RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1913. Andra kammaren. Nr 36.
Tisdagen den 22 april.
Kl. 3,30 e. in.
§ 1.
Justerades protokollen för den 15 och den 16 innevarande april.
§ 2.
Upplästes ett till kammaren inkommet protokoll, så lydande:
Protokoll, hållet inför
statsrådet och chefen för
justitiedepartementet den
21 april 1913.
i ™ .justitiedepartementet hade från Kung!. Maj:ts befallnings-
h avari de i Skaraborgs län insänts en riksdagsmannafullmakt av inne¬
håll, att, sedan Sven Johan Larsson i Gallstad blivit utsedd till leda-
mot av Riksdagens Andra kammare för Skaraborgs läns södra val¬
krets för en tid av tre år, räknade från och med den 1 januari 1912
Pj,ats blivit ledig, vid förrättning enligt 67 §'av lagen om
val till Riksdagen landstingsmannen Emil Bengtsson i Kullen blivit
utsedd att inträda såsom ledamot av nämnda kammare för tiden till
den 1 januari 1915.
Vid den granskning av fullmakten, som företogs inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet samt vidare av vederbörande full¬
mäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, framställdes mot full¬
makten icke någon anmärkning.
Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte den eran-
skade fullmakten överlämnas till Andra kammaren.
Efter uppdrag
Steno Stenberg.
Jämte det protokollet lades till handlingarna, godkände kamma-
ren den däri omnämnda fullmakten samt förklarade herr Bengtsson i
Kullen behörig till riksdagsmannakallets utövande.
Andra Jcammarens protokoll 1913. Nr 36.
1
Nr 89.
2 Tisdagen den 22 april.
§ 3.
Herr statsrådet Petersson avlämnade dels Kung].. Maj:ts proposi¬
tioner :
angående dispositionen av vissa till Strömsholms hingstdepå an¬
slagna fastigheter;
med anledning av framställning från Magnesitaktiebolaget Tarre-
kaise beträffande vissa av bolaget arrenderade mineralfyndigheter å
kronojord i Norrbottens län;
angående ålderstillägg åt vissa kronojägare i Klotens revir;
angående upplåtande av mark från förra regementskvartermästar-
bostället Hultås nr 1 Norra och Hultås nr 2 Södra i Göteborgs och
Bohus län;
angående avstående eller upplåtelse i vissa fall av mark från
kronoegendomar;
angående efterskänkande av kronan tillkommande fordran på
grund av ett å fastigheten 1fli mantal Horsaskog nr 1 i Kristianstads
län vilande odlingslån;
angående upplåtande av lägenheter från förra kaptensbostället
Skårebo nr 1 i Kalmar län;
angående dispositionen av vissa till Flyinge hingstdepå anslagna
fastigheter; _ ’ . .
angående kapitalinbetalningarna till fonden för torvindustnens
befrämjande;
angående uppförande å ordinarie stat av statens hydrografiska
byrå m. m.;
angående stat för veterinärhögskolan m. m.;
angående pension åt vissa vid Trollhätte kanalverk anställda vak¬
ter med flera;
angående personligt lönetillägg åt tillförordnade ombudsmannen
och fiskalen i medicinalstyrelsen E. O. Aberg;
angående anslag till utförande av meteorologiska observationer tor
en hydrografisk undersökning av Sveriges färskvatten;
angående ny stat för meteorologiska centralanstalten; och
angående anslag till uppförande av nya byggnader för folkskole-
seminariet i Lund m. m.; .
dels ock Kungl. Maj:ts skrivelse med tillkännagivande, att vissa i
statsverkspropositionen under åttonde huvudtiteln bebådade framställ¬
ningar icke komme att föreläggas Riksdagen.
Nämnda propositioner och skrivelse bordlädes på begäran.
§ 4.
Pöredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid:
till statsutskottet propositionen angående överlämnande till lånt-
försvaret av viss del av förra majorsbostället Gudhem nr 1—9 ]amte
Nr 36.
Tisdagen den 22 april. 3
Holmäng nr 1 Hulegård i Skaraborgs län i och för användning till
remontdepå m. m.;
till bankoutskottet propositionerna:
angående pension å allmänna indragningsstaten åt skrädderiföre¬
ståndaren S. Jonasson; och
angående pension å allmänna indragningsstaten åt förre fortifika-
tionsarbetaren Anders Gustav Johansson;
till jordbruksutskottet propositionen angående försäljning till
Kumla municipalsamhälle av den till länsmansbostället 1/2 mantal
Rumla nr 4 hörande skogsmarken;
till statsutskottet propositionerna:
med förslag till bestämmelser angående rätt till pension för extra
ordinarie tjänstemän samt verkstads- och förrådsarbetare vid statens
järnvägar m. m,; och
angående anslag till uppförande av ett hospital å biskopsbostället
Sundby nr 1;
till bankoutskottet propositionen angående rätt till pension för
provinsialläkaren P. E. Ahlqvist; samt
till statsutskottet propositionen angående pension till extra ordi¬
narie eldaren vid statens järnvägar Peter Lorents Liljevali.
Efter föredragning härpå av propositionen med förslag till apoteks- Remiss av en
varustadga yttrade: proposition.
Herr Bogren: Herr talman, mina herrar! Då vi nu gå att till
vederbörligt utskott remittera detta förslag till apoteksvarustadga, ber
jag att få ledsaga denna remiss med några erinringar.
Som kammaren torde påminna sig, hade vi år 1909 anledning
att något sysselsätta oss med det då föreliggande förslaget till ny
apoteksvarustadga, ehuru det då visserligen icke förelåg på kammarens
bord. Detta förslag, utarbetat av kungl. medicinalstyrelsen i samråd
med apotekaresocieteten och sedan visserligen granskat i civildeparte¬
mentet av tillkallade sakkunnige, var av sådant innehåll, att det syn¬
tes icke tillfredsställa allmänhetens rimliga krav på att få sina an¬
språk därigenom tillgodosedda. Man fruktade också med skäl just i
anledning av stadgans innehåll, att Kungl. Maj:t skulle begagna sin
administrativa rätt för att utfärda denna stadga utan Riksdagens
hörande. Med kammarens tillåtelse framställde jag därför till då¬
varande chefen för civildepartementet det spörsmålet, huruvida han
ämnade tillråda Kungl. Maj:t att använda denna väg, eller om Riks¬
dagen skulle sättas i tillfälle att få yttra sig öfver förslaget, innan
det utfärdades till efterrättelse.
Nu har detta förslag av den 14 maj 1909 vilat till innevarande
år. Vi hafva att tacksamt erkänna, att den nuvarande regeringen har
funnit skäl föreligga att i samråd med Riksdagen utfärda denna för
Nr 36.
4
Tisdagen den 22 april.
Remiss av en hela växt folk så viktiga stadga. Vi finna här, att chefen för civil-
proposttinn. departementet har tillkallat sakkunnige för att ytterligare överarbeta
(Forts.) oc^ delvis omarbeta detta förslag av år 1909. Det må genast tack¬
samt erkännas, att denna omarbetning har resulterat i en hel del för¬
bättringar. Särskilt och med glädje ber jag att få fästa kammarens
uppmärksamhet på statsrådets syn på denna viktiga angelägenhet.
Han säger här, att det torde kunna krävas, »att staten måste sörja
för att dess medborgare erhålla fullgoda och val beredda läkemedel
så lätt tillgängliga och till så billigt pris som möjligt». Det är just
detta, som jag tror, att vi alla kunna enas om, att man måste hava
till ögonmärke, då man går att granska denna stadga, om den fyller
de krav, som herr statsrådet själv uppställt, nämligen att förse all¬
mänheten med fullgoda och väl beredda läkemedel, så lätt tillgängliga
och billiga som möjligt.
Vad det första kravet beträffar, synes stadgan giva ett ganska
gott uppslag, då den tillåter en fabriksmässig tillverkning av en del
läkemedel. Herr statsrådet säger också, att genom eu väl ordnad och
genom statens försorg omsorgsfullt kontrollerad, fabriksmässig tillverk¬
ning av apoteksvarorna skola de vinna icke allenast i prisbillighet,
utan också i större homogenitet och bliva av bättre beskaffenhet, än
om de tillverkas i små partier å apoteken.
Om vi se på det andra spörsmålet, huru det skall lösas, att göra
dessa varor lätt tillgängliga, synes det vara litet mera sväfvande.
Herr statsrådet säger, att för att varorna skola bliva lätt tillgängliga,
fordras icke nödvändigt att »frigiva detaljhandel med dessa fabriks-
mässigt tillverkade läkemedel; de kunna äfven försäljas på apoteken».
Visserligen, men det är betydlig skillnad på »även» och »endast».
Det är alldeles självfallet, att de även kunna försäljas å apoteken,
men detta »även» skulle jag för min del vilja utbyta till att de icke
endast kunna säljas där, om det nämligen är fråga om sådana läke¬
medel, som icke avses i giftstadgan eller sådana hastigt verkande
medel, som förutsätta läkares ordination och föreskrifter om använd¬
ningssättet. Men sedan resulterar dock, såsom vi få se, stadgan i
det gamla förslaget från 1909 i att dessa läkemedel skola försäljas så
gott som uteslutande på apoteken.
Jag har sökt efter motiven till denna ändrade ställning — ty
det är en liten förändring ifrån utgångspunkten, nämligen att varorna
skola vara lätt tillgängliga — och jag kan icke finna, att dessa motiv
äro andra än rent ekonomiska. För det första vill man därigenom
säkerställa fonden för apotekarkårens blivande pensionering, vidare
vill man säkerställa apotekens ekonomiska bärighet och slutligen vill
man trygga den fond, varmed man en gång skall icke allenast av¬
amortera, utan också inlösa de personliga apoteksprivilegierna. Bland
orsakerna till apotekens utsträckta ensamförsäljningsrätt av läkemedel
finner man således icke någon hänsyn till allmänhetens krav.
Betänkligheterna mot det hela torde koncentrera sig på och kan¬
ske uteslutande avse § 1 i stadgan. Jag för min del åtminstone har
icke funnit några större betänkligheter ur allmänhetens synpunkt möta
vid någon annan paragraf än just den första samt möjligen vid § 13,
jämförd med den nuvarande lydelsen av § 1, Det står nämligen där
5
Nr 36.
Tisdagen den 22 april.
i fråga om definitionen av ordet apoteksvara, att därmed förstås »ämnen
(enkla kemikalier och droger) och beredningar, som endast eller i
huvudsakligaste mån användas såsom läkemedel eller vid tillredning
av läkemedel». —• »Endast eller i huvudsakligaste mån.» En av de
sakkunnige, nämligen disponenten Kjellander, har emellertid reserve¬
rat sig mot tillägget »eller i huvudsakligaste män».
Det förefaller mig, som om det skulle vara ganska vanskligt att
i en lagparagraf inrycka en sådan tänjbar bestämmelse som denna,
vilken kan få en olika tydning efter vars och ens subjektiva upp¬
fattning.
Nu vilja vederbörande lugna våra betänkligheter med att de äm¬
nen, som förklaras vara apoteksvara, äro här uppräknade, och denna
uppräkning, farmakopén, justeras vart tredje år, vadan vi kunna vara
lugna. Men vid denna justering eller komplettering torde väl fram¬
deles såsom hittills icke någon vara i tillfälle att bevaka den stora
allmänhetens intressen.
När det sedermera blir fråga om att definiera ett annat begrepp,
nämligen läkemedel, så synes mig stadgan också vara något tänjbar.
Här står, att »med läkemedel förstås i denna stadga vara, avsedd att
vid utvärtes eller invärtes bruk förebygga, lindra eller bota sjukdom
eller sjukdomssymptom hos människor eller djur».
Det synes mig, som om man gjorde rättast i att här noga skilja
på hälsovård och sjukvård. Till hälsovård måste då rimligtvis höra
alla medel, som äro ägnade att förebygga sjukdom. Sådana medel
böra ej kallas läkemedel, ty det vore en oriktig benämning, läkemedel
måste vara sådana medel, som. lindra eller läka skadan eller sjuk¬
domen, och de måste således hänföras till sjukvård. De förebyg¬
gande medlen måste, som sagt, däremot hänföras till hälsovård. Dit
höra i första rummet frisk luft, solljus och rent vatten. Men vad har
detta att göra med apoteksvarustadgan ? Det kan jag icke förstå. Men
just uttrycket att »förebygga sjukdom» gör, att denna stadga blir så
tänjbar, att de kommitterade, vilka vart tredje år hava att justera
farmakopé!), kunna däri inrycka snart sagt allt möjligt.
Det är, herr talman, mot dessa två definitioner, som jag velat
uttala mina betänkligheter, nämligen definitionerna av begreppen apo¬
teksvara och läkemedel.
Rörande den första definitionen anser jag, att vi böra stanna vid
ordet »endast» och således stryka orden »eller i huvudsakligaste mån».
Och vad beträffar den andra definitionen måste man definiera ordet
läkemedel såsom varande de medel, vilka äro ägnade att lindra eller
bota sjukdom eller sjukdomssymptom hos människor eller djur.
Jag har velat vid remissen av förevarande proposition göra dessa
små erinringar.
Herr Månsson: Herr talman, mina herrar! Vad jag tänker
säga har icke något direkt samband med den för remiss till veder¬
börande utskott nu föreslagna kungl. propositionen, utan jag har
endast velat begagna tillfället att vid remissen av den första mera
betydande propositionen på dagens föredragningslista, få säga ett par ord.
Remiss av en
proposition.
(Forts.)
Nr 36. fl
Tisdagen den 22 april.
Remin av en Det bär här i Riksdagen, enligt vad jag kunnat förmärka, under
proportion. f]e genaste dagarna uppstått en del betänkligheter mot att så många
( or •/ och delvis så stora frågor hopas på Riksdagens bord under dess sista
arbetsmånad, som nu skett. De kungliga propositionernas antal hotar
ju nu att bli överflödande, om de än icke hunnit samma siffra som
i fjol. De äro visst nu uppe i ett 260-tal, medan de i fjol uppgingo
till 273. Det är i alla fall en hel del så betydande frågor, att man
måste undra, om Riksdagen skall kunna sluta i något så när rätt tid.
Med den trängsel av ärenden, som förekommer, och med den
brådska, med hvilken arbetet måste forceras, väl måhända icke så
mycket i utskotten som här i kammaren, händer det ganska ofta, att
medlemmarne varken äro eller kunna vara inne i vederbörande under
behandling varande fråga. För min del får jag säga, att när det,
såsom det hände här om dagen, kastas ned över oss tryck på 2—3,000
sidor, kan jag med bästa vilja i världen icke följa med längre, ty
jag orkar icke läsa både natt och dag. Det är väl dock meningen,
att, när man deltager i lagstiftningsarbetet, man skall hava någon
aning om vad som behandlas. Om det är svårt för personer, som
icke ha^ något annat att tänka på än arbetet i Riksdagen, så är det
ännu svårare för dem, som ha egna affärer hemma att sköta om och
som redan förut lidit förlust på dem genom arbetet vid Riksdagen
och svårligen kunna helt och hållet lösas därifrån. För dem är det
ännu omöjligare att kunna hinna med det arbete, som pågår, än för
den, som är fullt fri.
Nu är det givet, att med den utveckling, som samhällslivet tagit
på alla områden, och med den noggrannhet, med vilken statsmakterna
numera följa samhällslivets skiftande företeelser, måste det på Riks¬
dagens och regeringens bord hopas en mängd ärenden. Men jag
undrar, om man icke snart får se sig om efter något annat arbetssätt,
när man ser, att de kungl. propositionernas antal vuxit från 27 år
188.1 till 273 i fjol och nu redan är uppe i ett 260-tal. Det kunde
ju tänkas exempelvis, att en del mera viktiga frågor framlades det
ena året av regeringen och komme till behandling här först det andra.
Det .skulle naturligtvis möta en del svårigheter, som alla förslag möta.
Ett annat sätt vore att anordna en månads höstsession från den
1 november till den 1 december eller den 15 december, då proposi¬
tioner kunde framläggas, motioner väckas samt utskott väljas och
börja arbetet. Då kunde man hinna att något så när sätta sig in i
frågorna och läsa på dem en månad vid julen, så att Riksdagen kunde
sluta den 15 april eller 1 maj senast och jordbrukaren vara fri under
den tid, som för honom är dyrbarast och viktigast.
Måhända skulle en tillfällig förbättring, när nu Riksdagens med¬
lemmar icke hinna med att läsa allt, uppkomma därigenom, att veder¬
börande minister, som framlägger en proposition, ville i en kvarts
eller halftimmes föredrag från talarstolen här skildra propositionens
innehåll. Jag anser det rätt behöflig! för mig och andra, ty vi kunna
icke följa med, det säger jag rent ut.
Genom denna hopning av ärenden kommer det att gå därhän,
att Riksdagen sväller ut över den normala tiden, som bestämts en
gång, när grundlagen skrefs. Givet är, att med samhällslivets inten-
Tisdagen den 22 april.
Nr 36.
sitet. på skillda områden måste, såsom jag nyss nämnde, tragorna ««*
hopas, att den tid, som åtgår för deras behandling och avgörande, '
blir allt längre. Som det nu är, blir det för en hel del fattiga med- ror8';
lemmar av kammaren kännbart, då de efter den 15 maj icke längre
hava något arvode. För många av dem, som skola hyra bostad på
två ställen och leva här och hava familjen på annat håll och som
förlora sin arbetslön under den tid riksdagen varar, uppkommer redan
under den bestämda riksdagstiden med nu utgående arvoden för värjo
dag, som arbetet håller dem aflägsnade från hemmet, en kännbar för¬
lust. Men när riksdagstiden utlupit och något arvode icke mera utgår,
uppkommer för dem en sådan ställning, att det blir fråga för en hel
del arbetare, om de av fattigdom måste lämna Riksdagen eller se sig
komma i afsevärd skuld. Givet är, att det var av mindre betydelse,
hur länge Riksdagen pågick, när kamrarne bestodo av ämbetsmän,
som hade större delen av sin avlöning kvar under riksdagstiden, eller
godsägare eller storbönder, som icke behövde taga hänsyn till slanten,
i regel åtminstone. Det var en avsevärd skillnad. För de nuvarande,
fattiga medlemmarne av kamrarne vore det önskligt, att man kunde
något så när i laga tid sluta Riksdagen.
Det var bara det jag ville säga.
Herr Hildebrand: Herr talman! Utan att på något sätt^vilja
uttala mig om det reformförslag, som herr Månsson brakt på tal,
skulle jag för min del dock vilja saga, att han i huvudsak synes mig
ha alldeles rätt. Det tinnes ingen inom denna kammare eller inom
Riksdagen, som skulle äga förmåga eller tid att verkligen tränga in
i alla de kungl. propositioner, som vi fått de sista dagarna. Det blir
ju då endast utskotten, som vart för sig hinna pröva vad som kom¬
mer under utskottens behandling, och deras antal, som kunna få en
allmän överblick över det hela, är försvinnande litet, om ens någon
kan få det.
Men detta forcerade arbete har nog en annan olägenhet, som i
framtiden kan bliva ganska stor. En hel del förslag äro ju förbundna
med lagändringar. Om nu en del av det väldiga antal kommittéer,
som arbeta, skulle bliva färdiga på en gång med sina utlåtanden, så
tinnes det ingen möjlighet, förefaller det, för lagrådet att kunna i tid
behandla de olika förslagen till lagar eller lagändringar, utan hela
reformarbetet kommer att köra fast på denna punkt. Redan nu är
det en hel del lagar, som borde ha varit före i lagrådet. Det är ju
möjligt, att det är beroende på regeringen, att en del förslag icke
ännu kommit till lagrådet; jag vet icke, huru därmed förhåller sig.
Förslagen till vattenlag och krigslagstiftning, som man hållit på med
att omarbeta gång efter annan, ha icke, såvitt jag vet, kommit fram
till lagrådet. Men under de närmaste åren kan det bliva rent på
tok härvidlag. Då kunna en hel del förslag, som sagt, komma fram,
som sedan få ligga och vänta på att lagrådet skall kunna upptaga
dem till behandling. Häri synes mig ligga en verklig fara för ett
lugnt och kontinuerligt reformarbete, i det att mycket viktiga lag¬
stiftningsfrågor kunna komma att bliva liggande, bara därför att
Nr 36.
8
Tisdagen den 22 april.
?argerädettiga’ men tidsödande fråS°r »amma slag förut kommit
Jag har icke något reformförslag att framlägga, jag har endast
yelat påpeka, att denna ansträngning i Riksdagen, detta forcerande
av förslagen är betänkligt icke endast om man ser på Riksdagens
arbete som sådant, utan även med hänsyn till framtiden och det
kontinuerliga arbetet i allmänhet.
Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt att hänvisa ifrågavarande
proposition jämte de i anledning av densamma nu avgivna yttrandena
till lagutskottet.
Härefter remitterades:
till statsutskottet propositionerna:
angående anslag till inköp av tomt och uppförande av nybyggnad
for post- och telegrafverkens behov i Uddevalla;
angående utvidgning av den mellan MareA och Saltsiön belägna
delen av Södertälje kanal;
0 angående beviljande av anslag för anordnande av stormvarningar
a rikets kuster; 8
angående förändrad organisation av patent- och registreringsverket
och reglering av löneförhållandena vid nämnda ämbetsverk;
till lagutskottet propositionen med förslag till lag angående för¬
bud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning
lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i mål'
som avses i gällande lag angående förbud mot införsel till riket av
varor med oriktig ursprungsbeteckning, och förordning angående
larv? lydelse av 1 § 1 förordningen om frihamn den 15 november
iyu / j
till statsutskottet propositionen angående anvisande av medel till
utförande av vissa reparationsarbeten i Riddarholmskyrkan;
till lagutskottet propositionen med förslag till lag om inskränk¬
ning i inmutningsrätten;
till statsutskottet propositionerna:
■ TT- gående anordnande av korvtillverkning vid flottans kokinrättning
i Karlskrona; 6
angående användande av allmänna besparingar å riksstatens femte
nu.v.u ,ltel tiU inköp av en del tomter i Karlskrona för beredande av
mojnghet att framdeles utvidga flottans varvs område därstädes m m •
angående omreglering av folkskoleinspektionen; och
^angående anslag till ändringsarbeten inom nationalmuseibvggnaden;
till bankoutskottet propositionen angående rätt till pension för
vissa lärarinnor vid statens samskolor.
Tisdagen den 22 april.
§ 5.
9
Nr 30.
Vidare föredrogos var efter annan de på kammarens bord liggande
motionerna; och hänvisades därvid:
herr Sternes motion, nr 328, till jordbruksutskottet;
herr Sandlers m. fl. motion, nr 329, till särskilda utskottet; och
herr Nilssons i Tånga motion, nr 330, till jordbruksutskottet.
§ 6.
Statsutskottets härpå föredragna utlåtanden nr 57—65 bordlädes
åter.
§ 7.
Föredrogs statsutskottets memorial, nr 67, i anledning av kam¬
rarnas skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande anslag under riksstatens
femte huvudtitel.
De i detta memorial föreslagna voteringspropositionerna godkändes.
§ 8.
Härefter föredrogos, men blevo å nyo lagda på bordet bevillnings¬
utskottets betänkanden nr 35 och 36, bankoutskottets utlåtanden nr
33 och 34 samt lagutskottets utlåtanden nr 25 och 26.
§ 9-
Avgåvos följande nya motioner, nämligen av:
herr Lindhagen, nr 331, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till bestridande av kostnaderna för den 19:de inter-
parlamentariska konferensens hållande i Stockholm år 1914;
herr Källman, nr 332, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändrad lydelse i vissa delar av förord¬
ningen den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin m. ro.;
herr Wijlc, nr 333, i anledning av Kungl. Maj:ts sistnämnda
proposition;
herr Kristensson m. fl., nr 334, i anledning av Kungl. Maj:ts pro¬
position angående utvidgande av överstyrelsen för rikets allmänna läro¬
verk till en överstyrelse för skolväsendet i riket; och
herr Berglund m. fl., nr 335, i anledning av Kungl. Maj:ts pro¬
position angående ändrad lydelse av vissa paragrafer i förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 m. m.
Dessa motioner blevo på begäran bordlagda.
§ 10.
Till bordläggning anmäldes:
Nr 36.
10
Tisdagen den 22 april.
statsutskottets utlåtande nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i lönestaterna för personalen vid
rikets hospital och asyler jämte eu i ämnet väckt motion; samt
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 7, i anledning av herrar Winbergs och Nilsons i Örebro motion,
nr 217, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag
i fråga om ordnande av telefonförhållandena i Stockholm med om¬
nej «i;
nr 8, i anledning av en av herr Jonsson i Hökhult väckt motion,
nr 287, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående förbättrad postför¬
medling å vissa postförande linjer m. m.;
nr It), i anledning av en av herr Martin väckt motion, nr 248,
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående förflyttning av statens järn¬
vägars kolhamn vid Värtan in. m.; och
nr 11, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående förbud mot vilda djurs kringförande till förevisning.
§ 11-
Justerades protokollsutdrag.
§ 12.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Helger under den 23 april,
» Gustafsson i Vi under 3 dagar fr. o. m. den 23 april,
» Böing » 4 » » » 23 »
» Lindqvist i Stockholm » 4 » » » 23 » och
» Lorentzon » 9 » » » 23 »
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,2 6 e. m.
In fidem
Per Cronvall.
Onsdagen den 23 april.
11
Nr 86.
Onsdagen den 23 april.
Kl. IT f. m.
§ 1.
Herr statsrådet friherre Adelsivärd avlämnade Kungl. Maj ds pro¬
position med förslag till förordning om ändrad lydelse av vissa para¬
grafer i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering.
Denna proposition bordlädes på begäran.
§ 2.
Föredrogos var för sig Kungl. Majds å kamnlärens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid:
till jordbruksutskottet propositionerna:
angående dispositionen av vissa till Strömsholms hingstdepå an¬
slagna fastigheter;
med anledning av framställning från Magnesitaktiebolaget Tarre-
kaise beträffande vissa av bolaget arrenderade mineralfyndigheter å
kronojord i Norrbottens län;
angående ålderstillägg åt vissa kronojägare i Klotens revir;
angående upplåtande av mark från förra regementskvartermästar-
bostället Hultås nr 1 Norra och Hultås nr 2 Södra i Göteborgs och
Bohus län;
angående avstående eller upplåtelse i vissa fall av mark från
kronoegendomar;
angående efterskänkande av kronan tillkommande fordran på grund
av ett å fastigheten 1/,4 mantal Horsaskog nr 1 i Kristianstads län
vilande odlingslån;
angående upplåtande av lägenheter från förra kaptensbostället
Skårebro nr 1 i Kalmar län;
angående dispositionen av vissa till Flyinge hingstdepå anslagna
fastigheter;
angående kapitalinbetalningarna till fonden för torvindustriens
befrämjande;
angående uppförande å ordinarie stat av statens hydrografiska
byrå m. m.; och
angående stat för veterinärhögskolan m. in.; samt
till statsutskottet propositionerna:
angående pension åt vissa vid Trollhätte kanalverk anställda vakter
med flera;
angående personligt lönetillägg åt tillförordnade ombudsmannen
och fiskalen i medicinalstyrelsen E. O. Åberg;
Nr 30.
12
Onsdagen den 23 april.
angående anslag till utförande av meteorologiska observationer för
en hydrografisk undersökning av Sveriges färskvatten;
angående ny stat för meteorologiska centralanstalten; och
angående anslag till uppförande av nya byggnader för folkskole-
semmanet i Lund m. m.
§ 3.
Upplästes Kung], Maj:ts skrivelse med tillkännagivande, att vissa
1 statsverkspropositionen under åttonde huvudtiteln bebådade fram¬
ställningar icke komma att föreläggas Riksdagen.
Jämte det skrivelsen lades till handlingarna, beslöt kammaren, att
underrättelse om dess innehåll skulle meddelas statsutskottet genom
utdrag av protokollet.
