RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1913. Första kammaren. Nr 22,
Lördagen den 12 april, f. in.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Upplästes följande ingivna läkarintyg:
Att lantbruksingenjören E. Berggren på grund av sjukdom
(Diabetes mellitus) är förhindrad att deltaga i Riksdagens arbete
under närmaste veckor, intygar, Stockholm den 10 april 1918
John Sjöquist.
Med. Doktor.
Föredrogos och hänvisades till Riksdagens särskilda utskott ne-
-dannämnda under gårdagen bordlagda motioner:
nr 117, av herr Clason m. fl. i anledning av Kungl. Maj ds
förslag till lag om allmän pensionsförsäkring,
nr 118, av herr Ericson, Hans, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till lag om allmän pensionsförsäkring.
nr 119. av herr Ericson, Hans, angående skrivelse till Ko¬
nungen med begäran om utredning och förslag i fråga om sär¬
skild sjömanspensionering, samt
nr 120, av herr Berglund, Jan Eril;, angående skrivelse till Ko¬
nungen med begäran om utredning och förslag ifråga om användan¬
de av pensionsförsäkringsfondens avkastning till åtgärder, avseende
att förebygga invaliditet.
Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet följande näst-
lidne dag bordlagda motioner:
nr 121, av herr Gustafsson, i anledning av Kungl. Maj ds pro¬
position angående grunder för upplåtande, av egnahemslägenheter
från vissa kronoegendomar, och
nr 122, av herr Rosen, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående vissa ändringar i gällande föreskrifter i fråga om upp¬
låtande av odlingslägenheter å kronoparker och överloppsmnrker i de
sex nordligaste länen.
Första kammarens protokoll 1913. Nr 22.
1
Sr 22,
2
Lördagen den 12 april, f. m.
Lagförslag
om expropria¬
tion m. m.
Föredrogs, men bordlädes ånyo på flepa ledamöters begäran kon¬
stitutionsutskottets sistlidne dag bordlagda utlåtande nr 18.
Föredrogs ocb lades till handlingarna konstitutionsutskottets-
under gårdagen bordlagda memorial nr 19, i anledning av återremiss
av utskottets utlåtande nr 15, angående väckt motion om ändring¬
av §§ 56 och 58 riksdagsordningen.
Herr statsrådet Sandström avlämnade Kung!. Maj ds nedan-
närnnda nådiga propositioner till Riksdagen:
nr 189, angående anställande av en mariningenjörsstipendiat
över stat, samt
nr 190, angående lots- och fyrinrättningen med livräddnings-
anstalterna.
Föredrogs ånyo lagutskottets den 9 och 11 innevarande april
bordlagda utlåtande nr 22, i anledning av dels .Kung!. Maj ds pro¬
position med förslag till lag om expropriation, lag om ändrad lydel¬
se av 16, 24, 36 och 45 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom, lag om ändrad lydelse av 71 § i lagen
den 20 juni 1879 om dikning och annan avledning av vatten, lag om
ändrad lydelse av 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar, samt lag om ändring I
vissa delar av lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och
tomtindelning, dels och i anledning därav väckta motioner.
Genom en den 31 januari 1913 dagtecknad proposition, nr 46,
hade Kung!. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i
statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit Riksdagen att an¬
taga vid propositionen fogade förslag till
1) la g om expropriation,
2) lag om ändrad lydelse av 16, 24, 36 och 45 §§ i förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom,
3) lag om ändrad lydelse av 71 § i lagen den 20 juni 1879 om.
dikning och annan avledning av vatten,
4) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 27 juni 1902, inne¬
fattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, samt
5) lag om ändring i vissa delar av lagen den 31 augusti 1907
angående stadsplan och tomtindelning.
I samband med denna proposition, som hänvisats till lagutskot¬
tet, hade utskottet till behandling förehaft följande med anledning
därav väckta motioner, nämligen
inom Första hammaren
nr 101 av herr friherre 11. Falkenberg, och
nr 102 av herr K. J. Ekman; samt
Lördagen den 12 april, f. in.
o
Nr 22.
inom Andra hammaren
nr 259 av herr Johan Olofsson,
nr 2(JO av herrar Karl Starhäch, A. F. Vennersten och F. TF.
Thorsson,
nr 265 av herr A. Wedin,
nr 266 av herr Carl Lindhagen,
nr 267 av herr E. von Hofsten, och
m* 268 av herrar Sven Persson, Hj. Branting, Herman Lind-
qvtsv, b W. Thorsson, Nils Persson, E. Palmstierna, Viktor Larsson,
A. •/. Chrisliernson, Värner Rydén och Bernh. Eriksson.
I .motionens nr I: 101 syfte hade herr Plans Ericson instämt
och x motionen nr 11:266 herrar C. TVinberg, Ernst Hage och N.
A:son Berg.
Vid föredragningen av utlåtandet begärdes ordet av herr a f
Eken stam, som yttrade: I avseende ä föredragningssättet till¬
låter jag mig hemställa
att lagförslagen föredragas var för sig paragrafvis och, där
så anses lämpligt, momentvis, med ingresser, rubriker och utskot¬
tets hemställanden sist;
i att vid behandlingen av 1 § 1 mom. i lagen om expropriation
diskussionen må omfatta de i punkt A) av utskottets hemställan
upptagna lagförslagen i sin helhet;
„ att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av
någon kammarens ledamot begäres;
att lör den händelse lagförslagen eller något av dem kommer
att i en eller annan del till utskottet återremitteras, utskottet läm¬
nas öppen ratt att vid ärendets förnyade behandling i avseende &
de delar, som blivit med eller utan ändring godkända, föreslå så¬
dana jämkningar, som av ifrågasätta ändringar i återförvisade de¬
lar kunna föranledas; samt
att i avseende å nummerbeteckningen av paragrafer och moment
utskottet må äga vidtaga sådana ändringar, som påkallas av kam¬
rarnas beslut.
Härtill lämnade kammaren sitt bifall.
Punkten A.
Under I i denna punkt hade utskottet på åberopade grunder
hemställt, att Riksdagen måtte med tillkännagivande, att det i före¬
varande proposition framlagda förslag till lag om expropriation icke
kunnat av Riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte i anledning
av sagda proposition samt herrar friherre Falkenbergs, Olofssons i
Digernäs, Starbäcks med fleras och von Hofstens motioner, men
med avslag å herr Ekmans motion ävensom herrar Wedins och Lind¬
hagens motioner i vad desamma avsåge berörda lagförslag, för sin
Lagförslag
n expropria¬
tion m. m.
(Forte.)
Nr 22.
4
Lördagen flen 12 april, 1. m.
Lagförslag
om expropria¬
tion m. in.
(Forts.)
clel antaga förslag till lag om expropriation, så lydande, som utskot¬
tets utlåtande utvisade.
Utskottets förslag’ till lag om expropriation.
1 §.
Denna paragraf lydde sålunda:
(i Kungl. Majtts förslag)
1. Fastighet, som tillhör an¬
nan än kronan, må tagas i an¬
språk genom expropriation, om
.Konungen prövar det nödigt:
för befästning, övnings- eller
förläggningsplats för krigsmak¬
ten, skjutbana, som äger bety¬
delse för den allmänna skjut¬
skicklighetens utveckling, eller
eljest för rikets försvar,
för allmän väg på landet eller
i stad, järnväg eller spårväg för
allmän trafik, bro, hamn, last¬
ningsplats, kanal eller annan
farled, flottled, telegraf- eller
telefonanläggning eller annan an¬
läggning för den allmänna sam¬
färdselns främj ande,
för allmän byggnad,
för något en kommuns eller
annan dylik samfällighets all¬
männa ändamål,
för att inom bebyggt område
å ort med större sammanträngd
befolkning åstadkomma tryggade
bostadsförhållanden, eller förse
en ort med vatten eller förhindra
förorenande av vattenledning,
som är anlagd för sådant ända¬
mål, eller bereda befolkningen
eller en väsentlig del därav å en
ort plats för överläggningar i
allmänna frågor eller upplysande
föredrag eller för anläggning till
förbättrande av tillgången på
livsmedel eller andra förnöden¬
heter eller för annat företag, som
är ägnat att främja något dylikt
(i utskottets förslag)
Fastighet, som tillhör annan
än kronan, må tagas i anspråk,
genom expropriation, om Konun¬
gen prövar det nödigt:
1. för befästning, övnings- el¬
ler förläggningsplats för krigs¬
makten, skjutbana, som äger be¬
tydelse för den allmänna skjut-
skicklighetens utveckling, eller
eljest för rikets försvar;
2. för allmän väg på ländes
eller i stad, järnväg eller spår¬
väg för allmän trafik, bro, hamn,
lastningsplats, kanal eller annan
farled, fiottled, telegraf- eller
teleionanläggning eller annan an¬
läggning för den allmänna sam¬
färdselns främj ande;
3. för allmän byggnad;
4. för något en kommuns el¬
ler annan dylik samfällighets
allmänna ändamål;
5. för att förse en ort med
vatten eller förhindra förorenan¬
de av vattenledning, som är an¬
lagd för sådant ändamål;
G. för att inom bebyggt om¬
råde vid järnvägsstation, hamn¬
plats eller fiskläge eller å annan
ort med större sammanträngd
befolkning åstadkomma tryggade
bostadsförhållanden;
7. för att bereda befolkningen
eller en väsentlig del därav å eu
ort plats för överläggningar i
allmänna frågor eller upplysande
föredrag eller för anläggning till
förbättrande av tillgången på,
Lördagen den 12 april, f. in.
o
Nr 22.
(i Kungl. Maj:ts förslag)
ideellt eller ekonomiskt syfte av
synnerlig vikt,
för linbana, som är behövlig
för ett företag av större gagn
för orten, eller
för annat därmed jämförligt
ändamål av väsentlig betydelse
för det allmänna.
Särskild rätt, som i avseende
å fastighet tillkommer annan än
kronan, må ock exproprieras, om
Konungen prövar det nödigt för
ändamål, som nu är sagt.
2. Finnes synnerligen märk¬
lig fast fornlämning för dess be¬
varande böra jämte därför er¬
forderlig mark vara i kronans
ägo eller jordområde böra på
grund av synnerligen märklig
naturbeskaffenhet avsättas såsom
naturminnesmärke och för sådant
ändamål avstås till kronan, el¬
ler prövas skogsåterväxt höra på
det allmännas bekostnad åstad¬
kommas å kronan ej tillhörig
skogsmark, som är genom kal-
huggning eller på annat sätt
ödelagd och ej utgör nödig betes¬
mark, eller finnes flygsandsfalt,
varom ägaren försummat att taga
föreskriven vård, böra avstås till
kronan, må, på förordnande av
Konungen, expropriation av så¬
dan fastighet äga rum.
Prövas särskild rätt till om¬
råde, som är avsatt till natio¬
nalpark, böra upphöra, äge ock
Konungen förordna om expro¬
priation av rättigheten.
(i utskottets förslag) Lagförslag
om expropria*
livsmedel eller andra förnöden- tl0n m■ m-
heter eller för annat företag, som (Forte.)
är ägnat att främja något dy¬
likt ideellt eller ekonomiskt syfte
av synnerlig vikt;
8. för åstadkommande på det
allmännas bekostnad av skogs¬
återväxt å skogsmark, som är
genom kalhuggning eller på an¬
nat sätt ödelagd och ej utgör
nödig betesmark;
9. för kronans övertagande av
flygsandsfalt, varom ägaren för¬
summat att taga föreskriven vård;
10. för att i kronans ägo över¬
föra jordområde av synnerligen
märklig naturbeskaffenhet för
dess avsättande såsom natur¬
minnesmärke eller ock synner¬
ligen märklig fast fornlämning,
vars bevarande ej kan på annat
sätt tryggas, jämte därför erfor¬
derlig mark;
11. för linbana, som är behöv¬
lig för ett företag av större gagn
för orten; eller
12. för annat därmed jämför¬
ligt ändamål av väsentlig bety¬
delse för det allmänna.
Särskild rätt, som i avseende
å fastighet tillkommer annan än
kronan, må ock exproprieras, om
Konungen prövar det nödigt för
ändamål, som nu är sagt; och
må expropriation enligt Konun¬
gens förordnande jämväl äga rum
för upphävande av särskild rätt
till område, som är avsatt till
nationalpark.
1 mom.
Herr Steffen: Herr talman, mina herrar! Jag ber att få
taga kammarens uppmärksamhet i anspråk för några iakttagelser
beträffande de ändamål, för vilkas tillgodoseende »fastighet, som
tillhör annan än kronan, må tagas i anspråk genom expropriation»,
såsom det heter i inledningen till lagförslagets 1 §..
Nr 22.
6
Lördagen den 12 april, f. m.
Lagförtlag
om expropria¬
tion m. m.
(Ports.)
De ändamål, som här åro uppräknade, utgöra ju en ganska bro-
‘ kig samling,. och detta är väl ett oundvikligt förhållande. Vi fin¬
na å ena sidan sadana ändamål som uppförande av fästnings¬
verk, byggande av järnvägar, vattenledningar m. m. och å andra
sidan ett sadant ändamål som det att »inom ett bebyggt område
vid järnvägsstation, hanmplat s eller fiskläge eller å annan ort med
större sammanträngd befolkning åstadkomma tryggade bostadsför¬
hållanden». Nu är ju uttrycket »åstadkomma tryggade bostads¬
förhållanden» ganska svävande, och jag vill icke här inlåta mig på
en kritik av vad som egentligen därmed avses. Jag vill endast nu
framhålla, att detta senare ändamål uppenbarligen är av ett helt
annat slag än de först berörda ändamålen. Det gäller här i det
sist anförda momentet ett »allmänt intresse» eller »ett intresse av
betydelse för det allmänna» av helt annan beskaffenhet, än då vi
hava att göra med järnvägs- eller spårvägsanläggningar o. dyl.
Alldeles samma anmärkning gäller utskottets hemställan under B,
mom. III, sid. 106 i ^utskottets utlåtande, vilken hemställan åsyf¬
tar en skrivelse till Ilungl. Maj:t med anhållan om »framläggande
för Riksdagen skyndsammast möjligt av förslag i syfte att medelst
stadganden av lösningsrätt bereda ägare av byggnader åi ofri grund
en mera tryggad ställning».
Det är således, mina herrar, inom de! föreliggande lagförsla¬
get samt i utskottets vid sidan av detsamma gjorda hemställan icke
svart att skönja två stora och från varandra mycket avvikande
grupper av expropriatiousändamål. Låt oss taga, dessa två stora
grupper. ett ögonblick i betraktande ur principiella synpunkter.
Det är å ena sidan fråga om den gamla välkända grunden för ex¬
propriation i vårt land, nämligen offentliga anläggningar och
företag, för vilka det är nödvändigt att staten eller kommunen
eller enskilt företag disponerar över jord eller mark, som är möj¬
ligast olämpligt belägen för anläggningarna i fråga. Man tilläm¬
par då den principen, att den enskilde jordägarens rätt att be¬
hålla sådan för det allmänna synnerligen lämplig mark måste
vika för det allmännas intresse av att bliva ägare till eller nyttja
densamma. Men vid siclan härav skymtar ju fram i lagförslaget
såväl som i utskottets hemställan ett helt annat ändamål för ex¬
propriation, nämligen ändamålet att tillgodose behovet bland icke
jordbesittande eller icke jordägande medborgare att åtkomma jord
för odlingsändamål och för bostadsändamål samt behovet att i
trygghet få besitta denna jord så länge de eller deras barn vilja och
kunna använda den såsom medel för sin hederliga utkomst och sitt
ekonomiska oberoende.
Taga vi i ögonsikte detta sista expropriatiousändamål, finna
vi dock, att detsamma synnerligen knapphändigt och på ett endast
mera tillfälligt sätt tillgodosetts inom lagförslagets ram. Samma
anmärkning gäller utskottets av mig anförda, vid sidan av lagför¬
slaget gjorda hemställan.
Likväl har det ingalunda för utskottet saknats påstötningar att
behandla detta expropriatiousändamål på ett mera grundligt, syste¬
Lördagen den 12 april, f. m.
7
Nr 22,
ma tiskt sätt. Här liar ju förelegat dels lierrar Perssons ni. fl. mo¬
tion ocli dels herr Lindhagens motion i Andra kammaren med yr- o-
Laude om »lagstiftningsåtgärder för åstadkommande av tvångsav-
lösning av torpares, bolagsarrendatorers och deras vederlikars jord¬
bruk på enskilda domäner samt av mark från stora enskilda domä¬
ner för nya jordbruk och nya bostadslägenheter». Dessa socialde¬
mokratiska motioner rulla ju upp hela det stora spörsmål, varom
här är fråga, men som i lagförslaget och i utskottets utlåtande en¬
dast ytterst partiellt berörts. Vi måste vända oss till socialdemo¬
kraterna för att få eu inblick i frågans hela vidd och djupgående
principiella innebörd.
I själva verket äro dessa socialdemokratiska yrkanden icke nya
för detta års riksdag, utan framfördes även vid förra årets riks¬
dag och voro då, liksom nu, föremål för lagutskottets behandling.
Dessutom hava vissa av de här berörda expropriationsändamålen
varit föremål för en utomordentligt noggrann utredning och be¬
handling inom Norrlandskommittén såväl som inom den s. k. torp¬
kommissionen. Det är således icke fråga om några nyheter för
Riksdagen, och icke heller ha vi att göra med några alldeles out¬
redda spörsmål.
Likväl är det alldeles tydligt, att utskottet såväl som förfat-
tarne av den föreliggande lagtexten visat en synnerligen stor obe¬
nägenhet att gripa sig an med det ifrågavarande stora principiella
problemet, nämligen problemet att behandla de jordlösa medbor¬
garnas jordbehov såsom ett fullgiltigt exproprialionsändamål, ett
ändamål »av väsentlig betydelse för det allmänna». Och det är ju
klart, att denna obenägenhet har sin djupt liggande grund. De
jordägande medborgarnas rätt att enligt sitt godtycke, enligt sitt
enskilda intresse föreskriva villkor för de jordlösas åtkomst till
jorden samt att eventuellt helt utestänga dem från jorden, denna
rätt ligger ju inmurad i själva grundvalen för vår nuvarande éko-
nomiska rättsuppfattning. Det är därför icke underligt, att den
står hindrande i vägen för en expropriationslagstiftning, som klart
och tydligt skulle göra ett mycket avsevärt intrång på denna de!
av den privata äganderätten.
Nu veta vi ju alla, att de som icke kunna såsom samhällsgag-
nelig och för framtiden användbar betrakta den oinskränkta pri¬
vata äganderätten, när det gäller materiella produktionsmedel och
naturligtvis i främsta rummet jorden, kallas för socialister och
att deras åskådning benämnes socialism. När lagstiftaren tvekat
att ge sig in på det principiella spörsmålet om de jordhungrandes
rätt att komma i besittning av jord, oberoende av enskilda jord¬
ägares godtycke, har denna tveksamhet utan tvivel sin grund i
fruktan för socialismen. Det är icke utan sitt intresse att i detta
sammanhang iakttaga lagutskottets utlåtande år 1912. vilket till
fullo underskrives av utskottets majoritet även 1913. Uti det åsyf¬
tade utlåtandet yttrar sig nämligen 1912 års lagutskott om samma
hemställan, som i år föreligger från herrar Persson m. fl. samt herr
Lindhagen i Andra kammaren. Utskottet säde då: »att införa en
Lagförslag
>n expropria¬
tion ra. ra.
(Forts.
Sr 22.
8
Lördagen den 12 april, f. m.
Lagförslag avlösningsrätt ytterst genom expropriation av den art och omfatt-
0mtiwPmTm“' nilW som motionärerna föreslagit, kan enligt utskottets förmenair
(Forts) vara tillrådligt. Expropriationsinstitutet sådant det liit-
' tills i vår rätt gestaltat sig är uppenbarligen avsett för undantags¬
fall». Ja, det må vara sant; men det ögonblick torde nu vara
kommet, då expropriationsinstitutet i vårt land måste få en helt
annan syftning och omfattning än det hittills har haft. Och att
beakta detta ändrade förhållande synes mig vara icke minst en av
lagutskottets uppgifter, när det får till behandling ett ärende av
denna art. Utskottet fortsätter: »varje utvidgning av detta insti¬
tut synes också höra ske med stor varsamhet». Ordet »varsamhet»
åsyftar här naturligtvis varsamhet emot att göra intrång på den
privata äganderätten. »Den omgestaltning av jordbesittnings-
och jordägareförhållandena, som uppenbarligen skulle bliva en
följd av en dylik åtgärd», som motionärerna hava åsyftat, »skulle
säkerligen icke heller undgå att medföra en oförmånlig inverkan
på det ekonomiska livet.» Det finnes dock talrika medborgare bär
i landet, som äro övertygade om, att ett sådant ingripande i ägan¬
derätten skulle medföra en synnerligen förmånlig inverkan på det
ekonomiska livet, och utskottet har icke på något sätt bestyrkt
sin uppfattning, utan stödjer sig allenast på dogmen om den pri¬
vata äganderättens okränkbarhet. »I varje fall torde en lågbe¬
nt ärad lösningsrätt till jorden till förmån för de i motionen avsedda
jordbesittare, vilka icke själva äga den jord de inneha, vara ägnad
att medföra ett tillstånd av osäkerhet.» Detta är för mig en gan¬
ska svårfattlig åskådning. Men det är klart, att om man icke ut¬
arbetar för sig i detalj, huru man tänker sig eu expropriationslag-
stiftning av den ifrågavarande arten, så kunna alla möjliga orim¬
ligheter komma med i de föreställningar, som man skjuter under
det kritiserade förslaget om utsträckt expropriationsrätt. Att sö¬
ka vederlägga detta med sådana lösa antaganden om dess innebörd
har naturligtvis icke något värde.
Emellertid har lagutskottet i år, om jag icke misstar mig, un¬
der ärendets behandling haft tillfälle att taga kännedom om en lag*
stiftning, som innebär ingenting mer eller mindre än att i det land,
där denna lag existerar, varje jordlös medborgare äger rätt att,
om nödigt genom expropriation, åtkomma så mycket jord som
lian behöver för att uppföra åt sig en bostad med trädgård omkring
eller för att etablera åt sig ett mindre .jordbruk. För båda dessa
expropriationsändamål är uti ifrågavarande lagstiftning en maxi-
miareal fastställd, nämligen 2 hektar, när det gäller bostads- och
trädgardsändamål, men 20 hektar när det gäller ett mindre jord¬
bruk. Jag har vid ett tidigare tillfälle inför denna kammare haft
äran angiva några huvuddrag ur den här åsyftade lagstiftningen,
nämligen den engelska, i England och Wales gällande, lagen om
små jordbrukslägenheter och jordlotter av år 1908, och jag vill
naturligtvis icke upprepa vad jag förut här anfört, utan skall här
begränsa mig till att åt kammarens benägna begrundande anbefal-
Lördagen den 12 april, f. m.
9
Sr 22.
la det ytterst märkliga faktum, som föreligger i ocli genom denna
engelska lag och dess synnerligen framgångsrika tillämpning.
England är ju erkänt som den ekonomiska frihetens stamort
på jorden. I detta land liar man genom lag erkänt, att den ekono¬
miska friheten kräver en inskränkning och en mycket avsevärd in¬
skränkning i den enskilde jordägarens rätt att få behålla vissa de¬
lar av sill jordbesittning, då dessa delar sökas av jordbehövande
medborgare för anläggande av bostäder eller mindre jordbrukslä-
genheter. Man har i England funnit det vara samhällsvådligt, att
de icke jordbesittande, jordbehövande klasserna icke kunde åtkom¬
ma den för bostäders och smärre jordbruks grundande nödvändiga
jorden annat än i den mån, som enskilda jordägare funno det vara
i sitt ekonomiska intresse att utarrendera eller sälja sin jord. Här
står ekonomisk frihet emot ekonomisk ofrihet. Yad som är
högsta frihet för jordägaren, nämligen att få göra vad honom lys¬
ter med sin egendom, det är största ofrihet för de stora lager av
medborgare, som omöjligen kunna grunda en ekonomisk existens
eller ett blygsamt välstånd och oberoende utan att åtkomma jord
för bostäder och för odling. Lagstiftaren har i England slutligen
funnit, att de jordlösa, jordbehövandes frihetskrav i detta avseende,
ehuru det strider emot de jordägandes frihetskrav, är av större be¬
tydelse för samhället än jordägarnes, och det är i överensstämmel¬
se med denna övertygelse som man har stiftat lagen i fråga.
Det är oek att märka, att detta engelska expropriationsförfa¬
rande har gjorts i högsta grad lätthanterligt, enkelt, snabbt och
billigt. Det åligger icke den medborgare, som önskar bliva arren¬
dator eller ägare av ett mindre jordstycke, att sätta expropriations-
förfarandet i gång samt att bära de ekonomiska kostnader, som
är o förknippade med genomförandet av detsamma. Detta åligger
vissa offentliga myndigheter. Yad som slutligen faller i form av
ekonomisk hörda på den jordbehövande, vilken genom expropria-
tionen blir arrendator eller jordägare, är ingenting annat än jordens
arrende eller jordens pris, bestämt av opartiska värderare i över¬
ensstämmelse med det på orten i fråga och vid tidpunkten i fråga
gällande marknadsvärdet. T. o. m. en mycket väsentlig del av sådana
jordstyckens inrättande för småbruksändamål — deras dikning och
inhägnande samt förseende med byggnader — åtaga sig de lokala
myndigheterna, mot ett visst, ganska rikligt tilltaget understöd av
staten. Man ser icke minst av dessa smärre ekonomiska detaljer,
vilket djupt allvar som ligger i denna engelska lagstiftning. Me¬
ningen är att icke blott formellt rättsligt, utan ock realt ekono¬
miskt bana öppen väg för de mindre bemedlade, jordlösa och jord-
krävande medborgarna fram till tryggad besittning av landets jord.
Jag behöver näppeligen erinra därom, att vi här i landet hava
en synnerligen livlig agitation och strävan dels för egna hem, dels
för småbruk, dels också en agitation och strävan riktad emot emi¬
grationen. Yi veta även, i vilken ofantlig grad emigrationen fram¬
kallas just av det förhållandet, att det ofta är alltför svårt för
mindre bemedlade, jordlösa och jordbehövande svenska medborga-
Lagförslag
m expropria-
tion in. in.
(Forts.)
Nr 22.
10
Lördagen den 12 april, f. in.
Lagförslag
om expropria¬
tion m. in.
(Forts.)
re, att komma åt den jord, som de åstunda. Då kali det dock sy¬
nas, som om det icke skulle finnas någon lagstiftningsåtgärd, som
bättre stode i harmoni med dessa i vårt land redan förefintliga strä¬
vanden än just en expropriationslagstiftning, avpassad naturligt¬
vis noggrant efter våra egendomliga nationella förhållanden, men
dock av ungefär samma typ som den engelska lagstiftning, om vil¬
ken jag nyss talat.
Och det synes mig, att alla, som ur den ena eller den andra
synpunkten, kanske ur försvarssynpunkt, äro varmt intresserade
av, att det inom vårt folks djupa led skapas en starkare hemkänsla,
en starkare känsla av äganderätt i det egna fäderneslandet, skulle med
glädje kunna intressera sig för att framdriva eu expropriationslagstift¬
ning utefter de linjer, som jag här skisserat. Denna lagstiftning skulle
väl mer än någon annan, för närvarande tänkbar lagstiftningsåt¬
gärd, med ett enda slag giva det svenska folket en känsla av, att
detta land än- vårt för att bebo. för att bruka, oberoende av en¬
skildas godtycke. Samhället hade då åtagit sig att bestämma, hur
det skall skipas rättvisa mellan de jordlösa men jordbehövande å
ena sidan och å andra sidan dem, som redan äga jorden i vårt land.
