RIKSDAGENS PROTOKOLL
1913. Andra kammaren. Nr 31.
Lördagen den 12 april.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.
§ 1.
Herr talmannen anmälde till fortsatt behandling lagutskottets Angående
utlåtande nr 22, i anledning av dels Kung! Majrts proposition la9 orn exPr0'
med förslag till lag om expropriation, lag om ändrad lydelse ^vPnattonm-m-
16, 24, 36 och 45 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom, lag om ändrad lydelse av 71 § i lagen
■den 20 juni 1879 om dikning och annan avledning av vatten, lag
om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, samt lag om ändring
i vissa delar av lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och
tomtindelning, dels ock i anledning därav väckta motioner.
Förslaget till lag om expropriation.
8-12 §§.
Godkändes.
13 §.
I utskottets förslag, vilket i denna del överensstämde med
Kungl. Maj:ts, hade åt 13 § givits följande avfattning:
13 §.
Expropriationsmål skall instämmas till underrätten i den ort,
där fastigheten är belägen.
Skall expropriation ske från särskilda inom olika underrätters
domvärjo belägna fastigheter, som ej lämpligen kunna för expro-
priationsersättningens bestämmande uppskattas annat än såsom en
enhet, förordne Konungen, att frågan om expropriationen i sin
.helhet skall för sådan uppskattning instämmas till den av under¬
rätterna Konungen bestämmer.
Andra kammarens protokoll 1913. Nr 31.
1
Nr 31. 2
Lördagen den 12 april, e. m.
Angående
lag om expro¬
priation m. m.
(Forts.)
Vid paragrafen var fogad en av herr Olsson i See avgiven
reservation.
Efter föredragning av paragrafen yttrade:
Herr Olsson i See: Vid denna paragraf är fogad en reserva¬
tion av undertecknad, och meningen med den är att här få införd
en motsvarighet till den bestämmelse, som utskottet tillagt i en
paragraf längre fram, § 62, där det talas om, att det skall ställas
borgen i vissa fall, nämligen i händelse av återkallelse i expropria-
tionsmål. Det kan nämligen inträffa, att expropriationsmålet av
någon annan anledning än den, som omnämnes i § 62, icke går i
fullbordan. Om nämligen vederbörande icke inom 90 dagar hos
Konungens befallningshavande nedsätta det belopp, som skall be¬
talas för det exproprierade området, förfaller ju expropriationsmålet,
och den jordägare, från vilken expropriationen sker, kan till följd
härav lida skada. Låt oss t. ex. antaga, att expropriationen med
åtföljande värdering är färdig i låt oss säga maj månad. Då tänker
jordägaren: ja, detta område har jag icke vidare att skaffa med.
Och så uraktlåter han då att så, om det nu skulle vara fråga om
ett åkerstycke. När det så gått tre månader, och man hunnit fram
till den tid, då man vanligen skördar, så befinnes det, att den som
vill expropriera icke nedsatt det föreskrivna beloppet hos Konungens
befallningshavande, och att ansökningen alltså återgår. Då är ex-
propriatören visserligen skyldig att lämna ersättning för den skada
jordägaren lidit, men i händelse den som exproprierar skulle vara
insolvent, så att han icke är mäktig att betala, så kan jordägaren
icke få ut denna ersättning.
Min mening är därför att sökanden, då det instämmes till ex¬
propriation, skall ställa borgen för möjligen uppkommande skada
för den, från vilken expropriationen sker. Nu har utskottet beaktat
den saken så till vida att, som jag nämnde, utskottet insatt vid §
62 en sådan bestämmelse rörande återkallelse. Men som jag förut
sade, kan det hända, att det icke blir någon expropriation utav
även av andra orsaker, och därför vore det lämpligt, att en sådan
bestämmelse tillädes här. Jag skall därför be att få yrka på åter-
remiss av denna paragraf för att få möjlighet till införande av ett
sådant tillägg.
Herr Widén: Den siste ärade talaren har ansett, att den, som
söker expropriation, borde hava skyldighet att alltid ställa säkerhet
i form av borgen eller på något annat sätt för den händelse expro¬
priationen icke skulle fullföljas. Kungl. Maj:t har icke ansett detta
vara i något fall nödigt, men utskottet har för sin del, såsom fram¬
går av 62 §, vilket även den föregående talaren påpekade, föreslagit,,
att därest återkallelse sker, så skall det ställas pant eller borgen
Lördagen den 12 april, e. in.
3 Nr 31.
för gäldande av ersättning för skada, som kan uppstå i fall av
expropiationens frånträdande. I sådant fall kommer nämligen jord¬
ägaren icke i tillfälle att i själva expropriationsmålet kunna utfå
dylik ersättning. Därför är det billigt, att vid återkallelse sökanden
ställer säkerhet för den skada, som tilläventyrs kan uppstå. Men
har det skridit så långt, att expropriationsnämnd verkligen blivit
tillsatt och värdering ägt rum, då har ju sökanden redan ådragit
sig så stora kostnader, att det icke lär vara någon risk för att han
icke fullföljer målet och även betalar expropriationsersättningen.
För övrigt är det otänkbart, att för var gång det sökes till¬
stånd till expropriation skulle fordras ställande af pant eller borgen
för den händelse expropriation sanspråket icke fullföljes. Detta skulle
bli mycket besvärligt. Det enda fall, där det skulle kunna spela
någon roll, vore då det begärdes expropriation av föreningar och
andra sammanslutningar enligt mom. 7 i 1 §, men för dem betyder
ju kostnaden för expropriation en säkerligen så mycket i förhållande
till själva expropriationsersättningen, att man, därest de låtit det
gå så långt, att expropriationsnämnd blivit tillsatt och ersättningen
blivit bestämd, också kan räkna på att expropriationsanspråket full¬
följes. I allt fall torde det knappast kunna tänkas att skada kan
uppstå af ett sådant expropriationsanspråk. I hvarje fall vore det,
som jag nyss framhöll, betungande och egendomligt, om de, som
sökte expropriation för t. ex. järnvägsanläggningar, vägar, allmänna
byggnader och sådant, skulle ställa säkerhet vid ansökning om
expropriation. Det har ju icke existerat någon sådan bestämmelse
hittills, och man har icke sett, att några olägenheter uppkommit
härav. Sådana lära nog icke heller vara att befara för framtiden. —
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Olsson i See: Det kan nog vara sant, som utskottets
ärade ordförande anfört, att det skulle vara mycket betungande,
om man i varje fall skulle ställa borgen, och jag tror icke heller
det är nödvändigt att giva detta tillägg en sådan form, utan man
kunde ju t. ex. inskränka sig till att föreskriva, att det skulle
ställas borgen i sådana fall, där jordägaren, på grund av att han
ansåg, att det vore någon risk för honom att icke få ut den möj¬
ligen blivande skadeersättningen vid återgång av expropriations¬
målet, påyrkade detta.
Man kan också tänka sig en sådan formulering, att det skulle
ställas borgen vid expropriation enligt moment 7 i § 1, och be¬
träffande däri omhandlade expropriationsändamål har ju utskottets
ordförande själv erkänt, att det egentligen skulle vara i sådana fall,
som detta skulle ifrågakomma. Jag har tänkt mig att något av
de av mig föreslagna sätten skulle kunna komma till användning.
Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.
Angående
lag om expro¬
priation m. m.
(Forts.)
Nr 31. 4
Angående
lag om expro¬
priation m. in-
(Forts.)
Lördagen den 12 april, e. m.
Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr
talmannen propositioner dels på godkännande av förevarande pa¬
ragraf, dels ock på paragrafens återremitterande till utskottet; och
blev paragrafen av kammaren godkänd.
li-22 §§.
Godkändes.
23 §.
För denna paragraf hade utskottet föreslagit följande lydelse:
Konungens befallningshavande skall för eu tid av tre kalen¬
derår till ordförande i expropriationsnämnder inom länet utse eu
i praktiska värv väl förfaren man ävensom förordna ersättare för
denne. För Stockholms stad skola ordförande och ersättare enligt
vad nu är sagt utses av överståthållareämbetet.
Till ledamöter i expropriationsnämnder vare inom varje län
följande valbare, nämligen tjugufyra av landstinget utsedda och,
om stad, som ej deltager i landsting, finnes, tolv av stadsfullmäk¬
tige i varje sådan stad valde ävensom så många av Konungens
befallningshavande utsedda, som motsvara antalet av dem lands¬
tinget och stadsfullmäktige valt. Finnas inom ett län två lands¬
ting, skall vartdera utse tolv valbara. De valbara skola utses för
en tid av tre kalenderår. I den mån möjligt är skall iakttagas,
att länets olika delar och de särskilda slag av sakkunskap, som
för expropriationsnämnder inom länet äga den största betydelsen,
bliva behörigen företrädda bland de valbara; börande minst halva
antalet av dem landsting och tolv av dem Konungens befallnings¬
havande utser vara ägare av jordbruksfastighet.
Ersättaren för ordföranden i expropriationsnämnder vare ock,
med iakttagande av vad i 27 § sägs, valbar till ledamot i nämnd.
Då ordförande och ersättare för ordföranden skola utses, äge
sådant rum, innan landstinget för året sammanträder, och lämne
Konungens befallningshavande landstinget samt, om stad, som ej
deltager däri, finnes, stadsfullmäktige därstädes, meddelande, vilka
blivit utsedda. Stadsfullmäktige företage sitt val, efter det de
från landstinget mottagit underrättelse, vilka landstinget utsett.
Sist fullgöre Konungens befallningshavande, efter erhållet med¬
delande om landstingets och stadsfullmäktiges val, vad i fråga om
utseende av valbara på Konungens befallningshavande ankommer.
Stockholms stad och län utgöre i fråga om utseende av val¬
bara ett område. Antalet valbara skall vara nittiosex, av vilka
landstinget i Stockholms län, Stockholms stadsfullmäktige, över-
ståthållarämbetet och Konungens befallningshavande i Stockholms
län var för sig i nu angivna ordning utse tjugufyra. I övrigt äge
vad ovan i denna § stadgas motsvarande tillämpning.
Lördagen den 12 april, e. m.
5 Nr 31.
Uti avgiven reservation hade herrar Persson i Norrköping och Angående
Lindhaqen hemställt, att Riksdagen måtte till paragrafen antaga la9. exPro'
följande tillägg: (Forts.)
Val inom landsting eller stadsfullmäktige skall, där sådant
begäres, ske proportionellt. Namnen uppföras därvid å en valsedel
i eu följd, det ena under det andra. Aro å en valsedel upptagna
flera namn än som skola väljas, anses de sista övertaliga namnen
såsom obefintliga. Valsedel, som lyder å färre namn än ovan sagts,
vare ändock giltig. Vid sammanräkningen gäller varje valsedel
med hela sitt röstvärde för det första, med halva röstvärdet för
det andra, med en tredjedel av röstvärdet för det tredje å den¬
samma upptagna namnet; och så vidare enligt samma grund. Mel¬
lan lika röstetal skiljes genom lottning. De personer, som sålunda
erhållit högsta röstetal, äro till det antal, som skolat väljas, utsedda
som valbara till ledamöter i expropriationsnämnder.
Sedan paragrafen föredragits, gav herr talmannen på begäran
ordet till
Herr Persson i Norrköping, som anförde: Herr talman, mina
herrar! Vid denna paragraf föreligger en reservation av herr
Lindhagen och mig. Paragrafen rör det sätt, på vilket de till
expropriationsnämnd valbara inom varje län skola utses. I sådant
hänseende föreskrives, att landstinget skall av dessa valbara utse
24 ledamöter, att i län, där stad finnes, som icke deltager i lands¬
ting, den stadens stadsfullmäktige skola utse 12 ledamöter och att
därpå Konungens befallningshavande skall utse ett mot dessa sva¬
rande antal. Hela antalet till expropriationsnämnd valbara personer
kommer sålunda att i ett dylikt län uppgå till 72. När expropriation
skall företagas och parterna icke kunna komma överens om nämnd,
så skall av dessa valbara en nämnd uttagas på det sätt, att förutom
ordföranden, som utses av Konungens befallningshavande och alltid
är densamma, vardera parten av de av landsting, stadsfullmäktige
och Konungens befallningshavande utsedde valbara skall utse två
stycken. Den exproprierande utser således två medlemmar i nämnden
och den, från vilken expropriation begäres, likaledes två.
Nu har man ansett, att vid valet av dessa till expropriations¬
nämnd valbara bör iakttagas, att om möjligt länets olika delar bli
företrädda, detta väl närmast med hänsyn därtill, att man bör kunna
få personer med lokalkännedom och som icke bo alltför avlägset,
så att förfarandet fördyras. Vidare är det föreskrivet, att vid dessa
val varje särskilt slag av sakkunskap skall tillgodoses, och man har
ansett sig böra uttryckligen stadga, att fastighetsägare skola vara
företrädda bland de valbara, vilket vinnes därigenom att halva
antalet av de av landstinget utsedde samt 12 av de av Konungens
befallningshavande utsedde valbara skola vara fastighetsägare.
Nr 31. 6
Lördagen den 12 april, e. va.
Angående För vårt vidkommande ha vi ansett, att såsom en motsvarighet
lag. om expro- yp denna tvingande bestämmelse om, att bland de till expropriations-
^(Forts) m~ nämnd valbara skall finnas ett visst antal fastighetsägare, bör finnas
en bestämmelse, som möjliggör för all annan erforderlig sakkunskap
att bliva vederbörligen företrädd inom nämnden och göra sig gäl¬
lande, när det kniper. Detta ändamål tillgodoses icke blott där¬
igenom, att man i lagen uttalar önskvärdheten av att så skall ske.
Om vi se till, vilka institutioner det är, som skola utse dessa till
expropriationsnämnd valbara, så är det ju stadsfullmäktige i fem
av rikets städer samt landstingen i länen. Dessa institutioner samman¬
sättas ju genom tillämpning av en fyrtiogradig röstskala, och denna
fyrtiogradiga skala ger, därpå finnes bevis överallt, just de sam¬
hällsklasser, till vilka fastighetsägarna höra, en så stark övervikt,
att de ha möjlighet vid majoritetsval inom stadsfullmäktige och
landstingen att fullständigt behärska nu ifrågavarande val. Vi ha
även exempel på, hurusom i vissa landsting majoriteten anser sig
böra från alla nämnder och institutioner obarmhärtigt och oresonligt
utesluta misshagliga riktningar inom stadsfullmäktige och inom lands¬
tingen, vilka således förlora möjligheten att göra sig behörigen
gällande.
Det finnes två sätt att avvärja slika försök att obehörigt av¬
stänga vissa meningsriktningar och vissa slag av sakkunskap. Det
ena sättet är, att man i lagen uttryckligen fastslår de olika slag av
sakkunskap, som bland dessa till expropriationsnämnd valbara skola
vara företrädda. Det andra är, att man fortsätter på den väg, som
man ansett sig böra vid de allmänna politiska och kommunala
valen slå in på för att garantera minoritetens rätt och för att full¬
ständig rättvisa skall skipas, såsom man sagt, och även här tillämpar
en proportionell valmetod. För vårt vidkommande ha vi ansett,
att denna senare väg i detta fall bör följas. Sedan vi avgivit vår
reservation, ha vi fått ett ytterligare stöd för riktigheten av denna
vår uppfattning däri, att till Riksdagen avlämnats en kungl. pro¬
position, i vilken föreslås proportionellt valsätt vid utseende inom
stadsfullmäktige och landstingen av vissa nämnder och utskott.
När en sådan valmetod i dessa fall anses riktig, vari jag för min
del även instämmer, så bör väl i konsekvens därmed det även
anses riktigt, att de till expropriationsnämnd valbara utses propor¬
tionellt.
Emellertid ha vi ansett, att detta proportionella förfarande icke
ovillkorligen skall behöva tillämpas. Vi ha ansett, att det bör
finnas såsom en sista möjlighet att erhålla rättvisa, om den icke
kan erhållas genom överenskommelse, och därför ha vi föreslagit,
att dessa val i landsting eller stadsfullmäktige skola, där sådant
begäres, ske proportionellt. Genom den möjlighet som härigenom
gives åt minoriteten att få fram sin mening äro vi övertygade, att
det proportionella förfarandet i de flesta fall icke skall behöva
Lördagen den 12 april, e. m.
7 Nr 31
tillämpas, ity att majoriteten kommer att tillmötesgå minoritetens Angående
rimliga och tillbörliga önskningar och träffa överenskommelse om
de personer, som skola uppsättas på listan. I de allra flesta fall-*”" (ports y
kommer säkerligen sådan överenskommelse att träffas på förhand
och gemensamma listor att upprättas.
Med användandet av ett proportionellt valsätt i detta fall följer
icke givetvis, att någon av de från minoriteten valda kommer att
bliva medlem i en expropriationsnämnd, tv bland dessa 72 valbara
skola ju blott fyra utses, och det är sålunda tillfälle för den, som
begär expropriation, likaväl som för den, mot vilken expropriation
sökes, att bland dessa 72 uttaga vilken han vill. De behöva således
icke taga någon av de utav minoriteten utsedde, men de böra ha
möjlighet att utse en sådan person. Om således vid en expropria¬
tion den ena parten kan tänkas ha intresse eller behov av att till
ledamot i nämnden erhålla någon person med sådan åskådning,
att han genom majoritetsval icke skulle ha blivit utsedd, så bör
det ställas garantier för att dessa åskådningar bli företrädda bland
de valbara och dessa bli så mångsidigt sammansatta som möjligt,
på det att såväl den ena som den andra parten må ha möjlighet
att få sina intressen representerade.
Vad nu slutligen själva förfarandet beträffar, så anse vi, att
man icke här behöver ett så omständligt proportionellt förfarande,
som det, vilket stadgas exempelvis för utseende av Riksdagens ut¬
skott eller kan komma att bliva stadgat för proportionella val inom
stadsfullmäktige och landsting, utan förfarandet här kan göras
mycket enklare, utan några partibeteckningar. Vi anse således, att
man mycket väl kan reda sig med det förfarande, som vi ha före¬
slagit och som vi låtit granskas av sakkunniga på området, då vi
icke själva varit fullt säkra på, att vi träffat det rätta.
Med vad jag sålunda anfört anser jag mig ha motiverat vad
vi önska, och jag anhåller, att kammaren måtte tillmötesgå dessa
enligt vårt förmenande berättigade önskningar, och yrkar därför,
herr talman, avslag på utskottets hemställan och bifall till vår
reservation, vilket innebär bifall till hela paragrafen med ett av
oss föreslaget tillägg.
Häruti instämde herr Berg i Munkfors.
Vidare yttrade:
Herr Widén: Ja, herr talman, här är fråga om sättet för ut¬
seende af dem, som skola vara valbara till ledamöter i expropria¬
tionsnämnd. Enligt förslaget skola dessa utses av Konungens
befallningshavande och landstingen eller stadsfullmäktige i sådana
städer, som icke deltaga i landsting. Beträffande kvalifikationerna
hos dessa har det föreslagits i lagen, att i den mån detta är möjligt
Nr 31. 8
Lördagen den 12 april, e. m.
Angående »skall iakttagas, att länets olika delar och de särskilda slag av sak-
vriaUmimZ. kunskaP- som för expropriationsnämnden inom länet äga den största
(Forts.) betydelsen, bliva behörigen företrädda bland de valbara». Dessutom
föreskrives, att »minst balva antalet av dem landsting och tolv av
dem Konungens befallningshavande utser» böra vara ägare av
j ordbruksf astigbet.
Det är givet, att de kvalifikationer, som man sålunda fordrat
av dem, som skola vara ledamöter av expropriationsnämnd, avse att
trygga, att alla de olika slag av sakkunskap, som kunna behövas,
skola vara representerade, och såvitt möjligt även länets olika
delar, det sistnämnda dels för att ledamöterna skola vara förtrogna
med förhållandena överallt i länet, och dels för att de skola vara
nära till hands, när expropriationen skall verkställas, så att det
icke blir för dyrt.
Nu ha reservanterna även velat införa »politik» i detta. De
ha velat, att de till ledamöter valbara skola utses efter ett propor¬
tionellt valsätt. Men vad det är för slags proportionalism, som
härmed skall vinnas, det ha de icke sagt. De ha icke föreslagit
någonting om partibeteckningar eller eljest, huru man skall få fram
olika grupper av meningar bland valmännen.
Vad det här gäller är ju att åstadkomma en rättvis värdesätt¬
ning av den mark, som skall exproprieras. Betänker man då, att
antalet valbara är så stort som 48, så synes det mig alldeles onö¬
digt att krångla med några proportionella val. Det lär väl icke
vara att befara, att icke ail möjlig sorts sakkunskap och alla be¬
höriga intressen komma att bli representerade i denna stora krets,
så att parten, när han skall utse två av dem, har tillräckligt många
att välja ibland. Vad själva den nu föreslagna proportionella val¬
metoden beträffar, så uppges det visserligen, att den är granskad
av sakkunnige, men vi veta nog huru trassligt det är att komma
till rätta med en proportionell metod. Åtminstone jag för min del
har störa betänkligheter mot den proportionella metod, som nu före¬
slagits ; i alla händelser avviker den från de proportionella metoder,
som tillämpas vid val i allmänhet hos väljande korporationer. För
min del skall jag därför hemställa om bifall till paragrafen enligt
utskottets förslag.
Herr Olofsson i Åvik: Herr talman! Det är alldeles givet,
att största fördelen med utseendet av dessa personer, som det här
är fråga om, ligger däri, att de bli så jämnt fördelade på området
som möjligt; resekostnaderna bli ju billigare för de olika trakterna,
om- det finnes sådana män att tillgå på nära håll. Med den
propotionella valmetoden är man icke fullt betryggad för att så
kommer att ske, ty det är mycket osäkert om man icke kan få
genom proportionella val i en viss trakt en hel del personer, som
kunna bli bosatta tämligen nära varandra, och det kommer att för-
9 Nr 31.
Lördagen den 12 april, e. m.
dyra resekostnaderna för en annan trakt. Jag kan för min del icke Angående
se, att det är möjligt att på förhand beräkna med de proportionella exPr0~
valen, att man får denna fördelning så jämn som möjligt. m'
då det gäller en liten expropriation, så är det alldeles givet, att
resekostnaderna äro en faktor att räkna med. Jag tror för den skull,
att det vore oklokt att införa proportionella val här, ty då kan
man aldrig så jämnt fördela ledamöterna inom vederbörande om¬
råde, som man kan, om man följer den linje, som utskottet före¬
slagit.
Jag ber därför få yrka bifall till utskottets förslag i denna
punkt.
Herr Lindhagen: Jag har för min del varit mycket tveksam
över huvud taget rörande lämpligheten av denna bestämmelse.
Man vet ju ej säkert, huru den kommer att verka, och det är all¬
tid farligt att blint kasta sig in på antagandet av vissa grunder
för en institution, som sedan skall föra en ny författning ut i själva
livet. Vi se i fråga om alla möjliga författningars antagande, icke
minst de kommunala, huru det gått, därför att man ej sett sig
noga före, då man bestämt den grundval, på vilken de personer
skola stå, som ha att verka å det allmännas vägnar. Jag hyser
stora betänkligheter för att denna inrättning kommer att verka
därhän, att det blir mycket dyra kostnader på många ställen, där¬
för att man icke, såsom nu är fallet, får utse personer från själva
orten. Det kan nu vara sant, att det är ganska många personer,
som skola tillsättas i denna nämnd. Men fördelade på de stora
områden, som det här är fråga om, måste det på många håll, där
expropriation skall äga rum, inträffa, att man får ta dem långväga
ifrån, vilket man icke behövt nu. Det är en av de verkningar av
dessa bestämmelser, som jag tror, att man kanske kommer att vid
tillämpningen av desamma bli ganska överraskad över.
Men en annan viktig sak är också den, att själva valet äger
rum på det sätt, att alla berättigade intressen få sina vederbörande
målsmän. Nu är det visserligen så, att från Konungens befall-
ningshavande skall utses ett stort antal, frän landstingen ett stort
antal och även så från stadsfullmäktige. Men i fråga om stads¬
fullmäktige och landstingen, när de icke väljas proportionellt och
dessutom själva äro valda efter eu graderad röstskala, kan man
mången gång befara, att majoriteten begagnar sig av sin makt och
sätter in en representation huvudsakligen efter sitt sinne. Och
man bör ej från början, medan man ännu har saken i sin hand
och innan Första kammaren fått veto, fatta ett beslut på det sätt,
att sedan all återvändo är omöjlig, även om det visar sig, att man
misstagit sig.
Nu säde herr Olofsson i Avik, att ett proportionellt valsätt
här vore olämpligt, ty då kunde man ej så bra som eljest se till,
Nr 31. 10
Lördagen den 12 april, e. m.
Avgående att dessa -valman bleve såvitt möjligt fördelade över hela området.
lag om expro-Men jag skall be att få fästa hans uppmärksamhet på att detta
P1 ^Forts*)m' förslag syftar på att det skall begagnas endast då någon begär det,
och att det således har till huvudsakligt syftemål att tvinga lands¬
ting och stadsfullmäktige att på ett opartiskt sätt tillgodose allas
berättigade intressen, ty annars begär man proportionellt val. In¬
träffar det sålunda verkligen i ett fall, att icke dessa berättigade
anspråk bli tillgodosedda, då är det nog ändå bäst, att man har
det proportionella valsättet som den sista utvägen.
Vad angår denna valmetod, så är den den enklaste, som kan
uppfinnas — låt vara att den tillämpas utan partibeteckning, det
är mycket sant —- men den är dock en metod, som är ofantligt
enkel. Och den är icke enastående, utan den är antagen och
tillämpad t. ex. vid rådmans- och borgmästareval i Stockholm.
Formuleringen är hämtad från det förslag till proportionella val
vid val av aktiebolagsstyrelse, som jag på sin tid framställde, men
som jag icke fick proposition på, därför att det icke var väckt nå¬
gon motion om saken. Jag vill dessutom i förbigående anmärka,
att en eller ett par av dessa sakkunniga, som bruka verkställa gransk¬
ning i sådana här fall, även undersökt denna metod. Nu erkänner
jag, att det kan vara vanskligt att antaga en sådan här sak, utan
att man även inom utskottet förvissat sig om lämpligheten därav,
men i alla fall tror jag allt bör göras, innan det är för sent, så att
det ej kommer efterräkningar, som bli obehagliga. Därför skall
jag såsom eu opinionsyttring be att få yrka bifall till förslaget,
och jag gör det även för att för min del rädda min själ, som det
heter.
Herr Jansson i Edsbäcken: Herr Olofsson i Avik framförde
ett par synpunkter, som jag tänkt framhålla. Men dessutom vill
jag tillägga, att jag i betraktande av den begränsade tid, som
landstingen ha till sitt förfogande, verkligen undrar, om det är
klokt att införa proportionellt valsätt i fråga om dessa nämnder.
Den erfarenhet, jag har på området, är den, att landstinget utser
en valnämnd bestående av personer från alla valkretsar, och denna
valnämnd föreslår personer till alla val, som skola förekomma vid
landstinget, och jag har aldrig hört, att landstinget ändrat något
av vad valnämnden föreslagit, utan dessa personer ha alltid blivit
valda. Då jag för min del alltid varit motståndare till det propor¬
tionella valsättet, så är det ej underligt, om jag även i detta fall
motsätter mig införandet av denna valmetod. Jag kan ej förstå,
att det i detta fall skulle ha någon som hälst betydelse att utse
dessa nämnder på sätt som reservanterna föreslå. Jag tror och är
förvissad om att de i alla händelser komma att utses så propor¬
tionellt som möjligt. Nog söka vi att i vår mån inom det lands¬
ting jag tillhör förrätta alla val så, att de olika intressena må bli
Lördagen den 12 april, e. m.