§ 4.
Vidare föredrogos var efter annan de på kammarens bord liggande
motionerna; och hänvisades därvid:
till statsutskottet motionen nr 331, av herr Lindhagen;
till bevillningsutskottet motionerna:
nr 332, av herr Källman; och
nr 333, av herr Wijk;
till statsutskottet motionen nr 334, av herr Kristiensson m. fl •
samt ' ’
till konstitutionsutskottet motionen nr 335, av herr ^Bergland »i. fl.
§ 5.
, Härefter föredrogos, men blevo å nyo lagda på bordet statsutskottets
utlåtande nr 66 samt Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts ut¬
låtanden nr 7, 8, 10 och 11.
§ 6.
Pöredrogos vart för sig:
statsutskottets utlåtanden:
nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anställande
av en extra föredragande inom sjöförsvarsdepartementet;
nr 58, i. anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående elek¬
triska anläggningar för marinens behov i Karlskrona;
nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående an¬
vändande av fonden för krigsfartygs byggande till anskaffande av ång¬
pannor i reserv för torpedbåtar m. m.;
... n.r * “trådning av Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
förande av en förrådsbyggnad i Boden;
nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förslags-
Nr 36.
Onsdagen den 23 april. 13
anslaget till sjöbeväringens vapenövningar samt beklädnad och ersätt¬
ning därför;
nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående an¬
vändande av hyres- och arrendemedlen under femte huvudtiteln till
bestridande av kostnader för förvärv av mark för Fårösunds kust¬
position ;
nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidg¬
ning av kol depån å flottans varv i Karlskrona;
nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp
för nationalmuseum av äldre porträtt ur framlidne friherre H. Reh-
binders samlingar; och
nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående med¬
givande för överläkaren vid Lunds hospital och asyl medicine doktorn
Oskar Teodor Nerander att komma i åtnjutande av de från och med
år 1911 fastställda avlöningsförmåner för överläkare vid Lunds hospital
och asyl; samt
bevillningsutskottets betänkande, nr 35, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av
§§ 7, 8 och 12 i förordningen den 13 december 1912 angående tull-
restitution i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara.
Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och be¬
tänkande hemställt.
§ 7.
Vid härpå skedd föredragning av bevillningsutskottets betänkande,
nr 36, i anledning av väckt motion om höjning i vissa avseenden av
stämpelavgiften vid köp och byte av fondpapper, begärdes ordet av
Herr Vennersten, som yttrade: Herr talman! Sedan detta
betänkande från utskottet avlämnats, har till utskottet överlämnats en
kungl. proposition innefattande förslag till ändringar, bland annat i
samma paragraf av fondstämpelförordningen, som det föreliggande
betänkandet avhandlar. På denna grund anhåller jag, herr talman,
att detta ärende måtte till utskottet återremitteras, så att de båda
förslagen måtte kunna på en gång, i ett sammanhang inom utskottet
behandlas. Utskottet hade sig icke bekant, att denna ifrågavarande
proposition vore att vänta, då det föreliggande ärendet inom utskottet
behandlades.
Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt att återförvisa ärendet till
utskottet för ny behandling.
§ 8.
Bankoutskottets härpå föredragna utlåtanden:
nr 33, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition om delaktighet i
folkskollärarnas pensionsinrättning för andrelärartjänsten vid statens
uppfostringsanstalt å Bona in. m.; och
*4 Onsdagen den 23 april.
nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående semester
för vaktmästaren vid flottans pensionskassa in. m., blevo av kammaren
godkända.
§ 9.
Till avgörande förelåg nu lagutskottets utlåtande, nr 25, i anled¬
ning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag angående
utlämning av förbrytare samt till lag om ändring i 1 kap. strafflagen,
dels ock en i anledning därav väckt motion.
Genom en den 31 januari 1913 dagtecknad proposition, nr 50,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i stats¬
rådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till lag angående utlämning av förbrytare
samt till lag om ändring i 1 kap. strafflagen.
I samband med denna proposition, som hänvisats till lagutskottet,
hade utskottet till behandling förehaft en med anledning därav av
herrar Persson i Norrköping och Sandler inom Andra kammaren
väckt motion, nr 274, avseende vissa ändringar i det av Kungl. Maj:t
framlagda förslaget till lag angående utlämning av förbrytare.
Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte
l:o) med tillkännagivande, att det i förevarande proposition fram¬
lagda förslag till lag angående utlämning av förbrytare icke kunnat
av Riksdagen i oförändrat skick antagas, i anledning av sagda propo¬
sition samt herrar Perssons och Sandlers ifrågavarande motion för sin
del antaga vid punkten fogat förslag till lag angående utlämning av
förbrytare; och
2:o) godkänna det genom ifrågavarande proposition framlagda
förslag till lag om ändring i 1 kap. strafflagen.
Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet av
Herr Widén, som yttrade: Herr talman 1 I avseende å före-
dragningssättet tillåter jag mig hemställa:
att lagförslagen föredragas var för sig paragrafvis med ingresser,
rubriker och utskottets hemställanden sist;
att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av
någon kammarens ledamot begäres;
att, för den händelse lagförslagen eller något av dem kommer att
i en eller annan del till utskottet återremitteras, utskottet lämnas
öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling i avseende å de delar,
som blivit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana jämk¬
ningar, som av ifrågasatta ändringar i återförvisade delar kunna för¬
anledas ; samt
att i avseende å nummerbeteckningen av paragrafer och moment
utskottet må äga vidtaga sådana ändringar, som påkallas av kamrar¬
nas beslut.
Denna hemställan bifölls av kammaren.
Onsdagen den 23 april.
15
Nr 30.
Kammaren företog nu först till behandling förslaget till
Lag angående utlämning av förbrytare.
Lag ang.
utlämning av
förbrytare.
1-3 §§■
Godkändes.
För 4 § var av Kung! Maj:t föreslagen denna lydelse:
Utlämning må ej ske, såvitt icke den brottsliga gärningen är eller,
om den hade begåtts i Sverige och under motsvarande förhållanden,
skulle vara att anse såsom brott, varå enligt den svenska allmänna
strafflagen eller den svenska sjölagen svårare straff än fängelse kan
följa. Till brott, varom nu sagts, skola hänföras jämväl brott, som
allenast där de äro med försvårande omständigheter förenade förskylla
svårare straff än fängelse.
För gärning, varom i 10 kap. strafflagen förmäles, må ej utläm¬
ning medgivas, där ej gärningen, bedömd enligt strafflagen i övrigt,
skulle vara att anse såsom brott, varför utlämning jämlikt bestäm¬
melserna i denna § må ske.
I sin ovannämnda motion hade herrar Persson i Norrköping och
Sandler hemställt, att uttrycket »eller den svenska sjölagen» skulle ur
paragrafen utgå.
Utskottet hade biträtt Kungl. Maj:ts förslag till lydelse av para¬
grafen.
Reservationer hade likväl avgivits:
av herr Lindhagen; samt
av herr Persson i Norrköping, vilken i anslutning till förenämnda
motion föreslagit, att Riksdagen måtte besluta ur 4 § utesluta orden:
»eller den svenska sjölagen», samt att, om detta yrkande bifölles,
orden »eller den svenska sjölagen» i stället skulle införas i 6 § efter
orden »strafflagen för krigsmakten».
Efter föredragning av paragrafen yttrade:
Herr Persson i Norrköping: Herr talman, mina herrar! Före¬
varande paragraf i det föreliggande förslaget till utlämningslag stad¬
gar, att utlämning ej må ske, »såvitt icke den brottsliga gärningen är
eller, om den hade begåtts i Sverige och under motsvarande förhållan¬
den, skulle vara att anse såsom brott, varå enligt den svenska all¬
männa strafflagen eller den svenska sjölagen svårare straff än fängelse
kan följa». Jag har ansett mig icke kunna vara med om den formu¬
lering av denna bestämmelse, som utskottet här i överensstämmelse
med den kungl. propositionen föreslagit, utan ansett mig böra avgiva
en reservation till förmån för den motion, som här i kammaren väckts
av mig och herr Sandler.
Nr 36.
18
Lag ang.
utlämning t
förbrytare
(Forts.)
Onsdagen den 23 april.
Vi ha i denna motion utvecklat, att på grund av det föråldrade
, ' skick, vari en hel del av bestämmelserna i den svenska sjölagen be¬
finna sig, ett antagande av denna § 4 \ oförändrat skick skulle kunna
leda därhän, att exempelvis sjöfolk, som deltagit i en helt vanlig
strejk och som för detta brott efterlystes i Sverige, skulle kunna häri¬
från utlämnas såsom vanliga förbrytare. Sjölagen föreskriver näm¬
ligen i sin § 303: »Sätter sig sjöman upp mot befälhavaren och
vägrar honom lydnad, straffes med böter eller fängelse i högst sex
månader eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med
straffarbete i högst ett år». Härav framgår, att sjömän, som satt sig
pipp mot sin befälhavare, kunna straffas med straffarbete och sålunda
[gjort sig skyldiga till sådant brott, varför utlämning kan ifrågakomma.
[Och i en annan paragraf, nämligen § 30S, stadgas, att sjöfolk, som
fsätter sig tillsammans och lägger det uppsåt å daga att med förenat
(våld bemäktiga sig ledningen av fartyget eller tvinga befälhavaren till
[någon åtgärd i tjänsten eller att för sådan åtgärd å honom hämnas,
('också kan straffas med straffarbete.
På grund av dessa bestämmelser i sjölagen ha vi ansett, att sjö¬
slagen, så länge den icke är reformerad på ett tillfredsställande sätt,
[borde ställas i jämbredd med strafflagen för krigsmakten, vilken är
(omnämnd i en kommande paragraf i förevarande lagförslag, nämligen
!§ 6, där det heter: »Där framställning om utlämning avser gärning,
•som enligt svensk rätt skulle vara att anse såsom brott mot straff-
dagen för krigsmakten, må utlämning ske, såvitt gärningen är av den
beskaffenhet att om den förövats av någon, som icke är underkastad
samma lag, utlämning, enligt vad i 4 § är stadgat, därför kunnat
äga rum». Bär har man sålunda sagt ifrån, att för brott, som enligt
strafflagen för krigsmakten är belagt med straffarbete, utlämning icke
får ske i annat fall, än där brottet är av sådan art, att även efter den
allmänna strafflagen straffarbete kunnat följa å detsamma. Vi ha
icke riktigt förstått, varför, man icke ansett sig böra göra undantag
för sjölagen, när man undantagit strafflagen för krigsmakten. Visser¬
ligen äro vi medvetna om, att ett brott, bestående däri, att sjömän
sätta sig upp emot befälhavaren och vägra honom lydnad, när farty¬
get är ute på sjön, kan vara att anse såsom synnerligen straffbart,
men det framgår icke av sjölagens av mig citerade bestämmelse, att
däri avses blott sådana fall, när fartyget befinner sig till sjöss, utan
samma påföljd inträder, om sjömännen satt sig upp mot befälhava¬
ren, medan fartyget legat i hamn. Härav följer således, att de, som
deltaga i en vanlig sjömansstrejk, när fartyget ligger i hamn, göra
sig skyldiga till brott mot § 303 i sjölagen och alltså göra sig för¬
fallna i värsta fall till straffarbete. Om då en utländsk regering
skulle begära utlämnande av en sådan strejkande sjöman, skulle den
svenska regeringen på grund av ordalydelsen i § 4 känna sig skyldig
att efterkomma en dylik begäran. Det är detta, vi reservanter icke
kunnat vara med om, och det är därför jag tillåter mig yrka, att i
överensstämmelse med reservationen ur förevarande § 4 uteslutas
orden: »eller den svenska sjölagen.»
Om detta yrkande bifalles, kommer jag givetvis att, när vi hinna
till § 6, yrka, att dessa ord i stället inflyta där.
Onsdagen den 23 april.
17
Nr 36.
Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Den fråga, som här Lag ang.
föreligger, är den, huruvida uti denna § 4, som innehåller de gränser, Slamning av
inom vilka det är möjligt för Kungl. Maj:t att medgiva utlämning, ' '.Jy ! '
skola medtagas brott mot sjölagen eller icke. Denna paragraf före- '
skriver icke, det vill jag fästa uppmärksamheten på, att för vissa
brott utlämning skall ske, utan den innehåller, såsom jag nyss an¬
tydde, gränserna för Kungl. Maj:ts rätt att medgiva utlämning vare
sig i ett särskilt föreliggande fall eller uti med främmande länder
avslutade traktater. Med de allra flesta länder i Europa har nämligen
Sverige ingått traktater, som reglera utlämningsförfarandet, och det
torde vara avsett att åstadkomma traktater även med de få länder,
med vilka Sverige ännu icke ingått sådana — de gällande traktaterna
i detta hänseende finnas uppräknade på sid. 2 i utskottets utlåtande
—. lag ber att ännu en gång få upprepa, på det man må få fullt
klart för sig vad vi här resonera om, att denna paragraf sålunda an¬
giver de villkor, under vilka Kungl. Maj:t har rätt att antingen med¬
giva utlämning vid ingående av traktater med främmande makter
eller, därest traktat icke existerar, vid särskilda tillfällen då det är
fråga om utlämning. Det följer alltså icke av paragrafen, att utläm¬
ning skall ske för alla de förbrytelser, som falla under lagrummet.
Såsom utskottet framhåller gentemot motionärerna, torde det
vara alldeles omöjligt att här utesluta utlämning för brott emot sjö¬
lagen. I alla våra traktater med främmande makter upptagas vissa
brott emot sjölagen såsom brott för vilka utlämning må äga rum.
Det förhåller sig nämligen så, att i traktaterna i allmänhet uppräknas
de särskilda brott, för vilka utlämning må ifrågakomma. Den siste
ärade talaren har också insett omöjligheten av att helt och hållet
undantaga brotten emot sjölagen och därför föreslagit, att man i stället
skulle införa bestämmelsen om dessa brott i § 6, som handlar om
gränserna för utlämningsrätten, när det gäller brott mot strafflagen för
krigsmakten. Men det är nog lika omöjligt att tänka sig, att man
skulle kunna få in saken där. Vad strafflagen för krigsmakten be¬
träffar, så förhåller det sig så, att denna lag med avseende på en
mycket stor del brott ansluter sig till den allmänna strafflagen, och
därför kunna brott enligt förstnämnda lag, vilka icke äro sådana för¬
bindelser, som blott en krigsman kan begå, även bedömas enligt den
allmänna strafflagen. Därför kan det sägas, såsom det heter i § ö,
att utlämning må ske »såvitt gärningen är av den beskaffenhet, att
om den förövas av någon, som icke är underkastad strafflagen för
krigsmakten, utlämning enligt vad i 4 § är stadgat därför kunnat
äga rum». Något dylikt är det, omöjligt att säga beträffande sjölagen,
ty brotten där äro sådana, att de icke kunna bedömas enligt allmänna
strafflagen. Dit höra nämligen t. ex. myteri, överfall på befälhavaren
med våld eller hot för att tvinga honom till något, rymning, om
befälhavaren överger fartyget under sådana förhållanden, att det före¬
ligger fara för att det skall förolyckas. Dessa brott, som åtminstone
till en del äro medtagna i traktaterna, skulle icke komma med, om man
flyttade över sjölagen till § 6 och ställde den i jämnbredd med straff¬
lagen för krigsmakten. Ett sådant förfarande vore i sak precis det¬
samma som att utesluta brotten enligt sjölagen, och det lär väl icke
Andra kammarens protokoll 1913. Nr 36. 2
'Nr 36.
18
Onsdagen den 23 april.
Lag ang. kunna gå för sig vare sig för oss eller något annat land att göra detta.
®et nämligen omöjliggöra varje överenskommelse på detta
' ,p . område.
1 or e-l Men (järav att dessa brott här äro medtagna följer icke, att Kungl.
Maj;t i varje föreliggande fall kommer att medgiva eller i traktat
kommer att införa utlämnande för alla dessa brott. Speciellt det
brott, som den siste ärade talaren omnämnde, är icke medtaget i våra
ingångna traktater och kommer säkerligen ej heller att i blivande
traktater införas bland dem, för vilka utlämning medgives.
På grund av vad jag nu anfört ber jag att få yrka bifall till ut¬
skottets förslag i denna del.
Herr Lindhagen: Under föregående debatter i Riksdagen an¬
gående lindring i straffen för vissa brott enligt strafflagen för krigs¬
makten och sjölagen har det särskilt betonats och även allmänt er¬
känts, att dessa lagars bestraffningar äro i förhållande till den allmänna
strafflagens bestraffningar synnerligen härda, och man har alltid utgått
ifrån, vilket även är riktigt, att straffbestämmelserna i strafflagen för
krigsmakten och i sjölagen äro undantagsbestämmelser, som på ett
mycket avsevärt sätt höja straff måtten i jämförelse med vad liknande
brott skulle betingat enligt den allmänna strafflagen.
Förevarande lagförslag har i § 6 tagit hänsyn till detta förhållande,
Isåvitt rör strafflagen för krigsmakten, och medgivit, att om utlämning
'begäres för brott enligt strafflagen för krigsmakten, hänsyn vid be¬
dömandet av utlämningsfrågan icke skall tagas till det högre straff,
sistnämnda lag innehåller, utan blott till det lägre straff, som den
allmänna strafflagen föreskriver. Det är då ur principiell synpunkt
synnerligen förkastligt, att man icke ens gjort något försök att i lag¬
förslaget taga samma hänsyn till straffbestämmelserna i sjölagen.
Nu uppstår i fråga om formuleringen den svårighet, såsom den
siste ärade talaren omnämnde, att det finnes vissa brott i sjölagen,
som kunna böra föranleda utlämnande, men i fråga om vilka man icke
bär några jämförelsepunkter i den allmänna strafflagen. Detta utgör
onekligen en svårighet i formuleringen av det av oss önskade tillägget
i § 6.
Dessa svårigheter liar man undgått i propositionen, därigenom,
att man där, enligt min tanke obehörigen, icke har jämnställt dessa
båda speciallagar med varandra utan låtit sjölagens stränga bestäm¬
melser oavkortade ingå i utlämningslagen. Men den omständigheten,
att man försummat denna formulering i § 6, bör ju icke föranleda
till att man bör principiellt godkänna detta förfarande i sak. Jag skall
därför, när vi komma till § 6, be att få tala litet närmare om formu-
leringsfrågan. I denna § 4 gäller det blott att taga bort den obehöriga
koordinationen mellan allmänna strafflagen och sjölagens straffbestäm¬
melser, och därför ber jag att i denna punkt få yrka bifall till det
framställda förslaget att orden »eller den svenska sjölagen» måtte
utgå.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde
propositioner först på. godkännande av utskottets förslag till lydelse
Onsdagen den 23 april.
19
Nr 30.
av förevarande paragraf samt vidare på godkännande av paragrafen
med den ändring däri, som föreslagits i den av herr Persson i Norr¬
köping vid paragrafen fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja godkänd.
Votering begärdes likväl, i anledning varav nu uppsattes, justerades
och anslogs följande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren godkänner 4 § i lagutskottets före¬
liggande förslag till lag angående utlämning av förbrytare, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bar kammaren godkänt nämnda § med den ändring
däri, som föreslagits i den av herr Persson i Norrköping vid §:en av¬
givna reservationen.
Voteringen utvisade 120 ja mot 66 nej, vadan paragrafen av
kammaren godkänts i dess av utskottet föreslagna lydelse.
5 §■
Godkändes.
Härpå föredrogs 6 §; och yttrade därvid
Herr Lindhagen: Vid det förhållandet att kammaren antagit
4 § enligt Kungl. Maj:ts proposition, måste reservanterna avstå från
sitt yrkande angående 6 §.
Vidare anfördes ej. Paragrafen godkändes.
Kungl. Maj:t hade föreslagit, att 7 § skulle hava följande lydelse:
Utlämning må ej ske för politiskt brott. Dock må, där den gär¬
ning, för vilken utlämning begäres, tillika innefattar brott av icke poli¬
tisk beskaffenhet, utlämning medgivas, för så vitt gärningen med hän¬
syn till omständigheterna i det särskilda fallet prövas övervägande äga
karaktären av ett icke politiskt brott.
Såsom politiskt brott skall i intet fall anses mord, mordförsök
eller dråp å främmande statsöverhuvud eller någon till en främmande
suveräns familj hörande person.
I ovanberörda motion hade hemställts, att ifrågavarande lagrum
endast skulle innehålla följande stadgande: »Utlämning må ej ske
för politiskt brott.»
Utskottets förslag till lydelse av denna paragraf upptog första
stycket av Kungl. Maj:ts förslag, men uteslöt andra stycket därav.
Lag ang.
utlämning av
förbrytare.
(Forts.)
Nr SO.
20
Onsdagen deu 23 april.
Lag a.ig.
utlämning av
förbrytare.
(Forts.)
I fråga om paragrafen hade emellertid reservationer avgivits:
av herrar af Ekenstam, Trana, greve Lagerbjelke, von Barnl¬
if arten och Pettersson i Bjälbo, som ansett, att Kungl. Maj:ts förslag
i denna del borde oförändrat bifallas; samt
av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping, vilka ansett, att
paragrafen bort erhålla denna lydelse:
Utlämning må ej ske för politiskt brott eller därmed samman¬
hängande förbrytelse och ej heller i händelse den person, vars utläm¬
nande på annan grund begäres, kan visa, att hans utlämnande i själva
verket begäres i avsikt att tilltala eller straffa honom för en förbry¬
telse av politisk beskaffenhet;
men förklarat sig under viss förutsättning vilja yrka godkännande
av följande lydelse av paragrafen:
Utlämning må ej ske för politiskt brott eller annan därmed
sammanhängande förbrytelse.
Sedan paragrafen föredragits, yttrade:
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Ehren¬
svärd: Herr talman, mina herrar! 1 fråga om förevarande paragraf
befinner sig regeringen icke i den lyckliga ställningen att ha fått
understöd för sitt förslag av lagutskottets flertal, och jag skall därför
be att få yttra några ord som motivering av det kungl. förslaget.
Vari skilja sig nu utskottets förslag och det kungl. förslaget?
Jo, därutinnan, att, medan i det kungl. förslaget det bestämt utsagts
i denna paragraf, att »såsom politiskt brott skall i intet fall anses
mord, mordförsök eller dråp å främmande statsöverhuvud eller någon
till en främmande suveräns familj hörande person», så har denna
bestämmelse strukits av lagutskottet. Det är denna bestämmelse, som
i den utländska litteraturen i regel kallas för »den belgiska attentats¬
klausulen», och jag kommer i det följande att för korthetens skull
benämna den så.
Jag nödgas att i någon mån för att klargöra skillnaden mellan
regeringens ställning och utskottets, gå in på den svårbestämbara
frågan, vad som menas med politiskt brott, men jag lovar herrarna,
att jag skall vara så kortfattad som möjligt, då det icke är tänkbart
att genomgå alla olika skiftningar och uppfattningar, som under det
gångna århundradet kommit till uttryck i denna fråga. Om någonsin
gäller det härvidlag, vad en gång den tyske justitieministern yttrade
i tyska riksdagen: »Var två jurister äro tillsammans, där äro åtmins¬
tone tre meningar företrädda.»
Jag skall samla de olika uppfattningar, som ha kommit till ut¬
tryck i denna fråga i två skilda grupper, den ena, som brukar kallas
den objektiva teorien, och den andra, som man brukar benämna den
subjektiva teorien. Enligt den objektiva teorien menas med politiskt
brott varje handling, som direkt åsyftar att omkullstörta statsförfatt¬
ningen i ett land eller från ett land skilja någon till det landet
hörande landsdel eller provins, vidare varje brott mot statsöverhuvu¬
det, vare sig denna är vald eller bekläder sin ställning på grund av
ärftlighetens lagar, och slutligen menas med politiskt brott enligt
denna teori varje handling, som för övrigt är ett allmänt brott, såsom
21
Nr 38.
Onsdagen den 23 april.
stöld, mord etc., försåvitt det står i alldeles direkt sammanhang med L«s an9-
revolutionära omstortmngsiorsok. . o förbrytare.
Enligt den subjektiva teorien åter lägger man huvudvikten på (p0rts.)
gärningsmannens avsikt, och varje handling, såsom stöld, mord, dråp
etc., blir ett politiskt brott i vidaste tolkning, därest gärningsmannen
kan förebära, att han handlat i politisk avsikt.
Jag tror, mina herrar, att det genast står klart för var och en
av oss, eller åtminstone för de flesta av oss, att sistnämnda teori går
alldeles för långt och skulle lämna straff-fria en mängd handlingar,
som måste på det bestämdaste ogillas, alldeles oavsett om gärnings¬
mannen möjligen kan förebära ett politiskt motiv för sin handling.
Man kan också tryggt säga, att denna teori i allmänhet är föga om¬
fattad och icke är något uttryck för den nuvarande utlämningsrättens
ståndpunkt. En alldeles motsatt invändning kan i någon mån göras
mot den objektiva teorien — det är möjligt, att denna en och annan
gång drager upp gränserna litet för snävt. Med insikt härom har
man arbetat sig fram till en tredje ståndpunkt i frågan, den, som
brukar kallas den schwcizislcct, därför att den antogs första gången i
en i Schweiz i början av 90-talet, vill jag minnas, antagen utlämnings-
lag. Enligt denna ståndpunkt överlämnas åt domstolen att bestämma,
huruvida sådana handlingar, som beteckna ett allmänt brott, men
dock innesluta i sig ett politiskt moment, äro att hänföra till det
ena eller andra slaget av handlingar, och på samma gång gives åt
domarne ett direktiv, på samma sätt som det kungl. förslaget vill
göra. Ty växt lagförslag har ju i denna punkt just anslutit sig till
den schweiziska lagstiftningen. Den ger ett direktiv, då den i huvud¬
saklig överensstämmelse med den schweiziska lagen säger: »Dock må,
där den gärning, för vilken utlämning begäres, tillika innefattar brott
av icke politisk beskaffenhet, utlämning medgivas, för så vitt gär¬
ningen med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet prövas
övervägande äga karaktären av ett icke politiskt brott.»
Dessa äro de huvudsakliga ståndpunkterna i frågan, den objektiva
teorien, den subjektiva teorien och slutligen den schweiziska, lagstift¬
ningens ståndpunkt, vilken senare för oss äger det största intresset,
därför att Sverige är, såvitt jag vet, den första makt, som nu står på
väg att ansluta sig till den schweiziska uppfattningen — det råder
ju nämligen i denna punkt fullständig enighet mellan regeringen och
lagutskottet — alla äro vi eniga om, att grundvalen skall bli den
schweiziska lagens ståndpunkt.
Då gäller frågan: huru ställer sig nu den belgiska attentatsklau¬
sulen, varom jag nyss talat, till den ena och den andra av dessa
ståndpunkter? ’ Till den objektiva teorien är den ett absolut nödvän¬
digt komplement, ty denna säger ju, att ett politiskt brott är just
bland annat mord och mordförsök mot suveränen i en monarki, eller
mot presidenten i en republik. Och skulle man säga, att för politiskt
brott får aldrig utlämning äga rum, så skulle det vara detsamma,
som om man betecknade alla dessa gärningar som absolut straff-fria,
för så vitt gärningsmannen lyckades finna en tillflykt i ett annat land.
Denna klausul är således ett absolut nödvändigt komplement till den
objektiva teorien, till vilken -- det säger jag i förbigående — fler-
Nr 36.
22
Onsdagen den 23 april.
ay- talet länder anslutit sig. Så till exempel måste man säga, att Belgien
förbrytare s^ar Pa ^erma teoris grundval, och Norge har i en nyligen antagen
(Forts) " lag anslutit sig till densamma.
Men vad angår den schweiziska ståndpunkten, är jag villig att
medge, att denna klausul icke är absolut nödvändig. Ty enligt den
ståndpunkten är ju avgörandet överlämnat åt domstolarnes fria pröv¬
ningsrätt, och då kan man möjligen tänka sig, att domstolarne kunna
komma till det resultatet, att ett brott av nyssnämnda slag, oaktat
det nu ägt rum gentemot eu statschef, icke är att hänföra till de
politiska brotten, och att således gärningsmannen bör utlämnas.
