i
Nynäshamns gång, fordras, att en del intresserade personer samla ihop ett
samskola, belopp. Detta är vad som försökts här, men man har ej kunnat
(Porla.) få ihop tillräckligt, utan vänt sig till telegrafstyrelsen och sagt:
vill ni icke bidraga med 1,000 kronor? Orsaken, varför telegraf¬
styrelsen skulle bidraga, är den, att personalen vid dess verkstä¬
der skulle kunna få hava sina barn i den här skolan. Det är
20 barn från denna personals familjer, som skulle vilja begagna
sig av densamma, och av dessa 20 barn äro 18 från arbetarhem.
Man skulle ju kunna vända sig direkt till arbetarne och säga:
ni, föräldrar och målsmän till de barn, som kunna komma i fråga
att åtnjuta undervisning i skolan, kunna ju lämna ert bidrag!
Men i stället har man vänt sig till telegrafstyrelsen såsom måls¬
man för dessa barn och sagt: lämna oss på en gång 1,000 kronor,
så kommer skolan i gång! Och jag finner det ganska naturligt
och berättigat, att detta bidrag lämnas av telegrafmedlen. Det
är ej staten såsom stat, som här skulle träda emellan, utan tele¬
grafverket såsom representant för en verksamhet, som utövas
därute och som fordrar stor arbetspersonal, är det, som skulle
giva bidraget. Och jag frågar: om vilket enskilt företag som
helst flyttats ut till Nynäshamn — det privata telefonbolaget
t. ex. — och börjat verksamhet därute och man vänt sig till
detsamma med samma anspråk, skulle icke detta företag hava
bidragit? Alldeles visst, och jag föreställer mig, att, när staten
uppträder som arbetsgivare och har verkstäder därute, den hör
ikläda sig samma förpliktelser, som ett enskilt företag ovillkor¬
ligen skulle göra. Jag anser detta vara fullt berättigat. Då
statsverket för några sina ändamål har stor tillfällig verksamhet
på andra håll, såsom t. ex. uppe vid Porjus, får det naturligtvis
en mängd åligganden, som eljest falla på kommunerna.
Det är från denna synpunkt jag sett denna fråga: från syn¬
punkten, att det ej är staten såsom stat, som skall giva bidraget,
utan telegrafverket såsom arbetsgivare, som här skall bispringa
en sammanslutning av intresserade enskilda för att få den här
skolan i gång, i vilken en del av telegrafverkets arbetare skola
hava sina barn. Det är med denna motivering, som jag ber att
få yrka bifall till utskottets förslag.
Greve Wachtmeister, Fredrik: Jag kan instämma i vad
den siste ärade talaren sade. Jag vill endast tillägga, att det nog
är mycket sant, som herr Bruce sade, att man i Nynäshamn
skulle kunna göra en sådan skola, som han skisserade. Han
talade ju mycket vältaligt om, huru mycket en sådan skulle
kosta staten, men jag her att få göra en jämförelse mellan de
kostnader han talade om och de kostnader, som här äro i fråga.
Han talade om 4 ä 5,000 kronor om året, kanske mera. Här är
Onsdagen den 21 maj.
127 Nr 8L
blott fråga om 1,000 kronor för en gång. Vi hava verkligen i
statsutskottet försökt tänka oss in i, om ett bifall till dessa krav
skulle hava farliga konsekvenser med sig — sådana veta ju
herrarne, att statsutskottet har stor fruktan för — men vi hava
ej kunnat leta upp några sådana, och därför tror jag, att det
ej är farligt att bifalla utskottets förslag, till vilket jag ber att
få yrka bifall.