11 Nr 31.
tillgodosedda så mycket som möjligt, och jag har icke ens hört Angående
meningsmotståndare i övrigt giva oss annat vitsord, än att vi gjort la9. exPr°-
„ . , ® . . t , „ n , ° ° oj pnationm.m.
vart basta i det iaiiet. (Forts j
Jag skall be att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Olausson: Herr talman, mina herrar! Jag är en varm
vän av den proportionella valmetoden, och jag kan därför icke
hysa några betänkligheter mot att även i detta fall den proportio¬
nella valmetoden kommer till tillämpning i landstingen vid ifråga¬
varande val. Riksdagen har ju för två år sedan skrivit till Kungl.
Maj:t om införande av proportionellt val även för landstingen vid
val av utskott och nämnder, och jag måste verkligen undra, om
ej nu ifrågavarande val även böra anses vara åsyftade i denna
skrivelse. Jag tror i motsats till den nästföregående talaren, att
härigenom ingen tidsutdräkt skulle vållas för landstingens samman¬
träden, ty jag tror med full övertygelse, att blotta föreskriften om,
att dessa val skola verkställas efter proportionellt valsätt, skulle
göra, att alla landstingets partier skulle med hänsyn till dessa
bestämmelser uppsätta förslag i full överensstämmelse med den
proportionella valmetoden, så att denna icke annat än i högst säll¬
synta undantagsfall skulle behöva tillämpas.
Jag tror därför, att herrar reservanter, då de framställt sitt
förslag i detta fall, ha handlat mycket klokt, och jag skulle finna
det särdeles lyckligt och ägnat att hindra partistrider i landstingen,
om dessa föreskrifter bleve införda, så att val av dessa nämnder
skedde efter den proportionella valmetoden.
Jag skall därför, herr talman, be att få yrka bifall till reser¬
vationen.
Med herr Olausson förenade sig herrar Kronltmd och Zetterstrand.
Herr Persson i Norrköping: Herr talman! Jag får säga, att
herrar Widéns och Janssons i Edsbäcken bestämt uttalade mening
mot de proportionella valen i landsting och stadsfullmäktige inga¬
lunda är något gott omen för den proposition, som lämnades till
Riksdagen härom dagen och som just behandlar den saken.
Herr Widén förklarade, att vi ville införa politik i dessa val.
Men det vilja vi icke. Om emellertid där är en grupp småbrukare
eller arbetare eller en annan grupp, som ser, att just deras intres¬
sen vid sådana tillfällen bli alldeles åsidosatta, bör det lämnas dem
någon möjlighet att bomma fram till rättvisa. Detta är icke någon
politik, utan det är bara ett tillbörligt tillgodoseende av allas be¬
rättigade intressen. Och om dylika grupper ha möjlighet att kunna
säga i landstinget eller i stadsfullmäktige: »ja, mina herrar, om ni
icke vilja gå oss till mötes på några punkter, vilket vi anse billigt
och rättvist, äro vi nödsakade att begära proportionella val», så är
Nr 31. 12
Lördagen den 12 april, e. m.
Angående det klart, att majoriteten, när den vet, att minoriteten tiar den möj-
lag om expro- ligheten, går denna till mötes, och så slipper man ifrån alltsammans.
pnaionm^m. Herr Olofsson i Avik förmenade, att man icke skulle få dessa
expropriationsnämndsledamöter fördelade över hela länet, om man
ginge denna väg. Jo, jag ber att få påpeka, att för det första kan
man vid proportionella val lika väl som vid majoritetsval taga hän¬
syn till, att de, som skola väljas, bli fördelade över länets alla delar,
och för det andra föreligger här ytterligare garantier därför genom
att Konungens befallningshavande utser lika stort antal som lands¬
tinget eller stadsfullmäktige. Och Konungens befallningshavande
skall ju utse dem, sedan stadsfullmäktige och landstingen utsett
sina ledamöter. Skulle då Konungens befallningshavande finna, att
landstinget och stadsfullmäktige icke tagit vederbörlig hänsyn till,
att de valbara bli fördelade över hela länet, lär han nog komma
att tillgodose just behovet av, att de fördelas över länet något så
när jämnt. Det finnes sålunda alla möjliga säkerhetsventiler för, att
alla intressen skola tillbörligt tillgodoses. Men med det förslag,
som utskottet här kommit med, är det ingenting som hindrar, att
alla ledamöterna komma att utses just av fastighetsägare eller av
någon annan samhällsgrupp. Det är majoriteten, som i detta fall
kommer att avgöra valet.
Beträffande det skäl, som herr Jansson anförde, att landstinget
icke har tid att välja proportionellt, ville jag säga, att det går väl
lika fort att välja på detta sätt som att välja på det andra. Någon
särskild tidsutdräkt blir det givetvis icke. Man skulle ju möjligen
kunna anse, att det är litet svårare med sammanräkningen, men
den är säkerligen gjord på en kvarts timme på sin höjd, vilket väl
icke är någonting att tala om. Våra proportionella utskottsval här
i kammaren gå ju ungefär lika fort som när vi valde på det
gamla sättet.
Jag har, herr talman, alla skäl att vidhålla mitt yrkande.
Herr Kloo instämde häruti.
Herr AVidén: Ja, herr talman, den siste talarens anförande
tycktes likväl ge vid handen, att han icke är så alldeles säker på,
att det icke kommer att gå på tok med valet genom att det skall
ske proportionellt. Han sade ju, att om sådana personer icke bli
utsedda, som representera de olika delarna av ett län eller de olika
slag av sakkunskap som erfordras, så torde Konungens befallnings¬
havande kunna korrigera den saken. Ja, jag tror, att det är all¬
deles omöjligt att laga så, att de valbara verkligen bli utsedda med
hänsyn till de kvalifikationer, som de böra ha, om man använder
proportionell valmetod.
Vad nu för övrigt beträffar detta förhållande, att förslag före¬
lagts Riksdagen om att nämnder och utskott inom landstingen skola
Lördagen den 12 april, e. m.
13 Nr 31.
utses med proportionella val, har detta efter min uppfattning icke Angående
det ringaste med denna sak att göra. Här gäller det ju att utse la9. exPr°-
48 personel', som skola vara lämpliga att värdera mark eller dylikt, ^ m'
som skall exproprieras; och vad är det nyttigt att dessa skola ut¬
ses proportionellt? Dessutom förstår jag verkligen icke, hur Andra
kammaren eller Riksdagen skola kunna vara beredda att antaga en
proportionell valmetod, som är så pass litet granskad och som man
har så litet öfvertänkt, som den här av reservanterna föreslagna.
Jag skall be att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman! Jag vill endast
meddela, att jag inom utskottet röstade för det förslag, som är fram¬
ställt av reservanterna, herrar Lindhagen och Persson, och även
vid betänkandets justering anmälde detta, ehuru jag till följd av
den brådska, som då rådde, icke blev antecknad som reservant.
Jag kan icke se, att de betänkligheter, som här utav lagut¬
skottets ordförande och herr Jansson i Edsbäcken äro anförda mot
förslaget, äro så synnerligen tungt vägande, om man tar hänsyn
till den försiktiga form, i vilken reservanterna klätt sitt förslag,
nämligen att detta proportionella valsätt endast skulle tillämpas,
när yrkande därom särskilt framställes. Jag är alldeles övertygad
om, att befintligheten av en sådan bestämmelse skulle göra, att
man i landstingen vore villig att utan proportionellt valsätt tillse,
att proportionen mellan partierna bleve behörigen iakttagen, och
det kan nog icke nekas, att hänsynen till olika partiställning kan
ha en viss betydelse, när det gäller utseendet av dylika nämnder.
Jag ber sålunda att för min del få yrka bifall till den av
herrar Lindhagen och Persson avgivna reservationen.
Herr Lindhagen: Gent emot vad herr Widén yttrade skall
jag be, att kammaren noga uppmärksammar, att det icke alls är
fråga om att skapa något hinder för en jämn fördelning av expro-
priationsledamöterna på de olika delarna av området, utan att det
tvärtom är avsikten att tvinga landstinget eller stadsfullmäktige att
gorå upp enhälliga listor och att man endast skall ha detta, som nu
av oss föreslås, såsom ett maktmedel i sista hand. Ifall således
någon grupp i alla fall skulle bliva förbisedd, skulle den kunna
begära proportionella val, och det är väl icke för mycket. Jag
tror för övrigt just, att med en sådan ordning komma nästan
aldrig proportionella val att behöva användas.
Vad angår själva metoden upprepar jag, att den är granskad
av person, som är fackman på detta område, och att den i stort
sett är tillämpad vid Stockholms stads rådmans- och borgmästareval
och är den allra enklaste metod, som kan uppfinnas. Det är så¬
lunda bättre att ta detta i sin hand än att alldeles kasta bort
detsamma.
Nr 31. 14
Lördag-en den 12 april, e. m.
Angående
lag om expro¬
priation m. m.
(Forts.)
Herr Hamilton: Herr talman! Man kan ju hysa vilka åsik¬
ter som helst beträffande lämpligheten av de proportionella valen;
detta valsätt är ju nu faktiskt likväl tillämpat såväl vid val till
och i riksdagen, som till landsting och stadsfullmäktige, och vi ha
ju nu även fått en kungl. proposition, som 'innebär, att dylika val
även skola införas, då utskott skola väljas inom landstingen.
Jag håller därför före, att det skulle vara lämpligt att även
i detta fall välja nämnderna proportionellt, men då förefaller mig
riktigast vara, att alla val, som ske inom landstinget, till lasaretts-
styrelser, till inskrivningsområdesnämnd o. d., även borde ske pro¬
portionellt, och det synes mig därför, att det lyckligaste vore, att
bestämmelserna rörande de proportionella valen bleve införda i
landstingslagen och icke särskilt i denna expropriationslag.
Utav denna anledning synes det mig vara riktigast att nu an¬
taga utskottets förslag oförändrat.
Härmed var överläggningen slutad. I överensstämmelse med
de därunder gjorda yrkandena framställde herr talmannen propo¬
sitioner först på godkännande av förevarande paragraf och vidare
på godkännande av nämnda paragraf med det tillägg, som före¬
slagits i den vid paragrafen fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Votering begärdes likväl, i anledning varav nu upp¬
sattes, justerades och anslogs följande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren godkänner 23 § i lagutskottets
förevarande förslag till lag om expropriation, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren godkänt nämnda § med det tillägg,
som föreslagits i den vid §:en fogade reservationen.
Voteringen utvisade 97 ja mot 91 nej, vadan paragrafen av
kammaren godkänts.
24-60 §§.
Godkändes.
Öl §.
Enligt utskottets förslag skulle de två första punkterna av
första stycket i förevarande paragraf lyda sålunda:
Lördagen den 12 april, e. m.
15 Kr 31.
Vill den, som genom ansökning om stämning till rätten full- Angående
följt anspråk på expropriation, återkalla anspråket, göre han, sist la9. 0,.n exPr0'
innan rätten meddelat utslag i målet, hos rätten eller domaren" (Forts.)
skriftlig anmälan om återkallelse!! med bifogande av bevis, att han
fullgjort vad i 62 § andra stycket sägs, eller vare rättigheten till
återkallelse försutten. Den, som återkallat, åligger att ofördröjligen
giva motparten samt, om expropriationsnämnd har saken under
behandling, nämndens ordförande del av återkallelsen.
Beträffande denna paragraf hade reservation avgivits av herrar
af Ekenstam, Trana, Oesélius, greve Lagerbjellce, Dahl, Petersson i
Lidingö villastad och Svensson i Salang, vilka ansett, att åt para- .
grafen bort i ovan angivna delar givas följande lydelse:
61 §.
Vill den, som genom ansökning om stämning till rätten full¬
följt anspråk på expropriation, återkalla anspråket, göre han, sist
innan nämnd på sätt i 21 § stadgas blivit tillsatt, hos rätten eller
domaren skriftlig anmälan om återkallelsen med bifogande av bevis
att han fullgjort vad i 62 § andra stycket sägs, eller vare rättig¬
heten till återkallelse försutten. Den, som återkallat, åligger att
ofördröjligen giva motparten del av återkallelsen.
Paragrafen föredrogs, varefter
Herr Holmdahl yttrade: Herr talman, mina herrar! Genom
den ifrågavarande paragrafen införes i vår lagstiftning en nyhet,
nämligen rätt att återkalla ett expropriationsanspråk, eller, som man
också skulle kunna kalla det, rätt till försöksexpropriation. Denna
rätt till försöksexpropriation innebär att den, som erhållit Kung!.
Maj:ts tillstånd till expropriation, äger att, sedan nämnden blivit
satt och fastställt ersättningsbeloppet, återkalla expropriations-
anspråket, i den händelse han finner ersättningsbeloppet för högt
tilltaget. Vad som föranledde expropriationslagstiftningskommittén
att i sitt förslag till expropriationslag införa denna nyhet, synes
hava varit en av arméförvaltningen år 1906 till Kung!. Maj:t av¬
låten skrivelse, däri arméförvaltningen framhöll, att under senare
år vid expropriation av mark för arméns behov, ersättningsbeloppen
icke stått i rimligt förhållande till den exproprierade jordens värde.
Arméförvaltningen hemställde därför om åtgärder för att undan¬
rödja dessa missförhållanden och uttalade därvid den förmodan,
att s. k. försöksexpropriation, som förekommer i andra länders lag¬
stiftning, möjligen skulle kunna vinna tillämpning jämväl hos oss.
Det är alldeles otvivelaktigt, att arméförvaltningen hade fullt fog
för sina klagomål. De nu gällande bestämmelserna angående värde¬
sättning av jord, som exproprieras, enligt vilka lösen för jord skall
Nr 31. 16
Lördagen den 12 april, e. m.
Angående bestämmas, efter vad jord av lika beskaffenhet och godhet i orten
maZnmZ högst gäller> har givit anledning tm, att mer än en gång ersättnings-
1 (Forts.) beloppet drivits i höjden och icke stått i rimligaste förhållande till
den exproprierade jordens värde. Enligt det nu föreliggande för¬
slaget skall emellertid ersättningen motsvara jordens verkliga värde.
Och det torde därför knappast finnas någon anledning att antaga,
att sådana missförhållanden i fortsättningen skola förekomma.
Expropriationslagstiftningskommittén motiverade införandet av
denna rätt till återkallelse därmed, att eu sådan rätt redan före-
funnes enligt gällande lag, som medger en kärande rätt att när
som helst återkalla sin talan. Det synes mig emellertid, som om
det icke vore fullt riktigt, att jämställa en expropriant med en
kärandepart. Möjligen kan man säga, att expropriantens ställning
motsvarar kärandepartens, intill dess Kungl. Maj:t medgivit honom
rätt att expropriera. Men därefter omkastas förhållandena. Ex-
propriationssaken förvandlas till en ersättningsprocess, däri jord¬
ägaren står som kärandepart och exproprianten som svarande.
Då nu, enligt det föreliggande förslaget, expropriationsnämndens
beslut i fråga om ersättning icke kan annat än i undantagsfall
ändras utan är att anse realiter som laga kraft vunnet utslag,
skulle man nu genom att införa rätten till återkallelse även införa
den processuella oegentligheten i vår rätt, att en svaraudepart skulle
äga att när som helst under processen undandraga sig denna sin
ställning och till och med kunna undandraga sig att utbetala vad
som blivit genom utslag fastställt.
Men viktigare än denna processuella oegentlighet äro de rent
praktiska olägenheter, som denna rätt till återkallelse kommer att
medföra för jordägaren. Denne är ju, sedan Kungl. Maj:t med¬
givit expropriation av hans jord, bunden av beslutet och har ingen
möjlighet att kunna ändra eller upphäva detsamma. Då tycker
man, att rättvisa och billighet fordra, att jämväl exproprianten
skulle vara bunden av Kungl. Maj ds beslut och icke äga rätt att
återkalla expropriationsanspråket eller utan jordägarens medgivande
undandraga sig betalningsskyldigheten. Man måste ju bemärka,
att redan den omständigheten, att ett expropriation sanspråk väckes,
utövar ett tvång på jordägaren, som kan medföra för honom ganska
avsevärda ekonomiska olägenheter. En försäljning av den fastighet,
expropriationen avser, kan ju genom expropriationsanspråket omöj¬
liggöras. Förnyelse av arrende och hyreskontrakt kan också däri¬
genom omintetgöras. Och om den fastighet, som skall avstås, efter
expropriationen icke skall användas för jordbruksändamål, har
jordägaren ingen anledning varken att bruka eller beså fastigheten.
Återkallas därefter expropriationsanspråket, kommer ju jordägaren
att göra högst avsevärda förluster. Tänker man sig, att det är en
hel fastighet, som skall exproprieras, och jordägaren har på den
haft sin utkomst, kan han icke heller, under tiden från det expro-
Lördagen den 12 april, e. m.
17 Nr 31.
priationsanspråket väcktes, och intill dess tiden för återkallelse Angående
utgår, vidtaga några åtgärder åtminstone av bindande verkan för la9 °P expro-
att skaffa sig någon annan utkomstkälla. Ty gör han det, och^^^T) ™
expropriationsanspråket återkallas, har han kommit i en synnerligen
ledsam situation. Den olägenhet, han härigenom skulle ådraga
sig, kan knappast upptaxeras i penningar.
Som man finner, torde den ifrågasatta rätten till återkallelse
komma att medföra synnerligen stort men och obehag för jord¬
ägaren. Man kan ju ha all rätt att fordra, att den person, som
vill expropriera, innan han gör detta, söker skaffa sig visshet om,
Yad den jord, som han vill åtkomma, skäligen kan vara värd.
Möjlighet därtill förefinnes genom den bestämmelse, om förunder¬
sökning, som nu blivit införd i det nya lagförslaget. Dessutom
har ju exproprianten i fastighetens taxerings- och brandförsäk¬
ringsvärde en god ledning vid bedömandet av fastighetens verkliga
värde.
På grund av de olägenheter, som denna försöksexpropriation
medför, skulle jag för min del helst vilja yrka rent avslag på hela
denna paragraf. Jag anser den nämligen vara både onödig och
olämplig. Men då det icke finnes någon utsikt att få igenom ett
beslut i denna riktning, och då i alla fall genom den ändring,
som reservanterna föreslagit, den processuella oegentlighet, som jag
har berört, kommer att bortfalla, och den tid, inom vilken åter¬
kallelse skall ske, väsentligen har begränsats, vill jag då inskränka
mig till att yrka avslag på utskottets hemställan i denna punkt och
bifall till den av herrar af Ekenstam m. fl. vid punkten fogade
reservationen.
Vidare anförde:
Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Beträffande denna
paragraf innehåller den liksom den följande bestämmelser om åter¬
kallelse av expropriationsanspråk. Nu är det, teoretiskt taget —
om man först skall fästa sig vid det — så, att redan enligt gällande
expropriationslag existerar återkallelserätt. Det finnes för närvarande
icke några särskilda bestämmelser i processuellt hänseende givna
för expropriationsinstitutet i denna del, varav följer, att återkallelse¬
rätt äger rum. Och såvitt jag vet, har det aldrig påvisats, att
någon olägenhet därav uppkommit. Däremot har det verkligen
påvisats, att det är angeläget att kunna få begagna en sådan rätt,
och det har också den siste talaren vidrört, då han omtalte, vad
arméförvaltningen hemställt i fråga härom, därvid den också fram¬
hållit angelägenheten av att få veta vart det pekar i ersättnings¬
frågan, såvitt man skall ha något intresse eller nytta av återkallelse-
rätten.
Det var rätt egendomligt att höra talaren, då han i det samman.
Andra hammarens protokoll 1913. Nr 31.
2
Nr 31. 18 Lördagen den 12 april, e. m.
Angående hanget talade om värdesättningsparagrafen, icke tala om »fulla»
lag. om expro- y^j-det utan om det »verMiaa* värdet. Jag vet icke, om det var
(Forts.) någon mening i detta, men det ser nog ut, som om det, om an
oavsiktligt, låg eu tanke under. Jag kan icke hjälpa, att jag tror,
att när i 7 paragrafen uttrycket »värde» ändrades till »fullt värde»,
så var det meningen, att man skulle få litet mera, än det var värt.
Men i detta sammanhang finner talaren det vara lämpligt att icke
använda ordet »fulla värdet», utan »verkliga värdet».
Det är sålunda teoretiskt riktigt, att återkallelserätt äger rum.
Och, som sagt, sådan återkallelserätt äger rum även enligt nu
gällande lag, utan att man sett, att några olägenheter därmed varit
förbundna. I anledning av de önskemål, som från myndigheter,
särskilt arméförvaltningen, framställts om uttryckliga bestämmelser
rörande en sådan rätt, föreslog expropriationslagstiftningskommittén
ett stadgande härom. Men den utsträckte tiden för denna rätts ut¬
övning ända till en månad efter det rättens utslag vunnit laga
kraft. Detta har Kungl. Maj:t icke velat vara med om. Man har,
som det synes, med skäl tyckt, att det då skulle draga ut för länge
med saken, varför man i den nu förevarande 61 paragrafen före¬
slagit, att återkallelsen måste äga rum, sist innan rätten meddelat
utslag i målet. Det är uppenbart, att, om man skall hava nytta
av en återkallelserätt, om det skall hava någon som helst betydelse
att återkalla, så bör det naturligtvis kunna äga rum på något
senare stadium, än, såsom reservanterna vilja hava det, sist innan
nämnden sättes.
Nu är det uppenbart, synes mig, att ägaren av en fastighet
omöjligen kan, därigenom att det göres en ansökan om expropria¬
tion berörande densamma, förvärva en rättighet att fordra, att det
ifrågavarande området ovilkorligen skall av den ifrågasatta expro-
prianten förvärvas. Detta kan ju aldrig vara meningen, utan det
bör naturligtvis vara bäst för jordägaren, om han får behålla sitt.
Om sålunda expropriationsanspråket återkallas, så bör han ju i
regel vara synnerligen belåten därmed. Icke är väl ändå expro-
priationen tillkommen för att jordägaren skall kunna göra sig en
förtjänst, även om det skulle kunna tyckas, att så varit meningen,
då man i 7 § införde ordet »fulla värdet». Det kan väl vara så,
att om förhållandet får förbliva sådant det var, innan expropriations¬
anspråket framställdes, bör detta vara det allra bästa.
Emellertid kan det ju hända, att fastighetsägaren genom själva
anspråkets anhängiggörande har lidit någon skada, och denna skada
blir då den, som gjort ansökningen, skyldig att gottgöra. Och för
att skapa garanti för att han verkligen skall vara i stånd att utgöra
denna skadeersättning och sålunda markägaren icke gå densamma
förlustig, har utskottet gjort det tillägget, att det skall i detta fall
ställas säkerhet för gäldande av eventuell skadeersättning. Några
längre gående berättigade anspråk kan markägaren icke ha än att,
Lördagen den 12 april, e. m.
19 Nr 31.
för den händelse expropriationsansökningen återkallas, få full ersätt- Angående
ning för den skada, han till äventyrs kan hava lidit genom ansök- ^ exPro•
ningens framställande. Att därjämte tvinga den, som sökt expro-^”^^^' m‘
priation, att då han senare av en eller annan anledning funnit det
olämpligt att densamma verkligen kommer till utförande, det oaktat
förvärva det ifrågavarande området, det skulle vara i högsta grad
orimligt. Genom det sätt, på vilket Kungl. Maj.'t ordnat denna
sak och därigenom att utskottet dessutom så tillvida skapat ytter-
terligare garanti, att det föreslagit ovillkorlig skyldighet att ställa
säkerhet för eventuellt skadestånd, är det sålunda fullt sörjt för, att
den, mot vilken ett expropriationsanspråk framställes, verkligen får
sin rätt tillgodosedd.
Nu är det dessutom en annan omständighet, som gör, att jag
för min del på det livligaste önskar, att denna paragraf måtte av
kammaren bifallas. Det är nämligen frågan, huruvida man nu
överhuvud taget skall få någon expropriationslag eller icke. Efter
den utgång behandlingen av åtskilliga av lagförslagets delar fått i
Första kammaren, är det tydligt, att skulle nu Första kammarens
reservanter vinna i Andra kammaren på denna punkt gent emot
utskottet, då ha vi det så illa ställt som gärna är möjligt beträffande
utsikterna, att en sammanjämkning av de stridiga besluten skall
kunna äga rum.
Jag ber att få yrka bifall till paragrafen i enlighet med ut¬
skottets förslag.
Herr Holmdahl: Den siste ärade talaren framhöll, att
jag i mitt förra anförande använde uttrycket »verkliga» värdet i
stället för »fulla» värdet. Jag vill då säga, att jag lika väl skulle
ha kunnat använda ordet »fulla» värdet, ty jag för min del vill
icke göra någon skillnad mellan dessa båda uttryck, utan de äro
för mig alldeles identiska.
Vidare erinrade den ärade talaren om, att jordägaren enligt
det föreliggande förslaget är berättigad att erhålla ersättning för
den skada han kan lida, därigenom att ett expropriationsanspråk
återkallas. Ja, det är alldeles riktigt, men man måste bemärka,
att det härvidlag är jordägaren, som blir bevisningsskyldig, icke
blott för skadans omfång utan även för dess värde, och det är en
känd sak, att sådan bevisning alltid är svår och mången gång
alldeles omöjlig att prestera. Aven ber jag att särskilt få påpeka,
att expropriationskommitténs uppfattning var, att jordägaren icke
skulle ha rätt att begära ersättning för exempelvis en vinst, som
han kunde ha beräknat på en planerad försäljning av fastigheten,
men som på grund av expropriationsanspråkets framställande gått
om intet.
Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.
Nr 31. 20
Angående
lag om expro¬
priation m. m.
(Forts.)
Lördagen den 12 april, e. m.
Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr
talmannen propositioner först på godkännande av utskottets för¬
slag till lydelse av förevarande paragraf och vidare på godkän¬
nande av nämnda förslag med den ändring, som föreslagits i den
vid paragrafen avgivna reservationen; och fattade kammaren beslut
i överensstämmelse med förstnämnda proposition.
62-97 §§.
Godkändes.
58 §.
Utskottet hade föreslagit följande lydelse av paragrafens två
första stycken:
Har mark, varå boningshus uppförts av annan än markens
ägare, exproprierats för ändamål, som i 1 § 6 avses, vare nye
ägaren pliktig att till en var husägare, som detloegär, försälja eller
upplåta det till hans hus hörande område med den jämkning, som
kan erfordras för genomförande av stadsplan och tomtindelning.
Vill ej markägaren enligt vad nedan sägs upplåta sådant om¬
råde till husägaren med tomträtt, därest dylik upplåtelse kan ske,
och träffas ej heller mellan dem arrendeavtal rörande området,
vare husägaren berättigad köpa detta för en köpeskilling motsva¬
rande den för området utgivna expropriationsersättning och å om¬
rådet belöpande del av expropriationskostnaden jämte fem procent
årlig ränta från expropriationens fullbordande; har husägaren, efter
det expropriationen fullbordats, innehaft området på grund av
honom förut tillkommande besittningsrätt, varde avgiften härför
avräknad från köpeskillingen. Sker upplåtelse med tomträtt, varde
avgiften för den upplåtelse, som först äger rum, beräknad efter
den för försäljning angivna grund. Tvist om vad husägaren sålunda
har att erlägga varde prövad i den ordning, som stadgas i gällande
lag om skiljemän.
