RIKSDAGENS PROTOKOLL
1913. Andra kammaren. Nr 33.
Onsdagen den 18 april.
Kl. 11 f. in.
§ 1.
Herr statsrådet friherre Adelsivärd avlämnade Kung! Maj:ts pro¬
positioner :
angående bestridande av kostnad för Sveriges officiella deltagande
i den internationella utställningen i San Francisco år 1915;
angående ålderstillägg för byråingenjören hos patent- och registre¬
ringsverket G. A. Brodin;
angående ålderstillägg åt aktuarien i kommerskollegium K. E.
Norman;
angående ålderstillägg åt vaktmästaren i kommerskollegium E. A.
"Wretman;
angående ökat förrådsntrymme vid Karlskrona och Vaxholms
grenadjärregementen;
angående ersättande av kostnader för undersökning av tilltänkta
förläggningsorter för vissa truppförband;
angående anvisande av särskilt rekryteringsbidrag för fyllande av
1914 års stater;
angående fortsättande av civilkommissionens verksamhet tillsvidare
till den 1 juli 1915; och
med förslag till lag om ändrad lydelse av 8 24 värnpliktslagen
den 14 juni 1901.
Nämnda propositioner blevo på begäran bordlagda.
§ 2,
Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid:
till jordbruksutskottet propositionen angående anslag till Sveriges
utsädesförening;
till bankoutskottet propositionen angående pension till kartografen
David Adolf Fernblads änka Greta Johanna Femblad, född Johans-
•dotter; samt
Andra kammarens protokoll 1913. Nr 33.
1
Kr 33.
2
Onsdagen den 16 april, f. m.
till jordbruksutskottet propositionerna:
angående försäljning av den till förra militärbostället Asaka nr 4
Tomten börande lägenheten Pipartomten i Älvsborgs län;
angående överlåtelse till Dalby församling av visst område av
lotten nr 1 av Dalby kungsgård i Malmöhus län;
angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället Herre¬
sätter nr 1 i Östergötlands län;
angående upplåtande av eu lägenhet från förra kronofogdebostället
Högsjöryr nr 1 och 2 i Älvsborgs län; och
angående upplåtande av två områden från förra militiebostället
Ubbetorp nr 1 i Östergötlands län.
§ 3.
Vidare föredrogos var efter annan de på kammarens bord liggande¬
motionerna; och remitterades därvid:
till särskilda utskottet motionerna:
nr 307, av herr vice talmannen D. Persson;
nr 308, av herr Källman;
nr 309, av herr Anderson i Råstock;
nr 310, av herr Cederborg;
nr 311, av herr Bärg i Katrineholm;
nr 312, av herr Hage;
nr 313, av herr 1Vinberg m. fl.
nr 314, av herrar Bindley och Sandler;
nr 315, av herr Lundell;
nr 316, av herr Sjöberg;
nr 317, av herr von Sneidern;
nr 318, av herr Lindhagen;
nr 319, av herrar Lindhagen och Hellberg i Lycksele;
nr 320, av herr Lindhagen;
nr 321, av herr Wijh;
nr 322, av herr Nordström; och
nr 323, av herr Pettersson i Södertälje; samt
till konstitutionsutskottet motionen
nr 324, av herr Säfstrand.
§ 4-
Härefter föredrogos, men bordlädes åter jordbruksutskottets ut¬
låtanden nr 57—76, Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts ut¬
låtanden nr 10 och 11 samt Andra kammarens femte tillfälliga utskotts¬
utlåtande nr 12.
§ 5.
Ang. ökad Till avgörande förelåg först Andra kammarens fjärde tillfälliga
centralise- utskotts utlåtande, nr 9, angående herr Hildebrands m. fl. motion
'handttng^för^ 231, om skrivelse till Kuugl. Maj:t angående ökad centralisering
statens rak- vid upphandling för statens räkning m. m.
ning m. m.
3 Nr 33.
Onsdagen den 16 april, f. m.
I en inom Andra kammaren vackt, till kammarens fjärde tillfälliga Ang. ökad
utskott hänvisad motion, nr 231, hade herr Hildebrand m. 11. föreslagit, ?entrah.se-
att Riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. handling1 för
Maj:t, i samband med den utredning rörande 1893 års upphandlings- statens^räk-
förordnings revision, som inom kort torde komma till stånd, måtte låta ning m. m.
undersöka, huruvida och i vad mån ökad centralisering vid upphandling (Forts.)
för statens räkning borde äga rum samt vilka fastare bestämmelser
rörande inhemsk varas företräde kunde vara lämpliga och nödiga.
Utskottet hemställde, att Ändra kammaren måtte för sin del be¬
sluta, att Riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla det
Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, dels huruvida och i vad mån ökad
centralisering vid upphandling för statens räkning borde äga rum, dels
ock vilka närmare bestämmelser rörande inhemsk varas företräde kunde
vara lämpliga och nödiga.
Reservation hade emellertid avgivits av herrar Andersson i Hägel-
åkra, Henrikson i Heberg och Litliander mot vissa delar av utskottets
motivering.
Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, gav herr talmannen på
begäran ordet till
Herr Andersson i Hägelåkra som yttrade: Herr talman, mina
herrar! Av det föreliggande utskottsbetänkande! framgår, att jag be¬
träffande utskottets motivering icke i alla delar har samma uppfatt¬
ning som utskottets majoritet.
Vid redogörelsen för, hur man lämpligast skall förfara, på det att
vid upphandling för statens räkning de av motionärerna framförda
önskemålen att de statsfinansiella och statsekonomiska kraven skola
om möjligt mera tillgodoses, än vad nu är fallet, har utskottet på
sidan 41, tredje stycket uppifrån, yttrat följande:
»Det företräde för inhemsk vara, som föreskrives redan i gällande
förordning, och för vilket motionärerna önskat erhålla fastare bestäm¬
melser, avser närmast att gynna och stödja det svenska näringslivet.
Givetvis bör, om detta syfte fullt skall nås, uppmärksamhet ägnas även
åt de arbetsförhållanden, under vilka varorna tillverkas» Och längre
ned fortsätter utskottet: »Ett övervägande rörande vilka bestämmelser,
som i fråga om arbetsvillkoren kunna vara lämpliga, bör, enligt ut¬
skottets mening, äga rum i samband med revisionen av upphandlings-
förordningen».
Här är alltså meningen att till upphandlingsförordningen foga
bestämmelser, som avse, att vid pröving av inkomna anbud icke allenast
varans beskaffenhet och pris skola tagas i övervägande, utan även
arbetsförhållandena vid den fabrik, där varan blivit tillverkad.
Ehuru jag ingalunda ställer mig osympatisk till en dylik tanke,
anser jag dock, att ett dylikt förfaringssätt skulle vid tillämpningen i
ganska hög grad betunga och försvåra hela upphandlingsväsendet.
Om t. ex. ett tiotal anbud på ett visst varuparti inkommit, så gäller
det för vederbörande myndighet icke blott att se till varans beskaffen¬
het och pris och dylikt, utan det gäller att jämväl söka utforska,
hurudana betingelser arbetarna hava vid den eller de fabriker, där
varan tillverkas. Det är då enligt mitt förmenande icke nog, att det
Xr 33. 4
Ang. ökad
centralise¬
ring vid upp¬
handling för
statens räk¬
ning m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 16 april, f. m.
företes ett kooperativt arbetsavtal, en ackords- eller timprislista; ty
det är härvidlag så ofantligt många andra bestämmelser, som hava
inverkan på arbetsvillkoren vid en fabrik. Dessutom kan ju förekomma,
att anbudet icke är avgivet direkt av producenten, utan det kan vara
avgivet av eu mellanhand, som å sin sida omhändertagit varan icke
från en fabrik utan från flera, och då blir situationen ännu mer in¬
vecklad och svårlöst. För övrigt bör väl, så snart som varan är av
inhemsk tillverkning, i första rummet priset vara det avgörande vid
bestämmandet av, vilket anbud som skall antagas.
Utskottet har vidare i samma punkt inblandat en fråga, som före¬
kommer i motion nr 238 angående fastställande av minimilöner för
vissa lönearbetare m. fl. Det anser jag vara eu oriktig sammanbland¬
ning av tvenne olika spörsmål. I den här föreliggande frågan är det
de statsfinansiella, de nationalekonomiska synpunkterna, som böra vara
huvudsaken, utan inblandning av sociala spörsmål, och utan att söka
bereda speciella fördelar för vare sig arbetsgivaren eller arbetarna.
Jag skall fördenskull be att få yrka bifall till utskottets förslag,
men med ogillande av den del av motiveringen som innefattas i tredje
stycket på sidan 41, och som börjar med orden »Det företräde för in¬
hemsk vara» och slutar med orden »äga rum i samband med revi¬
sionen av upphandlingsförordningen».
Vidare anförde:
Herr Lithander: Herr talman, mina herrar! Då jag, i likhet
med den siste ärade talaren, icke kunnat godkänna utskottets motivering,
så anser jag, liksom han, att det stycke, som han här uppläst, borde
utgå ur motiveringen. I det stycket framhålles nämligen önskvärd¬
heten och lämpligheten av att, när anbud på svenska varor ingivas,
det samtidigt skall relateras, under vilka arbetsförhållanden varorna
äro producerade.
Jag vill nämna, att redan nu är det många gånger ganska svårt
att få svenska tillverkare att lämna in anbud till staten på grund av
de stränga bestämmelser och de ganska svåra förhållanden, som äro
rådande, när det gäller att bedöma varan. Om därutöver krav till¬
komma, tror jag, att det som man i denna motion vill vinna, nämligen
att vi skola försöka att i möjligaste mån få in svenska varor, komma
det målet att därmed i avsevärd grad motarbetas.
Jag vill också framhålla, att, om dessa bestämmelser bleve gäl¬
lande, det för bedömandet av ett pris icke vore nog, att man jämför
pris mot pris; ty vid bedömandet av arbetsförhållandena finge man då
också se till, vilka förmåner i övrigt, som i den eller den fabriken
komma respektive arbetare till del såväl i direkta lönevillkor som även
i form av särskilda förmåner, såsom pensioner, understöd från olika
slags kassor o. s. v. Det finnes med ett ord så ofantligt många saker,
som skola evalveras, för att man rätt skall kunna bedöma frågan,
att jag tror, att förslaget strandar på omöjligheten att fullgöra ett
sådant villkor.
Man har framhållit England såsom bevis för att vi borde gå den
här föreslagna vägen. Jag vill då erinra om, att i England ligger
5 Nr 33.
Onsdagen den 16 april, f. in.
upphandla:!gsväsendet på ett helt annat sätt än hos oss. Där är det A-n^; °,.ad
ii rj J. , 0PHtir(lL'l8P~
ett fåtal firmor, som sta pa den lista staten har över sina leverantörer, v^Up„.
och det är enbart bland dessa som anbuden förekomma, det är mellan handling för
dem som konkurrensen står, och det är icke såsom hos oss efter ett statens råle-
allmänt anbudsavgivande, som det kommer till någon prövning. Men mn9 m- m-
under sådana förhållanden är det naturligtvis också bra mycket lättare att (Fort9-)
en gång för alla klargöra, hur arbetsförhållandena äro vid de olika
fabrikerna. Därtill kommer, att i England hemindustrien i långt större
utsträckning än här deltagit i konkurrens på detta område, och det är
egentligen inom hemindustrien, som de förhållanden, under vilka arbetet
sker, särskilt varit föremål för uppmärksamhet.
Det är i utskottets motivering en hel del punkter, som vi reservanter
hava riktat våra anmärkningar emot, men jag skall endast be att få
vidröra ett par av dem. I tredje stycket på sidan 41 och första stycket
på sidan 42 avser man att i möjligaste mån utesluta en för handeln
viktig yrkesgrupp, som vid många tillfällen på ett för staten förmån¬
ligt sätt förmedlat varuaffärer. Enligt mitt förmenande bör det vara
den, som är i tillfälle att göra det för staten förmånligaste erbjudandet,
som bör ha leveransen, alldeles oberoende av den yrkesgrupp, som han
tillhör. Därjämte vill jag framhålla, att vid många tillfällen de kvanti¬
teter, som staten upphandlar, äro så små, att anskaffningen knappast
kan gå någon annan väg än den, som hittills varit använd, och varav
staten har haft en avgjord fördel. Jag har därför icke kunnat ansluta
mig till den formulering, som utskottet här har havt.
Jag kan emellertid icke annat än uttrycka glädje över, att i
själva saken, då det gällt önskan att åstadkomma en utredning, som
skulle föranleda en centralisering av upphandlingsväsendet och till att
svenska varor i möjligaste mån komma till sin rätt, att utskottet då
har varit enigt.
Jag har velat med dessa ord giva tillkänna den uppfattning, som
vi reservanter hava haft beträffande utskottets motivering. Jag kar
under förhandenvarande förhållanden intet yrkande.
Herr Bäckström: Herr talman, mina herrar! Med anledning av
de ärade reservanternas uttalanden ber jag att något närmare få klar¬
lägga utskottsmajoritetens ställning till den av motionärerna gjorda
hemställan, för att i sammanhang därmed få fästa mig något vid de
av reservanterna ogillade delarna av motiveringen.
Motionärerna begära ju en utredning dels angående en ökad cen¬
tralisering och dels rörande bestämmelserna om inhemsk varas före¬
träde.
Vad det första angår har ju utskottet gillat de synpunkter, som
motionärerna framfört om olägenheterna av den nuvarande decentralisa-
tionen. Utskottet håller också före, att en mera centraliserad upp¬
handling skulle medföra, att varorna skulle bli väsentligt billigare för
staten, därigenom att mellanhandssystemet i största möjliga utsträck¬
ning kunde undvikas, att tillverkningen kunde standardiseras och att
specialiseringen inom vissa industrigrenar skulle befrämjas.
Att en ökad centralisering vore möjlig, det ligger i öppen dag
för dem, som tänka sig in i saken. De större industriella verken i
Nr 33. 6
Onsdagen den 16 april, f. m.
'centraUse var^ som ha sina verksamhetsområden förlagda inom mest skilda
ring vid up]>- landsdelar, tillämpa ett enhetligt, centraliserat upphandlingssystem, som
handling för visat sig för dem synnerligen fördelaktigt.
statens räk- Tänka vi nu på, att staten, sammanfattningen av alla dess verk
mig m. m. inrättningar i landet, är största köparen och en konsument för
(Forts.) många millioner kronors värde årligen, skola vi finna, att saken måste
ställa sig enahanda för staten, förutsatt att upphandlingen ordnas och
ledes väl.
En ökad centralisering av upphandlingen skulle ovillkorligen bli
staten till fördel, först och främst när det gäller varor, som antingen
alls icke produceras i landet, och vidare när det gäller varor, som här
tillverkas av mera massproducerande industrier, med vilka staten då
kunde träda i direkt underhandling. Som exempel på sådana varor
kan nämnas: kaffe, socker, choklad och margarin, fabriksmässigt till¬
verkade utrustningspersedlar samt spannmål, vilken kunde upphandlas
redan i de producerande orterna för uppläggning i foderdepåer.
Men det är lika givet, att centraliseringen icke får, som såväl
motionärerna som utskottet framhållit, drivas för långt. När det gäller
upphandling av lantmannaprodukter och närstående alster, är det givet,
att en viss decentralisation är fördelaktigare.
Syftet med ett mera centraliserat upphandlingsförfarande skulle
huvudsakligen vara att bereda staten ekonomiska fördelar men också
dessutom att samtidigt befrämja det svenska näringslivet. Med detta
syfte för ögonen är det ju nödvändigt, att man tager saken så, att
man icke ensidigt tillgodoser det ena, glömmande det andra. Jag
menar, att det är nödvändigt, att den eftersträvade fördelen kommer
staten och icke blott enskilda företagare tillgodo, jag menar därvid
först och främst karteller, truster och deras mellanhänder.
Herr Lithander har försökt göra gällande, att utskottet mer än
nyttigt hållit sig vid de olägenheter, som ur samhällssynpunkt kunde
orsakas av truster och deras mellanhänder. Han anser, att mellan¬
handen rent ut kan vara i viss mån till gagn, och han påpekar sär¬
skilt detta, när det gäller upphandling av små varupartier. Om det
nu kan sägas, att det i undantagsfall kan vara nyttigt med mellan-
handssysteinet, så har utskottet icke heller ställt sig emot detta utan
endast påpekat fall, där detta system visat sig vara verkligen till olä¬
genhet för staten. Ha, såsom statsrevisorerna många gånger påpekat,
sammanslutningar och mellanhänder vid upprepade tillfällen tidigare
förstått att tillskansa sig stora fördelar på statens bekostnad, så lärer val
faran därför icke bli mindre vid ökad centralisering i upphandlingen.
Främst bör man väl ha rätt att vänta, att staten, som uppköpare till¬
försäkras minst lika gynnad ställning hos trust erna som deras mellan¬
händer ha. Reservanternas gensaga mot de ingalunda skarpa eller
obefogade erinringar, utskottet, här intagit i motiveringen, förefaller
mig tämligen onödig, ty herr Lithander menar nog icke, att man bör
ensidigt gynna enskilda företagare, utan att man också bör gynna
staten. Det är min fulla övertygelse. I Stockholms Dagblad, som ju
står en av motionärerna, herr Hildebrand, mycket nära, lästes för
några dagar sedan i en ledare åtskilligt om utskottets utlåtande i denna
del, och i denna ledare framgick tydligt, att motionärerna åtminstone
7 Nr. 33.
Onsdagen den 16 april, f. in.
i den delen icke stå ense, ty i den artikeln framhålles med synnerlig
kraft, att vid en ökad centralisering man skall tillse, att mellanhands- ring vid * _
systemet icke får eu profit på statens bekostnad, vilket är oberättigat, handling för
Innan jag lämnar frågan om ökad centralisering vid upphandling statens räk-
för statens räkning, vill jag tillägga några ord, berörande en sak, som ntn9 m■ m-
enligt åtminstone min personliga mening bar ganska stor betydelse (Forts.)
för att frågan skall kunna ordnas enligt motionärernas önskan.
Eu ökad centralisering måste bli till ekonomisk fördel för staten,
om den skötes och ordnas väl, men härför kräves eu ganska omfattande
omläggning av upphandlingsförfarandet. Vad som framför allt kräves
anser jag vara, att ett inom viss begränsning mera fritt, praktiskt och
affärsmässigt förfarande under ledning av mera erfarna fackmän till-
lämpas. Man har icke rätt att vänta, att statsstjänstemän i allmänhet,
även om de genomgått någon kortare specialkurs för skötande av eko¬
nomiska frågor, skola vara fullt kompetenta för något så vidlyftigt
som upphandlingsväsendet i själva verket är. En central upphandlings-
mvndighet är givetvis nödvändig. Men därmed har man icke gått
in på inrättandet av något nytt och dyrbart ämbetsverk; utan saken
kan väl hos oss ordnas efter mönster från Förenta Staternas inköps-
kommitté eller Italiens rådgivande nämnd för central upphandling.
Bland det myckna, som fäller under ett praktiskt och affärsmäs¬
sigt förfarande, vill jag erinra om åtskilligt, som varit före inom ut¬
skottet vid frågans bedömmande, nämligen vikten av 1) möjligaste bästa
och lämpligaste former för anbuds avgivande, 2) infordrande av anbud
i största utsträckning å såväl hela som delar av respektive varuposter, för
tillgodoseendet av såväl statens som mer eller mindre leveranskraftiga
avnämnares intressen, 3) inskränkande eller borttagande av inköp med
årskontrakt, vilka ovillkorligen måste skapa eu spekulation, som i de
allra flesta fall torde bringa staten förlust — anbud av viss varumängd
med en marginal av exempelvis 5 % över eller under den fixerade är
vida sundare — och 4) revidering och ständig föryngring av de speci¬
ella bestämmelser och modeller in. m. som en del uppbandlingsmyn-
digheter fastställt utom de allmänna för underlättande av ett objektivt
bedömande av leveranserna vid deras avsynande, allt bestämmelser,
som, om de icke hållas i nivå med utvecklingen på olika områden,
kunna bli så föråldrade, att anskaffandet av ett varuslag eller eu arti¬
kel enligt desamma i hög grad försvåras eller fördyras.
För att en ökad centralisering skall bli gagnelig kräves vidare,
att den motvilja, som förefinnes häremot på många håll, på lämpligt
sätt undauröjes, ty bar man icke inom respektive ämbetsverk och för¬
valtningsområden intresse för saken, så finnas dels tusende utvägar att
gorå en aldrig så förståndigt ordnad centralisering till och med för-
lustbringande för staten, dels otaliga möjligheter för ett förbrukande
verk eller myndighet att vid bedömmandet av mottagna leveransers
kvalitet och pris m. m. göra den upphandlande myndigheten ansvarig
för en hel del uppkonstruerade förseelser och fel. Detta vore natur¬
ligtvis mycket olyckligt.
En viktig sak, som på det närmaste sammanhänger med vad jag
nyss påpekat, är också den skeva uppfattning, man hyser inom vissa
verk, nämligen att en ökad centralisering skulle stå i strid mot den
Nr 33. 8
Onsdagen den 16 april, f. ro.
ientrålise- ?°r sfcaten fördelaktiga ejälvhusbållningsprincip, som nu gör sig gällande
ring vid upp- inom alla verk, uppifrån ock ända ned. Denna skeva uppfattning skulle-
handling för enligt min åsikt bortfalla om vederbörande erböllo upplysning om sakens
statens råk- råtta innebörd. Det torde vara nämligen påtagligt, att även om be-
nmg m. m. stämda belopp under vissa förhållanden utgå, exempelvis för eu trupp-
■ rofts.) kontingents utspisning å en ort, ehuru inköpen kunna ske med väx¬
lande priser,, så skulle dock de billigare inköpen genom centralisering
ge tillfälle till en rikligare och bättre utspisning; och detta är väl om
något hörande till eu god självliuskållningsprincip.
Men vad som först och sist bör påpekas, är nödvändigheten av,
att statens olika verk och myndigheter stå i sådan kontakt med var¬
andra beträffande inköp —• det må nu vara med centralisering eller ej
— att om det ena verket är avnämare och det andra inköpare, upp¬
görelsen kan ske direkt utan mellanhänder, så att icke sådana sorg¬
lustiga affärer vidare behöva komma i ropet som — för att taga ett-
exempel ur högen — vedhandeln för några år sedan mellan Gottland
och Stockholm, varvid kronan först sålde veden till en mellanhand för
8 kronor famnen och sedan köpte igen samma vara för 15 kronor.
Inom parantes sagt kan det berörda i vissa delar tillämpas även
när det gäller statens byggnads- och entreprenadväsen.
Vad därefter angår frågan om svensk varas företräde, så har ut¬
skottet icke blivit övertygat om, att eu skärpning af gällande bestäm¬
melser härom skulle vara nödvändig eller ens tillrådlig. Däremot har
utskottet erkänt, att det synes, som om tillämpningen av upphandlings-
ordningens bestämmelser ofta varit alltför olikformig, sä att veder¬
börande stundom givit utländsk och stundom inhemsk vara ett före¬
träde i förhållande till pris och kvalitet, som varan icke varit berätti¬
gad till. Det gäller vid bestämmandet av en svensk varas företräde
att på ett klokt och väl avvägt sätt giva såväl de nationalekonomiska
som de statsfinansiella synpunkterna tillbörligt beaktande.
Men det har också synts utskottet välbetänkt att vid sidan av
nyssnämnda intressen framhålla även de socialpolitiska, som därmed
sammanhänga, och som icke få släppas ur sikte.
Herr. Andersson i Hägelåkra kunde icke godtaga utskottets reso¬
nemang i den delen. Han ansåg, att vid prövning av anbud skulle
upphandlingen bli väsentligt försvårad, om sådana bestämmelser inflöte,.
ehuru han icke stod främmande för den tanken, att något reglerande
av arbetsförhållandena verkligen skulle böra komma till stånd.
Herr Lithander instämde med herr Andersson i detta avseende,
och gentemot motionären, som i eu bilaga åberopat förhållandena i
England, ville herr Lithander göra gällande, att de engelska förhållan¬
dena.^ icke vore fullt tillämpliga hos oss, ty i England vore det blott
ett fåtal firmor, som voro berättigade att avgiva anbud, och kontrollen
av arbetsförhållandena bleve för den skull väsentligen lättare där än
hos oss.
Jag skall gärna medgiva, att denna invändning kan äga fog, men
den. tager icke bort det berättigade i vad utskottsmajoriteten framhål¬
lit i sin motivering- De socialpolitiska spörsmålen förtjäna verkligen
det beaktande, som de där hava fått.
Men skall det goda syftet med ett statens stödjande av svenskt
9 Nr 33.
Onsdagen den 16 april, f. in.
näringsliv till fullo ernås, så måste väl uppmärksamhet ägnas också åt Ang-
de arbetsförhållanden, under vilka varorna tillverkas, ty staten har väl rinTrid upp¬
till uppgift att gynna varje nyttig medborgargrupp, det må nu vaxa handling'för
arbetsgivare och leverantörer eller arbetare. Därför har utskottet an- statens räk-
sett, att vid revidering av upphandlingsförordningen bör tagas under nin9 m- nu
omprövning, i vilken mån de i England rådande bestämmelserna eller (Forta-)
liknande må kunna införas även i en upphandlingsförordning för vårt
land.
Reservanterna tro sig kunna förutspå vissa olägenheter och svårig¬
heter såsom en följd av dessa krav, vilka krav, det är jag förvissad om,
icke komma att medföra några överdrivet stora fördelar för arbetarne.
Dessa svårigheter komma väl ändå knappast att framträda, men om
så skulle ske, så visar väl detta mer än något annat, att det är nöd¬
vändigt att få en kontroll över arbetsförhållandena. Den uppfattnin¬
gen delas nog också av herrar reservanter, i den mån de tänkt sig in
i saken, ty samtliga reservanter äro övertygade om nödvändigheten av,
att samhällsfrågor även av ömtåligt slag vinna sin lösning, och av ut¬
skottet föreslagna är ett av medlen att vinna detta syfte.
Utskottet har funnit en ökad centralisering gagnelig och ansett,
att bestämmelser om inhemsk varas företräde böra närmare preciseras,
men utskottet anser sig tillika böra framhålla, att detta företräde icke
bör givas på ett sådant sätt, att syftet både därmed och med centra¬
liseringen äventyras eller motverkas.
Det har därför i utskottets motivering påpekats, vad som genom
statsrevisorernas och civilkommissionens skrivelser rörande trusternas
och deras mellanhänders verksamhet och vad detta kan medföra, när
det gäller affärer med staten. Och från denna plats lämnades också
under interpellationsdebatten i går av herr Lindman intressanta upp¬
lysningar om trusternas arbetssätt, upplysningar, som tydligt gåvo vid
handen, att den, som har att göra med truster, måste se upp med
ögonen, om han icke vill se upp med pungen.
Utan att låta tanken på den utländska konkurrensens fostrande
betydelse för den inhemska industrien bli mer än tillbörligt avgörande
bör man dock taga nödig hänsyn till detta faktum, liksom till prisför¬
hållandena på världsmarknaden, ty, såsom utskottet säger, först så
vinnes vad motionärerna åsyftat, nämligen att ge företräde åt svensk
vara och svenskt arbete i den mån sådant med god hushållning låter
sig göra.
Med stöd av det sagda ber jag, herr talman, att få, med yrkaude
om avslag på reservanternas anhållan, hemställa om bifall till utskot¬
tets såväl motivering som kläm.
Hr Hamrin: Jag har icke begärt ordet för att söka taga stånd¬
punkt i den strid, som uppstått inom utskottet mellan reservanterna
och utskottets ordförande, utan endast för att framhålla ett par syn¬
punkter, som enligt min mening böra beaktas vid den revision, som
förestår med avseende på upphandlingsförordningen.
Med hänsyn till denna upphandlingsförordning var det med
synnerligen stor tillfredsställelse, som jag på sin tid erfor, att civil-
Nr 33.
Ang. ökad
centralise¬
ring vid upp¬
handling för
statens räk¬
ning m. m.
(Forts.)
10 Onsdagen den 16 april, f. na.
kommissionen hemställt hos Kung! Maj:t om vidtagande snarast möjligt
av en sådan revision.
Nu hemställa motionärerna här, att Riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Eungl. Maj:t, i samband med den ut¬
redning rörande 1893 års upphandlingsförordnings revision, som inom
kort lär komma till stånd, må låta undersöka, huruvida och i vad mån
ökad centralisering vid upphandling för statens räkning bör äga rum
samt vilka fastare bestämmelser rörande inhemsk varas företräde, som
kunna vara lämpliga och nödiga.
Med avseende på det sistnämnda kan jag icke underlåta att fram¬
hålla, att det enligt min åsikt finnes vissa förhållanden, som ligga
utanför den ifrågavarande upphandlingsförordningen och som i viss
mån omöjliggöra utbud av svensk vara. Jag syfter här på de be¬
stämmelser, som äro utfärdade av medicinalstyrelsen rörande fordringar
på proviantartiklar vid leverans för statens behov. Det är nämligen
så, att i medicinalstyrelsens kungörelse härom finnas uppställda —
såsom torde vara bekant för de flesta av herrarna — vissa fordringar
på kvaliteten hos de varor, som levereras till staten, och härom inne¬
håller denna kungörelse bestämmelser, som i många fall alldeles
omöjliggöra att vid leverans erbjuda staten svensk vara. I många
fall är det så, att denna kungörelse nödvändigtvis medför som
konsekvens import av utländsk vara, även där svensk vara finnes att
få, detta därför, att den svenska varan icke uppfyller de villkor och
bestämmelser, som medicinalstyrelsen proklamerat. Jag vill taga ett
exempel, som särskilt rör jordbruket.
1 medicinalstyrelsens kungörelse är föreskrivet, att vid leverans
av havre för regementenas behov skall densamma hålla en vikt av 49
kilogram pr hektoliter. Nu är det bekant för lantmännen, att det
kan hända, att skörden vissa år slå fel, så till vida att man får en
havre, som icke håller denna vikt. Man kan få en mycket riklig och
god skörd i övrigt, men på grund av vissa väderleksförhållanden blir
varan i leveransavseende mindre värdig; den blir för lätt och upp¬
fyller icke denna fordran på en vikt av 49 kilogram pr hektoliter.
Vad blir följden? Jo, naturligtvis den, att leverantören, som inom
parentes sagt merendels redan föregående höst måste inlämna sitt
anbud till vederbörande truppförband, när han sedan på sommaren
kommer och skall leverera den svenska varan, mötes med kassation
av densamma. Nu förstår jag mycket väl, att man måste uppställa
vissa betingelser för, att staten icke skall bli lurad, om jag nu får
använda ett vulgärt uttryck, men det är å andra sidan uppenbart, att
man icke får uppställa sådana villkor, att man tvingar köpmännen i
landet att uppköpa utländsk vara, även när det finnes riklig tillgång
på svensk. Och det synes mig också böra påpekas, att när övriga
hästägare i landet måste nöja sig uteslutande med den svenska varan,
vore det icke för mycket begärt, att staten ordnade sitt upphandiings-
väsen så, att även staten kunde i största möjliga utsträckning använda
sig av den svenska spannmålen.