Men, mina herrar, nu frågar jag: är det lämpligt att stryka den
belgiska ^ attentatsklausulen? Ser jag saken från rent juridisk syn-
punkt, är det jag upprepar det ännu en gång — icke absolut
nödvändigt att koppla ihop den med vår lag, sådan den blivit upp¬
ställd. Men är det å andra sidan lämpligt, mina herrar, att stryka
denna bestämmelse? För att giva ett svar på denna fråga, skall jag
be att med några korta ord få beröra den belgiska attentatsklausulens
historia. År 1854 försökte några personer att med en helvetesmaskin
spränga i luften det tåg, varpå Napoleon III färdades från Lille till
Calais. En av gärningsmännen greps omedelbart i Frankrike, varemot
den andra lyckades rädda sig och fly över till det närbelägna Belgien.
Den franska regeringen begärde nu mannens utlämnande, och då
uppstod genast i Belgien det spörsmålet: är det här fråga om ett
politiskt brott eller icke? Jag kan ej fullfölja saken i alla dess juri¬
diska irrgångar; alltnog, målet skickades fram och tillbaka mellan de
olika domstolarna; den ena domstolen sade: »det är ett politiskt
brott, mannen kan icke utlämnas; den andra åter förklarade: nej, det
är icke ett politiskt brott, mannen skall utlämnas». — Slutet blev
emellertid, att den belgiska regeringen i enlighet med den belgiska
lagens bestämmelser infordrade utlåtande av anklagelsekammaren i
Briissel, och detta utlåtande gick ut därpå, att brottet var politiskt.
Nu är den belgiska regeringen enligt den belgiska lagen icke, på sätt
som föreslås i detta lagförslag, bunden av ett dylikt utlåtande, utan
kunde därför handla fritt. Men ni förstå i alla fall, mina herrar, i
vilken svår situation den belgiska regeringen befann sig, när ett mäktigt
grannland fordrade utlämnandet av en man, som begått ett brott mot
landets suverän under synnerligen försvårande omständigheter, men
vederbörande domstol sade:^ »Det är ett politiskt brott, och han kan
således icke utlämnas.» Nu lyckades emellertid Belgien att komma
ur denna förlägenhet därigenom, att den franska regeringen tog till¬
baka sin ansökan om personens utlämnande, men på det bestämda
villkoret, att Belgien skulle göra ett tillägg till lagen just av det inne¬
håll, som vi i dag debattera. Det är därför denna lagbestämmelse
fått namnet »den belgiska attentatsklausulen».
Sedan dess har denna klausul gått igen i ett flertal utlämnings-
lagar och ett flertal utlämningstraktater, så att man kan säga, att
den i huvudsak bildar ett fast uttryck för utlämningsrättens allmänna
ståndpunkt i närvarande tid. Det finns undantag, det vill jag icke
förneka; det finns länder, som ej anslutit sig till den belgiska atten¬
tatsklausulen, men de äro synnerligen lätt räknade. Det är i första
23
Nr 36.
Onsdagen den 23 april
rummet England, på grund därav att England närmast företräder den ^
subjektiva teorien, som jag talat om, och det är vidare Nederländerna, förbrytJare_
på grund av säregna bestämmelser i den nederländska lagen, på vilka (Forts.)
jag emellertid ej närmare vill inga för åt t icke trötta kammaren, da
Jet skulle föra för långt. Det finns således ett och annat land, som
icke antagit denna klausul, men i regel är det hävdvunnen praxis i
Europa, att mord och mordförsök mot suverän eller främmande stats¬
chef icke i något fall får betraktas som politiskt brott. Jag vill på¬
peka i detta sammanhang, att när Norge för några år sedan jag
tror 1908 eller 1909 — antog en utlämningslag, så diskuterade man
naturligtvis där frågan, huruvida man skulle taga den belgiska atten¬
tatsklausulen eller ej; man ställde sig på vissa hall tveksam, men
man beslöt dock att taga den.
Då frågar jag mig: vad är det för skäl till denna bestämmelse—
denna bestämmelse, som sålunda rycker undan tran den fria pröv¬
ningsrätten några vissa brott och stadgar i fråga om dem, att de måste
betraktas såsom icke politiska och sålunda måste föranleda utlämning?
Ja, mina herrar, svaret är ej svart att finna. De personer, vilkas liv
denna bestämmelse avser att skydda, äro ju mer än några andra
människor utsatta för attentat, framkallade av allt det både berätti¬
gade och oberättigade missnöje med samhällsskicket, som ligger och
jäser. Detta riktar sig mot dessa personer, som, oskyldiga ofta nog,
få uppbära ansvaret för vad tusenden felat. Mot dem rikta sig vidare
på grund av deras ställning många andra känslor, som kunna egga
och ^hetsa till brott: missnöje över att en ansökan av det ena eller
andra slaget måst avvisas, missnöje över att ett pekuniär! understöd
förvägrats, missnöje över att en nådeansökan avslagits, med ett ord,
missnöje i den ena eller andra formen tager sig ofta nog uttryck i
attentat mot dessa personer. På samma sätt som strafflagen belägger
med särskilt strängt straff — just av de skäl jag bär nämnt brott,
som är riktat mot deras person, så måste också i utlämningslagarna
finnas ett verksamt medel att skydda deras liv, bestående däri, att
när ett brott förövats mot statschefer i den grova form, varom vi nu
tala, då diskuterar man icke längre frågan, om brottet är politiskt
eller icke. Man överlämnar icke åt en tveksam domare att avgöra
det, utan man ger honom fast mark att stå på, genom att utsäga, att
brottet är icke att anse som politiskt.
Jag kan icke neka till, mina herrar, att jag tror, att det skulle
framkalla ett synnerligen dåligt intryck i utlandet, om vi i detta ögon¬
blick ginge att stryka denna bestämmelse, som med alla sina logiska
brister dock vunnit 50-årig hävd inom utlämningsrätten. Jag tror,
att det skulle göra ett särskilt dåligt intryck i dessa dagar, då vi sett
bevis på, hurusom de attentat, varom vi här tala, kraft ett offer och
varit nära att kräva ännu ett.
Jag tror också, mina herrar, att det kanske skulle ha betänkliga
konsekvenser ur en annan synpunkt. Vi ha intet intresse av, att hos
de personer, som begå de handlingar varom här är fråga, framkalla
det intrycket, att här i Sverige giv. s en tryggare tillflykt för dem än
annorstädes i Europa. Det är icke säkert, att de ha rätt i denna sin
uppfattning, ty även med den schweiziska teorien, utan denna be-
r de' Onsdagen den 23 april.
uttömning av ®^mme^se> kan det ju mycket väl hända, att domstolen kommer till
förbrytare. ' det resultat. a^ mannen i fråga bör utlämnas. Men i alla fall kunna
(Forts.) de lätt resonnera så som om det gåves större möjlighet att få en fri¬
stad i vårt land än i andra. Tro herrarna verkligen att vi skulle
vara betjänta med, om vårt land bleve en särskild tillflyktsort för
dylika brottslingar?
Det lagförslag, som regeringen framlagt, är, vågar jag säga, det
liberalaste förslag till utlämningslag, som nära nog hittills sett dagen.
Det går längre än den norska, varom jag nyss talat, i två punkter,
dels^ därutinnan, att den norska lagen ställer sig på den objektiva
teorins ståndpunkt, medan vi sluta oss till den friare schweiziska upp¬
fattningen. Det går vidare längre än den norska lagen i en annan
punkt, därutinnan att den föreslagna lagen — låt vara i begränsad
omfattning — medgiver prövning av en tilltalad men icke domfälld
persons brottslighet. Det går längre än den schweiziska lagen därutin¬
nan, att det i sistnämnda punkt även skiljer sig från den schweiziska
lagen. Men, mina herrar, jag tror, att det skulle vara ett mycket
betänkligt steg att gå ännu längre. Det är med mycket noggrann
prövning, som regeringen, vilken fullt ut beaktar det humanitära in¬
tresset att icke för mycket kringskära asylrätten, valt sin ståndpunkt
och stannat vid det, att längre än hit böra vi icke gå.
Jag vet, att det är många, som gärna vilja, att man på det in¬
ternationella området skall gå i spetsen för utvecklingen. För min
del skulle jag naturligtvis med glädje se, om vårt land kunde genom
sunda inre sociala reformer verkligen bli ett föregångsland, men jag
måste varna mot den uppfattning, att man på ett så ömtåligt om¬
råde som det, varom här är fråga, verkligen kan intaga en alltför starkt
avvikande hållning mot den, som i regel intages av främmande stater.
Det är på grund av dessa skäl och med hänvisning till, att den se¬
naste utlämningslag, som finnes, nämligen den norska., har upptagit
denna belgiska attentatsklausul, samt med hänvisning till, att den
återfinnes i flertalet av våra utlämningstraktater, som jag vågar, herr
talman, uttala min förhoppning, att kammaren skall ansluta sig till
Kungl. Maj:ts förslag utan några modifikationer.
Herr vice talmannen, som under detta anförande övertagit led¬
ningen av kammarens förhandlingar, gav härefter ordet till
Herr Lindhagen, som yttrade: Jag tänkte, att lagutskottets ord¬
förande skulle försvara utskottets ståndpunkt i denna fråga. Då ej
så skett, skall jag försöka göra det så gott jag kan.
Jag vill säga, att anledningen varför den belgiska attentatsklau¬
sulen uteslutits av utskottet är den, att vi icke kunnat finna, att man
här bör göra några undantag för särskilda fall och således icke heller
för statscheferna och suveränernas familjer. Nu har herr utrikes¬
ministern framhållit, att grunden till denna klausul är den, att su¬
veränerna i all synnerhet äro utsatta för attentat för vad som sker i
allmänhet å statens vägnar. Jag undrar i alla fall, om detta är den
verkliga grunden i detta sammanhang, och om det icke snarare är en
viss vördnad för de krönta huvudena och deras familjer. Det fram-
Onsdagen den 23 april. 25 Nr 36.
skymtar också i själfva formuleringen av bestämmelsen. "Visserligen Lag ang
undantagas brott mot statsöverhuvud, men då man fortsätter längre
fram i paragrafen, finner man, att det endast är främmande suverä- • (Fortg,
ners men icke andra statschefers familj tillhörande personer, som
undantagas. Med andra ord presidenten i Amerika t. ex. faller under
denna skyddsbestämmelse, men icke hans hustru, medan däremot de
krönta suveränernas hustrur göra det. Redan där ser man, att det
skymtar fram någonting av denna attenlatsklausuls verkliga innebörd.
Om man går till verkligheten och ser efter, hur det ställer sig,
så finner man, att i allmänhet börja sådana, som begå attentat på
grund därav, att de ansett sig ha blivit lidande i något avseende, att
mer och mer uppsöka den verkliga gärningsmannen, och jag undrar,
om icke nu för tiden en regerings ministrar äro mera utsatta för at¬
tentat än suveränerna själva, möjligtvis om man undantager Ryss¬
land, där man ju icke skiljer så noga mellan suveränen och minist¬
rarna.
Jag tror således, att detta undantag har sin rot i gamla fördomar,
men icke sin grund i det åskådningssätt, som bör göra sig gällande i
våra tider. Jag erinrar om, att varken England, Nordamerika eller
Schweiz ha denna klausul, och i fråga om asylrätten stå dessa länder
som föregångsländer. Därför ba vi tyckt, att vi böra närma oss dessa
länder i detta avseende, och därför her jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan i denna del.
Nu ha emellertid jag och herr Persson i Norrköping reserverat
oss i ett annat avseende. 7 § i det kungl. förslaget och i utskottets
förslag innehåller den bestämmelsen, att det skall bero på en subjek¬
tiv prövning, huruvida det brott, som är begånget, huvudsakligen är
av politisk eller annan art, Om denna subjektiva prövning uttryck¬
ligen föreskrifves i lagen, så kan den ju leda till ett stort godtycke,
och man vet, hur en sådan prövning utfaller i många fall, om den
lägges i högre myndighets hand. Det blir nog så, att det politiska
brottet kommer i skymundan, och slutligen inträffar också det, att
det skydd, som denna lag skulle kunna giva den svenska regeringen
mot obehöriga påtryckningar, lämnar icke lagen med sådana bestäm¬
melser, som här äro föreslagna, i samma grad, som man skulle önska.
Då man också vet, huru grymt politiska brott i vissa länder bestraf¬
fas, så ha vi ansett, att den engelsk-amerikanska föreskriften i
motsvarande fall även bör lända oss till föredöme. Därför ber jag
att få yrka bifall till den reservation, som avgivits av mig och herr
Persson, och formulerats sålunda: »Utlämning må ej ske för politiskt
brott eller därmed sammanhängande förbrytelse och ej heller i händelse
den person, vars utlämnande på annan grund begäres, kan visa att
hans utlämnande i själva verket begäres i avsikt att tilltala eller
straffa honom för en förbrytelse av politisk beskaffenhet.»
Sedan herr talmannen nu återtagit ledningen av förhandlingarna,
anförde:
Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman, mina herrar!
Som herrarna se av utskottsbetänkandet, har jag icke varit med vid
Nr 36. 26 Onsdagen den 23 april,
Lay ang. justeringen av detsamma, och därför anser jag mig böra tillkännagiva,
Wförvaltare1'om Ja8 dåde yarit med vid justeringen, så hade jag stått anteck-
CForts')" na^ som reservant i denna punkt liksom herr Pettersson i Bjälbo.
Visserligen kan det anses överflödigt att efter det anförande, vi nyss
hört från statsrådsbänken, vidare utveckla skälen för antagandet av
denna paragraf, sådan den förekommer i det kungl.. förslaget, men
det må i alla fall tillåtas mig att göra några korta anmärkningar.
Bet är två punkter, i vilka avvikelse från den kungl. propositio¬
nen ifrågasattes. Den första gäller slutmeningen i 7 § första stycket,
som talar om, att då brottet prövas övervägande äga karaktären av
icke politiskt brott, så skall utlämning ske, även om det ingår ett po¬
litiskt moment i detsamma. Det andra är den s. k. belgiska atten-
tatsklausulen, som — till min stora förvåning, det får jag säga, —
utskottets majoritet beslutat stryka.
Vad det första yrkandet beträffar, så har hans excellens utrikes¬
ministern redan utvecklat de olika teorierna på detta område. Det
förefaller mig alldeles naturligt, att då man ansluter sig till principen
om fri prövningsrätt och alltså lemnar åt domstolen att efter omstän¬
digheterna i det föreliggande fallet bedöma huruvida ett brott är po¬
litiskt eller icke, man också i lagen giver det direktiv, att i sådana
fall där brottet är av dubbelnatur, där det föreligger ett vanligt brott
kombinerat med vare sig ett politiskt motiv eller kanske ett politiskt
brott, där skall man se efter, vilket som är det övervägande, och att
om det övervägande är av icke politisk natur, så skall utlämning äga
rum. Det är så mycket naturligare, som man eljest kunde befara att
denna fria prövningsrätt skulle kunna utveckla sig i en riktning, som
man icke vill, den nämligen att utlämning vägras, så snart ett poli¬
tiskt moment eller ett politiskt motiv går in i brottet. Detta är också
mycket lämpligare, som, efter vad det upplystes i den kungl. proposi¬
tionen, den praxis, vilken i detta fall utvecklat sig särskilt i den
Schweiziska förbundsdomstolen, allt mer går i riktning mot att till¬
känna de objektiva momenten i brottet a Afgörande betydelse, så att
t. ex. mord och stöld, som begås av politiska motiv, men dock utan
samband med något verkligt försök att omstörta den politiska ord¬
ningen, ej betraktas som ett politiskt brott.
Jag anser således, att ifrågavarande bestämmelse här är fullt mo¬
tiverad, och inom lagutskottet har ju också majoriteten varit enig om
att bibehålla den. Jag hoppas att i den delen icke heller någon tve¬
kan råder, huru kammarens beslut kommer att utfalla.
Jag övergår så till den belgiska attentatsklausulen. Såsom jag
nämnde har utskottet utan vidare strukit den. Nu står det uttalat i
Kungl. Maj:ts proposition, att anledningen varför man tagit in denna
klausul är, dels att den har hävd icke blott inom vår rätt utan även
i de flesta europeiska staters utlämningsrätt, och dels att någon berät¬
tigad invändning icke kan göras mot innehållet i denna klausul. Hans
excellens herr utrikesministern har ju betonat denna sida av saken,
men låt mig lägga till ett litet ord.
Hur ha vi det för närvarande ställt med våra utiämningstrakta-
ter? Om jag ser på dem, finner jag, att klausulen i fråga är inryckt
i de svenska traktaterna med Frankrike, Belgien, Tyskland, Luxem-
Onsdagen den 23 april.
27
Nr 38.
bärg och nu senast med Norge, möjligen även i några andra traktater, Lag ang.
som avslutats vid en sådan tidpunkt, att jag icke haft tillgång till
handlingar att undersöka dem. I traktaten med Nederländerna, som , , '
hans excellens talade om, finns ock en bestämmelse, som jag tycker
väl ersätter denna klausul. Där är nämligen dråp och mord å suve¬
räner intagna i brottskatalogen, bland de brott alltså, som medföra
utlämning.
Vad betydelse har det nu, att man tar bort denna klausul? Ty
någon betydelse måste det väl ha. Ja, det kan icke betyda annat,
än att man icke vill göra dessa brott till utlämningsorsak i samma
grad som förut. Man vill mildra på dem och lägga dem fullt under
den allmänna regeln, nämligen att det i varje fall skall prövas, huru¬
vida brottet är av övervägande politisk natur eller ej. Men då kom¬
mer jag in på ett annat förhållande nämligen att dessa suveräner,
som det här är fråga om, på grund av sin statsrättsliga ställning
stå i ett sådant förhållande, att det, då det gäller dem, nästan alltid
kommer att spela in ett politiskt moment. Det sker i regeln icke
dråp och mord på dem av samma orsaker, som då det träffar andra
personer, utan det är vanligen just politiska motiv som i det fallet
spela in. Den domstol, som skall pröva detta, kommer understundom
att få ytterligt svårt att bedöma, huruvida de politiska motiven äro
de övervägande eller ej. Det är icke rätt att lämna en sådan sak som
denna till domstolens avgörande, utan det är bättre att bibehålla den
ordning, som vi hittills haft.
Och så kommer något annat till. Kan det vara klokt, när vi nu
stifta en utlämningslag, att taga bort just detta? Det är ganska egen¬
domligt att se hur herrar reservanter och deras meningsfränder i fråga
om svensk lagstiftning, när den berör utrikesförhållanden, uppträda
nära nog så, som om vi vore en stormakt. Jag läste i dag en artikel
i Socialdemokraten, där det talades om, att i en fråga som denna bör
man hålla sig rakryggad. Det är ett mycket olycksdigert misstag,
när man tror, att man i sådana förhållanden, som beröra främmande
makter, kan ställa sig oberoende av dem och göra vad man vill. Jag
skulle just vilja rekommendera de herrar, som föra ett sådant språk,
att studera våra utlämningstraktater. Det är en brokig mångfald av
typer, som där finnes, och detta beror säkerligen därpå, att vi slutit
dessa traktater med makter, som äro stormakter och att vi i stort sett
fått rätta oss efter, hur de ville ha traktaterna formulerade, och icke
efter, huru vi önskade skriva dem. Så är förhållandet exempelvis
med både traktaterna med England och med Amerika. I dessa trak¬
tater är just klausulen om politiskt brott formulerad på det sätt, som
herrar reservanter önska, att den skulle bli. Däremot ha traktaterna
med Tyskland och Frankrike m. fl. den formulering, som dessa län¬
der önskat och som innehåller den belgiska attentatsklausulen.
Nu har utskottet som skäl för uteslutande av denna klausul egent¬
ligen endast hänvisat till den schweiziska lagen och förklarat, att man
även i detta hänseende kan utan fara följa den schweiziska lagstift¬
ningen. Därefter avstyrker utskottet några punkter ur motiveringen
till den schweiziska lagstiftningen, som återfinnes i den kungl. propo¬
sitionen, men slutar just där det intressanta i den kungl. propositio-
Nr 30.
28
Onsdagen den 23 april.
Lag ang.
utlämning av
förbrytare.
(Forts.)
nen kommer, nämligen där det såsom ett särskilt skäl till att man i
Schweiz uteslöt attentatsklausulen uttalar följande: »Ifråga om den
belgiska attentatsklausulen anfördes särskilt, att den skulle för Schweiz
i följd av dess statsrättsliga organisation medföra en ensidig förplik¬
telse till medkontrahentens fördel, då möjlighet till reciprocitet på
grund av förhållandena ju vore utesluten». Ja, Schweiz har icke någon
suverän och därför ville man där icke åtaga sig att på detta sätt skydda
en suverän i annat land. Men detta visar, och det var dit jag ville
komma, betydelsen av reciprocitet i dessa hänseenden.
Hur skulle det nu taga sig ut, om vi skulle sluta en traktat med
ett av dessa främmande monarkiska länder, för vilka denna bestäm¬
melse dock anses vara av stort värde? Vi vilja sluta en traktat och
kunna icke bjuda reciprocitet i detta fall, och varför? Jo, därför
att vi genom denna lag, om Riksdagen antager den sådan som utskot¬
tet nu föreslagit den, beröva oss själva möjlighet att bjuda den reci¬
procitet, som den främmande staten önskar. Är detta klokt handlat?
Hans excellens herr utrikesministern har redan påpekat, att man i
Norge upptagit denna klausul, antagligen av de synpunkter, som jag
här framhävt. Jag finner på de grunder jag nu anfört, att det skulle
vara mycket olämpligt och oklokt, om Riksdagen ströke en klausul,
som vi så väl behöva i vårt förhållande till främmande makter.
Därför, mina herrar, skall jag anhålla att få förena mig med den
reservant inom kammaren, som yrkat, att paragrafen måtte antagas,
sådan den är formulerad i Kung!. Maj:ts förslag.
Herr Pettersson i Bjälbo: Herr talman, mina herrar! Jag har
reserverat mig i denna punkt, och det vore därför min plikt att med
några ord motivera min ståndpunkt. Men efter de utförliga redo¬
görelser som lämnats av hans excellens herr utrikesministern och herr
Petersson i Lidingö villastad, anser jag det för min del onödigt att
förlänga diskussionen, då jag icke har något nytt att tillägga.
Under dessa förhållanden skall jag, herr talman, inskränka mig
till att biträda herr Peterssons i Lidingö villastad yrkande på bifall
till Kung! Maj:ts förslag oförändrat.
Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Som herrarna finna,
är det åtskilliga olika linjer beträffande denna paragraf. Dels är det
Kungl. Maj:ts förslag, dels utskottets förslag och dels också det förslag,
som är framställt av reservanterna herrar Persson i Norrköping och
Lindhagen, vilka vilja, att paragrafen skall sluta ungefärligen med
första punkten.
Vad nu denna reservation beträffar, så har inom utskottet under
hela den tid, detta ärende där behandlats, den åsikten varit så gott
som enhälligt omfattad, att det icke kan gå för sig att stryka den
del, som handlar om de s. k. relativt politiska brotten, d. v. s. sista
punkten i första stycket; utan, så när som på de två reservanterna,
har utskottet varit enigt om, att den punkten borde bibehållas. Såsom
ytterligare ett skäl härför utöver vad de föregående talarna ha sagt
vill jag särskilt beträffande reservanternas nyupptagande av den s. k.
engelska regeln i fråga om denna sak, framhålla, att denna regel utgår
Onsdagen den 23 april. 29 Nr 36.
från ett helt annat sätt att reglera utlämningsfrågorna, än vad den Lag ang.
svenska lagen och en del andra lagar, särskilt den schweiziska, göra. utlämning au
Det är huvudsakligen den schweiziska lagen, som det svenska förslaget •
följt. Denna lag är visserligen så pass gammal som från år 1892, ' r
men torde dock få anses såsom en af de omsorgsfullast utarbetade
lagar av detta slag som finnas. Reservanterna föreslå införande i vår
lag av den engelska regeln, vilken de återgiva på sidan 88 i utskotts¬
utlåtande t och som innehåller att utlämning icke får ske »i den hän¬
delse den person, vars utlämnande på annan grund begäres, kan visa,
att hans utlämnande i själva verket begäres i avsikt att tilltala eller
straffa honom för en förbrytelse av politisk beskaffenhet». Min över¬
tygelse är, och det framhöll jag även i utskottet, att en sådan regel
torde vara sämre för den, vars utlämning begäres, än om bestämmel¬
serna avfattas, såsom utskottet föreslår. När han gör invändning mot
utlämnandet på grund av att det i själva verket avses att straffa honom
för ett politiskt brott, lägges nämligen enligt den engelska regeln
bevisningsskyldigheten helt och hållet på honom. Han skall visa,
heter det, att utlämnandet begäres i själva verket för att straffa honom
för ett politiskt brott; och detta är en bevisningsskyldighet, som han
i de flesta fall torde bli bet på. Vidare påvisades inom utskottet, att
§ ll i lagförslaget lämnar garanti mot missbruk av stadgandet i 7 §,
en garanti, som säkerligen är mycket effektivare än den, som den
engelska klausulen skulle giva, om den infördes här. Vid beviljande
av utlämning skola nämligen uppställas de betingelserna, att den
utlämnade icke får åtalas eller straffas för någon annan före utläm-
ningen begången straffbar handling än den, för vilken han utlämnats,
och att han icke heller får utlämnas till en tredje stat. Detta är en
bestämmelse, som enligt utskottets förmenande utgör mycket större
säkerhet mot missbruk än de ifrågavarande engelska bestämmelserna,
som utgå från helt andra förutsättningar, än vår lagstiftning gör. Jag
vill också nämna, att det icke endast är den schweiziska lagen, som
här följts, utan att även institutet för internationell rätt uttalat sig
för bestämmelser i huvudsakligen samma riktning som den, vilken
följts i det svenska förslaget, som av utskottet tillstyrkts.
Kommer jag så till den s. k. attentatsklausulen, som innehålles i
andra stycket i paragrafen. Där ha inom utskottet meningarna varit
mycket delade, och mycken tveksamhet har rått. Det var inom ut¬
skottet så — det kan jag nämna — att vid lagens första behandling
blev klausulen, d. v. s. Kungl. Maj:ts förslag, antaget. Men vid den
sista behandlingen blev så icke förhållandet. Anledningen, varför
inom utskottet majoriteten icke slutligen gick med på förslaget i denna
del var nog huvudsakligen den, som herr Petersson i Lidingö villastad
antydde, att i den lag, som varit mönster för det svenska lagförslaget,
nämligen den schweiziska, icke finnes intagen någon sådan klausul,
och att man i Schweiz i alla fall har rett sig utan densamma, och
till och med utlämnat personer, som gjort sig skyldiga till sådana
brott, som här af ses. För min personliga del har jag varit synner¬
ligen tveksam i saken, och det har, som nämnts, även varit för¬
hållandet med utskottsmajoriteten i dess helhet, om jag undantager
de två reservanterna, vilkas förslag jag nyss behandlat. Efter de upp-
Nr 36. 30 Onsdagen den 23 april.
Lag ang. lysningar om bestämmelsens praktiska betydelse, som hans excellens
WtförbrWt9.^herr utrikesministern här nyss lämnat, har jag icke den allra ringaste
(Forts) anledning att hålla på utskottets hemställan i denna del, hvad mig
personligen angår, så mycket mindre som jag, såsom nämnts, inom
utskottet ställt mig högst tveksam i fråga om utskottets förslag i denna
del. Att man gick med på att låta klausulen strykas i enlighet med
yrkandet i motionen, var huvudsakligen på grund av juridiska betänk¬
ligheter, som man hyste mot insättande av denna klausul — på vilka
jag dock här ej vill ingå — och att man ansåg, att det praktiskt
taget, utan fara skulle kunna låta sig göra.