I fråga om denna paragraf hade emellertid reservation avgi¬
vits av herrar af Ekenstam, Trana, Geselius, greve LagerbjelJce,
Petersson i Lidingö villastad och Svensson i Salang, som ansett,
att andra stycket i paragrafen bort erhålla följande lydelse:
Sådant område vare husägaren berättigad köpa för en köpe¬
skilling motsvarande--— (utskottets förslag)---avräk¬
nad från köpeskillingen. Vill husägaren ej köpa och upplåter, där
så ske kan, området till honom med tomträtt, varde avgiften---
skiljemän.
Vid avdelningen »8. Särskilda bestämmelser om expropriation
för åstadkommande av tryggade bostadsförhållanden» hade reser-
21 Nr 31.
Lördagen den 12 april, e. m.
vationer vidare avgivits Angående
av herrar Widén, Söderbergh, Stärner, Pettersson i Södertäljepnationm^m.
och Jansson i Edsbäcken, vilka hemställt, att eu ny paragraf av (Forts.)
följande lydelse skulle införas efter 97 §, till följd varav paragraf¬
numren å de därefter följande paragraferna borde i överensstäm¬
melse härmed ändras:
98 §.
Skall mark, varå boningshus uppförts av annan än markens
ägare, exproprieras för ändamål, som i 1 § 6 omförmäles, må vid
uppskattning av det till huset hörande område hänsyn icke tagas
till förbättring, vilken området vunnit genom arbete eller kostnad,
som nedlagts därå av husägaren eller föregående innehavare, vars
rätt övergått å denne; dock varde sådan förbättring tagen i beräk¬
ning, som enligt avtal, vilket ingåtts före denna lags trädande i
kraft, skall vid besittningsrättens upphörande tillfalla markägaren
utan ersättning till husägaren; samt
av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping, som föreslagit
att Riksdagen med anledning av herr Lindhagens motion måtte
besluta att efter 97 § skulle inflyta två nya paragrafer, så lydande:
98 §.
Skall mark, varå boningshus uppförts av annan än markens
ägare, exproprieras för ändamål, som i 1 § 6 mom. omförmäles,
må vid uppskattning av det till huset hörande område hänsyn icke
tagas till förbättring, vilken området vunnit genom arbete eller
kostnad, som nedlagts därå av husägaren eller föregående inneha¬
vare, vars rätt övergått å denne.
99 §.
Vid värdering av jord, som enligt 1 § 6 mom. skall avstås,
må icke heller hänsyn tagas till den stegring i jordens värde, som
utan jordägarens åtgöranden uppkommit under den tid nyttjande-
rättshavaren eller föregående brukare, vilkens rätt övergått å nytt-
janderättshavaren, varit i besittning av jorden; dock att denna tid
ej må räknas längre tillbaka än högst tio år.
Sedan 98 § i utskottets förslag föredragits, lämnades på begäran
ordet till
Herr Widén, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Vid
denna paragraf har undertecknad jämte några andra avgivit en reser¬
vation och velat framför densamma ha inskjuten en ny paragraf,
som herrarna återfinna på sidan 122 nederst.
Det gäller här expropriation för åstadkommande av tryggade
Nr 31. 22
Lördagen den 12 april, e. m.
Angående bostadsförhållanden vid fiskelägen, stationssamhällen och andra
lag om expro- dylika platser med en större, sammanträngd befolkning. Enligt
pn(Forts*)M § 98 i utskottets förslag är det, såsom herrarna finna, på det
sättet — därest mark exproprieras för det ändamål, som här är
i fråga — att husägaren är berättigad att af markägaren d. v. s.
samhället förvärva området antingen med tomträtt eller — för
såvitt samhället icke vill tillåta tomträttsupplåtelser — med ägande¬
rätt, i det senare fallet för en köpeskilling, motsvarande den för
området utgivna expropriationsersättningen, och i det förra fallet —
d. v. s. såvida upplåtelse sker med tomträtt — för en tomträtts-
avgift, som är beräknad efter samma grund, nämligen efter expro-
priationsersättningens storlek.
Nu är ju förhållandet det, som var och en vet, att vid dylika
stationssamhällen och fiskelägen m. in. ha husägare, som skulle
beredas möjlighet att förvärva den mark, på vilken deras bonings¬
hus äro uppförda, ofta redan förut innehaft densamma på grund
av upplåtelse från den ursprungliga jordägaren, vare sig de fått
den direkt till sig upplåten eller att upplåtelse skett till annan
person och sedermera på dem transporterats. Och det är ock så,
att dessa områden, då de upplätos, ofta bestodo av bara en berg¬
backe eller dylikt, och sålunda icke voro av den beskaffenhet, som
en tomt bör vara. Där har sedan husägaren nedlagt kostnader för
byggnader, planteringar och till äventyrs varjehanda andra anlägg¬
ningar och arbeten, såsom planering, dränering o. s. v. Då är det
ju billigt, att han, när han skall erlägga betalning för området efter
storleken av expropriationsersättningsbeloppet, icke skall behöva
betala även för de förbättringar, som han själv med eget arbete
eller för egna kostnader utfört. Enligt lagen om nyttjanderätts-
avta.1 har en nyttjanderättshavare, om han nedlagt kostnader för
att försätta sin lägenhet i bättre skick, rätt att vid avflyttning
därifrån taga med sig produkterna av de arbeten han utfört, om de
äro af beskaffenhet att kunna flyttas, såsom hus, planteringar och
annat — nämligen såvitt jordägaren icke vill inlösa desamma. Det
är uppenbart och har även af utskottet framhållits, att vid expro-
priationen icke kunna för ersättningens bestämmande medräknas
sådana förbättringar som dessa. Nu kunna emellertid även andra
förbättringar än sådana som de förutnämnda ha utförts, såsom
t. ex. dränering, planering, jordens upparbetande i kultur och dylikt;
men dessa förbättringar äro av det slag, att de icke kunna från
fastigheten bortföras. Det synes oss icke dess mindre vara oriktigt,
att i första baud samhället och sedermera husägaren skall på grund
av dessa kostnader, som nedlagts och förbättringar, som utförts,
betala större köpeskilling till jordägaren, vilken i själva verket icke
alls åstadkommit dem eller nedlagt vare sig arbete eller pengar för
desamma. Vi reservanter äro därför av den meningen, att expro¬
priationsersättningen skall bestämmas utan hänsyn även till dessa
23 Nr 31.
Lördagen den 12 april, e. m.
förbättringar. Därför hava vi föreslagit att såsom paragraf 98 i
lagförslaget inskjutes följande stadgande:
»Skall mark, varå boningshus uppförts av annan än markens
ägare, exproprieras för ändamål, som i 1 § 6 omförmäles, må vid
uppskattning av det till huset hörande område hänsyn icke tagas
till förbättring, vilken området vunnit genom arbete eller kostnad,
som nedlagts därå av husägaren eller föregående innehavare, vars
rätt övergått å denne.» Yi ha dock ansett det nödigt att med
hänsyn till avtal, som till äventyrs tidigare ha kunnat träffas,
härtill foga ett tillägg, som innehåller, att vid expropriationsersätt-
ningens bestämmande sådan förbättring skall tagas i beräkning,
som enligt avtal, vilket ingåtts före denna lags trädande i kraft,
skall vid besittningsrättens upphörande tillfalla markägaren utan
ersättning till husägaren.
Det är att observera, att vi ansett nödigt göra detta förbehåll
med hänsyn till sådana kontrakt, som upprättats före lagens trä¬
dande i kraft. För framtiden kan detta icke behöva stadgas, utan
då ha vederbörande lagen att rätta sig efter. Varför man ansett
det vara rätt att göra dylikt förbehåll för tidigare träffade avtal,
är den omständigheten, att man väl får antaga, att vid upplåtelsen
köpeskillingen eller legan eller vad det varit, som betingats, bestämts
med hänsyn till nämnda förhållanden, och sålunda husägaren i själva
verket härigenom fått gottgörelse för sina förbättringsarbeten.
Med avseende på det slag av expropriation, som här är i fråga,
ha vi alltså ansett att ändamålet med expropriationen endast skulle
ofullkomligt vinnas, om man ej inför ett sådant stadgande, som av
oss föreslagits. Jag skall dessutom be att få tillägga, att detta stad¬
gande överensstämmer i sak med hvad den s. k. »torpkommissio¬
nen» föreslagit i avseende på bestämmande av inlösningspriset för
lägenheter, som vissa lägenhetsinnehavare enligt dessa lagförslag
skulle bliva berättigade att inlösa.
Jag skall därför be att få yrka, att som 98 § insättes den
paragraf, som vi här föreslagit.
Angående
lag om expro¬
priation m. m.
(Forts.)
Herrar Jansson i Edsbäcken och Pettersson i Södertälje in¬
stämde häruti.
Vidare anförde:
Herr von Hofsten: Herr talmani Såsom den föregående ta¬
laren berörde, har husägaren rätt att av markägaren, d. v. s. mu-
nicipalsamhället eller kommunen, lösa det exproprierade området en¬
dast i det fall, att markägaren icke vill upplåta området med tomträtt,
och arrendeavtal icke kan träffas. Det synes mig egentligen hårt,
varför icke husägaren skall vara berättigad att genast med ägande¬
rätt få lösa till sig det område, som kommunen har exproprierat.
Nr 31. 24
Angående
lag om expro¬
priation m. m.
(Forts.)
Lördagen den 12 april, e. m.
Husägaren kan härigenom komma i ganska hårt beroende av kom¬
munen, och han bör, synes mig, ha den rätten att omedelbart kunna
få med eganderätt lösa till sig marken på de villkor, som lagför¬
slaget angiver.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Peters¬
son i LidiDgö med flera avgivna reservationen i detta hänseende.
Herr Olsson i See: Herr talman! Jag har begärt ordet vid
denna paragraf för att för kammaren giva tillkänna, att jag egent¬
ligen skulle ha varit med om den reservation, som är avgiven, men
att med anledning av, att jag icke hade tillfälle närvara i utskottet,
när reservationerna avlämnades, så kom jag, när jag förut anmälde
min reservation, att förbise denna paragraf. Jag vill nu härmed
emellertid tillkännagiva, att jag helt och fullt instämmer med re¬
servanterna herrar Widén, Söderberg m. fl.
Jag anser oskäligt, att en tomtinnehavare möjligen skall kunna
få betala det värde, som han lagt ner på sin tomt under den tid
han innehaft den. Jordägaren har ingenting gjort till tomtens
högre värde i det avseende, att den blivit förbättrad genom plante¬
ringar och dylikt, och han bör ej ha ersättning därför.
På grund härav yrkar jag bifall till den av herr Widén m. fl.
avgivna reservationen.
Herr Lindhagen: Det är en ofantligt viktig sak för dem, som
det här gäller, nämligen att de icke skola åläggas att betala till
jordägaren den förbättring av marken, som åstadkommits. Därför
instämmer jag helt och hållet i vad herr Widén i det avseendet
sagt. Det är emellertid eu skillnad mellan den av herr Widén
m. fl. avgivna reservationen och den, som avgivits av mig och
herr Persson i Norrköping i dessa avseenden. Plerr Widén har
nämligen framhållit, att en sådan förbättring skall tagas med vid
markvärderingen för så vidt ej avtal finnes, som ingåtts före denna
lags trädande i kraft och innehåller att vid besittningsrättens upp¬
hörande förbättringen skall tillfalla markägaren utan ersättning
till husägaren. Nu är detta ju rent formellt juridiskt taget ganska
riktigt. Emellertid är enligt min uppfattning ett avtal, varigenom
jordägaren förbehåller sig, att förbättringar, som besittningshavaren
gör, skola tillfalla jordägaren utan ersättning, att betrakta såsom
ett pactum turpe, d. v. s. ett sådant avtal, som man egentligen borde
lagstifta om, att det aldrig borde få gälla. Det är ju orättrådigt
och orimligt, att jordägaren skall på så sätt lägga sig till med
andras arbeten utan ersättning, och därför ha vi tyckt, att det icke
är riktigt att göra ett sådant medgivande. Det är ju också så, att
enligt själva rättsdoktrinen ett pactum turpe icke har bindande
verkan, och vi kunna således också stöda oss på den formella ju¬
ridiken i detta avseende.
Lördagen den 12 april, e. m.
25 Nr 31.
Emellertid, och det var egentligen därför, jag begärde ordet, Angående
ha jag och herr Persson i reservation yrkat på insättandet av en ia9. exPro'
ytterligare paragraf, som skulle reglera ersättningen. Det förhåller^”“F“”t^'m'
sig ju på det sättet, att utom den fråga, som beröres av herr Widén,
så förekommer på dessa tomter ofta en ganska stor jordvärdesteg-
ring. Nu finnes icke någon lagstiftning om denna jordvärdesteg¬
rings indragande till det allmänna, och den kommer följaktligen
de enskilda till godo. Men den jordvärdestegring, som kommer
på en tomt, har icke alls skapats av jordägaren, varför det är en full¬
komligt oförtjänt vinst. Man kan ju också säga, att den ej heller
skapats av tomtinnehavaren, men i alla fall har denne en större
del i den tillskapade jordvärdestegringen än jordägaren. Det är
ju nämligen så, att tomtinnehavarna bo sammanträngda i sådana
här samhällen och finnas på platsen, och det är delvis därför som
denna jord värdestegring uppkommit. Man kan således säga, att
den, som suttit på tomten redan länge, är på visst sätt mera rätter
ägare till denna jordvärdestegring, när meningen är, att han skall
bo kvar. Då man således skall väga emellan, vem som skall ha
denna jord värdestegring, jordägaren eller tomtinnehavaren, ha reser¬
vanterna stannat vid det resultat, att de tycka, att den bör tillfalla
tomtinnehavaren, dock icke för längre tid än tio år tillbaka.
Jag skall be att få yrka bifall till 99 § enligt reservanternas
förslag, och jag ber herr talman, att få skilda propositioner på de
båda sakerna.
Herr Widén: Herr talman! Jag skall be att få komplettera
mitt yrkande med vad som för övrigt framgår av reservationen,
att den av mig föreslagna paragrafen skall erhålla nr 98 och följ¬
aktligen den nuvarande § 98 få paragrafnumret 99, och paragraf¬
numren sedan ändras hela vägen till slutet af lagen. Jag gör
detta påpekande med hänsyn till, att herr von Hofsten nyss upp¬
trätt och talat om § 98 i utskottets förslag. Hans anförande be¬
rörde således icke den paragraf, som jag framställt yrkande om,
utan den paragraf, som, om mitt yrkande bifalles, skall bli § 99.
Herr Pete/sson i Lidingö villastad: Herr talman, mina
herrar! Till en början ber jag att få upplysning om, vilken para¬
graf vi egentligen diskutera. Herr talmannen började med att
uppropa § 98, och därmed menas väl den paragraf, som i utskotts¬
betänkande! har nr 98. Den ha vi nu att diskutera, och sålunda
var herr von Hofstens inlägg fullt riktigt.
Sedan kom herr Widén och ville ha in en ny paragraf under
detta nr 98. Nu vet jag icke, vilken det närmast är fråga om.
Det torde således vara bäst att yttra sig om båda dessa frågor.
Jag tillåter mig då börja med den § 98, som i utskottets förslag
har detta nummer. Därvid vill jag be att till en början få påpeka,
vad det här egentligen är fråga om. Det är fråga om bostadsför-
Nr 31. 26
Lördagen den 12 april, e. m.
Angående, hållanden vid järnvägsstationer och fiskelägen, särskilt i Bohuslän,
l<nation m m där måuSa sådana finnas, samt i allmänhet sådana platser, där en
**(Forts!)m mangd hus äro uppförda på jord, som icke tillhör husägaren, vil¬
ken alltså sitter med mycket otrygg rätt, någon slags nyttjanderätt,
stundom någon slags obestämd innehavarerätt. Nu har det i en
riksdagsskrivelse begärts, att dessa samhällen skola få expropriera
mark just för att skydda dessa husägare och deras hus, som stå
på ofri mark, och frigöra dem från beroende av enskilda jordägare.
Det har kommittén tillmötesgått på det sätt, att samhället, det må
vara ett fiskeläge eller en kommun, skulle få expropriera marken
såsom ett helt för sin räkning, men med skyldighet att sedermera
upplåta marken till den person, vars hus är byggt därå. Med vilken
rätt skall då denne husägare få till sig upplåten den mark, varpå
hans hus står? Härom står tvisten. Kommittén och i överens¬
stämmelse med den utskottet säger: han skall få den med tomträtt,
om icke samhället vill sälja. Det är samhället, som får bestämma,
hur det skall bli, om samhället vill giva honom den med tomträtt.
Vill icke samhället göra detta, först då skall han få köpa den.
Nu är att märka, ätt paragrafens början innehåller full garanti
för att samhället av den mark, som löses, får så mycket som sam¬
hället behöver för gator och regleringar inom samhället. Alle¬
nast den mark, som samhället icke behöver, skall upplåtas med,
som det heter, tomträtt, om samhället föredrager den upplåtelse¬
formen. Nu anser jag detta icke vara riktigt, utan att förhållan¬
det bör vara omvänt. Husägaren bör ha rättighet att få tillösa
sig denna mark med äganderätt, om han så vill; och detta för sin
behöriga andel i köpeskillingen enligt expropriationsvärdet. Var¬
för det? Jo, därför, att hela ändamålet med detta förfarande är
att giva husägaren större trygghet, för att hans hus skall få stå
hvar på den mark, där det står, och den bästa trygghet en hus¬
ägare i det fallet kan få är, att han får marken med äganderätt.
Det ligger enligt min uppfattning i själva den grund, varpå hela
detta förfarande är byggt, ett krav på att skaffa husägaren bästa
möjliga rätt. Åt honom bör alltså givas rätt att säga: jag vill ha
marken med äganderätt. Vill han icke ha den med äganderätt, då
intrader samhällets rätt, och jag kan även gärna säga skyldighet,
att upplåta med tomträtt. Jag förstår icke, varför samhället skall
fortfarande hava i sin makt att hålla kvar denna otrygghet, som
även med tomträtten låder vid själva upplåtelsen. Jag vill påpeka,
att husägaren i vissa fall kommer i en sämre ställning, än han
annars skulle göra. Ty det kan ju hända, att han skulle kunna
göra upp med vederbörande jordägare och mot betalning få marken
med äganderätt. Men står samhället där som jordägare, då lärer
det ej vara någon utsikt till att han kan få den med äganderätt.
Jag tror förresten icke, att det är så alldeles säkert, att samhällena
äro bättre att ha att göra med än de enskilda. Åtskilliga av her-
27 Nr 31,
Lördagen den 12 april, e. m.
rama ha nog någon erfarenhet av, att även samhällena kunna
under vissa förhållanden visa sig vara ganska hårda husbönder.prgiation J
Nu kommer det till eu annan sak, och det är, att denna tomt- (Forts.)
rätt, — som jag för min del på de platser, där den passar, och
under de förhållanden, för vilka den lämpar sig, sätter mycket
stort värde på — den har dock icke vunnit — det måste erkännas
_ de sympatier och icke blivit så smaklig för de störa massorna
av små jordägare, som man räknat på. Jag tillåter mig i det hän¬
seendet hänvisa till det anförande, som vi hörde för icke så, länge
sedan av herr Rune. Det synes mig under sadana förhallan¬
den, som om det skulle vara både skäligt och billigt och för de
personer, vilkas rätt det är fråga om att trygga, mesi smakligt, att
de få lösa till sig denna mark med äganderätt för det värde, som
belöper på marken efter expropriationssumman, och att detta borde
sättas i första hand samt tomträtten komma i andra hand. Jag
vill ännu en gång påpeka, att samhällenas rätt att först taga för
sig till gator och regleringar är i 1 § fullt tryggad. Detta är inne¬
börden i den reservation, som från mig är fogad vid denna paia-
graf, och jag instämmer i det yrkande, sona herr von Hofsten gjorde.
Jag tillåter mig nu gå in på § 98 i den form, herr Widén
givit den i sin reservation. Naturligtvis måste vi rösta om var sak
för sig, och åtminstone måste proposition framföras på det sättet.
Jag blev något förvånad över denna reservation, då jag- fick
se den. Det här måtte ha gått mycket hastigt i utskottet. Där
hade jag åtminstone ingen reda på den formulering, som återfinnes
i den reservationsvis framförda paragrafen, och kunde därför ej
diskutera den i utskottet. Där förekom ett yrkande av herr Lind¬
hagen om, att ingen hänsyn skulle tagas till den värdestegring,
som berodde på husägarens eget arbete. Därpå svarades från vårt
håll: vi måste väl åtminstone respektera gällande kontrakt. Och
längre kommo vi icke då. Nu finner jag, att herr Widén och
medreservanter vilja bibehålla principen om, att jordägaren icke
får ersättning för den där förbättringen, men de ha tillagt, att i
beräkning skall dock tagas sådan förbättring, som enligt avtal,
vilket ingåtts före denna lags trädande i kraft, skall vid besittnings¬
rättens upphörande tillfalla markägaren utan ersättning till hus¬
ägaren. Jag beklagar, att jag icke kommit i tillfälle att diskutera
detta tillägg inom utskottet.
Det låter ju att börja med mycket bestickande detta, att säga,
att husägaren, som själv lagt ned kostnader på sin mark, icke bör
betala dem om igen, när marken skall exproprieras, utan att det
bör komma honom till godo antingen vid tomträttsavgiftens bestäm¬
mande eller vid köpeskillingens bestämmande, om han får köpa
marken. Jag har några anmärkningar att göra mot detta tillägg,
och jag beklagar än en gång, att jag nödgas framkomma med
dessa anmärkningar i kammaren och icke i utskottet.
Nr 31. 28
Lördagen den 12 april, e. ra.
latmn exmo t f°rsta anmärkningen är, att detta stadgande är otydligt.
pnationm.m.l&% vet i1<*e.> som menas med det. Menas det, att det är så-
IForts.) ciaona avtal, i vilka det expressis verbis, d. v. s. med uttryckliga ord,
står stadgat, att sådan jordförbättring skall tillfalla markägaren'
eller menas det sådana avtal, som enligt hittills gällande lag inne¬
fatta, att jordförbättringen skall tillfalla markägaren? Det är näm¬
ligen så, att enligt gällande lag -— med undantag för vad som sär¬
skilt angives i arrendelagen, vilket jag här icke talar om — så
tillfaller markförbättring jordägaren, även om det icke står någon¬
ting därom i kontraktet. Naturligtvis borde undantag göras för
alla före lagens trädande i kraft ingågna avtal, enligt vilka jord¬
förbättringen skall tillfalla jordägaren vare sig på grund av uttryck¬
lig bestämmelse i avtalet eller på grund av gällande lag. Det hade
varit överensstämmande med vanliga lagstiftningsregler. Men jag
vet icke, om det är meningen. Jag har försökt följa den föregå^
ende talarens utveckling av saken, men jag har icke fått någon
upplysning i denna del. Såsom det emellertid är skrivet, tror jag
verkligen, att man avser endast sådana avtal, där det är expressiv
verbis utsagt, att jordförbättringen skall tillfalla jordägaren. Ty om
det icke är så, varför göres icke undantag för alla nyttjanderätts-
avtal, som äro ingångna före lagens trädande i kraft? — Ja, detta
var i fråga om de avtal, som redan finnas.
Angående i framtiden ingångna avtal säga reservanterna, att för
dem skall icke sådan respekt givas vidare. Om jordägaren skriver
i avtalet, att lian förbehåller sig blivande förbättring, så skall det
icke gälla. Ja, d. v. s. det skall icke gälla vid expropriation. Är
det nu lämpligt att i en speciallag som expropriationslagen är sticka
in eu sådan undantagsbestämmelse, som till på köpet bar den tving¬
ande beskaffenhet, att om man avtalar på annat sätt, så blir det
försatt ur kraft? Det stickes in i expropriationslagen, utan att man
bär ett ord om det i den allmänna nyttjanderättslagen, dit dock
sådant verkligen hör. Och det värsta med denna bestämmelse är,
att den blir tvingande blott för en del av det område, som den
berör. Det blir nämligen så, att om avtal hädanefter ingås, som
säga, att efter besittningstidens slut skall marken tillfalla jordägaren
med förbättringar såsom planteringar, trädgårdsanläggningar etc.,
som besittningshavaren utfört, och om sedermera på grund av
expropriationslagen expropriation sker, då får jordägaren ingenting,
men om det återfaller fullt normalt, d. v. s. om det icke kommer
någon expropriation emellan, utan det går efter nyttjanderättslagen,
då ' tager jordägaren denna förbättring. År det verkligen ur lag¬
skri vningssynpunkt riktigt och lämpligt att göra en så beskaffad
bestämmelse? Skulle man göra någonting efter denna linje, så
borde det väl åtminstone ske genom ändring i nyttjanderättslagen
och icke här. J 6
Men det är icke nog med detta, utan det kommer till eu annan
Lördagen dan 12 april, e. m.
29 Nr 31.
historia, och det är om vinstett. Vem skall taga vinsten? Här Angående.
kommer naturligtvis fram en liten vinst. Det är ju därför hela exPr»-
denna bestämmelse tillkommit. Och vinsten består i skillnaden^(Forts)
mellan å ena sidan den expropriationssumma, som skulle utgå för
jorden, plus dessa förbättringar, om de skulle räknas med, och å
andra sidan den ersättningssumma, som skulle utgå för jorden, utan
dessa förbättringar. Det blir en liten vinst, och vart skall den gå?
Ja, säga reservanterna, det är just den vinsten, som vi vilja reser¬
vera åt husägaren. Hava reservanterna gjort det? Nej, det ha de
visst icke gjort. De ha gjort det, för såvitt de velat tillåta hus¬
ägaren att köpa jordområdet för det belopp av expropriationser-
sättningeu, vilket belöper sig på detsamma. Då hade han fått det.
Men, säga reservanterna, köpa jorden får han icke, utan han får
den endast med tomträtt, om samhället så vill. Tomträttsavgiften
skall ju, enligt dem, beräknas med ledning av den expropriations-
ersättning, som utgår, och således får han det till godo i minskad
tomtavgift. Ja, det får han, för den tid tomträtten gäller, men när
tomträtten är slut, vem tager det då? Jo, samhället, den expro¬
prierande, som icke har något som helst skäligt anspråk på det.
Om samhället exproprierar och upplåter med tomträtt, samt tomt-
rättstiden går ut, så blir det samhället, som tager denna vinst,
utan att såvitt jag kan se något rättsanspråk ligger bakom.
De värden, det bär är fråga om, kunna ju icke vara så syn¬
nerligen stora, men jag har i alla fall velat påpeka dessa förhål¬
landen, och jag skulle icke ha besvärat kammaren därmed, om det
varit möjligt att diskutera saken i utskottet, ty då hade jag gjort
det redan där. Emellertid äro de anmärkningar, jag gjort emot
tillägget, av den beskaffenhet, att jag tycker, det skall vara mycket
svårt för kammaren att taga det. Jag ber alltså att i fråga om
denna § 98 få yrka avslag.
