RIKSDAGENS PROTOKOLL
1913. Första kammaren. Nr 31.
Tisdagen den 13 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. in.
Justerades protokollen för den 6 ocli 7 i denna månad.
Upplästes följande inlämnade läkarintyg:
Att herr landshöfding C. Cedercrantz till följd av ett olycksfall
under de närmaste två veckorna är oförmögen att deltaga i Riksdagens
arbeten, intygar på heder och samvete
Norrköping 11 maj 1913
H. von Unge.
Leg. läk.
Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över föl¬
jande av bankoutskottet i dess memorial nr 25 föreslagna och av båda
kamrarna godkända voteringsproposition:
Den som, i likhet med Första kammaren, vill, att Riksdagen må
besluta,
a) att ett riksbankens avdelningskontor skall inrättas i Hälsing¬
borg ;
b) att detta kontors lånedistrikt skall omfatta Hälsingborg, Lands¬
krona och Ängelholm ävensom Bjäre, Norra och Södra Åsbo härader
i Kristianstads län samt Luggude och Rönnebergs härader i Malmö¬
hus län;
c) att antalet tjänstebefattningar vid kontoret bestämmes till:
en kontorschef, tillika kamrer;
en kontrollant, jämte en suppleant för honom;
en kassör;
en registrator;
en vaktmästare;
d) att i avseende å löneförmåner kontorschefen likställes med verk¬
ställande styrelseledamot, kontrollanten med styrelseledamot samt övrig
personal med motsvarande befattningshavare vid riksbankens minsta
avdelningskontor; samt
Första kammarens protokoll 1913. Nr 31.
1
Nr 31. 2
Tisdagen den 13 maj.
e) att åt fullmäktige uppdrages att vidtaga de för kontorets öpp¬
nande erforderliga åtgärder och närmare bestämma tiden, då rörelsen
vid kontoret må begynna, röstar
Ja 5
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren, av¬
slagit såväl utskottets hemställan som de i ämnet väckta motionerna.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 63;
Nej — 68.
Sedan protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och av¬
sänt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 529,
som upplästes och varav inhämtades, att omröstningen därstädes ut¬
fallit med 62 ja och 139 nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 125 ja och 207 nej, vadan beslut, i frågan
blivit av Riksdagen fattat i överensstämmelse med nej-propositionen.
Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande
av bevillningsutskottet i dess memorial nr 27 föreslagna och av båda
kamrarna godkända voteringsproposition:
Den, som i likhet med Första kammaren vill, att förevarande
motion av herr Sjöblom in. fl., om upphävande av tullen å ris, risgryn
och rismjöl, icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra kammaren be¬
slutat, att oskalat ris skall vara tullfritt, att tullen å risgryn skall ned¬
sättas till 2 kronor för 100 kilogram, men att tullen å rismjöl skall
bibehållas vid sitt nuvarande belopp, samt att i följd härav rubrikerna
nr 80 och 81 i gällande tulltaxa skola erhålla följande ändrade lydelse:
80. Ris, oskalat eller blott befriat från ytterskalet...............fritt.
81. Ris, målet:
a) gryn ................................................ 100 kilogram 2 kr.
b) mjöl ................................................ 100 kilogram 6 kr. 50 öre.
Tisdagen den 13 maj. 3
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 96;
Nej — 38.
Sedan protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och av¬
sänt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr
530, som upplästes och varav inhämtades, att omröstningen därstädes
utfallit, med 57 ja. och 140 nej samt att båda kamrarnas sammanräk¬
nade röster befunnits utgöra 153 ja och 178 nej, vadan beslut i frågan
blivit av Riksdagen fattat i överensstämmelse med nej-propositionen.
Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över föl¬
jande av statsutskottet i dess memorial nr 67, punkten 1,föreslagna och
av bada kamrarna godkända voteringsproposition:
Den., som, i likhet med Första kammaren, vill, att Riksdagen må
i anledning av herr Ericsons m. fl. motion nr 26 och herr Hildebrands
m. fl. motion, nr 67 samt Kungl. Maj:ts förslag på extra stat för år
1914 till krigsfartygsmateriel bevilja ett anslag av 4,050,000 kronor
och tillika medgiva, att Kungl. Maj:t må i mån av behov låta redan
under innevarande ar förskottsvis utanordna ett till ändring av under¬
vattensbåten nr 1 beräknat belopp, 150,000 kronor, röstar
J ä 5
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra kammaren beslutat
att, med avslag å herr Ericsons m. fl. motion nr 26 och herr Hilde-
brands .in. fl. motion nr 67 samt med bifall till Kungl. Maj:ts proposi¬
tion, till krigsfartygsmateriel bevilja på extra stat för år 1914 ett
anslag av 2,500,000 kronor, därav 1,050,000 kronor böra avsättas för
att användas, på sätt framdeles må närmare bestämmas, samt tillika
medgiva,^afl Kungl. Maj:t må i mån av behov låta redan under inne¬
varande år förskottsvis utanordna ett till ändring av undervattensbåten
nr 1 beräknat belopp, 150,000 kronor.
Vid omröstningens slut befunnos röstarna hava utfallit sålunda:
Ja — 81;
Nej — 53.
Sedan protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och
avsänt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr
531, som upplästes och varav inhämtades, att omröstningen därstädes
utfallit med 52 ja. och 146 nej samt att båda kamrarnas sammanräk¬
nade röster. befunnits utgöra 133 ja och 199 nej, hvadan beslut i frågan
blivit av Riksdagen fattat i överensstämmelse med nej-propositionen.
Nr 31.
Nr 31. 4
Tisdagen den 13 maj.
Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande
av statsutskottet i dess memorial nr 67, punkten 2, föreslagna och av
båda kamrarna godkända voteringsproposition:
Den, som, i likhet med Första kammaren, vill, att Riksdagen må
med bifall till herr Ericsons m. fl. motion nr 38 och herr Hildebrands
m. fl. motion nr 68 besluta, att de medel, som av Riksdagen anvisats
för åren 1912 och 1913 och hittills blivit reserverade till nyanskaffning
av krigsfartygsmateriel, omkring 6,388,000 kronor, skola auvändas för
nybyggnad av eu l:a kl. pansarbåt av i huvudsak »Sveriges» typ,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren beslutat
att icke bifalla herr Ericsons m. fl. motion nr 27 och herr Hildebrands
m. fl. motion nr 68.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 80;
Nej — 54.
Sedan protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och av¬
sänt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 539,
som upplästes och varav inhämtades, att omröstningen därstädes ut¬
fallit med 50 ja och 148 nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 130 ja och 202 nej, vadan beslut i frågan
blivit av Riksdagen fattat i överensstämmelse med nej-propositionen.
Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande
av statsutskottet i dess memorial nr 67, punkten 3, föreslagna och av
båda kamrarna godkända voteringsproposition:
Den, som, i likhet med Första kammaren, vill, med bifall till herr
Olssons ifrågavarande motion, bevilja ett anslag av 2,200,000 kronor
därav hälften eller 1,100,000 kronor för år 1914, till skyndsamt an¬
skaffande av ett batteri svåra haubitser och två smärre batterier snabb-
eldspjäser i Karlskrona fästning, ävensom bemyndiga Kungl. Maj:t att
under loppet av innevarande år av sistnämnda belopp förskottera erfor¬
derliga medel för arbetets påbörjande snarast möjligt; röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren, beslutat,
att icke bifalla herr Olssons ifrågavarande motion.
Tisdagen den 13 maj. 5
Vid omröstningens sint befunnos rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 78;
Nej — 56.
Sedan protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och av¬
sänt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 533,
som upplästes. och varav inhämtades, att omröstningen därstädes ut¬
fallit med 54 ja och 143 nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 132 ja och 199 nej, vadan beslut i frågan
blivit av Riksdagen fattat i överensstämmelse med nej-propositionen.
Anställdes jämlikt § 65 riskdagsordningen omröstning över följande
av statsutskottet i dess memorial nr 71, punkten 1, föreslagna och av
båda kamrarna godkända voteringsproposition:
Dep, som, i likhet med Första kammaren vill, att Riksdagen må
för utgivande genom kommerskollegii försorg av en periodisk publika¬
tion »kommersiella meddelanden», i huvudsaklig överensstämmelse med
den av departementschefen förordade plan, på extra stat för år 1914
anvisa ett belopp av 10,000 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra kammaren beslutit-
att för utgivande genom kommerskollegii försorg av eu periodisk pub¬
likation, »kommersiella meddelanden», i huvudsaklig överensstämmelse
medi den av departementschefen förordade plan, på extra stat för år
1914 anvisa ett belopp av 12,000 kronor.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 88;
Nej — 45.
Sedan protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och av¬
sänt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 534,
som upplästes. och varav inhämtades, att omröstningen därstädes ut¬
fallit med 89 ja och 112 nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 177 ja och 157 nej, vadan beslut i frågan
blivit av Riksdagen fattat i överensstämmelse med ja-propositionen.
Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över föl¬
jande av statsutskottet i dess memorial nr 71, punkten 2, föreslagna och
av båda kamrarna godkända voteringsproposition:
Nr 31.
Nr 31. 6
Tisdagen den 13 maj.
Den, som, i likhet med Första kammaren, vill, att generatulldirek-
törens avlöning skall i avlöningsstaten för generaltullstyrelsen uppföras
på följande sätt: lön 8,500, tjänstgöringspenningar 3,500, ortstillägg
1,000, summa 13,000 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra kammaren beslutit,
att generaltulldirektörens avlöning skall i avlöningsstaten för general¬
tullstyrelsen uppföras på följande sätt: lön 7,000, tjänstgöringspenningar
3,000, ortstillägg 1,000, summa 11,000 kronor.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 81;
Nej — 51.
Sedan protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och av¬
sänt till Andra Kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr
535, som upplästes och varav inhämtades, att omröstningen därstädes
utfall i t med 24 ja och 179 nej samt att båda kamrarnas sammanräk¬
nade röster befunnits utgöra 105 ja och 230 nej, vadan.beslut i_frågan
blivit av Riksdagen fattat i överensstämmelse med nej-propositionen.
Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över föl¬
jande av jordbruksutskottet i dess memorial nr 78 föreslagna och av
båda kamrarna godkända voteringsproposition:
Den, som, i likhet med Första kammaren, vill, att Riksdagen må å
extra stat för år 1914 anvisa ett anslag av 20,000 kronor att under
de villkor, som av Kung! Maj:t bestämmas, utdelas såsom bevarings-
premier för ston av ädelt slag, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren, avslagit
såväl utskottets hemställan som den i ämnet väckta motionen.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 73;
Nej — 61.
7 Nr 31.
Tisdagen den 13 maj.
Sedan protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och av¬
sänt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr
536, som upplästes och varav inhämtades, att omröstningen därstädes
utfallit med 57 ja och 140 nej samt att båda kamrarnas samman¬
räknade röster befunnits utgöra 130 ja och 201 nej, vadan beslut i
frågan blivit av Riksdagen fattat i överensstämmelse med nej-proposi¬
tionen.
Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande
av bankoutskottet i dess memorial nr 39 föreslagna och av båda kam¬
rarna godkända voteringsproposition:
Den, som i likhet med Första kammaren vill, att förevarande
motion II: 140 angående pension åt förre fästningsbyggnadsarbetaren
P. J. Danielsson icke må vinna Riksdagens bifall, röstar
Jä J
Den, det ej vill, röstar
Nej;
"V inner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra kammaren med av¬
slag å utskottets hemställan bifallit den vid punkten fogade reserva¬
tionen och således medgifvit, att f. d. fästningsbyggnadsarbetaren, mu¬
raren P. J. Danielsson i Kalmar må från och med år 1913 under sin
återstående livstid från allmänna indragningsstaten uppbära en årlig
pension av tvåhundra kronor.
Vid omröstninges slut befunnos rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 75;
Nej — 59.
Sedan protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och av¬
sänt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 537,
som upplästes och varav inhämtades, att omröstningen därstädes ut¬
fallit med 26 ja och 176 nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunits utgöra 101 ja och 235 nej, vadan beslut i frågan blivit
av Riksdagen fattat i överensstämmelse med nej-propositionen.
Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över föl¬
jande av bankoutskottet i dess memorial nr 40 föreslagna och av båda
kamrarna godkända voteringsproposition:
Den, som i likhet med Första kammaren vill, att Riksdagen, med
bifall till fullmäktiges förevarande framställning, må besluta, att i av¬
seende å. prenumeration å riksdagstrycket skola från och med år 1914
gälla följande bestämmelser:
Nr 31. 8
Tisdagen den 13 maj.
Prenumeration å uedannämnda delar av årets riksdagstryck kan ske
såväl å posten som i den bokhandel, hos vilken riksgäldskontoret till¬
handahåller riksdagstryck för försäljning; och gälla för prenumerationen
följande priser, däruti inberäknade postavgifterna:
Första kammarens protokoll...................................................... kr. 4: —
Andra » » » 6: —
Bihangets l:a samling (Kungl. Maj:ts propositioner)............... » 5: —•
Statsverkspropositionen ensam................................................... » 3: —
Övriga kungl. propositioner.................................................... » 3: —
Bihangets 3:e—16:e samlingar ................................................ » 6: —
Register över kamrarnas protokoll med bihang ..................... » 1: —
Prenumereras på en gång å samtliga ovan nämnda delar av riks¬
dagstrycket (således allt med undantag av bihangets 2:a samling, inne¬
hållande statsrevisorernas och justitieombudsmannens berättelser samt
kommittébetänkanden), beräknas härför ett pris av 20 kronor.
I bokhandeln mottages även prenumeration å en eller flera av bi¬
hangets 3:e—16:e samlingar, och beräknas härvid priset efter 1 öre för
varje tryckt ark.
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra kammaren avslagit
utskottets hemställan.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 77;
Nej — 56.
Sedan protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt
till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 538,
som upplästes och varav inhämtades, att omröstningen därstädes ut¬
fallit med 62 ja och 135 nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 139 ja och 191 nej, vadan beslut i frågan
blivit av Riksdagen fattat i överensstämmelse med nej-propositionen.
Under den sista omröstningen hade herr talmannen uppstått och
avlägsnat sig, varefter ledningen av kammarens förhandlingar över¬
tagits av herr vice talmannen.
Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran stats¬
utskottets nästlidne dag bordlagda utlåtanden nr 107—109.
9 Nr 31.
Onsdagen den 14 maj.
Föredrogs och lades till handlingarna statsutskottets under går¬
dagen bordlagda. memorial nr 110, i anledning av Kung! Maj:ts pro¬
position angående anordnande av utvidgad statskontroll å fartygs sjö¬
värdighet m. m.
Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran stats¬
utskottets sistlidne dag bordlagda utlåtanden nr 111—116, ävensom
lagutskottets samma dag bordlagda utlåtanden nr 32 och 33.
Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.
Kammarens sammanträde avslutades kl. 1,2 6 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Onsdagen den 14 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 8 i denna månad.
Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens skri¬
velse, nr 102, till Konungen, i anledning av dels Kung! Maj:ts pro¬
position med förslag till lag angående utlämning av förbrytare samt
till lag om ändring i 1 kap. strafflagen, dels ock en i anledning därav
väckt motion.
Föredrogos ånyo jordbruksutskottets den 8 och 9 innevarande maj
bordlagda utlåtanden
nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående av¬
stående eller upplåtelse i vissa fäll av mark från kronoegendomar,
nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efter¬
skänkande av kronan tillkommande fordran på grund av ett å fastig¬
heten 1/u mantal Horsaskog nr 1 i Kristianstads län vilande odlingslån,
nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtande av lägenheter från förra militiebostället Gudhem nr 1—9 med
Holmäng nr 1 Hulegård i Skaraborgs län,
nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtande av lägenheter från förra överstebostället Slädened nr 3, 4, 5
och 6 Storegården i Skaraborgs län,
Nr 31. 10
Onsdagen den 14 maj.
nr 128, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition angående upp¬
låtande av lägenheter från indragna militiebostället Öresten i Älfs-
borgs län, samt
nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dis¬
position av förra mönsterskrivarbostället Torp nr 4 Brogård i Krono¬
bergs län.
Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.
Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets den 9 och 10
innevarande månad bordlagda memorial nr 46, i anledning av kam¬
rarnas skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets betänkande nr 41,
i anledning av väckt motion om sänkning av vissa tullsatser å läder,
godkändes den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.
Vid ånyo skedd föredragning av bankoutskottets den 9 och 10 i
denna månad bordlagda utlåtanden och memorial:
nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anstånd
med likviderande av förfallen skuld å statslån till Sala—Gysinge—Gävle
järn vägsaktie kol ag,
nr 42, angående användande av riksbankens vinst för år 1912,
samt
nr 43, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
av grunderna för pensionering av äldre barnmorskor,
biföll kammaren vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.
Om utred- Föredrogs ånyo Första kammarens första tillfälliga utskotts den 9
ning rörande och 10 innevarande månad bordlagda utlåtande nr 20, i anledning av
förekomsten en av friherre Palmstierna inom Andra kammaren väckt motion, nr 20.
av hungs- om skrivelse till Kungl. Maj:t angående en utredning rörande före-
a ra' komsten av kungsådra.
På grund av en inom Andra kammaren av friherre Palmstierna
vackt, till dess fjärde tillfälliga utskott hänvisad motion, nr 20, hade
nämnda kammare för sin del beslutat, att Riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj:fc anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa eu
utredning angående förekomsten av kungsådra uti de svenska vatten¬
dragen samt för Riksdagen framlägga resultaten av densamma.
Detta beslut hade delgivits Första kammaren, som remitterat
ärendet till förberedande behandling av sitt första tillfälliga utskott,
vilket i nu föredragna utlåtande på åberopade grunder hemställt, att
Första kammaren ej måtte biträda Andra kammarens i ärendet fattade
beslut.
Reservation hade avgivits av herrar Sandler och Oscar Olsson,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att Första kammaren måtte
11 Nr 31.
Onsdagen den 14 maj.
för sin del besluta, att Riksdagen ville i skrivelse till Kungi. rörande
anhålla, det Kungl Maj:t täcktes lata verkställa en utredning an- jförekomsten
o-ående förekomsten av kongsådra uti de svenska vattendragen samt av hungs-
för Riksdagen framlägga resultaten av densamma. ädra.
° (Forts.)
Herr Olsson, Oscar: Jag skall icke alls försöka speciminera så¬
som sakkunnig i denna svåra fråga, utan jag. vill endast fästa upp¬
märksamheten på en praktisk synpunkt härvidlag. Samtliga hörda
myndigheter liksom Andra kammaren hava ansett, att en utredning
som den begärda skulle kunna vara ganska nyttig. Första kammarens
första tillfälliga utskott anser tydligen, att denna utredning icke i och
för sig är av så stor betydelse, och att även om man tänker sig, att
det kunde vara något verkligt intresse med en utredning av den om¬
fattningen, den skulle draga orimlig tid och förorsaka orimliga kost¬
nader. Det är ju möjligt, att utskottet har rätt. Det torde icke vara
för djärvt att antaga, att kammaren är av den meningen. Men därav
följer icke nödvändigt, att det skrivelseförslag, som Andra kammaren
har beslutat, bör avslås. .
Det finnes nämligen en sak, av vilken denna kammare är livligt
intresserad och som sammanhänger med denna fråga, nämligen den
blivande vattenrättslagstiftningen. Nu tror jag, att Första kammaren
genom en skrivelse i motionens syfte skulle kunna taga bort åtskilliga
stenar i vägen för ett snabbare genomförande av ny vattenrättslag-
stiftning. Det är ju nämligen så, att i vida kretsar av vårt folk gör
sig gällande en viss farhåga för, att man här håller pa att slarva
bort stora värden för samhället. Nu kan visserligen Första .kammaren
säga, att dessa farhågor äro oberättigade, men även om Första kam¬
maren säger det, är det icke mycken anledning att tro, att dessa vida
kretsar av folket, som hysa denna misstanke, därmed skola ge sig till
tåls. Det kan vara sant, att det är värst för de misstrogna eller
misstänksamma och icke för Första kammaren. Men saken blir be¬
tänklig, när man tar i betraktande, att den s. k. folkvalda kammaren
torde ”taga hänsvn till dessa farhågor. Det är åtminstone icke omöj¬
ligt, att 'Andra kammaren det gör. När vattenrättslagstiftningen före¬
ligger för Riksdagen, vilket väntas nästa år, kan det hända, att denna
misstänksamhet tar sig sådana uttryck, att. Andra kammaren icke går
med på den nya vattenrättslagstiftningen just på den grund, att ingen
utredning blivit gjord.
Om en utredning enligt utskottets och kammarens mening skulle
draga orimlig tid och förorsaka orimliga kostnader, vad skall man då
gorå åt den saken? Enligt den åsikt jag försökt häfda^ i utskottet
ligger det närmast till hands, att Första kammaren hos Kungl. Maj:t
begär en undersökning om möjligheten av eu sådan utredning och
förslag till densamma. Den viktiga angelägenhet som . det gäller,
vattenrättslagstiftningen, torde icke genom ett sådant skrivelseförslag
i något hänseende bliva fördröjt, enär regeringen är lika intresserad,
som ”trots någon, denna kammare inberäknad, att få vattenrättslag¬
stiftningen till stånd så fort som möjligt. Har deDna kammares ut¬
skott nu rätt i, att eu sådan utredning är omöjlig, kommer regeringen
att säga Riksdagen och folket det. Därigenom vinnnes, såvitt jag kan
Nr 31. 12
Onsdagen den 14 maj.
ning rörandese’ raanga människor, som nu äro misstänksamma i fråga om vatten-
förekomsten rättslagstiftningen just på grund av kungsådreinstitutionen, få sina far-
av kungs- bågor . avlägsnade, och gå med på vattenrättslagstiftningen, som ju är
ådra. det vi vilja hava. Det är ju ganska förtretligt, att icke Första kam-
(lorts.) marens ord kan väga lika tungt hos dessa kretsar som regeringens,
men vi veta, att det är på det sättet och få böja oss inför ett faktum!
Det är icke säkert, kanske icke ens troligt, att vi socialister låta våra
farhågor avlägsnas genom denna utredning, men kan en borgerlig
samling åstadkommas, torde detta i denna sak betyda mindre.
Det finnes ännu en möjlighet, nämligen att regeringen kommer
underfund med att något kan göras i utredningsväg, och jag hoppas
naturligtvis, att regeringen kommer till ett sådant resultat. Men om
regeringen kommer till ett sådant resultat och till nästa Riksdag
framlägger ett diskutabelt förslag i fråga om dylik utredning, kan jag
icke se annat än att högern skulle vara belåten med att få ett sådant
förslag. Herrarne tro icke, att det kan komma att ske, det är eu
sak för sig, huvudsaken är, att kammaren genom att gå med på ett
skrivelseförslag kan undanröja den misstro inom vida kretsar, som är
till finnandes och eventuellt kan stjälpa den blivande vattenrättslag¬
stiftningen.
Detta är den praktiska sidan av saken. Jag har icke reserverat
mig till förmån för en skrivelse i den riktningen, för en undersökning
av Kungl. Maj:t beträffande en sådan utrednings möjlighet, emedan
uran sagt mig, som av lätt förklarliga skäl är litet ovan vid formerna
i denna kammare, att det icke är så formellt riktigt att begära en
utredning om eu utredning. På den grund har jag fallit tillbaka från
den standpunkten och gått pa den säkrare vägen som Andra kammaren
gått. Jag tror icke, att denna väg i sak betyder något annat än den
väg, ^ som jag försökt att gå fram på. Ty om herrarne vilja göra sig
besvär med att titta i utskottets utlåtande på sid. 10, så finna her¬
rarne, hurusom Andra kammarens tillfälliga utskott har sagt: »Om¬
fattningen och planläggningen av denna undersökning bör givetvis
bliva föremal för närmare utredning.» Det är således det, som jag
egentligen ville, att denna kammare skulle gå med på. Finner Kungl.
Maj:t, då eu undersökning göres beträffande omfattningen och plan¬
läggningen av nyssnämnda undersökning, att den är omöjlig, så till¬
kännager Kungl. Maj:t naturligtvis detta för Riksdagen, och då kom¬
mer frågan ännu en gång före.
Jag tycker, att det varit angenämare att gå den vägen att begära
en undersökning ont möjligheten av en utredning och eventuellt en
plan för huru regeringen tänkt sig eu utredning, men när den vägen
stött pa formella svårigheter och Andra kammarens skrivelseförslag,
sa vitt jag kan se, i sak betyder detsamma, så måste jag, herr talman,
yrka avslag a utskottets hemställan och bifall till reservationen eller
sålunda att Första kammaren måtte för sin del besluta, att Riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes
låta verkställa en utredning angående förekomsten av kongsådra uti
de svenska vattendragen samt för Riksdagen framlägga resultaten av
densamma.
13 Kr 31.
Onsdagen den 14 maj.
Herr Hammarskjöld: Att en utredning angående förekomsten Jordrund
av kongsådra i landets strömmar skulle vara av intresse och av någon förekomsten
nytta, kan icke bestridas. Men vad jag bestämt måste bestrida är, att av Icungs-
det skulle vara lämpligt att begära en sådan utredning, som mo- ådra.
tionären förslagit och Andra kammaren beslutat. Det har dels i en bi- (Forts.)
laga till detta betänkande, häradshövding von Sydows utlåtande, och
dels i utskottets eget yttrande på det klaraste ådagalagts, vilket oer¬
hört arbete det skulle vara att åstadkomma en sådan utredning angå¬
ende kungsådran, som vore både uttömmande och fullständig. Som ett
exempel har framhållits, att när vattenfallsstyrelsen fick åläggande att
undersöka landets vattenfall i Dalälven och strömmarna norr därom,
var det meningen att även taga reda på, var kongsådra fanns. Det
visade sig emellertid, att i fråga om Dalälven det skulle draga icke
mindre än 8—10 år att göra en fullständig utredning, Vattensfalls-
styrelsen måste därför hos regeringen begära att bliva befriad från
uppdraget att göra eu sådan utredning angående kungsådras förekomst.
Det bör då vara klart för var och en, att om man skulle gå igenom
alla landets strömmar, skulle det bli så mycket arbete, att människo¬
åldrar gå, innan det blivit genomfört. Vilka kostnader det kommer
aft medföra, är alldeles påtagligt. Och till vad gagn skulle denna ut¬
redning lända? Vad man finge veta vore av teoretiskt intresse, man
finge reda på var kongsådra finnes. Men det praktiska resultatet tror
jag måste bliva ganska litet, då vi tänka på det förslag till ny vat¬
tenrättslag, som vi ha att vänta. Enligt det förslaget skulle ordet
»kungsådra» helt och hållet försvinna, men det som därmed beteck¬
nas skulle vara kvar på sådant sätt, att det skulle bestämmas, att i
fråga om alla vattendrag av viss storlek skulle tillämpas samma regler
som nu gälla rörande kungsådra och likaså rörande sådana vattendrag,
där det redan fastslagits, att kungsådra finnes. Man vinner genom
denna nya vattenrättslag just detsamma som man ville få fram genom
en utredning om kungsådra. Vad tjänar det då till att hålla på tio
eller tjugo, kanske trettio år med en utredning, som endast har till
följd, att vattenrättslagstiftningen kommer att undanskjutas på obe¬
stämd tid? Det vore alltför stor skada.
Den siste ärade talaren nämnde, att han inom utskottet hade yr¬
kat på, att man skulle skriva till Kungl. Maj:t och begära en utred¬
ning, huruvida eu utredning kunde äga rum. Han har själv funnit, att
för ett sådant yrkande fanns icke mycken resonans, ty det var något
oformligt. Jag tror, att han har rätt häruti. Men jag kan icke in¬
stämma med honom i hans begäran, att kammaren skall biträda Andra
kammarens beslut och begära en dylik utredning. Ty som jag har
sagt, resultatet låter vänta på sig oerhört länge och vinsten blir minimal.
Då det är av vikt, att icke få vänta för länge på en ny vattenrätts-
lagstiftning, hemställer jag, att kammaren måtte med avslag å motio¬
nen bifalla utskottets hemställan.
Herr Olsson Oscar: Jag vill icke i sak upptaga en debatt med
utskottets ordförande i denna fråga, jag vill endast framhålla att det
enligt min synpunkt icke kan bli tal om ett uppskof på 10—30 år
utan endast på ett år. Ty om det förhåller sig så som utskottets ord-
Nr 31. 14
Onsdagen den 14 maj.
Om utred¬
ning rörande
förekomsten
av kungs-
ädra.
(Forts.)
förande anmärker, torde regeringen bliva nödsakad att tala om det för
Riksdagen nästa år.
Jag har begärt ordet för att rätta ett misstag som — det är jag
säker på — utskottets ordförande själv skulle vara ledsen över om det
skulle stå kvar obeaktat. Han sade, att vattenfallsstyrelsen anmält,
att beskrivningen över Dalälven skulle taga 8—10 år. Men är refe¬
ratet i Andra kammarens tillfälliga utskotts utlåtande riktigt, så bar
vattenfallsstyrelsen yttrat, att beskrivningen över Dalälven och de
större norrländska älvarnes flodområden skall draga 8—10 år. Det
är dock en avsevärd skillnad, ty de älvarna äro de viktigaste i denna
historia.
Detta misstag betyder dock ingenting för frågans avgörande, men
jag tror, att vattenrättslagstiftningen främjas säkrast genom skrivelse¬
förslagets antagande, därför att på det sättet regeringen kan få medel
i sin hand att möjligen undanröja de farhågor, som nu äro så spridda
i landet rörande kungsådreinstitutionens betydelse och rörande de stora
värden, som genom dess avskaffande kunna gå förlorade för landet.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
avseende på förevarande utlåtande yrkats, dels att vad utskottet hem¬
ställt skulle bifallas, dels ock, att kammaren skulle avslå utskottets
hemställan och antaga det förslag, som innefattades i den vid utlå¬
tandet avgivna reservationen.
Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.
Vid förnyad föredragning av Första kammarens andra tillfälliga
utskotts den 9 och 10 i denna månad bordlagda utlåtande nr 20, i
anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
undersökning rörande reglering av Mälarens vattenstånd genom en
kanal från Bällstaviken till Brunnsviken, biföll kammaren vad ut¬
skottet i detta utlåtande hemställt.
Föredrogs ånyo statsutskottets den 10 och 13 innevarande maj
fortsättande bordlagda utlåtande nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
av civilkom- angående fortsättande av civilkommissionens verksamhet tillsvidare till
missionens den { iu]i 1915.
verksamhet. d
Kungl. Maj:t hade i en den 27 mars 1913 avlåten, till stats¬
utskottet för förberedande behandling hänvisad proposition (nr 219),
under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över lant-
försvarsärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen medgiva, att kost¬
naderna för fortsättande av civilkommissionens verksamhet tillsvidare
till den 1 juli 1915 finge på sätt hittills skett förskjutas av tillgäng¬
liga medel för att sedermera anmälas till ersättande.
15 Nr 31.
Onsdagen den 14 maj.
1 två likalydande motioner, väckta den ena (nr 67) i Första kam- ,
maren av herrar A. Bellinder och T. af Fkenstam samt den andra civilkom-
(nr 207) i Andra kammaren av herr G. Odqvist hade hemställts, att missionens
Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes verksamhet.
Kungl. Maj:t taga under omprövning, huruvida icke så snart lämp- (Forts.)
ligen ske kunde civilkommissionen numera måtte kunna vare sig helt
och hållet indragas eller till antal ledamöter högst väsentligt reduceras.
Utskottet, som ansett sig höra tillstyrka vad Kungl. Maj:t i ovan¬
nämnda proposition föreslagit, hade sålunda icke funnit skäl föreligga
att biträda motionärernas förslag och hemställde alltså i föreliggande
utlåtande, att Riksdagen måtte, med avslag av herr Bellinders in. fl.
motion nr 67 och herr Odqvists motion nr 207, medgiva, att kostna¬
derna för fortsättande av civilkommissionens verksamhet tillsvidare till
den 1 juli 1915 finge på sätt hittills skett förskjutas av tillgängliga
medel för att sedermera anmälas till ersättande.
Reservation hade avgivits av greve F. Cl:son Wachtmeister, herr
O. Jonsson, friherrarne J. T. Gripenstedt, H. C. Falkenberg och J. G.
Beck-Friis samt herrar O. M. Strömberg, A. Åström, G. Odqvist och
H. Lemke, vilka ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hava
följande lydelse:
»Då utskottet icke funnit skäl föreligga för att civilkommissionen
skall fortsätta sin verksamhet efter det i december 1913 den för dess
verksamhet bestämda tiden av högst fem år utgått, anser sig utskottet
böra avstyrka Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.
Därest Kungl. Maj:ts proposition icke av Riksdagen bifalles, torde
därmed även de väckta motionerna få anses besvarade. I sådant fall
torde nämligen civilkommissionen, utan att någon skrivelse i ämnet
avlåtes av Riksdagen, komma att upphöra i december 1913.
