RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1913. Första kammaren. Nr 28.
Lördagen den 3 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Herr statsrådet Petersson avlämnade Kungl. Maj:ts nådiga
propositioner:
nr 299, angående upplåtande av lägenheter från förra mili-
tiebostället Sandshult nr 1, 2, 3 och 4 i Kalmar län;
nr 300, angående upplåtande av lägenheter från förra mili-
tiebostället Stora Brogård nr 1 i Jönköpings län; samt
nr 301, angående upplåtande av lägenheter från förra mili-
tiebostället Skorpetorp nr 1 i Kalmar län.
Dessa propositioner föredrogos och hänvisades till jordbruks¬
utskottet.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ny stat för meteorologiska centralanstalten, och
nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till utförande av meteorologiska observationer för en hy¬
drografisk undersökning av Sveriges färskvatten; ävensom
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 17, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående ökad centralisering vid upphandling för statens
räkning m. m., och
nr 18, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående en mera ingående reglering av yrkesmässig verk-
Första kammarens protokoll 1913. Nr 28. 1
Nr 28.
Lagförslag
ang. hingst-
besiktnings-
tvdng.
2 Lördagen den 3 maj.
samhet såsom kommissionär för anskaffande åt tjänstehjon eller
andra av anställning inom riket.
Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till
Riksdagens skrivelse, nr 69, till Konungen, angående Kung!
Djurgårdens bevarande i största möjliga utsträckning såsom na¬
turlig park. _
Herr talmannen yttrade: Jag får för kammaren tillkänna¬
giva, att efter överläggning inom talmanskonferensen blivit be¬
stämt, att arbetsplenum hålles här nästa onsdag samt om fredag
kl. 2 och därefter tisdagen kl. 11, då omröstningar enligt 65 §
riksdagsordningen äga rum.
Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets den 29 och
SO nästlidne månad bordlagda utlåtande nr 107, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående tillstånd för staden Sala att
försälja vissa s. k. tilldelningar och intagor, biföll kammaren
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.
Föredrogs ånyo jordbruksutskottets den 29 och 30 sistlidne
april bordlagda utlåtande nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositition med förslag till lag om hingstbesiktningstvång
jämte en i ämnet väckt motion.
Herr Tamm: Jag anhåller att få meddela kammaren, att
ett tryckfel insmugit sig i eu paragraf av föreliggande förslag,
vilket sedermera kommer att rättas genom särskild rättelse. ^ Det
står nämligen i första paragrafen »förorda» i stället för, såsom
framgår av sammanhanget, »förordna». Jag hemställer för övrigt
om bifall till betänkandet.
Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad ut¬
skottet i förevarande utlåtande hemställt, med iakttagande därav
att i 1 § av den föreslagna lagen ett anmärkt tryckfel »förorda»
rättades till »förordna».
Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets den 29
och 30 sistlidne månad bordlagda utlåtande nr 109, i anledning
av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående be¬
redande av tillfälle i vissa fall för Riksdagen att besluta, innan
från kronans sida anställes talan om återvinning av fastighet,
biföll kammaren vad utskottet i detta utlåtande hemställt.
Lördagen den 3 maj. 3
Föredrogs ånyo Första kammarens första tillfälliga utskotts
den 29 och 30 nästlidne april bordlagda utlåtande nr 18 i an¬
ledning av en av herr Nilson i Örebro m. fl. inom Andrå kam¬
maren väckt motion, nr 30, om skrivelse. till Kungl. Makt an¬
gående upphörande av utspisningen av Öl å flottans fartyg.
• Me* föranledande av en av herrar Nilson i Örebro, Persson
1 Tällberg, Thorsson och Kronlund inom Andra kammaren i
ämnet väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 30, hade nämnda utskott i avgivet utlåtande hem¬
ställt, att Andra kammaren måtte för sin del besluta, att Riks¬
dag611 1 skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla, det Kungl.
Mapt täcktes taga under övervägande, huruvida ej artikeln öl
lämpligen borde kunna borttagas såväl ur spisordningen för
friska å flottans fartyg som ock såsom extra förplägning.
Efter det Andra kammaren bifallit ifrågavarande hemställan
samt beslutet härom delgivits Första kammaren, hade denna
kammare hänvisat ärendet till förberedande behandling av sitt
första tillfälliga utskott, som i nu föredragna utlåtande på an-
förda skäl hemställt, att Första kammaren ej måtte biträda
Andra kammarens i ärendet fattade beslut.
Reservation hade avgivits av herrar Sandler och Oscar Olsson
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att Första kammaren
måtte för sm del besluta, att Riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t ville anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes taga under över¬
vägande, huruvida ej artikeln öl lämpligen borde kunna bort¬
tagas ur spisordningen för friska, å flottans fartyg som ock så¬
som extra förplägning.
Olsson, Oscar: Utskottet tycks vilja dekretera i sitt
utlåtande, att denna fråga icke skulle äga någon principiell in¬
nebörd. Jag kan emellertid icke undgå att finna, att frågan i
mycket stor utsträckning är en principfråga. Detta borde vara
klart redan på grand av den allmänt kända omständigheten att
svenska folkets majoritet har för icke så värst länge sedan’ ut¬
talat sig mot det berättigade i bruket av spritdrycker överhuvud
och att icke denna majoritet av svenska folket var ännu mer
förkrossande, det beror tydligen helt enkelt därpå, att förbuds-
petitionen icke på långa vägar träffade alla svenska medborgare
L. ett län där så tycks hava varit förhållandet, Jönköpings län,
visade det sig, att ungefär 90 °/o av alla länets vuxna innevånare
uttalat sig mot alkoholförbrukning överhuvud taget. Nu tror jag
visserligen icke heller, att denna kammare i detta fall skall visa
~ jag kan ju säga — någon överdriven undfallenhet för denna
allmänna opinion, men det finnes en annan synpunkt, som i
Nr 28.
Om upp¬
hörande av
utspisningen
av Öl d flot¬
tam fartyg.
Nr 28. 4
Om upp¬
hörande av
ntspisningcn
av Öl d flot¬
tans fartyg.
(Kort-.)
Lördagen den 3 maj.
detta sammanhang borde vara värd även denna kammares syn¬
nerliga övervägande och beaktande.
Det talas från deras håll, som yrka på fortsättning av ölserverin¬
gen för flottans manskap, om bruket av Öl såsom måltidsdryck. Det
torde då vara värt att lägga märke till, att detta bruk visst icke
är någon nationell sedvänja här i landet. Det är i stort sett
en överklassvana, som, låt vara i rätt stor utsträckning, trängt
ner till stora lager av medelklassen, särskilt då den bättre situe¬
rade medelklassen. Däremot kan man nog icke framkomma
med påståendet, att detta bruk trängt ner till arbetareklassen
och icke heller till den lägre medelklassen, för att icke tala om,
att ölet såsom måltidsdryck nästan icke alls förekommer bland
vår allmoge. Yi hava således här att göra med ett bruk, som
icke alls kan anses vara en nationell sedvänja, men som gripit
kring sig och alltmer griper kring sig, så att det ser ut, som
om det med tiden skulle bliva en nationell sedvänja. Jag undrar,
om det skulle vara någon synnerligt stor nationell vinst att gorå
bruket av Öl såsom måltidsdryck till eu nationell sedvänja här
i landet. Det är ju dock en sådan utveckling, som det nuva¬
rande systemet vid flottan praktiskt taget understödjer. "V id
flottan har man infört bruket av Öl såsom måltidsdryck samt
fastslagit detta såsom ett både berättigat och synnerligen gott
bruk. Tydligt är också, att dessa unga män, som fullgöra sin
värnplikt vid flottan och där fått denna vana, även kunna tän¬
kas fortsätta därmed och således giva direkt stöd åt denna allt¬
mer kring sig gripande sedvänja. Fragan år emellertid, om det
kan vara i samhällets intresse, att staten alltjämt fortsätter att
giva sin sanktion åt detta betraktelsesätt. Utskottet säger, när
det sammanfattat sin ståndpunkt, bland annat: »Att motionen
vänder sig mot ett i och för sig ofarligt bruk att till vuxna
personer vid måltiderna servera Öl i så ringa kvantitet, att miss¬
bruk ej kan uppstå». Jag vill nu säga, att utskottet har all¬
deles rätt i, att missbruk på grund av detta bruk icke kan upp¬
stå på flottans fartyg, men — och det är bevisat genom åtskil¬
liga personers erfarenhet, icke minst inom nykterhetsföreningarna
— åtskilliga unge män, som fullgjort sin värnplikt på flottan
och som varit absolutister, innan de kommo till flottan, hava
återvänt till sina hemorter såsom ganska förfallna individer på
grund av ett spritbegär, vilket tydligen grundlagts under deras
värnpliktstid vid flottan. Således, att bruket icke kan bliva miss¬
bruk på flottans fartyg, det bevisar ingenting för att icke det
bruk, som där grundlägges, kan medföra missbruk för en hel
del unga män, som annars aldrig skulle hava hemfallit åt dryckes-
vanor. Visserligen kan man däremot anmärka, att de där per¬
sonerna mycket väl kunnat börja supa ändå, även om de icke
tjänstgjort såsom värnpliktige vid flottan. Och det är sant, att
man kan tänka sig en sådan sak. Men fullkomligt uppenbart
5 Nr 28.
Lördagen den 3 maj.
är, att inånga aldrig skulle hava förfallit till dryckenskap, om de
icke vid flottan hade gjort början genom antagande av dryckes-
vanor där. Man anmärker också mot detta resonemang, att
ingen tvingar de värnpliktige att förtära Öl. Tvärtom säger man,
de värnpliktige, som icke förtära Öl, få ut ersättning därför kontant.
Men då Första kammarens utskott ganska skarpt vänder sig emot
att motionärerna tala om, att myndigheterna anbefalla det dag¬
liga bruket av Öl, torde denna utskottets anmärkning icke behöva
tillmätas alltför stor betydenhet. Det är nämligen tydligt, att
av de unga män, som gå att fullgöra värnplikten vid flottan, åt¬
skilliga äro övertygade nykterister, när de komma dit; dessa
taga denna ersättning och bry sig icke om att förtära Öl. Men
en stor del av dessa unga män hava ingen deciderad ståndpunkt
i frågan. De äro visserligen icke vana från hemmet att förtära
Öl till maten, men äro icke heller bundna vid någon nykterhets¬
förening. Det är då ganska naturligt, att dessa unga män icke
bry sig om att kräva ut ersättning för ölet, utan taga emot
det, därför att det är »det som brukas», och vi veta, att »det
som brukas» är av ganska stor betydelse vid en vanas grund¬
läggande.
Vidare går vid det motstånd, som reses mot denna motion,
såsom en röd tråd genom resonemanget, att ölet har sin stora
betydelse, isynnerhet för flottans manskap, emedan det är ett
så bra rekreationsmedel och därför att ansträngningarna fö)'
flottans manskap äro av den art, att de behöva denna dryck
rent av som en styrkedryck. Den gamla fördomen, att sprit¬
drycker, låt vara svagare såsom Öl, skulle hava något stärkande
inflytande, torde vara död och begraven inom vetenskapliga
kretsar och för övrigt även i de kretsar, som något ingående
sysslat med nykterhetssträvandena. Det är ju visserligen en
gammal erfarenhet, att den, som använder starka drycker under
ansträngande arbete, tycker att han icke längre är så trött och
att han kan utföra arbetet bättre än förut, men alla vetenskap¬
liga undersökningar, som äro gjorda på området, visa, att här
icke alls kan bliva tal om någon krafttillförsel. Förhållandet
är endast, att det är personen i fråga, som tycker så, och han
tycker alldeles fel. Ty det resultat, vartill eu person kommer,
som ser hans arbete, visar att han »tycker» fel. Det hela är
således endast ett sänkande av den kritiska förmågan hos den
person, som använder dessa drycker, varigenom han gör en fel¬
aktig uppskattning av arbetets resultat. Att ölet skulle vara av
något värde för flottans manskap, har jag således synnerligen
svårt att förstå. Experiment, som äro gjorda inom engelska
armén, med truppavdelningar, som under vissa tidsperioder fått
den vanliga ransonen av spritdrycker och sedan under andra
tider icke fatt denna ranson, visa motsatsen mot den s. k. erfa¬
renhet, som man här vill fastslå. Dessa trupper hava utfört
Om upp¬
hörande av
utspisningen
av Öl d flot¬
tans fartyg.
(Forts.)
Nr 28. 6
Lördagen den 3 maj.
Om upp¬
hörande av
utspisningen
av Öl d flot¬
tans fartyg.
(Forts.)
sitt arbete bättre och lättare, då icke spritranson medtagits för
manskapet.
Nu vill man emellertid genom bibehållande av detta bruk
lämna sanktion åt den uppfattningen, att ölet är en god och
lämplig måltidsdryck, att ölet är ett gott rekreationsmedel vid
större ansträngningar. Just genom att vända sig mot denna
åskådning gör nykterhetsfolket, och till synes med full rätt,
denna sak till en principfråga och eu principfråga av mycket
stor betydelse. Det är alldeles riktigt, att en person, som endast
förtär en flaska Öl till middagen men sedan icke mer och som
fortsätter hela livet igenom på samma sätt, kan vara lika frisk
och stark som en annan, vilken icke förtär denna ölhalva var
dag, men alldeles säkert är också, att bruket av Öl till maten
bland de stora folklagren medför folknykterhetens sänkande i
landet, och jag kan icke finna, att riksdagen har någon som
helst anledning eller befogenhet att uppehålla ett system, som
faktiskt stöder ett sådant förhållande.
Man har vidare anfört, att även om saken rent teoretiskt
hade fog för sig, är det praktiskt taget alldeles omöjligt att för
närvarande bannlysa ölet från svenska flottans fartyg. Det är
omöjligt först och främst från den synpunkten, att vi icke hava
någon måltidsdryck, som håller sig under de förhållanden, som
råda på fartygen. Häremot kan jag säga, att jag enligt under¬
rättelser, som jag erhållit från personer, vilka sitta inne med
erfarenhet på detta område, hört, att de danska lättare ölsorter,
som motsvara Grönvalls svagdricka, äro lika hållbara som van¬
ligt Öl. Denna omständighet har emellertid icke så mycken
betydelse för frågans avgörande som en annan, vilken, åtmin¬
stone så mycket jag förstår, betyder mera, och det är, att man
vid den stora amerikanska marinen genomfört rusdrycksförbud.
Med detta exempel för ögonen och om därtill lägges det före¬
döme man har från Norge, varom utredning återfinnes i en bi¬
laga till utskottsutlåtandet, är det alldeles tydligt, att även en
stormakt kan ordna förhållandena på sin flotta, så att ölutspis-
ning där icke alls blir nödvändig. Om man för övrigt kastar
en blick på handelsflottan, finner man, att vid världens största
handelsflotta, den engelska, Öl icke ingår vid utspisningen vid
middagarna. Man måste på denna flottas fartyg, när de gå på
långturer, underkasta sig samma vedervärdigheter, vad dricks¬
vattnet beträffar som på våra örlogsfartyg, men man gör det
njutbart, efter vad för mig berättats av folk, som varit med på
dessa fartyg, genom att åt manskapet för varje dag utdela ett
mått citronsaft. Och det visar sig, att på handelsflottan man
mycket väl kan undvara den dagliga utspisningen av Öl.
Slutligen kommer härtill den omständigheten, att på vår
flotta ju finnas nykterister, som aldrig förtära Öl, och klagomål
hava aldrig, såvitt mig är bekant, framkommit mot deras arbete
Lördagen den 3 maj.
7 Nr 28.
eller att deras arbete skulle vara mindervärdigt, jämfört med
deras, som få en halv Öl till maten — för att nu icke tala om
skeppsgossarna, som ju icke erhålla Öl, men ändå tyckas trivas
lika bra som de övriga. Man har sagt, att det beror så mycket
på individuella vanor, som personer skaffa sig. Den som är van
att få Öl kan icke reda sig utan detsamma, men en person, som
icke är van, kan ju mycket väl undvara detsamma. Beträffande
detta vill jag påpeka vad jag redan förut antytt, att största
delen av flottans besättning lär sig att dagligen förtära Öl, först
sedan den kommit till flottan; de få vanan på flottans fartyg,
och följaktligen spelar nämnda anmärkning en betydligt under¬
ordnad roll. Jag skulle också tro, att om riksdagen fattar beslut
i överensstämmelse med motionen, det skulle bliva för flottans
befäl mycket mer angeläget än för närvarande att se till att få
en dryck framställd av beskaffenhet att kunna ersätta ölet i de
fall, där befälet anser, att ölet är så synnerligen gott att ha.
Slutligen är i detta sammanhang att nämna, ehuru Första
kammarens utskott icke upptagit denna omständighet i sitt be¬
tänkande, att man anmärkt, att det skulle bliva mycket svårare
med rekryteringen för flottans räkning, om motionen går igenom
och ölet kommer att förbjudas. Det har jag mycket svårt att
tro. Jag tror, såsom sjöministern sade under debatten rörande
5:te huvudtiteln, att helt andra faktorer äro att räkna med, när
det gäller rekryteringen vid flottan, än den, som här blivit fram¬
ställd. Jag tror, att en omarbetning av krigslagarna och de
disciplinära förhållandenas reformering skulle betyda mycket
mera, när det gäller att få folk till flottan, än den omständig¬
heten, huruvida manskapet får Öl till maten eller icke. Och det
skulle rent av kunna tänkas, att åtskilliga personer i detta land,
där så många nykterister finnas, nu känna motvilja mot att taga
värvning vid flottan men skulle göra det, om denna förbudslag-
stiftning för flottans räkning komme till stånd. Med all rätt är
under debatten om denna sak framhävt, att olika förhållanden i
fråga om ölserveringen för flottans manskap och inom armén
icke böra vara rådande. Visserligen är det sant, att flottans
manskap lever under helt andra förhållanden, och man har tagit
detta till intäkt för att där bör vara på annat sätt ordnat. Men
jag är icke övertygad om, att de ansträngningar, flottans man¬
skap underkastas, äro större än dem, man inom armén måste
underkasta sig. Vad rekreation beträffar, har jag förut antytt
min mening, och således torde icke heller ur denna synpunkt
något fog föreligga för särskild lagstiftning för flottan i detta
hänseende.
Då således den motivering, på vilken det tillfälliga utskottet
byggt sitt utlåtande, såvitt jag kan se, icke är av den art, att
den förtager de berättigade anmärkningar, som Andra kamma¬
rens tillfälliga utskott framlagt och som Andra kammaren god¬
Om upp¬
hörande av
utspisningen
av Öl d flot¬
tans fartyg.
(Forts.)
Nr 28. 8
Om tipp-
hörande av
utspisningen
av Öl d flot¬
tans fartyg.
(Forts.)
Lördagen den 3 maj.
känt, yrkar jag, herr talman, avslag på utskottets hemställan
och bifall till reservationen, eller att Första kammaren måtte för
sin del besluta, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville
anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande, huru¬
vida ej artikeln Öl lämpligen bör kunna borttagas såväl ur spis¬
ordningen för friska å flottans fartyg som ock såsom extra för¬
plägning.
Herr Ericson, Hans: Den senaste ärade talaren har sagt,
att man av det förhållandet, att man vid flottan infört Öl såsom
måltidsdryck, skulle kunna befara, att det kunde bliva en na¬
tionell sedvänja att dricka Öl till måltiderna, som skulle kunna hava
ett mycket otrevligt inflytande på det svenska folket. Jag vill
däremot säga det, att denna vana eller detta bruk är synnerli¬
gen gammalt. Om man går igenom spisordningarna ända från
Karl XI:s tid. finns det i dem alltid upptaget antingen Öl eller
brännvin eller båda delarna till en eller flera måltider. Det bör
då icke kunna bliva tal om att, därest en tredjedels liter Öl ut¬
spisas till middagsmåltiden ombord, detta skulle kunna befaras
medföra, att svenska folket därigenom komme att bibringas en
sedvänja, som det icke hade förut.
Jag skulle också vilja säga, att det är en ganska utbredd
internationell sedvänja, att manskapet på örlogsfartygen får någon
stärkande dryck till någon eller några av sina måltider. Det är
ju erkänt, och det har icke heller Andra kammarens tillfälliga
utskott bestritt, att förhållandena ombord äro sådana, att det
kräves mera närande utspisning än i land, och jag skulle då
därtill vilja foga den upplysningen, att ombord utspisas efter
gällande spisordning salt inåt såsom salt fläsk eller salt kött till
6 av veckans 7 middagar, och att endast undantagsvis, när man
har kontakt med land, utspisning sker ytterligare en eller två
middagar i veckan med färsk mat. Även av den anledningen
är det ganska välgörande att hava en lämplig måltidsdryck för
manskapet. Förhållandet är nämligen, att ombord har manskapet
såsom dryck icke annat än vatten att tillgå, och det vatten, som
användes ombord på fartygen, är ofta nog destillerat eller eva-
porerat. Särskilt på expeditioner till utländska hamnar tages
aldrig vatten från land; allt vattnet tillverkas ombord, ofta nog
är det därvid icke möjligt att få ned vattnet till lämplig tempe¬
ratur och för den, som prövat ljumt vatten, torde det vara klart,
att det icke är tilltalande att uteslutande vara hänvisad till sådant.
Herr Olsson har sagt, att de värnpliktige, som förut varit
absolutister, ofta återvända från flottan ganska förfallna till dryc¬
kenskap. Jag undrar, om det icke ligger betydlig överdrift i
detta uttalande! Det går så till, att redan när besättningen kom¬
mer ombord den tillfrågas, om den vill hava Öl in natura eller
ersättning för sitt Öl. Nu brukar det i regeln vara så, att det
9 Nr 28.
Lördagen den 3 maj.
stamanställda manskapet önskar sitt Öl in natura. Bland de
värnpliktiga åter är förhållandet ganska olika. Jag har varit
med, då mer än hälften av de värnpliktiga sagt: vi taga hellre
pengar; men jag har också varit med, då de flesta önskat utfå
sitt Öl. Sedan uppsättning blivit gjord, får någon förändring
icke ske utan fartygschefens medgivande. Jag tror för min del,
att det är fullkomligt felaktigt, om man tror, såsom Andra kam¬
marens tillfälliga utskott sagt, att det utövas påtryckning för
att de skola dricka Öl, som icke vilja hava det. Jag är så säker
på det, att jag vågar säga, att så icke sker.
Sedan har man sagt, att då man i kaserner och på läger¬
platser icke får utskänka Öl, varför skall man då använda det
på flottans fartyg? Jag vill då erinra om att beträffande ka¬
serner och lägerplatser är det förbjudet att sälja Öl. Ombord
säljes icke heller något Öl; Va liter Öl utspisas till middag,
det är allt!
Jag vill också erinra om att numera, på grund av de långa
expeditionerna, besättningen givetvis kommer att betrakta far¬
tyget såsom sitt hem. Tillfällen för densamma att gå i land och
skaffa sig förfriskningar eller att sköta sina nöjen förekomma
endast sällan. Å Hårsfjärden exempelvis får folket visserligen
gå i land en stund varannan dag, men där finnes på långa
sträckor ingenting att få annat än kaffe eller läskedrycker, som eska¬
derns marketenteri tillhandahåller. I land däremot få soldaterna
efter exercisen gå ut från lägerplatsen eller kasernen och ha då
tillfälle att förskaffa sig vilka förfriskningar som helst. Från
Hårsfjärden få besättningarna permission till Stockholm endast
en å två gånger i månaden.
Så är det en annan sak. Marketenterierna ombord kunna
tillverka endast en begränsad kvantitet läskedrycker. Om det
nu är så, att större delen av besättningen tager ut sitt Öl in
natura, kunna nykteristerna få köpa de läskedrycker de vilja
hava; men är det så, att ingen dricker Öl utan marketenterierna
skola tillhandahålla läskedrycker åt alla, räcka marketenterierna
icke till.
Andra kammarens tillfälliga utskott har velat gå ännu
längre. Det vill taga bort möjligheten för chefen att använda
Öl såsom extra förplägnad. Nu tillåter reglementet befälhavare
att under vissa särskilt ansträngande tjänstgöringar utdela till
besättningen eller del därav extra, som kan utgöras av Öl, kaffe,
läskedrycker eller dylikt. Om sålunda eu genomvåt eller genom¬
frusen båtbesättning kommer ombord, så kan det vara ganska
lämpligt att kunna ge dem ett glas Öl per man; om en utpost
skickas till ett skär, där den kan komma att kvarstanna ända
till tre ä fyra dagar, då kan det vara ganska bra att kunna
lämna med Öl till maten, allra helst om från skäret kommu¬
nikation med land saknas. Under ansträngande kolning utdelas
Om upp¬
hörande av
utspisning en¬
av Öl d flot¬
tans fartyg.
(Ports.)
Nr 28. 10
Om upp¬
hörande av
utspisningen
av Öl å flot¬
tans fartyg.
(Forts.)
Lördagen den 3 maj.
även stundom Öl. Säkerligen ha herrarna sett fotografier från
våra vinterexpeditioner; är det antagligt, att manskapet, sedan det
slitit ont i vinterkylan, skulle sätta stort värde på att få en kall
läskedryck eller dylikt? Nog tror jag, att de sätta mera värde
på att få ett glas Öl.
Jag skulle således vilja säga, att den som känner sjölivet,
måste ställa sig betänksam mot det förslag, som här föreligger.
Den senaste talaren sade även, att han tror, att rekryteringen
går lika bra, även om man tager bort ölet. Gent emot detta
stå emellertid de militära myndigheternas enhälliga uttalanden.
Jag skulle också vilja säga, att ölet även av praktiska skäl
är behövligt, därför att man ännu icke lyckats framställa någon
dryck tillräckligt hållbar för förvaring på kärl och under sådan
temperatur, som förekommer på våra fartyg. Jag skulle således
vilja säga att, då denna ölutspisning är begränsad till högst en
halv butelj Öl per dag, då det icke medför något som helst
tvång för den som icke vill hava Öl att taga ut det, så kan
det icke vara något nykterhetsintresse, som här företrädes. Och
då många praktiska olägenheter äro förenade med ölets bort¬
tagande, anhåller jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Olsson, Oscar: Den starkaste invändningen, som den
föregående ärade talaren gjorde mot mitt sätt att taga saken såsom
principfråga, var den, att spisordningen ända från Karl XI med¬
gav Öl och brännvin åt manskapet, och att det således icke kunde
sägas att man genom att fortsätta med ölserveringen vid flottans
fartyg införde en ny sedvänja bland svenska folket. Men jag
vill fästa uppmärksamheten på att nu för tiden är utspisning
med brännvin alldeles borttagen, ehuru det på sin tid var lika
vanligt med brännvin som nu med Öl, till och med vanligare.
Vi stå nu på samma ståndpunkt beträffande ölet som förut
beträffande brännvinet. Liksom man på sin tid tog bort bränn¬
vinet, har man nu föreslagit att taga bort ölet, och jag miss¬
tänker, att ingen svensk skulle vilja, att vi hade den seden
kvar, att man i varje familj skulle dricka brännvin till maten.
Det kommer nog den tiden, då det anses lika omotiverat att
förtära Öl till maten som brännvin, och den tiden är inne för
en avsevärd procent av svenska folket. Det är icke alls någon
anledning att försöka fördröja den tidpunkten för hela svenska
folket genom att låta tillståndet på flottans fartyg stödja den
sedvänja, som nu finnes i vissa lager beträffande Öl såsom måltids¬
dryck.
Vidare har det aldrig fallit mig in att misstänka, att flottans
befäl på något sätt övade direkt påtryckning för att få man¬
skapet att dricka Öl. Andra kammarens utskott och även jag
förmena i detta fall, att påtryckningen består däri, att en hel
del unga män, som icke hava deciderad ståndpunkt i frågan,
Lördagen den 3 maj.
11 Nr 28.
lära sig braka Öl som måltidsdryck, ehuru de icke hava fått Öl Om upp-
i sina hem. De följa den gängse seden vid flottan. Det är ™
verkligen en påtryckning, ehuru befälet icke bär ansvaret för av ]öl d ^ot.
denna påtryckningsåtgärd. tans fartyg.
Slutligen kunde man av den siste ärade talarens anförande (Forts.)
få den uppfattningen, att Öl skulle värma när det är kallt. Ja,
den uppfattningen är mycket gammal, och den beror på att man
känner sig varm efter intagande av spritdrycker. Men det torde
vara så, att kroppstemperaturen i stort sett icke ökas utan min¬
skas, genom den värmeutstrålning, som blir en följd av rus¬
dryckers förtärande.
Det var en sak, som jag verkligen icke tänkte på i mitt
förra anförande, men som särskilt starkt kommit fram i debatten
i Andra kammaren, och det är, att denna lag skulle bliva en
klasslag och på så sätt kunde hava ett demoraliserande infly¬
tande; ty man kan icke tänka sig att förbjuda befälet att an¬
vända spritdrycker, och då har man en lag för befälet och en
lag för manskapet. Det är verkligen en synpunkt, som är värd
att tagas i betraktande, men icke behöver man vara orolig för
den saken; ty med den starka känsla av ansvar, som är så ut¬
märkande för våra officerare vid flottan liksom vid armén, kan
jag icke föreställa mig att —- om Riksdag och regering sade ifrån,
att spritdrycker icke äro lämpliga ombord å fartyg — befälet
icke utan någon vidare lag genast skulle föregå manskapet med
gott exempel genom att själva avstå från dessa njutningsmedel.
Man säger visserligen, att officerarne icke hava skyldighet att
böja sig under en sådan opinion, när de icke gilla den. men
våra laglydiga officerare hålla väl strängt på, att man skall lyda
lagar och författningar, antingen man gillar dem eller icke. Så¬
ledes, när det finnes denna lag eller författning för flottans
manskap, så bör manskapet följa den, och däri ligger också, att
officerarna icke böra sätta krokben för den allmänna rättsupp¬
fattningen bland manskapet genom att själva uppföra sig på
annat sätt. Den synpunkten — att en sådan lag kan betraktas
såsom en klasslag — har icke kommit fram i kammarens de¬
batt förut, men den förtjänar beaktande, då den uppmärksam¬
mats både i medkammaren och i pressen. Jag tror dock, att
flottans officerare äro av den art, att nämnda farhåga utan vi¬
dare kunde anses överflödig.
Jag har icke genom den förre ärade talarens bevisföring
rubbats i min övertygelse utan vidhåller fortfarande mitt yr¬
kande på bifall till reservationen.
Herr Ericsson, Aaby: Då jag läste denna motion, väckte
den hos mig en känsla, som jag kan säga gränsade till förargelse.
Här sitta dessa herrar, välmenande visserligen, och vilja stifta
lagar för förhållanden, om vilka de känna ganska litet, och vari
Nr 28. 12
Lördagen den 3 maj,
hörandebestämt icke själva varit med. Här har nyss en föregående
utvisningen äraci talare framhållit, huru flottans manskap får arbeta under
av öl d flot- svåra och betungande förhållanden. Herrarna hava sett dessa
tans fartyg, överisade flottans fartyg, åtminstone i bild, och vet ni vad det
(Forts.) vill säga och hur folket får arbeta endast för att avisa dem?
Vill man då hindra manskapet från att erhålla den vederkvickelse
och den lättnad, som består i att få ett glas Öl? Jag anser, att
det skulle vara i högsta grad olämpligt, om Första kammaren,
liksom Andra kammaren gjort, skulle fatta beslut i överensstäm¬
melse med reservationen. Det är visserligen sant, att vårt land
lidit mycket genom missbruk av spritdrycker, men jag tror, att
vi i närvarande stund stå inför förhållanden, där de ovisa nykter-
hetsvännernas nit kommer att pålägga oss och landet ett tvång,
som kan bliva ganska betungande. Angående själva frågan
vågar jag säga, att ett bifall till utskottets förslag och avslag å
motionen skulle säga högt ifrån till våra raska blåjackor, som
arbeta därute under svåra förhållanden: denna kammare vill
icke göra edert arbete tyngre, än som behövs, utan kan det på
något sätt lättas, vilja vi gärna vara med därom.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Ekman, Carl Gustaf: Jag skulle icke påkallat kam¬
marens uppmärksamhet, om icke den siste ärade talaren börjat
sitt anförande med att vilja göra gällande, att vederhäftigheten
i argumenteringen i den fråga, som föreligger, uppenbarligen
finnes på utskottets sida.