Det var blott denna principiella synpunkt, som jag här ville
framföra. I herr justitieministerns anförande till statsrådsproto¬
kollet antydes, att lian för sin del icke är helt främmande för tan¬
ken att framdeles taga upp ytterligare några brottstycken av det
stora område utav expropriationsändamål, som jag här har berört,
vid sidan av de brottstycken, som redan äro inkorporerade i det
förhandenvarande lagförslaget samt framgå ur utskottets hemstäl¬
lan. Men något ‘principiellt erkännande åt den ofantliga sociala
och ekonomiska betydelsen av hela detta 113m och stora område för
expropriation söker jag förgäves i herr justitieministerns uttalan¬
de. lian antyder, att här möjligen i framtiden kan bliva fråga om
en speciallagstiftning. Gentemot denna tanke ställer jag mig
personligen icke os3’mpatisk, då förhållandena ligga så, att det
synes hopplöst att få det s. k. »sociala» expropriationsområdet
inarbetat organiskt uti föreliggande allmänna expropriationslag.
Jag vill blott uttrycka den förhoppningen, att synvidderna skola
vidgas även för regeringen, då den mera, ingående sysselsätter sig
med ifrågavarande spörsmål, och att vi inom rimlig tid skola kom¬
ma fram till en expropriationslag, som tillgodoser de intressen och
behov, för vilka jag här har sökt göra mig till tolk.
Herr talman, jag har med avseende å mom 1. § 1 icke något
särskilt jakande att göra.
Herr Trygger: Herr talman, mina herrar! Vi kunna val
alla vara ense om, att det är av synnerligen stor vilde att expropria¬
tionslagens avfattning är fullt klar och tydlig. Nu synes det mig
emellertid, som om denna § 1 icke uppfyllde detta villkor, som
man hör ställa på en god expropriationslagstiftning, men det kan
ju hända, att jag misstar mig. och det skall därför bliva intres¬
sant att höra. vad herr statsrådet och chefen för justitiedeparte-
Lördagen den 13 april. f. in.
11
Kr 22.
melilot har att säga i fråga om de anmärkningar, som jag nu skulle
vilja framställa.
I denna § 1 användes på liera ställen ordet »för». Det lieter
här bland annat: »Fastighet, som tillhör annan än kronan, må tagas
i anspråk genom expropriation, om Konungen prövar det nödigt:
1. för befästning.. . för allmän väg på landet eller i stad, järn¬
väg eller spårväg», etc., »för allmän byggnad», o. s. v.
Den nuvarande lagen åter bär härvidlag ett annat uttryck.
Den säger, att därest Konungen prövar nödigt, att fastighet skall
begagnas till rikets försvar, till allmän väg, till dylikt allmänt
behov o. s. v. Kär jag- först läste det kungliga förslaget, trodde jag
att det icke var meningen att ordet »för» skulle innebära någon¬
ting annat, än ordet »till», »begagnas till» i den nuvarande ex¬
propriationslagen. Men när man läser den kungliga propositionens
motivering, får man den uppfattningen, att detta icke skulle vara
meningen, utan att i uttrycket »för» skulle ligga någonting annat,
någonting vidsträcktare. Och för att visa vad jag menar, skall
jag be att få taga ett speciellt exempel. Då det i den nuvarande
expropriationslagen heter, att man får expropriera fastighet för att
begagna den till allmän väg eller dylikt allmänt behov, följaktligen
även till järnväg, så bär, för så vitt jag har mig bekant, icke nå¬
gon ifrågasatt, att man skulle kunna expropriera eu fastighet, som
blott och bart hade betydelse för själva drivandet av järnvägen, men
icke för själva järnvägsanläggningen. Yad själva järnvägsanlägg¬
ningen beträffar, har det visserligen varit olika meningar, men
man har i alla fall där stannat vid, att det är icke blott den mark,
där järnvägen skall gå fram, utan även vad som kan behövas för
att få järnvägen till stånd, såsom grustag o. s. v. som skall kunna
-exproprieras. Men att man skulle kunna expropriera fastighet för
järnvägens drift, det har aldrig varit ifrågasatt. I den kungliga
propositionen talas i en mellanmening om att vattenfall kan ex¬
proprieras för att bereda järnväg drivkraft. Och då förmodar jag,
att när man här talar om expropriation för järnväg, man således bör
taga uttrycket »för» i denna vidsträckta bemärkelse, såsom avse¬
ende icke blott själva anläggningen, utan också dess drivande.
Detta förefaller mig vara en synnerligen betänklig sak.
Yad jag nu har yttrat om järnväg' kan också tillämpas på åt¬
skilligt annat. När det står »för allmän byggnad», skulle man na¬
turligtvis med samma tolkning kunna ifrågasätta expropriation
icke blott av mark för själva byggnaden, utan även t. ex. för be¬
lysning i den ifrågavarande byggnaden o. s. v.
Till vilka konsekvenser detta leder, kan var ocli en inse. Lika
väl som man skulle hava rätt att expropriera vattenfall för att driva
en järnväg med elektrisk kraft, skulle man kunna fordra rätt att
expropriera kolgruvor för att driva en järnväg med kol. De komma
emellertid icke härunder, då de icke räknas till fast egendom. Men
om vi såsom exempel taga torvmossar, skulle man med samma rätt
kunna expropriera torvmossar som vattenfall för att driva järn¬
vägar, och detta icke blott statens järnvägar, utan även enskilda
Lagförslag
om expropria¬
tion m. m.
(Forts.)
Sr 22.
12
Lördagen den 12 april, f. ni.
Lagförslag
om expropria¬
tion m. in.
(Forts.)
järnvägar. Det synes mig, som om man lian bär gått bra långt;
och alldeles säkert bär man gått betydligt längre, än vad man nå¬
gonsin tänkt sig härutinnan i den nuvarande lagen.
Ja, nu vill jag fråga herr statsrådet: har jag missförstått den
kungliga propositionen? Är det där uttrycket, den där mellan-
meningen i motiveringen, att man kan expropriera vattenfall för
järnvägs drift, är det en liten lapsus, som kommit in helt omoti¬
verat, eller är det verkligen en tolkning av lagen, sådan den är av
Kungl. Maj:t föreslagen?
Ifall det förra är fallet, kunna vi låta oss nöja med den förkla¬
ring, herr statsrådet kan avgiva. År åter det senare fallet, måste
jag för min del yrka återremiss, för att utskottet skall bliva i till¬
fälle att tydligare formulera bestämmelsen, ty ifall icke en till¬
fredsställande formulering i den punkten kommer till stånd, har
jag svårt att biträda förslaget.
Herr statsrådet Sandström: På herr Tryggers förfrågan
ber jag att få svara, att vad som i den kungliga propositionen är ut¬
talat om möjligheten att, där så erfordras, expropriera ett vattenfall
för att bereda en järnväg drivkraft, naturligtvis också är i propositio¬
nen avsett. Det har ansetts, att likaväl som den nu gällande expro¬
priationslagen tillämpats så, att expropriation medgivits med avse¬
ende å grustag och annan fastighet, som icke direkt tagits i anspråk
av järnvägsanläggningen, men som ändå erfordrats för att bringa
anläggningen till stånd, så skall enligt föreliggande förslag detta
fortfarande vara förhållandet. På samma sätt bör, om t. ex. en
kraftkälla är erforderlig för en dylik allmän trafikinrättning, ex¬
propriation för sådant ändamål vara medgiven.
Herr T r y g ger: Herr statsrådet har således sagt, att uttryc¬
ket »för» här överallt har en sådan vidsträckt betydelse, att i det
fall, vi här speciellt sysselsatt oss med, man skulle kunna expro¬
priera fastighet icke blott för järnvägs anläggande, utan även för»
järnvägs drift. Såvitt jag fattade lierr statsrådet rätt, påpekade
statsrådet det särskilda fall, att man kunde behöva elektrisk kraft
för att få ett järnvägsföretag till stånd — jag vet icke, om jag
fattade herr statsrådet rätt?
Det är alldeles klart, att det är ett fall; men såsom lagen bär
är skriven, duger den naturligtvis också för att skaffa drivkraft
åt en järnväg, som vill övergå från det nuvarande driftsystemet
till elektrisk drift.
Vad första punkten beträffar, bär jag för min del icke någon¬
ting emot en bestämmelse så vidsträckt, som denna tolkning ar?
ordet »för» ger anledning till, ty för rikets försvar vill jag
gärna utsträcka expropriationsinstitutet nära nog hur långt sona
helst, men med avseende å övriga punkter ger förslaget an¬
ledning till bra egendomliga konsekvenser. Om man t. ex. i en
stad vill hava spårväg, lämna de expropriera ett vattenfall, som
ligger långt ute på landsbygden. Ägaren vill kanske använda det
Lördagen den 12 april, f. in.
13
Är 22.
för industriellt eller för annat ändamål; men då kommer man ock Lagförslag
berövar honom genom expropriation vattenfallet för att man skall expropria
få till stånd elektrisk drift av spårvägen i staden. Vidare skulle t,on m' m‘
man med sådan tolkning få tillämpa expropriationsförfarandet i V°rts')
vid omfattning’ med avseende å bro- och hamnanläggningar. För
alla dessa anordningar i samband med eu hamn, för vilka man be¬
höver elektrisk kraft, såsom för belysning, för drivande av lyft¬
kranar och dylikt, skulle expropriationsrätten kunna tillämpas.
Och jag har redan nämnt, att man med denna tolkning skulle
kunna använda expropriationsförfarandet med avseende å åtskil¬
liga behov för allmänna byggnader; man exproprierar ett vatten¬
fall, så snart man vill hava kraft för belysningsändamål eller dy¬
likt. Men en dylik lagstiftning måste väl anses betänklig.
För min del måste jag således yrka återremiss. Och på det
att utskottet må bliva i tillfälle att se hela denna fråga i ett sam¬
manhang, framställer jag detta yrkande såväl med avseende å den
nu föredragna första punkten, vilken gäller befästningar m. m.,
som även sedermera.
Herr Gezelius: I anledning av den debatt, som förts rö¬
rande innebörden av bestämmelsen i första ock andra punkterna av
nu föredragna paragraf, ber jag att få yttra ett par ord.
Det har icke undgått utskottet, att en sådan tolkning, som
den herr Trygger nu har anfört, kan göras gällande. Emellertid
har det för utskottet varit utomordentligt svårt att få något säkert
grepp på, hur tolkningen av stadgandet rätteligen borde ske.
Vi, som ställt oss tveksamma mot en utvidgning av expro-
priationsinstitutet, sådant det i det kungliga förslaget avses, hava
därför vid behandlingen av ärendet i det stora hela ansett oss böra
räkna med en rätt vid tolkning just i det avseende, som här varit un¬
der debatt. Och det har inverkat avsevärt åtminstone på min
ställning till förslaget i dess olika detaljer.
Om nu efter justitieministerns uttalande det måste anses vara
otvetydigt, att förslaget avser att erhålla ett så vidsträckt tillämp¬
lighetsområde, att man, förutom vad som här har berörts, har att
räkna med att varje fastighet eller vad som till fastighet hörer kan
exproprieras för något vilket som helst av de ändamål, som i lagen
finnas generellt angivna såsom berättigade att tillgodoses genom
expropriation, måste jag i likhet med herr Trygger känna min
tvekan alltmera bestyrkt. Jag vill då erinra, att i händelse man
ger den innebörd åt förslaget, som justitieministern gjort i sitt an¬
förande, lärer man också i konsekvens därmed få lov att giva
samma räckvidd åt, för att taga endast ett exempel, den expropria¬
tion, som är avsedd att beviljas för tillgodoseende av »behov eller
förbättrande av tillgången på livsmedel eller andra förnödenheter»
eller annat »företag, som är ägnat att främja ett dylikt ekono¬
miskt syfte av synnerlig vikt». Med denna tolkning skulle alltså
de kooperativa föreningarna, då de bedrivas under ekonomiska for¬
mer, vara berättigade att tillgodose sina intressen även genom ex-
."Vr £2,
14
Lördagen den 12 april, f. in.
Lagförslag propriation utav t. ex. eu färdig fabrik, i den man den är att hän-
cm expropria- föra mj fastighet, är uppförd på egen grund. Järnväg vore berät*
twn m. ro. |-gacj genom expropriation förvärva en fastighet, avsedd för
(Forts.) tillgodoseende av personalens bostadsintressen. Det finns över
huvud taget, såvitt jag förstår, icke någon hållbar gräns på detta
område, om man ger lagförslaget den inne nord i ifrågavarande av¬
seende, som av justitieministern nu har formulerats. Under så¬
dana förhållanden kan jag för min del icke finna annat än att de
utskottsledamöter, vilka principiellt hava intagit en ståndpunkt,
som i reservationen finnes angiven, hava anledning att icke mot¬
sätta, sig det framställda yrkandet om återremiss av punkten.
Jag kan icke underlåta att uttala som min mening, att eu
återremiss av den föredragna punkten i nu angivna hänseende
måste föranleda eu återremiss av förslaget i andra avsevärda delar.
Jag avser ej att närmare angiva, hur vidsträckt återremissen
skulle behöva göras och har ingen anledning att framställa yr¬
kande i det avseendet, men har velat fästa uppmärksamheten därpå.
Herr statsrådet Sandström: De orimliga konsekvenser, som
såväl herr Trygger som herr G-ezelius hava sökt draga beträffande-
den tillämpning, som detta lagförslag förmodas kunna få, bero tyd¬
ligen därpå, att de hava förbisett det oeftergivliga villkoret för var¬
je tillstånd till expropriation, att Konungen skall »pröva det nö¬
digt» för expropriationsändamålets vinnande. Herrarna förstå val,
att det är eu högst betydande skillnad mellan expropriationsbeliovot
vid en järnvägsanläggning och i de andra av herr Trygger berörda
fallen. En kraftkälla kan under vissa undantagsförhållanden be¬
finnas vara nödvändig, för att en tillräckligt trafikkraftig järnväg-
skall kunna komma till stånd eller för att en järnväg skall kunna be¬
hörigen uppehålla trafiken. I sådana fall, där sålunda expropriation
av ett vattenfall befinnes angelägen och nödig för vinnande av expro-
priationsändamålet — den allmänna trafiken —, blir expropriation
också medgiven. Men att så som här skett söka göra gällande, att
expropriation av ett vattenfall med samma skäl kan beviljas för be¬
lysning av en allmän byggnad eller för kraftleverans till en hamn,
saknar all grund. Ty något behov av ett särskilt vattenfall såsom
kraftkälla kan i dessa fall näppeligen tänkas.
Herr Trygger: Jag erkänner, att jag icke förstod, vad herr
statsrådet säde, att, då Konungen skall pröva, huruvida expropria¬
tion är nödig för ett visst ändamål, detta vore en garanti för att
inga obehagliga följder skulle uppstå av en för vidsträckt expropria¬
tionsrätt. Här är fråga om att giva Konungen vissa befogenheter
inom ett bestämt avgränsat område, att lämna Kungl. Maj:t rätt att
medgiva ingrepp i den privata äganderätten. Det är så att säga om eu
Konungens fullmakt, som vi nu diskutera, och då duger det natur¬
ligtvis icke att säga, att Konungen är så vis och klok, att han alltid
handlar rätt, ty då kunde man ju lika gärna giva honom rätt att
tillåta expropriation när helst han funne skäligt. Meningen med
Lördagen den 12 april, f. in.
15
Jfr 2-2.
stadgandet i expropriationslagen, att man får expropriera för vissa
ändamål, om Konungen prövar nödigt, är väl den, att Konun¬
gen skall ha prövat expropriationen nödig för dessa ändamål, och
följaktligen gäller det att noga bestämma, för vilka ändamål expro¬
priation får ske. Icke skall Konungen pröva nödvändigheten för
landet över huvud taget utan .just för det ifrågavarande ändamålet.
Jag tror således icke, att man kan anse sig tillfredsställd med en
expropriationslag — som dock innebär ett alldeles uppenbart in¬
grepp i äganderätten — vilken utan vidare lämnar Konungen fullt
fria händer, utan vi vilja hava fasta, bestämda gränser; vi vilja gärna
vara med om att inskränka äganderätten när det behövs, men vi vilja
också vara med om att bestämma gränserna för denna inskränkning.
Statsrådet har också, såvitt jag fattat den kungl. propositionen
riktigt, på ett mycket klart och tydligt sätt uttalat, att man icke
får giva Konungen allt för generell fullmakt, att äganderätten icke
kan vara tillfredssställd med att Kungl. Maj :t i administrativ väg
skall kunna göra vilka ingrepp som helst i densamma, som anses
medföra gagn i ett eller annat avseende.
Iierr talman! Jag ber att få vidhålla mitt yrkande om åter-
remiss.
Herr Alexander son: Herr talman! Innebörden av herr
Tryggers yrkande är, såvitt jag förstod honom rätt, ingenting an¬
nat än att skruva expropriationsiagstiftningen ett bestämt steg till¬
baka i jämförelse med den ståndpunkt den för närvarande intager.
Den skillnad lian vill lägga uti den nuvarande lagens uttryckssätt:
»till» det eller det ändamålet o. s. v. och det, som användes i Kungl.
Maj :ts förslag, elär det stor för, torde i själva verket kunna sägas
icke existera. Den existerar icke redan därför, att genom det slut¬
liga tillägget: »till dylikt allmänt behov» uti den nuvarande lagen
och clet motsvarande — i själva verket försiktigare hållna —• slut¬
stadgandet i det kungl. förslaget framgår, att man icke kan komma
till en så snävt avgränsande tolkning av den nuvarande expro¬
priationsrättens innebörd, som den herr Trygger ville göra gällande.
F själva verket har Författningen varken från början haft detta
trånga innehåll, ej heller har den så tillämpats.
Gå vi till den nuvarande paragraf 1 av i866 års expropriations-
författning, så härstammar den ursprungligen från lagkommitténs
berömda förslag till civillag av år 1826, där det heter i 1: 7 jorda¬
balken nästan alldeles detsamma som i. nuvarande expropriations-
förordnings första paragraf, dock med den värdiga ingressen: »En¬
skild rätt vike för det allmänna bästa, när Konungen prövar nö¬
digt» etc. När ett lagförslag på grundvalen av lagkommitténs så¬
lunda uppställda _ allmänna gränser för expropriationsrätten först
behandlades av Riksdagen, anmärktes det, att det vore ovisst, vad
som menades med allmänt behov. Därtill svarade lagutskottet, att
»genom de uppräknade speciella fallen med erforderlig tydlighet
blivit utmärkt, att under benämningen allmänt behov borde hän¬
föras, vad som avsage gemensam fördel för staten eller menigheter».
Lagförslag
m expropria-7
tion in. m.
(Forts.)
Nr 22.
16
Lördagen den 12 april, i', m.
Lagförslag
om expropria
tion m. m.
(Forts.)
När vi därtill lägga, att uttrycket menigheter ingalunda avser fast
organiserade kommuner — några sådana existerade icke i verklig
mening den tiden och för övrigt kunna ju dylika icke hava varit
åsyftade i fråga om sådana uppräknade ändamål som sjötappning och
strömrensning o. s. v. —• utan därmed förstås viss ortbefolknings
mera gemensamma intressen, visar det sig än bättre, vilken vidsträckt
innebörd man redan från första början tilläde innehållet i para¬
graf 1.
Som sagt, har lagen utan tvivel ock tillämpats så även i senaste
tider. Särskilt i anslutning till det speciella spörsmål, som herr Tryg¬
ger här i dag rört upp, vill jag påpeka, att det från mycket sak¬
kunnigt håll uttalats, att, vad särskilt vattenfallen angår, sådana
kunna exproprieras redan enligt nu gällande rätt. Så anförde ord¬
föranden i expropriationslagstiftningskommittén, herr Håkanson.
vid Första kammarens sammanträde den 5 maj 1909 i detta hänseende
följande: »Vad beträffar det i gällande expropriationsförordning
förekommande uttrycket 'dylikt allmänt behov’, så har ganska mån¬
ga gånger däråt givits en mera extensiv tolkning än som skulle
fordras för medgivande av expropriation av vattenfall för erhållan¬
de av drivkraft till någon statens järnväg.» Från den utgångspunkt
herr Trygger gatt, skall detta tydligen icke vara riktigt, och således
skulle den hittillsvarande expropriationsförordningen hava tämligen
konstant tolkats på ett felaktigt sätt. Men i förhållande till expro¬
priationsrätten, sådan den faktiskt tillämpats, skulle således i varje
fall en ändring i Kungl. Majtts förslag, sådan som herr Trygger
påyrkat, givetvis beteckna ett steg tillbaka och göra gränserna för
Kungl. Maj :ts prövningsrätt snävare än någonsin.
Själv uttalade jag under förra riksdagen i denna kammare mina
betänkligheter mot den fullkomligt fria prövning, som enligt expro-
priationskommitténs betänkande skulle inrymmas åt Kungl. Majd.
i det att det föreslagits, att Kungl. Maj d skulle i varje särskilt fall
fritt pröva, om någonting vore till »allmänt gagn». Men att man
skulle så helt och hållet klavbinda Kungl. Maj d, att man slutligen
komme att nästan tillämpa den engelska regeln, att för varje fråga
om expropriation, där ändamålet i någon mån till arten skiljer sig
från de i lag fastslagna, nödga Kungl. Majd att gå till riksdagen,
att alltså blott på lagstiftningsväg låta expropriationsrätten anpas¬
sa sig efter det verkliga livets behov ■—• clet är eu ytterlighet åt andra
hållet, som jag tror medföra ännu olyckligare verkningar än det, som
enligt min mening skulle följt, om vi gått den väg expropriations-
kommittén föreslagit.
Att herr Trygger själv tidigare icke varit så säker på den upp¬
fattning av nuvarande lags innehåll, som framlyst i hans uppträ¬
dande här i dag, synes mig framgå av lagutskottets utlåtande nr 47
vid 1910 års riksdag, som är undertecknat: »på lagutskottets väg¬
nar Ernst Trygger». Där fastslås först och främst att av uttrycket
»jord och lägenhet» i gällande förordning framgår, att_ även vatten¬
fallen enligt förordningen äro föremål för expropriation, så snart
ett sådant allmänt behov föreligger, som är förutsättning för expro-
Lördagen den 12 april, f. m.
17
Nr 22.
priationsrätten. »Att i fråga om dessa allmänna förutsättningar en Lagförslag
precisering och utveckling av gällande lag i olika avseenden är av om. exProPr,a-
nöden synes med hänsyn till efter förordningens tillkomst inträdda ”1' ?’
förändrade förhållandena tydligt och har även vid olika tillfällen °r s'
av Riksdagen framhållits.» Av denna nu av mig citerade passus
framgår, såvitt jag förstått densamma rätt, ett tydligt erkännande
av, att gränserna icke äro så snäva som man i dag velat göra gäl¬
lande.
Mina herrar! Riksdagen har begärt, att regeringen skulle taga
i övervägande frågan om utsträckt tillämpning av expropriations-
institutet. Den Lindmanska regeringen tillsatte den kommitté, vars
förslag ligger till grund för den kungl. propositionen, med särskilt
betonat uppdrag för denna kommitté att jämte det expropriationslag-
stiftningen i övrigt underkastades granskning efterse, i vilka avse¬
enden det erfordrades dylik utsträckning. Nu däremot synes man
vilja begagna tillfället, då en ny expropriationslagstiftning skall ef¬
terträda den gamla, att tvärtom inskränka de tillfällen, då expro¬
priation kan äga rum. Jag kan icke tänka mig, att det kan vara i
överensstämmelse med 1913 års riksdags mening, att i denna punkt
ställa sig i strid med Riksdagens och således även denna kammares
vid fyrfaldiga tillfällen under de senaste decennierna bestämt ut¬
talade mening.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr T r y g g e r: Jag beklagar, att jag nödgas yttra mig igen,
men jag har ansett mig skyldig därtill, därför att den siste ärade
talaren misstolkat mitt uttalande i lagutskottet. Det är alldeles
riktigt, att jag var med om den motivering, som min ärade vän
läst upp med avseende å vattenfallen, men herrarna torde komma
ihåg vad frågan då gällde. Det var en uppfattning i landet bland
många, att uttrycket »lägenhet» i expropriationsförordningen icke
kunde^avse vattenfallen, och i den punkten har jag alltid intagit
den ståndpunkten, att så snart vattenfallen äro fa,st egendom, kunna
de exproprieras. Detta har jag sagt i omnämnda lagutskottets be¬
tänkande.. Vidare var jag med om lagutskottets motivering för en
utsträckning av expropriationsrätten mot vad som gäller enligt nu
gällande lag, och det är jag fortfarande med om. Jag tror, att den,
som läst igenom § 1 i Kungl. Maj:ts proposition, skall finna, att
även om man stryker bort några moment, vad som kvarstår dock
är en ganska stor utvidgning.
Vidare gjorde den ärade talaren gällande, att vi hava vissa be¬
stämmelser i nuvarande lag »eller dylikt allmänt behov», och i
Kungl. Maj:ts proposition »för annat därmed jämförligt ändamål,
av väsentlig betydelse för det allmänna», vilka alldeles tydligt in¬
nefatta en viss obestämdhet. Detta är riktigt. Men om man upp¬
räknar vissa fall, där man får expropriera, och avslutar det hela
med att t. .ex. saga, för annat dylikt ändamål får man också ex¬
propriera, ligger det särskild vikt uppå, att de ändamål, som särskilt
uppräknats, äro fullt fixerade, ty eljest blir det farligt med en
Första hammarens protokoll 1913. Nr 32. 2
Nr 22.
18
Lördagen den 12 april, f. m.
Lagförslag
om expropria•
tion m. m.
(Forts.)
dylik generell slutbestämmelse. Man kan gå tillväga antingen så,
att man räknar upp alla fall, och då ligger det icke så stor °vikt
uppå att i varje fall noga avgränsa området, eller också, såsom
nuvarande lag och Kungl. Maj:ts proposition gorå, räkna upp vissa
fall och såga, att expropriation tillätes även i liknande fall.
Vidare åberopade herr Alexanderson, att lagutskottets ordfö¬
rande vid 1912 års riksdag uttalat, att man förut i vissa fall med¬
givit expropriation under sådana omständigheer, att man rent av
kunde tänka sig, att med tillämpning av samma grundsats expro¬
priation kunde medgivas av vattenfall för drift av statens järn¬
vägar. Ett dylikt uttalande får stå för talarens egen räkning. Det
kan icke innebära, att därmed skulle vara fastslaget, att den före¬
gående rättsuppfattningen var den, att man kunde expropriera för
att bereda järnvägarna drivkraft. Om herrarna taga reda på de
fall, där Kungl. Maj:t i administrativ väg fattat beslut, skall det
befinnas, att det förekommer fall, som man numera ingalunda vill
erkänna som prejudikat för framtiden. Det gällde kanhända ba¬
gatells åker, som icke så noga granskades, och därför kom man att
i vissa fall göra större medgivanden än som man annars skulle
hava gjort. Även lagutskottets ordförande vid förra riksdagen ta¬
lade blott om expropriation för statens järnvägar, men i detta fall
är det fråga om att expropriera för åtskilligt annat, för privata
järnvägar och spårvägar. Därmed må emellertid vara hur som
hälst. Jag för min del kan icke anse riktigt att tillåta expropria¬
tion för att få drivkraft för privata järnvägar och spårvägar och
dylika ändamål.
Herr talman, jag ber fortfarande att få yrka återremiss.
Herr statsrådet Sandström: Herr talman! Jag skall be att
få fästa kammarens uppmärksamhet på, vad den sannolika följden
av en återremiss av hela första paragrafen komme att .bliva.. Det
komme antagligen att bliva så, att Andra kammaren i varje fall
antager paragrafen i dess av utskottet föreslagna lydelse och sedan
kommer utskottet att överlämna paragrafen till denna kammare för
fattande av definitivt beslut. Första kammaren skulle då stå inför
valet att antingen taga paragrafen i dess då föreliggande skick eller
förkasta hela lagen. Möjligheten till sammanjämkning i de om¬
tvistade punkterna i första paragrafen, där ju meningsskiljaktig-
lieterna äro störst, komme att bliva utesluten eller betydligt reduce¬
rad, och återremissyrkandet kan således lätt komma att leda till la¬
gens fall.
Jag skulle då vilja fråga: om lagen nu faller, finnes det någon
sannolikhet för att då nästa gång på Riksdagens bord kommer ett
förslag till modern expropriationslagstiftning. detta förslag uti de
punkter, som äro här mest omtvistade, kommer, att bliva mindre
vittgående än det förslag, som nu är framlagt? Är det icke snarare
all anledning att antaga motsatsen? Vill man hava en revision
av vår expropriationslagstiftning, vilket ju allmänt erkånnes .nöd¬
vändigt, lärer man få finna sig i de utvidgningar av expropriations-
Lördagen den 12 april, f. m.