Samma är sakförhållandet, om jag går till eu annan proviant¬
artikel, nämligen ärter. Jag har själv erfarenhet i fråga om det sätt,
på vilket man behandlas av regementena. Även med avseende på
11 33.
Onsdagen den 16 april, f. m.
ärterna inträffar det vissa år, att man får en riklig skörd, men att,
när man sedan kommer för att leverera och tager de bästa kvaliteer r^ng upp.
man kan uppbringa, vederbörande intendent kommer och pekar påhandling för
denna kungörelse samt kasserar alltsammans. Då tvingas köpmännen statens rab¬
att importera s. k. viktoriaärter från Holland, Tyskland eller Ryssland. nin9 m- m-
Jag har härmed icke velat säga, att staten skulle mottaga vilken (Forts,)
vara som helst, bara därför att den är svensk, men liksom på andra
områden i den föreliggande kungörelsen finnas bestämmelser om ned¬
sättning i priset, då varan är mindre värd, så borde också på detta
område kunna vidtagas några förändringar, som på samma gång de
säkerställde statens ekonomiska intressen möjliggjorde för leverantörerna
att lämna svensk vara.
Vad för övrigt den mångordade centralisationen beträffar, så må
det tillåtas mig att säga, att när jag genomläst det föreliggande
utskottsbetänkandet, så var det första jag gjorde att se efter, vilka
personer som stå bakom denna motivering. Det må ursäktas mig, om
jag kanske använder ett hårt uttryck, men jag konstaterade genast,
att det icke var några affärsmän, som redigerat detta betänkande.
Man kan nämligen på många områden påvisa rena oegentligheter i
denna motivering. Nu vill jag genast säga ifrån, att jag visst icke är
motståndare till eu centralisation av upphandlingsväsendet. Tvärtom
tror jag, att detta vore gagneligt och nyttigt. Men det är ofta sa
bär i landet, att när man ser ett missförhållande bildar man sig eu
formel av ord och tror sedan, att man genom användande av denna
formel skall kunna lösa vilka svårigheter som helst på ifrågavarande
område. Så synes mig utskottsmajoriteten ha gjort i detta fall. Man har
märkt och erkänt vissa svårigheter och missförhållanden vilka även jag
under loppet av de år då jag själv varit leverantör till staten, har varit i
tillfälle att iakttaga, och så bär man tänkt, att om man blott centra¬
liserar upphandlingsväsendet, så äro alla dessa olägenheter borta. Jo,
jag tackar jag! Jag tror, att en centralisation på åtskilliga områden
skulle medföra mycket större olägenheter än det nuvarande systemet
i själva verket gör. Jag kan i detta avseende icke underlåta att med
några ord vända mig emot civilkommissionens hemställan i vad den
avser centralisationen i upphandlingen av socker. Man må ha vilka
åsikter som helst om sockerbolagets förhållande till staten och allmän¬
heten, men när jag ser de anbud, som bär äro avgivna, och de upp¬
gifter, som bär lämnas om bolagets ställning' till staten, må jag säga,
att sockerbolaget handlat fullkomligt lojalt, och jag hade så när sagt
än mer. Ty bolaget har erbjudit staten att leverera sin vara till
precis samma pris som de allra största engrossisterna få betala. Då
jag ser de siffror, som här av utskottet äro angivna rörande den
kvantitet socker staten årligen förbrukar, så må jag säga till dem av
herrarna, som kanske icke äro inne i detta förhållande, att denna
kvantitet icke kan imponera på någon köpman, som är kund hos
sockerbolaget, särskilt icke på dem, som stå på deras kundlista nr 1.
Tvärtom är staten en liten kund i jämförelse med många andra, och
då så är, kan man icke begära, att staten skall få lägre pris än de
allra största firmor ha, som köpa ett eller ett par miljoner kilogram
om året.
Nr 33. 12
Onsdagen den 16 april, f. m.
Ang. ökad
centralise¬
ring vid upp¬
handling föt
statens räk¬
ning m. m.
(Forts.)
Det anmärkes vidare, att sockerbolaget icke bär velat fixera sitt
.pris. Ja, det är alldeles klart. Sockerbolaget säljer icke till någon,
•människa till fasta priser ..på leverans, utan bestämmer sitt pris för
varje gång leverans sker. A ena sidan innebär detta naturligtvis för
staten liksom för den enskilde, att om prisfall inträder, köparen får
det lägre pris, som för dagen gäller, men å andra sidan är det ju så,,
att om priset skulle stiga, köparen får finna sig i den prisförhöjning,,
som inträder. I varje fall kan staten icke sägas härmed vara på något
sätt illa behandlad, då den ju får varan till det lägsta marknadspris,,
som gäller i landet vid tiden för leveransen.
En annan omständighet skall jag be att få påpeka, när man för¬
ordar en centralisation i upphandlingen av socker. Jag syftar därpå,
att de olika truppförbanden då skulle bli alldeles tvungna att taga en
vagnslast socker för varje gång de behöva något. Nu har sockerbolaget
sina stora kunder placerade ut över hela landet eller åtminstone i alla.,
större städer, och dessa kunder taga naturligtvis sitt socker hem i hela
vagnslaster. Men skall nu staten börja på att upphandla centralt, låt
oss säga för varje arméfördelning, och från särskilda depåer skicka nt
lådorna och säckarna, vart tager det vägen? Tro kerrarne, att det
sättet blir billigare än det, som användes hittills? Inom parentes vill
jag här nämna, att jag själv under de sista 4—5 åren icke sysslat
med leverans, och det av skål, som jag strax skall tillåta mig nämna
och som jag tror utgöra pudelns kärna i denna fråga.
Om jag sålunda, herr talman, än anser, att man bör söka vinna
en ökad centralisation, så tror jag dock icke, att man blott genom att
vinna den saken efter ordalydelsen därmed också vinner något i prak¬
tiskt avseende.
Den största olägenheten enligt min mening av dem, som vidlåda
det nuvarande systemet för statens upphandlingsväsen, är, att man icke
har kvalificrat folk till handhavandet av denna upphandling. Jag
skulle kunna anföra många drastiska expempel på, hur det för när¬
varande går till, men jag skall blott tillåta mig att nämna ett par.
För en 4 eller 5 år sedan skulle en stor köpman i min stad leverera,
spannmål till ett av de småländska regementena. Han lät utsända det
parti vederbörande begärt. Det kom tillbaka efter ett par timmar —
det var kasserat. Dä hans biträde, som varit ute med varan, tillfrå¬
gades, varför den kasserats, kunde han icke lämna några upplysningar.
Han fick order att lasta av sitt lass och lägga varan på magasinet
igen. Ett par timmar därefter togs samma vara och kördes ut, och vid
den besiktning, som då företogs, förklarade vederbörande där ute, att
varan var synnerligen god, och uttalade sin förvåning över, att man
på så kort tid hunnit anskaffa så god vara, till skillnad från den, man
förut levererat. Jag kan icke underlåta att nämna även det andra
exemplet. För ett år sedan eller kanske något mer blev jag anmo¬
dad av en bekant köpman att deltaga i en s. k. överbesiktning vidi
Smålands artilleriregemente. Han både dit levererat ett parti mjöl av
ett märke, som om jag nämnde det åtminstone konsul Jeansson skulle-
erkänna vara av allra högsta kvalitet. Det var ett av de bästa skånska,
märkena. Han fick varan kasserad, men då han visste, att han, leve¬
rerat fullgod vara, begärde han som sagt, överbesiktning och raedde-
13 Är 33.
Onsdagen den 16 april, f. m.
iade vederbörande vid regementet, att han utsett mig till sin besikt¬
ningsman. Om mitt ringa namn både något att betyda, vet jag icke,
■men i varje fall anmodades lian då av vederbörande att icke göra nå¬
gon affär av saken utan taga hem sitt mjöl och leverera annan vara
så skulle den godtagas. Ja, det gjorde han, och skickade ut ett mjöl
som var 2 kronor 50 öre eller 3 kronor billigare per säck och som
var sämre. —- Men det mjölet godtog man.
Däri ligger, som jag nyss sade, pudelns kärna. Det är icke kva¬
lificerat folk, som handhar detta upphandlingsväsen. Så länge man
icke har det, skall det bliva fåfängt att söka genom pappersbestäm-
melser reglera hithörande förhållanden. Man kan tala om centralisa¬
tion och tala om användande av svensk vara, men om det icke finnes
personer, som kunna det ringaste bedöma om varan är svensk, så tjä¬
nar det ingenting till att skriva förordningar med föreskrifter därom.
Jag skall meddela, varför jag slutade med mina leveranser till
staten. Jag vill säga oförbehållsamt, att det var därför, att jag anser,
att knappast någon person, som vill vara fullt juste i sina affärsmeto¬
der, kan vara med om att leverera varor till vara truppförband så
länge det går till så som för närvarande.
Herr talman! Jag skall icke göra något särskilt ändringsyrkande,
ehuru jag, såsom av mina uttalanden framgår, har stora och starka
betänkligheter mot eil hel del av vad utskottet anfört i sin motivering.
Då jag dock intet har. emot dess kläm, skall jag be att få yrka bifall
till utskottets bär gjorda hemställan.
Herr Sommelius: Jag skall be att få taga tillfället i akt till att
uttala ett önskemål.
Om man icke visste det förut, skulle man av den förda diskussionen,
fått alldeles klart för sig, att ingen reform kan vara mera av omständig¬
heterna påkallad än den här ifrågavarande. Detta har även utskottet beak¬
tat, om man ock, såsom den siste talaren anförde, kunde haft något större
anspråk på praktisk sakkunskap i frågan, än som stått till utskottets förfo¬
gande. Det lider intet tvivel om, att något måste göras i denna an¬
gelägenhet, och jag kan således i huvudsak ansluta mig till det slut,
vartill utskottet kommit. Det är ju tydligt, att de skäl, som föran¬
lett motionen, äro fullt berättigade. De äro statens direkta intresse
av att vid upphandlingen nå ett resultat, som kan anses skäligt, och
få sina leveranser fullgjorda till skäligt pris. Vidare är det ett stort
statsintresse att tillgodose den inhemska produktionen och slutligen
är en ökad centralisation önskvärd. Det är dock särskilt i det sist¬
nämnda avseendet jag ansett mig böra göra en liten erinran.
Såsom framgick av den sista ärade talarens uttalande, såg han
skulden till misskälligheterna i ifrågavarande hänseende uti den om¬
ständigheten, att staten saknar kvalificerat folk att sköta upphandlin¬
garna. Detta torde också äga sin riktighet. Vad jag närmast ville
säga var det, att man vid jakten efter denna centralisation icke bör
gå alltför långt. En centralisation är nödvändig, men den får icke
drivas in absurdum. Det kan möjligen hända, att staten kan arran¬
gera ett centralt uppkandlingsverk för alla statens affärsdrivande verk
och genom densamma bär uppe i Stockholm verkställa direkt sina
Ang. ökad
centralise¬
ring vid upp¬
handling för
statens räk¬
ning ro. ro.
(Forts.)
Nr 33. 14
Onsdagen den 16 april, f. m.
Ang. ökad uppköp. Men därvidlag är en liten varning på sin plats. Det kunde
rinqvidupp-inträffa, att härigenom huvudstaden skulle på ett obehörigt sätt
handling för gynnas gent emot landsorten. Det torde icke vara kammarens avsikt-
statens räk- att bidraga härtill. Jag ser i en sådan åtgärd också en stor betänk-
ning m. m. ijgket, om man vid upphandlingen för statens verk över hela landet
(Forts.l gkr förbi cheferna för de resp. verken och gör sina uppköp direkt här¬
uppe i Stockholm på bekostnad av landsorten, som dock i många fall
gjort stora uppoffringar för att få något statens verk eller inrättning-
förlagt på sin ort. Jag anser, att man vid den blivande undersök¬
ningen måste taga hänsyn därtill. Det kan naturligtvis vara så, att
om staten saknar kvalificerat folk för sina uppköp, vilket naturligtvis
på inånga ställen är fallet, måste naturligtvis en annan organisation,
antagligen här i huvudstaden, finnas tillgänglig, som fastställer vissa
kvalitéer å de födoämnen, som äro avsedda för uppköp, och vilken
organisation står i kontakt med respektive förvaltningar. Likaså,
kan staten fastställa vissa modeller å artiklar, som äro föremål för
statens inköp. Genom att på det sättet genom sina respektive lands-
ortsförvaltningar stå i kontakt med den centrala myndigheten skulle
man kunna åstadkomma bättre resultat, än om man fullkomligt cen¬
traliserade hela denna uppköpsordning, mot vilken jag för min del
vill inlägga mina betänkligheter, hur riktigt jag än anser, det vara,
att något göres för att förekomma de missbruk, som hitintills ägt
rum.
Herr talman! Jag har intet annat yrkande än bifall till utskot¬
tets hemställan, med undantag dock av motiven på sid. 41 i betän-
kandet eller samma motiv, som av herr Andersson i Hägelåkra och
herr Lithander blivit undantagna.
Herr Söderberg i Hobborn: Herr talman, mina herrar! Man
kan ju vara motionären tacksam för att han har bringat denna fråga
under Riksdagens prövning och under diskussion. Det är ju alldeles
klart, att den upphandling, som äger rum för statens räkning, för alla
dess stora organ och olika grenar, såsom exempelvis för militära ända¬
mål, alldeles säkert och naturligtvis skall bli föremål för många an¬
märkningar och mycken kritik. Det är ju också naturligt, att pa.
många punkter dessa anmärkningar torde vara befogade, och de torde
bliva befogade, huru man än ordnar denna sak.
Det är nu emellertid så, att motionären har sönderdelat denna
fråga uti två avdelningar. Han pekar på dels en centralisering av
upphandlingen av dessa förnödenheter och dels på att man borde taga
mera hänsyn vid dessa upphandlingar till den inhemska varan.
Det har nu emellertid blivit så mycket talat om den första saken,
särskilt utav köpmän och målsmän för dessa intressen, att jag icke
behöver uppehålla mig därvid, men beträffande den andra sidan skulle
jag vilja säga några ord.
Det har vid vissa regementen uppstått klagomål över, att man
icke har anlitat den omkringliggande bygden och dess lantmän, såsom
sig bort, vid upphandling av mejeriprodukter. Särskilt har det fram¬
ställts anmärkningar mot, att man i mycket stor utsträckning, utan
att man egentligen kunnat förstå motivet därtill, använt s. k. torr-
15 Nr 33.
Onsdagen den 16 april, f. m.
mjölk eller torrmjöl i stället för naturlig mjölk. Jag vill vara den Ang. ökad
förste att erkänna, att den naturliga mjölken från mejerierna icke i rinTviduvv-
alla fall kan ersätta torrmjölken eller torrmjölet, t. ex. vid fältmarscher 'handling för
och vid en del andra tillfällen, men vid övningar å kasernområdet statens räk-
borde man åtminstone iakttaga såväl manskapets och statens som be- n™9 m■ m-
tolkningens intresse något mera genom att använda sig av den natur- (Foits-)
liga mjölken. Beträffande det regemente, som jag närmast känner
till, har ifrån lantmannaföreningar framställts klagomål upprepade
gånger, och jag ville därför, när det är fråga om dessa upphandlingar,
nu passa på tillfället och framföra just särskilt dessa klagomål, så att
vederbörande måtte få ytterligare taga dessa förhållanden i övervägande.
Det kan väl icke vara lämpligt, att man t. ex. vid ett regemente an¬
vänder så mycket torrmjölk, att om man skulle upphandla all torr¬
mjölk i Skåne, den icke räckte till att täcka detta enda regementes
behov. Statens mejerikonsulent förklarade öppet vid ett tillfälle, att
det icke är möjligt, att all den torrmjölk, som tillverkas i landet,
skulle kunna fylla här förevarande behov. För den händelse man vid
andra regementen förfar på samma sätt, kunna vi förstå, att det måste
vara eu import av denna vara i mycket stor utsträckning. Men då
vi i vårt land ha våra lantbruk i allmänhet baserade på mejeripro¬
dukter, borde man väl, åtminstone när det är svenska folkets söner
och män, som skola övas och uppehålla sig på lägerplatserna, också
förse dem med föda ifrån den landsbygd, de tillhöra.
Nu har jag ju också i någon mån tangerat frågan om centrali¬
sering i upphaudlingssystemet, och då skulle jag vilja instämma med
de talare, som visserligen hava vitsordat behovet i många fall av att
en centralisering sker, men jag vill icke vara med om att den sker
på ett sådant sätt, att den blir till skada för både staten och den ort,
som producerar dessa förnödenheter.
Jag har, herr talman, velat uttala detta; i övrigt ber jag att få
ansluta mig till det yrkande, som är gjort av herr Andersson i
Hägelåkra.
Herr Hildebrand: Herr talman, mina herrar! Här råder hit¬
tills åtminstone i debatten och likaså bland motionärerna och i ut¬
skottet enighet om, att en skrivelse bör avlåtas till Kung]. Maj:t, det
råder även enighet om skrivelsens innehåll, men klämmen har de¬
batten icke sysslat med.
Jag ber därför i egenskap av motionär få uttala min tillfreds¬
ställelse över den uppmärksamhet, som utskottet har ägnat motionen
och över det intresse och det arbete, som nedlagts på densamma, men
i likhet med herr Hamrin kan jag icke underlåta att finna vissa ut¬
talanden i motiveringen för mig svåra att gå med på. Å andra sidan
läser man där en hei del satser, som synes mig alldeles riktiga, t. ex.
de, som tala om, att man skall ordna upphandlingsväsendet i centra¬
liserande riktning och tillgodose svensk tillverkning genom några all¬
mänt normerande bestämmelser, att utgångspunkten måste vara den,
att staten skall ha ekonomisk fördel därav och icke endast enskilda.
Den senaste satsen synes mig här vara fullständigt en primärsats,
på vilken man sedan skall bygga andra.
Kr 33. 16
Onsdagen den 16 april, f. m.
"centralise När det i alla händelser är enighet om klämmen, vill jag endast
ring vid upp- uppehålla mig vid en enda fråga, och den återfinnes i det stycke, som
handling för av ett par föregående talare föreslagits skola utgå. Det gäller, vad
statens räh- utskottet bär uttalat, att uppmärksamheten bör ägnas åt de arbets-
ning m. m. förhållanden, under vilka varorna tillverkas. Det synes mig vara all-
(Forts.) deles klart, att staten i vissa fall har både rätt och skyldighet att
tillse de arbetsvillkor, under vilka vavor tillverkas. Jag har därför
för min del varit fullkomligt med om en hemställan om utredning
av hemarbetet, och jag hade redan i min tidning tänkt på att upp¬
taga en provisorisk utredning, när en sådan från annat håll åväga-
bragtes här i Stockholm i samband med eu utställning. Frågan synes
mig därför icke gälla, om staten skall i vissa fall rikta sin uppmärk¬
samhet på arbetsvillkoren, utan om staten skall anse det nödvändigt
gorå detta just i samband med fastställande av vissa normer för upp¬
handlingen, med eu centralisering till viss grad vid upphandlingen.
Det är detta, sotn synes mig vara så synnerligen opraktiskt, näm¬
ligen att man skall sammankoppla dessa frågor. Här har utskottets
ordförande uttalat, att uppmärksamheten bör riktas även på arbets¬
villkoren, när staten naturligtvis bör gynna alla medborgare, icke bara
arbetsgivare och företagare, utan även arbetare. Det vore meningen
att staten skulle inköpa varor av svenska tillverkare endast i de fall,
då arbetsvillkoren befunnes vara tillfredsställande. Allt sammankopp¬
lande är meningslöst, om icke någon mer eller mindre ingående pröv¬
ning här kommer till stånd. Men låt oss då draga ut konsekven¬
serna härav. Här kan vara en svensk tillverkare, som kommer med
helfabrikat, men får halvfabrikat från ett par håll och råvara från
något annat håll. Skall man då fullfölja utskottsordförandens sats,
att staten bör gynna alla medborgare, bör naturligtvis staten då tillse
icke bara, att det är goda arbetsvillkor vid helfabrikatets tillverkning,
utan även att det är samma goda villkor vid tillverkning på helt andra
håll av halvfabrikaten, och att råvaran framställes på så sätt, att
staten kan godkänna arbetsvillkoren.
Man kommer med andra ord för långt och för vitt ut där, och
det synes mig bäst exemplifiera, hur olyckligt det är att här samman¬
koppla frågan om arbetsvillkoren med frågan om bestämmelser rö¬
rande upphandlingen. Det synes mig också vara klart, att om det,
såsom är bebådat, skall bli utredning av upphandlingsförordningen,
det blir svårt att få personer, som på en gång kunna vara kompe¬
tenta att taga itu med den utredningen och på en gång hinna med
arbetsvillkoren. Hela problemet invecklas till den grad, att det blir
en stor risk, att statens intressen antingen i fråga om upphandlings-
villkoren eller i fråga om arbetsvillkoren förfuskas, och den tid, som
kommer att behövas för utredning, kommer helt visst att omständligt
ukas, om man på detta sätt sammankopplar två grupper av frågor,
vilka i detta sammanhang ej bort höra tillsammans.
Jag ber därför att få instämma i det yrkande, som först gjordes
av herr Andersson i Hägelåkra, och anhåller sålunda, herr talman,
att få yrka bifall till klämmen och även till motiveringen, ehuru med
strykande av stycket på sid. 41, som börjar med: »Det företräde för
inhemsk vara» etc.
17 Nr 33.
Onsdagen den 16 april, f. m.
Herr Sandler: Herr talman! Under den föregående debatten har Än3- ökad
det egentligen endast från ett håll framförts några betänkligheterr™nt™Jise'
mot själfva den centralisering av upphandlingsväsendet, som här är handling för
Ifrågasatt. _ statens fåle.
Den betänkligheten, framförd av herr Hamrin, gick ut därpå, att nin9 m■ m-
huvudsaken beträffande statens upphandlingsväsende vore att få kvali- (Forts.)
ficerat folk, som har med upphandlingen att skaffa. Ja, ehuru jag för
min del icke alls är affärsman, ber jag att få instämma med herr
Hamrin i det hänseendet, dä jag anser, att det är eu väsentlig sak,
att den tekniska sakkunskapen blir vederbörligt företrädd vid uppgö¬
randet av bestämmelserna och vid prövningen av leveranserna. Alen
jag har den uppfattningen, att om man går fram på centraliserings-
vägen, så har man därmed icke alls lagt något hinder i vägen för att
få den tekniska sakkunskapen representerad.
För övrigt har det ju egentligen varit två punkter, som här
under debatten visat sig vara föremål för delade meningar. Ifrån
herr Lithanders håll har det gjorts gällande, att det har väl mycket
strukits under, att en centralisering skulle rikta sig emot det nuvarande
mellanhaudssystemet. Jag vill med anledning därav betona, att om
en centralisering skall medföra de ekonomiskt fördelaktiga verkningar,
som man avser, så måste den väl givetvis också inrikta sig på att ut¬
mönstra alla onödiga mellanhänder, som för närvarande kunna före¬
finnas. Och Riksdagen har ju för sin del markerat denna uppfattning
förut genom att avlåta eu skrivelse rörande mellanhandssystemet vid
statens upphandlingar.
Jag kan ej underlåta att i detta sammanhang något litet beröra
den sak, som herr Hamrin upptog, nämligen frågan om centralisering-
vid upphandling av socker. Arméförvaltningens intendentsdepartement
har förklarat med ledning av de erfarenheter, som gjorts inom tredje
fördelningen, att det skulle vara omöjligt att gå vidare i fråga om
centralisering vid upphandlingen av sådana varor, och motivet därför
är, att svenska sockerfabriksaktiebolaget har vägrat ingiva några be¬
stämda prisuppgifter vid tävlan om leverans. Detta betyder intet annat,
än att sockertrasten har ansett sig icke böra inlåta sig i en tävlan
med sina återförsäljare, och det vill med andra ord säga, att staten
skulle från sockerfabriksaktiebolagets sida komma i den ställningen, att
staten vid direkt inköp från sockerfabriksaktiebolaget icke skulle uppnå
andra priser än de priser, som staten får betala, om staten vänder sig
till sockerfabriksaktiebolagets återförsäljare på de olika orterna. Det
är det förhållandet, mot vilket utskottet vänt sig, då det i motive¬
ringen talat om, att staten måtte väl åtminstone sättas i lika gynnad
ställning som vederbörande bolags återförsäljare i orterna.
En annan huvudpunkt, som har förts fram under debatten, är
frågan om, huruvida i sammanhang med detta spörsmål det skall ägnas
någon uppmärksamhet åt arbetsvillkoren. Det har sagts från flera håll
och nu senast av herr Hildebrand, att det icke vore lämpligt att in¬
blanda en sådan fråga i detta ärende. Ja, är det något formellt oegent¬
lig först och främst, som ligger i vad utskottet här ifrågasatt? Jag
vill erinra om, att detta spörsmål, att man skall taga någon hänsyn
till arbetsförhållandena, har funnits med vid själva utgångspunkten:
Andra kammarens protokoll 1913. Nr 33. 2
Nf 33. 18
Onsdagen den 16 april, f. m,
Ang. ökad -[ (jen framställning, som ligger bakom den nuvarande prövningen av
rinTvidum- ärendet hos Kungl. Maj:t. Ty innan Svenska teknologföreningen avlät
handling för sin skrivelse, hade en av dess avdelningar fört fram just denna syn-
statens rak- punkt ifrån början, att hänsyn också borde tagas till arbetsförhållandena,
ning m. m. ehuru betecknande nog den synpunkten icke kom med i teknologföre-
(Forts.) ningens skrivelse. Om man nu ser på förhållandena i andra länder,
måste man också säga sig, att det icke gärna kan finnas något oegent¬
ligt däri, att man förbinder dessa saker med varandra. Ty i andra
länder är det så, att man har uti förordningar om leveranser och upp¬
handling införda vissa bestämmelser även rörande detta. Det för¬
håller sig inte så, som det har antytts, att det skulle vara allenast
i England, som man gått fram på den vägen. Jag vill nämna,
att i Frankrike finnes ett ministerialdekret. från 1899, enligt vilket
minimilönsprincipen har förlänats obligatorisk giltighet vid arbeten
för statens räkning. Jag vill vidare erinra om, att i preussiska ar-
betsministeriets bestämmelser i detta ämne finnes bland annat inryckt
den punkten, att entreprenören skall städse lämna förvaltningen un¬
derrättelse om de med hantverkare och arbetare i och för arbetens
utförande avslutna avtal och deras uppfyllande, och vidare att för¬
valtningen kan vägra att lämna en avbetalning å likviden eller en
slutlikvid, till dess eu tillfredsställande upplysning föreligger i detta
hänseende. Och det finnes till och med stadgat, att om förvaltningen
icke uppfyller sina ingångna avtal gent emot arbetarna, så är för¬
valtningen, ifall vederbörande entreprenör menar sig hava uppfyllt
sina avtal, befogad att göra avdrag vid likviderna och på det sättet
sörja för att dessa avtal bli hållna.
Jag anför detta endast för att visa, hurusom man i andra länder
funnit naturligt att sammanbinda två sådana frågor, som utskottet
här fört fram sida vid sida. Och om man lämnar å sido frågan om
det formellt riktiga i detta tillvägagångssätt, om saken är berättigad
eller icke, så må jag säga, att skall man här gå in på den vägen,
att svensk vara skall gynnas — vilket för övrigt skett förut — då får
man även lov att se till, att detta gynnande av svensk vara innebär
något annat och mera, än att man skall sätta företagareklassen i en
gynnad ställning. Då det här står, att det skall lämnas företräde åt
svensk vara, måste det väl innebära, icke att det är själva varan, som
skall gynnas, utan de människor, som stå bakom varan och som del¬
taga i varans tillverkning; det är naturligtvis producenterna, som det
här i det väsentliga gäller. Och då må man väl ha rättighet att fråga,
av vad skäl det skall tagas hänsyn endast till det ena slaget af pro¬
ducenter, själva företagsledarne och företagsägarne, men icke till det
andra slagets producenter, de, som utföra själva det egentliga arbetet.
Det synes mig, att det är en ofrånkomlig konsekvens av kravet på
att svensk vara skall lämnas företräde, att man då också tager under över¬
vägande, vilka garantier, som skola begäras från det allmännas sida
beträffande arbetsförhållanden och arbetsvillkor.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan med oförändrad motivering.
Herr Nilson i Örebro: Herr talman! Då jag i slutet af år
1908 erhöll en viss skyldighet att något närmare granska statens upp-
Onsdagen den 16 april, f. m.
19 Nr 33.
handlings- och entreprenadväsende i anledning av mitt ledamotskap af
civilkommissionen, väckte det genast min och mina kamraters upp¬
märksamhet, att statens upphandlingsvlisende inom armén och mari¬
nen, som vi närmast hade att sysselsätta oss med, icke var så organi¬
serat, som det med hänsyn till statens välförstådda intressen syntes
vara förenligt. Redan i början av år 1909 ansågo vi oss därför böra
göra vissa undersökningar rörande de olika prislägena beträffande pro¬
viant och andra artiklar, som upphandlades inom armén och marinen.
Den statistik, som i anledning härav och på grundvalen av de inford¬
rade uppgifterna uppgjordes, gav oförtydbart vid handen, att en mycket
stor ojämnhet förefanns vid samtliga truppförband. Vid sådant för¬
hållande komiBO vi genast in på tanken på eu centralisering av sta¬
tens upphandling på vissa områden. Jag vill i detta sammanhang
redan nu nämna, att vi voro fullt på det klara med, vilka stora svå¬
righeter, som en centralisering av statens upphandlingsväsende för ar¬
méns vidkommande skulle röna, och detta icke allenast på grund av
allmängiltiga synpunkter, utan också på grund därav, att förvaltnin¬
gen inom armén är organiserad på ett sätt, som jag lör min del måste
giva min fulla anslutning, nämligen under hävdande av den s. k. sjäiv-
husbållningsprincipen. Jag föreställer mig, att kammaren nog har
iakttagit, att eu hel del av de under fjärde huvudtiteln utgående an¬
slagen beräknas med vissa ören per dag och manskaps tjänstgörings-
dag. Detta belopp förvaltas icke av arméns centrala förvaltnings¬
myndighet på annat sätt, än att den centrala myndigheten kontrollerar,
att vederbörande truppförband erhålla en summa till sitt förfogande,
som precis motsvarar den summa, som de skulle erhålla med beräk¬
ning av vissa ören per man och tjänstgöringsdag. I övrigt ombesörjes
förvaltningen vid respektive truppförband. Själva den tanke, söm
ligger till grund för denna anordning, är den, att vederbörande, som
får till sitt förfogande de nödiga medlen för att förse sitt truppförband
med vad det har behov av, skall då också kunna få tillgodogöra sig
de fördelar för sitt truppförband, som kunna bärledas av goda och
fördelaktiga inköp och en klok förvaltning i allmänhet. Då de så¬
lunda få alla dessa fördelar sig till godo, så är det uppenbart, att redan
häri bör det ligga en sporre för den, vilken har ansvaret för trupp¬
förbandet, att söka ordna förvaltningen så ekonomiskt fördelaktigt, som
möjligt är. Men — och nu kommer jag med en erinran här — det
kunde heller icke undgå vår uppmärksamhet, att vid tillämpningen av
denna princip var det i allt fall icke regementschefen, som ordnade
förvaltningen vid truppförbandet i dess helhet, utan detta ordnande
tillföll sedermera i viss utsträckning kompanicheferna. Regements¬
chefen gjorde visserligen alla upphandlingar för regementet, men för¬
valtningen delades upp i, kan man säga, tolv självständiga förvaltande
enheter i avseende å användningen framför allt av det anslag, som
utgår till mundering. Sålunda kunde man icke konsekvent genom¬
föra denna princip ända i den yttersta periferien.