Utskottet hemställer sålunda,
a) att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition icke må av Riks¬
dagen bifallas; samt
b) att, vid bifall till mom. a), herr Bellinders m. fl. motion nr 67
och herr Odqvists motion nr 207 må anses besvarade.»
Friherre Gripenstedt: Utskottets majoritet har tillstyrkt Kungl.
Maj:ts framställning om att få förskjuta medel till civilkommissionens
fortsatta verksamhet, men åtskilliga reservanter finnas mot detta ut¬
skottets beslut. Jag tillhör reservanterna och ber att få yttra några
ord om denna institution, civilkommissionen.
Hade Kungl. Maj:t år 1909, då denna institution skulle börja sin
verksamhet, tillfrågat Riksdagen, huruvida Riksdagen ville vara med
om denna kommissions tillsättande, skulle jag obetingat redan då röstat
mot den saken. Men Riksdagen blev icke tillfrågad, civilkommissionen
kom till stånd, dock endast för en begränsad tidrymd av fem år.
Denna tidrymd utlöper i december i år. Jag hade nu hoppats, att
civilkommissionen då av sig själv skulle sluta. Hade jag, när civil¬
kommissionen tillsattes, tvivel om dess lämplighet och behövlighet, så
är jag numera fullt övertygad om att den är varken lämplig eller
Nr 31. 16
Onsdagen den 14 maj.
, f-Q' j behövlig. Jag vill därvidlag icke uttala något klander rörande civil-
av~ civil korn- kommissionens ledamöter eller tvivel om deras goda vilja att söka väl
missionens fullgöra sitt uppdrag. Jag kan till och med medgiva, att denna in-
verlcsamhet. stitution vid ett eller annat tillfälle har kunnat vara till godo, men
(Ports.) när jag gjort detta medgivande, vill jag tillägga, att det finnes sällan
ett ont, som icke, har något gott med sig. Om jag väger skälen för
och emot denna institution, anser jag, att skälen mot äro alldeles över¬
vägande. När institutionen tillskapades, skedde det på grund av ett
uttalande från sakkunniga, som yttrat bland annat, att det torde få
anses som en angelägenhet av största vikt, att ingenting eftersattes,
som kunde finnas ägnat att bidraga därtill, att försvarsverket måtte
inom alla samhällslager kunna uppbäras av tillit och förtroende. Dessa
vackra ord kunna alla vara med om, men om orsakerna till det miss¬
nöje eller misstroende, som möjligen finnes, och botemedlet däremot
äro åsikterna betydligt delade. För min del tror jag, att icke så många
missförhållanden och anledningar till missnöje, som man påstår, exi¬
stera. Det är mera inblåst missnöje. Det är närmast antimilitäristisk
agitation och spekulation i försvarsolust, om också den saken är något
mindre modern nu än förut, som bära skulden. Dessa riktningar be¬
gagna alla medel för att framhålla, att missförhållanden finnas, antingen
de verkligen finnas eller icke.
Nu skulle civilkommissionen motarbeta dessa missuppfattningar.
Har civilkommissionen lyckats med detta? Möjligen till någon del,
men långt ifrån så mycket som man skulle kunna önska. Sättet för
civilkommissionens verksamhet reglerades genom en instruktion av den
11 december 1908, och denna instruktion är så vittsvävande och vid¬
lyftig, att civilkommissionen har rätt att lägga sig i så gott som all¬
ting på det militära området, visserligen icke direkt i excercis och
övningar, men det är också det enda, som är undantaget. Den har
ock befattat sig med åtskilliga saker och därvidlag föranlett eu hel
massa skriverier och undersökningar utan något egentligt gagn. Om
man tar del av civilkommissionens årsberättelser, skall man få se,
huru mycket civilkommissionen verkligen har varit och nosat på till
följd av tidningsnotiser eller angivelser, öppna eller anonyma, men
huru litet resultatet verkligen blivit, huru få anmälningar som verk¬
ligen kommit till stånd. Det är ju mycket glädjande, det visar utan
tvivel, att det icke existerar så mycket missförhållanden, som man
på vissa håll har påstått. Därom ha nog också civilkommissionens
ledamöter blivit övertygade, ty i annat fall hade anmärkningarna
blivit flera, men allmänheten har verkligen icke blivit tillräck¬
ligt upplyst om detta förhållande. Vid obefogade angrepp mot mili¬
tären har, när undersökningar skett, och civilkommissionen beslutat
att låta bero vid dem, intet vidare blivit gjort och de personer, som
blivit utpekade, ha i regel icke fått någon upprättelse. Men om där¬
emot civilkommissionen har haft anledning till anmärkning, har det
blivit anmälan, och nog har det blivit offentliggjort. Det förefaller
mig på det hela därför, som om det vore mindre fråga om att mot¬
arbeta det misstroende, som skulle finnas, än att nästan vilja de¬
monstrera civilkommissionens egen behövlighet. Den har, skulle jag
vilja säga, blivit ett slags självändamål — liksom det finnes en hel de!
Nr 31.
Onsdagen den 14 maj. 17
andra institutioner och kommittéer i vårt land, om vilka man kan säga
detsamma. s
Nu vill jag ej påstå, att ej civilkommissionen kan ha haft en och
annan berättigad anmärkning. Det är mycket möjligt, ty det finnes
väl ^ ingen institution i vart land, där ej felgrepp och misstag kunna
begås. Det kan . till och med civilkommissionen göra. Men jag vet
verkligen ej, varför man skall ha eu sådan beständig detektivkommis¬
sion pa armén och flottan, när man ej har det på andra områden.
Man skulle ju kunna tillsätta övervakningskommissioner förandra äm¬
betsverk, till och med för enskilda personer, ej ens riksdagsmännen
undantagna.
Men om jag därför anser, att civilkommissionen ej är behövlig
eller berättigad, anser jag den till och med i visst avseende till skada.
Tv på längden kommer den att förstöra den militära andan och un¬
dergräva disciplinen. För överordnade av olika kategorier ligger ovill¬
korligen _ en frestelse att söka ställa sig väl hos den inflytelserika civil¬
kommissionen, och då kunna de militära synpunkterna lätt få maka åt
sig. För alla underordnade, som ej få precis som de vilja, ligger det
mycket nära till hands att klaga hos civilkommissionen. Nu är det
min övertygelse, att disciplinen och förhållandet mellan befäl och trupp
i allmänhet är gott och förtroendefullt, även om det får vara allvar i
tjänsten och vissa element måste hållas kort. Men detta goda förhål¬
lande _ störes genom inflytelser utifrån och även genom åtgöranden
från civilkommission. Disciplinen är dock nödvändig för krigsmakten.
Skulle den försvinna, skulle nog ej klander utebli, men tyvärr fruktar
jag, att klandret da mest skulle drabba dem, som ej kunna upprätt¬
hålla disciplinen, mindre dem, som varit orsaken till detta förhållande.
För övrigt vill jag i detta sammanhang nämna, att disciplinsmål dock
ej kunna behandlas på samma sätt som civilmål inför en häradsrätt.
De 50 eller 60 tusen kronor, som civilkommissionen årligen kostar,
skulle ovillkorligen pa bättre sätt kunna användas. Emellertid spelar
kostnadsfrågan för mig ej någon avgörande roll. Jag vill därför säga,
att det förslag, som alternativt, framställts av motionärerna, att sätta
ned antalet ledamöter i kommissionen tilltalar mig ej, därvidlag blir
mycket litet vunnet, utan jag anser, att civilkommissionen bör helt
och hållet försvinna. Emellertid tyckes även Kungl. Maj:t ha haft några
funderingar pa att minska antalet ledamöter, ty Kungl. Majit säger i
sin motivering, att om ledighet uppstår, torde det ankomma på Kungl.
Maj:ts prövning, huruvida den sålande uppkomna ledigheten bör fyllas.
Jag vet ej vad Kungl. Maj:ts mening har varit, men jag förmodar, att
uppstår ledighet, så blir ledigheten fylld.
Men Kungl. Maj:t har ett annat uttalande i sin motivering. Det
säges, att Kungl. Maj:t borde »äga fall frihet att under tiden vidtaga
de ändringar i instruktionen, som kunna befinnas erforderliga». — Det
later ju mycket naturligt. Kungl. Maj:t utfärdar instruktion utan Riksda¬
gens hörande; då borde han också kunna göra ändringar utan Riksdagens
hörande. Men när man vänder sig till Riksdagen sålunda, före¬
faller det mig, att det ligger under det hela, att Riksdagen skulle
lämna fria händer i detta avseende, men likväl bliva delaktig i de änd-
ringar, som göras i instruktionen. Nu vet jag ej vilka ändringar, som
Första kammarens protokoll 1913. Nr 31. 2
Ang.
fortsättande
av civillcom-
missionens
verksamhet.
(Torta.)
Nf 31. 18
Ang.
fortsättande
av civilkom¬
missionens
verksamhet.
(Forts.)
Onsdagen den 14 maj.
åsyftas, eftersom instruktionen är så vidsträckt, att kommissionen kan
lägga sig i allt, utom exercis och vapenövningar. Vore det meningen
attlnskränka kommissionens befogenhet, kan jag fatta detta och vara
med om det, ifall civilkommissionen skall vara kvar. Men är det fråga
om att ytterligare utsträcka kommissionens befogenhet, så att den till
och med skall lägga sig i exercis och övningar, får jag säga, att detta
är ett ytterligare skäl till de många jag anfört att yrka avslag, om
ock skälen till avslag äro tillräckligt många ändå.
Jag ber, herr talman, att få yrka avslag å utskottets hemställan
och bifall till reservationen.
Herr Lindblad, Anders: Med den principiella ställning, den
siste ärade talaren intager i denna fråga, är det ganska naturligt, att
för honom skälen mot civilkommissionens fortbestånd, äro övervägande.
Det är ock naturligt, att han anser denna civilkommission varken nyt¬
tig eller behövlig. Men när diskussionen fördes i statsutskottet om
denna sak, framkom en hel del omständigheter, som föreföllo mig tyd¬
ligen visa, att civilkommissionen har åtminstone hittills varit synner¬
ligen välbehövlig, och för övrigt har detta framgått vid mer än ett
tillfälle under civilkommissionens arbete. Det är väl otvivelaktigt, att
det ändamål, för vilket civilkommissionen tillsattes, nämligen att skapa
förtroende för armén och landets försvar, har i någon mån lyckats.
Icke vill jag säga, att det varit civilkommissionen uteslutande, som
åstadkommit ett ökat förtroende, men om herrarne se litet grand på
förhållandena för närvarande i fråga om ställningen till försvaret från
befolkningens sida, är det otvivelaktigt, att den är en liten smula för¬
ändrad till favör för försvaret. Jag tror, att bland de djupare folk¬
lagren, där misstroendet förut var starkt, har man börjat resignera och
omfattar försvaret med något andra känslor än förut, och till detta
har nog ändå civilkommissionen i viss mån bidragit. Den bär upp¬
dagat missförhållanden och undanröjt dem. Och jag. tror ej, att vi
ännu kommit så långt, att vi kunna avvara en institution, som har till
ändamål att främja detta förtroende, ty om också åtskilligt gjorts hit¬
tills, som pekar i riktning av att det möjligen skall lyckas, åter¬
står dock ännu mycket. Det skulle därför enligt min tanke vara
oförsiktigt att nu helt och hållet avskaffa civilkommissionen. Det
skulle ga, som det gick förut, att missförhållanden icke bleve beivrade,
och folket skulle då sakna det organ, varigenom detta kunde ske. Ty
civilkommissionen är ej något annat än ett organ för missnöjet, med
försvaret, och innan vi nå fram till den punkten att en militieom-
budsman kan tillsättas — och om en sådan äro väl meningarna, icke
lika delade som om civilkommissionen — tror jag, att civilkommissio¬
nen kan åstadkomma åtskilligt för att undanröja det, som^ givit an¬
ledning till missnöjet. Jag tror, att om man hade velat från höger¬
sidan "i statsutskottet gå den andra sidan något till mötes, hade det
funnits en linje att träffas på, nämligen en minskning av. antalet av
civilkommissionens ledamöter. Men jag förstår ju, att när man har
en rent principiell synpunkt pa den andra sidan och gör bestämt mot¬
stånd mot allt vad civil kommission heter, är den linjen icke mera smak¬
lig. Men för min del skulle jag gärna vara med om att gå den linjen,
att civilkommissionen sålunda både kommit att bestå av tre ledamöter,
19 Nr 31.
Onsdagen den 14 maj.
och jag tror, att det hade varit en avknappning, som hade utgjort ett
lämpligt steg tram mot eu militieombudsman, som vi väl motse Vid den
tid, då civilkommissionens nya mandat skalle utgå, nämligen 1915.
dill den tiden skola väl nämligen förhallandena vara så ordnade, att
det blir möjligt att ersätta civilkommissionen med denna militieom-
budsman.
Jag kan som sagt ej tro, att det för försvarets egen skull vore lyckligt
a tt nu avskaffa civilkommissionen. Det skulle tvärtom ute i landet väcka
förvåning hos alla, som förut hyst starkt missnöje, men som nu i ci¬
vilkommissionens sett ett organ för sina intressen. De skulle nämligen
resonera sålunda: nu återvänder man till gamla missförhållanden, som
vi känna till. Att sådana funnits, det äro vi ju alla fullt medvetna
om. Det kan därtör ej vara, som den föregående talaren sade, till
skada för försvaret, att civilkommissionen består. Jag är övertygad
om att det skulle vara till skada att avskaffa den i detta ögonblick, och
jag får därför, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan.
Derr Kvarnzelius: Herr talman! De anmärkningar, som den
förste, talaren här framfört, hade måhända varit mer på sin plats vid
det tillfälle, ° då civilkommissionen tillsattes än nu. Visserligen blev
Riksdagen då ej tillfrågad, men det fanns då möjlighet för dem, som
ville göra anmärkningar liksom det vid varje riksdag finnes, att påtala
åtgärder av Kungl. Maj:t, som icke fallit vederbörande i smaken. Det
förefaller mig, som om den verksamhet, som av civilkommissionen har
utövats under snart förflutna 5 år, dock i stort sett måste anses vara
av den beskaffenhet, att man måste säga om civilkommissionen, att
den förstått, att pa ett synnerligen bra sätt handhava det i många
fall utan tvivel mycket grannlaga uppdrag, som blivit densamma an¬
förtrott. Jag tror också, att man kan säga, att civilkommissionen i
många hänseenden gjort störa tjänster åt vårt försvarsväsen; det har
enligt min mening hos många ökat förtroendet till detsamma, dels
därigenom att genom dess ingripande förefintliga missförhållanden blivit
undanröjda, dels ock därigenom, att den i många fall upptagit till
prövning anmärkningar pa olika områden inom vårt försvarsväsen, som
vid närmare granskning visat sig vara ogrundade. Även ur denna
senare synpunkt synes mig civiikommissionens rent negativa verksam¬
het i inånga hänseenden kunna anses vara av den beskaffenhet, att
den varit till gagn för försvaret. Den tillsattes, som vi veta, den 11
december 1908 för en tid av högst 5 ar och dess mandat utgår nu i
december i ar. Kungl. Maj:t bär nu begärt att få disponera medel
för dess fortsatta verksamhet intill den 1 juli 1915, och anledningen
härtill, är närmast den — utom det att Kung]. Maj:t funnit, att civil¬
kommissionen ännu har en uppgift att fylla — att kommissionens
verksamhet bör äga bestånd, tills Riksdagen satts i tillfälle att pröva
förslaget om inrättandet av en militieombudsman, som ju Andra kam¬
maren flera gånger uttalat sig för. Om nu detta Kungl. Maj:ts för¬
slag kommer att gillas i den form, som det möjligen kan komma fram
för Riksdagen, hinner detta ärende på grundlagsenlig sätt behandlas,
och civilkommissionen skulle då kunna avlösas omkring den 1 juli
1915. Det är sålunda endast till ersättningen för civiikommissionens
Ang.
fortsättande
av civiikom¬
missionens
verksamhet.
(Forts.)
Nr 31. 20
Anq.
fortsättande
av civilkom¬
missionens
verksamhet.
(Korta.)
Onsdagen den 14- maj.
verksamhet för eu tidrymd av 1 V2 år, som Riksdagen skulle medge
Ivungl. Maj:t att få disponera härför erforderliga medel.
Tbet synes mig även, om man ser denna fråga endast ur rent eko¬
nomisk synpunkt, att man måste säga, att civilkommissionen som sådan
icke varit en dålig affär för staten. Det är stora belopp det bär rör
sio* om, över 80 millioner årligen till försvarsväsendet, som skola för-
valtas och handhavas av våra militära myndigheter, och det är utan
tvivel många tillfällen, där det kan finnas möjlighet att gorå bespa-
ringar, förenklingar och förbättringar i administrationen. Och pa
många områden finnas det utan tvivel många frestelser för dem, som
handha förvaltningen, frestelser, som icke skulle förefinnas, därest en
väl ordnad kontroll funnes inrättad. Var och en, som närmare följt
civilkommissionens verksamhet, skall ge mig ratt i, att genom civil-
kommissionens ingripande vid många tillfällen avsevärda summor blivit
besparade åt statsverket. Jag har för det ändamalet hört mig för hos
vederbörande och fatt en redogörelse för en del av de frågor, som
vant föremål för civilkommissionens handläggning.. Jag skall givetvis
ej trötta kammaren med att läsa upp allt, men jag skall dock rela¬
tera några fall, visserligen icke obekanta, men som mahända fallit ur
herrarnes minne. Vi veta, att, innan civilkommissionen tillsattes,^ en
hel del tilldragelser timade på den militära förvaltningens område,
som voro av den beskaffenhet, att civilkommissionens tillsättande häl¬
sades med mycket stor tillfredsställelse både av vänner och motstån¬
dare till försvaret, icke minst måhända av de verkliga försvarsvännerna.
Jaa- förmodar, att den förste ärade talaren ger mig rätt i, att det är
mycket önskvärt, att den militära förvaltningen åtnjuter det mest ode¬
lade förtroende hos landets befolkning, ty såsom den kommitté säde,
som var föregångare till civilkommissionen, är detta en oundgänglig
förutsättning för “att vårt försvarsväsende skall bli ordnat på ett för
landet betryggande och tillfredsställande sätt. Av den redogörelse
jag erhållit av vederbörande framgår, att på åtskilliga områden har
civilkommissionen ingripit till stort ekonomiskt gagn för staten.
Jag skall i det fallet relatera några fä fall.. Det torde ännu icke
ha fallit alldeles ur minnet, hurusom civilkommissionen på sin tid in¬
grep i avseende ä den s. k. rågleveransen i Karlskrona. Därmed för¬
höll det sig i korthet sålunda. . ..
I en till justitieombudsmannen insänd klagoskrift pakallade hand¬
landen T. F. Carlström i Karlskrona justitieombudsmannens ämbetsbiträde
för att komma till sin rätt med avseende, å en leverans av råg till
flottans station i Karlskrona, vara anbud infordrats genom kungö¬
relse den 9 juli 1908, men fann justitieombudsmannen genom beslut
den 16 januari 1909 icke skäl vidtaga någon åtgärd med anledning
av klagoskriften. . ,
Vid civilkommissionens sammanträde den 26 januari 1909 granskade
civilkommissionen den annons i leveranstidningen, varigenom anbud å
rågleveransen infordrades. Redan den omständigheten, att. priset i
anbuden skulle angivas för hektoliter, a. v. s. efter matt och icke efter
vikt, var ägnad att väcka uppmärksamhet. Och det visade sig seder¬
mera genom de undersökningar civilkommissionen föranstaltade, art
gällande författningar i åtskilliga stycken åsidosatts och statsverket pa
21 Nr 31.
Onsdagen den 14 maj.
denna enda leverans av 10,000 hl. råg åsamkats en så betydande för¬
lust, att den person, som avgivit det lägsta anbudet, kunnat förnöjas
med 6,000 kronor i kontanta penningar för att avstå från anbudet, och
ändå kunde den trust, som för ändamålet bildats, skörda en icke för¬
aktlig vinst pa affären. Att märka är, att någon oredlighet icke kunde
läggas någon tjänsteman till last. Att åter tjänsteförsummelse förelegat,
är ju uppenbart, och vederbörande ha också därför blivit åtalade och
dömde. _ Och på samma sätt hade är efter år rågleveranserna till kronan
skötts i Karlskrona under samma trustbildnings auspicier utan någon
inblandning. Kammarens lantmän vill jag lämna den upplysningen,
att en av förutsättningarna för dessa rågaffärer var, att anbuden skulle
avgivas mitt i rågbärgningen, innan ännu någon visste, hur skörden
skulle utfalla. Då därtill korn, att man uppställde stora fordringar på
kvalitéen och strängt tillämpade bestämmelserna, vågade givetvis icke
någon rågproducent blanda sig i affären.
Nu är det emellertid slut med denna affär: och det’är ett faktum,
att av förvaltningsdirektionen efter denna tid utvecklats en affärs¬
mässighet även pa andra områden, som bättre överensstämmer med
nutida metoder.
Mera allmänt bekant än rågleveransen är måhända ännu civilkom¬
missionens undersökningar rörande flottans smörjolja. Genom sina under¬
sökningar hade kommissionen förskaffat sig inblick i de affärsmetoder,
varav Vacuum Oil C:o betjänade sig, och särskilt hade det väckt kom¬
missionens uppmärksamhet, att en utländsk redare för åtskilliga större
ångbåtar i internationell passagerare- och godstrafik, vilken tillika
handlade med smörjoljor, icke lyckats finna avsättning för sina smörj¬
oljor å sina egna båtar i konkurrens med Vacuum Oil C:o. Även vår
flotta använde uteslutande denna firmas maskinoljor. Efter en tids
undersökningar fastslog kommissionen, att problemet måste såväl för
flottan som enskilda redare vara att bryta det motstånd, som förefanns
hos maskinskötarepersonalen mot att använda andra maskinoljor än
Vacuum Oil, om eu sund konkurrens skulle kunna åvägabringas. Jag
skall här förbigå detaljerna av den polisutredning, som genom justitie-
kanslerns försorg gjordes, även om det kunde ha sitt intresse att i
minnet återkalla sådana episoder som »Niggerdansen» i Furusund och
dylikt. Polisutredningen ledde icke till något åtal, men affärsmetoderna
voro blottade.
_ Då det pris, cirka 42 öre pr kg., flottan betalade för Vacuum Oil
(Anis maskinolja föreföll kommissionen alltför högt, och de rapporter,
som kommissionen infordrat angående försök att vid flottans station i
Karlskrona själv tillverka en smörjolja utvisade, att tvååriga försök lagts
i fullständigt felaktig riktning och måste misslyckas, tillkallade
kommissionen sakkunnige för att utreda möjligheten för flottans station
att själv tillverka sin maskinolja. Resultatet blev en på experimentell
väg framställd omblandning likvärdig med Vacuum Oil (Anis, vilken
beräknades kunna tillverkas för mindre än halva det pris flottan be¬
talade. Den av kommissionen verkställda utredningen öfverlämnades
till stationen för praktiska försök och fabrikation. Sådan fabrikation
har sedermera ingångsatts i principiell överensstämmelse med det re¬
cept, som genom kommissionens försorg tillhandahållits. Ätt varvet
Av//.
fortsättande
av civilkom¬
missionens
verksamhet.
(Forts.)
Nr 31. 22
Anq.
fortsättande
av civilkom¬
missionens
verksamhet.
(Forts.)
Onsdagen den 14 maj.
lyckats att praktiskt tillämpa från kommissionen överlämnade anvis¬
ningar angående oljans sammansättning på själva den fabriksmässiga
tillverkningen vittnar om ett energiskt och målmedvetet arbete, värt
allt erkännande. Enligt skriftligt meddelande av varvschefen bar kva¬
litéen på den tillverkade oljan så småningom höjts därhän, att den
numera måste anses överträffa förut inköpt färdig maskinolja. Fabrika¬
tionen kan fylla flottans hela behov och jämväl förse vissa andra all¬
männa inrättningar med maskinolja. Dessutom hava åtskilliga special¬
oljor utexperimenterats vid oljefabriken.
Maskinoljan åsättes ett försäljningspris av 27 öre pr kg., men till-
verkningspriset är i själva verket omkring 21 öre för kg. eller hälften
av vad flottan tidigare betalade för en kvalitativt underlägsen smörj¬
olja. År 1912 tillverkades cirka 355,000 kg. Den besparing, fabrika¬
tionen tillfört statsverket, kan följaktligen beräknas till omkring 75,000
kronor årligen. ......
Under det att genom lagen angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension den 11 oktober 1907 pensioneringen av civila tjänst¬
innehavare helt övertagits av statsverket, utgår till militära tjänst¬
innehavare (officerare och underofficerare med vederlikar) fortfarande
förutom fyllnadspension jämväl pension från särskilda kassor, nämligen
till arméns personal från arméns pensionskassa och till marinens och
lotsverkets personal från flottans pensionskassa.
Dessa kassor bestrida förvaltningen även av de anslag, som under
riksstatens tionde huvudtitel årligen måste beviljas för pensioneringens
upprätthållande och för fyllnadspension.
Efter verkställd undersökning fann kommissionen det vara tydligt,
att förvaltningskostnaderna för dessa pensionskassor voro orimligt höga
i jämförelse med kostnaderna för andra dylika institutioner. För åren
1899—1908 uppgingo dessa kostnader i medeltal till 68,196 kronor 26 öre
för år vid arméns pensionskassa och 26,567 kronor 21 öre vid flottans
pensionskassa. Och år 1910 översteg den sammanlagda förvaltnings¬
kostnaden för kassorna 110,000 kronor. Orsakerna till dessa- dryga
förvaltningskostnader fann kommissionen ligga särskilt i den till synes
onödiga anordningen med två förvaltningsdirektioner med tillhörande
personal och de vidlyftiga reglementsföreskrifterna angående bidrag av
pensionsberättigade etc., vilkas tillämpning och° efterlevnad tillika med
övervakandet av bestämmelsernas efterlevnad måste kräva en betydande
personal. _ .
Kommissionen kunde helt naturligt icke själv utreda, i vad m an
och på vad sätt förenkling borde komma till stånd, men sa myc ket
fann kommissionen sig vara berättigad antaga, att dylika förenklingai
till besparing av förvaltningskostnader i avsevärd omfattning m ed
säkerhet kunde utan praktiska olägenheter åvägabringas. Kommissionen
hemställde därför hos Kungl. Maj:t om åvägabringandet av sådan ut¬
redning och uttalade därvid som sin uppfattning, att samliga pensions-
inrättningar för arméns och marinens med lotsverkets personal kunde
utan någon framtida olägenhet sammanslås, därest de särskilda fon¬
derna var för sig redovisades och gjordes till föremål för revision, som
betryggade alla parters särskilda rätt.
23 Nr 31.
Onsdagen den 14 maj.
Då (len ifrågavarande pensioneringen för år 1908 bestreds med
2,803,206 kronor 12 öre av statsanslag och med allenast 684,865 kronor
98 öre av pensionskassorna själva, ifrågasatte kommissionen, att, då i
allt fall det huvudsakliga besväret med utbetalning av pensionerna och
uppbörd av pensionsavgifterna från kassornas delägare vilade å stats¬
verkets tjänstemän, pensioneringen och därmed sammanhängande för-
valtningsbestyr lämpligen borde avskiljas från pensionskassorna och
jämväl utan synnerlig kostnadsökning kunna överlämnas till stats¬
kontoret, lotsstyrelsen samt armé- och marinförvaltningarna.
Därvid skulle emellertid återstå att reglera förvaltningen av de av
arméns och flottans pensionskassor förvaltade änkekassornas fonder.
Kommissionen ansåg icke otänkbart, att statsverket lämpligen kunde
ifrågasätta, att såsom villkor för erforderligt förvaltningsbidrag upp¬
ställdes den fordran, att förvaltningen av dessa kassor sammansloges
med exempelvis civilstatens änke- och pupillkassa på något för både
statsverket och övriga parter betryggande sätt.
Den av kommissionen ifrågasatta utredningen har blivit av Kungl.
Maj:t anbefalld, men ännu icke avslutats.
Civilstatens änke- och pupillkassa åtnjuter i förvaltningsbidrag av
staten endast 35,000 kronor för en verksamhet betydligt större än de
militära änke- och pupillkassornas. Staten för folkskollärarnas pen-
sionsinrättning slutar på något över 50,000 kronor. Och dock har
denna pensionsanstalt en betydligt större penningförvaltning än arméns
och flottans samtliga pensionskassor tillsammans. Då för den militära
pensioneringen, som ändå måste i betydlig utsträckning besörjas av
statsverkets egna organ, statsverket nu faktiskt utbetalar förvaltnings¬
kostnader, som belöpa sig till omkring 110,000 kronor årligen, måste
här föreligga ett fält för betydliga besparingar. Och det är att hop¬
pas, att dessa besparingar också snarast möjligt måtte bliva effektiva.
I skrivelse den 15 december 1911 hemställde civilkommissionen
efter verkställd utredning,_ bland annat, att Kungl. Maj:t måtte taga
under övervägande, huruvida de i avlöningsstaterna uppförda löne¬
tilläggen för egna tjänstehästar kunde i sammanhang därmed, att
statsverket tillhandahölle tjänstehästar, utbytas mot erforderlig ökning
av remonterings- och skonings- samt munderingsanslagen.
Enligt kommissionens utredning måste en sådan anordning vara
till stor fördel såväl för den enskilde officeren som för kronan. För
deii enskilde officeren är det nämligen ofta förbundet med ekonomisk
uppoffring att hålla sig med tjänstehäst mot åtnjutande av det löne¬
tillägg om 400 kronor, som utgår för varje sådan häst. Däremot bör
kronan, som ju redan nu tillhandahåller, förutom de beridna trupper¬
nas hästmaterial, även tjänstehästar åt artilleriofficerarna, äga möjlighet
att för betydligt lägre kostnad tillhandahålla tjänstehästar åt alla
officerare.
Det. framgar av kommissionens utredning, att statsverkets årliga
anskaffningskostnad för varje häst kan beräknas till 92 kronor 50 öre,
hästutredning till högst 36 kronor 50 öre per år, årliga kostnads¬
ökningen för skoning och veterinärvård, om sfaten övertager tillhanda¬
hållandet av hästarna, till 7 kronor 30 öre, och stallrum, som nu er-
Ang.
fortsättande
av civilkom-
missionens
verksamhet.
(Forts.)
Nr 31.
24
Ang.
fortsättande
av civilkom¬
missionens
verksamhet.
(Forts.)
Onsdagen den 14 maj.
sättes statsverket av kästägaren, till 43 kronor 80 öre, eller till sam¬
manlagt högst 180 kronor 12 öre.
För högst 180 kronor 12 öre per häst och år bör alltså statsverket
kanna tillhandahålla hästar åt arméns officerare. Då statsverket år¬
ligen utgiver 400 kronor för varje sådan häst, kan här göras en be¬
sparing av icke mindre än 219 kronor 88 öre för varje häst. Enligt
1912 års stater utgick lönetillägg för 1,042 tjänstehästar med 416,800
kronor. Med den av kommissionen föreslagna anordningens tillämp¬
ning skulle alltså kunna göras en besparing av 229,114 kronor 96
öre årligen.
Denna besparing kan ytterligare något ökas därigenom, att stats¬
verket uppenbarligen icke behöver tillhandahålla reservhästar åt alla
officerare, som nn skola vara beridna å två tjänstehästar.
Man ser bara av dessa exempel, där civilkommissionen ingripit, att
den åstadkommit betydliga ekonomiska besparingar för statsverket och
att dessa besparingar mångdubbelt överstiga den kostnad, som civil¬
kommissionens verksamhet fört med sig.
Nu kan ju någon säga, att dessa besparingar och förenklingar i
administrationen skulle hava kunnat åstadkommas även utan civil¬
kommissionens ingripande. Men det är icke säkert, att detta hade
blivit fallet. Om icke någon har sig särskilt ålagt att följa förvalt¬
ningen på ett särskilt område och se till, om icke förenklingar kunna
äga rum, är det klart, att den slentrian, som så gärna smyger sig in
på alla områden, även här skulle gjort sig bred och att sålunda säker¬
ligen inga förenklingar eljest kunnat åstadkommas.
Det är därför jag anser, att det skulle vara mycket oriktigt att
nu avbryta civilkommissionens verksamhet, innan Riksdagen blivit satt
i tillfälle att pröva frågan om anordnandet av en militieombudsmans-
befattning.
Jag tror därför, herr talman, att det vore synnerligen oklokt,
därest Riksdagen nu genom att avslå Kungl. Maj:ts framställning
gjorde ett sådant avbrott i den kontroll, som på detta likaväl som pa
alla statens områden är av behovet påkallat. Jag ber sålunda att få
yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Ericson, Hans: Jag är närmast uppkallad av ett yttrande
från herr Kvarnzelius, vari han framlade vissa förhållanden rörande
flottans olja. Då den saken i allmänhet tyckes vara ganska missupp¬
fattad, har jag skaffat mig upplysningar från chefen för marinförvalt¬
ningen hur detta ärende ligger och jag skall be att med några ord få
framlägga det.