Sålunda, herr talman, äro mina yrkanden att ifråga om den
av herr talmannen föredragna 98 § yrkar jag bifall till min reser¬
vation och i fråga om den av herr Widén föreslagna 98 § yrkar
jag avslag.
Herr Olausson: Herr talman, mina herrar! Vid en föregående
paragraf fann jag mig föranlåten att yrka bifall till den socialde¬
mokratiska reservationen; vid denna paragraf finner jag mig för¬
anlåten att gå en helt annau väg och yrka bifall till högermän¬
nens reservation. Jag finner mig tvingad härtill på grund av den
kännedom jag bar om de många husägarnas i den bohuslänska
skärgården önskemål. Jag vågar påstå, att denna stora skär¬
gårdsbefolkning, som jag representerar, icke har mer än en önskan,
nämligen att få friköpa den jord, varpå de ha sina hus uppförda.
Nu kan det ju vara möjligt, att även enligt denna lagparagraf de
flesta exproprierande samhällen skulle gå med på att upplåta till
Nr 31. 30
Lördagen den 12 april, e. m.
Angående husägarna i första hand med äganderätt. Men det kan också
lag om expro- hända, att de icke upplåta på annat sätt än med tomträtt, och då
husägarna icke någon i lagen given rättsgrund att stödja sig
på för att bli ägare till jorden. Vi hade i fjol en diskussion om
den Hvitfeldtska stipendieinrättningen, där åtskilliga personer från
Smögen gjort anmärkningar emot, att samhället där betingat sig
fördelar av den jord, de erhållit från stipendieinrättningen. Där
framfördes exempel på att samhället för den jord, som av dem
upplåtits, fordrat fyra gånger större ersättning än de själva betalt
för tomtområdena. Nu är det förebyggt i denna lag, att man ge¬
nom tomträttsupplåtelse betingar sig större ränta än som motsva¬
rar det utbetalta beloppet. Men det är, som föregående talare
framhöll, så, att bestämmelsen icke räcker längre än tomträtten
gäller, sedan kan man fordra större ersättning och arrendesumma.
Och även om det föreliggande förslaget upphöjdes till lag och även
om samhället medgav rätt att köpa området, skulle man ändå i
många fall få ligga på knä och be samhället om denna rätt. Jag
kan inte förstå, varför vi skola taga en lagstiftning, som kan till-
lämpas på detta sätt. Det synes mig vara klokast och i full över¬
ensstämmelse med de personers önskningar, vilka vi här vilja till¬
mötesgå, om vi i första hand bestämde, att de skulle få markom¬
rådena upplåtna med äganderätt och att, om de icke ville ha dem
med äganderätt, så skulle i andra hand sättas tomträtten.
Jag skulle ådraga mig mycken förargelse från mina valmäns
sida, om jag stillatigande ginge med på det här föreliggande för¬
slaget. Jag har därför, fastän jag ser, att det är mycket svårt att
få mina frisinnade partikamrater med på förslaget, ansett mig nöd¬
sakad att yrka bifall till de konservativa utskottsledamöternas re¬
servation. Jag vill dock framställa en allvarlig vädjan till det
liberala partiets män, om de ändå icke kunde finna det förenligt
med tomtägarnas fördel att biträda reservationen och få till stånd
eu sådan lagstiftning, att dessa husägare i första hand ägde rätt
att friköpa sina tomtområden till det pris, samhället utgivit till
följd av expropriationsförfarandet.
Jag ber att få yrka bifall till den av herr af Ekenstam m. fl.
avgivna reservationen.
Herr Widén: Jag begärde egentligen nu ordet med hänsyn
till det yrkande, som framställdes av herr von Hofsten, och vilket
sedan herrar Petersson i Lidingö villastad och Olausson biträtt,
nämligen att ur den paragraf, som utskottet föreslagit såsom den
98:e, skulle uteslutas stadgandet om rätt för samhället att bestämma,
huruvida området skall upplåtas med tomträtt eller genom arrende¬
avtal, till följd varav husägaren, om han ville, alltid skulle ha rätt
att få förvärva det med äganderätt. För min del kan jag icke
finna, att här bör föreligga någon som helst tvekan att godkänna
Lördagen den 12 april, e. m.
31 Kr 31.
Kung!. Maj:ts förslag. Här är ju avsett att sätta samhällena i Angående,
tillfälle att expropriera mark för att åstadkomma tryggade bostads- exPr<>-
förhållanden med skyldighet för samhället att upplåta den expro-prU'(Yoita )m"
prierade tomten till husägaren. Men då är det väl alldeles riktigt,
att samhället får bestämma, hur denna upplåtelse lämpligen skall
ske; icke kan häri ligga någon fara? Ty vilka utgöra samhället?
Jo, det är just husägarna, vilka sålunda själva äro i tillfälle att
bestämma, huruvida man bör använda företrädesvis det ena eller
det andra upplåtelsesättet. Och då nu tomträtten är införd såsom
ett fullkomligt lagligt sätt för upplåtande av fastighet, särskilt när
det gäller bostadslägenheter, så kan jag icke finna annat än att
man bör kunna tryggt lämna åt samhället att bestämma anlitande
av även den upplåtelseformen. Det är väl ändå riktigast att över¬
låta åt samhället att bestämma, hur upplåtelsen skall ske. Sam¬
hället får väl antagas se saken klarare än den enskilde husägaren.
Vad sedermera beträffar den av mig föreslagna 98 §, vill jag
yttra mig även om den. Herr Petersson i Lidingö villastad har
nu yttrat sig därom och därvid antytt, att detta förslag icke skulle
varit tillräckligt diskuterat i utskottet. Jag kommer icke ihåg, om
han var med vid alla de tillfällen, då det diskuterades härom, men
säkert är, att det behandlades, och det grundligt, i utskottet. Första
gången blev det till och med utskottets beslut att insätta i lagen
en bestämmelse i huvudsaklig överensstämmelse med den av mig
föreslagna 98 §. Sedermera ändrades majoriteten, så att utskottets
beslut blev annorlunda. Men vid sistberörda tillfälle förelåg ett
formulerat förslag, som, om det icke var alldeles lika lydande med
det föreliggande, dock gick ut på alldeles detsamma.
Herr Petersson i Lidingö villastad framhöll nu vissa betänklig¬
heter mot förslaget. Ja, de betänkligheterna ha nog tagits under
övervägande även inom utskottet. Jag kommer kanske dock icke
ihåg alla anmärkningar, som han framställde. Det erinrar jag
mig, att han beträffande den vinst, som man avsåg att husägaren
skulle få behålla av vad han med eget arbete nedlagt på fastig¬
heten, invände: men om lägenheten upplåtes med tomträtt, hur går
det då med vinsten? Det är tydligt och klart, att vid första upp¬
låtelsen med tomträtt skall vinsten, om vi få kalla det för vinst,
tillfalla husägaren, därför att tomträttsavgiften skall bestämmas
efter köpeskillingen och vid dennas bestämmande hänsyn icke får
tagas till denna vinst. Vid första tomträttsupplåtelsen är sålunda
saken klar. Vid en följande tomträttsupplåtelse åter ligger det
otvivelaktigt i samhällets skön att bestämma, med vilket belopp
tomtörena skola utgå, och sålunda för sig taga denna vinst. Men
jag vill fästa uppmärksamheten på att tiden för tomträttsupplåtelse,
enligt de i lagen om tomträtt gällande bestämmelser, är så pass
lång, att här avsedda förbättringar nog icke spela någon roll i
jämförelse med de kostnader, som blivit nedlagda på tomten under
Nr 31. 32
Lördag-en den 12 april, e. m.
Angående den tid, husägaren sedermera haft den med tomträtt. Jag tycker
lag om expro- därför, att det är alldeles onödigt att fråga huru det går med den
m' ovanberörda vinsten, då i allt fall under mellantiden nedlagts mycket
mera förbättringar, som det kan bliva fråga om att taga hänsyn
till eller icke. Under sådana förhållanden kan jag icke finna, att
de betänkligheter han uttalat i detta avseende ha någon betydelse.
Vidare framhöll hau eu annan betänklighet och det var oviss¬
heten, hur det skulle i detta hänseende gå med framtida avtal.
Jag har den övertygelsen att vid nyttjanderättsupplåtelser av här
ifrågavarande slag det för framtida avtal icke kommer att hava
någon vidare betydelse, om vi införa detta stadgande eller icke.
Antingen tager man hänsyn därtill; och då är det ju rätt att för-
bättringarne ej inräknas i expropriationsersättningen. Eller ock
tager man icke någon dylik hänsyn. Men det synes i allt fall
böra gå på samma sätt med expropriationsersättningen. I intetdera
fallet kan jordägaren hava berättigat anspråk att få tillgodoräkna
sig förbättringarnas värde; i de flesta fall tänkte han kanske icke på
förbättringarne, då avtalet ingicks; och i motsatt fall borde han i
detta lagens stadgande haft tillräcklig ledning för sitt handlings¬
sätt. Att härför skulle behövas en ändring i ny ttj ander ättslagen
kan jag icke finna.
Hur paragrafen skulle avfattas har varit noga övervägt, och
formuleringen har icke kommit fram som en överraskning, det
vågar jag påstå.
Jag yrkar fortfarande bifall till den av mig avgivna reserva¬
tionen, och beträffande den paragraf, som, ifall min reservation
bifalles, blir den 99:e, yrkar jag bifall till utskottets formulering.
Herr Olsson i Blädinge: I motioner vid 1906 och 1907 års
riksdagar yrkade jag, att tomträttsinnehavare skulle få rätt att köpa
sina tomter. Inom den kommitté, som behandlade detta ärende,
kunde jag icke vinna någon majoritet för min uppfattning, och
jag reserverade mig därför mot kommitténs beslut. Emellertid, då
jag nu har samma uppfattning, som jag haft från första början,
och då jag ser, att några av utskottets medlemmar reserverat sig
i den här frågan, skall jag be att få yrka bifall till den av herr af
Ekenstam m. fl. avgivna reservationen.
Herr Lindhagen: Då det tycks vara flera av kammarens
ledamöter, som icke veta, vad det är fråga om — och det är icke
så underligt — vill jag säga, att här är det tre olika frågor, som
samtidigt diskuteras. Först och främst är det fråga om den av
utskottet föreslagna 98 § rörande det sätt, varpå tomterna skola
upplåtas till vederbörande husägare. Vidare diskuteras beträffande
min motion de tvenne olika yrkanden, som stå i motionen. Det
•ena är det, att markägaren icke skall få ersättning för av hus-
Lördagen den 12 april, e. m.
33 Nr 31.
ägaren på tomten nedlagda förbättringar; detta har sedan återkommit Angående
i såväl herrar Widéns m. fl:s reservation som även herrar Perssons ^a9 om expro-
i Norrköping in. fl:s reservation. Och vidare för det andra ha
det andra yrkandet i min motion, att markägaren icke heller skall
få jordvärdestegringen, utan att den skall tillfalla husägaren. Det
kan nu icke hjälpas, att alla dessa tre frågor måste diskuteras
samtidigt. Men då hoppas jag också, herr talman, att det skall
framställas särskilda propositioner på vart och ett av dessa yrkanden,
ty annars är det icke någon möjlighet att reda ut saken.
Beträffande då upplåtelsesättet är det i alla fall så, att det är
genom statens ingripande — genom denna expropriation — som
dessa husägare få möjlighet att få en tryggad besittningsrätt till
marken och befrias ifrån det tvång och de äventyrligheter, som
vila över dem nu, då de äro i eu enskild jordägares våld. När
staten gör denna särskilda anstalt för deras skull, som de annars
icke skulle kunna få, måste man åtminstone medgiva, att staten
har goda anspråk och rättighet att få upprätthålla detta ändamål.
Om de skulle få rätt, i första hand, att köpa, så skulle kanske eu
vacker dag det komma en spekulant, som köper tomten av dem.
Då kommer kanske marken åter i ett fåtals händer och staten får
åter i nästa generation ingripa på samma sätt, som nu skulle ske.
Det är icke mer än rimligt, att, när staten hjälper, staten skall
hava rätt att säga, att det ändamål, som staten med sin hjälp avser,
skall upprätthållas. Detta är ju vängåvor å ömse sidor.
Men nu är för övrigt ordnat så i kungl. propositionen, att det
samhälle, som får expropriera denna mark för att hjälpa husägaren,
får välja, vad som för samhället är bäst, att upplåta med tomträtt
eller sälja till husägaren. Då nu dessa husägare själva utgöra
samhället, bör man väl tycka, att Kungl. Maj:t förslag dock är det,
som ställer kyrkan mitt i byn och tillräckligt tillgodoser husägarnes
intressen.
Herr Petersson i Lidingön sade här, att han icke något vidare
intresserede sig för sitt skötebarn — tomträtten. Jo, han intresserade
sig mycket, sade han visserligen, men han trodde icke så mycket
på dess betydelse för det verkliga livet. Ty herr Rune hade sagt,
att det icke gått i Västerrik, alltså ingen annan stans heller. Jag
tillåter mig då upplysa, att herr Rune icke intresserat sig för att
upprätta någon kreditanstalt för tomträtten. Men när detta institut
skall sättas i gång, måste man skapa kredit. Och det är klart, att
det samhälle, som icke självt kan ge kredit, måste i stället bli
tvunget att sälja. Så den saken reder sig ändå. Icke bör —
tycker jag — herr Runes auktoritet stjälpa hela detta av herr
Peterssons i Lidingön skapade tomträttsinstitutet.
Vad sedan frågan om ersättningen för marken beträffar, tycker
jag, att Andra kammaren borde alldeles vara på det klara med,
att det är eu fullkomlig orättvisa att låta jordägaren få ersättning
Andra kammarens protokoll 1913. Nr 31. 3
Kr 31. 34
Lördagen den 12 april, e. m.
Angående för de förbättringar, som dessa husägare gjort på tomten, och att
lag om expro- husägaren betalar till markägaren, vad han själv skapat. Om vi
Pria(For™'\ t' ex* tänka på fiskelägena och stationssamhällena, som med stor
spänning vänta, att denna lag skall komma till stånd! Vi kunna
taga såsom exempel dessa fiskelägen. Där ha husägarne byggt
murar mot havet, förbättrat jorden, sammanskrapat jord ifrån
klipporna och samlat tång och därmed samt genom andra medel
så småningom skapat sig eu trädgård. Skulle nu jordägaren, när
han får ersättning för själva marken, också få betalt av husägaren
för att denne skapat denna uppdämning mot havet, för att han
skapat denna trädgård — ja, då kan det verkligen sägas, att
egendom är stöld. Jag kan icke tänka annat, än att herrarna
skola behjärta, vilket viktigt krav detta är. Det gäller icke små
summor för dessa husägare, det ökar i ofantligt hög grad värdet
på dessa tomter, ifall de skulle betala också, vad de själva skapat.
Men detta avser min reservation att förekomma.
Ja, herr Petersson i Lidingön var så förfärligt förskräckt för
att dessa värden icke skulle tillfalla jordägaren. Ty det kunde
hända, att om en 60—70 år — så länge tomträtten gäller — kunde
de tillfalla samhället, d. v. s. samtliga husägarna; och det upprörde
honom så till den grad, att han hellre ville, att dessa husägare re¬
dan nu skulle betala vad de själva skapat. Hellre än att befria
dem ifrån denna orättvisa pålaga och hellre än att samhället i en
avlägsen framtid skall taga det, vill han, att det nu icke skall ve¬
derfaras dem någon rättvisa. Och för övrigt, om samhället förnyar
tomträtten, vilket samhället har makt att göra som det vill med,
så är det samhällets skyldighet att utan hänsyn till det extra vär¬
det därå genom husägarnas förbättringar upplåta vidare. Ja, detta
var om den andra frågan.
Uti den tredje frågan gällde det jordvärdestegringen. Det
återfinnes uti min motion. Dessutom hava häruti jag och herr
Persson i Norrköping avgivit en särskild reservation. Jag tycker
nämligen, att det är orättvist, att dessa husägare skola till jord¬
ägaren betala den jordvärdestegring, tomten fått. ingendera har
skapat detta värde, varken markägaren eller den lille husägaren,
utan samhället. Men är det någon av dessa två, som mest bidragit
till att skapa denna värdestyckning, så är det husägarne. Därför
att dessa bo så sammanträngt å en plats, har detta värde skapats.
Då nu icke staten eller kommunen tager detta värde —- det finnes
nämligen här i landet ingen lag, som ger dem eu sådan rätt —
tycker jag, att det är rättvisare, att husägaren får tillgodoräkna sig
det och icke markägaren, vilken icke i någon mån skapat detta
värde. Expropiationen blir icke av någon social betydelse, om
man icke uti ersättningsfrågan anlägger en rättvis grund. Eljest
blir småfolket utsuget igen, om det skall få betala betydande och
orättvisa summor. Detta är också eu huvudpunkt.
35 Nr- 31.
Lördagen den 12 april, e. m.
Jag får sålunda yrka bifall till utskottets förslag i fråga om Angående
sättet för upplåtelsen, vilket är lika med Kungi. Majds förslag, la9 om exPr°-
samt till min reservation rörande ersättningsfrågorna — och där har^*^^ w‘
jag två yrkanden till skillnad ifrån herr Widén, som med anled- 1
ning av min motion har allenast ett yrkande.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen upptog
först till avgörande de framställda förslagen om införande efter
97 § av en ny paragraf med nummerbeteckning 98 och gav i en¬
lighet med de under överläggningen i avseende härå gjorda yr¬
kandena propositioner på l:o) bifall till det förslag, som innefatta¬
des i den av herr Widén m. fl. i ämnet avgivna reservationen, 2:o)
bifall till det av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping i
deras reservation framställda förslag i denna del, samt 3:o) avslag
å såväl herr Widéns m. fl. som ock herrar Lindhagens och Pers¬
sons i Norrköping reservationer; och förklarade herr talmannen sig
anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förstnämnda
propositionen. Votering begärdes likväl av herr Petersson i Li¬
dingö villastad, till följd varav herr talmannen för bestämmande
av kontraproposition ånyo upptog de båda återstående yrkandena,
av vilka det under 3:o) omförmälda nu förklarades hava flertalets
mening för sig. Som votering i fråga om kontrapropositionen
äskades av herr Rydén, uppsattes, justerades och anslogs en vo¬
teringsproposition av följande lydelse:
Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående
frågan om införande efter 97 § i förevarande lagförslag av en ny,
med nr 98 betecknad § antager yrkandet om avslag å båda de i
sådant avseende föreliggande förslagen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda
votering antagit det uti herrar Lindhagens och Perssons i Norr-
köping reservation i sagda avseende framställda förslaget.
Den omröstning, som anställdes enligt denna voteringspropo¬
sition, utföll med 99 ja mot 91 nej, vadan den av kammaren nu
godkända propositionen för huvudvoteringen blev så lydande:
Den, som vill, att kammaren bifaller det förslag, som inne¬
fattas i den vid avdelning 8 av förevarande lagförslag utav herr
Widén m. fl. fogade reservationen, röstar
Ja;
Nr 31. 36
Lördagen den 12 april, e. m.
Angående
lag om expro¬
priation m. m.
(Forts.)
Deri, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl nämnda reservation
som det av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping uti av¬
given reservation framställda förslaget om godkännande av en ny,
med nr 98 betecknad §.
Huvudvoteringen utvisade 138 ja mot 49 nej; och hade kam¬
maren alltså bifallit det förslag, som innefattades i den utav herr
Widén m. fl. avgivna reservationen.
Härefter framställde herr talmannen beträffande införandet i lag¬
förslaget av ytterligare en ny paragraf, betecknad med nr 99, pro¬
positioner först på bifall till det förslag, som innefattades i herrar
Lindhagens och Perssons i Norrköping avgivna reservation i denna
del samt vidare på avslag å berörda förslag; och fann herr tal¬
mannen den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja
antagen. Som emellertid votering begärdes av herr Widén, upp¬
sattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningspro-
position:
Den, som vill, att kammaren bifaller det i herrar Lindhagens
och Perssons i Norrköping reservation framställda förslaget om in¬
förande i förevarande lagförslag av en ny, med nr 99 betecknad §,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren avslagit berörda förslag.
Voteringen utföll med 125 ja mot 57 nej, vid vilken utgång
kammaren bifallit det av herrar Lindhagen och Persson i Norr¬
köping framställda förslaget om införande i förevarande lagförslag
av en ny, med nr 99 betecknad paragraf.
Slutligen gav herr talmannen propositioner på dels bifall till
utskottets förslag till lydelse av den i dess lagförslag med nr 98
betecknade paragraf, dels ock på godkännande av berörda paragraf
med den ändring, som i avgiven reservation föreslagits utav herr
af Ekenstam m. fl.; och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen hava flertalets röster för sig. Då votering emellertid
begärdes, blev nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande
voteringsproposition:
37 Nr 31.
Lördagen den 12 april, e. m.
Den, som vill, att kammaren bifaller lagutskottets förslag till Angående
lydelse av ifrågavarande, i dess lagförslag med nr 98 betecknade §, ^priaUonm^
T (Forts.)
Ja;
röstar
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren godkänt berörda § med den ändring,
som i avgiven reservation föreslagits av herr af Ekenstam m. fl.
Omröstningen utvisade 121 ja mot 63 nej, vadan kammaren
godkänt utskottets förslag till lydelse av ifrågavarande paragraf.
99 och 100 §§; slutstadgandet; samtliga överskrifter samt lag¬
förslagets ingress och rubrik.
Godkändes.
Utskottets hemställan i avd. A) punkt I) förklarades vara be¬
svarad genom kammarens nu fattade beslut.
De under avd. A) punkt II) upptagna lagförslagen.
Godkändes.
Utskottets hemställan i avd. A) punkt II) förklarades härigenom
vara besvarad.
Vid härefter skedd föredragning av utskottets hemställan i
avd. B) punkterna I) och II) begärdes ordet av
Herr Lindhagen, som yttrade: Detta är ett mycket vidlyf¬
tigt ämne, men i anledning av den sena timmen skall jag yttra
mig helt kort. Saken har debatterats i Riksdagen så många gånger,
att herrarna veta, vad frågan gäller. Det är nämligen den s. k.
sociala expropriationen, eller att i erforderliga fall skall få expro¬
prieras jord för jordbruk eller bostäder. Det kungl. förslaget har
redan, såsom vi hört, i två punkter ingått på social expropriation,
nämligen såvitt det berörde frågan om att frigöra hus på ofri
grund, där det finnes större sammanträngd befolkning, och så vitt
det gällde samlingslokaler m. m. Emellertid är detta blott pn liten
bråkdel av detta stora ämne. Det innefattar dels expropriation av
jord åt torpare, bolagsarrendatorer och därmed jämställda; dels
avser det att anskaffa mark till nya jordbruk på större domäner.
Vidare avser det bostadsändamålet, nämligen att frigöra även de
övriga husägarna på ofri grund, som äro ensittare och icke bo
Nr 31. 38
Lördagen den 12 april, e. m.
Angående sammanträngt, och slutligen även att anskaffa ny jord för bo-
Idg om expro- gtadsändamål.
^(FortsA ',H' No är det klart, att eu sådan stor sak icke kan lösas efter
viss schablon, utan i mån av behov och efter prövning i varje
särskilt fall. Det är således icke fråga om något, som skall ske på
en gång, utan att det blir en lag, som kan täcka de förefintliga
behoven.
Detta är en fråga av ofantlig betydelse, av trängande bety¬
delse för en massa människor i landet. Det är en sak, som icke
är en framtidsfråga, utan den är aktuell i ordets mest eminenta
bemärkelse. För varje år blir en myckenhet personer nödlidande,
i hög grad nödlidande, på den grund, att man saknar en sådan lag.
Nu har utskottet avstyrkt förslaget på mycket vaga grunder.
Det har sagts på sid. 53 i betänkandet, att man måste gå fram
med stor varsamhet. Därom äro motionärerna ense med utskottet,
att det endast är i erforderliga fall, som det kan komma i fråga;
det måste vara en ingående prövning av behovet och naturligtvis
även ett behörigt hänsyntagande till jordägaren. Men utskottet
menar, att den varsamhet, som utskottet vill förorda, utesluter, att
man skulle kunna gå till väga på det sätt, motionärerna föreslagit.
Ärendet skulle komma att taga en alltför stor och vidsträckt om¬
fattning, och utskottet kan icke vara med om detta förslag. Detta
är emellertid blott ett påstående. Det är ju det föreliggande beho¬
vet, som skall avgöra saken, och att ett behov föreligger, känna
nog de flesta av herrarna till.
Så skulle förslaget också enligt utskottets mening hava en
oförmånlig inverkan på det ekonomiska livet. Det förstår jag icke
alls. Ifall man i en omtänksam lag tillgodoser en mängd svenska
medborgares behov av frihet och ekonomisk självständighet, kan
väl detta icke annat än i högsta grad öka deras egen produktions¬
förmåga och produktionen i allmänhet.
Det skulle vidare enligt utskottets uppfattning medföra ett
tillstånd av osäkerhet i jordbesittningsförhållandena. Ja, det är natur¬
ligtvis på det sättet, att vissa större jordägare icke få behålla
under sin ägo dessa lägenheter, som skola exproprieras, men där¬
emot medför förslaget en ofantlig trygghet i jerdbesittningsförhål-
landena för dem, som få denna jord, och särskilt för dem, som nu
innehava jord på mycket otrygga villkor. Denna trygghet är
mycket förmer än den andra, varför motionärerna hålla före, att
det genom deras förslag kommer att i stort sett skapas större
säkerhet i jordbesittningsförhållandena.
Utskottet har också hittat på, att det är vissa lägenheter, som
äro så små, att det icke skulle löna sig att utbryta dem. Men detta
är dock icke ett skäl mot förslaget, ty då får man väl låta bli att
utbryta dem. Jag skall i alla fall i detta sammanhang be att få
erinra om, att norrlandskommittén ifrågasatt expropriation även för
39 Nr 31.
Lördagen den 12 april, e. m.
komplettering i jord och tillbehör till jordbruk, som redan blivit Angående
på ett otillfredsställande sätt utstyckade. Och en sådan expropria-
tion skulle ju komplettera den, som utskottet föreslagit i sitt^ (Forts.)
utlåtande.
Vad angår expropriation för att vinna mark för bestadslägen-
heter, så har utskottet tagit saken helt kort. Det framhåller, att
den frivilliga styckningen av jord pågår allt mer och mer och att
skifteslagstiftningskommitténs förslag kommer att, ifall det blir
lag, underlätta saken. Men nu är det så, att på en mängd platser
i landet, särskilt där bolagsdomäner finnas, är det icke möjligt att
få mark till bostadslägenheter, och i detta avseende kan jag hän¬
visa utskottet till att läsa igenom den vidlyftiga utredning, som
finnes i norrlandskommitténs betänkande, och som väl icke bör ha
gjorts förgäves. Dess resultat ha ju också vitsordats vid olika
tillfällen, när frågan förekommit även i Eiksdagen.
Vad jag nu har sagt, gäller även herr Wedins motion, men i
avseende på den har utskottet eu särskild motivering. Denna
motion grundar sig nämligen på norrlandskommitténs betänkande,
och därför har utskottet visat större égard för den och sagt, att
den får vila, tills den blir upptagen i vederbörlig ordning.