19
Nr 32.
rätten, som utvecklingen nödvändiggjort och lagförslaget innehåller.
Så vida man icke föredrar att låta vårt folk under oöverskådlig fram¬
tid vänta på en modern expropriationslagstiftning. Men det alter¬
nativet torde ändå få anses uteslutet.
Herr Hellberg: Ja, jag är förekommen av justitieminis¬
tern, ty det var just den konsekvensen av yrkandet om återremiss,
som jag ämnade påvisa. Jag tror ändå, att den taktiken att så
att säga här stjälpa den kungl. propositionen på en preposition, är
nästan en för skicklig taktik.
Herr Trygger: I motsats till den siste ärade talaren vill jag-
påpeka, att det här icke alls är fråga om någon taktik för att
stjälpa denna lag. Jag är villig att rösta för densamma med vissa
ändringar, men lika bestämd är jag för min del, att, om man icke
vill gå med på dessa ändringar, lagen får falla.
Vad nu mitt yrkande om återremiss beträffar är det visserli¬
gen sant, att, om Andra kammaren redan fattat beslut, en återremiss
möjligen endast kommer att hava till följd, att Törsta kammaren
av utskottet uppmanas att fatta beslut. Men under tiden får man
tillfälle att omformulera den återremitterade paragrafen, så att det
kan bliva beslut från denna kammare, och sedan blir det utskottets
sak att se till, om de skiljaktiga besluten kunna sammanjämkas.
Jag tänker icke föreslå återremiss av alla punkter i 1 §, utan en¬
dast av de tvetydiga. Med avseende å vissa punkter kommer jag
att yrka. avslag, och det kan väl icke vara herrarnas mening —
jag har icke fattat det så — att vi skola antaga hela 1 § oför¬
ändrad för att icke förslaget skall falla. Är detta verkligen Andra
kammarens mening, som framburits av herr statsrådet, då är det
alldeles klart, att lagen icke kan gå igenom.. Vi kunna icke an¬
taga 1 §, sådan den nu föreligger, och fordras detta, behöva vi icke
göra oss något vidare besvär. Jag är av den övertygelsen, att
denna kammares majoritet vill antaga lagen, jag har funnit, att
den inmänga stycken är åtskilligt bättre än den nuvarande lagen.
Men å den andra sidan finnes det stadganden, som vi icke kunna
antaga, och om lagen skall falla eller icke beror på, vilken ställ¬
ning till dessa stadganden som Andra kammaren och regeringen in¬
tager.
Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande förevarande moment yrkata, dels att
detsamma skulle godkännas, dels ock att momentet skulle visas åter
till utskottet.
Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med des¬
sa j^rkanden och förklarade sig finna propositionen på återremiss
vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Lagförslag
m expropria¬
tion m. m.
(Forts.
Nr 22,
20
Lördagen den 12 april, f. m.
Lagförslag
om expropria¬
tion m. m.
(Ports.)
Den, gorå vill, att 1 '§ 1 inom. av lagutskottets i utlåtandet nr
22 framställda förslag till lag om expropriation skall visas åter till
utskottet, röstar
J a ;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes ifrågavarande moment.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:
Ja -— 73;
Nej — 61.
2 mom.
Herr T r y g g e r: Herr talman! Jag skall be att få yrka åter-
remiss av denna punkt.
På gjord proposition visades föreliggande moment åter till ut¬
skottet.
3 mom.
Herr Trygger: Jag skall anhålla att få yrka återremiss även
av denna punkt.
Förevarande moment blev på gjord proposition visat åter till
utskottet.
4 mom.
Vid nu fördragna moment hade reservation avgivits av herrar
af Ekenstam, Trana och Gezelius, greve Lagerbjelke samt herrar
Dahl, Petersson i Lidingö villastad och Svensson i Salang, vilka an¬
sett att momentet bort erhålla följande lydelse:
»för något en kommuns eller annan dylik samfällighets all¬
männa ändamål, vars tillgodoseende åligger kommunen eller samfäl-
ligheten.»
Herr af Ekenstam: Herr talman, mina herrar! Utan tvi¬
vel bör väl med hänsyn till vad vid föregående moment beslutats
jämväl detta moment återremitteras, men icke förty bör den form,
det erhållit hos utskottet, undergå en viss kritik. Såsom herrarna
behagade uppmärksamma ha en del av lagutskottets ledamöter till
denna punkt fogat en reservation och yrkat, att detta moment borde
erhålla följande lydelse och att således expropriation borde medgif-
Lördagen den 12 april, f. m.
21
Nr 22.
vas: »för något en kommuns eller annan dylik samfällighets all- Lagförslag
manna ändamål, vars tillgodoseende åligger kommunen eller sam-om. exPr°pria-
fälligheten». Såsom stöd för mitt yrkande att formuleringen må i m'
denna riktning ändras i detta moment, skulle jag vilja erinra om, or s'
att då i utskottets förslag det endast varit tal om att medgifva ex¬
propriation »för något en kommuns eller annan dylik samfällighets
allmänna ändamål» detta är ett så vidsträckt begrepp, att däruti
utan tvivel kan innefattas de mest olika ändamål. Men vi måste
väl komma ihåg, att det våldsamma ingrepp, som expropriationen
gör i den enskilda äganderätten, bör begränsas till sådana undan¬
tagsfall, där man verkligen kan säga, att avsikten är att befrämja
det allmännas nytta under förutsättning tillika, att Kungl. Maj :t prö¬
var expropriationen nödig. Nyttan skall således icke blott inne¬
bära ett för tillfället förefintligt behov eller vara uttryck för en till¬
fällig strömning eller en önskan inom samhället eller kommunen,
utan också icke kunna på annat sätt lämpligen tillgodoses samt vara
av mera bestående beskaffenhet.
Om vi betrakta, huru i allmänhet vår nuvarande lag tillämpats,
och huru man också väl skulle kunna önska att eu kommande lag-
bleve tillämpad, så har det avgörande varit det bestående värdet hos
denna nytta, utan vilket expropriationen i det särskilda fallet icke
kunnat tillåtas. Med ett exempel kan man ju snart nog klargöra sa¬
ken. Man kan mycket väl tänka sig, att genom tillfälliga opinions-
strömningar inom en kommun fattas beslut att uppföra en samlings¬
lokal för ett samfund, och att möjligen även på grund av kommu¬
nens framställning av sakläget Kungl. Maj:t prövar nödigt att be¬
vilja expropriation för sådant ändamål. Huru länge åter det ända¬
mål, som här åsyftas, kommer att bestå, det kan man icke yttra sig
om, men ganska antagligt kan det vara, att detta räcker endast
några få år, kanske knappast så länge. Sedermera befinnes det,
att denna exproprierade fastighet övergått till helt andra personer
och användes för helt andra ändamål. Det stadgas nämligen icke
på något sätt i detta fjärde moment, att vad kommunen sålunda
förskaffar sig genom expropriation, är den nödsakad och tvingad
att behålla såsom sin egendom. Nej, utan tvivel har kommunen rätt
att med sålunda exproprierad egendom förfara såsom med varje an¬
nan sin egendom. Då är det icke svårt att räkna ut, att, om kommu¬
nen verkligen skulle få rättighet att erhålla expropriation för sådana
mer eller mindre tillfälliga eller av enskild art varande behov, en del
fastigheter därmed komma att berövas sina ägare samt komma att
användas för ändamål, vilka knappast varit att förutse och kanske
komma att bliva till mycket stor skada och obehag både för kommu¬
nen själv och helt visst också för den fastighet, varifrån expropria¬
tionen skett. Dör den skull hava, som sagd, reservanterna ansett
en annan formulering här vara nödig. Man har tänkt sig, att den
rätt, som kommunen skulle äga, när den går till Kungl. Maj:t för
att begära expropriation i ett visst fall, icke skulle sträcka sig läng¬
re än till sådana ändamål, som ingå i kommunens uppgift och sam¬
manhänga med sådana intressen som det åligger kommunen att
Nr 22.
22
Lördagen den 12 april, f. m.
Lagförslag själv taga vara på och taga hand om. För allt sådant skulle kom-
om expropria- munen förvisso kunna påräkna att, där sådant vore nödigt, erhålla
(FoT T exPr.°Priati°n- Däremot för sådant, som kunde betraktas såsom eko-
°r s-1 nomiska åtgärder för att åstadkomma en del nyttiga men för kom¬
munens ändamål ej nödiga förbättringar eller såsom yttringar av
en mera tillfällig önskan skulle icke denna expropriationsrätt kunna
förekomma.
Efter den diskussion, som förts i kammaren torde jag icke be¬
höva ingå djupare på denna lag. Det skulle annars hava varit av
rätt stort intresse att redan från början med några ord klargöra huru
detta förslag kunnat framkomma i den form, det nu har och påvisa
de olika sätt, varpå man sökt kryssa sig fram efter vad, som i riks¬
dagen förelegat eller eljest framkommit. Emellertid kan man säga,
att då kommittén, som hade till uppgift att framlägga förslag till
expropriationslag, tänkt sig att helt enkelt avfärda expropriations-
principen med en sådan formulering, att expropriation skulle kunna
vara tillåten när Konungen prövar nödigt att fast egendom tages i
anspråk för allmänt gagn, men man sedan funnit sig icke böra fram¬
lägga lagen under sådana auspicier, detta utan allt tvivel var riktigt,
En sådan formulering är, såvitt jag förstår, alldeles för obestämd,
eller rättare, man är för mycket beroende av den tillfälliga uppfatt¬
ning, som kan göra sig gällande hos Kungl. Maj:ts regering, därest
en sådan formulering följdes. Vi ha väl dock varit vana i Riksda¬
gen, att då vi beslutat eu lag åtminstone någorlunda veta, huru den
skall tydas och vart den i tillämpningen kommer att leda. Därför
tror jag, att vi få vara statsrådet tacksamma för att han genom att
i lista § uppräkna expropriationsändamålen i någon mån begränsat
och omformat själva omfånget för lagens tillämplighet. Att detta
omfång sträckt sig vidare än vad en del reservanter i utskottet ön¬
skat, så att dessa icke kunnat följa honom, är en sak för sig, men i
det stora hela måste man säga, att såväl utskottsmajoriteten som re¬
servanterna kunna godtaga denna paragraf. Emellertid ha, såsom
jag sagt, reservanterna ansett, att en inskränkning i föreliggande mo¬
ment måste göras, och jag yrkar bifall till reservanternas förslag.
Herr Trygg er: Jämväl i fråga om denna punkt tillåter jag
mig yrka återremiss.
Herr Söderbergh: Herr talman! Jag skall be att få oppo¬
nera mig mot det av reservanterna föreslagna tillägget till denna
fjärde punkt i 1 §. Detta tillägg innebär en högst betydande in¬
skränkning i den expropriationsrätt, lagförslaget avser att medgiva
kommun eller annan dylik samfällighet för något dess allmänna
ändamål.
Reservanterna vilja icke medgiva kommun expropriationsrätt
för annat allmänt ändamål än sådant, »vars tillgodoseende», såsom
det heter, »åligger kommunen eller samfälligheten». Vad detta till-
lägg skulle betsla, har icke genom den föregående ärade talarens
anförande blivit i någon mån klargjort. Och jag erkänner, att jag
23
Nr 22,
Lördagen den 12 april, f. m.
står fortfarande lika oförstående inför det föreslagna tillägget som £a^‘la/ia_
förut och kan icke dela de betänkligheter eller farhagor, som han givit t.Jm m
uttryck åt. Först och främst vill jag fråga, vilka allmänna anda- (FortSi)
mål det åligger kommunen att tillgodose? Jag tror, att det ^ skall
bliva ganska svårt att giva ett bestämt, korrekt och något sa nar
uttömmande svar på denna fråga, och det har icke heller lyckats den
föregående talaren. Ordet »åligger» skulle val hänföra sig till sa-
dant som kan vara i gällande lag eller särskilda förordningar u -
tryck!igen föreskrivet, och ingenting annat; men uttrycket ar lika
svävande och svårtydligt ändå. Det råder högst olika meningar om
vad som åligger en kommun eller icke. Det uppkommer för övrigt
alltjämt nya krav på samhället. Uppfattningen om det allmännas
skyldighet växer och breder ut sig till nya och allt vidare områden.
Skulle det nu vara fråga om endast sådana allmänna ändamål, som
peka direkt på en i lag given föreskrift, så blir det icke mycket be¬
vänt med. den expropriationsrätt, som kunde inrymmas åt kommunen,
helt enkelt därför, att de direkta föreskrifterna, de tydligt beskrivna
fallen torde inskränka sig till ett fåtal. Kommunen skulle komma
i ett sämre läge än den enligt 1866 års såsom föråldrad allmänt an¬
sedda och numera utdömda expropriationsordmng äger och dock
medgives där i allt fall expropriationsrätt för, såsom det heter, »all¬
mänt behov». Det har ju för resten uttryckligen betonats, att kom¬
munernas uppgifter alltid hava sin naturliga _ begränsning, och en
kommun kan rimligen icke tillåtas att sträcka sina händer darutoiver.
Förutsättningen för kommunens expropriationsrätt skall vara
att det ändamål, hvarför expropriation ifrågasattes, kali betecknas
såsom »allmänt». Därmed menas först och främst, enligt departe¬
mentschefens yttrande till statsrådsprotokollet, dels fullgörande av
sådana uppgifter, som kommunen fått sig ålagda i gällande förord¬
ningar och dels utförande av anläggningar avsedda att upplatas till
allmänt begagnande. Men dit hör också en mängd andra därmed
jämförliga ändamål, som kunna sägas vara av väsentlig betydelse
för det allmänna. Däremot har bestämt fastslagits, att expropria¬
tion i förvärvssyfte är utesluten, så att rena förvärvsändamal icke
kunna komma i fråga. _
Slutligen bör också erinras därom, att det är Konungen, som i
varje fall är den prövande och bestämmande angående expropriation.
Endast om Konungen finner, att ändamålet är sådant, att expro¬
priation kan för detsammas tillgodoseende äga rum och tillika prövar
sådan nödig, bifalles ansökning därom och lämnas därvid sådana
föreskrifter, som kunna i varje fall finnas betryggande.
Ja, det borde ju tyckas, som om man skulle kunna åtnöjas med allt
detta och att missbruk i föreliggande fall, d. v. s. fråga om kom¬
munernas expropriationsrätt, icke kunna rimligen befaras. Men
fogar man nu till detta stadgande det av reservanterna föreslagna
tvetydiga förbehållet, att expropriationen endast medgives för sada-
na ändamål, vars tillgodoseende åligger kommunen såsom sådan, sa
utesluter man från expropriationsrätten åtskilliga företag, som kun¬
na vara av största gagn och betydelse för kommunen och dess inne-
Nr 22.
24
Lördagen den 12 april, f. m.
omllnrfvria a1J få befrämjade och på möjligast bästa sätt utförda. Jag
tion m m. sbaU bär framdraga några exempel.
(Forts.) Kommunen skulle knappast under några förhållanden få rätt
att expropriera lämpligt område för en saluhall eller en badinrätt¬
ning, ty det åligger icke kommunen att anordna sådana. Om en
kommun genom donation blivit ägare till någon välgörenhetsinrätt¬
ning, en hälsovårdsanstalt, ett sjukhem, barnhem, hem för fattiga
ålderstigna eller dylikt, och det skulle befinnas nödigt att förvärva
mark för nybyggnad eller utvidgningar, så lär kommunen knappast
under några omständigheter medgivas rätt att expropriera mark här¬
för. Alla sådana ändamål måste naturligtvis betecknas såsom av
väsentlig betydelse för det allmänna, men det åligger icke kom¬
munen att tillgodose desamma. Jag- våg-ar hemställa, om det finns
något verkligt fog för att i dylika fall utestänga möjligheten till
expropriation, men detta skulle säkerligen bli följden genom stad¬
gandets avfattning enligt reservanternas förslag.
Denna fråga har, såvitt jag kan förstå, icke den ringaste politiska
innebörd, fastän man möjligen skulle kunna föranledas att tro detta,
då man ser, att reservanterna äro samtliga de ledamöter i lagutskot¬
tet, som finnas på högersidan. Jag vågar emellertid antaga, att ma¬
joriteten i denna kammare det oaktat skall låta sig bevekas att åt¬
minstone beträffande denna 4. punkt i 1 '§ följa Kungi. Maj :t och
utskottet.
Herr talman! Jag yrkar bifall till den av utskottet föreslagna
lydelsen av denna punkt.
• ^err tellus: Utskottets majoritet har tillstyrkt Kungl.
Maj:ts förslag till avfattning av föreliggande punkt och då har man
således god^ ledning vid bedömandet av utskottsförslagels innebörd,
om man går till departementschefens yttrande vid lagförslagets
framläggande. Därav inhämtar man, att förslaget i denna del av¬
ser att giva en kommun långt vidsträcktare expropriationsrätt än
man vill ge staten eller det allmänna över huvud taget. »Under det
att allmän expropriationsrätt för statsändamål icke upptages, före¬
slås alltså en sådan för kommunala ändamål», säger departements¬
chefen. ^ I konsekvens härmed har departementschefen avfattat för¬
slaget så att det, för att följa hans egen tolkning, »synes i huvud-
sak» omfatta ^»dels fullgörande av uppgifter, som enligt gällande
författningar åligga kommunerna, dels utförande av anläggningar,
avsedda att upplåtas till allmänt begagnande».
Då den föregående talaren klandrade oklarheten i reservanter¬
nas förslag till avfattning av detta lagstadgande, vågar jag där-
emot ställa det yttrande, som jag nyss citerade från departements¬
chefens förslag.. Han bär måst uttrycka sig skäligen svävande.
Han säger om. innebörden i förslaget att i huvudsak måste enligt
beteckningen till »allmänna ändamål» vara att hänföra de två av
mig nu nämnda kategorierna, men uttrycket ger rum även för an¬
dra, som icke falla, under dessa huvudsaker. Han säger det »synes».
ii<n sådan avfattning av ett lagstadgande, som uttryckligen anger
Lördagen den 12 april, f. m.
25
Jfr 22.
sig syfta åt att fastslå eu allmän expropriationsrätt, så snart man
lägger tillgodoseendet av intresset i eu kommuns hand, har det icke
för mig varit möjligt att acceptera. Jag har icke heller kunnat inse
att en sådan utsträckning är motiverad av det verkliga behovet. En
föregående talare ville göra gällande, att den expropriation slagstiit-
ning” vi nu hava, skulle giva kommunerna en rätt, som man bär
ville beröva dem enligt reservationen. Så är icke fallet. I ör till¬
godoseende av kommuners allmänna behov skulle reservanternas för¬
slag till avfattning vara tillfyllest, men de vilja liava någon trygg¬
het för, att verkligen också den synpunkten borde vara bestämman¬
de för begränsningen av rättens tillgodonjutande. Jag skall i övrigt
be att få säga, att man kan vara väl försvarad om man ställer _ sig
tveksam, huruvida från statens synpunkt eu alldeles extra ordinär
åtgärd skall vidtagas, och dit är ändå — det kunna vi väl vara ense
om — expropriationsrätten att hänföra, för att uppmuntra den verk¬
samhet, som man här avser att gynna. Ifrågasättas skall, om man
icke snarare bör låta den bestämmas och göra sig gällande allenast i
mån som det är möjligt med iakttagande av, om jag Halfår såga,
normala medel. Det är icke alldeles odisputabelt till förman för
det allmänna, om exempelvis de relativt större kommunerna beredas
tillfälle att på mindre och ekonomiskt svagare kommuners bekostnad
under en konkurrens, som, även kommunerna mellan —- särskilt stad
och land — i många avseenden gäller, tillgodogöra sig ett övertag.
Om man beviljar expropriationsrätt för kommuner i den omfattning,
utskottet här föreslår, så betyder det ju, för att nu hålla sig till de
förut omtalade vattenfallen, att en kommun, t. ex. Stockholms stad,
har expropriationsrätt till ett monterat vattenfall i ett annat län.
Jag vill visst icke klandra den företagsamhet, som tager sig uttryck
i arbete för att åt eu sådan kommun förvärva tillgång till kraft, men
jag kan därför icke hysa den mening, att staten hör lägga sig i detta
och medgiva, att den ena landsändan kan tvingas att ställa sig till
den andras tjänst.
Det är också en annan synpunkt som man enligt mitt förmenan¬
de icke får förbise, då man bedömer frågan om kommunernas ställ¬
ning i detta spörsmål. Den föregående talaren framhöll med råtta,
att sådan utvecklingen på det kommunala livets område gestaltat
sig och sådan man har anledning att räkna att den allt fortfa¬
rande kommer att bliva, hava därmed kommunernas skyldigheter
alltmera utvidgats. Ja, men för eu expropriationsrätt _ för att till¬
godose de kommunala skyldigheterna lär det vara tillfyllest att
motse den framtida utvecklingen utan att man behöver gå händel¬
serna i förväg. Och i den mån kommunernas skyldigheter ökas,
ökas ock deras expropriationsrätt enligt reservationen. _ Det ^finnes
nog mer än eu, som är tveksam om huruvida ett artificiellt påskyn¬
dande av denna utveckling från det allmännas sida är uteslutande
av godo, om det ock så kan synas från den enskilda kommunens syn¬
punkt.
Det är i huvudsak av dessa skäl, jag anslutit mig till reserva¬
tionen, genom vilken intet obehörigt åsidosättande av lokala intres-
Lagförslag
m expropria¬
tion m. m.
(Forts.)
Är 22.
Lagförslag
om expropria¬
tion m. m.
(Forts.)
26 Lördagen den 12 april, f. m.
sen äger rum, och som endast innebär, att man icke keller kär får
expropriera mer än att det allmänna intresse, som det eljest är en sta¬
tens skyldigket att tillgodose, i ifrågavarande avseende gynnas. På
mig kar det icke kunnat undgå att inverka mycket avsevärt när jag
betraktade den uppfattning, jag ansåg mig skyldig att räkna med
rörande innebörden av expropriationsrätten i det avseende, rörande
vilket vi vid behandlingen av första punkten kade en ingående de¬
batt. Om man beaktar att den tolkning, som chefen för justitiede¬
partementet gör gällande, är den i förslaget avsedda ock räknar med
att försåvitt ett positivt resultat blir följden av förslagets behandling
i Riksdagen, en dylik innebörd kommer att inläggas även i denna
punkt, tror jag att man har skäl att ställa sig än mera tveksam mot
en så vid utsträckning av expropriationsrätten för kommuner som
kär föreslagits.
Jag yrkar alltså bifall till reservationen.
Herr Alexanderson: Ja, för min del måste jag giva herr
Söderbergh rätt ock säga, att även efter min uppfattning innebär
reservanternas förslag i den kär punkten ett inskränkande i förhål¬
lande till de möjligheter, som den redan nu befintliga lagstiftningen
i själva verket innebär. Denna kar åtminstone ansetts giva plats
för en utveckling. Men reservanternas förslag däremot! Hela det
område av gemensamma ordnings- ock kuskållningsangelägenheter,
som det enligt kommunallagarna tillkommer kommunerna att hand¬
hava, skulle, om man finge taga reservationens uttryck strängt efter
ordalagen, falla utanför den kommunala expropriationsrätten. Kvar
skulle endast stå de fall, där i kraft av eu särskild författning kom¬
munerna äro direkte ålagda vissa skyldigheter, som fallet är beträf¬
fande sundhet ock fattigvård o. s. v. I den vanliga kommunailags-
editionen, den Hammarskjöldska, anmärkes vid 1 § i förordningen
om kommunalstyrelse på landet, att till ordnings- och hushållnings-
angelägenketer höra »de skyldigheter, som beträffande fattigvård,
sundhet m. m. i lagar och författningar äro den borgerliga kommu¬
nen såsom sådan ålagda; vidare andra angelägenheter, som kunna av¬
se allmännare nytta inom kommunen och ej äro i §:n undantagna».
Hela detta senare område av den egentliga kommunalförvaltningen
efter kommunallagarna vill man nu ställa utanför möjligheten av
expropriationsrätt. Med den nuvarande lagens uttryckssätt för¬
håller det sig ej så.
Med anledning av de farhågor, som särskilt här uttalats, att
kommunerna skulle obehörigen använda en så utsträckt expropria¬
tionsrätt, som enligt det Kungl. förslaget avses, nämligen till att,
som herr Gezelius uttryckte sig, gynna den ena landsändans inne¬
vånare på den andras bekostnad, så ber jag att få framhålla, att man
ju redan har expropriationsrätt i viss omfattning t. o. m. för rent
enskilda företag. Enligt 1902 års lag gives det ju expropriation till
förmån för ledning av elektrisk kraft över annans jord, vilken jord
ägaren alltså får upplåta eller avstå, ehuru den, till vars förmån ex-
propriationen sker, är en enskild man. Här gives alltså expropria-
Lördagen den 12 april, f. m. 27 Nr 22.
tionsrätt mot en enskild till förmån för en annan enskild person. Lagförslag
Denna bestämmelse bar Riksdagen efter segt motstånd från Kungl.0 (.gn 1m pvu
Maj :t genomdrivit under uttalande av, att »allmännytoa» är ej en- (torts)
dast den, som företrädes av staten direkt eller av kommunen, utan
att också ett företag, som närmast är av enskild natur, kan därjämte
vara av den allmännyttiga karaktär, att det förtjänar att stödjas med
expropriationsrätt. »Staten bör med skäl kunna fordra», som det
lieter i 1902 års särskilda utskottsutlåtande, »att en enskild med¬
borgare i staten icke av en eller annan anledning må kunna förhindra
ett dylikt företags tillkomst, för såvitt han nämligen erhåller till¬
fredsställande ersättning för den jord eller lägenhet, som han måste
avstå eller upplåta».
I samma utskottsutlåtande framhölls det, att med den forum
lering, 1902 års lag sedermera gavs, den medgivna expropria¬
tionsrätten egentligen komme storindustrien till godo, och att det
hade yrkats, att det även för småindustrien och hantverket skulle
möjliggöras något likartat. Utskottet fann denna sistnämnda syn¬
punkt synnerligen behjärtansvärd, men ansåg, att det skulle gå allt¬
för långt, att utsträcka lagen att gälla till förmån även för företag
av mera oväsentlig betydelse för det allmänna eller för den ifråga¬
varande orten. Yad är den naturliga konsekvensen av detta utskot¬
tets resonnemang? <Xo, samma konsekvens, som Riksdagen har dragit
på ett annat område, nämligen beträffande lägenhetsägare,_ som hava
blivit hopträngda på ett tätt bebyggt område på annans jord. Det
kan ej tillåtas, att varje sådan enskild liten tomtägare skall få en di¬
rekt expropriationsrätt. — Så hade både Kungl. Maj :t i föreliggande
förslag § 98 och tidigare Riksdagen i sin skrivelse sett saken. Men
hela sammanslutningen, själva det samhälle, som de enskilda utgöra,
det skall erhålla en expropriationsrätt, varav det sedan, äger att pa
behörigt sätt lämna frukterna åt de enskilde på orten i fråga... Rå
alldeles samma sätt bör det, enligt min mening, förhålla sig pa det
industriella området. För kommunerna är det en naturlig, inom de¬
ras naturligt befogenhet fallande uppgift att bereda hantverket
och småindustrien inom kommunen tillfälle till att fa kraft för ut¬
övande av sin näring. Den enskilde lilla hantverkaren eller industri-
idkaren kan ej erhålla expropriationsrätt för sådant ändamål, men
däremot bör det vara så, att den för deras räkning utövas av kommu¬
nen, som på det ruset blir i tillfälle att bidraga till ortens uppblomst¬
ring. Efter mitt sätt att se saken föreligga således alldeles samma
skäl för Kungl. Maj :ts förslag i denna punkt, som Riksdagen redan
vid tidigare tillfällen har visat sig behjärta och framhållit som en
fullt tillfredsställande expropriationsgrund.
.Tåg ber att få yrka bifall till utskottets hemställan i denna
punkt.