Jag vill i detta sammanhang först säga, att det i någon
mån väckt min förvåning, att det är Första kammarens utskott,
som gentemot Andra kammarens vill göra gällande, att detta är
en viktig fråga. Utskottet börjar med att säga: »Andra kam¬
marens andra tillfälliga utskott anför, att enligt den uppfattning,
som kommit till uttryck i åtskilliga av de hörda myndigheternas
yttranden, kunde det synas, som om upphörandet av utspisningen
av Öl å flottans fartyg icke vore av någon större betydelse. Så
böra dock enligt utskottets mening de sjömilitära myndigheter¬
nas utlåtanden näppeligen tolkas». Jag har många gånger fått
höra i riksdagen, att från de nykterhetsintresserades sida Riksda¬
gens uppmärksamhet påfordras i hög grad för mycket oviktiga
frågor på detta område. Jag konstaterar, att denna argumente¬
ring gäller icke denna sak, enär utskottet ju självt gör gällande,
att detta är en viktig fråga.
Går jag så till de sjömilitära myndigheternas yttranden för
att söka utröna, varpå vikten lägges, finner jag uttalade åtskilliga
meningar, som jag skall bedja att få läsa upp. En av dessa
myndigheter säger, att »ett borttagande av ölutspisningen skulle
hava ett ofördelaktigt inflytande ej blott på möjligheten att re¬
krytera sjömanskåren utan även på manskapets uppförande i
13 Nr 28.
Lördagen den 3 maj.
land och därmed även skada såväl disciplinen som landets an- Om upp¬
seende i de utländska hamnar, vilka av fartygen besökas». En
annan myndighet säger, »att det kan befaras, att den påtvingade av öi a flot-
avhållsamheten från förtärandet av allt slags alkohol föranleder tans fartyg.
manskapet att under permission göra sig mer skyldiga till (Forts.)
fylleriförseelser än annars bliver förhållandet, dels på grund av
ovana, dels ock genom en viss benägenhet att passa tillfället
och supa». Sålunda försvaras ölets användning därmed att det
skulle vara ett uppfostringsmedel till nykterhet. Kan man verkli¬
gen säga, att denna argumentering är vederhäftig? I fortsätt¬
ningen säges det: »Den stimulerande egenskap, som förtärande
av en halv Öl kan hava, är ur sanitär synpunkt stundom av ett
välgörande inflytande i och för förhindrandet av förkylningar
av manskap, vilka utav en eller annan anledning blivit, utsatta
för kyla och väta, något som till sjös mycket oftare blir fallet
än under landtjänstgöring». Samtidigt påvisas, att det här gäller
förtärandet av 33 cl. Öl om dagen, d. v. s. högst en tredjedels
liter. Vill verkligen någon påstå att en tredjedels liter Öl har
någon betydelse såsom medel mot förkylning, eller att ölet är
ett hälsomedel, vars bibehållande ur denna synpunkt bör för¬
svaras ? Jag kan säga, att då huvudargumenteringen i frågan är av
denna art och det likväl göres gällande att vederhäftigheten är
å utskottets sida, när det åberopar dylika yttranden, vill jag här¬
emot inlägga en bestämd gensaga. Jag tror det här endast är
fråga om ett allmänt betraktelsesätt, som man hos dessa myn¬
digheter icke förmått frigöra sig ifrån. Då jag å andra sidan
håller före, att man här skall göra samma erfarenhet, som gjort
sig gällande beträffande armén, nämligen att borttagandet av ölet
icke skadar utan tvärtom gagnar, hemställer jag om bifall till
den vid betänkandet fogade reservationen.
Herr von Mentzer: Båda herrarne Eriksson hade såsom
huvudmoment i sina anföranden ett argument, som icke blivit
emotsagt och som jag också tror omfattas ganska allmänt, men
då jag icke kan biträda den åsikt, som dessa herrar stödde sig
på, anser jag det som min skyldighet att giva det tillkänna.
Huvudskälet tycks vara de praktiska hindren för genomfö¬
rande av reformen i fråga; det skulle vara opraktiskt att taga
från manskapet den, såsom det heter, »oskyldiga vederkvickelse»,
som ligger i ölransonen, Då jag har en annan mening, vill jag
säga, att jag stöder mig på uttalanden, vilka framkommit från
håll, där man har erfarenhet i fråga om strapatser, lika allvar¬
samma som de, vilka förekomma inom flottan. Herrarna känna
till de yttranden, som framkommit från våra främste upptäckts¬
resande, vilka ju varit med om de största strapatser, yttranden
som gå ut på att villkoret för att kunna uthärda dylika strapat¬
ser är att avstå från spritdrycker. Samma uttalande göres även
Nr 28. 14
Lördagen den 3 maj.
från yåra..idr°ttsmäns sida; då de skola lämna de största kraft-
utspisningen Pr0Voen> säga de, måste de avstå från dessa drycker. Jag tror
av öl d flot- °pkså, att, om man närmare skärskådar historien, denna även skall
tans fartyg, vittna om, att de härar, som gått fram utan spritdrycker, hava
(Ports.) visat sig kunnat stå och segra mot dem, där andra seder hava
varit gällande.
Av dessa och andra skäl ber jag att få yrka bifall till reser¬
vationen.
Herr Meurling: Jag måste också för min del, liksom den
föregående talaren, bekänna, att de skäl, som blivit framlagda
av utskottet liksom av åtskilliga talare här i dag, icke för mm
synts tillfredsställande.
Här framhålles, att ölet ger rekreation, men det bör väl
finnas tillfälle att bereda rekreation av bättre slag än den alko¬
holen förmår giva. Här framhålles vidare, att manskapet på
flottan har vida färre tillfällen än arméns manskap att tillfreds¬
ställa sina individuella önskningar. Ja, det förstår jag mycket
väl, men det är framhållet från högt stående håll, att de, som
vilja ägna sig åt landets försvar, få bereda sig på att ej alltid
kunna fa tillfredsställa sina individuella önskningar. Här framhålles
också, att ölet gives manskapet i så små kvantiteter, att det ej
kan skada en vuxen person. Ja, men om det väcker smak för
bruk av dylika drycker, blir det dock till skada för en vuxen
person. Här framhålles slutligen, att ölet serveras under sådana
omständigheter, att missbruk ej kan uppstå. Ja, det kan hända
att missbruk ej kan uppstå för ögonblicket, men om utspisningen
med ölet i allt fall verkar begär till missbruk, är det lika illa.
Av dessa skäl kan jag ej ansluta mig till vad utskottet här
föreslagit.
Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade
herr talmannen, att i avseende på föreliggande utlåtande yrkats,
dels att vad utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock att kam¬
maren skulle avslå utskottets hemställan och antaga det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet fogade reservation.
Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition :
Den, som bifaller vad Första kammarens första tillfälliga
utskott hemställt i sitt utlåtande nr 18, röstar
Lördagen den 3 maj.
15 Nr 28.
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, avslår kammaren utskottets hemställan och an¬
tager det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet fogade
reservation.
Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 89;
Nej - 31;
Föredrogos ånyo statsutskottets den 30 nästlidne april och
den 2 innevarande maj bordlagda utlåtanden:
nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
skjutbana för Skaraborgs regemente,
nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
förvärvande åt kronan av vissa jordområden för anläggande av
en skjutbana för Älvsborgs regemente m. in.,
nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ökat förrådsutrymme vid Karlskrona och Vaxholms grenadjär-
regementen,
nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ersättande av kostnader för undersökning av tilltänkta förlägg¬
ningsorter för vissa truppförband,
nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anvisande av särskilt rekryteringsbidrag för fyllande av 1914
års stater,
nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
uppförande i Boden av ett exercishus för artilleripjäser,
nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anställande av en mariningenjörsstipendiat över stat,
nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
lots- och fyrinrättningen med livräddningsanstalterna,
nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anordnande av korvtillverkning vid flottans kokinrättning i Karls¬
krona,
nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
användande av allmänna besparingar å riksstatens femte huvud¬
titel till inköp av en del tomter i Karlskrona för beredande av
möjlighet att framdeles utvidga flottans varvs område därstädes
m. m.,
Nr 28. 16
Lördagen den 3 maj.
nr 92, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
konservering av Trönö ödekyrka,
nr 93, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
upphörande av Västra Skrevlinge församlings prebendeegen-
skap m. m.,
nr 94, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag till vissa reparationsarbeten m. m. i högre lärarinne¬
seminariets byggnad,
nr 95, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående
avlägsnande av arsenikhaltig oljefärg ur lokaler i det gamla
riksdagshuset å Riddarholmen m. m., och
nr 96, i anledning av Kungl. Maj ds i punkterna 4, 5,
22 och 27 under andra huvudtiteln av statsverkspropositio¬
nen gjorda framställningar.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.
Om Idne- Föredrogs ånyo statsutskottets den 30 sistlidne april och
understöd åt den 2 innevarande maj bordlagda utlåtande nr 97, i anledning
°ÄT av Kun§1 MaJ:ls proposition angående beviljande av låne¬
understöd åt Ostkustbanans aktiebolag.
Med tillstyrkande av vad Kungl. Maj d i en till Riks¬
dagen den 7 mars 1913 avlåten, till statsutskottets förberedande
behandling överlämnad proposition, nr 114, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden lör samma dag föreslagit, hade utskottet i före¬
liggande utlåtande på anförda skäl hemställt, att Riksdagen
måtte besluta att, under villkor i huvudsaklig överensstäm¬
melse med vad i statsrådsprotokollet över civilärenden för
den 7 mars 1913 angivits, bevilja Ostkustbanans aktiebolag
ett låneunderstöd av 3,000,000 kronor.
Herr GezeHus: Här föreligger ett nästan enhälligt ut¬
skottsbetänkande till förmån för Kungl. Maj ds proposition. Med
hänsyn härtill skall jag yttra mig kort, ehuru ämnet visserligen
kunde giva anledning till ett rätt ingående skärskådande. Jag
har emellertid icke ansett mig kunna lämna detta betänkande
helt utan anmärkning, då det med hänsyn till sina konsekvenser
synes mig i väsentliga delar vara av en mycket stor och
djupt ingående ekonomisk innebörd.
Jag ber att till en början få erinra om, att vid 1909 års
riksdag hemställan gjordes i motionsväg om lån till ostkust-
baneförslagets realiserande å 14 miljoner kronor mot första
inteckning. Mot denna framställning ställde sig Riksdagen av¬
visande. Nu föreligger framställning om lån av 3 miljoner
kronor mot säkerhet av inteckning efter 13 miljoner kronor,
17 Nr 28.
Lördagen den 3 maj.
som beräknats kunna erhållas på enskild väg. I själva verket
föreligger således nu framställning om elt tre gånger så stort
icke säkerställt lånebelopp, om jag ser bort från de 13 miljoner
kronor, som anses vara belåningsbara på enskild väg, ha vi bär
en marginal, som är tre gånger större än 1909 års.
Vad då den föreliggande framställningen angår ber jag
att i fråga om de rent ekonomiska synpunkterna lå erinra om
det av handlingarna klarlagda sakförhållandet, att, enligt järn¬
vägsstyrelsens bland 1909 års riksdagshandlingar ingående be¬
räkningar, för de statsbanor, som skulle beröras av den trafik,
som skulle komma att dragas till ostkustbanan, dennas till¬
komst skulle föranleda en nettominskning i inkomst för stats¬
banorna av 750,000 kronor per år. 1909 års statsutskott ansåg,
etter vad som framgår av dess utlåtande, järnvägsstyrelsens,
upplysning därom betänklig och hänvisade till behovet av
en mera tillfredsställande utredning. Utskottet anser sig nu
kunna konstatera, att en sådan fullständigare utredning fö¬
religger, men jag kan icke underlåta att uttala som min upp¬
fattning, att utskottet i detta avseende har en synnerligen
anspråkslös fordran på den nya beräkningen. 1909 års "be¬
räkningar grunda sig på angivna primära faktorer, samman¬
ställda till ett klart resultat. I fråga om den utredning, som nu
kompletterar 1909 års, har järnvägsstyrelsen inskränkt sig till
att framhålla, att med hänsyn till senaste årens trafikresultat,
för att citera järnvägsstyrelsens framställning sådan den fin¬
nes återgiven i utskottets utlåtande, det förut beräknade in-
komstminskningsbeloppet av 750,000 kronor ansetts böra höjas
med approximativt 10 o/o, då inkomstminskningen således skulle
uppgå till i runt tal 825,000 kronor. Delta är en skäligen
approximativ beräkning, såvitt jag förstår, men jag förmodar,
att järnvägsstyrelsen räknat så, att den befinner sig på den
säkra sidan.
Det är således för staten en klar förlust på dess järnvägars
konto av 825,000 kronor, om man utgår från det trafiktal, som
för närvarande anses böra vara bestämmande. 1909 års be¬
räkningar utgingo från 1908 års trafiktal. Det är således icke
någon kalkyl för framtiden, man nu måste lita till. Man har
anledning att räkna med, att, för så vitt statens järnvägstrafik
ökas, även denna trafikförlust kommer att stiga. — Vad har
man att ställa på den andra sidan? Först den direkta inkomsten
av den nya järnvägstrafiken. Därom lämna den kungl. pro¬
positionen och utskottets utlåtande den upplysning, att man bör
kunna räkna med en nettoinkomst av KO 18.000 kronor för
ostkustbanan. Detta finnes angivet överst å sid. 7 i utskot¬
tets betänkande. Utgångspunkten är en bruttoinkomst av
2,894,000 kronor. Nettoinkomsten blir som sagt 1,013,000 kro¬
nor. Därvid är emellertid att erinra, att, såsom järnvägs-
Första kammarens protokoll 1913. Nr 28. 2
Om låne¬
understöd åt
Ostkustbanans
aktiebolag.
Forts.)
Nr 28. 18
Lördagen den 3 maj.
Om läne- styrelsen i sitt utlåtande i fråga om den beräknade inkomsten
understöd åt uttryckligen säger, denna bruttoinkomst ej är att förvänta
Ostkustbanans vj(j trafiktidens början, men att enligt styrelsens mening förut-
aktiebolag. sätlningar finnas för, att i mån av trafikens utveckling ett
(Ports.) (fyjikt trafikresultat skall kunna uppnås. Med dessa restriktio¬
ner hava de i järnvägsstyrelsens beräkningar framförda siff¬
rorna fått lov att lämnas.
Alltså eu given förlust för statsbanan redan under nu¬
varande förhållanden genom banans tillkomst av 825,000 kro¬
nor och en åtminstone så småningom påräknelig vinst av ost-
kustbaneföretaget på 1,013,000 kronor. Skillnaden, 190,000 kro¬
nor i runt tal, är behållningen för landet, om man ser på, vad
själva järnvägstrafiken direkt skall avkasta — ett förhållande,
som synes mig i och för sig skäligen anmärkningsvärt i dessa
tider, då man med fog klagar över en viss alltför ofta fram¬
trädande brist i system vid våra enskilda järnvägars anord¬
nande. Det är emellertid från synpunkten av, huru statens
järnvägstrafik skulle te sig å de områden, som skulle komma
att beröras av det nya järnbaneförslaget, som jag har mina stör¬
sta betänkligheter.
Jag skall se bort från det förhållandet, som att det här
ifrågasattes, att staten skall direkt bidraga. Det heter visser¬
ligen, att man borde kunna räkna med, att staten kan vara
trygg för förräntningen och amorteringen av dess lån, men
däremot tillåter jag mig endast att ställa den lämnade upplys¬
ningen, att de enskilda penningverk, vilka avses komma att
lämna lån mot första inteckning, bestämt avvisat varje tanke
att avstå något av den ifrågasatta säkerheten åt staten. Den
enskilde långivaren räknar icke med en tryggande säkerhet
för beloppet, men när Riksdagen lämnar sitt lån, anser den
säkerheten sannolik. Ja, det kan man naturligtvis gorå, om
man icke lägger så synnerligen stor vikt vid det, men då må
det sägas klart, att här icke är fråga om lån i egentlig mening,
utan om subvention. Donna skall lämnas för att möjliggöra
en konkurrens med statsbanorna i en omfattning, som jag redan
berört. Den skall icke lämnas för att hjälpa vissa trakter till
järnvägsförbindelser, utan för att förkorta förbindelsen mel¬
lan vissa orter och mellan dessa orter och huvudstaden.
Man säger uttryckligen ifrån, att det här egentligen gäller
persontrafiksintresset, och man k a n icke såga, att det väsent¬
ligen gäller godstrafiken, därför alt detta skulle strida allt¬
för uppenbart mot det system, efter vilket statsmakterna hit¬
tills sökt ordna frakttrafiken från Norrland till det övriga
Sverige. Jag behöver i detta avseende endast erinra om till¬
komsten av linjen Krylbo-Örebro, som avsågs väsentligen för
att förkorta frakttrafiken genom landet till och från Norrland,
icke såsom ett speciellt stockholmsintresse — vilket detta i
19 Nr 28.
Lördagen den 3 maj.
själva verket bleve — utan för att tillgodose landet i dess
helhet och trafiken järnvägsledes från norra Sverige. Här
ar ju ej fråga om att inpassa en frakttrafik, som avser något
annat än Stockholm och dess närmaste område, detta områdes
förbindelse med särskilt nedre Botten, och man bortser från
huru trafikförhållandena i övrigt ordnas. Vilken som helst
som ser på de siffror, som angiva längdavstånden, inser, att
trafiken, i vad den avser frakter från nedre Botten, skall
dragas från stambanan. Nu heter det också, att denna trafikled
skall i fråga om persontrafiken gagna Norrland över huvud
taget. För att den skall kunna göra detta, om man syftar
längre upp än till Härnösand, lär den första förutsättningen
och konsekvensen vara den, att statsverket till de 3 mil¬
jonerna lägger vad som belöper sig för inlösen av linjen
Härnösand-Sollefteå. Kostnaden härför känner jag icke, men
denna linje är något över 10 mil lång. — Vill man sedan hand¬
la med konsekvens, lär det bliva nödvändigt för statsmakterna
att i långt högre grad än här handräcka trakter, om vilka
icke med fog kan sägas, såsom det sagts med rätta om Sunds¬
valls- och Härnösandsorterna, att de äro de ekonomiskt mest
välställda i Norrland. Vi komma sedan till trakter, som äro
relativt sämre ställda och vilkas handräckande alltså är långt
mera betungande från statsmakternas sida, hela övre Norr¬
lands kustland. Med samma skäl kan man där fordra, att
staten skall se till, att det blir ien genare trafik från de relativt
folkrikaste trakterna, och att dessa få förmånen av järnvägsför¬
bindelser inom sin rayon. Alltså en synpunkt diametralt mot¬
satt den, som varit bestämmande för stambanans framdragande
genom hela Norrland!
Vill man tala om strategiska hänsyn, tror jag, att man icke
kan känna sig trygg med ostkustbanelinjen, eller att man icke
utan högst avsevärda kostnader kan låta det bliva en dylik
förbindelseled till Norrland från mellersta Sverige.
Skall nu staten giva de nödiga medlen? Jag ser bort från,
att, om de enskilda intressena mäkta åstadkomma en trafikled
sådan som ostkustbanan, staten icke skall sätta sig däremot.
Jag har blott velat yttra mig om, huruvida staten skall under¬
hjälpa och göra det eljest omöjliga möjligt för att få denna
järnväg till stånd.
Huru skulle ostkustbanan verka på persontrafiken från
den ifrågavarande delen av Norrland — om jag ser bort från
området norr om Långsele, vilket komme att lämnas oberört
av denna nya linje, såvitt icke linjen Härnösand—Sollefteå in¬
löses? Jo, så, mine herrar, att hela denna del av vårt land
komme att i persontrafiksavseende bliva lidande. Man be¬
höver icke Hänga djupt in i förhållandena för att finna, att
det icke är avståndens längd, som spelar huvudrollen vid
Om låne¬
understöd åt
Ostkustbanans-
aktiebolag.
(Forts.)
Nr 28. 20
Om låne¬
understöd åt
Ostkustbanans
aktiebolag.
(Forts.)
Lördagen den 3 maj.
bedömande av, huruvida eu trafikled tillfredsställande tillgo-
ser persontrafiken, utan att det är storleken av persontrafiken,
som bestämmer, huru många snabbgående och bekväma tåg
man på ett ekonomiskt tillfredsställande sätt kan framföra
på eu linje. Så ser man det överallt vid dessa underbart
systemlösa järnvägslinjer, som tillkomma på enskilt initiativ.
Här delas ofta den relativt lilla svenska persontrafiken på så
många linjer, att det egentligen icke står kvar möjlighet att
sköta den på ett ekonomiskt tillfredsställande sätt för någon,
vilket eljest skulle låta sig göras. Det är detta, som komme att
bliva den givna följden av ostkustbanelinjen, åven för stats¬
banan, såvitt donna närmclsevis kommer att giva vad ut¬
skottet liksom Kung!. Maj:t lovat, att den skall giva. Det är
klart för var och en som har någon erfarenhet om mellersta
och södra Sveriges stambanepersontrafik, att den norrländska
persontrafiken icke uthärda!- någon jämförelse med den förra,
och det begära vi icke heller. Men vi begära att kunna få
hoppas på bättre förhållanden allt efter som trafiken utvecklar
sig och att det sålunda en gång skall bli möjligt att tillgodose
högre krav. Nu har man sagt, att kuststäderna och trakterna
söder därom lämna den avsevärt största kontingenten till den
persontrafik, som betalar de norrländska snabbtågen. Om man
tager bort denna, kommer den väsentligaste förutsättningen
för att hålla uppe och utveckla en persontrafik, som kan anses
något så när motsvara vad man i landet i slort sett redan
har blivit van vid, att falla bort. Det har sagts från håll,
som jag för min del anser vara synnerligen auktoritativt, att
det är icke möjligt med de ekonomiska kalkyler, som här ligga
före i avseende å ostkustbanan, att denna järnväg skall kunna
insätta nattågstrafik på sin linje. Det vore av utomordentligt
stort intresse, om till äventyrs en upplysning härom kunde
lämnas. Kan det ej låta sig göra, kräver, såsom var man
förstår, en omläggning till möjliggörande av nattågstrafik be¬
tydande kostnader, och från vilket håll medel härtill skola tagas
därom upplysa icke handlingarna. Man kan i viss mån sluta
sig därtill med ledning av vunnen erfarenhet i avseende å
banans ekonomiska förhållanden. Kan denna linje ej bära
kostnaderna därför, då kommer trafiken för hela denna norr¬
ländska trakt att bliva i stort sett en illusion.
Om jag reser från Stockholm till Falun och ej vill offra
min dag, får jag ligga över vid en nattstation, en av de tre
som erbjuder sig, och jag kommer hem kl. 10 på morgonen.
Då är redan sollefteåbon hemma, och han för lika tidigt som
jag från Stockholm. Till Östersund kommer man lika tidigt från
Stockholm som man kommer till en långt sydligare plats, som
icke bär nattågsförbindelse. Vad blir följden, om icke nattåg
finnas att tillgodose nedre Bottens kuststäders intressen i detta
21 Nr 28.
Lördagen den 3 maj.
avseende? Jo, att man till avsevärd del kommer atl försöka
(naturligtvis för staten med ekonomiska uppoffringar) att vid¬
makthålla nattåg i samma omfattning som för närvarande, och
på det sättet har man då ställt till så, att ostkustbanan tager
grädden och statsverket får betala kostnaderna. Det blir den
reella behållningen av det hela.
Nu har jag sett saken från andra synpunkter än rent lokala
och bekvämlighetssynpunkter, som är det enda bärande uti
förslaget sådant jag förmår läsa det. Jag förstår mycket väl
det livliga intresse, som Stockholms stad, enskilda järnvägar
och kommuner hysa för den föreslagna banan. Icke heller vill
jag underskatta det intresse, som kommit till synes vid teck¬
ningen, men jag ber att få erinra om, att stora delar av vårt
land, om vilka man icke kan säga, att de höra till de mest
bärkraftiga, ha själva fått skapa sina järnvägsförbindelser. Des¬
sa trakter hava i stort sett fått så mycket de kunnat begära,
de hava fått sina tvärbanor inlösta, utom linjen Härnösand-Sol-
lefteå, och skall en fortsättning från statens sida göras på
detta område inom närmaste liden, ligger enligt mitt förme¬
nande linjen klar att diagonaliter förbinda nedre Botten med
statsbanesystemet och därmed med landet i dess helhet. Den
raka linjen går icke genom Gävle, om icke med Sverige me¬
nas Stockholm och man vill komma i förbindelse med den
europeiska trafiken, därvid man särskilt har att räkna med
den som kan krävas för export av förädlade trävaror. Sådana
trävaror gå redan t. o. m. från Jämtland järnvägsledes, men
icke blott till Stockholm utan ned till Danmark och Tyskland
om ock även på andra vägar från nedre Botten. Jag för¬
står av en för denna fråga varmt intresserad ledamots av
kammaren leende, att han pekar på diagonalen åt Falun och
Göteborg. Men jag får säga alt för oss falubor liksom Dalarne
över huvud taget är detta en ganska likgiltig fråga, vi taga
oss fram till Göteborg över Ludvika, och linjen från Falun till
Kilafors lärer väl en gång bliva ett statsintresse, när staten
får ögonen öppna för att nedra Botten skall förenas även
med Västerhavet. Det är en naturlig linje, som man aldrig
kan komma ifrån, huru mycket än lokalintressena streta emot.
Jag kan icke underlåta att avstyrka bifall till utskottets be¬
tänkande, vars väsentligaste brister redan av riksgäldsfullmäk-
tige berörts och vars konsekvenser kräva kostnader, som äro
omöjliga att överskåda och vilka man sannerligen icke kom¬
mer ifrån, därför att departementschefen förklarar, att han icke
vill att detta beslut skall bliva prejudicerande för framliden —
framtiden kommer att råda däröver, icke vi.
Greve Wachtmeister, Fredrik: Det är ju alldeles
naturligt, att statsutskottet, när det gick att behandla denna
Om Idne-
'understöd dt
Ostkustbanans
aktiebolag.
(Forts.)
Nr 28. 22
Om låne¬
understöd åt
Ostkustbanans
aktiebolag.
Forts.)
Lördagen den 3 maj.
fråga, hyste ganska stora betänkligheter, innan det beslöt sig
för att gira sitt bifall till densamma tillkänna. Men det har
varit omständigheter som gjort, att vi ansett oss tvungna att
låta dessa betänkligheter falla. lag ber då först att få peka på
den ofantligt stora offervillighet, som givit sig tillkänna inom
de kommuner, som beröras av denna bana, och vidare att alla
myndigheter, som blivit hörda i frågan, givit sin kraftiga till¬
styrkan till densamma. Naturligtvis har järnvägsstyrelsen ut¬
talat även sina betänkligheter, men, märkvärdigt nog förövrigt,
har styrelsen låtit sina betänkligheter falla för de större syn¬
punkter, som den anlagt i frågan.
Den föregående talaren har med mycken styrka pekat på de
stora förluster, som statsbanan årligen skulle få vidkännas
genom att denna ostkustbana komme till, och däri ligger
just den stora faran, orsaken till de störa betänkligheter som
mall hyst. Men han glömde, när han talade om dessa betänk¬
ligheter, att tala om vad man i allt fall kan vinna med
eu sådan bana. Först och främst talade han icke alls om
att järnvägsstyrelsen påpekat, att visserligen kommer denna
bana att förorsaka statsbanan årliga förluster, men den kommer
också att skaffa statsbanan inkomster. Vidare talade han icke
om att det är mycket stora och rika trakter av Norrland,
som denna järnväg kommer att gå igenom, och han baga¬
telliserade frågan om att denna bana kommer att få betydliga
frakter och därigenom tillfredsställa dessa trakters behov. Han
tänkte icke på att de stora kommuner, som ligga utefter kusten
i Norrland, skaffa sig sina behov under seglationstiden och
ligga sedan med sina varor magasinerade under vintern för att
med dem tillgodose trakten omkring. Men det är antagligt, att
det kommer att bliva något helt annat, när denna bana kom¬
mer till, vilken möjliggör för dessa trakter att lättare skaffa
sig sina behov även under vintrarne.
Det som den ärade talaren yttrade i början av sitt an¬
förande var ett påpekande av skillnaden emellan situationan
nu och 1909, och han fann att denna situation skulle vara sämre
nu än då, vartill han kommit genom ett beräkningssätt, som
jag icke kan finna annat än ganska besynnerligt. Han sade,
att då föreslogo enskilda motionärer Riksdagen att lämna
ett statslån på 14 miljoner. Nu vore det meningen, att vi
skulle lämna ett statslån visserligen på endast tre miljoner,
men detta skulle komma efter de tretton miljonerna. Nu be¬
räknar han, att 13 miljoner skulle vara säkra, men de tre
av oss beviljade skulle vara alldeles osäkra. Och vidare sade
han, att han hade klart för sig att man försökte skaffa sig säker¬
het uti första inteckningen för dessa tre miljoner, men det
har icke lyckats, därför att de enskilda bankinstitut, som
garantera 13 miljoner, vilja ej lämna staten samma rätt. Ja,
Lördagen den 3 maj.
23 Nr 23.
i
meu del är väl alldeles klart att bankerna, vilka tagit denna
risk på sig, vilja vara ensamma om den första inteckningen.
När bankerna, som väl få antagas hava räknat ganska noga,
ansett sig kunna vara säkra för att få sin ränta på de
13 miljonerna, är det ganska antagligt, att staten har en rätt god
säkerhet för sina 3 miljoner, som komma strax efter. Vidare
ser jag en säkerhet däruti, att denna bana kommer att byggas
under kontroll, visserligen av staten men även under kontroll
av dessa bankinstitut, vilka nog komma att se till att banan
bliver byggd så billigt som möjligt, och jag är övertygad om att de
enskilda intressen, som således kommit med i denna bana,
kommer att för banans framtid och dess billiga och ändamålsen¬
liga byggnad bliva till ganska stor nytta.
Jag kan således ej se den ekonomiska sidan av frågan så
svart som han. Och jag får säga, att det är med mycket lättare
hjärta som jag voterar för att lämna detta lån på 3 miljoner
kronor under de villkor, som här förutsatts, än jag skulle
vilja vara med om att lämna 14 miljoner med första in¬
teckning.
Än en sak ber jag få säga, nämligen att jag anser det
mycket troligt, att man kan få denna bana byggd billigare på
detta sätt, än ifall den skulle byggas som statsbana från början.
Nu sade den ärade talaren, att riksgäldskontorets betänk¬
ligheter äro dock det allra värsta härvidlag. Det får jag säga
att jag icke heller förstår, ty när man betänker, att man
ej behöver komma fram med några penningar förrän år 1916,
då en del av banan är byggd, och den sista hälften först 1920,
tycker jag ej, att det här är fråga om så stora summor,
och då det icke är fråga om den närmaste framtiden, be¬
höver man ej heller ur storfinansiell synpunkt ha så störa
betänkligheter.
Den siste ärade talaren framhöll vidare, att ifall man
går med på det här förslaget, har man gjort början till ut¬
gifter, som man omöjligt kan överskåda, vart de kunna bära
hän. Det förstår jag heller ej. Jag tycker, att med de be¬
räkningar, som här gjorts — talaren tycktes visserligen ej
tim så mycket på dem — har man all anledning antaga,
att banan kan byggas för denna summa, och man får lov att
komma ihåg också, att förrän staten skall behöva inträda, skall
hela aktiekapitalet på 10 miljoner kronor vara förbrukat.
Den ärade talaren har vidare pekat på, att här ej är fråga
om att skaffa dessa trakter järnväg utan att förkorta vägen
till rikets huvudstad. Ja, det kan ju så vara, om man jämför
dessa trakter med dem, som beröras av inlandsbanan, de som
ej alls ha några kommunikationer. Men nog kan man säga,
att det här gäller att skaffa en järnvägskommunikation, om man
ser på kartan, ty kommunikationerna äro verkligen så dåliga
Om låne¬
understöd åt
Ostkustbanans
aktiebolag.
(Forts.)
Nr 28. 24
Lördagen den 3 ttaj.