Nu ha dels i anledning av de motioner, som avgivits av mig
och herr Wedin, tvenne reservanter, nämligen jag och herr Persson
i Norrköping, föreslagit en provisorisk expropriationslag för sociala
ändamål, gällande för fyra år, och dels har i anledning av min
och herr Perssons m. flis motioner utskottet föreslagit en skrivelse
och vi reservanter eu vida vidlyftigare skrivelse. Vad först angår
en provisorisk lag, så ha vi reservanter ansett oss böra framlägga
ett förslag till en sådan lag av tre olika grunder.
För det första hava vi, med den uppfattning vi hava i dessa
frågor, ansett oss böra uttala, att det icke är riktigt, att icke från
regeringshåll dessa frågor förts fram, så att de börja mogna till
avgörande i Riksdagen. Norrlandskommitténs förslag är redan tio
år gammalt. Man kan icke förstå, varför detta förslag till expro¬
priation för jordbruksändamål icke föranlett till någon åtgärd,
ehuru det även förordats av de konservativa medlemmar i kom¬
mittén, som icke representera industrien. Fyra av landets mest
konservativa personer ha, på grund av den erfarenhet, de förvärvat
genom denna utredning, kommit till den uppfattningen, att det
vore nödvändigt att inlåta sig på jordbruksexpropriation. Torp¬
kommissionen har också gjort en liten ansats i denna riktning,
och vidare ha i detta avseende socialdemokratiska motioner under
fyra års tid förts fram här i Riksdagen. Vi ha därför ansett, att
det bör sägas ifrån på ett mera effektivt sätt, att denna sak är
en livsfråga för folket.
Vidare ha vi ansett det nyttigt att utarbeta ett lagförslag, låt
vara provisoriskt, för att ur vår synpunkt angiva vissa riktlinjer,
Nr 31. 40
Angående
lag om expr>
priation m. n
(Forts.)
Lördagen den 12 april, e. m.
så att man icke glömmer bort dem vid ett eventuellt lagstiftnings¬
arbete längre fram.
Framför allt ha vi velat betona, att det icke duger att dröja.
Det ligger stor fara i dröjsmål. För varje er, som går, blir det en
massa beroende små jordbrukare, som bli vräkta från sina besitt¬
ningar. För varje år timar det sådana olyckor på många håll.
För varje år är det personer, som behöva ny jord i fäderneslandet,
men som icke kunna få det och som i stället få gå till armod eller
till Amerika för att där söka sin utkomst.
Ur dessa synpunkter ber jag till en början att i anledning av
min och herr Wedins motion — herr Wedin har framfört reser¬
vanternas i Norrland s ko m mitt é n förslag, som innefattade fullstän¬
dig jordexpropriation för de nordligaste landskapen — få anföra,
att våra yrkanden sammanfattats i en provisorisk lag, som åter¬
finnes i reservationen.
Jag ber, herr talman att som en opinionsyttring till en början
få yrka bifall till denna provisoriska lag, d. v. s. till reservationen.
Vidare anförde:
Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Ja, det är icke
någon ny fråga, som här npptagits, utan det är en fråga, som före¬
legat för Riksdagen i flera år, senast förlidet år, fastän i skiftande
former. Det är för öfrigt också samma fråga, som beröres i punkt
2 i den åberopade reservationen av herrar Lindhagen och Persson
i Norrköping, men i punkt 2 har det yrkats en skrivelse, under
det att i den nu föredragna punkten det yrkas på antagandet av
en provisorisk lag om expropriation av jord för vissa sociala ända¬
mål. I fjol förelåg ett skrivelseförslag av alldeles lika innebörd
som det nu ifrågavarande, men då hade förslagsställarne skilt på skri¬
velseförslaget i två olika delar, så att det behandlades i olika betänkan-
den av utskottet. Det ena var lagutskottets betänkande nr 49 och det
omfattade det som nu behandlas i utskottets skrivelseförslag i allra
sista punkten och i vilket utskottet anhåller om framläggande för Riks¬
dagen skyndsammast möjligt av förslag i syfte att medelst stadgande
om lösningsrätt bereda ägare av byggnader å ofri grund en mera tryg¬
gad ställning. Det skrivelseförslaget är till sin omfattning ungefär
lika det, som Andra kammaren tog i fjol i samma stycke. I detta
ämne hade motionären i fjol framlagt ett provisoriskt lagförslag,
som emellertid blev av kammaren avslaget. Jag vill fästa upp¬
märksamheten på att fjolårets skrivelseförslag omfattade något
mera, men i den delen som ännu kvarstår eller frågan om att åt
de lägenhetsägare, som själva äga husen men icke marken å sina
lägenheter bereda lösningsrätt för att skaffa dem en mera tryggad
ställning, har utskottet gått förslaget tillmötes i den formen, att
man tillstyrker eu skrivelse till Kungl. Maj:t i ämnet.
41 Nr 31.
Lördagen den 12 april, e. m.
Beträffande de övriga delarna av motionen, motsvarande det Angående
som behandlades förra året i betänkande nr 52, i vilket avseende
då icke yrkades något provisoriskt lagförslag, utan endast en skri-^”®^^
velse av den omfattning, som nu också är i fråga, så avslogs
emellertid motionen av kammaren efter votering med 103 röster
mot 66, och jag antar, att kammaren har samma uppfattning i
den delen även i år.
I år har emellertid motionären, herr Lindhagen, och reservan¬
terna, herrar Lindhagen och Persson i Norrköping, icke nöjt sig
med att söka få till stånd eu skrivelse, utan de vilja dessutom ha
en provisorisk lag, som skulle omfatta allt detta. I detta avseende
vill jag säga ungefär detsamma som sades i fjol, att man väl bör
betänka sig, innan man går med på en s. k. social expropriation
av den omfattning, som motionären påyrkat. Det har framhållits
förut och det framhålles av utskottet nu, att det icke kan vara
välbetänkt att fatta beslut om vare sig eu provisorisk lag eller
skrivelse om införande av expropriationsrätt, som det heter i reser¬
vationen, för att bereda torpare, bolagsarrendatorer och andra på
likDande sätt beroende jordbrukare tryggad förfoganderätt över
jorden med erforderlig skog, odlingsmark, bete eller annat nödigt
tillbehör; för att bereda den jordlösa obemedlade befolkningen jord
med nödigt tillbehör till nya jordbruk; och slutligen för att bereda
synnerligast den mindre bemedlade befolkningen erforderlig tillgång
på tomtmark för bostadsändamål. Jag har i detta angivande av
reservationens innehåll med flit uteslutit den del däraf, som bifallits
genom utskottets ovanberörda skrivelseförslag. Men hvad angår
övriga delar säger jag, att en begäran om expropriationsrätt, låt
vara såsom den sista utvägen, i en så stor omfattning skulle inne¬
bära en hel omvälvning av de ekonomiska förhållandena berörande
jordägare och arrendatorer. Det är min fulla övertygelse, det har
ijag framhållit förra året och framhåller det ytterligare nu, att den
osäkerhet och så att säga gungning, som skulle bli rådande i dessa
förhållanden, skulle vara till skada för de jordinnehavare själva, som
man här vill gagna. Jag kan sålunda för min del i likhet med utskottet
icke ens, såsom förut nämnts, tillstyrka en skrivelse i detta avse¬
ende, mycket mindre vara med om ett provisoriskt lagförslag i
detta ämne. Jag förstår för resten icke, hur det är möjligt, att
motionären eller reservanterna kunna tänka sig, att Riksdagen skall
vara beredd att antaga en lag om social expropriation av den vitt-
utseende omfattning, varom det här är fråga, låt vara att det endast
vore provisoriskt. Någon större säkerhet angående lagstadgandenas
innebörd och hur de kunna passa till det levande livet måste man
väl hava, innan man kan taga en lag.
Vid denna punkt gäller det nu endast det provisoriska lagför¬
slaget, och jag antar, att Riksdagen, som i fjol avslog till och med
skrivelseförslaget i detta avseende, i år är ännu mindre beredd att
Nr 31. 42
Lördagen den 12 april, e. m.
Angående taga ett provisoriskt lagförslag, varför jag, herr talman, ber att få
biM1 lil1 Skottet» hemställan. '
(Ports.)
Herr Persson i Norrköping: Herr talman, mina herrar! Innan
klnbban faller för sista gången i vad det gäller behandlingen av
förevarande stora lagförslag, som vi behandla i dag, kan jag icke
underlåta att säga några ord i den punkt, som här är före. Den
föregående ärade talaren sade, att han kunde knappt begripa, att
vi kunde begära, att Riksdagen i detta hänseende skulle antaga en
provisorisk lag. Men när man tar i betraktande de tusentals tor¬
pare och lägenhetsinnehavare, som för varje år få gå ifrån sina
jordbitar, därför att vi icke hava tillbörlig lagstiftning, är det då
icke lätt att förstå detta?
Enligt torpkommissionen fanns år 1870 ett antal av 95,388
torpare med sammanlagt antal familjemedlemmar av 456,881. Tio
år senare hade antalet torpare gått ned till 92,590 med 449,016
familjemedlemmar. Tio år senare eller 1890 hade antalet torpare
nedgått till o 81,888 med sammanlagt antal familjemedlemmar av
392,470. År 1900 hade antalet torpare ytterligare gått ned till
72,252 med sammanlagt antal familjemedlemmar av 347,208. Under
sista tioårsperioden från 1900—1910 har antalet torp, om man un¬
dantar Dalarne och Norrland, gått ned från 66,703 till 53,005,
vadan icke mindre än 13,698 jordtorp under detta årtionde antin¬
gen upphört som torp eller 1910 stått obesatta. Sant är, att några
av dessa, nämligen 4,381 torp, ha blivit friköpta, men alla de övriga ha
blivit obesatta eller torparna gått därifrån. Under tioårsperioden 1900—
1910 har, säger torpkommissionen, 9,317 förutvarande jordtorp upphört
att finnas till såsom brukningsdelar. Denna siffra utgör icke mindre än
14 procent av torpens hela antal år 1900. Det finnes sedan beräkningar,
till huru stort antal de nedgått i varje län, och jag kan nämna provins¬
vis det största antalet såsom brukningsdelar försvunna torp under tio¬
årsperioden 1900—1910, utgörande i Jönköpings län 22,5 procent,
i Gottlands län 19,8 procent, i Göteborgs och Bohus län 18,2 pro¬
cent och i Kronobergs län 17,3 procent o. s. v. Härav finner man
ju, att torpen försvunnit med våldsam hastighet. Under sådana
förhållanden är det verkligen icke att förvåna sig över, att man
vill göra vad som kan göras för att så snart som möjligt, redan i
år eller nästa år, söka rädda det stora antal lägenhetsinnehavare,
särskilt torparne, som eljest skulle nödgas på grund av vidriga för¬
hållanden att gå från de lägenheter, som de uppodlat och bruka,
där de uppfött sina barn, där de själva levat och på vilka de ned¬
lagt ett träget arbete. Jag är själv född på en sådan där liten
lägenhet. Jag var hemma i Skåne för någon tid sedan. Hur såg
det då ut på den lägenhet, där jag varit född och i min barndom upp¬
fostrats? Jo, träd och buskar, staket, anläggningar, allt var ned¬
trampat. Nu användes platsen som kreatursvall, tack vare den
43 Nr 31.
Lördagen den 12 april, e. m.
omständigheten, att den, som kom till lägenheten efter mina för- Angående
äldrar, icke tick upplåtelse, när kontraktstiden var slut, på andra
villkor än som för honom voro omöjliga att uppfylla. ^ Det skulle (Forts.)
kunna framdragas många, många liknande exempel på, att lägen-
hetsinnehavare, där kontraktstiden är slut, måst gå från lägenheten.
Under sådana omständigheter kan man omöjligt ställa sig likgiltig
inför denna fråga. För några dagar sedan ställdes den uppma¬
ningen av en talare till vänsterledningen att här i landet agitera
för att få fram en försvarsvilja, att få fram fosterlandskärlek bland
de breda lagren. Men vad tjänar det till att bedriva en sådan
agitation, då förhållandena i det levande livet äro sådana, att man
svarar: vi drivas hänsynslöst från vår lilla jord utan rimligt hän¬
synstagande till våra berättigade krav. Det är väl en bit försvars¬
fråga, som det nämndes i Första kammaren, i denna som så många
andra frågor, och förrän man får tryggade förhållanden för dessa
små innehavare ute i bygderna lär man icke ha möjlighet att få
fram den anda, som man eljest skulle önska.
Nu vet jag mycket väl, att vi icke kunna genomföra denna
provisoriska lagstiftning, ej heller lära vi mot denna majoritet
kunna genomföra en skrivelse av den utsträckning, som vi önska,
men jag har icke velat underlåta att ivrigt gå med just på den
reservation, som här föreligger, därför att jag ansett detta vara min
plikt mot de många, vilkas levnadsförhållanden jag så väl känner
och som intet hellre önska, än att man kunde åstadkomma ändring
och förbättring i dessa förhållanden. Jag har med detta icke velat
anklaga någon, men i den mån det varit mig möjligt har jag velat
allvarligt fästa uppmärksamheten på, att något bör göras i detta
hänseende, och yrkar därför bifall till reservationen.
Herr Widén: Ja, herr talman, det skall icke bestridas, att
på åtskilliga av dessa områden kan krävas att något göres, och jag
vill fästa uppmärksamheten på, att i den sista punkten, som ännu
icke är föredragen, har utskottet även hemställt om eu skrivelse,
vari begäres, att lägenhetshavare, som på sina lägenheter äga husen
men icke marken, skulle berättigas att lösa den sistnämnda. Man
har särskilt härvid tänkt på det förslag, som torpkommissionen
avgivit, men tillika framhållit att detta förslag torde böra utvidgas
något. Denna skrivelse var före i fjol och antogs då här i kam¬
maren efter en het debatt, och i år lär förslaget redan ha gått igenom
i Första kammaren. Här är alltså ett område, där hjälp givits.
Jag vet icke, hurudana de lägenheter äro, som den siste talaren
omnämnde, men en stor del av dem äro nog av sistnämnda slag,
och i så fall är verkligen för dem gjort vad man för närvarande
kan göra. Att här antaga en provisorisk lag lär väl i allt fall
knappast någon på allvar anse, att man kan göra. Jag vill dess¬
utom säga, att det nu diskuterade förslaget är så omfattande, att
Nr 31. 44
Lördagen den 12 april, e. m.
laf^mextro-^ eiK^ast ^nne‘3är vad den siste talaren omnämnde, utan
^nation m.m. ™Jcket annat,' man får väl ändå litet tänka på vart ett beslut kan
(Forts.) leda. Ett bifall till reservationen skulle säkerligen innebära, att
alla upplåtelser med nyttjanderätt för framtiden omöjliggjordes.
Något sådant kan nämligen befaras, om Riksdagen skulle uttala
den meningen, att den upplåtna lägenheten skulle kunna om nytt-
janderättshavaren så önskade av honom förvärvas genom expropria¬
tion. Jag tror, att vad reservanterna här föreslå är ett synnerligen
tveeggat svärd som mycket väl skulle kunna gå ut över dessa,
som ^ de ömma för. Jag tror rätta sättet om man på jordbesittnings-
området vill åstadkomma bättre förhållanden är att gå fram så
småningom och se till, att man i första hand kan hjälpa de klasser
som mest behöva hjälp.
Vad nu särskilt den föredragna punkten beträffar, som handlar
om ett provisoriskt lagförslag, så har jag förut sagt, att det är mig
alldeles omöjligt att förstå, huru det skulle vara möjligt för kam¬
maren att taga ett sådant lagförslag.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Lindhagen: Eftersom diskussionen kommit in på denna
skrivelse, vill jag med anledning av den siste talarens anförande
till en början framhålla, att i det av utskottet förordade skrivelse¬
förslaget, som även av herr Widén rekommenderades, fortfarande
icke förekommer ett spår om expropriationer för jordbruksändamål,
varken för färdiga eller nya jordbruk. Det är märkvärdigt, att
det är nästan omöjligt att ens i ett skrivelseförslag från denna
kammares majoritet kunna få fram ett intresse för denna sak, då
det gäller jordbruksändamål. Vi ha genom det förslag, som herr
Widén åberopade, kommit till frågan om lägenheter på ofri grund,
men när det framhålles, att man skall taga steget fullt ut och även
tänka på jordbruksexpropriation, denna den största av alla expro-
priationsfrågor, den till sin innebörd mest omfattande och som är
av den mest trängande beskaffenhet, då får man aldrig höra taks
om något tillstyrkande förslag från lagutskottets sida.
Nu framhöll den siste talaren, att det var omöjligt att taga
denna provisoriska lag. Ja, det beror på om man vill eller icke.
Detta förslag är framlagt endast som en opinionsyttring, och de
som förstäf vad detta gäller, förstå också, att när man skall föra
flarn en sådan fråga, måste man komma fram med något, som
icke endast innebär ett alldagligt resonerande utan något, som i sig
har indignationens känsla och något av vilja. Den som det vill,
han tar med glädje detta provisoriska lagförslag, därför att det
imponerar mera om man har vilja bakom orden än om man inte
har det. Det är därför jag yrkar bifall till reservationen.
Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde
herr talmannen propositioner på bifall dels till utskottets hem-
45 Nr 31.
Lördagen den 12 april, e. m,
ställan i avdelning B) punkterna I:o) ock II:o) dels ock till det Angående
förslag, som innefattades i punkten I:o) av herrar Lindhagens och
Perssons i Norrköping vid berörda avdelning B) fogade reservation (p0rts.)
och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Votering begärdes emellertid av herr
Lindhagen, i anledning varav nu uppsattes, justerades och anslogs
denna omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller lagutskottets hemställan
i avd. B. punkterna Lo) och II:o) av utskottets förevarande utlåtande
nr 22, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit det förslag, som innefattas
i punkten I-.o) av herrar Lindhagens och Perssons i Norrköping
vid berörda avd. B. fogade reservation.
Voteringen utföll med 115 ja mot 69 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.
Slutligen föredrogs utskottets hemställan i avd. B) punkten III:o).
Därvid yttrade
Herr Holmdahl: Herr talman, mina herrar! Då jag reserverat
mig mot utskottets hemställan i denna punkt, ber jag nu i korthet
få angiva skälen för denna min reservation. I de föreliggande
motionerna hava dels herr Lindhagen och dels herr Persson i Norr¬
köping m. fl. ifrågasatt en utvidgning av expropriationsinstitutet i
syfte att åstadkomma en s. k. social expropriation. Vad motionä¬
rerna mena med eu social expropriation, har ju herr Lindhagen
redan förut i afton tillkännagivit, och det framgår ännu tydligare
av motiveringen till hans motion, där han säger, att den sociala
expropriationen avser angelägenheten att skaffa folket jord för sina
mångahanda behov, där jord ej kan överkommas till rimligt pris
eller icke alls står att förvärva.
Som man finner, skiljer sig den sociala expropriationen väsent¬
ligt ifrån den expropriation, som hittills förekommit hos oss. Vår
nu gällande expropriationslagstiftning vilar ytterst på den principen,
att det starka ingrepp i den enskildes rätt, som expropriationen
innebär, icke bör förekomma annat än i undantagsfall och då alle¬
nast för att tillgodose ett i eminent mening allmänt behov. Vår
lagstiftning förutsätter dessutom, att expropriationsändamålet skall
Nr 31. 46
Lördagen den 12 april, e. m.
iJZZtn frträdas antingen av stat eller kommun eller också tillgodose den
priaHonm m. a|lmänna; samfärdseln. Den sociala expropriationen däremot syftar
(Forts.) ytterst till att tillgodose enskilda intressen.
Innehåilet i de föreliggande motionerna har redan av före¬
gående talare angivits och jag skall därför ej närmare ingå härpå.
Lagutskottet har ställt sig avvisande i huvudsak mot de framställda
yrkandena och^ endast i så måtto tillmötesgått motionärerna, att
lagutskottet ifrågasatt en skrivelse till Kung!. Maj:t med anhållan
om »framläggande för Riksdagen skyndsammast möjligt av förslag
i syfte att medels stadgande om lösningsrätt bereda ägare av bygg¬
nader på ofri grund eu mera tryggad ställning». Som man finner,
överensstämmer denna utskottets hemställan i huvudsak med den
hemställan, som utskottet år 1912 gjorde med anledning av då
avgivna motioner i samma syfte. Enda skillnaden är, att i år
ordet expropriation har uteslutits. Då nu emellertid utskottet till¬
kännagivit, att utskottet står i huvudsak på samma ståndpunkt
som i fjol, så får man väl anse, att utskottet icke står främmande
för en avlösning ytterst genom expropriation.
Vad nu utskottet menar med lösningsrätt, framgår icke med
tydligt16!' av utskottets utlåtande. Antingen kan det betyda, att
jordägaren skall vara skyldig att lösa de å markområdet uppförda
byggnaderna vid arrendetidens slut, eller också kan det betyda,
att jordägaren är pliktig att vid arrendetidens slut upplåta den
jord, varå byggnaderna äro uppförda, till lägenhetsinnehavaren.
Vilket som är meningen, framgår som sagt icke tydligt av utskottets
utlåtande, men syftet med den ifrågasatta lösningsrätten är obe¬
stridligen att genom tvångsåtgärder gentemot jordägaren söka att
förbättra lägenhetsinnehavarens ställning. Det enda bärande skälet,
som utskottet anfört för denna lösningsrätt, har varit den otrygga
ställning,^ sådana lägenhetsinnehavare intaga, som icke äga det
markområde, på vilket deras byggnader äro uppförda. Jag vill
visst icke bestrida, att så är förhållandet, men vad jag däremot vill
förneka är, att denna otrygghet utgör en verklig rättsgrund för de
tvångsåtgärder, som utskottet ifrågasätter. Den, som förhyr ett
markområde av eu annan och där uppför en byggnad, bör vara
fullt medveten om konsekvenserna både av det avtal, han ingår,
och de åtgärder, han vidtager med det förhyrda området. Han
bör sålunda ha fullt klart för sig, att han i överensstämmelse med
avtalet är pliktig att vid arrendetidens slut avträda jorden till
ägaren, och han bör icke heller stå främmande för den eventuali¬
teten, att han för att få arrendetiden förlängd möjligen kan få be¬
tala ett högre arrende. Har egendomen eller lägenheten övergått
genom köp eller annat laga fång till en annan person, kan denne
icke innehava lägenheten med annan eller bättre rätt än den före¬
gående ägaren. Och om överlåtelsen skett genom köp, är det täm¬
ligen klart, att köpeskillingens belopp rättats efter den ovisshet i
47 Nr 31.
Lördagen den 12 april, e. m.
besittningsförhållandena, som förelegat. Man kan väl sålunda var- Angående
ken i det ena eller andra fallet säga, att någon orättvisa sker lä-
genhetsinnehavaren, om han vid arrendetidens slut i enlighet med^r*®port^’m"
avtalets innehåll får avträda jorden och taga bort sina byggnader,
ty jorden är dock jordägarens tillhörighet. Nu skulle dessa tvångs¬
åtgärder, som utskottet ifrågasatt, icke verka så stötande, ifall me¬
ningen vore, att de skulle tillämpas endast på sådana jordupp¬
låtelser, som ägt rum, efter det en lagstiftning i sådant avseende
blivit antagen. Den som medveten om sådana lagbestämmelser
upplåter sin jord får skylla sig själv och taga risken att bli av
med äganderätten till jordområdet. Men utskottets mening är, att
dessa lagbestämmelser skulle ha retroaktiv verkan, d. v. s. att de
skola ha verkan även beträffande sådana upplåtelser, som skett,
redan innan lagen promulgerats. Man skulle sålunda få bevittna,
att ett i god tro och under laga former slutet avtal skulle genom
tvångsåtgärder, sanktionerade av statsmakterna, brytas till förmån
för den ena av de kontraherande parterna. För mig ter sig en
sådan åtgärd som en legaliserad rättskränkning.
Nu invänder måhända någon, att de fördelar, som skulle vin¬
nas genom dessa tvångsåtgärder, äro så betydande, att all hänsyn
till jordägaren bör falla bort. Ja, det är alldeles obestridligt, att
lägenhetsinnehavaren får en väsentlig fördel på jordägarens bekost¬
nad, men däremot bör man också ställa den osäkerhet i äganderätts¬
förhållanden, som skulle uppkomma genom dylika åtgärder. Vi¬
dare bör man också tänka på att aktningen för ingångna avtal be¬
tänkligt komme att rubbas, och icke minst måste man taga i be¬
traktande, att genom dylika åtgärder sådana jordupplåtelser, som
här äro i fråga, rent av komma att omöjliggöras. Ty man kan
väl knappast förutsätta, att eu jordägare genom att upplåta ett om¬
råde till nyttjande skulle vilja utsätta sig för risken att berövas
äganderätten till detsamma. Skulle de ifrågasatta tvångsåtgärderna
få en dylik påföljd, så har den del av vår lantbefolkning, som
hittills i stor utsträckning begagnat sig av dylika jordupplåtelser,
ingen anledning att känna någon tacksamhet för en sådan social
expropriationslagstiftning.
På dessa skäl ber jag, herr talman, att få yrka avslag å ut¬
skottets hemställan och bifall till den av mig med flera avgivna
reservationen.
Herr Lindhagen: Vad nu utskottets hemställan angår, har
det, såsom upplysts, redan vunnit bifall i Första kammaren, och
då finnes väl anledning att antaga, att det går även i denna kammare.
Jag vill instämma med den siste talaren däri, att det är något
mystiskt med ordet »lösningsrätt», som inkommit här. I fjol stod
det »expropriation eller lösningsrätt». Det senare är starkare än
torpkommitténs förslag. Men det är bra tidigt att redan nu inau-
Nr 31. 48
Lördagen den 12 april, e. m.
Angående
lag om expro¬
priation m. m.
(Forts.)
gurera de linjer, som man skall gå. Det hade varit lyckligare, om
utskottet gjort en mera neutral hemställan.
För min del ber jag att få yrka bifall till den vid betänkandet
fogade, av mig och herr Persson avgivna reservationen, som åter¬
finnes på sid. 132 punkt 2. Jag vill fästa kammarens uppmärk¬
samhet på, att denna reservation har det enda yrkande, däri ingår
expropriation även för jordbruk, som fullständigt saknas i utskottets
hemställan.
Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Det torde vara
onödigt att tala längre om denna punkt. Vi berörde ju saken
alldeles tillräckligt vid behandlingen av den föregående punkten,
fastän ärendet då förelåg i form av ett provisoriskt lagförslag och
nu föreligger i form av ett skrivelseförslag. De båda punkterna
äro dock så tillvida icke överensstämmande, att utskottet här i viss
mån biträtt motionärernas yrkande, nämligen i fråga om lösnings¬
rätt för sådana besittningshavare som äro ägare av byggnader på
ofri grund. Detta är nämligen, såvitt utskottet har kunnat finna,
det område, där det mest trängande behovet föreligger, att mera
Ryggade förhållanden åstadkommas. Att icke heller kammaren
vill gå längre, det förmodar jag är klart efter den ståndpunkt
kammaren intog i fjol och efter den votering, som vi hade under
den föregående punkten.