Överläggningen förklarades härmed slutad, varefter herr tal¬
mannen yttrade, att i avseende på nu föredragna moment vore fram¬
ställda följande yrkanden: l:o) att utskottets förslag i denna del
skulle godkännas; 2:o) av herr af Ekenstam att ifrågavarande mo-
År 28 Lördagen den 12 april, f. m.
^S-opria-ment skuIle godkännas med den lydelse, som angivits i den av ho-
tion m. m. aora m’ härom anförda vid utlåtandet fogade reservation; och
(Forts.) 3:°) att momentet skulle visas åter till utskottet.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jämlikt dessa yr¬
kanden och förklarade sig anse propositionen på återremiss vara med
övervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i den före¬
stående huvudvoteringen, och förklarade herr talmannen sig fin¬
na de härå avgivna svaren hava utfallit med övervägande ja för
deras mening, som ville till kontraproposition antaga bifall till herr
af Ekenstams yrkande.
Om kontrapropositionens innehåll äskades emellertid av herr
Ekman, Carl Gustaf, votering, i anledning varav uppsattes, justera¬
des och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen om 1 § 4
mom. av lagutskottets i utlåtandet nr 22 framställda förslag till
lag om expropriation, antager bifall till herr af Ekenstams yrkande,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
. Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering an¬
tagits godkännande av utskottets förslag i denna del.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:
Ja — 70;
Nej — 59.
Härefter uppsattes, justerades och anslogs för huvudvoteringen
en omröstningsproposition av följande lydelse:
Den, som vill, att 1 § 4 mom. av lagutskottets i utlåtandet nr
22 * ramstä] Ida förslag till lag om expropriation skall visas åter till
utskottet, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes ifrågavarande moment med den lydelse,
som angivits i herr af Ekenstams m. fl. härom anförda, vid utlåtan¬
det fogade reservation.
Lördagen den 12 april, f. m.
29
Kr 22.
Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rös- Lagförslag
V xu. oxixuyu T om expropria-
terna hava uttaliit sålunda: tion m. m.
Ja — 107; (Fort3l
Nej — 22.
5 och 6 mom.
Godkändes.
7 mom.
Reservation hade vid detta moment avgivits av herrar af Eken¬
stam, Trana och Gezelius, greve Lagerbjelke samt herrar Dahl, Pe¬
tersson i Lidingö villastad och Svensson i Salang, vilka anseit, att
momentet bort ur förslaget utgå.
Greve Lagerbjelke: Enligt det föreliggande förslaget är
det lämnat öppet, vem som skall äga att söka expropriation. Så¬
vitt jag kan se kan sådan ansökning göras av enskilda personer, av
bolag och aktiebolag, ehuru jag dock gärna vill medgiva, att det
i vanliga fall kommer att bli föreningar, som söka denna rättig¬
het. Den enda ledning, som man härvid får av den kungl. propositio¬
nen, är, att departementschefen på tal om rätt att förvärva tomt¬
mark för ekonomisk verksamhet utgår från den förutsättningen,
att det är konsumtionsförening, som skall göra ansökan om dylikt
tillstånd. Detta, som jag nu har anfört, synes mig vara alltför
obestämt; och jag vill också erinra om, att när fragan om rätt att
få förvärva mark för samlingslokaler och för ekonomiska ända¬
mål förut har varit föremål för enskilda motioner, så har det yr¬
kats, att sådan expropriation skulle ske »genom det allmännas
försorg». Detta är nu alldeles utelämnat. Jag kan emellertid ga
ut ifrån, att när enligt denna punkt ansökan om expropriation kom¬
mer att göras, så bliver det i regel genom föreningar. Expropria¬
tion har hittills ansetts böra användas endast i yttersta nödfall
och endast medgivits för statsändamal samt för sadana kommunala
ändamål, vilka, ehuru de ofta uppburits av enskilda intressen, dock
varit jämförliga med statsintressena och statt dem nära, men nu
skulle expropriation medgivas för och huvudsakligen för förenings¬
verksamhet. Denna har visserligen gjort gott, dervid. jag gärna
medgiva; men hur skall man kunna betrakta ett sa variabelt in¬
tresse som föreningsintresset såsom bärare av en expropriations¬
rätt? Det har jag svårt att förstå. Det finnes ej något konstant
ändamål för föreningarna, som håller dem uppe. Skall, nian nu,
oaktat av mig berörda förhållanden, medgiva expropriation, så
måste ett ovillkorligt behov föreligga; men ju mer föreningsintres-
set växer, des mera förståelse kommer det utan tvivel att röna, och
dess mera tillmötesgående. Men i den mån, som detta blir fallet
Sr 22.
30
Lördagen den 12 april, f. m.
Lagförslag blir ju också expropriation obehövlig. Som det nu för närvarande
0mtioHPmPma~ är 1 förslaget> 8'å bestämmelserna enligt mitt förmenande så långt
Forts) ' u^ver behovet, att de näppeligen kunna godkännas.
Om jag nu närmare går in på punkten 7, så vill jag först hålla
mig till den expropriation, som skulle ske »för anläggning till för¬
bättrande av tillgången på livsmedel eller andra förnödenheter».
Detta är i huvudsak till förmån för konsumtionsföreningarnas
verksamhet Jag vill då framhålla, att ej ens Andra kammaren
någonsin har bifallit någon motion i detta syfte, ehuru saken upp¬
repade gånger varit före i motionsväg. Jag vill vidare erinra om,
att när denna fråga sist var före, nämligen vid 1909 års riksdag,
så yrkades i en motion rätt till expropriation dels för samlingsloka¬
ler och dels för sådan ekonomisk verksamhet, som omförmäles i
§^1 av lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet.
Utskottet hemställde om avslag, men åtskilliga reservanter yrkade
bifall till motionen. Under debatten i Andra kammaren härom
uppträdde en framstående och ansedd ledamot av vänsteråskådning,
vilken då som nu tillhörde lagutskottet. Han gjorde då en synner¬
ligen ingående och belysande utredning av denna fråga, som jag
tillåter mig här uppläsa.
Han säde: »Nu är det mig emellertid alldeles omöjligt att kun¬
na gå lika långt, som motionären har gjort och reservanterna till¬
styrkt. Bland de föreningar, som skulle få expropriationsrätt,
förekomma nämligen även föreningar för sådan ekonomisk verk¬
samhet, som avses i § .1 i lagen om registrerade förningar för eko¬
nomisk verksamhet. Nu finner man av motiveringen, att motio¬
nären egentligen syftar på kooperativa föreningar, d. v. s. han torde
förnämligast avse kooperativa handelsföretag. Men man talar i
klämmen om ekonomiska föreningar i allmänhet, och därmed är
gärdet uppgivet. Det är för det första ej gott att säga, vad som
är eu kooperativ förening eller ej; gränsen mellan att sälja till med¬
lemmarna själva och till andra är en gräns, som aldrig någonsin
kan upprätthållas, den har ej ens upprätthållits av Kungl. Maj:t
själv, då rätt till registrering där prövats, ännu mycket mindre
av vederbörande lokala myndigheter, där registrering nog i allmän¬
het sker, vare sig en förening är verkligt kooperativ eller ej. Men
vidare kommer med under den föreslagna hemställan ekonomiska
föreningar för många andra ändamål än dessa nu nämnda. Det
kan ej vara riktigt, att icke blott föreningar, som ha kulturella
eller ideella intressen, utan även sådana, som idka ren affärsverk¬
samhet, skulle kunna erhålla denna rättighet att expropriera mark
för sina lokaler; då är, såsom jag sade, gärdet uppgivet. Lätt
komma vi då även till bolag och snart sagt vad som hälst. Jag an¬
ser det principiellt alldeles oriktigt att utsträcka denna rätt till eko¬
nomiska föreningar; det kan jag icke på några villkor vara med
om. Det skulle kunna missbrukas i konkurrensens intresse, t. ex.
att genom expropriation skaffa sig en handelsbod eller dylikt alldeles
bredvid en annan affär för att konkurrera. Man bör icke sätta expro-
priaticnen i händerna på konkurrensen. Det kan ingalunda vara
Lördagen den 12 april, f. m.
31
Nr 22.
att rekommendera. Jag anser, som sagt, eu dylik utsträckning av
expropriationsrätten principiellt ocli praktiskt förkastlig.» . °'atnmVm.
Ja, dessa skäl synas mig vara fullkomligt talande, och jag har (yorts.)
svårt att förstå, varför den ärade utskottsledamoten nu frånträtt
denna mening. Jag kan åtminstone ej finna, att i utskottets utlå¬
tande förekommer någonting, som kan anses vederlägga hans nyss
upplästa skäl. Men jag vill utom dessa nu anförda skäl även åbe¬
ropa ett annat, och det är den korta livslängd, som i allmänhet till¬
kommer konsumtionsföreningar. De äro i vanliga fall fullkomli¬
ga dagsländor. Det har gjorts en kommittéutredning angående så¬
dana föreningar, som idka sparkasserörelse, vilken kommitté jag-
för övrigt själv tillhört som sakkunnig. I dess . utlåtande före¬
kommer en uppgift beträffande konsumtionsföreningarna, att an¬
talet upplösningar uppgått till följande procenttal av de. nyregi¬
strerade föreningarna, nämligen 1908 till 17-4 %, 1909 til 37. /o
samt 1910 till 56-2%. Och vidare upplystes det i samma utredning
att den vanliga anledningen till, att dessa konsumtionsföreningar
upplöstes, var, att de gjort konkurs. Detta synes mig vara en yt¬
terligare anledning att ej bifalla utskottets hemställan i vad den
angår rätt att förvärva område för att därå handla med livsför¬
nödenheter m. m., och jag kan således i denna fråga ej yrka annat
än avslag.
Beträffande vidare frågan om rätt att förvärva mark för sam¬
lingslokaler, så vill jag gärna medgiva, att här finnes det nog
större anledning att tillmötesgå Kungl. Majrts förslag,. men jag kan
dock ej annat än även i detta avseende åberopa vad jag förut har
yttrat angående föreningsverksamheten; och mycket av vad den
förut åberopade Andra kammarledamoten yttrat är ju även i före¬
varande avseende tillämpligt. Då det nu, åtminstone såvitt jag
bär mig bekant, bliver allt färre platser, där ej tomtmark för sam¬
lingslokaler genom tillmötesgående av jordägaren upplåtas,. och deu
sålunda skulle vara att lagstifta för några relativt få särskilda fall,
anser jag mig även i detta hänseende böra yrka avslag. När jag nu
har gjort det beträffande de två särskilda fallen uti denna punkt, så
lär det vara helt naturligt att jag även yrkar avslag å det tillägg,
som där finnes, nämligen det allmänna, uttrycket i slutet. Jag får
sålunda, herr vice talman, yrka bifall till min med fleres reservation
i detta avseende, d. v. s. påyrka, att denna punkt måtte utgå.
Herr St är ner: Efter den behandling detta ärende redan
varit underkastat av kammaren och som föranlett votering, varvid
beslut fattats, vilka helt säkert kunna betraktas såsom åtminstone
innebärande äventyr om, att icke lagförslaget kan komma att lotsas
igenom, kan det ju egentligen vara av mindre intresse att gå in i en
fortsatt real- och detaljbehandling av varje paragraf. Har man
den uppfattning, som här fått uttryck genom .majoritetens..mening
i voteringen, nämligen att till och med det lilla ordet »för» kan
leda till nya områden för expropriation, som skulle kunna innebära
en fara, huru mycket mera naturligt skall det då icke vara, såsom
Jlr 22.
32
Lördagen den 12 april, f. m.
(Forts.)
Lagförslag vj redan hört framhållas, att man, beträffande vad som här föreslås
komma att bestämt motsätta sig varje åtgärd. Det är därför
tydligt, att vi, som ha den uppfattningen, att lagen borde i huvud¬
sak bifallas, har föga utsikt att vinna gehör i kammaren för ett yr¬
kande om bifall till punkt 7. Emellertid har för övrigt stridiga me¬
ningar gjort sig gällande om denna lag från två håll. Redan vid in¬
ledningen fingo vi påminnelse om, att lagutskottet, liksom rege¬
ringen, icke vågat sig tillräckligt långt på expropriationsfältet och att
följaktligen här vore för litet gjort i den riktning, vari man önskade
att saken skulle föras. Å andra sidan har gjorts invändningar emot,
att expropriationsplanen är för vidsträckt, såsom den är lagd, och att
den kan leda för långt ut. Jag skall icke upptaga till bemötande och
prövning dessa båda på principiella grunder gjorda invändningar.
Men jag ville säga, att jag tror. att då lagutskottet förordat ett för¬
siktigt användande av expropriationsinstitutet, enligt Kungl. Maj:ts
förslag, har detta god resonans i hela landet. Ty vad vill man i
landet i denna sak? Jo, man inser allmänt behovet av att här måste
tillkomma nya förändrade bestämmelser för expropriation.
Denna sak har tidigare kommit till uttryck även i riksdagen.
Det har blivit erinrat om, att lagutskottets förutvarande och näst
förut varande ordförande båda givit sitt erkännande åt det berätti¬
gade i, att expropriationsinstitutet utvidgades och att man följ¬
aktligen på grund av nya förhållanden måste taga i övervägande att
förändra denna lagstiftning. Det är sålunda en gammal riksdags-
fråga, som i variabla former förut förelegat och som man avsett att
genom detta lagförslag verkligen knäcka. Efter åtskilliga modifi¬
kationer och avslitningar av ursprungliga förslag har slutligen An¬
dra kammaren, kan man säga, accepterat en social expropriation efter
ungefär de linjer, som nu äro i lagförslaget uppdragna av Kungl.
Maj :t och sedermera i viss mån utjämnade och utformade av lagut¬
skottet. Ändamålet med lagstiftningen har sålunda, såsom även
här blivit framhållet, från början varit, att lagen skulle utvidgas.
Detta dels för det stora allmänna ekonomiska behovet och dels för
de nyframträdande sociala intressen, som tränga på och som måste
tillgodoses. Jag vill gärna medgiva, att det ekonomiska intresset,
som. framkallats av stora samhällsförändringar, kan vara det allra
viktigaste och därför bör alldeles särskilt beaktas i denna lagstift¬
ning. Emellertid skulle jag finna det högst beklagligt, om icke de
i denna punkt under '§ 1 upptagna åtgärderna även komme att bliva
uppmärksammade i den nya expropriationslagen. Man har där av¬
sett att tillgodose de kulturella och sociala intressena och i viss mån
även ekonomiska behov av andrahandsnatur för medborgare, som be¬
finna sig i en svag ställning i samhället, på grund därav att de äro
jordlösa och beroende. Denna senare punkt berör sålunda mycket
stora befolkningslager. Och det är klart, att deras intresse, på grund
av deras intimare känsla och blick för förhållandena, närmast riktar
sig just på denna punkt i § 1, och att många skulle betrakta ett ute¬
slutande av denna punkt såsom i grund och botten fördärvande hela
lagen.
Lördagen den 12 april, f. m.
33
Nr 22.
Såsom motivering för vad som yrkats i utskottet av reservanter¬
na, har man förnämligast anfört eu av herr von Kofsten väckt mo¬
tion. Denne synes åter hava hämtat sina tankar och även direkt
ordalagen från ett uttalande av 1909 års lagutskott, som avstyrkt
expropriation av mark för föreningshus. Sedan har saken närmare
utvecklats och kompletterats av den närmaste talaren före mig.
Man har sålunda väckt upp ett motstånd mot denna paragraf, för¬
nämligast i känslostämningar och politiska uppfattningar, mer eller
mindre beroende på den inblick, man kan äga uti det sociala och
kulturella samt förhållandena i föreningslivet. I den mån, man be¬
aktat här berörda samhällsförhållanden och tagit sikte särskilt på
föreningslivet, måste man få en annan uppfattning i detta hänseen¬
de. Man får då starka, tydliga och klara bevis för, huru djupt in¬
gripande i folklivet föreningsverksamheten, som det här gäller att
främja, i grund och botten är. Då jag har någon erfarenhet i detta
hänseende såsom under flere årtionden deltagande i föreningslivet,
särskilt i nykterhetsarbetet, måste jag betrakta denna punkt såsom
särskilt viktig. Jag skulle beklaga, om riksdagens Första kamma¬
re åter skulle följa den kutym, som man tillägnat kammaren, näm¬
ligen, att söka stympa vad som kan anses vara ett reformförslag.
Och att i en ny lag icke aktgiva på och taga med ett utav framträ¬
dande samhällsförhållanden så i högsta grad påkallat behov som den
sociala expropriationen, vilken clet här rör sig om, vågar jag verkli¬
gen kalla för ett förbiseende eller en stympning av lagen. De ekono¬
miska intressena må, såsom jag sade, sättas i förgrunden och givas
det breda rum, som de förtjäna på grund av sitt vidsträckta infly¬
tande på hela samhällslivet under de många nya ekonomiska förhål¬
landen, som göra sig gällande. Men att därför försumma att till¬
godose det verkligen djupt liggande sociala intresset hos folket, som
är förbundet med denna lagstiftning, det är, säger jag, ett högst
olycksdigert förbiseende, och det vore ledsamt, om Första kammaren
återigen skulle komma att inför landet; bliva utpekad såsom socialt
oförstående och ovillig att tillmötesgå än så berättigade anspråk
från folket.
Jag vill erinra om eu annan sak. När denna fråga, liksom den
lagutskottet kommer till i punkt 3, förra gången behandlades i Riks¬
dagen och särskilt förra året var föremål för behandling, så gavs det
av ledande män, både från lagutskottet och från det riksdagsparti,
som både beslutandemakten i denna kammare, liksom »halva löften»
om, att dessa saker, skulle komma att bliva vederbörligen uppmärk¬
sammade i den väntade nya lagen, när den lagstiftning, som man
visste vara under utarbetning, bleve färdig. För att liksom förnöja
oss, som yrkade bifall till den då föreslagna åtgärden, hänvisade man
oss att dröja, tills hela det störa- expropriationsferfarandet skulle
komma att ställas under riksdagens prövning. Då gavs, som sagt,
halva löften om, att man skulle uppmärksamma, vad som erkändes
vara beaktansvärt.'
Den näst föregående talaren sade rörande den sociala expro¬
priationen, att den kan vara högst beaktansvärd. Då borde det
Första kammarens protokoll 1913. Nr 22. 3
Lagförslag
m expropria¬
tion m. in.
(Forts.)
Nr 22.
34
Lördagen den 12 april, f. m.
Lagförslag
om expropria¬
tion m. m.
(Torts.)
vara klart, att när man håller på med en ny lagstiftning i detta
avseende, så skall man icke yrka avslag på vad man finner vara ett
beaktansvärt ändamål. Så var tankegången hos oss, och vår för¬
hoppning har varit, att lagstiftningen skulle komma att tillgodose
nämnda önskemål. Från regeringens sida har initiativ tagits och
lagstiftningen har lagts på den grund, som vi hade hoppats, men
från denna kammares majoritets representanter i lagutskottet har
man obevekligen sagt nej genast från första ögonblicket. Utan att
inlåta sig på något resonemang och, jag höll pa att säga, utan någon
motivering, har man motsatt sig varje förslag på en utvidgning av
expropriationsinstitutet i det avseende, som i denna punkt är i fråga,.
Som sagt, motiveringen har icke varit, att expropriation skulle vara
principiellt orättmätig, obehövlig eller praktiskt outförbar, utan
invändningen har hela tiden varit precis så, som den ärade föregå¬
ende talaren säde:-—-uppsåtet rnå vara gott, ändamålet bra, uppgiften
behjärtansvärd — man vill i alla fall icke vara med om saken.
Motståndet bottnar sålunda främst i formella inkast och motfrå-
gor. Av sådana har särskilt i den von Hofstenska motionen tagits
upp och sagts i ett sammanhang, att expropriationslagen icke bör
omfatta sådana undantagsfall, som äro i fråga i denna sociala expro¬
priation; man kan icke gå in på sådana undantagsfall. Eljest vill
man ju framhålla, att expropriationen just skall inrikta sig på un-
dantagsförhållandena, men likväl vara så lagd, att den även därvid
åstadkommer ett så försiktigt och lämpligt ingrepp som möjligt,
alltid under den samhälleliga och allmänna kontroll, som ligger som
en allmänn garanti för alla expropriationsförfaranden. Jag kan
verkligen icke förstå, att detta utgör något skäl, varför man icke
skulle kunna vara med på denna punkt i lagen.
Under detta ärendes tidigare behandling i Riksdagen har sär¬
skilt i Andra kammaren, liksom i tidningspressen, anförts eu massa
exempel —- från Skånebygderna till Norrland — om erfarenheter,
som i särskilt hög grad påkalla en lagstiftning av detta slag. Dessa
erfarenheter ha ådagalagt, hur lokalfrågan ofta varit ett tryckande
hinder för det frivilliga arbetet till folkuppfostran, som det modärna
föreningslivet erbjuder. Och jag vet genom en undersökning, som i
dessa dagar är verkställd, att från ett hundratal olika platser i
landet meddelats, hurusom man blivit direkt påverkad av svårighe¬
terna att kunna åstadkomma föreningslokaler eller tomtmark till
föreningslokaler och att i ett 50—60-tal stora samhällen i landet,
som i både socialt och ekonomiskt hänseende intaga en betydelsefull
ställning, folket är berört av denna de enskilda jordägarnes fram¬
trädande ovillighet att upplåta mark för sådana ändamål, som i
denna paragraf angivas.
Erån den bygel, som jag representerar — d. v. s. där jag är
bosatt —• det gamla järnbäraland, finnas många exempel att fram¬
draga, och jag skulle kunna påvisa typiska förhållanden på detta
område, som framträtt under cle senaste årtiondena. I dessa bruks¬
orter bär den yttre strukturen blivit omkastad, såsom vi känna, på
grund av industriella nydaningsförhållanden, men också den all-
Lördagen den 12 april, f. m.
35
Nr 22.
manna folkocllingen har blivit betydligt påverkad av de sigta årens
utvecklingsarbete. På de sista 40—50 åren har inom (lossa trakter
pågå I t eu nivelering, som från början galt ut på att undan för un¬
dan samla jorden i allt färre och färre ägares händer, tills de störa
jordägarna inom många mils områden så småningom hava nått var¬
andra, så att det ena bruksbolagets gränser nått det andra bolagets.
Sådant kan uppvisas om man far t. ex. efter den lilla järnvägen
Köping—Uttersberg—Kiddarhyttan. Där har man de störa bruks¬
egendom arne Kolsva, Gdsslarbo, Karmansbo, Bernshammar, Färna-
verken, Uttersberg, Skinskatteberg, Kiddarhyttan, Sagga o. s. v.
ända upp till gränserna mot Dalarne och Örebro län. Där har under
en lång följd av år pågått denna strävan att åstadkomma, att det ena
bolagets jordgränser nådde det andras. Och där detta lyckats, har
inträtt ett _isoleringsferhållande, varigenom dessa brukssamhällen
kunnat av jordägarne fullständigt avstängas från yttre inflytelser,
som man efter egen uppfattning ansett vara till folkets skada. På
detta sätt har man kunnat grunda och delvis bevara eu patriarkalisk
ställning inom den gamla brukssocieteten, ett förhållande, som i vissa
avseenden kunde anses vara betydligt förmånligare för folket, socialt
sett, än den modärna industrialismens ställning. Men å andra sidan
kan givetsvis icke allt häruti passa för våra dagars utvecklade upp¬
fattning och förändrade förhållanden med hänsyn till medborgar¬
rätt och medborgerlig ställning i olika hänseenden. Därför måste
även den bästa gammalpatriarkaliska styrelse slutligen komma på
kant mot de nya idéerna, när dessa började bryta sig fram på olika
områden. Så uppkommo också en mängd strider till en början när
nya rörelser trängde sig fram, såsom t. ex. den frikyrkliga rörelsen,
nykterhetsverksamheten, rösträttsrörelsen, sedermera arbetet för koo¬
perativa strävanden, ännu senare fackföreningsrörelsen o. s. v. På
alla dessa områden uppstodo slutligen konflikter med det förhärs¬
kande jordägareintresset. Det var då klart, att detta jordägare- och
bruksägareintresse gjorde sin maki ställning gällande mot invånarne
inom brukssamhällena. Sa tillskapades förhållanden, som för många
hlevo olidliga,_ samvetstvång och politiskt förtryck, och på sådant
sätt fick man i dessa samhällen på många, många sätt erfara svårig¬
heterna av att vara egendomslös och beroende.
Men vilka voro då alla dessa människor, som befunno sig i eu
sådan jord- och — jag vill nästan säga — rotlös ställning i sam¬
hället, det utvecklade, växande, ekonomiskt framgångsrika samhäl¬
let? Jo, i de flesta fall sådana, som själva kunde erinra om, att
den och den ^ gården ägde min far, det och det hemmanet var min
farfars och på någon närliggande gård satt fordom någon annan av
släkten o. s. v. Det var således representanter för förfina jordägare,
vilka här — precis som i Norrland, fast i mindre uppseendeväckande
skada — övergått från självständiga jordägare till beroende lönarbe¬
tare^ först kanske som bruksarrendatorer utan medborgarrätt och
slutligen till dagakarlar i ännu sämre social och ekonomisk ställning
under bruksbolaget med dess allt mer växande jordbruksdomäner.
Tydligt är, att under sådana förhållanden stridiga känslor starkare
Lagförslag
m expropria¬
tion m. m.
(Forts.)
Nr 22.
36
Lördagen den 12 april, f. m.
Lagförslag
mo expropria¬
tion m. m.
(Forts.)
än eljes skulle tränga sig pa denna befolkning, nar upplysningsstiä-
vanden och rörelser i liknande riktning började göra sig gällande
över allt i världen och runt om i det svenska samhället. Att man
inom alla dessa grupper skulle med särskilt intresse ansluta sig till
sådana si rävanden, som avsågo alt reformera förhållandena, för¬
mildra trycket av det sociala nödläget eller den ofria ställning, vari
man kommit, var ju helt naturligt. Men oppositionstanken var far¬
lig, och den togs till utgångspunkt i många förföljelser mot de för
sina föreningars rättsliga ställning arbetande och kämpande männi¬
skorna. Då blev det för arbetsgivarne och jordägare möjligt att
åstadkomma eu mängd inskränkningar i föreningsrätten och den med¬
borgerliga friheten, som aldrig i livet kunna erkännas vara befogade
om man vill se på den sociala behörigheten eller taga hänsyn till den
politiska rättvisan.
Om man inför ett sådant läge, som naturligtvis alltid kan bliva
växlande på grund av nya förhållanden, kommer fram till åtgärder,
som här äro föreslagna, maste det väl vara klart för alla, att inför
den slöra folkstock, som påverkats av dylika omständigheter, det
skall framstå såsom i högsta grad ett de obotfärdigas förhinder, där¬
est man icke vid utarbetande av nya lagar tager hänsyn — och till¬
räcklig hänsyn — till vad som här berörts. Jag vågar därför tro
och upprepar vad jag förut sade, att just denna punkt i föreliggande
lag är med hänsyn till förhållandena den allra viktigaste och som
man kommer att fasta stort avseende adel ute i landet. Da man
känt jordägareenväldets tryck, lidit av ofriheten på detta område, är
det helt naturligt, att man skall taga fasta på värjo åtgärd, som avser
att råda hot mot missförhållandena och att man särskilt förhoppnings¬
fullt väntar på en lagstiftning, som avser att reglera förhållandena
på berörda område. Därest lagstiftningen icke fyller donna upp¬
gift, fyller flen, enligt min uppfattning, icke sin uppgift riktigt; och
det är därför en expropriationslag utan bestämmelser om denna sak
skulle mottagas med föga intresse av folket.