Om läne- mellan Härnösand och Sundsvall, att man knappt kan halla
understöd dt dem för järn vägskommunikationer. Vidare talade lian om,
Ostkustbamns j allmänhet, när man skaffat järnvägar till trakter järn'
a (Fort ^ örliga med dessa, har man fått skaffa dem med enskildas pen-
or s' ningar och med statslån till endast halva kostnaden. Ja, det
kan hända i södra delarna av landet, men den ärade talaren
vet dock, att i Norrland har staten hittills fått bygga allt på
egen bekostnad.
lag kunde icke heller följa hans resonemang, när han
säde, att det skulle vara alldeles nödvändigt att gå ifrån Här¬
nösand till Stockholm, att man ej skulle kunna tänka sig
trafiken därifrån gå över Krylbobanan, ty jag tror, att man
mycket väl kan begagna den banan, om man vill komma till
Göteborg, och jag finner det mycket naturligt att begagna den
från Härnösand eller Söderhamn och, när man kommer till
Kilafors, gå rakt till Krylbo och ut. Han sade ju, att han ej ville
tala för Kilaforsbanan, men den ärade talaren är nog ej okun¬
nig om, att när denna bana kritiserades av ämbetsverken,
framhölls bestämt, att den banan ej skapar bättre förbindelser
med västkusten än ostkustbanan. Den sista banan drar ju
därtill trafik till statsbanan, varemot den omtalade Kilafors¬
banan skulle draga samma trafik till bergslagsbanan.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr statsrådet S c hötte: Herr talman! Efter det bemö¬
tande, statsutskottets ärade ordförande lämnat den förste ärade
talaren, torde det kanske vara onödigt, att jag här tar till orda.
Men jag skulle dock, dels med hänsyn till vad talaren å Dala¬
bänken anfört och dels i anledning av frågans vikt, vilja
yttra några ord om, huru jag närmast sett på denna fråga.
Jag vill emellertid först upptaga till bemötande ett par sär¬
skilda inkast, som den förste ärade talaren gjort.
lian ansåg såsom en nödvändig konsekvens, att Härnö¬
sand—Sollefteåbanans förvärv av staten skulle följa på ost¬
kustbanans tillkomst. Ja, det är ju möjligt, att ett dylikt
* förvärv i framtiden kommer att äga rum, det beror på Norr-
landstrafikens i allmänhet utveckling, men detta samman¬
hänger ej med denna fråga. Villkoren för Härnösands—Sol¬
lefteåbanans förvärvande äro fastställda i den koncession, som
meddelats å denna bana, och givetvis blir det, när trafikför¬
hållandena så påfordra och om i sammanhang med att staten
blir ägare till ostkustbanan så befinnes lämpligt, att överväga,
om staten också bör förvärva Härnösand—Sollefteåbanan.
Detta blir då en utvecklingslinje i denna trafik på nedre
Norrland medelst två stambanor, som bakom denna propo¬
sition kan i framtiden skymtas.
De strategiska synpunkter, som ju alltid åberopats i dylika
25 Nr 28.
Lördagen den 3 maj.
frågor, torde kunna lämnas å sido. Det är alldeles klart,
att så länge det var fråga om en enda stambanas framdragande
i Norrland, man var angelägen, att den ej skulle läggas för
nära kusten — delta skäl må i och för sig vara bärande
eller icke, därom vill jag ej yttra mig. Men nu är det så, att
vi ha en statsbana, kraftig åtminstone i dess nedre del, som
går i själva hjärtat av Norrland, och under sådana förhållan¬
den är det, som generalstabschefen också intygat, ingen risk
att jämväl en kustbana varder anlagd. Ju flera banor i Norr¬
land, ju flera möjligheter ha vi att snabb! kunna skicka trupper
till de norra delarna av landet. Visserligen sammanfalla dessa
trafikleder på en punkt, från vilken man blott har en enda
linje, den som för närvarande finnes, men just åtskilliga trakter
i nedre Norrland ha den belägenhet och betydelse, att det är
av särskild vikt att där kunna samla trupper. Det är ju
också så, att varje ny banas tillkomst, helst när det är fråga
om företag av denna storlek, medför en ökning i rullande
materiel, vilket kanske är viktigast ur militär synpunkt be¬
träffande denna bana.
Jag tror ej, att man behöver befara, att ostkustbanan skall
medföra den försämring av tågturerna på övre Norrland, som
den förste ärade talaren befarat. Ostkustbanan verkar ju i
trafikhänseende huvudsakligen på mellersta och södra delarna
av Norrland, däremot ej på de övre delarna. Och det kommer
sannolikt åtminstone alt taga en avsevärd tid, innan något
behov av natt-tåg på ostkustbanan föreligger och kan genom¬
föras. Jag tror alt även efter denna banas tillkomst man kan
räkna med samma snabba förbindelse mellan Stockholm och
övre Norrland, som nu genom nattsnälltågen existerar. Jag
har icke förnummit, alt det är järnvägsstyrelsens avsikt att
häri åstadkomma någon försämring, huru beslutet i ostkust-
banefrågan än utfaller.
Nu säges det, att man ej bör genom statslån under nu
föreslagna villkor särskilt gynna detta företag; stora delar av
landeL i övrigt har fått bekosta sina banor själva och endast
erhållit stöd genom anslag från den lånefond, som ställts till
förfogande för enskilda järnvägar i landet och varifrån stats¬
lån allenast utgår, om halva kapitalet på annat sätt åstadkom¬
mits. Men anledningen till, att man här ej kunnat i aktie¬
teckning vinna hälften av kostnadsbeloppet för banan, är ju
förelagets stora omfattning. Det är mycket stora summor, som
i alla fall kunnat uppbringas i aktieteckning, och det skulle
åtgå 8—10 år ytterligare, som det inbetalade aktiekapitalet
skulle stå inne hos bolaget, för att detta skulle växa så högt,
att det bleve halva aktiekapitalet, som tillskjutits av veder¬
börande intressenter. Men ett dylikt innestående och upp¬
skjutande skulle betyda omöjliggörandet av ostkustbanan för
Om låne¬
understöd åt
Ostkustbanans
aktiebolag.
(Forts.)
Nr 28. 26
Om låne-
wnderstöd åt
Ostkustbanans
aktiebolag.
(Forts.)
Lördagen den 3 maj.
säkert lång framtid. Kommunerna torde redan funnit, att
dessa inbetalda medel tillräckligt länge stått inne, utan att man
fått valuta för dem. Om det ej nu går att bringa ostkustbanan
till stånd, kommer säkerligen bolaget alt upplösas, medlen
att återbetalas till aktietecknarna och hela företaget att stå
i vida fältet.
Det torde ej vara lämpligt, att, vid företag av så stor om¬
fattning, staten engagerar sig i ett enda företag med hela det
belopp, som behöver lånas. Den särskilda lånefond, som riks¬
dagen anvisar för enskilda järnvägar, är ju blott 1% miljoner
åt gången, som beviljats för en femårsperiod. Det skulle
således för ostkustbanan åtgå två hela perioders anslag,
varunder alla andra projekterade järnvägar ej skulle få något
understöd, och delta dock under förutsättning, att samma be¬
lopp avsattes per år som hittills. Jag tror, att en dylik väg
är stängd.
Man säger nu också, att staten ej får första inteckning och
därför icke heller full säkerhet för det föreslagna lånet. Ja,
detta kan ju vara en omtvistad sak, på vilken varken den
förste ärade talaren eller jag nu kan ge ett bestämt svar.
Men enligt beräkningarna skulle statslånet i alla fall ligga
inom 6D/2 0/0 av anläggningskostnaden. Med den beräknade
trafikinkomsten skulle erhållas 6,3 °/o å en skuldsumma av
16 miljoner, således inberäknat statslånet. Och om det lån å
13 miljoner, som enskilda penningeinstitutioner lämna, ej
kommer att löpa med högre än 5 °/o ränta, borde det vara
mycket goda sannolikheter för, att staten får full ränta på
sitt låneunderstöd och tillräcklig säkerhet för sin försträck¬
ning. Om det sedermera visar sig, att staten ej har detta,
och staten för skyddande av sin fordran får förvärva denna
bana, så innebure detta förhållande dock icke någon risk.
Till följd av banans natur, det sätt varpå den är bygd och
den betydelse den har för viktiga områden av landet, kan
man säkert med jämnmod bära, att ostkustbanan en gång
blir statsbana. Det skulle rent av vara ömkligt, att så bleve
fallet, i den mån trafiken i Norrland bleve så stor, att den
ej kunde bestridas med de järnvägsförbindelser därstädes, som
nu äro i statens hand.
Det har även talats om den ökade skuldsättningen, ett
kapitel som naturligtvis även jag medger vara särskilt ömtå¬
ligt. Det är nog så, att vi under närmast föregående år dragit
synnerligen stora växlar på framtiden och gått alltför hastigt
fram på skuldsättningens väg. Just därför har Kungl. Maj:t
också varit särskilt angelägen att föreslå sådana villkor, att
byggnadstiden för ostkustbanan bleve något framflyttad. Detta
lån till ostkustbanan behöver ej utbetalas till vederbörande,
förrän just de största utgifter, som staten redan iklätt sig eller
Lördagen den 3 maj.
27 Nr 28.
givit på hand för andra företag av enahanda natur i Norrland,
äro bestridda. Det år sannolikt, att först åren 1916—1918,
kanske till och med först år 1919 ifrågavarande medel behöva
utbetalas, vadan de stora företag, som staten igångsatt med
järnvägsanläggningar i Norrland, då i väsentlig mån blivit
fullbordade. Det bör på den tiden icke heller möta svårighet
att uppbringa dessa medel. Det har med Riksdagens väl¬
villiga begivande skapats möjlighet i vidsträcktare mån än
hittills att genom de i nordligaste Norrland befintliga gruvor¬
nas rikedomar utan utländsk skuldsättning: tillgodse åtskilliga
ändamål, till vilka sådana lånemedel förut anvisats.
Det har ock här invänts, att hela företaget kunde befaras
draga avsevärda rörelsemedel ur landet genom att det lån till
bolaget, som skulle förmedlas av de enskilda penningeinsti-
tulionerna, skulle hämtas från utlandet. Jag vill då erinra
om, att i alla fall de, som ha hand om denna bana, bolaget
självt, dock vänt sig till inhemska låneförmedlare för detta
lån; skulle det oaktat en del av medlen komma att tagas
från utlandet, kan man dock ej därför säga, att stora medel
dragas ur den allmänna marknaden. Det skapas ju dock
genom denna järnväg nya värden, och det är ju verkligen ett
produktivt företag, som här är fråga om. Det är inhemsk
arbetskraft, som därvid kommer till användning, det är i allt
väsentligt inhemska varor, dessa broanläggningar och vagns-
parker m. m., som behöva anskaffas. Det är knappast mer
än rälerna, som behöva köpas utifrån.
Nu är det naturligtvis betänkligt, detta som åberopats av
den förste ärade talaren, eller att banans tillkomst kommer
att medföra minskade inkomster för statens järnvägar i
Norrland, som ju ändock ge så klen avkastning. Det har
dock av den föregående talaren mycket riktigt påpekats, att
denna minskning dock i viss mån motväges av inkomster,
som genom järnvägen tillföras statsbanan och som ej från-
räknats vid den i propositionen angivna förlusten för stats¬
banan. Denna förlust har Kungl. Maj :t emellertid ej ansett vara
en alldeles avgörande invändning mot det föreslagna statslånet
till ifrågavarande, sedan många år koncessionerade företag. Det
gäller med denna järnvägsanläggning att skaffa kommunikatio¬
ner åt en rik bygd, som har stora utvecklingsmöjligheter. Före¬
taget berör en folkmängd på 215,000 innevånare och en lands¬
ända med en export på 127 miljoner kronor för endast trävaru¬
produkter, låt vara att järnvägen kanske ej får så stort gagn
av just denna export. Taxeringsvärdet å fastigheter inom
det område, genom vilket järnvägen löper, är 140,000,000 kro¬
nor; där är påförd en bevillningssumma av 38 miljoner kronor.
När nu denna trakt genom egna ansträngningar åstadkommit
mer än 38 o/o av det för järnvägen erforderliga kapitalet, synes
Om låne¬
understöd åt
Ostkustbanans
aktiebolag.
(Ports.)
Nr 28. 28
Lördagen den 3 maj.
Om låne¬
understöd åt
Ostkustbanans
aktiebolag.
(Ports.)
det mig, att staten också bör lämna något stöd åt företaget och
särskilt att förväntade minskade inkomster för statsbanan ej
böra utgöra ett ovillkorligt hinder gentemot ett företag, som
ur allmän kommunikationssynpunkt har den betydelse som
det ifrågavarande. Företaget är för våra förhållanden och
såsom ett enskilt företag betraktat mycket stort, det har spänt
ortens krafter till det yttersta; det är ett mycket betydelse¬
fullt led i två läns utveckling och förkovran i allmänhet, som
med ostkustbanans tillkomst skapas. Staten har, synes mig,
all anledning att stödja detta företag, när det kan ske med
en så relativt billig uppoffring, en relativt ofarlig kapital¬
placering, som det här är fråga om. Järnvägens tillkomst skall
bli en mäktig hävstång för nedre Norrlands ytterligare ut¬
veckling, och den kan i framtiden bli en viktig led i statens
eget järnvägsnät.
Jag vågar därför hoppas, att kammaren skall biträda
det av statsutskottet med ganska stor enstämmighet förordade
förslag, som Kungl. Maj :t här framlagt.
Herr Gezelius: Jag ber att få påkalla uppmärksamheten
några Ögonblick med anledning av ett par saker, som yttrats
från statsrådsbänken. Då herr civilministern framhöll banans
betydelse i strategiskt avseende, vill jag gärna ge honom er¬
känsla, för att han lagt även den synpunkten på saken. Men
jag tillåter mig dock erinra, att Kungl. Maj:t här liksom ut¬
skottet har refererat generalstabschefens yttrande i frågan
sålunda, att han funne skäl mot banans tillkomst éj i stra¬
tegiskt avseende föreligga, och att den ej saknade betydelse.
Det är ett utomordentligt fattigt vitsord åt banan i strate¬
giskt avseende. Det synes även för lekmannen klart, att ba¬
nans betydelse i strategiskt avseende inskränker sig till att
under vissa förutsättningar kunna kasta fram trupper vid mo-
biliseringstillfällen fortare på den vägen, därför att flen är
kortare, än om man får lov att taga den relativt längre vägen
via stambanan. Men det finnes ej någon möjlighet att räkna
med afl bevara denna bana som strategisk uppmarschlinje, om
man ej till kostnaden för densamma lägger avsevärda belopp
för dess skyddande genom försvarsanordningar. Från den
synpunkten sett tror jag, att man mer tryggt kan lita till en
kraftig statsbanelinje med eventuellt anordnat dubbelspår på
densamma. Man kan därför från strategisk synpunkt även
ekonomiskt försvara den uppfattning, jag här gjort gällande,
helst en starkare vagnpark, såsom herr civilministern nämnde,
är långt värdefullare än en kortare linje, än ett så relativt far¬
ligt vapen, som denna ostkustbana för oss i en framtid skulle
kunna bliva.
Herr departementschefen sade, om jag ej missförstod ho-
29 Nr 28.
Lördagen den 3 maj.
nom, att varken lian eller jag kunde säga, om det lån, sonij
ifrågasatts skola lämnas från statsverket, vore säkerställt för
återbetalning. Ja, men är det så, då vågar jag hemställa,
huruvida ej bevisningen bör åligga den, som lånar ut pen¬
ningarna eller tillstyrker utlåningen. Det är min sak afl
framhålla, att detta ej är den säkerhet, som man har rätt att
fordra, om det vore fråga om eLt lån. Men här är det tyd¬
ligen fråga om subvention.
Efter departementschefens upplysning, att med förslaget
ej avsetts att göra något för fortsättningen av trafikleden norr
om Härnösand för att tillgodogöra sig denna förkortade väg
till Norrland, är det alldeles klart, att denna järnväg icke
kommer att gagna persontrafiken för någon del av Norrland,
som ligger högre upp än Långsele. Hela denna del, som är
utomordentligt dyrbar i trafikavseende, kommer liksom den
övriga delen av den norrländska persontrafiken att vara hän¬
visad till norrländska stambanan; såväl jämtlandslinjen som
linjen nedanför Ange kommer att lida, huru man än ordnar för
framtiden, för såvitt man fäster avseende vid vad det kostar
att underhålla trafiken. Om man anser sig kunna garantera,
att det skall hållas lika många och lika goda tåg som
nu — även om ostkustbanan från den norrländska stats¬
banan tar en trafikinkomst, som man, av skäl jag anfört,
för en icke avlägsen framtid, då man hoppas, alt den
ekonomiska utvecklingen gått framåt, bör skatta till en
miljon kronor årligen — kan man dock ej göra ens det,
än mindre utveckla trafiken, utan att staten får vidkännas
ytterligare kostnader. Vad betyder det för staten att lämna
tre miljoner för en gång, även om dessa penningar förloras,
mot att år från år denna för staten så ytterst dyrbara järn-
vägspolitik, som ej skall gagna ens Norrland, kommer att vålla
en minskning1 i påräknade, redan förut dåliga inkomster av
en miljon kronor om året! Det är ju en ränta. Kapitalisera
den, herr minister, så ser Ni, huruvida jag har något fog
för min erinran! Skall denna politik i fortsättningen konse¬
kvent följas, skall Riksdagen helt frånse värjo skymt av den
synpunkten, att staten måste tänka på de många hundra mil¬
joners räntabilitet, skall man bortse från detta, redan om det
gäller, ej att skaffa nya järnvägsförbindelser till vanlottade,
ekonomiskt svaga, men med rika utvecklingsmöjligheter ut¬
rustade trakter av vårt land, utan för att underhjälpa och
förkorta trafiken, för att få en bekvämare linje och i största
möjliga män avknappa tiden för resorna för det ekonomiskt
bäst situerade Norrland — vart bär det hän? Det bär därhän,
att vi måste frånsåga oss allt ansvar för att det beslut, som
nu Riksdagen går att fatta, får vara prejudicerande. Vi begå
ett brott mot den princip, som vi erkänna nödvändigi att följa,
men vi tillåta icke att detta en gång åberopas. Vi fritaga
Om låne¬
understöd åt
Ostkustbanans
aktiebolag.
(Forts.)
Nr 28. 30
Om låne¬
understöd åt
Ostkustbanans
aktiebolag.
(Forts.)
Lördagen den 3 maj.
oss dock icke därmed från skyldigheten att följa den linje,
som vi nu första gången beträda.
Det är stora svårigheter att lösa statens uppgift, då det gäller
att lämna en handräckning i vårt vidsträckta land åt kom¬
munikationsbehov. Men går man absolut från alla principers
väg, då vet jag ej, huru fortsättningen kommer att te sig. Att
det blir dyrt förstår jag, att det blir orättvist känner jag.
Under sådana förhållanden synes det mig vara skäl, att Riks¬
dagen betänker sig än en gång, innan den vägen beträdes.
Det säges, att byggandet ej behöver börjas ännu, och
därför ligger ej någon fara i dröjsmål. Även i betraktande
härav finner jag anledning att yrka avslag å utskottets hem¬
ställan.
Herr Kvarnzelius: Jag önskar, att jag skulle kunna
tala med samma entusiasm för det föreliggande förslaget som
den siste talaren yttrade sig emot detsamma. Om hans entu¬
siasm uteslutande dikteras av omtanke för den statsfinansiella
synpunkten, är det vackert och glädjande. Men det förefaller
mig, som om även bakom hans yttrande funnes ett lokalt
intresse. Det är så med järn vägsfrågor i allmänhet, att då
kommer den lokala synpunkten till sin rätt. Detta är helt
naturligt. Då jag begärt ordet, har jag gjort det i främsta
rummet som representant för ett av de län, som har det största
intresse av att denna bana kommer till stånd, nämligen Väster-
norrlands län. Bara den omständigheten, att järnvägsresan
mellan den största staden i Västernorrlands län, Sundsvall,
och residensstaden, Iiernösand, vilka städer icke ligga längre
från varandra än Stockholm från Uppsala, är lika lång som
från Stockholm till Herrljunga, är tillräcklig för att belysa,
vilka avstånd vi där ha att räkna med, och vilket behov som
där föreligger av bättre kommunikationer. Det är också detta
som gjort, att landstingen och länens olika kommuner visat så
stort intresse för denna banas tillkomst. Befolkningen i dessa
båda av banan berörda län hava givetvis stora förhoppningar
fästade vid, att denna bana kommer till stånd. Det är störa
anspråk som ställas på staten, då man begär, att staten skall
avvika från de grunder, som hittills tillämpats vid beviljande
av statslån för järnvägsbyggnader, men tar man i betrak¬
tande den offervillighet, som kommuner och landsting med
flera visat, tror jag icke, att det kan sägas vara orimliga*
anspråk, som i detta fall ställas på staten.
Vi äro glada och tacksamma över, att Kungl. Maj :t
med sådan välvilja upptagit ostkustbanebolagets framställ¬
ning och att statsutskottet nästan enhälligt tillstyrk Kungl.
Maj ds proposition. Vi ha icke väntat, att ett så starkt mot¬
stånd, som debatten bär givit vid handen, skulle förefinnas.
31 Nr 28.
Lördagen den 3 maj.
Jag tror, att den, som noggrant genomläst den kungl. propo¬
sitionen och statsutskottets utlåtande, även om han måhända
förut varit tveksam, likväl säkert skulle komma att rösta för
det av utskottet förordade förslaget. Det är icke här fråga
om — som en talare försökt göra det till — ett speciellt stock-
holmsintresse eller ett intresse, som närmast berör Uppsala—
Margretehills järnvägsaktiebolag, utan det är de städers och
i lika om icke i ännu högre grad de landskommuners intresse,
vilka denna bana kommer att beröra.
Jag ber få fästa uppmärksamheten på, att denna järnväg
kommer att gå genom de mest betydande sågverksdistriktan
i landet, därifrån det mesta av vår trävaruexport på utlandet
äger rum. Det är icke utan betydelse, att dessa av industri¬
arbetare rikt befolkade trakter kunna få bättre kommunikations¬
möjligheter med kringliggande landskommuner. Det är ett
utomordentligt stort behov för sågverksindustriens arbetare,
att få livsförnödenheter, särskilt jordbruksprodukter, till bil¬
ligaste möjliga pris. Den vara, som de producera, bestämmes
icke utav konjunkturerna inom landet, utan beror av priserna
på världsmarknaden; det går icke för dessa arbetare att med
samma framgång som deras kamrater inom andra yrken pressa
upp ai-betslönerna, utan detta regleras av läget på världsmark¬
naden. Därför är det av utomordentligt stor betydelse för
denna befolkning att kunna få livsförnödenheter till möjligast
billiga pris, och därför är det nödvändigt, att de ha kommu¬
nikationsleder, som sälta dem i förbindelse med så vid¬
sträckta områden av landsbygden som möjligt. Och denna
järnväg kommer i det fallet att få en mycket stor betydelse.
Därför är det också sågverksindustriarbetarne där uppe,
som i främsta rummet inom kommunerna arbetat för, att
kommunerna skulle teckna största möjliga belopp för att det
nödiga aktiekapitalet måtte kunna erhållas. Man kan säga,
att dessa kommuner som beröras av banan mobiliserat sina
ekonomiska resurser till det yttersta. Det är icke tänkbart,
att de kunna åstadkomma något utöver vad som gjorts. Jag
fäster uppmärksamheten på, att Västernorrlands läns lands"
ting har tecknat 700,000 kronor, Gävleborgs läns landsting
300,000 kronor, de städer som beröras av banan tillhopa 1,750,000
kronor och en del landskommuner över 100,000 kronor var¬
dera. Dessa teckningar ha gjorts och de tecknade beloppen
inbetalts för flera år sedan. Vederbörande aktietecknare hava
funnit sig i, att detta kapital legat för dem räntelöst utan att
banan kommit till stånd i förhoppning och förväntan att
företaget likväl slutligen skall realiseras. Om nu Riksdagen
icke vid detta tillfälle räcker den hjälpande hand, som länen
och kommunerna måste få, för att järnvägsföretaget skall kunna
realiseras, uppskjutes företaget på en oviss framtid. Ett be-
Ont låne¬
understöd åt
Ostkustbanans
aktiebolag
(Forts.)
Nr 28. 32
Om låne¬
understöd åt
Ostkustbanans
aktiebolag.
(Ports.)
Lördagen den 3 maj.
svikenhetens missmod griper befolkningen, och måhända äro
många av kommunerna icke henägna för att längre låta det
fortgå som hittills utan yrka på bolagets upplösning. De oer¬
hörda ansträngningar, som de behjärtade personer, vilka stått
i ispetsen för företaget, utvecklat för att få aktieteckning i
så stor utsträckning som möjligt, äro förspillda och Lill ingen
nytta. Det. kommer då säkert att dröja många år, innan
återigen kan presteras ett aktiekapital på 10 miljoner kronor,
vilket tecknats av kommuner och landsting, utan förhoppning
om någon stor utdelning, blott för att få bättre kommuni¬
kationer.
.lag ber att få rikta en vördsam hemställan till denna
kammare alt nu giva det ytterligare tillskott, som erfordras
från Riksdagens sida för att denna befolknings förhoppningar
på ostkustbanans tillkomst må bliva realiserade. Jag yrkar
bifall till utskottets hemställan.
Herr Berglund, Fredrik: Den uppfattningen har
gjorts gällande, att även statens järnvägar äro en affär, som
bör giva skälig vinst. Det kan då vara skäl, när vi äro
inne på denna fråga, som kommer att förorsaka staten så
oerhörda utgifter, att göra oss underrättade om huru härmed
förhåller sig. Jag går då till 1911 års statistik. Därav fram¬
går att kapitalvärdet av statens järnvägar vid 1911 års slut
uppgick till 587,212,199 kronor. Tages endast byggnadskostnad,
rullande materiel och inventarier i betraktande, så uppgår
värdet av statens järnvägar vid 1911 års slut till 536,438,285
kronor 30 öre. Frågar jag nu, huru stor avkastning staten har,
så ser jag här alt driftöverskottet år 1911 var i runt tal 18,000,000
kronor, men av detta driftöverskott gick en del till byggnader
och anläggningar, rullande materiel och inventarier. Det som
inlevererades till statskontoret uppgick till endast 13,000,000
kronor. Om blott i/2 miljard beräknas nedlagd i statens banor,
så skulle 4 °/o ränta därpå utgöra 20,000,000 kronor.
En ärad talare framhöll för icke länge sedan, att det var
nödvändigt att begränsa vår upplåning. Han framhöll, att
våra lån i utlandet belöpa sig på I1/2 miljard kronor, 4 o/0
ränta därpå är 60 miljoner kronor. Enbart för statens räkning
har under de senaste åren upplånats 600 miljoner kronor. Jag
undrar om man icke med dessa ekonomiska förhållanden
som bakgrund blir betänksam, när det gäller att lämna detta lån.
Jag skall icke ingå på frågan om nyttan och behovet av
denna järnväg för de orter den berör, ty det är oomtvistat.
Saken ställer sig helt annorlunda för mig. Skall jag för att till¬
godose enskilda intressen bortse från statens intresse i detta
fall? När man uppmärksamt genomläser de kalkyler, varpå
utskottets uttalande är grundat, får man se märkvärdiga saker.
33 Nr 28.
Lördagen den 3 maj.
Under många år ha vissa delar av norra stambanan icke givit
någon som helst avkastning, beräknad i «/0 av byggnadskost-
naden; andra delar därav såsom linjen från Bräcke Lill Boden
ge ett minus av 1,86 %. Byggnadskostnaden för ostkustbanan
beräknas till 26 miljoner kronor. Av detta kapital skola en¬
skilda banker tillsätta 13 miljoner, man begär nu 3 miljoner
av staten, enskilda och kommuner hava tecknat 10 miljoner
kronor. Jag skall icke yttra mig om byggnadskostnaderna. I
detta fall torde man få lita på (de myndigheter, som yttrat sig,
ehuru de varit obestämda i sina uttalanden, om det skall stoppa
med dessa 26 miljoner kronor eller icke. Väg- och vattenbygg¬
nadsstyrelsen säger, att den har förhoppning om att icke några
extra tillägg skola erfordras. Häri instämmer järnvägsstyrel¬
sen, men när man kommer till frågan om inkomsterna, så skilja
sig dessa myndigheter. År 1909 ansåg järnvägsstyrelsen, att
68 o/o behövdes för driften. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
säger år 1913, att denna driftkostnad bör sättas till minst 70 å
75 o/o. Man förstår huru oerhört detta inverkar på nettoavkast¬
ningen. Med järnvägsstyrelsens beräkning av driftkostnaderna
skulle företaget giva en nettoinkomst av 1,013,000 kronor. Jag
undrar, om detta är riktigt, ty väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
säger, alt man borde kunna antaga, att under de första årtion¬
dena nettoinkomsten blott skall kunna uppgå till 800.000 kronor.
Detta skulle ge 5 % ränta på lånesumman, 16 miljoner kronor.
Enligt järnvägsstyrelsens kalkyl skulle nettoinkomsten uppgå
till 6,3 o/o å lånesumman. Man vill därmed visa, att staten är
garderad för sitt lån och skulle erhålla ränta på dessa 3 miljoner
kronor. Jag betvivlar icke den saken. Men herr Gezelius har
redan påvisat den oerhörda förlust för staten, som skulle upp¬
stå, även om staten icke förlorar någon ränta, uti den till
825,000 kronor årligen uppgående minskade inkomst av stats¬
banan. Man blir då ytterst betänksam, och då jag i detta
fall måste se på statens intressen, så yrkar jag bifall till
reservationen.
Greve H amilton, Hugo: Då jag tar till orda i denna
fråga, glömmer jag icke, att mina ord icke kunna väga så
tungt. Det kan nämligen icke bestridas, att jag är i ganska
hög grad part i saken. Av de snart fjorton år, som arbetet
för att åstadkomma ostkustbanan pågått, har jag under 13 år
deltagit i detta arbete. Vi ha därunder haft många och stora
svårigheter att bekämpa, och det är ju icke underligt, när man
skall genomdriva ett så stort företag. Men bland de största
och, om jag så får uttrycka mig, förargligaste svårigheterna
har varit det intensiva och målmedvetna motarbetande som
mött oss från visst håll, där några intelligenta och kraftiga män
sökt få till stånd en bana i annan riktning än den vi planerat.
Första kammarens protokoll 1913. Nr 28. 3
Om låne¬
understöd åt
Ostkustbanans
aktiebolag.
(Forts.)
Nr 28. 34
Om låne¬
understöd åt
Ostkustbanans
aktiebolag.
(Ports.)
Lördagen den 3 maj.
Det var denna strävan, som fick sitt uttryck i den förste ärade
talarens anförande. Visserligen lät han denna gång bara
i förbigående framskymta denna tanke på diagonallinjen, där
banan skulle gå, men jag har i friskt minne det anförande,
som han höll år 1909, i vilket han — då var det ännu icke
tal om kostnadsberäkningarna — talade om, huruledes inbyg-
garne vid Bottenhavets kuster behöva icke förbättrade och
snabbare förbindelser mellan de norrländska orterna sins emel¬
lan och mellan dessa och Stockholm, utan bättre förbindelser
västerut över Falun till Västerhavet. Och det har man under
13 års tid oavbrutet sagt och predikat i Falun. Men det är
för besynnerligt, att invånarne i Gävleborgs och Västemorr-
lands län icke tro vad man säger i Falun. De inbilla sig,
att de kunna bättre än Faluborna bedöma sitt eget kommunika-
iionsintresse. Och jag hemställer, om icke även denna kammare
håller före, att invånarne i Gävleborgs och Västernorrlands
län bäst själva bedöma vilka kommunikationer de behöva.
Och vad de ansett sig behöva synes av de kolossala ansträng¬
ningar de gjort för att få fram banan. Han kände nog litet
grand svagheten i sin position och förklarade därför, att för
honom varit och vore den frågan om en annan förbindelse
fullkomligt likgiltig. Jag, som minnes ostkustbanans historia
sedan 13 år tillbaka och vad som förekommit vid en diskus¬
sion å stadsfullmäktige i Falun för icke länge sedan, har
svårt att förklara denna plötsligt påkomna likgiltighet. Jag
tror att det intresset fortfarande är ganska stort.
Med hänsyn till den ställning, jag har till frågan, dristar
jag mig icke att göra något annat än att med några få ord för
kammaren framhålla, varför vi trots de många betänkligheter,
som kunna anföras mot vad som begärts, likväl vågat hoppas,
att Riksdagen liksom Kungl. Maj:t hjälper oss. Jag behöver
icke tala om banans stora betydelse för den landsända, som
den genomlöper. Men vi förstå väl, att man skall hysa be¬
tänkligheter mot att understödja banan på ett sätt, som inne¬
bär eu avvikelse från de principer, som Riksdagen och Kungl.