Redan sommaren 1907 började ett bolag, Union i Malmö, höra
sig för hos marinförvaltningen angående raffinering av olja för flot¬
tans fartyg, och det ledde till underhandling, vilken från marinförvalt¬
ningens sida föranledde beslut i november 1907 med framställning till
detta bolag, att försöksraffinering skulle få äga rum på bolagets verk¬
städer i Malmö. Bolaget svarade i januari 1908, att bolaget var med
härpå, och redan i februari 1908 kunde den mariningenjör, som var
satt till kontrollant, inrapportera det första resultatet. Sommaren 1908
prövades den sålunda raffinerade oljan på två fartyg. Resultatet blev
25 Nr 31.
Onsdagen den 14 maj.
gynnsamt och föranledde, att även under följande vintern 1908 och
1909 fortsatta raffineringsförsök gjordes i Malmö, och sedan den olja,
som då tillverkades, på våren 1909 blivit prövad och befunnen god,
upptogs tanken på att inrätta ett raffinaderi i Karlskrona. Hösten
1909 i november gjorde civilkommissionen framställning om att få en
mariningenjör till förfogande för att göra försök med tre olika slag av
oljor; redan i december 1909 kom emellertid varvschefen i Karlskrona
in med ett fullständigt förslag för anordnande av en oljefabrik vid
varvet i Karlskrona. Ärendet behandlades skyndsamt. Den 21 decem¬
ber 1909 begärde marinförvaltningen hos Kung!. Maj:t ett anslag på
12,500 kronor, vilket Kungl. Maj:t beviljade genom ett kungl. brev
den 23 december 1909.
Således tror jag, att ärendet beträffande flottans olja hade av ma¬
rinens myndigheter fullständigt utklarats utan civilkommissionens med¬
verkan. Jag har endast velat upplysa kammaren om detta förhållande,
därför, att det har ju ganska allmänt kommit in i medvetandet, att det
är civilkommissionen, som har föranlett dessa stora besparingar, men så
är icke förhållandet.
Beträffande frågan om civilkommissionens vara eller icke vara
har jag icke något att yttra.
Greve Hamilton, Carl: Frågan gäller ju här, huruvida ett äm¬
betsverk, som provisoriskt inrättats att gälla en viss tid, skall utöver
denna tid fortsätta sin verksamhet. Det gäller väl då att bedöma
detta ämbetsverk på samma sätt och efter samma grunder som man
bedömer andra ämbetsverk, till vilka Riksdagen beviljar medel, d. v. s.
uteslutande sakligt med avseende på den nytta ämbetsverket gör och
den kostnad det kräver. Det förefaller mig, som om Riksdagen i detta
fall hade en alldeles särskild anledning att synnerligen samvetsgrant
pröva nyttan av detta ämbetsverk därinnan, att de allra flesta tjänste¬
männen i detta ämbetsverk äro riksdagsmän, vilka åtnjuta en icke obe¬
tydlig erättning för sitt arbete, och Riksdagen bör, synes det mig,
vara särdeles mån om sitt anseende och således se till att icke ens
fa skenet emot sig, att, då det gäller riksdagsmän, frångå den riktiga
grundsatsen, att "tjänstemännen äro till för tjänsternas skull och icke
tvärtom.
Det synes mig därför, att innan man fattar beslut i frågan, bör
man söka få. svar på två frågor: för det första, kan man vänta sig, att
civilkommissionen under sin fortsatta verksamhet skall göra övervä¬
gande gagn och, om man besvarar denna fråga jakande, är detta gagn
av beskaffenhet att motsvara därmed förenade kostnader? Vid bedö¬
mandet av det gagn man kan vänta sig av civilkommissionen, torde
vara nödvändigt att granska resultaten av dess hittillsvarande verk¬
samhet.
Innan jag övergår till eu sådan granskning, må det tillåtas mig
att till förebyggande av alla missförstånd och alla misstydningar ut¬
tala min personliga åsikt i två avseenden. Det ena är, att jag, då jag
sökt tränga mig in i detta ämne, kommit till den bestämda uppfatt¬
ningen, att, och det skulle knappt behöva sägas, civilkommisionen
städse arbetat under ärlig strävan att fylla och motsvara sitt ändamål.
Ang.
fortsättande
av aivillcom-
missionens
verksamhet.
(Forts.)
Nr 31.
Ang.
fortsättande
av civilkom¬
missionens
verksamhet.
(Forts.)
26 Onsdagen den 14 maj.
Har den icke alltid nått så storartade resultat, har det nog icke varit
av brist på god vilja. Det andra är, att jag bär den bestämda över¬
tygelsen, att civilkommissionen gjort försvarsväsendet nytta på sä vis.
att civilkommissionens medlemmar under sin verksamhet blivit över¬
tygade om, såsom jag tror — det finnes dock ingå officiella handlingar
som styrka detta — att inom vårt försvarsväsen råder ordning och
tukt, och att befälet, med omsorg och välvilja vårdar sig om sina un¬
derlydande samt plikttroget arbetar på deras utbildning, ävensom att,
som det yttrades inom "statsutskottet, inom förvaltningen i det stora
hela allt är ganska väl beställt. Denna åsikt beträffande försvarsväsendet
tror jag ock, att civilkommissionens medlemmar genom enskilda sam¬
tal spritt bland meningsfränder. Härigenom har ock ett av ändamålen
med kommissionens verksamhet, enligt min mening det viktigaste,
blivit vunnet, det, som vid civilkommissionens tillsättande angavs vara
»att bryta udden av det smygande förtalet» och att »hejda den sig
allt mera utbredande antimilitära propagandan», då denna berott på
okunnighet. Ty mot den antimilitära propaganda, som nu senast ta¬
git sig uttryck i det avskyvärda flygblad, som häromdagen spreds vid
Ling-festen å Stadion, hjälper ingen civilkommission.
Innan jag nu övergår till granskningen av civilkommissionens verk¬
samhet, vill jag vidare säga, att jag såvitt möjligt stöder mig uteslu¬
tande på officiella handlingar och inga blotta hörsägner, och mitt stöd
anser jag vara mera pålitligt än av herr Kvarnzelius åberopat »behö¬
rigt håll», ty jag antar, att när herr Kvarnzelius talade om från be¬
hörigt håll lämnade underrättelser, menade han civilkommissionen, men
då det gäller bedömande av civilkommissionens verksamhet, får väl
kommissionen i viss mån anses såsom part.
Som utgångspunkt för granskningen erbjuda sig osökt kommis¬
sionens underdåniga årsrapporter, i synnerhet som man kan taga för
alldeles givet, att civilkommissionen i dessa rapporter upptagit, vad
dsn själv åtmistone ansett vara det viktigaste. Så synnerligen vidlyf¬
tiga äro icke dessa rapporter. De två första upptaga knappast ett
helark vardera, de två sista ett ark tillsammans, men detta i och för
sig behöver ju icke betyda så mycket.
Man finner emellertid av rapporterna, att kommissionen årligen,
såsom det heter, handlagt »åtskilliga klagomål och anmälningar från
enskilda personer», varjämte »i pressen synliga meddelanden angående
påstådda missförhållanden inom försvarsverket hava blivit föremål för
kommissionens undersökning». Som bekant, bar kommissionen även i
ett par fall, i realiteten åtminstone, upptagit till behandling anonyma
skrivelser.
Det skulle naturligtvis hava varit synnerligen intressant, därest
kommissionen hade lämnat någon uppgift i rapporterna över, huru
många klagomål, som vid undersökning visat sig berättigade och såle¬
des föranlett till åtgärd, och huru många å andra sidan de klagomål
varit, som icke varit berättigade och således icke föranlett någon åt¬
gärd. Någon sådan uppgift föreligger tyvärr icke. Men jag har för¬
sökt taga reda på detta genom att låta genomgå _ kommissionens
protokoll, diarier, registratur o. s. v. Någon fullständig statistik har
tiden icke medgivit att upprätta, men några timmars arbete har dock
27 Nr 31.
Onsdagen den 14 maj.
förskaffat mig visshet om, att de allra flesta anmälningar icke föranlett
.någon kommissionens slutliga åtgärd, och att av det försvinnande få¬
tal anmälningar, som civilkommissionen ansett sig böra föra vidare,
minst hälften av högre myndigheter eller vederbörande domstol prö¬
vats ogrundade eller icke föranledande någon åtgärd.
Anmärkningsvärt är ock, att endast ett fåtal anmälningar gjorts
av enskilda personer. Det alldeles överväldigande antalet av mål, om
jag så må kalla dem, har föranletts av tidningsartiklar, till största
antalet framburna av Socialdemokraten, men även av Arbetet och icke
så sällan av Västerbottenskuriren. Den vanliga gången vid behand¬
lingen av dessa mål har varit, att de för yttrandes avgivande remit¬
terats till vederbörande arméfördelningschef och av denne vidare till
vederbörande regementschef, som därefter anställt förhör om saker,
som ofta legat flera år tillbaka i tiden. Sedan hava luntorna gått
samma väg tillbaka för att i de flesta fallen hamna i kommissionens
papperskorg, så att säga. Det är tydligt, att detta varit förenat med
rätt mycket onödigt arbete, men måhända har detta varit nödvändigt.
Men är det nödvändigt att så fortfara? Och om så anses, kan icke
ändamålet vinnas genom en bra mycket enklare och billigare apparat
än civilkommissionen? Uppenbart är dock, att detta system alldeles
särskilt inbjuder till trakasseri. Huru lätt är det icke att få in en
tidningsartikel? Strax är civilkommissionen där, artikeln remitteras,
och det blir förhör och rannsakan. Förutom obehaget för den, som
blir anklagad, lcvarstannar lätt en fläck på honom, i synnerhet som
mången val uppmärksammat anklagelsen, men aldrig fått del av upp¬
rättelsen, och någon rekonventionstalan kan väl knappast komma i
fråga. Det är långt ifrån uteslutet, att mindre karaktärsfasta personer
av fruktan för sådana trakasserier kanske i viss mån svika sin plikt.
Det har ofta framhållits som en stor fördel med civilkommissionen,
att den beredde möjlighet till framförande av sådana klagomål från
de underlydandes sida, vilka icke hos vederbörande befäl vunnit gehör.
Det är ju då ganska beaktansvärt, att under dessa fyra år, som kom¬
missionens verksamhet omfattar, icke förekommit något fall, efter hvad
jag kunnat finna, av berättigat sådant klagomål.
Jag ber nu att få återgå till kommissionens årsrapporter. Av
desamma framgår vidare, att kommissionen i sin helhet eller avdelnings-
vis besökt ett 70-tal militära anstalter, såsom regementen, kaserner,
skolor, förråd, sjukhus, fabriker etc. Det är väl vid dessa resor, som
kommissionen huvudsakligen samlat stoff för sin mera tidsödande verk¬
samhet, vilkens resultat angives i rapporterna.
Första årets rapport upptager tre ärenden, som kommissionen an¬
ser sig särskilt böra omnämna. Det första rör råg upphandling en i
Karlskrona, om vilket herr Kvarnzelius talade, och det råder nog icke
tvivel om, att kommissionen därvid har gjort nytta. Angående det
andra ärendet, »flottans olja», är det fullt tydligt, att åtminstone me¬
ningarna äro delade om, huruvida detta kan räknas som civilkommis¬
sionens förtjänst. Det tredje ärendet gällde förvaltningskostnaderna
för pensioneringen av arméns och flottans personal, vilket ock herr
Kvarnzelius omnämnde. Det är emellertid beträffande detta ärende
att märka, att vad civilkommissionen förde fram redan framhållits av
Ang.
fortsättande
av civilkom-
missionens
verksamhet.
(Forts.)
>'r 31. 28
Ang.
fortsättande
av civillcom-
missionens
verksamhet.
(Forts.)
Onsdagen den 14 maj.
1908 års statsutskott, och man kan väl taga för givet, att denna ange¬
lägenhet blivit föremål för statsmakternas omsorg, civilkommissionens
bön förutan. Något resultat har ännu icke vunnits av den utredning,
som utanför civilkommissionen igångsatts.
Det var första årets ärenden.
Andra årets rapport är något mera givande. Däri omförmäles,
att femton skrivelser avlåtits till Kungl. Maj:t och att fyra anmäl¬
ningar gjorts till justitiekanslern. Av dessa ärenden är det emellertid
endast fem, som ansetts vara av den betydelse att böra särskilt om¬
nämnas.
Det första ärendet gäller ett av en förvaltningsdirektion ensidigt
brutet kontrakt angående leverans av mössband. Justitiekanslerns in¬
gripande påkallades, och förvaltningsdirektionen fälldes till ansvar.
Det är emellertid alldeles tydligt, att hade den förfördelade parten
här väckt åtal, hade precis samma resultat ernåtts.
Det andra ärendet är en hemställan till Kungl. Maj:t om utfär¬
dande av föreskrifter för förvaltningen av manskaps- och marketenteri-
kassorna vid marinen. Denna hemställan har föranlett sådana före¬
skrifters utfärdande.
Det tredje ärendet var en anmälan till Kungl. Maj:t om behov
att omarbeta medicinalstyrelsens kungörelse rörande beskaffenheten av
vissa proviantartiklar, avsedda att levereras till krigsmakten. Detta
ärende var emellertid redan under förberedande behandling i medici¬
nalstyrelsen, men det är ju möjligt, att civilkommissionens anmälan
påskyndat arbetet.
Det fjärde ärendet var en hemställan till Kungl. Maj:t, att in¬
komsterna av gräsväxten å fästningsvallarna å diverse platser hädan¬
efter skulle redovisas inför arméförvaltningens civila departement och
tillgodoföras arrende-, jordskylds- och tomtöresmedlen. Förslaget har
avstyrkts och ej lett till någon åtgärd.
Slutligen gällde det femte ärendet kontrollmetoderna inom försvars¬
verket, i vilka brister under året skulle bekräftats av åtskilliga till¬
dragelser, och förslag till de huvudsakliga åtgärder, som ansågos vara
av nöden för en effektiv kontroll av användningen av reservations¬
anslaget till arméns munderingsutrustning. Detta förslag har knappast
ansetts möjligt att genomföra och i alla händelser förorsakande be¬
tydligt stegrade kostnader utan att likväl medföra avsedd kontroll av
munderingshushållningen. Det har icke heller lett till något resultat.
I nästa årsrapport, den 8:dje, ha åter de remarkabla ärendenas
antal sjunkit till tre, av vilka dock det första, som nära sammanhänger
med nyssnämnda, möjligen kan räknas såsom tre. Det gällde nämli¬
gen till Kungl. Maj:t framlagda önskemål i fråga om förslagsanslagen
till »arméns mathållning» och till »furagering av arméns hästar» samt
reservationsanslaget »remontering m. m.» Jag kommer här att beröra
det fjärde ärendet, som herr Kvarnzelius uppgav såsom så förtjänst¬
fullt för civilkommissionen. Kommissionens förslag rörande mathåll¬
ning och furagering hava i huvudsak icke befunnits lämpliga. Kungl.
Maj:ts beslut föreligger dock icke. Kommissionens förslag rörande re-
monteringen — det av herr Kvarnzelius så rosade — har av alla mili¬
tära myndigheter på det allra bestämdaste avstyrkts såsom ledande till
29 Nr 31.
Onsdagen den 14 maj.
ökade kostnader och verkande i rakt motsatt riktning mot vad kom¬
missionen tänkt sig, såsom innebärande en fara för övningarnas fält¬
mässiga bedrivande och truppförbandens bibehållande i fältdugligt skick.
Intet0resultat föreligger.
Arets andra ärende rör sinnessjukvården inom armén, som synts
kommissionen icke vara fullt tillfredsställande tillgodosedd. Kommis¬
sionen har därför anlitat en specialist på området, en läkare. Denne
har gjort en vidlyftig utredning, som, antager jag, icke saknar sina
stora förtjänstor i vetenskapligt avseende. I densamma föreslås en hel
del i och för sig önskvärda åtgärder. Men dessa förslag äro i prak¬
tiken och av kostnadshäusyn fullkomligt outförbara. Herrarna kunna
få ett begrepp härom, dä jag nämner, att denna läkare föreslår, att
inom varje etablissement skall finnas ett särskilt rum iordningsställt,
för den händelse en militär plötsligt skulle gripas av sinnessjukdom,
och sådana fall förekomma dock icke dagligdags. Under min 30-åriga
tjänstetid har jag aldrig varit med om något sådant och icke heller
två äldre militärläkare, som jag tillfrågat. Men icke nog med sjuk¬
rummet; utanför detta rum skulle finnas ett särskilt rum för den even-
tuelle vaktaren. Jag har frågat överfältläkaren om det resultat, som
han trodde skulle vinnas och kunna dragas ur den digra luntan. Enligt
hans uppfattning torde den förebragta utredningen icke föranleda någon
annan åtgärd, än att i fråga om sjukdomsstatistiken hädanefter under
rubriken sinnessjuka komma att upptagas två underrubriker, den ena
för verkligt sinnessjuka och den andra för sådana, som äro psykiskt
defekta, d. v. s. idioter, och det är ju alltid något resultat, men —
magert!
Det tredje ärendet under året gäller handhavandet av marketen-
terirörelsen inom armén. Kommissionen hemställer om åtgärder för
ökad kontroll samt att truppförbanden måtte beredas tillfälle att i större
utsträckning än hittills själva övertaga denna rörelse. Ja, detta är ett
önskemål, som funnits och framburits inom armén, långt innan civil¬
kommissionen fanns till. Men det låter sig icke överallt realiseras på
grund av lokala och andra förhållanden. Hemställan kan möjligen leda
till sådana bestämmelser för lägerkassorna, att framdeles ur dem rörel¬
sekapital för marketenterirörelsen beredes truppförband.
I den sista årsberättelsen anmäler kommissionen, att den tid efter
annan gjort åtskilliga underdåniga framställningar. Endast en sådan
anser sig kommissionen emellertid särskilt böra omnämna, och denna
rör förordningen om statens upphandlings- och entreprenadväsende.
Enligt vad jag från sakkunnigt håll har inhämtat, är emellertid detta
förslag hållet i så ytterst allmänna ordalag, att även om de däri fram¬
ställda önskemålen skulle vara berättigade, varom meningarna lära vara
delade, så lämnar detta förslag ytterst liten ledning för huru svårig¬
heterna vid realiserandet skola övervinnas.
Facit av de fyra årens verksamhet, vad de tolv remarkabla ärendena
angår, blir, om man ser till de resultat som verkligen vunnits och som
böra räknas civilkommissionen till förtjänst, icke så synnerligen
mycket. Rågmålet, en påskyndad förordning från medicinalstyrelsen
angående proviantartiklar och föreskrifter rörande förvaltningen av
manskaps- och marketenterikassor.
Ang.
fortsättande
av civilkom¬
missionens
verksamhet.
(Forts.)
Nr 31. 30
Ang.
fortsättande
av civilkom¬
missionens
verksamhet.
(Forts.)
Onsdagen den 14 maj.
Om alla de andra förslagen tror jag med fullt fog kan sägas, att
de visserligen innehålla både nytt och gott, men det nya de innehålla
är icke gott, och det goda är icke nytt.
Nu har det emellertid, såsom också framgår av vad jag förut sagt,
från civilkommissionen dessutom insänts en hel del skrivelser till Kungl.
Maj:t och en del anmälningar till justitiekanslern. Och rättvisligen bör
erkännas, att i eu del fall mindre missförhållanden har rättats till följd
av civilkommissionens anmälningar. Men det ha också varit en hel
del oberättigade klagomål, som av civilkommissionen förts fram.
Men vilket arbete på en mängd håll har väl icke civilkommissio¬
nen förorsakat genom de förfrågningar den gjort, genom de anmälnin-
garlock förslag, som den, emellanåt åtminstone, tämligen lösligt har fram¬
kastat? Inom ett av arméförvaltningens departement har under dessa
fyra år arbetsbördan ökats med inemot ett femtiotal ärenden pa grund
av civilkommissionens verksamhet; och många av dessa ärenden hava
krävt mycket vidlyftiga utredningar, som ofta i sin ordning föranlett
yttranden och utredningar från alla eller en del av arméns truppför¬
band.
Det förspörjes inom detta departement en allmän klagan över att
härigenom dess arbete förryckes. Viktiga göromål få sättas tillbaka
för mindre viktiga, och reformer, som detta ämbetsverk själv tänkt
igångsätta, förhindras och försinkas. Det planmässiga arbetet störes
med ett ord, och det är på den grund man kan våga påstå, att civil¬
kommissionen inom denna gren av sin verksamhet icke blott gör gagn,
utan även skada.
Må det tillåtas mig, eftersom herr Kvarnzelius framdrog några
exempel, även genom ett ganska belysande exempel visa detta. Under
ett besök av civilkommissionen vid Norrbottens regemente framlade en
där uppe tjänstgörande förvaltare ett projekt till ändrat redovisnings¬
system vid trupp förban den. Civilkommissionen genomdrev, att detta
system blev prövat vid, enligt vad jag tror, tre regementen: Svea liv¬
garde, Svea artilleriregemente och Norrbottens regemente. Försöken
pågingo ett helt år och förorsakade vederbörande personal ett ganska
betungande arbete. Arméförvaltningens intendentsdepartement hade
sedan att yttra sig angående förslaget, och detta sker i följande orda¬
lag: »Då det av civilkommissionen föreslagna bokföringssystemet en¬
ligt samstämmiga omdömen vore särdeles invecklat och svarfattligt
samt kräver en" avsevärd ökning av personal och lokaler vid trupp¬
förbanden samt ej, i jämförelse med nu använt system, ansages med¬
föra skärpt kontroll, så hemställde departementet, att förslaget ej måtte
föranleda till någon Kungl. Maj:ts åtgärd».
Hur pass vidlyftigt detta bokföringssystem i själva verket var,
kunna herrarna få ett begrepp om, när det berättas, att, da intendents-
departementets remiss skulle sändas in till Kungl. Maj:t och remissen
.skulle åtföljas av räkenskapsböckerna för ett år för ifrågavarande tre
regementen, det erfordrades för räkenskapsböckernas forslande från
arméförvaltningen till Kungl. Maj:ts kansli icke mindre än •— åtta man.
Slutligen må det tillåtas mig framdraga ännu ett exempel, som
visar, hur civilkommissionen inom ett annat område av sin verksamhet
påtagligen varit till skada. Yid jultiden förra året inkom till civil-
31 Nr 31.
Onsdagen den 14 maj.
kommissionen från eu värnpliktig eu vederbörligen undertecknad an¬
mälan, i vilken ganska grava anmärkningar framställdes emot rege¬
mentsläkaren, därför att han vid utövandet av sin tjänst icke skulle
hava iakttagit tillräcklig snygghet. Här förelåg således ett av dessa
för övrigt sällsynta fall, då en värnpliktig direkt påkallade civilkom¬
missionens ingripande och detta i en angelägenhet, som civilkommis¬
sionen alldeles särskilt är satt att främja, nämligen omvårdnaden om
de värnpliktiga. Nu framgår det icke ur protokollen, vilka åtgärder
civilkommissionen har vidtagit, men i protokollet av den 15 mars —
således 2ya månad efter det att anmälan gjorts —inhämtas, att denna
anmälan icke föranlett till någon kommissionens åtgärd.
Således var väl denna anmälan obefogad? Nej, visst icke. På
en annan väg, oberoende av den värnpliktige, kom detta mål att
dragas inför krigsrätt, och av krigsrättsprotokollens vittnesberättelser
framgår alldeles oförtydbart, att den värnpliktiges anmälan hade fullt
fog för sig.
Det förefaller, som om dessa missförhållanden, vilka således verk¬
ligen ägt rum, hade fått pågå långt in på detta år. Hade nu ingen
civilkommission funnits, sä hade val säkerligen eller med all sanno¬
likhet den värnpliktige vänt sig till sin regementschef. Och hade
så skett, da hade med visshet följden blivit omedelbar rättelse av
missförhållandet.
Sålunda har här civilkommissionen genom sin tillvaro faktiskt
fördröjt avhjälpande av missförhållanden. Och detta kan ju vara
någonting att tänka på för de herrar, som i civilkommissionen se en
absolut garanti för de värnpliktigas goda behandling.
På grund av vad jag här har anfört och de forskningar jag i
övrigt har gjort beträffande civilkommissionens verksamhet, har jag för
min del kommit till den bestämda uppfattningen,
att kommissionen väl i vissa fall gjort den nytta, som vid dess
tillsättande avsågs, men att den även, i andra fall, verkat till skada i
stället för till gagn, samt att ju längre dess verksamhet har fortgått,
dess färre hava de goda och dess flera de dåliga frukterna av dess
verksamhet blivit;
att kommissionen efter de fem år, som utstakats för dess verk¬
samhet, bör hava kunnat förvissa sig om, huruvida försvarsverket för¬
tjänar att uppbäras av folkets förtroende eller icke ;
att den under denna tid även bör hava medhunnit att göra de
iakttagelser och erinringar beträffande förvaltning, organisation och
utrustning, som kunna vara av värde för försvaret och göra sina, om
jag så får säga, »civila kunskaper» gällande; samt slutligen
att civilkommissionens bibehållande utöver dessa fem år därför
icke kan väntas medföra sådana fördelar för försvaret, som rimligen
motsvara den kostnad på inemot 100,000 kronor, som i allt kan be¬
räknas därav uppkomma.
Da jag har kommit till den bestämda övertygelsen, tillåter jag
mig, herr talman, yrka bifall till reservationen.
Herr Magnusson, Gerhard: Det var med anledning av ett
meddelande, som lämnats från marinförvaltningen angående flottans olja,
Ang.
fortsättande
av civilkom¬
missionens
verksamhet.
(Forts.)
Nr 31. 32
Ang.
fortsättande
av civilkom-
missionens
verksamhet.
(Forts.)
Onsdagen den 14 maj.
som jag begärde ordet. Jag tror icke, att den framställningen är full¬
komligt riktig, även om den naturligtvis icke är medvetet oriktig. Jag
tror, att den är partisk, och jag kan därför meddela, att också jag har
från sakkunnigt håll fått upplysningar om flottans ifrågavarande olja
och det sätt, varpå man slutfört hela det ärendet.
I början av år 1909 bestämde sig civilkommissionen för att verk¬
ställa en utredning angående flottans upphandling av olja ävensom
leveranserna av densamma, och då hade ännu icke försöken inom flot¬
tan att åstadkomma egen olja kommit så långt. Visserligen hade man
börjat litet smått och genom att skaffa olja, två sorters olja — som
för' övrigt levererades från en dansk firma — sökt lära sig blanda i
riktiga proportioner. Men man hade icke gjort detta på ett sätt, som
kunde leda till resultat, eftersom i alla fall leverantören av dessa två
sorters olja tog precis vad han ville för dem i pris. Efter det att civii-
kommissionen börjat arbeta med denna sak — och den började därmed
på försommaren 1909 — samt på grund av detta civilkommissionens
arbete, gavs det sedermera tillfälle för flottans experimenterande marin¬
ingenjör att pröva och göra studier just beträffande åstadkommande
av en god olja för flottan. Det var under detta civilkommissionens
utredningsarbete, som man också lyckades åstadkomma ett samarbete
mellan flottans experimenterande ingenjör samt statens järnvägars
laboratorium, och på det sättet lyckades man verkligen så småningom
komma till resultat.
Vad civilkommissionens undersökning i det avseendet betydde,
kan man förstå därav, att, om statens järnvägar med sin sju gånger
större förbrukning handlat på samma sätt som flottan, det skulle hava
blivit ett ganska stort belopp, som staten hade förlorat, vilket man
bäst finner, när man tänker på att just minskning av pris och ändring
av leveransfirma till flottan betydde, redan då, icke mindre än 30,000
kronor om året. Sedan har det också visat sig, att den undersökning,
som civilkommissionen gjorde, antagligen givit eu vinst av 70,000—
75,000 kronor om året.
Det är beträffande oljan, som jag tror, att man nog får litet se
till, att icke flottans officerare taga äran av att hava börjat med denna
utredning och börjat med dessa försök för att komma till resultat
tidigare. Jag tror icke, att flottans ingenjör över huvud taget hade
kommit till 'resultat, därför att det var ett annat stort hinder för att
vid flottan införa eu ny och billigare olja, och det var den omständig¬
heten att det från maskinisthåll försäkrades: få vi icke vacuum oil,
kunna vi icke ansvara för maskinerna. Och på den bestämda förkla¬
ringen svarade fartygens chefer, att de kunde icke införa annan olja.
Vad tjänar det då till att experimentera med en ny olja, då man icke
vågar för maskinisternas skull införa den? Civilfcommissionen hade
genom sin utredning kommit in i förhållandena och funnit, att här
förhöll det sig i själva verket så, att det var något alldeles särskilt.
Det förhöll sig så — visserligen icke alltid, men i vissa fall, det kän¬
ner man till — att det gällde icke så mycket den olja, varmed man
smorde maskinerna, som snarare den olja, varmed man smorde ma¬
skinisten !
33 Nr 31.
Onsdagen den 14 maj.
I fråga om rågleveransen, som det här talades om, vill jag be¬
stämt säga, att nog har vid den undersökningen, vilken jag i egenskap
av tidningsman på den tiden hade tillfälle att följa litet närmare, visat
sig, att den militära myndighet, som bestämde över leveranserna, icke
hade ett tecken till förutsättning att förstå vare sig sådan handel över
huvud taget eller varans pris eller kvalitet i det särskilda fallet. Och
nog visade samma undersökning, att den myndigheten, som övertog
leveransen genom huvudlösa och dyrbara leveransanordningar, helt en¬
kelt fördyrade varan för staten, samt att kontrollen i alla fall var så
bristfällig, att man egentligen litade på oansvariga. Nå, det anställdes
åtal och det blev böter, fastän icke mycket böter, så att det motsva¬
rade försumligheten. Men så är det i dylika fall, såsom t. ex. när
Östermalmsteatern brunnit och några, som rökt där, blivit dömda till
5 kronors böter. Det är naturligtvis så, att de stora verkningar, som
bliva en följd av själva missförhållandena, icke kunna få någon mot¬
svarighet i det straff, som kommer ovanpå. Men även om det blir små
resultat av åtal och sådant, nog har staten ganska stor fördel av ett
ingripande på dessa vidlyftiga områden, där det i alla fall gäller stora
förmögenheter och stora värden för staten.
Nu säger greve Hamilton här, att civilkommissionen egentligen
icke har någon uppgift, därför att det visat sig, att det i grund och
botten icke blivit mycket kvar av eu rad anmärkningar, den haft under
behandling, och att det därför, menar han, är en stor, dyrbar apparat
utan egentligt värde. Man kan tvista om huruvida apparaten är för
stor eller huruvida den är för dyr — det kan jag hålla med om. Men
jag anser icke, att man kan tvista om, huruvida civilkommissionen är
nyttig eller icke, ty det måste vi hålla före att den är, i och med det¬
samma, att den finns till.
När man säger, att anmärkningarna mot officerarna icke egent¬
ligen hava varit några och att kommissionen i så fall icke varit till den
hjälp för manskapet, som man ansett, att den skulle bliva, när man¬
skapet ansett sig förorättat, så är väl detta en styrka hos officerskåren
och borde väl göra den benägen att behålla en så värdefull institution,
som varje år genom rapporter intygar att allt varit så väl beställt.
Om denna institution är stor eller liten, hör icke hit, den är dock
genom sin tillvaro en landets så att säga militieombudsman. Även
om man tycker, att resultatet icke är stort eller att straffpåföljderna
icke bliva så många eller stora, undrar jag därför, om man icke kan
anse, att institutionen haft sitt berättigande, samma berättigande som
justitieombudsmannainstitutionen — och jag skulle vilja se den i Första
kammaren, som verkligen på allvar ville stå upp och tala för av¬
skaffande av justitieombudsmannainstitutionen.
Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Lars sou, Knut: Civilkommissionen, som otvivelaktigt in¬
fördes för att undersöka de missförhållanden och oegentligheter^ som
man trodde finnas inom den militära förvaltningen och inom armén
för övrigt, har utan tvivel haft ett stort gagn därigenom att den efter
5 års verksamhet _ i stort sett funnit att sådana missförhållanden
inom armén ej existerar oeh därigenom lugnat allmänhetens farhågor
Första kammarens protokoll 1913. Nr 31. 3
Ang.
fortsättande
av civilkom¬
missionens
verksamhet.
(Forts.)
Nf 31. 34
Ang.
fortsättande
av civilTcom-
missioneris
verksamhet.
(Forts.)
Onsdagen den 14 maj.
i berörda avseende. Jag tror även, att civilkommissionen i många av¬
seenden vidkommande den militära förvaltningen åstadkommit mycket
gott, men det är frågan om den numera är behövlig.