Jag skall bedja att få gorå ännu en liten erinran. Den ärade
representant för såväl lagkunnigheten som partipolitiken i denna
kammare, vilken tidigare arbetat såsom lagutskottets ordförande,
bär en gång på tal om denna sak uttalat — jag tror det var 1910
— att om man kan visa att, trots det är ett legitimt ändamål som fö¬
religger, det likväl är omöjligt att i vårt land få en för ändamålet
lämplig lokal — det var då fråga om expropriation för förenings-
uppgifter av olika slag — så kunde man börja undersöka, om icke
genom utvidgning av nuvarande bestämmelser man skulle kunna till¬
fredsställa detta behov. Den ärade talaren, som här i olag visat
mindre förståelse just för denna synpunkt, synes således även han
tidigare hava liksom givit på hand på, att om ett verkligt samhälls-
behov förelåg, måste också högern var redo att böja sig för sakför¬
hållandena och börja se till, vilka åtgärder som vore lämpliga att
vidtaga. Här hava nu åtgärder blivit ifrågasatta, som direkt avse
att skapa möjlighet att få sådana lokalbehov tillfredsställda, som re¬
presentera legitima ändamål. Eller kan det här bli fråga om annat
Lördagen den 12 april, f. m.
37
Nr 22.
än verkligt legitima ändamål? Har det i något hänseende varit ifrå¬
gasatt att främja något annat? Den kooperativa rörelsen, som
här talats om, är väl ett legitimt ändamål och den verksamhet, som
utövas i politiskt fostrande riktning, liksom den verksamhet, som
utövas för folkets fostran i nykterhetshänseende, äro ju ock nog så
legitima ändamål. Sålunda skulle det å andra sidan blott gälla att
visa, om fortfarande svårigheter existera på det område, sorn här är
i fråga, och så borde saken vara klar. Genom de upplysningar, som
lämnats såväl under debatten i riksdagen som i den offentliga pres¬
sen — man känner dylika förhållanden från sin hemtrakt, och det
göra nog också många av ledamöterna i kammaren — framgår, att
det är sant vad som här blivit sagt, att även för de mest legitima än¬
damål många jordägare och representanterna för de störa bolagen
vägrat upplåta mark till föreningar, organisationer, som önskat upp¬
föra husbyggnader till sociala ändamål. Men om åberopade förut¬
sättningar föreligga, om ändamålet är legitimt, men svårigheterna
detta oaktat föreligga, skulle man efter det resonemang som tidigare
förts kunna vänta, att även i denna kammare slutligen skulle tagas
hänsyn till detta sakförhållande. Nu blir det just tillfälle att rusa,
i vad mån man verkligen är allvarligt intresserad för att avhjälpa
sociala missförhållanden, där de finnas, och tillgodose verkligt legi¬
tima medborgarintressen, där dessa framträda. Man har tillfälle att
ådagalägga detta i den lagstiftning som nu föreligger.
Jag skulle kunna gå in på en mängd ytterligare detaljexempel
och kunna påminna om senare årens händelser i samband med de
politiska valen, särskilt från min hemtrakt. Ännu ligger i hov¬
rätten ett mål oavgjort, som belyser, huru man kan vara trängd i sin
föreningsrätt, trängd i avseende å dispositionen av lokaler, så att man
även för sådana legitima uppgifter, som att överlägga om riksdags¬
mannaval, tvingas att gå ut på landsvägarne eller söka sådana sam¬
lingsplatser, som man jagats till av jordägare, vilka sökt hindra sam¬
mankomsterna och varigenom dessa ofta icke kunna bliva vad' man i
bästa mening' krama kalla »legitima». När man vid riksdagsmannaval
utsättas för sådana trakasserier, som belysas i det bekanta målet mel¬
lan landstingsman Allo. Zander och kronolänsman Esseen i Västman¬
land, är det tydligt, att även där något är att uppmärksaimma.
Själv hade jag under valrörelsen förra året tillfälle att i berg¬
slagen, där det är trångt om lokaliteter och där de stora ägoväldena
gripa in i varandras gränser, nävara vid ett möte om riksdagsmanna¬
val et, varvid icke fanns möjlighet att erhålla eu »legitim lokal» för
ett legitimt ändamål. Jag tvingades därför att vid detta tillfälle
en mörk afton hålla föredrag i en skogsmark, tillhörande ett bruks-
bolag. Jag antager — efter vad jag känner till — att denna varit
en kronans gamla rekognitionsskog, som detta bolag tidigare förvär¬
vat sig och med begagnande av den 20-åriga hävden såsom ägare
satt sig i besittning av. Jag tycker nästan, med hänsyn härtill, att
det skulle vara ett nöje att hava blivit förhindrad att uppträda, men
jag blev det verkligen icke. Man tolererade mitt uppträdande, och
jag började undra, huruvida detta kunde bero av att jag var ledamot
Lagförslag
m expropria¬
tion m. m.
(Forts.)
Nr 22.
38
Lördagen den 12 april, f. m.
Lagförslag
om expropria¬
tion m. m.
(Forts.)
av Riksdagens Första kammare, ty andra, som velat begagna sig av
samma möjlighet, hade obönhörligen blivit bortkörda. Jag vill icke
inlåta mig vidare på detta; det kan jn hända, att man ansåg det vara
ett så pass legitimt ändamål, som jag var ute i, när jag talade för
riksdagsmannavalet, att man råd det tillfället icke ville begagna det
bart huggande svärd, som höjdes mot alla andra, vilka inom det stora
brukskomplexet ville begagna sig av asylrätt till förmån för sina idéer.
Jag har, herr talman, kanske varit litet för lång. Men jag har
velat i detta hänsende tala ut, vacl jag vet vara en djupt grundad upp¬
fattning hos de breda folklagren, vilka i årtionden lidit under be¬
rörda förhållanden, som stundom vuxit till verkliga missförhållanden
och känts ganska tunga. Detta jordägarnes och arbetsgivarnes för¬
mynderskap har gripit in på områden, som beröra den religiösa över¬
tygelsen, och många gånger har därigenom lagts hinder i vägen för
religiösa trosuppfattningar att göra sig gällande. Det har inskränkt
det politiska meningsutbytet bland folken, med den undervisning
och agitation, som bör användas för detta ändamål. Det har ställt
sig hindrande i vägen för de ekonomiska initiativ, som kunna vara
avsedda att just i hårda tider bättre än eljest tillvarataga speciellt
småfolkets sparslantar och tillgodose dess ekonomiska behov. Det
är sålunda förklarligt, att man måste önska att en förändring i detta
hänseende åstadkommes och vänta, att denna rättelse förbindes med
ett så viktigt tillfälle, som då man skall genomföra en ny expro¬
priationslag.
Lagutskottet har, som sagt, icke gått med på den mening, som
den förste talaren gjorde gällande, vilken mening även i utskottet
haft nog så energiska förespråkare. Men detta har icke varit därför,
att vi ansett det otänkbart, att även nya sidor av den stora frågan
om jord expropriation eu gång måste upptagas till prövning, utan för¬
nämligast och närmast därför, att vi — även om den allmänna jcrd-
expropriation, som är ifrågasatt, kan anses för hastigt och djupt
skära in i den enskilda äganderätten — dock varit på det klara med,
att vad det här gäller, är att tillgodose ett statsbehov, ett verkligt
medborgerligt intresse. Därmed sättes icke den enskilda äganderät¬
ten i någon fara. Tvärtom skall säkert här, som i andra hänseen¬
den, ett tillmötesgående mot berättigade och lojala medborgerliga
fordringar verka gott i den allmänna samhällsmeningen och dämpa
kraven på en längre och mera vitt gående expropriation. Lagför¬
slaget står således i bästa samklang med den tankegång, som justi¬
tieministern här nj’ss utvecklade. Det är så efter gränserna väl upp¬
draget för vacl sorn måste erkännas vara en oavvislig samhällsskyl-
dighet till förmån för en naturlig medborgerlig rätt, att man knap¬
past kan tänka sig ett jämnare avvägande av det medborgerliga
intresset gent emot den enskildes äganderätt. Detta har varit lag¬
utskottets synpunkt, och jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till punkt 7 av första paragrafen.
Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till samman¬
trädets fortsättande kl. 7 på aftonen.
Lördagen den 12 april, f. m.
Ö9
Nr 22.
Herr Lindblad, Anders: Liksom den föregående talaren Lagförslag
tror jag, att det tjänar föga till att hålla långa tal i denna fråga.
Jag är livligt övertygad om vad som kommer att ske, nar aebatten (Fortg)
är strit och voteringen skall företagas. Det har emellertid, icke
hindrat mig från att begära ordet för att framnåila, att meningen
här icke är att expropriation skall företagas, annat än där så kl¬
av behovet påkallat. Och det är väl händelsen särskilt i sådana
fall, där bolag inneha störa områden, och ingen möjlighet linnés
för 'befolkningen att i omedelbar närhet samlas för överläggning-
om sina angelägenheter. När man tänker på huru bolagsväldet
utvecklats här i landet, star det tämligen klart för en var, att de
fall icke äro så få, där befolkningen står i det predikamentet, att
den icke har lokal för sina sammankomster. _ Enligt Norrlands-
kommiténs utredning hava de norrländska bolagen slagit under
sig områden, lika stora som Skåne, Halland, Blekinge och Småland
tillsammantagna, och dessutom. hava de avverkningsrätt på ett
område, som är större än hela Östergötland. Se vi sedan ut över
landet och lägga märke till, huru bolagen utvidga sina områden
i värjo län, förstår man, att på rätt många platser förhållandena
äro av den beskaffenhet att man måste använda expropriation för
att åt folket trygga möjligheten att sammanträda till överläggning
om sina angelägenheter. Den siste talaren nämnde något om att
undersökningar vidtagits för att utröna, i hur stor utsträckning
sådana behov föreligga. Denna undersökning har, efter den ut-
sovring som skett, givit vid handen, att a 66 platser i landet, det
icke varit möjligt för småfolket att sammanträda för att behandla
vare sig den ena eller den andra frågan, som kunde vara av intresse
för detsamma, därför att det icke halt plats att samlas pa; den
plats, där de kunnat samlas, liar legat.för långt avlägsen för att
kunna användas, och därför har tydligen hela det föreningsliv
som annars skulle utvecklats och som är av eminent betydelse för
samhället, mast så att säga skrinläggas. Den enda tillflyktsorten
har varit landsvägen, men vi veta att det är blott kort tid i de flesta
delar av landet, som landsvägsmöten kunna hållas, och icke ens
samling på landsvägen är skyddad för vederbörande myndigheter
i länsmäns eller fjärdingsmäns gestalt.
Det förefaller mig, som om högern, vilken ju ger sig ut för att
i högre grad än andra,, äga fosterländskt sinnelag, här skulle se till,
att det icke funnes någon möjlighet för stora lager av det svenska
folket att kunna med rätta anklaga densamma, därför att det icke
lian erhålla så stora områden, som behövas försatt samlas ..till
överläggning om sina angelägenheter. Och i så mycket högre
grad har folket rätt att klaga, när jordområdena som det gäller
icke längre ligg-a i svenska bolags händer utan i utländska; utländ¬
ska jordägare kunna på detta sätt förhindra svenska medborgare
att samlas för att överlägga om sina angelägna frågor. Det före¬
faller mig, som vore det en ren plikt för denna kammare, för den
na kammares majoritet, att framför allt tillse, att icke sådant före¬
komma, att svenska medborgare icke kunna samlas i eget land för
Nr 22.
40
Lördagen den 12 april, f. in.
Lagförslag att överlägga om sådant, som för dem anses vara trängande. Det
om expropna- fram^ålles vid många tillfällen från högerliåll, att svenska ar
(Forts) ' Särklassen eller småfolket över liuvud taget icke är så bundet
vid Sverige, som det borde vara, och särskilt att det icke i vissa
frågor tänker på det sätt, som det borde tänka. Jag tror, att det
vore synnerligen angeläget, om högerrepresentanterna här tänkte
på, att känslorna för försvaret eller det nationella över huvud, inga¬
lunda kunna frammanas genom avslag på en punkt, sådan som
denna, vilken avser tryggande av möjligheten för svenska folket
att på egen jord överlägga om sina angelägenheter.
Herr talman, jag tror att det är en ren fosterländsk gärning
och gagneligt för hela samhället, om en sådan bestämmelse här
antages, och därför hoppas jag, att Första kammarens majoritet
icke ställer sig avvisande. Jag tror att den genom ett avvisande
själv skulle förlora mest, och vågar därför hemställa om bifall
till utskottets hemställan.
Herr Dahl: Då den näst föregående talaren ville göra gäl¬
lande, att avslag på den kung!, propositionen i denna punkt skulle
föranleda därtill, att denna kammare skulle utpekas såsom socialt
oförstående, tror jag förvisso, att han kommer att bliva sannspådd.
Men då han ville göra gällande, att obenägenheten att gå med på den¬
na punkt skulle bottna i bristande sociala insikter och samhälls-
känsla, ber jag för min del — och jag tror, att mina partikam¬
rater instämma med mig —• att däremot få inlägga en gensaga.
Jag tror, att man kan hava olika mening i denna fråga utan att
därför lida av bristande »sociala insikter och samhällskänsla». Och
att icke en meningsskiljaktighet i denna del behöver med nödvän¬
dighet, såsom han har framfört och vilket även i pressen tidigare
förmenats, hänföras till skiljaktig politisk åskådning över huvud,
tror jag icke skall vara svårt att påvisa.
Här jag nu går att i korthet försöka att något bemöta vad bär
blivit yttrat till förmån för den kungl. propositionen i denna del,
ber jag att i likhet med greve Lagerbjelke få skilja på frågan.
Den ligger något olika, såvitt jag förstår, beträffande de ekonomiska
ändamålen och beträffande de sociala.
Då herr Stärner sade, att den kungl. propositionen i alla vä¬
sentliga delar överensstämmer med Andra kammarens på senare ti¬
der angivna hållning i denna fråga, ber jag få säga, att detta icke är
riktigt. Andra kammaren har, såvitt jag kunnat finna, icke ut¬
talat sig till förmån för expropriation för ekonomiska ändamål.
Det förhåller sig nog icke annorlunda än, såsom föredragande de¬
partementschefen erinrade, att det uttalats en önskan i Riksdagen
för det syftet, men det är något helt annat. Den första motio¬
nen i denna fråga väcktes år 1907 och frambars av den socialistiska
gruppen i Andra kammaren. Den omfattade också ekonomiska
syften; likaså 1909. Båda dessa år avslogs motionen i Andra
kammaren. Både år 1910 och år 1912 hava ekonomiska ändamål
utlämnats i motionen, och det bifall Andra kammaren då givit har
Lördagen den 12 april, f. m.
41
Nr 22.
således icke omfattat det ekonomiska syfte, som den kung!, pro¬
positionen avser att tillgodose.
Jag tror nog, att man kan, beträffande just de ekonomiska
ändamålen, på goda grunder ställa sig tvivlande. Jag ber att få
komplettera den tvekan, som eljest på liberalt håll uttalats i detta
hänseende, genom ett citat från samma lagutskottsmedlem, som här
förut av greve Lagerbjelke åberopats. Det förefaller, som om det
citat jag ber att få återgiva skulle kunna verka ännu kraftigare.
Det avser ett yttrande vid behandligen av den nyss omförmälda
motionen i Andra kammaren 1907. Sedan talaren framhållit, att
expropriation måste avse allmänt ändamål eller allmänt behov,
fortsätter han: »Vad menas med allmänt behov? Jo, enligt mitt
förmenande visserligen ej blott ett statsbehov, ett samhällsbehov,
utan därutöver även något mera, nämligen ett behov, en institution,
inrättning eller företag, som kan gagna alla personer inom en viss
omkrets som kunna komma ifråga att begagna sig därav.» Och
så yttrar han i fortsättningen: »vart man kan komma, det visar
sig tydligt därav, att här föreslås expropriation ej blott för för¬
eningslokaler, utan även för lokaler till handelsbodar, låt vara till
förmån för kooperativa föreningar. Det kan dock lätt bli ett kon¬
kurrenssyfte, som härvidlag kan göra sig gällande. A ven jag fin¬
ner det vara synnerligen angeläget, att de kooperativa föreningar¬
na uppmuntras, men jag tror det vara mycket betänkligt att medge
dem rätt till expropriation för handelsbodar.» Den man, som ytt¬
rade dessa efter mitt förmenande mycket välgrundade ord, bär nu
med sitt namn beseglat lagutskottets utlåtande i denna fråga.
Jag kanske icke borde underlåta att i detta sammanhang också
erinra om ett därefter följande uttalande av en mycket inflytelse¬
rik medlem av Andra kammaren, som uppträdde strax efter herr
Widén, och som sade: »jag är icke färdig att säga, att expropria¬
tion för detta ändamål kan och bör vidtagas. Jag stöder mig där¬
vid biand annat på de skäl, som här framhållits av herr Widén
uti hans anförande.» I anslutning härtill yrkade denna ledamot
av kammaren jämkning i den reservation, som förelåg. Man skulle
icke begära utredning, i vad mån utan huruvida expropriation
skulle kunna komma i fråga. Den man, som hj^ste denna åsikt,
är nu den främste mannen i Kungl. Maj:ts regering. Jag tror all¬
deles icke man gör rätt, då man vill gorå den betänksamhet, som
uttalats från högerhåll i denna fråga, till ett partimärke, utan den
kan bottna i en allmän och opartisk prövning av sakfrågan.
Yad beträffar expropriation för kulturella och sociala ända¬
mål, får jag ärligt bekänna, att jag anser, att frågan i det stycket
ligger på ett annat plan än beträffande de ekonomiska syftena.
Jag kan för min del icke med gott samvete bestrida, att dessa syf¬
ten kunna under vissa förutsättningar sammanfalla med de stats¬
ändamål, som borde berättiga till expropriation. Men jag har icke
kunnat komma till någon annan mening än den att, om så skulle
vara fallet, bör man också kunna visa, att dessa föreningars verk¬
samhet verkligen i stor omfattning och ovägerligen hindras ge-
Lagförslag
n expropria¬
tion m. m.
(Forts.)
Nr 22.
42
Lördagen den 12 april, f. m.
Lagförslag
om expropria¬
tion in. m.
(Forts.)
nom svårighet eller omöjlighet att åtkomma lokaler. Jag har icke
kunnat finna någon tillstymmelse till utredning i detta avseende
i den kungl. propositionen. Det har talats om behovet för dessa
föreningar att få den rätten att genom expropriation förvärva loka¬
ler, men behovet måste naturligtvis vara en följd av omöjligheten
för dem att i annan ordning få sådana lokaler, och jag menar, att
härvidlag kan man icke grunda ett generellt lagstadgande på ett
visst undantagsfall, utan det måste vara en mera allmänt konsta-
terbar svårighet eller omöjlighet i detta avseende. Här har vis¬
serligen såväl av herr Stärner som av senare talare framhållits,
att dessa svårigheter skulle vara för handen, men jag får saga,
att de exempel, som framhållits, icke verkat övertygande på mig
och även inom utskottet, som visst icke så lättvindigt behandlat
frågan, som herr Stärner ville göra gällande utan ingående debat¬
terat detta spörsmål, kunde man icke få fram det sakliga under¬
lag av olägenheter, som man givetvis måste fordra. Det påpekades
av en socialdemokratisk medlem av utskottet tre fall, där tillstånd
att förvärva fastighet hade vägrats, men ögonblicket därefter måste
han medgiva, att man i två av dessa fall vunnit sin önskan, och
här, menar jag, är nog också vägen, som man kommit långt fram
på, sedan den av Kungl. Maj:t tillsatta norrlandskommitténs utlå¬
tande avgavs. Detta utlåtande är egentligen den enda sakliga grund,
som förekommer. Det är sju år sedan detta utlåtande avgavs, vilket
för övrigt ej direkt avsåg ifrågavarande förhållanden, och det är
mycket som förändrats sedan den tiden. Jag ber att få erinra därom
att, när från socialdemokratiskt håll gjorts framställning om expro¬
priation för detta ändamål, har man visst icke från början tänkt sig
en så långt gående rätt, som Kungl. Maj :t har föreslagit. Den första
socialdemokratiska partimotionen avsåg att inskränka expropriations¬
rätten till sådana egendomar, som hade minst 1,000 tunnland i om¬
krets. Man pekade alldeles tydligt på dessa säregna förhållanden
i det övre Sverige, där de stora brukens egendomar omedelbart grän¬
sa till varandra, och där det sålunda kan vara svårt att förvärva mark
för lokaler. Detta pekade man på, och det kunde vara en rimlighet
att diskutera, men detta förbehåll har nu alldeles bortfallit. Det är
tydligtvis så, att det blivit alltmera aptit på denna sak under den
tid den varit framställd till beskådande.
Jag vill således som min slutmening säga, att jag icke anser
att i varje fall ett expropriationsförfarande för sociala ändamål,
såsom här är ifråga, bör avvisas, utan om det verkligen kan åda¬
galäggas, att trängande behov förefinnes av en sådan lagstiftning,
bör man taga det i övervägande. Men att medgiva expropriation
för ekonomiska ändamål stämmer i varje händelse icke överens
med den uppfattning angående expropriationsinstitutet, som jag
för min del har. Jag har emellertid i frågans nuvarande läge icke
ansett mig böra tveka att ansluta mig till reservanterna och ber
därför att få yrka bifall till reservationen.
Herr Berglund, J an Erik: Jag hade icke tänkt uppträda
Lördagen den 12 april, f. m. 43
i denna fråga, men det tiar kommit fram vissa saker, som jag an¬
ser att man behöver belysa även från en annan synpunkt. Men'
innan jag kommer in på det, vill jag säga till greve Lagerbjelkes
och herr Dahls uttalande om konsumtionsföreningar att jag kan
förstå deras mening, då de uttalade sig mot att dessa skulle få
expropriationsrätt, men jag kan icke dela deras farhågor, dag
skall emellertid icke stanna längre vid denna utan genast gå över
till frågan om samlingslokaler.
År 1905 hade jag tillfälle att till olika delar av landet skicka
ut frågeformulär rörande församlingslokaler för att utröna var så¬
dana funnos och var de icke funnos, ävensom beträffande anled¬
ningen varför sådana icke kommit till stånd. Jag fick in^en del
svar, varav i många fall framgick, att man icke kunnat få mark
att bygga på; man hade bildat förening och till och med samlat
kapital, men byggnadstomt kunde ej erhållas. Ett fall skall jag
be att få referera något närmare. Det var beträffande ett bruks¬
samhälle i Norrland. Där ägde bruket marken på flera mils om¬
krets, och om man måste hålla sammanträden någon gång, fick
man ehuru olovandes, hålla dem på brukets mark. Man fick då
smyga sig in i skogen D/2 mil från bruket. Där hade man satt upp
några stolpar och spänt en presenning över, och där satt den som
förde protokollet och gjorde anteckningar, så att om det regnade
eller snöade, han åtminstone skulle kunna skydda sina papper.
Arbetarna kallade desss stolpar och presenningsstycke för sitt Folkets
Hus. De omnämnda frågeformulären har jag, sedan jag använt
dem för sitt avsedda ändamål lämnat in till arbetarrörelsens arkiv,
där den som vill kan studera dem.
Bristen på samlingslokaler gör sig gällande i flera avseenden.
Vi veta att staten lämnar bidrag till föreläsningar, men på platser,
där samlingslokaler saknas, kan man icke tillgodogöra sig dessa
anslag på något som helst sätt. Jag vet också, att man kan påstå,
det allmänna samlingslokaler, sådana som folkets-hus-föreningar
kunna vara till skada. Jag skall gärna medgiva, att dessa lokaler
strax vid tillkomsten kunna göra litet obehag för närmaste om¬
givningen, därför att det är nytt, och folket har icke vant sig
vid det nya, men efter hand finner man att ordning är nödvändig,
arbetarna tillsätta då själva ordningsmän och samhället kommer
verkligen att ha gagn av det hela. Det kan påvisas på många stäl¬
len, att så har varit fallet, och det icke minst i städerna, där det
naturligtvis icke har varit samma svårigheter att få byggnads¬
plats som på landet. Man har varit rädd för att i samlingsloka¬
lerna skulle spridas olika åskådningar, som icke vore för samhället
nyttiga, men det har visat sig, att det icke varit så farligt med
den saken. Jag tror, att det är värre och att olika åsikter spridas
mer, då hemliga möten avhållas, som icke vem som helst får be¬
söka och således icke bliva i tillfälle att besvara och bemöta
de ofta oriktiga framställningar, som där kunna förekomma. Det
är ju så. att där icke offentliga samlingslokaler finnas, hållas i
alla händelser sammanträden, jag vill i det avseendet hänvisa på
Nr 22.
Lagförslag
m expropria¬
tion m. m.
(Forts.)
Jfr 22.
44
Lördagen den 12 april, f. m.
Lagförslag
om expropria¬
tion m. m.
(Forts.)
del nyss nämnda exemplet från Norrland, där man höll samman-
' träden 1% mil in i skogen. Icke var det där någon, som kunde
besvara eller rätta missuppfattningar. Det blir i stället så, att en
oriktig framställning blir sanning för dessa människor, och så blir
det galet allt igenom.
Jag skall icke upptaga tiden längre. Jag har velat påpeka, att
behovet av samlingslokaler är stort, och där mark icke kan fås ge¬
nom överenskommelse anser jag lämpligt, att den kan erhållas ge¬
nom expropriation.
Herr Trygger: För min del är jag bestämt övertygad om
att, i fall ett verkligt legitimt behov av den art, som här är i fråga,
föreligger, kan det i regeln tillfredsställas. Skulle detta i något
sällsynt undantagsfall icke vara möjligt, måste jag anse, att den
rätt till expropriation för allmänna byggnader, som här finnes, gi¬
ver vederbörande kommun möjligket att tillfredsställa det behov,
som är i fråga. Om det t. ex. visar sig alldeles omöjligt att få
lokal, där man kan överlägga om riksdagsmannaval eller kommu¬
nala val eller dylikt, måste jag för min del anse, att i så fall före-
låge ett sådant ändamål, som kommunen kunde upptaga som sitt,
och att kommunen på den grund kunde få expropriation för en för
behovets tillfredsställande avsedd byggnad.
Vidare, om man här begränsade sig till expropriation för vis¬
sa religiösa ändamål eller dylikt, skulle ju mindre vara att an¬
märka, men jag är övertygad, att ett dylikt behov kan tillfreds¬
ställas utan något särskilt stadgande. För mig är det för övrigt
mycket svårt —■ kanske är det lättare för någon annan —■ att få
fasta på, huru vidsträckt man har rättighet att tolka det före¬
slagna stadgandet: »för att bereda befolkningen eller en väsentlig
del därav å en ort plats för överläggningar i allmänna frågor eller
upplysande föredrag». Sålunda, även om det vore överläggningar
och föredrag som vore rent av skadliga, synes man ändock kunna an¬
vända denna bestämmelse. Vad ekonomiska ändamål beträffar, så tor¬
de man mycket väl kunna använda ifrågavarande stadgande till att,
om man vill, uppsätta ett kooperativt konkurrensföretag just på
en plats, där en annan redan har ett liknande företag.
Min ståndpunkt är sålunda den — frånsett att stadgandet är
oklart till sin avfattning — att för såvitt det verkligen är ett
legitimt behov av denna art, som skulle föreligga, kan det tillfredsstäl¬
las redan genom övriga bestämmelser i den föreslagna lagen, och
jag vill särskilt erinra om, att vi hava den generella bestämmelsen
om expropriation för andra jämförliga allmänna ändamål; för
rent enskilda ändamål åter kan jag icke vara med om att tillåta ex¬
propriation.
Vid denna punkt "ill jag avgiva eu förklaring, och det är den,
att den är åtminstone för mig så viktig, att jag i den icke kan gorå
något medgivande. Sålunda, i fall man vill att ifrågavarande för¬
slag nu skall antagas, är det icke tänkbart, att man kan få med
paragrafen, sådan flen här är föreslagen. Det är av stor vikt att
Lördagen den 12 april, f. m. 45
de, som vilja hava fram förslaget — och till dem hör jag för min
del — hava fullkomligt klart för sig på vilka villkor detta är möj-'
ligt. Skall den här punkten vara med, är det min grundade över¬
tygelse, att förslaget icke blir av denna kammare godkänt.