Jag har icke något annat yrkande här än det yrkande, som gjorts
förut om bifall till utskottets hemställan i första delen. Beträffande
andra delen har jag, efter vad nu förekommit, icke någon anledning
att motsätta mig Kungl. Maj:ts förslag.
Herr Pettersson i Södertälje instämde häruti.
Herr Branting: Herr talman! Efter den omsvängning, som vi
nyss fingo höra, att lagutskottets ärade ordförande gjort, och de in¬
stämmanden, som kommo honom till del även från en annan liberal
medlem i utskottet, är det givet, att detta skall betyda signalen till,
att man retirerar och ödmjukt följer den vink, som gavs från stats-
rådsbänken. Det är väl således rätt hopplöst att här vinna gehör för
utskottets ståndpunkt, fastän den presenterats av en ganska enig
andrakammar-halva, som ställt sig på den konsekventa ståndpunkten
att även i denna punkt följa den schweiziska lagen.
Det må dock tillåtas mig att göra några erinringar med anledning
av den här föreliggande frågan, ty den är efter mitt sätt att se av
större betydelse, än att man bör utan vidare följa de opportunitets-
skäl, som hans excellens herr utrikesministern framförde. Jag för¬
modar, att hans excellens anförande i den delen, som rörde den bel¬
giska klausulens tillkomst, gjorde avsevärt intryck på åtskilliga, som
hörde detsamma. Han berättade där om ett attentat mot Napoleon
III, i början av hans regering, och om de svårigheter, som belgierna
då hade haft, därför att de icke hade denna förträffliga klausul, utan
måste ingå i prövning av fallet, huruvida där förelåg ett politiskt
brott eller ej. Och de kommo då till den efter mitt ringa förstånd
synnerligen solklara satsen, att det verkligen var fråga om ett politiskt
brott vid detta tillfälle. Det låter ju otäckt, och är det naturligtvis,
rent mänskligt sett, att åstadkomma en explosion, som riktar sig mot
en persons liv, naturligtvis också mot en statschefs liv. Men det
måste dock ihågkommas i den historiska rättvisans och sanningens
intresse, att detta attentat mot Napoleon III ingalunda var någon en¬
staka företeelse. Denne man, som genom en statskupp och därmed
följande blodsutgjutelse hade omstörtat den franska författningen och
upprättat kejsardömet, han blev ju under sin regering, i synnerhet
under förra delen av densamma, utsatt för en längre rad av samman¬
svärjningar och attentat från personer, som ansågo, att mot den, som
på detta sätt brutit lagen, hade man icke precis så starka skäl att i
sitt bekämpande hålla sig inom lagens område, utan kunde även gå
31
Nr 36.
Onsdagen den 23 april.
utanför detsamma. Det var alltså en hel rad av attentat, alla miss- Lag ang.
lyckades; men det var mer eller mindre nära. Utförarna av dessawt^™ning av
attentat blevo ju i regel fast, men åtskilliga av dem lyckades dock
undkomma och i de fallen till England. Och då kunde det icke med ' ortSvl
den engelska lagens bestämmelser ett ögonblick betvivlas, att här var
fråga om ett politiskt attentat, en politisk förbrytelse, och således voro
de där i säkerhet. Och man vet ändå, att detta icke hindrade, att
den fransk-engelska vänskapen redan i mitten av 1850-talet var så
pass rotad och stark, att de två makterna i förbund förde ett stort
krig.
Jag tror alltså icke, att man bör skrämma upp sig i onödan
i fråga om verkningarna för ett lands politiska intressen av en sådan
paragrafs förefintlighet eller obefintlighet, utan man måste se, att där
avgöra andra faktorer än huruvida en stats lagstiftning är sådan, att
den har infört denna undantagsbestämmelse rörande suveräner och
deras familjer. Jag kan således för min del omöjligen fästa det av¬
seende vid den historiska uppkomsten av bestämmelsen, som hans
excellens herr utrikesministern i sitt anförande gjorde. Däremot är
det ju ett konstaterat faktum och ett faktum, som man icke kan
komma ifrån, att de länder, vilka skyddat asylrätten bäst — fastän,
det medger jag naturligtvis gärna, på annat sätt, än som genomgår
detta lagförslag — nämligen England och Amerika, de hava icke
några sådana här bestämmelser. Där är det utan vidare klart, att
förbrytare, som anklagas för politiska brott, utlämnas icke. Och där¬
för vet man också, att ryska terrorister exempelvis, när de komma
till dessa länder, hava en fristad, och att det där icke är fråga om
deras utlämnande för rent politiska förbrytelser. Till samma kategori
av länder höra, som hans excellens antydde, Nederländerna. Och dit
hör också efter mitt förmenande Schweiz. Det är intet annat, som
utskottets majoritet begärt, än att vi skulle följa samma regler som
Schweiz och även på denna punkt följa den schweiziska förebilden.
Nu invändes mot detta, att det är ju alldeles naturligt, att
Schweiz icke kan införa något särskilt skydd för suveräner, då de
själva endast ha en president. Och presidenterna stå ju i en viss
ogynnsam ställning, fastän de kommit med på sladden i attentats-
klausulen. De äro skyddade för sina personer, men icke för sina
släktingar. Monarkerna däremot sträcka sitt skyddsområde vida om¬
kring under vingarnas skugga. Det är dock att märka, att det inga¬
lunda var, som herr Petersson i Lidingö villastad ville göra troligt,
uteslutande på grund av sådana betraktelser, som man i Schweiz icke
ville höra talas om den här bestämmelsen. Utan det var så, att även
det motivet var med bland dem, som anfördes, men knappast det
enda, som var gällande. I verkligheten var det nog så, att man tänkte
på realiteterna och tänkte på det motbjudande för folkmeningen i att
i vissa ganska tänkbara fall utlämna personer, som hade flytt från
något despotiskt styrt land till den schweiziska republiken och där
anropat dess asylrätt. Man ville icke göra denna asylrätt illusorisk,
praktiskt illusorisk i vissa fall, och därför var man nog emot saken i
realiteten också, ehuru det var mycket naturligt, att man därjämte
sköt fram i förgrunden den rent formella synpunkten av reciprocitet.
Ni- 36.
32
Onsdagen den 23 april.
Lag ang. Ja, invänder man, men Norge har tagit den här belgiska atten-
utlämning av tatsklausulen. Jag må säga, att med all respekt för den norska lag-
förbrytare. stiftnjngen> som [ mycket" är ganska framskriden i jämförelse med
(J?orts.) jjjäyer nog även den, innan man okritiskt överflyttar den¬
samma till svenska förhållanden, att den varje gång uppmärksamt
granskas. Ocli jag kan icke underlåta att, när man särskilt lagt så
stor vikt på det norska föredömet i detta fall, erinra om att ett av
de olyckligaste felgrepp, som begingos år 1905, var, att man då följde
det norska föredömet på ett område, där det gällde kampen mot stats-
farlig antimilitarism, på ett sätt, som väckt harm i vida kretsar och
en harm, som ännu i dag icke lagt sig. Jag tror således, att man
bör se upp, innan man utan vidare åberopar Norges exempel i
detta fall.
Hans excellens herr utrikesministern yttrade, att särskilt mot
dessa suveräna statschefer samlar sig allt både berättigat och obe¬
rättigat missnöje. De stå alldeles i brännpunkten och bliva särskilt
utsatta för attentat. Ja, det må i viss mån vara sannt, att de under¬
stundom bliva utsatta för, att attentat kanske orättvist riktas mot
dem personligen. Men man får komma ihåg, att det dock finnes en
hel grupp av förbrytelser, som rikta sig mot dem i helt andra än
politiska avsikter — jag tänker på sådana rent privata personliga
hämndeakter, då de t. ex. icke lagt sig ut för någon urspårad individ.
Herr utrikesministern antydde, att sådana förbrytelser också förekom¬
mit. Herr Petersson i Lidingö villastad förklarade däremot helt
kategoriskt, att det alltid är ett politiskt motiv med i förbrytelser
mot statschefer. Jag nödgas då erinra honom om det allra senaste
fallet av sådant attentat. Jag menar icke det i Spanien, utan det,
som träffade den förre grekiske konungen. Såvitt tidningarnas upp¬
gifter äro riktiga, fanns det där icke ett spår av politiskt motiv, utan
där var det just en urspårad individs privata hämnd, för att han icke
fått, som lian velat ha det, med avseende på en penninggåva. Icke
är det rimligt, att, strax efter sedan detta gått genom hela den euro¬
peiska pressen, driva den satsen, att det alltid är ett politiskt motiv
med i sådana attentat, som här kan vara fråga om. Det förefaller
mig uppenbart, att i ett sådant fall kan man icke annat än ge den
domstol rätt, som skulle säga: här förelåg icke något politiskt attentat,
något politiskt brott, utan här var det ett vanligt, personligt brott,
som bör föranleda utlämning. Och jag är viss om, att varenda svensk
domstol skulle döma på det sättet i dylika fall och sålunda medgiva
utlämning. Och det har också åberopats, att även i Schweiz bär man
tillämpat den lagstiftning, som av utskottets majoritet föreslagits
fastän den nu sprungit ifrån densamma — på det sätt, att en kunga-
mördare har blivit utlämnad. Således även där låg saken så. Jag
minns icke säkert vilket speciellt fall det syftar på, men såvitt jag
erinrar mig gällde det ett brott, som hade något jämförbart med det,
som begicks där nere i Saloniki. Det är således helt enkelt icke sant,
att man med antagande av utskottets förslag ställer sig värnlös och
hjälplöst binder sina händer, så att man även i upprörande fall, där
det gäller rent privatpersonliga förbrytelser, som tillfälligtvis äro rik¬
tade mot en statschef, skulle vara så bunden, att man icke kunde
33
Nr 36.
Onsdagen den 23 april.
medgiva utlämning. Utlämning kan ske. Då synes det mig, att man L_'“J and-
bör beakta detta och icke framställa saken så, som den i verkligheten utlf ™uiy av
icke förhåller sig. J°S'T
Men låt mig nu för att få en riktig bild vända en smula på °r S’
exemplet. Låt oss tänka, vad det innebär, detta absoluta fastslående
av att på varje attentat, som riktas icke blott mot statschefens per¬
son, utan även mot någon medlem av hans familj, skall ovägerligen
följa utlämning. Jag vill icke anföra några exempel, som skulle
kunna giva anledning till olämpliga utläggningar, och jag förstår lika
väl som någon, att man här rör sig på ett ömtåligt område. Men nog
har jag rättighet att nämna ett namn, som alla erinra sig: Eugen
Schauman. Jag har rättighet att tänka mig en sådan typ som den
mannen, vändande sitt vapen mot en person, som faller inom den
kategori, det här är fråga om. Jag har också rättighet att erinra om
såsom ett historiskt faktum, att det har förekommit ett attentat mot
en medlem av den ryska kejsarfamiljen — icke mot zaren själv, men
mot ^ en medlem av hans familj — om vilket alla, som något känna
förhållandena, ha sagt åtminstone det, att de funnit det attentatet
begripligt. När sådant kan förekomma, när förhållandena icke blott
i detta land, som jag exemplifierat med, utan även i andra länder,
med vilka vi så småningom mer eller mindre komma i förbindelse]
endast föga stadgat sig, utan där ännu, för att tala med Henrik lösen]
»lagen hänger på knivens spets» i mycket hög grad, och liknande fali
således alltjämt kunna förekomma — är det då rimligt, är det då
rätt, att den svenska Riksdagen med ögonen öppna för sådana konse¬
kvensers möjlighet och tänkbarhet ändå stiftar en lag, som förbinder
till att utlämna personer, om hvilkas moraliska kvalitet ej tvivel råder,
utan att den kan vara den allra högsta, som över huvud taget i
mänskligheten för ögonblicket lärer förekomma? Jag finner för min
del det omöjligt att stifta en sådan lag, och jag vågar vädja till Andra
kammaren att icke låta sådana hänsyn gälla, som att vi icke här skulle
våga säga ifrån, att vårt land har rättighet att stå självständigt och
självt bestämma i dessa avseenden likasåväl som den lilla schweiziska
republiken. Aven Schweiz har många gånger i sin senaste historia
vant föremål för mäktiga grannars påtryckningar och bestämda yr¬
kanden och fordringar. De schweiziska myndigheterna ha icke alltid
stått så rakryggade — för att begagna detta uttryck, vilket miss¬
hagade herr Petersson i Lidingö villastad — som man kunde ha önskat.
Men i det stora hela har dock det lilla landet haft sin ära och stolt-
het i att hålla på sina grundsatser och att vara en fristad för sådana,
som förföljas av de makthavande, men som kanske eftervärlden kom¬
mer att prisa som heroiska föregångsmän för friheten. Detta har all-
tid vant den ledande principen för det landet, och jag skulle önska
för mitt fosterlands vidkommande, att även vi här kunde få något av
den _ känsla för asylrättens obrottsliga helgd, som vi böra ha, och att
Sverige också i det avseendet må kunna intaga en aktad och ärad
plats i ländernas krets, icke böjande sig alltför ödmjukt för en rynk¬
ning på ögonbrynen från dessa kringliggande stormakter, där man
kanske.tycker, att det skulle sett mera homogent ut med deras välde
övei världen, om de fått äfven den svenska Riksdagen att mot sin
Andra kammarens protokoll 1913. Nr 36. 3
Nr 36.
.34
Lag ang.
utlämning av
förbrytare.
(Forts.)
Onsdagen den 23 april.
egen innersta vilja rygga tillbaka på denna punkt. Det skulle således
icke vara Riksdagen, som bestämmer, utan hänsynen till vad man
tycker bäst om i vissa utländska huvudstäder!
Herr talman, jag skall icke yrka bifall till den förra delen av
herrar Lindhagens och Perssons i Norrköping reservation, men i av¬
seende å denna klausul skall jag be att få hemställa, att den måtte
utgå. Således blir mitt yrkande det, att Andra kammaren bör bi¬
falla den framställning, som lagutskottets majoritet ansett sig kunna
göra till sin, och mot vilken det sannerligen icke är åberopat något
hållbart, avgörande skäl.
Med herr Branting förenade sig herrar Wallin och Winberg.
Herr Edén: Herr talman! I motsats till den senaste ärade tala¬
ren har jag för min del kommit till den övertygelsen, att kammaren
gör rätt i att bifalla Kungl. Maj:ts proposition, och jag vill säga ifrån,
att när jag kommit till denna övertygelse, så betraktar jag det icke,
som den senaste ärade talaren antydde, såsom någon reträtt utan så¬
som resultatet av en enkel prövning av verkligheten och de faktiskt
föreliggande förhållandena på detta område. Jag skall i allra största
korthet sammanfatta de skäl, som lett mig till denna ståndpunkt,
utan att gå något djupare in i de enskilda punkterna, som ju så ut¬
förligt och belysande utvecklats av herr ministern för utrikes ärendena.
Mina skäl äro i korthet följande.
Det är redan påvisat och även av herr Branting erkänt, att icke
ens Schweiz har kunnat i alla avseenden och vid alla tillfällen uppe¬
hålla asylrätten på det sätt, som man nu tycks vilja lägga in i den
ifrågavarande schweiziska klausulen. Jag påminner om, att herr Bran¬
ting nyss antydde, att vid vissa tillfällen vederbörande schweiziska
myndigheter icke kunnat hålla sig, som han uttryckte det, tillräckligt
rakryggade utan funnit sig böra utlämna förbrytare, vilkas brott haft
mer eller mindre en politisk bismak. Det framgår redan härav, vad
som för mig synes vara huvudsaken i denna punkt, nämligen att med
ett antagande av den schweiziska klausulen skulle våra myndigheter
och vår regering komma att i en hel mängd fall utsättas för synner¬
ligen kinkiga problem, där det gällde att kunna konstatera, huruvida
brottet verkligen är av en rent politisk beskaffenhet, även när det är
fråga om sådana här mord och mordförsök, eller huruvida man får
anse, att ett annat moment finnes med i brottet och bör föranleda
utlämning. Var gränsen i sådana fall skall gå, komme att bero på
mycket subjektiva omdömen. Frågans pröfning skulle ovillkorligen
giva tillfälle till påtryckningar från den makts sida, om vilken det
kan vara tal, för den händelse det skulle visa sig, att de svenska
myndigheterna vore böjda för att betrakta det begångna brottet som
en rent politisk handling. För mig står saken så, att med ett an¬
tagande av den klausul, som regeringen föreslagit, eller den belgiska,
slippa vi ifrån den ytterst pinsamma och i många fall nästan omöj¬
liga uppgiften att fullt riktigt draga upp gränsen mellan politiskt och
icke politiskt brott, när det gäller mord, mordförsök eller dråp mot
ett främmande statsöverhuvud eller någon till en främmande suveräns
35
Nr 36.
Onsdagen den 23 april.
familj hörande person. Vi få den enkla regeln, att sådana förbrytare
måste utlämnas.
Nu säger man visserligen, att detta icke alltid bör ske, nämligen
icke när brottet är politiskt. Jag måste svara, att när man lägger
märke till, vilka brott det är fråga om, mord, mordförsök eller dråp,
så bjuder det mig i motsats till den siste ärade talaren emot att över
huvud hänföra dylika till de allra grövsta brottarter hörande hand¬
lingar under politiska förseelser. Det är väl ändå på det sättet, att
vi här i landet vänta, hoppas och fordra, att striden för politiskt
framåtskridande skall föras med medel av annan art. Det är för oss
mycket svårt att inse, att bara därför att mordet, mordförsöket eller
dråpet varit riktat mot en suverän eller hans familj, bara därför att
det blivit utfört av en man eller en kvinna, som hör till en radikal
oppositionell riktning, att bara därför, säger jag, vi skulle försöka
skydda denna mördare eller denna dråpare. Det synes åtminstone
mig icke vara något ideal att ställa upp i förhållandet mellan folken.
Våra sympatier och önskningar att hjälpa till, i den mån vi med våra
små krafter kunna, i arbetet för framåtskridande inom de olika län¬
derna, skall ingen därför kunna underkänna.
Ett belysande exempel på, huru utomordentligt svårt det är att
skilja mellan politiskt och icke politiskt brott, synes mig den siste
ärade talaren själv ha givit, när han drog fram mordet på konung
Georg av Grekland. Herr Branting sade, att man kommit på det
klara med, att det mordet icke var ett politiskt mord, utan en rent
privatpersonlig hämndeakt, och därför skulle den mannen utlämnas.
Nu vet jag icke, på vilka grunder man kommit till den uppfattningen.
Men antag, att det dock visat sig, att denne man, som det från början
uppgavs i tidningarna, hört till en anarkistisk riktning, och antåg
även, att det visat sig, att han hade propagerat för de idéer, som den
riktningen företräder, och det sedan blivit tal om, huruvida mordet
var politiskt eller icke. Huru skulle det då ha gått? Är det verkligen
rimligt, att därför att han tillhört en sådan riktning undantaga honom
från utlämning? Mordet förbleve ju lika upprörande i varje fall. Det
är begånget mot en man, som icke på något vis skadat honom. Det
är begånget av en vettvilling, låt så vara, men i det av mig tänkta
fallet av en vettvilling, som anför politiska skäl. Jag kan icke se
annat, än att detta exempel liksom de allra flesta, som man kan draga
fram, angående sådana förbrytelser just tala för den stora svårigheten
att skilja emellan politiska och icke politiska brott, och jag kan icke
finna annat, än att den mänskliga sympatien och känslan har rätt
att reagera också mot dessa attentat, som riktas mot oskyldiga män¬
niskor, mot människor, som på grund av sin ställning i en furste¬
familj ådragit sig andras hat, men som icke i och för sig behöva ha
gjort någonting alls för att förtjäna detta hat. Det är särskilt dessa
skäl, som gör, att jag för min del icke kan finna annat, än att den
av Kungl. Maj:t föreslagna klausulen är berättigad.
Därtill kommer ännu ett skäl. Som redan i diskussionen har
blivit upplyst, finnes det i åtskilliga traktater mellan Sverige och andra
länder redan den klausul, som regeringen här föreslagit att ingå i
lagen såsom allmän bestämmelse. Hur skulle det taga sig ut, om
Lag ang.
utlämning av
förbrytare.
(Forts.)
Nr 36.
36
Lag ting.
utlämning a
förbrytare.
''Forts.)
Onsdagen den 23 april.
Riksdagen nu stiftade en lag, som streke den klausulen, och på grund
härav regeringen bleve tvungen att vidkommande alla dessa länder
upphäva den klausulen, d. v. s. den som medger utlämning av för¬
brytare, vilka förgripa sig på dessa länders statsöverhuvud och deras
familjer. Det skulle betyda, att Sverige liksom återtoge ett skydd
mot mördare och dråpare, som rikta sig mot dessa länders suveräner
och statsöverhuvud och familjer, vilket skydd redan varit medgivet
under längre eller kortare tid. Ett sådant återtagande kan enligt
mitt förmenande icke gärna ske utan misstolkning och utan att med¬
föra stora internationella obehag, och det finns icke heller något skäl
att göra det.
Herr Branting slutade sitt anförande med en som alltid varm¬
hjärtad appell till Andra kammaren, att den skulle visa sin självstän¬
dighet genom att fasthålla vid formuleringen av denna paragraf, sådan
som lagutskottet har lämnat den till kammaren. Jag vill till denna
vädjan endast anmärka, att man icke har rätt att, om kammaren här¬
med lugnt omdöme och efter mogen prövning bifaller Kung! Majds
förslag, säga, att kammaren därvid fallit undan, därför att en och
annan stormakt »har rynkat ögonbrynen». Jag vet icke ens, att något
sådant inträffat, som antyder, att någon stormakt lagt sig i vår be¬
handling av denna lag. Men jag tror, att kammaren skulle bättre
sauvera vårt land för framtiden, om den icke utsatte dess regering
och oss själva för de mycket stora risker, som hunna inträffa i det
fall, att kammaren skulle bifalla utskottets förslag oförändrat. Jag
tror, att kammaren skulle kunna komma i tillfälle ångra, att den
har tagit utskottets förslag, ifall en olycka inträffade, och vi med
anledning härav bleve utsatta för påtryckningar från det land, där
detta skett, därför att det på grund av lagens bestämmelser icke
bleve oss möjligt att utlämna eu anarkistisk förbrytare bara där¬
för att han anför politiska motiv, hur mycket vi än må ha ogillat
brottet.
Jag skall be att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
Herr Lundström i Göteborg: Jag har det numera tyvärr ganska
sällsynta nöjet att kunna helt och hållet instämma med min ärade
vän på uppsalabänken, och jag skulle därför nu icke tagit till orda,
om det icke varit ett par yttranden av herr Branting, som förefallit
mig icke böra stå oemotsagda. Herr Branting började sitt anförande
med ett beslöjat attentatförsvar, av vilket det hälft pinsamma intrycket
ännu vilar kvar hos mer än en i kammaren, och han slutade med
ett storsvenskt, jag skulle nästan vilja säga chauvinistiskt yttrande,
som kunde försätta även den, som eljest brukar beskyllas för dylikt,
i en viss förskräckelse över de stora orden. Men när herr Branting
mot slutet av sitt anförande nämnde namnet Eugen Schauman, får
jag verkligen säga, att han är på oriktiga vägar i sin argumentering.
Här är i detta fall icke fråga om personer, som drivna av en över¬
tygelse — den må vara riktig eller oriktig — begå en gärning och
sedan göra upp räkningen med sig själva. Vi tala icke om hjältar
i detta fall, herr Branting, utan om dem, som begå eu gärning och
Onsdagen den 23 april. 37
sedan söka slippa undan genom att söka skydd bakom tredje mans
eller tredje makts rygg.
Det finns en synpunkt, som av många, alltifrån det att det första
utmärkta anförandet på statsrådsbänken hölls och sedan än vidare,
understrukits, men som efter herr Brantings anförande måste ytter¬
ligare en gång understrykas, och det är den frågan: är det alltid
säkert, att vi ens äro mäktiga att upprätthålla det, som vi nu enligt
lagutskottets mening skola vara beredda att göra till svensk lag? Det
förefaller mig, som om den saken icke vore otänkbar, att jämväl en
så rakryggad" man som herr Branting, såsom svensk regeringschef
eller utrikesminister, kunde komma i den ställningen, att till och
med hans rakryggade karaktär bågnade under det stora tryck, som
kunde ställas på oss, om en av de oss kringliggande makternas över¬
huvud bleve mördad och mördaren sökte tillflykt hos oss. Det kan
hända, att till och med han skulle komma i den svåra dilemman att
antingen nödgas se efter, hur det stod till med de medel, med vilkas
hjälp man velat trotsa, eller också att nödgas fråga, om icke härvid
gällde, att i krig, även de diplomatiska, det förekomme tillfällen, då
mer oförsiktigt stiftade lagar kunde tvingas att tystna och tiga. Det
är inför en sådan eventualitet, som jag anser, att vi icke ha rätt att
ställa en kommande svensk regering och ytterst det svenska foster¬
landet. Jag tror därför, att det är med lika stark fosterlandskänsla
och lika stark känsla av Sveriges värdighet, som jag för min del vågar
bestämt säga, att herr Brantings väg i detta fallet är en olycklig
sådan.
Herr Branting sade också, att vi icke skulle låta skrämskotten i
detta fall verka på oss, och själv var han övertygad, att vi icke be¬
hövde tro på dem. Ja, om en dylik tro kan man naturligtvis icke
disputera, men så mycket är säkert, att nog är det en underlig politik
att år efter år vilja göra allt för att minska de medel, genom vilka
Sverige skulle kunna stå mera rakryggat i världen, och samtidigt
skapa nya möjligheter till konflikter. Det är den politik, jag icke
begriper, och det är därför, som jag, herr talman, ber att få yrka
bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
Häruti instämde herr Nydal.
Herr Branting: Herr talman! Jag skulle kunna svara den sista
talaren, att ej heller jag förstår den politik, han och hans menings¬
fränder driva. Å ena sidan säga de, att de vilja göra det bästa möj¬
liga för Sveriges ära och anseende, och för att Sverige skall få en så
självständig och framskjuten roll som möjligt. Så fort det dock å
andra sidan gäller att hävda en rättsgrundsats, skall man på förhand
inrätta sig så, att man faller undan för ett eventuellt hot, man skall
vara angelägen icke om att rätten skall följas, utan att makten skall
följas. Jag förstår icke den sortens chauvinistiska politik, och jag
tillbakavisar för övrigt som ett ganska misslyckat skämt försöket att
tolka mitt uttalande nyss som något som helst utslag av chauvinism.
Jag måste också tillbakavisa den besynnerliga distinktion, som herr
Lundström gjorde med avseende å olika attentatsmän, i det han näm-
Nr 36.
Lag ang.
utlämning av
förbrytare.
(Forts.)
Nr 30. 38 Onsdagen den 23 april.
Lag ang. ligen skilde på sådana, som sedan taga sitt liv och vilka han ville
Urbota™betrakta som hjältar, och alla andra. Alltså, mot attentatet självt
' (Förta.)'" tyckes herr Lundström icke vara så fientlig, men när det blir fråga
om handlingens senare konsekvenser för gärningsmannen, om han har
gjort upp räkningen med livet och själv fortsätter genom att bära
hand på sig själv, då må han enligt herr Lundströms mening be¬
traktas som en beundransvärd figur. Jag tror, att det icke går att
göra en så enkel distinktion i detta fall. Det kan helt visst tvärtom
finnas attentatsmän, som genom sitt tillvägagående att döda sig för
att kanske undgå vad värre är, ingalunda visat sig vara några hjältar,
men det kan också finnas, och det har även historiskt funnits per¬
soner, vilka begått attentat och som sedan icke vänt vapnet mot sig
själva, och om vilka jag, trots både herr Lundström och alla hans
meningsfränder, tror, att de varit personer, vilka haft rätt att kräva
högaktning även från deras sida, som ogilla deras åsikter och natur¬
ligtvis än mera deras gärning.