Maj:t hittills följt med avseende på låneunderstöd åt järn¬
vägsföretag. Vi förstå mycket val, att dessa betänkligheter
skola göra sig särskilt starkt gällande i en tid, då statens,
skuldsättning väckt betänkligheter. Men vi ha verkligen före¬
ställt oss, att man här skulle finna förmildrande omständig¬
heter. För det första är, om man tar hänsyn till banans
längd och kostnaden, vad man begär icke tillnärmelsevis vad
man annars, om banan vore uppdelad i småbitar, kunnat be¬
gära i låneunderstöd. För det andra ha vi icke begärt att
få dessa medel genast. Vi ha sagt, att det kan dröja många
år framåt innan vi behöva dem. Och det kan ej heller bestri¬
das, att utom dessa 3 miljoner, som det nu är fråga om,
35 Nr 28.
Lördagen den 3 maj.
skola 23 miljoner genom vårt arbete komma den svenska
industrien och de svenska arbetarne tillgodo. Ty såsom herr
statsrådet sade, är det ytterst litet av dessa penningar, som
går till utlandet, eftersom penningarna placeras i ett inhemskt
företag, som man måste beteckna som bärande.
Vi ha trott att dessa betänkligheter icke skulle vara oöver-
vinnliga, om vi också förstått, att de skulle framkomma.
Men däremot vill jag bekänna, att jag för min del icke tänkt,
att man skulle lägga så stor vikt vid den betänkligheten,
som för den förste och den siste talaren var den mest be¬
tydande, nämligen banans inflytande på statsbanans inkomster.
Vi ha nämligen föreställt oss, att den frågan egentligen blivit
avgjord i och med att banan fått koncession. Nu ha herrar
Gezelius och Berglund sagt: nej, det var bara avgjort från
Kungl. Maj ds sida, här är tillfälle för Riksdagen att visa, att
Kung!. Majd icke får giva koncession på banor, som kunna
konkurrera med statens banor. Men så har icke Sveriges
regering hittills resonerat, utan regeringen har med Riksdagens
tysta gillande förfarit på helt annat sätt och ansett, att det
som skall tagas i betraktande är icke om statens järnvägars
inkomster minskas, utan om banan har betydelse för landets
utveckling. Från den synpunkten ha vi sett saken och vi
ha icke trott att därmed skett en avvikelse från de principer,
som alltid tillämpats i den svenska järn vägspolitiken.
Jag tillåter mig bara ytterligare framhålla, att vi ha ännu
ett skäl, på grund varav vi vågat hoppas, att denna kammare
skall bifalla Kungl. Maj ds förslag. Det är ju här fråga om
ett järnvägsföretag av eminent betydelse. Då är det helt na¬
turligt, att staten skall taga i betraktande den eventualiteten,
att staten en gång vill övertaga banan. Då är staten i sin
goda rätt att såga: Skall banan koncessioneras, skall den byg¬
gas på sådant sätt, att staten kan övertaga den utan alltför
stora kostnader. Man har därför också pålagt oss strängare
bestämmelser än i allmänhet brukar ske just med hänsyn
till att denna bana betraktas som en blivande statsbana och
en sådan av prima beskaffenhet. Men därigenom ha kost¬
naderna ganska väsentligt ökats, och det så mycket, att det
belopp vi begära få låna av staten motsvarar i väsentlig del
just denna ökade kostnad. Vi resonera med andra ord som
så, att vår svårighet att få fram banan just i väsentlig män
beror därpå, att staten i sitt intresse pålagt oss så stränga
bestämmelser. Skulle vi icke då kunna hoppas, att staten
skulle vilja hjälpa oss litet för att förverkliga banan? Det
är väl ett skäl, som man kan tänka på.
Jag skall icke inlåta mig på att bemöta alla de siffror,
som här framförts. Det är lätt att röra sig med sådana
siffror och svårt att kritisera dem. Jag har anfört vad jag
Om låne¬
understöd åt
Ostkustbanans
aktiebolag.
(Forts.)
Nr 28. 36
Lördagen den 3 maj.
Om låne¬
understöd åt
Ostkustbanans
aktiebolag.
(Ports.)
sagt för att framhålla de synpunkter, som drivit oss att slut¬
ligen, när det icke lyckats på annat sätt, vända oss till Kungl.
Maj:t och Riksdagen. Det har under de sista dagarne på
grund av statsutskottets utlåtande rått mycket stor glädje och
tacksamhet i de bygder, som beröras av ostkustbanan. Det
vore sorgligt, om denna glädje och tacksamhet skulle förbytas
i misstämning i medvetandet om att därmed detta fjorton
års arbete vore totalt omintetgjort.
Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sam¬
manträdets fortsättande till kl. 7 på aftonen.
Herr Holmquist: Den siste ärade talaren nämnde, då
han började sitt anförande, att han var i viss tvekan om han
borde uppträda i frågan, därför att han ansåg sig vara lik¬
som part i saken. .Tåg måste bekänna, att samma tvekan, som
han hade, besjälar i viss mån mig. Jag är på visst sätt hans
motpart. Som var och en, som något följt med den senare
tidens järnvägspolitik, känner, har det för oss dalamän —
jag tror för övrigt, att det intresset gått långt utöver Dalarnes
gränser — varit en fråga på dagordningen att få byggd eu
linje Falun-Kilafors med fortsättning norrut. Då kom frågan
om koncession på ostkustbanan emellan, och Kungl. Maj :t
vägde på Salomos sätt. Det skedde då så, att ostkustbanan
fick sin koncession, och vi fingo ett avslag. Det är givet, att
därmed kunde frågan och intresset för Dalarnes del icke
vara slut, det stod" i viss mån kvar, och man väntade år
efter år att den koncession, som beviljats, även skulle för¬
anleda till ostkustbanans byggande. 'Men så skedde icke, utan
hela denna fråga har stått svävande.
Jag ber att få säga den siste ärade talaren, att om Sveriges
riksdag i dag skänker sitt bifall till den Kungl. propositionen,
så blir det även i Dalarne och även i Falun en viss glädje,
ty vi veta åtminstone faktiskt vad vi hava att räkna med. Vi
hava under många år som gått aldrig säkert kunnat inrikta
vår järnvägspolitik, därför att vi haft denna koncessionsfråga,
som vi aldrig vetat, om den skulle leda till banbyggnad eller
om den skulle gå all världens väg.
Den siste ärade talaren yttrade, att dessa orter, om vilka
här är fråga, böra dock bäst kunna bedöma vad de behöva.
Ja, det är väl alldeles självfallet, men det är väl icke ur
orternas synpunkt denna fråga skall ses, utan det är väl ur
landets synpunkt. Det är ingen människa, som bestrider, att
icke dessa orter, som fått koncession på en banbyggnad, även
böra få bygga banan; det är bara fråga om statens alldeles
exceptionella understöd i den föreliggande formen.
37 Nr 28.
Lördagen den 3 maj.
Jag ber att få såga, att den banfråga, för vilken jag jämte
andra stod i spetsen och som tillsvidare skrinlagts på grund
av den koncession av ostkustbanan, som fortfarande lever
— vid den banbyggnaden ifrågasattes aldrig ett ögonblick att
få några särskilda exceptionella ekonomiska fördelar, som nu
av ostkustbanans styrelse ifrågasättas. Hade Kungl. Maj ds
dom den gången fallit i annan riktning, då vår fråga av¬
gjordes, då vågar jag bestämt påstå, att i närvarande stund
hade den banan varit byggd utan något sådant exceptionellt bi¬
drag av svenska staten. Därom är emellertid icke vidare
att här tala. Men jag vågar säga, att jag har mycket noga
genomläst både den kungl. framställningen och utskottets ut¬
låtande, och jag kan icke finna annat än att, då man för
att få detta ostkustbanebeslut till stånd minskar statens järn¬
vägars inkomster med bortåt 900,000 kronor om året och dess¬
utom ställer den svenska staten i det läget, att den efter
min uppfattning blir ett slags garant för övriga, som i detta
bolag tillskjutit pengar — då begär man av svenska staLen
efter min åskådning mera än man har rätt att begära.
Det talas åtminstone under de senaste åren en gång om
året under debatten vid remissen av statsverkspropositionen
från vederbörligt håll om vår utländska skuldsättning och den
fara svenska statens kredit kan löpa. Jag vill icke ett ögon¬
blick ifrågasätta, att denna kredit skall vara beroende på
det möjliga ekonomiska stöd, som staten kommer att lämna
det här ifrågavarande järnvägsföretaget. Men jag tror att emot
de ekonomiska skräckmålningar, som man sålunda framma¬
nar, har man hittills alltid kunnat ställa att det är i produktiva
företag inom landet, som de upplånade medlen äro nedlagda.
Jag har för min del ett visst tvivel om att, därest dessa tre
miljoner kronor tagas av upplånat kapital, som väl är all
anledning antaga, dessa tre miljoner verkligen kunna ur den
synpunkten fullt försvaras. För min del, herr talman, har
jag nämnt detta endast för att icke rubriceras bland de »in¬
telligenta män i Falun», som i denna fråga hade sina sär¬
skilda funderingar. Jag har sett frågan icke ur Falusyn-
punkt, icke ur Dalasynpunkt, utan ur Sveriges synpunkt.
Jag har intet yrkande.
Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr tal¬
mannen yttrade, att beträffande förevarande utlåtande yrkats,
dels att vad utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock att
kammaren skulle avslå utskottets hemställan och Kungl. Maj ds
proposition i ämnet.
Om låne¬
understöd åt
Ostkustbanans
aktiebolag.
(Forts.)
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jämlikt
Nr 28. 38
Lördagen den 3 maj.
Samman¬
jämknings-
förslag röran¬
de lag om
expropriation.
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition av följande lydelse:
Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt ut¬
låtande nr 97, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, avslås utskottets hemställan och Kungl. Maj :ts
proposition i ämnet.
Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 101;
Nej - 23.
Föredrogs ånyo lagutskottets den 30 nästlidne april och
den 2 innevarande maj bordlagda memorial nr 29, med för¬
anledande av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om lag¬
utskottets utlåtande nr 22 i anledning av dels Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om expropriation, lag om ändrad
lydelse av 16, 24, 36 och 45 §§ i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom, lag om ändrad lydelse
av 71 § i lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan avled¬
ning av vatten, lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen deri
27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar samt lag om ändring i vissa delar av 'lagen den
31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning, dels
ock i anledning därav väckta motioner.
I utlåtande nr 22 i anledning av dels Kungl. Maj :ts pro¬
position med förslag till lag om expropriation, lag om ändrad
lydelse av 16, 24, 36 och 45 §§ i förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom, lag om ändrad ly¬
delse av 71 § i lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan
avledning av vatten, lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen
den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elek¬
triska anläggningar, samt lag om ändring i vissa delar av
lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindel-
39 Nr 28.
Lördagen den 3 maj.
ning, dels ock i anledning därav väckta motioner, hade lag- Samman-
utskottet, såvitt nu är i fråga, hemställt, att Riksdagen måtte J^gTöZn-
antaga förslag till lag om expropriation av den lydelse utskott de fag om
tets nämnda utlåtande innehölle, samt att övriga fyra genom expropriation.
propositionen framlagda, här ovan sist omförmälda lagförslag (Ports.)
måtte av Riksdagen godkännas.
Enligt utskottet tillhandakomna prokollsutdrag, hade båda
kamrarna godkänt sistberörda fyra lagförslag, ävensom, för¬
utom rubrikerna, 1 § 5 och 6 samt 8—10 punkterna, 2 25,
27—60, 62—67, 69—91, 93—97, 99 och 100 §§ i förslaget till
lag om expropriation enligt deras av utskottet föreslagna
lydelse.
Däremot hade kamrarna med avseende å sistnämnda lag¬
förslag i vissa angivna hänseenden stannat i olika beslut.
Med anledning av vad sålunda förekommit hade utskot¬
tet till behandling förehaft frågan om sammanjämkning av
den skiljaktighet, som förefanns mellan kamrarnas beslut; och
hade utskottet i sådant avseende i nu föredragna memorial
på åberopade grunder hemställt, att kamrarna, Första kam¬
maren med fattande av beslut i fråga om åtskilliga av
kammaren till utskottet i deras helhet eller i vissa delar
återremitterade paragrafer och båda kamrarna med frånträ¬
dande i ovan angivna fall av förut fattade beslut, beträffande
nu ifrågavarande förslag till lag om expropriation, måtte an¬
taga den lydelse av 1, 26, 61, 68, 92 och 98 §§ samt av
övergångsbestämmelsen, som i förevarande memorial angivits.
Reservation hade anförts av, utom annan, herrar af Eken¬
stam, Trana och Gezelius, greve Lagerbjelke, samt herrar Dahl,
Petersson i Lidingö villastad och Pettersson i Bjälbo, utan att
dessa likväl däri framlagt sin åsikt.
Herr statsrådet Sandström: Den omständigheten, att
högerns samtliga representanter i utskottet reserverat sig mot
utskottets sammanjämkningsförslag, utgör ett ganska tillför¬
litligt varsel om att förslaget till expropriationslag kommer
att i denna kammare drabbas av samma öde, som för några
dagar sedan träffade förslaget att avhjälpa de svåraste bristerna
i åkarpslagen. Det kan ju icke heller nekas, att det ligger
ett visst system och konsekvens i detta. Det är ju ganska
följdriktigt, att de, som finna det nyttigt för landet och dess
industri, att häktningsrätten användes mot svenska arbetare
vid arbetsinställelser i annat syfte och i större omfattning,
än som eljes är i lagen avsett och som kommer i fråga mot
övriga medborgare, också hava svårt att inse det betänkliga
däri, att den icke jordbesittande befolkningens föreningsväsen,
bildningssträvanden och överläggningar i politiska och sociala
Nr 28. 40
Lördagen den 3 maj.
Samman- frågor skola kunna på många orter i riket hämmas genom
förshg röran- c^c rådande jordäganderättsförhållandena eller åtminstone kola¬
re lag om trolleras av de bolag eller enskilda personer, som äga jorden.
expropriation. Men innan kammaren fattar sitt beslut, bör ett och annat
(Forts.) framhållas. Icke för att söka påverka kammarmajoritetens
uppfattning — jag har under den föregående behandlingen
av så väl detta lagförslag som åkarpslagen fått alltför djup
respekt för högerns partidisciplin under dess nuvarande led¬
ning för att göra mig några förhoppningar i den vägen —
men för att det icke skall kunna sägas, att de invändningar,
som framställts mot förslaget, lämnats obemötta, och för att
frågans innebörd och konsekvenser må ligga fullt klara.
Det huvudsakliga motståndet mot förslaget hänför sig
tydligen, nu som förut, till den expropriationsrätt, som i mom.
7 är föreslagen för samlingslokaler. Och dock kunde man tycka,
att detta 7:de mom. med det ändrade innehåll, det erhållit
i utskottets sammanjämkningsförslag, nu borde vara vida
mera acceptabelt från högerns synpunkt än förut. Expropria¬
tionsrätten för kooperativa ändamål har helt och hållet utgått
och expropriationsrätten för samlingslokaler har uttryckligen
begränsats till sådana orter, där jorden är i en eller några
få ägares hand, och i följd därav särskild svårighet möter
att i godo förvärva erforderlig tomtplats. Man skulle kunna
tycka, att efter denna starka reducering av den ifrågasatta
expropriationsrätten även från högersynpunkt föga eller intet
vore att invända. Men icke desto mindre synes motviljan
mot denna expropriationsrätt vara så stark, att man är beredd
att härför offra hela lagen.
De uttalanden, som vid frågans föregående behandling i
kammaren gjordes från högerhåll, voro emellertid sådana, att
man kunde haft anledning att vänta en annan hållning. Så
sade sig greve Lagerbjelke gärna medgiva, att föreningsverk¬
samheten gjort gott, och att det beträffande frågan om rätt
att förvärva mark för samlingslokaler nog funnes större an¬
ledning än i fråga om den kooperativa verksamhetens ex-
propriationskrav att tillmötesgå Kungl. Maj ds förslag. Att han
ändå motsatte sig detta, berodde huvudsakligen på två skäl:
det ena, att ett så variabelt intresse som föreningsintresset
icke vore tillräckligt konstant för att vara bärare av en expro¬
priationsrätt, och det andra, att ju mer föreningsintresset
växer, dess mer kommer det att vinna ökad förståelse och
ökat tillmötesgående. Om expropriationsrätt nu medgåves,
skulle den därför komma att få betydelse blott för relativt få
fall.
Den första invändningen synes mig vila på eu förblandning
av speciella föreningsintressen och det allmänna behovet av
samlingslokaler för föreningsväsendet och folkets bildnings-
41 Nr 28.
Lördagen den 3 maj.
strävanden. Att detta senare behov är av övergående natur
skulle förutsätta, att folket skulle efter hand upphöra att
intressera sig för allmänna frågor, att nykterhetsarbetet, del
religiösa livet och föreläsningsverksamheten skulle gå tillhaka
och icke framåt, men det lärer väl ingen kunna påstå. Och
vad det andra skälet angår, så är det vederlagt så väl av
Norrlandskommitténs utredning som av alla de upplysningar,
som lämnats från sådana platser, där jorden är i en enda
eller några få ägares hand. Det ligger ju också i sakens
natur, att då jordägaren på dylika platser i regel har mot¬
satta politiska och ekonomiska intressen mot den jordlösa
befolkningen, han ej är särdeles böjd att hjälpa den med att
skaffa lokaler. Men för övrigt — även om det vore så, att
den ifrågasatta expropriationsrätten till samlingslokaler i följd
av jordägarnes allmänna tillmötesgående skulle få föga tillämp¬
ning och således äga mindre praktisk betydelse — så lärer
det val vara desto mindre skäl att låta hela lagen falla på
en fråga, som uttryckligen förklaras vara av mindre vikt.
Herr Dahl förde samma resonemang. Han förklarade sig
icke kunna med gott samvete bestrida, att de kulturella och
sociala ändamål, som för sitt tillgodoseende krävde samlings¬
lokaler, kunna under vissa förutsättningar sammanfalla med
de statsändamål, som borde berättiga till expropriation. Men
han hade icke funnit det tillräckligt utrett, att föreningarnas
verksamhet hindrades genom omöjlighet eller svårighet att
åtkomma lokaler. Vore så fallet, medgav han att expropria¬
tionsrätt vore på sin plats. Alltså: han fann Kungl. Maj ds
förslag i denna del principiellt riktigt, men icke av behovet
nödvändigt påkallat. Men vad är det för mening i att låta
hela lagen falla blott därför, att man anser en däld med¬
given expropriationsrätt visserligen mindre nödig, men dock
befogad i den män hinder möter för behovets tillgodoseende
genom avtal?
Hem Trygger talade i samma anda. Han förklarade sig
hava mindre alt anmärka mot expropriation för religiösa ända¬
mål eller dylikt, ja, han medgav till och med att expropriation
borde få ske, om det visade sig omöjligt att få en lokal, där
man kan överlägga om riksdagsmannaval eller kommunala
val eller dylikt. Men han uttalade den underliga mening, att
ett dylikt expropriationsbehov kunde tillgodoses av kommu¬
nen. Förutsatt att en dylik expropriation faller inom kom¬
munens befogenhet — vilket torde vara ganska tvivelaktigt
— så vad har man för garanti för eller ens sannolikhet för
att kommunalstämmans majoritet skall finnas villig att med¬
verka till anskaffande av lokal för politiskt oliktänkandes
överläggningar? Om Första kammarens upplysta majoritet står
ovillig och oförstående gent emot dylika lokalbehov, hur skall
Samman-
jämknings-
förslag röran¬
de lag om
expropriation.
(Ports.)
Nr 28. 42
Lördagen den 3 maj.
Samman-
jämknings-
förslag röran¬
de lag om
expropriation.
(Forts.)
man kunna vänta mera tillmötesgående från kommunalstäm¬
mans majoritet?
Herr Trygger invände vidare, att i en samlingslokal, var¬
till mark erhållits genom expropriation, skulle kunna före¬
komma överläggningar och föredrag, som vore rent av skad¬
liga. Ja, naturligtvis kan så komma att ske i en dylik lokal,
liksom i varje annan samlingslokal. Men icke är väl detta
något skäl till att låta befolkningen på vissa orter allt fort¬
farande vara faktiskt förhindrad att sammankomma till över¬
läggning. Alla samlingslokaler kunna missbrukas, men de äro
icke mindre oumbärliga för det.
Väger man de nu anförda skälen, så kan man icke undgå
att finna, att de med hänsyn till sin betydelse stå i ett påfal¬
lande missförhållande till yrkandet, att lagen i sin helhet
bör förkastas, hellre än att man godkänner den nu föreslagna
expropriationsrätten. Detta yrkande är i själva verket logiskt
oförklarligt, om man icke får antaga, att andra och viktigare
skäl finnas än de som verkligen anförts.
Det låter sig ej heller gärna tänkas, att motståndet beror
på hänsyn till den olägenhet för jordägaren, som kan vara
förenad med denna expropriationsrätt. Ty denna olägenhet
är mycket ringa. Det gäller att mot full ersättning avstå en
jordbit om mindre än ett tunnland, och detta av en jordareal,
som i regel belöper sig till tusentals tunnland. Och det ålig¬
ger enligt 5 § Ivungl. Maj :t att tillse, att expropriationsrätten
vållar jordägaren minsta möjliga olägenhet med hänsyn till
områdets belägenhet. Jordägaren kommer alltid att höras —
anvisar han ett annat område såsom för sig lämpligare och
finnes detta icke vara alltför otjänligt för expropriationsända-
målet, så kommer ansökningen att avslås. I själva verket
komma också expropriationer av denna art säkerligen att
bliva ganska sällsynta. I regel kommer det att gå så till,
att jordägaren med dem, som behöva plats för samlingslokal,
kommer överens om en plats, som passar dem båda.
Men vad kan då orsaken vara? Jag vill och kan icke
tänka mig, att den är att söka däri, att den befolkning, i vars
intresse denna expropriationsrätt är föreslagen, i stort sett
har annan politisk uppfattning än högern. Än mindre kan
jag föreställa mig, att kammarmajoriteten skulle kunna hysa
den egendomliga uppfattning, att det är till nytta för ägande¬
rätten, att den befogade anklagelse mot äganderättsförhållan¬
dena på vissa orter, att de stå hindrande i vägen för till¬
godoseende av befolkningens politiska och kulturella intressen,
fortfarande skall få stå kvar. Den ringaste eftertanke borde
ju säga en var, att det är alldeles tvärtom.
Jag står därför undrande och spörjande inför kammar¬
majoritetens hållning. Jag förstår den icke. Men jag finner den
Lördagen den 3 maj.
43 Nr 28.
mycket beklaglig, icke bara därför att det är beklagligt, att Samman-
ett viktigt och omfattande lagförslag, som från alla håll erkänts jämJcnmgs-
vara i stort sett gott och som vårt folk behöver, skall falla utan
att några hållbara skäl därför anförts, utan också på grund expropriation.
av de konsekvenser ett förkastande av lagen med all san- (Forte.)
nolikhet kommer att medföra. Jag framhöll vid frågans före¬
gående behandling, hurusom de snäva gränser, som kammar¬
majoriteten synes vilja uppdraga för expropriationsrätten, sä¬
kerligen komma att inverka menligt på utsikterna för de in¬
dustriella expropriationsbehoven, särskilt inom vattenrätten.
Vattenrättsreformens vanskligheter äro i sig själva stora nog.
Motsättningen mellan jordbruks- och industriintresset och den
pågående tvisten om kungsådrans natur komma att erbjuda
tillräckligt med svårigheter att ena kamrarna om ett positivt
beslut. Skall nu även Första kammaren lägga stenar i vägen
för reformen, så bli utsikterna för dennas lyckliga genom¬
förande ännu mindre.
Men ett avslag å lagen pekar mot ännu vidare konsekven¬
ser. Första kammarens majoritet kan begagna sin makt på
två olika sätt. Den kan söka leda och moderera utvecklingen,
men den kan också dämma och stoppa densamma. Hittills
har jag hoppats, att man skulle kunna genom att vid regerings-
förslagens uppgörande fästa största möjliga avseende vid
Första kammarens uppfattning få ett samarbete till stånd och
få fram de lagar landet behöver. Denna avsikt har kommit
till uttryck såväl i förslaget till reform av åkarpslagen som
i denna lag. Och Andra kammarens hållning har i båda
dessa fall inneburit ett långt drivet tillmötesgående, det skall
ingen kunna förneka. Men det sätt, varpå detta tillmötesgående
besvarats i Första kammaren, är verkligen ägnat att ingiva
vissa tvivel om att denna kammare eftersträvar ett samarbete
med regering och medkammaren. Man har, särskilt när det
är fråga om bolags- och arbetsgivareintressen — även av
ganska underordnad betydelse — en känsla av att stå inför
en mur av oförstående, mot vilken både rättfärdighets- och
klokhetsskäl studsa tillbaka. Och man måste då fråga sig
om det längre tjänar något till att reducera reformkraven i
syfte att vinna första kammarens bifall åt lagarna.
Det avslagsbeslut, kammaren står i begrepp att fatta i dag,
är på sätt och vis prejudikatbildande. Det gäller ett prejudikat
av den innebörd, att ett stort och omfattande lagförslag skulle
komma att fällas på grund av ett misshagligt moment däri.
Man frågar sig då, om det är meningen att konsekvent fort'
sätta på den vägen. Det kommer nog då att bliva ett ganska
rikt arbetsfält för kammaren under de kommande riksdagarne.
Den situation, vari kammaren nu står till expropriationslagan,
kommer helt säkert att upprepas i fråga om de flesta av de
Nr 28. 44
Lördagen den 3 maj.
Samman- lagförslag, som komma att föreläggas de närmaste riksda-
^ jämknings- dagarna Dessa kunna icke undgå att innehålla ett eller annat
°de a/ag°oml~ moment, som kommer att uppväcka herr Tryggers stora miss-
expropriation. nöje, moment kanske av större betydelse än det somt här är i
(Ports.) fråga. Dessa lagförslag skulle alltså med samma skäl som det
nu föreliggande komma att avslås. I så fall stå vi inför ett
ganska ledsamt perspektiv för de närmaste årens lagstiftning.
Det är i alla fall en tröst att veta, att det endast för ep
kortare tid går att dämma lagstiftningen och utvecklingen.
Det skall icke dröja länge, förrän bördan av avslagna lagar
kommer att kännas ganska tung, till sist så tung, att fördäm¬
ningen brister. Och då få vi kanske ett nytt litet jordskred.
Jag ser för min del icke gärna, att utvecklingen på detta sätt
fortgår genom jordskred. Men detta ligger endast i Första
kammarens hand att reglera. Och kanske, när allt kommer
omkring, är det enda sättet att komma framåt i ett land med
vårt författningssystem.
Jag skall icke rikta någon vädjan till kammaren att antaga
lagförslaget. Jag är väl medveten om att en dylik vädjan
skulle vara utan all inverkan på kammarmajoritetens upp¬
fattning. Och kanhända är det bäst för utvecklingen i stort sett
att lagen fälles. Man får åtminstone då klara linjer. Man
vet bättre var man har varandra.
Herr T hy rön: Flen- talman! Medan vi ha herr stats¬
rådets och chefens för justitiedepartementet sista ord ännu
i friskt minne, vill jag allra först tillåta mig den anmärkningen
att jag icke tror, att man rättvisligen kan karaktärisera Första
kammarens allmänna hållning så, att den skulle vara en en¬
sidigt på arbetsgivareintressen baserad negativ ståndpunkt.
Det kan kanske vara tillräckligt att erinra om ett exempel,
där arbetsgivarnes intressen helt säkert sattes på vida hår¬
dare prov än någonsin i den punkt vi här äro oense om, näm¬
ligen arbetarskyddslagen, som Första kammaren alldeles en¬
hälligt och utan allra ringaste motstånd — detta i motsats
till Andra kammaren — antog i fjol. Detta viktiga exempel
kan enligt min uppfattning betraktas såsom ett symtom just
på att det icke är ett ensidigt arbetsgivareintresse, som do¬
minerar den nuvarande Första kammaren. Jag tror fastmer,
att det pessimistiska omdöme, som herr statsrådet uttalade,
finner sitt rätta svar i den erinran, att om man i en och
samma punkt stoppar in vissa krav, som vi kanske alla eller
många av oss äro fullkomligt med på att acceptera, tillsammans
med andra krav, vilka vi icke anse berättigade, då få herrarna
på motsidan icke utan vidare begära att vi skola svälja ned
alltihop, därför att vi anse en del riktigt. Om herrarna envisas
Lördagen den 3 maj.
45 Nr 28.
att koppla ihop vad vi anse oss kunna taga, med vad vi
anse icke kan tagas, få herrarna skylla sig själva, om vi måste
bliva negativa. Denna reflexion för mig direkt över till vad
jag egentligen vill komma till.
Som herrarna erinra sig, var det jag, som gav anledning
till återremissen på sjunde punkten och till att den icke
blev utan vidare avslagen förra gången, och jag anser mig då
moraliskt förpliktad att säga, hur jag ställer mig till den for¬
mulering, som vid sammanjämkningen åstadkommits. Det
finns fortfarande vissa tankar i allt det myckna, som ryckts
in under punkt 7, vilka jag är den förste att acceptera.
Men det finnes vissa andra krav, det finnes framför allt en
viss obestämdhet och ovisshet, som gör mig mer än betänksam
under nuvarande förhållanden, särskilt med den ringa ut¬
redning om sakens nödvändighet, som hittills föreligger. Jag
måste alltså dela en smula på dessa frågor och säga, hur jag
ställer mig till den ena och andra.
Beträffande vad här kallas »lokal för religiös uppbyg¬
gelse», så hade jag redan sista gången äran nämna, att detta
krav i och för sig är sådant, att jag icke finner betänklig¬
heter mot att i ganska vidsträckt grad tillmötesgå det. Exem¬
pelvis skulle jag mycket väl och utan annan garanti kunna
vara med om en bestämmelse som lydde så här: »För bygg¬
nad avsedd att åt församling, som är till offentlig religions¬
övning berättigad, bereda lokal till sammankomster för gemen¬
samma andaktsövningar».
Vad vidare angår »överläggningar eller upplysande före¬
drag i allmänna frågor», tror jag, att jag gör riktigast att
utgå ifrån ett uttalande under sista debatten av hans excel¬
lens herr statsministern. Jag minns det icke ordagrant, men
alla erinra vi oss dess syftning. Vi måste dock, sade han, be¬
sinna, att när vi infört den allmänna rösträtten och lagt denna
till grund för det politiska livet, medför detta ovillkorligen
vissa konsekvenser, korollarier, däribland att det måste er¬
kännas numera vara ett stort statsintresse att möjliggöra för
alla dessa massor, framför allt för de mest obildade och
outvecklade, att skaffa sig politisk utbildning, så att de kunna
göra ett förnuftigt bruk av denna nyvunna rättighet, den
politiska rösträtten; och av detta statsintresse följer, me¬
nade han, att expropriation kan få förekomma, då ingenting
annat hjälper, för att skaffa dem plats för överläggningar och
politiska föredrag. Jag ställde mig icke då i princip avvi¬
sande mot detta resonemang, och jag gör det icke hellejr
nu. Tvärtom, jag anser det berättigat, om man blott håller
sig till detta och ingenting annat, om man icke blandar in
en massa annat, som icke hör dit. Nåväl, då måste jag
fråga: hur kan man tänka sig att detta krav — detta och
Samman-
jämknings-
förslag röran¬
de lag om
expropriation.
(Forts.)
Nr 28. 46
Lördagen den 3 maj.
Samman-
jämknings-
Jörslag röran¬
de lag om
expropriation.
(Ports.)
ingenting annat — på det för staten minst obekväma sätt
skall kunna tillgodoses? Och därpå kan jag icke finna bättre
svar än att i de fall — jag skall sedan komma till den
sannolika frekvensen av dessa fall — där en stor jordägare
tredskas att upplåta jord och där verkligen ett politiskt parti
av ena eller andra färgen är ur stånd att få tak över huvudet
för politiska överläggningar, där må det ankomma på kom¬
munen att skaffa sådan lokal, där det tillätes partierna att
hava sina möten, de må vara höger, liberaler, socialdemo¬
krater eller partier av någon ny typ. Kommunen hör hava
en lokal, som den opartiskt tillhandahåller dem i tur och
ordning. Därmed vinnes, att man får den kontroll — i fråga
om förargelseväckande föredragsämnen o. s. v. — som vi på
denna sidan anse icke kunna alldeles undvaras, utan att jag
tror att man behöver frukta, att denna kontroll skall bliva
hinderlig för arbetarnes berättigade politiska intressen.