Herr Alexanderson: Ända till slutorden i herr Tryggers
sista .anförande satt jag och frågade mig: vad kan ha varit herr
Tryggers mening, då lian under debatten om första punkten för¬
klarade att, om icke vissa förutsättningar uppfyllas, då — såsom orden
folio — »låter jag lagförslaget falla». Vi hava sedan detta ytt¬
rande fälldes gått igenom de punkter, på vilka man kan förutsätta,
att egentligen de allvarligaste meningsmotsättningarna beträffande
denna lag förefinnas. De hava varit tre: en som högerpartiets
egna utskottsmedlemmar icke hava funnit anledning att i sina re¬
servationer upptaga, men som här i kammaren helt oförmodat bragts
på tal av partiledaren; en annan rörande kommunala ändamål, där
en inskränkande tilläggsbestämmelse föreslagits av reservanter
från denna kammares höger. I bägge dessa punkter visade det
sig, att den majoritet, varöver den uppfattning förfogar, som herr
Trygger representerar, besticker sig till omkring 12 röster; med
hänsyn till voteringssiffrorna kan det icke vara något tvivel om
att inom högerns egna led finnas de, som ansett sig böra gå med
'Kung!. Maj:t och utskottet. Det visade sig dessutom av själva
debatten om fjärde punkten, att den icke gärna kunde vara av nå¬
gon avgörande betydelse för kammarens slutliga ställning till för¬
slaget.
“ Så kommo vi för det tredje till punkten 7. Törst uppträdde
greve Lagerbjelke, som för sin del, såvitt jag förstod, fullkomligt
försmådde att påstå, att äganderättens princip på något sätt skulle
vara satt i fara genom antagande av denna sjunde punkt. I stäl¬
let hade lian ett anförande, som huvudsakligen gick ut därpå, att
beträffande konsumtionsföreningar finnes det betänkligheter att
bereda dem företräden i konkurrensen; beträffande de övriga loka¬
lerna åter hade han sig icke bekant, att det numera föreligger något
egentligt behov i den vägen, men han uttalade tillika att i detta
hänseende förelåge bättre skäl för Kungl. Maj ds förslag än i fråga
om konsumtionsföreningarna.
Herr Dahl uppehöll sig huvudsakligen vid konsumtionsförening¬
arna och gick icke heller han in på någon kritik av principiell art.
Ikorn så slutligen herr Trygger. icke heller han har velat gå
den linjen att påstå, filt det skulle vara verkliga principiella om¬
kastningar av betydande räckvidd, som inom vår rätt skulle äga
ram genom antagandet av sjunde punkten, utan han höll sig för¬
nämligast till det argument, att redan nu, inom den nuvarande
lagens ram, hade man möjlighet att, där ett verkligt behov före-
funnes, tillmötesgå detsamma.
När man kommit så långt i debatten, måste man fråga: vad i
all världen föranledde den första förklaringen från herr Tryggers
sida? Och när man hörde slutförklaringen nyss, kan man icke
Nr 22.
Lagförslag
m expropria¬
tion m. in.
(Forts.)
Nr 22.
46
Lördagen den 12 april, f. in.
Lagförslag
om expropria¬
tion m. m.
(Forts.)
gärna ställa sig mindre frågande efter den. Ty den innehöll en-
' dast ett upprepande och preciserande av vad lian förut dekreterat
angående villkoren för att kammarens majoritet skulle antaga la¬
gen; men lian gav fortfarande ingå skal, som kunde motivera en
sådan åtgärd som att före utskottets sammanjänikningsförslag gi¬
va utskottet eu påtryckning, att på detta sätt bör icke utskottet för¬
söka eu sammanjämkning.
Jag skall återvända, då det nu gäller sjunde punkten, till gre¬
ve Lagerb.jelkes motivering. Som sagt, lian framhöll inga som
helst principiella betänkligheter, utan beträffande det som givet¬
vis är själva kärnpunkten här, nämligen expropriation till sam¬
lingslokaler för upplysande föredrag, för överläggning i allmänna
frågor och för dylika ändamål, antog han, att det icke förefunnes
något behov. Herr Dahl sekunderade honom i denna motivering,
i det han uppgav, att inom utskottet skulle det endast redogjorts
för tre fall, därav två hade bortfallit, därför att behovet slutligen
blivit tillgodosett. Herr talman! Jag tror mig icke kunna bättre
belysa hur verkligheten ter sig i denna sak, än genom att skildra
vad som förekom då den här frågan nyligen förevar på ett parti¬
sammanträde inom det liberala partiet. Jag anser mig kunna be¬
rätta det utan att träda grannlagenhet^! för nära. Man frambar
där från olika håll sina bekymmer i anledning därav, att det i det
kungl. förslaget icke uttryckligen sagts, att även nykterhetssäll-
skap och missionssällskap skulle få expropriationsrätt. (Man hade
nämligen icke förstått eller icke litat till uttrycket »dylikt ideellt syf¬
te» i förslaget.) Även för sådana sammanslutningar har ■—• anfördes
det — mångenstädes visat sig icke vara möjligt att få lokaler,
lämpligt belägna för befolkningen i orten! Yad åter beträffar ar¬
betarsammanslutningar upplystes det verkligen i utskottet även
från andra orter än den av herr Dahl åsyftade, såsom från Väst¬
manland, Värmland och Norrland, att stora svårigheter mött. Jag
vill ock framhålla att några fakta, som kunna motbevisa resultaten
av norrlandskommitténs för en tid sedan anställda enquéte, hava
icke blivit påvisade. Denna enquéte riktades av kommittén till
de olika kommunerna och gällde, huruvida det från bolagens sida
mött större svårigheter för tomters och lägenheters upplåtande
än från enskilda. De svar, som kommittén fått, hava blivit
sammanfattade i korthet så, att det råder icke blott stor motvilja i
det hänseendet utan det är på de flesta ställen helt enkelt omöjligt
att få mark. Bolagen upplåta icke annan jord än, för jordbruk,
sådan jord, som de icke kunna bruka själva. Men att däremot
erhålla samlingslokaler i närheten av bruken eller sågverken, där
befolkningen hade sin verksamhet, därom var icke tal. På sina
håll kan man naturligtvis få sådana lägenheter mot vissa villkor
upplåtna med nyttjanderätt; och på sina håll bygges det till och
med för befolkningens behov av jordägaren. Men det är alldeles
klart, i vilket beroende denna befolkning med en dylik anordning
kommer. Under vissa förhållanden står befolkningen naturligtvis
i ren motsättning till jordägaren, som är hela traktens arbetsgiva-
Lördagen den 12 april, f. m.
47
Nr 22.
re; och det är klart, att den i dylika fall icke kan vara betjänt med
att stå i dylikt beroende av honom. '
Mina herrar! Måste vi icke betänka vad det vill säga för eu
hel ortsbefolkning att icke blott icke hava möjlighet att förvärva
sig en egen torva att bygga eget hem på utan icke ens kunna för¬
värva den plats, där man kan samlas för religiös uppbyggelse, för
nykterhetsssammansiutning, för upplysande föredrag eller för
dryftande av sina angelägenheter såsom arbetarkommun eller andra
ideella syften ■— för att höja befolkningen intellektuellt, etiskt
och socialt ur det plan, där den befinner sig? Att icke ens för
sådana ändamål hava en torva att luta sitt huvud till? Kan det
vara möjligt för någon att förstocka sitt hjärta inför vissheten, att
sådant måste verka förhärdande på fosterlandskänslan? Hur är
det möjligt, att en sådan befolkning skall kunna känna sig hava
någon verklig del i detta fosterland, till vars försvar herrarna ■—
cell naturligtvis sympatiserar jag med Eder i det hänseendet —
litet emellanåt i vältaliga ordalag vill mana befolkningen att sluta
upp? Det är ett litet hörn och icke så oviktigt hörn av den svenska
försvarsfrågan, till vilken vi kommit tillbaka i dag. Ja, det vore
verkligen anledning att anknyta betraktelser rörande högerns och
vänsterns synpunkter på landets försvar, vid ifrågavarande punkt.
Denna sak är ingalunda, som också indirekt erkännes, av principiell
betydelse ur den synpunkt, vi närmast här hava före, nämligen
expropriationsrätt kontra äganderätt; men den är däremot av ofant¬
lig betydelse i avseende å den verkan ett beslut i ena eller andra
riktningen kan hava för känslan hos landets befolkning av att
verkligen vara ett folk med del i fosterlandet.
Efter den förklaring, herr Trygger nu givit, är det ju klart,
att den förhoppning man kan hava hyst, att något slutligen skulle
kunna medgivas av kammaren i denna punkt, ytterligare måst
sjunka. Men jag tager ändå fasta på en passus i hans anförande,
där han framhöll såsom sin mening, att själva uttryckssättet i den
sjunde punkten vore i viss mån svävande, och att detta vore för
honom ett medverkande skäl, varför han icke nu kunde taga punk¬
ten. Om. han icke kan fullt gilla denna punkt i dess nuvarande
lydelse, så frågar jag, om han icke skulle vilja Ansa sin goda vilja
så mycket, att han närmare angiver vad den behövliga förbättrin¬
gen skall gå ut på, för att vi dock möjligen måtte kunna komma
till ett enigt beslut ä\Ten i denna punkt.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemstäl¬
lan.
Greve Dager bjelke: Jag får nog i viss mån protestera
emot det sätt, på vilket herr Alexanderson fattat mitt yttrande i
denna fråga. Jag utgick därifrån, att den framställning, som skulle
komma att göras för att erhålla tomtmark för samlingslokaler, skulle
komma att göras av föreningar, och framhöll vidare, att förenings-
intresset föreföll mig att vara alltför variabelt för att vara bärare
av en expropriation. Jag uttalade ej heller att behov ej kunde före-
Lagförslag
m expropria¬
tion ra. ra.
(Forts.)
Jfr 22.
48
Lördagen den 12 april, f. m.
Lagförslag
om expropria¬
tion m. rn.
(Forts.)
ligga att för ifrågavarande ändamål få expropriera mark, utan endast
att behovet i detta avseende bleve allt mindre och mindre och att
det syntes betänkligt att lagstifta för några få enstaka fall.
Herr T h y r é n: Jag skall be att med ett par ord få antyda
min uppfattning aA^ denna sjunde punkt.
Jag kan i väsentliga stycken instämma med herr Alexanderson
i hans nyss hållna resonemang. Jag kan å andra sidan mycket väl
förstå herr Tryggers betänkligheter. Förklaringen är, att i denna
sjunde punkt i själva verket införts högst disparata saker. Kravet
är otvivelaktigt i hög grad behjärtansvärt, om verkliga förhållandet
skulle vara så, att det för befolkningen på en viss ort skulle vara
alldeles omöjligt att skaffa sig lokaler för t. ex. religiösa ändamål;
och jag vill säga detsamma, om det gäller verkligen upplysande
föredrag i bildningsintresse och ingenting annat. Utan tvivel skulle
det kunna tänkas även andra sådana fall, som, därest de kunde verk¬
ligen begränsas till vad som man nu spelar på, vi väl skulle vilja
medtaga. Men när det talas om »överläggningar bland en del av
befolkningen i allmänna frågor», kan det vara lätt att under detta
uttryck dölja annat, som vi borde vara ense om att det ej vore rik¬
tigt, om staten genom maktspråk mot enskild rätt skaffade till stånd,
såsom t. ex. rent politiska agitationer inom rent politiska partier,
vänster- eller högerpartier. Jag har åtminstone icke kunnat komma
till den övertygelsen, att den moderna statens ställning till individen
ännu är sådan, att staten äger full rätt att för att möjliggöra agita¬
tion inom ett visst parti förgripa sig på den enskilda äganderätten.
Jag tror därför att det är berättigat att skilja mellan nämnda båda
linjer, och för min del skulle jag vilja säga, att jag icke hyser några
betänkligheter för att giva min röst åt ett stadgande, som uppdrager
en sådan gräns, med vilken man utesluter möjligheten att t. ex.
tvinga eu jordägare, en godsägare att upplåta en lokal från sitt om¬
råde, om Anlken han från början vet, att den företrädesvis kommer
att användas till agitation mot hans egna intressen. Utan att jag
bestämt kan påstå att den analogi jag nu ämnar framställa, är så
träffande, kan den dock lämpligen bär påpekas. Yi veta att om än
staten i ganska stor utsträckning understödjer föreningar med upp¬
gift att hålla bildande föredrag, så har man dock, och med skäl,
alldeles bestämt uteslutit alla sådana föredrag, vilka hava en direkt
politisk karaktär. Ja, någon analogi finnes alltid i detta, och i
varje fall håller jag före, att vi åtminstone ännu så länge ■—• vad
framtiden kan bära i sitt sköte och huru den kan ställa sig till för¬
hållandet mellan stat och individ lämnar jag därhän — .gorå klokast
i att icke på detta sätt låta statsmakterna taga den politiska agita¬
tionen om hand. Naturligtvis får och måste politisk agitation fin¬
nas; naturligtvis måste man lämna den frihet att röra sig, icke
lägga hinder i vägen därför. Men det är stor skillnad emellan att
icke lägga hinder i vägen och att understödja den genom ett sådant
maktingripande som expropriation ju alltid är.
Lördagen den 12 april, f. m.
Nr 22.
19
Herr Trygg'er: Uti åtskilligt av vad herr Alexanderson Lagförslag
yttrat kan jag av fullaste hjärta instämma. Vore det verkligen så,
som lian sade, att den nuvarande lagstiftningen omöjliggjorde för ™'
landets innebyggare att få någon plats, där de kunde samlas för att or
diskutera viktiga frågor eller avhöra religiösa föredrag eller dylikt,
är det ju alldeles uppenbart, att man borde se till att kunna råda
bot för ett dylikt missförhållande. I mitt föregående yttrande fäste
jag emellertid uppmärksamheten på, att enligt min mening även
utan denna bestämmelse alla legitima behov kunna bliva tillfreds¬
ställda. Men vad jag däremot icke kunde vara med om var, att
man skulle tillfredsställa ett rent privat intresse genom att förme¬
delst expropriation göra ingrepp i ett annat privat intresse. Enligt
min mening komme denna paragraf, så formulerad som den är, att
medföra delta. Det var därför jag förklarade, alt jag icke kunde
vara, med om en dylik bestämmelse, och jag är övertygad om, att
denna min mening omfattas av flertalet inom denna kammare.
Herr Klefbeck: Att vårt gamla svenska språk är ett över¬
måttan härligt språk, har jag länge varit medveten om, men att det
skulle vara så rikt, har jag knappt anat förrän i dag. Yi ha först
hört en lång föreläsning om vilken oerhört stor betydelse ordet »till»
har i stället för ordet »för», och sedan ha vi hört nu framställas,
att den tredje punkten uti den föreliggande paragrafen, som skulle
tillåta expropriation för allmän byggnad, jämväl skulle kunna till¬
godose de behov, som avses att tillfredsställa med denna sjunde punkt.
Om det nu så vore och den återremitterade punkten bleve godkänd,
skulle vi ju ingenting ha att tala om, men jag kan icke bliva riktigt
övertygad om, att det verkligen kan i det praktiska livet komma att
på det sättet gestalta sig.
Det som gjorde, att jag begärde ordet, var emellertid icke detta,
ty det hade ju ingen särskild betydelse, utan herr Thyréns fråga,
om det verkligen kan sägas, att det förekommer fall, då det nekats
föreningar att få mark för uppförande av missionshus. Jag tror,
att herr Thyrén av lektor Waldenström skulle kunna få vittnesbörd
om att det på ofantligt många platser i vårt land visat sig vara
svårt att kunna få mark för sådana byggnader och själv kan jag med
avseende på en plats, som en gång i världen stått mig nära, tala om
att det dröjde mellan 20 å 30 år, innan en för övrigt human och
hygglig bolagsstyrelse beviljade en frikyrklig församling tomt till
missionshus, vilket icke blev färdigt förrän sistlidna år.
Jag vill också påminna om vad som stod i tidningarna helt ny¬
ligen om huru en av Stockholms mera bekanta föreläsare vägrades
att uppträda i en samlingslokal i Bergslagen. Jag vet väl, att
denna vägran var grundad på formella skäl, och jag vill icke alls
rikta någon förebråelse mot ledningen för verket. Men detta fak¬
tum visar ju ändå, att det till och med för eu sådan sak som en
föreläsning i ett allmänt litterärt ämne icke var möjligt att på en
viss plats få använda den lokal, som annars för. det syftet fått
upplåtas. Vidare har det för nykterhetsrörelsens vidkommande sär-
Första kammarens protokoll 1913. Nr 22. 4
Nr 22.
50
Lördagen den 12 april, f. m.
Lagförslag
om expropria¬
tion m. m.
(Forts.)
skilt i västliga delarna av Sverige mött svårighet på svårighet att få
'platser för de byggnader, där sådan verksamhet skulle kunna be¬
drivas.
Och för att återkomma till sådana mera neutrala lokaler, där
allmänt medborgerliga och kulturella angelägenheter skola behand¬
las, veta vi, att svårigheterna äro ännu större, fastän det ändock
blott är fråga om att bereda eu lokal för en stor menighet, varest
den kan få samlas för att överlägga om viktiga ärenden, och fastän
den saken är av så betydelsefull natur, att det borde ligga oss om hjär¬
tat att söka tillmötesgå den så mycket som möjligt. Yi klaga över att
vårt folk är så rått och vi tala om ungdomens förvildning och allt
sådant. Skulle det då icke vara av intresse för oss att bereda möj¬
lighet för dem, som vilja arbeta på folkets höjande, att få en lokal,
där detta arbete skulle kunna äga rum? Yi tala om att folket är
såsom valboskap, som av agitatorer föses hit och dit på kommando.
Skulle det då icke vara oss angeläget att söka bereda vårt folk lo¬
kaler, där de kunde få utbildning, få egen uppfattning och bilda
sig insikt i och omdöme om medborgerliga förhållanden?
Och till slut skulle jag vilja fråga: skulle det icke, även om man
kunde förutse, att i en samlingslokal politisk agitation kunde före¬
komma, från rent samhällsbevarande synpunkt vara förmånligare, att
denna agitation finge bedrivas inom en lokal, så att de, som av en
eller annan orsak tro sig ha anledning klandra samhällets åtgörande,
åtminstone icke skulle ytterligare till klander stimuleras utav den
bitterhet, som måste uppstå, när de erfore, att det vore nära nog
omöjligt för dem att få komma tillsammans för att diskutera, enär
samhället icke ville hjälpa dem till rätten till en lokal, där de kunde
få möta varandra? Och tro herrarne, att dessa politiska möten, håll¬
na kanske uti ett visst politiskt syfte, skola få en mindre skarp ka¬
raktär, om de, som skola hålla mötet eller bevista detsamma, tvingas
ut på landsvägen? Om jag vore högerman, skulle jag resonera som
så: just det, att sådant kan ske, är det svåraste vapnet emot högern,
ty det eggar upp sinnena och ingiver dem den föreställningen, att
högern ej vill unna dem ens rätten att samlas för att debattera sina
angelägenheter.
Jag vill innerligt och varmt vädja till mina ärade kammarkam¬
raters sunda omdöme, om icke även rent politiskt sett, för att nu
icke tala om de rättfärdighetssynpunkter, jag förut framhållit, skulle
vara klokt att gå till mötes de önskningar, som i denna punkt inne¬
hållas. Jag ber att få yrka bifall till punkten i fråga.
Herr Olsson, Oscar: Herr Thyrén medgav, att staten icke
bör lägga något hinder i vägen för den politiska agitationen, men
konsekvensen av hans anförande blev, att staten icke har rätt att
ingripa mot de jordägare, som hava makt att hindra densamma och
även den politiska meningsfriheten här i landet. Staten skall icke
ingripa, men staten skall tolerera, att enskilda jordägare icke en¬
dast ha denna makt, utan också begagna sig av den. Att den be¬
gagnas, det hava vi nog ganska väl reda på.
Lördagen den 12 april, f. m.
51
Nr 22.
Jag vill endast fästa kammarens uppmärksamhet på huru fol- Lagförslag
ket måste komma att betrakta ett avslag på denna punkt. Detom expropria-
kommer att låta på följande sätt och det på alla de ställen, där m' m’
expropriationsförfarande i detta fall är av behovet påkallat — om ' 013'
dessa platser äro flera eller färre gör ganska litet till saken. •— »Hö¬
gern har vissa möjligheter att hindra för densamma misshagliga
meningar att göra sig gällande, så länge icke dessa meningars re¬
presentanter kunna erhålla samlingslokaler. Dessa möjligheter
har Första kammarens majoritet i sin makt att åt partiet bevara
genom att avslå det nu föreliggande förslaget.» Så kommer all¬
deles säkert ett avslag att tolkas på alla de platser, där, såsom det
heter i förslaget, eu väsentlig del av befolkningen icke har till¬
fälle att begagna sig av den i lagen medgivna rätten till fri poli¬
tisk åskådning. Och jag kan just icke se, att detta folkets om¬
döme på något verksamt sätt kan jävas. Jag kan icke se, att man
från denna kammares majoritets sida kunnat framlägga skal, som
övertyga folket, att det icke är detta, som saken här egentligen
gäller, således ett hinder för en väsentlig del av befolkningen på
en plats att hava politisk meningsfrihet. Om kammarens majori¬
tet kan säga, att denna tolkning av dess ståndpunkt är oriktig,
tror jag ändå, att, såsom den föregånde talaren har påvisat, blott
det, att det finnes nog så bärande grunder för denna uppfattning
hos stora lager av vårt folk, skulle göra ett avslag så pass odiöst, att
majoriteten i detta fall bör betänka sig mera än en gång. Jag ber
därför att få yrka bifall till den föreliggande punkten i förslaget.
Herr Thj^rén: Med åberopande av mitt nyss fällda yttrande
ber jag att få yrka återremiss av denna sjunde punkt. Därvid
anser jag mig emellertid redan nu böra uttala, att jag i så måtto in¬
stämmer med herr Tryggers uppfattning, att denna punkt med dess
nuvarande lydelse skulle för mig utgöra ett absolut hinder att
rösta för lagen.
Herr Steffen: Det är icke sällan som de teorier, herr Thy-
rén har för vana att utslunga här i kammaren, väcka min lust att
protestera, men det är sällan, som jag finner mig vid närmare efter¬
tanke böra skrida från tanke till handling. Denna gången ligger
dock saken annorlunda.
Herr Thyrén motsatte sig principiellt expropriation av jord för
politiska samlingslokaler. Om jag förstod honom rätt, uppställde
han teorien, att sådan expropriation skulle innebära, att staten blan¬
dade sig uti den politiska partikampen. Detta resonemang kan jag
alldeles icke begripa. Mig synes det vara fullständigt klart, att va¬
re sig staten har en lagstiftning som tillstädja!’ eller en lagstiftning
som icke innehåller tillstånd till expropriation av jord för politiska
samlingslokaler, blandar den sig på intet sätt i den politiska parti¬
kampen. Den står utanför densamma i ena fallet lika fullständigt
som i det andra. Men vad som blandar sig in i den politiska parti¬
kampen, det är den privata äganderätten till jorden. Det är för mig
Nr 22.
52
Lördagen den 12 april, f. m.
Lagförslag
om expropria
tion m, m.
(Forts.)
någonting rent av monstruöst, att en jordägare genom sin blotta
'äganderätt till jorden skall besitta en särskild politisk makt, bestå¬
ende däri, att lian kan hindra och klavbinda det politiska livet i trak¬
ten för de medborgare, som hava en politisk uppfattning motsatt
hans egen, men sakna jordegendom. Följaktligen synes det mig för
varje sund rättsåskådning vara en självklar sak, att vi uti en expro¬
priationslag skola hava eu bestämmelse motsvarande momentet 7,
och att denna på intet sätt kan synas innebära någon inblandning
från statens sida eller något partitagande å dess sida uti den politiska
kampen.
Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan,
Herr Trygg er: För så vitt lagutskottet skulle vilja tillmö¬
tesgå yrkandet att i stället för den föreskrift, som innehåiles i denna
punkt, sätta något annat, vilket vore ägnat att tillfredsställa alla
legitima behov, som enligt somligas förmenande skulle föreligga och
icke blifva tillfredsställda genom paragrafen i övrigt, något, som sär¬
skilt är pointerat av herr Thyrén, är det ju alldeles tydligt, att min
uttalade ståndpunkt i fråga om denna punkt, sådan den här förelig¬
ger, icke på något sätt förhindrar mig att förena mig i yrkandet om
återremiss. Jag ber sålunda att få ansluta mig till detta yrkande.
Herr Ålexan cl erson: Om herr Thyrén och de med honom
liktänkande tro, att den anvisning av eu ny linje, som av honom
gavs, skulle komma att betraktas som en av honom utsträckt hand,
taga de storligen fel. Herr Thyrén antyder, att jag i mitt anförande
skulle spelat på den strängen, att här vore religiösa och etiska syf¬
ten att tillgodose. Så långt kunde han möjligen vara med; men när
det gällde frågan om att en arbetaresammanslutning skulle kunna
få förvärva en samlingslokal, läge saken helt annorlunda. Jag vill
erinra kammaren om, att jag ingalunda stuckit under stol med, vad
som helt naturligt är huvudsaken eller kärnan i detta stadgande, att
nämligen den befolkning, som står i beroende av eu stor jordägare
och arbetsgivare, måste beredas tillfälle att ha en samlingslokal,
varest de kunna dryfta sina samhällsangelägenheter. Utan jag ut¬
talade min förvåning över att man kunde föreställa sig, att behovet
av sådana samlingslokaler vore utan expropriationsrätt tillgodosett,
när det till och med i fråga om missionssällskap och nykterhetsföre¬
ningar på många håll i landet visat sig möta oövervinneliga svårig¬
heter att erhålla egen grund. Det är ju givet, att något liten fördel
är det för vissa rörelser av ideell art här i landet, om deras ända¬
mål kan genom en bestämmelse, sådan herr Thyrén tänkte sig, till¬
godoses. Men om Första kammarens majoritet tror, att landet skall
uppfatta detta såsom ett verkligt tillmötesgående i den fråga, som
bär föreligger, och där man begärt ett visst offer från deras sida för
det allmännas skull och ur fosterlandskärlekens och den eniga sam¬
lingens synpunkt — då tager kammaren fel.
Herr statsrådet Sandström: Innan jag går att framhålla
ett par synpunkter på denna fråga, vill jag särskilt med anledning
Lördagen den 12 april, f. m.
53
Nr 22.
av ett yttrande, som vid mom. 4 fälldes av herr Gezelius, först säga
några ord rörande den förut i dag berörda frågan om huruvida själva
objektet för expropriationen blivit utvidgat utöver vad den nuva¬
rande lagen medger. Man bär av mitt yttrande, att efter det nu
föreliggande lagförslaget man t. ex. skall kunna expropriera en kraft¬
källa för en järnväg, velat draga den slutsatsen, att den ändrade or¬
dalydelsen »tagas i anspråk för» i stället för »begagnas till» skulle
avse en utvidgning rörande objektet. En sådan utvidgning är icke
avsedd och jag tror icke heller, att den ligger i det ändrade uttrycks¬
sättet. Efter min mening lägger nämligen den nuvarande lagens
ordalydelse icke hinder i vägen för en liknande tilllämpning. Ga¬
rantien för att Kungl. Maj:t icke går för långt vid beviljande av ex¬
propriationsrätt ligger naturligtvis i den bestämmelse, som finnes i
lagförslaget liksom i nu gällande lag, att för expropriationen förut-
sättes, att fastigheten skall prövas nödig för ändamålet, och jag tror,
att man icke kan komma längre i trygghet utan att försvåra expro-
priationsändamålets vinnande i många fall.
klär man hör de invändningar, som framställas mot den utvidg¬
ning av expropriationsrätten, som här föreslagits för tillgodoseende
av föreningslivet och rätten till fri överläggning i allmänna frågor
m. m., har man litet svårt att tro, att saken för dem, för vilka denna
utvidgning förefaller motbjudande, kan vara så viktig, att utvidg¬
ningens borttagande rent av framställes såsom ett villkor för att hela
lagen skall tagas. Ty invändningarna äro ingalunda av den bety¬
delse, att de giva fog för en sådan ståndpunkt. Och man måste fråga
sig, vad det verkliga skälet kan vara till detta ytterligt skarpa mot¬
stånd. Det kan icke gärna ligga i den anmärkningen att det före¬
slagna stadgandet, som man sagt lider av en viss oklarhet, att det
vore svårt veta, vem som har rätt begära expropriation i det ena eller
andra fallet o. s. v. Jag tror, att det är ganska klart att expropria¬
tionsrätt nog i regel kommer att beviljas endast en förening, som re¬
presenterar en väsentlig del av ortens befolkning, så att man finner,
att det är ett allmänt ortintresse, som står bakom. Detta får ju
Kungl. Maj:t pröva i varje fall, och den prövningen är icke svårare
än eu mängd andra frågor, som måste avgöras i expropriationsärenden.