Attentatsfrågan har för övrigt indragits här i diskussionen på ett
sätt, som kanske nödvändiggör en förklaring, vilken jag verkligen
trött skulle varit överflödig, nämligen att jag med mitt resonemang
icke ett ögonblick har velat uppmuntra till attentat eller talat till
attentatspolitikens försvar. Hela min verksamhet under den tid, jag
tillhört politiken, vittnar dock tydligt om, att jag icke velat gå sådana
vägar. Detta är ew sak. En annan är den, att så orimliga och upp¬
rörande kunna förhållandena gestalta sig i ett visst land och under
vissa situationer, att man sannerligen icke kan döma dem, vilka
lämnat de lagliga vägarne för att tillgripa olagliga medel, när dessa
lagliga vägar spärrats och när varje försök att bruka dem undertryckts
med våld och blod. Då kan det vara nödvändigt och naturligt, att
den mänskliga naturen reagerar, och det kommer den att göra i alla
tider, så länge sådana försök komma att fortgå. Den saken har man
rätt att säga ut, utan att behöva bli beskylld för att indirekt upp¬
mana till attentatspolitik under lagliga och fredliga förhållanden.
Jag begärde emellertid icke ordet för att bemöta herr Lundström
....... han kom med sitt inlägg senare — utan för att säga något med
anledning av herr Edéns anförande. Denne ärade talare vände upp
och ned på förhållandena ganska ordentligt efter mitt sätt att se
saken.
För det första frapperade det mig, att han, som har ett så klart
huvud, ville tillråda kammaren att, därför att det kunde vara svårt
att definiera det politiska brottet i vissa fall, nämligen var det poli¬
tiska brottet börjar och var det slutar, man nu skulle draga en gräns,
varigenom allting, både politiska och icke politiska brott, komme att
hemfalla under utlämning. Det är så bekvämt, ty då slipper man
ifrån definitionen! Detta synes mig dock vara ett sätt att lagstifta,
som icke kan vara hållbart.
Herr Edéns framställning i den delen, att vi särskilt skulle försöka
»skydda mördare» genom denna lagstiftning, är alldeles vilseledande.
Vad vi vilja skydda är de politiska förbrytarne, med avseende å vilka
det måste i varje särskilt fall prövas, om det varit övervägande av
politiska motiv, som de begått sin handling eller icke, och om om-
Onsdagen den 23 april. 39 Nr 36.
ständigheterna i övrigt varit sådana, att de kunna gorå anspråk på att Lag ang.
behandlas såsom politiska förbrytare och således icke bli föremål för"förbrytare!
utlämning. Det är den prövningen från domstols sida, som hela tiden (portsj
är förutsatt och som ligger bakom såsom grundval för det hela. Det
är den svenska domstolen, som skall pröva detta, och tro herrarne
verkligen, att en svensk domstol, i fall det begås ett attentat mot en
utländsk suverän, vilket allmänt uppfattas såsom en upprörande för¬
brytelse, och om sedan denne, som begått denna handling, händelsevis
lyckas komma hit till landet och hans sak här skall prövas och han
därvid åberopar, att han är anarkist eller något dylikt , tro herrarna
då, att en svensk domstol skall bry sig om en sådan generell för¬
klaring? Den håller sig naturligtvis till vad som kan utletas om de
verkliga motiven till handlingen. Och har det då varit ett sadant fall
som detta i Grekland, ett tillbakavisande av eu ansökning om under¬
stöd, en urspårad individ som klagar över att han icke fått den upp¬
muntran som han sökt —, är det da rimligt att han skulle med några
allmänna anarkistiska talesätt kunna omvända en svensk domstol till
att tro, att i hans fall föreligger en politisk förbrytelse?
Nej, man behöver bara ställa frågan i konkret form för att vara
viss om svaret. Men för att trassla till det hela tog herr Edén icke
det konkreta grekiska fallet, utan antog till detta, att det skulle ha
gällt någon slags anarkistisk attentator, som för övrigt haft dessa andra
anledningar till sitt brott. Han konstruerade således med full avsikt
upp ett av de gränsfall, som alltid, där det gäller subjektiv prövning,
kunna uppkonstrueras, men som naturligtvis äro sällsynta. I ett syn¬
nerligen ringa antal fall komma väl omständigheterna att vara så pass
oklara, att vågskålen icke bestämt sjunker åt ena eller andra sidan.
Yad vi vilja förebygga är emellertid blott, att man skall så lagstifta,
att vågskålen blott kan sjunka åt ena sidan och att man således skall
vara tvungen att även i de fall, da ett allmänt rättsmedvetande reser
sig mot ett sådant utlämnande, dock utlämna på grund av lagens
formulering.
Det har talats förut om vissa länders förhållanden. Men jag tänker
på sådant, som vi minnas från de senaste årens historia, t. ex^ stats-
välvningen i Portugal och de föregående morden där, som begåtts, av
uppenbart politiska bevekelsegrunder, eller förhållandena i Serbien,
där sannerligen den ena dynastiens framfart mot den andra varit sådan,
att jag för min del icke tvekar ett ögonblick att säga, att det där
varit mycket mera av privata än av politiska synpunkter, som. spelat
in. Är det då, frågar jag, med tanke på alla dessa fall, rimligt, att
man här i landet skall ställa sig på en annan ståndpunkt än den,
som i övrigt genomgår lagen, endast därför att det gäller furstliga
familjemedlemmar?
Det sista skälet, som herr Edén framförde, förefaller mig ännu
mera orimligt, om det uttrycket tillätes mig. Det var nämligen det,
att när vi hava i vissa traktater sådana här bestämmelser, kan det
icke gå för sig, att vi nu ställa oss pa en annan ståndpunkt. Ja, har
man den uppfattningen, då frågar jag verkligen, varför man över
huvud taget kommer till Riksdagen och låter Riksdagen, bestämma
något i detta avseende. Är det bara därför, att Kungl. Maj:t på grund
Nr 36. 40 Onsdagen den 23 april.
utlämning' .av sin. myndi£het att ingå. traktater med främmande makter infört
förbrytare. vjssa rättsgrundsatser, som vi skola böja oss, då tjänar det icke något
’ (Forts.) 1111 att _resonera vidare om saken. Jag trodde emellertid, att Riks¬
dagen här skulle för första gången få säga sitt ord om den ståndpunkt
den anser för sin del riktig och hållbar och den för Sveriges ära och
anseende bästa, när man vill tänka sig Sverige såsom ett land, där
man omsorgsfullt vårdar asylrätten även för förföljda politiska för¬
brytare. _ Det är den ståndpunkten jag utgått ifrån. Eljest skulle det
icke fallit mig in att, om herr Edéns utgångspunkt i detta sista stycke
varit den riktiga, alls begära ordet i denna fråga, ty i fall vi endast
ha att följa på den väg, där Kungl. Maj:t gått förut, då är Riksdagens
hela behandling av saken endast en tom formalitet.*
Herr Lindhagen: Då nu med anledning av den liberala om¬
svängningen frågan kommer att ligga efter de rena linjerna, skall jag,
herr talman, be att få återtaga mitt yrkande om bifall till reserva¬
tionen, ehuru från min synpunkt sett jag fortfarande håller på, att
detta yrkande vore det riktigaste. Jag skall emellertid med anledning
av denna liberala omkastning, som vi nu fått bevittna, be att få säga
några ord.
När herr utrikesministern uppträdde här i dag, framhöll han, att
denna sak vore av en ofantlig vikt och att ett avsteg från Kungl.
Maj:ts proposition vore synnerligen äventyrligt. Men läser man den
motivering, som herr utrikesministern själv givit för detta förslag,
finner man, att han där icke alls intagit en sådan räddhågad stånd¬
punkt, utan att han tvärtom börjar med att säga, att det är synner¬
ligen tveksamt, huruvida den belgiska attentatsklausulen hos oss bör
upptagas. Så börjar väl dock icke en person, som tror, att det är ett
livsintresse att antaga den.
Jag hör nu, att det lär vara herr justitieministern, som sagt detta,
men herrarne äro ju solidariska, så att jag kan i alla fall åberopa
även herr justitieministerns yttrande.
Justitieministern alltså säger, att detta kan synas tveksamt. Om
man nu omfattar den objektiva teorien, säger justitieministern, är det
alldeles nödvändigt att taga upp denna klausul. Men går man på den
schweiziska linjen, såsom Kungl. Maj:t här gjort, är det inte alls nöd¬
vändigt.
Justitieministern fortsätter: »Då emellertid den ifrågavarande klau¬
sulen har hävd inom icke blott vår utan även de flesta europeiska
staters utlämningsrätt och man mot syftet med klausulen näppeligen
kan anföra någon berättigad invändning, synes det mig mindre lämp¬
ligt att frångå denna regel.»
När nu vår justitieminister, som kanske i detta fall ser saken
lugnare än vår utrikesminister, i alla fall har kunnat ställa sig så
tveksam, som han gjort, eller åtminstone på en sådan tämligen in¬
different ståndpunkt, tror jag icke, att de fruktansvärda faror, som
herr utrikesministern — till skillnad från sin kollega, justitieministern
— här utmålade, verkligen här föreligga.
Vad beträffar orsaken till att herr Edén, vilken ju, som herr
Branting mycket riktigt sade, har ett klart huvud, här trasslade in
Onsdagen den 23 april.
41
Nr 36.
sig, var den nog helt enkelt, att han icke fick tillfälle att här begagna Lag ang.
sig av detta sitt klara huvud. Han stod nämligen helt plötsligt inför utlämning av
den situationen att såsom liberala partiets chef på order från den f'MrVtare-
liberala regeringen vara tvungen att uppfordra partiet att ögonblick- (Forts0
ligen slå in på den ursprungligen föreslagna linjen, och icke gå på
den, som partiets utskottsmedlemmar förordat. Det är inte så gott
att finna sig i en sådan situation, till på köpet när man icke är inne
i ämnet utan måste säga vad som helst. Herr Edén begagnade sig
också mycket flitigt av detta språkande i allmänhet utan att ha känne¬
dom om vad saken rörde sig om.
Nu är det verkligen på det sättet, att orsaken till att man i Eng¬
land och Amerika och Schweiz — och till hälften också vår justitie¬
minister — tycker, att denna klausul kunde vara borta, är den, att
man vill likställa alla brott av nämnda art och icke göra några undantag
särskilt för brott mot statsöverhuvuden och suveränernas familjemed¬
lemmar.
I förbigående sagt vill jag påpeka, att herr justitieministern icke
upplyst oss om, varför den liberala regeringen vill skydda kejsarinnan
av Japan men icke fru Wilson. Det fanns till och med konservativa
medlemmar i lagutskottet, som voro upprörda över denna skillnad,
och det var rent av ifrågasatt en konservativ framryckning för att
bringa rättvisa i detta missförhållande.
Nu trodde emellertid herr Edén, att det här var fråga om, huru¬
vida man, när det gällde mord, mordförsök eller dråp över huvud
taget skulle kunna få detta räknat till politiska brott. Han generali¬
serade saken och betonade svårigheterna vid avgörande i allmänhet.
Men här gäller det bara frågan om statschefernas och suveränernas
familjers särställning i sådana fall. Det gäller då icke fråga, om
brottet är politiskt eller icke. Det blir dock lika svårt att avgöra
detta spörsmål i alla de fall, då brottet riktar sig mot andra för
sådana attentat lätt utsatta personer. Sålunda är det bara fråga om,
huruvida vi icke kunna, likaväl som Schweiz, England och Amerika,
taga bort den skillnad, som råder emellan å ena sidan krönta suve¬
räner och republikpresidenter ävensom de krönta suveränernas familjer
och å andra sidan de republikanska presidenternas familjer, och andra
människor. Det är dithän utvecklingen dock går, och det är ur den
synpunkten jag skall be att få yrka bifall till utskottets förslag.
Jag vill för övrigt framhålla en annan sak. Det är en sorglig
företeelse i det politiska livet, att partierna absolut skola följa sina
regeringar eller ledningar i frågor, som dessa till äventyrs göra till
sina. Därigenom få de olika partimedlemmarna aldrig tänka själva
utan trummas ihop och piskas in, och på det sättet blir man en nolla
var och en i sin stad. En huvudsak i det politiska livet borde väl
ändå vara, att individen får tänka själv och göra, som han själv
tycker, så att, om han anser, att en minister talat bra, så följer han
honom, men om han icke tycker det, följer han honom icke. Då
skulle man kunna uppnå ofantligt mycket fruktbarare resultat än med
en ensidig partiinpiskning på alla linjer.
Jag vädjar till alla, som anse, att England, Schweiz och Amerika
visat sig värda att få efterföljare i sina strävanden att hävda frihets-
Nr 36.
Lag ang.
utlämning a
förbrytare.
(Forts.)
42 Onsdagen den 23 april.
principerna härvidlag, att gå med på dessa principer och sålunda
följa de linjer, som utstakats av det liberala partiets medlemmar i
utskottet, och icke bry sig om, vad de olika regeringsmedlemmarna
i det fallet säga.
Herr Edén: Herr talman! Med anledning av herr Lindhagens
senaste anförande kan jag naturligtvis icke ha mycket att säga. Jag
skall inskränka mig till en enda kort liten anmärkning. Herr Lind¬
hagen behagade finna, att jag i denna frågan hade ansett mig kunna
»säga vad som helst». Jag får svara, att den förebråelsen från det
hållet kommer bra överraskande. Herr Lindhagen har begagnat just
det privilegiet att »säga vad som helst» i så många andra frågor och
begagnar det ständigt, att herr Lindhagen icke borde slå an den
tonen.
Herr Brantings anförande ger mig anledning till den gensagan,
att då herr Branting mot mig yttrat, att jag vänt upp och ned på
förhållandena, så kan jag helt och hållet återgälda denna artighet till
honom själf. Jag kan nämligen icke finna annat än att herr Bran¬
ting med sina allmänna uttryckssätt har skylt undan vad det här
egentligen gäller. Herr Branting säger, att den argumentering jag
fört skulle avse att uppdraga en sådan gräns, att allting, både poli¬
tiska brott och icke politiska brott, skulle föranleda utlämnande. Ja,
det är mycket sant, men inom ett visst synnerligen begränsat område,
herr Branting. Naturligtvis endast i de fall, där det gäller mord,
mordförsök eller dråp och där mordet, mordförsöket eller dråpet rikta
sig mot sådana personer inom ett främmande land, att därav kunna
befaras komplikationer i vårt förhållande till detta land. Det är där¬
för alldeles orimligt att framställa saken så, som om den politiska
asylrätten här i Sverige skulle löpa fara att alldeles förloras, därför
att vi icke kunna medgiva, att, när ett mord är begånget på ett främ¬
mande statsöverhuvud eller en medlem av statsöverhuvudets familj
eller när ett mordförsök eller dråp skett, detta skall betraktas såsom
ett politiskt brott. Det är bara detta det gäller och icke något annat.
Herr Branting har icke någon rätt att påstå, att därmed Sverige
skulle komma på efterkälken i fråga om asylrättens vårdande. Det
är redan under diskussionen uppvisat, att det finnes en hel del andra
länder, t. ex., om jag hörde rätt, Frankrike och Norge, som i detta
fall äro strängare än Sverige skulle hli. Det är väl dock att något
driva upp anspråken på Sveriges roll såsom föregångsland att utan
vidare påstå, att vi ha skyldighet och att det vore lämpligt för oss
att ställa oss vid sidan av England och Nordamerikas Förenta stater.
Jag skall emellertid tillåta mig ännu en anmärkning. Herr
Branting ville göra gällande, att om ett sådant brott blivit begånget,
komma omständigheterna alltid att ligga så klara, att man kan vara
viss om huruvida brottet varit politiskt eller icke. Jag trotsar vem
som helst att kunna visa upp, att så är förhållandet. Herr Branting
anförde mot mig, att jag konstruerat upp ett fall, när jag anförde,
att mannen där nere i Saloniki kunnat lika gärna vara medlem av
ett anarkistiskt sällskap. Det var han nu för resten enligt tidnings¬
uppgifter, och jag kan icke finna annat än att man i det fallet gått
Onsdagen den 23 april. 43 Nr s6-
omkring den politiska asylrätten — om den nn kunde anses tillämplig Loa nns-
där nere — när man utlämnade honom. Men vi kunna för övrigtV
taga vilka exempel som helst. Vi kunna tala om andra attentat, som ,por£g,
begåtts i senare tid. Om det inträffat, att den, som för några år
sedan mördade konungen av Italien, tagit sin tillflykt hit, skulle herr
Branting ansett brottet vara tillräckligt upprörande eller icke för att
utlämna den mannen? Att den mannen begått brottet av politiska
motiv var åtminstone på den tiden fullkomligt klart. Jag menar
det, att när man i den politiska kampen kommit så långt, att det
blir fråga om mord, mordförsök eller dråp, då kan icke ett land vara
skyldigt att med sin trygghet och sin existens stå inne för att skydda
en sådan mördare eller dråpare, även om han riktat sina vapen av
politiska motiv, och då är det egentligen alldeles omöjligt att säga
var de politiska motiven sluta och var den allmänt mänskliga bestiali-
teten börjar. I vissa fall kan det, alldeles såsom herr Branting ut¬
tryckte det, vara en hjälte utan tvivel, som gör en sådan handling,
men en hjälte brukar också taga risken av sin gärning och icke vara
överraskad av att ett annat land icke står inne för att skydda honom,
om han icke lyckas gömma sig undan.
Herr Branting anförde: tro herrarne, att en svensk domstol skulle
vägra att utlämna, när ett upprörande brott är begånget? Ja, det
beror på. Jag tror icke, att den i sådana fall skulle vägra att ut¬
lämna, ty den skulle nog känna sig tvungen att gorå det, men ett
sådant utlämnande skulle kunna giva anledning till just den tolkning,
som herr Branting vill ha bort, nämligen att vi falla undan för på¬
tryckningar från någon främmande makt. Det är detta, som föran¬
leder mig att säga, att det är just herr Branting och icke jag, som
vänt upp och ned på förhållandena. Herr Branting säger, att när
det gäller att hävda en rättsgrundsats, vill man, d. v. s. herr Bran-
tings motståndare i denna debatt, på förhand inrätta sig så, att man
faller undan. Nej, tvärtom herr Branting, man vill inrätta sig så,
att man icke faller undan. Man vill inrätta sig så, att man har på
förhand bestämda kategorier givna, i vilka man utan vidare utlämnar
och i vilka man frångår den allmänna regeln rörande politiska brott.
Herr Lindhagen kom nu i sitt senaste anförande tillbaka till att
han fann det underligt — han kanske till och med sade upprörande
— att lagen skulle skydda suveräners familjer men icke statsråd och
icke presidenters familjer. Detta kan besvaras helt enkelt så, att det,
så vitt jag förstår, är en rent praktisk synpunkt som följts. Herr
Lindhagen torde veta lika väl som jag, att suveräners familjer alldeles
givet i de länder, där sådana attentat, som det här är fråga om, före¬
komma, måste bli på helt annat sätt exponerade än en för kort tid
vald presidents gemål eller familj blir. Den senare träder egentligen
icke fram ur det vanliga borgerliga samhället utan lever i huvudsak
liksom mitt inne i detta samhälle och träder i varje fall sedan till¬
baka till det. Det förvillade politiska hatet har icke samma anled¬
ning att rikta sig mot presidenternas som mot suveräners familjer.
Jag kan taga ett exempel, om så behövs. Anses det verkligen, att det
icke skulle varit ett upprörande brott och ett brott, som bort för¬
anleda utlämning, om det varit inom Sverige, som en vettvillig anar-
Nr 80. 44 Onsdagen den 23 april.
uUätninn 'traffat ^en av a^a sasom en ädel, varmhjärtad och fin
förbrytare. manmska ansedda kejsarinnan Elisabeth av Österrike? Hon tillhörde
(Forts.) en suveran familj och föll för en fanatikers dolk utan något som
helst eget förvållande. Hon är ett exempel på att en upphettad
hjärna kan komma sa långt ur sparen, att den vänder sig mot full¬
komligt oskyldiga medlemmar av suveräna familjer. Vad beträffar
statsråd och andra statstjänare, förmodar jag, att orsaken till att man
icke särskilt skyddat dessa är, att man icke vill sträcka denna klau¬
sul längre än man ansett vara absolut nödvändigt. När ett mord
eller ett mordförsök drabbar en suverän eller hans familj, drabbar det
nämligen likasom representanter för hela den stat och det land, som
det är fråga om. Och då kan den staten ha större anspråk på
att förbrytaren skall utlämnas, än om det gäller en ämbetsman, även
en högt uppsatt ämbetsman.
Jag slutar med att återigen betona, att efter mitt förmenande har
kammaren full rätt, och jag tror, att kammaren skulle göra rätt uti,
att tänka på, vilka svårigheter som kunna uppstå, om kammaren bi-
fölle utskottets förslag. Och jag protesterar mot att man försöker
framställa denna sak så, som om Sverige icke skulle i tillbörlig och
rimlig utsträckning hävda asylrätten. Det är redan sagt från stats¬
råds bänken — och icke motsagt — att den utlämningslag, som här
ligger inför kamrarne, även med Kungl. Maj:ts utlämningsklausul i
denna punkt är ett mycket liberalt förslag, som överskrider vad åt¬
skilliga andra, även modärna lagstiftningar,"ha medgivit till skydd för
politiska förbrytare.
Under sådana förhållanden är det inte riktigt och länder endast
till förvillande av omdömet om det verkliga läget, att säga, att vi
icke äro rakryggade, även om vi nu gå med på attentatsklausulen.
Jag ber att få vidhålla mitt förra yrkande.
Herr Pettersson i Södertälje: Herr Lindhagen har riktat några
bittra ord till de liberala medlemmar av utskottet, som i denna fråga
ändrat ståndpunkt. Jag vill i anledning härav gärna medgiva, att det i
allmänhet icke är tilltalande, när en person i kammaren talar för en
annan mening än den han hävdat i utskottet, och jag erkänner, att det
vore beklagligt, om något sådant skulle bli vanligt,’ Men å andra sidan
vill jag påstå, att fall kunna inträffa, då man under diskussionen i
kammaren måste komma till en annan mening än den, man haft till¬
fälle att bilda sig under utskottsbehandlingen.
I det nu föreliggande fallet får jag för min personliga del avgiva
följande förklaring. Under utskottsbehandlingen hävdade herr Lind¬
hagen de synpunkter på frågan, som här i kammaren i dag framförts
av honom och herr Branting. Dessa synpunkter framstodo för mig
såsom i hög grad beaktansvärda. Av det vid propositionen fogade
statsrådsprotokollet inhämtades, att herr justitieministern själf funnit
det mycket tveksamt, vilken ställning man här borde intaga. Och,
såsom herr utrikesministern i dag här erkänt, kan man icke säga, att
något principiellt hinder föreligger för att alldeles stryka ifrågavarande
klausul. Under sådana omständigheter bör det förefalla ganska natur-
Onsdagen den 23 april. 45 Nr 36.
ligt, om de liberala ledamöterna i lagutskottet kommit till det slut, La9 an9-
som betänkandet utvisar. utlämning av
Nu har emellertid här i kammaren herr utrikesministern uti ett
klart och utförligt anförande förebragt, som det vill synas mig, fullt ^°rts''1
övertygande bevis för att den ståndpunkt, till vilken vi i utskottet
kommit, medför praktiska olägenheter och faror, om vilka han på
grund ° av sin sakkunskap har en bättre kännedom än vi kunna äga,
och då vill det synas, som om man har ganska goda sakliga skäl för
att erkänna, att man kommit till en bättre och klarare insikt än den
man förut kunnat förvärva.
Jag vill på samma gång inlägga en bestämd gensaga emot herr
Lindhagens tal om att här skulle ha utgått någon order eller påstöt¬
ning till de liberala kammarledamöterna om att uppgiva sin mening
samt att det liberala partiet skulle vara nödsakat att i allt följa sin
regering. För min egen personliga del får jag säga, att jag ingalunda
mottagit någon order eller anmodan av nämnda innehåll samt att jag
icke kännes vid någon sådan plikt, som herr Lindhagen antytt. Men
å andra sidan vill jag villigt erkänna, att det är min plikt att böja
mig för sakskäl, både när de komma från regeringen och frän annat
hall, och i denna sak kan jag icke finna annat än att regeringen före-
bragt sakskäl. Vad skulle för övrigt dessa långa debatter i kammaren
tjäna till, om det^ inte skulle vara en representants rätt och skyldighet,
att när tillräckligt starka skäl här förekomma, låta sig av dem
övertygas? För min del kommer jag icke att avstå från rätten att
böja mig för sakskäl.
Herr Branting: Herr talman! Jag vill inte alls bestrida herr
I ettersson i Södertälje rätten att böja sig för sakskäl. Jag hoppas, att
det måtte förhålla sig så, att det verkligen varit under den här förda
debatten, som denna förvandling försiggått, och att icke de av herr-
arne, som komma att rösta emot utskottets förslag, redan förut låtit
övertyga sig, att det var riktigare att så göra.
Jag nödgas dessutom säga några ord med anledning av herr Edéns
svar till mig. Han åberopade bland annat Frankrike, och det är ju
så, efter vad som upplysts, att Frankrike har gått med på den bel¬
giska attentatsklausulen. Men det är å andra sidan ett faktum —
jag kan verkligen icke förklara i detta ögonblick, hur det har tillgått,
men det är ett faktum — att när en rysk terrorist år 1881 hade
gjort ett attentat emot dåvarande kejsar Alexander och Hytt till Frank¬
rike, debatterades där livligt frågan om hans utlämnande, men han
blev till sist icke utlämnad. Hans namn är för övrigt ganska bekant
han hette Hartmann, och ban gav sig sedan över till England. Trots
attentatsklausulen blev han sålunda icke utlämnad, och då synes dei
mig, att man får nog ta det franska exemplet på denna attentatsklau¬
suls tillämpning med eu viss försiktighet, när ett sådant faktiskt fall
föreligger.
Vidare förklarade herr Edén att vad han och hans meningsvänner
vilja är att inrätta oss så, att vi icke sedan behöva falla undan Ne j
tacka för det T Man skall nu från början falla undan så långt, att
man tar med även fall, då man varken skulle behöva eller skulle vilja
Nr 36 46 Onsdagen den 23 april.
Lag ang. falla undan, — och sedan skall man slå sig för sitt bröst och säga:
Utförbr™areV ^ behöva icke falla undan!
^ (Vt ) ' Här ^ar ta^s om det upprörande mordet på kejsarinnan av
' ' Österrike. Detta brott begicks ju på schweizisk botten, och mördaren
blev dömd enligt schweizisk lag till det högsta straff, som lagen med¬
gav. Det fanns ju inte dödsstraff i den kanton, där mordet begicks,
utan mördaren dömdes till inspärrning för livstiden under de strängast
möjliga förhållanden — enligt tidningsnotiser lär han ju nu också ha
blivit vansinnig på grund av denna behandling. Jag förstår emeller¬
tid inte, vad den saken alls har med utlämningsfrågan att göra.
Herr Edéns huvudargument mot mig tycktes vara, att man i all¬
mänhet visst håller på asylrätten, men här gäller det bara en liten
grupp personer, i fråga om vilken det skall stiftas särskild lag. Ja,
naturligtvis, här är det bara om dem vi diskutera, om det undan¬
taget från den allmänna regeln, att såsom politiskt brott skall i intet
fall anses just förbrytelse, där de politiska synpunkterna efter herrar-
nes eget erkännande spela ofantligt mycket in! Man bryter sålunda
sönder den allmänna regeln, och man gör det av skäl, som ändå, hur
man än vill försköna saken, ytterst bottna i det betraktelsesätt, som
herr Petersson i Lidingö i sitt anförande gjorde gällande, då han pekade
på, att man får lov ibland att böja sig för vissa framställningar och
kan icke göra anspråk på att vara så rakryggad. Det är detta, som
jag velat konstatera gentemot herr Edén, vars framställning på intet
sätt synes mig vara övertygande. Ty nog vet jag lika väl som han,
att diskussionen här endast rör sig om denna grupp. Det är om den
vi diskutera, det är icke fråga om de andra.