Men vi iakttogo också, hurusom denna princip icke heller kunde
hävdas i sin helhet, utan i fråga om inköp av en del varor, som ut¬
övade det allra största inflytande på ekonomien vid truppförhanden,
tillämpades det centrala upphandlingssystemet. Så var exempelvis
Ang. ökad
centralise¬
ring vid upp¬
handling för
statens räk¬
ning ro. ro.
(Forts.)
Är 33. 20 .Onsdagen den 16 april, f. in.
Ang. Ökad j fråga 0m uppköp av kläde, och det är utan vidare alldeles
rinTvklupp- uppenbart, att priset pa kläde utövar det allra största inflytande på
handling för kostnaderna för mundering, _ o
statens räk- Sålunda fann man, att icke ens på detta område kunde sjal v-
ning m. m. hushållningsprincipen i sina yttersta konsekvenser tillämpas.
(Forts.) ]\zj;eu innan jag går vidare, vill jag nämna, att för att tillgodose
arméns behov av reservlivsmedel, så uppköper den centrala förvaltnings¬
myndigheten härför erforderliga kvantiteter av bland annat choklad.
Det är ju uppenbart, att detta förråd av choklad måste årligen om¬
sättas, och detta kan icke ske på något annat ställe än vid trupp¬
förbanden. Sålunda måste truppförbanden årligen konsumera lika
mycket choklad, som den centrala förvaltningsmyndigheten årligen
uppköper. Nu funno vi vid undersökning av chokladprisen, att armé-
förvaltningen, den centrala myndigheten, köpte upp choklad till 1 krona
19.5 öre °pr kg. Samtidigt uppköpte vederbörande truppförband i
landsorten choklad till växlaude priser. Jag skall icke, för att icke
trötta herrarna, här uppgiva dessa priser. Herrarna ha dem på sidan
18 i föreliggande betänkande. Men herrarna skola där genast finna,
vilken stor prisskillnad det förefinnes emellan priserna vid eu del
truppförband och det pris, som den centrala förvaltningsmyndigheten
vid sina inköp lyckades erhålla. Då nu därjämte saken låg^ så, att
truppförbanden alltid måste konsumera något av den av arméförvalt¬
ningen inköpta chokladen, så låg det ju synnerligen nära till hands
att göra sig den frågan: varför kunna de då icke la chokladen i dess
helhet från det hållet, då de alltid måste taga en avsevärd del
därifrån.
Därjämte väckte det vår uppmärksamhet, att priset på socker, som
den ärade talaren på jönköpingsbänken speciellt vidrört, växlade oerhört
vid de olika truppförbanden. Inköpen voro gjorda ungefär vid samma
tid. Sålunda kunde icke i själva inköpstiden ligga någon förklarings¬
grund till de växlande priserna. Om herrarna se på sidan 18, så skola
herrarna där finna, att under det att Bohusläns regemente betalade
68.5 öre för bitsocker, så betalade Svea garde här i Stockholm icke
fullt 59 öre för sitt bitsocker, sålunda en prisskillnad på 9,5 öre. Denna
prisskillnad kan icke på något tillfredsställande sätt förklaras. Med
avseende på andra artiklar kan man göra gällande, att den vara, som
man i ett visst fall har köpt, har varit så pass mycket bättre till sin
kvalitet, att prisskillnaden därigenom förklaras. Men här är ^det bit¬
socker som bitsocker, och med undantag för Carnegiesocker, så är det
samma pris pa allt bitsocker, och det är ju därför, att denna vara här
i landet icke kan — praktiskt sett — erhållas frän mer än ett enda
ställe.
Gentemot detta förslag, som civilkommissionen inlämnade till
Kungl. Maj:t och som egentligen avsåg att utgöra ett litet försök till
centralisering av upphandlingsväsendet på ett par områden, där en
sådan centralisering enligt vår bestämda mening skulle ha varit syn¬
nerligen lätt att organisera, har emellertid arméförvaltningen g,]ort
mycket starka invändningar, och framför allt har häremot förts fram,
att ett inslående på denna väg skulle innebära ett brytande, med den
s. k. självhushållningsprincipen. Jag anser mig med vad jag redan
Onsdagen den 16 april, f. in.
21 Nr 33.
yttrat ha tillräckligt bemött denna invändning och skall icke vidare An9- ölfad
uppehålla mig härmed. Jag vill endast i detta sammanhang gent - rlntlidum-
ernot ruin ärade vän på smålandsbänken säga, att jag har fullt klart handling för
för mig, att om staten skall köpa upp artikeln socker centralt, så får statens räk-
staten icke kräva att få ett fixt pris, som skall bli gällande för hela nin9 m- m-
året. Jag har också fullt klart för mig, att staten då icke skall gå (*’ol'ts-)
till väga på det sättet, att den annonserar och infordrar anbud, utan
staten skall då träda i direkta underhandlingar med den enda firma i
vart land, som staten därvid kan träda i förbindelse med, nämligen
svenska sockerfabriksaktiebolaget. Och staten skall icke heller ställa
något annat krav på bolaget än att erhålla sitt behov av socker till
lika fördelaktigt pris, som den av sockerfabriksaktiebolaget bäst gyn¬
nade avnämare erhaller. På någon företrädesrätt därutöver bör staten
icke och kan staten icke uppställa några anspråk. Men jag vill också
säga, att om sockerfabriksaktiebolaget då icke vill tillmötesgå detta
statens krav, sa lärer icke staten sakna möjlighet att därvidlag göra
sin vilja gällande på annat sätt. Men det skall jag nu icke yttra
mig om.
Jag är sålunda en alldeles bestämd vän av principen om ett cen¬
traliserat upphandlingsväsende, men jag har fullt klart för mig, att
det kommer att möta stora svårigheter att få ett sådant genomfört.
Men om jag säger, att jag är eu bestämd vän av ett centralt upp¬
handlingsväsende, sa får detta icke förstås så, att denna centralisering
skall ske på alla områden av statens upphandlingsförfarande. Jag har
klart för mig, att på vissa områden tvärtom decentralisationsprincipen
är att förorda. Jag vill erinra om, att det ingår i planerna för arméns
förseende med lifsmedel att inrätta centrala förråd inom skilda delar
av landet. Lika klart som det är, att det beträffande en del av dessa
lifsmedelsförrad är lämpligt, att de upphandlas genom en central myn¬
dighet, som upphandlar för alla dessa olika platser, lika klart är också,
att om ett sådant förråd ligger exempelvis i en jordbruksidkande bygd
och det blir fråga om. att inköpa t. ex. havre, som också skall ingå i
dessa förråd för att tillgodose härens behov av furage åt hästarna, så
är det naturligt, att det billigaste priset kan erhållas, om upphandlingen
därvidlag sker direkt från jordbrukarna utan att det anlitas några
mellanhänder. Jag finner icke, att något hinder borde kunna möta
för ett sådant organiserande av inköpen. Jag ber att fä erinra om,
att ett sadant organiserande av inköpen av furage icke är främmande
för utländska arméer. Jag vill minnas, att exempelvis Frankrike har
det ^ordnat så och att även Tyskland är i färd med att ordna dessa
förhållanden på samma sätt.
f sammanhang härmed vill jag särskilt understryka en tanke, som
finnes uttalad i motionen och jämväl i utskottets betänkande, nämligen
behovet av ^ standardisering av en del förnödenheter. Jag har med
grämelse mangen gång sett, att den tanken så litet har vunnit be¬
aktande hos statens förvaltande organ. Jag skall härvidlag göra ett
undantag i visst hänseende för statens järnvägar. Kammaren vet, att
i Örebro har staten en verkstad för reparation av vagnar och lokomotiv.
Men det finns där även inrättad en bleckslagareverkstad. I denna
bleckslagare verkstad tillverkas alla de lyktor, oljekannor och i övrigt
Nr 33. 22
Onsdagen den 16 april, f. m.
Ang. ökad ajja <je artiklar av bleckplåt, som statens järnvägar ha behov av. Denna
Tina vid uvv- tillverkning begynte man där för att kunna få fram enhetliga och klara
handling för typer för att standardisera dessa. Sålunda, inom statens järnvägar
statens 'råk- användas lyktor, oljekannor och allt dylikt av tillverkningarna från
ning.m. m. ^essa verkstäder. Av chefen för dessa verkstäder har jag blifvit under-
(Forts.) rättad därom, att det ekonomiska resultatet av denna tillverkning och
denna standardisering har varit synnerligen gynnsamt.
Såsom motstycke härtill skall jag bara anföra, att när jag kom
till materialförrådet i Karlskrona, så fick jag se, att i detta material¬
förråd fanns det glas till fartygsventiler av ej mindre än — om jag
minnes rätt — 148 olika storlekar. Då jag såg detta, blev jag verk¬
ligen oangenämt förvånad. Och av dessa 148 olika storlekar fanns
det sådana, som lågo varandra så nära i storlek, att det var utan
vidare uppenbart, att det icke var storleken i och för sig, som hade
betingat avvikelse i det ena eller andra fallet, utan endast det, att
vederbörande, som hade ritat fartyget, icke hade sökt fa fram precis
samma fartygsventiler, som de tidigare hade gjort, utan gjort en liten
avvikelse för att få eu annan typ. Jag skall icke anföra flera talande
exempel härpå mer än detta enda, men jag vill säga, att när man.går
så långt i sin sträfvan att ge, som man säger, »karaktär» åt^detaljer i
ett byggnadsföretag, att man ritar särskilda handtag till lås för att
icke behöva använda sådana lås och handtag till lås, som förekomma
i den allmänna handeln, så kan därav icke följa någonting annat, än
att man alldeles onödigtvis fördyrar arbetet. Vikten av standar¬
disering kan man sålunda icke nog kraftigt understryka.
Jag skall slutligen endast be att få säga några ord angående
svensk varas företräde framför utländsk. Principen härom är hävdad
i vår nuvarande upphandlingsförordning. Men vid tillämpningen av
deuna princip förfar man på mycket olika sätt. Vi ha därför Jfrån
civilkommissionens sida gjort en hemställan till Kungl. Maj:t, gående
ut på att man skulle få klara och enhetliga bestämmelser rörande denna
sak. Det är klart, att det företräde, som man, enligt min mening, bör
ge svensk vara, icke på något sätt får innebära ett maskerat tullskydd för
svensk vara. Och vidare måste den upphandlande myndigheten utrustas
med möjlighet att, om vederbörande vilja draga en särskild profit på
denna statens välvilja, säga: »nej, stopp mina herrar, vilja ni profitera
på vår välvilja, då skaffa vi oss varan från annat håll». Nu har jag
från min erfarenhet exempel på, såväl att man enligt min mening
icke tillräckligt har tillgodosett kravet på svensk varas företräde i
tävling med utländsk som också på ett rent motsatt förfarande. Jag
skall anföra bara två exempel på det senare.
Vid upphandling av bly t. ex. har arméförvaltningens artilleri¬
departement ansett sig böra ge inhemsk vara företräde framför utländsk,
oaktat den utländska varan, som erbjudits, betingade ett pris, som med
3 kronor 80 öre per. 100 kilogram understeg den svenska varans. Då
den svenska varan är tullskyddad, och då den prisskillnad, jag nämnde,
motsvarar fullt 15 procent av varans värde, så måste jag saga, att denna
välvilja synes mig vara för långt driven. Jag skall också be att få
erinra om, att i marinförvaltningens kvalitetsbestämmelser rörande t. ex.
kläde finnes intaget, att icke annat än svensk vara får uppköpas. Så-
Onsdagen den 16 april, f. m.
23 Nr 33.
lunda, om det då är eii vara — varpå det för resten finnes exempel ^n9■ ökad
— som icke tillverkas av mer än eu eller två producenter inom landet, rinTliduvv
så leder ju en sådan bestämmelse därhän, att staten säger, att vad handling för
den behöver av denna artikel, det lämnar den åt denne eller dessa statens rälc-
propeducenter att leverera utan någon som helst tävlan, och det kan nin3 m■ m-
ju icke vara lämpligt att så förfara. (Forts.)
Det kunde än ytterligare vara åtskilligt att här framföra, men
jag skall sluta och ber endast att få anhålla, att kammaren måtte bifalla
utskottets hemställan, och jag gör det under den fasta förhoppningen,
att staten härigenom måtte komma att skörda fördelar och jämväl att
den svenska industrien härav skall erhålla gagn.
Herr Henrikson i Heberg: Herr talman! Då jag är antecknad
som reservant mot utskottets motivering, så är det särskilt emot ett
uttalande på sidan 41 i utskottets betänkande, som jag vänder mig.
Utskottet säger nämligen där: »En utförligare redogörelse för vid all¬
männa arbeten i utlandet gällande minimibetingelser för arbetarna
torde utskottet bliva i tillfälle att lämna i sitt yttrande angående
motion nr 238 angående fastställande av minimilöner för vissa löne-
arbetare m. fl.» Jag har för min del icke ansett det lämpligt att
här åberopa en redogörelse, som eventuellt kommer att medfölja ut¬
skottets utlåtande rörande motionen om minimilöner, helst som denna
motion ännu icke blivit av utskottet slutbehandlad.
Jag har, herr talman, icke något särskilt yrkande att göra, utan
ber att fä instämma med herr Andersson i Hägelåkra i det av honom
här framställda yrkandet.
Herr Hildebrand: Endast några ord till bemötande av eu
nationalekonomisk sats i herr Sandlers yttrande, som synes mig vara
ganska oriktig.
Herr Sandler talade här om gynnande av svensk vara och fram¬
kastade då den frågan: varför skall man icke i detta sammanhang
även undersöka arbetsvillkoren? Varför skall man blott tillgodose den
ena gruppen producenter, nämligen företagarna, och icke även den
andra, kroppsarbetarna? En sådan skillnad i detta fall mellan två
grupper producenter synes mig vara alldeles missvisande. Den första
förutsättningen för, att företagarna skola kunna ge goda arbetsvillkor
och framför allt goda löner åt sina arbetare, är naturligtvis, att det
är ett blomstrande näringsliv, så att företagarnas rörelse går med vinst,
att det tillföres tillräckligt med beställningar åt industrien, så att om¬
sättningen blir stor. I och med att dessa grundbetingelser föreligga,
så blir det möjligt för arbetarna att fä sina villkor förbättrade eller
för företagarna att förbättra arbetarnas villkor. Finnas däremot icke
dessa förutsättningar, så blir varje statsingripande för att förbättra
arbetarnas förhållanden, deras löner och annat, fullständigt lösligt och
kan bli helt och hållet resultatlöst. Ty driver staten sina omsorger
om arbetarna för långt, oberoende av företagens möjlighet att bära sina
bördor, kan man endast komma till att den ena näringsgrenen efter
den andra bortsopas eller nedlägges.
Nr 33. 24
Onsdagen den 16 april, f. m.
Ang. ökad Jag ^rorj man måste tänka sig denna utveckling på två linjer.
rinqXiä»p-&an staten genom sina beställningar med tillgodoseende av statens
handling för egna berättigade intressen även tillgodose det svenska näringslivet
statens'räk- genom att tillföra svenska tillverkare ett ökat antal beställningar i stor
ning m. m. omfattning, så bidrager staten härigenom att skapa de förutsättningar,
(Forts.) gom aro nödvändiga för att en industri, ett näringsliv skall kunna
lämna arbetarna bättre villkor. I och med detsamma har alltså staten
taktiskt tillgodosett icke blott en grupp producenter, företagarna, utan
båda grupperna, både företagarna och arbetarna. Och sedan får det
vara på en helt annan linje, som staten beivrar uppenbara missförhål¬
landen beträffande arbetsvillkoren, sådana som verkligen kommit till
synes t. ex. i fråga om hemarbetet eller i andra avseenden.
Herr Sandler: Herr talman! Jag skall be att få yttra endast
ett par ord med anledning av herr Hildebrands anförande.
Hans resonemang är följande: Genom att företagen få beställ¬
ningar, skapas förutsättningar för, att de skola kunna utbetala arbets¬
löner och goda arbetslöner åt sina arbetare. Det är naturligtvis all¬
deles riktigt. Nu ger staten här, genom att gynna svensk vara, större
tillfällen än eljest för företagen att få beställningar och medverkar
sålunda till att skapa förutsättningar för att de skola kunna utbetala
löner och goda löner. Då frågar jag: Är det då icke en konsekvens
härav, att staten i sammanhang därmed tillser, att de förutsättningar,
som staten själv varit med om att skapa, också bliva utnyttjade, så
att arbetarna också verkligen få det, som förutsättningarna tillkommit
för att giva dem?
Herr Hildebrand: Herr Sandler framställde en direkt fråga,
som jag ber att i korthet få, såvitt det är mig möjligt, besvara.
Det förefaller mig, som om staten icke borde vara en förmyndare
i alla avseenden över vare sig arbetare, företagare eller andra, som
herr Sandler synes önska. Jag tror, att det är alldeles onödigt, att
staten i flera fall söker inblanda sig i arbetsvillkoren helt enkelt där¬
för, att våra arbetare vunnit det inflytande och den makt genom sina
sammanslutningar och på annat sätt, att de kunna tillvarataga sina
intressen själva, och att statens ingripande endast bör förorsakas av,
att verkliga missförhållanden kunna påvisas, såsom har varit fallet med
en del av vår hemindustri. Och när jag tillika då icke kan undgå
att finna, att statens tillgodoseende av sina ekonomiska intressen vid
upphandlingar måste på ett svårt sätt förryckas, om staten skall i
detta sammanhang uppställa vissa fordringar på arbetsvillkoren och
undersöka de svenska tillverkarnas löner åt sina arbetare och dylikt,
så måste jag stanna vid, att utvecklingen här bör gå på två linjer
och att staten icke må blanda sig i dessa förhållanden mer, än önskligt
är ur det helas och även ur arbetarnas synpunkt.
Yad är det för övrigt för rimligt i, att staten skall börja under¬
söka arbetsvillkoren i Sverige, men köpa utländska varor, utan att
taga hänsyn till arbetsförhållandena i andra länder? Det kanske är
herr Sandlers mening, att man skall så småningom få internationella
Onsdagen den 16 april, f. m.
25 Nr 33.
regler, så att svenska staten icke alls bör köpa utländska varor utan AnrJ;
.P j , , -i,, c, r ccntraltse-
att undersöka arbetarnas villkor r ring vid upp-
handling för
Herr Hamrin: Det må tillåtas mig avgiva blott ett par korta statens räk-
repliker. ' nin9 ™-
Jag bar i mitt föregående anförande vänt mig mot ett par punkter (.Forts.)
i utskottets motivering, och detta gav herr Sandler särskild anledning
att erinra, att det är olämpligt att använda mellanhänder vid leverans
till staten.
Jag vill för min del säga, att jag kan instämma med honom så
till vida, att jag tror, att staten bör se till, att den icke använder sig
av några mellanhänder i andra fall, än då man genom mellanhänder
kan fä de varor, som staten behöver, på ett bättre sätt och för lika
billigt pris, som mankan få dem direkt av fabrikanten. Och jag påstår,
att det är förhållandet med avseende på en artikel, som blivit om¬
nämnd här, såväl i utskottsbetänkande! som i debatten, nämligen
socker. Herr Nilson i Örebro fäste uppmärksamheten på den tablå,
som finnes här intagen i utskottsbetänkande! på sidan 18, och an¬
märkte särskilt på det pris, sockret betingat vid Bohusläns regemente.
Jag undrade också över anledningen till, att man där betalat så högt
pris, men jag erhöll då meddelande från mina kamrater på göteborgs-
bänken, att detta regemente är förlagt på eu plats, där man har
ganska långt till närmaste järnvägsstation och ångbåtsbrygga. Och
då är det uppenbart, att priset där måste ställa sig högre än på andra
platser, där man har bättre kommunikationer. För övrigt vill jag
med avseende å sockerupphandlingen säga —• och jag måste i detta
fall rikta mig mot den ärade representanten på hälsingborgsbänken
— att jag icke tror, att det finnes några köpmän, som äro angelägna
om att få leverera socker till staten, ty det är sannerligen eu sådan
ömklig förtjänst på denna artikel, att vi mycket väl kunna undvara
denna lilla förtjänst. Men tro herrarna verkligen, att det skulle ställa
sig fördelaktigare för staten, om den skulle anlägga depåer för upp¬
handling av socker, då man betänker, att en del regementen använda
för sitt årsbehov så ringa kvantitet, att det skulle få vara liggande
under lång tid, om nämligen hel vagnslast beordrades, innan det komme
till användning? Och därtill kommer, att Svenska sockerfabriksaktie-
bolagets priskurant upptager icke mindre än 21 olika sorter. Vad
skall det bliva för sorts engrosaffär, som staten på det sättet skall
lägga sig till med? Jag tror, att resultatet av ett sådant tillväga¬
gångssätt skulle bliva förlust för staten. Man har även påpekat, att
staten kan direkt upphandla kaffe. Jag vet visserligen icke så noga,
vad man menar med detta att »upphandla direkt». Om man ser efter,
så finner man, att utskottet säger, att staten använder omkring 1,000
säckar kaffe om året. Det är ju ingen kvantitet för staten att söka
själv importera. Och jag är alldeles övertygad om, att om staten
försökte det ett år, skulle den snart återgå till den gamla ordningen.
Jag har med detta endast velat säga, att man lagt hela motive¬
ringen alldeles för ensidigt och stirrat sig blind på vissa förhållanden
utan att gå till sakens verkliga och innersta kärna.
Det är ett annat förhållande, varom jag även ber att få erinra.
Nr 33. 26
Ang. ökad
centralise¬
ring vid upp¬
handling föi
statens räk¬
ning m. in.
(Forts.)
Onsdagen den 16 april, f. m.
Jag omnämnde det kanske i mitt första anförande. Det är det oefter-
. rättlighetstillstånd, som för närvarande råder med avseende på leve-
• ranstiderna. Vi köpmän, som skola ingiva anbud på t. ex. eu så stor
artikel som havre, måste lämna in anbud i november eller december,
och det pris, som vi då begära, skall vara gällande för leveransen
under hela det kommande året. Men jag frågar lantmännen här, om
clet finnes något förnuft i en sådan bestämmelse, och om det kan
tänkas, att en person kan, å ena sidan utan att skada sin egen eko¬
nomi och å andra sidan utan att begära för oskäligt pris, vid denna
tidpunkt bestämma och fixera ett pris, som är rimligt och riktigt för
hela det kommande året?
Jag säger det ännu en gång: man bar lagt hela denna motivering
och hela debatten också alldeles för ensidigt. Och det är endast där¬
emot jag vänt mig utan att på något sätt vilja polemisera mot den
tanke, som ligger till grund för motionärernas uppfattning och ut¬
skottets hemställan. Ty av en centralisering i vissa delar är jag en
livlig vän, och därvid vill jag jämväl, att man skall tillse, att i första
hand, och då det är med statens ekonomiska intressen förenligt, det
användes svensk vara.
Herr Thorsson: Herr talman! Jag uppkallades av den siste
talaren, när han satte i fråga, huruvida central upphandling exempel¬
vis av kaffe skulle sänka priset på denna vara eller om den icke rent
av skulle bli dyrare. Ja, den saken kan ju ses från många synpunk¬
ter. Jag har emellertid alltid haft den uppfattningen, att om jag
exempelvis köper sådana varor som kaffe, ligger det mycket nära till
hands, att, om det är många, som skola räkna kaffebönorna, innan de
komma till konsumenterna, jag får sämre vara, än för den händelse
icke varan skulle gå igenom så många mellanhänder. Man är natur¬
ligtvis icke fredad, för det att man tillgriper det centrala upphand-
lingssystemet, och den möjligheten är ingalunda utesluten, att man i
alla fäll kan bli mindre väl behandlad. Det förefaller mig ändock,
som om en hel rad av artiklar med synnerlig fördel skulle ägna sig
för upphandling i större skala, och för resten har ju Riksdagen i viss
mån erkänt detta genom att Riksdagen uttalat sig för, att det skulle
upprättas centrala depåer för upphandling av havre vid de olika armé¬
fördelningarna. Därvid har man ju alltså uttalat sig för en större
centralisering i upphandlingen.
Sedan vill jag med anledning av, att herr Hildebrand betonade
så starkt, att det icke vore bra, att statsverket lade sig i även arbe-
tarnes intressen, endast säga, att jag icke kan förstå den uppfattnin¬
gen. Är det väl likgiltigt, hur svenska arbetare behandlas? Skall
man exempelvis med underbetalning av svensk arbetskraft och med
ett högt tullskydd söka bereda den svenska industrien företräde vid
leveranser? Jag tror, att man får lov att taga hänsyn till båda dessa
saker och således även till arbetarnes intressen vid det föreliggande
spörsmålet.
Det är min absoluta övertygelse, att det är åtskilligt att vinna
genom centralisering av upphandlingsväsendet, och jag är livligt över¬
tygad om, att vederbörande myndigheter i det fallet nog ha möjlig-
27 Nr 33.
Onsdagen den 16 april, f. m.
het att se till, att icke ett tillgripande av den centrala upphandlingen
skulle på det sättet utövas i praktiken, att man rent av skulle, för ring vid upp¬
uti skatta åt denna princip, så att säga underkänna även eu viss del handling för
av hittills tillämpade principer. Det finnes ju saker och ting, som, statens räk-
även om vi tillgripa central upphandling, måste köpas upp vid enskilda m- ™-
truppförband eller hos andra myndigheter, som ha att ombesörja upp- 1 or s-'
handling. Det är min övertygelse, att Andra kammaren och Riks¬
dagen gjorde klokt i att bifallandet förslag, som föreligger från stats¬
utskottet, till vilket jag nu ber att få yrka bifall.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propo¬
sitioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på bifall
till det av herr Andersson i Hägelåkra under överläggningen fram¬
ställde yrkandet; och fann herr talmannen den förstnämnda proposi¬
tionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl
av herr Andersson i Hägelåkra, i anledning varav nu uppsattes, juste¬
rades och anslogs följande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller fjärde tillfälliga utskottets
hemställan i dess förevarande utlåtande nr 9, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Andersson i Hä¬
gelåkra under överläggningen framställda yrkandet.
Voteringen utvisade 127 ja mot 64 nej, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.
Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag
av protokollet delgivas Första kammaren.
§ 6.
Herr statsrådet friherre Adelswärd avlämnade Kungl. Maj:ts pro¬
position med förslag till lag om behandling av alkoholister samt till
lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i mal
enligt lag om behandling av alkoholister.
Ifrågavarande proposition bordlädes.
Å föredragningslistan fanns härefter upptaget statsutskottets ut¬
låtande, nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts i statverkspropositionen
under punkterna 27 och 28 av sjunde huvudtiteln gjorda framställ¬
ningar i fråga om handelsundervisningen samt i ämnet väckta motioner.
Nr 33. 28
Onsdagen den 16 april, f. m.
Ang. lian-
delsunder-
visnings-
anstalter.
Punkten 1, angående handelsundervisningsanstalter.
Kungl. Maj:t både i punkten 27 av sjunde huvudtiteln föreslagit
Riksdagen att,° med gillande i huvudsak av de utav departementsche¬
fen till statsrådsprotokollet över finansärenden den 14 januari 1913
anförda grunder för handelsundervisningens ordnande,
dels från och med år 1914 å riksstatens sjunde huvudtitel under
rubrik handelsundervisningsanstalter uppföra:
till handelsgymnasier ett förslagsanslag högst 110,000 kronor,
till handelsskolor ett förslagsanslag högst 40,000 kronor,
till handelsaftonskolor ett förslagsanslag högst 50,000 kronor,
samt till handelsundervisningsinspektionen ett förslagsanslag högst
3,000 kronor, tillsammans 203,000 kronor,
dels besluta, att nämnda anslag skulle utgå för kalenderår:
till handelsgymnasium med högst 40,000 kronor,
till handelsskola med högst 10,000 kronor,
samt till handelsaftonskola med högst 5,000 kronor,
med skyldighet för kommun, där handelsundervisningsanstalt åt-
njöte statsunderstöd, att själv eller genom enskilda donatorer årligen
lämna ett bidrag, motsvarande minst en fjärdedel av statsunderstödet,
samt på de villkor i övrigt, som Kungl. Maj:t kunde finna skäligt be¬
stämma; dock att till handelsgymnasium, utöver sagda belopp å 40,000
kronor, skulle kunna utgå ett årligt bidrag av staten å 500 kronor
för varje fast anställd lärare enligt av Kungl. Maj:t meddelade när¬
mare bestämmelser.
Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte med gillande i huvud¬
sak av vissa utav utskottet angivna grunder för handelsundervisningens
ordnande
a) från och med år 1914 å riksstatens sjunde huvudtitel under
rubrik handelsundervisningsanstalter uppföra till handelsgymnasier ett
förslagsanslag å högst 85,000 kronor och till handelsundervisningsin-
spektionen ett förslagsanslag å högst 1,500 kronor, samt
b) besluta, att av förstnämnda anslag skulle för kalenderår till
Göteborgs handelsgymnasium utgå högst 40,000 kronor, till Stock¬
holms handelsgymnasium högst 30,000 kronor och till Malmö handels¬
gymnasium högst 15,000 kronor med skyldighet för kommun, där han¬
delsundervisningsanstalt åtnjöte statsunderstöd, att själv eller genom
enskilda donatorer tillhandahålla erforderliga lokaler för undervisnin¬
gen samt årligen lämna ett kontant bidrag, motsvarande minst eu
tredjedel av statsunderstödet, samt på de villkor i övrigt, som Kungl.
Maj:t kunde finna skäligt bestämma.
Vid punkten fauns emellertid fogad reservation av herrar Halm,
greve Kling spor, friherre Falkenberg, Lamm, Bruce, Starbäck, By-
dén, Ifvarsson, Gustafsson i Örebro, och Lemke, hvilka ansett, att
det uti mom. b) omförmälda från kommuner eller enskilda utgående
kontanta bidraget borde bestämmas till minst en fjärdedel av statsbi¬
draget.
29 Nr 33.
Onsdagen den 16 april, f. in.