Vidare har det sagts, att de legitima behoven av samlingsloka¬
ler skulle kunna tillgodoses genom kommunens försorg. Man har
därvid förbisett för det första: att kommunalstämman svårligen kan
taga hänsyn till dylika föreningsintressen, som icke beröra samtliga
kommunens medlemmar, och för det andra, att det icke är möjligt
att här skilja mellan legitima behov och icke legitima behov. För¬
enings väsendet och befolkningens bildningssträvanden äro i stort
sett i och för sig eu både viktig ock nyttig faktor i samhällsutveck¬
lingen, som ej får hämmas, även om denna verksamhet tillika företer
åtskilliga moment av mindre tilltalande art.
Jag tror, att herr Trygger satte fingret på det ömma stället, när
han sökte göra gällande, att det här är fråga om att giva expropria¬
tionsrätt åt privatintressen. Det är nog en av huvudanledningarna
till det mycket starka motståndet i förevarande punkt, att man icke
Lagförslag
m expropria¬
tion m. m.
(Forts.)
Nr 22.
54
Lördagen den 12 april, f. m.
Lagförslag
om expropria¬
tion m. m.
(Forts.)
vill tillerkänna föreningsväsendet och de kooperativa strävandena
egenskapen av allmänna intressen eller intressen av en betydelse
för samhället, jämförlig med de andra intressen, som tillerkänts ex¬
propriationsrätt. En annan omständighet, som ligger till grund för
motståndet, ehuru den i dag mindre framhållits, är nog en oklar fö¬
reställning, att expropriationsrättens utvidgning till dessa områden
skulle på något sätt vara skadlig och sårande för själva den privata
äganderättens princip. Såväl den ena som den andra av dessa upp¬
fattningar är efter min mening alldeles oriktig.
Man får ofta höra sägas, att vår expropriationslag icke med¬
giver expropriation annat än för ändamål, som äro av väsentlig be¬
tydelse för det allmänna, som äro allmänna i mer pregnant mening.
Detta är emellertid ett misstag. Redan nu är expropriationsrätt medgi¬
ven icke blott för behov, som äro direkt allmänna, utan också för
privata behov, som blott medelbart hava betydelse för det allmänna.
Här är särskilt att märka hela den industriella expropriationsrätten,
såsom expropriationsrätten för elektriska kraftledningar, den i lag¬
förslaget upptagna expropriationsrätt för linbanor — mot vilken
ingen har gjort någon invändning —- och slutligen hela den störa
mängd av tvångsinlösningsrätter, som innehålles i det nya vatten-
rättsförslaget. De behov, som man sålunda vill tillgodose, ha me¬
delbart den betydelse för samhället, att det även efter min mening
är önskligt, att de genom expropriation kunna bliva tillgodosedda,
men de äro icke allmänna i egentlig mening. Och jag undrar, hur
det ställer sig, om man från den synpunkten, huruvida det är ett
allmänt behov eller icke, jämför dessa behov av samlingslokaler med
de industriella expropriationsbehoven. Jämförelsen kommer säker¬
ligen att i mångas ögon utfalla till nackdel för de senare och icke
tvärtom.
Expropriationsinstitutet har hittills alltjämt varit statt i ut¬
vidgning, allteftersom utvecklingen gått framåt och samhällets
uppgifter blivit flera; och vi hava efter år 1866 oupphörligt måst
komplettera den nuvarande expropriationslagen med nya expro¬
priationsrätter. Samma utveckling har nödvändiggjort de nya expro-
priationsbehov, som vi här hava att göra med. Ingen kan val för¬
neka, att förhållandena på Jöreningsväsendets område sedan år
1866 undergått en betydande förändring. Föreningsväsendet har så
att säga genomvävt hela samhällslivet. Yi hava ett betydande an¬
tal religiösa föreningar, politiska föreningar, fackföreningar, nyk¬
terhetsföreningar och andra föreningar för kulturella och sociala
uppgifter i samhället, som voro okända., när vår gamla expropria¬
tionslag kom till. Yi hava vidare hela den statsunderstödda föreläs-
ningsföreningsverksamheten, vars betydelse torde vara allmänt er¬
känd.
Det ekonomiska livet är numera väsentligt beroende på stora
organisationer såväl av arbetare som av arbetsgivare, organisationer,
vilka hava att utföra ytterst betydelsefulla uppgifter. För hela
denna föreningsverksamhet behövs det samlingslokaler, och behovet
av sådana har därför numera en helt annan betydelse för samhället,
Lördagen den 12 april, f. m.
55
Nr 22.
än det haft förut. Med den kooperativa verksamheten förhåller det
sig på samma sätt: ju mera det klagas över dyr tid och stegrade livs-'
medelspriser, desto klarare har det blivit, att samhället har intresse
av, att allt, som göras kali, vidtages för att stödja strävandena efter
billigare levnadskostnader. Och i arbetet för detta syfte är den
kooperativa verksamheten kanske en av de allra viktigaste fak¬
torerna.
Det går således icke an att säga, att man här har att gorå med pri¬
vata intressen utan betydelse för det allmänna. Och i varje fall är nu¬
mera den vida övervägande meningen bland vårt folk, att förenings-
väsendet och de kooperativa strävandena äro av den allmänna bety¬
delse, att de ej få hämmas genom äganderättsförhållandena på vissa
orter, och redan detta faktum torde innebära tillräcklig anledning för
äganderättens vänner att se till, att man icke låter den privata ägande¬
rätten länge stå i friktion mot ett behov, som är eller i varje fall all¬
mänt uppfattas såsom ett så allmänt behov, att det i likhet ^med övriga
allmänna behov, som tillerkännas expropriationsrätt, också bör tiller¬
kännas samma rätt. Ty det bör icke glömmas, att det icke minst är i
äganderättens intresse, att expropriationsinstitutet noga följer med
samhällets utveckling. Så snart det uppstått en konflikt mellan ägan¬
derätten och det allmännas intressen — vilket allt emellanåt icke kan
undgås — har man alltid varit angelägen att utjämna den genom
utvidgning av expropriationsrätten. De, som lett denna utveckling,
hava vant de besittande klasserna, vilka hittills haft lagstiftningen
i sin hand. Och jag tror, att vi kunna vara ense därom att de hava
gjort klokt var gång de jämnat ut en sådan konflikt. Det är att
hoppas, att den jordägande klassen fortfarande skall förstå, _att det
aldrig kan gagna äganderätten att på detta sätt stå i friktion mot
ett allmänt intresse. Yad skulle man vinna för äganderätten_ genom
ett avslag på den nu ifrågasatta utvidgningen av expropriations¬
rätten? Jo, det, att kanske på 50—60 ställen i vårt land, där jordför¬
hållandena äro särskilt abnorma, några s. k. folkets hus icke skulle
kunna komma till stånd. Men vinner verkligen äganderättsprinci-
pen något härpå? Icke blir kärleken till äganderätten på dessa stäl¬
len synnerligen stärkt, och på de hundratals ställen, där folkets hus
redan finnas eller kunna komma till stånd, liksom på många andra
ställen, där man icke ser dessa frågor uteslutande från bolags- och
arbetsgivaresynpunkter, kommer högerns ställning till denna fråga
att föranleda diskussioner och kommentarier, som säkerligen icke
äro till nytta för äganderätten.
Slutligen skulle jag vilja fästa uppmärksamheten på ett annat
förhållande, som kanske kan förtjäna något beaktande. Den mått¬
stock, som Första kammaren synes vilja anlägga på bebovet av sam¬
lingslokaler, när den säger, att detta behov icke är av den betydelse,
att det bör tillerkännas expropriationsrätt, kommer att på sätt och
vis bliva ett prejudikat för den fortsatta expropriationslagstiftningen.
Jag nämnde, att vi nu hava på dagordningen en expropriationslag-
stiftning på vattenrättsområdet, som för industrien är av den allra
största betydelse. Det skulle kunna hända och ligger mycket nära
Lagförslag
<n expropria¬
tion in. m.
(Ports.)
Nr 22.
56
Lördagen den 12 april, f. m.
Lagförslag
om expropria¬
tion m. m.
(Forts.)
till hands, att, när turen kommer till denna lagstiftning' att undergå
Riksdagens prövning, man kommer att jämföra de krav på expropria¬
tion, som där framställas, vattenrättsägares anspråk på att få expro¬
priera mark till utmål, vattenverk, plats för kanaler och varjehanda
sådant, med de här ifrågavarande behoven och att man då kanske
kommer till det resultatet, att när icke ens de behov ansetts vara till¬
räckligt allmänna, som dock äro väsentliga ortsbehov, så kan ex¬
propriationsrätt än mindre medgivas för vattenfallsägarnas intressen,
som äro privata. Jag hoppas, att det ej kommer att gå så, ty jag är
livligt övertygad om, att industrien verkligen behöver dessa expro¬
priationsrätter; men det ligger nära till hands att befara en sådan
konsekvens, och jag tror därför, att man bör noga betänka, huru¬
vida icke ett avslag i detta fall kan komma att medföra betänkliga
följder för den industriella expropriationsrättens utveckling.
Herr Lindblad, Anders: Jag skulle blott vilja uttala, att
jag djupt skulle beklaga, om utskottet efter en återremiss funne
sig föranlett att taga fasta på de förslag, som framkommit från her¬
rar Trygger och Thyrén. Min åsikt är, att man bör avvisa dessa
försök, och att Första kammaren hellre må få taga på sitt ansvar,
att denna lag faller.
Det framhölls av herr Thyrén, att han av principiella skäl ic¬
ke kunde vara med om, att expropriation skulle få äga rum för så¬
dana ändamål, som avsåge samlingslokaler, där politisk agitation
skulle bedrivas, vare sig från högern eller vänstern — nu tror jag
herr Thyrén mycket väl vet, att han i detta sammanhang icke alls
behöver tala om högern; det är ju vänstern, som det härvidlag när¬
mast gäller. Däremot skulle han av principiella skäl kunna vara
med om att möjliggöra expropriation för t. ex. missionslokaler.
Jag vet icke, om icke denna ståndpunkt är eu liten smula inkonse-
kvent, att i detta sista fall anse principen vara riktigare än i det
första; ty i fråga om missionslokaler är det väl ändock så, att i
dem drives agitation mot flen statskyrka, staten har till uppgift att
skydda. Följaktligen skulle då detta ur statens synpunkt också
vara förkastligt. Och ur principiell sjmpunkt borde väl därför
icke heller något expropriationsförfarande kunna för dessa kate¬
gorier medgivas.
Yad är egentligen politiken, mot vilken herr Thyrén vände sig,
annat än en sida av folkets andliga liv? Och vi behöva, tror jag,
i vårt land mera politik. Jag tror, att det är nödvändigt, att vårt
lands befolkning i än högre grad ryckes upp politiskt mera än hit¬
tills varit fallet. Detta skulle ingalunda vara till någon som helst
skada, utan tvärtom till största gagn.
Vad är egentligen politiken, mot vilken herr Thyrén vände sig,
tydligt framgått — att denna expropriation är ett ingrepp i flen
privata äganderätten, och detta vill man ej vara med om. Efter
min mening är det endast ett försök att åt de stora, breda lagren
skaffa eu privat äganderätt, som är dem berövad, eu äganderätt
som för dem går ut på möjligheten att kunna samlas för överlägg-
Lördagen den 12 april, f. ra.
57
Nr 22.
ning om gemensamma angelägenheter; och så mycket privat ägan¬
derätt bör svenska folket hava i sitt eget land. ‘
Herr Kvarnzelius: Såvitt jag kan förstå, är den av herr
Thyrén intagna ståndpunkten en ohållbar ståndpunkt; ty så snart
en samlingslokal kommit till stånd, är det mig ofattbart, huru man
skulle kunna upprätthålla censur över vad som får yttras i denna
lokal, på sådant sätt, att där icke skulle kunna bedrivas politisk
propaganda. Det är, såvitt jag kan förstå, ej någon möjlighet att
förhindra politisk propaganda, så snart en allmän lokal kommit till
stånd. Och olyckligt är det för den ägare, som försöker detta •—
det liar erfarenheten mångfaldiga gånger visat, och jag har under
den tid jag tagit del i föreningsverksamheten haft många tillfäl¬
len att erfara det omöjliga och även olämpliga i att försöka på
något sätt binda en allmän samlingslokal vid vissa bestämmelser,
inom vilka den skall få disponeras. Så snart en allmän samlings¬
lokal finnes, måste det efter min mening vara beroende på ägaren,
om han vill upplåta den för ena eller andra fallet, och från det all¬
männas sida kan man ej försöka blanda sig i denna sak. Men jag-
ser ej saken så som herr Thyrén. Jag anser, att det kan givas till¬
fällen, då det var en skyldighet för staten att ingripa mot en enskild
jordinnehavare, som på grund av lagens skydd och hägn fått så
mycket jord i sin besittning, att han på milsvitt område kan göra
sig så att säga till andlig förmyndare över alla, som vistas på
denna mark. Under sådant förhållande är det enligt min uppfatt¬
ning eu skyldighet för det allmänna att tillse, att den frihet, som
man anser böra tillkomma varje svensk medborgare, även beredes
dem, som finnas där, att på rimligt sätt kunna få komma tillsammans
och rådpläga om sina gemensamma angelägenheter utan att vid
varje tillfälle stå under polisuppsikt eller under censur.
Jag har som förlikningsman haft rika tillfällen att se, huru
det verkar på en arbetarbefolkning, dess allmänna uppfattning och
sinnelag, å ena sidan när den mötes med förtroende och arbetarna
betraktas som fria svenska medborgare av sina arbetsgivare, samt
å andra sidan när arbetsgivarna försöka att andligen trycka ned
sina underlydande. Och jag får säga, att den icke bidrager till fos¬
terlandskänslans höjande, som vill medverka till, att arbetsgivare
skall hava möjlighet att rent andligt utöva tryck över sitt folk.
Sådant föder ingen fosterlandskänsla hos detta folk. Jag har va¬
rit med, när arbetare måst genom mig göra framställning till ar¬
betsgivare om att få låna en av arbetsgivarens lokaler för akt kun¬
na komma tillsammans och rådgöra om, huruvida de skulle kunna
godkänna ett framlagt medlingsförslag eller icke •— därför att
de icke kunnat förskaffa sig en lokal inom rimligt avstånd från
arbetsplatsen; och jag har vid varje sådant tillfälle funnit, att det
varit mycket bättre för det allmänna tillståndet och för det all¬
männa förhållandet mellan arbetare och arbetsgivare, om arbetarna
fått leva under sådana förhållanden, att de kunnat tryggt och
otvunget komma tillsammans och rådpläga på en lokal vid arbets-
Lagförslag
n expropria¬
tion m. in.
(Forts.)
Nr 22.
58
Lördagen den 12 april, f. m
Lagförslag
om expropria¬
tion in. m.
(Forts.)
platsen. Jag tror, att man kan peka på åtskilliga exempel, där
det bästa och mest mönstergilla förhållande är rådande mellan ar¬
betare och arbetsgivare, där arbetsgivarne lämna portarna öppna
för varje slag av propaganda och icke på något som helst sätt för¬
söka blanda sig i, vad som måste anses höra till enskilda angelägen¬
heter. Jag ber att i detta avseende endast få peka på förhållandena
vid Sandviken under disponenten Göranssons tid ■—■ jag förmodar,
att förhållandena där i fortsättningen äro likadana. Jag tror, att
ingen kan komma att påstå, att vare sig arbetsgivarne eller arbe-
tarne eller det allmänna farit illa av, att arbetsgivare intagit en
sådan ståndpunkt. Men det finnes arbetsgivare, som ställa sig
oförstående och ogena mot berättigade krav från arbetarnas sida;
detta är efter min mening ingalunda till gagn för dem själva och
ännu mindre för landet och dess verkliga intressen.
Jag ber att i detta sammanhang få fästa uppmärksamheten
på, att vi hava stora arbetsområden, som visserligen nominellt stå
under svensk ledning, men som i verkligheten lyda under utländsk
disposition så fullständigt, att ingen enda den allra minsta åtgärd
kan vidtagas, utan att den dirigeras från kontoret i England eller
annat främmande land. Man kan mycket lätt förstå, huru det
skall gestalta sig, när personer, som hava ringa eller ingen känne¬
dom om svenska förhållanden, giva sig till att gripa in på otillbör¬
ligt och olämpligt sätt i de förhållanden, i vilka vi leva här i lan¬
det. Jag vet mångfaldiga exempel på, huru man från ett kontor
i England leder och ordnar förhållandena på arbetsplatser här i
landet på ett sätt, som så fullständigt skiljer sig från vad som är
ändamålsenligt för svenska förhållanden, att, ehuruväl vederböran¬
de arbetsgivare tillhöra de svenska arbetsgivarorganisationerna,
dessa dock bestämt måste taga avstånd från det sätt, varpå dessa
utlänningar uppträda.
Det är sålunda orimligt under alla förhållanden att proklame¬
ra den grundsats, som herr Thyrén här gjort sig till målsman för,
och jag tycker därför verkligen, att det skulle vara väl på sin plats,
att majoriteten i denna kammare toge i övervägande, om det ej
finnes så många missförhållanden på nu förevarande område, att
det borde något lättas på den heliga äganderätten och ses till, om
ej staten möjligen giver dessa enskilde något för stort spelrum, nå¬
got för stor rättighet att disponera över den jord, på vilken dock
svenska folket måste vistas och leva.
Jag hörde visserligen, när herr Trygger sade, att det var ett
bestämt villkor, att denna punkt skulle strykas ■— om jag fattade
honom rätt —- för att denna lag skulle gå igenom; och jag förstår
nog också, att, när herr Trygger säger detta, det är detsamma,
som att majoriteten i denna kammare kommer att fatta ett sådant
beslut. Jag vill tillägga, att det ju kan kännas behagligt att på
detta sätt kunna bestämma kammarens göranden och låtanden, be¬
stämma, vad som får komma fram eller icke får komma fram. Men
jag vill också säga, att det följer stort ansvar med att på detta sätt
kunna bestämma över, huru det skall gå med det ena eller andra
Lördagen den 12 april, f. m.
59
Nr 22.
lagförslaget. Och jag tror, att det i detta fall är synnerligen vik¬
tigt, att var och en noga överväger, innan han giver sitt slutliga'
votum, ty det är ej endast några jordområden, som det här kan
bli fråga om, utan det gäller också den störa massan av vårt sven¬
ska folk, vars fosterländska sinne och trevnad det bör ligga oss
alla om hjärtat att väl vårda och befrämja.
Herr S t ä r n e r: Efter de erinringar, som blivit gjorda såväl
principiellt som genom praktiska exempel, vill jag nu ej länge upp¬
taga kammarens tid: jag vill endast med anledning av några an¬
märkningar, som framkommit efter mitt anförande, göra ett par på¬
minnelser.
Enligt expropriationskommitténs utredning om expropriations-
institutet, har detta institut ej gått fram som man säger banbry¬
tande för nya idéer och nya former, utan tvärtom har man praktise¬
rat sig fram och sedan sökt anpassa lagen så smidigt och försik¬
tigt som möjligt efter de undan för undan uppkomna förhållandena.
Här framträder ett alldeles särskilt nytt intresse, som skapats av
föreningslivets utveckling. Det gäller icke endast kooperativa för¬
eningar, som man närmast tyckes i tanken hänföra till handelsför¬
eningar, som skulle kunna öppna konkurrens med en bruksaffär eller
dylikt, utan det gäller även sådana kooperativa föreningar av eko¬
nomisk art, som ingripa på en hel mängd andra områden i befolk¬
ningens livsförhållanden, samt föreningar av icke-ekonomisk art.
Här ha av andra talare särskilt understrukits de ideella syn¬
punkterna och jag skall nu förbigå dessa.
Jag vill blott erinra, att uppförandet av en samlingslokal väl
aldrig kan tänkas ske endast under vissa förbehåll, enligt den tanke,
som framfördes av herr Thyrén och som även andra talare något vid¬
rört, utan att man måste vara på det klara med, att. om man vill
själva saken, det vill säga skapandet av ett föreningsrättsligt till¬
stånd för föreningarna, så måste man vara med om att giva dem den
möjlighet och rätt, som ligger i den expropriation, som här är före¬
slagen. Det är således omöjligt att kunna tänka sig att begränsa
själva ändamålet.
Så vill jag säga, att just genom de partibildningar, som upp¬
stått på det politiska området — och alldeles särskilt där — beho¬
vet av samlingslokaler inom större befolkningscentra undan för
undan blivit större, än vad det förut varit. Själva den förhandling,
som måste äga rum inom alla politiska partier, hafva framtvingat
ett sådant sakernas tillstånd. Men man synes icke heller vilja taga
konsekvenserna av detta.
Man har slutligen frågat efter bevis, att något behov på ifråga¬
varande område föreligger. Detta har dragits i tvivelsmål av greve
Lagerbjelke och andra talare. Man förmenar, att här försiggått en
sådan omkastning i det allmänna tänkesättet, att jordägarna nu mer
än förut upplåta mark frivilligt. Ja, en sådan förändring i det
allmänna tänkesättet har faktiskt ägt rum — detta skall villigt er¬
kännas —, och därför är det nu mycket större möjlighet att åstad-
Lagförslag
fn expropria¬
tion m. m.
(Forts.)
Nr 22.
60
Lördagen den 12 april, f. m.
Lagförslag
om, expropria¬
tion m. m.
(Forts.)
bomma föreningslras på privat område, än förut varit fallet, liksom
också enskilde lokalägare även med avseende å tillfälliga upplåtelser
av samlingslokaler blivit mera tillmötesgående — denna sak är lika¬
ledes oomtvistlig. Men frågan är, om icke just för de extrema fal¬
len, där stora svårigheter alltjämt göra sig gällande, kvarstår nöd¬
vändighet alt gripa till ändring i lagstiftningen. Bär man kan
ordna förhållandena på frivilliglietens väg, kommer naturligtvis icke
heller framdeles expropriationsförfarande att påkallas, utan detta
skulle endast vara i sådana fall, där det icke kan vara möjligt att
åstadkomma frivillig markupplåtelse.
Vid eu undersökning, som nyligen verkställts genom eu repre¬
sentant i medkammaren, ha från hundratals platser i landet inhämtats
direkta upplysningar rörande denna sak å utsända frågeformulär.
Jag skall icke här dra några av dessa föreliggande svar, emedan jag
då kanske komme att beröra en och annan enskild ledamot av kam¬
maren, vilken måhända såsom representant för ett bolag eller som
enskild man vid undersökningen särskilt framträtt såsom motstån¬
dare till upplåtelse av mark för folkets hus-företag, för nykterhets¬
föreningar, för missionsföreningar och för allmänna sammankomster
över huvud taget. Sådana exempel finnas i alla fall att se på här,
om det är någon, soin intresserar sig för dem.
Jag menar sålunda, att här är konstaterat, att omhandlade behov
fortfarande existerar och att många platser finnas, där det visat sig
omöjligt att komma till rätta i detta avseende på frivillighetens väg;
och det är just för dessa fall, som expropriationslagstiftningsåtgär-
cler måste påkallas. Jag ber därför, herr talman, att fortfarande få
yrka bifall till lagutskottets förslag.
Hans excellens herr statsministern S t a a f f: Herr talman!
Innan kammaren går att besluta i denna fråga, anhåller jag att få
tillägga allenast några få ord. Jag gör det därför, att jag hörde
ett yttrande fällas här under debatten, som syntes mig ej så litet en¬
sidigt och missvisande. Man sade något om, att man här uppställde
privata rättigheter och intressen mot privata sådana — detta, då
det gällde att bereda befolkningen eller en väsentlig del därav plats
för överläggningar i allmänna frågor. Men jag vill påpeka, att det
efter min tanke är ett i allra högsta grad allmänt intresse, som det
här är fråga om. Här denna kammare på våren 1907 med sina läp¬
par och sina röstsedlar bekände rösträtten och demokratien — rmr
kammarens hjärta befann sig inlåter jag mig ej på — men när man
gjorde det, var det ovillkorligen vissa konsekvenser, som detta måste
medföra. Om ett lands styrelse är inrättat på det viset i stort sett,
att den vilar på en i princip allmän rösträtt, på medborgarnas rätt
att själva bestämma över landets öden, då är det ock alldeles givet,
att man måste godtaga den förutsättning som är den enda, under vil¬
ken ett sådant styrelsesätt kan leda till lycka för landet, nämligen
den allmänna överläggningsfriheten. Nu är det sant, att vi äga
en sådan överläggningsfrihet så till vida, att lagstiftningen icke bos
oss belägger möjligheten att överlägga i allmänna frågor med andra
Lördagen den 12 april, f. m.
61
Nr 22.
än de nödvändigaste skrankor för att hindra uppenbart skadliga över¬
drifter. Men här har fullständigt ådagalagts, att denna så nödvän¬
diga frihet i sin utövning gäckas och omöjliggöres på vissa håll helt
enkelt därigenom, att ett faktiskt hinder reser sig häremot, i det att
man saknar behövlig plats för att samlas till överläggningar. Det
är detta, jag ville betona, innan kammaren beslutar i saken. Det är
här ej fråga om privata intressen utan om rättigheter, som utgöra ett
ingående moment i vad jag vill kalla själva grundvalen för det nu¬
varande samhällsskicket. 'Vid ett tillfälle sade Gladstone, uppdra¬
gande en jämförelse mellan Englands och Eörenta Staternas stats¬
skick, att dessa båda länders statsskick, huru olika de i övrigt vore,
dock sammanfölle i det avseendet, att båda vore »Governments of
persuasion». Även hos oss är det numera medborgarnes övertygelse
och uppfattningar, som ytterst bestämma den politiska kursen. Men
då erfordras ock frihet att övertyga, frihet att överlägga.
En ärad talare har sagt, att staten visserligen ej borde hindra
överläggningar även i politiska ämnen, men det vore ett långt steg
därifrån och till att på det sätt, som här ifrågasatts, lämna sitt po¬
sitiva understöd, och om jag ej uppfattade honom orätt, uppdrog han
en jämförelse mellan vad här är fråga om och vad staten gjort med
avseende på föreläsningar. Staten understöder, som lian sade, före¬
drag och föreläsningar men med förbehåll, att dessa ej få beröra
»dagspolitiska ämnen» eller liur förbehållet lyder. Jag tror nu ej,
att jämförelsen egentligen är slående. Beträffande dessa föredrag
och föreläsningar understöder ju staten dem positivt ekonomiskt.
Men här har ej ifrågasatts, att staten skulle understödja dessa sam¬
mankomster positivt ekonomiskt utan endast undanröja de hinder,
som för närvarande finnas i vägen på vissa håll till följd av den pri¬
vata jordäganderätten och dess utövande.
Nu sade den ärade talaren, om jag fattade honom rätt, på samma
gång, att han ej ansåg att staten för ett sådant ändamål skulle ingripa
på den enskilda jordäganderätten. Ja, man kan ju naturligtvis, om
man ställer sig på den nuvarande lagstiftningens ståndpunkt, säga
att varje utsträckning, även den minsta, av expropriationsrätten är
ett slags ingripande eller kanske hellre inskridande på den hittills
varande äganderätten. Men jag förmodar, att den ärade talaren skall
ge mig rätt däri, att även den hittillsvarande äganderätten dock en¬
dast och allenast är en produkt av statens lagstiftning och ingenting
annat. Det finnes väl överhuvud taget ingen rätt, som är något an¬
nat än en produkt av statens lagar. Ifall man nu finner, att man i
ett visst avseende har gått för långt, att man utsträckt en privat rätt
så långt, att andra privata rättigheter och till och med statens väl-
förstådda intresse, det allmänna intresset, därigenom blir lidande,
då tror jag ej, att man kan tala om ett ingripande i någon förhatlig
mening utan endast om det välmotiverade ingripande, som staten
alltid måste göra, när den finner, eif den förut stadgat någonting, som
är ohållbart och icke passar för den tid i vilken vi leva. Jag undrar,
om det ej var den ärade talaren, mot vilken jag nyss vände mig, som
en gång i ett uppmärksammat anförande sade — jag vågar ej orda-
Lagförslag
m expropria¬
tion m. in.