Herr Lindhagen: Blott ett par ord. Jag håller också före, att
man skall låta övertyga sig av sakskäl, men vad som inom politiken
förefaller mig så underligt, är, att dessa övertygelser alltid komma
att anläggas partivis och icke efter individernas egen uppfattning, så¬
som också denna omröstning, vi nu gå till, säkerligen kommer att
utvisa.
Herr Edén talade om, att det var en stor skillnad på en krönt
drottning och en presidents fru, ty de krönta drottningarna måste
mera framträda och därför bli de mera utsatta för attentat; men tänk,
herr Edén, om man nu toge bort denna attentatsklausul, så skulle
detta kanske verka därhän, att de krönta drottningarna hölle sig
hemma och icke framträdde — och då bleve det precis såsom jag
vill ha det.
Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr tal¬
mannen propositioner dels på godkännande av utskottets förslag till
lydelse av förevarande paragraf, dels ock på godkännande av samma
paragraf i dess av Kungl. Maj:t föreslagna lydelse; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för
den senare propositionen. Då votering emellertid begärdes, blev nu
uppsatt, justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition:
Onsdagen den 23 april.
47
Nr 36.
Den, som vill, att kammaren godkänner 7 § i föreliggande för- Lag ting.
slag till lag angående utlämning av förbrytare i dess av Kungl.
föreslagna lydelse, röstar (Forts.)
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren godkänt lagutskottets förslag till ly¬
delse av nämnda §.
Omröstningen utföll med 123 ja mot 73 nej; och hade kammaren
alltså godkänt paragrafen med den av Kungl. Maj:t föreslagna avfatt¬
ningen.
Utskottet hade i likhet med Kungl. Maj:t föreslagit, att 8 § skulle
lyda sålunda:
Utlämning må ej medgivas utan att till stöd för framställningen
därom förebragts antingen av domstol meddelat fällande utslag eller
ock av domstol eller annan behörig myndighet meddelat beslut, som
innebär förordnande om häktning; skolande i handlingen brottets be¬
skaffenhet samt tiden och orten för detsamma vara noggrant angivna.
Grundas framställning om utlämning annorledes än å fällande
utslag eller sådant beslut, som föregåtts av förundersökning inför dom¬
stol eller undersökningsdomare, och bestrider den, vilkens utlämnande
begäres, att han gjort sig skyldig till det uppgivna brottet, må ej
utlämningen beviljas, med mindre tillika visas, att sannolika skäl före¬
ligga till misstanke att han är skyldig till detsamma. Dock må efter
överenskommelse med främmande stat och under förutsättning av
ömsesidighet utlämning till den stat ske jämväl där ej bevisning, som
nu sagts, blivit förebragt.
Herrar "Persson i Norrköping och Sandler hade i sin motion hem¬
ställt, att i lagen skulle intagas bestämmelse därom, att handling,
vari utlämnande begärdes, även skulle innehålla omständigheterna för
brottet.
Vid denna paragraf funnos fogade reservationer:
beträffande första stycket
av herrar Persson i Norrköping och Lindhagen, vilka yrkat, att
nämnda stycke skulle erhålla följande lydelse:
Utlämning må ej medgivas utan att till stöd för framställningen
därom förebragts antingen av domstol meddelat fällande utslag eller
ock av domstol eller annan behörig myndighet meddelat beslut, som
innebär förordnande om häktning; skolande i handlingen tiden och
orten för brottet vara utsatta samt i övrigt omständigheterna vid dess
begående vara så noggrant angivna, att brottets beskaffenhet därav
framgår; samt
Nr 36. 48 Onsdagen den 23 april.
Lag ang. beträffande sista punkten av andra stycket
‘förbrytare” av herr ^ersson i Norrköping, som hemställt, att denna punkt
(Forts.) raåtte utSå; och
av herr Lindhagen, som gjort ett särskilt uttalande angående
omförmälda punkt.
Paragrafen föredrogs, varefter
Herr Persson i Norrköping yttrade: Herr talman! Yi ha reser¬
verat oss även i denna punkt. Orsaken därtill är, att vi för vår del
ansett, att i den handling, vari en främmande makt begär någons
utlämnande, böra enligt vårt förmenande finnas angivna icke blott
brottets beskaffenhet och tiden och orten för detsamma, utan även
för tydlighetens skull omständigheterna vid brottets begående. Det
har visserligen sagts, att paragrafen i den lydelse, som här föreslagits,
skulle innebära, att även omständigheterna skulle angivas. Men i så
fall har det förefallit oss underligt, att man icke vill vara med om
att föreskriva just detta, så att saken kan bli klar med ens.
Närmast har det förefallit oss, som om paragrafens lydelse blott
skulle innebära, att i handlingen angives, att den och den tiden be¬
gicks ett brott, en stöld, ett mordförsök eller någonting annat i den
stilen, och ser man en sådan kortfattad upplysning i sammanhang
med bestämmelserna i § 4, där det omnämnes, att »till brott, varom
nu sagts, skola hänföras jämväl brott, som allenast där de äro med
försvårande omständigheter förenade förskylla svårare straff än fän¬
gelse», alltså straffarbete, så skall för brott, som kan åsamka brotts¬
lingen fängelse, utlämning icke ske, men för brott, som kan medföra
straffarbete, skall utlämning ske. Under sådana förhållanden ha vi
trott, att det vore skäl uti, att av handlingen omständigheterna tyd¬
ligen framgå, så att domstolen klart kan avgöra, huruvida utlämning
bör ske eller icke. Och här kommer man även in på det område,
som nyss talats om, nämligen på det politiska brottets område. I
sak synas vi icke vara skiljaktiga, men för tydlighetens skull ha vi
föreslagit, att sista delen i första stycket skulle få den lydelse, som i
reservationen angivits, nämligen: »skolande i handlingen tiden och
orten för brottet vara utsatta samt i övrigt omständigheterna vid dess
begående vara så noggrant angivna, att brottets beskaffenhet därav
framgår».
Denna formulering är gjord av den, som varit föredragande av
lagförslaget, och vi ha ansett, att vi bort förelägga kammaren densamma.
Vi ha även reserverat oss mot en annan del av § 8, nämligen
sista delen av paragrafen, där vi ansett, att man bör kräva full bevis¬
ning för utlämning i alla förekommande fall, d. v. s. att traktat icke
får åsidosätta kravet på den bevisning angående brottet, som lagen i
övrigt förutsätter, och därför har jag för mitt vidkommande föreslagit
i en reservation, att sista punkten av andra stycket i § 8 måtte utgå.
Jag ber att få yrka bifall till min reservation i vad den avser
såväl första som senare delen av paragrafen.
Herr Sandler instämde häruti.
Vidare anförde:
Onsdagen den 23 april.
49
lir 3Ö.
Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Sandström:
Herr talman 1 Beträffande den första ändringen, som här yrkas av
reservanterna och som avser att till den bestämmelse, som av Kung!.
Maj:t är föreslagen, nämligen att i handlingen brottets beskaffenhet
samt tiden och orten för detsamma noggrant angivas, skall fogas
ytterligare, att omständigheterna skola vara angivna, vill jag endast
uttala, att detta ändringsyrkande, efter min mening, icke har synner¬
ligt stor praktisk betydelse. Vare sig man skriver på det ena eller
andra sättet, är det alldeles klart, att brottets beskaffenhet måste vara
till omständigheterna så noggrant angiven, att man kan bedöma brottet,
så långt det behöves i och för eventuell utlämning. Skulle brottet i
utlämningshandlingarna vara alltför summariskt angivet, är det alldeles
givet, att ärendet icke kan och icke får i sådant skick avgöras. Det
anser jag framgå redan av lagrummets nuvarande formulering. Ett
förtydligande av stadgandet i den riktning den föregående ärade talaren
hemställt, synes mig därför icke vara av behovet påkallad.
Vad det andra ändringsyrkandet beträffar, är detta av vida större
räckvidd. Det innebär, att den fordran på bevisning, som i lagen
uppställes under den förutsättning, att begäran om utlämning icke
grundas å fällande utslag eller sådant beslut, som föregåtts av för¬
undersökning inför domstol eller undersökningsdomare, icke skall få
eftergivas genom traktater.
Jag vill då först erinra om, att i fråga om kravet på bevisning
står förslaget åtskilligt före den schweiziska lagen, som icke har någon
fordran alls på bevisning, och på samma punkt som den norska lagen;
men vad skulle den praktiska konsekvensen bli, om vi icke skulle få
göra undantag från denna fordran i traktaterna? Jo, det skulle utan
tvivel bli värst för oss själva. Vi ha ju nämligen icke förundersök¬
ning inför domstol eller undersökningsdomare. Vid de tillfällen, då
vi begära utlämning av förbrytare från utlandet, har saken i regel
icke kommit längre, än att vi ha kunnat uppvisa en häktningsorder.
Följden av, att våra traktater skulle få det innehållet, att i sådana
fall bevisning alltid skall krävas, blir, att det då måste i regel komma
att tillgå på det sätt, som nu är nödvändigt, när vi vilja ha en för¬
brytare utlämnad från England eller Amerika, nämligen så, att vi
måste skicka över vårt bevismaterial till England eller Amerika och
där föra en dyr och besvärlig process, som tager månader, under vilka
den tilltalade sitter häktad. Så drog ett mycket bekant utlämnings-
ärende i England, om jag icke misstninner mig, en kostnad av 8- å
10,000 kronor. Ett liknande ärende i Amerika för ett par år sedan
föranledde en kostnad av 12- å 18,000 kronor, varav dock blott en
del drabbade kronan. Ett utsträckande av skyldigheten att föra bevis¬
ning till andra länder skulle komma att verka hämmande på hela
utlämningsväsendet, och om man anser, att staternas samverkan för
utlämning av förbrytare och förbrytelsernas bestraffande är en god
sak, som bör främjas, bör man givetvis undvika att lägga ett så svårt
hinder i vägen därför, som detta skulle medföra.
Jag tror således, att det knappast går an att ta bort den sista
Andra kammarens protokoll 1913. Nr 36. 4
Lag. ang.
utlämning av
förbrytare.
(Forts.)
Nr 36.
50
Onsdagen den 23 april
Lag ang. punkten av denna §, då detta skulle i hög grad motverka lagens
utlämning av svfte och medföra verkningar, som skulle drabba oss siälva i främsta
förbrytare. J .
J ,T, ' rummet.
(Forts.)
Herr Lindhagen: Jag instämmer med herr justitieministern
däri, att det tillägg, som reservanterna här föreslagit i fråga om första
delen av paragrafen och som ju innebär ett förtydligande, icke har
någon så stor praktisk betydelse. Men det har dock den betydelsen,
att paragrafen därigenom får en fullständigare och riktigare formu¬
lering, och därför bör ju denna formulering här kunna föredragas.
Vad sedan det andra ändringsyrkandet angår, är ju detsamma av
en något annan innebörd. Det gäller där ungefär samma fråga, som
vi i övrigt möta här och var i detta lagförslag. Det är ju så, att vi
här i Sverige anse oss böra följa det kontinentala Europa, där man i
dylika frågor hänger ihop som ler och långhalm, under det att de
anglosachsiska länderna gå för sig, och vi vilja icke följa de linjer,
som dessa senare utstakat för sin lagstiftning på detta område. Det
kan hända, att något ligger under detta. Det är verkligen så, att det
icke blott är stormakterna, som i sina lagstiftningar ha, såsom här i
reservationen nämnts, bestämmelser om att utlämning skall kunna ske
även utan bevisning, utan så lär även förhållandet vara med både
Schweiz och Norge. I den senaste norska lagen på hithörande område,
lagen av år 1908, har man utgått från den principen, och man har
gjort det just av de opportunitetsskäl, som herr justitieministern här
nämnde. Nu har emellertid varken England eller Nordamerika några
sådana bestämmelser, och då skulle man ju kunna tycka, att det för
dem skulle möta samma svårigheter som de, man här framhållit. Det
förhåller sig dock på det sättet, att när dessa länder skola ingå dylika
avtal med de kontinentala makterna, fattas i denna punkt olika be¬
stämmelser beträffande de olika ländernas undersåtar, och däri få de
kontinentala makterna finna sig, emedan de ha så stor respekt för
Nordamerika och England. Nu menar herr justitieministern förmod¬
ligen, att de icke skulle taga så stor hänsyn, när vi uppträda, som ju
icke ha någon makt att sätta bakom våra ord, och därför skulle vi
mötas med nej från dessa makter, under det att de svara ja, när
England och Nordamerika komma. Jag kan nu naturligtvis icke till
fullo bedöma den saken, men jag tycker i alla fall, att man här endast
förspörjer en hel mängd farhågor, som mestadels mynna ut i att vi
här icke skola intaga någon principiell ståndpunkt, utan endast taga
vad som vi tro vara bekvämast. Men på det sättet går det aldrig
framåt här i världen, utan vi måste väl söka ställa oss på en prin¬
cipiell ståndpunkt och kanske, när allt kommer omkring, det skall gå
bra för sig.
Nu måste jag väl medgiva att de kostnader som härigenom skulle
föranledas, äro en sak att taga hänsyn till. Det är dyrbarare för
Sverige att få en förbrytare utlämnad, om man har en sådan formu¬
lering, jag här ifrågasatt, än om man tar det kungl. förslaget. Men
då förstår jag inte, varför hela första delen av andra stycket skall
finnas, ty där utgår man ju i alla fall från, att det är behövligt och
lämpligt, att det skall givas sannolika skäl för utlämnandet, och vill
Onsdagen den 23 april.
Öl
Nr 3Ö.
man ställa sig på den ståndpunkten, att man skall underlätta själva Lag ann
utlämnandet, då måste man ju även ständigt följa denna bestämmelse, klämning ^
Men erkänner man, att det är viktigt för den, som skall utlämnas, att * ("Fort" 'i
det förebringas sannolika skäl därför, är det riktigt, att hänsynen till ^
principen bör gå framför hänsynen till kostnaderna.
Ur dessa synpunkter ber jag att få instämma med herr Persson
i det av honom här i överensstämmelse med de anglosachsiska före¬
bilderna framställda yrkandet.
Herr Widén: Herr talman, mina herrar! I fråga om de båda
ändringsförslagen beträffande denna paragraf, som av reservanterna
ifrågasatts, vill jag säga, att, vad den första ändringen angår, betyder
den enligt mitt förmenande mycket litet. Det var inom utskottet till
och med fråga om att gå med på motionen, men att man icke gjorde
det, berodde på den omständigheten, att det tar sig litet märkvärdigt
ut att säga, att omständigheterna vid brottets begående skola vara
noggrant angivna i det utslag eller häktningsbeslut, som bifogas vid
framställningen; denna handling är ju sådan den är och kan ej bliva
annorlunda, när denna ju existerar en gång för alla. Står det som
man här afser i denna handling, så är det ju bra, och står det där
icke, så kan det icke komma in där; handlingen är redan färdig och
är som den är. Praktiskt taget spelar det för övrigt, såsom herr
justitieministern framhöll, alls ingen roll. Utlämningsframställningen
måste ovillkorligen vara sådan, att beskaffenheten av brottet därav
framgår; och om så icke är fallet, giver § 14 anvisning åt vederbörande
om komplettering. Det heter nämligen där: »Sakna de inkomna hand¬
lingarna nödig fullständighet eller är ytterligare upplysning i något
avseende erforderlig, må den främmande staten anmodas att inkomma
med det felande.» Detta ändringsförslag är därför onödigt. Och även
om nu ett bifall till reservationen skulle innebära ett förtydligande,
så möta de av mig antydda formella betänkligheterna, och då saken
är av ringa eller ingen betydelse, kan man ju låta det vara som det är.
Vad beträffar ändringen av andra stycket vill jag till en början
erinra om, att det för närvarande är så, att det i vårt land icke
existerar någon utlämningslag, utan att Kungl. Maj:t har rättighet att
vid a\Tslutandet av utlämningstraktater fastställa vilka villkor, som
Kungl. Maj:t finner för gott. Nu är meningen med detta förslag att
giva bestämda regler i detta avseende, av vilka Kungl. Maj:t skall
vara bunden. Det gäller då att dessa regler icke bestämmas så, att
det blir svårt, ja, nästan omöjligt att rätta sig efter dem. För att nu
tillämpa denna sats på den sista punkten i förevarande paragraf, vilken
punkt reservanterna vilja ha bort, har denna punkt närmast betydelse
för oss själva i vårt mellanhavande med våra närmaste grannländer.
Det är nämligen så, att vi icke lia någon ordnad förundersökning i
brottmål eller undersökningsdomare, och det gör, att vi icke kunna
prestera sådana beslut, som i första punkten av detta stycke i 8 §
krävas. Vi skulle sålunda, om vi icke skulle kunna ingå utlämnings¬
traktater utan de stränga fordringar på bevisning och förundersökning,
som nyssnämnda punkt fordrar, aldrig kunna få förbrytare till oss
utlämnade som giva sig av till främmande länder. Det är alltså efter
Nr 3Ö.
52
Onsdagen den 23 april.
Lag ang.
utlämning av
förbrytare.
(Forts.)
mitt förmenande nödvändigt, att den gista punkten av andra stycket
kvarstår, så länge som vi ha en sådan rättegångsordning, som den vi
för närvarande ha.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Persson i Norrköping: För att man icke må anse, att jag
alldeles i onödan reserverat mig i fråga om den första punkten, vilket
man här dock synes göra, då man sökt bagatellisera mitt förslag, skall
jag endast be att ytterligare något få utveckla mina skäl.
Herr justitieministern sade, att om den handling, vari utlämnin-
gen begäres, är summariskt uppgjord, så sker icke utlämningen. Men
vad sker då? Jo, det skrives efter mera fullständiga uppgifter, på det
att utlämningen sedan må kunna ske. Men under tiden, som detta
brev från den utländska staten är på väg hem och innan svar på det¬
samma hunnit anlända till ort och ställe, sitter antagligen den man,
som saken gäller, häktad. Jag har nu tänkt, att man för att undvika
denna omskrivning borde om möjligt söka få fram en bestämmelse,
som gå ve vid handen, att det redan från början skall vara fullstän¬
diga och klara uppgifter i den handling, vari utlämningen begäres.
Detta är orsaken till, att jag håller på det av mig föreslagna tillägget
uti första punkten.
Vad den senare delen av paragrafen beträffar, så vet jag mycket
väl, att om densamma strykes, såsom vi föreslagit, detta nog kommer
att vålla svårigheter för oss att få utlämningar till stånd, men jag
har föreställt mig, att det hela nog kunde ordnas ändå, då ju polis¬
undersökningarna hos oss skulle, åtminstone i någon ringa mån, kunna
motsvara det förundersökningsförfarande, som förekommer i andra
länder, men som vi icke hava annan motsvarighet till än just dessa
polisundersökningar.
Efter härmed slutad öfverläggning framställde herr talmannen
beträffande första stycket av förevarande paragraf propositioner på dels
godkännande av utskottets förslag till lydelse av nämnda stycke, dels
ock godkännande av berörda stycke i den lydelse, som föreslagits av
herrar Persson i Norrköping och Lindhagen i deras vid paragrafen
fogade reservation; och fann herr talmannen den senare propositionen
vara med övervägande ja godkänd. Herr Widéti begärde emellertid
votering, till följd varav nu uppsattes, justerades och anslogs denna
omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren godkänner första stycket av 8 § i
förevarande förslag till lag angående utlämning av förbrytare i den
lydelse, som föreslagits av herrar Persson i Norrköping och Lindhagen
i deras vid paragrafen fogade reservation, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Onsdagen den 23 april.
53
Nr 3ö.
Vinner Nej, har kammaren godkänt lagutskottets förslag till lydelse Lag ang.
af nämnda stycke. utlämning av
förbrytare.
Voteringen utvisade 71 ja, men 113 nej, vid vilken utgång kam- (F°rts-)
maren således godkänt utskottets förslag till lydelse av ifrågavarande
stycke.
På härefter av herr talmannen givna propositioner å de fram¬
ställda yrkandena beträffande andra stycket av förevarande paragraf
godkände kammaren utskottets förslag till styckets avfattning.
9 16 §§.
Godkändes.
De uti Kungl. Maj:ts förslag med 17—28 betecknade paragrafer
voro av följande lydelse:
17 §.
Vid förhöret inför Konungens befallningshavande skall den häk¬
tade åtnjuta hjälp. Säger han sig ej själv kunna anskaffa biträde,
förord ne Konungens befallningshavande lämplig person att honom
biträda; och njute denne bärför skälig ersättning av allmänna medel.
Medgiver den häktade vid förhöret, att han är den person, vilkens
utlämnande begärts, och förklarar han sig ej hava något att invända
mot bifall till framställningen om hans utlämnande, varde protokoll
över vad sålunda förekommit jämte övriga handlingar i ärendet in¬
sända till justitiedepartementet.
Lämnar den häktade ej sådant medgivande och sådan förklaring
som nu sagts, skall, såvitt icke Konungens befallningshavande finner,
att den häktade ej är densamme, som med framställningen avses, och
på sådan grund förordnar om hans lösgivande, den vidare behand¬
lingen av ärendet hänskjutas till rådstuvurätten i den stad, där
Konungens befallningshavande har sitt säte; och varde förty protokol¬
let över förhöret samt övriga handlingar i ärendet dit överlämnade.
Underrättelse om vad vid förhöret sålunda förelupit, skall genast in¬
sändas till utrikesdepartementet.
18 §.
Göres i utlämningsärende, som till rådstuvurätt inkommit, in¬
vändning, att brott, varom i ärendet är fråga, är av politisk beskaffen¬
het, äge rådstuvurätten allenast ransaka i ärendet; och hänskjute råd¬
stuvurätten prövningen till högsta domstolen.
Är ej sådant fall för handen, som nu sagts, pröve rådstuvurätten,
huruvida hinder mot utlämning i de avseenden, varom i 2—6, 8 och
9 §§ sägs, möter eller ej.
I varje fall skall, där den häktade bestrider, att han är den,
vars utlämnande begärts, rådstuvurätten ingå i prövning härav; finnes
att den häktade icke är densamme, som med framställningen avses,
förordne rådstuvurätten om hans lösgivande.
Nr 36.
Lag ang.
utlämning o:
förbrytare.
(F orts.)
54 Onsdagen den 23 april.
19 §,
I fråga om handläggning vid rådstuvurätt av ärende rörande ut¬
lämning skall, såvitt ej nedan annorlunda sagg, vad om ransakning
med häktad person gäller äga motsvarande tillämpning.
Särskild åklagare varde av Konungens befallningshavande förord¬
nad att i ärendet tillvarataga den främmande statens intressen.
Den häktade skall åtnjuta hjälp vid sin talans utförande. Säger
han sig ej själv kunna anskaffa biträde, förordne Konungens befall¬
ningshavande lämplig person att honom biträda.
Åklagaren ävensom biträde, som nu sagts, njute skälig ersättning
av allmänna medel, efter ty rådhusrätten bestämmer.
Kräver i särskilt fall hänsyn till den främmande staten, att ären¬
det inom lyckta dörrar behandlas, förordne rådstuvurätten därom.
Expedition i ärendet varde för varje rättegångsdag senast fyra
dagar därefter tillhandahållen åklagaren samt översänd till Konungens
befallningshavande för att tillställas den häktade.
20 §.
Sedan förhandlingarna förts till ända, meddele rådstuvurätten,
där ej fråga är om fall, som i 18 § första stycket sägs, snarast möj¬
ligt utslag i ärendet; och varde i utslaget tillkännagivet, vad part har
att iakttaga, om han vill däri söka ändring.
Efter utslags meddelande skall detsamma jämte protokoll och
övriga handlingar i ärendet, så snart ske kan, överlämnas till Konun¬
gens befallningshavande.
I fall, som i 18 § första stycket sägs, insände rätten skyndsam¬
ligen efter förhandlingarnas slut protokoll och övriga handlingar till
nedre jusitierevisionen.
21 §.
Ändå att rådstuvurätten i utslaget förklarat hinder mot utlämning
möta, skall den häktade, i avbidan på att utslaget vinner laga kraft,
förbliva i häktet.
22 §.
Har rätten genom beslut under ärendets handläggning eller i
sammanhanhang med utslaget utlåtit sig om ersättning, åt vittne eller
annan, som kallats att meddela upplysning i ärendet, eller åt åklagare
eller biträde som i 19 § sagts, mot det beslut skall, i händelse av
missnöje, särskild talan föras. Sådan talan föres genom besvär, som skola
ställas till Konungen och ingivas till nedre justitierevisionen före
klockan tolv å trettionde dagen från den dag då beslutet gavs; och
skall i övrigt om förfarandet i sådant mål vad i 27 kap. rätte¬
gångsbalken är för hovrätt stadgat i tillämpliga delar gälla.
Över beslut, som eljest under utlämningsärendes handläggning av
rådstuvurätten meddelats, må ej särskild klagan föras.
Onsdagen den 23 april. 55 Nr 36-
o o c -h&Q
o* utlämning av
0 , förbryta! e.
Klagan över rådstuvurättens slutliga utslag ma föras genom be- (jpor|;gy
svär, vilka skola ställas till Konungen samt sist före klockan tolv a
åttonde dagen från den dag, då utslaget gavs, till Konungens befall-
ningshavande avlämnas. Anstånd med besvärens avgivande, må,^ där
särskilda omständigheter sådant betinga, av Konungens befallnings-
havande medgivas, dock högst fjorton dagar.
24 §.
Vardera av parterna äge, därest han så önskar, den häktade dock
tidigast å andra dagen efter det utslaget gavs, att inför Konungens
befallningshavande avgiva förklaring, att han åtnöjes med detsamma.
Sådan förklaring må ej återkallas.
Har, i det fall att hinder mot utlämning förklarats ej möta, den
häktade och i annat fall åklagaren avgivit förklaring, som nu sagts,
eller har tid för klagan tilländagått, utan att besvär av någondera
parten anförts, varde handlingarna av Konungens befallningshavande
genast insända till justitiedepartementet.
25 §.
Hava besvär över rådstuvurättens utslag anförts, skall Konungens
befallningshavande ofördröjligen låta delgifva motparten besvären med
föreläggande att inom viss tid till Konungens befallningshavande in¬
komma med förklaring över besvären vid äventyr att ärendet ändock
avgöres. Tid varom nu sagts, må ej, utan att särskilda omständig¬
heter sådant betinga, sättas längre än åtta dagar och må i intet fall
överstiga tre veckor.
Sedan förklaring inkommit eller tid för förklarings avgivande
tilländagått, skall Konungens befallningshavande översända samtliga
handlingar i ärendet till nedre justitierevisionen.
26 §.
Prövas i ärende, som till Konungen inkommit, nödigt att till
vinnande av upplysning rörande viss omständighet förhör med par¬
terna hålles, gälle vad i 30 kap. 30 § rättegångsbalken är stadgat.
27 §.
Sedan utslag av högsta domstolen meddelats, varde detsamma
jämte handlingarna i ärendet tillställda justitiedepartementet.
28 §.
Sedan jämlikt 17, 24 eller 27 § handlingarna i ärende rörande
utlämning till justitiedepartementet inkommit, give Konungen i stats¬
rådet sitt beslut angående den gjorda framställningen. Ej må därvid
r BO 56 Onsdagen den 23 april.
■utfiimnina av (^®,nna hallas, om genom domstols utslag hinder förklarats möta mot
(Forts.) . 1 beslvit> varigenom förordnas om utlämning, varde, utom de be¬
tingelser, som jämlikt 11 § skola för utlämning gälla, samt de ytter-
ljgare^ villkor, Konungen kan finna nödigt uppställa, tillika utsatt viss
tid från beslutets delfående, inom vilken tid den häktade skall av den
flammande staten avhämtas, ävensom att, om så ej sker, han varder
på fri fot försatt. Tid, varom nu sagts, må ej sättas längre än en
månad, där ej särskilda omständigheter sådant påkalla, och må i intet
fall överstiga tre månader.