Jag kan inte tänka mig att, även om det finnes ett visst antal
fall, där en stor jordägare kommenderar jorden och ställer
sig hindrande i vägen för lokalfrågan, denne jordägare i regel
jämväl skall kommendera kommunalstämman genom att behär¬
ska över en tredjedel av röstetalet. Det är möjligt, att så någon
gång skall kunna vara förhållandet, men säkert blott i ett
ganska litet antal fall. Vad antalet fall beträffar, erinrar jag
mig alldeles bestämt, att herr statsrådet själv under förra
debatten nämnde siffran femtio; han sade nämligen för att
beveka oss: »Det rör sig förmodligen om ett femtiotal fall i
hela riket, där expropriation för folkets hus kan komma i
fråga». Då vill jag fråga herrarna: hur många tro herrarna,
att det skulle vara av dessa femtio fall, där en kommunal¬
stämma skulle sätta sig emot ett sådant billigt krav gent emot
en tredskande jordägare? Kanske fem eller tio — i alla fall
så pass osannolikt, att vi äro ovillkorligen skyldiga att först
försöka, om icke nämnda relativt milda och ofarliga medel
skulle kunna leda till målet; det torde kunna antagas, att även
jordägare, som hittills möjligen missbrukat sin makt, hädanef¬
ter av hänsyn till eventuella följder bli försiktigare. Först
därest nämnda medel trots allt visar sig overksamt, kan man
diskutera om att gå vidare. — Om man anser, i likhet med
herr statsrådet, att denna kommunens befogenhet icke är given
i och med punkten 3, ser jag intet hinder att till punkt 4 såsom
den här lyder t. ex. tillägga: Så ock för byggnad, som kom¬
mun vill uppföra för att åt medlemmar av kommunen bereda
tillfälle att överlägga i allmänna frågor. Skulle därutöver be¬
hövas att i särskilt ömmande fall staten ingriper ekono¬
miskt, därest kommunen skulle hava svårigheter av det slaget,
skulle jag för min del icke vara emot en sådan subvention.
Men nu kan man ju medgiva, och herrarna på vänster-
Lördagen den 3 maj.
47 Nr 28.
sidan hava säkert den repliken på läpparna, att det är eu sak Samman-
att hava ett lins, ett neutralt hus, där det ena partiet efter
det andra får komma och hålla föredrag och överläggningar, dela/om”"
och en annan sak, att arbetarna möjligen önska hava ett eget expropriation.
hus, ensamt för sig. De äro icke nöjda med detta allmänna (Forts.)
kommunalhus; de vilja hava ett för egen räkning. Det är icke
jag, som missunnar dem det och jag tror, att vi överhuvud här
icke äro så missunsamma. Jag måste avvisa herr statsrådets
parallell med häktningsrätten vid åkarpslagen, för så vitt han
framställde det såsom olika sidor av samma permanenta ovilja
mot arbetarna, att ena dagen häktar man dem, och den andra
dagen hindrar man dem att hava hus för egen räkning. Jag
finner fallen föga jämförliga. Jag vill visst icke lägga hinder
i vägen, och jag kan även vara med om sådant positivt stöd,
som att staten i särskilt ömmande fall ekonomiskt hjälper
arbetarna till eget hus. Men det är en sak att gynna genom
dylika medel och en himmelsvitt annan sak, att gynna genom
att upphäva en existerande äganderätt. Om t. ex. från högerns
sida uppkomme förslag att på en plats, där en person funnit,
säg en särskilt förmånlig lera, han borde erhålla rätten att
expropriera jord för att därstädes anlägga ett tegelbränneri,
och detta stöddes med beräkningar, att det skulle giva
mångdubbel ekonomisk valuta av jorden, jämfört med vad
den gåve nu, och med att så och så många arbetare skulle
få bröd i denna affär o. s. v., och om herrarna på vänstersidan
då sade: nej, det vilja vi icke vara med om; det är visserligen
mycket önskvärt, att det anlägges tegelbrännerier på därför
lämpliga platser, men vi vilja icke vara med om att man skall
få expropriera böndernas jord för detta ändamål — tro herrarna
då, att vi på andra sidan skulle rätteligen kunna invända:
herrarna unna således icke industrien att leva och utveckla
sig? — Därpå skulle herrarne med allt skäl svara: Visst
unna vi industrien, inberäknat tegelbrännerierna, att leva, och
det hava vi ju på mångahanda sätt bevisat i gärningar. Men
därav följer icke, att vi anse expropriation i detta fall vara rätta
medlet.
För övrigt behöva vi icke gå längre än till herr Lindhagens
motion, som framkommit i detta sammanhang. Nog unna vi
här, både högermän och vänstermän, därom är jag^övertygad,
i allra högsta grad alla dessa människor i vårt land, som
vilja upprätta ett småbruk, som vilja bilda ett eget hem på
landet, nog unna vi dem att göra detta. Nog anser jag för
min del och förmodligen många av majoriteten i denna kam¬
mare, att det är ett livsintresse av allra högsta klass för sam¬
hället, att så många sådana småbruk och egnahem, som prak¬
tiskt är möjligt, må komma till stånd. Men ingen av oss, varken
i högerpartiet eller i det liberala partiet, är dock med på herr
Nr 28. 48
Lördagen den 3 maj.
Samman¬
jämkning s-
förslag röran¬
de lag om
expropriation.
(Forts.)
Lindhagens motion att expropriera jord åt dem. Och varför
icke? Nej, därför att innan man går så långt, att man tillgriper
ett sådant medel som expropriation för att vinna detta mål,
får man allt hava mycket hårdare press av förhållandena på
sig, någonting sådant, som t. ex. det latifundiesystem, som
fanns i det gamla Rom på Gracchernas tid.
Alltså, vänstern missunnar icke folket att skaffa sig små¬
bruk och egna hem, lika litet som högern missunnar arbetarna
att hava egna samlingslokaler. Frågan är, om vi anse, att vi
kunna gorå denna skåra i äganderätten — ingenting annat. Jag
får för min del såga, att de uttalanden, som särskilt framkom-
mo under den föregående debatten, då man ville skriva högerns
ståndpunkt på räkningen av dess missunnsamhet mot arbetarna
och deras utveckling, äro ingenting annat än journalistik —
av den mindre befogade sorten.
Emellertid, ser man rätt på förslaget, skall man finna, att
det går åtskilligt längre än detta att skaffa arbetarklassen
såsom sådan egna lokaler. I själva verket behövs det näm¬
ligen icke mer, än att ett antal personer sluta sig tillsam¬
mans till en förening, en så kallad ideell förening. Därmed
uppstår, enligt lagförslaget, en formell möjlighet, att den skall
kunna expropriera sig till jord. Formellt sett, kan det vara
eu utpräglat syndikalistisk förening, som vill skaffa sig tak
över huvudet, en antimilitaristisk förening »Ned med försvaret»,
en antireligiös förening »Töm kyrkan», o. s. v. Man invänder
nu kanske, att det händer väl icke så ofta i praktiken, att
den skada, agitationen kan göra, hänger på expropriationen;
den gör väl sitt verk ändå. Ja, det är möjligt att så är för¬
hållandet, men är det lämpligt, att staten så energiskt åtar
sig dessa strävanden, i de fall, där de a priori äro full¬
komligt tydliga, att den rent av exproprierar för att hjälpa
dem fram? Att den låter dem finnas, att den låter åsik¬
terna bryta sig emot varandra, det är en sak; en helt annan
sak är att den för deras skull — uttryckligen just för deras
skull — exproprierar en bestående äganderätt.
Dessutom lär man icke alldeles kunna förbise den om¬
ständigheten, att då i punkt 12 talas om »annat därmed jäm¬
förligt ändamål», så har man genom denna klausul ytter¬
ligare utvidgat vad som står i föregående punkter. Och är
man osäker förut, såsom t. ex. i denna punkt 7, upphöjes
osäkerheten, om jag så må uttrycka mig, i andra digniteten
genom punkt 12.
Också bör erinras, att den inskränkning, som lagen hade i
expropriationskommitténs förslag genom orden »för allmänt
gagn», den är borta nu, den bestämmelsen är struken. Annars
hade man kunnat säga, att syndikalistiska, antireligiösa in. fl.
strävanden kunnat anses vara uteslutna därigenom.
Lördagen den 3 maj.
49 Nr 28.
Den replik, som nu ligger närmast till hands från vän¬
sterns sida, är: ja, men det återstår ju i alla fall Konungens
prövningsrätt av vad han finner vara »nödigt». Ja, jag är
gärna med om att, i händelse jag vore absolut övertygad
om, att den nuvarande regeringen vore evig eller att den
in perpetum skulle efterträdas av regeringar utav ungefär¬
ligen samma beskaffenhet, låta bekymren fara; vi hava ju
ingen anledning alls att befara, att den nuvarande regeringen
skulle göra något missgrepp i dessa avseenden. Jag är över¬
tygad, att den skulle sköta det förnuftigt och i de olämpliga
fallen avvisa expropriationsanspråken. Ja, visserligen, men,
som sagt, den nuvarande regeringen är icke evig. Och »Ko¬
nungen» i våra dagar och under nuvarande förhållanden,
detta begrepp betyder icke den över partierna stående mo¬
narken, som man fordom i lagstiftningen med mer eller
mindre skäl förutsatt, att det skulle betyda. »Konungen» be¬
tyder i själva verket i detta sammanhang ingenting annat än
den för tillfället härskande partiledningen, blockledningen, el¬
ler vad man vill kalla det. Och därmed är det svårt att veta
vilken realitet som i framtiden kommer att ligga under detta
ord, Konungen. Om man ville sätta det fall, att t. ex. 20
medlemmar i Andra kammaren flyttades över från liberala
till socialdemokratiska partiet — kanske herrar socialdemo¬
krater beteckna detta såsom en blomstermålning, resp. herrar
liberaler såsom en skräckmålning, men för oss andra må det
väl anses vara en tänkbar möjlighet, som åtminstone kan få
diskuteras — om man alltså vill antaga den möjligheten eller
fastmera redan i mån som utvecklingen närmar sig en sådan
omflyttning, kunna vi icke längre vara sältra på, att icke
»Konungen», den dåvarande regeringen, kan ställa sig mycket
annorlunda till äganderättens skydd, än han för närvarande
skulle göra. Jag är icke nog inne i det mysteriösa begreppet
parlamentarism för att avgöra, hur det enligt konstens reg¬
ler skall gå i det ögonblick, socialdemokraterna äro det star¬
kaste partiet i Andra kammaren, om vänstern då skäll fort¬
farande bilda block med dem eller kanske med högarn. Men
åtminstone i förra fallet synes det mig vara alldeles klart,
att långt dessförinnan varje förskjutning i nämnvärd grad
åt vänster måste reflexvis sä inverka på regeringen, att man
måste bliva allt mindre säker på, att den under alla för¬
hållanden vill tillbörligen skydda den privata äganderätten.
Man får icke glömma, att det allierade partiet har en bestämd
princip i det avseendet; det är uttryckligen negativt i fråga
om äganderätten till jorden. Och härvidlag finns särskilt en
punkt av praktisk betydelse i § 5 av förslaget. Även om
man ville antaga, att det icke vore någon fara för expropria¬
tion i otid, så skulle det kunna hava betydelse, när det
Första kammarens protokoll 1913. Nr 28. 4
Samman-
jämknings-
förslag röran¬
de lag om
expropriation.
(Forts.)
Nr 28. 50
Lördagen den 3 maj.
Samman-
jämknings-
förslag röran¬
de lag om
expropriation.
(Ports.)
gäller att utvälja mark. Den, som följt med diskussionen
om denna fråga i Andra kammaren, kan icke ha undgått att
lägga märke till, hurusom det där ofta anförts, att visserligen
kunde man få köpa mark, men man kunde icke få köpa den
på vad man ansåg vara lämpligaste stället, utan endast på ett,
som man tyckte, för ändamålet olämpligt ställe; med andra ord,
man kunde icke få köpa mark just där man ville hava den.
Jag tror emellertid, att just valet av ställe är en ömtålig punkt
för jordägaren. Även den, som kanske icke hyser så stor
fruktan för att en radikal regering skulle medgiva expropria¬
tion i otid, bör dock medgiva, att den lätt skulle kunna för¬
fara ogrannlaga i fråga om utväljande vid sådan här expro¬
priation av själva platsen, av läget för lokalen, att den där
kanske skulle mindre tillgodose jordägarens intressen. Och
jag tror, att det är den punkten, som gör jordägarna allra mest
oroliga. Vid expropriation för järnvägar o. d. bestämmer ju
läget oftast sig självt, följer av sakens natur; icke så i dessa
fall.
Jag kommer slutligen till den klausul, varmed samman-
jämkningsförslaget avslutar punkt 7, då det heter: — — —
»all jord inom ett vidsträckt område tillhör samme eller ett
fåtal ägare» — — —. Denna klausul kan vid första påseende
synas ganska tilltalande. Men jag bekänner, att i mina ögon
är den ingen obetingad rekommendation för sammanjämk-
ningsförslaget. Jag ser i denna antydan en början, en ringa
början visserligen, men dock en början till vad som skulle
kunna tänkas utveckla sig till en duplicitet i äganderätten:
den store jordägarens äganderätt är en äganderätt av ett slag,
och de små jordägarnas äganderätt är ett annat slag. Jag
kommer i detta sammanhang att tänka på ett yttrande —
som jag visserligen icke själv åhörde — fällt i Andra kam¬
maren av hans excellens statsministern under förra riksda¬
gen vid debatten i anledning av den föreslagna hävdesus-
pensionen. Detta uttalande uppfattades och refererades unge¬
färligen på det sätt, att det kunde väl de små bönderna be¬
gripa, att en liberal regering, som gjort till sin uppgift att
sörja för deras intressen, skulle låta nåd gå för rätt, när det
gällde dem. Jag tror nu icke, att herr statsministern menade
så, utan verkliga meningen gick väl åt det hållet, att när
det förelåg ömmande omständigheter, när man såg, att jord¬
ägaren eljest skulle bliva ruinerad, vare sig det gällde en
mindre eller en större jordägare, då skulle staten låta nåd
gå före rätt. I händelse denna min förmodan är riktig, då
kan jag förstå hans excellens’ ståndpunkt och då kan även
jag gå med på den. Men onekligen är det en farlig sak,
om den föreställningen skulle vinna terräng, att när det är
en liten bonde, som äger jorden, bör man vara mild mot
51 Nr 28.
Lördagen den 3 maj.
honom, men gäller det ägaren till en stor areal, behöver man
icke hava försyn för honom. I någon mån kan en sådan
föreställning, låt vara genom ett slags missförstånd, befordras
även genom här ifrågavarande klausul.
Jag tror, att man i det längsta bör undvika denna uppdel¬
ning av äganderätten, och detta kanske så mycket snarare,
som vi skola komma ihåg, att saken också har en annan sida;
vi skola icke glömma, att »små» och »stora» lätt låta om¬
skriva sig till »många» och »få». De små äro många, och
de stora äro få; och detta får sin betydelse, när det gäller
de politiska valen. Många små jordägare, läs: många röster.
Få stora jordägare, läs: få röster. Hur stora fördelar, de »störa»
än må besitta gentemot de »små», så är det säkert, att denna
fördel gör sig icke gällande i de politiska valen. Och därför får
man akta sig att utlämna dem, som i detta hänseende äro
svagt ställda; och låta bestämma sig därav, att de små repre¬
sentera de många och de stora de få rösterna, utan tillvara¬
taga de enas intressen alldeles lika så väl som de andras. Nog
av, jag fruktar för en sådan begynnande duplicitet i äganderät¬
ten och föredrager i det längsta andra försiktighetsåtgärder
i fråga om expropriationen.
Jag tror emellertid, såsom förut nämnt, att man mycket
väl skulle kunna komma till ett positivt resultat, till eu stånd¬
punkt, som vi kunde enas om, genom att sätta in en distinkt
bestämmelse i § 7 om de religiösa församlingarna och vidare
genom att låta kommunen få makt att expropriera i de fall,
där jordägaren står i vägen för kommunala samlingslokaler.
Jag vill särskilt erinra herrarne av vänstern, att ännu i fjor
synes Andra kammaren knappast hava tänkt sig mera, att
döma av skiivelsebeslutets klausul »genom det allmännas
försorg». Först därest erfarenheten och en verkligt noggrann
utredning, något, som för närvarande icke finnas, skulle visa,
att detta icke räcker och att man gentemot en tredskande
stor jordägare ändå icke kan komma fram till resultat —
om detta visar sig, skall jag för min del icke vara emot
att med försiktighet gå ännu något steg längre. Huvudsa¬
ken är, att man på detta område går framåt med små, icke
med stora steg och icke uppdrager vidsträckta oklara cirklar,
sådana som i förslagets § 7.
Därför, hur ont det än gör mig, att jag icke kan rösta
för detta förslag och sålunda till effektivitet befordra en lag,
som ju ur många synpunkter är önskvärd, kan jag, herr
talman, under nuvarande förhållanden icke annat än yrka
avslag.
Samman-
jämknings-
förslag röran¬
de lag om
expropriation.
(Forts.)
Greve L a g e r b j e 1 k e: Då högerledamöterna inom utskot¬
tet reserverat sig in blanco, ber jag att först å reservanternas
Nr 28. 52
Samman-
jämlcnings-
förslag röran¬
de lag om
expropriation.
(Forts.)
Lördagen den 3 maj.
vägnar få uttala, att statsrådet och chefen för justitiedeparte¬
mentet har alldeles rätt i sin förmodan, att anledningen till
reservationen varit 'innehållet i punkt 7 av första paragrafen.
Däremot kan jag icke giva herr statsrådet rätt, när han i
böi-jan av sitt anförande uttryckligen uttalade, att han ansåg
motivet till högerns motvilja mot att taga denna bestämmelse
vara den, alt strävandena hos de obemedlade klasserna att
sammansluta sig för att bliva i tillfälle att inom egna lokaler
dryfta allmänna angelägenheter och arbeta på sin sociala och
politiska kultur enligt högerns önskan skulle hämmas eller
kontrolleras av bolag. Jag vågar bestämt påstå, att detta mo¬
tiv icke varit det för högern avgörande. I sammanhang med
denna synpunkt uttalade statsrådet vidare, att han icke ville
förutsätta, att anledningen till högerns motstånd skulle vara
omsorg om äganderätten eller att politiska motståndare skulle
draga nytta av lagen. Jag vill bekräfta detta statsrådets an¬
tagande "och såga, att några sådana synpunkter icke varit
ledande för högern. När statsrådet vidare, såsom ett skäl
för högern att nu gå in på sammanjämkningsförslaget, d. v. s.
i själva verket punkt 7 i förslaget, anförde den ändrade ly¬
delsen av denna punkt, kan detta för mig icke vara något
skäl, då, såvitt jag förstår, den ändrade lydelsen till sin ka¬
raktär är väsentligt densamma som utskottets förut framlagda
förslag. De betänkligheter av teoretisk art, som jag vid kam¬
marens föregående behandling av detta ärende anförde mot
bifall, gälla sålunda fortfarande för mig; och äro dessa, att jag
fortfarande anser det omöjligt att göra de växlande och va¬
riabla föreningarna till bärare av en så betydelsefull och
ingripande rätt som expropriationsrätten. Jag finner vidare,
att den nya lydelsen av punkt 7 knappast kan, praktiskt sett,
vara möjlig att antaga; bestämmelserna äro därtill alltför svä¬
vande och svåra att tolka. Jag vill uppläsa några uttryck,
som där förekomma: »framträtt behov», »vidsträckt område ,
»fåtal ägare», »särskild svårighet»; att allt detta skall kunna
få någon fast och konsekvent tillämpning synes mig vara
omöjligt. När nu utskottet bland dessa uttryck använder ordet
»fåtal ägare», synes det mig obegripligt, att expropriations¬
rätten icke skulle finnas, om jorden vore splittrad på mer
än ett fåtal händer, ty det kan mycket väl tänkas, att en
plats icke upplåtes i godo och att expropriation är lika be¬
rättigad i detta fall.
Jag vill nu liksom föregående gång upprepa, att behovet
i många fall att få samlingslokaler till stånd verkligen är be-
hjärtansvärt, men jag menar, att det kan fyllas på annat och
lämpligare sätt än genom att antaga bestämmelsen i punkt
7; och jag har därvidlag fått, kan jag! såga, en anvisning i
den kung!, propositionen. Där säges på sidan 45 beträffande
53 Nr 28.
Lördagen den 3 maj.
det stycke av § 1 i förslaget, som motsvaras av punkterna Samman-
5, 6 och 7 i utskottets förslag, följande: »Jämväl de ändamål, jämJcnings-
som härnäst upptagas i förslaget, torde komma alt i många
fall företrädas av kommuner. Det utmärkande för dem är expropriation.
emellertid, att de avse gagn för någon ort, även om denna (Ports.)
icke utgör en kommun eller annan dylik samfällighet.» Nog
synes mig detta tyda på nu ifrågavarande fall; och jag kan
i själva verket icke finna annat, än att, då samlingslokal ej
kan annorledes beredas befolkningen eller en väsentlig del
därav å en ort, det måste vara en enligt kommunalförfatt¬
ningarna berättigad uppgift för den kommun eller samfäl¬
lighet, inom vilken nämnda ort är belägen, att anordna dylik
lokal; och finner jag även den föreslagna lydelsen av punk¬
terna 3 och 4 i första paragrafen av förslaget berättiga till
expropriation för förvärvande av plats för ifrågavarande än¬
damål. Justitieministern ville icke förneka, att det kunde
vara en kommunal angelägenhet att anordna dylika lokaler,
ehuru han uttalade sin tvekan i detta avseende. Jag vill då
erinra om, att enligt den praxis, som hittills rått, såsom än¬
damål, vilka ansetts som kommunala och om vilka kommu¬
nerna fattat, beslut, bland andra varit anslag till föreläsnings-
föreningar, folkhögskola, nykterhetsförbund och läses fuga; och
bör nu ifrågavarande ändamål anses analogt med dessa. Om
frågan ordnades på detta sätt, d. v. s. som en kommunal
angelägenhet, vunnes enligt mitt förmenande en bättre och
tryggare lösning. Man undveke den risken, att rena privat¬
intressen av religiös, politisk eller social färg kunde upp¬
träda såsom bärare av samhällsintressen. Nu vill jag inga¬
lunda förneka, att det kan tänkas, att en kommun, även i
det fall att det icke finnes någon möjlighet att i godo få
en plats, icke vill åtaga sig att anordna samlingslokaler, men
detta torde väl nästan utan undantag vara av ekonomiska
skäl. Då synes mig den utvägen ligga nära till hands, att
det bildas en förening med uppgift att samla ihop det kapital,
som behöves för anordnande av en dylik samlingslokal, och
ställa detta till kommunens eller samtallighetens förfogande.
En kommun torde väl icke i sådant fall neka att mottaga
medlen och utföra uppdraget och naturligtvis sedermera ställa
lokalen till föreningsmedlemmarnas förfogande; dock skulls i
så fall kommunen eller samlälligheten kunna utöva kontroll
över, att icke föreningen använde lokalen på sätt, att det
ur allmänna synpunkter kunde anses otillbörligt.
Nu vill jag ej heller i detta sammanhang förneka, att
det varit på tal en annan lösning av denna fråga, och den,
skulle vara, att föreningarna skulle få rätt till expropriation
under förutsättning att kommunalstämman eller samfälligheten
tillstyrkte detta. Men däremot talar, att, även om föreningen
Nr 28. 54
Lördagen den 3 maj.
Samman- vid sitt bildande representerade berättigade intressen, det är
fördcTröran garantera, att detta fortfarande ägde rum.
de lag om Med denna syn på föreliggande fråga kan jag icke annat
expropriation, än anse punkt 7 i sammanjämkningsförslaget såsom oantaglig.
(Forts.) Jag finner praktiska och teoretiska skäl tala mot densamma och
jag finner den också onödig, då detta syftemål enligt mitt för¬
menande kan ernås på annat och lämpligare sätt. Men är det
nu så, att denna punkt icke godkännes, är ju hela förslaget
fallet, och detta måste jag beklaga, då jag gärna erkänner
lagens många och störa förtjänster; och vill jag i sådant av¬
seende särskilt framhålla betydelsen av tillsättandet på före¬
slaget sätt av expropriationsnämnd och likaså det värdesät¬
tande på annat sätt, som skulle ske av exproprierade fastig¬
heter och rättigheter. Jag har själv en icke obetydlig er¬
farenhet om expropriation för allmänna ändamål och har
varit i tillfälle konstatera, att det allmänna i många fall fått
betala oskäliga, ja, rent av upprörande höga pris. Jag vill
även säga, att mig skrämmer ingalunda den omständigheten,
att enligt föreliggande förslag en kommun skulle för sin räk¬
ning få expropriera vattenfall, även de, som ligga inom en
annan kommun. Med de många uppgifter, som kommunerna
nu för tiden hava att fylla, måste det bliva en strävan hos
kommunerna att öka produktionsmöjligheterna för sina inne¬
vånare; kommunerna måste vidtaga anstalter för industrien
och dess främjande.
Även beklagar jag så mycket mera, att enighet ej kunnat
vinnas inom utskottet angående punkt 7, som de skiljaktiga
meningarna i övrigt otvivelaktigt utan någon större svårig¬
het låtit sig sammanjämkas.
Jag vill vidare framhålla, att ifrågavarande stadgande
enligt min mening ingalunda kan anses utgöra den förslagets
hörnsten, som detsamma under diskussionen i utskottet upp¬
repade gånger benämnts. För att vara en hörnsten, bör be¬
stämmelsen innehålla en grundläggande och bärande princip
för hela förslagets konstruktion, men jag kan omöjligen finna,
att detta är fallet. Jag anser den vara en på- eller tillbygg¬
nad, som är onödig och vars borttagande skulle vara till
fördel. Men skulle uppfattningen framdeles bliva en annan,
är man då oförhindrad vidtaga denna påbyggnad, men till dess
skulle, såvitt jag förstår, den övriga byggnaden stå där lika
fast och samhällsnyttig.
Jag vill nu till sist uttala mig något om den brist på
tillmötesgående, varför reservanterna beskyllts vid överlägg¬
ningen om sammanjämkningsförslaget. Det har sagts, att, då
utskottets majoritet avstod från de senare bestämmelserna i
punkten 7 av utskottets ursprungliga förslag, den vanliga
principen för sammanjämkning skulle kräva det tillmötes-
Lördagen den 3 maj.
55 Nr 28.
gående, att minoriteten avstod från sin hållning beträffande Samman-
den första bestämmelsen. Jag vill då säga, att, rent formellt iämlmings-
sett, något fog möjligen kunnat finnas för en sådan uppfatt-deaiag°om
ning, därest denna punkt utgjort hela förslaget, men det är expropriation.
den ju icke. Man måste se denna fråga i relation till alla (Ports.)
bestämmelserna, till hela lagförslaget, och i detta förekomma
icke mindre än 100 paragrafer. Det kan väl ej heller med
fog krävas, att man skall vara skyldig att gå så långt i
tillmötesgående vid en sammanjämkning, att man uppgiver,
vad man anser vara en viktig princip, och det synes mig
här vara fallet.
Jag tillåter mig därför, herr talman, att, med beklagande
av om förslaget skulle falla, yrka avslag på utskottets samman-
jämkningsförslag.
Herr Alexanders o n: Ilerr talman! Jag skall tillåta
mig att göra vad ingen av de föregående talarne gjort, näm¬
ligen att giva en översikt över det sammanjämkningslörslag,
varmed lagutskottet kommit tillbaka till kammaren.
Såsom vi veta, var det ett tiotal punkter, i vilka kam¬
rarna stannat i olika beslut, dock så i åtskilliga fall, att
Första kammaren icke avslagit vederbörande paragrafer eller
punkter, utan återremitterat desamma — en återremiss, som
i vissa fall hade innebörden av anslutning till en inom utskottet
avgiven reservation, ehuru man formelt var förhindrad att
giva sitt uttalande en annan form; men i andra fall betydde,
att man ville anvisa utskottet att söka en medelväg mellan
vad reservanternas och vad utskottets förslag innehölle. Bland
detta tiotal punkter var det egentligen endast två, som voro
av någon större betydelse och beträffande vilka kamrarne
själva lade en något mera avsevärd vikt vid fasthållande av
den mening, vartill vederbörande kammare anslutit sig. Den
ena var den hittills diskuterade punkt 7 i § 1 om expropria¬
tionsrätt för kooperativa föreningar och samlingslokaler och
den andra var § 98 angående expropriationsvillkoren, då en
lägenhetsinnehavare på ofri grund i tätt bebyggda samhällen
genom samhällets förmedling skall få expropriera denna
grund. I bägge dessa punkter har utskottet föreslagit en egent¬
lig sammanjämkning, en medelväg emellan vad vardera kam¬
maren beslutat, och i bägge punkterna har utskottet gått icke
obetydligt närmare Första kammarens än Andra kammarens
mening. Den naturliga mittellinjen beträffande sjunde punk¬
ten i 1 § hade, såsom redan antytts i herr statsrådets an¬
förande, varit, att man föreslagit Andra kammaren att avstå
från expropriationsrätt för kooperativa föreningar, mot vilken
motståndet i främsta rummet riktat sig, men däremot be¬
hållit den beträffande samlingslokaler. Men man har gått
Nr 28. 56
Samman-
jämknings-
förslag röran¬
de lag om
expropriation.
(Forts.)
Lördagen den 3 maj.
avsevärt längre, i det man följt den anvisning, som från hö¬
gertalare i de förda debatterna givits; man har nämligen mar¬
kerat ifrågavarande expropriationsändamål, såsom icke stående
i full paritet med övriga i § 1 upptagna expropriationsända¬
mål, utan såsom ett, som blott undantagsvis borde förekomma.
Man har utmärkt detta genom att stadga, att expropriation
skall få äga rum endast, där särskilda svårigheter visa sig
möta att förvärva mark, och där dessa svårigheter till ytter¬
mera visso bero på säregna jordförhållanden å ifrågavarande
orter. Beträffande § 9S var det i tre olika hänseenden, som
kamrarna ställt sig på olika ståndpunkt. Andra kammaren
ville, att vid expropriationsersättningens bestämmande för den
förutvarande innehavaren av ofri tomt hänsyn icke skulle
tagas till det värde tomten erhållit genom hans eller hans
företrädares därå nedlagda, ofta betydande kostnader, och ej
heller till den värdestegring, som ägt rum under de sista tio
åren. Andra kammaren antog däremot Kungl. Maj ds förslag
i det hänseendet, ätt samhället skulle äga valfrihet att, allt
efter som det ansågs lämpligt, upplåta med ägande- eller med
tomträtt. Första kammaren åter avslog de nyssnämnda försla¬
gen om den särskilda grunden för expropriationsersättningens
bestämmande, men ändrade däremot Kungl. Maj ds förslag där¬
hän, att samhället skulle vara skyldigt att överlåta den genom
expropriation vunna marken med äganderätt. Det kan icke
vara fråga om att icke utskottet gått vida närmare Första
kammarens linje, då det endast i det sista hänseendet gått
Andra kammaren till mötes, men däremot beträffande den
vida mera vägande frågan om expropriationsersättningens
beräknande i båda de hänseenden, där kamrarna fattat olika
beslut, hemställt till Andra kammaren att ansluta sig till vad
Första kammaren beslutat.
Jämte dessa bägge huvudpunkter fanns det ett antal andra
meningsskiljaktigheter mellan kamrarna. Greve Lagerbj elite
har nyss antytt, att om dessa hade man väl kommit överens,
blott man kommit över sjunde punkten i 1 §. Jag vill emel¬
lertid för att redogöra för lagutskottets fögderi i detta sam-
manjämknigsärende utveckla, huru lagutskottet sökt lösa även
dessa övriga uppgifter. I två punkter har det funnits möj¬
lighet att även bär gå eu medellinje. Först i fråga om över¬
gångsbestämmelserna, där frågan gäller, i vilka fall den för
exproprianten mera förmånliga nya ersättningsregeln skall
träda i tillämpning. Härvid har utskottet återigen följt en
linje, som ligger Första kammarens mening närmare än
Andra kammarens, och detta vare sig man betraktar saken ur
principiell eller praktisk synpunkt. Den andra punkten är den
i dag redan något berörda om den kommunala expropriations¬
rätten. Det visade sig i debatten i kammaren, att det i
Lördagen den 3 maj.