Efter föredragning av mom. a) anförde:
Herr Lithander: Herr talman, mina herrar! I den -afredning, som
föregått framläggandet av detta förslag, har kommerskollegium uttalat
sig och framhållit handelsun der visningens ordnande såsom en ange¬
lägenhet av största betydelse för vårt lands ekonomiska utveckling,
och i det avseendet kan man icke annat än på det starkaste under¬
stryka, vad kommerskollegium har uttalat. Jag vill dock på samma
gång säga, att det är mycket viktigt, att, när man vill nå det målet,
man då icke träffar anordningar, som möjligen kunna vara ägnade att
motverka den saken. Jag tror nämligen, att man får vara mycket
försiktig, när man tänker sig en omläggning av ledningen, varigenom
densamma skulle överflyttas från styrelser, bestående av enskilda
personer, vilkas verksamhet i det praktiska livet har alldeles speciellt
givit dem förutsättningar och gjort dem skickade att väl fylla sina
uppgifter, till ett ämbetsverk. Det är ju alldeles givet, att, om staten
giver avsevärda bidrag, den har full rätt att fordra medinflytaude,
men det är dock viktigt, att man icke tager bort själva den nerv,
scm ligger i dessa styrelsers funktion och som ett statsämbetsverk
aldrig på samma sätt kan utgöra ersättning för. Alltså, man måste
se till, att man icke går över gränsen, utan att man med nödig in¬
spektion och nödig kontakt dock lämnar frihet för de enskilda styrel¬
serna härvidlag, så att de komma till sin rätt. Kommerskollegium
säger vidare, att det måtte uppdragas åt kollegium att efter inspektörens
hörande tillsätta befattningarna, och på samma sätt skulle förfaras med
rektors femånga förordnande. Denna önskan står dock i direkt strid
mot vad som uttalats från Göteborgs handelsinstituts styrelse. Den
framhåller nämligen beträffande kommerskollegii yttrande, »att eu del
föreskrifter däri föreslagits, som inkränktade på läroanstalternas fria
bestämmanderätt och att, därest befattningen med de fasta lärarnas till¬
sättning icke skulle tillkoma lokalstyrelserna, densamma likväl icke
borde överlämnas åt kommerskollegium». Jag anser, att, på grund av
den framgångsrika verksamhet, som denna styrelse kan berömma sig
av, man bör fästa en mycket stor vikt vid dess uttalande. Det har
nämligen just tack vare en intresserad ledning och tack vare, att där
funnits män, som stått i livlig kontakt med det praktiska livet och i
de praktiska yrkena förvärvat erfarenhet, varit möjligt för detta institut
att nå den utveckling och fylla den uppgift, som det hittills har gjort.
Jag skall också be att få framhålla ett yttrande just av denna
styrelse beträffande de enskilda handelsskolorna. Det framhålles näm¬
ligen av styrelsen för en statsunderstödd skola av så erkänd rang som
Göteborgs handelsinstitut, att den i motsats till kommittén yrkar, att
staten borde understödja de redan existerande handelsskolorna i stället
för att experimentera med inrättandet av nya skolor. Jag tror för
min del, att det icke vore lyckligt, om vi, när denna sak tager fastare
former, alldeles skulle se bort ifrån den verksamhet, som de enskilda
handelsskolorna utav den mindre arten hittills ha utövat, och under¬
skatta de uppgifter, de säkerligen även framdeles komma att fylla.
Det är nämligen så, att icke alla unga män, som skola gå nt i det
praktiska livet, ha vare sig den tid eller de medel till sin disposition,
Ang. han-
delsuncler-
visnings-
anstdlter.
(Korta.)
Nr 33. 30 Onsdagen den 16 april, f. in.
Ang. lian- gom krävas för att gå igenom de större instituten. I sådana fall fylla
viminas- dessa mindre skolor eu mycket viktig uppgift. Och förhållandet är,
anstalter, att det många gånger från just dessa mindre skolor ha utgått män,
(Forts.) som vant pioniärer var och en på sitt område och som genom sin
duglighet skapat sig en ställning och bragt handel och industri framåt.
Yi böra alltså icke förbise den betydelse, som dessa mindre skolor
hava. Det har för resten framhållits av en så erfaren man som Carnegie,
att det är av mycket stor betydelse för unga män, som skola danas
till det praktiska livet, att de kunna gå ut vid tidiga år. Men detta
är icke alltid förenligt med att genomgå de på grundligare under¬
visning fotade skolorna, utan det är just de mindre skolorna, som där
sätta dem i tillfälle att förvärva nödig kunskap och göra det möjligt
för dem att med utbildningen för handelsyrket även förena övning i
det praktiska livet. Man kommer tidigare till utövandet av praktisk
verksamhet på sådant vis, än vad som sker eljest.
Jag skall även be att få framhålla, att i England, som är världs¬
handelns förnämsta land, bedrives handelsunclervisningen till huvud¬
saklig del med privata, icke statsunderstödda handelsskolor. Om vi
nu i vårt land, där vi ju icke ha sådana resurser att förfoga över,
nödgas hänvända oss till staten för att få bidrag, så skola vi dock vara
försiktiga, så att vi icke beröva dessa skolor den nerv, som ligger i
det tillförande av erfarenhet, som kommer från det praktiska livets
män, utan vi skola till det helas gagn tillgodogöra oss densamma.
Vi skola icke släppa kontakten med det levande livet på handelns
område.
Med detta uttalande till protokollet ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.
Herr Sommelius: Herr talman, mina herrar! Jag hade egent¬
ligen icke tänkt yttra mig i denna fråga, men då herr Lithander upp¬
trädde i densamma, så anser jag mig icke böra underlåta att också
säga några ord i ärendet.
Under de många år, som jag haft tillfälle att arbeta inom handel
och industri, har jag naturligtvis också kommit i beröring med eu
massa människor, som arbeta i dessa näringar, såväl stora som små.
Jag har också sett, under vilka mödor och vedermödor dessa människor
arbeta. Det finnes kanske ingen annan samhällsklass i vårt land, som
bar att bära så stora risker i sin verksamhet som handelskåren och
industriidkarne. Visserligen är det sant, att många af dem kunna
uppnå ganska betydande och aktningsvärda poster i sin verksamhet,
men om man hade till sitt förfogande någon statistik över alla dem,
som misslyckats på handelns och industriens område, så kunna herrarna
vara övertygade om, att man skulle komma till ett mycket nedslående
resultat. Det är nämligen så, att om eu köpman af ekonomiska mot¬
gångar icke längre kan bedriva sin ekonomiska verksamhet, så faller
han och kan sällan resa sig. En statens tjänste- eller ämbetsman får,
om han råkar i konkurs, ett par månaders tjänstledighet, och därefter är
han återigen uppe i samma ställning. Men en köpman, som fallit, är och
förblir hela sitt liv igenom slagen. Detta är ett beklagligt förhållande,
som berört mig vid många olika tillfällen, och jag har ofta sökt efter
31 Nr 33.
Onsdagen den 16 april, f. m.
anledningen till dessa förhållanden, såvitt de avse köpmäns risker och
farligheter. Jag tror, att eu av de betydligaste och mest verkande
anledningarna är den omständigheten, att köpmannakåren saknar till¬
räckligt underlag av kunskaper för sin verksamhet. Oftast är det
fattiga pojkar, som kastats ut i verksamhet och fått plats i butiker
och kontor, men aldrig fått någon undervisning om vare sig köpmanna-
moralen eller sättet att sköta affärsverksamheten. Jag trodde därför
en gång, att det var nödvändigt, att något gjordes för att i någon mån
avhjälpa bristerna i undervisningen, och jag var på min tid med om
att åstadkomma ett handelsinstitut i min hemstad. Jag tror, att man
kanske därvid började litet för högt, då man försökte åstadkomma ett
handelsinstitut med kurser, liknande dem vid handelsinstituten i Stock¬
holm och Göteborg. Och jag ber få säga, att jag kan icke annat än
uttala mitt stora beklagande över, att utskottet med avseende på han-
delsundervisningen alldeles glömt bort just de små skolorna, som börja
nerifrån med sitt upplysningsarbete, dessa handelsskolor och handels-
aftonskolor, som blivit av handelsundervisningskommittén rekommen¬
derade och sedan av kommerskollegium fastslagna såsom praktiska. Jag
tror, att det är ett ofantligt missgrepp och stor underlåtenhet, som i
det avseendet gjorts av utskottet. Kommerskollegium och likaså stats¬
rådet och chefen för finansdepartementet ha föreslagit ett belopp av,
såvitt jag minnes rätt, 203,000 kronor, och detta belopp har nu ut¬
skottet minskat till 86,500 kronor, således med 116,500 kronor. Om
jag nu frågar här, om denna kår, köpmanna- och industriidkarekåren,
inräknade alla, som arbeta i dessa näringar, har någon större bety¬
delse för vårt lands utveckling, tror jag, att envar skall svara, att
den har kanske större betydelse inom vårt ekonomiska liv än någon
annan yrkesgrupp. Och det är ju egentligen på vårt ekonomiska liv,
som hela landets utveckling beror, och man får icke neka till att just
från denna köpmanna- och industriidkarekår har det ständigt utgått
betydelsefulla initiativ, och det har också inom densamma visats ovan¬
liga prov på företagsamhet. Då må man med skäl fråga sig: Varför
är man då så njugg i vårt land mot handelsundervisningen? Varför
har man icke råd att lämna mer än 86,000 kronor till denna under¬
visning? Jag frånräknar då det anslag på 30,000 kronor, som bevil¬
jats tidigare av Riksdagen till handelshögskolan i Stockholm. Jag vet
icke och känner icke anledningen, men det synes mig, att då staten
har råd att så rikligt offra till undervisningen åt statens ämbets- och
tjänstemän, åt vetenskapsmän, åt ingenjörer, åt skogsvårdstjänstemän,
lantbrukare, åt jag vet inte allt vilka yrkesgrupper, vilka alla jag i
allra högsta grad vill gratulera till den statens frikostiga omvårdnad
de i detta hänseende åtnjuta, så borde staten också kunna ägna någon
omsorg åt handelsundervisningen, som jag anser, att man hör ställa
väl lika högt som någon annan undervisning. Här bjudes emellertid
endast 86,000 kronor såsom ett stöd åt handelsundervisningen i vårt
land.
Innan jag går vidare, vill jag också erinra om, att jag tror, att
det vore av allra största betydelse, om från statens sida man kunde
underlåta att alltför starkt ingripa i handelsundervisningen, såsom bär
av kommerskollegium blivit föreslaget. Kommerskollegii inflytande över
Ang. han-
delsunder-
visnings-
anstalter.
(Forts.)
Nr 33.
32
Ang. han-
delsunder-
visnings-
cinstatier.
(Forts.)
Onsdagen den 16 april, f. m.
densamma skalle enligt min uppfattning bliva alltför behärskande, och
jag tror därför, att det vore av vikt, att man toge i övervägande möj¬
ligheten att bibehålla de ursprungliga styrelserna, under vilka dock
den privata han delsundervisningen hittills utvecklat sig på ett efter
min mening mönstergillt och om intresse vittnande sätt. Jag skulle
därför kunna tänka mig, att organisationen kunde ordnas på det sätt,
att ett par nya ledamöter av staten insättas i dessa styrelser, men jag
skall icke vidare inlåta mig på denna sak, ty det förstår herr stats¬
rådet och chefen för finansdepartementet lika bra som någon annan,
och jag är övertygad om, att om man gör ett uttalande därom vid
detta tillfälle, kommer det nog säkert att prövas, huruvida det skulle
kunna på något sätt ordnas så, att handelsundervisningen fortfarande
finge utvecklas fullt fritt och att samma privata intresse som förut
fortfarande måtte komma denna undervisning i vårt land till del.
Då jag nu har uttalat dessa åsikter i frågan, kan jag icke heller
underlåta att formulera ett uttalande med avseende på den njugghet,
varmed man behandlat handelsinstitutet i Hälsingborg, som, såvitt jag
vet och förstår, dock har fyllt sin plats på ett jämförelsevis tillfreds¬
ställande sätt — statens inspektör har ju icke heller underlåtit att
giva detta institut de amplaste lovord för dess verksamhet.
Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet säger på sid.
163 i statsverkspropositionen på sjunde huvudtiteln:
»Av den förebragta utredningen över handelsundervisningen i vårt
land synes mig framgå, att nämnda undervisning, trots vissa goda an¬
satser, nått en ganska ringa utveckling. Från det allmännas synpunkt
gäller det därför att söka befrämja denna utveckling närmast på det
sätt, att hindren för densamma undanröjas.»
Även handelsundervisningskommittén och kommerskollegium ha
pekat på, att den undervisning, de högre handelsinstituten erbjuda,
icke i önskvärd grad anlitas av dem, som ämna sig in på affärsbanan.
Det synes då vara ett något egendomligt sätt att befrämja utveck¬
lingen genom att åt ett redan i gång varande välrenommerat handels¬
institut, om vilket Kungl. Maj:ts egen inspektör intygat, att det varit
med om att i verksam män bidraga till den högre handelsundervis-
ningens utveckling i vårt land, föreslå ett så ringa stöd, att dess
verksamhet därigenom blir kanske omöjliggjord. 3,000 kronor för när¬
mare ett 50-tal elever (institutet har i är 47 och hade förra året 46
elever) är icke en tredjedel av vad de andra instituten få för mot¬
svarande antal. Göteborgs elevantal förra läsåret var 186 och det
får högst 40,000 kronor. Schartaus var 153 och det får 30,000 kronor,
Malmö var 38 och det får 15,000 kronor.
Stockholms, Göteborgs och Malmö institut hade alltså sammanlagt
376 elever förra läsåret. Hälsingborgs instituts elevantal då, 46 stycken,
är mer än 1/8 av alla de andra institutens sammanlagda, och av alla
de lärjungar i hela vårt land, som åtnjuta högre handelsundervisning,
beredas mer än 10 % denna undervisning vid Hälsingborgs högre han¬
delsinstitut.
Mer än 10 % av hela totalsumman lärjungar måsts ju anses för
en så pass betydande del, att man icke bör negligera densamma, sam¬
tidigt som man talar om, att totalsumman är för liten och bör ökas.
33 Nf 33.
Onsdagen den 16 april, f. m.
Det har talats om som ett glädjande tecken, att köpmännen börjat
få mer blick än förut för handelsundervisningens betydelse, att deras
intresse för denna undervisning stigit. I känsla av bildningens be¬
tydelse för handelsståndets böjande, moraliskt, kulturellt och fackligt,
ha de ägnat tid och krafter och pengar för att få i gång goda ut-
bilduingsanstalter och därigenom trott sig göra eu god gärning. Både
Handelshögskolan och alla högre handelsinstitut ha startats och drivits
fram av köpmännen själva med egna och kommunala medel. När
sedan utvecklingen kommit därhän, att det är uppenbart, att den
ifrågavarande utbildningsanstalten gör verklig nytta, kunna de med
rätta fordra att i sin osjälviska verksamhet stödjas av staten. Det
stöd, som staten lämnar den viktiga handelsundervisningen, är fort¬
farande mycket ringa i jämförelse med den omsorg, som kommer an¬
dra grenar av undervisningen till del. Av statsutskottet föreslås i år,
utom 30,000 kronor till Handelshögskolan, 40,000 kronor till Göteborg,
30.000 kronor till Schartau i Stockholm, 15,000 kronor till Malmö
och 3,000 kronor till Hälsingborg. Alltså, om man frånräknar an¬
slaget till högskoleutbildningen, en summa av 88,000 kronor.
Jag ber att i detta sammanhang få erinra om, att den lilla staten
Schweiz under år 1908 givit ett anslag å 821,000 francs för sin han-
delsundervisning, och Finland — jag tror siffran gäller för år 1909 —
328.000 finska mark, samt Österrike ett belopp av 1,287,000 öster¬
rikiska kronor, detta under år 1910. Jämfört med dessa siffror måste
dessa 88,000 kronor förefalla som ett skäligen obetydligt belopp.
Under sådana förhållanden tycks det nödvändigt, om man nu i
enlighet med statsutskottets mening fortfarande skall lämna den lägre
handelsundervisningen tills vidare utan allt stöd och icke heller för
tillfället stödja något nytt högre handelsinstitut, att man åtminstone
ser till, att man icke mister något av de redan sedan länge i gång
varande högre instituten, som redan förut blivit understödda av staten.
Att låta ett av dem, Hälsingborgs, arbeta under till och med betyd¬
ligt sämre ekonomisk ställning än förut, kati väl icke vara rätt och billigt.
Ingen har ifrågasatt att lämna det utan understöd. Att giva det
understöd eller icke giva det understöd, därom är icke denna gång
frågan, endast hur stort understöd det skäligen bör ha.
Finsministerns ord: »Däremot anser jag skäligt, att nämnda han¬
delsinstitut fortfarande får som hittills komma i åtnjutande av ett un¬
derstöd på 3,000 kronor», fa väl tolkas så, att statsrådet anser, att
institutet skäligen skall ha samma understöd som förut, men det blir
i realiteten icke samma understöd som förut, om i enlighet med re¬
geringens förslag terminsavgifterna skola sänkas. Därigenom kommer,
som i motionen är påvisat, inkomsterna genom terminsavgifterna att
minskas med 2,500 kronor. Därom borde väl alla kunna vara ense,
att, om över huvud taget institutet skall stödjas av staten, det icke
skall ställas ekonomiskt sämre av staten, än det blev ställt genom före¬
gående Riksdags beslut. De 3,000 kronorna borde åtminstone tillökas
med de 2,500.
Det är möjligt, att man hyser den uppfattningen, att konkurren¬
sen mellan två närliggande institut i Skåne skulle skada handelsunder¬
visningen på det ena eller andra stället. Men det är ju uppenbart,
Andra kammarens protokoll 1913. Nr 33, 3
Aug. han-
delsunder-
visnings-
anstalter.
(Forts.)
Nr 33. 34
Ang. han-
delsunder¬
visnings¬
anstalter.
(Forts.)
Onsdagen den 16 april, f. m.
att konkurrensen icke kan skada undervisningens kvalitet. Tvärtom
kan ju endast den, som har att bjuda god undervisning genom goda
lärare, god vård av lärjungarna och goda lokaler vara konkurrenskraf¬
tig. Ur undervisningens och lärjungarnas synpunkt kan sund konkur¬
rens endast gagna. Målsmännen för Hälsingborgs handelsinstitut be¬
klaga sig icke heller över någon konkurrens. Får institutet endast ett
billigt tillmötesgående av staten, kan man vara säker på dess framtid
och utveckling. Yarför skulle inte Malmö skolas ledning även vara det
på sin, de, som skola understödjas av staten etfektivare och som ligga
i ett distrikt, som, åtminstone enligt vederbörandes mening, har större
sannolikhet än Hälsingborg att lämna ett större antal lärjungar.
Även om det sägs, att vid ett större institut fasta lärare kunna in¬
sättas, men icke vid ett mindre, och att fasta lärare äro framhållna
som ett önskemål för instituten, så låter detta sig lätt bemötas.
Även vid en skola med två klasser, fördelade på endast 2 avdel¬
ningar, är det lika lätt att skaffa fasta lärare. Engelska, tyska och
svenska ha fullt tillräckligt med veckotimmar i två klasser för att be¬
reda fullt tillräcklig tjänstgöring för ett språklektorat och bokföring,
handelsräkning, stenografi, maskinskrivning, handelslära, fullt tillräck¬
ligt med veckotimmar för att det skall kunna inrättas en fast lärare¬
plats i handelsämnena.
Det är dessutom lika dyrt, eller, om man i Hälsingborgs skola kar
endast 5,500 kronor, betydligt dyrare för staten att få dess 50-tal ele¬
ver undervisade i Malmö eller annorstädes, under det att det för dessa
elever själva är en betydande ekonomisk fördel att få undervisningen
i Hälsingborg, och även en stor fördel ur uppfostringens synpunkt,
enär det övervägande antalet av dem vid sina unga år kan få vistas
i sina hem, vartill skall det då tjäna att söka driva det till ett insti¬
tut i stället för två? Yi för vår del i Hälsingborg äro fullt till freds
med de anslag, som lämnats åt de övriga instituten, och skulle icke
vilja vara med om någon minskning för dessa, men vi skulle ha varit
tacksamma mot statsrådet och utskottet, om man också velat ägna en
tanke åt det prekära läge, vari Hälsingborgs högre handelsinsitut för¬
sättes. Vi ha blott krävt en liten smula uppmärksamhet även för det
arbete, som nedlagts i Hälsingborg.
Jag ber nu kammaren om ursäkt, för att jag tagit tiden så länge
i anspråk, men jag anser, att handelsundervisningen är av så stor vikt
för vårt land, att man icke däråt kan ägna nog uppmärksamhet. Jag
är också övertygad om, att det ringa understöd av 86,000 kronor, var¬
med man nu vill hugna handelsundervisningen, icke är på långt när
vad man borde lämna den, och jag anser även, att man långt förut,,
redan för många år tillbaka, borde ha tänkt på att stödja denna un¬
dervisning. Jag upprepar även ännu en gång, att jag hoppas att stats¬
utskottet måtte rätta det misstag, som utskottet begått, då det under¬
låtit att nu taga upp och lämnat i sticket de två före lugna typerna:
handelsskolan och handelsaftonskolan.
Herr talman, jag har icke något yrkande att framställa i ärendet,
dock skulle jag helst vilja ansluta mig till reservationen. Emellertid
tillåter jag mig att till ett annat år få återkomma och hoppas, att
icke Riksdagen glömmer bort det institut, som för Hälsingborgs stad,
35 Nr 33.
Onsdagen den 16 april, f. in.
åtminstone för dess handel och näringar, har en icke ringa betydelse,
så mycket mer som dess lärjungar till landets gagn spridas över hela
Sveriges område.
Härpå yttrade herr talmannen: Jag skall be att få fästa upp¬
märksamheten på, att det endast är punkt 1 mom. a), som är före¬
draget, men för att diskussionen må få röra sig även om det följande
momentet, skall jag be att även få föredraga detta.
Sedan mom. b) nu blivit uppläst, anförde vidare
Herr Yennersten: Herr talman! I fråga om mom. a) ber jag
att få lämna ett meddelande, som i skrivelse kommit mig till hända
från Stockholms handelskammare med begäran om, att dess innehåll
måtte kammaren delgivas. Jag anhåller sålunda om ursäkt, för att
jag bär nu tager kammarens tid i anspråk med att läsa upp denna
skrivelse. Den innehåller följande:
»I statsverkspropositionen till innevarande års Riksdag har Kungl.
Maj:t under punkterna 27 och 28 av sjunde huvudtiteln gjort vissa
framställningar i fråga om handelsundervisningens ordnande, utmyn¬
nande i en begäran om statsunderstöd för handelsgymnasier, handels¬
skolor och bandelsaftonskolor. Såsom av den av Kungl. Maj:t fram¬
lagda utredningen framgår, ligger den principen till grund för Kungl.
Maj:ts framställning, att ett direkt ingripande från statens sida i
handelsundervisningens ordnande och organiserande nu bör ske på en
gång över hela undervisningsområdet.
I sitt den 8 april avgivna utlåtande (nr 47) över Kungl. Maj:ts
framställning har statsutskottet ansett sig böra till närmare prövning
upptaga endast frågan om anslag till handelsgymnasierna. Beträffande
anslagen till skolor av de andra typerna, liksom beträffande den princip,
som ligger till grund för Kungl. Maj:ts proposition, har utskottet där¬
emot ansett, att 'först sedan genom statens ökade understöd och kraf¬
tigare ingripande i övrigt den viktigaste av de föreslagna skoltyperna,
handelsgymnasiet, fått sina utvecklingsmöjligheter för framtiden tryg¬
gade, synes tidpunkten vara inne att taga i övervägande i vilken om¬
fattning och på vad sätt staten bör bereda jämväl de lägre undervis¬
ningsanstalterna sitt stöd, och föreställer sig utskottet, att därvid sär¬
skilt frågan om den lägre handelsundervisningens lämpligaste anordning
i organisatoriskt hänseende kommer under omprövning’.
Då, att döma av detta yttrande, statsutskottet anser, att frågan
om den lägre handelsundervisningens ordnande bör kunna uppskjutas
till en obestämd framtid, har Stockholms handelskammare icke velat
underlåta att uttala sitt livliga beklagande över denna utskottets åtgärd,
som synes vittna om en bristande förståelse för frågans betydelse.
Under årtionden har man klagat över att handelsundervisningen i
vårt land varit behäftad med brister, som i sin mån menligt återverkat
på den ekonomiska utvecklingen, och både av praktiska affärsmän och
den nationalekonomiska vetenskapens representanter har det vid flera
tillfållen betonats, att alltför litet gjorts för att giva vårt folk en
lämplig fostran för arbete inom de praktiska yrkena. När då äntligen
Ang. han-
clelsunder-
visnings-
anstalter.
(Forts.V
N’r 33.
36
Ang. han-
delsunder
visnings-
anstalter.
(Forts.)
Onsdagen den 16 april, f. in.
denna viktiga fråga blivit av statsmakterna uppmärksammad och en
kungl. kommitté utarbetat ett förslag, som, efter granskning av veder¬
börande korporationer och ämbetsverk, lägges till grund för en propo¬
sition av Kungl. Maj:t, anser sig det riksdagsutskott, till vilket ärendet
remitterats, icke ens böra pröva varken principen eller detaljerna i det
kungl. förslaget, utan ställer endast frågan på framtiden med hänvis¬
ning till en kommande prövning. För de representanter för närings¬
livet, vilka verkat för denna frågas framdrivande, kan det icke annat
än kännas ytterst nedslående, om densamma nu skulle bliva på en
obestämd framtid undanskjuten.
De korporationer, som i frågan uttalat sig, hava i regel särskilt be¬
tonat vikten av den lägre undervisningens snara ordnande. Sålunda
skriver Stockholms handelskammare i sitt yttrande över handelsunder-
visningskommitténs betänkande, den 13 juni 1911: 'Vad som synes
handelskammaren mest av behovet påkallat, är att eu reglering av den
lägre handelsundervisningen med det snaraste företages, ty med tanke
på de otillfredsställande kunskaper i bokföring och i handelns grunder,
som våra småhandlare i allmänhet besitta, måste man anse eu reform
i detta avseende synnerligen önskvärd. Både med hänsyn till de en¬
skilda affärernas skötsel och hela nationens ekonomi, är det av betydelse,
att åtgärder vidtagas för ett höjande av det allmänna kunskapsmåttet
inom handelns område. Av den av kommittén förebragta utredningen
framgår, att förekomsten av lägre handelsskolor i vårt land är synner¬
ligen ojämn och långt ifrån tillfyllestgörande. Det är den bristen,
som enligt handelskammarens uppfattning i första rummet bör fyllas.
— Handelskammaren håller också före, att här föreligger ett allmänt
samhällsintresse, och att det är statens och kommunens sak att under¬
stödjande ingripa.’
Då handelskammaren fortfarande hyser samma uppfattning beträf¬
fande behovet av den lägre handelsundervisningens reglering, har
handelskammaren velat vända sig till eder med hemställan, att ni
ville verka för att Riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts proposition
om anslag till handelsundervisningsanstalter eller att Riksdagen på
annat sätt måtte skapa garantier för att den lägre handelsundervis¬
ningen blir inom en snar framtid genom statsmakternas ingripande på
lämpligaste sätt reglerad».
Jag kan, herr talman, naturligtvis icke göra mig solidarisk med
Stockholms handelskammare i alla de uttalanden, som här gjorts. De
få stil för handelskammarens räkning. Men det är speciellt ett ut¬
talande, till vilket jag fullt och helt kan ansluta mig, nämligen att
det är den lägre haudelsundervisningen, som nu i främsta rummet
kräver tillgodoseende, och icke den, som statsutskottet i första rum¬
met ägnat sin uppmärksamhet. Redan i trontalet bebådades, att man
vid denna Riksdag hade att vänta förslag till handelsundervisningens
höjande, och jag förmodar, att på många platser i vårt land den tan¬
ken väcktes, att det naturligtvis var detta primära krav på den lägre
handelsundervisninges ordnande, som Riksdagen komme att få sig före¬
lagt. Jag skall icke sätta mig till domare över, huruvida det förslag
som kommit fram är lämpligt och sådant, att det måhända med vissa
modifikationer kunnat antagas. Jag förmodar, att från statsutskottets
37 »33.
Onsdagen den 16 april, f. in.
sida kunna framkomma upplysningar, som tydligare än statsutskottets ^an"
utlåtande giva oss besked om, att vi omöjligt kunna antaga förslaget vimings-
i dess nuvarande skick. anstalter.
Under sådana förhållanden kan jag icke annat än beklaga, att (Forte.)
denna fråga på detta sätt kommit i baklås. Det är bedrövligt, ty
långt ut över hela vårt land har man trott, att nu skulle äntligen
den dag komma, då man tillgodosåge behovet för den stora massan
av dem, som behöva undervisning i kandelskunskap. Jag skall icke
framhäva den orts behov, som jag representerar, speciellt framför andra
orters, då intresset härvidlag är fördelat över hela landet, men
i våra bygder är befolkningen i stor utsträckning danad till köp¬
män, och jag är viss om, att om man tillvaratog denna, om jag så får
kalla det, naturtillgång, skulle man därav kunna skörda ganska goda
frukter för framtiden. Då nu utskottet icke säger något om, när vi
skulle kunna tänka oss att få ett förslag på nytt — måhända har ut¬
skottet icke velat göra det — så har jag icke kunnat låta detta till¬
fälle gå förbi utan att tillkännagiva, att man i fråga om denna ange¬
lägenhet skulle på många håll se framtiden an med misströstan, om
icke i dag från Riksdagens sida eller i Riksdagen gjordes något ut¬
talande, som tydde på, att man ämnar med all skyndsamhet se till,
att förslag om den lägre kandelsundervisningens ordnande på nytt
framlägges för Riksdagen i sådant skick, att det kan antagas. Det
är för att giva uttryck åt denna mening, som jag, herr talman, utan
att göra något yrkande, har tagit kammarens tid i anspråk.
Med herr Yennersten förenade sig herr Lundström i Göteborg.
Herr Starbäck: Herr talman, mina herrar! Frågan ligger ju för
tillfället så, att här icke har fästs någon uppmärksamhet vid det för¬
slag, som egentligen framkommit, utan efter vad jag kunnat uppfatta,
så ha de talare, som uppträtt förut, huvudsakligen sysselsatt sig med
frågan om den lägre kandelsundervisningens ordnande, angående vilken
ju statsutskottet ställt saken på framtiden. Nu skall jag be att få
för min enskilda del säga, att jag i det allra väsentligaste delar sär¬
skilt den siste talarens syn på den lägre handelsundervisningen, och
jag kan för min personliga del icke försvara statsutskottets utlåtande
i det fallet. Men jag hade icke heller någon möjlighet att få fram
någon särskild mening i detta fall, då jag ingalunda vill göra anspråk
på att representera den fråga, som här är före för Andra kammarens
överläggning. Emellertid vill jag tala om, att denna sak varit före i
statsutskottet in pleno ett par gånger, och det förslag, som här är
framlagt, är framsprunget från en av de allra främsta representan¬
terna för just det område, som frågan rör. Det är av detta helt na¬
turligt, att de medlemmar av statsutskottet, vilka icke på grund av
sin ställning i samhället hade reda på dessa saker eller kunde anses
ligga inne med särskilda förutsättningar att kunna bedöma dem, följde
den paroll, som på det sättet gavs. För mig ställer sig saken så —
precis som den siste ärade talaren sagt — att kandelsundervisningens
ordnande är ett ärende, som alltför länge uppskjuta, och om man
ser på den undervisning, som ligger närmast till hands att jämföra
Nr 33. 38
Ang. han-
delsunder-
visnings-
amtaltar.
(Forts.)