Vad herr Holmdahls yttrande beträffar skall jag icke nu ingå
i något längre bemötande därav. Jag vill erinra om, att kammaren
i fjol antog ett skrivelseförslag i ungefär samma riktning som det
nu föreliggande, fastän det var något mera omfattande, beroende
på att detta skrivelseförslag även omfattade ett behov, som är av¬
hjälpt genom expropriationslagen, därest den går igenom, nämligen
angående beredande av tryggade bostadsförhållanden åt husägare i
stationssamhällen, fiskelägen m. m. Men sådana lägenhetsinnehavare,
som jag här ovan talade om, berör icke expropriationslagen, och det
är dem, som utskottets skrivelseförslag avser. Detta skrivelseförslag
är, som den siste talaren antydde, i afton antaget av Första kam¬
maren med 59 röster mot 54, och jag förmodar, att Andra kam¬
maren ej följer talaren på blekingebänken och avslår det, när det
nu bifallits i Första kammaren. Den sidan av saken skall jag
därför icke vidare uppehålla mig vid.
Beträffande skrivelseförslaget anmärkte den siste talaren, att
man använt ordet lösningsrätt och icke talat om »expropriation
eller lösningsrätt». Ja, jag tror nu, att det i sak inte spelar någon
roll, vilket uttryck man använder, men jag vill upplysa denne
talare om, vad jag förresten trodde han visste, att om vi ej ute¬
slutit uttrycket »expropriationsrätt», hade vi icke fått med oss några
ledamöter från Första kammaren på reservationen, och då hade det
sannolikt icke blivit någon skrivelse. Jag tror alltså, att motionären,
Lördagen den 12 april, e. m.
49 m 31.
om han eljest vill åstadkomma något i denna väg, icke alls har Angående
att beklaga sig över, att vi tagit bort det nämnda ordet. Det ärla,J. exPr°-
detta, som gjort, att Första kammaren i denna fråga verkligenj
kommit till ett positivt beslut.
Jag skall be att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Vidare anfördes ej. I enlighet med de gjorda yrkandena gav
herr talmannen propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) avslag å samma hemställan samt 3:o) bifall till det förslag,
som innefattades i punkten 2:o) av herrar Lindhagens och Perssons
i Norrköping reservation vid avdelning B) av utskottets förevarande
utlåtande; och förklarade herr talmannen det under l:o) upptagna
yrkandet hava flertalets röster för sig. Votering begärdes emellertid
av herr Lindhagen, i anledning varav och sedan till kontrapropo¬
sition antagits den under 3:o) upptagna propositionen, nu uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller lagutskottets hemställan i
avd. B punkten IILo) av utskottets förevarande utlåtande nr 22, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit det förslag, som innefattas
i punkten 2:o) av herrar Lindhagens och Perssons i Norrköping
reservation vid berörda avd. B.
Omröstningen utvisade 118 ja mot 68 nej; vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.
§ 2.
Vid härpå skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr
44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående höjning av
avlöningen för professorn i syfilidologi vid karolinska mediko-kirur-
giska institutet, biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan.
§ 3.
A föredragningslistan fanns härefter upptaget statsutskottets Angående
utlåtande, nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ökning avJör'
ökning av förslagsanslaget till lappmarks ecklesiastikverk. till lappmarks
I den till Riksdagen den 14 januari 1913 avlåtna proposition ecklesiastik-
angående statsverkets tillstånd och behov hade Kungl. Maj :t i punkt verk.
Andra kammarens protokoll 1913. Nr 31. 4
Nr 31. 50
Lördagen den 12 april, e. m.
Angående 185 under åttonde huvudtiteln föreslagit Riksdagen att i avbidan
Öslaasansla°et^ P1’0?08^011 angående höjning av det å ordinarie stat uppförda
till lappmarks förslagsanslaget till lappmarks ecklesiastikverk för ändamålet be-
ecklesiastik- räkna en ökning av sagda anslag från nuvarande beloppet, 100,000
verk. kronor, till 120,000 kronor eller med 20,000 kronor.
(Forts.) Sedermera hade Kungl. Maj:t i en den 21 sistlidne februari
till Riksdagen avlåten, till statsutskottets förberedande behandling
överlämnad proposition, nr 97, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för samma dag, före¬
slagit Riksdagen att, i stället för det nu å ordinarie stat under
åttonde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget å 100,000 kronor till
lappmarks ecklesiastikverk, å samma stat uppföra
dels ett förslagsanslag till lappmarks ecklesiastikverk, kyrkliga
ändamål, å 40,000 kronor,
dels ock ett förslagsanslag till lappmarks ecklesiastikverk, folk-
bildningsändamål, å 80,000 kronor.
Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte, i stället för det nu
å ordinarie stat under åttonde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
å 100,000 kronor till lappmarks ecklesiastikverk, å samma stat
uppföra
a) ett förslagsanslag till lappmarks ecklesiastikverk, kyrkliga
ändamål, å 40,000 kronor,
b) ett förslagsanslag till lappmarks ecklesiastikverk, folkbildnings-
ändamål, å 80,000 kronor.
Reservation var dock avgiven av herr Persson i Stallerhult.
Efter ärendets föredragning lämnade herr talmannen på be¬
gäran ordet till
Herr Persson i Stallerhult, som anförde: Herr talman! Jag
har låtit anteckna mig som reservant vid detta utskottsutlåtande
utan att angiva något som helst skäl till min reservation. Jag skall
därför be att få angiva de orsaker, som föranlett mig att avgiva
denna reservation. Den kungl. proposition, som utskottet här har
yttrat sig över, rör en förändring av anslaget till lappmarks eckle¬
siastikverk, och vad Riksdagen här har att besluta över, det är
just denna förändring.
I den kungl. propositionen är angivet, att undervisningen vid
dessa lappmarks ecklesiastikverk skall omläggas efter grunder, som
i den kungl. propositionen omförmälas. Men dessa grunder komma
ju som vanligt att utfärdas av Kungl. Maj:t på administrativ väg.
Det är således endast efter vad som är intaget i den kungl. pro¬
positionen, som man här har att rätta sig.
Då jag för min del icke känner mig tillfredsställd med dessa
Lördagen den 12 april, e. m.
51 Nr 31.
grunder och de undervisningsregler, som äro avsedda att tillämpas, Angående
i händelse utskottets förslag bifalles, så skall jag yttra mig i detta ökning av för-
avseende. I den kungl. propositionen angivas skälen till en om- tilUappmarks
läggning av denna undervisningsplan. F. n. erhålla lappbarnen ecldesLstik-
sin undervisning i anstalter, som äro så gott som internatskolor, verk.
men hädanefter skall det ju bli flyttande lappskolor, där under- (Forts.)
visningen skall följa med de flyttande lapparna i deras kåtor. Så¬
som skäl för denna omläggning anföres, att man skall bibehålla
lapparna vid deras nomadliv, som är det liv, för vilket naturen
danat dem, såsom det påstås, och att man bör icke draga dem
ifrån detta liv till den bofasta befolkningens villkor och förmåner.
Man bör bibehålla dem vid den ställning, de hittills haft och låta
dem förbli nomader. Jag tror icke, att vederbörande myndigheter,
som yttrat sig, misstagit sig i detta fall, det är nog den förnämsta
orsaken till den föreslagna omläggningen.
Jag skall börja med att åberopa det yttrande, som avgivits av
Konungens befallningshavande i Jämtlands län. Där säges det
med bestämdhet, att »då den nomadiserande lappbefolkningens be¬
varande måste anses såsom det huvudsakliga, återstår tydligen ej
annat än att utsöka en sådan form för undervisningens anordnande,
som under givna förhållanden kunde anses såsom den bästa möj¬
liga, även om den i och för sig icke vore tillfredsställande.» Härpå
redogöres för huru denna undervisning skall bli för att kunna be¬
vara dessa lappbarn för det nomadiserande livet. Och stats¬
kontoret har också med samma säkerhet uttalat, att detta är det
bästa och starkaste skälet för denna omläggning.
När man då ser efter, hur man tänkt sig, att dessa barn skola
bevaras för nomadlivet, har det varit omöjligt för mig att icke hysa
medkänsla för dessa barn, som få en sådan uppfostran. Ty när
man här i myndigheternas utlåtanden får en inblick i det liv, i
vilket man vill söka bevara dessa barn, så måste man beklaga
dessa sina medmänniskor. Det liv, som lappbarnen skola fostras
till, skildras i den kungl. propositionen ■— det är icke Kungl.
Maj:ts ord, utan där åberopas länsstyrelsers och folkskoleinspek¬
törers yttranden — såsom ett mycket hårt liv i skog och fjäll med
långa, ansträngande och mödosamma vandringar under köld och
snöstormar med bostad i tunna tältkåtor både vinter och sommar.
Nu är det meningen, att barnen skola nödgas mottaga under¬
visning i dessa kåtor i obygderna, så att de i motsats mot nu
icke skola få den ringaste smak för kulturlivets välsignelser, och
vi veta ju alla, vilka förmåner kulturlivet har framför det momadi-
serande lapplivet. Om man, för att bevara denna lappstam, så
att den icke skall, som det heter, gå sin undergång till mötes,
måste gå till väga på detta sättet, så må jag säga, att det är ett
hårt medel man begagnar, när man icke tillåter dessa barn att bo
i en timrad stuga eller sova i eu bäddad säng, utan tvingar dem
Nr 31. 52
Lördagea den 12 april, e. m.
Angående att vistas i kåtor och där under hela sin skoltid mottaga den un-
sla^lansla^t ^er^SQ^' som är föreskriven. Mig förefaller det icke vara män-
till lappmarks niskovänligt handlat mot dessa lappbarn, som man i alla fall vill
ecklesiastik- betrakta som medmänniskor, ty det gör åtminstone jag, annars
verk. hade jag icke uppträtt här.
(Forts.) Sedan skulle jag vilja yttra mig något om den undervisning,
de skola få. Den blir under all kritik, det går nog icke att för¬
neka det, och det säga också de vederbörande, som utlåtit sig härom.
Undervisningen skall icke meddelas av skollärare med vanlig ut¬
bildning, utan av sådana småskollärare och småskollärarinnor, som
till äventyrs vilja följa med lapparna på deras hårda vandringar.
Men det är icke nog med att läroämnena härigenom inskränkas,
även lästiden blir förkortad, ty för det liv, de skola fostras, be¬
hövas icke kunskaper i samma grad som för den bofaste. När
man består andra barn ordentlig undervisning, synes det mig också,
att även dessa lappbarn borde få bli delaktiga av den välsignelsen
att få någon kunskap om kulturen. Läroämnena skola vara kristen¬
dom, huvudräkning och skrivning samt möjligen sång. I kristen¬
dom och huvudräkning skulle undervisningen meddelas av en folk¬
skollärarinna i en lappkåta — det är det egentliga de få lära sig.
Det är klart, att om de skola uppflyttas i den högre avdelning,
som är avsedd att inrättas här, så få de också en kortfattad över¬
sikt i geografi och svensk historia och naturlära. Men det är att
märka, att denna undervisning kommer att meddelas under så
kort tid, att de just icke hinna med att inhämta så mycket kunska¬
per. Och när de så flyttas upp i denna högre avdelning, så får
icke heller denna undervisning bibringas dem i vanliga timrade
boningar, utan om de draga in i eu lappby, så måste de också
där ligga i sina kåtor och få icke bo i timrade hus. Man må väl
medge, att detta är att gå väl långt, då man begär, att de skola
ägna sig åt att följa halvvilda renhjordar i ödemarken under hela
sitt liv.
Vad är nu skälet till detta? Jo, renägarue klaga över, att det
icke finnes några, som följa deras renar dag och natt, därför att
denna undervisning i internaten ha dragit barnen från nomadlivet,
och detta är anledningen till att det icke går att få tillräckligt med
folk, som följa renarna i ödemarken. Detta skäl synes mig icke
vara sådant det borde vara.
Vi leva ju för närvarande — och jag gläder mig däråt — i
eu tid, då man icke kan ställa nog höga fordringar på den under¬
visning, som skall meddelas åt svenska skolbarn, och det göres
allt för att barnen skola bli bättre rustade för livet och de olika
värv de gå att fylla. Det beviljas anslag än för det ena och än
för det andra ändamålet, och man anordnar skolresor, där en lä¬
rare tager med sig barnen för att visa dem omkring på andra
orter, varvid lätt den tanken kan uppstå i barnasinnet, att här på
Lördagen den 12 april, e. m.
53 Nr 31.
denna ort, dit jag kommit, kan jag kanske få det bättre än i min Angående
hemort. ökning av för-
Här har man gått den motsatta vägen, lappbarnen vill man
utestänga från alla kulturlivets välsignelser, dem få de icke smaka ecklesiastik-
och icke heller få de skåda andra trakter av vårt land. För mig är det verk.
icke möjligt att med tystnad gå denna framställning förbi, och (Ports.)
därför har jag velat få till protokollet antecknat min särskilda
mening.
De av herrarna, som voro med år 1908, torde erinra sig en lik¬
artad fråga, som då förelåg. Då avlät Riksdagen en skrivelse till
Kungl. Maj:t, och det är just den skrivelsen, som givit anled¬
ning till den nu föreliggande kungl. propositionen. Jag vill visst
icke klandra Kungl. Maj:ts regering för att ha framlagt denna pro¬
position, den innehåller ju ingenting annat än vad Riksdagen
själv begärt.
När jag nu angivit detta, är det naturligt, att jag måste kom¬
ma med ett yrkande. Vi veta alla, att detta anslag till lappmarks
ecklesiastikverk, som nu har utgått med 100,000 kronor på åttonde
huvudtiteln, utbrutits därifrån och återkommit här. Jag ämnar nu
hämta stöd för mitt yrkande i vad som blivit andraget av herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet i den kungl.
propositionen och i de beräkningar, som däri finnas. I proposi¬
tionen erinras om, hurusom 100,000 kronor varit anslagna till lapp¬
marks ecklesiastikverk från 1906, vilket anslag sedan utgått för
varje år till 1911. Där framhålles vidare, att det åtgått mera än
vad som varit anslaget, varigenom en brist uppkommit, något, som
kunde få inträffa, då det var ett förslagsanslag. Och så räknas
det ut, att denna brist utgjorde i medeltal 10,000 kronor utöver
de 100,000. Med denna uträkning såsom, grund ber jag få fram¬
ställa det yrkandet, att till lappmarks eckleciastika verk skall för
1914 anvisas ett anslag av 110,000 kronor. Härigenom blir ju
den summa, som åtgått under de föregående åren, så att säga fixe¬
rad till sitt belopp. Herr talman, jag ber därför få framställa det
yrkande, att med ogillande av de i den kung], propositionen an¬
givna huvudgrunder, som avse folkskoleundervisningen för lapp¬
barnen för år 1914, beviljas ett förslagsanslag av 110,00 kr. för
lappmarks ecklesiastikverk.
Vidare yttrade:
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Berg:
Herr talman, mina herrar! Den föregående ärade talarens fram¬
ställning visade tydligt, att han ansett huvudsyftet med den ord¬
ning för undervisningen av nomadlapparnas barn, som här är före¬
slagen, vara väsentligen av nationalekonomisk art. Han har före¬
ställt sig, att man vid förslagets utarbetande tänkt närmast på,
Nr 31. 54
Lördagen den 12 april, e. m.
Angående huru man skulle ekonomiskt tillgodogöra de stora fjällvidderna
°slansamla°et uPPe i Lappland. Då detta icke kunde ske annat än genom ren-
till lappmarks skötsel, borde lappbefolkningen nödvändigtvis föra ett vandrande
ecklesiastik- liv liksom renhjordarna. Och eftersom barnen följa sina föräldrar
verk. och äro nomadiserande, måste man, om de skola erhålla någon
(Forts.) undervisning, lägga denna så, att de erhålla den av lärare, som
följa flyttlapparna under deras vandringar.
I motsats härtill ansåg den ärade talaren, att man borde ha
lagt huvudvikten vid den humanitära synpunkten och satt såsom
huvudsyfte, att lapparna må få föra ett drägligt och människovärdigt
liv. Han ansåg för sin del, att nomadlivet är ett uselt och elän¬
digt liv, som lapparna följaktligen böra övergiva, samt att de borde
leva på samma sätt som den bofasta svenska befolkningen, alltså
bo som denna befolkning, kläda sig som den och hava samma
slags sysselsättningar som den.
Jag skall med anledning härav be att få säga, att jag för min
del har alldeles samma utgångspunkt för betraktandet av föreva¬
rande sak som herr Carl Persson. Det vill saga: jag ställer icke
den nationalekonomiska synpunkten såsom den bestämmande, utan
just den humanitära synpunkten. Vad vi här skola se till är, efter
min mening, att förhållandena för denna befolkning, även dess under¬
visningsförhållanden, ordnas så, att den kan komma att föra ett så
drägligt och människovärdigt liv som möjligt.
När jag, oaktat jag således har samma utgångspunkt för min
syn på saken som hr Carl Persson, kommer till ett motsatt resul¬
tat, så är det därför, att jag icke kunnat tillsluta öronen för utsa¬
gorna från sådana personer, som äro alldeles särskilt förtrogna med
lappbefolkningens natur och levnadsförhållanden. Och vad ha
dessa personer vitsordat? Jo, de intyga samfällt, att den del av
lappbefolkningen, som övergivit nomadlivet och blivit bofast, i all¬
mänhet har det vida sämre ställt än de lappar, som fortfarande
föra nomadliv. Detta intygas, som sagt, av alla, som gjort sig
förtrogna med lappbefolkningen och äro kännare av dess liv. De
försäkra, att lapprasen genom sin art och sin nedärvda anpassning
efter naturförhållandena icke lämpar sig för vår svenska bofasta
befolknings levnadssätt. Lapparnas kroppskrafter äro icke sådana,
att de reda sig väl med det tunga och strävsamma jordbruksarbe¬
tet, medan de däremot passa utmärkt för det rörliga vandrings-
livet. De äro skapade att vara vandrande renskötare, icke att vara
bofasta jordbrukare. Vad som för den bofasta svenska befolk¬
ningen är ett eländigt liv, är för lapparna ett naturenligt och på
grund därav jämförelsevis lyckligt liv, och vad som för den bofasta
svenska befolkningen är ett naturenligt och lyckligt liv, är för lap¬
parna tvärtom ett eländigt och bedrövligt liv. Ja, så säga de, som
känna lapparna, och så säga lapparna själva. Jag hänvisar i detta
avseende till de mångfaldiga vittnesbörd från lappfogdar och
55 Nr 31.
Lördagen den 12 april, e. m.
lappmenigheter in. fl., som finnas anförda i den kung!, proposi- Angående
,.rjr ° ömma av tör-
tionen. _ slagsanslaget
Jag har, som jag nämnde, icke kunnat slå dövörat till för alla till lappmarks
dessa samstämmiga vittnesbörd från personer, som i grund känna ecklesiastik-
ifrågavarande förhållanden, och jag måste därför antaga, att det verk. ^
verkligen är riktigt, att om lapprasen upphör med sitt nomadise- LorsJ
rande liv, är den dömd att do ut, och att om lapparna skola fort¬
leva som stam, så måste det vara såsom nomader.
Om detta är riktigt, och jag kan gentemot de sakkunniga icke
betvivla det, synes det mig klart, att vi gentemot vår lappbefolk¬
ning ha två förpliktelser. .Den ena är, att vi icke böra lämna
denna befolkning att förgås utan söka ordna för densamma så, att
den fortfarande kan leva det liv, som passar den. Den andra är,
att vi icke, detta oaktat, böra avstänga samma befolknings barn
från den undervisning och den delaktighet i vår kultur, som de
kunna tillägna sig. Slutsatsen härav måste bli, att nomadbarnens
undervisning måste rätta sig efter deras liv och deras naturliga
förhållanden; under sin vandringstid böra de undervisas av vand¬
rande lärare, som följa med dem i kåtorna; under vintertiden
däremot, som är flyttlapparnas jämförelsevis stationära tid, kunna
de undervisas av bofasta lärare i s. k. vinterkurser, såsom i den
kring!., propositionen förordas.
Häremot har blivit invänt, att den undervisning, lappbarnen
på detta sätt skulle erhålla, måste bli jämförelsevis torftig. Detta
skall jag för min del erkänna; och jag skulle naturligtvis anse det
mycket önskvärt, om deras undervisning kunde bli rikhaltigare och
mera lik den, som den bofasta svenska befolkningens barn numera
i allt större och större utsträckning erhålla. Men det är väl dock
så, att vi måste på undervisningen för denna del av vårt lands
befolkning tillämpa vad som gäller för all undervisning, nämligen
att vi lära för livet, icke för skolan. Lappbarnens undervisning
måste rätta sig efter deras liv likaväl som övriga barns undervis¬
ning bör rätta sig efter deras liv. Om det nu verkligen är sant, att
lappbefolkningen genom sin natur och genom sin stams tusenåriga
vanor är förutbestämd för nomadlivet och icke kan bestå utan
måste do ut, i fall den icke får förbli vid detta nomadliv, så måste
också undervisningen rätta sig därefter. Jag tror för min del, att
detta är det enda sätt, varpå vi i fråga om lapparna kunna till¬
fredsställa humanitetens verkliga krav.
Det är möjligt, och det har jag också i mitt anförande till
statsrådsprotokollet antytt, att vår svenska lappstam i allt fall är
dömd och att det måste gå med den, som det gått med andra
vandringsfolk, nämligen att den under beröringen med den bofasta
befolkningens civilisation mer och mer försvagas och slutligen all¬
deles dör ut. Det synes mig dock, och det har jag även uttalat,
att vi, innan vi hängiva oss åt misströstan i detta hänseende, böra
Nr 31. 56
Lördagen den 12 april, e. m.
Angående gorå ett allvarligt försök att lägga undervisningen och för övrigt
slagsamlaget på lappbefolkningen så, att vi icke komma att
till lappmarks bKiraga till, att denna de! av vår befolkning går sin vissa under-
ecklesiastik- gång till mötes.
verk Vad jag vill ha sagt med detta är, att jag haft alldeles samma
* orts.) huvudmotiv för mitt förslag, som herr Carl Persson hade för sitt
yrkande om avslag, nämligen att söka ställa det för lapparna så
bra, som man kan göra. Skillnaden mellan oss båda är den, att
herr Carl Persson anser, att lapparna böra helt och hållet övergiva
sitt »eländiga» nomadliv och bli bofasta, då jag däremot på grund
av kännares intyg om sakförhållandena tror, att detta skulle vara
just att döma dem till döden.
Herr Carl Persson gjorde till sist ett yrkande om nedsättning
i det belopp, som Kung!. Maj:t begärt. Han grundade detta sitt
yrkande på siffror, som ha meddelats i den kungl. propositionen.
I denna lämnas på sid. 65 en tabell över vad som hittills anvisats
för Lappmarks ecklesiastikverk, och av denna tabell framgår, att
för år 1911 anvisats 120,581 kronor 82 öre. Det är riktigt
och påpekas också på samma sida i den kungl. propositionen,
att det anvisade beloppet icke helt och hållet utgått, utan att det
verkligen utgående beloppet varit 5,000 kronor lägre. Om man
drager dessa 5,000 kronor från summan 120,581: 82,"så skulle man
komma till ett för år 1911 behövligt belopp av 115,581: 82 kronor.
Det skulle därför icke ha överraskat mig så mycket, om herr Carl
Persson yrkat nedsättning av det begärda beloppet till 115,000
kronor eller något dylikt. Då hade yrkandet åtminstone till skenet
någorlunda stämt med de siffror han åberopade. Däremot skulle
jag då emellertid ha invänt, att om man betraktar ifrågavarande
tabell närmare, man måste komma till det resultatet, att för år 1914
måste begäras vida mera än 115,000 kronor. För år 1902 anvi¬
sades nämligen av samma anslag 93,029 kronor 97 öre och år 1911,
såsom jag nyss nämnde, 120,581: 82 kronor, således 27,552 kronor
mera. Om ökningen fördelas på de 10 åren, erhåller man i me¬
deltal för varje år en ökning av 2,755 kronor. I fall man således
med utgångspunkt från det under år 1911 utbetalade beloppet å
omkring 115,580 kronor vill beräkna den sannolikt behövliga sum¬
man för 1914, bör man till det nämnda beloppet lägga ökningen
för de tre år, som följa efter 1911. Man kommer då upp till ett
sannolikt behov för 1914 av ungefär 123,846 kronor. Härav finner
man, att den summa, som begäres i den kungl. propositionen, är
ej oväsentligt mindre än den, som sannolikt kommer att behövas
under 1914.
Jag tror således, att de grunder, varpå propositionen är byggd,
både i fråga om den anordning, som bör givas åt de flyttande
lappbarnens undervisning, och i fråga om den summa, som för ända¬
målet begäres, äro fullt befogade, varför jag, herr talman, an-
Lördagen den 12 april, e. m.
57 Nr 31.
håller, att kammaren ville benäget
tionen.
bifalla den kungl. proposi- Angående
ökning av för¬
slagsanslaget
till lappmarks
Kammaren bör ecklesiastik-
Herr Widén: Herr talman, mina herrar
vara trött att vidare höra på mig, men jag kan försäkra, att jag
å min sida också är trött. Jag kan emellertid ej underlåta att
yttra mig i denna fråga, därför att den i visst avseende på det
närmaste berör det län, där jag har min verksamhet, och den förste
talaren åberopade också ett yttrande av Konungens befallningsha-
vande i Jämtlands län, som jag skrivit och underskrivit.
Jag skall till en början be att få förklara, att jag, vad mitt
län beträffar, till fullo vill skriva under det omdöme, som herr
ecklesiastikministern nyss avgav; och jag skall i det följande söka
angiva några skäl därför. Beträffande antalet lappar i mitt län
har jag inga exakta siffror till hands om ställningen i detta nu,
men ur de uppgifter, som lämnades i debatten år 1908, vill jag
erinra om att år 1906 antalet utgjorde 879 stycken, varav 280 eller
omkring 1/s voro renskötande lappar. Jag skulle tro, att lapparnas
antal i Jämtlands län f. n. är ungefär lika stort, och att propor¬
tionen mellan de renskötande och de icke renskötande likaledes är
ungefär densamma, möjligen att antalet renskötande något sjunkit.
Utav dessa lappar reda sig de renskötande i allmänhet väl och ha
det bra ställt både ekonomiskt och i andra avseenden. Däremot
har det visat sig, att de två tredjedelar av lapparne, som av en
eller annan anledning lämnat nomadlivet, till stor del, ja kanske
till största delen, leva i fattigdom och elände. Det är olika om¬
ständigheter, som föranleda att lapparne mångenstädes sluta upp
med renskötseln; för somliga ha renhjordarne blivit så starkt deci¬
merade .av rovdjur, särskilt vargar, att de blivit för små för att
renskötseln skulle löna sig eller ock har tillgången på renmossa på
en del trakter, där ren skötseln förut bedrivits, så förminskats, att
renarne icke vidare funnit tillräcklig föda. Även mångfaldiga andra
orsaker givas; till en av de mera väsentliga bland dessa kommer jag
framdeles. Det finns t. ex. en by vid namn Jensmessholmen i över¬
sta delen av Offerdahls socken, bestående av lappar, som slutat upp
med renskötseln; dessa ha det mycket fattigt och äro därför litet
emellan i behov av understöd i eu eller annan form, t. ex. foder
åt deras djur eller dylikt. Dessa lappar skulle säkerligen ha det
mycket bättre, om de kunde återgå till renskötseln. Jag vill i detta
sammanhang tillägga, att fattigvården för lapparne är mycket dryg
i förhållande till deras antal. I Jämtlands län är, som jag nämnde,
lapparnas antal mellan 800 och 900, men för detta antal gick den
ordinarie fattigvården, som helt och hållet bekostas av staten, år
1905 upp till ett belopp av 16,500 kronor i runt tal, och är antagli¬
gen f. n. något tusental kronor högre. Det är ju uppenbart, att
detta innebär en högst betänklig disproportion mellan antalet män-
verk.