57 Nr 28.
denna punkt mindre val- en saklig skiljaktighet än olika me- Samman-
ningar om, huruvida den rätta meningen blivit tillräckligt jämknings-
tydligt uttryckt i Kungl. Maj ds förslag. Man förmenade från deTagZm1'
högerhåll, att kommunerna enligt ordalydelsen skulle få till- expropriation.
fälle att expropriera för ändamål, som folie utom vad i det (Forts.)
kungl. förslaget avsetts. Lagutskottet har i enlighet härmed
omformulerat förslaget så, att det uttryckligen utsäges, att
det endast är för ändamål, vilka det författningsenligt tillkom¬
mer kommun att tillgodose, som expropriationsrätt kan med¬
delas, varav följer, att det åligger Kungl. Majd att i varje
fall, då expropriationstillstånd begäres, undersöka, huruvida
ändamålet faller inom kommunens författningsenliga befogen-
hetsområde.
1 övriga fyra punkter, nämligen 26 §, huruvida nämndens
ledamöter skola avlägga ed, 61 och 68 §§, rörande återkal¬
lelse- och återlösningsrätt, och 92 §, i fråga om telegrafver¬
kets särställning vid expropriation av nyttjanderätt till kom¬
munal mark, har utskottet delat jämnt mellan kamrarna så, att
i två avseenden den ena och i två avseenden den andra
kammaren fått rätt. De båda viktigaste punkterna voro utan
tvivel frågorna om återkallelse och återlösning, och med hänsyn
till den särskilda vikt, som lades på återlösningsrätten vid
debatten i Första kammaren, särskilt från kammarmajorite¬
tens ledares sida, har Första kammarens vilja där följts och
återlösningsrätten bestämts i enlighet med den av herr Dahl
avgivna reservationen. I 61 § har Andra kammaren fått eu
motsvarande seger beträffande återkallelserätten. — Således,
mina herrar, om vi gorå ett överslag över, vad lagutskottet
föreslagit, finna vi, att uti de båda huvudpunkterna utskottet
i bägge fallen gått en medellinje, som faller icke oväsentligt
närmare den av Första kammaren intagna ståndpunkten än
den av Andra kammaren intagna, och att beträffande övriga
punkter man kan säga, att utskottet så gott det varit möjligt
delat jämt mellan de båda kamrarna.
Under vilka förhållanden har utskottet kunnat på detta
sätt fullgöra sin uppgift? Jo, den var på förhand försvårad
genom den förklaring, som vid ärendets behandling här i
Första kammaren från auktoritativt håll å kammarmajorite¬
tens vägnar avgavs av dess ledare därom, att om icke majori¬
teten här i kammaren finge sin vilja fram i ett visst avseende,
nämligen att en viss eller rättare sagt mycket oviss ändring
vidtoges i 1 § 7 punkten, skulle hela lagen falla. Det sades
i samma ögonblick, att denna förklaring gåves av välmenande
omsorg för förslagets öde. Ja, jag vill naturligtvis gärna tro,
att det gjordes i välmening. Men i så fall måste jag genast
tillägga, att, såsom det sagts om en mindre lyckad skalds dikt¬
ning, denna välmening är den enda mening: man däruti kan
Nr 28. 58
Lördagen den 3 maj.
Samman-
jämkmngs-
förslag röran¬
de lag om
expropriation,
(Ports.)
finna. Ty jag tror, att, om kammaren övertänker saken när¬
mare, den skall finna, att det är, som jag nu säger, att i
själva verket möjligheten att få lagen fram härigenom blev
. försvårad. Då de bägge kamrarna i lagstiftningsfrågor äga
statsrättsligt lika makt och myndighet och då vad särskilt
angår meningsskiljaktigheter mellan kamrarna beträffande de¬
taljerna i en stor lag någon utjämning icke får åstadkommas
på den gemensamma voteringens väg, utan den av grund¬
lagen anvisade vägen är sammanjämkningen — då, säger jag,
är det givet, att sådana meningsskiljaktigheter på enstaka punk¬
ter i ett lagarbete måste samman jämkas så, att vardera kam¬
maren prutar av litet på vad den helst velat ha och antager
lagen i ett skick, som visserligen icke överensstämmer med
vad kammaren i varje detalj skulle ansett vara det riktiga.
Det synes mig — i förbigående sagt — framgå även i dag
av herr Thyréns och av greve Lagerbjelkes anföranden, att
man förbiser denna fundamentala regel för genomförandet av
ett stort lagarbete. De skäl, man anfört mot att sammanjämk-
ningsförslaget skulle antagas, hava nämligen vant, att man
icke tyckte om sjunde punkten; man ansåge, att den »vore
onödig och lämpligen kunde borttagas»; emot den talade vissa
praktiska och vad man kallade »principiella» skäl, skäl, som
i själva verket voro av så föga principiell natur, som att
det subjekt, den förening, som vanligen skulle uppbära expro¬
priationsrätten, vore av en något »variabel» beskaffenhet.
Samma förbiseende synes hava dikterat åtgärden med den av
mig nyss omnämnda förklaringen. Man synes mena, att, i
och med det att kammaren talar om, att den icke vill gå med
på lagen, om vissa särskilda detaljer äro så och så beskaf¬
fade, den har främjat lagarbetet. Men, man har naturligtvis
därigenom åstadkommit raka motsatsen! Ty av ren själv¬
bevarelseinstinkt måste medkammaren reagera mot sådana an¬
språk, som att den ena kammaren på förhand dekreterar
villkoren för att ett sådant lagarbete skall föras igenom.
Det visade sig ock, vad man kunnat vänta, att denna om¬
ständighet försvårat möjligheten att inom Andra kammar-
halvan få tillmötesgående beträffande sjunde punktan, i det
man på det hållet menade, att Andra kammaren vid angivna
förhållande för sin egen ställnings skull borde fasthålla vid
att lagen skulle antagas i det skick Andra kammaren förut
antagit den, för att därmed tillbakavisa de anspråk på högre
myndighet, som medkammaren framställt. Emellertid lycka¬
des det i utskottet, och anledning är att tro, att det även
kommer att lyckas i Andra kammaren, att komma över den
sten, man sålunda vält i detta lassets väg — ja, man lycka¬
des komma över den så väl, som jag nyss nämnde, att man
icke blott gick halva vägen, utan ett steg därutöver från
59 Nr 28.
Lördagen den 3 maj.
Andra kammarens sida, så att jag och mina meningsfränder Samman-
kunde komma till utskottets sammanträde med ett forum- J^gl^an.
lera! sammanjämkningsförslag i flera olika versioner, av vilkaJ de iag om
ett numera föreligger som utskottets sammanjämkningsförslag. expropriation
Huru, mina herrar, mötte oss härvid högerns repre- (Forts.)
sentanter? Jo, med den förklaringen, avgiven genast »om vi
inledde våra förhandlingar, att, därest icke hela sjunde punkten
i 1 § ströks, varje sammanjämkning vore otänkbar. .lag får
säga, att bland alla spelöppningar har jag aldrig tänkt mig
någon så originell! Märk väl: de, som representerade denna
ståndpunkt, komrno från en kammare, som dessavuerat deras
eget avslagsyrkande på punkten i fråga och i stället åter¬
remitterat den ifrågavarande punkten med uppdrag att söka
se till, om man icke skulle kunna få en jämkad lydelse, som
kunde tilltala kammaren. När representanterna för den kam¬
mare, som utan votering avslagit yrkandet, att punkten måtte
helt utgå och där yrkandet på återremiss blott med svag
majoritet segrat över yrkandet på rent bifall till samma punkt
— när de komma tillbaka till utskottet, börja de med för¬
klaringen, att allt annat än ett fullständigt bortstrykande av
hela sjunde punkten vore oantagligt! Således, det nödvändiga
villkoret, för sammanjämkningen var, att utskottet skulle
samlas på en linje, som låg icke emellan den av Första kam¬
maren och den av Andra kammaren intagna ståndpunkten,;
utan som låg på andra sidan om den av Första kammaren
intagna ståndpunkten.
Vi från motsidan trodde verkligen icke, att detta var
allvar; men en hel förmiddags segslitna förhandlingar lärde
oss annat. Sammanträdet slöts med, att vi från vår sida av¬
lämnade det nyssnämnda ändringsförslaget i tre olika ver¬
sioner, om vilka vi antydde, att vi skulle kunna välja det, som
vore för den andra sidan det behagligaste; och så skedde en
ajournering på två dagar. Efter dessa två dagar kom man
från motsidan tillbaka, icke med ett antagande av vårt
ändringsförslag, icke med motförslag, innefattande modifika¬
tion på en eller annan punkt, utan med ett fasthållande av
att sjunde punkten skulle utgå. Ingenting; annat skulle givas
i utbyte än att i motiveringen till utskottets förslag rörande
fjärde punkten skulle inflyta en passus, däri utskottet skulle
göra till sin den mening, som herr Trygger uttalat under
Förstakammardebatten, nämligen att de »legitima» behoven av
samlingslokal borde kunna tillfredsställas genom den kommu¬
nerna givna expropriationsrätten.
Beträffande de övriga punkterna uti utskottets samman¬
jämkningsförslag, ha vi rörande deras avfattning saknat varje
ledning och hjälp ifrån utskottsreservanternas sida, enär från
deras sida trots anmodan man icke velat uppgiva vad man
Nr 28.
Samman¬
jämknings-
förslag röran¬
de lag om
expropriation.
(Forts.)
60 Lördagen den 3 maj.
önskade på de olika punkterna. Vid sådant förhållande ha
vi på egen hand sökt uppgöra en så rättvis fördelning som
möjligt, och, såsom jag nyss vågat påstå, denna har sanner¬
ligen icke utfallit till Första kammarens, utan snarare till
Andra kammarens disfavör.
Jag har ansett mig vara skyldig att redogöra för vad som
förekommit i utskottet, då vi utskottsledamöter måste känna
oss stå i en särskild ansvarighetsställning med hänsyn till
den olyckssaliga utgång, som man nu nästan känner på sig,
att detta stora arbete skall få. Det är dock bittert, att på en
sådan tuva som den ifrågavarande skall stjälpa hela detta
lass, att det lagstiftningsarbete, som Riksdagen vid upprepade
tillfällen begärt, som en rad av statsmyndigheter hos Kung!.
Maj it framställt såsom önskvärt och nyttigt, som sedan med
så mycken omsorg och skicklighet framförts av expropria-
tionskommittén, som erhållit så mycket erkännande under den
senare behandlingen, varpå utskottet nedlagt månaderslångt
arbete under denna riksdag och som vi alla äro överens om,
att det egentligen borde till landets stora fromma antagas,
skall på detta sätt falla i diket. Här sitta runt om i denna
kammare män, vilkas arbetshåg och allmänanda satt dem
i spetsen var i sin ort för allmännyttiga företag, avsedda
att höja de olika landsorterna i andlig och materiell för¬
kovran. Jag kan icke tänka mig annat, än att de måste i
detta ögonblick starkt känna, vad det vill säga, att de ökade
möjligheter för genomförande av dylika allmännyttiga före¬
tag, som i denna lag bjudas, skola på detta sätt och, jag
vågar säga det, på halsstarrighet i en särskild punkt falla
till marken.
Att nu ingå i bemötande av de särskilda anmärkningar
mot sjunde punkten, som i dag å nyo gjorts av föregående
talare, synes mig överflödigt. Ty, såsom jag redan antytt,
var det anmärkningar, som egentligen bort höra hemma i
förra debatten och som icke kunna få väga med, när det nu
gäller, icke huru man skall formulera sjunde punkten på
lämpligaste sätt, utan huruvida man kan, därför alt man icke
finner denna enstaka punkt fullt lycklig, taga på sig ansvaret
att stjälpa hela denna 100 paragrafer starka lag. — Yi hörde
nyss, att herr statsrådet och chefen för justitiedepartemen¬
tet icke ansåg det löna mödan att göra en vädjan till denna
kammare, därför att han antog, att utgången var på för¬
hand given med hänsyn till namnen å de reservanter, som
här låtit teckna sig vid utlåtandet. Men för min del kan
jag icke underlåta att till mina kammarkamrater göra en vörd¬
sam vädjan, huruvida de, efter vad de fått höra om detta
ärendes gång av greve Lagerbjelke och mig, kunna finna
det vara med kammarens värdighet och kammarens rätta
Lördagen den 3 maj.
61 Nr 28.
fyllande av sin uppgift förenligt att låta lagförslaget falla.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Kl ef beck: Jag vill först bekänna, att jag ej heller
är fullt tillfredsställd med det sammanjämkningsförslag, som
framkommit. Det har herrar ne kanske kunnat räkna ut
förut. Det förefaller mig nämligen, att förslaget går bra myc¬
ket nära Första kammarens ståndpunkt och bra mycket långt
ifrån Andra kammarens. Särskilt finner jag det betänkligt,
att icke Andra kammarens beslut angående expropriationsrätt
för husägare på ofri grund rönt något tillmötesgående, utan
att dessa skola bli skyldiga att betala till jordägaren värdet
av de förbättringar, som de själva åstadkommit. Men det
är icke för att tala om detta, som jag begärt ordet, utan
för att med all min verkliga respekt för herr Thyrén och
hans storartade talang, som jag beundrar, ändå försöka få
komma med ett litet inpass.
Han anmärkte först på, att herr justitieministern förklarat,
att han här i kammaren mött ett ensidigt arbetsgivareintresse,
och han fann för sin del, att denna anmärkning var obefogad.
Han styrkte detta sitt påstående med att hänvisa till förra
Riksdagens beslut i arbetarskyddsfrågan. Jag vill gentemot
detta bara såga, att det förefaller mig vara en viss skillnad
på Första kammarens höger år 1912 och år 1913. I spetsen
för vårt värderade motparti stod då en man, som hade en
mycket lång erfarenhet bakom sig och en mycket stark känsla
av vad som var för landet nyttigt och kanske ännu mera
av vad som var för partiet klokt, men nu ha vi mött en
ledare för detta parti, som väl i talang och förmåga är den
förres värdiga motstycke, men som synes vara — sit venia
verbo — mera påvisk än själva kyrkofursten, ty han tycks
ha gjort nonpossumuspolitiken till sitt enda saliggörande
rättesnöre. Det förefaller oss i år — och jag säger det icke
på elakhet och icke på skämt, utan under djup smärta —
som vi i år hade rönt mindre förståelse för vad till arbe¬
tarnas och hela folkets bästa hör än förra året. Och jag
kan icke begripa, att sådant kan i längden vara gagneligt
och lyckligt för vårt land.
Sedan vill jag ta fasta på ett uttryck, som herr Thyrén
hade i förbigående, då han om kravet på sjunde punkten
säger, att det är ett nog så billigt krav. Jag vill pointera, att
han så karaktäriserade detta krav; men när det gäller att
omsätta detta billiga krav på verklighetens mark, så vet jag
icke, var han hamnar. Då hänvisar han oss först till att på
kommunalstämma göra våra önskemål gällande, och han säger,
att en enstaka stor jordägare kan icke gärna kommendera kom¬
munalstämman. Och det veta vi väl, att det går icke med
Samman¬
jämknings-
förslag röran¬
de lag om
expropriation.
(Forts.)
Nr 28. 62
Lördagen den 3 maj.
Samman-
jämknings-
förslag röran¬
de lag om
expropriation
(Ports.)
den inskränkning i rösträttsskälan, som ägt rum, men vi veta
också, såsom erfarenheten på många ställen utvisar, att denna
ene store jordägare övar ofantligt stort inflytande på många
. andra maktägande och inflytelserika personer inom kommu¬
nen, så att han jämte dessa myndiga män, på vilka han starkt
influerar, nog utan svårighet på kommunalstämman kan göra
sin mening i en sådan fråga som denna allena gällande. Jag
vågar upprepa herr justitieministerns ord, att om denna kam¬
mares majoritet, hos vilken man ju med rätta får förutsätta
ett långt mera upplyst sinne, icke ville gå till mötes ett önske¬
mål sådant som det här framförda, hur skall man då kunna
begära, att en kommunalstämmas majoritet, som icke till sitt
förfogande har det mått av upplysning och förmåga att se
ärendet i dess hela vidd, i dess betydelse för landet, skall
kunna vara så tillmötesgående, särskilt när man betänker»
att den står i nära kontakt med de befarade obehag, som
från en sådan möteslokal enligt deras åsikt kan tänkas leda
sitt ursprung. Att sålunda hänvisa till ett kommunalstämmo-
beslut är enligt min mening precis detsamma som att avslå
hela frågan.
Likaså förefaller det mig, när han säger, att han visst
unnar arbetarne att skaffa sig ett Folkets hus, som om detta
hans varmhjärtade uppsåt hade svårt att finna något ut¬
rymme bär på jorden. Om ett hus skall byggas, skall det väl
byggas på jorden. Men såvitt det icke skall ligga i luften, för¬
står jag icke, huru det skall vara möjligt för arbetarne att
få detta hus, som han unnar dem, när de icke kunna få
köpa jord och icke kunna få expropriera jord, enär det senare
förfarandet inkräktar på äganderätten. Även när han riktar
sitt klander mot sista klausulen i sjunde punkten, nämligen
att detta expropriationsförfarande skulle få rikta sig endast
mot sådana fall, där jorden inom ett vidsträckt område till¬
hörde en och samma eller ett fåtal ägare, och säger, att
om det icke stode så, utan att det gällde all äganderätt,
då kunde han vara med om det, förstår jag icke, hur detta
hänger ihop med allt det föregående, som vi ha hört i detta
ämne. Ty då har det alltid framställts såsom den svåraste
nackdelen av ett sådant förslag, att vi därigenom skulle »taga
jorden från bönderna», därmed menat de små hemmans-
ägarne. När man så för att förhindra en sådan tillämpning
av lagen får in en bestämmelse, att expropriation endast skall
kunna ske från de större jordägarne, då är icke heller det
bra. När det är fråga om att expropriera från alla, då får
man icke expropriera från de små, och när det är fråga om att
skona de små och expropriera från de störa, då får man ej
heller expropriera.
Vad sedan skräckmålningarna angå, som han drog upp,
att från Folkets hus skulle utgå agitation i religionsfientlig
Lördagen den 3 maj.
63 Nr 28.
riktning och mycket annat, vill jag bara såga, vad jag hade
äran anföra, när denna fråga sist var uppe: finns det någon
människa, som tror, att, om en sådan agitation skulle komma
att äga rum, den skulle bliva mindre bitter och mindre öde¬
läggande, därför att den skulle bli utvisad på vägar och
ödemarker, än om den finge äga rum inom en lokal, där
åhörarne åtminstone icke skulle utsättas för det plus i för¬
bittring, som följer därav, att de icke anses böra ha rätt att
få tak över huvudet, när de behandla sina intressen.
Jag ville sluta, liksom den siste ärade talaren, med en
vädjan till mina värderade medkamrater här i kammaren.
Jag är nämligen en så inbiten optimist, att jag icke kan släppa
förhoppningen om att åtminstone hos ett avsevärt antal med¬
lemmar klokhet och billighet skola få tala i denna för ägande¬
rätten så tämligen litet betydelsefulla fråga. Och jag vill då
säga er det, att de flesta av eder, och det galler ju också
delvis om mig själv, ha njutit av landets goda ifrån er barn¬
dom. Ni ha kanske aldrig kämpat mot brist och nöd. Ni
ha haft tillgång till den bästa möjliga utbildning i vårt land.
Ni ha ärft en hel rikedom från många släktled av bildning,
uppfostran, kultur och andra stora förmåner, som fosterlandet
givit, och ni ha därför helt naturligt med starka band knutits
vid detta vårt gamla kära land. Ni föra därför också foster¬
landets namn bittida och sent på edra läppar, och jag klandrar
icke eder därför, då det sker ärligt, tvärtom; men jag vill
också såga, att det finnes i vårt land söner till moder
Svea, som icke varit så lyckligt lottade som ni och som
kanske kunde kallas moder Sveas styvbarn. De ha ingen
del i jorden, icke ens så att de kunna få bygga sig en stuga
för att där överlägga om landets angelägenheter. De mot¬
verkas i sin rätt att få sammansluta sig för att försöka höja
sin levnadssställning. De ha icke den rikedom av välsignelser
i arv från gångna led, som vi ha fält. De få bära bördorna
och se sina önskemål gång efter gång tillbakavisade. Jag frågar,
om det icke skulle vara med klokhet och billighet överens¬
stämmande, att vi, som njuta landets goda mer än de, visade
härvidlag, att vi vilja låta dem förstå, att de dock ha så'
myckel rätt till medborgarskap i vårt gamla svenska land,
att de kunna få sig tillmätt rättighet att bygga sig eu stuga
för att där överlägga om landets angelägenheter.
Herr Söderberg h: Herr talman! Jag skall till en
början vitsorda den redogörelse, som herr Alexanderson har
lämnat, huruledes denna sak blivit behadlad inom lagutskottet.
Av denna redogörelse och den utredning, som samme talare
gjorde, rörande innebörden av det föreliggande samman-
jämkningsförslaget, framgår med all skärpa och klarhet, vilket
Samman-
jämknings-
förslag röran¬
de lag om
expropriation.
(Ports.)
Nr 28. 64
Lördagen den 3 maj.
Samman- stort och betydelsefullt tillmötesgående vänstern inom utskottet
jämknings- ådagalagt. Det är ett så stort tillmötesgående, att man med
delag°om lullt foS kunnat förvänta, att det upptagits på annat sätt,
expropriation, än som skett, och att det hade kunnat leda till ett samför-
(Forts.) stånd, som ur alla berättigade synpunkter måste anses vara
i hög grad önskvärt. Men högern har velat annorlunda! En
sammanjämkning av kamrarnas skiljaktiga beslut måste ju,
såsom förut påpekats, alltid innebära eftergifter å ömse sidor.
Båda parterna måste taga något steg för att kunna mötas
något sä när på halva vägen. Men vad är det, som kräves
här? Jo, helt enkelt, att Andra kammaren på en av de,
efter den kammarens uppfattning, principiellt viktigaste punk¬
terna skall helt och hållet kapitulera utan något som helst
vederlag. Vänstern har för att möjliggöra åtminstone något
resultat av det betydande och erkännansvärda arbete, varige¬
nom detta stora lagförslag åstadkommits, gått så långt i efter¬
gifter och hänsyn, att jag vågar påstå, att det knappast nå¬
gonsin förut legat på Riksdagens bord ett sammanjämknings-
förslag, däri det givits så mycket åt Första kammaren och
tagits så mycket från Andra kammaren. Detta skall med
rätta konstateras. Men ändå är man icke nöjd. Det har
vant förgäves alltsammans.
Må det nu tillåtas mig att gorå det uttalandet, att skall
man från högerns sida fortsätta att bedriva sina egna me¬
ningar och föreställningar på det sättet, så blir allt sam¬
arbete hart när omöjligt, och då skall det ena reformförsö¬
ket efter det andra, synnerligast i sådana spörsmål, som
ligga vänstern varmt om hjärtat, stanna i stöpet! Kan det
vara bra och gagneligt för vårt land och vårt folk med en
sådan riksdagspolitik ? Här i kammaren har högern ännu,
ännu säger jag, makt att göra vad som helst, som fäller den;
in. Ännu kan den hålla enständigt och ensidigt tillbaka varje
mera genomgripande reform, åtminstone i lagfrågor. Ännu
kan den hämma tillgodoseendet av sådana behov, som vän¬
stern framför allt finner det vara angeläget och viktigt att
tillfredsställa för det helas och för allas val i landet. Ja,
men bara tills vidare! Det kan snart nog komma andra tider.
Vi rida fort i våra dagar, klagade bitterligen en av högerns
främste i Andra kammaren vid expropriationslagens behand¬
ling därstädes för några veckor sedan. Ja, vi rida fort, och
utvecklingen låter icke hejda sig. Den kan icke hållas till¬
baka ens av högermajoriteten i Första kammaren, och för
de efterblivna bli tiderna allt bistrare och bistrare.
Herr talman! I frågans nuvarande läge tjänar det icke
något till att fortsätta debatten rörande själva saken. Jag skall
ej heller för min del besvära kammaren med ett sådant över-
loppsarbete. Denna fråga är för resten icke längre en sak-
65 Nr 28.
Lördagen den 3 maj.
fråga, för ögonblicket är den endast och allenast en politisk Samman-
maktfråga. jämknings-
... Ti!1„..sist..en,dast en liten reflexion! Högern bjuder i dag
liksom forra lördagen pa begravning, och trots de beklaganden, expropriation.
som från de föregående högertalarnes sida framkommit — (Forts.)
sådana höra ju till pjäsen — anser förmodligen högern, att
det åter är ett s. k. glädjelik, som jordas. Men jag her a'tt få
påpeka, att även ett sådant kan gå igen, och det kommer
också detta att göra med all sannolikhet.
Ilen- talman! Jag instämmer i det framställda yrkandet
om bifall till utskottets förslag
Hen* Gezelius: Jag hade icke ämnat upptaga kammarens
tid med något inlägg i förevarande debatt, men det har synts
mig vara en skyldighet mot kammaren från deras sida, som
inom utskottet representerat minoriteten vid detta betänkande,
att svara några ord i anledning av den kritik, som särskilt en
ärad talare på upplandsbänken, herr Alexanderson, ägnat oss,
sina kamrater, i utskottet. Då herr Alexanderson vädjade till
kammaren, att den i känslan av sin värdighet icke skulle följa
oss, så synes det mig, som om han knappast gagnade saken. Be¬
träffande den kritik, som man nu har ägnat åt minoritetens män
i fråga om det sätt, varpå de fullgjort sitt uppdrag inom utskot¬
tet, så skola vi icke tvista om, huruvida det varit riktigt och
väl skött, från vår sida sett. Ha vi skött oss illa, så är det vår
sak, men att det skulle finnas fog för, att vi trätt kammarens
värdighet för nära, det vill jag icke vidgå. Då ni här och även
en annan representant från utskottets majoritet hava talat om
det sätt, varpå sammanjämkningen utfördes, vädjar jag till er
själva, då jag säger, att skiljegränsen mellan de två meningar,
som kommo att stå mot varandra, markerades fram klart och
tydligt därigenom, att majoriteten icke ville eftergiva sin fordran
att för expropriationslagförslagets antagande skulle ställas såsom
villkor, att expropriationsrätt skulle medgivas sammanslutnin¬
gar av den art, som omtalas i 7 punkten av 1 §, sammanslutnin¬
gar för tillgodoseende av även enskilda intressen och politiska
sammanslutningar för främjande av vad man här i debat¬
ten har kallat ett Folkets hus intresse. Det kravet ville)
ni icke eftergiva. Det hjöds en möjlighet åt eder att
under det gärdande skyddet av ett kommunalt beslut till¬
godose det intresse, som ni här härå fram såsom det väsent¬
liga och som skulle avse upplysningens och det fria tanke¬
utbytets rätt. När det blev klart, att skillnaden där icke
gick att förena, ja, då hade man från vår sida lika stor
lätt att betrakta frågan fallen som ni från eder. Av vilken
anledning skall man med sådana åthävor fordra, att vi skulle
giva efter i den principiella punkten, då ni kräva med-
Första kammarens protokoll 1913. Nr 28. 5
Nr 28. 66
Lördagen den 3 maj.
Samman- givande från vår sida, för att icke lagen skall falla? Jag för-
jämknings- står <]et jcke. Ifrån vårt håll sades ifrån i ett tidigt skede, att
°rdelaq°om~ där låg den kardinalpunkt, om vilken vi ville söka ena oss, även
expropriation, om vi i avsevärda delar måste giva efter i stycken, som vi ansågo
(Korts.) vara av utomordentligt stor betydelse. Jag kan erkänna, att det
taktiskt måhända var en dumhet, men någon brist i vår ärlighet
få ni icke beskylla oss för. Detta är ju en fråga, beträffande
vilken man kanske har rätt att även hos sina politiska motstån¬
dare förutsätta ett erkännande av, att det principiellt och prak¬
tiskt har betydelsefulla konsekvenser, huru långt man tar steget.
Om det är oklokt av oss som parti, icke äro väl herrarna så
ledsna om, vi begå en sådan oklokhet. Det lär väl falla över
oss och de idéer vi anse böra tillgodoses. Men den vädjan jag
så ofta hör, att vi skola tänka på vår egen förestående bortgång,
verkar i längden icke så synnerligen övertygande på mig, och
jag tror icke," att, om dessa förutsägelser visa sig sannspådda, det
skulle föranleda så mycken sorg hos dem, som föra det talet
på tungan. Ingen i kammaren tar miste om vad striden står
om. Nu säger herr Alexanderson, att särskilt vi ha varit skyl¬
diga att giva efter, därför att ni varit beredda till och ha gjort
så stora eftergifter. Ja, vad vi tänkte och vad vi till äventyrs
hade velat giva efter i, är det icke skäl att tala om tydligare,
än vad vi redan ha gjort genom vårt markerande av vilken vikt
vi lade på denna 7:de punkt, om en sammanjämkning skulle
gå fram. Men så mycket vågar jag dock säga, att hade det
funnits eu sådan förvissad övertygelse om nödvändigheten och
lämpligheten att i stort sett få expropriationslagen igenom även
från vänsterns sida, så tror jag, att icke denna form för att till¬
godose upplysning och politisk frihet skulle ha ställts upp som
villkor från" dess sida. Jag kan icke underlåta att fästa upp¬
märksamheten på att redan nu med den åskådning, som gör
sig gällande, och med den förskjutning, som har ägt rum på
det kommunala området, har man sett, för att taga ett exempel
från mitt eget län, huru en kommun på över 20,000 människor
på kommunalstämma beslutat att flytta platsen för sina kom¬
munala sammanträden ifrån Stora Duna gamla kyrkovali, som
dock ligger i en mycket folkrik bygd och som har varit cen¬
trum för detta stora dalföre under många hundra år, för. att i
stället förlägga den till Domnarfvets järnverk. Den åskådningen
har nämligen gjort sig gällande, att det skulle vara lämpligare
att ha den där. I en annan kommun med cirka 6,000 män¬
niskor ha på samma sätt industriarbetarne vid Långshytteverken
beslutat förflytta platsen för kommunalstämmas hållande från
Husby kyrka fem fjärdingsväg därifrån — Husby kyrka, som
hittills varit centrum, ligger i en för dalaförhållanden bördig
gammal kulturbygd. Flyttningen har företagits i deras intresse,
som dikterat beslutet. Jag säger detta för att med en enkel
67 Nr 28.
Lördagen den 3 maj.
hänvisning till erfarenheter från det praktiska livet bemöta dem, Samman-
som säga, att om man lämnar åt kommunerna att tillgodose be- jämkning*-■
hovet av samlingslokaler, så kommer man igenstädes. Se V^delag^nT
vilket litet stadssamhälle som helst snart sagt i vårt land. Se expropriation.
på åtskilliga landskommuner, huru de offra, arbeta och intressera (Forts.)
sig mycket livligt för att tillgodose behovet av samlingslokaler,
men samlingslokaler, där intresset bäres upp av en så stor all¬
mänhet, att man anser, att man har en möjlighet och en garanti
för att den icke tillgodoser ett enskilt intresse, utan ett allmänt
intresse — att det skipas lika rätt åt alla. Här talas så mycket-
om att vi, som motsätta oss expropriationsrätt för Folkets hus,
äro mörkrets folk, som inte vilja upplysning och frihet åt vårt
folk. Det hjälper visst inte att erinra herrarne, som så ofta
skett, att här är det icke fråga om den saken, utan det gäller,
huruvida man skall skipa rättvisa så, att man giver expropria¬
tionsrätt för att tillgodose det intresse för upplysning, för tanke¬
utbyte, som får uttryck i enskilda stridiga intressen. Det är där,
som gränslinjen i stort sett står mellan oss. Ni få icke tillvita
oss bristande sinne varken för tankefrihet eller för möjlighet att
giva vårt folk upplysning.
Såsom den föreliggande frågan ligger, och då det icke finns
någon möjlighet för mig att giva efter i det väsentliga, som
ligger i den sjunde punkten, så förenar jag mig med reservan¬
ternas hemställan om avslag.