Om man talar om förbrukningen av olja vid flottan eller om upp¬
handling av råg för att användas vid armén, är det, såsom ett par-
talare här hava framhållit, helt naturligt, att varje officer ingalunda
kan vara en sakkunnig expert på dessa områden. Om vi jämföra
detta med det civila arbetet och tänka på eu fabrik, där man också
använder olja för många tusentals kronor om året, så vet man ju, att
där går hela ens traktan ut på att nedsätta kostnaden för använd olja
per tillverkad vara, och man använder därför sakkunniga experter på
detta område för att göra driften i detta avseende så ekonomisk som
möjligt.
"Varför skulle icke flottan också kunna få sakkunniga experter,
som övervakade eu sådan sak. Jag tror icke, att därför behövdes en
kommission. "Vad angår frågan om upphandling av råg, så är det
nästan hårt, kan man säga, att man skall sätta en officer eller veder¬
like att göra upp den saken. Därför att han är officer eller inten¬
dent, är det väl icke sagt, att han skall kunna detta. Det vore bättre,
att det funnes en sakkunnig, som gjorde upp sådana affärer för armén.
Men icke behövs det därför heller en kommission.
Det var en talare, som yttrade något om det förtroende civil¬
kommissionen har ingivit hos folk i landet. Ja, det tror även jag,
att den har gjort på sätt och vis. Men jag tror också, att den har
uppammat mycket självsvåld inom armén. Det är en sak, som jag
härvid fäster mig vid, och det är disciplinen. Det har hänt att en
värnpliktig, så fort han under en träningsmarsch känner sig något
trött och övergiven vid hemkomsten, kastar in en anonym anklagelse
mot den officer, som sin plikt likmätigt söker träna sin pluton. Det
är ett hårt yrke det är fråga om, och där få icke sådana småsaker
som att en eller annan värnpliktig kanske — tråkigt nog — blir över¬
ansträngd, utsätta den officern för att överallt i tidningspressen bliva
stämplad såsom en tyrann. Och det visar sig oftast, att dessa klago¬
mål äro ganska obefogade.
Men, mina herrar, disciplinen för mannen i ledet är jag icke så
rädd för, jag är mera rädd för disciplinen inom de högre graderna.
Om en officer begår ett disciplinbrott, så är det dess farligare för
armén, ju högre på rangskalan han står. Om det finnes en sådan
institution, där man kan kasta in en anonym skrivelse, uppstår det
‘lätt misstroende bland kamraterna, och det finns alltid naturer, som
icke dra sig för att skriva anonyma brev. I avseende å den verk¬
samhet däremot, där kommissionen riktar sig mot upphandling av
förnödenheter, mot kaserner och alla sådana ekonomiska frågor, där
tror jag kommissionen utfört ett i många avseenden gott arbete.
Herr talman, på grund av vad jag ovan anfört vidkommande den
kommissionens verksamhet, som berör disciplinen inom armén, ber jag
få biträda reservationen.
Herr statsrådet Larsson: Herr talman, mina herrar! Här tycks
pågå någon liten tvist om vilkendera som har rätt i fråga om flottans
35 >’r 31.
Onsdagen den 14 maj.
oljeleveranser och oljetillverkningar. Mig förefaller det, som om båda
parterna så till vida hava rätt, som det verkligen förhåller sig så, att
marinförvaltningen på sin tid haft ögonen riktade på oljeleveranserna
till flottan och även, såsom kommendörkapten Ericson uppgav, trätt i
förbindelse med en firma i Malmö för att söka framställa olja för
flottans behov.
Det som gav civilkommissionen, av vilken jag då var medlem,
anledning att befatta sig med saken, var icke frågan om egen olje-
tillverkning för flottan. Det var helt andra saker, som påkallade ci¬
vilkommissionens uppmärksamhet, saker av den beskaffenhet att kräva
justitiekanslerns medverkan för vinnande av utredning.
Men det var under detta arbete, som man inom civilkommissionen
kom att tänka på, huruvida det icke vore fördelaktigast, att staten
ställdes fullständigt oberoende av alla enskilda oljeleverantörer till
flottan. Under det förberedande arbetet med denna fråga begärde
civilkommissionen att få en mariningenjör till sitt förfogande. Av
denne ingenjör erhölls upplysning, att han på uppdrag av marinför-
valtningen tidigare sysselsatt sig med frågan om framställande av olja
för flottan. Civilkommissionen fick också kännedom om de metoder,
som använts, och de resultat, som vunnits. Då det fanns åtskilliga
anledningar att antaga, att den metod, som då experimentvis tilläm¬
pades, icke skulle leda till något verkligt gott resultat, anordnade ci¬
vilkommissionen ett samarbete mellan denne mariningenjör och eu
annan sakkunnig, och ur detta samarbete framgick det oljerecept, om
jag så får kalla det, som lades till grund för den fabrikation, som
anordnades vid flottans station i Karlskrona. Båda herrarne ha så till¬
vida rätt, att marinförvaltningen och civilkommissionen, oberoende av
och utan att veta om varandra, arbetat på samma frågas lösning och
att sedan genom det samarbete mellan en maringenjör och en annan
ingenjör, som civilkommissionen anordnade, man kommit fram till ett
synnerligen tillfredsställande resultat. Jag säger icke detta för att
tillvälla civilkommissionen större anpart av äran än civilkommissionen
tillkommer eller för att beröva marinförvaltningen den anpart av äran,
som den tillkommer.
Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till samman¬
trädets fortsättande kl. 7 på aftonen.
Herr Karlsson: Jag har begärt ordet av intresse för en
fråga, som alltid ansetts ligga denna kammare om hjärtat, nämligen
försvarsfrågan. Min mening är nämligen, att kammaren skulle i hög
grad skada den saken, om man går med på vad reservanterna föreslagit,
nämligen att avskaffa civilkommissionen. Såframt jag kan förstå, har
här knappast framförts något vidare bärande skäl för en sådan åtgärd.
Här har en talare, för övrigt även han representant för Göteborgs stad,
i någon mån kritiserat civilkommissionens åtgörande, men jag är glad
att kunna tacka honom för, vad jag skulle vilja säga, den oväld, som
han lät komma till synes i sitt omdöme om civilkommissionens åt¬
görande. Han strök själv under, icke en utan två gånger, att denna
kommission verkligen hade gjort nytta. Han yttrade i sitt anförande
Ang.
fortsättande
av civilkom¬
missionens
verksamhet.
(Fortsd
Nr 31. 36
Ang.
fortsättande
av oivitlcom.-
missionens
verksamhet.
(Forts.)
Onsdagen den 14 maj.
bland annat, att kommissionen otvivelaktigt motarbetat en del vad
han kallade mindre missförhållanden, men han frågade: även om kom¬
missionen kan ha varit nödvändig hittills, är den nödvändig i fort¬
sättningen? Na gäller det att erinra sig, att vad som här föreslagits
är icke en ny femsårsperiod för denna kommission, utan det är endast
ifrågasatt, att den skalle ytterligare två år få finnas till.
Herr talman! Jag vågar icke ingå i några detaljer. Jag har icke
satt mig in i civilkommissionens verksamhet i detalj, men jag vill fråga
herrarna, huru man ute i landet skulle upptaga en sådan åtgärd, som
den reservanterna här föreslagit. Man väntar, att snart ett förslag,
som berör såväl armén som flottan, skall framkomma. Man har från
vänsterhåll velat lägga det arbetet så, att man skall väcka förtroende
hos folkets breda lager för försvarets ordnande. Men samtidigt önskar
denna kammare, åtminstone reservanterna, som representera högern,
att man skall vidtaga en åtgärd, som alldeles otvifvelaktigt inom landet
och inom folkets breda lager skall kännas såsom ett slag i ansiktet
gent emot de åsikter, som där göra sig gällande. Jag ber kammaren
beakta, att det är dock dessa breda lager, som utgöra arméns och
flottans stora flertal. Man bör icke uppträda övermodigt mot dem,
utan akta sig för att vidtaga sådana åtgärder, som alldeles avgjort
äro riktade mot den åsikt, som där är förhärskande.
Såvitt jag kunde förstå, var det skäl för ett bifall till reservan¬
ternas förslag, som greve Hamilton framhöll, endast det, att de under¬
sökningar, som kommissionen föranstaltat, hade förorsakat officerare
och militära myndigheter ett visst besvär. Han nämnde ett par åt¬
gärder från kommissionens sida, som hade åstadkommit ett sådant be¬
svär för dessa militära myndigheter. Mina herrar! Jag vill be er att
läo-ga i vågskålen å ena sidan betydelsen av att hos folkets breda lager
det° finnes förtroende för vårt försvarsväsende och dess ledning och å
andra sidan det ökade besvär, som förorsakas officerare och miltära
myndigheter genom kommissionens åtgörande. Mig förefaller det verk¬
ligen, att den, som har minsta intresse för försvaret, skulle anse, att
det där besväret borde väga fjäderlätt gent emot det förtroende, som
man är på väg att ytterligare undergräva, om man antager vad reser¬
vanterna här föreslagit.
Herr talman! Av intresse för försvaret och uteslutande av in¬
tresse därför ber jag att yrka bifall till utskottets förslag.
Herr af Ekenstam: Såsom motionär tillåter jag mig att säga
några ord, och de skola icke bliva många.
Jag vill emellertid börja med att säga, att vad som hos mig väckte
tanken på att motionera i ämnet var en fråga, som ställdes till mig
för någon tid sedan. Det var någon, som undrade, vad egentligen
civilkommissionen var. Var den ett ämbetsverk eller en kommitté
eller vad kunde den vara? Jag hemställer själv till lierrarne, om Ni
kunde svara på den frågan. Min tillfrågare ansåg det vara ytterst
märkvärdigt, att jag, som var riksdagsman och därtill jurist, icke
kunde giva klart svar på frågan, men det är dock icke så lätt. Kom¬
missionen är alldeles tydligt icke något ämbetsverk. Det kunna her-
rarne själva förstå av de förhållanden, varunder den existerar, och det
37 Nr 31.
Onsdagen den 14 maj.
sätt, varpa ledamöterna tillsättas etc. etc. Den är ingen kommitté, ty då
skulle den hava ett bestämt mål att slutföra, varefter den skulle upp¬
höra av sig själv. Den skulle möjligen kunna vara ett slags sakkun¬
niga, men i ty fall är det ovanligt självständiga sakkunniga, ty här
är absolut icke fråga om att stå till något statsråds tjänst, utan det
är helt enkelt kommissionen själv som har att handla. Jag tror icke,
att man kan inrangera denna kommission någonstädes i den svenska
förvaltningen, utan den utgör en typ för sig. Det är icke mycket
mera att tala därom, men just därför, att den är en nyhet inom den
svenska förvaltningen, är det ytterst intressant att se vilken uppgift,
den särskilt har, och vad nytta, den gör. Uppgiften skulle egentli¬
gen sta i den instruktion, som Kung]. Maj:t för kommittén utfärdade
den 11 december 1908. Därvidlag ha vi hört, att den äger att un¬
dersöka, huruvida upphandlings-, entreprenad-, kontroll- och besikt-
ningsmetoderna inom försvaret äro byggda på moderna principer för
affärsmässighet och i övrigt ändamålsenliga, huruvida truppens, särskilt
de värnpliktiges, behandling och omvårdnad giva anledning till erin¬
ringar, huruvida erforderligt samarbete för tillgodoseende av försvarets
behov är organiserat med alla de krafter, som stå eller utan alltför
stora olägenheter kunna ställas till statens förfogande, huruvida för¬
svarsmedlen i . fråga om utrustning och dylikt äro i ett sådant skick,
att de kunna fungera på ett tillfredsställande sätt, samt huruvida för¬
fattningar och föreskrifter rörande försvaret äro genomgående led i
samma system och verka ändamålsenligt. Där står vidare talat om,
att kommissionen äger att hos Kungl. Maj:t göra de erinringar och
de framställningar att vidtaga åtgärder, som undersökningen anses på¬
kalla, och att till justitiekanslern överlämna sådana ärenden, som an¬
ses föranleda allmänna åklagarens ingripande. Så finnes det också
stadgat, att varje välfrejdad svensk medborgare har rätt att påkalla
kommissionens uppmärksamhet å förhållanden, som utgöra föremål för
dess. undersökning. Då man sålunda ser, huru vidtomfattande kom¬
missionens uppgift är, kan det ju också vara ganska intressant att i
någon mån. se, vad den gjort. Nu har redan en föregående talare i
det fallet gjort ett referat, som jag icke på något sätt skall vilja upp¬
repa eller fullständiga, men jag vill upptaga frågan från rent juridisk
synpunkt och omförmäla vilka anmälningar, som framkommit från ci¬
vilkommissionen till justitiekanslersämbetet. Yi finna då, att under år
1908 gjordes ingen anmälan. Under år 1909 var det ingen anmälan.
Under år 1910 var det tre, under 1911 var det två och under år 1912
var ..det två anmälningar. Under år 1913 tills dato har det varit eu
anmälning. Detta år det juridiska resultatet af kommissionens ar¬
beten.
Nu. är det sagt och påpekat, att kommissionen skulle särskilt i
ekonomiskt afseende spela en ofantligt stor roll. I den saken vill jag
icke. vidare, ingå, ty det är en sida af saken, som jag för min del icke
inträngt djupare i. För övrigt har eu del herrar gjort en kritik där¬
över. För mig har det emellertid ställt sig rätt egendomligt, att en
kommission, som årligen har kostat ungefär 58,000 kronor, sista året
58,032 kronor 53 öre, dock har kommit med ett så jämförelsevis ma¬
gert resultat. De andra institutionerna för kontroll och revision, som
Ang.
fortsättande
av civilkom¬
missionens
verksamhet.
(Forts.)
Nr 31. 38
Ang.
fortsättande
av civilkom¬
missionens
verksamhet.
(Ports.)
Onsdagen den 14 maj.
vi ha, hava nog lämnat ett litet större resultat, utan att kosta fullt
så mycket. Justitieombudsmannen hade på sin stat förra året 34,750
kronor 56 öre, justitiekanslern 28,400 kronor och statsrevisionen 41,197
kronor. Sålunda synes det, att civil kommissionen är den institution,
som går till det allra högsta beloppet och dock lämnat det efter min
uppfattning minsta resultatet.
Dessa förhållanden och fakta hava gjort, att åtminstone jag fått
flen klara uppfattningen, att den valuta, som man erhållit för cle
nämnda penningarna, icke motsvarade vad man kunde hava anspråk
att få, och att det utan tvivel därför vore anledning, att draga detta
ärende under Riksdagens prövning, så att Riksdagen själv måtte få av¬
göra, huruvida den ansåge, att dessa penningar voro så väl använda,
att cle borde fortfarande utgå. Då härtill kommer, att den verksam¬
het, som kommissionen under senare åren haft, visserligen kan sägas
hava varit icke onyttig, men dock till följd av upptagande.av anonyma
skrivelser på många håll väckt en synnerligen obehaglig uppmärk¬
samhet, har det åtminstone för motionärerna tett sig vida önskvärdare,
att den institution, som kallas civilkommissionen, antingen upphörde
eller också ombildades. Såsom vi i vår motion framhållit, ha vi icke
i princip haft något att invända emot, att kommissionen skulle ersät¬
tas med en militieombudsman. Då emellertid den frågan icke nu före¬
ligger, har jag icke anledning att härom vidare yttra mig, men jag
vill, då jag anser, att målet bäst gagnas genom att saken ställes pa
sin spets, anhålla att få tillstyrka bifall till reservanternas förslag.
Herr Ekman, Carl Gustaf: Jag har ända i det sista trott, att
det icke var majoritetens i denna kammare mening att på en så knapp¬
händig och så inbördes stridig argumentering som den, som föreligger
dels i motionen, dels i reservanternas utlåtande, verkligen vilja gå till
ett avskaffande av civilkommissionen.
Jag ber först att få erinra därom, att det är fråga om att avskaffa
en nu bestående institution, som vid dess införande mycket positivt
försvarades och förklarades vara nödvändig av den dåvarande höger-
regeringens militäre försvarsminister. Han förklarade, med hänvisning
till de ökade anspråk, som ställdes på individerna genom den år 1901
genomförda härordningen, att det var av största vikt, att ingenting
eftersattes, som kunde finnas vara ägnat att bidraga därtill, att
försvarsverket inom alla samhällslager kunde uppbäras av tillit och för¬
troende. Han sade, att »enda vägen att bryta udden av det smygande
förtal och det missnöje, som avskräcker ungdomen från den militära
tjänstgöringen och hotar alltmera vidga klyftan mellan befäl och man¬
skap, samt att därigenom undergräva krigstukten och försvåra befälets
arbete», var att erhålla »en opartisk undersökning av aktade civila
personer av olika samhällsklasser och politiska åskådningar». När
civilkommissionen på denna motivering blivit införd, vilka skäl anföras
då av reservanterna för borttagandet av denna institution? Reser¬
vanternas hela argumentering återfinnes å första raden i deras yttrande
och lyder: »då utskottet icke funnit skäl föreligga för att civilkom-
missionen skall fortsätta sin verksamhet». Det är det enda, som skrift¬
ligen anföres och som skall motivera den förändrade ståndpunkten
39 Nr 31.
Onsdagen den 14 maj.
beträffande civilkommissionen. Det gäller då att efterse de motiv, som
bär under diskussionen blivit framförda och som skulle förklara och
ytterligare utveckla den nu framförda tankegången.
Den förste talaren sade, att det spekulerades i försvarsolust, och
han frågade, om civilkommissionen lyckats bortarbeta den. Ja, i någon
män, svarade han själv, men han ansåg, att det icke hade skett i till¬
räcklig omfattning för att motivera kommissionens bibehållande. Mot
det kan anföras just vad den försvarsminister, som förordade civil¬
kommissionens införande, framhöll, nämligen att ingenting bör efter¬
sattas, som på det området bidrager till ett bättre resultat. Och greve
Ha mil ton yttrade i sitt anförande, att han — gång på gång återkom
han därtill — ville medgiva, att civilkommissionen uträttat åtskillig
nytta. Han sade, att den har särskilt gjort nytta därför, att den
kommit till insikt om och ytterligare spritt den uppfattningen, att
befälet, med ett ord den militära ledningen i stort sett, är god och
erkännansvärd. Men skall icke konklusionen därav bli ett bibehållande
av civilkommissionen, icke ett avskaffande av densamma?
Så har man ytterligare försökt göra gällande, att om denna kom¬
mission i visst avseende medfört nytta, så har den i andra avseenden
vållat skada. Och när greve Hamilton skulle exemplifiera detta, så
omtalade han, att civilkommissionen gjort åtskilliga framställningar,
som icke lett till något resultat. Vilket ämbetsverk med förslagsrätt
har icke gjort framställningar, som vid närmare prövning icke blivit
godkända? Han yttrade även, att det bokföringssystem, som civil¬
kommissionen föreslagit, i visst fall visat sig olämpligt. Jag vill åter¬
föra i. herrarnas minne striden vid 1911 års riksdag om bokförings¬
systemet i marinförvaltningen, huru de sakkunniga stredo och hur den
ene förklarade, att vad han föreslog skulle medföra nytta, under det
att den andre ansåg detsamma synnerligen olämpligt. Icke kan den
omständigheten, att olika meningar gjorts gällande angående av kom¬
missionen föreslagen bokföring utgöra skäl för, att civilkommissionen
skulle indragas.
Samme talare framhöll också, att i några fall rättelser i vissa
missförhållanden skulle kunna fördröjas genom civilkommissionens till¬
varo. Ja, men nog är det en småsak. Med hänsyn till det betydelse¬
fulla faktum, som ligger däri, att hundraden och tusenden verkligen
på grund av civilkommissionens tillvaro äro övertygade om, att ingen¬
ting orättmätigt lämnas obeivrat i detta avseende, och att de anspråk,
som ställas på manskapet, äro befogade och motiverade, så lär väl den
omständigheten, att civilkommissionens tillvaro skapar en sådan känsla
hos många tusen, vara vida betydelsefullare, än om i visst fall ett
fördröjande av ett särskilt ärende verkligen skulle ba skett.
Dessutom är det ju så, att man på en del håll sagt och erkänt,
att något bör göras för utövande av kontroll, och inom statsutskottet
bär man erkänt, att en militieombudsman vore av behovet påkallad.
Men är det då skäl, att när till och med åtskilliga av reservanterna
stå på den ståndpunkten och innan man skapat en sådan institution,
taga bort den, som för närvarande har att utöva kontroll?
Så sade friherre Gripenstedt, att han undrade, varför just armén
skulle ha, om jag uppfattade honom rätt, denna »detektivkommission».
Ang.
fortsättande
ap civilkom-
missionens
verksamhet.
(Forts.)
Sr 31. 40
Ang.
fortsättande
av civilkom¬
missionens
verksamhet.
(Forts.)
Onsdagen den 14 maj.
Jag tror att han använde det uttrycket. Jag vill då för det första
säga, att uttrycket icke är riktigt lämpligt. Men jag vill också säga,
att varför armén i visst fall här utgör ett undantag är därför, att det
icke finnes någon motsvarighet på andra områden, eller att en mängd
medborgare bliva ställda under andra medborgare i en så given och
odisputabel lydnadsplikt, som här är fallet. Det är då helt naturligt,
att på detta område vidtagas särskilda åtgärder. Det gives emellertid
andra områden, där yrkande på liknande anordningar framkommit.
Just i dagarna är uppmärksamheten fäst på läkarnas stora makt över
individerna, och i går afton läste jag i en konservativ tidning krav
på, att denna läkarnas rätt skulle underkastas en viss kontroll av en
överordnad kommission. Sålunda, på ett område, där en viss grupp
av människor har ett direkt välde över andras tillvaro, har man funnit
en liknande kontroll nödvändig och följaktligen framkastat krav på
eu sådan.
Det förefaller mig som om, när man genomgår dessa skäl, intet
har varit av beskaffenhet att motivera reservanternas framställning.
Dessutom, kan man tänka sig ett mera olämpligt tillfälle för civil¬
kommissionens indragande än just nu, när man på högerhåll har så
starka förhoppningar, att försvarsväsendet skall utvecklas, och när man
vill att ett starkt försvarsväsende skall framkomma? Att man då, på
framställning från militärt håll, vill ta bort civilkommissionen, som
uppvisats hava dels i administrativt avseende mer än väl betalat sig
själv, dels skapat eu känsla av tilltro och tillit, såsom den uppenbar¬
ligen gjort i vida kretsar, och särskilt att man vill göra det nu, det
måste vara synnerligen olämpligt och olyckligt. Jag hoppas, att kam¬
maren skall låta det stanna vid den demonstration, som ligger i re¬
servanternas framställning, och att kammaren bifaller utskottets för¬
slag, vartill jag yrkar bifall.
Herr Östberg, Johan: Jag begärde ordet, då herr Karlsson
frågade, hur det skulle ta sig ut i landet, om man avskaffade en sådan
institution som den nuvarande civilkommissionen, vilken för många
hundraden eller tusenden dock, enligt hans uppfattning, varit ett me¬
del att få sina klagomål framförda. Det är ju svårt för den enskilde
att kunna angiva opinionen i landet, men den opinion, jag känner,
går ut därpå, att denna apparat är alldeles för dyrbar och för litet
givande för att bibehållas. Det är ju, säger man, riksdagsmän själva,
som bliva avlönade på ett i många fall ganska hederligt sätt, och
resultatet av deras arbete är ej större än, att det mycket väl, denna
kommission förutan, kunnat vinnas.
Det är så mycket mindre nödvändigt nu, menar man å åtskilliga
håll, som vi fått civila försvarsministrar, som ju stå folket nära, och
dessa utgöra för närvarande till och med två, under det att departe-
mentalreformen går ut på, att deras arbete skall sammanföras hos en
person. Till dessa två civila försvarsministrar måtte man väl med för¬
troende kunna framföra alla möjliga klagomål, och man kan väl då
vara övertygad, att de kunna råda bot på det utan denna storartade
kommission, som kostar omkring 60,000 kronor om året. Dessa pen¬
ningar kunna, menar man, för försvaret användas på ett nyttigare sätt.
41 Nr 31.
Onsdagen den 14 maj.
Denna åskådning har, synes mig, så mycket mera grund för sig,
som man ju dessutom har tillfälle att till andra statens organ, både
till justitieombudsmannen och till justitiekanslern framföra sina klagomål.
Här säges vid alla möjliga tillfällen, att försvaret skall lida men.
Om det gäller eu lagstiftning på ett visst område och förslaget icke
skulle bifallas, så säger man, att försvaret skall lida därav, och nu
menar man, att försvaret skulle lida på, om icke denna parlamentariska
apparat, denna civilkommission, skulle bibehållas. Men skulle vi icke
för en gång kunna komma från sken till verklighet? Skulle vi icke
kunna se på, vad som är det reella? Finnes det någon, som kan på¬
stå, att missbruk i fråga om rågleveranser och flottans olja icke lika
väl kunnat beivras med samma resultat, vare sig denna stora apparat
funnits eller icke? Om vi fortfarande skola offra åt skenet, vad blir
då över för det reella?
Jag tror, att det finnes mycket berättigat i den opinion, som me¬
nar, att den apparat som nu användes icke är behövlig, att de pen¬
ningar som densamma kostar äro mindre väl använda penningar, samt
att denna apparat icke stärker försvaret och ur denna synpunkt mycket
väl kan avskaffas, då tiden för dess mandat nu är tilländalupen. Vill
man sedan sätta något annat i stället, må man göra det, men icke
påskyndar man något nytt genom att bibehålla denna månghövdade
kommission. Naturligtvis komma sedan samma argument att framföras,
när det gäller att gå till enklare förhållanden, ty då civilkommissionen
fungerat så länge och då det finnes så många, som i densamma se ett
palladium för försvaret, varför skulle man då taga bort den?
Då jag i civilkommissioneu icke kan se något palladium för för¬
svaret, utan tror, att den är för dyrbar, ber jag att fä yrka bifall till
reservationen.
Herr Tamm: Redan för 10 år sedan, herr talman, hade jag till¬
fälle att såsom representant i inedkammaren tala för införande av det
då föreslagna militieombudsmannaämbetet. Jag stödde mig då på
samma skäl, som här anförts för bibehållande av civilkommissioneu,
nämligen skapandet av förtroende för försvaret ute i landet och .ska¬
pande av säkerhet för de militära myndigheterna att opartiskt och
oväldigt bliva bedömda gent emot ovederhäftig kritik. Men sedermera
fann förslaget om militieombudsmannen icke det stöd man hoppats,
och den dåvarande regeringen införde i stället den nuvarande civil¬
kommissionen. Jag vet icke, om det möjligen var därför, att huvud¬
försvararen för militieombudsmannen var den nuvarande statsministern,
som det ansågs lämpligt att gå en annan väg, men civilkommissioneu,
sådan som den då blev, var ju tillsatt av högerregeringen. Jag vågar
således säga, att den i viss mån kan sägas vara ett barn av denna
kammare, sådan den då var sammansatt, och jag förstår därför icke
det starka motstånd, som den numera är utsatt för.
Om jag hade att i denna stund välja mellan bibehållande av civil¬
kommissionen och införande af militieombudsmannaämbetet, skulle jag
— då jag fortfarande står på precis samma ståndpunkt som för 10 år
sedan — givetvis föredraga det senare. Ty det kan icke nekas,
att en så månghövdad kommission som denna lätt är utsatt för
Ang.
fortsättande
av civilkom-
missionens
verksamhet.
(Forts.)
Nr 31. 42
Ang.
fortsättande
av civilkom¬
missionens
verksamhet.
(Forts.)
Onsdagen den 14 maj.
att känna sig hågad att dela med sig av ansvaret, den är utsatt för
det av en mycket framstående ledamot av denna kammare skapade
ordet, divisionsansvarskänsla, och jag tror därför fortfarande, att det
är bättre att lägga ansvaret på en och en vederhäftig person. Om
reservanterna velat räcka ett enda finger åt den tanken, att när civil¬
kommissionens fem år äro till ända, men fortfarande önskade någon
kontroll genom upprättande av detta ämbete, skulle jag förstått och
även gått med på den tanken. Men att nu taga bort all kontroll
utifrån, sedan den enligt mitt förmenande verkat val under fem år,
tror jag vara olyckligt. Den siste talaren framhöll, att det vid upp¬
repade tillfällen från vårt håll blivit sagt, att de beslut, som varit å
bane i kammaren, skulle vara olyckliga för försvaret. Jag lämnar
därhän eu del av dessa fall, men i detta speciella fall hava så många
talare framfört huru olyckligt det skulle vara, att jag icke behöver
upptaga denna sak. Jag fäste mig härvid särskilt vid den förste tala¬
rens yttrande, då han konstaterade — och det var en ledamot- av ett
parti, som icke förut velat göra detta — att känslan av att vårt för¬
svar behöver stärkas växer sig starkare i landet för varje dag. När
man konstaterar det — och jag är glad, att även jag för min del kan
göra det — vågar jag påstå, att det ligger fara i, när man försöker
kväva den plantan, som håller på att växa upp, ty den är i närvarande
stund beklagligt nog icke annat än en svag brodd. Den tål icke vid
en sådan frostnatt, som säkerligen skulle sänka sig över den, om vi i
dag beslutade att taga bort all den kontroll, som man dock ute i
bygderna litar på. Den tål framför allt icke vid det ogräs, som lätt växer
upp kring den brodden i form av en försvarsfientlig agitation, som
säkerligen skulle finna ett gott stöd av ett avslag i närvarande stund.
Ehuru jag sålunda, herr talman, hellre skulle se, att man redan
nu kunnat peka på, att under år 1914 ett militieombudsmannaämbete
komme att införas, måste jag dock, då jag anser ifrågavarande kon¬
troll absolut nödvändig både för vår armés egen skull och ur folk-
psykologisk synpunkt, tillstyrka, att kammaren biträder statsutskottets
förslag.
Friherre Gripenstedt: Herr talman! En talare på göteborgs-
bänken yttrade: när högerregeringen satt till denna kommission, var¬
för vill man nu i denna kammare avskaffa densamma? Han nämnde
dessutom vilka motiv statsrådet Malm haft för inrättandet, men han
glömde därvid att säga, att statsrådet Malm föreslog att sätta till
kommissionen på en tid av högst fem år. Det står för övrigt i den
kungl. propositionen i år, att kommissionens arbete skulle fortgå under
högst fem är från den 11 december 1908, och därefter står det i ett
annat stycke: »den för civilkommissionens verksamhet föreskrivna tiden
av högst fem år utgår under nästkommande december.» Då är det
väl icke behövligt att avskaffa civilkommissionen. Det är endast att
låta tiden utlöpa och låta den försvinna; att besluta att låta den fortgå
är att i stället ånyo tillskapa clen.
Samme talare nämnde även, att det i statsutskottets motivering
icke finnes några skäl anförda för att låta civilkommissionen försvinna.
Ja, det är sant, men nog tycker jag, att det här i kammaren under
43 Nr 31.
Onsdagen den 14 maj.
debatten anförts skäl, som visserligen äro av olika art, men som, om
man lägger tillsammans dem, torde vara tillräckligt vägande. Detta
är min uppfattning.
En talare från Göteborg sade, att det i försvarets intresse vore
nödvändigt att bibehålla civilkommissionen, att den gjort så ofantligt
stor nytta genom att borttaga misstroendet till de militära förhållan¬
dena och försvarsverket. Ja, det kan ju vara, men icke är det väl
annat, än att civilkommissionen härvid haft en negativ förtjänst i så
måtto, att det icke blivit några egentliga anmälningar att tala om.
Allt, som civilkommissionen tittat på och undersökt, har icke blivit
offentliggjort. Om ett klagomål varit obefogat, har detta icke blivit
omtalat, men om det gällt något befogat, har det blivit offentliggjort.
Diskussionen här har egentligen mest rört sig om den nytta, som
civilkommissionen gjort på förvaltningsområdet. Ja, det kan ju hända,
att den en eller annan gång gjort någon nytta på detta område; det
vill jag icke bestrida, men jag tror, att denna nytta betydligt över¬
drivits. Skall det emellertid vara på något område, som civilkommis¬
sionen kan gorå nytta, så är det på förvaltningsområdet, ty där äro
dess medlemmar mera hemmastadda, vilket de däremot icke äro på det
rent militära området.
Nu sade herr Tamm: huru skall det gå, om vi taga bort all kon¬
troll? Skall man då verkligen kunna säga, att om civilkommissionen
försvinner, därmed all kontroll är borttagen? Jag skall icke besvara
denna fråga, utan lämna den till besvarande åt herr Tamm själv.