Onsdagen den 16 april, f. m.
liandelsundervisningen med, nämligen den tekniska undervisningen,
så måste man med förvåning fråga sig, kur det är möjligt, att stats¬
makterna så länge ka givit denna undervisning, som berör ett så stort
område som industriens område, så stort understöd ocli lämnat kan-
delsundervisningen å sido. För mig bär också därför, då denna jäm¬
förelse med den tekniska undervisningen ligger så nära till hands,
saken ställt sig så, att jag ansett mig kunna hysa förhoppning om,
att så småningom kandelsundervisningen i vårt land skall ordnas efter
ungefär samma riktlinjer, som nu den tekniska undervisningen in¬
ordnad. Då detta för mig varit utgångspunkten vid bedömandet av
frågan, så kar jag också däri, att vi fått vår handelshögskola ord¬
nad och nu handelsgymnasierna komma fram, sett liksom en finger¬
visning om, att det är den rätta vägen att gå uppifrån och nedåt,
ehuruväl jag måste uppriktigt erkänna, att det egentligen endast varit
eu känslosak och icke någonting, vartill jag kommit efter ett ingående
studium.
Emellertid, herr talman, skall jag be att nu, efter denna lilla ut¬
vikning från ämuet för att förklara min egen ställning, i största kort¬
het få yrka bifall till reservationen. Som herrarna finna, är skillnaden
mellan statsutskottets majoritet och reservanterna den, att statsutskot¬
tets majoritet fordrar ett bidrag av a/3 ifrån kommuner eller enskilda
donationer för åtnjutande av statsbidrag, under det att reservanterna
i likhet med Kungl. Maj:t vilja nöja sig med ett bidrag av 1/4. Det
torde ju hända, att denna skillnad i själva verket icke har så stor
betydelse med avseende på frågan i dess helhet. Men i allt fäll måste
ett bifall till reservationen härvidlag understryka, att det är ett större
intresse för denna undervisnings ordnande, än om man går med på
statsutskottets förslag, varför jag, herr talman, även på den grunden
skall be att få yrka bifall till reservationen.
Er Lindberg: Herr talman! Det är ett ganska starkt klander,
som av åtskilliga talare här riktats mot statsutskottet för den behand¬
ling, utskottet underkastat förslaget om handel.sundervisningens ord¬
nande. Jag skall till en början med några ord vända mig mot den
ärade talaren på bälsingborgsbänken, sotn i sitt yttrande ansåg, att
statsutskottet begått ett ofantligt missgrepp, när det icke velat taga
hela det belopp, som är begärt till handelsundervisningens ordnande.
Han går så långt, att han säger — efter att hava givit uttryck åt sin
mening, att handelskåren är av synnerligen stor vikt och nytta för
vårt land —■ att en handlande, sedan han en gång ramlat och gått i
konkurs, är fullständigt under isen och aldrig kan resa sig mera. Det
är ju ett gammalt bibelspråk, som säger, att den rättfärdige faller sju
resor och står åter upp igen, och jag har sett och känt många både
rättfärdiga och orättfärdiga handlande, som ha ramlat flera gånger,
men stått upp igen och blivit mycket bättre karlar, sedan de rest sig
upp för andra och tredje gången, än de voro i början.
Därmed är icke sagt anuat, än att kandelsundervisningen är av
utomordentligt stor nytta och bör ordnas på ett för landet tillfreds¬
ställande sätt. Jag skall emellertid, då det särskilt av en annan
talare gjordes anmärkning mot, att utskottet icke velat godkänna för¬
slaget till ordnande av den s. k. lägre handelsundervisningen, redan
39 Nr 33-
Onsdagen den 16 april, f. m.
nu säga, att det har berott på, att utskottet ansåg, att den organi- j^Uund^-
sationsform, som var föreslagen för den lägre handelsundervisniugen, visning*-
icke var av den beskaffenhet, att man kunde rekommendera den till anstalter.
antagande, och det är därför, som utskottet förmenat, att med god- (Forts.)
kännande av de s. k. bandelsgymnasierua skulle man bereda möjlighet
för Kungl. Maj:t att vidare “utveckla och påbygga handelsundervis-
ningen för att slutligen komma till ett tillfredsställande resultat med
avseende på ordnandet av även den lägre handelsundervisningen. Och
då den ärade talare, som jag nu syftar på, nämligen herr Yennersten,
även här uppträtt såsom ombud för Stockholms handelskammare, där
samma handelskammare yttrar sig om utskottets behandling av. denna
fråga på sådant sätt, att den anser, att i utskottet har funnits bristande
förståelse, skall jag be den ärade talaren, att han hälsar tillbaka till
Stockholms handelskammare och säger, att i utskottet var verkligen
eu tid tal om, att man skulle fullständigt avslå den kungl. propo¬
sitionen, därför att man ansåg eller tyckte sig finna, att det kommitté¬
arbete, som Kungl. Maj:t har byggt på, var synnerligen dåligt, sä att
man ville ha eu förnyad utredning i fråga om handelsundervisningen.
Det är det svar jag kan lämna angående denna sak.
Vidare skall jag, då bär av den siste ärade talaren och för övrigt
även av andra yrkats bifall till den vid betänkandet fogade reser¬
vationen, som ju har vunnit bifall av flera av utskottets ledamöter,
be att få såga, att jag icke anser denna sak vara av så synnerligen
stor vikt. Det gäller, som herrarna torde finna, huruvida kommunerna
skola bidraga till dessa handelsgymnasier med 1/4 eller 1/s utav det
lämnade statsanslaget — det är endast det som det gäller, och det är
icke av så synnerligen stor betydelse. De reservanter, som yrka pa,
att kommunerna skola slippa undan med 1/i av statsbidraget, stödja
sig i detta fall på Kungl. Maj:ts förslag, där samma belopp är före¬
slaget i den kungl. propositionen; men jag vill erinra om, att Kungl.
Maj:t säger, att" Kungl. Maj:t anser, att kommunerna skola bidraga
med minst 1/i, och vi både inom utskottet den uppfattningen, att
Kungl. Maj:t därmed menade, att det icke skulle vara någon
olycka skedd, ifall man ville gå längre med avseende på det
kommunala bidraget. Nu bar jag försökt att böra mig för litet med
representanter för de kommuner, som det nu närmast är fråga om:
Göteborg, Stockholm och Malmö, och jag bar både från Malmö och
från Stockholm fått försäkringar, visserligen icke försäkringar, som
kanna sägas vara komna från vederbörande kommuner, men i allt fall
från personer, som äro ganska gott initierade i dessa skolförhallanden,
och från båda dessa håll förklarar man, ett clet spelar absolut ingen
roll i närvarande stund, därför att dessa kommuner redan bidraga med
större belopp, än nu är fråga om, ifall detta blir reglerat i enlighet
med utskottets förslag. Vad det närmast kominer att gälla, är de
skolor, som planeras för framtiden på andra platser. Det torde ju
vara bekant, att det i mellersta Sverige är tanke på att inrätta även
där någonstädes ett.,s. k. kandelsgymnasium. Det är fråga, om det
skall förläggas till Örebro, till Norrköping eller om det skall förläggas
någon annorstans. Det är där, som det kommer att spela den största
rollen, om det kommunala bidraget skall utgå ined^ f j, eller 1/4^ In¬
tresset är stort, efter vad man kan första, för att fa till stånd sadana
Nr 33. 40
Ang. lian-
delsunder-
visnings-
anstalter.
(Forts.)
Onsdagen den 16 april, f. m.
handelsgymnasier, och det har kommit till vår kännedom, att redan i
Örebro på privat väg lär vara tecknat 34,000 kronor såsom en grund¬
plåt eller garanti för en sådan skolas uppförande; och jag tror verk¬
ligen, att om man ville vända sig till dessa platser, vare sig det nu
skall vara Örebro eller Norrköping, och fråga dem, om de vilja ha
statsbidrag med det villkor, som statsutskottet har fäst därvid, näm¬
ligen att såsom kommunalt bidrag skall lämnas ett belopp, motsva¬
rande V3 av statsbidraget, eller om staden hellre vill avstå från bi¬
draget och låta skolan byggas annorstädes, jag tror — säger jag —-
att man då skall säga på båda dessa ställen eller på vilketdera som
helst av dem^ att vi vilja utfästa oss att lämna 1/B av statsbidraget,
om vi blott få skolan. Nu tror jag, att man kan försvara även den
andra ståndpunkten. Jag skall icke lägga mig så hårt i selen för
vilket beslut man skall fatta, men i utskottet har, såvitt jag kan
förstå, beslutets fattande letts av den principen, att om man låter
kommunerna vidkännas ett belopp, motsvarande 1/s av statsbidraget,
så vidtager man därmed en åtgärd, som skulle i någon mån vara ägnad
att gorå kommunerna så försiktiga som möjligt vid skötandet av skolans
ekonomi. Det vore kanske derå skolor att här yttra sig om, men jag
blir kanske nödsakad att återkomma till detta ärende och inskränker
mig därför till att för tillfället yrka bifall till utskottets förslag.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre Adelswärd:
Herr talman! Allt sedan den nu föreliggande frågan om handelsunder-
visningens ordnande varit under behandling, har jag haft den all¬
deles bestämda föreställningen, att eu lösning på ett lyckligt sätt
av denna fråga är av. ett verkligt stort och betydelsefullt allmänt in¬
tresse. Det är ju av ingen förnekat, att denna gren utav yrkesunder¬
visningen hittills hos oss varit, från statens sida sett, synnerligen styv¬
moderligt behandlad, och det har icke heller kunnat förnekas, att det
är av betydelse, att de, som skola draga nytta av denna undervisning,
fa genom bättre undervisning grundligare yrkeskunskaper, än vad de
kanske i flera fall nu ha, och jag har till och med ansett, att det
kanske skulle vara av betydelse, att hela denna grupp av medborgare
bleve socialt högre ställd genom grundligare kunskaper och genom
mera framstående duglighet inom det yrke de utöva. Det har därför
vant med verklig ledsnad, som jag funnit, hur osympatiskt hela denna
fråga, om jag förstått den rätt, blivit omfattad av statsutskottet. Det
har. glatt mig att höra, att flera representanter för handeln och för
näringarna inom denna kammare haft samma uppfattning som jag,
och ha menat, att denna fråga verkligen är av mycket stor allmän vikt
och betydelse. Det har emellertid samtidigt förvånat mig att höra, huru
den förste ärade talaren icke tycktes dela den uppfattning, som jag
trodde vara allmän åtminstone bland näringarnas representanter. Han
har ansett, att det icke skulle vara nyttigt, att staten utövade något
större inflytande på denna undervisning. Han har dragit ut jäm¬
förelser med förhållandena i England, vilka jämförelser jag likväl visst
icke. kan finna ha någon giltighet, då ju statens förhållande till under¬
visningen i allmänhet i England är helt annorlunda i alla hänseenden
än hos oss. Här har staten tagit hand om och understött alla slag
41 Sr 33.
Onsdagen den 16 april, f. ro.
av undervisning på ett helt annat sätt, och jag kan för min del ddmnder-
icke förstå, att det finnes något rimligt skäl, varför denna gren av vmångs-
yrkesundervisning skulle vara sämre lottad än andra. Man har just anstalter.
från den sida, som den förste ärade talaren representerar, så ofta (Forts.)
klandrat det parti och den regering jag tillhör, att den icke skulle
vilja göra tillräckligt från statens sida för handel och näringar. Jag
kan under sådana förhållanden ännu mindre förstå, att, då nu eu
framställning har gjorts från regeringens sida i en fråga, där det
synes mig alldeles givet, att det ankommer på staten att göra någon¬
ting för näringarna, man i detta fall icke med mera sympati har om¬
fattat förslaget.
Förslaget omfattar, kan man ju säga, i stort sett två delar: frågan
rörande den högre handelsundervisningen och frågan rörande den lägre
handelsundervisningen, handelsskolorna och kandelsaftonskolorna. Dessa
senare ha, som vi redan veta, av utskottet ansetts böra ställas i andra
rummet, dem vill man för närvarande icke göra något åt. Utskottet
säger, att det är bättre att gå sakta fram och börja endast med understöd
till de högre. Jag vill gärna biträda den meningen i allmänhet, att
det är förståndigare att så småningom gå fram, när det gäller nya
saker, men jag måste säga, att det synes mig vara för långt driven försik¬
tighet, att man i detta fall icke skulle kunna gå så långt, som Kung!.
Magt föreslagit och som i själva verket ju icke innebär annat än ett
experiment, som naturligtvis kunde komma att så småningom ge anled¬
ning till förändringar.
Jag hörde med tillfredsställelse nyss uppläsas en skrivelse rörande
speciellt denna sak ifrån en sådan sakkunnig institution som Stockholms
handelskammare, som ju påvisade, att det skulle behövas, att den lägre
handelsundervisningen blir omhändertagen av staten. Jag kan dock
icke av utskottets utlåtande få den pessimistiska uppfattning, som
Stockholms handelskammare tyckes ha fått. Jag vill nämligen icke
tolka utskottets uttalande om denna sak i den riktning, att det skulle
vilja, att denna fråga bleve uppskjuten till en obestämd framtid, utan
jag vill gärna kunna tolka detta uttalande så, att icke statsutskottet
har uttalat sig principiellt emot något åtgörande för den lägre han¬
delsundervisningen, utan att man har allt skäl att komma fram ett
följande år med ett nytt förslag i denna riktning, som måhända kan
vara bättre, än det nuvarande är — det har ju gjorts en del anmärk¬
ningar i avseende på den organisation, som Kungl. Maj:t föreslagit.
Jag skall slutligen, herr talman, endast yttra mig om den förra
delen av frågan, den, som rör den högre undervisningen, nämligen an¬
gående handelsgymnasierna. Utskottet har beträffande denna ställt
sig mera välvilligt mot regeringens förslag. Yad beträffar då först
antalet undervisningsanstalter, som skulle understödjas, har Kungl.
Maj:t begärt, att understöd redan nu skulle beviljas för fem institut.
Utskottet anser, att man nu bör inskränka sig till de tre redan före¬
fintliga och låta till framtiden anstå med de två övriga, vilka Kungl.
Maj:t föreslagit. Däremot är ju icke så mycket att säga. Det kan
hända, att det kan vara bättre att besluta härom, sedan man med
säkerhet vet, på vilka platser och i vilka kommuner man vill anslå
Nr 33. 42
Onsdagen den 16 april, f. in.
Ang. han-
delsunder-
visnings-
anslalter.
(Forts.)
medel till dessa handelsgymnasier för att kunna få det större stats¬
anslaget.
Vidare har utskottet i ett fall helt och hållet avböjt Kungl, Maj:ts
förslag, och ingen reservation finnes rörande den saken. Jag syftar
på Kungl. Maj:ts yrkande, att anslag måtte beviljas för att kunna ge
ett lönetillägg av 500 kronor till varje lärare. Jag beklagar, att icke
ens en reservation har framkommit i det hänseendet. Jag har näm¬
ligen den uppfattningen, att om man tillmäter denna undervisning,
såsom jag gör det, en stor allmän betydelse, kan det icke vara riktigt
att ställa lärarna, de, som skola ansvara för denna undervisning, uti
en sämre ställning än andra lärare på andra undervisningsområden,
som icke äro, synes det mig, av större vikt än detta undervisnings¬
område. Det praktiska resultatet av detta måste helt naturligt bli,
att det blir svårt att med framstående förmågor rekrytera den lärar¬
kår, som skall ägna sig åt handelsundervisningen, då de se, att de
äro tillbakasätta och att de anses såsom sämre — om jag så fär ut¬
trycka mig — då de skola nöja sig med sämre löneförhållanden än
de andra. Resultatet blir, att de dugliga krafterna söka sig dit, där
de kunna uppnå bättre levnadsvillkor, och vi löpa därigenom den ris¬
ken, att vid handelsundervisningen komma att stanna mindre framstå¬
ende förmågor, vilket naturligtvis måste bliva till skada för under¬
visningen.
Det synes mig emellertid icke finnas något hopp om att i detta
fall kunna få en lindring i utskottets beslut, då icke ens eu reserva¬
tion här blivit avgiven, men jag har icke velat underlåta att påpeka
även detta förhållande, då jag anser, att det är till skada för den sak
det här gäller och minskar möjligheterna att vinna en god lösning av
denna fråga.
Slutligen återstår frågan, om kommunerna böra bidraga med eu
tredjedel eller en fjärdedel, och utav samma skäl, som jag anförde be¬
träffande andra punkter i denna fråga, kan jag icke annat än uttala
den förhoppningen, att kammaren, för att vi åtminstone skola vinna
så mycket som möjligt för denna sak, ville gå med på reservationen,
så att det åtminstone för de skolor, som hädanefter skola upprättas
på platser, där det icke finnes sådana förut, blir lättare att komma
till stånd därigenom, att man icke fordrar större bidrag från kommu¬
nernas sida än en fjärdedel.
Herr Rydén: Herr talman! Jag förstår till fullo de bekymmer,
som bär ha uttalats utav en rad affärsmän över den behandling denna
fråga har fått, och jag delar i stor utsträckning deras uppfattning
härvidlag. Men jag kan icke neka till, att jag tror, att det icke är
möjligt att på det utarbetade kommittéförslaget bygga eu lösning av
denna fråga. Det vill synas, som om denna kommitté hade haft för
litet kontakt över huvud taget med hela vår skolorganisation och med
de allmänna strävanden, som på det pedagogiska området göra sig
gällande i våra dagar. Jag kan icke på annat sätt förklara, att detta
kommitténs förslag exempelvis har kommit att bygga en handelsskola
på en så abnorm grund som på grunden av en folkskolekurs, som är
fördelad på 14 terminer, alltså sju år. En sådan organisation av folk-
43 Nr 33.
Onsdagen den 16 april, f. m.
.skolan existerar icke i hela Sveriges rike mer än i ett enda samhälle,
nämligen Stockholm. I hela det övriga Sverige är folkskolan organi¬
serad med 6-åriga kurser. Nu går kommittén ut ifrån, att då dessa
handelsskolor skola bygga på en sjuårig folkskolekurs, måste dessa
springpojkar och affärsbiträden, som bara genomgått en sexårig kurs,
underkastas tvånget att även gå igenom eu förberedande kurs under
ett år för att komma in i handelsskolan. Redan detta är någonting
så fullkomligt absurt, att redan på denna grund hela denna bestäm¬
melse måste anses oriktig.
Jag skall be att få framhålla en annan sida av detta kommitté¬
förslag — nämligen i fråga om den lägre undervisningen —• som en¬
ligt min uppfattning röjer precis samma brist på grepp på ämnet från
kommitténs sida. Den har t. ex. inte på något sätt tänkt sig ordnan¬
det av en övergång mellan handelsskolan och handelsgymnasiet. Yad
är det för en skolorganisation i vår tid, som bygger upp tre olika skol-
typer, som icke ha någon förbindelse med varandra, utan så att säga
sväva i luften vid sidan av varandra och som icke ens bygga på grund¬
valen av den bestående folkskolan? Hur kan man tänka sig, att dessa
pojkar, som vid sidan av sina studier och före sina studier skola sköta
arbetet inom en affär, skola kunna gå igenom förberedande kurser etc.
för att komma in i dessa grundläggande och enklare handelsskolor?
Det är orimligt att göra så, och när jag ser saken ur den synpunkten,
kan jag icke finna, att kommittén haft det grepp på ämnet, så att
man skulle kunna bygga en lösning av frågan om den lägre under¬
visningens ordnande på de principer kommittén haft.
Då jag förmodar, att efter de nederlag denna kommitté tvivelsutan
kommer att lida här i kammaren — och därtill, det tar jag för givet,
kommer man att bidraga från alla häll — andra personer komma att
utses, som skola göra upp ett nytt förslag, vill jag uttala nödvändig¬
heten av, att de icke på det sätt, denna kommitté gjort, ställa sig
utanför kontakten med det stora arbete, som pågår inom folkskolans
värld i våra dagar för att försöka ordna in folkskolan på praktiska
linjer. Jag har själv deltagit i åtskilliga av de förarbeten, som gjorts
på detta område, och jag representerar här i kammaren eu stad, som
bär i detta hänseende åstadkommit ett stort arbete, vars resultat jag-
här icke hinner att närmare utveckla, men jag vill framhålla, att ifråga¬
varande undervisnings ordnande lian ske genom kontakt med det re¬
formarbete, som pågår inom folkskolan och som verkligen är fullt all¬
varligt och djupgående. Genom att stå i kontakt med detta arbete
och genom ett samarbete med folkskolans män på detta område kan
man komma till ganska goda resultat utan alltför stora apparater för
de allra lägsta typerna av denna skola.
Jag har visserligen förklarat, att mina sympatier i denna fråga
äro på de affärsmäns sida, som här varit uppe, men jag vill dock till
försvar för statsutskottet säga, att det olyckliga ligger i kommittéför¬
slaget, som varit sådant, att man icke kunnat hygga på det, varför
vi, som stått på den sidan, som anser, att man dock måste tillgodose
handelsundervisningen, måst ställa oss på den ståndpunkten att försöka
rädda vad som räddas kunde, och då gällde det att rädda de gymna¬
sier, som redan funnos, och för övrigt inskränka sig till att uttala en
Ang. lian-
delsunder-
visnings-
anstalter.
(Foris.J
Np 33.
44
Ang. han-
delsunder-
visnings-
anstalter.
(Forts.)
Onsdagen den 16 april, f. m.
förhoppning om att det nya förslaget om ordnandet av den lägre han¬
delsundervisningen skulle komma att taga mera hänsyn till de peda¬
gogiska synpunkterna och kraven.
Från statsutskottets majoritets sida har efter min uppfattning
frågan verkligen fått en så ogunstig behandling, att jag förvånat mig
däröver. Jag vill icke röja några stora utskottshemligheter, men jag
kan tala om att först var hela avdelningen, som hade hand om frågan,
inne på att afstå alltihop på grund av en egendomlig aversion, såvitt
jag kan finna, mot hela saken. Sedan kom avdelningen in till ut¬
skottet med ett förslag, som enligt min uppfattning var så upp- och
nedvänt i organisatoriskt hänseende, att vi, som voro vänner till saken,
måste se till att få frågan undanskjuten, och då utarbetades på enskilt
initiativ ett förslag, som hade som upphovsman en större affärsman
inom statsutskottet, i vilket förslag man gick efter de linjer, som fin¬
nas angivna här i reservationen. Då lyckades verkligen samma mot
själva saken ogunstiga majoritet i sista minuten, icke minst, vågar jag
säga, på grund av att så många av de ordinarie ledamöterna i ut¬
skottet voro borta, få igenom ett majoritetsbeslut i enlighet med en
av eu utskottsledamot på en höft framkastad tanke, som gick ut på
att beskära Kungl. Majrts förslag i fråga om bidraget till handelsinsti¬
tuten, så att man skulle fordra icke en fjärdedel, utan en tredjedel.
För min del har jag icke kunnat biträda detta. För handelsinstitutet
i den stad jag representerar, Malmö, är det likgiltigt, om man sätter
det till en tredjedel eller en fjärdedel; Malmö stad och köpmännen
dår ha lagt ner så mycket på detta institut, att om herrarna också
skulle tredubbla statsanslaget till institutet, gör det oss ingenting. På
samma sätt förhåller det sig i Göteborg och Stockholm. Grosshandels-
societeten i Stockholm ger så stora anslag till handelsgymnasiet här
— och i Göteborg är det på samma sätt — att dessa institut äro obe¬
roende av, om det står en tredjedel eller en fjärdedel. Men jag kan
icke vara med om, att man skall på detta sätt försöka sätta ett slags
mindrevärdighetsprägel på handelsundervisningen i förhållande till
annan undervisning. Nu ha vi, mig veterligen, ingen statsinstitution,
intet statsläroverk, för vilket det finnes bestämt, att kommunerna skola
bidraga med en tredjedel. Om man tänker sig, att det är fråga om
att i en kommun upprätta ett handelsgymnasium, vad kräver man då
av denna kommun? Jo, den skall bygga läroverkshuset och dessutom
lämna ett bidrag till en tredjedel av omkostnaderna för denna anstalt,
av vilken nyttan i bra ringa mån — om man undantar Stockholm,
Malmö och Göteborg, där undervisningen verkligen mera direkt kom¬
mer dessa städers affärsliv till godo — när det gäller de mindre stä¬
derna, kommer den staden allenast, som dock ensam iklätt sig kost¬
naderna, till del, utan även hela landsbygden, ja, flera kringliggande
provinser. Är det verkligen rätt att under sådana förhållanden lägga
så störa fordringar på denna stad som att fordra ett bidrag till en
tredjedel till gymnasiet, när det icke i ringaste mån är fråga om att
tillfredsställa ett lokalt behov, utan ett allmänt bildningsbehov, som
finnes i vida kretsar omkring staden? Det är enligt min uppfattning
icke riktigt, att man på detta sätt från statsutskottsmajoritetens sida
försöker skapa för handelsundervisningen en undantagsställning, en
45 Nr 33.
Onsdagen den 16 april, f. m.
mindre värdighetsställning i förhållande till våra övriga undervisnings¬
anstalter i landet. Min uppfattning är den, att liandelsundervisningen
skall ställas vid sidan av den tekniska undervisningen, i fråga om vil¬
ken staten bär hela kostnaden och vederbörande kommun endast be¬
kostar läroverkshuset, och det finnes icke rim eller reson för att man
tillmäter det mindre betydelse ur samhällets synpunkt, att vi få dug¬
liga köpmän än t. ex. dugliga ingenjörer.
Detta är min allmänna uppfattning av denna fråga, och därför
har jag för min del icke velat vara med om, att man på detta sätt
ogunstigt skulle behandla detta ärende från början till slut för att i
sista minuten komma fram med nya och oriktiga fördelningsgrunder
för bidragen av stat och kommun, fördelningsgrunder, som icke ha
någon hemul i förevarande lagstiftning.
Jag ber alltså att få yrka bifall till reservationen.
Herr Lemke: Herr talman, mina herrar! Då redan tvenne ut-
skottsreservanter, med vilka jag kommer att instämma, yttrat sig i
denna fråga, skulle det kunna tyckas, att föga vore vidare att tillägga.
Men då här uttalats ett så ovanligt starkt klander mot utskottet, för
att det denna gång icke velat gå med på förslaget om den lägre han-
delsundervisningens ordnande och tillstyrka ett anslag till detta ända¬
mål, skulle jag därom vilja säga några ord för att möjligen lugna de
upprörda böljorna.
Herrarna ha läst utskottets motivering och kunna sålunda se i
tryck, vad utskottet tänker, och man har även av den siste talarens
anförande fått en liten inblick i utskottsinteriörerna. Då läget är
sådant, att man icke ville och icke kunde gå fram på ordnandet redan
i år av den lägre undervisningen och beviljandet av anslag därtill,
förelåg det väl i alla fall inga skäl för, att man skulle vägra de an¬
slag, som voro ifrågasatta till de högre undervisningsanstalter, som
nu redan finnas, detta så mycket mindre som eu del av dessa under¬
visningsanstalter verkligen befinna sig i ett brydsamt ekonomiskt läge.
Jag vill nämna, hur saken ställer sig i den stad jag representerar.
Visserligen har min bänkkamrat sagt — och det är fullkomligt rik¬
tigt — att det kanske icke spelar så stor roll i Malmö, om det blir
med en tredjedel eller en fjärdedel, som det kommunala bidraget skall
utgå. Men det bör dock finnas gränser för de pretentioner, som kunna
ställas på köpmannakårens och enskildas offervillighet liksom även på
kommunens. Till Malmö handelsgymnasium har under de senare åren
kommunen släppt till 55,000 kronor och av köpmän och enskilda med¬
lemmar i handelsgymnasiets styrelse ha offrats bortåt 80,000 kronor.
Det har gått så långt, att enskilda styrelseledamöter årligen satsat
600 kronor. Det säger sig självt, att något sådant icke kan fortgå,
och då nu dessa högre handelsgymnasier finnas och utskottet icke
gärna ansåg sig kunna av skäl, som blivit anförda, organisatoriska
skäl m. m., redan nu gå med på den lägre handelsundervisningens
ordnande och bevilja anslag till den, kan det icke finnas några skäl
för att uppskjuta beviljandet av anslag till gymnasierna, då de så väl
behöva dem. Jag tror, att man till sist kan säga ändå, att de all¬
männa .åsikter, som här uttalats, borde kunna enas, och jag tror icke,
Ang. han-
clelsunder-
visnings-
anstalter.
(Forts.)
Sr 33. 46 Onsdagen den 16 april, f. in.
de£und'r man behöver se så mörkt på saken, som en del talare gjort. Ut-
‘visnings- skottet bär icke ställt sig avvisande mot denna haudelsundervisning,
anstalter, utan endast undanskjuta frågan om densamma på så kort tid som
(Forts.) möjligt, och med de uttalanden, som gjorts från statsrådsbänken, samt
det innehåll den kung!, propositionen har sammanställt med de kraftiga
uttalanden, som här kommit fram från åtskilliga kammarledamöter,
synes det vara tydligt, att uppskovet med den lägre handelsundervis-
ningens ordnande icke kan bli långt. När vi alla äro eniga om de
riktlinjer och principer, som i detta fäll skola följas, så hava vi ju att
hoppas det bästa. Det är alldeles klart, att även om man erkänner,
att statsmakterna med stor frikostighet understött de undervisnings¬
anstalter, som avse industri och näringar, nämligen den tekniska un¬
dervisningen, undervisning i skogshantering och i lantbruk — och
detta hava statsmakterna gjort i riklig grad — så är dock det sam¬
hälleliga ekonomiska livet så ordnat, att därmed är icke mera än
hälften av förutsättningarna för detta arbete utfört. Ty de ämnes-
svenner, som utgå från de nämnda undervisningsanstalterna och vilka
skola ur råvara framställa produkter, hava icke gjort mera än halva
arbetet. Sedermera kommer köpenskapens arbete, som består i distri¬
buering och försäljning av varan. Det torde vara oemotsägligt, att de
ämnessvenner, som skola sköta denna del av landets ekonomi, icke
böra bliva sämre ställda än de förra med avseende på förutsättningar
och kunskaper. Förrän dessa båda kategorier blivit jämställda i
nämnda avseende, äro förutsättningarna för hela den ekonomiska bygg¬
naden icke färdiga. Detta är eu princip, som alla kunna ena sig om,
och som här fått ett så kraftigt uttryck i kammaren, att jag tager
för givet, att de, som nu se saken i svart, icke bort behöva bekymra
sig mycket. Ty den lägre handelsundervisningen kommer snart att
bliva ordnad, och det kan ju sålunda icke vara hinderligt, om man nu
börjar i toppen.
Jag yrkar bifall till reservationen.
Herr Litkander: Jag skall bedja att med anledning av herr
finansministerns uttalande få säga, att mina anmärkningar avsågo att
fästa uppmärksamheten på, att man bör iakttaga varsamhet, när det
gäller att överföra ansvar, intresse och medverkan i en fråga sådan
som denna från en styrelse, som består av praktiska män, till ett sta¬
tens ämbetsverk. Jag tror, att man skall finna förståelse för den upp¬
fattningen i det praktiska livet.
Mina exempel från England avsågo ingalunda, att vi skulle ordna
våra handelsskolor på samma sätt som i England, då vi ju icke hava de
ekonomiska förutsättningarna för att kunna göra detta, utan de avsågo
blott att framhålla, att då vi nödgas anlita statens medverkan i eko¬
nomiskt avseende, skola vi i allt fäll icke släppa kontakten med de
praktiska män hos oss, vilka liksom dylika i England medverkat till
sakens framgång. Ty det lider icke något tvivel om, att icke deras
medverkan är en av anledningarna till att man kommit så långt uti
ifrågavarande avseende, som man i England gjort.