(Forts.)
Nr 22.
Lördagen den 12 april, f. m.
Lagförslag
om expropria¬
tion m. m.
(Forts.)
grant citera honom, men jag tror, han menade något sådant, — att
man kan gorå fetischer av allt. Den privata äganderätten är nöd¬
vändig och den har gjort och gör alltjämt stor nytta, men man bör
akta sig för att fetischistiskt tillbedja den privata äganderätten. Jag
vågar, som sagt, ej gå i god för citatets ordagranna riktighet, men
jag tror i alla fall att meningen var denna. I sådant fall skulle jag
vilja instämma i vad den ärade talaren den gången yttrade. Jag
medger, att han då befann sig i Andra kammaren och att han nu
befinner sig i Första kammaren. Men de allmänna principerna skola
väl i alla fall stå fast.
Herr T hy rån: Endast några ord med anledning av det be¬
mötande som vi nyss hört från hans excellens statsministern, då
hans excellens citerade mig på det sättet, att han i mitt yrkande
ställde mot vartannat å ena sidan, att staten icke hindrar, och å
andra sidan att staten företager positiva åtgärder. Men vad jag-
ställde mot vartannat var å ena sidan att staten ej hindrar, vilket
jag finner självklart, och å andra sidan, att staten gör ingrepp i eu
bestående rättighet, upphäver densamma till förmån för ett annat
intresse. Efter detta vill jag blott förtydligande tillägga, att om
hans excellens statsministern ville föreslå oss, att staten skulle
genom någon positiv åtgärd, till exempel tillhandahållandet av
nödvändiga penningmedel, hjälpa eu befolkning på en given ort,
vilken på grund av fattigdom saknade möjlighet att skaffa sig en
samlingslokal, då skulle jag kunna instämma i hans excellens
statsministerns tanke. Men det är en ofantlig skillnad mellan å
ena sidan att företaga en åtgärd — positiv eller negativ, det vid¬
kommer mig ej — vilken icke angriper tredje mans rätt, och å and¬
ra sidan att staten på detta sätt skulle ingripa i, d. v. s. angripa,
bestående rättighet. Det är alltså detta angripande jag icke fin¬
ner tillräckligt motiverat med intresset att skaffa ett politiskt par¬
ti möjlighet till agitation.
Herr T r y g g e r: Hans excellens statsministern inledde sitt
anförande med att tala om den allmänna rösträtten, som i vårt land
genomförts, och i det sammanhanget tillät han sig uttala ett omdö¬
me angående denna kammares ställning, då kammaren antog det
rösträttsförslag, som då förelåg. Hans excellens gjorde gällande,
att det kanske vore mera med läpparna än med hjärtat, som vi
togo detta förslag. Såvitt jag fattade hans yttrande rätt, måste
jag säga, att det är min önskan, att vi må bliva bedömda efter pro¬
tokollen och ej efter någon närmare rannsakan av våra hjärtan och
njurar.
Hans excellens sade vidare, att vad som nu förelåg, det var
konsekvensen av den allmänna rösträtten, ty man måste giva per¬
soner, vilka man givit rösträtt, tillfälle att komma tillsammans
och överlägga om sina politiska angelägenheter. Härpå vill jag
svara, att så långt får man val ändå ej gå, som att påstå, att när
vi togo den allmänna rösträtten, vi ock skulle ha offrat den privata
äganderätten. Vår tanke, när vi togo den allmänna rösträtten, var
Lördagen den 12 april, f. m.
6ö
Nr 22.
att vi utsatte oss för ett liberalt program, som möjligtvis kunde bli Lagförslag
rådande, men att vi skulle komma ända fram till socialism var nå-om. exP'opria-
got, som vi ej kunde förutsätta. tlon m‘ m'
Hans excellens gjorde gällande, att ett ingripande i den privata (Forts'-
äganderätten i vissa fall vore fullkomligt välmotiverat. Ja, det
kan ju ingen människa bestrida, ty den principen genomgår kela ex¬
propriationslagen, men frågan är just: när är det berättigat? För
min del får jag säga, att om man anser sig berättigad att av nöd¬
tvång göra ett dylikt ingrepp i äganderätten, får man ej göra in¬
greppet större än nöden kräver, ty det är dock ett faktum att ännu
i den dag, som är, vilar det svenska samhället på den privta ägan¬
derättens grund, vilket jag förmodar, att även hans excellens stats¬
ministern i princip erkänner. Vad nu detta specialfall beträffar,
gjorde hans excellens gällande mot mig, att jag i mitt yttrande
skulle uttalat, att här vore fråga om att offra privatintressen för
andra privatintressen. Ja, det är mycket sant, att jag yttrat nå¬
got sådant. Men detta yttrande fällde jag, sedan jag förut uttryck¬
ligen sagt, att skulle det visa sig omöjligt på en ort för befolk¬
ningen att få någon lokal, där de kunde diskutera kommunala och
politiska angelägenheter, allmänna frågor över huvud taget — ja,
då ansåg jag, att man i själva verket kommit därhän, att detta in¬
tresse hade förvandlat sig till ett allmänt intresse, som då mycket
väl kunde tillgodoses genom lagens övriga stadgande!!, särskilt
den expropriationsrätt, som tillkommer kommunen. Men jag an¬
ser ej, att ett dylikt allmänt intresse är förutsättningen för den före¬
slagna 7 punkten, utan där är det endast fråga om intresset hos en
partigrupp, som kanske vill lägga sin samlingslokal på ett visst ställe,
endast för att. förarga markägaren, utan att den ens själv har
något verkligt intresse däri för övrigt. Men även om jag frånser
denna sistnämnda omständighet, anser jag för min del, att så snart
ett behov kan tillfredsställas utan expropriation, skall det också
tillfredsställas på det sättet. Någon anledning att skapa en sär¬
skild expropriationsregel för dylikt fall föreligger sålunda icke.
Herr Alexanderson: Jag hoppas, att man får skriva på
den trötthets konto, som nog vid detta lag överväldigat litet var i
kammaren, vad herr Thyrén sade i sitt sista anförande, då han
påstod, . att förslaget avsåge att för ett politiskt partis räkning-
skapa tillfälle till politisk agitation. Jag ber i alla fall att få ned¬
lägga min protest mot ett sådant förvrängande av ett sådant all¬
mänt samhällsnyttigt ändamål som det ifrågavarande.
Herr Hellberg: En medlem av denna kammare, som vi haft
nöjet höra flera gånger yttra sig i dag, sade för några dagar sedan
till mig, att egentligen borde man kanske alltid tiga här i kam¬
maren, men att det går över mänsklig förmåga. Det är just det
som gör, att jag begärt ordet i denna sena timme.
Först skall jag bo att i förbigående få rikta några ord till herr
Trygger med anledning av hans Kila replik till herr statsministern
Nr 22,
64
Lördagen den 12 april, f. m.
Lagförslag
om expropria¬
tion in. in.
(Forts.)
angående den allmänna rösträtten. Sem herrarna erinra sig, både
vi för några (lagar sedan eu fråga, där det gällde den allra oskyldi¬
gas! e utsträckning av den allmänna rösträtten, nämligen vid upp¬
sättande av förslag till borgmästare änsterna i städerna, och detta
i förbindelse med proportionella val, en anordning, som redan fö¬
rekommer i flera städer. I den debatten uttalade herr Trygger nå¬
got, som jag icke kan citera, därför att protokollet icke föreligger,
men han sade ungefär, att har man bara eu gång lätt in den all¬
männa rösträtten, så släpper den aldrig taget. Jag kan som sagt
icke citera orden, men detta var i alla händelser tanken. Man be¬
höver således inte gå till herr Tryggers hjärta, utan endast till
riksdagsprotokollen för att få veta hans mening om den allmänna
rösträtten
Det synes min. att debatten i dag med tillräcklig tydlighet
har ådagalagt, att vad det här gäller för majoriteten i denna kam¬
mare är, huruvida den faktiskt vill tillerkänna oliktänkande poli"
fisk likställighet eller icke. När herrar Trygger och Thyrén tala,
den ene om att kunna förekomma »rent skadliga föredrag» och
den andre om att hindra politisk agitation, så är naturligtvis icke
någon av dessa herrar så naiv, att han ett ögonblick inbillar sig,
att vad man bär vill förbjuda gäller högern, utan det är för att
stänga för vänstern och speciellt för socialisterna möjligheten att
sammankomma till politiska föredrag med agitatorisk tendens. Det
är det man åsyftar. Jag undrar, huru herrarna ^ i majoriteten
skulle känna sig, om det vore för dem man säffe sådana skrankor
och bestämde, att vissa lokaler skulle upplåtas för deras möten,
förutsatt att det gällde »legitima» föredrag, och inte »skadliga»
föredrag eller sådana med politisk tendens. Herrarna må inte för¬
dölja för sig, att meningen om vad som är skadligt eller icke skad¬
ligt är i hög grad subjektivt. Det som för det ena partiet synes
skadligt synes nyttigt för det andra och vice versa. Men det är
väl kanske för mycket beg-ärt, att herrarna skola anse de förmaner
de själva åtnjuta också böra komma vanliga arbetare till del. Det
är dock icke något nytt anspråk — herrarna känna nog det gamla
moralbudet: allt vad I viljen människorna skola göra eder, det gö-
ren I ock dem.
Men jag skall icke försöka att moralisera. Jag vill blott ställa
den frågan till herrarna: vad verkan kommer det beslut att göra,
som kammaren går att fatta —- beslutet kan ju förutses efter borr
Tryggers ultimatum — i de trakter, där man särskilt i arbetar¬
kretsar med spänd väntan motser utgången av denna fråga? Låt
oss tänka oss ett konkret fall: en plats t. ex. i Norrland med en ar¬
betarbefolkning på 5—300 personer, som långa tider strävat för
att erhålla en samlingslokal, men icke kunnat uppnå detta önske¬
mål, därför att bolagen förfoga över all jord mil svit! omkring. Vad
tänka arbetarna där, när de få veta, filt Första kammarens majo¬
ritet hav avslagit den punkten i det tungt, förslaget, som skulle
möjliggöra för dem att äntligen nå detta önskemål? Herrarna
tänka kanske: det angår oss icke vad dessa hel- eller halvsocialister
Lördagen den 12 april,, f. ra
65
Nr 22.
tänka -—. Jag misstänker, att många hava den uppfattningen. Men
kanske vid närmare betänkande det ändå angår herrarna. Det är
i alla fall inte bolagen, som en gång om det gäller skola försvara
Sveriges jord, utan dessa föraktade hel- och halvsocialister få nog
då tagas i anspråk för det ändamålet. Det borde herrarna betänka.
Tro herrarna då, att man skapar försvarsvilja hos dem, när de se,
all: så fort det gäller något som avser att främja deras intressen,
denna kammares majoritet ögonblickligen säger nej och åter nej?
Jag ställde förliden plenidag vid behandlingen av sjöförsvarets
utgifter en maning till herrarna att inte alltför mycket förhäva
sig i försvarsfrågan, allt för mycket slå sig för sina bröst och visa
på vad man gjort i den frågan. Herr Alexanderson har erinrat
om att det finns ett hörn af försvarsfrågan med också i denna frå¬
ga. Jag vill inte söka giva uttryck åt de personliga känslor, som
jag erfar gentemot den politik, den kortsynta politik, som majo¬
ritetspartiet nu driver. Men det skall dock sägas från denna plats,
som ger gehör över hela landet, att det är desamma, som i för-
svarsdebatten berömde sig av att ha gjort allt vad på dem berodde
för försvaret och som ställde oss andra inför framtidens domstol,
därför att vi skulle hava svikit vår plikt mot detsamma, det är dock
dessa samma, som inte unna Sveriges arbetare en fläck på Sveriges
jord, där de kunna samlas till överläggningar om sina egna och lan¬
dets. angelägenheter, det är desamma, som inte vilja unna denna
fattiga förmån åt dem, som de begära skola i farans stund kläda
blodig skjorta för fäderneslandet.
Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande förevarande moment förekommit föl¬
jande yrkanden: Do) att utskottets förslag i denna del skulle god¬
kännas; ^ 2 :o) att ifrågavarande moment, i enlighet med vad som
föreslagits i herr af Ekenstams m. fl. härom anförda, vid utlåtan¬
det fogade reservation, skulle utgå; och 3:o) att momentet skulle vi¬
sas åter till utskottet.
Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på återremiss
vara med övervägande ja besvarad.
_ Votering begärdes, i anledning varav och sedan till kontraproposi¬
tion därvid antagits godkännande av utskottets förslag, uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition av följande lydelse:
Den, som vill, att 1 § 7 mom. av lagutskottets i utlåtandet nr
22 framställda förslag till la g om expropriation skall visas åter till
utskottet, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Hej;
Vinner Nej, godkännes utskottets förslag i denna del.
Första kammarens protokoll 1913. Nr 22, 5
Lagförslag
n expropria¬
tion m. ni.
(Forte.)
Nr 22.
66
Lördagen den 12 april, f. in.
Lagförslag
om expropria¬
tion m. m.
(Forts.)
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:
Ja—76;
Nej—60.
8—It) mom.
Godkändes.
11 mom,.
Herr Trygg e r: Jag skall be att la yrka återremiss på denna
punkt.
På gjord proposition visades föreliggande moment åter till ut¬
skottet.
12 mom.
Herr Trygg er: Jag skall be att få yrka återremiss även på
denna punkt.
På gjord proposition visades även detta moment åter till ut¬
skottet.
Återstående delen av föreliggande paragraf.
Godkändes.
2- 6 §§.
Godkändes.
7 §.
För nu föredragna paragraf
(i Kungl. Majds förslag)
För fastighet, som exproprie¬
ras, skall erläggas löseskilling
motsvarande fastighetens värde.
Exproprieras en del av en fas¬
tighet och lider återstoden skada
eller intrång genom expropria-
tionen eller den exproprierade
delens användande, skall ersätt¬
ning därför gäldas. Uppkommer
eljest genom expropriationen
hade föreslagits följande lydelse:
(i utslcottets förslag)
För fastighet, som exproprie¬
ras, skall erläggas löseskilling
motsvarande fastighetens fulla
värde. Exproprieras en del av en
fastighet och lider återstoden
skada eller intrång genom ex¬
propriationen eller den exproprie¬
rade delens användande, skall full
ersättning därför gäldas. Upp¬
kommer eljest genom, expropria-
Lördagen den 12 april, f. in,
(17
Nr 32.
(i Kungl. Muj:ts förslag)
skada för ägaren, skall ock sådan
skada ersättas.
Är den exproprierande på grund
av åtagande eller av annan an¬
ledning pliktig vidtaga åtgärd
till förebyggande eller förmins¬
kande av skada eller intrång,
varde expropriationsersättningen
därefter jämkad.
Expropriationsersättningen skall
bestämmas i penningar, att utgå
på en gång.
(i 'Utskottets förslag) Lagförslag
om exproprin-
tionen skada för ägaren, skall ”*•
ock sådan skada fullt ersättas. (i orts.)
Är den exproprierande på grund
av åtagande eller av annan an¬
ledning- pliktig vidtaga åtgärd
till förebyggande eller förmins¬
kande av skada eller intrång,
varde expropriationsersättningen
därefter jämkad.
Expropriationsersättningen skall
bestämmas i penningar, att utgå
på en gång.
Vid denna paragraf både reservation avgivits av, bland andra,
herrar Widén. Stäm er. Alexander sm, Pettersson i Södertälje och
Olsson i See, vilka ansett, att denna paragraf bort tillstyrkas i den
genom Kungl. Ma-j:ts proposition föreslagna lydelsen.
Herr Alexander son: Vid denna paragraf har jag jämte
åtskilliga andra ledamöter reserverat mig till förmån för Kungl.
Maj :ts förslag. Som kammaren ser, är det ingen annan skillnad mel¬
lan'utskottets och Kungl. Maj ds förslag än att framför orden »värde»,
»ersättning» och »ersättas» av utskottets majoritet insatts orden
»rulla.», »full» och »fullt». Het kar. ju tycka» som om det icke
vore någon skillnad mellan de båda ståndpunkterna, Kungl. Maj ds
och utskottets, eftersom innebörden av Kungl. Maj:ts förslag är,
åt,t den, från vilken fastighet exproprieras, skall hava full ersätt¬
ning. Men det torde icke desto mindre komma att i tillämpningen
verka ganska olika, om man antar Kungl. Maj d s förslag oföränd¬
rat eller om man tillsätter uttrycket »fullt» värde.
Jag erinrar om, att på åtskilliga andra ställen i lagen, där
det visserligen avses, att man skall hava full ersättning, t. ex. i de
allmänna stadgande»a om skadestånd för brottslig gärning, det in¬
galunda sägen, att man skall hava »fullt» skadestånd, utan att
skadan skall ersättas den lidande. Och naturligtvis är meningen
likvisst den, att han skall hava full ersättning. Om nu här detta
skulle speciellt utmärkas, kommer det tydligen att lätt få den ver¬
kan i tillämpningen, att man gärna håller sig ett stycke över de!
verkliga värdet.
I det hänseendet är det lärorikt att erinra sig vad som före¬
gick den nuvarande lagens antagande. Denna lag bär ett annat
uttryckssätt; där talas om ersättning för vad jorden »i orten hftgsi
gäller». Huru den bestämmelsen verkat i tillämpningen, veta vi
väl. Det är bl. a. just det förhållandet, att på grund av denna be¬
stämmelse ersättningarna i ofantligt många fall blivit för höga.
som gjort att detta nya lagarbete kommit till stånd. Erån myn¬
digheters sida, särskilt från arméförvaltningen, har visats, huru-
Jfr 22.
68
Lördagen den 12 april. f. m.
Lagförslag
om expropria.
tion in., in.
(Forts.)
som med stöd av denna bestämmelse ersättningen blivit tillmätt
långt över det rimliga, och att därior statens arbeten obehörigen
fördyrats. Det förarbete, som föregick lagen, visar likvisst, afl
meningen med bestämmelsen icke var någon annan än att man skulle
få vad man borde hava: full ersättning. Det valda uttryckssättet
avsåg blott att nämnden icke skulle gå under den fulla ersättnin¬
gen. Nu visar oss ett hälft århundrades erfarenhet, vad verkan eu
dylik bestämmelse har, hur föga anledning det är att befara, att er¬
sättningen skall bli för låg.
All!så, det ligger i sakens natur, alt den. som får avstå sin
egendom, skall hava full ersättning; men det behöver icke under¬
strykas. Sker en sådan understrykning, fattas den lätt av nämn¬
den såsom ett incitament att taga till ett stycke högre än skäligt.
Med hänsyn härtill skall jag bo att få yrka bifall till Kung!.
Maj:ts förslag oförändrat.
Herr af Eken stam: Då utskottet ansett sig böra i denna pa¬
ragraf insätta orden »fulla», »full» och »fullt», har det velat po¬
ängtera, att verkliga värdet skall upptagas, så att det icke kan vara
något tvivel om, att verkliga värdet också ersättes. Det har fun¬
nits alldeles särskild anledning för utskottet att poängtera detta,
därför att medlemmar inom utskottet hava ansett, att »värde!»
skulle kunna tolkas såsom om därmed åsyftades taxeringsvärdet.
Dessutom har jag för min del åtskilliga anledningar att be¬
tvivla riktigheten av den generella uppfattning om erfarenheten från
det gångna halvseklet, som den siste ärade talaren påstod hava
klart bestyrkt inverkan av det nu gällande lagbudet, vilket före¬
skriver, att jorden skall betalas med vad högst i orten gäller. De!
råder icke tvivel om, att här omkring huvudstaden och kanske på
en del andra orter, särskilt närmare större städer, överdrifter före¬
kommit vid uppskattning av exproprierade fastigheter, men jag har
erfarenhet om flera fall, där man för visso tyckt sig finna, att den
ersättning, som lämnats ägaren, från vilken en fastighet eller
del därav blivit exproprierad, varit skäligen knapp. Och det kan
val icke vara lagstiftarens mening att till följd av vissa undan¬
tagsfall tillåta, att den som utsättes för en så pass kraftigt ingri¬
pande åtgärd som expropriation, icke får så stor ersättning som
man överhuvud anser, att han skall få vid eu vanlig affär.
Det är därför, herr talman, som utskottet ansett det vara nöd¬
vändigt, att dessa ord »fulla», »full» och »fullt» inflyta, och jag
1 ill åter mig att yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr So derb er gh: Vid denna paragraf har jag kommit
att befinna mig på en annan sida än mina vänner i utskottet från
denna, kammare, herrar Alexanderson och Stärner. Då samtliga
de ledamöter av lagutskottet, som jag tyvärr icke har glädjen att
räkna som mina meningsfränder i fråga om. åtskilliga viktiga styc¬
ken i detta lagförslag, enständigt påyrkat, att i denna paragraf
skulle givas klart och otvetydigt uttryck åt paragrafens verkliga
Lördagen den 12 april, f, m
69
Kr 96.
innebörd, d. v. s. att vederbörande alltid skall Lava full ersättning
för vad han nödgas avstå och full gottgörelse för skada, som kan
komma att tillskyndas honom, ansåg jag mig med gott samvete
kunna tillmötesgå dem och instämma i förslaget. Jag vill uttryck¬
ligen betona, att här icke föreligger någon ändring rörande själva
saken, utan att ändringen uteslutande är av formell natur. Jag
tror, att detta fått ett klart och otvetydigt uttryck i utskottets mo¬
tivering till denna paragraf.
Herr talman, det är endast detta jag för min del velat ha till
protokollet antecknat.
Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt
de i avseende å förevarande paragraf framställda yrkandena propo¬
sitioner, först på godkännande av utskottets förslag samt vidare
därpå att kammaren, i enlighet med vad som hemställts i den av
herr Widén in. fl. härom anförda, vid utlåtandet fogade reservatio¬
nen, skulle godkänna Kungl. Maj:ts förslag i denna del; och förkla¬
rades den förra propositionen, vilken upprepades, vara med övervä¬
gande ja besvarad.
8—21 §§.
Godkändes.
På hemställan av licrr talmannen beslöt kammaren att til! af¬
ton sammanträdet uppskjuta den fortsatta behandlingen av förelig¬
gande utlåtande ävensom handläggningen av återstående ärenden
på föredragningslistan.
Upplästes en till kammaren avlämnad skrift, som med billigt lä¬
karintyg lydde sålunda:
Till
Riksdagens Första kammare.
Under hänvisning till närslutet läkarebetyg får jag härmed
jämlikt § 29 riksdagsordningen hos kammaren vördsam! anhålla
om tillstånd att avgå från min befattning som riksdagsman.
Djursholm den 12 april 1913.
Ernst Beckman.
Att riksdagsmannen i Första kammaren d:r Ernst Beckman.
som lider af höggradig nervsvaghet i förening med ojämn hjärt¬
verksamhet, bör erhålla ledighet från sitt riksdagsmannakall samt
för hälsans vårdande tillbringa våren vid medelhavstrakten, intygar
på heder och samvete.
Enköping 9 april 1913.
Ernst Westerlund,
leg. läkare.
Lagförslag
n expropria¬
tion m. m.
(Fort®,)
Nr 2£.
ro
Lördagen den 12 april, f. m.
På gjord proposition godkände kammaren de! av herr Beckman
till stöd för hans avsägelse av uppdraget att vara ledamot av Riks¬
dagens Första kammare åberopade hinder ävensom avsägelse!!.
På sedermera av herr talmannen gjord framställning beslöt kam¬
maren att till Konungen avlåta underdånig skrivelse med anmälan
om den gjorda avsägelse!! samt den därigenom inom kammaren upp¬
komna ledigheten, varefter ett i sådant avseende uppsatt förslag
till underdånig skrivelse upplästes och godkändes.
Herr vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade:
Då den nu avgångne ledamoten av kammaren, lierr Beckman,
Ernst, var medlem av talmanskonferensen, tar jag mig friheten
hemställa, att kammaren måtte besluta att företaga val av ny leda¬
mot. av talmanskonferensen, samt att detta val skall äga rum vid
plenum nästkommande onsdag.
Denna hemställan bifölls.
Anmäldes och bordlädes
bevillningsutskottets betänkande nr 32, i anledning av väckt
motion om ändrad lydelse av 3 och 4 §§ hevillningsförordningen;
jordbruksutskottets utlåtanden och memorial
nr 46, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kung!.
Maj:t angående utredning rörande det svenska jordbrukets ekonomi
in. in.,
nr 47, i anledning av dels återremiss av vissa delar utav jord¬
bruksutskottets utlåtande nr 36 i anledning av Kungl. Maj:ts propo¬
sition med förslag till lag om getnensamlietsfiske, lag- om ändrad
lydelse av 11 kap. 13 § rättegångsbalken och lag om ändrad lydelse
av 10, 13 och 14 §!§ i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske
jämte en i anledning av propositionen väckt motion, dels och kamrar¬
nas skiljaktiga beslut i ämnet,
nr 48, i anledning av väckta motioner om förhud mot: använ¬
dande av bärplockningsmaskiner m. m.,
nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående sam¬
manslagning av den så kallade äldre odlingslån ef onden med nya od-
lingslånefonden till en fond, benämnd odlingslånefonden,
nr 50, angående regleringen av utgifterna för kapitalökning i
vad angår jordbruksärendena,
nr 51, i anledning av väckt motion om anslag till bevaringspre¬
mier för ston av ädelt slag,
nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtande av lägenheter från förra' militiebostället Flathult nr 2 i Kal¬
mar län,
nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplå ¬
tande av en lägenhet från förra militiebostället Bjuvstorp nr 4, 8
i Malmöhus län,
Lördagen den 12 april, f. m.
71
Xr 22.
nr 54, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående upp¬
låtande av lägenheter från förra militiebostället Dahl nr 1 i Söder¬
manlands län,
nr 55, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående upp¬
låtande av _ en lägenhet från förra militiebostället Knutesbråten nr
1 i Jönköpings län, och
. nr 56, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj d. angående utarbetande och framläggande av förslag till inte¬
rimistiska bestämmelser i syfte att förekomma vanvård av samfälld
skog; ävensom
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 12, i
anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
åtgärder mot oordningar å järnvägsstationer och bantåg.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet de under dagen av¬
lämnade kungl. propositionerna:
nr 189, angående anställande av en mariningenjörsstipendiat
över stat; och
nr 190, angående lots- och fyrinrättningen med livräddnings-
anstalterna.
Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till Riks¬
dagens skrivelse, nr 54, till Konungen, angående vidtagande av åt¬
gärder för åstadkommande av undervisning i skogsvård jämväl vid
andra statsunderstödda skolor än folkskolor och med dem jämför¬
liga läroanstalter.
Greve Lagerbjellce väckte en motion, nr 123, i anledning av
Kungl.. Maj :ts proposition med förslag till lag om allmän pensions¬
försäkring m. m
Denna motion föredrogs och hänvisades till Riksdagens särskil¬
da utskott.
Herr statsrådet Bergström avlämnade Kungl. Maj ds nedan-
nämnda nådiga propositioner till Riksdagen:
nr 187, angående förvärvande åt kronan av vissa jordområden
lör anläggande av en skjutbana för Älvsborgs regemente in. in.,
nr 188, angående anordnande av dräneringsledning och elektrisk
si,rom ledning för statsinstitutionerna å nordvästra Djurgården,
nr 192, angående förslag- till ändrad lydelse av 8 § i förordnin¬
gen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt och 8 §
Nv 82.
72
Lördagen den 12 april, f. m.
i förordningen den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast
egendom samt av inkomst, och
nr 191, angående inköp för nationalmuseum av äldre porträtt ur
framlidne friherre H. Rehbinders samlingar.
Kammarens sammanträde avslutades kl. 4,56 e. m.
In fidem
A, v. Krusenstjerna.
131341. Stockholm 1913. Kungl. Boktryokeriet, P. Å. Norstedt k Söner.