Enligt instruktionen för civilkommissionen har densamma icke
blott att lägga sig uti förvaltningsärenden och undersöka, huruvida
upphandlings-, entreprenad-, kontroll- och besiktningsmetoderna inom
försvaret äro byggda på moderna principer för affärsmässighet och i
övrigt ändamålsenliga, utan även huruvida truppens, särskilt de värn¬
pliktigas behandling och omvårdnad giva anledning till erinran, huru¬
vida erforderligt samarbete för tillgodoseende av försvarets behov är
organiserat med alla de krafter, som stå eller utan alltför stora olä¬
genheter kunna ställas till statens förfogande, huruvida försvarsmedlen
i fråga om utrustning och dylikt äro i ett sådant skick, att de vid
fredsbrott kunna fungera på ett tillfredsställande sätt, samt huruvida
författningar och föreskrifter rörande försvaret äro genomgående led i
samma system och verka ändamålsenligt. Det är en del av dessa upp¬
gifter, som civilkommissionen måhända förstår sig på, men en annan
del som den alls icke kan förstå, och det är just inblandningen i dessa
senare, framför allt de disciplinära förhållandena, som jag anser vara
betänklig.
Herr talman, jag ber att få vidhålla mitt yrkande.
Herr Bellinder: Herr talman, mina herrar! Friherre Gripen-
stedt och greve Hamilton hava på ett uttömmande och klart sätt redo¬
gjort för den fråga, som avhandlas i min och min medmotionärs fram¬
ställning till Riksdagen, och det återstår därför för mig endast att
tillägga ett par ord. Ett par talare hava här sagt, att vi genom vår
motion skulle göra en demonstration och ett attentat på eu bestående
institution. Detta kan icke vara fallet, ty, såsom redan förut påpekats,
Ang.
fortsättande
av civilkom¬
missionens
verksamhet.
(Forts.)
Nf 31. 44
Ang.
fortsättande
av civilkom-
rnissionens
verksamhet.
(Forts.)
Onsdagen den 14 maj.
tillsattes den nuvarande eivilkominissionen på fem år, och då dessa
fem är nu snart äro till ända, kan det sålunda icke vara något attentat
på en bestående institution. Om man nämligen ser på ändamålet med
civilkommissionens tillsättande, finner man, att det icke var meningen,
att den skulle bli ständig. Ändamålet var, att den skulle anställa en
grundlig undersökning i avsikt att undanröja befintliga missförhål¬
landen och misstron hos folket till den militära förvaltningen. Om
det stått i denna kommissions förmåga att undanröja denna misstro,
borde det kunnat ske på fem år. Har kommissionen icke kunnat vinna
målet på dessa fem år, tror jag icke, att den gör det, om dess till¬
varo förlänges på ett eller annat år.
Såsom av motionen framgår, åsyftade jag och min medmotionär
egentligen blott en skrivelse till Kungl. Maj:t, men frågan har kom¬
mit i ett annat läge genom den kungl. propositionen rörande civil¬
kommissionen, och under sådana ändrade förhållanden förfaller natur¬
ligtvis vår önskan om skrivelse. Yi kunna helt ansluta oss till den
reservation, som inom statsutskottet avgivits av greve Wachtmeister
in. fl.
Här har av herr Kvarnzelius upplästs en del anföranden — jag
vet icke, om de förskriva sig från civilkommissionen eller från annat
håll — som skulle visa civilkommissionens nytta och nödvändighet.
Jag har emellertid också i min hand skrifvelser från militärchefer av
motsatt innehåll, men jag skall icke trötta kammaren med att citera
mer än ett par rader. I eu av dessa skrivelser står: »Ett av skälen
för nämnda antagligen enastående institutions inrättande var befästande
eller stärkande av förtroendet mellan befälet och den värnpliktiga
truppen. Detta har emellertid så långt ifrån lyckats, att förtroendet
är på väg att försvinna, och orsaken härtill är det hemliga angivelse¬
system, vara!' kommissionen stundom betjänar sig.»
Då här påpekats civilkommissionens förtjänster, vill jag icke all¬
deles förneka dem och ej heller påstå, att kommissionen icke arbetat
med bästa avsikt att gagna. Jag tror, att detta gagn möjligen visat
sig på förvaltningens område, men däremot kan jag icke värja mig
för den tanken, att dess verksamhet varit skadlig för disciplinen, och
denna är på alla områden av stor betydelse och särskilt inom försvaret.
Rubbas" denna hörnsten för försvaret, förlorar det sin kraft och be¬
tydelse. Och det är väl icke möjligt annat än att disciplinen lider
av att underordnade veta sig kunna, när helst de bliva förargade på
en förman, icke öppet framlägga sina klagomål, utan till tidningarna
skicka anonyma skrivelser, vilka upptagas av civilkommissionen. Detta
måste rubba förtroendet mellan över- och underordnade, och jag tror,
att civilkommissionen, utan att på minsta sätt avse att försvaga discipli¬
nen, dock gör det genom sin verksamhet, då den anser med sin ställ¬
ning förenligt att upptaga anonyma skrivelser, vare sig de införts i
tidningsartiklar eller direkt insänts till kommissionen. Jag vill icke
påstå, att civilkommissionen i regel upptager sådana skrivelser, men
redan det att detta någon gång hänt, anser jag vara betänkligt.
Här bar nämnts, att man icke bör avskaffa den kontroll, som
finnes. Men vill jag härpå svara, våra militära myndigheter hava
redan under den tid, som föregick civilkommissionens verksamhet, varit
45 Är 31.
Onsdagen den 14 maj.
underkastade kontroll, och denna synes ha verkat så, att inga egent¬
liga misshälligheter yppat sig under dessa fem år med ny kontroll,
och att icke heller några större missförhållanden kunnat påvisas i våra
militära institutioner. Men då nu regeringen, när försvarsberednin-
garna, såsom vi hoppas, snart bliva färdiga med sitt arbete, kommer
att framlägga _ sitt förslag till försvarets stärkande och ordnande, är
det helt naturligt att — om man anser att från civil sida någon kon¬
troll över militärväsendet bör åstadkommas — regeringen, om denna
civilkommission slutar sitt arbete vid detta års utgång, även föreslår
dess ersättande i andra former. Och den har då så mycket friare
händer att uttänka det sätt, på vilket kontrollen skall utövas, som den
icke längre har att taga hänsyn till en bestående institutions, vare sig
omorganisation eller reformering, utan kan utgå från de synpunkter,
som kunna anses lämpligast.
Herr talman! Jag ber få yrka bifall till den av greve Waeht-
meister m. fl. avgivna reservationen.
Herr statsrådet Bergström: Herr talman, mina herrar! Den
siste ärade talaren, tillika motionär i detta ämne, betecknade civil¬
kommissionen såsom en antagligen enastående institution, som hade
blivit inrättad i Sverige. Jag har här i min hand ett meddelande
från vederbörande svensk myndighet uti en av Europas stormakts¬
stater, enligt vilket den 23 sistlidne månad härvarande riksdag be¬
handlade ett av budgetkommissionen framställt förslag om inrättande
av en kommission, som skulle ha att granska leveranser till det landets
armé och flotta och som skulle bestå av riksdagsmän och sakkunniga,
utsedda av Riksdagen själv, och vilken kommission skulle samman¬
kallas av rikskansleren. Det skulle, enligt mitt förmenande, vara
högst egendomligt, om vi, samtidigt med att man uti denna stat
funnit anledning att inrätta eller besluta inrättande av en sådan kom¬
mission, skulle stryka ett streck över den nu befintliga civilkommis¬
sionen, utan att de, som framställt detta yrkande, på något sätt, såvitt
jag kunnat finna, sagt ifrån vad de vilja sätta i stället. Jag tror, att
envar, som tagit del av de grundtankar, som lågo bakom beslutet om
inrättande av civilkommissionen och vilka av min företrädare uti det
ämbete, jag nu bekläder, framlades efter det att utredning uti hit¬
hörande ämne verkställts — jag tror, säger jag, att envar, som tager
del av dessa grundtankar, måste erkänna, att i denna tid och, jag vill
säga, uti all tid härefter det är av stor betydelse för vårt försvars-
väsende, för dess utveckling och för förtroendet till ledningen av det¬
samma, att en kontroll, behörigen ordnad och inrättad, äger rum av
särskild _ art. Hurudan denna art bör för framtiden vara, äro vi icke
nu färdiga att uttala oss om. Det som det i denna stund gäller att
klargöra är, huruvida det är lämpligt att vi nu ett år, innan vi möj¬
ligen skola gå att pröva ett nytt förslag i detta ämne, uttala oss för
avklippande av den hittills föranstaltade kontrollen och sålunda för
upphörande • av all kontroll, intill dess den nya kontrollinstitutionen
möjligen kan komma till stånd.
Jag har suttit och avlyssnat debatten särskilt för att höra, huru¬
vida ibland de erkännanden, som kommit fram från flera håll, erkän-
Ang.
fortsättande
av civilkom¬
missionens
verksamhet.
(Foits.)
Nr 31. 46
Ang.
fortsättande,
av civilhom-
missionens
verksamhet
(Forts.)
Onsdagen den 14 maj.
nanden om att denna civilkommission dock uti ekonomiskt avseende
uträttat ett, som en talare — en motståndare till civilkommissionen —
uttryckte sig, mycket gott arbete, huruvida bland dessa uttalanden
eller jämte dem det skulle framkomma någonting, som verkligen be¬
visade vad av åtskilliga talare framhållits, nämligen att civilkommissio-
nen skulle varit till skada. Den ärade förste talaren sade, ifall jag
uppfattade honom rätt, att civilkommissionen skulle varit till skada —
jag vet icke, om jag citerar honom ordagrant —- därigenom att den
vore ägnad att undergräva den militära ordningen ■— jag tror att det
var detta uttryck han använde — och förstöra disciplinen. Den ärade
talaren förebragte inga bevis i detta avseende. Jag skall be att få
erinra honom om, att den regering, som inrättade civilkommissionen
och för vilken han säkerligen hade mycket stort förtroende, uti denna
kommission insatte två kanske tre, numera förutvarande, ledamöter av
denna kammare — två sitta fortfarande uti kommissionen — och dess¬
utom insattes den till och med i fjol eller åtminstone under fjolåret
varande ledaren av högerpartiet uti Andra kammaren ävensom en del
andra väl betrodda män. Icke kan väl den ärade talaren tro, att dessa
personer avsiktligt skulle åstadkommit någonting, som vore ägnat att
undergräva den militära ordningen och förstöra disciplinen. Då man
kommer med ett sådant påstående, kräves det väl, att man förebringar
några bevis. Detta säger jag ännu en gång, då även andra motstån¬
dare mot bibehållande av civilkommissionen varit inne på detta kapitel.
I detta sammanhang torde jag få beröra, vad en annan motionär,
herr av Ekenstam, yttrade om att civilkommissionen upptagit en del
anonyma skrivelser. Ett yttrande av en annan talare antydde, att
detta verkat synnerligen skadligt, då det gäller disciplinen. Ja, såvitt
jag vet uppgår hela antalet av de utav civilkommissionen upptagna
anonyma skrivelser, som föranlett ingripande från kommissionens sida,
till 4 stycken. Och att civilkommissionen på grund av det uppdrag,
som blivit densamma givet av Kungl. Maj:t, äger att befatta sig med
sådana skrivelser har bland annat blivit fullt utklarerat genom Riks¬
dagens justitieombudsman, då denne under år 1911 på grund av gjord
anmälan, en klagoskrift av en officer, avgav det yttrandet, att uppen¬
barligen finnes intet lagligt hinder för ledamot av civilkommissionen
att på eget ansvar såsom sin upptaga till civilkommissionen inkommen
anonym angivelseskrift, vilket i så fäll lämpligen bör ske antingen på
det sätt, att han förser den med påteckning därom, eller ock därige¬
nom, att han i särskild med sitt namn undertecknad skrivelse helt
eller delvis återgiver den anonyma skriftens innehåll. Justitieombuds¬
mannen uttalade i detta sammanhang som sin mening, att civilkom¬
missionen tydligen icke av den omständigheten, att uppgift om miss¬
förhållande inom det område civilkommissionen har att övervaka läm¬
nats i en till civilkommissionen inkommen anonym skrift, vore betagen
rätt att genom inspektion eller på annat lämpligt sätt närmare under¬
söka den sak, som i den anonyma skriften berörts. Såvitt jag kunnat
finna — jag har också sökt att taga kännedom om civilkommissionens
verksamhet — har civilkommissionen med avseende å den nu ifrågava¬
rande befattning, som kommissionen tagit med anonyma skrifter, hållit
sig inom de gränser, som justitieombudsmannen här betecknat som de
riktiga.
47 Nr 31.
Onsdagen den 14 maj.
Om jag nu ser på de anmärkningar, som i övrigt framkommit mot
civilkommissionen, är det en, som företrädesvis här gjort sig hörd.
Men det borde enligt mitt förmenande för de ärade talarna vara en
mycket glädjande erinran, som de själva gjort, nämligen att de allra
flesta anmälningar till kommissionen icke lett till något resultat. Det
är väl alldeles samma förhållande med civilkommissionen i detta av¬
seende som med exempelvis justitieombudsmannen och justitiekanslern,
att det bör för oss, som sitta här, och för hela den svenska allmän¬
heten lända till stor tillfredsställelse, att de anmärkningar och de an¬
mälningar, som där gjorts, till eu väsentlig del visat sig vara ogrun¬
dade. Att, såsom en av de ärade motionärerna, herr af Ekenstam, näs¬
tan klaga över, att justitiekanslern fått så få ärenden till sig hänvisade
från civilkommissionen, tycker jag har föga fog för sig.
Nu är det ju klart, och det erkänner jag också, att civilkommis¬
sionen kostar jämförelsevis mycket pengar. Den kostar, om jag räk¬
nat rätt, visserligen icke mer än ungefär 1jVi % av hela militärbud¬
geten pr år, men det är ändå en ganska avsevärd summa. Denna summa
är dock, mina herrar, icke större än att — jag skall endast på denna
punkt gå tillbaka till ett av de fall, där civilkommissionen har ingri¬
pit, och som har berörts här i debatten — den är dock icke större, än
att den för den tid av 11/2 år, som här är i fråga, täckes av den in¬
komst, som den svenska staten på den grund, att genom civilkom¬
missionens initiativ den svenska flottan får sin olja billigare, gör un¬
der ett år. Så långt jag känner handlingarna, är nämligen uppgiften
härom fullt riktig.
Jag är skyldig att med anledning av vad den förste ärade talaren
här yttrade i avseende på frågan om ändringar i civilkommissionens
instruktion under den tid, som den fortfarande kan vara i verksam¬
het, upplysa, att det alls icke har varit min eller regeringens tanke,
att dessa ändringar skulle gå i den riktningen, att civilkommissionen
skulle, som den ärade talaren uttryckte sig, komma att lägga sig i
exercis och övningar. I det fallet gillar jag fullständigt min företrä¬
dares mening, att den uppgift, som tillkommer civilkommissionen, icke
bör omfatta det rent fackmässiga militära arbetet utan begränsas till
andra områden. Då jag i mitt yttrande till statsrådsprotokollet har
nämnt något om ändringar i instruktionen, har jag avsett att om
möjligt och särskilt med hänsyn till det arbete, som nu föreligger
för K magi. Maj:t med avseende på en eventuell framtida kontroll, leda
in civilkommissionens arbete på i vissa hänseenden något ändrade vä¬
gar, så att civilkommissionen kan komma fram mindre med uppslag
och anvisningar på en mängd områden och mera med utarbetade för¬
slag på vissa områden. Det är detta, som jag har avsett att möjligen
få till stånd genom en ändring i instruktionen för de två år, som ci-
viikommissionen skall fortsätta sitt arbete.
Ja, mina herrar, jag tror — och däri delar jag fullständigt den
mening, som här uttalats av några av kammarens ledamöter •— att
det vore ett beslut, fattat i en mycket olycklig stund, i fall kammaren
nu på de skäl, som här förebragts, skulle besluta sig för att utan vi¬
dare slopa den kontroll, som för närvarande äger rum genom civil¬
kommissionen. Jag tror, att detta skulle göra ett mycket betänkligt
Ang.
fortsättande
av civilkom¬
missionens
verksamhet.
(Forts.)
Nr 31. 48
Onsdagen den 14 maj.
Ang. intryck utöver vår armé och i vår flotta, och jag tror, att detta icke
av^ivUl-om- inskränka sig till de djupa leden inom armén och flottan, utan
missionens även verka i hög grad menligt ganska högt upp. Och då jag icke
verksamhet, kan tänka mig, att kammaren skulle vilja följa den ärade ledamot
(Forts.) på stockholmsbänken, som hänvisade till att försvarsministrarna skulle
till sina icke obetydliga göromål redan nu för framtiden äfven få lägga
det att emottaga och pröva en hel del anmälningar och anmärkningar
i olika avseenden beträffande förhållandena inom armén och flottan,
så tillåter jag mig att hemställa till kammaren att under den tid, som
nu är i fråga, de två är, som gå till den 1 juli 1915, låta det kon¬
trollsystem, som för närvarande finnes, stå kvar för att sedermera söka
bana väg för ett kontrollväsen, som kan uti sin verkan vara om möj¬
ligt bättre och till sina resultat om möjligt — det säger jag upprik¬
tigt — mera givande.
Herr Lindlev: Herr talman, mina herrar! Det är i detta fall
som i så många andra: ytterligheterna beröra varandra. Precis samma
opposition emot denna civilkommission är att finna på den yttersta
högra flygeln och på den allra yttersta vänstra, på den förra, därför
att man anser, att denna civilkommission verkat till skada, emedan
den har ingripit i de disciplinära förhållandena, och på den senare,
därför att man anser, att civilkommissionen verkar till skada, emedan
den undanröjer en hel del missförhållanden, som annars skulle bidraga
till att göra militarismen ännu mera impopulär. Man rosonerar alltså
från olika utgångspunkter, men kommer likväl till samma slut: civil¬
kommissionen är icke nyttig utan är till skada för de intressen, man
på de olika sidorna vill förfäkta.
Oinskränkt makt är under alla förhållanden farlig, farlig för den,
som utövar den, och farlig även för dem, som utsättas för denna makt.
Det är ett faktum, att tyranner icke födas utan skapas genom andra
individers underdånighet. Det fiunes intet område, där tyranner ha
större möjligheter att växa fram än på det militära, och detta av rent
naturliga orsaker. Under krig, det äro vi alla ense om, måste man
kräva obrottslig lydnad, obrottslig disciplin, för att nå det mål, man
åsyftar, men samma tendens, samma grundregel, inpräntas också under
fredstid, och då inträffar det mycket, mycket lätt, att det just på det
området skapas övergrepp från de överordnades sida gent emot de
underordnade. Det ligger alltid en frestelse att gå för långt.
Jag fäste mig vid vad den förste talaren, friherre Gripenstedt,
sade, när han förklarade, att det vore nödvändigt att hålla manskapet
i strama tyglar. Detta är nu hans uppfattning. Det faktiska uttryck,
som fälldes, var att det vore nödvändigt att hålla »vissa individer i
strama tyglar». Men det är likvisst officerarna själva som avgöra
vilka dessa individer äro, som skola hållas i strama tyglar. Nu vill
jag också erinra om, att på arbetarhåll anses det även nödvändigt,
att vissa militärbefäl borde hållas i strama tyglar. Frågan är dä, vem
som skall hålla dem. i tyglarna. Där det icke finnes någon åklagare,
där fälles heller icke någon dom. Då man säger, att bevis för oriktig¬
heten av vad vi förmoda i detta avseende ligger i den omständigheten,
att civilkommissionen icke haft så många fall att beivra, kan det
49 Nr 31.
Onsdagen den 14 maj.
svaras: är det så absolut säkert, att det icke skulle ka varit mycket
flera fall, om det icke kade funnits en civilkommission att beivra de
fall, som nu förelegat. Jag är alldeles övertygad om att civilkommis¬
sionen har^ haft det inflytandet, att den just på grund av sin tillvaro
avhållit mången, som annars kanske icke hade varit så nogräknad,
från att gå. fram på det sätt, han annars skulle ha gjort. Man^skrattar
ofta åt skämttidningarnas sätt att skildra beväringsövningar o. s. v.
och de vackra och stiliga tilltalsord, som då användas. Det är sant,
att sådant förekommer, då det icke finnes någon kontroll över perso¬
ner, som. ha benägenhet för dylikt. När man då från högerhåll är
så ofantligt angelägen om att få bort denna civilkommission, så tror
jag ^att man begär en dårskap, just därför att dessa obeivrade miss¬
förhållanden, som då kanske skulle florera i större grad än förut, ha
ännu. större möjlighet att åstadkomma misstro till militärväsendet, och
det är just på grund. av detta, som jag har sagt, att man på yttersta
vänsterhajl är angelägen om att denna civilkommission icke skall
finnas, sa att dessa missförhållanden skola framträda så mycket bjär¬
tare, och att man därigenom så mycket lättare skall få bukt med
militarismen.
Jag betraktar alltså denna civilkommission som ett skydd mot
Övergrepp, men å andra sidan är jag också fullständigt ense med
majoritetspartiet däri, att den skulle kunna förenklas. Jag anser också,
att den är alldeles för dyr. Då den kostar 58,000 kronor per år, så
tycker jag, att den skulle kunna göras billigare men likväl åstadkomma
samma resultat som nu. Det är nämligen icke antalet medlemmar i
civilkommissio.nen,. som borgar för det arbete, den kan uträtta, utan det
är fast mera i civilkommissionens blotta tillvaro, att en civilkommission
finnes, som är kapabel att upptaga och beivra de missförhållanden,
som kunna framvisas.
I sistnämnda avseende vill jag också säga, att jag icke heller
tycker, att det är så förskräckligt, om civilkommissionen tager befatt¬
ning med anonyma skrivelser. Alla tidningsartiklar angående militära
missförhållanden äro ju i allmänhet anonyma. Man vet icke, huruvida
det är redaktionen, som har skrivit dem, eller om det är någon enskild
person. . Emellertid behöver en hel del av dessa i tidningarna påpe¬
kade missförhållanden också granskas. Jag har sett och hört många
sadana fall, där militärt slarv eller militär vårdslöshet åstadkommit
störa skador för staten. Alla dessa skäl göra, att det måste finnas
något sadant organ, som skall kunna utöva någon kontroll över militär-
väsend.et, och jag säger, att även om det kostar 58,000 kronor per år,
så är ju detta i alla fall en liten bråkdel, då man jämför det med en
så stor försvarsbudget som den vi ha, 86 miljoner kronor. 58,000
kronor per år jämfört med 86 miljoner kronor, det visar ju ändå hän
på att den utgiften skulle, ehuru den är så pass stor, som den är,
kunna försvaras.
Ja, herr talman, .jag har i frågans nuvarande läge intet annat
yrkande att göra än bifall till utskottets förslag.
Herr Rosen:. Herr talman! Greve Hamilton nämnde, att de flesta
klagomålen hos civilkommissionen icke inkommit från de värnpliktiga
Första kammarens protokoll 1913. Nr 31. 4
Ang.
fortsättande
av civillcom-
mis8ionens
verksamhet.
(Forts.)
Nr 31. 50
Ang.
fortsättande
av civilkom¬
missionens
verksamhet.
(Forts.)
Onsdagen den 14 maj.
själva utan från tidningar. Då greve Hamilton icke tyckes första an¬
ledningen till detta, ber jag att"få upplysa honom om, att underord¬
nade militärer i allmänhet frukta för att vända sig direkt till eivil-
kommissionen, enär de befara att bliva utsatta för trakasserier ifrån
befälets sida. Därför gä de i stället till en tidningsredaktion, som
befordrar saken vidare. Detta är förklaringen till, att de flesta klago¬
målen kommit in till civilkommissionen denna väg.
Då greve Hamilton även nämnde några tidningar såsom särskilt
produktiva, när det gäller sådana anmärkningar, sä skall jag be att
få komplettera denna upplysning därmed, att dessa, klagomål mycket
ofta föranlett, att regementschefer och andra ålagts några dygns vistelse
på egna rum. Det kan givetvis icke under sådana förhållanden be¬
tecknas som trakasserier, att det har gått därhän, utan de, mot vilka
anmärkningarna riktats, måste säkerligen, då domarna i de flesta fall
äro avkunnade av högsta domstolen, ha gjort sig skyldiga till något,
som icke varit fullt lagligt. Det förvånar mig naturligtvis icke, att
överstelöjtnant Hamilton finner detta obehagligt. Jag kan emellertid
försäkra honom och även övriga, som anse, att civilkommissionen är
till skada, att bland de underordnade militärerna är man synnerligen
tillfredsställd med civilkommissionens verksamhet.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Bellinder: Herr statsrådet och chefen för lantförsvarsde-
partementet yttrade, att han hade fäst sig vid ett uttryck av mig, i
vilket det förklarades, att civilkommissionen antagligen vore en ena¬
stående institution. Jag vill i förbigående fästa uppmärksamheten pa
att detta yttrande icke var mitt, utan citerades ur en skrivelse, från
vilken jag anförde några ord. Som vederläggning av det påståendet,
att denna institution är enastående, anförde emellertid herr statsrådet
att man är på väg att i en annan stat införa eu liknande kommission.
Därvidlag vill jag emellertid anmärka, att denna kommission enligt
herr statsrådets anförande blott skulle få att sysselsätta sig med leve¬
ranser till armén och flottan, och det är någonting helt annat än vad
som är fallet med vår civilkommission. Jag skulle icke ha något emot
att eu sådan kommission som herr statsrådet omnämnde komme, till
stånd, och jag tror icke heller att min medmotionär skulle ha något
emot det.
Vad jag särskilt har fäst mig vid är, att civilkommissionen, som
den nu är beskaffad, genom sin verksamhet icke är gagnelig för disci¬
plinen. Herr statsrådet frågade efter bevis för att någon skada i av¬
seende på disciplinen hade ägt rum. Jag anser mig icke behöva aniöra
några direkta sådana utan skall blott för att visa, att mitt påstående
icke svävar i luften, meddela, att en regementschef skriver följande:
»Någon inverkan till disciplinens höjande har ej försports genom
civilkommisionens inrättande och verksamhet». Därefter fortsätter lian:
»Dock kan det ej verka annat än menligt i disciplinärt avseende, att
manskapet genom anonyma och ovederhäftiga tidningsartiklar uttrycker
sin klagan över förhållandena vid regementet och att en sådan klagan
genom civilkommissionens ingripande bliver officiell. Ett sadant fall
anser jag hava förekommit vid» — så nämner han regementet — »da
51 Nr 31.
Onsdagen den 14 maj.
manskapet i en tidningsartikel, benämnd »'Värnpliktiges ledighet från ka¬
sernen», kritiserade och klagade över permissionsförhållandena vid ett ay
regementets batterier, yilken artikel föranledde civilkommissionens in¬
gripande och en skrivelse från mig till densamma. Rätt att i tjänsteväg
framföra anmälan finnes ju, och därför synes mig detta civilkommissio¬
nens upptagande av anonyma anmälningar kunna menligt inverka på
disciplinen». En annan chef skriver följande: »1 anslutning härtill får
jag uttala som ett önskemål, att kommissionens befogenhet måtte pre¬
ciseras därhän, att när kommissionen vid prövande av föreliggande
ärenden finner sig stå inför frågor, som beröra det disciplinära, sådana
ärenden måtte av kommissionen överlämnas åt vederbörande arméför-
delningschefer (eller J. O., resp. J. K.)».
Friherre Gripenstedt: Herr talman! Endast några ord för att
besvara herr statsrådets sista yttrande. Herr statsrådet sade, att han
förvånade sig över, att jag ville opponera mig mot denna civilkommis¬
sion, då den blivit tillsatt av en regering, för vilken jag troligen hade
mycket stort förtroende. Ja, herr statsråd, jag hade stort förtroende
för den regeringen, men det hindrar icke, att jag i åtskilliga stycken
var av olika åsikt med densamma, och jag yttrade första gången, jag
hade ordet i denna fråga i dag, att om frågan förelagts 1909 års Riks¬
dag, skulle jag även då ha röstat emot inrättandet av civilkommissio¬
nen. Men Riksdagen blev, som sagt, aldrig tillfrågad härom.
Sedermera citerade statsrådet mina ord — jag tror, att han då
sade, att han icke fullständigt kom ihåg dem, och det är ju naturligt
att _ man kan glömma ett uttryck — men jag skulle ha sagt, att den
militära ordningen komme att störas. Emellertid yttrade jag, att jag
trodde att den militära andan komme att skadas och disciplinen att
undergrävas, om civilkommissionen skulle fortsätta att lägga sig i eu
del disciplinära förhållanden och göra sitt inflytande gällande mellan
över- och underordnade. Alla orden minns jag verkligen inte själv.
Nu begärde statsrådet, att jag skulle framlägga bevis för denna min
åsikt. Jag tror dock, att jag angav ganska goda skäl för, att det skulle
komma att bliva på det sättet, när jag förut yttrade mig. Att fram¬
draga fakta, som skulle bevisa och styrka detta, tror jag icke är lämp¬
lig^ och jag vet icke ens, om jag skulle hava rätt att göra det. Men
vi få i alla fall se, hur det kommer att gå i framtiden, om civilkom¬
missionen fortsätter på samma sätt som hittills och kanske därtill ut¬
vidgar sitt verksamhetsområde! Jag har åtminstone då det medvetan¬
det att jag varnat för följderna.
Mot slutet av sitt yttrande lämnade statsrådet en förklaring över,
vad han åsyftat med ändringarna i instruktionen, och den förklaringen
var ju ganska tillfredsställande, det måste jag erkänna—för den hän¬
delse civilkommissionen nu skall bliva kvar — att det icke är fråga om
att utvidga civilkommissionens befogenhet, så att den skall lägga sig i
exercis och övningar eller dylikt. Även ifrågasattes en inskränkning
härutinnan att civilkommissionen icke skulle så mycket som hittills få
sysselsätta andra myndigheter i det projektmakeri, som den har för sig
utan själv få utarbeta sina förslag.
Ang.
fortsättande
av civillcom-
missionens
verksamhet.
(Forts.)
Nr 31.
Ang.
fortsättande
av civilkom-
missionens
verksamhet.
(Forts.)
Ang. under¬
stöd för
slcjutbanors
ordnande.
52 Onsdagen den 14 maj.
Ja, detta är ju tillfredsställande, därest kommissionen skall fort¬
fara. Jag vidhåller dock såsom min åsikt, att den bör försvinna.
Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i
avseende på förevarande utlåtande yrkats, dels att vad utskottet hem¬
ställt skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle avslå utskottets
hemställan och antaga det förslag, som innefattades i den vid utlåtan¬
det avgivna reservationen.
Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden och
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskot¬
tets den 10 och 13 i denna måuad bordlagda utlåtande nr 108, i an¬
ledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under fjärde huvud¬
titeln gjorda framställning i fråga om anslag till det frivilliga skytte-
väsendets befrämjande samt i ämnet väckta motioner.
Punkten a).
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten b).
I tvenne likalydande till statsutskottet hänvisade motioner, väckta
den ena (nr 24) i Första kammaren av herr C. F. Holmquist m. fi.
och den andra (nr 123) i Andra kammaren av herr K. Starbäck m. fl.
både föreslagits, att Riksdagen utöver det anslag, som på grund av vad
i statsverkspropositionen äskades komme att för år 1914 beviljas till
det frivilliga skytteväsendets befrämjande, måtte å extra stat för år
1914 anvisa ett anslag av 150,000 kronor att utgå såsom understöd för
skjutbanors ordnande med rätt för Kungl. Maj:t att år 1913 av till¬
gängliga medel för ändamålet förskjuta ett belopp av 100,000 kronor.
Utskottet hade i förevarande punkt på åberopade skäl hemställt,
att Riksdagen måtte i anledning av herr Holmquists m. fl. motion nr
24 samt herr Starbäcks m. fl. motion nr 123 å extra stat för år 1914
anvisa ett anslag av 115,000 kronor att utgå såsom understöd för skjut¬
banors ordnande med rätt för Kungl. Maj:t att år 1913 av tillgäng¬
liga medel för ändamålet förskjuta ett belopp av 75,000 kronor.
Yid föreliggande punkt hade reservation avgivits av, utom andra,
herrar C. G. Ekman, J. Berglund och E. A. Nilson, vilka likväl ej
däri framlagt sin mening.
Herr Holmquist: I föreliggande betänkande har, såsom kammaren
behagade finna, utskottet så tillvida tillmötesgått de i ämnet väckta
motionerna, att utskottet föreslagit anvisande av ett belopp om 115,000
kronor för att täcka bristerna i anslaget för skjutbanors ordnande, under
Onsdagen den 14 maj. 53
det att motionärerna i sådant syfte begärt 150,000 kronor. Det är ju
alltid betänkligt, då förslag framläggas inför Riksdagen om att få
brister täckta uti av Riksdagen anvisade anslag, men da man tager
hänsyn till orsaken, varför denna brist uppkommit, tror jag, att man
måste saga, att betänkligheterna väsentligen försvagas. Det är näm¬
ligen sa, som av. detta utskottsutlåtande framgår, att anslaget till skjut-
banors ordnande ingar såsom ett underled i det stora anslaget till skytte-
väsendets befrämjande. Med anledning af den starka utvecklingen av
vart svenska skytteväsende och särskilt med hänsyn till det stora an¬
talet nytillkomna skyttar under de senare åren •— dessa hava ju reg-
lementsenligt rätt ° att erhålla två kronor såsom årsunderstöd samt
tre kronor 50 öre såsom ammunitionsbidrag, •— har anslaget, som särskilt
var avsett att användas till skjutbanors ordnande, för andra syften för¬
brukats. !Nu är det fråga om täckande av den brist, som uppstått.