Jag ber vidare med anledning av herr finansministerns uttalande
få framhålla, att viktigare än att få det »socialt högre ställt» synes
47 Sr 33.
Onsdagen den 16 april, f. m.
mig vara att få det praktiskt högre ställt, och det vinna vi icke, om
vi i ringaste mån släppa kontakten med det praktiska livets män, som
med intresse verkat i denna fråga.
Herr Lindberg: Jag vet icke, om kammaren kände sig något
särskilt påverkad av de dunkla antydningar, som min vän herr Rydén
gjorde angående det enligt hans mening konstbesynnerliga förbere¬
dande arbetet i utskottet, som skulle vara någonting anmärkningsvärt.
Det är, såvitt jag vet, första gången man använder en sådan taktik
för att försvara eu reservation och jag vet icke, om den taktiken är
att rekommendera.
Jag vill dessutom säga, — vilket jag förut framhållit — att det
icke är så mycket att bråka om, då det endast är eu sextondels skill¬
nad mellan mitt och herr Rydéns förslag. För övrigt tror jag, att
herr Rydén är inne på orätt väg, då han vill jämföra handelsunder-
visningen med den tekniska undervisningen. Till de tekniska skolorna
lämna kommunerna icke något bidrag utom fri lokal, och är det den
vägen herr Rydén vill att vi skola gå, så kan jag förstå honom.
Varför jag begärde ordet var egentligen icke för att säga detta,
utan för att säga, att jag glömde, då jag förra gången hade ordet,
att upptaga ett yrkaude, som gjordes av Hälsingborgs representanter
med avseende på anslaget till Hälsingborgs handelsgymnasium. Med
frågan om anslaget till Hälsingborgs handelsskola är det ett särskilt för¬
hållande, som vi haft att behandla vid ett par föregående tillfällen.
Hälsingborgs handelsgymnasium har redan vid föregående behandlingar
här i Riksdagen kommit att intaga en särställning. För att få prin¬
cipen för förläggningen av handelsskolorna slutligen avgjord har ut¬
skottet förmenat, att det vore lyckligast att låta Hälsingborg stå på
den ståndpunkt staden förut intagit och att sedermera låta Hälsing¬
borg tävla med de städer, så nu äro påtänkta, nämligen Örebro, Norr¬
köping och Gävle. Man har velat, att vid den slutliga uppgörelsen det
skall bliva fullkomligt klart, om staten har någon fördel av att giva
ett större anslag till Hälsingborgs handelsgymnasium eller icke. Det
är detta, som varit den ledande principen för utskottet vid behand-
ligen av frågan om anslag till Hälsingborgs handelsgymnasium.
Jag bar icke något vidare att tillägga i denna sak.
Herr Vennersten: Jag har med tacksamhet inhämtat av den
förda diskussionen, att man vid nästa riksdag skulle kunna vänta ett
nytt förslag om den lägre handelsundervisningens ordnande, och jag
tror mig också hava förmärkt, att sympatierna i kammaren allmänt
äro för, att så sker.
Jag ville, då jag förut hade ordet, icke i det sammanhanget göra
något yrkande, men jag kan nu ansluta mig till dem, som yrkat bi¬
fall till reservationen, då jag i en sådan åtgärd ser ett främjande av
förslaget om den lägre handelsundervisningens ordnande.
Jag skall slutligen bedja att få säga ett par ord med anledning
av en liten kontrovers mellan finansministern och herr Lithander. Jag
tror, att det vore ganska lyckligt, om vid ordnande av organisationen
för den lägre handelsundervisningen man ville göra så, som jag tror,
Ang. Jian-
delsunder-
visnings-
anstalter.
(Forts.)
Nr 33. 48
Onsdagen den 16 april, f. m.
derunder kommittén för den lägre tekniska undervisningens ordnande gjort,
visnings- nämligen, föreslå lokala styrelser, vilka få en så vidsträckt befogenhet
anstalter, som möjligt. Jag tror, att det vore lyckligt, om, såsom herr Lithan der
(Forts.) påpekade, man ställde denna undervisning i så nära kontakt som möjligt
med det levande livet, och det sker bättre genom en decentralisering
än geuorn en centralisation, såsom här tyckes vara meningen. Jag
tror, att undervisningen skulle vinna på en decentralisering.
Jag skall bedja att få yrka bifall till reservationen.
Herr Wi blund i Bratt fors: Herr talman! Det framhölls här av
eu talare på skånebänken i början av denna debatt, att den före¬
liggande frågan vore en stor och viktig fråga, och därutinnan torde
litet var av oss kunna ge honom rätt. Det är eu stor och viktig
fråga, icke allenast så tillrida att det måste vara av behovet påkallat,
att alla de, som vilja ägna sig åt det merkantila yrket, också skola få
den utbildning, som därför erfordras, utan även därutinnan, att den
ställer ganska stora krav på statskassan.
Här begäres av Kungl. Maj:t 203,000 kronor för ordnande av
handelsundervisningen, och i sådant avseende föreslås inrättandet av
liandelsgymnasier, handelsskolor och han delsaftonskolor.
Nu har utskottet i viss mån velat bifalla, vad Kungl. Maj:t be¬
gärt, nämligen att inrätta handelsgymnasier på de platser, där han¬
delsinstitut redan finnes, nämligen Stockholm, Göteborg och Malmö,
samt åtminstone tills vidare bibehålla handelsinstitutet i Hälsingborg.
Det är därför för mig nästan oförklarligt, huru ett så skarpt klander
kunnat riktas mot utskottet, som i början av denna debatt skedde.
Vidare har ju utskottet föreslagit, att det tills vidare skall anstå
med ordnandet av den lägre handelsundervisningen. Vad utskottet
anför på sid. 2 i sitt utlåtande torde dock i någon mån kunna undan¬
röja den farhåga, som somliga tyckas hysa, nämligen att det skulle
dröja alltför länge, innan den lägre handelsundervisningen bleve
ordnad.
Utskottet säger nämligen där: »Det torde emellertid kunna ifråga¬
sättas, huruvida ett dylikt ingripande nu på eu gäng kan vara av
omständigheterna tillräckligt motiverat. Försiktigast lärer i varje fall
vara att i denna fråga gå fram stegvis. I sådant hänseende håller
utskottet före, att man nu närmast bör begränsa sig till vidtagande
av verksamma åtgärder till befrämjande av utvecklingen av de slags
undervisningsanstalter, som redan nu åtnjuta statsunderstöd. Sedan
sålunda genom statens ökade understöd och kraftigare ingripande i
övrigt den viktigaste af de tre föreslagna skoltyperna — handels-
gymnasiet — fått sina utvecklingsmöjligheter för framtiden tryggade,
synes tidpunkten vara inne att taga i förnyat övervägande i vilken
omfattning och på vad sätt staten bör bereda jämväl de lägre handels-
undervisniugsanstalterna sitt stöd, och föreställer sig utskottet, att där¬
vid särskilt frågan om den lägre handelsundervisuingens lämpligaste
anordning i organiskt avseende kommer under ny omprövning».
Det synes mig därför, att den fruktan, som här i kammaren ut¬
talats för att man icke skulle vara villig att göra någonting för den
lägre handelsundervisningen, är ganska överflödig.
49 Nr 33.
Onsdagen den 16 april, f. m.
Endast i ett afseende tiar utskottet icke varit enigt, nämligen i
fråga om fastställande av det bidrag, som skall utgå från kommunerna.
Utskottet har ansett, att kommunerna borde bidraga med en tredjedel
av statsunderstödet, under det att reservanterna anse det vara till¬
räckligt med allenast en fjärdedel. Men nog bör det väl vara klart och
tydligt, att det icke kan betraktas såsom en orimlig fordran, om man vill
fastslå, att de kommuner, som få en dylik undervisningsanstalt, skola
bidraga åtminstone med en tredjedel av statsunderstödet. Dessa kom¬
muner erhålla i allt fall ett väsentligt stöd av staten för de under¬
visningsanstalter, hvarom här är fråga, och dessutom är det ju förenat
med åtskilliga fördelar för eu kommun att få eu dylik anstalt för¬
lagd till sitt område, dels genom de skatteobjekt, som komma att till¬
föras kommunen, och dels därigenom att alla de elever, som åtnjuta
undervisning, komma att under skoltiden bosätta sig där. Det synes
mig därför icke vara något orimligt att fastslå det belopp, som kom¬
munerna skola lämna i bidrag, till en tredjedel av statsunderstödet.
Jag anser således, att det finnes goda skäl för vad utskottet hem¬
ställt, och anhåller, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.
Herr Ström instämde häruti.
Herr Rydén: Jag vill endast säga ett par ord. Ja vill betona,
att detta rör icke de nu förefintliga instituten, tv det kommer icke
i fråga, att man minskar anslagen till dem, utan de få de anslag, som
de hittills fått. Men jag vill säga herr Wiklund i Brattfors: antag,
att det är en stad, låt mig säga Örebro — antag, att det icke är affärs¬
männen, som hava en ledande ställning i stadsfullmäktige, och att dessa
skola bedöma frågan om vad ett sådant handelsgymuasium skall kosta.
Byggnaden belöper sig på 200,000 kronor eller 150,000 kronor. Det
är det första. För detta skall staden ikläda sig kostnaderna. Därjämte
skall den ikläda sig att betala 1/s av statsbidraget. Vad får staden
i utbyte? Jo, säger herr Wiklund, den får flera skattesubjekt. Det
är tre lärare, som i högsta lönegraden, om alla äro i denna lönegrad,
tillsammans få en inkomst av 15,000 kronor, för vilken de komma att
i kommunalskatt betala, om man räknar med 6 kronor per bevillnings-
krona, 900 kronor. Det är vad dessa skatteobjekt äro värda för staden.
För detta skall staden underkasta sig sådana uppoffringar. Det är klart,
att i samhällen, där affärsmännen hava starkt inflytande och där det
finnes en god kommunal allmänanda, betyder det icke så mycket. Men
kom till ett samhälle, där affärsmännen äro tillbakaskjutna, där man
har ungefär de synpunkter i detta avseende, som statsutskottets majoritet
har visat sig hava, så vill jag säga, att de bördor, som påläggas detta
samhälle, komma att anses ganska betungande.
Jag vill till slut fråga: vad är det för rättvisa i att jägmästarna
utbildas fritt? Med avseende på dem är det icke fråga om elevavgifter,
och inga kostnader påläggas kommunen. Vad är det för rättvisa i att
jordbrukarna skola hava sin yrkesutbildning fritt? Staten betalar till
och med betydande stipendier för deras utbildning. Vad är det för rätt¬
visa i att sjökapterna få sin utbildning bekostad av staten, utan att
Andra kammarens protokoll 1913. Nr 33. 4
Ang. han-
delsunder-
visnings-
anstalter.
(Forts.)
-Nr 33. 50
Ang. han-
délsunder-
visnings-
anstalter.
(Forts.)
Onsdagen den 16 april, f. in.
därvidlag några kostnader påläggas kommunerna? Vad är det för
rättvisa i att staten gör detsamma beträffande ingenjörer o. s. v. —-
vad är det för rättvisa i detta, när en annan stor viktig grupp av
näringsidkare, nämligen handelsvärlden, skall intaga en undantags¬
ställning? Det blir dessa bördor på kommunerna, som komma att verka
binderligt för utvecklingen av han delsundervisningen. Det skall väl
vara någon rättvisa med avseende på de olika grupperna av medborgare,
vilken ställning de än må intaga.
Herr Lundström i Göteborg: Jag har redan genom mitt in¬
stämmande i herr Vennerstens anförande markerat min allmänna stånd¬
punkt i denna fråga, men det förekom från statsrådsbänken ett yttrande,
som hittills icke blifvit emotsagt, och som förefaller mig icke böra
stå oemotsagt i kammarens protokoll, då denna diskussion är till
ända. Till min stora förvåning hörde jag nämligen, att från statsråds¬
bänken partinamn nämndes och partisynpunkter blandades in i denna
fråga, vilken förefaller mig åtminstone vara alldeles höjd över sådana
synpunkter. Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet antydde
gentemot min bänkkamrat och partivän, som yttrat sig i denna fråga,
att det förvånade honom, att de närings vänliga högerrepresentanterna
reste några svårigheter eller voro avoga mot det förslag, Kungl. Maj:t
nu hade framkommit med. Nej, det är så långt därifrån, att han så¬
väl som jag i stället skulle vilja säga, att det är farligt, om staten
vid sitt understödjande af handelsskolorna lägger sin hand alltför tungt
på desamma, så att de enskilda kommunernas och de enskilda mecena¬
ternas intresse för skolorna minskas. Om man säger detta, innebär
det ingalunda någon som helst avoghet mot det kungl. förslaget, utan
tvärtom ett försök att på en punkt söka i någon mån påvisa möjlig¬
heten av en förbättring av detsamma. Jag tror, att det icke skulle
vara för någon så kärt som för de näringsvänliga högerrepresentan¬
terna i denna kammare att kunna yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
Att så emellertid icke lian ske, hava vi fått höra från såväl stats-
utskottsmajoriten som från reservanterna, och det beror, såsom vi hörde,
på att förslaget i dess nuvarande form icke har forebragt en sådan ut¬
redning och icke föreligger så, att det över huvud taget är möjligt att
antaga detsamma. Det är redan andra gången under loppet av ett
par veckor, som de näringsvänliga högerrepresentanterna af dylika skäl
icke kunna, huru gärna de än ville det, yrka bifall till ett Kungl. Maj:ts
förslag. Men, herr talman, detta är väl dock icke dessa representan¬
ters fel.
Herr Thorsson: Jag kunde icke neka mig att begära ordet, när
den siste talaren sökte föra in denna fråga på valpolitikens område.
Jao1 trodde, att vi skulle kunna behandla detta ärende utan att man
skulle lägga den synpunkten på saken. Ehuru jag varit med om det
förberedande stadiet av denna frågas behandling, har jag aldrig haft
för avsikt att attackera vare sig regeringen eller någon annan, som
kan vara intresserad av denna frågas lösning, utan jag har sökt att
sakligt sätta mig in i densamma. Då kom jag till det resultatet, att
det för närvarande icke vore möjligt att biträda förslaget annat än i
fråga om gymnasiestadiet, och att frågan om de båda andra slagen av
51 Nr 33.
Onsdagen den 16 april, f. ro.
skolor, huru nödvändiga de än äro, ändå icke för närvarande kan vinna
sin fösning. Jag skall gärna även från min utgångspunkt förena mig
i den samfällda anhållan till regeringen, att vi snarast möjligt få en
skolplan på detta område, som kan fösa frågan om den lägre handels-
nndervisningen på ett bättre sätt, än som nu är förhållandet, men jag
är av alldeles motsatt åsikt mot den siste talaren och för övrigt flera
andra som gjort sig till talesmän för att staten skall betala, men att
man skall låta ledningen vila hos de enskilda samhällenas stödjepelare.
Jag tror, att det är rimligt, att när staten skall betala, skall staten
hava tillräckligt att säga till om även i fråga om den lägre undervis¬
ningen, och därför tror jag, att om man kräver statskassans ingripande,
får man också tolerera det inflytande, som statsmakten har rätt att fordra.
Jag har icke varit med vid frågans slutliga behandling, men det
får jag säga, att när utskottet har stannat vid det förslag, som det
nu bär kommit till, nämligen angående sänkning av avgifterna för
eleverna från 200 till 150 kronor, kan jag icke på några villkor gaska
upp mig i fråga om skillnaden mellan en 1/i och 1/a i så hög grad,
som min partivän har gjort, ty skulle jag följa hans resonemang, skulle
jag yrka fullständigt avslag på det hela och yrka på att staten skall
betala alltsammans precis på samma sätt, som den betalar till den tek¬
niska undervisningen.
Jag tror även, att genom ett bifall till statsutskottets förslag räc¬
kes handelsundervisningen ett så kraftigt handtag i fråga om dess ut¬
veckling, att de, som beröras av detsamma, icke höra hälsa Riksdagens
beslut, om det skulle gå i denna riktning, alltför ogynnsamt. Jag tror
även att ett bifall till statsutskottets förslag icke bör betecknas såsom en
ovänlighet mot handelsundervisningen.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre Ad elswär d:
Jag vill endast säga ett par ord för att rätta ett missförstånd hos den näst
siste talaren med avseende på mitt yttrande. Jag uttalade icke något
som helst klander mot att man från det håll, där man har intresse för
att statsmakten skall verka för näringarnas befrämjande, icke godkänt
Kungl. Maj:ts proposition, utan jag uttalade min förvåning över att
man från det hållet icke hade visat större intresse för handelsunder¬
visningen.
Herr Yennersten: Jag vill blott gentemot herr Thorsson påpeka,
att vi tillämpat detta system med lokalstyrelser ganska länge i fråga om
våra tekniska elementarskolor, och detta, såvitt jag vet, med stor fram¬
gång. Det skulle mycket förvåna mig, om Riksdagen frånträdde denna
goda form för samarbete mellan teori och praktik.
Herr Persson i Norrköping: Jag skall be att gentemot min
partikamrat från Ystad få framhålla, att det väl icke lär vara av så
ringa betydelse, huruvida man stadgar, att den kommun, där eu han¬
delsskola är förlagd, skall betala 1/a eller 1/i av det belopp, som mot¬
svarar statsunderstödet. Han ansåg för sin del, att om man skulle gå
med herr Rydén, borde man yrka på att staten skall betala allt. Välan,
Ang. han-
delsunder-
visnings-
anstaUer.
(Forts.)
Sr 33.
Ang. han-
debunder-
msnings-
cmstaiter.
(Forts.)
52 Onsdagen den 16 april, f. in.
men när det ännu icke föreligger ett sådant förslag, är det väl rim¬
ligt, att man söker hålla sig vid x/4 såsom kommunens bidrag, hellre
än att gå ända upp till 1/8. Jag ber att för mitt vidkommande be¬
stämt få ansluta mig till det förslag, som reservanterna hava förelagt.
Vad den saken beträffar, att de städer, där handelsgymnasier äro
förlagda, skulle förtjäna så mycket i skatteväg, håller detta påstående
givetvis icke streck, om man jämför dessa skatteinkomster med de ut¬
gifter, som äro förenade med gymnasiets förläggande dit, även om bi¬
draget, såsom jag hoppas, blir blott 1/4 gentemot statens. Handelsgyra-
nasierna skola ju lämna undervisning åt elever icke blott från det
samhälle, där skolan är belägen, utan även från ett större område där¬
omkring, och därav inses lätt det orättfärdiga i att alltför mycket be¬
lasta just den kommun, inom vilken skolan är förlagd.
Jag ber att få yrka bifall till reservanternas förslag.
Häruti instämde herr Nilsson i Kristianstad.
Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr tal¬
mannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i före¬
varande punkt, dels ock på avslag därå samt bifall i stället till den
vid punkten fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig
anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den senare propo¬
sitionen. Då votering emellertid begärdes, blev nu uppsatt, justerad
och anslagen en så lydande voteringsproposition:
Den som vill, att kammaren, med avslag å statsutskottets hem¬
ställan i punkten l:o) av utskottets förevarande utlåtande nr 47, bifaller
den vid punkten fogade reservationen, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.
Omröstningen utföll med 85 ja, men 106 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.
Timsten 2.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 8.
Vidare förekom till behandling statsutskottets utlåtande, nr 48,
i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda fram¬
ställningar angående vissa utgifter för kapitalökning, i vad angår civil-
departementsärenden, samt i ämnet väckta motioner.
Punkten 1.
Onsdagen den 16 april, f. m.
53 Jir 33.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 2 a).
Lades till handlingarna.
Härefter föredrogs punkten 2 b), angående uppförande av nv^ing. nypost-
posthusbyggnad i Norrköping; och anförde därvid: * husbyggnad i
Norrköping,
Chefen för civildepartementet herr statsrådet So hotte: Herr tal¬
man! Under denna punkt har utskottet gjort ett uttalande med av¬
seende a önsKvärdheten av en undersökning rörande förflyttnino* av
postdirektionen i östra distriktet från .Linköping till Norrköping. Jag
skall i anledning därav be att få lämna ett par meddelanden. Frågan
om östra postdirektionens förläggning har så sent som 1911 varit före¬
mål för Kungl. Maj:ts prövning, i det Kung!. Maj:t den 27 mars 1911
förordnat, att postdirektionen skulle från och med den 1 oktober
samma år flyttas från Stockholm, där den då var förlagd, till Lin¬
köping. Postverket förhyr å denna sista ort för närvarande lokal en¬
ligt kontrakt, som gäller till den 1 oktober 1917. Hyran utgör 3,750
kronor pr år. Det östra postdistriktet omfattar efter ingången av 1910
Kalmar, Jönköpings, Östergötlands och Gottian ds län samt har under¬
gått eu viss förskjutning i samband med förflyttningen, därigenom att
Kalmar södra länsdel, d. v. s. Kalmar södra landstingsområde, förlagts
dit, varemot Södertörn i Stockholms län tagits därifrån från och
med 1910.
Vad den ekonomiska sidan av saken angår, som utskottet väl
huvudsakligen fäst sig vid, så är hyran, som jag nyss nämnde, 3,750
kronor pr år i Linköping, medan postverket beräknar att för de lägen¬
heter, som skulle uthyras i det nya posthuset i Norrköping, tillgodo¬
göra sig. c:a 7,600 kronor. Det skulle således närmast för statsverket
bil eu föilust genom att anordna de lokaler i Norrköping, som annars
skulle uthyras, till postdirektionslokaler. Det beror emellertid närmast
på vad Norrköpings stad kan göra för erbjudande under byggnads¬
tiden, .om man kan göra något åt saken, och jag skall naturligtvis i
anledning av utskottets uttalande göra den utredning, som kan finnas
önskvärd, men jag har vekt framhålla, att Kungl. Maj:t torde vara
bunden, vid Linköping, till 1917 och att, såvitt man nu kan bedöma,
ingå särskilda ekonomiska fördelar tala för förflyttningen, på samma
gång som jag vill meddela, att generalpoststyrelsen vidhåller, att Lin¬
köping med hänsyn till kommunikationsförhållandena och ur postal
synpunkt är den lämpligaste distriktsorten.
Herr Ekman: Herr talman, mina herrar! Då herr statsrådet
och chefen för civildepartementet nyss utlovade att underkasta denna
fråga en noggrann prövning före dess avgörande, behövde man kanske
icke anledning av detta anförande från statsrådsbänken mycket
uppehålla sig vid denna sak. Då emellertid herr statsrådet särskilt
Nr 33. 54
Onsdagen den 16 april, f. in.
Ang. ny post-,un<lerströk, att det ur ekonomisk synpunkt kanhända vore tvivelaktigt,
^Norrlcövina *om det vore förenat raed någ0!4 fördel att. "ö.ra. en sädau för%ttllinff
av postdirektionen till Norrköping från Linköping, som statsutskottet
' °r här ifrågasatt, vill jag tillåta mig att i sammanhang med detta påpeka,
att man för postverkets egen räkning därigenom skulle komma att
använda en del av de nya lokalerna i Norrköping, som eljest äro av¬
sedda att uthyras. Men i sammanhang med ett beslut om förflyttning
av postdirektionen från Linköping till Norrköping kan med eu mycket
stor till visshet gränsande sannolikhet framhållas, att under den tid,
posthuset i Norrköping ombvgges, man kan få på för statsverket
synnerligen förmånliga villkor upplåtna de lokaler, som under om¬
byggnadstiden för postens expeditioner krävas, något, som icke kan sta
till buds, om det icke beslutas en överflyttning av postdirektionen till
Norrköping.
Vid prövning i statsutskottet av denna fråga har man icke kunnat
undgå att finna, att det härskat stor planlöshet i fråga om förlägg¬
ningen av postdirektionen. Vid den decentralisation av postförvalt¬
ningen, som skedde på 1890-talet, förlädes postinspektionen till Norr¬
köping. Redan några år därefter förflyttades den till Stockholm, och,
såsom herr statsrådet påpekade, år 1911 flyttades den till Linköping,
utan att man åtminstone i statsutskottet har kunnat finna några tungt
vägande skäl, varför den då förlädes till Linköping i stället för till
Norrköping. Nu anser statsutskottet det vara klokt, att den byggnad,
som är ifrågasatt att uppföras på det gamla posthusets tomt i Norr¬
köping, uppföres i den utsträckning, som i propositionen föreslagits.
Men därvid uppkommer det en hel del för postverket överflödiga
lokaler, som man avsett att uthyra dels till kontorslokaler och dels
till privatpersoner för att användas till bostadsvåningar. Det är
möjligt, att alla dessa lokaler icke behövas för postdirektionen, men
jag tror, att man skall giva mig rätt däri, att i den man postverket
kan finna, att lokalerna kunna användas för postverkets behov, och
ett sådant behov kan förefinnas för postdirektionen, i,den mån, säger
jag, är det lämpligare, att så sker, än att de uthyras. Aro dessa lokaler,
såsom jag har anledning tro, större, än som kunna komma i fråga för
postdirektionen, uppkommer en summa i hyresinkomster, som kommer
att i sin mån utjämna den nuvarande hyran i Linköping och den be¬
räknade hyran för överflödiga lokaler i Norrköping.
Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.
Herr Beckman i Linköping: Herr talman! Då denna fråga
kommit på tal, anser jag mig såsom representant för de städer, om
vilka det här är fråga, skyldig att säga, att jag tror mig med visshet
veta, att postverkets lokaler i Linköping för närvarande äro så otill¬
räckliga, att en nybyggnad inom den närmaste tiden anses alldeles
nödvändig. Likaså äro telegrafverkets lokaler i samma stad av den
art, att de snart icke längre kunna användas, då de icke äro tillräck¬
liga för behovet. Jag tror mig med visshet kunna säga — jag har
hört det från tillförlitligt håll — att postverket och telegrafverket
underhandlat om inköp av en tomt i Linköping för nybyggnad. Under
55 Sr 33.
Onsdagen den 16 april, f. m.
sådana omständigheter är det klart, att i ett nytt hus man skulle komma
att inrymma tillräckliga lokaler för den postdirektion, som det nu är
fråga om.
Det är denna upplysning, som jag ansett mig böra lämna till den
kraft och verkan det hava kan. Jag har icke något yrkande.
Herr Zetterstrand: Herr talman! För mig förefaller det, att
den siste talarens anförande utgör en ytterligare anledning till krav
på bättre utredning om vad som är det fördelaktigaste för staten. Då
utskottet endast avser att få till stånd en utredning, ber jag, herr tal¬
man, att få yrka bifall till dess hemställan.
Herr Ekman: Herr talman! Med anledning av det anförande,
som herr Beckman nyss höll, ber jag att få uttala den förhoppningen,
att, om ett nytt posthus skall byggas i Linköping eller om ett hus
där skall inköpas, avsett att inrymma lokaler för postverkets behov,
detta hus icke också måtte bli överflödigt stort. Orsaken till att bygg¬
naden i Norrköping får dessa dimensioner är, att staten redan äger
denna stora tomt och att det med hänsyn till grundförhållanden m. m.
är klokt att bygga huset med just de dimensioner, som föreslagits.
Gällde det att anskaffa ett nytt posthus i en annan stad, skulle jag
givet anse, att man icke skulle bygga ett hus med dessa dimensioner
för att åstadkomma lokaler till uthyring, på sätt nu föreslås för Norr¬
köping.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
På hemställan av herr talmannen medgav kammaren, att beträf¬
fande återstående punkter endast nummer och rubriker behövde upp¬
läsas, där ej annorlunda begärdes.
Vid härpå skedd föredragning av pimsten 5, angående inköp
och bebyggande av fastigheter för telegrafverkets räkning, begärdes
ordet av
Herr Kropp, som anförde: Herr talman! Jag har icke begärt
ordet för att framställa något yrkande, detta så mycket mindre, som
bakom utskottets hemställan står ett enhälligt utskott, men jag har
icke kunnat uraktlåta att fästa kammarens ledamöters uppmärksamhet
på, att, då denna kammare går att fatta beslut om inköp av byggnads¬
tomt för telegrafverkets räkning i Eskilstuna, utskottet under sin be¬
handling av ärendet haft att välja mellan två tomter, som båda ligga
vid stadens bästa torg. De ha sålunda ett mycket fördelaktigt läge
båda två. Men det förslag, som statsutskottet tillstyrkt, skiljer sig beträf¬
fande priset från det andra förslaget på sådant sätt, att köpeskillingen
för den tomt, som Riksdagen nu skulle besluta att inköpa, om utskot¬
tets förslag bifölles, uppgår till 60,000 kronor, då däremot den andra
tomten endast betingar ett pris av 45,000 kronor. Detta gör sålunda
en skillnad av 15,000 kronor. Det är detta jag velat fästa uppmärk¬
samheten på, och detta så mycket mera, som den andra, den billigare
A a g. ny post¬
husbyggnad i
Norrköping.
i Forts.)
Ang. inköp
och bebyg¬
gande av
fastigheter
för telegraf¬
verkets
räkning.
Nr 33. 56
Ang. stats-
banebygg-
naden Sveg-
Brunflo.
Onsdagen den 16 april, f. m.
tomten, är icke mindre än 120 kvadratmeter större och beträffande läget
icke just skiljer sig så mycket från den andra. Statsutskottet fram¬
håller nödvändigheten för personalen att vid sitt arbete ha sa ljusa
lokaler som möjligt, men det är uppenbart, att man skulle erhålla
ljusa lokaler, även om man bestämde sig för att bygga på den tomt,
som ligger i hörnet av samma torg.
Jag har endast velat påpeka detta och har intet yrkande att
framställa.
Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
Punkterna 4—16.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 17, angående anslag till statsbanebyggnaden Sveg—
Brunfio, föredrogs härpå; och yttrade därvid:
Herr Bergman: Herr talman! Storleken eller rättare sagt liten¬
heten av det anslag, som det är fråga om att bevilja för fortsättning
av byggandet av bandelen Sveg—Brunfio, har i vida kretsar väckt all¬
varliga bekymmer. Man hade nämligen hoppats, att detta järnvägs-
byggande nu äntligen skulle drivas i något raskare tempo än det nu
ifrågasatta. Det är icke endast ett ortsintresse för de trakter, som denna
bana kommer att genomlöpa, utan det är jämväl ett allmänt intresse att
få de nordsvenska statsbanorna så snart som möjligt sammanbundna med
mellersta Sveriges järnvägsnät. Då det emellertid ej torde finnas möj¬
lighet att till nästa år erhålla högre anslag för järnvägsbyggnaden från
Sveg till Brunfio än 1/2 miljon kronor, som nu av Kung!. Maj:t äskats,
får jag endast framföra en vördsam anhållan till herr civilministern,
att han måtte se till, att nämnda järnvägsbyggnads fullbordande icke
uppskjntes eller fördröjes längre, än vad som är oundgängligen nöd¬
vändigt.
Såsom frågan nu ligger, torde det icke vara annat att göra än
att yrka bifall till statsutskottets hemställan, och anhåller jag därför,
herr talman, att få framställa ett sådant yrkande.
Häruti instämde herrar Olofsson i Digernäs, Wedin och Viklund
i Oviken.