Herr Lindblad, Anders: Jag har varit närvarande vid
detta ärendes behandling på avdelningen och då ställt mig på
samma ståndpunkt som reservanterna, men jag hade ej möjlig¬
het att närvara vid utlåtandets justering i statsutskottet och står
därför ej antecknad såsom reservant. Jag kan ej gilla de syn¬
punkter, som den siste talaren framförde mot herr Bruce. Det
är givet, att, om vi bevilja 1,000 kronor, skolan därför ej av¬
säger sig rätten att komma och begära statsbidrag, utan att vi
nog i varje fall få bevilja den sådant i framtiden. Det förefaller
mig, som om Nynäshamns kommun, som får eu sådan mängd
skattdragande inom sig, bör hava möjlighet att själv ordna sitt
skolväsen på ett tillfredsställande sätt, varför jag ber att få yrka
bifall till reservationen.
Friherre Falkenberg: Jag får säga herrar Lindblad och
Bruce, att jag icke vill giva mig in på någon diskussion om,
vad skolan kan komma att kosta staten i framtiden. Men det
är ju givet, att, om skolan kommer till stånd och kommer att
övertagas av kommunen, den, ifall begäran framställes om årligt
statsunderstöd, får sådant sig beviljat. Men det är för att få
skolan i gång, som man nu skulle lämna ett bidrag för en gång
av 1,000 kronor, och innan skolan kommer i gång, kan den väl
ej få något annat statsunderstöd.
Friherre Beck-Friis, Johan: Det sista anförandet av friherre
Falkenberg kan jag omöjligen gå med på. Han blandade ihop
den folkskola, som nu finnes, och den enskilda samskola, som
frågan här gäller. Det är ej den senare, som eventuellt skall
byggas på för att få anslag, utan det är den nuvarande folk¬
skolan, som kan byggas på, så att den får anslag. Således tror
jag, att friherre Falkenberg rör ihop de båda skolorna.
Jag har emellertid ställt mig som reservant mot utskottets
förslag, ej för att komma ifrån ett anslagsbelopp på 1,000 kronor,
utan därför att jag anser, att när en alldeles ny princip föreslås,
så bör utskottet fästa Riksdagens uppmärksamhet härpå, så att
icke ett sådant här anslag slinker igenom i kamrarne, utan att
någon säger någonting, och det nästa gång, då det kanske gäller
större belopp, skall heta: Här finnes prejudikat, ty ett dylikt
anslag beviljades här om året i hastigheten under ett kvällsple-
Om stats¬
bidrag till
aktiebolaget
Nynäshamns
samskola.
(Ports.)
Nr 34. 128
Om stats¬
bidrag till
aktiebolaget
Nynäshamns
samskola.
(Forts.)
Onsdagen den 21 maj.
num, och nu få vi väl gå med på detta. Jag anser försiktigast
att ej gå med på den av friherre Falkenberg framställda begäran,
som är telegrafstyrelsens. Jag vill upplysa, att telegrafstyrelsen
en gång i höstas hos Kungl. Maj:t begärde tillstånd att få an¬
vända 1,000 kronor av telegrafmedlen för detta ändamål, men
att Kungl. Maj:t icke ansåg sig ha rätt att bevilja något sådant.
Det är rent av en gåva, som Riksdagen nu skulle besluta att
giva; och vill Riksdagen göra detta, må det vara hänt, men då
bör Riksdagen hava klart för sig, att vi framdeles kunna få giva
flera sådana gåvor till enskilda läroanstalter.
Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde
herr talmannen jämlikt därunder framställda yrkanden proposi¬
tioner, först på bifall till vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt samt vidare på avslag därå, och förklarade sig finna
den förra propositionen, vilken upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den som bifaller vad statsutskottet hemställt i punkten 2
av sitt utlåtande nr 126, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 4-5;
Nej — SO.
På hemställan av herr talmannen beslöt kammaren att till
ett annat sammanträde uppskjuta handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan.
Justerades ytterligare fem protokollsutdrag för denna dag.
Kammarens sammanträde avslutades kl. 9,ö2 e. in.
In (klem
A. v. Krusenstjerna.
Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1913.