Motionärerna hava då tänkt sig, att bristen under 1912 och 1913 lik¬
som även den uppenbarligen och tydligen förekommande bristen under
den närmaste tiden därefter skulle kunna täckas med 150,000
kronor. Utskottet vill vara med om att täcka den brist, som har upp¬
stått eller kan komma att uppstå under åren 1912 och 1913 med
115,000 kronor. För min del kan jag såsom motionär icke ett ögon¬
blick ifrågasätta annat än att med tacksamhet acceptera, vad utskottet
i detta avseende. föreslår och jag framför alldeles särskilt min egen
och mina medmotionärers varma tacksamhet för det sätt, varpå utskottet
behandlat våra i ämnet väckta motioner.
I själva verket skulle jag således icke hafva mycket mer att till¬
ägga, men jag vill något litet uppehålla mig vid en del av utskottets
motivering. Sedan utskottet förklarat sig behjärta, att det i motio¬
nerna väckta anslagskravet för bristens ersättande tillgodoses, yttrar
utskottet följande: »Utskottet vill emellertid i samband härmed uttala
nödvändigheten av att. varsamhet iakttages i fråga om förskjutande
av sadana kostnader för skjutbaneanläggningar, som äro avsedda att
bestridas ^med statsmedel, då det icke torde kunna påräknas att Riks¬
dagen, pa sätt nu tillstyrkes, skall befinnas villig att i varje fall träda
hjälpande emellan». Jag ber för min del att få säga, att jag i det
avseendet helt och hållet delar utskottets åskådning och ber tillika
att få förklara, att de män, som nu leda det svenska skytteväsendet,
likaledes omfatta den av mig sålunda uttalade uppfattningen. Det
är deras bestämda mening att iakttaga all varsamhet och all begräns¬
ning, da det gäller användande av de anvisade medlen till skjutbanors
framtida ordnande och min övertygelse är, att Riksdagen icke skall
behöva ifrågasätta, att krav av den anledning, som nu föreligger, ytter¬
ligare eu gång skola framställas från skyttehåll.
Sedan jag nu fått framhålla detta, behöver jag icke mera än lägga
kammaren på hjärtat, att det är för det svenska skytteväsendets bästa
som kammaren här skulle votera detta anslag. Jag behöver icke fram¬
hålla, vad som ligger i det svenska skytteväsendet i dess nationella
betydelse och i dess betydelse ur ren försvarssynpunkt. I dessa avse¬
enden är nog. denna kammares uppfattning fullt klar. Men då Riks¬
dagen såsom jag hoppas nu står i begrepp att räcka en hjälpande hand
åt det svenska skytteväsendet, och särskilt när man betänker, att vi
Nr 31.
Ang. under¬
stöd för
slcjutbanors
ordnande.
(Forts.)
Nr 31. 54
Ang. under
stöd för
skjutbanor,
ordnande.
(Forts.)
Onsdagen den 14 maj.
'■ leva i eu tid, då den enskilda offervilliglieten visat sig mäktig betydande
uppoffringar för att tillmötesgå statens behov av försvarsmedel och för-
svarskrafter, torde det tillåtas mig, att, medan jag ännu har ordet,
meddela ett par uppgifter ur en skrift, som för några dagar sedan
kom mig tillhanda, och som avhandlar det frivilliga sky tte väsende t i
Sverige under år 1912. Jag tror, att om man vill taga någon hänsyn
till innehållet i den skriften, skall man finna, att de svenska skyttarna
av egna medel kontribuera så betydligt, att det länder dem till största
heder och till en heder, som gör dem i viss mån berättigade att få
åtnjuta Riksdagens alldeles särskilda välvilja och bevågenhet. Det
heter i denna skrift: »Ammunitionsbidraget utgick under år 1912 med
4-18,000 kronor och lossades under året 20 miljoner skott. Efter en
låo- beräkning av 6 öre per skott gör detta en utgift av 1,200,000
kronor, varutav alltså skyttarne själva betalt nära 800,000 kronor.^
Det heter vidare: »Ett eget gevär utgör det hägrande önskemålet för
varje intressserad skytt, och för närvarande torde av föreningar och
enskilda hava från statens förråd inköpts bortåt 50,000 mausergevär,
alltså en utgift av 2 miljoner kronor.» Slutligen säges det: »För
några år sedan verkställda utredningar gåvo vid handen, att skytte¬
föreningarnas årliga utgifter för sky tte verksamheten överstego stats¬
anslaget med omkring 2 miljoner kronor. De enskilda skyttarnes ut¬
gifter hava ej kunnat taxeras men de äro för visso^ ej mindre». Jag
tror, att kammaren med dessa siffror för ögonen skall finna, att de svenska
skyttarnes uppoffringar äro värda det erkännande, som skulle ligga i
ett bifall till utskottets utlåtande. Mera behöver jag icke säga än att
detta är ett anslag, som är avsett att värna om svenskt hem och
svensk härd.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets utlåtande.
Herr Ekman, Carl Gustaf: Jag har vid föreliggande punkt an¬
tecknat mig som reservant och ber med anledning därav att få säga
några ord.
Jag vill då först framhålla, att då jag reserverat mig mot före¬
liggande förslag är det ingalunda därför, att jag underskattar skytte-
röreisens betydelse. Jag tror tvärt om, att de medel, som anslagits
till denna rörelse, varit väl använda, ja synnerligen väl ägnade att
förskaffa oss en försvarseffektivitet och en värnkraft, vilken stått i god
proportion till de anslaga medlens storlek. Det är sålunda icke där¬
för, att jag underkänner betydelsen av denna rörelse, som jag ansett
mig böra i denna punkt reservera mig, utan därför, att det förefallit
mig som om man — även om man godkänner rörelsen och finner, att
den har en mycket stor uppgift — måste på denna rörelse ställa
samma anspråk, då det gäller rörelsens sätt att handhava anslag och
medel, som man ställer på de övriga institutioner, vilka erhålla an¬
slag av staten. Ett krav som man då måste göra gällande är val, att
anslagna medel också skola bliva använda till det ändamål, för vilket
de varit avsedda. Orsaken, varför nu här föreligger en brist i fråga
om anslaget för ordnande av skjutbanor, är ju den, att man använt
det för denna uppgift anslagna beloppet till direkta skyttebidrag, till
årsunderstöd och ammuuitionsbidrag åt skyttarne. Nu kan man ju
55 Nr 31.
Onsdagen den 14 maj.
säga, att det är i och för sig en glädjande företeelse att skyttarnes
antal vuxit på det sättet, men det borde icke hava uteslutit, att man
vidtagit en nedsättning i fråga om beloppet per skytt — en ned¬
sättning, som blivit nödvändig, därför att statsanslaget icke räckt till
i sitt ursprungliga belopp. Man kan tänka sig en sådan situation,
att skyttarnes antal vuxit till den grad, att det till årsunderstöd och
ammunition anslagna beloppet plus det till skjutbanors ordnande an¬
slagna icke räckt till för det avsedda statsbidraget per man. Då hade
man givetvis varit nödgad att i varje fall vidtaga en dylik minskning.
Under sådana förhållanden borde enligt mitt förmenande en nedsätt¬
ning av statsbidraget per man hava gjorts, jämväl när man kommit
till ett fullständigt utnyttjande av det för årsunderstöd och arnmuni-
tionsbidrag avsedda beloppet, och det för skjutbanors ordnande av¬
sedda anslaget hade då verkligen blivit för sitt ändamål använt, när
nu behov av banor såsom synes i sådan utsträckning förekommit. Nu
vill jag emellertid säga, att det var icke möjligt att med den arbets¬
börda, som förelåg i fråga om andra ärenden, redan i utskottet vid
reservationen angiva, vad man kunde finna skäligt i detta avseende.
Jag vill emellertid säga, att jag trott att utskottets utlåtande bort
hava följande lydelse. Sedan utskottet på sidan 9 vitsordat att för
åren 1912 och 13 uppkommit eller beräknats skola uppkomma en brist
i de för skjutbanors ordnande avsedda anslagsposterna om respektive
55,519 kronor och 59,000 kronor eller tillhopa 114,519 kronor, anser
jag, att utskottet bort fortsätta sålunda: »Motionärernas förslag går
alltså ut på att täcka icke blott den brist, som uppstått från 1912
utan jämväl en för innevarande och nästkommande år beräknad brist,
föranledd av ett fortsatt enahanda förfarande som det, vilket hittills
framkallat bristen i fråga.
Då ett bifall till motionerna måste anses i viss mån innebära ett
godkännande av, att medel, avsedda till anordnande av skjutbanor,
disponeras för annat ändamål, anser sig utskottet icke kunna till¬
styrka desamma. Utskottet finner det synnerligen angeläget att be¬
tona, att på ifrågavarande område som eljest anslagna medel endast,
eller i varje fall i första hand, utnyttjas för de ändamål, vartill de
äro avsedda. Då emellertid den för år 1912 uppkomna bristen skulle,
därest den icke av statsverket ersattes, komma att drabba enskilda
personer, vilka förskjutit beloppet, därför att de haft anledning förut¬
sätta, att de inom den närmaste tiden skulle få desamma ersatta från
skjutbaneanslaget och ett sådant förhållande torde komma att skada
och hämmande inverka på skytterörelsen i sin helhet, anser sig ut¬
skottet böra förorda ett extra anslag, motsvarande 1912 års här ovan
angivna brist. För år 1913 kan, enligt utskottets förmenande, rättelse
i ovan omtalade förfarande hinna att av skytteförbundet självt vid¬
tagas». Det är uppenbarligen så, att för innevarande år bör det icke
vara så givet, att det till skjutbanors ordnande anslagna belopp skall
utnyttjas till årsunderstöd och ammunitionsbidrag, att man utan vidare
behöver förutsätta, att man jämväl under innevarande år måste av¬
vika från Riksdagens anvisning. Därest man godkänt en sådan mo¬
tivering, borde klämmen enligt mitt förmenande innehålla: »Under be-
Ang. under¬
stöd för
skjutbanors
ordnande.
(Forts.)
Nr 31.
Ang. under¬
stöd för
skjutbanors
ordnande.
(Forte.)
56 Onsdagen den 14 maj.
tonande av, att anslag av liknande anledning icke synas böra vidare
ifrågakomma, får utskottet hemställa:
att Riksdagen må i anledning av herr Holmquists m. fl. motion
nr 24 samt herr Starbäcks m. fl. motion nr 123 å extra stat för år
1914 anvisa ett anslag av 55,519 kronor att utgå såsom understöd för
skjutbanors ordnande med rätt för Kung! Maj:t att år 1913 av till¬
gängliga medel förskjuta sagda belopp».
Jag vill för övrigt säga, att jag tror, att utskottet och Riksdagen
genom att på det sättet behandla föreliggande fråga ställt sig i god
överensstämmelse med den uppfattning, som Riksdagen själv tidigare
hävdat. I den skrivelse, som Riksdagen avlät under fjärde huvud¬
titeln vid 1910 års riksdag, yttrade Riksdagen: »Det belopp, vartill
anslagssumman därigenom skulle stiga, från 850,000 till 870,000 kronor,
synes emellertid Riksdagen så avsevärt, att den största varsamhet torde
böra för framtiden iakttagas vid bedömandet av framställningar om
ytterligare ökning i detta anslag, så mycket mer som arméförvalt¬
ningens artilleridepartement så nyligen som år 1909 sänkt priset å
ammunitionseffekter som från kronans förråd försäljas till skytteföre¬
ningarna och deras medlemmar». Genom beslut i föregående punkt
har nu en sådan väsentlig prisnedsättning ytterligare skett, vilken ger
skytteföreningarna 1,800,000 patroner mera än Kungl. Maj:ts propo¬
sition förutsätter. Då ju dessutom ett bifall till motionerna innebär,
att anslaget för innevarande år skulle ökas dels med 50,000 och dels
med 115,000 kronor, synes det mig, att man kan på allvar ifrågasätta,
huruvida en sådan anslagsökning är i överensstämmelse med de rikt¬
linjer, Riksdagen nyligen givit på detta område.
Då jag icke vet, om jag är ensam om min mening, att frågan
på det sättet bort lösas, och jag icke, utan att jag får kännedom om,
att flera anse, att ett beslut, sådant som jag trött mig här böra fö¬
reslå, bör fattas för hävdande av en riktig princip, skall jag för ögon¬
blicket icke göra något yrkande.
Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad utskottet
i nu föredragna punkt hemställt.
Vid förnyad föredragning av statsutskottets den 10 och 13 inne¬
varande maj bordlagda utlåtanden:
nr 109, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående sammanslagning av fångvårdsanstalterna i Karlskrona,
nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkten 20 av sjunde
huvudtiteln gjorda framställning om förstärkning av de till arvoden
åt tillfälliga biträden m. m. hos statistiska centralbyrån anslagna me¬
del, och
nr 112, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående be¬
stridande av kostnad för Sveriges officiella deltagande i den inter¬
nationella utställningen i San Francisco år 1915,
biföll kammaren vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
57 Nr 31.
Onsdagen den 14 maj.
Föredrogs ånyo statsutskottets den 10 och 13 innevarande månadan^gg-
bordlagda utlåtande nr 113, i anledning av Kung! Maj:ts proposi-nlianafrån'
tion angående anläggning av statsbana från Karungi till Haparanda Karungi Ull
m. m. Haparanda
Med tillstyrkande av vad Kung! Maj:t i en den 7 mars 1913 till m- m-
Riksdagen avlåten, till statsutskottets förberedande behandling över¬
lämnad proposition, nr 115, under åberopande av bifogat utdrag av
statsrådsprotokollet över civilärenden för samma dag föreslagit, hade
utskottet i föreliggande utlåtande hemställt, att Riksdagen måtte, under
förbehåll att de i statsrådsprotokollet över civilärenden den 7 mars
1913 förutsatta villkor om kostnadsfri upplåtelse av mark m. m. iakt¬
tagas,
l:o) besluta anläggning av statsbana från Karungi till Haparanda
för. en beräknad kostnad av 1,495,000 kronor, med rätt för Kung!
Maj:t att närmare förordna om de orter, järnvägen borde genomgå,
samt för påbörjande av nämnda anläggning för år 1914 anvisa ett
anslag av 600,000 kronor; samt
2:o) besluta anläggning av utfartsvägar till landsvägen Boden—
Lappträsk från stationer och mötesplatser å statsbanan Boden—Lapp¬
träsk för eu kostnad av 172,600 kronor.
Vid mom. 1 av förevarande utlåtande hade reservation avgivits
av greve F. Cl:son Wachtmeister, friherrarna J. F. Gripenstedt och
J. G. Beck-Friis samt herrar IL H. K. Ericson och 11. Lemke, vilka
på anförda skäl ansett, att utskottet i denna del bort hemställa, att
Kung! Maj:ts förslag i fråga om anläggning av statsbana från Karungi
till Haparanda icke måtte av Riksdagen bifallas.
Friherre Beck-Friis, Johan: Herr talman, mina herrar! Då
denna fråga angående Tornedalens förenande med det svenska stats-
banenätet förelåg inför Riksdagen förra gången — det är nu nästan
på dagen två år sedan — tog jag mig friheten att då, liksom jag
kommer att göra nu, yrka avslag på Kung! Maj:ts framställning.
Orsaken, varför jag gjorde det då, och orsaken varför jag gör det
nu, är enahanda, Jag anser nämligen, att Kung!. Maj:t tagit alltför
liten hänsyn till de militära kraven i fråga om denna banas sträck¬
ning. Detta mitt skäl bemöttes förra gången med den invändningen,
att de militära kraven så ofta förändrats, att dem kan man icke följa.
Jag tror emellertid, att det påståendet är oriktigt, ty man skall finna,
att de militära kraven hava haft sin fullkomligt logiska utveckling.
Sedan det väl i början på 1890-talet blev klart, att man icke skulle
kunna stanna med det svenska järnbanenätet någonstans i närheten
av Boden, utan att man måste utsträcka det emot Tornedalen, uttalade
sig redan då de militära myndigheterna för, att om en järnväg skulle
gå fram till Tornedalen, borde den sträckas mot Karungi. Läser man
skälen till ett sådant uttalande, tror jag, att man skall finna, att de
både voro ur militär synpunkt väl grundade, men även, att Karungi
ansågs vara en lämplig plats för den järnvägsstation, som man tänkte
sig förlagd till Tornedalen, ty den bleve ganska centralt belägen i
dalen.
Nr 31. 58
Ang. anlägg¬
ning av stats¬
bana från
Karungi till
Haparanda
m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 14 maj.
Under år 1897 då man beslöt att draga fram järnvägen
till Morjärv, och år 1904, då Riksdagen beslöt att draga fram järn¬
vägen till Lappträsk samt ännu så långt fram som år 1910, då Riks¬
dagen fattade beslut om dess framdragande till Yeittijärvi, voro tan¬
karna tämligen enhälligt riktade endast mot Karungi såsom Torne-
dalens enda järnvägsstation. Men aptiten kommer medan man äter,
och fordringarna på en järnbana i själva Tornedalen växte allt kraf¬
tigare och kraftigare samt växte sig slutligen så starka, att när rege¬
ringen 1911 skulle behandla frågan om järnvägens framdragande från
Yeittijärvi till Karungi, tog den också upp frågan om byggandet av
en järnväg upp till Matarengi, och när den kungl. propositionen i
ärendet framkom till Riksdagen, väcktes eu motion, att järnväg skulle
byggas även ned till Haparanda. Där se vi således: vi hade redan
1911 att bedöma, huruvida en bana skulle byggas utefter hela Torne¬
dalen till stambanan från Boden. Det var när denna tanke på att
draga en bana efter hela Tornedalen trängde sig fram, som de mili¬
tära myndigheterna måste ändra ståndpunkt och ansågo det nödvändigt
att icke tänka sig en bana rakt fram till Karungi, utan man borde
låta huvudbanan i stället gå söder ut, träffa havet vid någon hamn¬
plats — det sades Karl Johans stad — och därefter Haparanda samt
eventuellt låta en annan enklare statsbana gå norr ut från t. ex.
Yeittijärvi. Detta för att undvika en järnväg längs Tornedalen. Då
jag förra gången, år 1911, yrkade avslag på den kungl. propositionen,
försvarade dåvarande statsministern det kungl. förslaget därmed, att
nu var det icke fråga om att bygga någon järnväg söderut från Ka¬
rungi till Haparanda, utan det var endast fråga om en järnväg fram
till Karungi och norr ut till Matarengi. Då den banan en gång bleve
färdig, kunde det vara tid att överväga, hur sträckningen skulle bli
söderut. Att en sådan tanke icke skulle komma att dröja många år,
kände man på sig redan då och vi se faktiskt, huru det blev: redan
två år därefter föreligger ett fullständigt förslag därom. Jag vill icke
framdraga de många olägenheter, som jag anser vara förknippade med
en bana Karungi—Haparanda utefter Tornedalen. Jag försökte under
1911 års debatt att göra mig förstådd beträffande frågan angående
sammanbindningspunkterna med det ryska järnvägsnätet, men ehuru
jag tyckte, att jag var mycket försiktig, fick jag av dåvarande stats¬
ministern en admonition att icke vara fullt så frispråkig i den saken.
Nu i dag skall jag därför icke beröra den. Jag vill blott saga, att
det synes mig icke vara någon sådan brådska med detta järnvägsbygge,
därför att avstånden äro icke så stora. Från Haparanda till Karungi
är det icke mer än 2x/2 mil, och det är ju enligt norrlandsförhållanden
så gott som granngårdsväg.
Enligt den kungl. propositionen har statsrådet uttalat på sid. 60
följande: »Beträffande sträckningen av bandelen Karungi—Haparanda
samt stationsplatsen i Haparanda att desamma torde få närmare be¬
stämmas av Kungl. Maj:t.» Statsrådet säger: »Dock anser jag mig
böra uttala den mening, att banan visserligen bör framdragas nära
själva dalgången men dock så västligt, att den faller utanför den
egentliga odlade marken, och att vissa militära hänsyn varda tillgodo¬
sedda. Stationen i Haparanda bör förläggas söder om staden. En
59 Nr 31.
Onsdagen den 14 maj.
framtida anknytning med det finska nätet kan enligt min mening icke ^9-
ifrågasättas annat än söder om Haparanda i närheten av Neder Torneå ijma från
kyrka på finska sidan.» Där se vi, att oaktat linjens huvudriktning Karungi till
bestämmes genom kungl. proposition, anhåller dock Kungl. Maj:t om Haparanda
fria händer att framdeles få bestämma huru själva linjen skall stakas. m■ m-
Statsrådet lovar visserligen att härvidlag försöka tillgodose de mera (Forts.)
militära kraven, men jag måste säga, att så pass liten hänsyn som
Nnngl. Maj:t — både den nuvarande och den föregående regeringen
— enligt min åsikt tagit till de militära kraven, sådana de framträtt,
sedan det blev klart att en gränsbana skulle arbeta sig fram, är jag
rädd för, att även de militära kraven hädanefter komma att få stå
tillbaka. Statsrådet har tydligen lagt mera vikt vid både vad järn¬
vägsstyrelsen och vad Konungens befallningskavande i Norrbottens län
framhållit än vad generalstabsekefen yttrat. Jag tror nu, att Riks¬
dagen kommer att i dag antaga den kungl. propositionen och då ber
jag, att om så blir fallet, statsrådet måtte taga så stor hänsyn som
möjligt till de militära kraven. Om nu denna kungl. proposition blir
antagen, är det dock fastslaget att man kommer att gå med järnvägen
från Karungi till Haparanda. Jag tror att om man tagit sig ännu
ett övervägande i denna fråga, skulle den kunnat lösas på ett lyck¬
ligare sätt genom hela järnvägens dragande mera västerut. I den
kungl. propositionen har jag icke kunnat finna, att något egentligt
samarbete i denna sak föranstaltats mellan militära och civila myndig¬
heter i ärendet, utan skrivelserna hava varit på remiss hos dem och
föranlett utlåtanden och de hava kritiserat varandra i det oändliga.
Men jag undrar om genom ett ordentligt, gemensamt samarbete man
icke skulle hava kunnat träffa en lyckligare lösning. Vidare säger
statsrådet i den kungl. propositionen, att statsrådet nu icke har till¬
fälle att framlägga något förslag till hamnplats utan att även detta
skulle komma att bero på framtida undersökningar. Detta visar, att
oaktat Kungl. Maj:t nu begär Riksdagens medgivande och bifall till
en järnväg Karungi—Haparanda, begär Kungl. Maj:t dock rätt att
framdeles fä bestämma själva linjens sträckning, och vidare, att Kungl.
Maj:t skall få taga hamnplatsförhållandena under övervägande. När
frågan icke är fullt löst — och jag tror, att den skulle kunna lösas
på ett betydligt bättre och ur militär synpunkt lämpligare sätt än det
nu föreliggande förslaget anger —- vågar jag, herr talman, yrka av¬
slag på den kungl. propositionen och hemställer om bifall till den vid
statsutskottets utlåtandet av greve Wachtmeister m. fl. fogade reserva¬
tionen.
Herr statsrådet Schotte: Herr talman, mina herrar! Ehuru den
föregående ärade talaren redan ingått på den föreliggande frågans
historik, skall jag dock be att bär få ytterligare något beröra vad som
förut i detta ärende förekommit för att möjligen underlätta den kom¬
mande överläggningen och på det att kammaren måtte ha i friskt
minne, huru detta synnerligen invecklade och svårlösta spörsmål tett
sig under olika skeden av sin utveckling.
Hela detta spörsmål har varit så mycket svårare att lösa, som
man från början icke inriktat sig på en enhetlig och duglig plan för
Nr 31. 60
Onsdagen den 14 maj.
tina avliau- järnTägens framförande till gränsen. Ehuru man alltjämt fasthöll vid
bana från järnvägen borde föras till gränsen och väl också hade tankarna
Karungi till fastade vid att så småningom en sammanbindning med det finska järn-
Haparanda vägsnätet skulle följa, så tog man banan bit för bit utan att man
m' m" klart fattade det mål, som man ville nå med avseende på dess av-
(Forts.) slutande och de synpunkter, som härvid borde beaktas. Som även den
föregående ärade talaren erkände, hade dock alla förfoganden pekat
hän på det resultat, vartill Kungl. Maj:t nu kommit med avseende på
den sista länken i vårt järnvägsbyggande i denna trakt av Norrland.
Det har redan erinrats om att frågan om statsbanans fortsättande
österut från Boden först uppkom år 1897. Jag skall söka vara så
kortfattad som möjligt, men måste i alla fall erinra om några av de
då gjorda uttalandena, särskilt för att visa, med vilka svårigheter
banans beslutande var förknippat och huru växlande meningarna åt¬
minstone från vissa synpunkter varit i detta fall. Anledningen till
frågans upptagande 1897 var en framställning från Norrbottens läns
landsting. Det blev närmast generalstabschefen, som tillfrågades rö¬
rande de sträckningar, som i förevarande avseende kunde komma ifråga,
och han förklarade, att huvudsakligen tre linjer kunde tänkas._ Den
första linjen gick i nästan rak nordlig riktning från Boden över Överst¬
byn och Overkalix__ samt slutade vid en plats vid Torne älf, ungefär
10 km. söder om Övertorneå kyrkby. Denna nordliga linje gick så¬
lunda fram till en punkt, ungefär 10 mil söder om slutpunkten för
den av Riksdagen beslutade linjen Karungi—Matarengi. Vidare var
under övervägande en sydlig linje, som från Boden följde kusten täm¬
ligen nära hela vägen, över Nederkalix och som med sin östliga del
sammanföll ungefär med den sträckning, som generalstabschefen nu
förordat för banans framdragande till finska gränsen. Den mellersta
linjen hade ungefär samma sträckning som den bana, som för när¬
varande bygges till Karungi; den gick endast några kilometer nord¬
ligare än denna senare. Det var nu berörda mellersta linje, som
chefen för generalstaben då förordade, på samma gång han förklarade,
att den sydliga linjen vore alldeles oantaglig. Han sammanfattade
sitt yrkande i avseende å ett framdragande överhuvud taget av järnväg
från Boden till Torne älf bland annat så, »att norra stambanans fram¬
dragande från Boden intill riksgränsen ingalunda vore önskligt ur
militär synpunkt, utan tvärtom innebure en påtaglig försämring av
vårt lands nuvarande strategiska läge; att, då norra stambanans full¬
bordande ur alla övriga synpunkter måste betraktas såsom särdeles
maktpåliggande, de militära motskälen finge stå tillbaka; att, för att
något så när uppväga de militära vådorna av banans framdragaade
intill riksgränsen, en befästningsanläggning borde komma till stånd
i Norrbotten, samt att denna anläggning borde påbörjas snarast möjligt
och senast samtidigt med att banan fördes från Kalix älv vidare öster
ut; att banan, med utgångspunkt från Bodens station eller en punkt
å Boden—Gällivarebanan, belägen högst 6 kilometer norr om denna
station, borde anläggas i huvudriktning över Niemifors, Avafors (norr
om denna ort), Ytter Morjärv till Korpikylä (Hannunajo), samt att en
terrängundersökning i denna riktning snarast möjligt bonde ske.»
61 Xr 31.
Onsdagen den 14 maj.
Deri berörda befästningsanläggningen bar, såsom herrarna väl veta, anlägg-
sedermera tillkommit med fästningen vid Boden. Vidare påyrkades m^ana fr^'
anläggning av åtskilliga militärvägar och de i den kungl. propositionen Kar ängsull
även nu föreslagna utfartsvägarna. Järnvägsstyrelsen, som likaledes Haparanda
yttrade sig över landstingets förberörda framställning, delade general- m- m-
stabscbefens mening, att den sydligare linjen icke borde ifrågakomma, (Forts.)
därför att denna linje i mindre grad än mittellinjen skulle bliva till
omedelbar nytta för länets befolkning i sin helhet och att den i stra¬
tegiskt hänseende vore oantaglig, samt förklarade sig ävenledes förorda
den mellersta linjen. När sedermera frågan förekom hos Kungl. Maj:t
i statsrådet, anförde vederbörande departementschef, att han fann det
vara klart, att man borde bereda förenämnda till följd av sin aflägsenhet
synnerligen ogynnsamt ställda, men med rika utvecklingsmöjligheter
utrustade trakter, förmånen av den mäktiga hävstång för framåtskri¬
dande, som en järnväg alltid innebär. Samma skäl talade kraftigt för
järnvägens fortsättande genom de delar av Norrbotten, som ännu icke
kommit i åtnjutande därav, till riksgränsen; och framhöll departe¬
mentschefen tillika järnvägens förmåga att i dessa trakter, där ett
främmande folkelement vore det förhärskande, gagna svenskt språk
och svensk kultur. Han yttrar vidare, vad järnvägens sträckning be¬
träffade, att densamma för det dåvarande icke syntes behöva bestämmas
för hela sträckan fram till riksgränsen. Järnvägsstyrelsen hade upp¬
gjort detaljerad plan för järnvägens framdragande till Forsbyn, men
ansett, att järnvägen då ej borde utsträckas längre än till Ytter Mor-
järv på västra sidan av Kalix älv. Med omförmälan härom uttalade
departementschefen särskilt, »att anställda undersökningar givit vid
handen, att hinder ej torde förefinnas att järnvägens slutpunkt bliver
vid eller i närheten av Haparanda».
Sedermera kom frågan före vid 1904 års riksdag, såsom det lika¬
ledes här i dag erinrats. Då var närmast fråga om att vinna eu
definitiv sträckning för järnvägens fortsättning från Morjärv; och hade
då även av de militära myndigheterna verkställts utredning, som gav
vid handen, att den riktiga sträckningen gick i nästan rak östlig rikt¬
ning till Karungi och därifrån i sydlig riktning till en punkt 10 kilo¬
meter söder därom, Jyhälkoskifors, där älven borde övergås och sam¬
manknytning ske med det finska järnvägsnätet. 1 detta avseende hade
järnvägsstyrelsen dock en olika mening. Den hävdade, att ur trafik¬
synpunkt det vore lämpligast om järnvägen, med bibehållande av den
huvudsakliga då utstakade riktningen Morjärv—Lappträsk, från sist¬
nämnda punkt erhölle en sträckning någorlunda direkt på Hapa¬
randa. När järnvägsstyrelsen då framställde detta förslag, vann det
ej understöd från militärt håll; de militära myndigheterna holk» på
Karungi såsom slutpunkt. I propositionen till 1904 års Riksdag biträdde
Kungl. Maj:t de militära myndigheternas förslag i huvudsak, men fram¬
höll att det icke nu borde fastslås, varest en övergång borde anordnas
över Torne älv, men att man i alla fall kunde tänka sig såsom, möjlig
övergångsort Jyhälkoski — platsen ligger som bekant ungefär mitt
emellan Karungi och Haparanda, något närmare den förra orten. Man
hade således då tänkt sig även i militära kretsar, att järnvägen i allt fall
borde dragas en bit söder om Karungi. Kungl. Maj:ts förslag till 1904
Nr 31. 62
Ang. anlägg¬
ning av stats¬
bana från
Karungi till
Haparanda
m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 14 maj.
års Riksdag, som gick ut på att besluta hela linjen på en gång från
Morjärv till Karungi, blev icke av Riksdagen bifallet till följd av åt¬
skilliga då framkomna erinringar, utan anslog Riksdagen endast medel
till sträckan Morjärv—Lappträsk. Man ville ha öppen möjlighet att
sedermera från Lappträsk välja den linje, som kunde befinnas mest
gagnande och varom de militära myndigheterna och järnvägsstyrelsen
haft olika meningar.
Härefter kom frågan åter före åren 1910 och 1911. 1910 var det
närmast frågan om fortsättningen österut från Lappträsk; då före-
kommo också divergenser mellan järnvägsmyndigheterna och de militära
myndigheterna; de senare ville då icke att man skulle gå fullt fram
till Yeittijärvi, utan stanna vid Keräsjokki, något väster om Veitti-
järvi. Kung!. Maj:t föreslog emellertid Riksdagen att besluta järnvägs
framdragande från Lappträsk till Yeittijärvi; och detta förslag bifölls
av Riksdagen med några ändringar i avseende å de tekniska bestäm¬
melserna.