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Schotte: Herrtal¬
man! Jag har i statsverksproprositionen i ingressen till frågan om
ntgifterna för kapitalökning lämnat en kortfattad redogörelse^ för an¬
ledningarna till, att jag ansett, att staten av finansiella skäl i år bör
i någon mån begränsa statsbanebyggandet i Norrland. Det framgår
av denna redogörelse, mot vilken det icke framkommit någon anmärk¬
ning, att på grund av särskilt det synnerligen stora anslaget till an¬
läggningen vid Porjus, uppgående till över 5 miljoner kronor, det blivit
nödvändigt att för 1914 något pruta på de förslag, som järnvägsstyrel¬
sen framlagt med afseende å byggande av järnvägar i Norrland. Men
57 Kr 33.
Onsdagen den 16 april, f. m.
jag har också härvid uttalat, att, när man kommer ifrån arbetet på an- ftats-
läggningen vid Porjus, som väntas bliva väsentligen färdig nästa år,
man skall kunna driva järnvägsbjggandet i Norrland i något raskare fart Brunflo.
än vad som årets statsverksproposition upptager. Jag ber därför den (Polis.)
föregående talaren och dem, som hysa oro för att hanbyggnaden Sveg
—Brunflo skulle bliva undanskjuten, vara övertygade om, att man ge¬
nom ökade anslag under ett annat år skall söka väsentligt taga igen
den tid, som möjligen kan befaras utsträckt genom det lägre anslaget
för 1914. Det är ju dock 500,000 kronor föregående år och nn i år
500,000 kronor, som beviljas för ändamålet. Detta utgör i alla fall
1 miljon kronor, och väsentligt större anslag torde knappast kunna
lämpligen konsumeras under åren 1913 och 1914 i ett fall som detta,
då man sannolikt är nödsakad att bygga endast från den ena ändpunkten
av banan.
Jag vill beträffande detta ärende fästa uppmärksamheten på, att
rörande södra delen av bansträckningen Sveg—Brunflo framkommit
förslag om ny sträckning av linjen öfver Hogdalssocknarna, en linje,
som gör en svängning åt öster. Dessutom har de sista dagarna talats
om ett förslag, varigenom Sveg—Brunflo och Sveg—lledebanorna skulle
kunna förenade framgå ett stycke norrut från Sveg och banorna först
något längre fram vid Tönningsån skiljas åt, varigenom man skulle
hoppas på att få pengar över till fortsättande av fledebanan ett stycke
väster om Hede. Hela södra delen av banprojektet är därför ännu
outredd och de från Sveg framställda önskningarna, att banbygget måtte
ske från båda sidor, äro för närvarande omöjliga att uppfylla. Det torde
vara antagligt, att, när statsutskottet icke haft något att erinra mot
eller gjort något särskilt uttalande i anledning av vad jag yttrat till
statsrådsprotokollet rörande byggnadssättet, Kungl. Maj:t skall omedel¬
bart fatta beslut om användningen av de medel, som 1912 års Riksdag
ställt till förfogande för banbygget för 1918. Jag tror därför, att
järn vägs byggandet i dessa trakter under den allra närmaste tiden
skall komma i full gång.
Herr Torgen: Herr talman! Yi känna oss nog tacksamma för
det vänliga löftet, som givits och särskilt för att arbetet med anled¬
ning av eventuellt anslag snarast möjligt skulle komma att upptagas.
Jag ber att särskilt få understryka detta med den kännedom jag bär
om de svårigheter, som varit förenade för den tjänstgörande arbets¬
styrkan och tjänstepersonalen vid denna handel Brunflo—Sveg, och som
överflyttades dit från bandelen Östersund—Strömsund. Det är klart,
att de, som legat så länge däruppe under denna tid, då de varit i
ovisshet om huru med arbetet skulle gestalta sig, med stor spänning
avvakta Riksdagens beslut och de åtgärder, som regeringen kan
komma att vidtaga. Det är naturligtvis synnerligen viktigt, att sär¬
skilt så långt norrut kunna behålla den stamtrupp av arbetare och
tjänstepersonal, som finnes, ty därpå beror nog i icke ringa mån ban-
byggnadens prisbillighet. Med hänsyn till transportkostnader är det
också av stor vikt, att arbetet icke under alltför lång tid uppskjutes.
Vintrarna däruppe äro icke så litet avgörande för frågan, huru arbetet
Mf ä3. 58
Onsdagen den 16 april, f. ro.
under sommaren kan bedrivas, och det har därför sin betydelse, att
också denna fråga tages med i räkningen.
Jag ber därför att ännu en gång få uttala ett tack för löftet, att
arbetet snarast möjligt skall komma i gång. Men jag vill också nämna,
att vi verkligen hoppats, att anslaget skulle blivit något större, och
detta särskilt när man tar hänsyn till de stora besparingar, som skett
på den övriga bandelen och som till stor del ortsbefolkningen bidragit
till, på grund av den oerhörda varutrafik, som ägt rum på banan
Östersund—Strömsund och som kommit byggnaden till godo.
Vi hade, som sagt, gärna sett, att anslagssumman varit större och
att för det fortsatta byggandet av banan Brunflo—Sveg fått användas
omnämnda trafikmedel, som nu gått till anläggningen vid Elvsbyn—
Piteå, men jag skall dock icke göra något annat yrkande än om bi¬
fall till utskottets hemställan.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 18.
Lädes till handlingarna.
Punkterna 19—25.
Kammaren biföll vad utskottet föreslagit.
Punkten 26.
Lades till handlingarna.
Punkterna 27—32.
Utskottets framställningar blevo av kammaren bifallna.
§ 9.
Herr statsrådet Schotte avlämnade Kungl. Maj:t propositioner:
angående anslag till bestridande av kostnaderna för den 19:e in-
terparlamentariska konferensens hållande i Stockholm år 1914;
angående anstånd med likviderande av förfallen skuld å statslån
till Sala—Gysinge—Gävle järnvägsaktiebolag;
angående förbättrade pensionsvillkor för viss personal, som i an¬
ledning av statens inköp av enskilda järnvägar övergått i statens järn¬
vägars tjänst;
med förslag' till förordning om arvsskatt och skatt för gåva; och
angående anvisande av anslag till bestridande av kostnader för
den trettonde internationella sjöfartskongressens hållande i Stockholm
år 1915.
Dessa propositioner blevo på begäran lagda på bordet.
59 Nr 33.
Onsdagen den 16 april, f. m.
§ io.
Föredrogos vart efter annat:
statsutskottets utlåtanden:
nr 49, i anledning av väckt motion om anslag till tilläggsarvode åt
extra provinsialläkaren i Mala distrikt;
nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bere¬
dande av löneförhöjning åt vissa befattningshavare hos generaltullsty¬
relsen; och
nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående under¬
stödjande av föreläsningar och andra åtgärder till beredande av fort¬
satt utbildning för dövstumma; samt
bevillningsutskottets betäukanden:
nr 29, i anledning av väckt motion angående ändring av tull¬
taxans bestämmelser om tull å flytande polermedel; och
nr 30, i anledning av väckt motion om ändrad beräkningsgrund
vid förtullning av mattor.
Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och betän-
kanden hemställt.
§ 11.
Härefter förelåg till avgörande bevillningsutskottets betänkande, Ang. tullen <1
nr 31, i anledning av väckt motion om nedsättning av tullsatserna för kopparplåt.
vissa slag av kopparplåt.
I en inom Andra kammaren av herr Karlsson i Fjät väckt mo¬
tion, nr 180, vilken hänvisats till bevillningsutskottet, hade hemställts,
det Riksdagen måtte besluta, att nr 841, 842, 843 i gällande tulltaxa
måtte få följande ändrade lydelse: oarbetade --------fria
rätvinkliga------------pr kilogram 5 öre
andra slag ---------— -----pr kilogram 6 öre;
och hade motionären tillika anhålit, att bevillningsutskottet måtte
vidtaga de förändringar i fråga om övriga tullsatser å koppar, som
möjligen kunde bliva en följd av ett bifall till ovanstående yrkande.
I en till bevillningsutskottet avlåten skrivelse hade motionären
sedermera anmält, att de av honom åsyftade tulltaxerubrikerna, vilkas
nummer av misstag blivit i motionen oriktigt återgivna, rätteligen
skulle vara nr 897, 898 och 899.
Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till nå¬
gon Riksdagens åtgärd föranleda.
Häremot hade reservation avgivits av herr Palmstierna, vilken,
med instämmande av herrar Bäckström, Källman och Månsson, yrkat,
Nr 33. 60
Ang. tullen
kopparplåt.
(Forts.)
Onsdagen den 16 april, f. in.
11 att utskottet måtte hemställa, att Riksdagen, med anledning av ifrå¬
gavarande motion, ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Magt måtte låta verkställa en utredning angående lämplig¬
heten av att för undanröjande av i motionen berörda missförhållanden
vidtaga sänkning av tullen å kopparplåt och i samband därmed stå¬
ende tullsatser.
Utskottets hemställan föredrogs, varefter ordet begärdes av
Herr Karlsson i Fjät, som yttrade: Herr talman! Den motion
om sänkning av tullen å kopparplåt, som jag tillåtit mig väcka, berör
ju en intressefråga mellan svenska metallverken å ena sidan och rnetall-
varufabrikanterna och hantverkarne, kopparslagarne, å den andra. Ehuru
icke sakkunnig på detta område, har jag icke tvekat att efter erhållen
kännedom om missförhållandena på området frambära min motion.
Nu har bevillningsutskottet icke ansett sig kunna bifalla motionen. I
sitt mycket knapphändiga utlåtande anger utskottet orsaken därtill
vara, att utskottet ansett, att i motionen icke påvisats, att de svårig¬
heter, med vilka dessa metallfabrikanter och hantverkare ha att kämpa,
skulle avhjälpas genom en sänkning av tullsatsen å kopparplåt. Vi¬
dare säger utskottet, att ingen utredning föreligger angående de san¬
nolika verkningarna av en tullsänkning. Jag ber dock att få erinra»
att i den promemoria, som åtföljer motionen och på vilken jag stödjer
mitt yrkande, är påvisat, att de nuvarande tullsatserna på koppar på
ett mycket ensidigt sätt stödjer timsten till förfång för metallvaru-
fäbrikanterna och hantverkerierna. Det är vidare påvisat, att denna
trust och importörerna ingått en priskartell, så att gemensamma priser
noteras vid leveranser, understigande 250 kilogram. Det synes sålunda
vara tydligt, att metallindustrien och hantverkarne komma i en mycket
svår ställning, då de äro hänvisade till att uteslutande taga sitt behov
av råmaterial från denna trust. Då nu därtill kommer, att timsten
startat egen manufakturtillverkning, så är det klart, att trusten på ett
särskilt sätt gynnas gentemot de övriga hantverkerierna på detta
område. Detta tullskydd kommer på så sätt att bliva ett skydd icke-
endast för råvaran, utan för trustens särskilda mauufakturtillverkning,
men icke gentemot utlandet, utan emot alla övriga tillverkare inom
vårt eget land på detta område, och detta måtte val anses vara i hög
grad oriktigt. Det är alldeles klart, att eu sänkning av tullsatserna
skulle förhjälpa dessa hantverkare och metallvarufabrikanter till billi¬
gare råvara, vilka på detta sätt skulle stödjas gentemot det trust-
intresse, vilket på detta område gör sig gällande inom vårt land.
Yid 1903 års riksdag väcktes på enskild motionärs framställning för¬
slag om att denna tull skulle höjas från 5 till 10 öre, men då fram¬
hölls mycket kraftigt i denna kammare, att en hel del av de nämnda
industrierna och hantverkerierna skulle taga skada av en sådan tull¬
förhöjning. En hel del talare i denna kammare, som ännu tillhöra
Riksdagen, uppträdde kraftigt däremot. Jag kan namngiva några få;
Nyström, Åkerlund, Zetterstrand. Bevillningsutskottets nuvarande ord¬
förande, herr K. G. Karlsson, uppträdde också mycket kraftigt mot
denna tullförhöjning, och följden blev, att frågan föll i denna kam-
61 Nr 33.
Onsdagen den 16 april, f. m.
tnare med 9S röster mot 70, ehuru tullförhöjningen gick igenom vid
den^ gemensamma voteringen. Det är ganska märkvärdigt, att, då nu
10 år senare denna fråga åter kommer före i Riksdagen, och det kan
påvisas, att tullförhöjningen fått just de verkningar, som man då för¬
utsåg, ingen av ledamöterna i utskottet utom soeialdemokratarna velat
vara med ens om en skrivelse med begäran om utredning.
Nu säger bevillningsutskottet, att utredning icke föreligger om
de sannolika verkningarna av ett bifall till motionen. Det är sant,
att en sådan utredning, icke föreligger. Men jag tror, att verkan av
ett bifall till motionen icke skulle kunna bli någon annan än den, att
trasten skulle bliva tvungen att hålla samma pris på råvaran, som de
utländska fabrikanterna finna med sin fördel förenligt att hålla.
Jag vill tillägga, att både bevillningsutskottet i överensstämmelse
med vad som irmehålles i den av herr Palmstierna med flera avgivna
reservationen påyrkat en skrivelse till Kungl. Maj:t om utredning,
både det, därmed visat,, att det åtminstone velat göra något åt denna
fråga. Så har emellertid icke skett, och jag har velat konstatera detta.
Da det emellertid icke finnes någon möjlighet att vinna bifall till
motionen, skall jag, herr talman, be att få'yrka bifall till den af herr
Palmstierna avgivna reservationen.
Vidare anförde:
Herr Rune: Herr talman! Jag anser, att denna motion står på
en mycket svag grund. Den är baserad huvudsakligen på en prome¬
moria, om vilken man icke vet, varifrån den kommer, och om man
granskar denna promemorias innehåll, finner man, att i den berättas,
att här i landet finnes en sammanslutning på metallfabrikationsområdet
mGilcin hantverkare och mindre fabrikanter, soni kalla sig Sveriges
metallvaruföre.ning, och dessutom finnes den stora trasten, bestående
av tre större industrier, som sammanslutit sig under namn av Svenska
metallverken. Härigenom baksöm alltid i sådana fall, uppkommit
stridiga intressen. Vid ett tillfälle, säges det t. ex. i promemorian,
korn. man överens om att hålla gemensamma priser, och då voro alla
fabrikanterna jämförelsevis nöjda. Men sedan uppträdde Svenska metall¬
verken, som var en. mäktigare och starkare sammanslutning än den
andra och som i.övrigt hade lättare att driva sin rörelse och, om ja<."
så får säga, dominerade på marknaden, och uppsade avtalet. Följden
härav blev, säges det, att Svenska metallverken omedelbart sänkte
priserna. .. För min. del tycker jag icke, att det är något så olyckligt,
som.. inträffat, då överenskommelsen bröts och priserna sänktes. Om
det är det, som denna .sammanslutning, Svenska metallvaruföreningen,
klagar över, så kan jag icke. ställa mig på dess sida gentemot den
konsumerande allmänheten. "Vidare säges det i denna promemoria, att
hantverkare och fabrikanter lida under trycket av konkurrensen från
Svenska metallverkens sida. Jag vill icke bestrida, att så är fallet.
Men dä., det säges, att det för fabrikanterna är så gott som omöjligt
att beträffande alla beställningar inom metallbranschen — tillfälliga
eller regelbundet återkommande — till staten eller enskilda konkurrera
med metallverken, sa vill jag nämna, att vid utskottets behandling av
ng. tullen å
'topparplåt.
(Forts.)
Nf 33.
Ang. tullen «
hopparplåt.
(Forts.)
62 Onsdagen den 16 april, f. m.
detta ärende upplysts, att så icke alltid vant fallet. Åtminstone vid
något tillfälle, där man kunde granska de anbud, som ingivits, var
det de mindre mdustriidkarna, som gått under Svenska metallverken i
pris. Jag för min del måste säga, att jag icke kunnat få någon annan
uppfattning i denna sak, än att i verkligheten det är fråga om, att
dessa mindre fabrikanter vilja på detta vis, såvitt jag kan förstå, utan
särskilt grundad anledning indraga Riksdagen såsom medlare mellan
dem och Svenska metallverken, och det kan icke synas mig lämpligt.
När nu motionären talade om, att hantverkarna och de mindre
industrierna på detta område naturligtvis genom erhållande av billigare
råvara efter en tullsänkning skulle stödjas i konkurrensen, må jag saga,
att det icke är så säkert, att denna tullnedsättning skulle ha någon
så stor inverkan i detta avseende. Ty det är klart, att den billigare
tullen skulle komma även Svenska metallverken till godo. Det synes
mig också naturligt, att denna stora mäktiga sammanslutning skulle
även i sådant fall bra nog dominera på marknaden.
Jag har icke känt mig övertygad, herr talman, om lämpligheten
av nedsättning av denna tull eller att, som här är ifrågasatt, skriva
till Kungl. Maj:t. Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets hem¬
ställan.
Herr Palmstierna: Herr talman, mina herrar! När herr Rune
säger, att motionären här befinner sig på vacklande grund med sin
framställning, så vill jag i ett avseende ge herr Rune rätt. Däri näm¬
ligen, att motionen onekligen är väl knapphändig. Motionen borde
måhända, när den behandlar ett ämne av denna beskaffenhet, något
utförligare, mera ingående upptagit saken och även tillsett, att even¬
tuella verkningar av den åsyftade åtgärden bleve överskådade pa ett
lämpligt sätt. Detta är en anmärkning, som drabbar icke allenast
denna motion, och jag tillåter mig säga, att det finnes nog åtskilliga
motioner, som väckas inom kammaren, vilka äro av den beskaffenhet,
att det vore lämpligt kanhända, att man närmare utvecklade den fram¬
ställning som göres.
Om det var det, herr Rune åsyftade, kan jag i vissa avseenden
instämma med honom. Vad däremot själva saken beträffar, skulle^jag
för min del vilja säga det, att det här är en ganska intressant fråga,
som ligger på kammarens bord. Det är nämligen sa, att här inom eu
viss näringsgren har under årens lopp utbildat sig en trust, som. är
ganska stark, en trust, som så att säga är bildad uti vertikal riktning
och nu slutligen även upptagit, förnyat en manufaktur!framställning,
konkurrerande med åtskilliga andra företag inom förädlingsbranschen;
ifrån råvaran till den förädlade varan bedrives det hela inom en för-
trustad näringsgren. Då är det helt naturligt under sådana förhallan¬
den, att de små industriidkarna, de små hantverkarna känna sig väsent¬
ligt hotade i sin existens. Jag kan från min synpunkt sett.i det av¬
seendet icke ha några särskilda sympatier för de små, då jag anser,
att det är betydande nationalekonomiska besparingar, som vinnas genom
en sådan organisation av en näringsgren. Sålunda, även om man ser,
att de små gå under, men då detta sker därlör, att det innebär ett
nationalekonomiskt framsteg, ett ekonomiserande av kapital och arbete,
Onsdagen den 16 april, f. m. 63 Nr 33.
då måste man likväl låta utvecklingen där ka sin normala "ån" Det AnP- tu^en
är just detta, att utvecklingen skall ka sin normala trång, som det koPParPlåt
synes mig, att man^i detta fall bör iakttaga. ° (Forts-
• Dä ifr„de.fc tvä sakeO som tråda fram. I och med att fortrust-
ingen pagar inom en näringsgren, som är beredd väsentligt tullskydd,
faller liksom ett korollarium, liksom av sig självt, att statsmakterna
maste uppmärksamma denna företeelse i och för sig själv och i sin tull-
politik då också vidtaga den åtgärd, som avspeglar förtrustningen inom
näringsgrenen, nämligen en sänkning av tullskyddet undan för undan,
säsong varande fullständigt obehövligt, och jag behöver icke betona!
att, nar jag uttalar detta, det icke är på socialistisk grund, så att säga
utan pa en grund, som uttalats redan i århundradets början ifrån den
nationalekonomi, som sedan ansetts vara den verkligen samhällsbeva¬
rande och samhällsbetryggande.
n A }}a föreliggande fall är det ytterligare eu sak att iakttaga.
Det förefaller mig nämligen, som om det icke fullt är den normala
utvecklingsgången, som här bedrives, då nämligen det tullskydd som
här beredes, ger en extra fördel åt en viss gren, åt vissa företa»’
inom denna näringsgren, nämligen den stora trusten, eu extra fördel”
som ej tillgodogöres av de mindre. Det är nämligen på det sättet,’
att nar halvfabrikatet hä,r tullskyddas, så ha samtidigt importörerna
och trusten ingått eu priskartell. Nu ligger det i varje sådan tulls
a-f den uppammar till bildande av karteller och truster
därför att man vill utnyttja det tullskydd, som staten ger, och
därmed påskynda och konsolidera organisationssträvandena inom nä-
rmgsgienen. År det då vid sidan av denna kartell fabrikanter, som
behöva för sm del denna, för dem råvara eller rättare sagt halvfa-
brikat, kopparplåten, tvingas de genom denna organisation, som
haller priserna uppe, att betala högre pris, än de eljest skulle be¬
höva göra. Da står man inför det spörsmålet: Skulle man icke
genom en sänkning eller borttagande av tullen kunna bringa det
hela till mer normala lörhallanden, så att den oundvikliga konkurren¬
sen mellan timsten och de små företagen likväl fördes på en mera
sund bas? For ram del tror jag, att det skulle vara förhållandet, och
det ar det, som också gjort, att jag yrkar, väl icke bifall till motionen,
men pa en framställning till Kung!. Maj:t om utredning av frågan
.. ,Vad s°m nu också gjort, att jag icke talat för bifall till motionen,
ar det, att man näppeligen kan fullt överskåda verkningarna av det
heia. Vi ha 20-30 punkter i tulltaxan, som stå i intimt sammanhang
med detta. Den arade motionären tycks ha förbisett den saken, men
för ett bevillningsutskott är det givetvis omöjligt att, när en framställ¬
ning beror sa manga olika punkter i tulltaxan, vara färdig på kort
tid att fatta position till tullsänkning rörande var och en av dessa
punkter, badant måste föregås av en utredning.
Dessa äro de allmänna synpunkter, jag för min del lagt på den
forehggande fragan, och det är också med anledning av dem jaa* hem-
staller, att kammaren ville bifalla den reservation, som jag avgivit och
som ar fogad vid betänkandet. J
I detta yttrande instämde herrar Källman och Eriksson i Grängesberg.
Xr as. 64
Ang. tullen <
kopparplåt.
(Forts.)
Onsdagen den 16 april, f. va.
Herr Röing: Herr talman, mina herrar! Det är ingen menings¬
skiljaktighet mellan friherre Palmstierna och mig, som gör, att vi i
bevillningsutskottet i denna fråga statt pa olika ståndpunkter. . Jag
tillhör majoriteten och har yrkat avslag på motionen; han tillhör
minoriteten och har yrkat på en skrivelse med anhållan om utredning.
I det stora hela delar jag till fullo den uppfattning, som av friherre
Palmstierna nyss är framförd, men varför jag i detta fall har anslutit
mig till majoriteten, ber jag med några ord få belysa.
Jag blev något förvånad, när jag hörde min ärade vän herr
Karlsson i Fjäl beklaga sig över, att bevillningsutskottet så knapp¬
händigt behandlat hans motion. Det borde väl allra minst den ärade
motionären förvåna sig över, som sä knapphändigt framlägger en
motion, att motiveringen består endast av en enda rad. Han hem¬
ställer vördsamt, att Riksdagen matte besluta åsätta kopparplåt en
lägre tull, och hänvisar till en bilagd promemoria. Vad innehåller
denna promemoria? Icke ett enda skäl är där anfört, varför metall¬
industrien nu kan tala ett mindre tullskydd än förut. Hade han an¬
fört något bärande sådant, hade jag liksom friherre Palmstierna yrkat
på, att en skrivelse skulle avlåtas.
Vad framhåller den ärade motionären i promemorian. — höll jag
på att säga, men detta vore ju icke riktigt, då promemorian icke ens
är undertecknad — vad innehåller da denna promemoria? Jo, den
innehåller, vilket även herr Rune något redogjorde försatt det är tre
svenska fabriker, som tillverka kopparplåt. Dessa fabriker ha genom
en fusion gått upp i ett företag, och detta bolag fortsätter vid en av
sina fabriker, Skultuna, även tillverkning av manufakturgods, därmed
konkurerande med de kunder, som av bolaget köpa kopparplåt. Dess¬
utom innehåller promemorian den upplysningen, att en kartell existerar
mellan aktiebolaget Svenska metallverken och importörerna samt att
det lyckades de mindre industrierna att träffa eu prisöverenskommelse
med aktiebolaget Svenska metallverken, men att nämnda aktiebolag
efter några månader uppsagt denna överenskommelse, emedan bolaget
ansåg, att de priser, som fastställts, voro alldeles för höga.
Det är det enda, mina herrar, denna promemoria innehåller. Jag
vädjar till herrarna, om under sådana förhållanden det. föreligger
någon som helst anledning att vidtaga åtgärder vare sig för att sänka
tullen eller för att skriva till Kungl. Maj:t med anhållan om en ut¬
redning, huruvida tullen å kopparplåt kan nedsättas. Vad angår
frågan, om tullen bör sänkas eller icke, vill jag lämna densamma
fullständigt obesvarad. Jag är icke tillräckligt inne i frågan för att
kunna bedöma densamma, emedan varje utredning saknas, huruvida
industrien kan reda sig med ett lägre tullskydd än förut. Det. är
mycket möjligt, att så är fallet, men jag har ansett och inom bevill¬
ningsutskottet förfäktat, att, när den ärade motionären icke framfört
ett ”enda skäl till förmån för sin motion, det vore. bättre, om hans
motion nu avsloges och att han återkomme till nästa års Riksdag
med spörsmålet, men då bättre utrett än nu. Da kunde han fram¬
komma med de skål, som kunna finnas för att tullen pa kopparplåt
bör sänkas. Som jag tror, att det för honom lika litet som för oss
andra är möjligt att utreda de ytterligare tullsänkningar å ett tjugu-
Onsdagen den 16 april, f. na.
65 Nr 33.
nedsättning1 ^°PP^rartiklar> som bliva eu följd av en eventuellt tullen ä
genom Kifnel MaktJh nWrplat’ ,sa trorde det dä vara bäst att koPparplåt.
art,kfc Tron kdUnr sa“?häl?ga “ed rubriken kopparplåt.^ * *
1;,l 1 förbigående vill jag säga, på tal om motionsskrivninsr med den
bila kännedom jag fått blott på den tid jag vant här 0&m Tet st
varpa motioner bemötas, såväl i utskott som i kamrar att Tet ickeS.
SSTiX MT“r“ Al” frrsl01”
Ter närmar? llJ TSd °T klara säSas lck« vara riktiga. Det
närmare till hands att gorå, såsom också jag ofört i en motion
villo- kv°rei;/rara °-m faRra da'?ar’ uämIi?en blott med en kort motive-
Tskottet deP f T** tullS sänkmnB- Man företager ju ändå uppe i
frST DetkTSrgdr TU anser.siS behöva för bedömande? av
kort och att dt bwTu lcke Vara na§ot fel att d<mna motion är för
r C £ tT abei0paJ ®n Promemoria. Promemorian kunde
ju na skjutits in före yrkandet, sa hade det blivit en motion Den
anmärkningen betyder således ingenting. Den
tillverka bffett Sf “mil att,av laudets 257 metallfabrikanter
tiuverna »lott ett par, eller blott en kanske med ett nar fabriker deffa
a™aT,a1’ kopPa.rPlåt' f°m tullskydd as med eu rätt hög tull 10 öre
pei kilogram. Nar nu koppartackorna kosta 1 krona 10 öre ner kilo
„iam och plåten kostar 1 krona 35 öre, så blir skillnaden eller till
pfdTverkhT f°ll fa!Jnken 251Öre‘ Med 10 öres tul1 bbr tullskyddet
fexÄSt a
allraDäsTnfT-?°m S?,gt’ 1 •laJndet 257 metallfabriker, av vilka väl de
allra bestå i större eller mindre grad använda dylik konnarnlåt DS
metaflfabrikerna att^till d° H Sådan tvinga alla de andra
out-! atfc ..i detta fördyrade pris köpa sin vara eller också
börandTverk TT me? tilla£g av tull> assurans och frakt. Yeder-
öoiantie verk tillverka aven kopparkärl och andra dylika föremål driva
således foråd ingsindustri. Klart är, att det stora vTket eSer den
?fcotdeLTkonWnSttller aVSy äl'i billigare än alla de andra 250 eller
att° ett mai mkurrenterna. Ku är ju ingenting att invända däremot
vätdio? T hurn dnJ.er ren förädlingsindustri och ingenting märk-
... ö i &??.r er däri, att i en näringsgren det uppkommer allt
v “g » ^ rn,X^Zd,déf
marknaden. Det ar ju utvecklingens normala gån». Men vad som
.eke ar normalt det är att de sa,ä, tom reda» férlt E, sS omkosl-
Andra hammarens protokoll 1913. Nr
33.
Nr 33. 66
Ang. tullen
kopparplåt.
(Forts.)
Onsdagen den 16 april, f. m.
i nåder skola till konkurrenten, som bar mindre omkostnader, betala eu
skatt av 10 öre för varje kilogram de behova av denna vara. Om
skola o-å under till följd av konkurrensen, sa ma de da ga under i
hederligt konkurrens, men denna konkurrens kan icke anses hederlig
i do? «8 mwket mindre som metallverken förhindra dem a-t till
£,£ p*mÄ piff L Utlandet, i det att metallverken mgöt
förbund med en kartell av importörer, sa att dessa halla lika hosa
nriser som metallverken för partier under 2,500 kilogram plåt. Man
«äo-er att de små fabrikerna ändå äro dömda att ga under Daiorn
skall ’ iao- icke yttra mig, men i varje fall synes något sadant icke
framgå av de siffror, som finnas tillgängliga Jag var för en stund
sedan nere i biblioteket och fick tag i en del siffror. Jag at
den rubrik som upptager metallfabriker, ej specificerade, för ar 1903
upptöa 240 fabriker och för 1910 257 fabriker, vadan har inträtt en ök¬
ning av 17 fabriker. Arbetarna uppgmgo det förstnämndal aret till 2 9
neb det sistnämnda året till 4,271, alltså en okmng av 1,286. lill-
lio-<ra två störa i Västmanlands lan med respektive 485 ai betaie ocn
3'2°miljoner kronor tillverkningsvärde och 577 arbetare och 6,1 mi -
ioner kronm tillverkningsvärde. Vidare finns 1 Alfsborgs lans lands-
Cd en fabrik med 113 arbetare och 0,3 miljon tillverkningsvärde, !
Borås två med sammanlagt 48 arbetare och 0 2 miljon tillverkning
värde. Dess”fabriker sammanlagt äro icke fler an fem och ha tilD
1 99Q nrhpHre och 9,5 miljoners tillverkningsvärde. Hela
denTvrma mängden har ett tillverkningsvärde av 27 miljoner och ett
arbetarantal av 4,200 personer. Dessa.äro
andra 252 fabrikanterna, som maste betala skatt till detta enaa sw
, i ,Man säffer som safft, att de små icke aro livskraftiga. Ja0
Ä ““JTm detargumfft herr Bane anförde för .«!»««
borde bevilja denna tullsänkning, samtidigt som “^n predikar att
måste ffå under. Han sade: när man ser efter hur det lorhalleisig
j (1p ^leveranser till staten, där dessa små fabrikant!!! och metall
att befria dem från skatten till det störa bolaget, sa afr de kunna e
hålla sitt råmaterial till samma pris som detta.. . , ; dre
Sffre6 och höffre. Följden är att även denna påyrkade tullnedsattumg
»"“om en Sleke, och jag yrkar bifall till rererratronen.