Herr Thyrén: Endast ett ögonblick i anledning därav, att
jag i motsats till herr Söderbergh anser denna fråga icke för en
politisk maktfråga, utan för eu verklig sakfråga. Det kommer,
såvitt jag förstår, väsentligen an på, i vad mån man kan vinna
samma resultat eller tillräckligt goda resultat för vänsterns räk¬
ning genom att skjuta in kommunen som kontrollerande myn¬
dighet. Det har av såväl herr statsrådet som också av en annan
ärad talare, nämligen herr Klefbeck, uttalats det argumentet, att
om Första kammaren, denna upplysta Första kammare, inte nu
vill gå med på punkt 7, huru vilja vi då tänka oss, att majori¬
teten på en kommunalstämma skulle vara bättre än Första kam¬
maren. Men, mina herrar av vänstern, detta sätt att argumen¬
tera, det är väl ändå ett ganska gott bevis på att herrarne allt
för tidigt gjort allvar av herr Söderberghs åsikt, att det icke är
eu sakfråga, utan en politisk maktfråga, att herrarne alltför litet
satt' sig in i själva sakfrågan. Det få väl herrarne ändå med¬
giva, att det är en ofantlig skillnad, om man på en kommunal¬
stämma kommer fram med ett förslag, att kommunen skall bygga
och tillhandahålla en allmän lokal, tillgänglig för högern i dag,
för vänstern i morgon och för socialdemokraterna i övermorgon,
alltså en politiskt neutral lokal, där kommunen bestämmer, om
den eller den agitatorn skall anses alltför samhällsfarlig, skall
Nr 28. 68
Lördagen den 3 maj.
Sammm-
jämlmings-
förslag röran¬
de lag om
„!expropriation.
(Forts.)
avvisas eller icke, alltså ett företag under kommunens perma¬
nenta kontroll — det är eu annan sak, om kommunen säger ja
till detta — och jag kan inte finna annat, än att en förnuftig
kommunalstämma måste säga ja — än om vi här i Första kam¬
maren skola i princip utan någon kontroll, en gång för alla
öppna för första bästa förening för vad syfte som helst, så snart
det kan anses gälla en »allmän» fråga, möjlighet till expropria¬
tion. Det ligger så absolut olika, att man väl borde kunna med¬
giva, att Första kammaren kan vara fullständigt förnuftig och i
sin goda rätt, då den säger nej mot detta vidsträckta krav, under
det att man samtidigt kan med gott samvete förklara, att den
kommunalstämma vore högst oförnuftig, som skulle avvisa ett
sådant krav som det nyss berörda.
Herr Lindley: Herr talman! Herr Thyréns framställning
strandar likväl på, att det icke är så alldeles avgjort, att kom¬
munen har ett dylikt allmänt behov. Det kan ju finnas sam¬
lingslokaler för de andra partierna. T. ex. vid ett stort bruk ha
de kanske plats och möjlighet att samlas, men det är icke säkert,
att arbetarne där ha någon sådan plats. Då är frågan den: kan
man då tänka sig, att kommunen skall begära att få expropriera
mark endast för att bereda socialisterna någon samlingslokal?
Jag är övertygad om att man icke skulle lyckas förmå dem till
något dylikt.
Denna fråga är dessutom verkligen av sådan art, att jag
tror, att även om detta förslag, detta yrkande, skulle gå igenom,
så vore frågan därmed icke löst; ty vad är det saken gäller?
Jo, det är att på platser, där stora vidder ägas av en eller ett
litet fåtal, åstadkomma möjlighet att uppbygga Folkets hus eller
någon sådan samlingslokal. Men märk väl, att innan dess, innan
man kan åstadkomma pengar för att expropriera mark och bygga
upp Folkets hus, måste det finnas eu rörelse, och alltså kvar¬
står här eu fråga, som är mycket svår att lösa, även om denna
rätt gives att expropriera mark. Jag tror därför inte, att det
ögonblickligen kommer att uppstå Folkets hus på dessa platser,
där sådana icke nu finnas. Men det gives likväl en rätt och en
sådan möjlighet att åstadkomma dessa, och det är väl ändå den
rätten och möjligheten, som Första kammaren bör bidraga att
giva åt dessa kommuners arbetare.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Trygger: Herr talman, mina herrar! Herr Alexan-
derson sökte i sitt anförande göra gällande, att lagutskottets ma¬
joritet vid bestämmandet av detta sammanjämkningsförslag skulle
ha gått tillväga med stor hänsyn emot minoritetens önskningar,
d. v. s. majoritetens inom denna kammare önskningar. Jag har
nu som bekant i åtskilliga år varit dels ledamot och dels ord-
69 Nr 28.
Lördagen den 3 maj.
förande i lagutskottet, och jag har följaktligen någon erfarenhet Samman-
i dylika saker. För att förstå, vad herr Alexanderson anser vara Jämhnings-
en riktig sammanjämkning, måste man erinra sig, hurusom
han med avseende på denna sjunde punkt, sådan den förelåg i expropriation.
Kungl. Maj:ts förslag, anser, att den strängt taget riktiga sam- (ports.)
manjämkningen skulle ha varit den, att man hade kluvit punkten,
så att där denna handlade om politiska samlingslokaler, skulle
Andra kammaren vidhålla sitt beslut och Första kammaren ge
med sig, under det att i vad den avsåg lokaler för kooperativa
föreningar skulle Andra kammaren uppgiva sin ståndpunkt och
Första kammarens mening, att bestämmelsen borde utgå, göra
sig gällande. Jag får verkligen säga, att detta är ett sätt att
sammanjämka, vars berättigande jag har svårt att begripa. Den
tillfälliga omständigheten, att två skilda frågor kommit in i ett
lagrum herrarna behöva bara titta i våra lagar för att se,
huru många sådana fall där finnas — skulle göra, att om kam¬
rarna bleve av olika meningar i fråga om detsamma, skulle man
gorå en sammanjämkning just av detta lagrum och ge hälften
åt vardera sidan. Om man delat bestämmelserna på två para¬
grafer, hade naturligtvis ingen människa sagt, att det vore nöd¬
vändigt, att man skulle jämka de båda paragraferna mot var¬
andra, utan man hade mycket väl kunnat göra sammanjämk¬
ningen av lagen på annat sätt. När jag åter var ledamot av
lagutskottet, följde vi en väg, som jag visserligen förstår icke
numera anses naturlig, nämligen att vi fästa stor vikt vid en
frågas principiella betydelse. Det är klart, att då majoriteten i
Andra kammaren och utskottet består av tvenne partier, som
principiellt ha absolut olika ståndpunkt, å ena sidan socialist¬
partiet, som med avseende på allt, som gäller äganderätten, har
en motsatt uppfattning mot oss andra, och å andra sidan det
liberala partiet, som i princip har samma uppfattning som vi
med avseende på äganderätten, men som, vid det förhållandet
att det endast i förening med socialisterna har majoritet, måste
taga hänsyn till de anspråk, som göras gällande från socialist¬
partiets sida — det är då ganska naturligt, säger jag, att för
eu person, vilken liksom herr Alexanderson representerar detta
block, sammanjämkningen på allra bästa sätt göres så, att man
blott. klyver paragrafens bestämmelser utan att taga hänsyn till
principen. Detta må vara ganska naturligt för det liberala par¬
tiet, men för oss, som stå på våra egna fötter och som ej för
vår tillvaro ha behov av något stöd från ett parti, som prin¬
cipiellt har en alldeles motsatt ståndpunkt, för oss är det av
stor betydelse, ja, av väsentlig betydelse att hålla fast vid det
principiella. Nu skola herrarne komma ihåg en sak, och det är,
att här är icke fråga om, att vi skulle vilja från nuvarande lag¬
stiftning taga bort något, som funnits där, utan det är fråga
om att införa något nytt i den svenska lagen. Då säger grund-
Nr 28. 70
Lördagen den 3 maj.
Samman-
jämknings-
förslag röran¬
de lag om
expropriation.
. (Forts.)
lagen, att vid lagstiftning fordras bägge. kamrarnes samstäm¬
mande beslut och Konungens samtycke. Är det då så orimligt,
att, när vi ha den uppfattningen, att här föreligger något prin¬
cipiellt oriktigt, vi säga ifrån, att vi inte kunna giva. vårt sam¬
tycke att införa detta i lagstiftningen. Frågan bör enligt vår
mening skjutas åt sidan; men vi taga förslaget i övrigt, såvitt
vi kunna ena oss, men denna fråga bör få anstå. I framtiden
kanske vi kunna komma till en annan uppfattning, ifall det visar
sig att de faktiska förhållandena påkalla en förändring, men tills
vidare får det bliva som förut. Ingen har heller kunnat påstå,
att denna punkt skulle vara en kardinalpunkt med avseende på
expropriationslagen. Det hade varit ofantligt lätt för majoriteten
inom utskottet att låta detta vara detta och skjuta undan denna
fråga tills vidare. Min alldeles bestämda övertygelse är, att om
herrarne, som jag nyss sade, stått på egna fötter och inte be¬
hövt stöd av socialisterna, skulle ni ha funnit detta tillvägagångs¬
sätt vara ganska naturligt. Jag sade, när frågan var före sist i
denna kammare, att vi i denna punkt hade en bestämd prin¬
cipiell uppfattning. Vi kunde icke gå med på att taga in ifrå¬
gavarande bestämmelse i förslaget, utan bådo, att den finge ställas
på framtiden och att herrarna från andra sidan måtte beakta
detta, när ni skulle fatta beslut i frågan. Herr Alexanderson
har nu sagt, att detta var kanske välment, men i så fall vore
välmeningen den enda meningen i detta yttrande. Jag vet icke,
var herr Alexanderson har hämtat denna rolighet, men kanske
den kommit från samma håll som den, som vi från honom hörde
vid eu föregående debatt, nämligen från barnkammaren; ja, att
döma av fortsättningen i herr Alexandersons yttrande, skulle jag
verkligen tro, att detta är fallet, Herr Alexanderson har näm¬
ligen förklarat, att detta ärliga uttalande ifrån vår sida måste
med nödvändighet föranleda därtill, att Andra kammaren måste
säga: vi vika icke. Det bleve en hederssak för Andra kamma¬
ren att sätta sig emot ett sådant anspråk, som jag då uttalade
på majoritetens vägnar. Men, mina herrar, att antaga något dy¬
likt är väl ändå att bedöma Andra kammaren alldeles som ett
bångstyrigt barn. Jag har en för hög uppfattning om Andra
kammaren och dess klokhet för att kunna tro, att den skulle
bemöta ett ärligt uttalande på dylikt sätt, ett uttalande, som var
föranlett av mitt intresse att få förslaget igenom, att den skulle
möta detta med, jag vågar säga, en så barnslig ståndpunkt. Jag
går så långt, att jag vill ännu knappt tro, att någon medlem av
Riksdagen på allvar skulle vilja handla, som herr Alexanderson
här förklarat naturligt. Jag tror fast hellre, att det är något an¬
nat skäl, som varit bestämmande, och då kommer jag till herr
statsrådet och chefens för justitiedepartementet uttalande. Herr
statsrådet har själv påpekat, att nu ifrågavarande punkt, om
man jämför den med förslaget i dess helhet, är en fråga, som
71 Nr 28.
Lördagen den 3 maj.
icke är av så synnerligen stor praktisk betydelse, och därför Samman-
kunde herr statsrådet icke förstå, att vi skulle vilja låta förslaget
ramla på denna punkt. Herr Alexanderson upprepade detsamma/ de iag om
fast i vackrare ord — han sade nämligen, att det skulle vara bit- expropriation.
tert, om detta utmärkta lagförslag skulle stjälpa på denna lilla (Ports.)
tuva. Sedermera försökte herr statsrådet forska efter vad som
verkligen kunde vara vår mening, när vi handlade så, att för¬
slagets fall skulle kunna bliva resultatet. Nåväl, jag ber att få
komma med en motfråga. Om nu herr statsrådet anser, att
denna punkt praktiskt sett är en bagatell, vad kan det vara för
orsak, som föranleder herr statsrådet att stödja majoriteten i
Andra kammaren, då den vill låta förslaget ramla på denna
lilla tuva? Jag kan icke förstå skälet. Det måtte vara något
hemligt skäl — det är naturligtvis icke det mindre vackra skäl,
som herr statsrådet emot oss åberopade, undfallenhet för arbets¬
givareintressen, icke heller vad som för statsrådet kanske är natur¬
ligare, undfallenhet för arbetareintressen. Men vad kan det vara?
Jag skall försöka hjälpa till och gissa ut vad det möjligen kan vara.
Jag tror, att det är hänsyn till socialisterna. Det är av hänsyn till
den socialistiska delen av majoriteten, som man vill fastslå expro¬
priationsrätt för det s. k. folkets hus. Det föreligger eu fordran från
deras sida, och den fordran har man måst honorera för att hålla
ihop blocket. Man har uppoffrat vad som ursprungligen ändock
var en tanke, ty en sådan innebär det kung!, förslaget, men vad
som återstår är blott ett sken av denna tanke. Ja, samman¬
jämkningen kanske tillfredsställer socialisterna principiellt, men
praktiskt sett är den blott ett sken. Praktiske sett finnes även
för våra motståndare intet skäl att hålla på densamma.
Ja, man har i denna fråga i dag haft många uttalanden.
Man har hört en ärad talare, vars uttalanden jag gärna^ lyssnar
till, förvåna sig över, att det kan vara möjligt, att majoriteten
har en ordförande, som är sa bristfällig, som den de nu ha,
och vilken bidrager på allt sätt att åstadkomma sorgliga resul¬
tat. Ja, jag tror emellertid, att på den punkten vore det rätta,
om man överläte åt varje parti att självt avgöra sina inre an¬
gelägenheter. Det har uppstått ett så kolossalt stort intresse
särskilt för vårt partis angelägenheter, såväl här, efter vad vi
hört, som också i pressen, men jag tycker, att frågan om vårt
partis ordförande kunde få vara en inre fråga. Då man däremot
säger, att vårt parti har uppträtt negativt i riksdagen, kommer
man till en sak, som kan lämpa sig för allmän diskussion. Jag
vill emellertid fråga herrarna: kan det vara berättigat att säga,
att vårt parti som sådant har uppträtt negativt vid denna riks¬
dag? Är det riktigt att säga detta ifrån ett håll, där man har
satt sig emot viktiga positiva åtgärder, som vi på det allra kraf¬
tigaste försökt få fram? Jag tänker exempelvis på försvars¬
frågan. Ha vi varit negativa i försvarsfrågan? Ha herrarna
Nr 28. 72
Lördagen den 3 maj.
Samman¬
jämknings-
förslag röran¬
de lag om
expropriation.
(Ports.)
anledning att förebrå oss, att vi icke där gjort vad vi förmått? Ha
herrarna i fråga om försvaret visat det tillmötesgående mot oss,
som herrarna ständigt fordra på andra områden? Och dock!
Försvarsfrågan är en kardinalfråga i jämförelse med alla dessa
andra saker, särskilt i våra dagar, då det för var och en borde
vara uppenbart, att den är a och o och att allt annat i förhål¬
lande därtill är oväsentligt. Vilka medel har man för övrigt
använt, när vi i någon fråga icke kunnat foga oss efter Andra
kammar-majoritetens önskningar, och det har sannerligen icke
skett alltför ofta. Vilka medel har man icke använt! Jag vill
endast erinra herrarna, att när vi hade åkarpslagen före i denna
kammare — jag skall icke nu tala om, vilken åsikt i fråga om
den var den riktiga eller oriktiga, utan endast tala om de medel,
man använde för att betvinga oss — gjordes det gällande från
allra högsta ministeriella håll, att om vi icke folie undan i den
frågan, skulle våra arbetare bliva syndikalister, d. v. s. de skulle
börja använda brottet såsom ett medel att realisera sina önsk¬
ningar, ifall vi icke gåve vika. Herrarna kanske jämväl erinra
sig, att när vi hade denna expropriationslag första gången före,
var det en ärad talare, som sade, att ifall Första kammaren icke
gåve vika i denna punkt, komme våra arbetare att icke vilja
försvara sitt fosterland. Således, därför att man icke tilläte ex¬
propriationsrätt för lokaler, vilkas väggar i allmänhet genljudit
av försvarsfientliga anföranden, skulle våra arbetare bliva ovilliga
att försvara sitt eget fädernesland. Jag måste säga, att jag kän¬
ner icke några sådana arbetare. Jag sätter alltför mycket värde
på den svenska arbetaren, för att jag skulle kunna tänka mig,
att någonting skulle kunna förmå honom att använda brottet
som ett medel för att nå sina syften eller förleda honom att
icke göra sin plikt mot sitt fosterland, ifall fosterlandets säkerhet
krävde ut hans värnplikt. I dag ha vi hört en ytterligare hotelse,
ifall vi icke gå med på detta sammanjämkningsförslag. Herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet har behagat uttala
en dylik hotelse. Han har nämligen sagt, att om vi icke giva
vika i denna punkt, kommer det politiska jordskred, som redan
inträffat, att efterföljas av ett annat, som skulle för oss bliva
ännu värre. År detta verkligen lämpliga medel för att i en lag¬
fråga tvinga en kammare att frångå en uppfattning, som kam¬
maren av principiella skäl anser vara den riktiga? Jag tror det
icke. Aven herr Söderbergh hade ett anförande av ungefär lik¬
nande innehåll, däri han hotande förklarade, att om vi icke folie
undan, skulle vår makts dagar taga slut och vårt arbete och
vårt intresse för en viss utveckling av vårt samhälle komma att
sakna praktisk betydelse. Ja, vore man rädd, skulle man natur¬
ligtvis taga intryck av sådana yttranden. Men, mina herrar, vi
äro icke rädda! Vi tro för fast på riktigheten av den samhälls¬
uppfattning, som vi här försvara, för att imponeras av dylikt
Lördagen den 3 maj.
73 Nr 28.
tal, och då vi handla i enlighet med vår övertygelse, frukta vi
ingen, utan överlåta åt framtiden att ådagalägga, huruvida vi
misstagit oss eller ej. Vårt mål har dock alltid varit landets väl
och Sveriges lycka.
Herr statsrådet Petrén: Herr talman! Den debatt, som
föres här i dag, är av det slag och berör ett ämne av sådan
vikt, att även den, som är van att endast lyssna till debatterna
i denna kammare, kan känna ett behov att taga till orda, ehuru
han väl känner med sig, att han icke har några nya synpunkter
att framföra. Jag gör det emellertid med en känsla av stark
förstämning, ja, jag kan nära nog säga, verklig beklämning inför
den situation, som nu föreligger i denna fråga. Här förestår nu,
som det sagts från flera håll förut i dag, till avgörande ett lag¬
förslag, som är framsprunget av ett sedan länge och allmänt
känt behov av vidgade och i övrigt förbättrade expropriations-
bestämmelser, grundat på riksdagsskrivelser och syftande att
tillgodose även motionsvis från Andra kammarens sida riksdag
efter riksdag framförda samhällsbehov.
Alla talare ha i dag vitsordat, att detta lagförslag innehåller
stora och väsentliga förbättringar gentemot den lag, som nu är gäl¬
lande. Det har i sådant hänseende av greve Lagerbjelke särskilt be¬
rörts två ting, nämligen de nya bestämmelserna för expropriations-
ersättnings fastställande och för expropriationsnämnds tillsättande.
Jag skall icke öka uppräkningen av dylika förbättringar,
utan endast peka på en sak, som enligt min mening är av sär¬
skilt stor betydelse. Jag har på nära håll förnummit, huru i
många små hem i stationssamhällen, fisklägen och liknande
platser, där vederbörande husägare ej äro ägare till tomtmarken,
det länge har varit en önskan och förhoppning att få äganderätt
till denna mark. Det är väl ej tvivel om, att denna förhopp¬
ning nu kommer att grusas om några ögonblick och antagligen
för många år framåt. Jag kan ej annat än djupt beklaga detta
förhållande, därför att jag har på många håll sett olägenheterna
av att i dylika samhällen stå i beroende av jordägaren, något,
som ock tidigare i debatten här påpekats av herr Klefbeck.
Det är tydligt, att detta sammanjämkningsförslag kan ses
ur olika synpunkter. Då jag begagnade några timmar i dag på
morgonen för att läsa igenom den debatt i denna fråga, som
fördes här för tre veckor sedan, föreföll det mig, som om det
objektivt sett utan tvivel har visats god vilja från majoritetens
sida inom utskottet. Vill man nämligen se till, vad som var
den röda tråden i den debatt, som fördes i denna kammare för
tre veckor sedan, var det väl så, att, medan man till förmån för
den ekonomiska föreningsverksamheten icke ville i sjunde mo¬
mentet av 1 § inrymma några bestämmelser, man åter, i den
Samman-
jämknings-
förslag röran¬
de lag om
expropriation.
(Forts.)
Nr 28. 74
Lördagen den 3 maj.
Samman- mån legitima behov förefunnes för andra däri avsedda ändamål,
förslårömn vore att tillgodose dem.
"^°de lag°om För en vecka sedan fördes i denna kammare en debatt i
expropriation, en annan viktig fråga. Den talare, som i dag uppträdde när-
(Forts.) mast efter statsrådet och chefen för justitiedepartementet, väd¬
jade då till majoritetens män i denDa kammare att i den frågan
söka framlägga de ändringsförslag, som de ville främja, för att
sålunda positivt i handling medverka till frågans lösning. Det
är icke utan, att, då man läser det lagutskottsbetänkande, som
utgör föremål för denna debatt, och ser den däri förekommande
blanka reservationen från minoritetens män i utskottet, man
känner en undran, varför icke av dem ens antytts de förslag,
som de i sammanjämkningssyfte velat förorda. Det är dock på
deras begäran, som återremissen skedde för tre veckor sedan.
Frågar man sig då, i vad mån det är legitima behov, som
inneslutas i det omstridda sjunde momentet i 1 § enligt det nu
föreliggande förslaget från lagutskottet, så tror jag för min del,
att det svårligen skall kunna bestridas, att samtliga de ändamål,
som däri uppräknas, verkligen äro hänförliga till legitima behov.
Det har här i dag gång efter annan sagts, att något behov av
expropriation i förevarande avseenden icke är styrkt. Jag vill
i det fallet endast bringa i kammarens erinran vad en av statens
förlikningsman för de norrländska länen härom yttrade i denna
kammare, då frågan för några veckor sedan var före. Fick icke
var och en, som åhörde det yttrandet, det klara intrycket, att
det däri verkligen påvisades och klargjordes, att legitima behov
här föreligga? Här sades av herr Trygger och andra talare i
den förra debatten, att i regel tillgodosåge, även om man bort-
toge detta omstridda sjunde momentet, lagförslaget de legitima
behov, som vore till finnandes, och att man borde icke lag stifta
för relativt få undantagsfall. Detta kan ju vara sant, i många
fall och för de flesta fall, men det finns områden, där man måste
lagstifta för även de få undantagsfallen, och ett av dessa om¬
råden är utan tvivel det nu föreliggande. Det gäller dock här
ytterst medborgares rätt att komma tillsammans för överlägg¬
ningar i allmänna frågor; och den rätten är förvisso så oför¬
ytterlig, att den allestädes måste skyddas, och även om, som
greve Lagerbjelke sade, det icke skulle vara så, att detta mo¬
ment är en hörnsten i själva det föreliggande förslaget, är dock
denna medborgerliga överläggningsfrihet i allt fall en hörnsten
i den nutida samhällsbyggnaden.
Herr Thyrén slutade sitt anförande i denna fråga för tre
veckor sedan med följande ord: »Naturligtvis får och måste po¬
litisk agitation finnas; naturligtvis måste man lämna den frihet
att röra sig, icke lägga hinder i vägen därför. Men det är stor
skillnad emellan att icke lägga hinder i vägen och att under¬
stödja den genom ett sådant maktingripande som expropriation
Lördagen den 3 maj.
75 Nr 28.
ju alltid är.» Ja, herr Thyrén nämnde nyss några ord om jour- Samman-
nalistik. Jag vill icke använda ett sådant uttryck om denna Jämknings-
herr Thyréns argumentering, men så mycket tror jag mig kunna de fag om
säga, att folket i gemen ej kommer att förstå den. Enligt dess expropriation.
mening måste, då hinder av förevarande slag stå i vägen för (Forts)
övande av politisk upplysningsverksamhet, det vara lagstiftarnas
skyldighet att röja undan dylika hinder, även om expropriation
därför erfordras. Någon rörelsefrihet kommer eljest icke att å
dylika platser förefinnas.
Det har nu emellertid sagts i dag, att det finns andra medel
att tillgodose de berättigade kraven på detta område. Man har
icke sett formulerade förslag därom, utan endast hört dem an¬
tydas. Medlet skulle emellertid vara, att det skulle ankomma å
kommunerna, såsom sådana, att söka expropriation. För mig
vill det emellertid synas, som om det läge i sakens natur, att
detta ändock icke blir att fullt tillgodose detta behov. Detta
har för övrigt även herr Thyrén erkänt. Det är väl dock all¬
deles givet, att det finnes exempelvis brukssamhällen, där befolk¬
ningen kan känna ett absolut behov av en lokal för överlägg¬
ningar i allmänna frågor och upplysande föredrag, utan att det
å kommunalstämma finnes majoritet för att tillgodose detta krav.
Jag kan icke heller känna mig övertygad av de anmärk¬
ningar, som greve Lagerbjelke riktade mot den formulering, som
av lagutskottet nu givits åt sjunde momentet i 1 § av lagför¬
slaget. Icke äro väl sådana uttryck som »väsentlig del», »vid¬
sträckt område», »fåtal ägare» och »särskild svårighet», då de
förekomma i en lagtext, omöjliga att tillämpa. Jag vågar be¬
stämt hävda, att de svårigheter, som på denna grund komma
att möta, icke äro oöverkomliga.
Det har sagts under debatten i dag, att detta moment vore
icke så farligt under en förutsättning, nämligen att man hade
garantier för att Kungl. Maj:ts regering vore eller rättare icke
voro av ett visst slag. Jag kan av den erfarenhet, jag nu under
1 72 års tid fått av expropriationsärendens handläggning hos
Kungl. Maj:t, bestyrka, att det vid sådana ärendens behandling
städse fästes stor vikt vid huru vederbörande jordägare ställer
sig till yrkandet om expropriation och de invändningar, som
därutinnan av honom göras, och vidare tillses, i hvad mån annan
mark än den begärda finnes att tillgå, som är för ändamålet
användbar.
Gentemot herr Thyrén skulle jag vilja säga, att då han
här har talat om svårigheten att förebygga, att just den mark,
som ligger bäst till, och som ägaren har största intresset av att
få behålla, tages för det ifrågavarande ändamålet, så förefaller
det mig, som om han förbisett stadgandet i § 5 av det förelig¬
gande förslaget, där det heter: »Finnes mer än ett område vara
tjänligt för det avsedda ändamålet, må expropriationsrätt ej med-
Nr 28. 76
Lördagen den 3 maj.
Samman- delas beträffande område, vars avstående eller upplåtande medför
jirdagTömn-större olägenhet än nödigt är; och skall jämväl i övrigt tillses,
de lag om ändamålet må, utan oskälig kostnad för den exproprierande,
expropriation, vinnas med minsta olägenhet för annan, vars rätt är i fråga.»
(Forts.) Det förefaller mig, som om i denna bestämmelse läge ett kor¬
rektiv, vilket — för den händelse vederbörande icke förutsattes
handla emot tydlig lag — skulle vara till fyllest. Men en sak
är för mig viss, och det är, att just ett beslut av den innebörd,
som kammarens majoritet nu går att fatta, är i icke ringa mån
ägnat att närma oss den dag, då en regering kan komma att
sitta med en sådan sammansättning, som herr Thyrén icke önskar
skall hava att tillämpa bestämmelser av nu ifrågasatt innehåll.
Herr Gezelius har talat om vad som är klokt och icke klokt
av majoriteten i denna kammare. Jag skall icke därom fälla
något omdöme, utan vill endast säga, att vill man, i likhet med
mig, samhällsfrid och icke fortsatta upprivande strider å detta
område, då känner man en stark maning att lägga sin röst till
förmån för sammanjämkningsförslaget i dag. Det är icke utan,
att, om den uppfattningen skulle vinna insteg hos vida lager av
befolkningen, att, vid prövning av lagförslag som detta, makt går
före rätt, då är fara å färde; och det är efter min tro icke ute¬
slutet, att en sådan uppfattning efter Första kammarens blivande
beslut i dag kommer att vinna insteg i vida kretsar av vårt folk.
Då jag nu, herr talman, för min del yrkar bifall till det
föreliggande utskottsbetänkande^, gör jag det i den fasta över¬
tygelsen, att ett tillmötesgående från majoritetens sida i denna
fråga skulle vara till gagn för de framtida förhållandena i vårt
land, medan åter ett avslag å betänkandet är till våda för ett
normalt samhällsliv och eu sund samhällsutveckling.
Iierr Alexanderson: Herr Trygger kritiserade de syn¬
punkter, jag skulle hava utvecklat beträffande utskottets sam¬
man jämkningsuppgift och förklarade, att på ett så mekaniskt
sätt som här skett får man icke fatta sin uppgift, då det gäller
en sammanjämkning i en viss punkt, där kamrarna fattat olika
beslut. Det synes mig, att jag knappast behöver replikera honom
i det avseendet, tv herr statsrådet Petrén har redan påpekat,
hurusom protokollen över den debatt, som fördes i denna kam¬
mare för tre veckor sedan, med bestämdhet giver läsaren det
intrycket, att vad man framför allt här i kammaren satte sig
emot, var expropriationsrätt för de kooperativa företagen, under
det man beträffande samlingslokaler däremot erkände, att det
finnes ett visst fog för expropriation, men ville i den delen
hava formuleringen försiktigare avfattad. Det är i enlighet
med de riktlinjer, vilka under denna debatt sålunda gåvos av
majoriteten i denna kammare, som lagutskottet företagit sin
samman j ämkning.
77 Nr 28.
Lördagen den 3 maj.
Då herr Trygger vidare med styrka hävdade denna kam- Samman-
mares icke blott formella, utan även sakliga rätt att motsätta Jämknings-
sig lagens antagande, när den innehöll sådana moment som deiaqZm'
det ifrågavarande, gjorde han det med en antydan om, att dk expropriation.
det gäller principiella punkter, hade man rättighet att fordra (Forts.)
åtminstone någon betänketid, så att man icke första gången
utan vidare påtvingades desamma. Jag vill då fästa uppmärk¬
samheten på, att det ingalunda är första gången denna fråga
föreligger till Riksdagens övervägande, utan den har förelegat
ett flertal gånger förut, och ett flertal gånger förut har just ett
skrivelseförslag angående en sådan expropriationsrätt vunnit
Andra kammarens bifall, medan minoriteten till förmån för ett
dylikt skrivelseförslag i Första kammaren ständigt vuxit. Någon¬
ting alldeles nytt och oväntat, på vilket kammaren kan fordra
några års betänketid ännu, kan man således icke säga, att för¬
slaget i denna punkt innebär. Men för det andra och framför
allt: det framkom vid ventilationen av denna punkt förra gång¬
en förslaget behandlades i kammaren icke några principiella
betänkligheter mot momentet, utan det betonades starkt av talare
efter talare, att deras betänkligheter icke vore av detta slag,
utan att de funno förslaget i denna del mindre lämpligt och
framför allt mindre nödigt; ja, en talare sade, att om man be¬
gränsade sig till en lagstiftning för vissa särskilda förhållanden,
så skulle han kunna godkänna förslaget. Detta är just vad
man i detta sammanjämkningsförslag har gjort.
Nu framskymtar visserligen i herr Tryggers anförande i dag
liksom i hans slutreplik förra gången en antydan om, att ägan¬
derättens princip är i fara. Ja — man skulle ju kunna skämt¬
samt svara: Äganderätten, herr Trygger? Vet inte herr Tryg¬
ger, att äganderätten är redan upphävd! Första kammaren upp¬
hävde den ju för tre veckor sedan. Det kan jag åtaga mig
att bevisa på ett sätt, som, om det också icke övertygar mig
själv, åtminstone ofelbart skall övertyga herr Trygger och hans
meningsfränder. Förra riksdagen förelåg en motion om att
innehavare av lägenhet på ofri grund skulle kunna få friköpa
lägenheten. Lagutskottet avgav i anledning härav en hemställan
av innehåll, att Riksdagen borde »i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om framläggande för Riksdagen skyndsammast möjligt
av förslag till lagstiftning om expropriations- eller lösningsrätt
för beredande av möjlighet åt ägare av byggnader på ofri grund
att förvärva mark, var byggnaderna voro uppförda.» Ärendet
kom före här i kammaren, och herr Trygger yttrade bland annat:
»Man får väl säga, att det är ett bra märkligt förslag, som lag¬
utskottet här framkommit med. Jag vill nästan säga, att det är
bland de märkligaste, som förekommit under den tid, jag varit med i
Riksdagen. Ett lagförslag, som utan vidare föreslår, att expropria¬
tion skall få ske av mark, tillhörig enskild person, blott och bart där-
Nr 28. 78
Lördagen den 3 maj.