Ifrågavarande paragrafer motsvarades i utskottets förslag av 17—
23 §§, åt vilka utskottet givit denna avfattning:
17 §.
Vid förhöret inför Konungens befallningshavande äge den häktade,
där han så äskar, åtnjuta hjälp. Säger han sig ej själv kunna an¬
skaffa biträde, förordne Konungens befallningshavande lämplig person
att honom biträda.
Medgiver den häktade vid förhöret, att han är den person, vilkens
utlämnande begärts, och förklarar han sig ej hava något att invända
mot bifall till framställningen om hans utlämnande, varde protokoll
över vad sålunda förekommit jämte övriga handlingar i ärendet in¬
sända till Kung]. Maj:t.
Lämnar den häktade ej sådant medgivande och sådan förklaring
som nu sagts, skall ärendet hänskjutas till domstol; och varde förty
protokollet över förhöret samt övriga handlingar i ärendet överläm¬
nade till rådstuvurätten i den stad, där Konungens befallningshavande
har sitt säte. Underrättelse om vad vid förhöret sålunda förelupit
skall genast insändas till utrikesdepartementet.
18 §.
I ärende, som jämlikt 17 § till rådstuvurätt inkommit, skall råd¬
stuvurätten rannsaka, huruvida förhållande, som enligt 2—9 §§ utgör
hinder mot utlämning, föreligger; och skall i fråga om handläggningen
av sådant ärende, såvitt ej nedan annorlunda sägs, vad om rannsak¬
ning med häktad person gäller äga motsvarande tillämpning.
Vid ärendets handläggning skall särskild åklagare, som av Konun¬
gens befallningshavande förordnas, närvara för att i ärendet tillvara¬
taga den främmande statens intresse.
Den häktade skall åtnjuta hjälp vid sin talans utförande. Säger
han sig ej själv kunna anskaffa biträde, förordne Konungens befall¬
ningshavande lämplig person att honom biträda.
Kräver i särskilt fall hänsyn till den främmande staten, att ären¬
det inom lyckta dörrar behandlas, förordne rådstuvurätten därom.
19 §.
Högsta domstolen tillkomme att pröva huruvida mot utlämning
möter hinder varom i 2—9 §§ sägs.
Onsdagen den 23 april.
57
Nr 36.
Det åligger förty rådstuvurätten att, sedan handläggningen där Lag ang.
avslutats, skyndsamt insända protokoll och övriga handlingar i ärendetutlämning av
till nedre justitierevisionen. '(Forts')*'
20 §.
Frågor om ersättning åt vittne, eller annan, som kallats att med¬
dela upplysning i ärendet, eller åt tolk, avgöras av högsta domstolen
i samband med huvudsaken.
21 §.
Huru ersättning åt åklagare samt bitiäden, varom i 17 och 18 §§
sägs, må bestämmas, därom förordne Konungen.
22 §.
Befinnes under utlämningsärendets fortgång, att den häktade ej
är den person, vars utlämnande begärts, äge den myndighet, där ären¬
det är anhängigt, att förordna om hans lösgivande.
I annat fall än nu sagts skall den häktade förbliva i häktet i av-
bidan på högsta domstolens utslag.
23 §.
Sedan högsta domstolens utslag meddelats eller, där ärendet ej
varit där anhängigt, handlingarna i ärendet från Konungens befall-
ningshavande inkommit, give Konungen i statsrådet sitt beslut angående
den gjorda framställningen. Ej må därvid denna bifallas, om genom
högsta domstolens beslut hinder förklarats möta mot utlämningen.
I beslut, varigenom förordnas om utlämning, varde, utom de be¬
tingelser, som jämlikt 11 § skola för xrtlämning gälla, samt de ytter¬
ligare villkor, Konungen kan finna nödigt uppställa, tillika utsatt viss
tid från beslutets delfående, inom vilken tid den häktade skall av
den främmande staten avhämtas, ävensom att, om så ej sker, han
varder på fri fot försatt. Tid, varom nu sagts, må ej sättas längre
än en månad, där ej särskilda omständigheter sådant påkalla, och må
i intet fall överstiga tre månader.
Uti avgiven reservation hade herr Lindhagen förklarat sig anse,
att Kungl. Majds förslag i avseende å förevarande del av lagförslaget
mycket väl kunnat godkännas.
Efter föredragning av 17 § i utskottets förslag anförde
Herr Lindhagen: I §§ 17 -23 har lagutskottet föreslagit den
ändringen, att alla utlämningar, även då det icke är fråga om politiska
brott, skola hänskjutas till avgörande av högsta domstolen. Då jag
för min del icke funnit någon tvingande anledning till en sådan åt¬
gärd, och framför allt då vi skola sträva efter att minska högsta dom-
Nr 36. 58 Onsdagen den 23 april.
Lag ang. stolens arbetsbörda, tycker jag, att det är på tok att på detta sätt
it are* tämligen i onödan öka densamma. Därför ber jag att, trots att herr
"(Forte) ' justitieministern icke är närvarande, i alla fall å hans och mina egna
^ ' vägnar få yrka bifall till den kungl. propositionen.
Herr Widén: Det är riktigt, som nyss sades, att utskottet före¬
slagit en omläggning av proceduren från det förslag, som finnes i
Kungl. Maj:ts proposition, och till vad som nu föreligger i utskottets
betänkande. Skillnaden i sak är den, att det i Kungl. Maj ris förslag
var föreskrivet, att endast sådana mål, i vilka det gjordes invändning
om politiskt brott, skulle prövas av högsta domstolen direkt — d. v. s.
att rannsakningen skulle äga rum vid rådstuvurätten uti residensstaden
i det län, där vederbörande befann sig, under det prövningen tillkom
högsta domstolen -— men att övriga utlämningsmål skulle både rann¬
sakas och prövas av sagda rådstuvurätter, samt endast ifall av besvär
gå till högsta domstolen.
Emot denna bestämmelse gjorde lagrådet en anmärkning, som
herrarna kunna finna, om herrarna vilja studera den kungl. proposi¬
tionen, och som för övrigt utskottet har relaterat i sitt betänkande.
Det är med lagrådet, som utskottet nu gått, och därvid har utskottet
låtit leda sig av samma synpunkter, som legat till grund för att hän¬
skjuta prövningen av mål, i vilka det göres invändning om politiskt
brott till högsta domstolen, att, såsom lagrådet säger, man kan tänka
sig, att det föreligger ett politiskt eller åtminstone relativt politiskt
brott, ehuru det icke göres invändning därom, och då är det natur¬
ligtvis lämpligt, att sådana mål prövas på samma sätt som skulle
skett, om invändning varit gjord. För övrigt anser utskottet, att
trygghet och enhetlighet i alla händelser skola kunna i högre grad
vinnas därigenom, att högsta domstolen alltid har avgörandet. Eljest
kunde t. ex. i vissa fall inträffa, att underrätten kommer med ett
utslag och högsta domstolen med ett annat, hvilket ju uppenbarligen
kan bliva ganska olägligt. På grund av vad sålunda lagrådet fram¬
hållit, har utskottet enhälligt varit med om en sådan omläggning, som
här föreslagits, enhälligt så när som på den siste talaren, som är en¬
sam reservant i denna fråga.
Nu framhöll den siste talaren huvudsakligen, att det skulle bliva
betungande för högsta domstolen att behandla alla dessa mål. Jag
har tagit reda på, huru många dylika ärenden, som av Kungl. Majri
prövats under de sista åren. Från och med 1905 till och med 1910
var antalet av dessa mål blott 34 på alla sex åren. Under 1911 och
1912 har antalet något ökats, men det har icke varit högre än 12
någotdera året. Så kommer därtill, att dessa mål äro av mycket
enkel beskaffenhet, varför någon ökning i högsta domstolens arbets¬
börda genom dem icke kan ifrågakomma. Såsom ett bevis härpå
torde man ock kunna åberopa den omständigheten, att lagrådet, som
väl i detta fall skulle representera högsta domstolen, varit med om
att tillstyrka förändringen. Jag har dessutom frågat andra ledamöter
av högsta domstolen, och de hava sagt, att denna sak icke torde spela
den ringaste roll i fråga om högsta domstolens arbetsbörda.
Nu är det dessutom så, att Första kammaren har antagit utskot-
Onsdagen den 23 april. 59 Nr 36.
tets förslag i denna del, och det skulle utan allt tvivel bliva en mycket Lag ang.
besvärlig sak att åstadkomma en sammanjämkning, om denna kammare utjg^”^rgV
skulle bifalla reservationen. (Forte! '
På dessa skäl, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskot- '
tets förslag.
Hans excellens herr ministern för utrikesärendena greve Ehren-
svärd: Herr talman, mina herrar! Med anledning av att herr Lind¬
hagen å den för tillfället frånvarande justitieministerns vägnar yrkat
bifall till Kungl. Maj:ts förslag, vill jag härmed i korthet meddela,
att oaktat regeringen icke funnit sig övertygad om att utskottets för¬
slag är bättre än Kungl. Maj:ts, regeringen likväl saknar anledning att
motsätta sig utskottets förslag. De skäl, som bestämt regeringen, äro,
dels att Första kammaren redan bifallit utskottets förslag oförändrat,
dels också att, om man ser på sakens praktiska sida, denna fråga
torde sakna större betydelse, enär det i allmänhet får antagas, att
personer, som icke hava några invändningar att framställa mot utläm-
ningsbegäran av beskaffenhet att föranleda utlämningens förvägrande,
väl icke heller komma att framställa några invändningar.
Herr Lindhagen: Jag ber om ursäkt, att jag lät undfalla mig,
att det även var på justitieministerns vägnar, som jag framställde mitt
yrkande. Det var ett förfluget uttryck, som icke avsåg att kränka
den höga värdigheten, och jag ber att få återtaga detsamma.
Vad beträffar själva saken, hörde vi nyss, att det är en tämligen
likgiltig sak. Inom lagutskottet var det icke på grund av nödvän¬
dighet eller tvång, som man gick över på den andra ståndpunkten,
utan huvudsakligen för att man skulle vara välvillig mot herr Pe¬
tersson i Lidingö villastad, som gjort sig så mycket besvär med att
få detta ändrat. Plerr Widén sade själv, att högsta domstolens arbets¬
börda icke skulle ökas avsevärt, ty målen äro av enklaste beskaffenhet.
Men vad tjänar det då till att till högsta domstolen hänvisa mål, som
äro av enklaste beskaffenhet? Herr Widén sade också, att vi borde
gå med på utskottets förslag, därför att Första kammaren antagit det¬
samma. När man nu står i den ställningen, att man skulle kunna
minska högsta domstolens arbetsbörda, bör man väl icke nu lägga på
densamma några ytterligare mål. Det är visserligen nu endast fråga
om några få mål, och man tycker, att det gör ingenting, om man
tager tolv mål här och tolv mål där och därmed belastar högsta dom¬
stolen. Men många bäckar små göra en stor å. Jag tycker, att det
är ett så ofantligt omotiverat förslag, som utskottet kommit med.
Det är nog bra att vara välvillig mot dem, som göra sig besvär, men
detta förslag går dock stick i stäv mot våra strävanden att icke onö¬
digtvis belasta högsta domstolen.
Då så är förhållandet, kan jag icke finna, att det är lämpligt att
bifalla utskottets förslag. Jag vidhåller mitt yrkande, men skall icke
begära votering, ty det tjänar ingenting till.
Sedan överläggningen om 17 § nu förklarats avslutad, yttrade
Nr 30,
60
Onsdagen den 23 april.
Lag ang.
utlämning av
förbrytare.
(Forts.)
Herr talmannen: Då det under överläggningen framkommit
yrkande, som avser jämväl §§ 18, 19, 20, 21, 22 och 23, får jag
hemställa, att jämväl nämnda paragrafer måtte få anses föredragna.
Denna hemställan bifölls; och blev efter av herr talmannen givna
propositioner å de under överläggningen gjorda yrkandena utskottets
förslag till lydelse av 17—23 §§ av kammaren godkänt.
24 §.
För sista stycket av förevarande paragraf, vilken motsvarade 29 §
i Kungl. Maj:ts förslag, både utskottet i likhet med Kungl. Maj:t till¬
styrkt följande lydelse:
Inom viss tid, som, där ej sådan är i traktat med den främ¬
mande staten angiven, av ministern för utrikes ärendena bestämmes,
skall i vanlig ordning framställning göras om den häktades utlämning.
Sker det ej, varde han å fri fot försatt. Tid, varom nu sagts, må ej
sättas längre än till sex veckor, eller, där fråga är om utlämning till
utomeuropeisk stat eller eljest för undergående av rannsakning eller
straff å ort utom Europa, till tre månader från det den främmande
staten erhållit underrättelse om häktningen.
I sin ovannämnda motion hade herrar Persson i Norrköping och
Sandler i avseende å den tid, inom vilken framställning om utläm¬
ning efter det häktning skett skulle hava ingått, yrkat, att densamma
skulle fastställas till högst tre resp. sex veckor.
_ Uti en vid paragrafen fogad reservation hade herr Persson i Norr¬
köping med instämmande av herrar Lindhagen och Pettersson i Söder¬
tälje hemställt, att Riksdagen i anledning av vad i förenämnda motion
föreslagits måtte besluta, att de av utskottet föreslagna tiderna, sex
veckor och tre månader, måtte utbytas mot respektive en månad och
två månader.
Paragrafen föredrogs, varefter ordet begärdes av
Herr Persson i Norrköping, som anförde: Jag hade icke tänkt
att ytterligare besvära kammaren, men jag gör det ändock dels därför
att jag själv har reserverat mig vid denna paragraf och dels därför
att jag vid detta tillfälle är i sällskap med icke blott herr Lindhagen
utan även herr Pettersson i Södertälje, vilket giver mig förhoppning
om att kunna komma något längre än vid föregående tillfällen.
Jag och herr Sandler hade från början väckt motion om att tiden
mellan en persons häktning och den formliga framställningen om hans
utlämnande skulle inskränkas till hälften så lång tid, som i regerin¬
gens proposition föreslås. Där föreslås nämligen i nämnda hänseende
sex veckor för länder inom Europa och tre månader för utomeuropeiska
länder. Vi motionärer ansågo detta vara en alltför lång tid, under
vilken den häktade skulle behöva sitta och vänta på formlig fram¬
ställning om att hans utlämnande skulle ske, så att han kunde få sin
Öl
Nr 80.
Onsdagen den 23 april.
sak prövad. Vi trodde, att det i regeln skulle kunna vara tillräckligt ^a9 anff-
med hälften så lång tid, således tre veckor för länder inom Europa av
och sex veckor för utomeuropeiska länder. Emellertid hade det inom -'or r9 a™.
utskottet meddelats, att den tid, som vi motionsvis föreslagit, vore 01 s’
alltför kort, varför vi i vår reservation utsträckte denna tid till att
omfatta respektive 1 och 2 månader i stället för 6 veckor och B
månader, såsom propositionen innehåller.
Nu hava vi ingalunda förbisett, att denna tid är den högst till-
låtna, inom vilken en framställning i berörda hänseende skulle vara
gjord, men mången gång blir det så att, när man uppställer en maxi¬
mitid, kommer den i regeln att bliva minimitid. Därför bör man
naturligtvis inskränka maximitiden nära nog så mycket man kan våga
sig på. Jag tror, att det skall finnas möjlighet för en europeisk makt
att inom en månad efter det häktning skett framkomma med formlig
framställning om utlämnandet, och att det för en utomeuropeisk makt
icke skulle behöva dröja längre än två månader, innan en sådan fram¬
ställning gjordes.
Jag ber sålunda att få yrka bifall till vår reservation.
Sedan vår reservation skrivits, märkte jag, att vi genom förbise¬
ende glömt att i reservationen fästa särskild uppmärksamhet på ytter¬
ligare en punkt i förevarande paragraf, nämligen att häktningsrätt
skall vara överlämnad till polismyndighet. I den ovannämnda motio¬
nen föreslås, att ordet polismyndighet skall utbytas mot Konungens
befallningshavande. Vi förmena nämligen, att polismyndigheten här
i landet i många fall icke kan anses vara kvalificerad att med nödig
omsorg och insikt pröva framställningar, som utifrån kunna komma
med begäran om häktning.
Vi tro således, att det skulle i visäa fall måhända kunna begås
misstag, vilket vore orättvist mot den, som häktades, och vi anse, att
större garantier skulle lämnas och att alla framställningar om häkt¬
ning skulle ordentligare, omsorgs fullare och mera insiktsfullt prövas
av Konungens befallningshavande än av en underordnad och i många
fall rent tillfällig polismyndighet.
Då jag emellertid icke reserverat mig, vågar jag kanske icke fram¬
komma med något yrkande i detta avseende. Men kanske någon här
skulle vilja lämna mig upplysning om, huruvida min farhåga i detta
fall är berättigad. Inom utskottet var man i varje fall tveksam och
ansåg, att motionen ägde visst fog för sig, fastän man slutligen ansåg
frågan icke vara av den betydelse, att man borde tillstyrka vad så¬
lunda framställts. I varje fall har icke min tveksamhet, huruvida
icke missbruk skulle kunna förekomma, blivit hävd, och om icke
någon upplysning här lämnas, som gör att denna min tveksamhet
blir hävd, nödgas jag yrka bifall till vår reservation.
Härpå yttrade:
Herr Widén: Det yrkande, som framställts rörande denna para¬
graf, gäller först det andra stycket, i fråga om vilket den senaste tala¬
ren önskade, att ordet polismyndighet skulle utbytas mot Konungens
befallningshavande.
Nr 38.
62
Onsdagen den 23 april.
L ag ang.
utlämning av
förbrytare.
(Forts.)
Nu har det stadgande, som här är i fråga närmast avseende på
våra grannland Danmark och Norge, med vilka vi stå i livlig beröring,
men dessa äro också de enda länder, från vilka, såvitt jag har mig
bekant, framställningar inkommit i den ordning här avses, direkt till
polismyndigheten i orten. Meningen med detta stadgande är att fort¬
farande bereda möjlighet till överenskommelser om att vid häktnings-
framställningar gå denna genväg. Det är ju nämligen Kungl. Maj:t,
som har att, under förutsättning av ömsesidighet, förordna i saken.
Det är sålunda alls icke fråga om att medgiva polismyndigheten en
allmän häktningsrätt i dessa fall, utan det beror på, om Kungl. Maj:t
överenskommer med den främmande staten, att man får gå till väga
på det sättet. Nu synes det mig, att det icke bör vara någon risk
att bibehålla uttrycket »polismyndighet». När det gäller häktning av
svenska medborgare, så är ju häktaingsrätten anförtrodd till polis¬
myndigheterna d. v. s. på landsbygden kronofogdar, länsmän och
vissa så kallade vice länsmän, varemot de polismän, som finnas i
municipalsamhällena i allmänhet, icke hava någon häktningsrätt — i
städerna stadsfiskaler, polismästare m. fl. Det är ju uppenbarligen
mest praktiskt att gå till väga så som här föreslagits, och det synes
mig, att man icke borde hysa större betänkligheter, när det gäller ut¬
länningar än när det gäller svenska medborgare.
Vad sedan beträffar den andra frågan i denna paragraf, som fin¬
nes berörd i det sista stycket, eller den tid, inom vilken en begäran
om utlämnande av en häktad person skall vara framställd, vid även¬
tyr att den häktade eljest frigives, så får jag säga att jag gärna skulle
varit med om att i detta stycke gå med på reservationen, men frågan
har dock alltför liten betydelse för att ensamt på denna punkt göra
någon ändring i utskottets förslag. Det är här blott fråga om en
maximitid, inom vilken framställning om utlämning skall vara gjord;
efter vad det upplysts, verkställes i regel utlämning inom mycket
kortare tid. Särskilt med hänsyn till de utomeuropeiska staterna,
är det dock uppenbarligen nödigt att lämna Kungl. Maj:t eu viss
frihet. Nu kommer härtill ett särskilt skäl att hålla på utskottets
förslag; och det är, att Första kammaren nu tagit lagen i sin helhet;
och det skulle väl vara olämpligt att ställa till med eu sammanjämk¬
ning speciellt i denna lilla fråga, som utan allt tvivel saknar all större
betydelse. Jag vill fästa uppmärksamheten på, att det i alla fall icke
är större skillnad än två veckor mellan de olika förslagen, när det
gäller de europeiska staterna, och när det gäller utomeuropeiska
stater, är skillnaden något större. Och i alla fall är det icke här
fråga om några bestämda tider, utan endast om den maximitid, inom
vilken Kungl. Maj:t har att hålla sig.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman, mina herrar 1 Såsom
en bland de dyrbaraste ägodelar, vi hava, räkna vi den personliga
friheten. Lagstiftaren har också visat sig uppskatta dennas värde
bl. a. genom föreskriften, att personer, som äro misstänkta för brott,
skola inom viss kort tid ställas inför domstol. Detta gäller svenska
medborgare. När det är fråga om sådana utlänningar, vilkas utläm-
Onsdagen den 2.3 april. 63 Nr 86.
ilande från en främmande makt begäres, torde det val vara i sin ord- «n9■
ning att jämväl i fråga om dessa hävda den personliga friheten såsom av
någonting synnerligen dyrbart. Detta har även Kungl. Maj:t i viss 3 (V VT'
mån tagit hänsyn till så till vida, att det i förslaget ifrågasatts, att ' °r 8‘
om en främmande makt på sin begäran fått en person häktad, den
främmande makten skall, sedan den blivit underrättad om att perso¬
nen är häktad, framställa begäran om hans utlämnande inom viss tid,
som icke får utsträckas utöver sex veckor, när det gäller europeiska
stater, eller tre månader, när det gäller utomeuropeiska stater, dock
att dessa bestämmelser genom traktater kunna sättas ur kraft. Nu
hava motionärerna funnit dessa tider väl rundligt tilltagna och satt i
fråga, om de icke skulle kunna rätt väsentligt förkortas. Denna önskan
har inom utskottet rönt starka sympatier. När nu en av motionärerna
reserverat sig mot utskottets utlåtande i denna del, har jag ansett
mig för min del även böra biträda hans yrkande. Detta är icke så
förfärligt farligt, som herrarna kanske tro. Det föreslås, att, då det
är fråga om europeiska stater, begäran om den häktades utlämnande
skall göras inom tid, som icke får utsträckas över 'en månad från det
den främmande staten blev underrättad om hans häktande, samt att,
då det gäller utomeuropeiska stater, tiden för begäran om utlämning
icke får utsträckas utöver två månader efter det häktningen skedde.
Då, såsom vi veta, posten på kortare tid än en vecka hinner till de
mest avlägsna staterna i Europa, tyckes det, vad beträffar dessa stater,
vara en ganska rundlig tid, som är dem beredd till att föranstalta om
de efterforskningar, som äro behövliga för att få ärendet klart. Vad
de utomeuropeiska staterna angår, är ju till dem postgången så snabb,
att en tid av två månader kan sägas vara tillräcklig. Australien är
väl den världsdel, dit posten tager den längsta tiden, och den utgör
en månad 8 dagar eller en månad 10 dagar. Det förefaller mig därför,
som om de av reservanterna föreslagna maximitiderna icke skulle vara
omöjliga att tillämpa.
För övrigt synes det mig så mycket mindre kunna befaras några
större olägenheter av den ifrågasatta ändringen, som reservanterna icke
föreslagit någon ändring i förslaget, att genom traktat med främmande
makt bestämmelsen i fråga skall kunna sättas ur kraft.
Lagutskottets ordförande talade om att detta var en jämförelsevis
ringa och obetydlig fråga; och i viss mening kan jag giva honom rätt
däruti. . Men å andra sidan, mina herrar, är denna fråga ingalunda
obetydlig och ringa för de personer, vilkas frihet det här gäller. Det
kan även vara en oskyldigt tilltalad person, som det är fråga om. I
alla händelser kan det för sådana personer gälla rätt mycket, om de
hållas häktade en eller annan vecka mera än vad som är absolut
nödvändigt.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Persson
i Norrköping m. fl. avgivna reservationen.
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Ehren¬
svärd: Herr talman, mina herrarl Jag skall först och främst be
att ännu en gång få fästa uppmärksamheten på att det här endast
är fråga om en maximitid. Således kan man icke generalisera detta
Nr 36,
64
Lag ang.
utlämning a
förbrytare.
(Ports.)
Onsdagen den 23 april.
stadgande därhän, att vid varje sådan begäran om utlämning man
skulle anlita de yttersta gränserna för den tid, som är satt, utan det
får förutsättas, att utrikesministern gör ett så pass förnuftigt bruk av
den föreliggande bestämmelsen, att han endast anlitar denna gräns,
när det finnes synnerligen starka skäl, som därför tala. Att det kan
finnas fall, då det verkligen kräves en ganska lång tid för att avgiva
en utlämningsansökan, torde icke kunna förnekas, ty man får komma
i håg, att det är icke blott och bart ingivande av en utlämnings¬
ansökan det är fråga om, utan denna måste åtföljas av vissa kom¬
pletterande handlingar, för vilkas införskaffande åtskillig tid kan
emellertid erfordras. Jag vill vidare påpeka, att den svenska lagen
bar i mångt och mycket följt den närmast föregående utländska lag¬
stiftningen i spåren. I detta stycke stadgar den norska lagen helt
allmänt en maximitid av tre månader oavsett om personen i fråga
tillhör europeisk eller utomeuropeisk stat. Det är sålunda en ganska
väsentlig nedsättning av maximitiden, som är föreslagen. Vid sådant
förhållande och då jag är övertygad, att i verkligheten de farhågor,
som uttalats, icke skola inträffa, tror jag för min del, att det är
lyckligare att hålla fast vid Kung!. Maj:ts av utskottet förordade
förslag.
Härmed var överläggningen slutad. Efter det herr talmannen
framställt propositioner å de därunder gjorda yrkandena, blev ut¬
skottets förslag till lydelse av ifrågavarande paragraf av kammaren
godkänt.
25 -30 §§: slutstadgandet; kapitelöverskrifter; lagförslagets
ingress och rubrik.
Godkändes.
Utskottets hemställan under punkten l:o) förklarades vara besva¬
rad genom kammarens beslut i fråga om lagförslaget.
llet under 2:o) upptagna lagförslaget.
Godkändes.
Utskottets i punkten 2:o) gjorda hemställan förklarades vara be¬
svarad genom detta beslut.
Härefter yttrade
Herr Persson i Norrköping: Herr talmani Jag ber att få fästa
uppmärksamheten på, att vi tillåtit oss att reservera oss och fram¬
lägga ett skrivelseförslag med anledning av vad som i detta lagförslag
föreslås under rubriken övergångsbestämmelser. Denna rubrik har
icke blivit föredragen, utan i stället har föredragits något, som kallats
slutstadgandet och som klubbats och godkänts. Detta är anledningen
till att jag icke förr begärt ordet. Jag ber emellertid att få beklaga,
Onsdagen den 23 april. 65 Nr 36.
att jag är urståndsatt att nu yrka bifall till ett förslag, som var av- Lag ang.
sett att utgöra ett komplement till lagen. Hela lagen är godkänd, klämning av
men vi ha föreslagit, att därjämte skulle avlåtas en skrivelse till f°^riAare-
Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t ville i möjligaste mån ltorts0
vidtaga åtgärder i ändamål att våra utlämningstraktater bringas till
överensstämmelse med bestämmelserna i föreliggande lag. Ty eljes
stå vi inför det faktum, att vi godkänt något sådant som att vid sidan
av den godkända lagen skulle finnas traktater, som kanske icke stode
i överensstämmelse därmed.
Emellertid gör jag intet yrkande, jag har endast velat lämna
detta tillkännagivande.