(Forts.)
Nt 31. 58
Lördagen den 12 april, e. m.
Angående niskor ock fattigvårdens belopp. Detta missförhållande kar utan
slaqsanslaqettvivel stor del sin anledning dämti, att lapparna i så stor om-
Ull lappmarks åkning 'vänt sig ifrån renskötseln. — Jag vill upplysa därom, att
ecklesiastik- renskötseln, om den riktigt bedrives, är eu näring, som är lönande
verk. och föder sin man ock samtidigt en näring, som jag tror, att dess
(Forts.) utövare böra kunna finna sin tillfredsställelse med — låt vara att
de naturligtvis måste underkasta sig en hel del umbäranden ock
svårigheter på grund av svåra väderleksförhållanden eller dylikt.
Verksamheten är ock av den art, att den passar för lapparne, vil¬
ket också visas därutav, att de, som bedriva den, också i regel
älska den.
Staten har också gjort rätt betydande uppoffringar för att
främja renskötseln. Sålunda har det inköpts av statsmedel för ut¬
vidgning av renbeteslanden betydande arealer i Jämtlands län, om¬
råden, som 1906 uppgingo till icke mindre än 213,000 hektar och
nu antagligen äro åtskilligt större. Till jämförelse vill jag nämna,
att hela arealen renbeteslaud i Jämtlands län utgör ungefär 1 mil¬
jon hektar. Nu är det så, att på de s. k. renbeteslanden kan till
stor del icke idkas någon annan näring än renskötel. Skulle denna
icke bedrivas, så skulle dessa områden ligga obegagnade. Det vore
då nationalekonomiskt förkastligt att där döda den enda näring,
som lämpligen kan bedrivas, helst den också, som jag redan fram¬
hållit, är lönande, när den rätt bedrives. Att så är visar sig av
förhållandena i angränsande trakter av Norge. Norrmännen driva
visserligen en helt annan lapp-politik än vi, i det att, under det vi
söka vidmakthålla lapparna och sörja för att deras näring må
kunna drivas, norrmännen öppet uttala, att lapparna böra bort.
Men de vilja därför icke ha bort renskötseln. Sålunda ha bildats
konsortier av norska bönder, som driva renskötsel, vilken besörjes
av lappdrängar från Sverge, som de betala rätt bra. — Detta är,
i förbigående anmärkt, en av anledningarna till den av våra ren-
skötande lappar öfverklagade svårigheten att få drängar, i det att
norrmännen betala sina drängar så bra, att våra svenska lapp¬
drängar ge sig dit över. -— Men även hos oss finnas ganska många
lappar, som genom renskötsel förvärvat icke blott en god bärgning
utan t. o. in. förmögenhet.
När staten gör så stora uppoffringar och det visat sig, att
renskötseln för lapparna är den enda verksamhet, varigenom de
verkligen kunna hälla sig uppe, och slutligen denna näring är den
enda, som ägnar sig för fjälltrakterna där uppe i norr, synes det
mig vara uppenbart, att man bör också ordna lapparnas uppfostran
och undervisning så, att de bli skickade att driva sin näring. De
böra, såsom herr statsrådet uttryckte sig, uppfostras för livet, ej
för skolan. En människa är ju icke betjänt med att blott få ett
visst mått av kunskaper, om de icke kunna komma till användning
i livet eller till den rätta användningen. Det är ju en allmänt
59 Nr 31.
Lördagen den 12 april, e. m.
erkänd regel, att all uppfostran bör avse de krav, som livet under Angående
olika förhållanden kan komma att ställa på individerna. Lapparne g^gsmslaget
själva äro ock medvetna om angelägenheten av att undervisningen till lappmarks
ordnas så, att renskötseln eller förmågan att driva sådan ej lider ecklesiastik-
därav, åtminstone de i Jämtlands län. För resten hava alla i mitt verk.
län, som ha att göra med lapparne, fullkomligt samma övertygelse. (Forts.)
För min del kan jag således icke säga annat, än att jag är
övertygad om att en omläggning av skolväsendet i huvudsakligen
den riktning, som Kungl. Maj:t har föreslagit, är, åtminstone vad
Jämtlands län beträffar, den riktiga; antagligen är det den riktiga
över hela linjen. Det är eu enstämmig mening hos de myndighe¬
ter, som stå lapparne nära, att, vad som gör, att många lappar
draga sig för renskötseln, just är den omständigheten, att de under
barndomen och den tidigare ungdomen dragas ned på den lägre
bygden och vistas där en längre tid. Det är klart, att de som
blivit bekanta med bekvämligheterna där nere, sedan bli mindre
skickade för livet däruppe. De förvärva också bekantskaper, som
draga dem nedåt landet. Man skulle kunna anföra många, många
exempel på, huru sådana där lappungdomar, som dragits ned, till
slut fullkomligt förolyckats.
Den, som verkligen vill lapparnas väl, måste sålunda, åtmin¬
stone såsom förhållandena äro i Jämtlands län, önska att de givas
en uppfostran, som lämpar sig för det liv de skola föra. Visser¬
ligen har Konungens befallningshavande i Jämtlands län haft vissa
anmärkningar att framställa mot det förslag, som först uppgjordes,
men av dessa anmärkningar har man vid förslagets utarbetande
åtminstone tagit hänsyn till några, och förslaget synes mig i stort
sett vara gott.
Det är blott en liten ändring, jag skulle önska i det utkast till
ordnande av dessa förhållanden, som Kungl. Maj;t framlagt i sin
proposition. Det har nämligen av Kungl. Maj:t föreslagits, att
ifrågavarande skolor skulle få ett annat namn, än de nu ha, och
det må vara. Namnet »kateketskolor» är uppenbarligen ett namn,
som ej passar eller motsvarar vad de verkligen äro. Kungl. Maj:t
har emellertid föreslagit, att lappskolorna hädanefter skulle kallas
vandrande »nomadskolor» och fasta »nomadskolor». Jag tror, att
det är olämpligt att giva dem namnet »nomadskolor»; det är ett
namn, som lapparna själva säkerligen icke förstå och som skulle fördem
verka främmande; och det är icke heller omöjligt, att såväl lap¬
parne som den övriga befolkningen skulle anse, att i det namnet
läge en macula, en fläck, så att säga. Jag tror därför, att det vore
olämpligt att fastställa det namnet. Jag föreställer mig, att det t.
ex. skulle vara riktigare att kalla dessa skolor för lappskolor och
sålunda säga »vandrande» eller »flyttande lappskolor» och »fasta
lappskolor». Jag skulle därför vilja hemställa till Kungl. Maj:t
att vidtaga en dylik namnförändring, när planen skall genomföras.
Nr 31. 60
Lördagen den 12 april, e. m.
. Angctmde Jag vill nämna, att jag talat i denna fråga med åtskilliga intresse-
°slagsanslaget ra(^e ^rån de anc^ra norrländska länen, och särskilt med förslagsstäl-
till lappmarks *afen’ och de äro av samma mening som jag i avseende å namn-
ecklesiastik- frågan. Detta är emellertid den enda anmärkning jag har att göra
rerL mot förslaget, . sådant det nu föreligger. Att Konungens befall-
( or SJ ningshavande i Jämtlands län skulle fatt sin vilja igenom på alla
punkter, får man ej vänta sig, då det ju är så många myndighe¬
ter, som hava att säga sin mening, och man således kan förstå,
att ej alla kunna få sina önskemål tillvaratagna. Man får väl vara
belåten ändå.
Jag ber således att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
men vill därtill lägga en hemställan, att i motiveringen till utskot¬
tets utlåtande på sidan 4, där man behandlat namnfrågan, man
måtte stryka orden inom parentes i andra stycket »s. k. vandrande
nomadskola» och på raden inunder orden »i s. k. fast nomad¬
skola». Meningen blir lika god även med dessa strykningar, och
man har då icke i utskottets yttrande antytt, att man vill godtaga
dessa namn. Jag ber sålunda, som sagt, att få yrka bifall till
utskottets förslag med den ändring av motiveringen, som jag nu
angivit.
Herr Hellström: Herr talman, mina herrar! Det här är ju
en skolfråga, . men då det är fråga om skolor för lapparna, så är
det alldeles givet, att man ej kan behandla denna fråga, utan att
samtidigt komma in på den egentliga lappfrågan; detta framgår
för övrigt tillräckligt tydligt av de anföranden, som redan här blivit
hållna.
Jag bär begärt ordet, icke därför att jag vill opponera mig
mot det ^förslag, som Kungl. Maj:t här gjort beträffande sättet att
ordna frågan, utan för att i likhet med herr Persson i Stallerhult
inlägga en gensaga mot den förutsättning, på vilken hela förslaget
är uppbyggt. Plerr statsrådet nämnde, att lian utgick från samma
förutsättning som herr Persson vid bedömandet av denna fråga.
Därom vill jag icke tvista med honom, men jag vill påstå, att
biskop Bergqvist, som uppgjort det första utkastet till förslaget,
icke utgått från samma synpunkt som herr Persson.
Enligt min uppfattning har lappfrågau här i landet kommit i
ett mycket tråkigt läge på grund av den officiellt gällande uppfatt¬
ningen i frågan — vi ha nämligen här i landet en officiell uppfatt¬
ning i lappfrågan, och den är kättare, som vågar hysa en annan,
och jag får bekänna, att jag hör till dessa kättare. Fastän det egentli¬
gen är en skolfråga det nu gäller, så vågar jag på grund av det
nära samband, i vilket dessa båda frågor stå till varandra, upptaga
lappfrågan till litet närmare skärskådande.
Vad som är felet i den officiella uppfattningen, är att man
alltför mycket anlagt den etnografiska synpunkten. Det har varit
Lördagen den 12 april, e. m.
61 Nr 31.
en del konstnärer, språkforskare, botanister och zoologer, som rest Angående
i Lappland och tillbragt några vackra sommarmånader i högfjällen, öfning avför-
och de ha blivit i tillfälle att se lapparnas intressanta liv och kultur tilUappmarks
utveckla sig där uppe, denna kultur, som i så mycket avviker från ecklesiastik-
vad de varit vana vid. Naturligtvis framstår allt detta såsom syn- verk.
nerligen intressant, och man anser därför, att det skulle vara högst (Forts.)
olyckligt, i fall utvecklingen ginge i den riktning, att denna kultur
skulle försvinna. Då heter det, att lapparna skulle utdö, att de
skulle försvinna, Ja, de skulle försvinna som en särskild stam,
som vore på ett säreget sätt klädd och därigenom avveke från den
övriga befolkningen, men de behövde därför icke i realiteten för¬
svinna.
Nu har man resonerat som så: det är av största vikt att bibe¬
hålla den egendomliga kulturen där uppe; denna kultur är på det
närmaste bunden vid renskötseln; renskötseln kan icke på ett eko¬
nomiskt fördelaktigt sätt bedrivas, utan att de, som bedriva ren¬
skötseln, äro nomader; och för att bibehålla denna kultur, bör man
sålunda se till att vidtaga sådana åtgärder, som möjliggöra, att
lapparna i största möjliga utsträckning stanna på nomadstadiet, och
helst bör man genom lagstiftningsåtgärder tvinga dem att vara kvar
på detta stadium.
Men jag undrar, om herrarna tänkt sig in i, vari det består
att vara nomad. Herr Widén ansåg, att det var ett utomordentligt
angenämt liv lapparna förde. Jag hyser en motsatt uppfattning.
Vad menas med att vara nomad? Därmed menas att icke ha fast
bostad någonstädes, att leva i tält och att ha åtskillig egendom i
form av boskap, som strövar omkring. Tältet användes icke bara
för sommarexpeditioner, utan hela familjen skall bo där året om,
hustrurna skola där föda sina barn, sjuklingar och åldringar skola
där inhysas, och dessa skall man släpa med sig i en landsända
med synnerligen svårt klimat över sträckor på kanske 30 eller 40
mil, ja, över oändliga sträckor. Man får icke stanna, utan skall
fara fram och tillbaka hela livet på detta sätt med hela sin familj.
Jag skulle verkligen vilja råda dem, som anse detta vara ett ange¬
nämt liv, att läsa lappmannen Johan Turis skildring av lapparnas
liv. Han uppehåller sig särskilt vid de svårigheter, som de ha vid
sina flyttningar, och han talar om, hur det höres ständigt barn¬
skrik hela vägen, tills ungarna till sist uttröttade somna från sin
gråt — då blir det lugn i lederna. Han skildrar vidare, huru de
ge sig i väg om vårarne över sjöar, som varken bära eller
brista o. s. v.
Jag skall emellertid icke uppta tiden med att närmare gå in
på dessa förhållanden. Var och en som vill begagna sin eftertanke,
bör kunna inse, att detta liv icke i och för sig är så synnerligen
eftersträvansvärt. Men, säger man, det är nödvändigt för rensköt¬
seln, och så kommer denna nationalekonomiska synpunkt, som man
Nr 31. 62
Lördagen den 12 april, e. m.
Angående ök- vill flicka in: vi ha dessa stora vidder, som man icke kan tillgodo-
ning av för- gorå gjg på annat gatt än medelst renskötsel, och för det ändamålet
tilllappmarks “åste man döma denna del av svenska nationen altför all framtid
ecklesiastik- vara nomader. Man ser visserligen, att förhållandena i Norge äro
verk. annorlunda, och herr Widén framhöll också, att norrmännen med
(Forts.) g0tt ekonomiskt utbyte av renskötseln slagit in på en helt annan
politik beträffande lapparne, än man gjort här i Sverige, men den
politiken strider helt och hållet mot den officiella uppfattningen i
frågan, och därför är den naturligtvis icke användbar.
Jag skulle vilja säga, att det är mycket önskvärt, att vi bibe¬
hålla renskötseln i vårt land, men vi skola se till att vi få en re¬
formerad renskötsel. På vilket annat arbetsområde har clet visat
sig nödvändigt, att man släpar med hela familjen, ifall det är fråga
om att ge sig ut på äventyrligheter och svåra expeditioner? Om
man far ut för att hugga timmer i skogarna långt borta från
hemmet, eller om man är sysselsatt med flottningsarbete, icke
fordras det då, att hustru och barn skola följa med. Men däremot
anses detta vara alldeles nödvändigt för renskötseln. Jag vågar
för min del påstå, att denna är en sådan näring, som endast läm¬
par sig för den kraftigare delen af den manliga befolkningen. Dit
höra icke kvinnor och barn, utan dessa böra beredas tillfälle att
bli bofasta. Så har man gjort i Norge och på flera ställen i Sverige.
En av mina kamrater från Västerbotten har meddelat mig, att det
i Malå socken finnes lappar, som fått hemmansdelar eller krono-
torp. Där stanna hustru och barn, medan männen och de vuxna
sönerna ge sig ut att sköta renarna. Det förefaller mig vara eu
naturlig och riktig utveckling på detta område, och eu utveckling,
som är mera värdig att understödjas från det allmännas sida än
ett ensidigt tillämpande av den grundsats, som nu gör sig gällande.
Man påpekar gentemot denna synpunkt, att det icke bär sig
för lapparna att syssla med annat än renskötsel. Renskötseln är
nämligen en ganska lönande näring, det behövs icke mera än 100
renar för att en familj skall kunna leva på den, och om, såsom
ofta är fallet, antalet renar är mycket stort, kan renskötseln bli
mycket lönande, och många lappar äro också ganska förmögna.
Så säger man, att erfarenheten visar, hur omöjligt det är för
dem att sköta jordbruk, ty om de upphöra med renskötseln, bli de
fattiglappar. Ja, varför? Jag tror, att vem som helst, som be¬
finner sig där uppe och lämnar den näring, han sysslat med i hela
sitt liv, skall bli en fattiglapp, även om han förut haft goda förut¬
sättningar för att bärga sig. 1886 års lapplag innehöll den be¬
stämmelsen, att man ej fick vara renägare och jordägare på samma
gång, och därigenom omöjliggjordes för lapparna att, om de såsom
renägare kommo i svår belägenhet, slå sig ned såsom bofasta och
få till stånd en blandad näring till att börja med genom att syssla
Lördagen den 12 april, e. m.
63 Nr 31.
med jordbruk i mindre utsträckning och fortfarande ha kvar ett
antal renar, som kunde skötas av deras söner till exempel.
Vidare påstår man, att lapparne sakna kroppskrafter för att
uthärda med jordbruksarbete. Hela det där talet om att detta
folkslag skulle vara biologiskt utvecklat för en viss näring, att
lapparna skulle vara skapade för renskötsel och därför alltid måste
förbli nomader, det resonemanget saknar helt och hållet veten¬
skapligt underlag. Man har visserligen funnit, att ifall man tar
dessa människor från den näring de sysslat med, går det icke lätt
att tvinga dem in i nya förhållanden, men erfarenheten har visat
och genom egna iakttagelser har jag funnit, att lappar och av-
komlingar av lappar skött sitt jordbruk om icke särskilt bra så i
alla fall lika bra som den svenska befolkningen däruppe. Dess¬
utom äro förhållandena där närmast under fjällen sådana, att jord¬
bruk i egentlig mening icke kan där förekomma, utan huvudvikten
ligger på boskapsskötsel, och lapparna ha visat sig som mycket
göda boskapsskötare, och det resultat, som de kunna erhålla genom
boskapsskötsel, är icke alls otillfredsställande.
Enligt min uppfattning skulle därför eu omläggning av lapp¬
frågan i mera human riktning från nationalekonomisk synpunkt
vara tillfredsställande; lapparna skulle då icke behöva do ut, deras
kultur skulle kanske råka i fara, men jag vet nu icke, om denna
för den svenska kulturen är av så stor betydelse, att den bör bibe¬
hållas längre, än som visar sig alldeles nödvändigt just för lapparna
själva. De äro dock medborgare i vårt land och böra ha samma
rättighet som vi att inrätta sig efter nya tidsförhållanden.
Låt oss tänka efter, hurudan utvecklingen varit 1 Från Jämt¬
land har herr Widén meddelat, att av hela lappstammen två tredje¬
delar lämnat nomadlivet, och att sålunda endast eu tredjedel är
kvar. I Västerbotten har man genomlupit en liknande utveckling,
och det är egentligen endast i Norrbotten med dess stora vidder,
som lapparna mera uteslutande ägna sig åt renskötseln, och det
har visat sig, att i ju närmare beröring de kommit med den svenska
kulturen, desto mera tvungna ha de blivit att lämna nomadlivet.
Och vi kunna ana, hur det kommer att gå i en icke allt för av¬
lägsen framtid, då norra stambanan, som jag hoppas, kommer att
gå fram genom själva hjärtat av Lappland. Det kommer att bil
eu mycket betydelsefull kommunikationsled, och svårigheterna bli
då ännu mycket större att med konstlade medel avhålla lapparna
från beröring med den svenska kulturen. Det är egentligen en
barnslig tanke att söka hindra lapparna att få kännedom om denna
svenska kultur och dess behag därigenom, att barnen skola tvingas
till att hela livet vistas i kåta, och att tro att det skulle inträffa
något för denna kultur så farligt, ifall barnen finge bo i timrade
hus och sova i bäddade sängar.
De, som gå längst i att driva denna, så att säga, officiella
Angående
ökning av för¬
slagsanslaget
till lappmarks
ecklesiastik¬
verk.
(Forts.)
Nr 31. 64
Lördagen den 12 april, e. m.
Angående laguppfattning, ha mycket riktigt påyrkat, att de fasta skolor, som
åkning avför- omtalas i Kungl. Maj:s förslag, skulle helt och hållet indragas, så
till lappmarksman lcije ^nge någon som helst undervisning i fasta skolor, utan
ecklesiastik- endas i flyttande skolor. Men så har man kommit att tänka på,
verk. att det icke finns stolar och bord i kåtorna, och att ifall man där
(Forts.) skall hänga upp en karta, får man vidtaga särskilda anordningar,
för att den skall hänga utefter väggen o. s. v. En hel del sådana
pedagogiska synpunkter ha gjort, att man icke ansett ett sådant
tillvägagångssätt vara lämpligt. Men de, som ansetts vara de mest
utpräglade lappvännerna, ha påyrkat, att man icke skulle upprätta
fortsättningsskolor, där undervisningen försigginge i timrade hus,
ja, t. o. m. föreslagit, att även om barnen skulle erhålla dylik undervis¬
ning, de under alla omständigheter skulle leva i kåtahushåll, som skulle
förestås av lappkvinnor, avlönade, såsom jag förmodar, av staten.
Jag tror sålunda, att den förutsättning, som man utgått ifrån,
att man genom sättet för undervisningens anordnande skulle kunna
hindra lapparna komma att överge nomadlivet är oriktig. Jag tror,
att utvecklingen går därhän, att lapparne komma att överge normad-
livet, och ifall man icke vidtar åtgärder för att möjliggöra för dem
övergången till en annan kulturform, tror jag, att de farhågor, som
herr statsrådet här uttalat, att lappstammen skall do ut, också
skola gå i fullbordan.
Det är nu min uppfattning i lappfrågan, och det kanske kan
tyckas, som om jag under sådana omständigheter också borde yrka
på, att den gamla ordningen skulle bibehållas. Men det gör jag
icke, utan jag skall tvärtom anhålla, att kammaren ville bifalla
Kungl. Maj:ts förslag i denna fråga.
Orsaken härtill är den, att undervisningen för lapparna, sådan
som den för närvarande bedrives, i verkligheten är mycket otill¬
fredsställande, fastän den, såsom av herr Carl Persson i Stallerhult
framhölls, enligt de nuvarande bestämmelserna är mera tillfreds¬
ställande, d. v. s. på papperet är den ganska tillfredsställande, men
i verkligheten mycket otillfredsställande. Det är nämligen endast
ett mindre antal av nomadernas barn, som bli i tillfälle att besöka
lappfolkskolorna, och de komma därför i allmänhet icke att få någon
undervisning. Genom den här föreslagna anordningen komma däre¬
mot lapparnas barn att få någon, om också icke så framstående
undervisning, och vi få naturligtvis däruppe i dessa trakter icke
ha för stora anspråk. Det har meddelats från domkapitlet i Luleå,
att bortåt 4,000 barn i Luleå stift, som befinna sig i skolåldern, gå
utan skolundervisning. Under sådana omständigheter får man
naturligtvis icke ställa anspråken på den undervisning, som skall
meddelas åt lapparna, . alltför högt.
Dessutom är det eu annan sak, som gör, att jag med nöje
kan yrka bifall till förslaget, och det är, att den kungl. proposi¬
tionen ställer i utsikt, att de bofasta lapparnas barn skulle komma
Lördagen den 12 april, e. m.
65 Nr 31.
att undervisas i samma skolor som den svenska, fast boende be- Angående
tolkningens barn. ökning nv för,
Till sist har jag ännu ett skäl för detta yrkande, och det är ^anslaget
ttx i ,, , , till lappmarks
Utskottet har ecklesiastik-
vad utskottet anför på sidan, 4 där det säger: »ursicottet nar
emellertid härvid velat uttryckligen framhålla, såsom jämväl av de¬
partementschefen betonats, att den nya organisationen endast bör
betraktas såsom ett försök och sålunda icke såsom en under alla
omständigheter slutgiltig lösning av frågan om det lämpligaste
beh3lknfngen<!>erV1Snin^enS °rdnande bland den nomadiserande lapp-
„ -lag ber sålunda, herr talman, att med bestämt avståndstagande
från de förutsättningar, på vilka den kungl. propositionen vilar få
yrka bifall till densamma.
Herr Kronlund: Herr talman! Denna proposition kommer
ju såsom ett svar på en motion, som jag väckte 1908, där jag just
bland annat framhöll behovet av och ifrågasatte åtgärder för den
nomadiserande befolkningens vidmakthållande.
Nu söker herr Hellström måla detta nomadliv såsom så fruktans¬
värt och sa dåligt och så otillfredsställande, att det skulle vara en
ren välgärning för dessa lapparatt rent av övergå från detta nomadliv
till bofast nv. Ja, mina herrar, jag har en annan uppfattning här¬
utinnan Jag har, under min domaretid däruppe, både i Härje¬
dalen och Västerbotten och Norrbotten, träffat ett stort antal lappar
och lappfamiljer, och jag har även haft tillfälle att följa dem och
Sm-jetegrand’ hur de ha det under sitt vandringsliv. Jag har då
alltid funnit dem belåtna med sitt liv och har aldrig funnit hos
dem någon benägenhet att övergiva det.
Jag skall för att belysa detta be att få tala om en liten historia
Nar jag kom upp till Norrbotten för flera år sedan, kommo lap-
parna och klagade för mig över de stora skadestånd, som de fingo
betala till norrmännen för skador, som hade förorsakats dessa. Jag
medverkade da till, att ett par lappar reste ned som en deputation
och fingo företräde hos konung Oscar. Aret därpå träffade jag eu
av lapparna, som talade norska, så att jag kunde tala lite ledigare
med honom. Han skildrade sina intryck från Stockholm, skildrade
lura vackert slottet var, hur vänlig kungen var och hur trevligt
det var att hora vaktparaden. Men så tilläde han till slut- »men
jeg var saa frygtelig glad naar jeg kom hjem igen». Ja, då han
-om hem igen \ art? Jo, till sin kåta, hem till sin familj, hem
till de störa vidderna däruppe, hem till naturens stora tysthet och
storslagenhet Allt detta bildar för lappen hans miljö, den miljö
dar hans förfäder vuxit upp och där denna nomadbefolkning vuxit
Tu he a iSltt hTta' Det är ur deras syn På förhållandena
“aT, j SG fakeP’ lcke ur borr Hellströms eller min syn på dessa
förhållanden, ty vi ha nog lätt att tro, att de äro rysliga.
Andra kammarens protokoll 1913. Nr 31. *
verk.
(Forts.)
Nr 31. 66
Lördagen den 12 april, e. m.
Angående Jag utgår, då jag vill, att staten skall skänka denna noinad-
Ökning avför- befolkning en undervisning, som är nyttig och lämplig för dem,
slagsanslaget £rån den synpUnkten, att lapparna ha rätt att leva sitt eget liv,
ecklmastik leva det liv, som de i årtusenden vant sig vid, och leva det liv,
verk. som de fortfarande älska att leva.
(Ports.) jjerr Carl Persson talade om kulturlivets välsignelse. Ja, de
lappar, som ha funnit kulturlivets välsignelse, de ha bara funnit
armod och fattigdom, de gå där som fattiglappar, urståndsätta till
att försörja sig själva på ett ordentligt sätt, och de leva egentligen
bara under det rysligaste betryck. Det är detta vi skola se på, vi
skola se på nomadlivets förutsättningar, och vi skola söka vidmakt¬
hålla dem. Vi skola icke på artificiell väg försöka vända nomad¬
livets barn till den bofasta befolkningens sysselsättningar, till kultur¬
livets välsignelser, ty det skapar icke lycka för dem. Det är tids
nog att göra det, mina herrar, då civilisationen trängt dem in på
livet, ty då måste de avfalla från nomadlivet, och först då kunna
vi ge dem tillfälle att njuta de bofastas trevnad. Och i Jämtland,
i Västerbotten och på många håll även i Norrbotten finnes det
lappar, som övergått till att bli bofasta och som genom att ägna
sig åt jordbruk och dylikt gjort sig nyttiga, men här gäller det att
så länge, som nomadbefolkningen finnes till, på lämpligt sätt under¬
hålla detta nomadliv och sätta denna befolkning i stånd att fort¬
leva detta liv, till dess en annan sakernas ordning kommer, och
jag tror sannerligen icke, att det skulle vara till välsignelse, som
herr Hellström säger, att hänvisa hustru och barn till att stanna
nere i bygderna under vintern och upphöra med vandringarna och
låta den manliga lappbefolkningen fortsätta sitt strävsamma liv där
uppe i fjällen ensam. Det tror jag säkerligen icke skulle vara till
välsignelse för någondera parten.