Samman-
jämknings-
förslag röran¬
de lag om
expropriation.
(Ports.)
för att någon annan efter överenskommelse med ägaren uppfört ett
hus på ifrågavarande mark! Vart skall detta bära? Vad är det
för rättsgrundsats, som man kan åberopa såsom stöd för en
hemställan, sådan som lagutskottet här gjort? Jag kan icke
finna någon annan grund än möjligtvis den, att man vill upp¬
häva äganderätten.» Och vidare: »Mina herrar, den princip,
som ligger till grund för detta betänkande, det är godtycket.
Grundsatsen är, att man gör, som det behagar en. Man behand¬
lar Sveriges jord och över huvud taget allt, som finnes i detta
land, som man finner för gott. Tycker man, att den ena har
för mycket, tager man från honom och giver en annan, som
man tycker har för litet. Anser man, att en har en fördelaktig
ställning och en annan en ofördelaktig, tager man och ändrar
förhållandena icke efter någon allmän princip, icke efter några
särskilda rättsgrundsatser, utan efter rama godtycket. Men detta
kunna vi väl ändå icke vara med om?»
Nej, kammaren kunde icke vara med om det i fjol! Med
den förkrossande majoriteten av nära 40 röster avslogs utskot¬
tets hemställan. Men motionären kom igen i år, och lagut¬
skottet kom också igen med eu till innehållet i det allra när¬
maste likartad hemställan — skillnaden var endast, att utskottet
formulerat den litet försiktigare. Det satt nämligen i år ett
par moderata män i utskottet, som icke voro med i fjol — herr
Dahl och jag. Och vi ansågo, att detta skulle kunna jämkas
en smula, och fingo majoriteten med på det förslag, att Riks¬
dagen måtte »i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om framläg¬
gande för Riksdagen skyndsammast möjligt av förslag, i syfte
att medelst stadgande om lösningsrätt bereda ägare av bygg¬
nader å ofri grund en mera tryggad ställning.» I sak var detta
detsamma, utom att man tänkte sig den möjligheten, att även
ägaren skulle kunna under vissa omständigheter lösa ut bruka¬
ren, och att det icke skulle under alla förhållanden vara bruka¬
ren, som löste ut ägaren. Detta förslag antog denna kammare
-— liksom medkammaren — för tre veckor sedan klockan 9 på
kvällen. Så att nu, herr Trygger, är alltså äganderätten upp¬
hävd i detta land!
Såframt äganderätten är upphävd i och med det, att tillå¬
telse gives till expropriations- eller lösningsrätt av enskild mark
för ett s. k. enskilt intresse, ett intresse, som närmast uppbäres
blott av enskilda personer, icke av staten eller kommunen, så
har äganderätt i detta land för resten aldrig funnits, ty allt ifrån
hedenhös har det existerat dylika rättigheter till tvångsinlösning
för enskild person mot eu annan. I 1734 års lag förekommer
exempelvis en sådan tvångslösningsrätt i jordabalken och ärvda-
balken till förmån för grannar i stad och på landet, för lott¬
ägare inom ett hemman o. s. v. Om detta förhållande erinrade
också den gamla lagkommittén, då den år 1819 föreslog infö-
Lördagen den 3 maj.
79 Nr 28.
rande av rätt att lösa ut ett vattenverk och utriva verket, på Samman-
det att kringliggande ägare skulle kunna förbättra sin jord. Mot Jämknings-
denna lagkommitténs hemställan gjordes den invändningen, att 'delagom
man skulle bryta med en gammal princip, om man tilläte expro- expropriation.
priation mot enskild man för enskild mans räkning; men lag- (Ports.)
kommittén svarade och sade riktigt nog, att liknande rättigheter
hade funnits av gammalt, och att man således därmed ej be¬
trädde nya banor. Riksdagen beslöt också 1824 införande av
den nämnda lösningsrätten, som alltsedan funnits i vår vattenrätt.
Våra tiders Riksdagar ha icke varit ängsligare i detta avse¬
ende. Jag erinrar om den mycket segslitna strid, som under
1890-talet och början av 1900-talet fördes mellan Riksdagen och
Kungl. Maj:t angående införande av rätt för enskild industri¬
idkare att få expropriera —• med ägande- eller nyttjanderätt —
mark för elektriska ledningar. Kungl. Maj:t svarade Riksdagen
gång på gång, att detta kunde icke medgivas, och vederbörande
departementschef yttrade en gång, när han anmälde en riksdags¬
skrivelse i ämnet, följande: »Expropriationsrätt kan alltså icke
medgivas för utförande av enskilda företag, vilka äro av bety¬
delse för orten eller landet i dess helhet, allenast medelbart och
på samma sätt som varje annan gagnelig verksamhet. En lag¬
stiftning, som uppgåve denna ståndpunkt, skulle uppenbarligen
i sina konsekvenser medföra stor osäkerhet i äganderätten. Med
samma skäl, varmed expropriation begäres i fråga om mark för
utläggning av elektriska ledningar, vilka allenast äro avsedda att
underlätta drivandet av eu större fabrik eller dylikt, skulle näm¬
ligen i motsvarande syfte kunna påfordras avstående av vatten¬
fall eller av tomtplats. På de områden, där redan av gällande
lagstiftning undantagsvis en skyldighet att i enskilt intresse av¬
stå eller upplåta mark är erkänd, grundar sig denna skyldighet
antingen, såsom gruvrätten, på egendomliga historiska förhållan¬
den eller, såsom i vattenrätten, på den naturliga intressegemen¬
skap, som inom ett grannelag är rådande.» Men Riksdagen
hade icke denna förbenade ståndpunkt, som intogs av den de¬
partementschef, vilken på detta sätt yttrade sig. Riksdagen insåg,
att nya förhållanden skapa nya behov, att med de nya tekniska
hjälpmedel, varmed man i våra dagar arbetar, följa nya intresse¬
konflikter, vilka icke kunna lösas på annan väg. De uppstå,
dessa konflikter, numera icke blott mellan grannar, utan även
mellan på avstånd från varandra boende, exempelvis då en per¬
son vill draga en kraftledning från ett vattenfall till en industri¬
plats; hans intressen komma då i beröring med en större krets
människor, som icke kunna betraktas såsom ett grannelag. Riks¬
dagen markeradeo sin uppfattning med skärpa, men fick bakslag
gång på gång. År 1912 drev emellertid Riksdagen slutligen sin
vilja igenom, då lagen om expropriation för elektriska ledningar
antogs. Särskilda utskottet, vars hemställan godkändes av Riks-
Nr 28. 80
Lördagen den 3 maj.
Samman- dagen, yttrade då om sin behandling av den framlagda proposi-
flrsla^röran t*onen: *--och ^iar utskottet därefter tillagt orden ’eller för
de lag om beredande av drivkraft åt sådan industriell anläggning, som synes
expropriation, vara av större betydelse för det allmänna’. Utskottet har med detta
Forts.) tillägg avsett att bereda möjlighet även för sådana enskilda
industriella företag, vilka visserligen icke direkt tillgodose ett
allmänt behov eller ändamål, men dock äro av den vikt och
betydenhet, att deras tillkomst får anses vara av större betydelse
för orten eller landet i dess helhet, att även utan jordägarens
medgivande framdraga de för företaget erforderliga elektriska
ledningar. Bet har nämligen synts utskottet, att ett enskilt företag,
låt vara att det icke är av allmänt behov eller betjänar ett allmänt
ändamål, dock kan vara av den allmännyttiga beskaffenhet och där¬
igenom bereda fördel åt så många statsborgare, att en enskild med¬
borgare i staten icke av en eller annan anledning må kunna för¬
hindra ett dylikt företags tillkomst.»
Men det är just denna åsikt, som fått ett uttryck i det nu
föreliggande kungl. förslaget i den här omstridda punkten!
Samma ståndpunkt intog Riksdagen även år 1904, då den
begärde expropriationsrätt för linbanor — en bestämmelse, som
också är upptagen i Kungl. Maj:ts förslag — och åberopade då
uttryckligen de synpunkter, som utvecklats i det nyss nämnda
utskottsutlåtandet vid 1912 års riksdag.
Jag tror, att även om man står på den ståndpunkten, att
man såsom ett »enskilt» intresse betraktar det, varför expropria¬
tionsrätt föreslås i denna 7 punkt, skall det efter dessa påpek-
ningar vara svårt att påstå, att det därmed är en ny princip,
som man vill påtvinga denna kammare.
Herr Thyrén: Endast ett ord i anledning av ett enstaka
uttryck från statsrådet Petréns sida. Han antydde mot mig,
såvitt jag fattade honom rätt, att då jag gjorde en bestämd
skillnad mellan att en rätt borde skyddas och att den finge för¬
anleda expropriation, så närmade sig detta rent av »journalistik»
i ordets sämre mening. Därpå kan jag endast svara, att jag kan
blott på det sättet förstå herr statsrådet Petréns uttalande, att
han haft synnerligen kort tid att överväga dessa mina ord, ty
det förefaller mig såsom en absolut självklar sak, vilken alla
måste vara ense om, att under det samhället är från början till
slut uppfyllt av oräkneliga materiella och ideella intressen, vilka
samt och synnerligen på ett eller annat sätt skyddas, är det dock
ett försvinnande litet fåtal, som åtnjuter den särskilda favorise-
ringen att de få giva anledning till expropriation. Jag kan icke
finna annat, än att den saken är så klar, att jag icke bör upp¬
taga kammarens tid genom att med exempel närmare utreda
detta. Lika litet kan expropriationsbefogenheten förklaras ur
»oförytterligheten» hos någon expropriantens rättighet: de intres-
Lördagen den 3 maj.
81 Nr 28.
sen, på hvilka lagstiftningarna grundat expropriation, kunna en- Samman-
dast undantagsvis sägas hava haft formen av oförytterliga rät- jämknings-
tigheter; det praktiskt viktigaste har ju varit kommunikations-
hänsyn. Då statsrådet Petrén nu dessutom tilläde, att hur han expropriation.
i varje fall skulle beteckna mitt uttalande, vore han övertygad (Ports.)
om, att folket icke skulle begripa att skilja mellan det samhälls-
skyddade intresset och det intresse, där samhället är färdigt att
tillgripa expropriation — så vill jag säga, att om så är, då har
herr statsrådet verkligen levererat ett synnerligen gott argument
för ofördröjligt antagande av punkten 7, ty det skulle bevisa,
att vårt svenska folk i hög grad är i behov av att genast erhålla
upplysande föredrag.
Herr Steffen: Herr talman! Det förefaller mig, som om en del
talare på högersidan och icke minst herr Thyrén i någon mån
blandat bort eller åtminstone skymt bort det synnerligen enkla
faktum, som här speciellt blivit föremål för kammarens överlägg¬
ning. Inom ramen av ett lagförslag, omfattande 100 paragrafer,
hava vi nu uti ett par timmar diskuterat egentligen endast några få
ord inom ett bland de tolf momenten uti den första paragrafen,
däri det talas om möjligheten att erhålla expropriation av jord
för offentliga samlingslokaler. När expropriation för detta ända¬
mål måste tillgripas, har, enligt mitt förmenande, i de flesta
fall ett missbruk av den enskilda äganderätten förelegat.
Den enskilda äganderätten har ju tvenne sidor, nämligen
en aktiv och en passiv. Den består i rätten att bruka ett ma¬
teriellt föremål, och den består å andra sidan i rätten att ute¬
stänga alla andra från att använda detta materiella föremål. Det
är denna senare principiella sida av äganderätten, som vi här
hava framför oss, och det är ett bestämt missbruk av denna
passiva sida av äganderätten, som denna del av moment 7 i 1 §
vänder sig emot. Här stå ställda mot varandra å ena sidan
vissa jordägares rätt att hindra vissa andra från viss användning
av deras jord, således en liten detalj av den privata ägande¬
rätten, och å andra sidan ortsbefolkningens rätt att sammanträda
för politiska överläggningar och dylikt. Äganderätt står mot
medborgarrätt. Endera måste vika för den andra i de speciella
fall, som här ifrågasättas. Det kan väl icke förvåna herrarna
inom högern, att vi på vänstersidan uppfatta detta såsom ett
principiellt spörsmål. Vi kunna icke vara med om, att ägan¬
derätten till jord skall få göra det omöjligt för stora delar av
vår befolkning att förverkliga en allmän och viktig, av alla er¬
känd medborgarrätt. Det är endast om denna motsättning och
princip det här är fråga.
En talare — jag tror det var herr Trygger -— ville göra
troligt, att regeringen och det liberala partiets representanter
inom lagutskottet skulle blivit drivna till denna ståndpunkt
Första kammarens protokoll 1913. Nr 28. 6
Nr 28.
Samman-
jämknings-
förslag röran¬
de lag om
expropriation.
(Ports.)
82 Lördagen den 3 maj.
genom ett visst politisk samband med det socialistiska partiet.
Jag ber då att få framhålla för herr Trygger, att här föreligger
icke ett uns av speciellt socialistiskt åskådningssätt eller krav.
Såsom herr Alexanderson mycket riktigt påpekade, är det egent¬
liga socialistiska kravet på inskränkning av den privata ägande¬
rätten i vissa fall, i princip redan erkänt av Första kammarens
höger, då den velat vara med om denna expropriationslag över
huvud. Det återstår således endast motsättningen mellan eu
särskild yttring av äganderätten och eu fundamental medborgar¬
rätt.
Det är ju i det politiska livet och den politiska partikampen
inom riksdagen ofta rätt och nödvändigt, att minoriteten böjer
sig för majoritetens beslut utan att protestera mot detsamma.
Härvid fordras dock något av majoriteten och dess beslut, näm¬
ligen att minoriteten skall kunna erkänna, att bakom detta be¬
slut ligger en ärlig övertygelse om vad som främjar det all¬
männa bästa. Jag måste öppet bekänna, att för min del kan
jag, då jag fattar frågan såsom jag nu sagt, omöjligt erkänna,
att här kan föreligga någon viktig principsynpunkt från högerns
sida. Det kan icke vara fråga om att skydda den enskilda ägan¬
derätten, tv den är redan prisgiven, så långt den över huvud
kan prisgivas genom den föreliggande expropriationslagstiftningen.
Nej, vad högern här har velat försvara, är ingenting annat än
sin avsikt att efter råd och lägenhet använda den privata ägande¬
rätten till jord såsom ett maktmedel i den politiska kampen. Mot
det samhällsvådliga och en sund demokratisk känsla kränkande
i en sådan ståndpunkt har jag här velat protestera.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Trygger: Endast några ord, herr talman, med anled¬
ning av ett "yttrande av herr Alexanderson. Han gjorde gäl¬
lande, att Första kammaren genom att för några dagar sedan
godkänna den skrivelse, lagutskottet tillstyrkt, och vilken avsåg,
att expropriationsrätt i vissa fall för ägare av byggnader på ofri
grund, skulle helt och hållet hava prisgivit äganderätten. Jag-
vill då med avseende å ifrågavarande beslut nämna, att det
fattades på ett aftonplenum, och jag har hört sägas — jag vet
icke om det är riktigt — att det var några, medlemmar av
kammaren, som misstagit sig med avseende på voteringspropo-
sitionen. Men hur det än må vara med den saken, säkert är,
att vad som beslutats blott är en skrivelse angående utredning,
och sedan gäller det för kammaren att fatta beslut, varvid kam¬
maren uppenbarligen har att fastställa de villkor, under vilka
den vill, att någon dylik expropriationsrätt skall komma i fråga.
Jag tror därför icke att herr Alexanderson har anledning vara
orolig över, att Första kammaren uppgivit äganderätten.
Lördagen den 3 maj.
83 Nr 28.
Herr Gezelius: I det anförande, med vilket statsrådet Samman-
Petrén deltog i debatten, framhöll han en del olägenheter, som
skulle bli en följd av det föreliggande förslagets eventuella fall. ^‘fa™™
Han talade bland annat om, att om detta lagförslag faller, gru- expropriation.
sas också mångens förhoppningar om att kunna vinna en egen (Forts.)
torva. Det var ett yttrande, som jag icke kan lämna utan en
liten randanteckning. Då stadsrådet Petrén fällde det yttrandet,
avsåg han icke sjunde punkten i första paragrafen utan sjätte
punkten, om vilken det i 98 § finnes en närmare bestämmelse.
Jag ber att få erinra därom, att angående sjätte punkten har
det icke funnits någon tvekan och rörande 98 § har det icke
i kamrarnas beslut förekommit någon annan meningsskiljaktighet
än att Första kammaren har uttalat sig för, att den expropria¬
tionsrätt, man ville giva till tryggande av bostadsförhållanden,
önskade man giva med rikare och fullare händer under ägande¬
rätt. Man ville lämna åt husägaren valfrihet, möjlighet att
vinna äganderätt. Andra kammarens beslut gick i denna del
ut på att detta skulle bero på kommunen. När man talar om
att med lagens fall grusas förhoppningarna om att vinna en
egen torva, då kanske man bör erinra sig, att om man icke
här fäller lagen genom att uppställa såsom villkor rätten att
vinna expropriation till Folkets hus, då grusar man icke heller
förhoppningarna att vinna den egna torvan. Jag tror, att man
här i stort sett kristalliserat fram den stora grundskillnaden i
den motsättningen.
Då herr statsrådet Petrén i samhällsfridens namn uttalade
eu önskan, att lagen skulle antagas, vågar jag erinra om en
annan sak. Man vill så gärna i denna debatt jämnställa in¬
tresset att skapa Folkets hus med våra arbetares intressen i
gemen, men den erfarenhet, jag har gjort visar mig, att dessa
intressen gå ofta härom mycket hårt isär. Det är icke rätt att
säga, att det är ett klassintresse, som tager sig uttryck i Folkets
hus. Det är ett intresse hos en viss riktning inom arbetarnas
läger; men vad som torde vara intresse hos alla och som dju¬
past torde finnas är tanken på och möjlighet att förvärva ett
eget hem. Det är ett offer, som göres här. Grusas en förhopp¬
ning, så har den icke mött annat hinder för att realiseras — så
mycket framgår av vad som upplysts om möjligheterna av en
sammanjämkning — än att man ställt Folkets hus på ett högre
plan.
Herr Hellberg: Jag kan icke, herr talman, motstå begäret
att giva uttryck åt något, som jag i brist på bättre kanske kan
kalla beundran för majoritetspartiets sociala politik. Jag medger
visserligen, att beundran kanske icke är precis det exakta ut-
tycket för mina känslor, tv de äro ganska blandade och det är
osäkert att beundran utgör en övervägande del av dem, men
Nr 28. 84
Lördagen den 3 maj.
Samman¬
jämknings-
förslag röran¬
de lag om
expropriation.
(Forts.)
något av beundran måste man känna, då man ser denna över¬
dådiga, jag vill nästan säga dödsföraktande omedgörlighet.
I dag för åtta dagar behandlade vi, såsom herrarna minnas,
regeringens förslag om ändring i åkarpslagen. Jag kan val utan
överdrift säga, att i den frågan gick vänstern så långt i efter¬
gift som över huvud tänkas kan. Dess representanter i lagut¬
skottet uppgåvo sin ursprungliga position, regeringen uppgav sin
position, Andra kammaren uppgav sin position från i fjol och
det förklarades här, från auktoritativt håll, att medkammaren
ville taga ännu ett steg för att gå Första kammaren tillmötes.
Icke desto mindre ställde Första kammaren emot dessa försök
till tillmötesgående ett obevekligt, obarmhärtigt nej. Jag är dock
icke alldeles okunnig om, att det för mångas del var ganska på¬
kostande att säga detta nej. Det har sports efteråt och det har
just icke fördolts, men nej sades det i alla fall av kammaren i
den frågan.
Nu hava vi expropriationslagen före, och jag vågar påstå
utan någon överdrift att också i denna fråga har vänstern gjort
allt vad den kunnat, visat allt tillmötesgående, som varit möj¬
ligt utan att gå ända till självuppgivelse. Men att även här
svaret kommer att bli nej, veta vi ju allesammans. Ett mycket
säkert varsel därför kan man, om icke på annat, se däri, att
herr Thyrén, som under behandlingen av åkarpslagen försökte
att med uppbjudande av all sin fenomenala vältalighet förmå
högerpartiet till medgörlighet, denna gång uppträtt såsom, jag
skulle nästan kunna säga, ett slags advocatus diaboli för detta
samma parti I parentes — jag vill icke i denna sena timme
ingå på något försök till bemötande av herr Thyréns lerbrän-
ning av kommunalhus och andra projekt, jag tror inte heller
att de hava förvänt synen på någon, men då herr Klefbeck be¬
mött hans försök att åberopa ett exempel från i fjol till stöd för
Första kammarens arbetarevänlighet, vill också jag erinra att
fjolårets ledare av Första kammarens högerparti ingalunda för¬
dolt, att det i dessa frågor kändes honom svårt att rösta med
partiet. Men den nye ledaren är besluten att icke ge efter en
tum, och jag vill uppriktigt säga, att jag känner något av be¬
undran för denna strama halsstarrighet, det är något av Carl
XII:s anda i den.
»Han kunde icke vika, blott — — —»
Det är något storstilat däri, och det är också konsekvens
och metod — jag kunde nästan säga program däri.
I ett tal, som herr Trygger höll under valkampanjen 1911,
yttrade han bland annat, att »varje lagstiftning, som icke bygger
på förtroendefull samverkan mellan arbetsgivare och arbetare
är oantaglig». Man får sålunda väl då sluta, att han anser
åkarpslagen vara en lagstiftning, som bygger på en förtroende-
Lördagen den 3 maj.
85 Nr 28.
full samverkan mellan arbetsgivare och arbetare. Han uttalade Samman-
också vid samma tillfälle, att högerns mål vore att »samla jämlmin9s-
Sveriges arbetare kring sitt progam.» Ja, för det målet är nog*ffaa"o»T
åkarpslagen ett utmärkt medel, och den reservation, som före expropriation.
ligger vid dagens betänkande i denna fråga, är säkert också ett (Forts.)
ganska gott medel för samma mål. Att bevara ett förhållande,
som på många håll faktiskt tillintetgör de jordlösa arbetarnes för¬
samlingsfrihet, att offra denna deras frihet till förmån för den store
jordägaren, att sålunda för dem omöjliggöra en så viktig med¬
borgerlig rätts bruk, och försätta dem i faktisk rättslöshetsställ-
ning, ja, det är nog ägnat att samla arbetarna under högerns
baner. Herr Trygger uttalade en gång, ett år tidigare, att hö¬
gern också älskar att smycka sin fana med demokratiens em¬
blem. Åkarpslagen är ett mycket vackert sådant emblem och
undertryckt församlingsfrihet är också ett ganska vackert demo¬
kratiskt emblem. In hoc signo vinces! — Under denna fana,
prydd med sådana emblem, är det som högern ämnar segra.
När jag ser denna stolta högerarmé under den fana med
de demokratiska emblemen och med sin oförfärade anförare i
spetsen, då kommer jag att tänka på en episod ur gamla tidens
historia, vilken jag minns från den tid jag satt i fjärde klassen.
Det var en mäktig asiatisk konung som drog ut i härdnadståg
för att bekriga sin grannkonung. Då han kom till en stor flod,
hejdade han sitt tåg och skickade bud för att rådfråga oraklet
— det hörde liksom till den tidens krigföring, var ett slags
rekognoseringsåtgärd. Oraklet svarade: om du överstiger flo¬
den, skall du förstöra ett stort rike. Uppmuntrad av dessa
hoppgivande ord, gav konungen genast order, att floden skulle
överstigas, och si: oraklets spådom gick i fullbordan. Han för¬
störde verkligen ett stort rike, men icke det, han beräknat, utan
sitt eget rike.
Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr
talmannen i enlighet med de yrkanden, som därunder före¬
kommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet i nu
föredragna memorial hemställt samt vidare på avslag därå; och
förklarade herr talmannen sig anse den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition av följande lydelse:
Den, som avslår vad lagutskottet hemställt i sitt memorial
nr 29, röstar
Ja;
Nr 28. 86
Lördagen den $ mBj¬
örn ändrat
sätt för utar¬
rendering av
kronans jord¬
egendomar.
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles vad utskottet hemställt.
Vid slutet av den häröver anställda omröstningen, befunnos
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 71;
Nej — 50.
Föredrogs ånyo jordbruksutskottets den SO nästlidne april
och den 2 innevarande maj bordlagda utlåtande nr 110, i anled¬
ning av väckt motion om skrivelse till Kung! Maj:t angående
undersökning rörande lämpligheten av det nuvarande sättet för
utarrendering av kronans jordegendomar m. in.
I en inom Andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets
förberedande behandling hänvisad motion, nr 97, hade herrar
Nilsson i Tånga och Thorsson hemställt, att Riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om undersökning dels huru¬
vida det nuvarande sättet för utarrendering av kronans jord¬
egendomar innebure tillräcklig garanti för statsintressets tillgo¬
doseende, dels ock huruvida den kronan åliggande byggnads¬
skyldigheten och kronoarrendator tillerkända optionsrätten kunde
vara i behov av en revision.
Utskottet hade i föreliggande utlåtande på åberopande grun¬
der hemställt, att Riksdagen, i anledning av förevarande motion,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t låta verkställa utredning, huruvida icke genom förändrade
bestämmelser i avseende å sättet och villkoren för utarrendering
av kronans jordbruksdomäner statens intresse i fråga om avkast¬
ningen från dessa domäner måtte kunna bättre än hittills till¬
godoses.
Reservationen hade avgivits av:
dels herrar E. A. Lindblad, P. O. Lundett och II. Andersson,
vilka på anförda skäl inom utskottet yrkat, att Riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om undersökning, huruvida
den enligt kungl. kungörelsen 4 juni 1908 utbildade praxis
rörande byggnadsskyldigheten kunde vara i behov av revision,
så att därigenom eller genom andra åtgärder högre nettoav¬
kastning för kronan måtte avvinnas jordbruksdomänerna;
'Lördagen den S maj.
87 Nr 28.
•dels herr A. IT. Fahlén mot viss del av utskottets moti¬
vering;
dels och herrar A. T. Odelberg, P. Paulson och Aaby A. W.
Ericsson, utan att de antytt sin mening.
Herr Lindblad, Ernst: Herr talman 1 Vid denna sena
timme kan man icke på något utförligt sätt motivera sin ställ¬
ning i denna fråga, men då jag torde vara i besittning av någon
erfarenhet i densamma, anser jag mig böra så pass mycket giva
skäl för min ståndpunkt, att jag yrkar avslag å utskottets hem¬
ställan och bifall till den av mig och två andra utskottsledamö-
ter avgivna reservationen.
Jag har varit i den lyckliga ställningen, att dels såsom upp-
skattningsman i många år och dels såsom domänintendent kunna
följa min övertygelse vid arrendeuppskattningen, och mina och
mina följeslagares uttalanden hava gjorts i det förtroende som
statsmakterna lämnat oss såsom uppskattningsmän. Men Riks¬
dagen har också hittills slagit fast, att man velat se en burgnare
arrendatorsstam vid skötseln av kronans domäner. Jag tror dock
näppeligen, att utskottets föreliggande utlåtande, som kommer
från skånskt håll ■— från tvänne partivänner av den socialde¬
mokratiska uppfattningen — skall vara ägnat att nu rubba Riks¬
dagens ställning i denna fråga, tv många gånger har Riksdagen
framställt klagomål och önskningar att få arrendeavkortning.
Jag skall nu icke längre uppehålla mig vid detta, då min reser¬
vation är tämligen utförligt motiverad.
Jag ber att få inskränka mig att yrka bifall till min reser¬
vation.
Om ändrat
sätt för utar¬
rendering av
kronans jord¬
egendomar.
'(Forts.)
Friherre De Geer, Louis: Då jag icke reserverat mig
mot utskottets hemställan, är det min skyldighet att yrka bifall
till densamma, ehuru jag har mycket liten entusiasm härför.
Jag medger visserligen, att kronan har en mycket dålig inkomst
av sina domäner, men jag tror icke att man kommer någon vart
genom att ändra på de reglementen och författningar, som fin¬
nas. Det enda botemedlet är, att kronan säljer jordbruksdomä-
nerna och köper skog i stället. Men det kan icke gå fort och
om man under tiden kan åstadkomma förbättrade grunder för
domänernas förvaltning, så gärna för mig! Jag har därför icke
velat motsätta mig detta skrivelseförslag och yrkar bifall till
utskottets hemställan.
Herr Ericsson, Aaby: På de skäl, som den föregående
talaren anfört ber jag att få yrka avslag såväl å utskottets
hemställan som å den i ämnet väckta motionen.
Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade
herr talmannen, att beträffande nu föredragna utlåtande fram-
Nr 28. 88
.ördagen den 3 maj.
ställts följande yrkanden: l:o) att vad utskottet hemställt skulle
bifallas; 2:o) av herr Lindblad, Ernst. att kammaren, med av¬
slag å utskottets hemställan, skulle antaga det förslag, som inne¬
fattades i den av honom m. fl. vid utlåtandet fogade reser¬
vation; och 3:o) att kammaren skulle avslå såväl utskottets hem¬
ställan som den i ämnet väckta motionen.
Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkan¬
den, och förklarades propositionen på bifall till det under 3:o)
här ovan upptagna yrkandet vara med övervägande ja besvarad.
Vid förnyad föredragning av Första kammarens den 30
nästlidne april och den 2 innevarande maj bordlagda utlåtande
nr 19, i anledning av en av herr Helger m. fl. inom Andra
kammaren väckt motion, nr 228, om skrivelse till Kung!. Maj:t
angående anordnande av skolbad vid landsbygdens folkskolor,
biföll kammaren vad utskottet i detta utlåtande hemställt;
och som Andra kammarens i ämnet fattade beslut således
icke blivit oförändrat antaget, skulle jämlikt § 63 mom. 3 riks¬
dagsordningen ärendet återlämnas till Andra kammaren för
vidare behandling.
Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets memorial nr 21, angående fullbordad
granskning av de i statsrådet förda protokoll;
statsutskottets utlåtanden:
nr 98, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående
överlämnande till lantförsvaret av viss del av förra majorsbo-
stället Gudhem nr 1—9 jämte Holmäng nr 1 Hulegård i Skara
borgs län i och för användning till remontdepå in. in.,
nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
förbättrade pensionsvillkor för viss personal, som i anledning
av statens inköp av enskilda järnvägar övergått i statens järn¬
vägars tjänst jämte en i ämnet väckt motion,
nr 100, i anledning av Kungl, Maj:ts proposition angående
anslag till ordnande av landstormsförråd,
nr 103, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
anvisande av medel till utförande av vissa reparationsarbeten i
Riddarholmskyrkan,
nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
beviljande av anslag för anordnande av stormvarningar å rikets
kuster, och
Lördagen den 3 maj.
89 Nr 28.
nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande av en statens tryckeriexpedition; ävensom
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 41, i anledning av väckt motion om sänkning av vissa
tullsatser å läder, och
nr 42, i anledning av väckt motion om. skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag i fråga om utvecklande
av Sveriges handelspolitik i riktning mot frihandel m. m.
Herr Bergqvist avgav följande motioner:
nr 171, om anvisande av medel till avlönande av sex folk¬
skoleinspektörer inom Luleå stift; och
nr 172, angående skrivelse till Konungen i fråga om Luleå
stifts indelning i folkskoleinspektionsområden.
Dessa motioner föredrogos och hänvisades till statsutskottet.
Herr Stärner avlämnade en av honom m. fl. undertecknad
motion, nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till apo-
teksvarustadga.
Motionen föredrogs och hänvisades till lagutskottet.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
friherre Lagerbring fr. o. m. den 7 t. o. m. den 9 i denna
månad
herr Rooth under sex dagar från den 6 i denna månad.
Justerades nio protokollsutdrag för denna dag.
På hemställan av herr talmannen medgav kammaren, att
de anslag, som utfärdats till sammanträdets fortsättande på af¬
tonen, finge nedtagas.
Kammarens sammanträde avslutades kl. 5,38 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.