Sedan kom 1911 års Riksdags beslut. Då hade en mycket om¬
fattande utredning skett. Icke mindre än tolv olika förslag till ban-
byggnaders avslutande förelågo. Frågan hade utretts från alla möj¬
liga synpunkter, och de särskilda linjer, som då framkommo, äro ut¬
märkta på den karta, jag låtit uppsätta i kammaren. De visa vilken
synnerlig genomgående utredning ärendet undergått, så att man har
alldeles bestämt fog att påstå, att hela detta järnvägsproblem är full¬
ständigt genomarbetat. Järnvägsstyrelsens förslag avsåg nu, att järn¬
vägen skulle framdragas till Karungi och sedermera söderut i Torne-
dalen till Haparanda. De övriga förslag, som äro på kartan angivna,
både därförut av åtskilliga myndigheter, och framför allt av de lokala
myndigheterna, nedkritiserats, och det framhölls därvid särskilt, att
alla 'sträckningar, som ligga mellan linjen Lappträsk—Karungi—Hapa¬
randa i öster och den nu av militära myndigheter förordade, linjen
Lappträsk— Säivits— Haparanda i väster, icke på något sätt giva vad
man önskar. De voro alla halvmesyrer, som icke tillräckligt främjade
bygdens utveckling, och de gingo genom fullständiga obygder, som i det
hela ägde ganska små utvecklingsmöjligheter. I detta sammanhang upp¬
kom från chefens för generalstaben sida det förslag, som nu anses vara den
rätta lösningen och som förmäles i den kungl. propositionen. Generalstabs-
chefen kritiserade järnvägsstyrelsens förslag att lägga banan i en trakt, som
själv hade stora utvecklingsmöjligheter och förordade i stället banans
dragande från denna trakt. Generalstabschefen ingick därvid även i kritik
av de kulturella och ekonomiska förhållandena där uppe och kom så till
det resultat och förslag linjen Lappträsk—Haparanda, som järnvägs¬
styrelsen framlagt tio år tidigare, men som då ansågs olämpligt av de
militära myndigheterna och därför av Kungl. Maj:t förkastades. Såsom
alla veta och såsom föregående talare påminde väcktes 1911 av leda¬
möter i denna kammare motion i syfte att framdraga järnvägen från
Lappträsk till Haparanda såsom huvudbana samt att bygga en smal¬
spårig bana från Haparanda till Matarengi. För min del får jag säga,
att jag var ganska tilltalad av detta förslag och såsom ledamot av
Andra kammaren närmast anhängare av detsamma. Riksdagens beslut
gick emellertid, såsom bekant, icke i denna riktning. Man kan således
63 Nr 31.
Onsdagen den 14 maj.
nu med fog säga, att denna utväg numera är stängd. Det kan icke antägg-
komma i draga att nu andra beslutet om en bana, som redan ar pa- ^na
börjad genom byggandet av den snart färdiga linjen Karungi—-Matarengi. Karungi till
Såsom det torde framgå av denna redogörelse, har förevarande Haparanda
trakters förseende med järnväg mött åtskilliga svårigheter; man m• m-
har vacklat mellan kulturella och ekonomiska synpunkter å ena (Forts.)
samt militära synpunkter å andra sidan. Yad den kulturella syn¬
punkten beträffar, den som närmast hänför sig till gränstraktens
ekonomiska utveckling och sammanknytande med det övriga Sve¬
rige, måste det, såsom nyss påpekats, framför allt uppmärk¬
sammas, att folket i dessa trakter till en stor del är finskt eller talar
det finska språket allena eller så gott som uteslutande. I trakten
öster om den av generalstabschefen förordade linjen är ungefär 70
procent av folket finsktalande. Det har länge haft förbindelse österut
med Finland, där sedan åtskilliga år järnvägen är framdragen till
Torneå, traktens huvudort å finska sidan och en ort med ganska be¬
tydande och uppblomstrande handel. Haparanda, huvudorten på svenska
sidan, har därigenom allt mer och mer blivit tillbakasätta, och det är
att befara, att, om järnvägen skulle dragas i sådan riktning, som av
generalstabschefen föreslås, denna stad blir än mer isolerad. En järnväg
på svenska sidan är ur denna synpunkt nödvändig, en järnväg, som
icke smyger sig i utkanterna av den finska bygden, utan går rakt in
i denna bygd. En dylik järnväg har, såsom det framhålles i den
kungl. propositionen, en förunderlig förmåga att inom jämförelsevis
kort tid omskapa språkförhållandena och befolkningens intressen. Den
blir snart den svenska kulturens bästa bärare och värn mot finskt
inflytande. Ått folket känner sig helt svenskt, äger goda kommunika¬
tioner med det övriga Sverige, samt att den nya generationen fostras
till att omfatta svensk kultur och svenska tänkesätt är också en försvars¬
åtgärd av stor betydelse. I nu berört hänseende tror jag bestämt, att man
bör ge företräde åt linjen Karungi—Haparanda framför den av chefen
för generalstaben senast förordade linjen Lappträsk—Haparanda. Jag
bär svårt att dela hans mening, då han säger, att en järnväg med den
av honom förordade sträckningen häst skulle bevaras för växande infly¬
tande från finska sidan och att man just genom att draga de för han¬
delns och samfärdselns vägar avgörande punkterna från gränsen, skulle
förebygga tyngdpunktens i denna trakt förflyttande från Haparanda
till Torneå. Jag måste i denna del helt ansluta mig till vad järn¬
vägsstyrelsen och Konungens befallningshavande i Norrbottens län an¬
fört. Det är just en bana i Tornedalen, som är nödvändig, för att
Haparanda icke skall överflyglas till Torneå, det behövs ett samhälle
på svenska sidan, som är konkurrenskraftigt och därigenom utgör ett
hinder mot att den allmänna rörelsens tyngdpunkt i den svenska gräns¬
trakten flyttas alltför mycket över till finska sidan. Järnvägsstyrelsen
yttrar också, såsom det anfördes i propositionen, att »skulle det av
chefen för generalstaben förordade bausystemet komma till utförande,
bleve Haparanda praktiskt taget avskuret från sitt »uppland» i de övre
delarna av Torneådalen, och stadens affärsmän komme otvivelaktigt att
lida ett avbräck, som bleve ödesdigert för de flesta av dem. Staden kom¬
mer att icke endast hämmas i sin utveckling, utan att gå tillbaka och
Nr 31. 64
Ang. anlägg¬
ning av stats¬
bana från
Karungi till
Haparanda
m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 14 maj.
sålunda bliva ännu mindre skickad att upptaga konkurrensen med
grannstaden än vad nu är fallet». Och järnvägsstyrelsen tillägger, att
»med den kännedom man har om den långsamhet, varmed nyodling
utvecklar sig i det nordligare Sverige, då den ej har kraftigt stöd av
redan befintlig odling, måste man befara, att det skulle dröja mycket
länge, innan nya affärscentra kunde uppstå, som hade förmåga att draga
till sig den handel, för hvilken Haparanda hittills varit centrum».
Styrelsen anser den av chefen för generalstaben förordade sträckningen
även vara olämplig, emedan, »om en bana byggdes på finska sidan
från Torneå längs Torneåälv upp mot Alkkulla, beläget något söder
om Matarengi, det vore antagligt, att befolkningen på svenska sidan i
övre Torneådalen skulle föredraga att över älven uppsöka den finska
banan, som satte den i förbindelse med det redan befintliga och bär¬
kraftiga handelscentrum i Torneå på vida kortare och bekvämare väg,
än om den på den avsevärt längre och i följd av tågombyte besvärli¬
gare vägen över Lappträsk skulle uppsöka något nytt handelscentrum
vid Säivitsviken eller vid Karl Johans stad. Med det av chefen för
generalstaben förordade bansystemet komme således, enligt styrelsens
förmenande, Haparanda och härvarande svenska kultur att hastigt för¬
kvävas, icke minst genom det missnöje, som givetvis komme att utbreda
sig bland befolkningen på Tornedalens svenska sida, om den såge sig
avskuren från sitt gamla, välkända handelscentrum, under det att sam¬
tidigt Torneå stad växte lika hastigt i inflytande och det därigenom
bleve allt större svårighet för ett eller flera nya handelscentra på svensk
sida att uppstå och utveckla sig.»
Konungens befallningshavande i Norrbottens län har lämnat en
ingående redogörelse för odlings- och andra förhållanden i dessa trak¬
ter, meddelad i den kungl. propositionen, av vilken redogörelse kam¬
marens ledamöter torde hava tagit del, och som oförtydbart visar, att
ur kulturell och ekonomisk synpunkt en bana i Tornedalen är av syn¬
nerligt stor betydelse. Även har yerkställts en undersökning, varom
också noggranna uppgifter lämnats i den kungl. proportionell, i syfte
att utreda, var den ur jordbrukssynpunkt utvecklingskraftigaste bygden
är att finna. På grund av dess mycket klara uppgifter och siffror
måste man komma till den bestämda uppfattningen, att den utveck-
lingskraftiga bygden just ligger i Tornedalen, och att den omordade
järnvägssträckan Karungi—Haparanda med hänseende till Tornedalens
förseende med kommunikationer fyller alla kulturens och odlingens
krav, något som däremot icke är fallet med en järnväg Lappträsk—Ha¬
paranda enligt chefens för generalstaben förslag.
I själva verket synes det knappt råda tvekan eller olika meningar
om, att den av Kungl. Maj:t nu föreslagna linjen bäst tillgodoser gräns¬
traktens kulturella och ekonomiska utveckling. Detta är också av re¬
servanterna i statsutskottet medgivet i deras utlåtande, där de säga,
att den sträckning, som av Kungl. Maj:t föreslagits, »innebär beak-
tansvärda fördelar ur synpunkten av odlingens och den svenska kultu¬
rens befrämjande i denna landsända». Men hur är det då med med
de militära skälen och invändningarna? Det är givetvis mycket svårt
för mig att yttra mig därom, då jag därvidlag icke har någon som
helst sakkunskap. Det är även så, att frågan härom icke kan under-
Onsdagen den 14 maj.
65 Nr 31.
(Forts.)
kastas fri diskussion och icke heller lämpligen kan bliva föremål för jin9- ålägg¬
en detaljerad utläggning. Jag vill emellertid erinra om, att järnvägs- nfg avffs'
styrelsen på sätt jag förut sagt, med avseende å de olika förslagen Kwunldtui
tiU stambanans anslutning till det finska järnvägsnätet samt Kungl. Haparanda
Maj:ts befallningshavande åren 1903 och 1906 förordat banans dra^nino- m■ m-
fran^ Lappträsk direkt till Haparanda, men att detta emellertid icke
av Kungl Maj:t eller Riksdagen upptagits och bifallits, enär general-
stabscheten då ansett de strategiska skälen fordra, att linjen framdro-
ges till Karungi. Dessa äro nu i denna del tillgodosedda genom stats¬
makternas beslut av 1911. Da nu generalstabschefen tillstyrker banans
framdragande till Haparanda i den av honom föreslagna riktningen,
innebär detta i själva verket att åt en från Lappträsk utgående bana
skaffa en ny slutpunkt vid gränsen utom den vid Karungi. Järnvägs¬
styrelsens förslag kan betraktas såsom ett bibehållande av ändpunkten
Jjd Karungi, på samma gång man giver Tornedalen en tertiärbana
iöl fyllande av dess lokala trafikbeliov. En dylik tertiär bana bygges
ganska enkelt, bar icke så stor trafikförmåga och kan ganska lätt göras
obrukbar. Den skulle få en längd av två och en halv mil aflena.
Alla- dessa förhållanden kunna måhända göra, att man icke behöver hysa
alltför stora betänkligheter även ur militär synpunkt mot sträckningen
Karungi—Haparanda.
Reservanterna yttra i sin reservation vidare, att »visserligen byser,
enligt vad statsrådsprotokollet giver vid banden, departementschefen
den ^mening, att banan, vars sträckning skulle få närmare bestämmas
av Kungl. Maj:t, bör framdragas något västligare än man från början
tänkt sig, detta på det att vissa militära hänsyn må varda tillgodo¬
sedda, men i sådant avseende föreligger ej någon utredning». I detta
avseende torde reservanterna en smula hava missförstått mitt yttrande.
Den västliga linje, jag talat om, avser i allt fall en linje i Tornedalen;
och jag har därmed icke avsett att den skulle dragas så långt från
älven som t. ex. uppe i Kärasjokki-dalgången, där man förut utstakat
imjer, vilka ur kulturell och ekonomisk synpunkt befunnits alldeles
omöjliga. Utan jag bärtänkt, mig möjligheten att kunna draga banan
allenast en smula västligare än kartan till propositionen visar, vilket
dock vant svårt att åskådliggöra på eu karta i denna lilla skala.
Detta är vad jag menar med den västligare linje, som är påtänkt.
I sammanhang härmed kan jag såga, att det varit föremål för
åtskilligt samarbete mellan Kungl. Maj:t och generalstaben, huru man
skulle lägga denna linje, men det har mött svårigheter att komma till
ett_ tillfredsställande resultat. Det är väl tydligt, att varje järnvägs¬
linje i denna trakt kan hava vissa militära betänkligheter mot sig,
men man far naturligtvis icke överdriva dessa i förhållande till järn¬
vägens betydelse ur kulturell synpunkt. Värdesättandet av dessa olika
synpunkter har framhållits av chefen för generalstaben redan 1897
da han, såsom här nyss erinrats, ansåg de kulturella synpunkterna böra
ges ett visst företräde. Särskilt har man med den västligare sträck¬
ningen närmast Haparanda avsett att få lämpligare anknytningspunkt
söder om Haparanda.. Jag tror man kan kan säga, att alla de5 linjer
som ^gga mellan linjen Karungi—Haparanda och den av generalstabs-
chelen förordade, äro onyttiga — de äro redan förut undersökta och
Första kammarens protokoll 1913. Nr 31. 5
Nr 31. 66 Onsdagen den 14 maj.
Ang. anlägg¬
ning av stats- befuima icke kava möjlighet att fylla sitt ändamål. Man kan därför
Karungi till påstå, att valet nu står mellan å ena sidan linjen Karungi—Haparanda,
Haparanda den må nu gå några hundra meter mera västligt eller östligt, och å
ro. ro. den andra sidan den av generalstabschefen senast förordade linjen
(Forts.) Lappträsk—Haparanda — den må dragas över Björkfors—Sangis eller
över Långträsk—Sangisjärvi. Båda dessa alternativa linjer äro in¬
prickade å den propositionen hilagda kartan. Möjligen kan man såga,
att det finns en tredje utväg: att bygga både linjen Karungi—Hapa¬
randa och linjen Lappträsk—Haparanda. Men då är uppenbart, att
den redan byggda sträckan Lapp träsk,—Karungi blir ganska överflödig
och icke skulle löna sig att trafikera under normala förhållanden.
Likaså skulle fortsättningen Karungi—Matarengi därigenom fä mycket
minskad betydelse.
1 fråga om en möjlig sammanknytning med det finska järnvägs¬
nätet har *jag i anförandet till statsrådsprotokollet uttalat, att en sådan
anslutning bör ske söder om Haparanda, och detta torde även avses
med generalstabschefens linje, när han förordar en dylik från Lapp¬
träsk, som i alla fall går fram till Haparanda. Emellertid möter intet
hinder att även med den nu av Kung!. Maj:t föreslagna linjen vinna
den anslutning vid Jyhäbkoski, som förut talats om och av militära
myndigheter förordats, fast man på sista åren icke avhört den sa
mycket. Sammanslutningsfrågan är emellertid något, som knappast
lämpligen kan upptagas förrän vi vunnit klarhet om, huru vi på svensk
sida vilja ordna våra järnvägar. Det är för övrigt icke någon nöd¬
vändighet att över huvud göra anslutning alls med det finska nätet,
även om givetvis en sådan främjar den svenska järnvägens ekonomi.
Eu svårighet ligger alltid uti den olika spårvidden, hos svenska och
finska järnvägsnäten. Det är våra gränstrakters bindande samman
med det övriga Sverige, som måste i första band fordras, och det blir
fallet med den nu av Kungl. Maj:t föreslagna och^de under anlägg¬
ning varande banorna i denna trakt. En genomgående trafik är eu
rent sekundär sak, som kan komma om, när och huru den passar oss.
Jag skall slutligen be att fä säga ett par ord om hamnfrågan.
Vid det studium, jag ägnat denna fråga under de senaste åren, har
det allt klarare framstått, att en god exporthamn i dessa trakter är
synnerligt svår att fä. Karl Johans stad, som uppgivits såsom sådan,
är icke fullt god och skulle bliva ganska dyrbar att anlägga, icke
heller är det fördelaktigt att förlägga hamnen till Säivits; samma
olägenheter finnas där. A andra sidan är den hamn, Salmis, dit
Haparandabåtarna för närvarande gå upp, föremål för stark uppgrund-
■ ning, och därtill kommer även den naturliga böjningen av Jandet,
sonf härvidlag är att beakta. Enligt vad man meddelat mig från lots-
styrelsen, finnes i själfva verket icke någon fullt duglig Jianm förrän
man kommer till Vånafjärden eller Båtskärsnäs; så långt västerut
måste man gå för att få en riktigt god hamn, som fyller^alla anspråk
på en exporthamn. Det är därför möjligt, att man^ maste nöja sig
med provisoriska anordningar i avseende på hamnförhallandena.. Och
även om Haparanda eu tid skulle få nöja sig med en utkamn vid Sal¬
mis, kan denna göras användbar genom uppmuddringar; jag tror icke,
att så stora betänkligheter skulle ligga i en sådan provisorisk anord-
67 Nr 31.
Onsdagen den 14 maj.
ning. Så som hamnfrågan emellertid nu tycks ligga, kan jag icke An9- anlägg-
giva förhoppning om, att den kan föreläggas nästa ars Riksdag. Jag binamn
tror, att det kan behövas ytterligare något ärs utredning, om man Karimgi till
skall komma till slutgiltigt ordnade hamnförhållanden. Vill man åter Haparanda
nöja^ sig med uppmuddring i Salmisbukten, är det en sak, som kan m■ m-
gå åtskilligt fortare. Jag ber i detta sammanhang få säga, att när (forts.)
reservanterna här förorda, att kammaren skulle gå med på andra mo¬
mentet i statsutskottets förslag, som rör anläggning av utfartsvägar,
så kan man ju vidhålla det momentet, men förhoppningen är icke stor
att, om Riksdagen avslår moment l:o av utskottets förslag, själva järn¬
vägsbyggnaden, Norrbottens läns landsting påtager sig de kostnader
samt gör de uppoffringar i avseende å upplåtelse av mark, som utgöra
villkor för att dessa utfartsvägar skola komma till stånd med de medel,
som härtill föreslås anvisade.
Det gäller enligt min mening i denna mycket omdebatterade och
sorgfälligt utredda järnvägsfräga, att kammaren nu fattar ståndpunkt.
Jag kan icke se, att ett uppskov, såsom förut blivit antytt, skulle vara
till något som helst gagn. Jag tror, att denna järnvägsfräga är så
genomarbetad, som den överhuvud kan bliva. De olika linjer, som på
den upphängda kartan äro uppdragna, torde visa, att man icke lämnat
någon möda ospard för att få fram de olika synpunkter, som härvid
äro att beakta. Enligt min mening gäller det således, om övervägande
militära skäl tala mot tillkomsten av lokalbanan Karungi—Haparanda,
eller om icke de kulturella och ekonomiska intressena äro så stora,
att de i fråga om denna bana böra överväga de militära farhågorna.
Detta är en sak, som kammaren vid sitt beslut har att själv beakta
och afgöra.
Med det nu av Kung]. Maj:t föreslagna järnvägsföretaget avses
att lägga den sista stenen till eller spika sista skenan på norra stam¬
banan; den bildar, denna bana Karungi—Haparanda, avslutning på
de storartade, sedan årtionden tillbaka pågående strävandena att skapa
en förbindelse från vår yttersta gräns i söder till vår yttersta gräns i
öster, att binda övre Norrland samman med hela det övriga Sverige.
Jag vågar tro, att, om denna gränsbygd sammanknytes med det övriga
Sverige genom. Karungi—Haparanda-banan, den svenska odlingen skall
halla sitt intag i den finsktalande Tornedalen och knyta dessa trakter
fast vid Sveriges land i övrigt, samt att denna bana skall bli en
mäktig bärare av svensk odling och svensk kultur i trakter, som nu
hava sina mesta förbindelser i öster, och slutligen att den skall draga
dessa., trakters förbindelser väster ut över svenskt land till svenska
järnvägar och svenska hamnar.
Herr Roos: IJerr talman, mina herrar! När frågan om järnvägs¬
förbindelserna i dessa trakter år 1911 var på tal, yttrade dåvarande
statsministern, att det var en fråga, som vore bland de mest svårlösta
han haft under sin omprövning, då det var två intressen, som starkt
stodo mot varandra, nämligen ett riksintresse och ett ortsintresse. Den
gamla taktiken att »lägga landet öde» för att beröva en fiende varje
möjlighet att utveckla sig där, den taktiken är på goda skäl för länge¬
sedan övergiven, och idealet vore ju nu att på så sätt tillgodose
Nr 31. 68 Onsdagen den 14 maj.
Ang. anlägg- t|esga trakters behov av järnvägsförbindelse, att man därigenom icke
niba aafån" skapade förbindelseleder ägnade att användas annat än i, så att säga,
Karungi till lojalt syfte. Det är en gränsprovins, som skall tillgodoses med korn-
Haparanda inunikationer för utveckling och. stärkande bland annat av svensk kultur
m. m. oc|-[ den svenska nationalitetsidén, hvilka, såsom av den föregående ärade
(Forts.) talaren blivit påpekat, ur försvarssynpunkt äro faktorer väl värda att
räkna med. Detta ideal, som man nu vid denna orts förseende med
kommunikationer så gärna såge förverkligat, skiljer sig dock i väsent¬
lig mån från det förslag, som av Kungl. Maj:t blivit framlagt. Yi hava
i °den svenska normalspåriga järnvägen eu spårvidd, som endast med
ett fåtal centimeter skiljer sig från grannlandets, och förefinnes möj¬
lighet att lätt nog tillgodogöra sig vårt stambanespårnät även med den
främmande materielen.
Jag tillät mig år 1911 att påpeka önskvärdheten av att icke genom¬
föra det av flera reservanter i statsutskottet förordade byggandet av
stambana i dessa trakter med en spårvidd af 600 mm., men framhöll
däremot, att vi i landet hade en annan smalspårig typ järnvägar med
891 mans spårvidd, varav inom landet fanns sammanlagt 2—3,000 km.
1911 års beslut om banbyggnaden fattades först den 23 maj, och var
det ju självklart att hvarje tanke på att genom återremiss till utskottet
få förslaget omarbetat då var utesluten.
Det var detta smalspåriga system, som under 1911 års riksdag av
en gammal järnvägsman och ledamot av denna kammare framhölls
såsom lämpligt även vid förseende av dessa trakter med järnväg. Nu
har Riksdagen beslutat anläggandet af en järnväg från Lappträsk till
Karungi, 21 km., och därifrån norr ut till Matarengi, 45 km. Enligt
vad statsrådet påpekar i den kungl. propositionen har han inhämtat
att under år 1913 komma de flesta terrasseringsarbetena å bandelen
Yeittijärvi—Karungi—Matarengi att avslutas. Yeittijärvi ligger unge¬
fär mitt mellan Lappträsk och Karungi. Skulle man besluta sig för
att anlägga ett smalspårigt system å denna sträcka, äro ju en del
terrasseringsarbeten gjorda i en omfattning, som är onödig för den
smalspåriga järnvägen, men detta torde vara en mindre olägenhet i
ämförelse med de ekonomiska och andra olägenheter som bliva en
följd av att man bygger en normalspårig järnväg, där trafikbehovet
bleve väl tillgodosett med en järnväg om 891 mm. spårvidd.
Det har här fällts uttryck, som kunna tillskrivas språkets makt;
över tanken. Den föreslagna normalspåriga banan skulle endast bli
en »tertiärbana», och har eu ledamot av denna kammare uttalat den
uppfattningen att en tertiärbana icke torde kunna bliva farlig, enär
man ju å en sådan icke kan framföra materiell, som användes på van¬
liga järnvägar. Detta är ju dock ett misstag. Tertiärbanetypen skiljer
sig från den vanliga bantypen icke på annat sätt, än att stigningarna
-dåra äro starkare och radierna mindre samt rälsen lättare. Dessa tre
faktorer verka därhän, att man icke kan framföra tåg med samma
snabbhet som å våra vanliga stambanor, men i övrigt är det absolut
ingen skillnad.
Herr statsrådet förmodade, att denna tertiärbanetyp skulle vara
av den art, att man med stor trygghet kunde vara med om en sådan
anläggning. Det är, vågar jag pasta, eu villfarelse, och vill såsom ett
69 Kr 31.
Onsdagen den 14 maj.
bevis på »intimiteten» av den samtrafik, som skulle äga rum mellan de anlä9li-
svenska och de finska bansystemen anföra vad kungl. järnvägsstyrelsenmbHnafrån~
därom säger, nämligen: »beträffande spårfÖrbindelserna mellan de båda Karungi till
stränderna anser styrelsen att en station bör ordnas på var sin sida av Haparanda
älven och så nära intill densamma som möjligt, samt att vartdera lan- m- m-
dets järnvägsspår dragés över bron till stationen å motsatta stranden. (Foris.)
De svenska tågen skulle således framgå till den finska stationen och
de finska tågen till den svenska stationen, och detta oavsett om den
svenska banan vore av normal spårvidd eller smalspårig».
Det kungl. förslaget förutsätter, att banan mellan Karungi och Hapa¬
randa skulle vara normalspårig och vidare att dess läge bleve närmare
gränsen än vad klokheten medgiver. Slutligen må mot detsamma anmärkas
att det icke löser en annan fråga, nämligen hamnfrågan. Om jag vill
åt svenska hamnar bevara den svenska industri, som söker sig väg ut
till havet, är det absolut nödvändigt, att hamnen och järnvägen till
densamma anläggas samtidigt och bliva färdiga på samma gång som
den trafikled, som förbinder Haparanda med det öriga järnvägsnätet;
ty får handeln tillfälle och tid att inrikta sig å vägar, där man önskar
att den icke skall gå, så möter det sedermera betydliga svårigheter
att enligt sin önskan ändra handelsvägarna.
På grund av dessa skäl får jag, herr talman, yrka bifall till reser¬
vanternas förslag.
Herr Bergqvist: Det är ju en ganska kort järnvägssträcka, som
vi nu diskutera om, och det anslag, som fordras för byggande av
densamma, är litet. Vore det fråga endast om anslaget, skulle det
säkert icke väcka några betänkligheter från Riksdagens sida att bi¬
falla den kungl. propositionen. Men trots detta är frågan om denna
järnväg mycket segsliten och det ligger givetvis en särskild vikt på
det beslut Riksdagen nu fattar i denna fråga.
Den sista ärade talaren ställde problemet så, att svårigheterna
med denna bana bestode däri, att ortsintresset komme i kollision med
riksintresset. Jag för min del kan icke ställa problemet på det sättet,
utan suarare vill jag säga, att svårigheterna ligga däri, att det är ett visst
riksintresse, som eventuellt kommer i kollision med andra riksintressen.
Alla intressen peka därpå, att banan bör byggas utefter Torne älv från
Karungi till Haparanda, och det är endast ett intresse, som kan anföras
såsom skäl mot denna sträckning, nämligen det militära. Om detta
kunna ju vi lekmän icke döma, men om andra intressen kunna vi
bilda oss en föreställning, och dessa tala ett samfällt språk för den
sträckning, som Kungl. Maj:t har föreslagit. Det har redan i sådant
avseende framhållits en bel del synpunkter såsom ekonomiska och kultu¬
rella o. s. v. Men det är en synpunkt, som kanske bar väl litet be¬
tonats, nämligen den rent nationella. Vi hava vid riksgränsen dess bättre
eu befolkning, som är tillgiven sitt svenska fosterland, en befolkning,
som visserligen talar ett främmande språk, men som tänker svenska
tankar och känner svenska känslor. Det är en lojal befolkning, som
känner sig fastad vid det svenska moderlandet. Det är för oss, som
bo där i trakterna, en glädje att kunna betyga att så är. Denna
fosterländska känsla har ytterligare stärkts genom det beslut Riksda¬
gen 1911 fattade att bygga en järnväg upp till Matarengi. Men jag
Nr 31.
Ang. anlägg¬
ning av stats¬
bana från
Karungi till
Haparanda
m. m.
(Forts.)
70 Onsdagen den 14 maj.
kan icke neka till att ett beslut i överensstämmelse med de krav, som
framställts från militärt håll, skulle komma att sätta den fosterländska
känslan i nedre Tornedalen på ett mycket starkt prov. Befolkningen
därstädes har länge gått och väntat på att få järnväg, och den har
hoppats, att den skalle få den. Men skulle frågan nu falla, skulle, det
säkert komma att vålla en stark misstämning bland denna befolkning,
och jag ber att få säga, att det finnes krafter, som nog komme att
söka draga nytta av en sådan stämning bland gränsbefolkningen. Jag
behöver blott påpeka de periodiskt återkommande agitatoriska artik¬
larna i finska tidningar, och jag vill nämna för herrarna, att jag un¬
der denna riksdag mottagit en serie artiklar, införda i en tidning
i Kemi, där man gjort allt för att uppagitera stämningen i Torne¬
dalen mot Sverige. Jag är viss att, om en sådan agitation skulle få
någon anknytningspunkt i misstro hos befolkningen, att dess intressen
åsidosattes av de svenska statsmakterna, man icke skulle försumma att
tillvarataga den jordmån, som kunde finnas för eu dylik agitation.
Och så en annan sak. Tro icke herrarna att, om svenska Riksdagen
beslöte att lägga banan i västlig riktning från Haparanda, Finland
skulle finna med sin fördel förenligt att bygga eu bana från Torneå
upp till Karungi på finska sidan mitt emot stambanans ändpunkt på
den svenska. Yad skulle följden härav bli? Jo, först och främst att
hela nedre Tornedalens förbindelser skulle dragas över till finska sidan
och få en centralpunkt i Torneå stad. Men icke blott detta, utan för
övre Tornedalen från Pajala och hela vägen till Matarengi och ner till
Karungi skulle intet vara naturligare än att gå över älven vid Ka¬
rungi till finska sidan i stället för att göra den stora svängen via
Lappträsk till Haparanda. Det kan icke vara annat än ytterst .be¬
tänkligt från rent nationell synpunkt att ställa det så, och att sätta
Haparanda stad, som visserligen i sig själv är en obetydlig ort, men
vilken såsom gränsstad har eu viss betydelse, i en sådan situation att
den icke skulle kunna konkurrera med Torneå.
Hamnfrågan är icke löst, det är sant, och den siste ärade talaren
gjorde gällande, att Kungl. Maj:ts förslag av denna anledning icke
giver någon verklig lösning av denna järnvägsfråga. Vill man, me¬
nade han, bevara trafiken åt de svenska hamnarna, måste man se till,
att hamnfrågan löses lika fort som järnvägsfrågan. ■— Ja, det vore
visserligen rätt resonerat, om man kunde visa på bättre hamnförhål¬
landen på den finska sidan än på den svenska, om det förhölle sig sa,
att t. ex. Röyttä hamn vore bättre än Salmis eller Carl Johans stads
hamn. Då skulle det kunna sägas, att det vore fara, att trafiken kunde
dragas över till finsk hamn; men nu förhåller det sig så, att hamn¬
förhållandena där icke äro en smul bättre än på svenska sidan, och
därför anser jag, att denna invändning icke har någon betydelse.
Om man skulle uppskjuta frågan, såsom bär ifrågasatts, så skulle
väl detta ske i syfte att sedan få bygga den västra linjen. Jag frå¬
gar då: vilka intressen skall en sådan linje tjäna, och varför skall man
bygga denna bana? Den kommer icke att tjäna Tornedalen, enär den
framdrages på ett afstånd af omkring 3 mil därifrån, den kommer
icke att tjäna Haparanda stad, ty denna blir afskuren från sina för¬
bindelser med sin naturliga handelsrayon. Haparanda kan aldrig
västerifrån få någon handel. Även odlingsmöjligheterna äro efter
71 Nr 31.
Onsdagen den 14 maj.
denna linje så små, att man icke kan säga, att denna bana i nämn-fj^1'
värd grad komme att tjäna något jordbruksintresse i Norrbottens län. ^ancFfr&n
Men vilket intresse skall då banan tjäna? Det blir förvisso ett mycket Karungi till
minimalt sådant. När vi bygga järnvägar böra vi väl söka se till att Haparanda
de komma att tjäna så allsidiga intressen som möjligt är. m■ m-
Det skulle vara många andra synpunkter i denna sak att fram- (Forts.)
hålla, men jag vill stanna vid detta. Vad jag velat betona är att
just den nationella synpunkten bör tala för att vi förena oss om att
godkänna Kungl. Maj:ts förslag, till vilket jag anhåller att få yrka
bifall.