Onsdagen den 16 april, f. m.
67 Kr 33.
som w TrEnerSteiV- ^err. talman! Jao tror icke, att den statistik, A?9-tul1™ «
som keir Månsson anförde, ar sa belysande, som han tycktes före- lcoPParPlåt-
stalla sig • ty Blänga av dessa fabrikanter äro dock sådana, som icke (Forts')
Sf koPParPlat> och med dem böra vi i detta sammanhang icke
befatta oss.^ Den saken lar val vara alldeles påtaglig. När man vi¬
dai e ser pa kopparplatstillverkningen i landet och jämför den med
importen sa finner man, att med den tull av 10 öre, som vi för när¬
mande ha, importen av kopparplåt likvisst utgör en tredjedel av hela
flen svenska förbrukning-en. Detta visar ju bäst, att det icke finnes
ett bolag som beharskar hela marknaden i Sverige.
Nu sager . man visserligen: ja, men trusten bar slagit si» till-
tZZlZ lmp°-n0renia,och nu utnJttja dessa båda parter gernen-
tenm, beko1?116^ *#■ fa™r pa- de svenska kopparplåtkonsumen-
teiuas bekostnad.. Da fragar jag mig: hur skall detta kunna gå till?
Ai sammanslutningen sa effektiv, att den når sitt mål, borde det
val rimligen vara omöjligt från en sådan utgångspunkt att importera
Vanför VarhS ^ Med °rd’ detta syues mig förutsätta, att
anför Sven0e existerar eu sa maktig sammanslutning, att man icke
hållandet0*skX^ ^ f kan få koPParPlåt- Tf vore detta icke för-
SJÄ / “'i om de ifrågavarande båda parterna sam-
manslutit sig till den svenska vidare förädlande industriens skada någon
företagsam person importera kopparplåt och tillhandahålla den till för¬
man!] are pris åt den kundkrets, som icke ville köpa från denna sam-
tillverkare och de fortvarande svenska
lmpoitoiernå. Det förefaller mig således, som om den tanken stupade
pa sin egen orimlighet. Och tinnes det, såsom jag tror, möjlighet
att utom Sverige ta kopparplåt från annat håll än det, där de nu-
hålf^så no P3pt0reri‘a- r T Z eller förandra att förse sig från samma
h d “a moJllghet vara en ganska stark regulator på prisen.
daaen 1903 hörn+e11! “n? Z att taga 1 betraktande. NärRiks-
011 ..?;70.d h°jde tullen till den nuvarande, tog Riksdagen hänsvn
till möjligheten att inom landet avsätta den tillverkning8av koppar
och zink, som inom landet bedrives. Den är visserligen icke
deles stor men betydande nog för dem det gäller. Jag kan upplysa
om, att de svenska metallverken årligen ha köpt 2,500 ton koppar
tonn7ink1Sf“SbTg,llb”lrda “äSrn hela tiUverkningen, och vidare *600
Z 1 frt“..1fr,°11hattau’ nämligen 400 ton finzink och 200 ton kan¬
ske neka till att ^ ^ n kT utla“dsk vara. Man kan sålunda
icice neka till, att i metallverkens tullskydd ligger även i viss män
ett skydd för den svenska tillverkningen av koppar och zink. Nu kar
an också framhållit, att det lär vara fråga om ett nytt verk för
Sttna omg ll koPParPr°dukter, möjligen även kopparplåt.' Detta torde
vittna om, att monopolställningen icke är så stark, att icke kon¬
kurrens kan uppstå med tiden. ’
Jag vill. vidare påpeka, att Tyskland på kopparplåt har en tull
a 12. pfenmg således över 10 öre. Och det äi icke nog därmed
traktater med f"1 ^ ick<? ^0rt den minsta eftergift vid
skvdd av 19 fiammande makter, utan de hålla på detta sitt tull-
skydd av 12 pfenmg Under sådana förhållanden förefaller det mfö
som om vält tullskydd icke vore så orimligt, även om herr Månsson
Nr 33.
Any. tullen
hopparplåt
(Forts.)
68
Onsdagen den 16 april, f. m.
å med sitt sätt att räkna kommer till det resultatet, att tullen utgör
• 40 % av tillverkningsvärdet. Det går dock icke riktigt an att rakna
på det sättet. Om vi nu satte ned tullen till 5 öre, vad skulle da
föliden bli? Icke annat än jag kan se, skulle var import, som redan
nu är rätt betydande, högst väsentligt ökas. Och vad hander da.
Jo, om den förutsättningen är riktig, som lierrarua tala om, nämligen
att det icke finnes någon möjlighet att köpa kopparplåten utifrån ti
lägre pris än nu, emedan trusten hindrar det, sa komma vi ur askan
i 'elden. Då finge vi ej längre köpa den svenska plåten i samma
omfattning som nu, utan finge väuda oss till den utländska trusten,
som finge lätt att behärska den svenska marknaden, vilket icke vore
till fördel för den svenska konsumtionen.
Vidare talar man om, att de mindre förbrukarna, som sta utanför
sammanslutningen, skulle vara i ogynnsamt läge. Men om herrarna
tami del av utredningen i detta hänseende, som visar, huru olika priser
de°olika tillverkarna i Sverige sätta på sina plåtkarl, som de leverera
till armén och andra statsinstitutioner, så finna herrarna, att det långt
ifrån är så, att sammanslutningen behärskar marknaden, utan i manga
fall, troligen de flesta, är det de smärre tillverkarna, som taga leve-
nlI1S Järn tror för min del att man gör klokast i att låta det tullskydd
bestå, som för närvarande finnes. Jag stöder denna ram uppfattning
också därpå, att då man gjorde en uppgörelse med det störa tyska
riket om en handelstraktat, så förekom det givetvis eftergift» av
skilda slag på olika områden, och det vore väl en egendomlig håll¬
ning vi bär i Sverige intoge till tullskyddssystemet, om vi under
löpande traktat utan vederlag gjorde en ^nedsättning, som naturligt¬
vis med allra största tacksamhet toges emot från den andra parten
Man tycker åtminstone, att man skulle kunna saga: lat denna tull
stå kvar, tills vi få se vad vi kunna fa betalt for att vi satta ned
tUlleDå jag sålunda finner det försiktigast och klokast ur alla syn¬
punkter att bibehålla den nuvarande tullen, ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.
Med herr Vennersten förenade sig herr Jeansson i Kalmar.
Herr Palmstierna: Blott ett par ord till herr Vennersten. Nar
han upplyser att importen av kopparplåt utgör eu tredjedel av den
koppar, som förbrukas inom landet, så belyser detta vilken stor bety¬
delse man måste tillmäta den omständigheten att sa manga av de
svenska fabrikanterna måste hämta sm vara utifrån. Det gor, att detta
spörsmål har större räckvidd än man skulle vara benägen att antaga.
Ja er vill vidare såga, att när herr Vennersten talar om att någon
företagsam man kunde åstadkomma import, om han höll priserna oskä¬
ligt höga, så vill jag säga, att det vanliga förhållandet ar, att nar de
stora trusterna sammansluta sig med handelsvärlden, sa blir det svart,
och svårare ju intimare denna sammanslutning ar, for importörerna,
som organiseras mera tillfälligt, att åstadkomma import. i a ju e
eklatant exempel på saken från sockermarknaden, bockertrusten har
Onsdagen den 16 april, f. m. (59 \r 33.
i ett hälft ar lyckats hålla sina priser från 3 till 6 kronor per 100 Ang. tullen
kilogram over priset på världsmarknaden, och ändå har ingen människa loPParPlåt
har importerat socker. Och varför? Jo, därför att då skulle det bli !Fort»-)
ett minerande krig, dar de smil skulle fortare än eljest gå under.
ba framkastade herr Vennersten eu annan sak. Han talade om,
att det var eu ny affär under utsegling, som skulle upptaga kampen
nHdrv,dn ^1°™ trUSk'?; . Det; ^klagar jag, ty det synes mig olämpligt,
att man placerar nytt kapital 1 och drager arbetarskaror till konkur¬
rerande foretag Ett dylikt nytt företag drager alltid kapital och ar¬
betare tran andra nyttiga företag här i landet, under det att bespa-
ringar kunde sim endast genom utveckling av denna trust. Men vår¬
tor tillkommer da eu sådan affär? Jo, det höga tullskyddet lockar till
kapita placering. Och har kommer jag til! mitt törsta' skäl för att gå
pa tullsänkning oavsett hänsynen till de små fabrikanterna.
. Herr Månsson: flen- talman, mina herrar! Jag är även denna
gång delvis förekommen av herr Palmstierna. Men till herr Venner-
sten vill jag bara säga det, att det nog är ganska många, som skulle
T!, v lnk,ra. koPParplat i jandet och konkurrera, men som icke våga,
darfor att de veta, att, tack vare de stora inkomst er, kartellen inhöstar
dels_ genom tullskyddet och dels genom den kartellbildning som möj-
liggores av detsamma, alltså tack vare dessa stora inkomster i skatt av
fabrikör och genom dem av allmänheten, kali denna ring offra eu av¬
sevärd summa pa att bringa ned i rännstenen en var som vågar kon¬
kurrera med den. Den enda förklaringsgrunden är att i det ögonblick,
som man införde en avsevärd mängd koppar, skulle priset sjunka under
tullmui ens underkant, d. v. s. under tillverkningsvärdet, det är ju sol-
Wart ba skulle åtminstone jag göra, om jag vore affärsman, och jag
ores a er mig att det gör varenda en av dem i deras privilegierade
stallning. _ bkillnaden mellan oss andra och dessa privilegierade affärs¬
man ar icke, att de äro några särskilt konstiga människor, ulan det
ar bara clet, att de komma åt att klå sina medmänniskor, men vi komma
icke åt. Det ar klart, att om vi kunde komma åt, skulle vi handla på
precis samma satt. Men när det gäller att bygga upp eller ordna ett
samhälle, sa bor det ordnas så, att ingen kommer åt att klå den andre,
och förhindras ^ tendenser ’ den riktningen, så böra de motarbetas
• , l Mattet och även här har herr Vennersten påpekat, att det
icke ar farligt med denna trust, ty det kommer snart att inrättas eu
fabrik till jag tror det var 1 Östergötland. Det är emellertid eu an-
,,e,n-1)D^1 ^ örbgare för oss att tå tullen sänkt, innan denna olycksaliga
fabrik kommer till stånd. Herr Palmstierna har nyss visat, vad följ-
den skulle bil. _ bedan kommer det att talas om att fabrikerna äro
byggda för en viss tillverkning. De ha bara 40 å 60% av det arbete
6° i V®, ko?138, utföra. För att få så mycket arbete som möjligt,
maste de ha ännu 15 å 20 öres tullskydd och däröver på kopparplåt.
Det ar förstas den vagen man tänker gå. Man stoppar icke fabrikerna
nar man ser, att man icke har arbete för mer än 40% av tillverk¬
ningen, utan da går man till Riksdagen och säger: nu får ni hjälpa
oss, ty vi ha fabriker, och dem måste ni uppehålla. Det är skäl att
Nr 33. 70 Onsdagen den 16 april, f. m.
Ang. tullen å j fn tullen sankt. Herr Vennersten sade, att mitt räknesätt icke
kopparplåt. håller gtreeki men mail skall väl i all världens namn icke räkna tul-
(Forts-) lama på den färdiga kopparplåtens saluvärde, utan man får val lov
att räkna dem i förhållande till det värde, som skiljer den från ut¬
landet komna koppartackan från den av densamma förfärdigare plåten, vil¬
ket värde uppkommer genom att tackorna gått igenom valsar. Det ar ju
ej det utländska utan det inhemska arbetet man säger sig villa tullskydda.
Om nu tullen sänktes eller upphävdes skulle, säger herr V enner¬
sten industrien bli ihjälslagen av de utländska fabrikerna, och sedan
skulle trusten i utlandet vara allsmäktig här och kunna taga vilket
pris den ville. Jag tror icke det existerar en enda kopparkung i värl¬
den, det finns antagligen flera, som ville konkurrera Bär finns val
knappt någon människa, som icke anser, att det går lika bra att valsa
plåtar här i Sverige som i England. Icke är det väl sa, att kopparn
tittar efter i tulltaxorna huru hög tullen är innan den beslutar sig tor
att ce efter för valsarnas tryck och förvandlas till plåt; det är natur¬
ligtvis samma hårdhetsgrad på kopparn i England som i Sverige och
samma maskiner, och maskinerna gå med samma fart. Det ar bara
allsköns ursäkter för att söka klå åt sig eu extra skatt av allmänhe¬
ten, detta tal. , , , ,
Den sista vallen, som herr Vennersten kastade upp och som man.
ofta ser uppkastas i sådana här debatter, var denna: Han säde, att
Tyskland skulle få eu underlig uppfattning om oss och var hållning
i tullfrågor, om vi nu under pågående traktatstid sänkte tullen. Ja,
Sä må då tyskarna veta, att vi nu fått eu ny grupp fullmyndiga med-
borgare i landet, och dessa ha aldrig vant tillfrågade om de gamla
tullarna. De protesterade mot dem och ville icke veta av dem, och
man kan icke begära, att de nu skola hava någon särskild hänsyn till
bestående förhållanden, som kommit till mot deras vilja. I vartom
må dessa tullars tillskyndare vara tacksamma mot dem, vilka nu vilja
sänka tullarna undan för undan för att de ej i ett tag^ vraka undan
hela systemet utan hänsyn till dem, som våldförde de maugas vilja, da
fåvälde! rådde.
Herr Röinc; Jag vill ännu en gång stryka under, att jag vill
hålla frågan fullständigt öppen, huruvida kopparplåtindustrien, orga¬
niserad på sätt den nu är, kan reda sig med ett mindre tullskydd
än hittills. Det är mycket möjligt, meu då far val anföras något
enda bärande skäl till förmån för en sådan uppfattning. Vad herr
Palmstierna för någon stund sedan framhöll, bor trustkommitten ut¬
reda. Jag tror att kommittén i så fall kommer till clet resultatet,
att förhållandena kanske icke äro sådana såsom de här blivit fram¬
hållna. För att en kartell bland importörerna skall hava något värde,
så att köpmännen få en tillfredsställande förtjänst på sina affärer, oc
för att här i landet en kartell skall kunna hållas uppe mellan den
inhemska industrien och dessa importörer, förutsattes tillvaron av en
kartellbildning i utlandet och att denna kartell uteslutande säljer till
de organiserade importörerna, ty i annat fall kan vem som helst börja
importera plåt i vilka kvantiteter lian. önskar och sedan sälja den¬
samma till hantverkarne och småindustrien. Och som ett litet exem-
Onsdagen den 16 april, f. m. j j yr 33.
pel, vilket bestyrker mina tvivel på att dessa hantverkare och mindre ^n9- fallen i
industriidkare arbeta under så förtvivlade förhållanden som den ärade koPParPlåt
motionaren har framhållit i sin promemoria, ber jag att, i anslutning
till vad bevillningsutskottets vice ordförande nyss antydde, då han
nämnde att hantverkaren och den mindre industriidkaren ofta leve-
r?Ia 41 qoV1 , ,, Sre P™ än som trusten fordrar, ange några få
siffror. Sa skulle t ex. Stockholms tygstation göra uppköp av diverse
kopparartiklar: kokkittlar, kaffepannor och dylikt. Nå hur ställde sio-
SiockWms w.tif»? Jo, en kil taSuXJS
miudie industriidkare i förehålla offererade dessa kokkittlar till 39- 50
)ad fordrade metallverken? Jo, 51:20 kronor. För kaffepannorna åt«
fordrade samma näringsidkare i Torshälla 20 kronor och metallverken 26
kronor. Sedermera skulle Stockholms tvgstation upphandla en del
andia kopparartiklar och infordrade anbud. Leveransen erhölls av en
känd mindre industriidkare i Borås, som levererade kaffekokare till 18
kronor, da Metallverken fordrade 28: 24. För kokkittlar begärde samme
mindre näringsidkare i Borås 22: 50. Metallverken fordrade 38: 20.
Jag skulle kunna ga igenom anbud för anbud till tygstationer.
till aimens förråd etc. etc., varutav klart och tydligt framgår, att
man som regel kan saga, att dessa mindre näringsidkare inlämna of¬
ferter till mycket lägre priser än trusten, Svenska metallverken. Detta
tyde/ jr pa -atj dessa. ,mindre industriidkare och hantverkare vid
upphandlingar i dessa fall hatt något obehag av konkurrensen från
Svenska, metallverkens sida. Men, som sagt, detta är en sak, och en
annan ar, att det ar mycket antagligt, att om herr Karlsson i Fiäl
ateikommmer vid nästa ars riksdag med en motion, i hvilken han
kan framhalta verkliga sakskäl, varutav det framgår, att industrien
kan reda sig med ett mindre tullskydd, bevillningsutskottet enhälligt
gar med pa en skrivelse med anhållan om utredning, huruvida det Er
pligt att åsätta kopparplåt och andra kopparartiklar lägre tull än
nu. Jag för mm del skall åtminstone gå med på en dylik utredning,
om nagla bärande skäl da angivas.
Herr Karlsson i Fjät: Åtskilliga talare ha riktat den förebråel¬
se mot motiveringen i min motion, att den skulle vara knapphändig
och . att mitt yrkande huvudsakligen skulle vara stött på en prorne-
mona, som aven den skulle vara mycket knapphändig i fråga om sak¬
uppgifter. Det bär redan framhållits från eu annan talare, att det
förekommit motioner i denna, kammare, vilkas motivering varit lika
knapphändig, och jag skulle vilja fråga herrarna, om det icke i de flesta
tall. vid motioners utarbetande användes sakkunnig hjälp; om nu dessa
sakuppgifter aro införda i motiveringen eller bifogas soPm promemoria
a n Underoi;dnad betydelse, båda dessa utvägar användas
ganska otta. Den gjorda anmärkningen riktar sig således icke uteslu¬
tande mot mm motion.
m ,J,err Kune framhöll, att de nu rådande förhållandena mellan
metallti usten och. hantverkarn e befordrade endast en konkurrens, som
var till nytta för den konsumerande allmänheten. Ja, jag vill inte
bestrida, att sa ar förhållandet, men då menar jag, att vi' skola ställa
om, att möjligheterna i konkurrensen bli lika, och icke ställa den
Nr 33. 72 Onsdagen den 16 april, f. m.
starkaste, nämligen trusten, i en bättre ställning i fråga om råvarorna
än hantverkarne och de små industrikar ne. Ty sedan kusten om
någon längre eller kortare tid konkurrerat ihjäl dessa små handtver-
kåre och industriidkare, kommer den nog, såsom det brukar ske, att
ta igen skadan genom att höja priserna med en ganska stor procent,
såvida icke lagstiftningen i förväg passar på att klippa klorna pa
trusten. Slutligen vill jag säga, att jag icke har samma syn pa denna
fråga som herr Palmstierna, att det är en lycka för landet, om dessa
små industriidkare gå under, utan jag menar det, att man pa lagstil!-
ningens väg bör stödja dessa, så att de fortfarande kunna existera.
Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till reservationen.
Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen i
enlighet med de därunder gjorda yrkandena propositioner först pa
bifall till utskottets hemställan samt vidare på avslag dära och bifall
i stället till den vid betänkandet fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja godkänd.
Herr Karlsson i Fjäl begärde emellertid votering, till följd varav nu
uppsattes, justerades och anslogs denna omröstningsproposition.
Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemstäl¬
lan i utskottets förevarande betänkande nr 31, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med avslag a utskottets berörda hem¬
ställan, bifallit den vid betänkandet fogade reservationen.
Voteringen utvisade 99 ja mot 81 nej, vid vilken utgång kam¬
maren således bifallit utskottets hemställan.
§ 12.
Ang. ändrin- Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört banko-
gar i regie- utskottets utlåtande, nr 29, i anledning av Rungl. Maj:ts proposition
mentet för ansående ändringar i reglementet för dövstumlararnas pensionsanstait.
dövslum- ° °
TZanstaU: Med tillstyrkande av bifall till vad Kungl. Maj:t föreslagit i eu
till Riksdagen den 21 februari innevarande ar avlaten, till banko¬
utskottet för förberedande behandling överlämnad proposition hem¬
ställde utskottet, att Riksdagen matte
dels besluta, «... . ,
att det högsta belopp, för vilket dövstumskoldistrikt pa i övrigt
stadgade villkor kunde vinna delaktighet i dövstumlararnas pensions¬
anstait för vid distriktets skolor inrättad ordinarie tjänst, som i fe l
av det för anstalten gällande reglementet avsages, skulle utgöra, tor
73 Nr 33.
Onsdagen den 16 april, f. ro.
föreståndartjänst 4,500 kronor, för lärartjänst 3,000 kronor och för AJ‘0-
lärarinnetjänst 2,000 kronor; samt mentet för
att för föreståndare, som icke innehade de för erhållande av tore- dövstum-
ståndarpension i §§ 8, 9 och 10 av berörda reglemente bestämda,
respektive 10, 8 och 5 tjänståren såsom föreståndare, pensionen skulle '
beräknas så, att för varje tjänstår såsom föreståndare, som bruste i det >■
för vart fall bestämda antalet sådana år, avdroges från det belopp,
vilket skulle utgå vid fullt antal tjänstår, respektive Vio» Vs ?ch h
av skillnaden mellan nämnda belopp och motsvarande lärarpension;
dels föreskriva, att för rätt till hel pension vid avgång från tjänst
skulle för föreståndare och lärare vid de av staten understödda folk¬
högskolorna och därmed förenade lantmannaskolorna samt vid de fri¬
stående, statsunderstödda lantmannaskolorna fordras att hava uppnatt
60 ars ålder samt räkna 30 tjänstår, varav för föreståndare minst 10
tjänstår som sådan;
dels medgiva, att i samband med utfärdandet av nytt reglemente
för dövstumlärarnas peusionsanstalt, i vilket upptoges de föreskiiftei,
som genom särskilda kungörelser meddelats beträffande vissa pensions-
anstaltens delägare, måtte få vidtagas sådana redaktionella forändringar
i avfattningen av de utav Riksdagen godkända grunderna för anstaltens
inrättande och för nämnda delägares rått till inträde däri, vilka för
sådant ändamål kunde vara erforderliga;
dels ock för beredande åt lärarpersonalen vid dövstumskolorna av
förhöjda delaktighetsbelopp i folkskollärarnas änke- ock pupillkassa
öka det såsom bidrag till nämnda kassa a riksstatens tionde huvud¬
titel å ordinarie stat uppförda anslaget från dess nuvarande belopp,
73,035 kronor, med 690 kronor till 73,725 kronor.
Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:
Herr. Persson i Stallerhult: Herr talman! Denna utskottets
hemställan innebär en förbättring i pensionshänseende för föreståndarna
och lärarna vid dövstumskolorna, och emot denna ^hemställan och
detta förslag har jag icke någon erinran att göra. Förslaget avser ju
att bereda möjlighet till högre pension än den nuvarande åt dessa
lärare. Det innehåller också en förbättring i avseende å beräkningen
av pensionen. . ..
Vidare innehåller denna hemställan också en annan sak, nämligen
frågan om sänkning av pensionsåldern för folkliögskollärare från 65 till
60 år. Detta ändringsförslag anser jag däremot icke vara nödvändigt
att biträda. Ty om man tänker på, hur det ställer sig med pensions¬
åldern för de flesta statstjänare, har man den allra lägsta pensions¬
åldern för folkskollärare, och därom är ju ingenting att saga. bedan
komma dövstumlärarna med 60 år, och därefter går det uppåt anda
upp till 67 år, men när man jämställer folkhögskoleförestandarna
med dövstumlärarna i detta avseende och föreslår samma pensions¬
ålder för dem, anser jag, att man går väl långt. När man behandlade
frågan om pensionsrätten för folkhögskoleförestandarna, var också denna
fråga före, men Riksdagen beslöt då, att deras pensionsålder skalle
vara 65 år. Om man nu jämför dessa folkhögskolelärare med eie-
mentarlärarna, som måste ha uppnått en levnadsålder av 65^ och en
tjänstålder av 35 år, under det siffrorna för folkhögskoleförestandarna
Nr 33. 74
Onsdagen den 16 april, f. m.
gar i regie- f resPe^lve 65 och 30, finner man, att dessa senare sålunda i alla
mentet för tal1 oha ett avgjort företräde framför elementarlärarna. Jämför man
dövstum- också sedan de båda lärargruppernas arbete, något som också måste
f Pensionsåldern bestämmes för full pensions-
(Forts.) iT01 taga mis^e> om jag säger, att elementarlärarna
ha ett mera utslitande arbete än folkhögskollärarna. De ha iu en
undervisningsskyldighet av 39 veckor. Således ha de betydligt mera
omfattande undervisningsskyldigbet än folkhögskollärarna.
Vidare är det ju så, att vid varje stat, som Riksdagen fastställt
under senaie ar, har man sökt, när det gällt att bestämma pensions¬
rätter att öka antalet levnadsår utöver vad som förut varit bestämt
i stallet för att, som här föreslås, minska detsamma. Jag tror, att
intet skäl föreligger att sänka levnadsåldern för föreståndare och lä¬
rare vin folkhögskolorna. Det skäl, som här framlagts, att det bör
vara samma bestämmelser i reglementet för dessa lärare och dövstum-
lararna, tycker jag, att man här icke borde fästa så stort avseende vid.
iy det är ju två särskilda lärarkårer i alla fall, och då få de väl
bedömas var och en särskilt i detta avseende också. Vidare visar en
jämförelse med motsvarande förhållanden för en annan kår, nämligen
vara lasarettsläkare, att dessa ej erhålla pensionsrätt förrän vid 65 ”år,
och vad provinsialläkarna angår, blev deras pensionsålder vid senaste
reglering höjd fram 60 till 62 år. Således tror jag, att man har fullt
tog tor att bibehålla levnadsåldern 65 år för nu ifrågavarande lärare.
.Nu maste man också betänka, att pensionsrätten numera alltid är
grundad pa och förenad med skyldighet att betala avgifter. I nu före¬
varande fall är det. meningen, att distrikten skola betala omkring en
i-ii e .’ *ararna själva en tredjedel och statsverket det övriga Huru
ställa sig nu dessa avgifter i förhållande till pensionen? Jo,'så, att
de bereda pension i förhållande till storleken av de inbetalda avgif-
terna. .Betalar man sålunda pensionsavgifter från 30 år intill 60°år
sa innebär detta, om det är fråga om eu pension på 4,000 kronor, att
de gjorda mbetalningarna icke berättiga till högre pension än 2 200
kronor, under det att en fortsatt inbetalning till 65 års levnadsålder
skulie motsvara ett pensionsbelopp av 4,000 kronor, allt under förut¬
sättning att ifrågavarande inbetalningar utgått med en tredjedel av
hela bidraget. Sålunda se herrarna av dessa beräkningar, som fack¬
man uppgjort, att det har eu synnerligt stor inverkan, om man sänker
Jevnadsaldern härvidlag.
Mig föi efaller det, att kammaren borde stå fast vid samma stånd¬
punkt; som varit bestämmande vid fastställandet av de 65 årens lev¬
nadsålder för folkhögskollärare, och jag tror icke, att det föreligger
nagla fullgoda skäl för att sänka denna ålder, såsom här föreslagits
För att vinna en ändring i vad utskottet här föreslagit, synes det°en-
i meniIip vara nödvändigt, att tredje stycket på sid. 4 i ut-
skottets hemställan utgår, och jag tror, att därigenom icke alls skulle
oidarvas den huvudsak, som. det här gäller, nämligen att bereda döv-
stumlararna förbättrade pensionsvillkor.
Jag ber dä,rlör, herr talman, att få yrka, att tredje stvcket i ut¬
skottets hemställan som börjar med orden: »dels föreskriva» och slutar
75 Nr 33.
Onsdagen den 16 april, f. nr.
med orden »som sådan» måtte utgå. Härigenom blir, som sagt,“
intren ändring i avseende å dövstumlärarna i detta fall. mentet för
Herr Wijk:_ Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan
oförändrad även i denna punkt. . . (Forts.)
Anledningen till Kungl. Maj :ts förslag angående sänkning av pensions- t
åldern för ifrågavarande tjänstinnehavare är ju närmast den, att, da deras
pensionsavgifter bestämdes, skedde det med beräknande av en pensions¬
ålder av 60 år. De få således betala en pensionsavgift, som redan i
och för sig skulle berättiga dem till pension vid 60 ars ålder.
En annan orsak till fastställande av denna ålder är den, att förestandarna
och lärarne vid folkhögskolorna ha ett ganska påkostande och uppsli¬
tande arbete, och att det är af allra största vikt för den garning, som
de ha att utföra, att dessa platser komma att bil över hela linjen be¬
satta med män, som äro i sin fulla verksamhetskraft. Det ansvar, som
påvilar dem, och det arbete, de ha att utföra, är i högsta grad makt¬
påliggande, och det är av vikt, att det utföres av friska och obrutna
krafter. Då därtill kommer, att redan de avgiftsbestämmelser, som
fastställts för dem, innebära ett medgivande, att pensionsåldern skall
sänkas till 60 år, och då detta icke kommer att medföra nagra utgifter
för statsverket, så förefaller det mig, som om alla skal talade för bitail
till Kuno-1 Maj:t.s framställning, vartill även utskottet anslutit sig.
Jag° ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan aven
i den del, som nu föreslagits skola utgå.
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Ja, det är visserligen
sant, att man skall ha goda krafter på alla områden, men man bor
också utnyttja krafterna så långt möjligt är, och man kan val icke pa¬
sta att man i detta fall kan tala om att föreståndarna och krama
vid folkhögskolorna äro utslitna vid 60 års ålder. Om man samman¬
ställer denna ålder med vad som bjudits i pensionsförslaget åt vara
fattiga arbetare, så finner man, att dessa icke erhålla någon pension
förrän vid 67 års ålder. Det tyckes mig under sådana förhallanden
icke vara farligt att för ifrågavarande lärare behålla de 65 år, som nu
äro bestämda.
Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr tal¬
mannen givit propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till nämnda hemställan med den av herr Persson i
Stallerhult föreslagna ändring däri, blev utskottets hemställan av kam¬
maren bifallen.
§ 13.
Vid nu skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande, nr 42,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande av lägen¬
heter m. m. från lotten nr 1 av förra militiebostället Rebbelberga nr
10 Kungsgården i Kristianstads län, bitöll kammaren utskottets däri
gjorda hemställan.
76
Onsdagen den 16 april, f. m.
§ 14.
Herr statsrådet Berg avlämnade Kungl. Maj:ts proposition angående
utvidgande av överstyrelsen för rikets allmänna läroverk till en över¬
styrelse för skolväsendet i riket.
Nämnda proposition bordlädes på begäran.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,5 7 e. in. för att åter
sammanträda kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.
In fidem
Per Cronvall.
Stockholm, Ivar Hfeggströms Boktryckeri A. B., 1913,