Herr Widén: Herr talman! Jag skall icke göra något yrkande
eller yttra mig om den formella behandlingen av den nu uppkomna
frågan, då jag icke tillräckligt uppmärksamt följt med huru den
kommit fram. Men jag vill säga, att vad som yrkats i det ifråga¬
varande skrivelseförslaget kommer nog fram. i alla fall, därför att
även utskottet i sin motivering sagt något, som har avseende på detta.
Jag skall be att få läsa upp vad som står på sid. 17 i utskottets ut¬
låtande. Utskottet säger:
»Vad angår de olägenheter, som även enligt departementschefens
mening synas i viss mån kunna vara förbundna med att förevarande
lags bestämmelser icke stå i överensstämmelse med gällande traktater,
lärer det för övrigt kunna förutsättas såsom visst, att Kungl. Maj:t
skall hava sin uppmärksamhet riktad på denna angelägenhet och på
grund därav, i den mån det finnes lämpligt och låter sig göra, vid¬
taga erforderliga åtgärder i ändamål att våra utlämningstraktater
bringas till överensstämmelse med bestämmelserna i den föreliggande
lagen.»
Då, så vitt jag vet, någon anmärkning icke framkommit mot
denna motivering i någondera kammaren, kommer den väl också att
komma med i utskottets skrivelseförslag.
Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman! I själva verket
råder stor enighet mellan reservanterna och utskottet så till vida som
även utskottet anser, att när Riksdagen antar en lag i detta viktiga
ämne, utlämningstraktaterna böra bringas i överensstämmelse med
densamma. I det avseendet finnes sålunda ingen skiljaktighet. Sådan
föreligger däremot beträffande frågan huru detta bör bringas till rege¬
ringens kännedom. Utskottet har menat, att det skulle vara lämp¬
ligare att sätta in detta i motiveringen, men reservanterna, herrar
Lindhagen och Persson samt jag, ha ansett det artigare att skriva till
Kungl. Maj:t och direkt tala om vad Riksdagens mening är.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.
Herr Lindhagen: Jag kan icke göra något yrkande, men då
sakdiskussion av frågan med talmannens benägna tillstånd fått upp¬
tagas, så vill jag för min del förklara, att reservationen är ett uttryck
för den olust, man ofta känner inför behandlingen av eu lag, då man
ser, huru å ena sidan föreslås positiva bestämmelser och å andra
Andra kammarens protokoll 1913. Nr 36. 5
Nr 36.
Lag ang.
utlämning o
förbrytare.
(Forts.)
66 Onsdagen den 23 april.
sidan något, som gör bestämmelserna till föreskrifter endast på
'papperet. I synnerhet är detta fallet med dessa övergångsbestäm¬
melser, som talmannen råkade kalla slutstadganden, vilket gjorde, att
han icke uppfattades av reservanterna. Nu är det ju konstaterat, att
lagen slutar med bestämmelser, som göra lagen ineffektiv. Därför
ha vi reservanter föreslagit en skrivelse med anhållan, att man skulle
omlägga traktaterna på sådant sätt, att denna lag icke bleve en lag¬
stiftning i blindo.
Jag har intet yrkande att göra, men ber emellertid få tacka tal¬
mannen för det tillfälle han givit till en saklig diskussion i frågan.
Herr Pettersson i Södertälje: Då det nu upplysts, att kammaren
redan fattat beslut angående övergångsstadgandena, vilket undgått min
uppmärksamhet, ber jag att få återtaga mitt yrkande.
§ 10.
Vid härpå skedd föredragning av lagutskottets utlåtande, nr 26,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 15—28 och 30 §§ i 8 kap. strafflagen, lag, inne¬
fattande vissa bestämmelser till skydd för hemligheter av betydelse
för rikets försvar, lag, innefattande ändring i 8 kap. 2 § 6 mom.
rättegångsbalken, samt lag angående ändrad lydelse av förordningen
om offentlighet vid underdomstolarna den 22 april 1881, biföll kam¬
maren vad utskottet i nämnda utlåtande hemställt.
§ 11.
Avgå vos följande nya motioner, nämligen av:
herr Sommelius, nr 836, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående förbättrade pensionsvillkor för viss personal, som i anledning
av statens inköp av enskilda järnvägar övergått i statens järnvägars
tjänst;
herr Juhlin m. fl., nr 337, i anledning av Kungl. Maj:ts proposi¬
tion med förslag till förordning om ändrad lydelse i vissa delar av
förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin m. m.;
herr Zetterstrand, nr 338, i anledning av Kungl. Maj:ts proposi¬
tion med förslag till förordning om stämpelavgiften;
herrar Linders och Nilsson i Kabbarp, nr 339, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till Sveriges utsädesföre-
ning; och
herr Andersson i Grina bo, nr 340, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående köttbesiktning och slakthus.
Nämnda motioner bordlädes.
Vidare avlämnade herr Olsson i Berg en utav honom m. fl. under¬
tecknad motion, i anledning av sistnämnda proposition.
Denna motion, som erhöll ordningsnumret 341, remitterades på
begäran omedelbart till lagutskottet.
Onsdagen den 23 april.
67
Nr 36.
Slutligen avgav herr Kristensson en motion, nr 342, om skrivelse
till Kungl. Maj:t i fråga om utredning angående grunderna för statens
finanspolitik m. m.; och blev nämnda motion på begäran genast hän¬
visad till bankoutskottet.
§ 12.
Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till Riksda¬
gens skrivelse, nr 57, till Konungen angående åtgärder till förekom¬
mande av oordningar å de svenska järnvägarna, som föranledas sär¬
skild! av berusade personer.
§ 13.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets memorial och utlåtanden:
nr 68, i anledning av kamrarnas återremiss av statsutskottets ut¬
låtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ålders-
tillägg för vissa departemensskrivare hos armeförvaltningen;
nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ålders-
tiilägg åt fältläkaren E. I. Boman;
nr 70, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angående änd¬
ring beträffande brottmålsdomarens i Norrbottens län avlöning;
nr 71, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i vissa frågor
rörande anslag under riksstatens sjunde huvudtitel;
nr 72, i anledning av Kung! Maj:ts proposition angående nytt
avlöningsreglemente för tjänstemän vid postverket och fastställande
av postverkets stat för driftkostnader år 1914 samt i ämnet väckta
motioner;
nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ålders-
tillägg för byråingenjören hos patent- och registreringsverket G. A.
Brodin;
nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ålders-
tillägg åt aktuarien i kommerskollegium K. E. Norman;
nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ålders-
tillägg åt vaktmästaren i kommerskollegium E. A. Wretman;
nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvi¬
sande av anslag till bestridande av kostnader för den trettonde inter¬
nationella sjöfartskongressens hållande i Stockholm år 1915; och
nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ny¬
byggnad för zoologiska institutionen vid universitetet i Lund jämte
en i ämnet väckt motion;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse av överrubriken till rubrikerna nr 1190 och 1191 i gällande
tulltaxa; och
nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 54 § förordningen om taxerings-
68
Onsdagen den 23 april.
myndigheter och förfarandet vid taxering samt i ämnet väckta mo¬
tioner;
lagutskottets utlåtande, nr 27, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 15 kap.
22 och 24 §§ strafflagen, dels ock i anledning därav väckta motioner;
jordbruksutskottets memorial och utlåtanden:
nr 77, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande av lägenheter från
förra militiebostället Flathult nr 2 i Kalmar län;
nr 78, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
väckt motion om anslag till bevaringspremier för ston av ädelt slag;
nr 79, med förslag till sammanjämkning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om inrättande av
en täckdikningslånefond;
nr 80, i anledning av väckt motion att författningarna angående
skatteköp och skatteomföring av kronojord skola tillsvidare upphöra
att gälla;
nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av § 15 i den uti lagen den 10 juni 1912
angående flottning av skogsalster i gränsfloderna Torneå och Muomio
intagna stadga;
nr 82, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående regle¬
ring av häradsallmänningen Västra Stöpen i Skaraborgs län;
nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lektorn
vid lantbruksinstitutet vid Ultuna P. E. Ullbergs lönetursrätt;
nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående av¬
sättande såsom nationalpark av visst område i Arjeplogs socken av
Norrbottens län;
nr 85, i anledning av väckta motioner om statsunderstöd åt skogs-
vårdsföreningen för Malmöhus län;
nr 86, i anledning av väckt motion om utförande av djupborr¬
ningar i Skåne och södra delen av Halland; och
nr 87, i anledning av väckt motion om ändring i gällande be¬
stämmelser rörande fördelning av odlingslån;
Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 15, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående ändring i gällande föreskrifter om anteckning i kyrkobok
av dop, förrättat av lekman; och
nr 16, i anledning av Första kammarens beslut rörande en av
herr Tysk inom Andra kammaren väckt motion, nr 227, om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående ifrågasatt stadgande om förfaringssättet,
då kvarstad meddelas å gods av viss beskaffenhet;
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 10, i anledning av Första kammarens beslut rörande inom
Andra kammaren väckta motioner om. skrivelse till Kungl. Maj:t an¬
gående utredning och förslag i fråga om läkarundersökning av folk-
skolebarn m. m.; och
69
Nr 36.
Onsdagen den 23 april.
nr 11, i anledning av väckt motion angående skrivelse till Konun¬
gen i fråga om vidtagande av åtgärder för undanröjande av nu rådande
fara av arsenikhaltig oljefärg;
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 9, i anledning av herr Åkerlunds m. fl. motion, nr 101, om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående undersökning rörande reglering
av Mälarens vattenstånd genom en kanal från Bällstaviken till Brunns¬
viken; och
nr 12, i anledning av en utav herr Kronlund m. fl. väckt motion,
nr 236, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående förbättring av kon¬
duktörernas vid statens järnvägar löne- och befordringsförhållanden;
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 12, angående herr Winbergs motion, nr 218, om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om rätt för det
allmänna eller vederbörande järnvägsföretag att tillgodonjuta del i den
jordvärdestegring, som uppkommer vid anläggning av järnväg; och
nr 13, angående herr Kristenssons motion, nr 211, om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om inrättande
av en statens brandförsäkringsanstalt; samt
Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 13, i
anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
utredning och förslag i fråga om inrättande av ett statens'tryckeri.
§ 14.
Justerades protoko) Isutdrag.
§ 15.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Wijk under 3 dagar fr. o.
» Andersson i Milsmaden » 5 » »
» Andersson i Hägelåkra » 5 » »
» Jeansson i Kalmar » 2 » »
» Hansson i Solberga » 2 » »
» Indebetou » 2 » »
» Svensson i Betingetorp » 5 » »
den 24 april
» 29 »
» 24 »
» 28 »
» 25 »
» 24 » och
» 26 » .
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,3 7 e. m.
In fidem
Per Cronvall.
Nr 86.
70
Fredagen den 25 april.
Fredagen den 25 april.
Kl. 8.30 e. m.
§ 1.
Justerades protokollen för den 18 och den 19 innevarande april.
§ 2.
Herr statsrådet Petersson avlämnade Kungl. Maj ds propositioner:
angående upplåtelse åt bergverksaktiebolaget Freja av kronan till¬
hörig mark i Norrbottens län;
angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället Gud¬
hem nr 1—9 med Holmäng nr 1 Hulegård i Skaraborgs län;
angående upplåtande av lägenheter från förra överstebostället Slä¬
dened nr 3, 4, 5 och 6 Storegården i Skaraborgs län;
angående upplåtande av lägenheter från indragna militiebostället
Öresten i Älvsborgs län;
angående anslag till ordnande av landstormsförråd;
angående anslag till upprätthållande av riksförsäkringsanstaltens
verksamhet under år 1914;
angående årligt understöd åt lantbrevbäraren Jonas Nilsson Lith
och förre postföraren Olof Johansson Ferm; samt
angående fördelning av medel till främjande av nykterhet och
motarbetande av dryckenskapens följder.
Nämnda propositioner bordlädes på begäran.
§ 3.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj ds å
kammarens bord vilande proposition med förslag till förordning om
ändrad lydelse av vissa paragrafer i förordningen den 28 oktober 1910
om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.
§ 4.
Vidare föredrogos var för sig de på kammarens bord liggande
motionerna; och hänvisades därvid:
till statsutskottet motionen nr 336, av herr Sommélius;
till bevillningsutskottet motionerna:
nr 337, av herr Juhlin m. fl.: och
nr 338, av herr Zetterstrand;
Fredagen den 25 april. 71 Nr 36
till jordbruksutskottet motionen nr 339, av herrar Linders och
Nilsson i Kabbarp; samt
till lagutskottet motionen nr 340, av herr Andersson i Grimbo.
§ 5.
Statsutskottets härpå föredragna memorial och utlåtanden nr 68 —70
bordlädes åter.
§ 6.
Härefter föredrogs statsutskottets memorial, nr 71, i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande anslag under riks-
statens sjunde huvudtitel.
Punkterna 1 och 2.
De i dessa punkter föreslagna voteringspropositionerna godkändes.
Punkten 3.
Lades till handlingarna.
§ 7.
Föredrogos, men blevo ånyo lagda på bordet statsutskottets utlå¬
tanden nr 72—77, bevillningsutskottets betänkanden nr 37 och 38
samt lagutskottets utlåtande nr 27.
§ 8.
. Jordbruksutskottets memorial, nr 77, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtande av lägenheter från förra militiebostället Flathult nr 2 i Kalmar
län, som nu föredrogs, lades till handlingarna.
§ 9.
Vid härefter skedd föredragning av jordbruksutskottets memorial,
nr 78, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om väckt
motion om anslag till bevaringspremier för ston av ädelt slag, blev
den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen av kammaren
godkänd.
§ 10.
Slutligen föredrogos, men bordlädes åter jordbruksutskottets me¬
morial och ^utlåtanden nr 79 -87, Andra kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtanden nr 15 och 16, Andra kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtanden nr 10 och 11, Andra kammarens tredje tillfälliga
Nr 30.
72
Inter¬
pellation.
Fredagen den 25 april.
utskotts utlåtanden nr 9 och 12, Andra kammarens fjärde tillfälliga
utskotts utlåtanden nr 12 och 13 samt Andra kammarens femte till¬
fälliga utskotts utlåtande nr 13.
§ 11.
Ordet lämnades härefter till
Herr vice talmannen, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Jag tillåter mig hemställa, att kammaren behagade besluta, att å före¬
dragningslistan för morgondagens sammanträde bland två gånger bord¬
lagda ärenden först uppföres lagutskottets utlåtande, nr 27, i anled¬
ning av dels Kungl. Maj-.ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen, dels ock i anled¬
ning därav väckta motioner, samt att övriga ärenden uppföras i den
ordning, vari de finnas uppförda å föredragningslistan för dagens
plenum.
Denna hemställan bifölls av kammaren.
§ 12.
Avgåvos följande nya motioner nämligen av:
herr Linders, nr 343, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändrad lydelse i vissa delar av förordningen den 9
juni 1905 angående försäljning av brännvin m. m.;
herrar Lundström i Långnäs och Hellström, nr 344, i anledning
av samma proposition;
herr Eriksson i Grängesberg, nr 345, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om behandling av alkoholister m. m.;
och
herr Sommelius, nr 346, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utvidgande av överstyrelsen för rikets allmänna läroverk till
en överstyrelse för skolväsendet i riket.
Dessa motioner blevo på begäran bordlagda.
§ 13.
Vidare gav herr talmannen på begäran ordet till
Herr Lindman, som anförde: Under de senaste åren har i Riksdagen
flere gånger bragts på tal frågan om statens och statens ämbetsverks ställ¬
ning till statstjänarna och de vid statens arbetsföretag sysselsatta ar¬
betarna. Från vissa håll har man påyrkat, att full medbestämmande¬
rätt i fråga om lönevillkor m. m. måtte tillerkännas såväl tjänste¬
männen som bemälde arbetare, samt att en på nämnda princip fotad
förhandlingsordning måtte fastställas. Från andra håll har man i
större eller mindre mån bestritt lämpligheten härav.
Sedan Riksdagen senast var samlad, har emellertid ett och annat
73
Nr 36.
PVedagen den 25 april.
inträffat, som åtminstone för den utanför stående synes häntyda på,
att regeringen i dessa frågor hyser en uppfattning, som icke blott
står i bestämd strid med de grundsatser, som hittills tillämpats av
ämbetsverken utan även väsentligen skiljer sig från de åsikter i ämnet,
som omfattas av Andra kammarens majoritet. Med hänsyn till frå¬
gans stora vikt och betydelse har jag därför ansett det för Riksdagen
synnerligen önskvärt att, om möjligt, få denna sak klargjord. Jag
skall i korthet erinra om vad som inträffat.
Den 9 februari 1909 utfärdade telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen
och vattenfallsstyrelsen gemensamt »allmänna bestämmelser» rörande
arbetarna vid dessa verk, vilka bestämmelser fortfarande äro gällande.
Genom dessa bestämmelser, vilka i övrigt tillerkände arbetarna vid¬
sträckta förmåner i avseende å sjukvård m. m., uteslöts användningen
vid verkens arbetsföretag av kollektivavtal. De allmänna bestämmel¬
serna överlämnade vidare åt varje ämbetsverk för sig att fastställa så¬
väl de »särskilda bestämmelser», som kunde finnas erforderliga, som
ock »avlöningsbestämmelser». För de vid Trollhätte kanals ombygg¬
nad sysselsatta arbetarna fastställde vattenfallsstyrelsen avlönings¬
bestämmelser den 17 december 1909, vilka bestämmelser skulle gälla
till viss dag år 1912. Innan nya dylika bestämmelser utfärdades,
hade vattenfallsstyrelsen överläggningar med arbetarna, varvid de or¬
ganiserade bland dem fingo biträdas av ombud för sina fackorganisa¬
tioner. Vattenfallsstyrelsen utfärdade därefter nya aflöningsbestäm-
melser, i vilka arbetarnas krav med avseende å lönevillkoren väsent¬
ligen tillmötesgingos, och utbetalades sedermera aflöningarna under
hösten nästlidet år enligt dessa bestämmelser utan gensaga från ar¬
betarnas sida.
Med anledning därav att vattenfallsstyrelsen låtit förhandlingarna
ledas av en tjänsteman hos Svenska arbetsgivareföreningen, vilken
styrelsen för sin del tillkallat som fackkunnig, igångsattes emellertid
sedermera mot årets slut en agitation bland de organiserade arbetarna
vid kanalbygget i syfte att förmå styrelsen till nya förhandlingar
inför statens förlikningsman; och beslöto slutligen de till Svenska
grov- och fabriksarbetareförbundet anslutna arbetarna att söka fram¬
tvinga dylika förhandlingar genom strejk, därest tillstånd därtill kunde
erhållas av förbundsstyrelsen.
Av någon anledning, som jag icke känner, fann sig vattenfalls¬
styrelsen den 24 december i fjol föranlåten att i en till regeringen
ingiven skrivelse redogöra för anledningen därtill, att styrelsen icke
ansåg sig kunna tillmötesgå yrkandet på förhandlingar inför statens
förlikningsman. I denna skrivelse framhöll styrelsen bland annat, att
lagen om medling i arbetstvister tillkommit med hänsyn endast till
förhållandena inom privatindustrien, samt att denna lag icke utan de
allvarligaste vådor kunde tillämpas på konflikter vid statens verk och
arbetsföretag. Över denna skrivelse avgav kommerskollegium, dit
ärendet remitterats, underdånigt utlåtande den 28 december, varvid
kollegiet, med hänsyn till angelägenheten av att tvisten bilades utan
störande avbrott i arbetet, för sin del förordade tillsättandet av en
förlikningskommission, bestående av tre bland statens förlikningsman,
dock under förutsättning, att från vederbörande arbetsorganisations sida
Andra hammarens protokoll 1913. Nr 36. 6
Inter¬
pellation.
(Forte.)
Nr 36.
74
Fredagen den 25 april, j
Intet- avgåves eu bestämd förklaring, att störande avbrott i arbetet i form
pellation. ay strejk eller dylikt icke finge äga rum. Liksom vattenfallsstyrelsen
(Forte.) angjg kollegiet sålunda tydligen, att lagen om medling i arbetstvister
icke utan vidare kunde tillämpas på konflikter vid statens arbetsföre¬
tag, men förmenade, att betänkligheterna häremot skulle kunna undan¬
röjas, om arbetarna förbunde sig att icke strejka.
Regeringen tillsatte därefter den 81 december den av kommers¬
kollegium föreslagna förlikningskommissionen med uppdrag att hand¬
lägga tvisten »enligt lagen om medling i arbetstvister den 31 decem¬
ber 1906». — Då regeringen sålunda, i trots av vattenfallsstyrelsens
allvarliga protester, uppdrog åt statens förlikningsman att handlägga
tvisten med tillämpning av lagen om medling i arbetstvister, hade
man väl kunnat vänta, att regeringen skulle låtit sig angeläget vara
att bringa till såväl ämbetsverkets som allmänhetens kännedom, att
regeringen dock icke vidtagit denna uppseendeväckande och för äm¬
betsverkets prestige menliga åtgärd utan iakttagande av de försiktighets¬
mått, som kommerskollegium för sin del uppställt såsom oeftergivligt
villkor för, att lagen om medling i arbetstvister skulle få tillämpas.
Härom lämnar emellertid Kungl. Maj:ts resolution ej någon upplys¬
ning. Och har detta synts mig så mycket betänkligare, som vissa
inträffade händelser synas häntyda på, att den av kommerskollegium
fordrade garantien icke lämnats. Grovarbetareförbundets styrelse biföll
visserligen icke kanalarbetarnas begäran att få strejka; men i det med¬
delande härom, som avläts till arbetarna dagen innan Kungl. Maj:ts
resolution gavs, hävdade förbundsstyrelsen uttryckligen arbetarnas
»strejkrätt». Och i en den 9 februari beslutad resolution inlade Lands¬
organisationens representantskap »en bestämd gensaga» mot vad kom¬
merskollegium föreslagit och hävdade även för sin del eftertryckligt
arbetarnas »strejkrätt».
Detta är en av de tilldragelser, på vilka jag ansett mig böra fästa
uppmärksamheten. Men även andra, likartade tilldragelser ha före¬
kommit.
Vid 1911 och 1912 års riksdagar väcktes av herr Winberg i Andra
kammaren motion om åvägabringande av förhandlingsordning mellan
statens administrativa verk och hos dem anställda tjänstemän och ar¬
betare samt dessas organisationer. Vid båda riksdagarna avslogs motio¬
nen av kammaren, som dock med anledning av motionen för sin del
beslöt framställningar till regeringen. Kammarens beslut vid sistlidet
års riksdag gick ut på en utredning »i vad mån bestämmelser kunde
träffas i syfte, att vid behandlingen inom statens förvaltande verk av
viktigare frågor rörande personalens arbets- och löneförhållanden även¬
som disciplinmål vederbörande personal måtte vara i tillfälle att göra
sina synpunkter gällande».
Av såväl själva beslutets avfattning som ännu mer den i ämnet
förda diskussionen framgår, att kammaren genom att fatta detta, från
liberalt håll föreslagna beslut, ville taga bestämt avstånd från den i
herr Winbergs motion uttalade uppfattningen om statstjänarna såsom
förhandlande och medbestämmande parter i fråga rörande lönevill¬
kor m. m.
75
Nr 36
Fredagen den 25 april.
Under hösten nästlidet år inkommo emellertid till regeringen flere
framställningar dels från landssekretariatet, dels ock från åtskilliga
tjänstemannaföreningar, i vilka samtliga påyrkades uppgörandet av en
förhandlingsordning på de av herr Winberg förordade men av Andra
kammaren underkända grunderna. Den 8 januari i år remitterade
Kungl. Maj:t dessa framställningar till socialstyrelsen, som sedermera
i skrivelser dels till ämbetsverken dels ock till åtskilliga arbetareorga¬
nisationer, under förmälan att socialstyrelsen av Kungl. Maj:t anbefallts
att med anledning av de gjorda framställningarna inkomma med »ut¬
redning och förslag», anmodade ämbetsverken och arbetareorganisatio¬
nerna att var för sig utse lämpliga personer för att tillhandagå styrel-
relsen med »upplysningar» i vad rörde deras »verksamhetsområde».
Detta meddelande har sedermera föranlett telegrafstyrelsen, järn¬
vägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen att den 4 innevarande april till
Kungl. Maj:t avlåta en gemensam skrivelse, i vilken ämbetsverken
dels framställa sina betänkligheter mot införandet av en förhandlings¬
ordning över huvud, dels ock, för den händelse regeringen likväl skulle
anse sig böra genomföra en sådan, framställa vissa erinringar, som i
huvudsak, om ock med ytterligare vissa inskränkningar i förhandlings¬
ordningens eventuella omfattning, ansluta sig till samma uppfattning,
som vid fjolårets riksdag hävdades av Andra kammaren.
Med anledning av vad sålunda förekommit får jag hos kammaren
anhålla om tillstånd att få till herr statsrådet och chefen för kungl.
civildepartementet framställa följande frågor:
1) Anser herr statsrådet, att, då vid något statens verk eller arbets¬
företag arbetstvist uppkommer, som befaras medföra arbetsinställelse,
medling i tvisten bör äga rum enligt lagen om medling i arbets¬
tvister och sålunda med tillämpning av vad i 6 och 7 §§ av nämnda
lag föreskri vest1
2) Godkänner herr statsrådet den av telegrafstyrelsen, järnvägs¬
styrelsen och vattenfallsstyrelsen genom deras den 9 februari 1909
gemensamt utfärdade bestämmelser hävdade uppfattningen, att vid
statens verk och arbetsföretag kollektivavtal ej må avslutas, eller anser
herr statsrådet dylika avtal vid statens verk lämpligen kunna före¬
komma?
3) Lämnades, då regeringen tillsatte en medlingskommission i den
senaste Trollhättekonflikten med föreskrift att kommissionen skulle
handlägga tvisten enligt lagen om medling i arbetstvister, på sätt
kommerskollegium påyrkat från vederbörande arbetareorganisationers
sida ett bestämt erkännande av att störande avbrott i arbetet i form
av strejk eller dylikt icke finge förekomma; och vill herr statsrådet,
därest så var förhållandet, meddela kammaren detta erkännandes inne¬
håll?
4) Ansluter sig herr statsrådet till den av Andra kammaren vid
fjolårets riksdag hävdade uppfattningen, att någon medbestämmanderätt i
fråga om lönevillkor m. m. icke kan tillerkännas statstjänarna, vare
sig de äro ordinarie eller extra ordinarie, samt att, därest en s. k. för¬
handlingsordning för dem skall fastställas, densamma följaktligen
endast får bereda tjänstemännen tillfälle att i vissa viktigare, dem
rörande tjänstefrågor, få framhålla sina synpunkter?
Inter¬
pellation.
(Fort».)
Nr S6. 76
Fredagen den 25 april.
5) Ämnar regeringen, därest regeringen hax för avsikt att genom¬
föra en förhandlingsordning för statens verk, innan någon författning
i ämnet utfärdas, underställa densamma Riksdagens prövning?
Ifrågavarande anhållan bordlädes.
Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelse, nr 65, till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts propo¬
sition angående inköp för nationalmuseum av äldre porträtt ur fram¬
lidne friherre H. Rehbinders samlingar.
Till bordläggning anmäldes :
konstitutionsutskottets utlåtande, nr 20, i anledning av dels mo¬
tion angående skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om förslag till
ändring av kommunallagarna för rikets städer i syfte att borttaga
rätten att rösta medelst fullmakt, dels ock motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om inskränkning
i rätten att rösta med fullmakt vid val i stad till landsting och stads¬
fullmäktige ; samt
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 12, i
anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
viss ändring i gällande giftstadga.
§ 14.
§ 15.
§ 16.
Justerades protokollsutdrag.
§ 17.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Linders
» Eriksson i Grängesberg
» Erlansson
» Kristensson
under 4 dagar fr. o. m. d. 26 april,
» den 26 april,
» 5 dagar fr. o. m. d. 29 » och
» den 26 april.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,15 e. m.
In fidem
Per Cronvall.
STOCKHOLM P. A. NYMANS LFTKUTK. TRYCKERI, ltflS.