Greve Wachtmeister, Fredrik: Jag ber, herr talman, att få
se på denna fråga från en något annan synpunkt, än den siste ärade
talaren gjorde. Han har sagt, att han ser frågan från rent nationell
försvarssynpunkt. Jag tror ej, att han hade rätt, då han sade, att det
endast var rent militära skäl, som talade mot bifall till den kungl.
propositionen, ty de militära skälen hava bär en mycket större bety¬
delse, än man vanligen menar, när man talar om militära skal. Det
är ju fråga om det farligaste hörnet i Sveriges rike.
Jag vill icke i mitt svar gå tillbaka och tala om historiken så
långt som herr statsrådet och chefen för civildepartementet gjorde,
men jag vill tala litet om vad som hände 1911. Herrarna minnas, att
det då härskade en ganska stor farhåga för att draga fram banan till
Karungi och det var även en ganska stor agitation för att det skulle
byggas en smalspårig bana längs med älven, och herrarna torde på¬
minna sig, att vi även slutligen med stor tvekan gingo in på att göra
en bredspårig tertiärbana. Och det var först sedan vi hört från då¬
varande regeringen en bestämd försäkran, att flen icke skulle komma
fram med någon plan om denna banas framdragande till Haparanda,
förrän regeringen kunde lägga fram ett sådant förslag, som från de
militära myndigheterna kunde godtagas, och även sades det, att rege¬
ringen ej skulle lägga fram ett sådant förslag, förrän man både klart,
var den eventuella övergången mellan det svenska och det ryska järn¬
vägsnätet lämpligen borde läggas. Emellertid var det denna försäkran
från regeringshållet, som gjorde, att Riksdagen icke då mer reflekte¬
rade på det smalspåriga förslaget. Nu ligger frågan det oaktat fram¬
för oss i ett sådant skick, att, ifall vi hade 1911 kunnat ana, huru
propositionen 1913 skulle se ut, vi troligen icke hade gått med på
banan till Karungi och Matarengi, åtminstone såsom bredspårig.
Det säges nu från militärt håll, att vi böra akta oss för att lägga
denna längs älven, därför att, ifall den lägges längs älven, kommer
en eventuell fiende, som går över gränsen, att kunna använda denna
bana på alldeles samma sätt som en färdig etapplinje, från vilken den
sedermera kan rikta sina angrepp in i Sverige på olika vägar. Finnes
icke denna bana eller lägges den på annat sätt, är faran icke så stor,
och frånvaron av denna bana kan åtminstone fördröja ett anfall mot
Sverige, såsom det sagts mig, i tre dagar, och det veta vi, att i nu¬
tidens krig spela tre dagar stor roll.
Nu hava vi reservanter liksom den siste ärade talaren en ganska
stor känsla för de nationella skälen och även för att de bygder, varom
Nr 31. 72
Ang. anlägg¬
ning av stats■
lana från
Karungi till
Haparanda
m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 14 maj.
bär är fråga, skola få sina berättigade krav tillfredsställda. Men om
herrarna läsa reservationen rätt, går den visserligen formellt på avslag
på den kung! propositionen, men den går egentligen ut på ett års
uppskov. Nu frågas det: vad skulle man vinna med ett sådant upp¬
skov? Jo, man skulle för det första vinna det, att under detta år
skulle det kunna ske vidare undersökning, huruvida icke de militära
skälen, som man har mot denna bana, skulle kunna bemötas på så
sätt, att banan lades på något annat sätt än det som nu föreslagits.
Nu har visserligen herr statsrådet under sitt anförande och även i den
kungl. propositionen talat om att man skulle kunna draga fram banan
något längre åt väster, och herr statsrådet pekade ut på kartan ungefär
huru den skulle gå. Nu har jag hört, att man även från generalstabs-
håll undersökt en sådan något västligare bana. Jag tror icke, att
generalstaben är synnerligen förtjust över det förslaget, men att den
anser, att det är mycket bättre än det nu föreliggande förslaget. Men,
mina herrar, det är eu sak med detta nya förslag, det lär kosta
240,000 kronor mer än det föreliggande. Nu undrar jag — ifall vi
nu skulle votera såsom Kungl. Maj:t har bett oss votera! — om Kungl.
Maj:t skulle våga sig på att lägga banan så långt åt väster, så att de
militära önskemålen kunde bliva något tillgodosedda, när Kungl. Maj:t
finner, att det skulle kosta 1/4 miljon mera än Kungl. Majrt begärt.
Det tror jag näppeligen. Det är ganska förståeligt för resten, att
det skall bliva dyrare, om man bygger mera åt väster, även om det
bara blir 4 kilometer, därför att det där är mer svårgenomtränglig
terräng än i ådalen.
Det är även en annan sak som skulle vinnas med uppskovet. Man
finge mera besked om var förbindelsestället mellan den ryska och den
svenska järnvägen skulle komma att ligga. Herr statsrådet har visser¬
ligen förklarat, att det skall ligga söder om Haparanda. Jag tror, att
det är rätt, men jag tycker — isynnerhet om man tänker på vad som
sades år 1911 — att någon vidare utredning i det avseendet icke
skulle skada utan vara ganska nyttig.
Ett tredje skäl till uppskov är ju, att man därigenom skulle vinna
mera klarhet i fråga om hamnförhållandena. Av vad herr statsrådet
sagt oss framgår, att det är mycket svårt att få klarhet i avseende
på hamnförhållandena; man kan icke finna klarhet på ett år, utan det
behövs ett par år — så ungefär tror jag, att herr statsrådets ord folio.
Det visar, att frågan är så svår, och att den behöver belysas och att
i alla fall en mycket större klarhet i detta avseende skulle kunna nås,
ifall frågan undanskötes ett år till. Det tycker jag förefaller mig
ganska naturligt.
Nu har jag, herr talman, sagt vari jag ser fördelarna ligga i ett
uppskov. Vari skulle nackdelarna ligga? Jo, naturligtvis skulle de
huvudsakligen ligga däri, att befolkningen däruppe skulle känna sig
besviken på de förhoppningar, som den hyst, att genast få frågan löst.
Men det synes, som om nackdelarna skulle egentligen inskränka sig
därtill. Och om frågan nästa år lägges fram för Riksdagen, kan
beslut eventuellt fattas ganska tidigt, och Riksdagen kan giva Kungl.
Maj:t lov att begagna pengarna genast; jag undrar också, om icke
Onsdagen den 14 maj. 73 Nr 31.
frågan på så sätt verkligen blir löst ungefär nästan lika fort, som ifall AnS- anlägg-
vi fattade beslutet nu. ning av stats-
Jag ber herrarna tänka på ännu en sak, att vi ha beslutat en KanJfm
bana anda upp till Matarengi. Där bygges nu, och man behöver icke, Haparanda
med ett uppskov på ett år, taga bort befäl, manskap och maskiner, m■ m-
som behövas för byggnaden, utan det skall i alla fall fortsättas med (Forte.)
byggandet under år 1914. Det har aldrig varit meningen, att denna
bana skall bil färdig förrän vid 1914 års slut. Jag tror således, att
man icke skulle förlora mycket på ett års uppskov, men att man kan
hoppas .att under denna tid vinna icke så litet i klarhet. Aled anled¬
ning härav ber jag att fa yrka bifall till reservationen.
Herr Jonsson, Olof: Jag skulle vilja säga, att, om frågan måste
anses vara mindre väl utredd, så måste ett uppskov vara på sin plats
även om det ansåges medföra någon olägenhet, som man ej gärna ville
underkasta sig. Men vilka skäl har man nu anfört för avslag eller
uppskov? Ingen lär kunna bestrida, att ur odlings- och kultursynpunkt
banans rätta sträckning är efter Torne älv mellan Karungi och Hapa¬
randa, och att vad hamnfragan beträffar denna ligger precis likadant,
om man nu beslutar ett uppskov eller fattar beslut om att bygga ba¬
nan — det är icke många platser att välja på, och i vilket fäll som
helst skall banan fortsättas till hamn, sedan en sådan kommit till.
Men frågan ligger så, finansiellt sett, att, då den av Kungl. Maj:t före¬
slagna banan med bispår till hamn kostar omkring 11/2 miljon krouor
mindre än en bana från Lappträsk ned till kusten och därifrån till
Hapaianda, och när det här i bada fallen är fråga om blott en inskränkt
trafik, som ur ekonomisk synpunkt måste bliva otillfredsställande, så bör
man väl i all rimlighets namn här välja den billigaste linjen och ej
bygga ^dyrare bana, än som erfordras för att tillfredsställa behovet.
När man ser på kartan och tänker på den befolkning, som skall
begagna sig av den västliga linjen, hur skulle det taga sig ut för
Haparandaborna, om de ville upp till Matarengi, eller vice versa för
Matarengiborna, om de ville ned till Haparanda? I båda fallen måste
man gorå en stor sväng västerut, i förra fallet nerifrån och upp och i
senare, fallet uppifrån och ner, varigenom skulle skapas en precis lika-
dan situation, som man i ar sökt avhjälpa genom ostkustbanan, med
vilken man ju avsett att förkorta förbindelserna mellan centra, för vilka
järn vägskommunikation är av största vikt; och det kan väl ändå icke
vara något tilltalande i att svänga till med en sådan egendomlig krok,
som framdeles maste föranleda en ytterligare bana för att undvika olä¬
genheterna av densamma.
0 det hr icke heller från dessa nu anförda synpunkter, som mot-
standet mot den av Kungl. Maj:t föreslagna sträckningen kommit, utan
det är från de militära myndigheterna som invändningar gjorts. Den
talare, som före mig hade ordet, tycktes utgå från, att, om banan för-
iägges längs med älven på ett par tre kilometers avstånd från denna,
eu fiende kanske kunde mycket lättare taga sig över älven var som
helst och^ sedan med hjälp av järnvägen kunna giva sig nedåt Haparanda
eliei uppåt Matarengi, men jag vet icke, vad det skulle betvda för en
övergång över älven, om det finnes en järnväg tre eller fyra kilometer
Kr 31. 74
Ang. anlägg¬
ning av stats¬
bana från
Karungi till
Haparanda
m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 14 maj.
därifrån. Det går val lika lätt att övergå älven, om järnvägen går
längre därifrån, såvitt ej krafter finnas till hands att mota fienden. Men
hava vi en järnväg längs älven, förefaller det mig, som om svenska
truppstyrkor skola lättare och raskare kunna dirigeras mot en punkt
som man anser hotad. I stället för att det blott skulle innebära en fara
tror jag därför, att det lika gärna kunde vara till gagn att icke hava
banan alltför avlägsen från älvens strand.
Det har här talats om den stora vikt, som man bör fästa vid de
militära myndigheternas, enkannerligen generalstabschefens uttalanden.
Generalstabschefen har nu talat för uppskov. Hans sakkunskap i all
ära, men jag vill återföra i herrarnas minne några egendomliga epi¬
soder, som äro ägnade att något nedsätta eller neutralisera auktoritets-
tron i dylika fall. När norra stambanan började byggas, var det
generalstabschefen, som absolut framhöll, att banan icke finge för¬
läggas intill kusten, utan att den skulle gå på betydligt avstånd där¬
ifrån. Resultatet blev också, att den går tre, fyra, fem, till och med
sex mil från kusten. Men när det i år var fråga om ostkustbanans
sträckning, då voro alla dessa faror av att förlägga eu järnväg längs
med kusten glömda — då framhölls i stället, att en sådan skulle
kunna bliva till nytta. Jag tror, att sådana motsatta åsikter böra
något begrundas, innan man så starkt tror på generalstabschefens ytt¬
rande att man exempelvis offrar en och en halv miljon kronor mer för
en västligare sträckning av banan med de alldeles givna olägenheter, som
den skulle medföra med avseende å trafiken för befolkningen där uppe.
Jag vet för övrigt icke, vad ett uppskov skulle hava för betydelse
för möjligheten att komma mera på det klara med, var en övergång
vid älven i sinom tid kan komma att verkställas, om det blir nedan¬
för Haparanda eller något söder om Karungi, som man väljer den
lämpliga platsen. Vem vill tro eller vem kan våga påstå, att, om det
blir ett års uppskov med besluts fattande här, under tiden någon av
våra myndigheter skall komma på det klara med, att övergången skall
ske på ena eller andra stället ? Detta är nämligen icke ensamt bero¬
ende på svensk uppfattning, utan det finge väl underhandlas i saken
med finska eller ryska myndigheter, och detta lär icke kunna tänkas
gå så raskt, att det skulle spela någon roll för frågan om, vilket be¬
slut kammaren nu skall fatta. Jag har svårt att föreställa mig, att
de farhågor, som man här sökt framhålla, kunna vara av den bety¬
delse, att de på något sätt kunna uppväga de fördelar, som skulle
vara förenade med att redan i år fatta beslut om, att banan skall
dragas mellan Karungi och Haparanda.
För att icke längre upptaga kammarens tid, skall jag inskränka
mig till att blott yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Ericson, Hans: Med anledning av herr Olof Jonssons ytt¬
rande, att man icke behövde sätta så stark tro till generalstabschefens
auktoritet i dessa frågor, då han ju växlat åsikter, anhåller jag att få
återkalla i minnet vad som i sammanhang med proposition till 1911
års Riksdag anfördes av civilministern beträffande just sträckningen
från Karungi ned till Haparanda. I statsrådsprotokollet angående den
åsyftade propositionen säger han bland annat följande: »I sin hemliga
skrivelse den 3 april 1911 har chefen för generalstaben framfört tungt
75 Nr 31.
Onsdagen den 14 maj.
vägande militärpolitiska och rent strategiska skäl, som tala mot det av
järnvägsstyrelsen och Kungl. Maj:ts befallningshavande förordade ban-
systemet iitt. A, framför allt såvitt angår sträckningen mellan Ka-
rungi och Haparanda». Sedan kommer det vidare: »Chefen för lant-
försvarsdepartementet, med vilken jag i ärendet samrått, har också med
mycken styrka framhållit, att han måste bestämt avråda, att denna
sistnämnda del av järnvägsnätet nu kommer till utförande»; och så
står det till slut där: »Alltför viktiga intressen stå här på spel för
att äventyras genom ett förhastat beslut». Nu har civilministern här
angivit, att han med chefen för generalstaben samrått angående en
något västligare sträckning av banan, jag förmodar i syfte att finna
just den utväg, som civilministern i årets proposition framhåller — och
civilministern har nu i dag också yttrat, att det varit svårigheter att
komma till fullt tillfredsställande resultat. Det framgår icke därav,
om man ens kommit till något resultat.
Det synes mig sålunda, som om den av utskottet framförda för¬
hoppningen, att banan måtte läggas något västligare i ändamål att
taktiskt skydda densamma, är ganska svagt tillfredsställande, och jag
skulle också vilja uttala mitt tvivelsmål, om verkligen utskottet är rätt
forum att göra det uttalande, som står på sid. 4 i betänkandet, att
avgörande strategiska betänkligheter icke torde finnas mot banans för¬
läggning så, som utskottet tänkt sig. Jag föreställer mig, att chefen
för generalstaben ganska noga tänkt sig in i dessa förhållanden och
nog också fattat, vad en ärad talare i dag betonat, det stora natio¬
nella och kulturella intresse för clenna bana, som här fått sitt uttryck;
men då han fortfarande kunnat hålla på sin ståndpunkt, ser jag i
detta ett indicium på, att det måtte vara mycket viktiga strategiska
skäl, som gjort sig gällande för honom. Man får också vara på det
klara med, vad uttalandet år 1906 beträffar, att sedan dess förhållan¬
dena ändrats icke så litet i vårt grannland med hänsyn till järnvägs¬
nätets både omfattning och sträckning och även med hänsyn till mili¬
tärens förläggning. Det är för mig klart, att chefen för generalstaben
tagit dessa synpunkter i beaktande, då han bedömt denna fråga.
Yad sedan beträffar frågan om hamn vill jag fästa uppmärksam¬
heten på, att i årets proposition antytts, att man skulle kunna genom
ganska ringa uppmuddring få en hamn i Karl Johans stad 6 å 8
meters djup. Ser man efter på kartan, finner man, att djupet där nu
är högst 4x/2 å 5 meter, och jag föreställer mig, att det bleve en
mycket stor och dyrbar åtgärd att där anordna en tillfredsställande
hamn. Nu har också herr statsrådet sagt, att planen på den sist¬
nämnda platsen nog får lov att övergivas. Däremot lär finnas en
något västligare plats, som marinstaben anser ganska lämplig, men
som kommer i nära belägenhet till den sträckning, som chefen för
generalstaben bär förordar. Jag skulle för min del också vilja säga,
att, om man lägger en bana invid älvens dalgång, så att den kan åt-
kommas med artillerield eller dylikt från andra stranden, det är en
väsentlig skillnad mot, om den lägges så långt indragen, att den ej
kan nås med artillerield från andra stranden. Och jag föreställer mig,
att den fordran på taktiskt skydd, som här är framställd, skulle med¬
föra förflyttning ganska långt inåt landet.
Ang. anlägg¬
ning av stats¬
bana från
Karungi, till
Haparanda
m. m.
(Forts.)
Sr 31.
Ang. anlägg¬
ning av stats¬
bana från
Karungi till
Haparanda
m. m.
(Forts.)
76 Onsdagen den 14 maj.
Då jag sålunda anser, att saten ej är tillräckligt utredd i sitt nu¬
varande stadium, har jag ansett mig böra biträda reservationen, till
vilken jag anhåller att få yrka bifall.
Herr Wallenberg: Det säges att man kan kurera vissa sjuk¬
domar genom att svälta sig, men jag har aldrig hört att man svälter
sig för att undvika sjukdomar — det är ungefär i detta predikament,
vi nu befinna oss. Vi vilja genom negationer skydda oss för kom¬
mande faror, och reservanterna tillgripa med förkärlek de skal, som
för åtskilliga år sedan anfördes mot denna och andra järnvägar i Norr¬
botten. Det återkallar osökt i mitt minne en tid, då diskussionen var
mycket livlig angående våra banor i Norrbotten, och om man vill
bläddra i riksdagsprotokollen från den tiden, skall man få höra och
se de mest fasansfulla saker. Emellertid ha icke för ty järnvägar
framdragits från Gellivare upp till Riksgränsen och genom senare
riksdagsbeslut utsträckts till Karungi samt även därifrån fortsatts
norr över.
Det fanns en tid, och den ligger ej så långt tillbaka, endast 25
år, då man ansåg att det bästa sättet att så att säga kultivera dessa
avlägsna landsdelar var att lägga dem i kyrkans och skolans hand.
Så skedde också, och vederbörande fingo beräkna dubbla tjänsteår när
de tjänstgjorde där uppe. Men resultatet blev nästan lika med noll,
och finskan tilltog där uppe i bygderna. Första gången jag var i
Norrbotten, det var år 1890, med en del riksdagsmän för att litet
grand demonstrera vad jag ansåg komma skulle, hittade vi summa en
person i Gellivare, som talade svenska. Då kom jag dit 1896, alltså
sex år efteråt, talade alla människor svenska, och då vi frågade några
män, som buro vår packning, varför de lärt sig att tala svenska, så
svarade de, att de därigenom både lättare att skaffa sig' plats och ar¬
bete. Nu talar hela denna landsbygd ända upp till norska gränsen
svenska, och hela bygden är försvenskad.
Nu är här fråga om en liten banbit, som går i norr och söder i
kanten av landet och genom fruktbara ådalar, och man vill icke draga
denna landsända till moderlandet medelst en järnväg därför att
man är rädd. Man är rädd att våra militärer skola få svårare att
försvara landet, om vi bygga den här järnvägen. Jag vill dock fästa
uppmärksamheten på att denna bana går i norr och söder, icke i öster
och väster. Jag vill vidare fästa uppmärksamheten på att Torne älv
är frusen, fast frusen vintertiden, så att övergång eller rättare sagt
tillfarten österifrån är under denna tid ganska obehindrad. Jag kan
icke förstå denna begäran om utredning. Mycket väl förstår jag den
förste reservanten som här framträdde, ty han sade ifrån, att han var
emot saken för tvenne år sedan och att han var det i dag och lovade
så gott som att han i all framtid skulle vara emot den. Men. mot de
övriga herrar, som här yrkat på utredning, får jag säga, att jag för¬
står icke vad som skall utredas. Här är en dalgång, som behöver
kommunikationer med det övriga Sverige och med kusten, den kan
fås för en ringa penning, och den risk som här målas på väggen är
i mina ögon mycket ringa. Men fördelen är den, att vi tränga ut ur
denna bygd ett främmande element, som dag för dag, visserligen
77 Nr 31.
Onsdagen den 14 maj.
långsammare än förr i tiden men dock säkert, går framåt, och det4”^-
skälet är för mig bestämmande. Jag är fullt övertygad om att denna n™anafr$n
järnväg, en gång färdigbyggd, kommer att förorsaka våra efterkom- Karungi till
mande lika litet bekymmer som de övriga vi byggt i Norrbotten. Haparanda
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag. m■ m-
(Forts.)
Friherre Gripenstedt: Då jag hörde reservanterna, till vilka
jag hör, bliva så obarmhärtigt behandlade av den föregående ärade
talaren, beslöt jag mig för att begära ordet. Han klandrade att man
ej var med om att binda ihop denna landsända med moderlandet av
fruktan för de militära skälen. Nej, så är det icke! Jag anser tvärtom
att man bör binda ihop denna landsända med moderlandet, men jag
tror icke att det är det rätta sättet, så som förslaget här ligger före.
Om de militära skälen yttrade han sig något ringaktande, men jag
tror att man bör beakta även dessa, ehuru de icke för mig i detta
fall äro huvudsakligen avgörande. För mig är huvudsaken att jag
tror att trafiken från denna landsända icke kommer att gå till vår
kust, jo visserligen till kusten, men icke till den svenska kusten, om
banan bygges såsom är föreslaget. Att det svenska järnvägsnätet skall
sammanbindas med det ryska är alldeles naturligt, och det har jag för
min del ingenting emot, men allt beror på hur sammanbindningen
sker. Nu skall banan dragas norrifrån till Haparanda, men Hapa¬
randa har ingen hamn och dit upp komma inga större fartyg. Efter
mitt förmenande kommer trafiken snarare att ledas från Haparanda
över Torneå till Kemi, det är den största risken med förslaget sådant
det nu föreligger. Om vi åtminstone fortsatte banan och kunde komma
samtidigt till Karl Johans stads hamn, som är av någorlunda tillfreds¬
ställande beskaffenhet eller någon annan plats på svenska kusten,
skulle jag icke hava så mycket att invända emot saken. Då nu såväl
de av mig andragna skäl, som även de militära skälen efter mitt för¬
menande tala emot förslaget, vill jag för min del ansluta mig till
reservanternas hemställan.
Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt
därunder framställda yrkanden propositioner, först på bifall till vad
utskottet i nu föredragna utlåtande hemställt samt vidare därpå att
kammaren, med bifall till utskottets hemställan i mom. 2, skulle be¬
träffande mom. 1 antaga det förslag, som innefattades i den av greve
Wachtmeister m. fl. vid sistberörda mom. avgivna reservation; och
förklarades den förra propositionen, vilken upprepades, vara med över¬
vägande ja besvarad.
Vid förnyad föredragning av statsutskottets den 10 och 13 i denna
månad bordlagda utlåtanden:
nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rese-
bidrag till vissa patienter vid kustsanatorierna, och
nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under utgifter för kapitalökning i vad angår civildepartementsärenden
Nr 31.
78
Ang.
pension åt
stations-
inspeJdoren
J. A. Th.
Petersohns
änka.
Onsdagen den 14 maj.
gjorda framställning angående anslag för vissa anläggningar vid Frö¬
sunda driftbangård samt en i ämnet väckt motion,
biföll kammaren vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Föredrogs åny statsutskottets den 10 och 13 innevarande maj bord¬
lagda utlåtande nr 116, i anledning av Kung! Maj:ts proposition an¬
gående pension åt stationsinspektoren Johan Axel Theodor Petersohns
änka Johanna Augusta Alexandra Petersohn, född Nicander.
I en den 14 januari 1913 till Riksdagen afbiten, till statsutskot¬
tets förberedande behandling överlämnad proposition, nr 33, både Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen medgiva, att till
stationsinspektoren Johan Axel Theodor Petersohns änka Johanna
Augusta Alexandra Petersohn, född Nicander, finge av trafikmedel ut¬
betalas ett årligt understöd av 400 kronor, att utgå från och med den
1 januari 1912 i enlighet med de grunder, som i § 7 av reglementet
för statens järnvägstrafiks änke- och pupillkassa den 6 september 1872
stadgats rörande pensioner åt änkor efter delägare i nämnda kassa.
Utskottet hade i nu föredragna utlåtande förmält sig intet hava
att erinra mot storleken af det föreslagna understödsbeloppet, men
däremot icke funnit sig kunna biträda förevarande förslag, i vad det
avsåge understödets tillgodonjutande för år 1912; och hade utskottet
alltså hemställt, att Riksdagen måtte medgiva, att till stationsinspek¬
toren Johan Axel Theodor Petersohns änka Johanna Augusta Alexandra
Petersohn, född Nicander, finge av trafikmedel utbetalas ett ärligt
understöd av 400 kronor, att utgå från och med den 1 januari 1913 i
enlighet med de grunder, som i § 7 i reglementet för statens järn¬
vägstrafiks änke- och pupillkassa den 6 september 1872 stadgats rö¬
rande pensioner åt änkor efter delägare i nämnda kassa.
Herr Tamm: Mot det nu föreliggande förslaget uti dess ur¬
sprungliga skick vore alls ingenting att invända, men man har i dag
delat ut en rättelse från statsutskottet, däruti hemställes, att den nu
föreslagna pensionen skulle utgå redan från och med innevarande ar.
Detta gör, att jag måste i kammarens minne återkalla^ en episod från
i dag åtta dagar sedan, då jordbruksutskottet ville ha ålderstillägg för
tre kronojägare från innevarande års början. Men det blev avbasning
utav, och — om uttrycket tillätes mig — det med stora karbasen;
såväl statsutskottets ordförande som afdelningsordföranden skötte i
egen person afstraffningen. Nu är det ju så, att jordbruksutskottet är
ett barn av statsutskottet, utgånget från dess inre, och följaktligen
ansåg jag att, då ett barn ju bör lyda sina föräldrar borde ock jag
böja°mig, och därför fann jag mig föranlåten att ej bjäbba emot utan
suckade mitt »pater peccavi» och beslöt ej vidare upptaga frågan. Det
gällde således att ej resonera, men allt naturligtvis under förutsätt¬
ning att statsutskottet, föräldrarne, handlade logiskt och icke ville
säga: »lev såsom jag lär, men ej som jag lever». Men huru ställer
79 Nr 31.
Onsdagen den 14 maj.
det sig nu med den här rättelsen? Jo, här kommer nu statsutskottet
med en pensionsfråga och föreslår, att den skall utgå redan under
innevarande budgetår. Då jag konstaterar, att såvitt jag kan förstå
statsutskottet här gjort sig skyldigt till ett ologiskt tillvägagående,
måste jag säga, att jag. icke är beredd att för jordbruksutskottets räk¬
ning lör framtiden stillatigande ställa mig statsutskottets order till
efterrättelse.
Greve WachtmBister, Fredrik: Jordbruksutskottets högt ärade
vice ordförande var något missnöjd över den opposition han rönte här
i kammaren för en vecka sedan, men jag får säga att det var med
allra största rätt som vi opponerade mot den hemställan jordbruksut¬
skottet då gjorde.. Och jag betonade då, att det vore alldeles nödvän¬
digt att sa ga tillväga i avseende å de ålders tillägg som det då var
fråga om, därför . att i väsentligt analoga fall som legat under stats¬
utskottets behandling, hade Riksdagen genom gemensam votering fat¬
tat beslut i sådan riktning, och jag framhöll att Riksdagens värdighet
fordrade, att man handlade pa samma sätt när ärendet kom ifrån jord¬
bruksutskottet som om det kommit från statsutskottet. Men nu kom¬
iner, jag just till det, som den ärade talaren nyss vände sig emot, att
vi nämligen bär skulle hava föreslagit Riksdagen att förfara på annat
sätt i denna fråga. Men, herr Tamm, det är icke sant! Ty här är
fråga ^om en pension och det är icke detsamma som ålderstillägg, varom
det då var fråga. I avseende å pensioner ha vi fått lov att rätta oss
efter en auktoritet. Vi ha icke som jordbruksutskottet här om dagen
varit tvungna att rätta oss efter statsutskottet, vi ha nödgats att i
detta avseende rätta oss efter bankoutskottet, ty såsom herrarna veta
är det numera bankoutskottet som behandlar nästan alla pensionsfrågor.
När det då för oss påvisades att bankoutskottet följer den principen,
att föreslå Riksdagen att bevilja pensioner, som avse även det lö¬
pande året, ha vi ansett att vi måste böja oss för dessa prejudikat som
blivit tillskapade av bankoutskottet. Vi ha således inom statsutskottet
i detta. fall gått tillväga alldeles på samma sätt som jordbruksutskot-
tet — jag är ledsen att konstatera det — mot sin vilja blivit nödsakat
att göra för åtta dagar sedan.
Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter kammaren biföll
vad utskottet i föreliggande utlåtande hemställt.
På framställning av herr talmannen beslöt kammaren att till sitt
sammanträde den 17 i denna månad uppskjuta handläggningen av åter¬
stående ärenden på föredragningslistan: varjämte kammaren likaledes på
framställningen av herr talmannen, medgav, att de anslag, som utfär¬
dades till det pågående sammanträdets fortsättande på aftonen, finge
nedtagas.
Upplästes och godkändes ett uppsatt förslag till kammarens skri¬
velse till Konungen med anmälan om ledigheter inom kammaren innan
nästa lagtima riksdag.
Ang.
pension åt
stations-
inspeletoren
J. A. Ih.
Fetersohns
änka.
(Forts.)
Kr 31. 80
Onsdagen den 14 maj.
Anmäldes och bordlädes
bevillningsutskottets betänkanden
nr 45, i anledning av väckta motioner om ändring i gällande tull¬
satser å spannmål samt upphävande av tullarna å korn och smör,
nr 47, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående utredning och förslag i fråga om inskränkning av antalet
förste kontrollörer vid sockerbeskattningen, samt
nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
av 25 § 4 mom. i förordningen den 11 oktober 1907 angående beskatt¬
ning av socker; ävensom
lagutskottets memorial och utlåtanden:
nr 34, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträf¬
fande lagutskottets utlåtande nr 31 i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om behandling av alkoholister samt
till lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i mål
enligt lag om behandling av alkoholister, dels ock i anledning därav
väckta motioner,
nr 35, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av § 24 värnpliktslagen den 14 juni 1901,
dels oek en i anledning av propositionen väckt motion, samt
nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ur¬
sprungsbeteckning, lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel
till vittnen i mål, som avses i gällande lag angående förbud mot in¬
försel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning, och förord¬
ning angående ändrad lydelse av 1 § i förordningen om frihamn den
15 november 1907.
Justerades sju protokollsutdrag för denna dag.
Kammarens sammanträde avslutades kl. 4,33 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Fredagen den 16 maj.
81 Nr 31.
Fredagen den 16 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 3,30 e. m.
Justerades protokollen för den 9 och 10 i denna månad.
Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:
nr 81, i anledning av riksdagens år 1912 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1911;
nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkt 196 under åttonde
huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning angående
anvisande av medel till bestridande av femtonde allmänna svenska
folkskollärarmötet i Lund år 1913; samt
nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkt 197 under åttonde
huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning angående
Sveriges deltagande i eu skolhygienisk utställning i Buffalo.
_ Upplästes och godkändes bankoutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser:
nr 117, till Konungen, med reglemente för riksbankens styrelse
och förvaltning; samt
nr 118, till fullmäktige i riksbanken, med samma reglemente.
Anmäldes och bordlädes
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr. .i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anordningar i Sveriges geologiska undersöknings nybyggnad, och
nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts preposition angående befri¬
else för vissa kronoarrendatorer från skyldighet att ansvara för kom-
munalutskylder, belöpande å skogsmark, som icke inbegripits i arrendet;
_ särskilda utskottets utlåtande nr 1, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om allmän pensionsförsäkring
och till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken, dels
ock åtskilliga med föranledande av nämnda förslag väckta motioner;
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 21, i an¬
ledning av eu av herr Wiuberg inom Andra kammaren väckt motion,
nr 218, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag
i fråga om _ rätt för det allmänna eller vederbörande järnvägsföretag
att tillgodonjuta del i den jordvärdestegring, som uppkommer vid an¬
läggning av järnväg, ävensom
Första kammarens protokoll Nr 31.
6
Nr 31. 82
Fredagen den 16 maj.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 21, i
anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
viss ändring i gällande giftstadga, och nr 22, i anledning av väckt
motion om avfattningen av kamrarnas protokoll m. m.
Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran, föl¬
jande den 14 innevarande maj bordlagda ärenden, nämligen bevillnings¬
utskottets betänkanden nr 45—48 samt lagutskottets memorial nr 34
och utlåtanden nr 35 och 36.
Justerades två protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades klockan 3,38 e. in.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B. 1913.