Jag tror sålunda, att den föreslagna reformen, som Kungl.
Maj:t här kommit med, endast är till nytta och till fördel för lap¬
parna, och därför skall jag be att få yrka bifall till den.
Herr Wijh instämde häruti.
Herr Hellberg i Lycksele: Herr talman! »Då tiden är långt
framskriden och flere talare anmält sig» skall jag be att få avslå
från det lilla jag tänkt säga. Då jag emellertid med min röst vill
bidraga till den kungl. propositionens framgång, skall jag be att
i korthet få yrka bifall till statsutskottets förslag.
Herr Sandstedt: Herr talman! Jag skulle egentligen icke
ha begärt ordet i denna fråga, om det icke varit så, att jag är
utav litet annan mening än den, min ärade vän doktor Hellström här
har givit uttryck åt. Även jag kan ju säga, att jag i någon mån
har lärt känna lapparna och deras liv, icke så till vida, att jag har
Lördagen den 12 april, e. m.
67 Kr 31.
så mycket kommit att umgås med dem uppe bland fjällen, men Angående
jag har dock under mer än tjugu år vistats inom det område, där ökning af för
lapparna hålla till, och jag har därför ganska ofta kommit i beröring uuia^^rk
med dem, särskilt under de resor, som jag varit i tillfälle att göra ''ecklesiastik-8
ute i Gellivare socken, där ju en stor del utav den nomadiserande verk.
lappbefolkningen vistas och lever. (Forts.)
Vi ha uti Gellivare också haft en lappskola, där lapparnas
barn, sedan de tagits ned från fjällen, fått fostran och skolunder¬
visning. Under den tid, som jag tillhörde skolrådet, hade vi också
att syssla med denna skola, och jag får säga, att vi kommo på
det klara med, att detta icke alls var det bästa sättet att ordna
undervisningen för lappbarnen, och jag har också vid resonemang
med lapparna själva hört dem säga, att de också inse, att det
icke är det lyckligaste och bästa sättet. Då lappbarnen kommo
ned till denna skola, som då var belägen i Gellivare kyrkby —
där, såsom förut talats om här, det finnes riklig tillgång till dessa
kulturlivets välsignelser — kommo de visserligen i beröring med
dessa, men jag kan icke säga, att dessa kulturens välsignelser ha
varit till någon särskild nytta för lappbarnen, och samma mening
hyste också lapparna själva.
Nu talade doktor Hellström om, att det skulle vara mycket
obehagligt att fara ut bland fjällen och taga med sig hustru och
barn, och han talade mycket rörande om, hur man hörde barn¬
skriken, när de lastade sina ackjor och reste ut. Ja, det kan ju
vara sant, men jag tror sannerligen icke, att det skulle vara mer
behagligt för lapphustrurna, om de .skulle lämnas kvar nere i bygden,
under det deras män fara upp i fjällen för att valla sina renar.
Säkerligen tror jag, att om man skulle fråga dem, huruvida de
ville stanna kvar, medan männen reste upp och vallade renarna,
man knappast skulle få ett enda jakande svar. De äro nog alla
villiga att följa med och känna det såsom sitt liv att leva till¬
sammans med sina renhjordar uppe i fjällen.
Det sätt, som här nu av domkapitlet i Luleå föreslagits för att
ordna lappbarnens skolundervisning, tror jag verkligen, med den
erfarenhet, som jag i någon mån fått, vara det allra lämpligaste,
och däri har jag också bestyrkts av uttalanden av lapparna själva.
Nu är det också så, att under vintertiden, när det är som mest
med snö och renarna icke kunna få bete tillräckligt i fjällen,
komma renhjordarna ner i skogsbygden, och då komma också
lapparna ned och leva bland den bofasta befolkningen. Det brukar
då vara så, att lapparna hyra in sig i någon bondgård, och sedan
valla de sina renar runtomkring i trakten och kunna bo där kanske
sex veckor i taget. Med dem följer då alltid en lappskolelärare,
som ger undervisning åt deras barn uti en gård, och lapparna ha
själva förklarat, att de finna denna undervisning vara den för dem
mest lämpliga. De anse sålunda icke, att den fasta skolan eller
3i, 68 Lördagen den 12 april, e. in.
Angående internatet för deras barn är det bästa och för dem mest tilltalande.
ökning avför- Och jag säger icke så mycket om det, ty om vi tänka, att det
slagsanslaget ällde osg s-jälya, tror jag nog, att om vi skulle lämna ifrån oss
«iSa‘ våra barn under tre års tid och behöva vistas så långt ifrån dem,
verk. att vi icke kunde komma i beröring med dem, så skulle också vi
(Forts.) känna på samma sätt.
Jag ber därför, herr talman, då jag icke vill uppehålla tiden
längre, att nu få yrka bifall till Kungl. Maj:ts och utskottets förslag.
Häruti instämde herrar Carlsson i Frosterud och Hage.
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Inte var det min
åsikt, att man skulle laga så, att dessa nomadbarn helt och hållet
övergåvo nomadlivet. Något sådant har jag varken yttrat eller
tänkt. Men jag yttrade, att jag inte ville vara med om att allde¬
les utestänga dessa barn från att se och smaka något av kultur¬
livets välsignelser. Orsaken till att man framställt och försvarat
den uppfattningen, att de verkligen borde därifrån helt och hållet
utestängas, synes vara, att man anser, att om de Unge smaka och
se något av detta, så skulle det vara omöjligt att få aem tillbaka
igen till deras usla liv. Jag däremot har icke velat gå med på
någon ändring i organisationen av den skolundervisning för lapp¬
barnen, som hittills ägt rum, enär densamma berett tillfälle för
en och annan av dem att komma ifrån detta elände och i någon
mån bli delaktiga av kulturlivet och dess välsignelser. Det tycks
nu vara meningen att beröva dem denna möjlighet, och häremot
har jag för min del icke kunnat annat än reagera.
Jag är verkligen glad över att herr Hellström åtminstone har
gillat, denna min uppfattning. När denna fråga var före i Andra
kammaren år 1908, då herr Hellström inte var ledamot av kam¬
maren, så åberopade jag honom såsom auktoritet för min åsikt,
och jag är glad över att jag därvid inte tog miste.
Nu skall jag ytterligare be att få åberopa eu auktoritet, och
jag tror inte iag misstar mig, om jag säger, att denna auktoritet
är herr Kronlund, och skulle jag verkligen misstaga mig, så tror
jag nog, att herr Kronlund rättar mig. Varifrån hämtar jag då
stöd för min åsikt i denna fråga? Jo, jag, som inte fått någon
vidare skolbildning i min ungdom, jag måste ju söka ersätta denna
brist genom att läsa varjehanda skrifter i olika ämnen. För den
skull har jag bland annat även i många år vant prenumerant på
tidskriften »Läsning för svenska folket», utgiven av »Sällskapet
för nyttiga kunskapers spridande». Och i årgången 1899 av denna
tidskrift finnes en talangfullt och väl skriven artikel, undertecknad
»G. K.» och med överskrift »Från mina tingsresor i mörkaste
nordanbygd». Jag tror inte, att jag tar miste, då jag antar, att
författaren till denna artikel är häradshövding Kronlund. Det är
69 Nr 31.
Lördagen den 12 april, e. m.
bland annat från denna utförliga och väl skrivna reseberättelse, Angående
som jag hämtat stöd för min uppfattning, för det första, att ökning af för-
lapparnas nomadliv är det mest otrevliga man kan tänka sig, för tiiuammmrks
det andra, att dessa nomadlappar äro ett intelligent folk, och för ecklesiastih-
det tredje, att man bör hoppas, att de så snart som möjligt må verk.
komma ur detta sitt svåra liv och svåra förvärv. ' (Forts.)
Jag skall icke länge taga tiden i anspråk, men jag kan dock
omöjligen underlåta att ur den åberopade artikeln läsa upp några
yttranden för att ge stöd åt min ståndpunkt. När denne författare
talar om hur det ställer sig där uppe i »fattigdomens och tröstlös¬
hetens land» som han kallar det, så yttrar han: »Vad fattigdo¬
men, nöden och den tryckande frånvaron av allt, som kan inne¬
bära eu ljusning för framtiden, grinar emot en på alla håll», i
denna bygd. Han befann sig då 20 mil norr om Haparanda.
Sedan säger han om folket där uppe: »De erbjuda med sitt rika
känsloliv och sin varma gudsfruktan den bästa och tacksammaste
jordmån för upplysning och utveckling. Vilken bjudande plikt bör
det ej vara därför att föra denna utveckling osjälviskt framåt!»
Ett intelligent och vaket folk! Vår skyldighet att ge dem upplys¬
ning och befrämja deras utveckling! Är det nu detta, som fram¬
kommer i denna proposition, som biskop Bergqvist har skrivit
reglerna för?
Så säges här vidare av den citerade författaren, att medlen
att få denna befolkning från dess eländiga liv, det är »järnvägar och
kommunikationer, som väcka liv i vad som är dött och sovande
där uppe». — »Skänk dessa människor bildningens välsignelse och
icke blott bitterhet på grund av kännbar lifsmedelstull i trakter,
som ej kunna producera spannmål». — »De äro lika varmt besjä¬
lade av kärlek till fosterlandet som trots någon». — Således se
herrarne, att dessa människor nog äro mottagliga för undervisning
väl så bra som andra, blott de bli satta i tillfälle att erhålla
någon sådan.
Vidare talas det också i samma artikel om att denna stam
slutligen med nödvändighet kommer att gå under, och då säges
det: »Utgörande en ringa kvarleva av naturmänniskorna, äro de
dömda att vika och gå under för den inträngande civilisationen
och odlingen. Statsmakten söker emellertid genom en mild och
hänsynsfull lagstiftning uppehålla deras tillvaro; och den enskilda
välgörenheten och offervilligheten — jag tänker därvid särskilt på
det under drottningens beskydd stående barnhemmet i Loussavara
— söker låta naturbarnen få känna eu fläkt av människokärlekens
evangelium. Men ödemarken här uppe, som är ett villkor för
nomadlivets tillvaro, döljer skatter. Man vandrar i Jukkasjärvi
formligen på rikedomar, på malmrikedomar, som visserligen ännu
äro förborgade, men som, väckta till liv genom den mänskliga före-
Nr 31. 70
Lördagen den 12 april, e. m.
Angående tagsamheten, skola förvandla ödemarken till en härd för industri
ökning av för-QQh verksamhetslust, och då år nomadernas tid ute.»
miavvSs S.åledes> llär profeteras om att den tid närmar sig, då dessa
eclelmastik- nomader måste övergå till ett annat levnadssätt och ett annat för-
verlc. värv, och att detta nya förvärv kan bli betydligt bättre än det
(Forts.) nuvarande.
Det står även mycket mer i denna artikel, vilken i ett synner¬
ligen vackert språk skildrar förhållandena där uppe, men jag skall
icke längre uppehålla mig härvid.
När man emellertid får höra sådant från auktoriteter, då kan
det väl inte vara rätta tiden att vilja utestänga dessa lappbarn
från att se och smaka något av kulturlivets välsignelser.
Då man tagit del av vad jag tillät mig citera om dessa på
frivillighetens väg upprättade barnhem, som mottaga barnen och
ge dem undervisning, så kan man inte annat än förvåna sig över
det uttalande om dessa hem, vilket gjorts av Konungens befall-
uingshavande i Jämtlands län, som anser, att man bör försöka
avskaffa desamma, enär de draga nomadernas barn bort från
nomadlivet. Det säges nämligen: »Enligt Kungl. Maj:ts befall-
ningshavandes förmenande vore det därför högeligen önskvärt, att
dessa undervisningsanstalter måtte helt och hållet upphöra». Dessa
barnhem, som åstadkommits genom enskild offervillighet och vilka
den anförda reseskildraren välsignar, därför att barnen där möjligen
kunna lära sig att få ett annat förvärv än det, som det härda,
nomadlivet erbjuder, dem vill nu Konungens befallningshavande i
Jämtlands län indraga, därför att de draga bort lappbarnen från
nomadlivet. Jag har omöjligen kunnat neka mig att här i kam¬
maren konstatera den oförenliga motsatsen i dessa bägge uttalanden.
Slutligen ber jag att få åberopa ännu ett auktoritativt stöd,
nämligen Konungens befallningshavandes 5-års berättelser, och det
är ju officiella handlingar. Även där framhålles, i likhet med vad
jag nyss läste upp, att dessa nomadlappar så småningom gå över
i den bofasta befolkningen. Det säges där, att i Västerbotten ren-
skötselu befinner sig i djupaste förfall, att det i Jämtland är någor¬
lunda drägligt, men i Norrbotten ganska skralt. När man ser
detta och betänker, att inom någon generation denna förvärvsmöj-
lighet kan vara helt och hållet borta, så att lappbefolkningen måste
övergå till någon annan näring, då kan det väl inte vara annat
än naturligt, att man anser tiden vara inne att låta barnen börja
göra sig en smula förtrogna med nya förhållanden.
Jag har, herr talman, omöjligen kunnat annat än åtminstone
framhålla denna min syn på saken.
Herr Starbäck: Herr talman! Jag förstår ju mycket väl,
att kammaren nu kan längta till slutet på denna debatt, och fram¬
för allt att de, som äro nyfikna på att höra, vad den talare, som
71 Nr 31.
Lördagen den 12 april, e. m.
nyss begärde ordet, skall svara herr Carl Persson, inte gärna se Angående
debatten förlängas. Men jag skall i alla fall tillåta mig att Yttra
några få ord för att söka lägga tillrätta de synpunkter, som vantttH*j^£fa
bestämmande vid den förberedande behandlingen av detta ärende ecklesiastik-
inom statsutskottets andra avdelning. »***•
Den ärade talaren på norrbottensbänken, herr Hellström, sökte om¬
göra troligt, eller ville åtminstone framhålla, att det var ganska
sannolikt, att det, som gjorde denna fråga så intressant för eu hel
del personer, var dels den etnografiska och dels den nationaleko¬
nomiska synpunkten på lappbefolkningens existensvillkor. Jag kan
då försäkra honom, att vid behandlingen av denna fråga inom ut¬
skottet har varken det poetiska skimmer, som från en del resebe¬
skrivningar kan ha spritts över normadlivet, eller uppfattningen
om eller känslan av att det har eu viss nationalekonomisk bety¬
delse, att renskötseln fortfarande existerar, varit på något som helst
sätt bestämmande.
Nu skildrade herr Hellström nomadlivet såsom alldeles särskilt
obehagligt, och han drog ju fram en hel del exempel på att det
var så mycket barnskrik och dylikt. Jag får verkligen säga, att
det överraskade mig något att höra en sådan sak framdragas, ty
jag vet verkligen inte, var man skall bosätta sig, där det finnes eu
massa barn, utan att behöva höra barnskrik — åtminstone undgår
man det inte i Hemgården, där jag en längre tid haft min bostad
här i Stockholm. Så den omständigheten har, inom parentes sagt,
inte för mig någon avgörande betydelse, när det gäller att värde¬
sätta nomadlivet vare sig såsom eländigt eller motsatsen.
Men bortsett från allt detta, så skulle jag vilja hemställa till
herrarne att vid bedömandet av denna fråga låta detta vara detta.
Hur har det varit förut med avseende på undervisningen för
dessa nomadlappars barn? Jo, såsom den andre talaren på norr¬
bottensbänken framhöll, har det varit så ställt, att de ha mast vara
skilda från sina föräldrar, för såvitt de skulle kunna få en något
så när tillfredsställande undervisning. Och vad har följden blivit?
Jo, att en stor del av dessa barn inte fått någon undervisning alls.
Det är detta, som. jag skulle vilja sanningsenligt kalla »kulturlivets
välsignelser» under den hittillsvarande ordningen.
IJur vill nu Kungl. Makt med detta förslag ordna saken? Jo,
det finns ingenting som hindrar de nomadiserande lappar, som så
vilja, att skicka sina barn till vilken fast folkskola som helst och
låta dem fortsätta genom realskola och gymnasium upp till univer¬
sitetet. Det finns nog lappar så rika, att de skulle kunna göra
detta, och jag tror, att det för närvarande finns lappar, som stu¬
dera vid Uppsala universitet. Det finnes ingenting som hindrar
dem, som vilja fortfarande skicka sina barn till de fasta skolorna
att göra detta', men detta plus som tillkommer för lappbefolkningen
genom Kungl. Maj:ts proposition är det, att nu möjliggöres för de
Nr 31. 72
Lördagen den 12 april, e. m.
till
ecklesiastik¬
verk.
(Forts.)
ö£ti-^°madisTde lappar’ som vilia ha sina barn hos sig, att giva även
slagsanslaget ,des®a undervisning. Det är det, som är hela frågans innebörd i
lappmarks ^or‘'a ordalag, att genom denna omläggning av undervisningen,
klesiast.ik- som här Kungl. Maj:t föreslagit, möjliggöres för de nomadiserande
lapparne att få undervisning åt sina barn, utan att dessa nödvän¬
digtvis skola i åratal behöva vara skilda från familj och hem. Jag
hemställer till herrarna,_ om vi se kallt och nyktert på denna fråga,
om det kan vara lämpligt att lägga in så hårda ord vid bedöman¬
det av förutsättningarna härför, som nu skett med avseende å
Kungl. Maj:ts framställning. Jag tror icke, det har varit riktigt.
Nu har herr Widén föreslagit en ändring i motiveringen, vilken
ju i sak _ har ringa eller ingen betydelse. Först får jag då säga,
att när jag till en början såg de nya benämningarna på dessa
olika skolor, tilltalade mig dessa icke särdeles mycket, men vid
närmare eftertanke tror jag, det är olämpligt, att vi taga bort dem
ur motiveringen, just därför att de äro synnerligen väl funna. Vi
ha nämligen fortfarande kvar de fasta lappskolorna, och här blir
ju nu en särskild form av lappskolor för de nomadiserande lapparna,
och då kan det enligt min mening icke vara mer än riktigt att
genom benämningarna klargöra denna skillnad.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hem¬
ställan med oförändrad motivering.
Med herr Starbäck förenade sig herrar Ehnan och Ström.
Herr Kronlund: Herr talman! Jag är mycket smickrad över
att ha blivit åberopad som auktoritet av herr Carl Persson, men
då han gjorde det, hade han bort läsa litet bättre innantill. ’
Det första brottstycket, han läste upp, där jag talat om fattig¬
domen och tröstlösheten, gällde en liten finnsocken 13 mil norr om
Haparanda, och jag har för min del aldrig funnit någon befolkning,
som levat ett så bittert och armt liv, eller en plats, där fattigdomen
överallt så grinat _ en till mötes. Det var en befolkning på 1,900
invånare, en vanlig allmogebefolkning, som levde där långt ifrån
kommunikationer, långt ifrån bekväma samfärdsmedel, vilket gjorde,
att allt vad de behövde blev dyrbart på grund av tullar och dylikt.
Men ifrån Korpilombolo, som ligger 13 mil norr om Haparanda,
hade jag 17 mil kvar, innan jag nådde den verkliga lappregionen.
Och det var naturligtvis först då jag nådde lappregionen, som jag
kunde tala om lapparnas liv.
. Detta liv har jag icke skildrat som något bittert, armt och
fattigt liv. Jag har tvärtom, som herr Carl Persson läste upp, sagt,
att det var ett piggt och intelligent folk där, som levde sitt ensliga
liy Pa de stora fria vidderna, mottagliga för bildning och under¬
visning. Och jag framhöll, huru viktigt det var att giva dem
denna undervisning. Jag framhöll också, huru människors offer-
73 Nr 31.
Lördagen den 12 april, e. m.
villighet och även statens offervillighet hade gjort, att det åstad- Angående
kommits barnhem däruppe, som kunde taga emot de fattigare
barnen och giva dem uppfostran. Men vad jag alldeles bestämt till lappmarks
måste säga ifrån, det är, att det gällde ingalunda den nomadiserande ecklesiastik-
befolkningen, vars undervisning jag fortfarande håller på måste verk.
bibringas på sådant sätt, att icke deras nomadiserande liv förstöres. (Forts-)
Sätt dessa lappbarn i de fasta barnhemmen, sätt dem där i fem
år, låt dem ligga i varma sängar och i varma rum, och försök
sedan släppa ut dem i nomadlivet igen. Jag tror, att de då skola
vara förstörda för hela sitt liv. Vad blir det av dem? De kunna
icke uppsöka sitt hem och sin familj; de bli lämnade åt sitt öde,
och i de allra flesta fall gå de ett bittert och armt liv till mötes.
Det är således långt ifrån, att det strider emot mina egna ord
nu. Det överensstämmer tvärtom alldeles med vad jag nyss sagt
om nomaderna och deras liv, och att det är nödvändigt att söka
så länge som möjligt bibehålla nomadlivet. Och det måste bibe¬
hållas, lika väl som det står denna nomadbefolkning fritt att, när
den så önskar, övergå till den fasta befolkningens liv. Men för min
del hoppas jag, att det skall dröja mycket länge, ty det liv, som
de fast boende lapparna föra på sina hem långt upp mot öde¬
markens gräns, är sannerligen icke något bättre och ljuvligare liv
än detta fria liv i naturen på de stora vidderna.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Widén: Då mitt yrkande i avseende å motiveringen
icke vunnit anklang på statsutskottshåll, så skall jag icke hålla på
det. Det är ju en bagatell, huru dessa skolor kallas, men jag tror
dock, att de föreslagna benämningarna äro opassande. Jag tager
därför tillbaka mitt yrkande på ändring i motiveringen. Det är
icke skäl att besvära talmannen med att göra proposition på det.
Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr
talmannen propositioner på bifall först till utskottets hemställan
och vidare till det av herr Persson i Stallerhult under överlägg¬
ningen framställda yrkandet; och blev utskottets hemställan av
kammaren bifallen.
§ 4-
Slutligen föredrogos vart för sig:
statsutskottets utlåtande, nr 46, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till utgiftsstat för postsparbanken m. m.;
bankoutskottets utlåtanden :
nr 26, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
ändring av §§ 1 och 10 i reglementet för småskollärares in. fl.
ålderdomsunderstödsanstalt;
Nr 31. 74
Lördagen den 12 april, e. m.
nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändring av § 17 mom. 1 i reglementet för folkskollärarnas pensions-
inrättning; och
nr 28, i anledning av väckt motion angående tryckning av
konstitutionsutskottets protokoll; samt
Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10, i
anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
viss ändring i gällande bestämmelser rörande indrivningsavgift och
uppbördsprovision vid indrivning av kronoutskylder med flera all¬
männa avgifter;
och biföll kammaren vad utskotten i dessa utlåtanden hem¬
ställt.
§ 5.
Åvgåvos följande nya motioner, nämligen av:
_ herr Carlson i Herrljunga, nr 300, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående ändrad lydelse av vissa §§ i förord¬
ningen om kommunalstyrelse på landet m. m.;
herrar Hamilton och Palmstierna, nr 301, om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående ändrade grundlagsbestämmelser rörande de
omständigheter, på grund av vilka riksdagsman må kunna under
pågående riksdag berövas sin frihet; och
herr Lindqvist i Stockholm m. fl., nr 302, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av
15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen.
Vidare aflämnades följande motioner i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om allmän pensionsförsäk¬
ring m. m.
nr 303, av herr Lindqvist i Kosta;
nr 304, av herr Rydén m. fl.;
nr 305, av herr Olausson; och
nr 306, av herr Pettersson i Södertälje m. fl.
Samtliga dessa motioner blevo på begäran bordlagda.
§ 6.
Herr talmannen meddelade, att herr statsrådet och chefen för
civildepartementet tillkännagivit, att han komme att vid kamma¬
rens sammanträde nästkommande tisdag besvara herr Zetterstrands
till honom framställda spörsmål angående åtgärder till förebyggande
av arsenikförgiftning.
Lördagen den 12 april, e. m.
75 Nr 31»
§ 7-
Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till Riks¬
dagens skrivelse, nr 54, till Konungen, angående vidtagande av åt¬
gärder för åstadkommande av undervisning i skogsvård jämväl
vid andra statsunderstödda skolor än folkskolor och med dem jäm¬
förliga läroanstalter.
§ 8.
Till bordläggning anmäldes:
bevillningsutskottets betänkande, nr 32, i anledning av väckt
motion om ändrad lydelse av 3 och 4 §§ bevillningsförordnmgen;
jordbruksutskottets utlåtanden och memorial:
nr 46, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning rörande det svenska jordbrukets eko¬
nomi m. m.;
nr 47, i anledning av dels återremiss av vissa delar utav jord¬
bruksutskottets utlåtande nr 36 i anledning av Kungl. Maj:ts pro¬
position med förslag till lag om gemensambetsfiske, lag om ändrad
lydelse av 11 kap. 13 § rättegångsbalken och lag om ändrad ly¬
delse av 10, 13 och 14 §§ i lagen den 27 juni 1896 om ratt till
fiske jämte en i anledning av propositionen väckt motion, dels ock
kamrarnas skiljaktliga beslut i ämnet;
nr 48, i anledning av väckta motioner om förbud mot använ¬
dande av bärplockningsmaskiner m. m.; _
nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående sam-
matlagning av den så kallade äldre odlingslånefonden med nya
odlingslånefonden till en fond, benämnd odlingslånefonden, .
nr 50, angående regleringen av utgifterna för kapitalökning i
vad angår jordbruksärendena; .
nr 51, i anledning av väckt motion om anslag till bevanngs-
premier för ston av ädelt slag;
nr 52, i anledning av Kungl, Maj :ts proposition angående upp¬
låtande av lägenheter från förra militiebostället Flathult nr 2 i
Kalmar län;
nr 53, i anledning av Kun
låtande av en lägenhet från förra militiebostället Bjuvstorp nr 4-
8 i Malmöhus län;
nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upp¬
låtande av lägenheter från förra militiebostället Dahl nr 1 i Söder¬
manlands län;
nr 55, i anledning av Kun
låtande av en lägenhet från förra militiebostället Knutesbråten nr
1 i Jönköpings län; och
Nr 31. 76
Lördagen den 12 april, e. m.
nr 56,^ i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:ts angående utarbetande och framläggande av förslag till in¬
terimistiska bestämmelser i syfte att förekomma vanvård av sam¬
fälld skog;
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, i
anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
anordnande av skolbad vid landsbygdens folkskolor; samt
Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 11, i
anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
en mera ingående reglering av yrkesmässig verksamhet såsom kom¬
missionär för anskaffande åt tjänstehjon eller andra av anställ¬
ning inom riket.
§ 9.
Justerades protokollsutdrag.
§ io.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Carlson i
Falun under 2 dagar fr. o. m. den 15 april.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 1,20 på natten.
In fidem
Per Cronvall.
Stockholm 1913. Kungl. Hofboktr. Iduns Tryckeri-A.-B.